Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

75 reaktioner på ”Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

  1. Jag köpte orginalutgåvans 2 böcker för 15 år sedan, de är mycket bra. Självklart ska även denna införskaffas med det nya förordet! Tack för att du orkade då, och kämpar vidare nu!

  2. Tack, Gunnar! Jag ser verkligen fram emot att läsa din bok. Får jag önska mig ett signerat ex? Om du har en dag i Sockholm Och om du har tid, bjuder jag gärna på lunch eller fika här hos mig i Abrahamsberg. Eller vi kan ses på Centralens cafe som en gång tidigare. Har också något Intressant att berätta om Estonia. Vänligen, Susanne

    1. Du ska gärna få ett signerat ex i synnerhet som jag fått råd om trycker med mera. Och jag lyssnar gärna på vad du har att säga om Estonia. Vi återkommer till praktiska detaljer.

      Rent allmänt kanske många som läser den här bloggen hellre tipsar mig privat om de vill att jag ska titta på något. Det går utmärkt att göra det, till exempel genom att maila mig: gunnar@gunnarwall.se

  3. Jag förstår inte hur Stig Engström som mördare skulle skaka Sverige i dess grundvalar. För det behövs något mer skakande, t.ex. SÄPO eller CIA.

  4. Är det förordet? Vilket förord!

    Om man var undrande efter Holmers PKK-jakt kan jag bara konstatera att det steg för steg (CP tingsrätt, CP hovrätt, CP resningsansökan, diverse utfrågningar av Borgnäs och avslutningsvis en synnerligen torftig ppt-presentation) bara blivit värre och värre.

    Utredningen har kostat hundratals miljoner eller kanske milliarder. Den läggs ner, det kan jag leva med. Men ingen ids sammanfatta den på något vettigt vis. Man måste väl skriva en slutrapport och motivera slutsatserna? Inte bara fjanta runt med några innehållslösa ppt-bilder.

    Min undran över svenskt rättsväsende har övergått till tveksamhet, irritation, förakt och nu senast fasa.

    Vad är det för samhälle som tillåter dessa pajaskonster? Statsministern skjuts och ingen bryr sig. Allt är bara på låtsas. Och som grädde på moset pekar man utan stabil grund ut en politisk meningsmotståndare. Och kappvändarna som tidigare pekat ut CP uttrycker nöjt att visst var det SE. Case closed.

    Detta är inte värdigt Sverige. Det är ovärdigt vilket land som helst.

    1. Jag är inte riktigt säker på vad du frågar om förordet. Men den nya upplagan av Mörkläggning har alltså ett nyskrivet förord på 24 sidor. Och det förordet har som ambition att knyta ihop de första tio åren med vad som hänt sedan, inklusive nedläggningen av utredningen.

      I övrigt håller jag med dig. Utredningen som den bedrivits är inte värdig Sverige, och inte värdig något annat land heller.

  5. Jag ska givetvis köpa den nya utgåvan. Har redan den tidigare. Har funderat mycket kring Socialdemokratins lednings och sfären kring denna – gällande agerande kring Palme utredningen. Från känsla att någonting inte stämmer är jag idag övertygad om att det finns något som är dolt eller mörklagt. Men jag blir inte klok på vad det kan vara. Vilket är frustrerande.

  6. Har några gånger då jag har läst om underrättelsetjänst kommit i kontakt med begreppet ”Spegellandet” och jag förstod inte vad det betydde. I veckan började jag läsa Peter Wright´s Spycacher som var chef på brittiska MI5 och plötsligt stod ordet där igen. Med förklaring. I ett Spegelland önskar man bort enkla men oönskade sanningar. I Sverige önskade man i många år bort den nedskjutna DC3:an som var lastad med amerikansk spionutrustning 1952. Kanske önskade Sverige också bort sanningen bakom varför Dag Hammarskjölds flygplan kraschade 1961? Och därefter kanske Sverige önskade bort sanningen bakom både Palmemordet 1986 och orsaken till Estonias förlisning 1994. Skulle kanske inte förvåna mig om landet önskade bort den enkla men oönskade sanningen att överstelöjtnanten Bertil Ströberg inte var spion. Det krävs förvisso gediget hemligt samarbete för att gå i land med sådana här avancerade mörkläggningar men historien om den nedskjutna DC 3:an visar väl att det funkar? I varje fall några årtionden.

  7. Mats Åkerström,
    Frågan är om mördaren var nationens fiende eller Olof och Lisbets fiende?
    Har fortfarande känslan av att mördaren hade personliga motiv. Kan ju tänkas
    här en mördare som bemötts med nonchalans trots båda parters vetskap om
    sanningen. Han blev en hatisk slaktare, där ingen annan lösning gick att få.
    Om mordet bygger kring dessa motiv finns ingen offentlig lösning. Vill här
    använda Gunnars slående ord; ”Mörkläggning” kanske för alltid, om inte
    mördaren stiger fram. Om vi antar att mördarens ålder i dag är Ca: 70- 75 år
    kan eventuellt ett erkännande komma efter 15- 20 år. PS/ Tror att mördaren
    agerade ensam.

    1. Det kan hende. Fra norsk kriminalhistorie har vi såvidt meg bekjent to eksempler: Grandmordet i Tønsberg fra 1971 der gjerningsmannen erkjente etter 19 år, og det såkalte Apenes-drapet i Fredrikstad fra 1978 der gjerningsmannen tok kontakt med en advokat i 2007, 29 år senere. Jeg tror at Palmemordet er av en helt annen dignitet og jeg har ingen tro på en ensom gjerningsmann. Mordet på Olof Palme er etter mitt syn et kompleks.

    2. Vad grundar du hypotesen om personliga motiv på? Är det några speciella omständigheter? Givet att ett mord på en statschef inträffat är väl detta det statistiskt minst sannolika. De flesta statschefer som mördats har ju varit genom konspiration eller ensamma galningar..

      Inge M beskriver ju GM som någon som ej handlade i affekt, var mycket iskall och agerade som att han löste en uppgift. Tycker att detta på något sätt talar för ett planerat mord med flera inblandade.

        1. Använde begreppet statschef eftersom jag refererar allmänt till den som styr ett land i praktiken och inte specifikt till Palme. Dessa kan ju kallas olika saker beroende på statsskicket. Statsminister, premiärminister, president, … o.s.v. Vet ej vad den den generella beteckningen är.

  8. Har haft funderingar om kulan som sköts mot LP:e. Kulan var verkligen unik med blyspets och kopparmantlad. Var säljs sådana kulor som denna? Tycker man borde sökt där var sådana unika
    kulor är vanliga. Dåligt av den tidiga utredningen att inte ens hitta sådana, kanske i utlandet? USA: som
    exempel. En speciell och verkligt unik kula, vad säger sådant om mördaren? Kan ingen vapen
    expert uttala sig? GW. som vet allt, till exempel.

    1. Tullkriminalen hittade en likadan kula hemma hos polisman Ö vid husrannsakan i samband med Ebbe Carlsson-affären där han var inblandad. De reagerade på kulan då den är ovanlig men PU var inte intresserade.

      Ö var också samma polis som flyttade in på vindsrummet där en radiosändning hördes under mordnatten.

      En ytterligare intressant omständighet med tanke på dekorimamannen är att Ö är finsktalande.

      Denna polis har ju hängts ut med massor av olika indicier av privatspanare tillsammans med hans kamrat D som parkerade om sin bil på David Bagares gata och dyker upp vid mordplatsen. Dock finns få uppfattningar om vem den gm som sköt är förutom AA. Detta spår verkar ju dock hänga i luften.Vad kan man allmänt dra för slutsatser av detta. Varför har inga privatspanare lyckats ringa in denna person på samma sätt? Detta tycker jag är en intressant omständighet även om den inte är direkt kopplad till utredningen.

  9. Händelser som skadar landet och partiet ska tystas och begravas djupt i mull.
    Verkligheten ska ljugas till en bättre värld för folket och maktens skull.

    Men sanningen ska med tiden grävas fram
    och historien skrivas om, av sanningens hjältar utan pardon. Och makten slingrar och ser oskyldig ut och säger det var då, det var dom.
    Sten Flygare

    1. Dokumentet är inte utlagt på Flashback utan är upplagt inom ramen för det projekt på Facebook som går under namnet Palmemordet – FUP och övriga handlingar.

      Med dess hjälp har stora delar av det släppta materialet från utredningen blivit lått åtkomligt för var och en som är intresserad. Jag vill rekommendera alla som är seriöst intresserade av Palmemordet att gå med i gruppen. Begär ni ut handlingar från polisen kan ni dessutom genom denna grupp göra dem tillgängliga för andra. Den som haft stora utlägg kan be att få ersättning för det och den som vill hjälpa verksamheten ekonomiskt kan sätta in en slant.

      Jag planerar att komma igen mer utförligt om denna utmärkta grupp.

      1. Helt rätt Gunnar, men jag har inte Facebook och tänker inte gå med. Därav anledningen till att jag länkade till Flashback – hoppas det är ok på din blogg att dela material även här?

    2. Per Johan: ”…det är slående hur många män som bar halvlong jacka/rock/parkas kvällen den 28 feb – 86.”.

      Kan det ha berott på att det var en kall vinterkväll, och att man då vill värma så mycket som möjligt av kroppen? Ganska vanliga plagg, då som nu, vintertid.

  10. T. L:s story om morgonen 1.3.1986 är förbryllande. Att redan denna morgon läst i tidningen klockan fem att statsministern blivit mördad och infinna sig först 11.30 på Rikspolisstyrelsen är väldigt märkligt. Även H: Holmer och T. L:s förehavande morgonen första i tredje innehåller inte så förtroendeingivande förklaringar.
    Kan man i deras position sitta och äta födelsedagstårta när landets statsminister blivit skjuten? Tydligen. Förhördes TL. tillräckligt noggrant om Palmemordet? Har tyvärr inte läst hans bok, Mitt liv som snut. Tycker T. L. som varande vapen expert, borde uttala sig om Palmekulorna och om vapnet, Magnum 357. som tros ha använts vid mordet. H. Holmer borde ha utretts i stället för att han själv satt och utredde, så även T. L.

    1. T.L. ska alltså utläsas Tommy Lindström, dåvarande chefen för rikskriminalen som kom att sitta med i Holmérs spaningsledning. Ha kom senare att ha ett övergripande ansvar för Palmeutredningen genom att han var närmaste chef över Hans Ölvebro vars Palmegrupp sorterade under rikskriminalen.

      Det är riktigt att Tommy Lindström, en i vanliga fall operativt inriktad polis, kom in sent till polishuset lördag den 1 mars, enligt egen uppgift för att han firat sin födelsedag på morgonen. Det är en av de många omständigheter när det gäller polisens tidiga insatser – ofta brist på insatser – som onekligen kan väcka intresse.

  11. Den prövning Som IC menar bestod i att Sveriges statsminister mördades, precis som det var en prövning när Anna L försvann plötsligt eller när lastbilen löpte amok på Drottninggatan.

    Förresten Gunnar, om nu PKK var en så bekväm lösning varför körde Ölvebro på CP och Petersson på Skandiamannen istället? Minskar man inte risken för ifrågasättande av konspirationsteoretiker om man är mer övertygande? Eller, tror du att sista frågan på deras anställningsintervjuer varit: ”om du får välja en annan mörkläggning än de redan beprövade, vilken tar du då?”

    1. Den som minns hur hårt Ebbe Carlssonaffären skakade om den svenska politiken och rättsapparaten har nog ingen svårighet att förstå att förutsättningarna för att återupprätta PKK-spåret än en gång var rätt små efter den praktskandalen. I dess spår avgick justitieministern, rikspolischefen och säpochefen. Ebbe Carlsson själv och flera av hans medhjälpare åtalades. PKK var inte en bekväm lösning efter sommaren 1988.

      Den som vill ha ett mer detaljerat svar rekommenderas att läsa min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som alltså kommer i en ny upplaga om ett par veckor.

  12. Det står nu ganska klart efter av vad Anna Hage skriver i sin bok.
    Dom stod i klunga eller i grupp, med ansikten mot varann.
    Samma när det gäller ett annat mycket säkert vittne nämligen Anders D.
    Även han uppfattade att mördaren och paret Palme stod och samtalade
    med ansikten mot varann. Både Olof och Lisbet såg absolut mördarens
    ansikte. Här råder ingen tvekan. Även Anders B. tror på ett samtal.

  13. Jo du Gunnar du har nog rätt. En viktig synpunkt. Ännu mera mystik, hade man inte alls tidigare tagit upp denna iakttagelse, kanske helt nonchalerat Anna, vem vet? Bra du rättade till detta.

    1. Jag tycker att dessa uppgifter är intressanta, men anser ändå att man måste vara försiktig med vilka slutsatser man drar av det som vittnen vid mordplatsen sett innan första skottet. För vi ska komma ihåg att det dels var mörkt ute och att det dels, vid det tillfället (alltså innan första skottet) inte skett något utöver det vanliga. Normalt har man ju inte fullt fokus på en sådan situation och i en sådan situation finns det möjlighet att man ser eller uppfattar situationen fel.

      Men det är givetvis problematiskt att nästan alla vittnen som uppfattar något av händelsen precis innan första skottet också uppfattar de tre personerna som ett sällskap och som samtalandes med varandra, vilket ju går på tvärs med vad Lisbeth Palme säger. För tar vi dessa vittnesmål som sanning så blir konsekvensen att vi också måste misstänkliggöra Lisbeth i någon mån (här finns ett antal olika scenarion för detta givetvis).

  14. Vissa teorier tenderar att slå knut på sig själva. Här skulle det alltså vara något misstänkt med att Ingvar Carlsson självmant kom till KU för att försvara sig. Så hur borde han istället ha agerat? Om statsministern inte hade bemött påståendena alls utan bara tigit, så törs jag svära på att även detta hade setts som något skumt. Det är uppenbarligen inte särskilt lätt för en makthavare att värja sig mot konspirationsteorier. Ibland är det inte ens lönt att försöka.

    Att Carlsson sedan också talade om en prövning för det svenska samhällsskicket tedde sig säkerligen högst naturligt för de allra flesta. Alldeles oavsett vad som ligger bakom ett statsministermord innebär själva händelsen i sig en stor påfrestning för samhället. Det gäller givetvis också om det enbart skulle handla om ett vansinnesdåd, utfört av en ensamagerande gärningsman.

    Dessa hårdvinklade IC-citat ska tydligen utgöra någon slags inkörsport till boken eller locka till läsning om den påstådda mörkläggningen. I mina ögon framstår det hela som synnerligen tunt.

    Än mer långsökta ter sig teorierna om att Krister Petersson ägnat sig åt mörkläggning, orkestrerad från högre ort. Men också sådana böcker kanske har en publik, även om de inte nödvändigtvis har något med verkligheten att göra.

    1. Citaten från Ingvar Carlsson talar naturligtvis inte för sig själva i ett vakuum. Vet man inget om vad som orsakade att han kom till KU utan bara läser dem ord för ord kan man naturligtvis inte få ut så mycket ur dem.

      Men när jag tog med dem var de just avsedda som en ingång till vad som faktiskt hade skett: att Ebbe Carlsson bakom spaningsledningens och åklagarnas rygg hade genomfört en ytterst märklig operation för att återlansera PKK-spåret. Och att detta hade skett med hemlig men högst påtaglig uppbackning av krafter i kanslihuset – inklusive Ingvar Carlsson själv.

      Ebbe Carlssons operation hade innefattat rent kriminella aktiviteter. Och senare kom också åtal och fällande domar mot flera personer, bland annat mot Ebbe själv.

      Annat som skedde i spåren av Ebbes agerande var att justitieministern, rikspolischefen och säpochefen tvingades avgå.

      Skulle alla dessa dramatiska konsekvenser vara en följd av att människor – vilka då? – hade tagit till sig ogrundade konspirationsteorier? Var allt bara inbillning? Det är lätt att tolka din kommentar så, Jakob H.

      Och kanske vore det trösterikt om det hade varit på det viset.

      Men sanningen är, vill jag påstå, att det luktade illa om Ebbes operation därför att den faktiskt var rutten – och att den stanken av naturliga skäl också avsatte sig på alla dem som haft något att göra med den.

      I efterhand står det nämligen fullständigt klart att Ebbe Carlsson inte alls varit intresserad av att få fram fakta som kunde besvara frågan om PKK mördat Olof Palme. Det illustreras kanske allra tydligast av att PKK-avhopparen och polisagenten Ali Cetiner som uppehöll sig i Sverige under beskydd av Ebbe och hans kompanjoner aldrig blev hörd av dem om vad han eventuellt visste om Palmemordet. Cetiner som varit en toppfigur inom PKK i Europa i mitten av 80-talet (och personligen involverad i ett antal mord) borde rimligtvis ha haft en del att säga om den saken om det nu var PKK som legat bakom dådet på Sveavägen.

      Men syftet från Ebbes sida med att rekrytera Cetiner hade aldrig varit att pumpa honom på information. I stället hade det handlat om att iscensätta en provokation mot andra kurder i PKK-kretsen så att dessa skulle framstå som farliga – och att PKK därmed skulle kunna utses som den sannolika lösningen på mordgåtan, precis som Holmér hade flaggat för.

      Det är naturligt att tycka att en sådan operation framstår som sjaskig. Och det är begripligt att Ingvar Carlsson som hållit sin skyddande hand över Ebbe visste att hans egen politiska karriär stod på spel. Det var därför han ansåg det nödvändigt att gå till KU och försvara sig. Och det gjorde han med viss elegans, för all del.

      Men Ingvar Carlssons vältalighet hade förmodligen inte räckt om han inte hade offrat sin egen justitieminister Leijon – som i verkligheten hade varit en avsevärt mindre viktig spelpjäs i händelseförloppet. Hon blev övertalad att hålla god min därför att Ingvar Carlsson lovade henne att hon skulle få komma tillbaka till den politiska toppen efter valet.

      Det fick hon aldrig.

      Bitterheten från Leijons sida går att spåra i hennes memoarer Alla rosor ska inte tuktas.

      1. Att Ingvar Carlsson skulle ha ägnat sig åt mörkläggning återstår att bevisa. Man kan själv vara övertygad om hur saker och ting förhåller sig, men det är inte direkt detsamma som att den egna versionen är införlivad med den allmänna historieskrivningen. Det tycks inte vara många politiska skribenter eller författare som delar din uppfattning om Ebbe Carlssonaffären och Ingvar Carlssons roll i den.

        Men du har naturligtvis rätt i att detta är en viktig problematik. Kanske är ämnet så angeläget och omfattande att det inte i första hand är här på bloggen som diskussionen bör föras. Frågan om mörkläggning och den politiska ledningens ansvar för Palmeutredningen kan ju anses ha viss aktualitet, varför den snarare hör hemma på de större tidningarnas debatt- och ledarsidor.

        Men det är förstås också möjligt att ett antal redaktörer och debattörer menar att själva grogrunden för en sådan diskussion helt saknas. I så fall är det väl först upp till bevis som gäller. Och då handlar det alltså inte om att övertyga enskilda kommentatorer här.

        1. Jag tror knappast att jag kan övertyga dig med några rader på bloggen. Men syftet med att jag skriver om just detta är i första hand att väcka intresse för min bok Mörkläggning. Där utvecklar jag min argumentering med en detaljrikedom som inte låter sig göras på bloggen.

          Jag vill i alla fall komma med en synpunkt när du skriver att det inte verkar vara ”många politiska skribenter eller författare” som delar min uppfattning om Ebbe Carlssonaffären. Det står dig fritt att hänvisa till skribenter som tycker något annat än det jag framfört och som samtidigt gör anspråk på att ha satt sig in i ämnet.

          De som läst min bok och skrivit om den har i alla fall tagit intryck av min argumentering. Det var väl därför jag fick Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden, antar jag. Och det var väl också därför som recensionerna av min bok var genomgående positiva. Se en samling utdrag från recensioner här. Scrolla halvvägs ner på sidan till rubriken ”Sagt om boken”.

          Detta inte sagt för att ”bevisa” att vare sig Guldspadejuryn eller recensenterna har rätt när de uttryckte uppskattning för Mörkläggning. Thomas Pettersson fick senare en Guldspade för sin bok om Skandiamannen och jag tycker inte att hans bok blir vare sig bättre eller sämre av den utmärkelsen. (Som bekant är jag mycket kritisk till boken.) Men jag vill alltså reservera mig när du, Jakob, beskriver det som att jag driver någon sorts ståndpunkt som inte verkar ha fått stöd av andra som satt sig in i ämnet.

          Däremot är det definitivt så att de flesta politiska debattörer inte har läst Mörkläggning och inte heller på annat sätt satt sig in i Ebbe Carlssonaffären särskilt noga. I den meningen är det inte så väldigt många som resonerar som jag, enligt min uppfattning för att de helt enkelt saknar de nödvändiga kunskaperna för att kunna göra det.

          Men du är förstås väldigt välkommen att presentera din egen tolkning av vad denna politiska skandal egentligen handlade om.

    2. Det är väl uppenbart hur en rättskaffens statsminister skulle ha agerat: sett till att enbart de mest erfarna och framgångsrika mordutredarna fick ensamt ansvar utan inblandning vare sig uppifrån eller nerifrån, samt hart när obegränsade resurser, att Säpo inte utreddes av Säpo och – en form av maktutövning som hade varit rättfärdig – att tvinga Säpo till full öppenhet mot utredarna. En statsminister hade haft en plikt att tillintetgöra Hans Holmers kupp och att se till att Ebbe Carlsson inte blandade sig i utan hölls på milsvitt avstånd. Jo, privatspanare kunde han ju fått vara om han ville, eller debattör, men utan kontakt med Rosenbad eller ett uns av inblandning i utredningen.

      Detta är ett minimum av anständighet. Förnekar du fakta som visar att Ingvar Carlsson inte levde upp till detta minimum?

      1. Det finns säkert anledning att kritisera Ingvar Carlsson för att han inte i ett tidigare skede satte stopp för Hans Holmérs herravälde över utredningen. Det är samtidigt inte liktydigt med att statsministern var angelägen om någon mörkläggning. Det är att gå alldeles för långt.

        Om det var någon del av den svenska statsapparaten som Ingvar C länge upplevde att han själv saknade insyn i, så var det väl just Säpo. Den öppenhet som du efterfrågar ansågs allmänt inte ens existera gentemot statsledningen. Misstänksamheten delade IC bland annat med Sten Andersson. Läs gärna Lidboms utredning, så lär du också märka att det fanns fog för deras kritik.

        Att Ingvar Carlsson skulle ha stått bakom Ebbes blomkvistande har aldrig kunnat påvisas. Jag betvivlar detta starkt. Ingen omdömesgill makthavare skulle väl komma på tanken att låta denne notoriske och yvige pratkvarn få en sådan roll. Den tog han sig själv med god hjälp av den purfärske Åhmansson. Tvärtom reagerade IC över Ebbes närvaro i Palmerummet på måndagen efter mordet. Och det var också enda gången som de båda, såvitt känt, träffades i det sammanhanget.

        1. Jag vill hävda att var och en som i detalj går igenom förloppet i Ebbe Carlssonaffären blir tvungen att dra slutsatsen att Ingvar Carlsson verkligen stod bakom vad du kallar ”Ebbes blomkvistande”. Länken mellan Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson hette Carl Lidbom.

          Ett par centrala inslag i inledningen till det som kom att bli Ebbe Carlssonaffären var att Ingvar Carlsson såg till att Lidbom blev ordförande i Säpokommittén. En av Lidboms första åtgärder var att se till att äta middag med den nye rikspolischefen Åhmansson och den nye Säpochefen Sandström – och denna middag ägde rum hemma hos Ebbe Carlsson. Åhmansson och Sandström var förstås i en direkt beroendeställning till Lidbom och deras benägenhet att gå Ebbe till mötes var direkt knuten till att Lidbom så uppenbart backade upp Ebbe.

          Ebbes och Lidboms fortsatta samarbete under de följande månaderna var mycket tätt – en stark indiciekedja pekar på att det fanns långt gångna planer på att Lidbom skulle smuggla in en del av avlyssningsutrustningen i Sverige, något som skulle ha varit lätt för honom med sin diplomatstatus.

          Ingvar Carlsson och Lidbom hade också täta kontakter under dessa månader – men enligt bådas bedyranden talade de aldrig om Palmeutredningen med varann. Däremot har Anna-Greta Leijon berättat att Ingvar Carlsson pressade henne att göra vad som behövdes för att underlätta Ebbe Carlssons efterforskningar. Det var mot bakgrund av den pressen hon skrev sitt rekommendationsbrev till Ebbe, det som sedan blev hennes fall.

          Är du intresserad av att titta närmare på dessa och andra inslag i Ebbe Carlssonaffären, Jakob H, så rekommenderar jag dig att läsa Mörkläggning. Självklart bör du helst också gå vidare och bland annat studera de källor jag tagit del av. Kanske du hittar en annan sammanhängande förklaring till händelseförloppet än den jag presenterat. Det vore givetvis spännande att ta del av den i så fall.

          1. Associationsskuld var en linje som även vissa KU-ledamöter försökte driva på sin tid. De lyckades som bekant inget vidare de heller.

            1. Så enkelt kan vi inte avfärda problemet. Ingvar Carlsson hade så stort förtroende för Lidbom så att han – enligt Lidbom själv i dennes bok Ett uppdrag – ville göra denne till säpochef samtidigt med uppdraget som säpoutredare.

              Inte heller sedan skandalen briserat tog Ingvar Carlsson på minsta sätt avstånd från Lidbom. Det kan på ganska goda grunder antas att det Lidbom gjorde i samband med Ebbe Carlssonaffären hade Ingvar Carlssons välsignelse.

              Lidboms samröre med Ebbe Carlsson under hela denna period var ytterst omfattande och till sin natur av ett slag som närmast föreföll hämtat ur en komisk agentroman. Det inkluderade en sammankomst med rikspolischefen Åhmansson på Lidboms rum på SAS Royal Hotel i Köpenhamn. Ebbe och Lidbom hjälptes åt att utsätta Åhmansson för en intensiv påverkan som skulle få honom att ställa upp på Ebbes hemliga projekt. Det inkluderade också ett spektakulärt besök av Ebbe på ambassaden i Paris då han och Lidbom gemensamt slog larm till fransk polis om någon form av terrorhot mot ambassaden – ett hot som i efterhand visade sig vara fullkomligt fiktivt. Och det inkluderade planerna på att Lidbom skulle smuggla avlyssningsutrustning till Sverige, något som inte blev av därför att en av Holmérs livvakter, Per J, inte fick ut attiraljerna i London i tid för att lämna av dem i Paris innan Lidbom skulle resa till ett möte med säpokommittén i Sverige.

              1. Det bevisades aldrig att Carl Lidbom skulle ha ägnat sig åt några oegentligheter. Så frågan är varför Ingvar Carlsson skulle ta avstånd ifrån honom.

                1. För att diskutera Lidbom på ett meningsfullt sätt måste vi diskutera Ebbe Carlsson. Jag vet inte vilka oegentligheter du, Johanna, anser att Ebbe gjorde sig skyldig till – i den mån du anser att han alls gjorde några fel.

                  Om du preciserar vad du anser om Ebbes agerande inom ramen för den affär som fick hans namn så kan vi diskutera om vi är överens så långt. Och när den frågan förhoppningsvis är utredd kan vi gå vidare och diskutera vad som talar för respektive emot att också Lidbom var involverad i vad Ebbe Carlsson gjorde.

                  1. Vad du eller jag anser om Ebbe Carlssons eller Carl Lidboms agerande saknar betydelse i sammanhanget. Frågan här är snarare vad som kunde slås fast i de efterföljande utredningarna och processerna. Det var väl ändå det som Ingvar Carlsson i slutändan hade att förhålla sig till. Därmed kvarstår frågan om varför den dåvarande statsministern borde ha tagit avstånd från Lidbom.

                    1. Om jag förstår dig rätt menar du helt enkelt att eftersom Carl Lidbom – till skillnad från Ebbe Carlsson – klarade sig från åtal så behövde Ingvar Carlsson inte ta avstånd från Lidbom.

                      Ja, det är väl en sakligt korrekt beskrivning av vad som skedde. Lidbom blev inte åtalad och därmed utsattes Ingvar Carlsson inte för någon riktigt avgörande press att distansera sig från honom.

                      Men den som är intresserad av det verkliga förloppet borde ju ändå tycka att det är meningsfullt att studera vad tillgänglig information säger om Lidboms roll i Ebbe Carlssonaffären. Den saken vill dock du inte diskutera ens i övergripande ordalag.

                      Jag tycker det är otillfredsställande. Låt mig ta en parallell. Vid det här laget har det kommit fram väldigt mycket som pekar på att vissa poliser och åklagare försökte få Christer Pettersson fälld för Palmemordet med ytterst diskutabla metoder. Men som vi vet finns det ingen av dessa personer i rättsapparaten som blivit åtalad eller ens prickad för sitt agerande i det sammanhanget. Med ditt sätt att resonera, Johanna, är det inte relevant att diskutera möjligheten av att det skedde ett rättsövergrepp mot Christer Pettersson eftersom ingen åkte dit för något sådant.

            2. Direkta kontakter mellan statsråd och Ebbe Carlsson. Deltagande av statsråd i smugglingsplaner. Vad har detta med associationsskuld att skaffa? Du ville byta ämne eller var detta svar på något annat än Gunnars replik?

              ”Ingen omdömesgill makthavare skulle väl komma på tanken att låta denne notoriske och yvige pratkvarn få en sådan roll.” Det är sant. Men det fick han. Vill man undersöka huruvida Ingvar Carlsson var omdömesgill gör man bäst i att inte utgå ifrån att han var det.

              ”Den [rollen] tog han sig själv med god hjälp av den purfärske Åhmansson.” Ponera att Ebbe Carlsson tagit över Ingvar Carlssons tjänsterum och börjat hålla konseljer med kungen: Skulle vi överslätande kommentera: Jo, men det var helt på hans eget initiativ så det kunde inte hjälpas.

              ”Tvärtom reagerade IC över Ebbes närvaro i Palmerummet på måndagen efter mordet.” Reagerade (med en förbryllat uppskärrad blick och en fåraktig efterhandsanteckning?) och underkastade sig?

              1. Det diskussionen gäller är statsministern. På den punkten har ingenting annat än olika hypoteser och teorier om associationsskuld presenterats, vilket också framgår av Gunnars kommentar.

                Och tro det eller ej – det kan nog finnas tillfällen när makthavare inte ljuger som en häst travar. Det är förstås en svårsmält och djärv tanke, men tål trots allt att begrunda. Låt vara att det oförvitliga sanningsvittnet Ebbe var av en annan uppfattning när det gällde Palmemordet.

                1. Jag tror också att det kan finnas tillfällen när makthavare inte ljuger som en häst travar. Det är inte det diskussionen gäller. Det är vad som hände i just det här fallet.

                  Menar du att det är sannolikt att Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom och Ebbe Carlsson gick bakom ryggen på Ingvar Carlsson?

                  1. Att ingen kunde hålla Ebbe i några tyglar framstår som övertydligt. Det var väl flera ryggar som han gick bakom.

                    Utfärdandet av rekommendationsbrevet, så som Leijon beskrivit det, var ingen stor sak för henne. Förvisso en felbedömning, men det visar på vilken nivå hon vid tillfället ansåg att det ärendet hörde hemma. Allt annat har karaktären av efterhandskonstruktion.

                    Att Lidbom sedan länge åtnjöt en självständig ställning inom statsförvaltningen är väl inte att säga för mycket. Sedan är frågan om han berättade något om sina kontakter med Ebbe för Ingvar Carlsson då han besökte Stockholm. Hur det förhöll sig med den saken blir ju i så fall bara en meningslös gissningslek för alla oss utomstående. Klart är i varje fall att syftet med träffarna var att informera statsministern om de båda utredningsuppdragen: Stig Berlings rymning och det förestående arbetet med Säpokommittén. Att Lidbom redan i december 1987 skulle ha vidarebefordrat Ebbes skvaller och obekräftade uppgifter förefaller inte troligt.

                    Men vad den dåvarande ambassadören själv berättade om dessa möten ska vi tydligen bortse ifrån, eftersom vi bör utgå ifrån att han ljög. Och lika illa förhåller det sig visst med statsministern än idag.

                    Att det inte är din egen uppfattning om Ebbe Carlssonaffären som är den som skildrats i olika dokumentärer skulle förstås kunna bero på dålig research från film- och programmakarnas sida. Eller också är det så enkelt att man bara försökt att hålla sig till sådana uppgifter som faktiskt går att belägga.

                    1. Du får gärna ta fram enskilda citat från de olika dokumentärer som du i allmänna ordalag refererar till och som enligt dig framför en mer korrekt bild av Ebbe Carlssonaffären än vad jag gör. Om du gör det ska jag gärna kommentera.

                    2. Gunnar Wall: Du är övertygad om att det skett en mörkläggning och jag håller med dig, Nästa fråga blir då ”Varför”. För Hans Holmérs del var det ju ganska bekvämt och Jan Guillou har ju tidigt skrivit om det.

                      Men varför skulle Ingvar Carlsson ägna sig åt det? Har du någon teori om det?

                    3. Låt mig citera ett avsnitt ur min bok Konspiration Olof Palme, det är hämtat från sid 10-11:

                      Ulf Adelsohn, som var moderat partiledare vid tiden för mordet, har i sina memoarer berättat att han dagen efter dådet på Sveavägen blev uppringd av Ingvar Carlsson som gått in som statsminister efter Palme. Enligt Adelsohn sa Ingvar Carlsson att ”när nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är ett tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället. Det är i så fall mycket allvarligt”.

                      Ingvar Carlsson har själv gett en vag men ändå liknande bild av vad han tänkte efter mordet. Han snuddar vid frågan i den första av sina memoarböcker, I skuggan av Olof Palme, som kom 1999. Där skriver han om hur han väcktes i radhuset i Tyresö klockan 00.10 av Ulf Dahlsten, statssekreterare i statsrådsberedningen. Dahlsten berättade att Palme var skjuten och något om omständigheterna, var och när det hade skett.

                      Ingvar Carlsson förklarade efter samtalet för hustrun Ingrid vad som hänt. Han nämner i boken att hon undrade om Palme: ”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?”

                      I memoarerna återkommer inte Carlsson till den fråga hans hustru ställde. Men det var en självklar och väsentlig fråga och vi ska däremot återvända till den.

                      Carlsson beskriver hur hustrun beställer en taxi åt honom. Den kommer snabbt, på taxibolaget vet man redan vad som hänt. Och om sina tankar på resan in till regeringskansliet Rosenbad skriver den socialdemokratiske politikern så här:

                      ”På Nynäsvägen funderade jag på om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns, och jag kunde vara ett av dem. Hur såg hotbilden ut?”

                      Lite längre fram i boken, när Ingvar Carlsson beskriver läget efter Palmes begravning, uttrycker han sig på följande sätt:

                      ”Under de två gångna veckorna var det många som frågat mig vem mördaren kunde vara: de internationella gästerna, Olof Palmes vänner och kolleger, journalister. Offentligt var jag återhållsam i mina kommentarer. Innerst inne trodde jag på politiska motiv bakom mordet.”

                      Ingvar Carlsson går inte in på vilka politiska motiv han reflekterade över. Men då, i början av 1986, borde det ha varit naturligt för honom att tänka på den fientlighet mot Palme som fanns i militära kretsar på grund av hans engagemang för avspänning i det kalla kriget, ett engagemang som av många tolkades som att det tog sig uttryck i en landsförrädisk eftergiftspolitik mot Sovjetunionen.

                      Palme hade en Moskvaresa inbokad till april, en resa där han skulle möta den nye sovjetiske partiledaren Michail Gorbatjov. Mycket av agitationen mot den svenske statsministern under tiden före mordet hade handlat om just den resan – som alltså inte blev av på grund av skotten på Sveavägen.

                      Det är svårt att tänka sig att Ingvar Carlsson inte reflekterade över just detta.

                      Och, kan vi tillägga, det är lätt att tänka sig att en utredning av den typen av mordscenario skulle vara ytterligt besvärlig att hantera för den socialdemokratiska regeringen. Att överhuvud taget låta polisen utreda något sådant skulle framstå som ytterst provocerande. Och vad skulle det kunna leda till? Risken måste ha varit uppenbar att en sådan utredning skulle ha stött på motstånd, både från militära kretsar och inifrån polisen. Hur stora skulle chanserna vara att få fram bevis för en komplott mot Palme inifrån statsmakten, om det nu var detta som legat bakom mordet? Och vad skulle ha hänt om en sådan utredning havererade? Eller omvänt, om det kom fram att krafter inom staten betraktat Palme som en säkerhetsrisk – fanns det då inte en chans att sådana misstankar mot den döde statsministern skulle framstå som trovärdiga i vissa kretsar?

                      En förutsättningslös utredning av mordet på Olof Palme var till hela sin natur minerad mark. Det blev Palmeutredaren Ingemar Krusell drastiskt påmind om sedan kan skrivit till svenska UD och ställt frågor om hur troligt det var att amerikanska CIA kunde ha mördat Palme.

                      Sådana frågor skulle helt enkelt inte ställas. Krusell fick en avhyvling och släppte det hela. Det finns återberättat både i Granskningskommissionens betänkande och i Krusells egen bok Palmemordets nakna fakta.

                2. Att ställa en statsminister till svars för vad av honom eller henne tillsatta statsråd sysslar med i form av smuggling och hjålp till mördare att gå fria är inte associationsskuld. Andra argumentationsfel illustrerar du däremot själv ideligen med raljerande men monoton ihärdighet: halmdockan (KU-ledamöterna), ignoratio elenchi (andra makthavares ärlighet) och cirkulära resonemang (”Ingen omdömesgill makthavare”).

                  Ingvar Carlsson uttryckte till yttermera visso sin besvikelse över Ebbe Carlsson, och det var inte besvikelse över att en sådan rättskaffens ljusgestalt i demokratins tjänst som Ebbe Carlsson varit i sjukhusspionaffären kunde sjunka till att underminera utredningen av mordet på en statsminister. Nej, sammanhanget visar tydligt att han var besviken på, eller snarare sade sig vara besviken på, hur Ebbe Carlsson skött sitt uppdrag i den klandestina härvan i kölvattnet av mordet. Men Ingvar Carlsson belönade hans brottslige parhäst.

                  1. Lidbom var ambassadör och absolut inte något statsråd i Ingvar Carlssons regering. Anna-Greta Leijon kan inte lastas för Ebbe Carlssons smugglingsplaner, vilket inte heller någon gjort.

                    1. Lidbom var bara fd statsråd vid den tiden, det stämmer: jag skrev fel, och tillsatt av Palme, kollega med Ingvar Carlsson, antar jag, och som ambassadör och ordförande i utredningar om Säpo – utan taburett – tillsatt av Ingvar Carlssons regering. Jag borde ha skrivit medarbetare. Var Lidbom en person i Ingvar Carlssons maktkrets eller ej, det är det väsentliga. Jag skrev ”Att ställa en statsminister till svars för vad av honom eller henne tillsatta statsråd sysslar med i form av smuggling och hjålp till mördare att gå fria är inte associationsskuld.” Det innefattade inte bara smuggling utan all inblandning i mordutredningen eller klandestina initiativ rörande mordet. som ahft den angivna effekten. Med ”honom eller henne” menade jag inte att Ingvar Carlsson kan ha varit kvinna, om det nu skulle vara din nästa invändning. Det var ett allmänt argument om att termen ”associationsskuld” hade använts felaktigt.

                      I det specifika fallet, visst skall Anna-Greta Leijon lastas för alla icke-privata kontakter hon haft med Ebbe Carlsson. Hennes skuld må te sig futtig jämfört med Ingvar Carlssons egen men förblir icke förty avgrundsdjup och en evig skam för landet.

          2. Gunnar skriver

            ”Däremot har Anna-Greta Leijon berättat att Ingvar Carlsson pressade henne att göra vad som behövdes för att underlätta Ebbe Carlssons efterforskningar. Det var mot bakgrund av den pressen hon skrev sitt rekommendationsbrev till Ebbe, det som sedan blev hennes fall.”

            Så utstuderat fult gjort av Ingvar att pressa Leijon till att bana vägen för Ebbes privatspaning för att sedan när allt avslöjades lägga skulden på Leijon som tvingades avgå medan han smet från sitt eget ansvar!! Var det för att Leijon var kvinna och Ingvar medelålders man som han tyckte sig ha rätten att behandla henne så??

            1. Man kan också se det som att Ingvar Carlsson var statsminister och att både han själv och andra omkring honom ansåg att det var viktigt att han inte solkades av Ebbe Carlssonaffären. Det krävdes att fokus hamnade på någon annan som var tillräckligt högt placerad för att dra bort uppmärksamheten från statsministern.

              Det kostade säkert på att låta Leijon ta smällen. Hon var en populär politiker. Men det hade kostat mer om Ingvar Carlsson framstått som ytterst ansvarig.

  15. Kan någon vänlig själ förklara för mig om det finns möjlighet att få aviseringar gällande svar på inlägg som man ännu inte kommenterat? Jag kan inte se att det finns men jag brukar trassla till det när det gäller sånt här.

      1. Det där var inte riktigt glasklart för mig. Har du löst problemet med att få aviseringar om kommentarer? Som allmän regel, särskilt när det gäller tekniska problem kring bloggen: var tydliga när ni skriver!

        1. Om man inte själv kommenterat kommer inte kommentarer per automatik till ens mail verkar det som. Nu gjorde det efter jag kommenterade.

          1. Tack för klargörandet. Jag har försökt få ordentligt hum om hur följare på WordPress för närvarande kan göra sina val för hur de vill få aviseringar. Alla som har bra kläm på detta är välkomna att hjälpa till.

            1. Gunnar och andra
              Eftersom du uttryckt intresse så jag gör jag ett tillägg. Om jag loggar in på mitt konto i WordPress och går in på profil så finns alternativet ”notinställningar” och där hittar man ”notiser”. Där kan man aktivera webbläsarnotiser. ”Få omedelbara aviseringar om nya kommentarer, gilla-markeringar, även när du inte aktivt använder WordPress.com.”
              Kanske finns det då möjlighet att få aviseringar gällande kommentarer under inlägg som man ännu inte själv kommenterat.
              Nu har jag aktiverat det så jag meddelar utfallet av det senare.

              1. Tack! Ser fram mot rapport om utfallet.

                Jag brukar för egen del ha lite dåligt samvete för att jag inte har superkoll på hur WordPress fungerar. Men bloggen tar en stor del av min tid som det är. Så jag är väldigt glad och tacksam när ni som följer och medverkar på bloggen kan hjälpa till.

                  1. Gunnar
                    Vänligen publicera den här kommentaren. Du får gärna ta bort den senare liksom den förra om du inte vill ha mer off topic här. I processen med att utforska olika funktioner lyckades jag krångla till det bortom allt förstånd och skapade tydligen en egen webbplats så nu får jag börja om från början med en ny e-postadress.
                    Ber om ursäkt för krånglet.
                    Det verkar som sagt inte som att det finns ett alternativ hos WordPress där man kan få aviseringar om kommentarer under inlägg som man själv inte kommenterat. Jag fortsätter undersöka saken och återkommer om jag hittar något.

        2. Gunnar
          Jag vet inte vad Carita menar nu. Det föreligger inget tekniskt problem. Jag ställde frågan riktad till alla och undrade om det finns någon möjlighet att få aviseringar angående nya kommentarer under ett specifikt inlägg som du skrivit – även om man själv inte kommenterat detta inlägg eller avser att jag göra det.
          Jag har t ex inget att bidra med när det gäller debatten om Estonia men jag är intresserad av att ta del av nya kommentarer i ämnet. För att göra det får jag då kolla de nyligen inkomna kommentarerna som listas på startsidan men det är krångligt och man riskerar att missa kommentarer.
          Jag tror inte att det finns någon möjlighet att i WordPress prenumerera på kommentarer som kommer in angående ett visst inlägg även om man inte kommenterar så vad jag undrade var om det trots allt finns något sätt att göra det som jag missat.
          Om någon vet att det finns är jag tacksam om ni meddelar det men nu avslutar jag det här ämnet och ska avhålla mig från såna här kommentarer såvida det inte föreligger ett tekniskt problem.

          1. Emma

            Skriv i så fall en kort kommentar till Gunnars inlägg om Estonia att du inte har något att bidra med men gärna följer debatten så får du väl automatiskt aviseringar om nya inlägg

            (Själv avböjer jag dock aviseringar om nya inlägg för annars får jag inkorgen proppfull av aviseringar som jag sen måste radera. Är ändå inne här dagligen och tittar efter nya inlägg så jag tror inte jag missar något)

            1. Det kan vara bra att hålla i minnet att WordPress skiljer mellan inlägg och kommentarer. Inläggen har en egen rubrik, kommentarerna görs i förhållande till ett inlägg.

  16. 2010, kom ju en ny lag i Sverige att börja gälla framför allt grova brott. Dessa brott kommer aldrig preskriberas. Tex. för Palmemordet verkar lagen retroaktivt så att detta brott aldrig heller preskriberas.
    Märklig lagändring, gäller denna lag för evig tid eller? Hur skall man någonsin få rättsfrid i landet med en sådan lag? Nu har man råddat till det ännu värre, ingen överprövning av Palmemordet, men mordet preskriberas inte heller. Spekulation: Var man rädd för fula avslöjanden i Palmemordet om man preskriberat?
    Kan man använda ”retroaktiv verkan” även för andra grova brott? En lag lika för alla eller? T. Bodström/S. var ju en av de som jobbade fram den nya lagen.

    1. Har för mig att den officiella förklaringen till lagändringen var att modern DNA-teknik gjort det möjligt att fälla en gärningsman mer än 25 år efter mordet.

      Det har spekulerats i att man införde detta för att förhindra att utredningsmaterialet släpps ut. I och med nedläggningen har det ju dock släppts ut i alla fall men mycket är maskerat. Vet inte om lagändringen gjort någon skillnad i Palmeärendet, om den haft detta outtalade egentliga syfte.

  17. Tror nog att det är motivet man vill dölja. Vi vet ju inte, men om mordet preskriberats och mördaren här haft ett enormt starkt motiv för sin gärning, hade denne eventuellt kunnat träda fram och förklara sig. Åtminstone för mig så är nog motivet till mordet det intressanta, inte vem som gjort detta. Visste man bara motivet så kunde man nog dra viktiga slutsatser om mördaren. Dom har nog helgarderat sig med alla tänkbara medel för att mörklägga, till och med anklagat en död. Det material som släppts och kommer att släppas, innehåller aldrig något som skulle skada Sverige.

  18. Den som inte tror på ”konspirationer” bör titta på den här dokumentären, om den danske ‘mullvaden’ (kocken!) som infiltrerade Nordkorea och avslöjade deras vapenexport. ”Vapenindustrin” känner inga gränser. Varför skulle det ha ändrat sig sedan 1980-talet?

    https://www.tv.nu/p/1Kufn6-Q-86td

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.