Nytt dramatiskt vittnesmål: ”Jag såg Craig Williamson i Folkets hus en vecka före Palmemordet”

”Jag såg Williamson på Folkriksdagen mot Apartheid i Stockholm en vecka före Palmemordet.” Det säger Madi Gray, apartheidmotståndare från Sydafrika som sedan länge bor i Sverige. Hon hade tidigare träffat Williamson ett antal gånger under den tid då han låtsats vara motståndare till den vita rasistregimen och kände mycket väl till hur han såg ut. FOTO: Anders Hasselbohm

---

Sydafrikaspåret har länge varit en av de viktigaste hypoteserna i debatten om Palmemordet.

Och är det fortfarande – trots att utredningen är nedlagd.

Spaningsledaren Hans Melander som i somras presenterade utpekandet av Stig Engström tillsammans med förundersökningsledaren Krister Petersson deklarerade för sin del tydligt:

”Jag anser inte att mordet är löst. Jag anser att vi har presenterat en teori.”

Och han betonade att frågorna kring Sydafrikaspåret fanns kvar:

”Jag tycker att motivbilden är intressant med anledning av att det var vida känt att Olof Palme var starkt kritisk till apartheidregimen och det sätt som de styrande behandlade folket i Sydafrika.”

Han sa samtidigt att utredarna inte lyckats med att koppla sydafrikanska intressen till Sveavägen.

Nu publicerar denna blogg en nyskriven artikel av journalisten Anders Hasselbohm. Han presenterar här en hittills okänd vittnesuppgift om att den sydafrikanske superspionen Craig Williamson befann sig på samma möte som Olof Palme bara en vecka före mordet.

Williamson är ett centralt namn i Sydafrikaspåret. Det var han som pekades ut som ansvarig för Palmemordet av sin tidigare kollega Eugene de Kock under en rättegång i Sydafrika 1996. De Kocks anklagelser blev en världsnyhet.

Under årens lopp har det kommit fram ett antal uppgifter om att Williamson ska ha setts i Stockholm just vid tiden för dådet på Sveavägen.

Den här gången handlar det om en person som träffat Williamson flera gånger tidigare – journalisten och apartheidmotståndaren Madi Gray.

Williamson har tidigare bestämt förnekat att han varit i Stockholm 1986. Vad säger han nu, efter att dessa nya uppgifter kommit fram? Det återkommer jag snart till här på bloggen. /Gunnar Wall

---

Journalisten Anders Hasselbohm presenterar nu ett vittnesmål som placerar den sydafrikanske spionen Craig Williamson inne på Folkriksdagen mot apartheid – ett arrangemang där Olof Palme deltog tillsammans med ledare för befrielserörelsen ANC. En vecka senare mördades Palme. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Av Anders Hasselbohm

”JAG STÖTTE IHOP MED CRAIG WILLIAMSON i Folkets hus den 21 februari 1986 vid Folkriksdagen mot Apartheid, bara en vecka innan Olof Palme mördades.”

Det berättar nu för första gången Madi Gray, svensk-sydafrikanska och en välkänd och högt aktad anti-apartheidaktivist i både Sverige och Sydafrika. Hon har bland annat arbetat på befrielserörelsen ANCs Stockholmskontor.

Jan-Åke Kjellberg, den svenske polisman som allra bäst känner apartheidregimens spioneri och ”dirty tricks” sedan sin tid som utredare vid den så kallade Sanningskommissionen i Sydafrika säger:

”Madi Grays vittnesmål är sensationellt och en mycket viktig pusselbit i frågan om den sydafrikanska regimen låg bakom mordet på Olof Palme.”

”Madi Gray är en välkänd och betrodd anti-apartheidaktivist som det inte finns skäl att misstro”, säger Kjellberg. ”Vad hon berättar utgör en oerhört viktig information.”

Jan-Åke Kjellberg fortsätter:

”Jag tvekar inte ett ögonblick över att Craig Williamson, som är en spion, mördare och lögnare, men också en hyllad spionhjälte och en levande legend med ett stort ego från apartheidtiden, kan ha bestämt sig för att själv resa till Stockholm. Där kunde han lyssna till vad som sades vid Folkriksdagen där många av världens motståndare till apartheidregimen samlades.”

Ur en nysläppt handling från Palmeutredningen framgår att förre chefen för rikskriminalen Tommy Lindström 2001 uppsökt Lars Nylén, dåvarande chefen för rikskrim och rapporterat om Sydafrikaspåret. I Nyléns tjänsteanteckning finns en preciserad formulering om att Williamson varit i den svenska huvudstaden ”27-28 februari 1986”.

När jag nu frågar Tommy Lindström om Nyléns notering säger han:

”Nej inte då, veckan innan.”

Det vill säga: den tidpunkt som Madi Gray talat om.

Palmeutredarna har hittills inte funnit någon handling om att någon utredningsåtgärd vidtagits med anledning av vad Tommy Lindström rapporterade till Lars Nylén.

Craig Williamson (till vänster) har av olika personer pekats ut som den sydafrikanska apartheidregimens strateg bakom Palmemordet. Den svenske polisen Jan-Åke Kjellberg (i mitten) arbetade för Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika under åren 1996-99. Han menar att Madi Grays vittnesuppgifter om att Williamson var i Stockholm veckan före mordet väger tungt,  Tommy Lindström (till höger) var under många år chef för rikskriminalen och arbetade från första början med Palmemordet. Han rapporterade så sent som 2001 till en senare chef för rikskriminalen om att Williamson var i Stockholm i februari 1986.

Madi Gray berättar så här om när hon mötte Craig Williamson på Folkriksdagen:

”Jag hade sett en vän i en annan del av salen vid folkriksdagen som jag ville träffa. Medan det ännu applåderades i salen innan en paus gick jag snabbt ut och till den utgång där min vän skulle komma ut.”

Inne i salen hade Olof Palme inför ANC-ledaren Oliver Tambo och flera av världens ledande motståndare till rasistregimen i Sydafrika just dundrat:

”Om omvärlden bestämmer sig för, om människorna runt om i världen bestämmer sig för att apartheid ska avskaffas, så kommer systemet att försvinna!”

Madi Gray säger:

”Jag tänkte, där skrev Palme under sin dödsdom.”

Ut ur dörren där Madi Gray väntade på sin vän kom plötsligt Craig Williamson som en av de allra första.

”Han såg besvärad ut när han såg mig”, säger Madi Gray. ”Men han sa bara ett snabbt ´Hello´. Sedan såg jag bara hans ryggtavla när han fort försvann.”

Hur säker är du på att det var Craig Williamson du såg?

”99,99 procent, det vill säga helt säker!”, säger Madi Gray.

Varför har du inte berättat det här för polisen?

”De hade inte trott mig och hade ändå säkert inte gjort någonting.”

Men du är ju en svuren fiende till regimen i Sydafrika, du uppskattade hur Sverige agerade och vad Olof Palme gjorde. Och så mördades Olof Palme och du trodde att Sydafrika låg bakom mordet. Varför rapporterade du inte vad du hade sett?

”Att jag var en vit sydafrikansk kvinna, känd i anti-apartheidkretsar i Sverige, kunde ha gjort mitt vittnesmål mindre trovärdigt.”

Det finns andra än Madi Gray som har hävdat att den sydafrikanske toppagenten Craig Williamson befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme.
Jan Danielsson, åklagare och förundersökningsledare i mordutredningen, sa i TV 4 dagen efter att Eugene de Kock 1996 pekat ut Craig Williamson som anstiftare till mordet på Olof Palme:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

Senare backade Danielsson och sa att det bara var vad han hade hört.

När Jan Danielsson i Sydafrika tillsammans med Hans Ölvebro förhörde Craig Willliamson påstod denne att han inte varit i Sverige sedan 70-talet.

Madi Gray är en av de i Sverige som bäst borde känna igen Craig Williamson. Hon hade träffat honom flera gånger.

Medan Williamson ännu inte avslöjats som agent, vilket skedde vid årsskiftet 1979-1980, lovprisades han av många som en vit sydafrikan som flytt sitt land för att bekämpa den förhatliga rasistregimen.

Som vicedirektör i IUEF, International University Exchange Fund, i Genève föll det på Craig Williamsons lott att emellanåt bland annat besöka Stockholm och träffa representanter för utrikesdepartementet, SIDA och (s)-företrädare.

Men tidigt förekom tvivel över vilken sida Williamson i verkligheten arbetade för.
Madi Gray berättar att hon träffade Craig Williamson första gången 1977 då UD och SIDA bjudit in honom till Sverige tillsammans med Karl Edwards (senare också avslöjad som spion) och Nicholas Haysom (nu sydafrikansk toppdiplomat), en helt garanterad motståndare till apartheid. Honom hade de båda agenterna lyckats lura med sig för att tjäna som deras garant för att de var genuina regimmotståndare.

Madi Gray:

”Inbjudarna på UD och SIDA som nåtts av tvivel kring vem Craig och Karl egentligen agerade för ringde mig och bad mig att träffa dem för att försöka värdera om de var att lita på. Jag träffade de tre och åt middag. Efteråt kunde jag varken bekräfta eller dementera misstankarna mot Craig.”

Craig Williamson hade sedan länge inriktat sig på att finna ut så mycket som möjligt om vad just Sverige företog sig emot den regim han tjänade.

Under slutet av 1970-talet infiltrerade han den till stor del svenskfinansierade och svenskstyrda organisationen IUEF som främst bjöd rasistregimerna i södra Afrika motstånd.

IUEF hade svensken Lars-Gunnar Eriksson (s) som chef. Denne stod nära flera svenska (s)-toppar. Agenten Williamson kunde både inifrån IUEF och vid flera resor till Sverige spionera på Sveriges apartheidmotstånd, opinionsmässigt, politiskt och på Sveriges enorma ekonomiska stöd till befrielserörelserna i södra Afrika och vart exakt det gick.

Madi Gray träffade också Craig Williamson då han några gånger besökte ANC-kontoret på Bondegatan för att möta Sobizana ”Bizo” Mngqikana, ANCs chefsrepresentant i Sverige. Hon mötte även Craig Williamson på egen hand flera gånger. De åt middag tillsammans vid minst tre tillfällen. Hon skjutsade honom också vid ett par tillfällen i bil, hon vill minnas till flygbussarna eller Arlanda.

Vid ett tillfälle medan Madi Gray arbetade på ANC-kontoret på Bondegatan frågade Williamson henne hur mycket hon tjänade på att jobba där. Lönen var mycket blygsam.

”Kanske kan jag erbjuda dig något bättre när jag kommer nästa gång…”, sa den då ännu inte avslöjade spionen.

Madi Gray:

”Jag hade tidigt känt att jag inte helt kunde lita på Craig, inte tillräckligt starkt för att försöka avslöja honom, men tillräckligt för att inte ge honom förtroenden. Jag träffade honom bara därför att flera ledare i både England och Sverige trots varningar hade godkänt honom.”

Av en slump stötte Madi Gray ihop med Craig Williamson på Mariatorget en fredagseftermiddag i mitten av mars 1978.

”Det var ren otur för Craig att jag råkade möta honom där”, säger Madi Gray. ”Det var i en stadsdel där han inte hade några officiella uppgifter. Det var också ett oannonserat besök som hans kontakter på UD och Sida inte kände till. Craig pekade mot Aston Hotel (nu Rival) och sa att han bodde där.”

Samma kväll satt Madi Gray på restaurangen Lilla Paris då en indier sökte hennes sällskap och erbjöd sig att bjuda på vin.

”Han ställde många personliga frågor om min sydafrikanska bakgrund, om böcker jag läst, vad jag engagerat mig i och liknande. Jag sa att jag inte trodde att han kom från Indien utan att han var från Sydafrika då jag kände igen hans dialekt. Han försökte övertyga mig att han kom från Goa i Indien där han sa att man hade en sådan dialekt.”

”Strax därpå beställde jag en taxi och skakade som ett asplöv på väg från restaurangen. Jag var övertygad om att jag hade blivit uppsökt av den sydafrikanske spion som jag bara några veckor innan hade varnats för av en besökande ANC-medlem från London.”

”Under samma helg som jag träffat Craig på Mariatorget skedde ett inbrott på ANC-kontoret som då låg på Bondegatan 1D alldeles vid Götgatan, inte många hundra meter från Aston ”, säger Madi Gray. ”Vi upptäckte det på måndagen. Ingenting stals men förövaren hade intresserat sig för papper.”

Madi Gray har ytterligare ett minne. Hon träffade Williamson under den första hälften av 1979.

”Jag tror att det var efter att ANC-kontoret hade flyttat från Bondegatan till Gamla Brogatan och den flytten skedde i början av januari 1979”, säger hon. ”Craig bodde på Hotell Birger Jarl lägligt mitt emellan Sida som då låg på Birger Jarlsgatan och (s)-högkvarteret på Sveavägen.”

”Vi skulle äta middag och mötas på Birger Jarl. Han var inte klar när jag kom dit så han bad mig komma upp till rummet. Han stod och grävde i sin resväska och tog upp en fin och dyr whisky och sa ‘Du skulle bara veta vem som ska få den här…!’”

”Under middagen på en restaurang i närheten av hotellet viftade Craig med armen och sa att whiskyn skulle någon få som hade anknytning till de allra närmaste kvarteren.”

Craig Williamson kände väl till att Madi Gray visste att han hade betydelsefulla kontakter på Sida. Så vem var det då på Sida, eller på (s)-högkvarteret som ju också låg nära, som var så märkvärdig att Craig försökte reta Madi Grays nyfikenhet…?
Madi Gray, vid den här tiden alltmer misstänksam mot Williamson, berättar att hon vid ett tillfälle under den middagen sa till Williamson:

”Innan du tänker komma med något förslag till mig så vill jag att du ska veta att jag aldrig vill göra någonting för regimen.”

Craig Williamson viftade då snabbt bort vad hon just sagt:

”Nej, nej. Inte nu…!”

Det var den sista gången Madi Gray träffade Craig Williamson. – förutom alltså återigen helt snabbt den 21 februari 1986.

Tog inte Craig Williamson en enorm risk genom att komma till Stockholm i slutet av februari 1986?

”Nej, han var inte efterlyst och reste säkert på ett av sina falska pass”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Var det så att han bara kom för att lyssna på vad som sades vid Folkriksdagen så tog han ingen risk.”

Ännu mera debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 16 november 2020

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni var – trots avsaknad av yttre dramatik – rimligtvis den viktigaste enskilda händelsen i hela Palmeutredningen. FOTO: Polisen.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL har debatten om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen väckt en väldigt omfattande debatt, inte minst på denna blogg.

Ingen annan enskild åtgärd i själva mordutredningen har ju haft en så avgörande betydelse. Och här finns det onekligen konkurrens:

• Länspolismästare Hans Holmérs beslut att personligen leda spaningarna efter Olof Palmes mördare;

• Det stora tillslaget i januari 1987 som skulle knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet men som blev ett platt fall för Holmér och tvingade honom att avgå;

• Ebbe Carlssons och Säpos Palmeutredares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner som polisagent, en operation som slutade med att Ebbes livvakt fastnade i tullen i juni 1988 och justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå;

• beslutet från åklagare och spaningsledning att från sommaren 1988 inrikta spaningarna på kretsen kring spelklubben Oxen och snart mer specifikt mot Christer Pettersson – något som ledde till åtal och fällande dom mot Pettersson innan han friades av hovrätten;

• Riksåklagarens beslut att gå till Högsta Domstolen 1997 och ansöka om resning i Petterssonmålet.

Men allt detta bleknar förstås i betydelse i förhållande till beslutet att helt enkelt lägga ner utredningen.

Och det särskilt sensationella i Peterssons beslut var förstås att han pekade ut en avliden person som gärningsman samtidigt som han medgav att om denne levt hade utredarnas bevisning inte räckt till ett åtal.

Med andra ord: en debatt om saken på den här bloggen var sannerligen väntad.

Men kanske jag inte väntat mig att den skulle ha blivit fullt så omfattande.

De inlägg som hittills (16 november 2020) publicerats på bloggen efter beslutet och som haft direkt koppling till det har allihop lett till åtskilliga läsarkommentarer.

Det handlar om kommentarer till inläggen:

• Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag! (i skrivande stund 340 kommentarer).

• Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson? (1 053 kommentarer).

• Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström (29 kommentarer).

• Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020 (1 858 kommentarer).

• Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax (50 kommentarer).

• Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades (168 kommentarer).

• Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar (84 kommentarer).

• Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade (60 kommentarer).

• Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen (3 kommentarer).

• Utredningen är nedlagd men mörkläggningen består (75 kommentarer).

• Riksåklagaren: håll till godo med Peterssons beslut! (75 kommentarer).

Sammanlagt 3 795 kommentarer, en smått gigantisk debatt. Och det kan väl tilläggas att det funnits kommentarer som berör nedläggningen av utredningen även till de övriga postningarna här på bloggen under samma period. (Plus förstås att frågan om misstankarna mot ”Skandiamannen” Stig Engström debatterats mycket utförligt på min blogg med start långt innan Krister Petersson kom med sitt utpekande och sitt beslut.)

Rent konkret handlar det i alla fall nu om att kommentarerna till särskilt ett par av postningarna om nedläggningsbeslutet blivit så många att jag fått önskemål om att starta en ny tråd så det ska bli lättare för läsare att manövrera bland textmängderna.

Därför följande rekommendation: skriv tills vidare fortsatta kommentarer som handlar om nedläggningsbeslutet under den här rubriken.

Debatten är alltså fortsatt öppen och fortsatta kommentarer är välkomna.

En påminnelse: ibland har polemiken tenderat att karakterisera meningsmotståndaren i stället för att fokusera på sakfrågorna. Jag har markerat mot sådant när jag tyckt att det behövts.

Men i stort sett är jag imponerad av hur ni som har bidragit till diskussionen har gett mig och andra tänkvärda infallsvinklar att fundera över. Fortsätt med det!

En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…

 

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?