Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

48 reaktioner på ”Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

  1. Varför lät regeringen honom hållas? De tidiga åklagarna tycks ju ha försökt driva en seriös mordutredning, men regeringen stödde ju Holmér. För att använda Ebbe´s vokabular: Är det regeringen som skall ”idiotförklaras”?

  2. Nu kanske du har en dödligt juste och fin bild av Olof Palme Gunnar?! Jag får verkligen bilden av att du beundrade Palme enormt när jag läser hör på din blogg men kanske främst i din bok Mörkläggning etc. som jag läser just nu;)
    Men min bild av Palme är inte så vacker. ( vilken också stärkts av Palmes stora förmåga att ljuga rakt ut till svenska folket inte minst i Geijeraffären) . Palme hade enligt min bedömning ( och då har jag träffat narcissister privat ) är att Palme själv hade en stark attraktionskraft och någon form av märklig ” charm” om man nu höll med om det han sa såklart vilket tyder på en psykiatrisk profil som ligger nära narcissism då han tex närmast alltid förlöjligade motståndare ( Fälldin tänker jag främst på) och ljög rakt ut när journalister vågade fråga något ( vilket de väldigt sällan drev särskilt långt). Han hade inga skrupler helt enkelt att prata ner andra vilket jag som 14 åring tyckte var väldigt obehagligt och irriterande 😠) . Han vann helt enkelt makt på att göra lite som Trump så att Holmer som var hans kompis likt nästan alla Palmes övriga vänner hade stark karisma och hade förmåga att dupera svenska folket ligger helt i linje med detta. Om du undrar hur någon är, ta en nära titt på personens vänner för svaret ligger nära det😕Skillnaden är bara att hade internet och Metoo funnits på 80-talet så hade Palme haft det mycket tuffare🍀

    1. Sofia: Palme var inte generellt älskad. Borgnäs diskuterar det i sin senaste bok och det känns lite befriande. Palme var mycket illa ansedd hos inte bara extremhögern utan hos cirka 49.99% procent av Sveriges befolkning. Varför säger jag detta? Jo, TP pekar ut SE som skum Palmehatande moderat som om det bara fanns 1-2-3 gärningsmän att välja mellan. Med TP utvärderingsmall har vi dock cirka 4-5 miljoner gärningsmän att välja mellan. TP, författare inom arbetarrörelsen, har inte riktigt koll på läget.

      Innan Borgnäs’ senaste bok såg det (i debatten) ut som praktiskt taget hela Sveriges befolkning sörjde. Mitt minne är att det inte alls var fallet. Väldigt många gladde sig. En del skålade i champagne öppet, andra gladde sig mer diskret.

      Palme var som Trump. En politiker som gillade konflikter och konfrontation. Palme var ingen politiker som försökte ena landet. Palme hade i sin ungdom rest runt i USA och sett den politiska smutskastningen där, det verkar som han gillade den typen av politik.

      Han ville ha konflikter och sedan vinna dem. För er som inte ville tro mig: Läs vad Palme tyckte om båtflyktingarna från Vietnam. De var banne mig inte välkomna till Sverige. (Bara flyktingar från högerdiktaturer välkomnades av herr Palme,)

      Gunnar Wall rapporterade i en av sina böcker att cirka 20 (statliga) underrättelsetjänster hade OP på sin dödslista, Klart att Palme’s politik inte hade med mordet att göra. Det var en ensam galning. Det var därför Sverige skulle skaka i sina grunder (Ingvar Carlsson m.fl.) om sanningen kom fram.

    2. Tack för dina synpunkter. Det ligger mycket i att jag på många sätt är imponerad av Palme som person. Men den som läser boken noga finner på flera ställen att jag försöker nyansera bilden av honom. Han var – som du skriver – ofta en hänsynslös debattör.

      Han levde också i en värld där politiken ofta bestod av mindre vackra kompromisser. Jag skriver inte om den svenska folkomröstningen om kärnkraften i Mörkläggning, men där menar jag att han deltog i ett ganska fult spel som företrädare för den så kallade linje 2. Denna linje som alltså backades upp av den socialdemokratiska partiledningen presenterade sig som en förnuftig och sansad avvecklingslinje, men innebar i verkligheten en utbyggnad av den svenska kärnkraften. Palmes attacker mot journalisterna Guillou och Bratt i samband med deras IB-avslöjanden är en annan allvarlig skönhetsfläck i hans politiska eftermäle. Och det går förstås att hitta mera. Själv nämner du Geijeraffären som han senare fått kritik för.

      Men Mörkläggning handlar inte så väldigt mycket om Palme som person. I den mån boken gör det fokuserar den på en aspekt av hans personlighet, den som med stor sannolikhet hade att göra med att han blev mördad.

      De flesta teorier om mordet, vare sig de handlar om ensamma gärningsmän eller om komplotter, tar sin utgångspunkt i att Palme var en kontroversiell politiker, mycket mer så än de flesta andra.

      Och detta sätt att söka strid i svåra och laddade frågor tror jag inte i första hand var taktiskt betingat. Jag tror det kom ur ett personlighetsdrag som var typiskt för honom.

      Lite grann kommer jag in på det när jag jämför Palme med ett annat mordoffer som förekommer i boken, den vänsterorienterade politiske aktivisten Henri Curiel, född i Egypten och mördad i exil i Frankrike.

      Jag skriver att det fanns mycket stora skillnader mellan Palme och Curiel, både i politisk åskådning och i samhällsposition. Och så fortsätter jag:

      Men mer betydelsefullt är kanske ändå vad de hade gemensamt: övertygelsen att de hade ett moraliskt uppdrag från hela mänskligheten.

      Man kan fråga sig vad en sådan inställning uttryckte: bars de upp av en osjälvisk lidelse för sina ideal – eller handlade det i grund och botten om ärelystnad, en längtan efter att avsätta egna fotavtryck i historien? Var de mogna, varmhjärtade realister eller överspända, egocentriska svärmare?

      På detta antingen-eller-manér kan man förstås inte fånga in enskilda människors komplicerade psykologi. Och för vårt ämne spelar det egentligen inte så stor roll hur vi i grunden vill förklara dessa brinnande politiska gestalter. Vad som är angeläget att inse är att just den här typen av personligheter – om de får någon grad av samhällsinflytande – har en tendens att bli till särskilt viktiga bevakningsobjekt för väktare av det bestående.

      Som exempelvis säkerhets- och underrättelsetjänster.

      Och – kan det tilläggas – för all del också för enskilda hätska virrhjärnor som vill skriva in sig i historien genom att döda någon de avskyr.

  3. Jo- Palme kunde verkligen vara gemen men även humoristisk, som: ”Det går inte att göra som Gösta Boman, bara säga hepp- hepp och hähä åt allting”. Tror dock inte att Palmes hetska uttalanden hade något med mordet att göra, blott att det kunde irritera vissa. Inte heller Palmes utfall mot olika länders politiska ageranden, som ex,vis, Vietnam kriget eller Sydafrika. Palme var Palme, därmed jämt.

    1. Häpp häpp avsåg nog Adelson, inte Boman. Humor? Tja, vänstern såg det nog så då: Humor, bra retorik, fredsälskande, landsfader. Problemet är väl att högern inte såg det så. Och vänstern har ju moloket hållit tyst sedan mordet. Det verkar som de skuldmedvetet numera ger högern rätt.

      För det här oss till mördaren? Troligen inte. Jag vill bara påpeka att TP’s utpekande av SE som en palmehatande moderat inte är så träffsäkert. SE var nog en individ i ett ganska stort kollektiv.

  4. Det som alltid förundrat mig med Holmér är varför han släppte fram Victor G som potentiell gärningsman. Om Holmér nu höll utredningen i en järnhand och i ett tidigt skede styrde mot PKK (med SÄPO som marionettmästare?) så borde han ju föst undan Victor G på samma sätt som andra spår stoppades, eller?

    1. Det där diskuterar jag rätt utförligt i Mörkläggning. Väldigt kort kan det sammanfattas: det var inte givet att Holmér skulle kunna behålla sin position som spaningsledare. Han var enligt många kriterier alldeles fel person för uppdraget. Det betydde att han var tvungen att snabbt ge intryck av att arbetet var på väg mot framgång. I det sammanhanget passade Victor G bra. Denne satt till och med anhållen under Palmes begravning då Stockholm besöktes av en rad prominenta internationella gäster. Då såg det bra ut att ha en misstänkt bakom lås och bom.

      Samtidigt stod det nog klart för Holmér att det var mindre sannolikt att bevisningen mot Victor G skulle hålla i en rättegång. Fördelen med att i stället rikta misstankarna mot den terroriststämplade organisationen PKK var att PKK skulle kunna pekas ut även om det inte fanns någon gärningsman att åtala. Och mycket av bevisningen – eller avsaknaden av bevisning – skulle kunna döljas bakom sekretess.

      För Holmér skulle det ha varit riskabelt att lansera PKK-spåret alltför tidigt, innan han hunnit etablera sig säkert i sadeln som spaningsledare. I ett tidigt skede skulle det säkert i så fall ha förts fram starka krav på att utredningen borde ligga på rikspolisstyrelsen där både Säpo och rikskriminalen huserade.

      Det går att följa den där utvecklingen väldigt väl. Plötsligt under våren släpper Holmér intresset för Victor G och svänger över mordutredningen till att handla om PKK. Det skäl som han åberopar, det så kallade vapentipset, framstår i efterhand som ett rent svepskäl.

      1. Egentligen är det väl inget ovanligt att polisen vill visa handlingskraft i ett inledningsskede av en uppmärksammad utredning. Det krävs knappast att spaningsledaren är ifrågasatt eller heter Holmér. Gripandet och anhållandet av 33-åringen är helt i linje med hur det kan gå till ibland. Vad jag förstår hade dessa åtgärder mycket väl kunnat bli verklighet även med en kompetent mordutredare vid rodret.

        Det räcker här att rikta ljuset mot mordet på Anna Lindh den 10 september 2003, där förundersökningen brukar framhållas som ett skolexempel på dugligt polisarbete. Fullt så bra gick det dock inte den första tiden, även om man undvek att göra om misstaget från 1986 med de ödesdigra ledningsförhållandena.

        Efter en skakig inledning på utredningen, som knappast ingav något förtroende, visade spaningsledningen plötsligt sina muskler. Som av en händelse skedde detta inför den stora minneshögtiden i stadshuset. Låter det bekant?

        Då hade polisen just lyckats få en misstänkt man anhållen och häktad. Häktningsförhandlingarna hölls den 19 september, samma dag som minnesceremonin ägde rum.

        Den här gången handlade det om en 35-åring som hade gripits i Solna. Varje polis med synen i behåll borde dock ha kunnat se att detta absolut inte kunde vara den misstänkte gärningsman som förekom på övervakningsfilmen från NK. (En film som polisen för övrigt varit på god väg att sumpa).

        Precis som 33-åringen sjutton år tidigare blev 35-åringen snart försatt på fri fot. Båda hade för övrigt Gunnar Falk som försvarare. Nog var vi många som fick en känsla av déjà vu.

        I denna artikel i Journalisten ligger fokuset av naturliga skäl på pressetiken snarare än rättsmaskineriet, men Martin Jönsson sammanfattar det hela ganska bra:
        https://www.journalisten.se/nyheter/33-aringen-och-35-aringen-lika-som-bar

        1. Nej, det är sant att vilken spaningsledare som helst skulle ha känt trycket på sig att prestera. Det intressanta i Holmérs fall är egentligen inte att han föll för frestelsen att haussa misstankarna mot Victor G. Det som är speciellt i hans fall är att han uppenbarligen redan från början var inne på att lansera PKK-spåret men att han avvaktade med det av taktiska skäl för att sedan lansera det i slutet av våren – och då utan att det kommit in några utredningsuppslag som gav anledning till ett så drastiskt beslut.

          Redan den första helgen efter mordet hade rikskriminalen ingripit ganska burdust mot personer i den svenska PKK-kretsen, hållit förhör och kollat alibin. Det hade inte gett något att gå vidare på. Samma personer hade för övrigt också bevakats rätt intensivt av Säpo under perioden som föregick Palmemordet, det var ju bara några månader efter mordet i Medborgarhuset.

          En ganska rimlig slutsats som gick att komma fram till redan i mars var att det antagligen inte var PKK som legat bakom mordet.

          När Holmér senare ändå drog igång PKK-spåret var det alltså rimligt att förvänta sig att han skulle ha något nytt och tungt att komma med. Det han gjorde när han presenterade sin nya linje för åklagarna var att hänvisa till det så kallade vapentipset från Seppo A. Problemet var bara att det med alla rimliga mått mätt var ett väldigt svagt underlag för att styra in hela utredningen på PKK. Och det understryker att Holmér helt enkelt hade bestämt sig för att det var dags att genomföra sin ursprungliga plan och att han då behövde kunna hänvisa till någon sorts motiv för sitt beslut.

          Åklagarna var skeptiska men menade att om nu vapentipset var så viktigt borde det ju utredas snarast genom att samtliga i tipset förekommande personer förhördes noga. Det var Holmér dock inte alls intresserad av, något som väckte förvåning hos åklagarna. När vi tittar på det i efterhand har vi inte så stor anledning att vara förvånade. Holmér insåg säkert att vapentipset var en ytterst bräcklig grund att basera PKK-satsningen på. Det var med andra ord bäst att inte kolla det för noga.

      2. Gunnar
        Du hävdar i senaste avsnittet av Palmepodden att Hans Holmér var inriktad på PKK från dag 1, men att han mörkade detta fram till maj 86. Nysläppt material från den nedlagda förundersökningen bevisar motsatsen.

        1. PKK var – från i princip dag 1 – det absolut mest högprioriterade spåret och detta var ingen hemlighet för någon som befann sig i närheten av utredningen. 
        2. Hans Holmér var inte ensam om misstankarna mot PKK. Det framfördes också av flertalet andra som det mest intressantaste spåret. 
        3. Det gjordes flera utredningsmässiga insatser mot PKK redan under mars månad. Bland annat omfattande avlyssning. 

        Du får också frågan om varför PU – om nu siktet var inställt på PKK – riktade insatser mot en ensam gärningsman (VG). Tycker själv att det är en relevant fråga, inte minst eftersom det redan här uppstår en schism mellan Holmér och åklagare, där den senare avpolleterar VG. I ditt långa svar tycker jag inte riktigt att du reder ut detta. Men om jag förstod dig rätt så är orsaken att Holmér först ville bygga upp ett förtroende som självutnämnd chef för utredningen, innan han då riktade allt fokus på PKK. 

        Mina direkta frågor: 
        – har du bevis på att Holmér riktade åtgärder mot VG för att skaffa sig förtroendekapital?  
        – bör inte du omvärdera dina analyser, när det nu finns handfasta dokument som bevisar att PKK var huvudspåret från dag 1? 

        1. Jag vet inte vad det är för nysläppt material som bevisar motsatsen till något jag har påstått. Jag diskuterar gärna sådana saker, men för att det ska vara meningsfullt måste du precisera dig.

          När det gäller att Holmér verkligen var inne på PKK-spåret från första början finns det tydlig dokumentation om det, framför allt kanske i protokollet från spaningsledningens möte den 4 mars.

          Och det kan konstateras att redan helgen innan har det dock hänt saker. Rikskriminalen har då hört ett antal PKK-are.

          Men samtidigt är det lika uppenbart att Holmér mycket tydligt höll igen när det gällde att utreda PKK. Ett exempel på det var att han lät rikskriminalen sköta PKK-förhören de första dagarna efter mordet, inte Säpo. Uppgiften skulle, kunde man tycka, naturligt ha fallit på Säpo som ju hade utrett och övervakat den svenska PKK-kretsen tämligen intensivt efter mordet på Medborgarhuset i november 1985. Det var där kunskaperna fanns, så om Holmér snabbt hade velat få fram kvalificerad information om PKK:s möjliga inblandning borde han ha anlitat Säpo och ingen annan. Men det gjorde han alltså inte.

          Vi vet ju också att Holmér bara några dagar senare kom att lägga all sin prestige på misstankarna mot Victor G. Och det fortsatte han med vecka ut och vecka in, något som bland annat innefattade en hård kamp från hans sida mot åklagaren K G Svensson (som ju inte hade ett dugg att göra med PKK-spåret utan bara var åklagare i den del av utredningen som just handlade om Victor G).

          Det är inte heller helt lättbegripligt om det verkligen varit så att Holmér under dessa veckor bara rakt av drev linjen att PKK-spåret var det viktiga.

          Alla de där motsägelserna – som jag ibland försöker förklara kortfattat – finns utförligt diskuterade i min bok Mörkläggning.

          Jag förstår att du inte har läst den. Och för att göra vad jag vill ha sagt lite tydligare så återger jag därför här ett rätt långt avsnitt ur Mörkläggning. Det är hämtat från sidorna 203-205.

          Ett av Holmérs första beslut som spaningsledare var att lägga på rikskriminalen att hålla förhör med kurder som ansågs knutna till PKK.

          Det skulle bli inledningen till en dramatisk konflikt. Det kan man dock inte förstå av Holmérs egen fridfulla beskrivning av saken som han lämnar åt buggningsåklagaren Danielsson. Han berättar att PKK i början av mars bara var ett av ”ett hundratal olika spår”, han hade ”inte då någonting som indikerade att PKK var särskilt intressant”.

          PKK fanns enligt Holmér med mest ”av logiska skäl” eftersom det var ”en terroristorganisation som vi visste låg bakom två tidigare mord” och eftersom Cetin Güngörs mördare alldeles före Palmemordet dömts till livstids fängelse.

          Holmér säger att det gjordes en godmodig arbetsfördelning – han använder uttrycket ”sämjedelning”. Rikskriminalen under Tommy Lindström fick ansvar för PKK och kroatiska frågor. Säpo skulle hjälpa till genom att förse rikskrim med information.

          Uttrycket ”sämjedelning” hade sannerligen ingen motsvarighet i de känslor som rasade i bröstet hos de ansvariga på säpo. Det är lätt att tänka sig varför.

          Inte nog med att de blev fråntagna ansvaret för PKK. Utredandet kring kroatiska Ustasja, den rörelse som pekats ut redan av Lisbet Palme under mordnatten, skulle alltså också lyftas bort från dem.

          När det gällde att driva igenom detta ”sämjebeslut” hade Holmér förvisso inte spillt någon tid. Han tog över mordutredningen på förmiddagen den 1 mars. Redan samma dag startade rikskrim sina kontroller av PKKanhängare.

          Sven-Åke Hjälmroth har med sitt återhållsamma språkbruk sagt att man inom hans organisation ”kanske var lite förvånade över fördelningen av arbetsuppgifter”. Han påminde sig också att det blivit bekymmer när rikskrim ”som inte hade så förfärligt stor insikt” i förhållandena runt kretsen av PKKanhängare skulle försöka orientera sig. Som Hjälmroth berättat:

          – När dom gick ut och stötte på folk och ville ha informationer så sa man: ”Jamen, herregud, varför vänder ni er inte till säkerhetsavdelningen? Vi har ju lämnat uppgifterna dit!”.

          När Holmér själv av Jan Danielsson blir ombedd att ge en förklaring till varför det blev just rikskrim och inte säpo som fick huvudansvaret för PKK i början av mars och en bit framåt låter det så här:

          – Jag går liksom bet på att minnas hur resonemanget fördes. Jag kan bara bidra med hur jag har rekonstruerat minnesbilden. Jag är inte alldeles säker på den. Men vid den här tidpunkten ställde rikskriminalen upp med folk och förklarade sig beredda att hjälpa till i all den utsträckning som stockholmspolisen inte kunde.

          Danielsson: Du menar säkerhetsavdelningen?

          Holmér: Nej, som stockholmspolisen inte kunde. Den första åtgärden som var självklar att göra – någon slags snabb alibikontroll utav några av de här – hade inte säkerhetsavdelningen folk till. Så det var närmast en fråga om stockholmspolisen eller rikskrim kunde göra det.

          Holmér påstår alltså att inte säpo skulle haft personal till att förhöra några terroriststämplade kurder när Sveriges regeringschef blivit mördad.

          Den versionen får inte stöd av någon annans uttalanden.

          P-G Näss, exempelvis, minns i stället att han uppfattade Holmérs beslut att koppla in rikskrim som en knäpp på näsan åt säpo:

          – Det var säkerhetsavdelningen som skulle svara för skyddet av statsministern. Och statsministern var skjuten. Det gjorde att vi inte precis var några favoriter, vare sig i spaningsledningen eller i media. Holmér fann att vi inte var de rätta att handskas med kurderna i fortsättningen, vilket vi ansåg olyckligt, men det hjälpte inte mycket.

          Att just rikskriminalen skulle gå in i stället motiverade Holmér, som Näss senare kom ihåg det, med att PKK sysslade med organiserad narkotikabrottslighet.

          Det har varit en återkommande om än opreciserad anklagelse mot PKK att organisationen skulle finansiera sin verksamhet med narkotikahantering. När Holmér själv tog upp PKK-spåret återkom han ofta till det och detsamma gjorde senare Ebbe Carlsson.

          Anklagelsen är dock obevisad. Näss – som av och till ägnade sig åt PKK i fem år – har i ganska kategoriska ordalag avfärdat att organisationen skulle ha sysslat med knark. Däremot, har Näss förklarat, har det funnits kurder som varit dömda för narkotikabrott och som för att undgå utvisning helt plötsligt påstått sig vara PKK:are.

          Om Näss minns rätt – det vill säga om Holmér reste argumentet om knarklangningen – kan man nog förmoda att det var ett svepskäl från spaningsledarens sida. I synnerhet som han inte kom ihåg det när Danielsson frågade.

          Det samlade intryck man får är således att Holmér varken när han tog beslutet eller senare haft lust att redovisa sina verkliga motiv till att beröva säpo kontrollen över PKK-delen av utredningen. Och det leder till frågan: vad var det egentligen han ville åstadkomma?

          Man skulle troligen kunna kalla det för en kringgående rörelse mot målet. Han kunde inte utropa PKK som ett viktigt spår och samtidigt ta över det själv utan att mötas av öppna protester från säpo. Genom att bagatellisera det kurdiska scenariot och samtidigt hänvisa det till rikskriminalen berövade han i stället säpo en viktig egen plattform i mordutredningen.

          Hur kringgående Holmérs rörelse var visar sig i det förhållandet att det faktiskt fanns poliser från våldsroteln i Stockholm – alltså i hans egen organisation – som nyligen arbetat med utredningen av mordet på Medborgarhuset.

          Man kunde ju ha tänkt sig att han skulle ge dem uppdraget att hålla dessa tidiga PKK-förhör. Men genom att avstå från den varianten underströk Holmér för omgivningen att han inte var särskilt intresserad av att ta personlig kontroll över PKK-utredandet.

          Det var en gest han kunde kosta på sig. Han skulle nämligen inte ha löst några långsiktiga problem genom att sätta våldsroteln i Stockholm på kurdförhören. En framgångsrik satsning på PKK-spåret krävde att han skaffade sig tillgång till den verkliga expertisen på ämnet. Och den fanns inom säpo.

          Att han i början av utredningen blockerade säpos möjligheter att utreda den kurdiska varianten var bara en tillfällig taktisk manöver. Syftet var att frysa händelseutvecklingen på den kanten tills han själv hade styrkan att leda ett terroristutredande.

          Låt mig bara avsluta helt kort med din fråga: ”har du bevis på att Holmér riktade åtgärder mot VG för att skaffa sig förtroendekapital?”

          Du tycks ju själv ha dragit slutsatsen att Holmér egentligen satsade på PKK-spåret redan från första början. Så vad är då din förklaring till att han ändå ägnade så mycket tid åt Victor G? Jag beskriver i Mörkläggning det hela som en kringgående manöver från Holmérs sida. Och jag skulle naturligtvis kunna redovisa utförligt hur jag kommit fram till den slutsatsen. Den är noga redovisad i boken. Men eftersom jag inte vet vad du tycker och vad jag i så fall polemiserar mot så sparar jag den diskussionen till en annan gång.

          1. Gunnar!

            Min poäng är att PKK var ett prioriterat spår från dag ett. Det finns dokumenterat och allra enklast för en kortfattad och summarisk överblick är att ta del av mötesanteckningarna från Palmerummet och att utifrån dessa mötesanteckningarna leta sig vidare i materialet. Det var alltså inget som Holmér hux flux presenterade i maj (det framfördes också av andra, d.v.s Holmer var inte ensam om misstankarna). Det gjordes omfattande utredningsåtgärder mot PKK redan under mars månad. Inget konstigt med det, det handlar om att sätta in sig i den politiska och historiska kontexten som rådde i Sverige och omvärlden under 1980-talet.

            Varför ägnade Holmér tid åt Victor G? Ja, Holmér och övriga ägnade mycket tid åt diverse misstänkta och diverse diffusa motiv. Tycker att du förenklar det en smula som att utredningen bara handlade om Victor G och PKK. Det gjorde den inte. Det råder inte brist på vare sig misstänkta eller motivbilder. Det allra mest troliga är ju att Holmér (och flertalet andra) trodde, åtminstone initialt, att Victor var inblandad i mordet, men att man ganska snart insåg att han inte hade med mordet att göra. Mycket riktigt satt ju Victor fängslad under begravningen, men att detta skulle vara en medveten strategi från Holmérs sida är magstarkt att påstå. Påstår man något sådant måste källorna vara väldigt tydliga. Annars blir det bara spekulation. Jag säger inte att du har fel – jag är bara intresserad av källan.

            RPS/Säk sysslade med terrorrelaterad brottslighet. Samtidigt hade Holmér en grandios självbild och hade gjort sig till självutnämnd spaningsledare – självklart ville han då behålla huvudspåret för sig själv. Troligt är väl att Holmér ändå räknade med att SÄPO skulle bistå med den information han efterfrågade.

            Gunnar – jag tror vi är överens om Holmérs minst sagt märkliga beteende och självbild. Utredningsåtgärderna och i vilken riktning de gick make no sense. Jag vänder mig mot att det skulle vara en mörkläggning och en ”enkel” lösning. I det fallet tycker jag inte att du presenterat några bevis i form av dokument eller andra källor, citaten ovan till trots. En annan sak som slått mig är att vi kanske lägger olika värde i ordet mörkläggning. Jag skulle vilja be dig att utveckla synen på begreppet i förhållande till Palmemordet.

            1. Tack för svar.

              Vi är överens om att Holmér från dag ett var inne på att satsa på PKK-spåret. Min poäng var att han medvetet lät bli att sätta den planen i verket i flera månader och att det hade att göra med att det viktigaste under de första månaderna var att ta och befästa kontrollen över utredningen. Därför agerade han i stort sett som om han inte var särskilt intresserad av PKK och valde i stället, som vi känner väl till, att satsa stor personlig prestige på att få Victor G utnämnd till huvudmisstänkt.

              Allra längst i sin berättelse om att han var rätt likgiltig för PKK-spåret går han i sin egen bok Olof Palme är skjuten! Du har säkert läst den någon gång. Jag vet inte om du lade märke till ett avsnitt som jag snart ska citera. Det är på sid 103. Ebbe har just berättat för Holmér om de så kallade bröllopssamtalen som säpochefen Sven-Åke Hjälmroth relaterat för honom. Vi förstår av sammanhanget att det är ungefär en vecka in i mordutredningen:

              När Ebbe berättade om samtalet med Sven-Åke stod jag i strumplästen i hans kök och blickade ut över de frostiga kolonilotterna i Tantolunden. Det var första gången på en vecka som jag skulle få äta riktig mat. Lukten av champinjonerna som fräste i stekpannan spred sig i lägenheten. Jag har känt Ebbe i åratal. Hans känsla för väsentligheter är medfödd, hans minne kan vara besvärande för andra.

              Då viftade irriterat bort Ebbes uppgifter. Visst trodde jag honom, det var inte det. Men i den känsliga inledningen av spaningarna slog jag ifrån mig allt som hotade låsa fast mina tankar eller begränsa min idéflykt. Långt senare skulle jag själv komma att bekymra mig för PKK:s bröllopsbestyr och förnimma doften av död.

              Det här är ganska tydligt. Holmér skapar en story där han bestämt förnekar att han hade PKK-spåret i fokus från början.

              Jag ser det som ett uttryck för en medveten lögnaktighet med flera motiv. Att han lät bli att utropa PKK-spåret som huvudspår alltför tidigt tror jag alltså hade att göra med att han inte ville riskera att förlora makten över utredningen till rikspolisstyrelsen. Att han 1988, när boken kom ut, envisades med sin berättelse hade dels att göra med att han var mån om sitt rykte inför alla granskningar han utsattes för. Det lät bättre om han efter stor tvekan och mogen reflektion kommit fram till att det var PKK än att han hoppat direkt på den hypotesen. Och dels tror jag att han redan 1988 dragit slutsatsen att det vore bra att vid behov låta Säpo ta hela det juridiska ansvaret för de olagliga buggningar som inleddes i mars 1986. Det skulle ju vara lättare om han gav sken av att han själv inte hade intresserat sig för PKK förrän i maj.

              Din beskrivning av att Holmér initialt trodde att Victor G var inblandad i mordet tror jag inte på. Ann-Marie Åsheden skildrar hur Holmér och den övriga spaningsledningen reagerar när de får sin första föredragning om misstankarna mot Victor G av Börje Wingren och en kollega till denne: ”Efter att ha lyssnat på kriminalarnas berättelse och diskuterat över en timme tycker Holmér och de andra att det är uppenbart att mannen omöjligen kan ha utfört attentatet.” (Dagens Nyheter 29 juni 1987).” Holmér ger själv en liknande bild i sin egen bok om utredningen: ”[Victor G] förefaller vara en överspänd pratmakare. Det är lika bra att han sparkas ut från polishuset.”

              Senare bestämmer sig Holmér ändå ganska plötsligt för att satsa på Victor G. Och då händer det saker: vittnen specialprepareras i all hast för att få fram underlag till en häktning. Mycket pekar på att Holmér själv var involverad i att manipulera bevisningen mot Victor G, något som också JK Bengt O Hamdahl tycks ha varit inne på. JK menade att Wingren knappast opererat på eget bevåg när han påverkade vittnen utan snarare agerat som ombud för ”spaningsledningen eller andra förmän”. Och det är svårt att se någon annan förman än Holmér som spelat den rollen. (Se Mörkläggning sid 96.)

              Holmérs sätt att senare plötsligt släppa intresset för Victor G kan inte heller förklaras med några sakliga överväganden från hans sida. Snarare handlade det om att han kommit fram till att det äntligen var dags att lansera PKK-spåret. Vi kan ta detaljerna om det också om det behövs.

              Jag vidhåller helt enkelt att han var en manipulatör och att hans intresse för utredningen på intet sätt hade att göra med att han ville klargöra sanningen för allmänheten. Och det är vad jag kallar för mörkläggning.

              Du verkar sätta likhetstecken mellan tankegångarna att det skulle ha förekommit en mörkläggning respektive att mordet skulle ha en ”enkel” lösning. Där kan jag inte följa din tankegång.

              Mörkläggningen kommer ur att Holmér och hans uppdragsgivare uppenbarligen ansåg det olämpligt att seriöst utreda mordet. Men det gick ju inte att bara sitta med armarna i kors. I stället var Holmér tvungen att se ut som han verkligen jobbade på för att få fram en riktig lösning.

              Varken Holmér eller hans uppdragsgivare behöver ha känt till sanningen om dådet på Sveavägen. Det räcker med att de haft gissningar och att de menat att vissa tänkbara varianter i alla fall inte fick utredas.

              Och vad gäller hur denna sanning egentligen såg ut: det vet tills vidare varken du eller jag. Men det finns förstås ingenting som säger att den behöver vara enkel.

              1. Ok, men med tanke på slutklämmen i inlägget tolkar jag det ändå som att du spekulerar. Några ”gräv” i form av handfasta källor finns inte? Vidare tolkar jag ditt resonemang som att du bygger din hypotes på att Ebbe och Hans var politiska ”fixare”. Hypotesen är väl lika god som någon, men några bevis på att så var fallet och att det i sin tur handlade om att vissa saker inte fick utredas – det är inte klarlagt.

                Som tankeexperiment kan det vara intressant att vända på steken. Om nu åklagaren hade köpt Holmérs ”falska” bevis gentemot Gunnarsson – vad hade hänt då? Hade PKK fallit i glömska och hade Gunnarsson fortfarande skakat galler? Vi får inte glömma att det, i en rättsstat, är åklagarens uppgift att väcka åtal. Menar du på fullt allvar att Holmér hade fingertoppskänsla att sådär lagom lura rättsstaten? Slutligen, vad var det som var så hemligt och känsligt att regeringen lät kalla på de (o) profesionella fixarna Ebbe o Hans?

                1. Per W. Jag gillar din sista fråga. VAD var det man mörklade. Den är nog bättre än du inser (eller vill vidkänna).

                  För det känns som att du insinuerar att Ebbe och HH INTE var politiska fixare, de liksom bara promenerade förbi i rätt ögonblick. De hade fifflat i Göteborg (sjukhusspionen) men det har ingen relevans här. De bara spatserade förbi, och drog sedan igång världens cirkus med PKK, olaglig avlyssning, smuggling av avlyssningsutrustning osv. Det bara bidde så som Tjorven sa defensivt.

                  Jo du. Och amatörerna hade full support från regeringen. Först var det officiella representanter (vad de nu hette). Sedan var det inofficiella representanter (typ A-G L). Lustigt att det finns så många (o)profesionella fixare som hoppar runt som skållade råttor i det här ärendet.

                  Jag tror du vet var sista försvarslinjen går. Den är:

                  ”Vad var det som var så hemligt och känsligt att regeringen lät kalla på de (o) profesionella fixarna Ebbe o Hans”.

                  Du antyder att det är slutpunkten. Underförstått: Inte hade SAP något att dölja.

                  För mig är det startpunkten: Vad höll SAP på med?

                2. Jag tror att Holmér var fullt på det klara med att en rättegång mot Gunnarsson troligen hade slutat med frikännande. Och jag tror inte att Holmér väntade sig att det skulle gå så långt som till åtal mot Gunnarsson. Hade det trots allt gjort det och om Gunnarsson blivit fälld så hade Holmér säkert varit nöjd. Men det var en vansklig strategi att lita på något sådant och därför var Holmér förutseende nog att förbereda sig för ”operation Alfa”, en terroristlösning som inte nödvändigtvis krävde att man hade en gärningsman att visa upp.

                  Det om detta. Men jag vill gärna också understryka att jag tycker det känns lite avigt när du skriver att jag ”bygger” min ”hypotes på att Ebbe och Hans var politiska fixare”.

                  Jag menar nämligen att det framgår bortom rimligt tvivel för den som läser Mörkläggning. Och alldeles oavsett det så är väl just den bedömningen allmänt erkänd bland folk som satt sig in i Ebbe Carlssons och Hans Holmérs insatser i det svenska samhällslivet.

                  2009 kom en dokumentärfilm om Ebbe Carlsson, gjord av Karin af Klintberg och Jane Magnusson, Ebbe – The Movie. Det var inte på något sätt en film som avsåg att angripa den då sedan länge avlidne Ebbe Carlsson, den var snarare ett försök att göra ett allsidigt och delvis ömsint porträtt av honom. En mängd av Ebbes bekanta medverkade. Den finns att se på Youtube, uppdelad i två delar, här och här.

                  Se den gärna. Dock inte för att den har särskilt mycket att säga om Ebbes insatser i Palmeutredningen. Där är är filmen som svagast – överraskande nog eftersom den i övrigt så tydligt uppvisar Ebbe som en politisk fixare. Men det är som om filmarna hejdade sig inför utmaningen att försöka förstå vad Ebbe och Holmér gjorde i förhållande till mordutredningen.

                  Men att Ebbe och Holmér rent generellt var just politiska fixare lämnas det inget utrymme för tvivel om. Låt mig citera några korta avsnitt ur speakertexten i dokumentären:

                  Ebbe är partiets skyddande ängel. Han stoppar ryktesspridning, tummar på sanningen, duperar politikerkollegor och journalister. Ebbe är alltid där när det händer. Och när det händer är det ibland för att Ebbe varit där.

                  /…/

                  Ebbe Carlsson och Hans Holmér lär känna varandra i början av 70-talet när Ebbe är pressekreterare hos justitieminister Geijer och holmér är säpochef.

                  Under 1970-talet förekommer det tre stora mörkläggningsaffärer i Sverige.

                  Första mörkläggningen sker 1975. I Sverige finns en påtaglig kommunistskräck och extremvänstern kontrolleras noga. Säpo misstänks för att avlyssna telefonerna hos Sveriges Kommunistiska Parti, SKP.

                  /GW: Här kommer Jan Guillou in och gör en sammanfattning av hur Ebbe Carlsson och Hans Holmér till synes dementerar uppgifterna om olaglig avlyssning genom att visa upp en avklippt telefonkabel för journalisterna./

                  Andra mörkläggningen sker 1976, bara ett år senare. Återigen är det kommunistskräck som spökar. Det ryktas att socialdemokraterna genom Säpo spionerar på kommunistisk sjukhuspersonal vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. För att tysta ryktena diktar Ebbe och Holmér upp en fantasifull historia som hämtad ur en spionroman. De säger att det finns en underjordisk terroristgrupp på Sahlgrenska som arbetar på uppdrag av den ökände terroristen Schakalen.

                  / GW: Här kommer journalisten Mia Gerdin, en gammal skolkamrat till Ebbe Carlsson och berättar hur upprörd hon var över att Ebbe Carlsson, som hon säger, ”bidragit till mörkläggningen av vad som faktiskt hade hänt”./

                  Mörkläggning tre sker 1977. Socialdemokraterna hamnar i blåsväder när Dagens Nyheter skriver att Lennart Geijer köpt sex. Olof Palme samlar en grupp för att skriva en dementi. Där ingår Ebbe, det ska ju mörkläggas.

                  /GW: Här kommenterar Leif GW Persson: ”Sanningen var ju för honom ointressant, han gjorde som han blev tillsagd.”/

                  Så långt Ebbe – The Movie. Jag tycker att det kanske räcker för att visa att det är den som menar att Ebbe och Holmér inte var politiska fixare som får anstränga sig att förklara vad det är som så fel med den karakteriseringen.

                  1. Ja, att Ebbe och Hans hade politiskt inflytande är klarlagt sedan tidigare. Det betyder naturligtvis inte att man per automatik kan beskylla de för mörkläggning och en allmän ovilja till att lösa mordgåtan i Palmeutredningen. Det finns inget källmaterial, citaten ovan till trots, som ger sådana belägg. Min bestämdaste ståndpunkt är också, att om nu Ebbe och Hans hade det mandaten som du tillskriver herrarna, hade de kunnat fixa en betydligt enklare lösning än PKK. Hur som, lyckligtvis fungerade rättsstatens fallskärmar och båda två fick lämna offentligheten med svansen mellan benen. Just den skammen tror jag är den största orsaken till att Ebbe och co sedan gör comeback ett par år senare. Även i det fallet fungerade rättsstatens fallskärmar och resultaten blev själva motsatsen till mörkläggning – inkompetentens byk tvättades i offentlighetens ljus.

                    1. Jag vill nog hävda att det inte blev någon särskild byk tvättad efter Ebbe Carlssonaffären. Ett antal personer fick avgå och de allra flesta fattade inte vad Ebbe över huvud taget hade sysslat med och i vilken utsträckning andra personer låg bakom det.

        2. Hej igen Per W!

          Det är alltid bra om det går att slutföra en diskussion. I den här kommentaren skrev du till mig: ”Du hävdar i senaste avsnittet av Palmepodden att Hans Holmér var inriktad på PKK från dag 1, men att han mörkade detta fram till maj 86. Nysläppt material från den nedlagda förundersökningen bevisar motsatsen.”

          Din kritik av mina slutsatser var tyvärr rätt allmänt hållen, men den var ju kraftfullt formulerad. Och den rörde dessutom något som jag ägnat mycket tid åt. Det jag sa i podden var helt enkelt en sammanfattning av ett viktigt tema i min bok Mörkläggning.

          Jag förklarade därför i den här kommentaren lite grann hur jag kommit fram till mina slutsatser. (Jag har mer att komplettera med om det skulle behövas, men jag tänkte att det i alla fall inledningsvis skulle räcka med det jag skrev där. Det blev långt nog som det blev.)

          Ska jag tolka din tystnad sedan dess som att du godtar mina resonemang? Eller har du varit upptagen med annat? I vilket fall skulle jag uppskatta en återkoppling från dig. Du är ju en flitigt återkommande debattör på min blogg och många följer säkert dina tankegångar med intresse. Det gör jag också. Och om du verkligen hittat något som kullkastar mina slutsatser vill jag förstås väldigt gärna veta vad det skulle vara. Det skulle ju vara spännande om du kunde visa upp information som fick mig att tänka om.

          1. Gunnar!

            Är det inte lika troligt att Holmér skulle undergräva sitt förtroende som spaningsledare och kollaboratör i det fördolda i framtiden om han väljer att köra på Victor G initialt? Att köra på ett felaktigt spår medvetet för att sedan köra medvetet på ett annat felaktigt spår är nog inte bara oerhört våghalsigt utan nästintill omöjligt. Jag har oerhört svårt att tro att någon/några som medvetet planerar väljer att göra så. Det blir en planläggning som till och med Vanheden hade varit skeptisk till.

            Du tittar på detta med facit i hand och då är det inte alltid man kan dra samma slutsatser som man gjorde utan backspegeln. Vad har du för konkreta belägg för att Holmér faktiskt fick mer förtroende efter VG än precis före? Det är rimligare att tänka sig att Holmér faktiskt trodde på VG likväl som på PKK. Därmed inte sagt att han trodde lika mycket på båda.

            1. För att den här diskussionen ska bli meningsfull krävs det att man går in på detaljerna i händelseförloppet. Låt mig därför citera ett avsnitt ur Mörkläggning som innehåller en del av intresse just om Holmérs motsägelsefulla taktiska spel. Det här hämtat från sidorna 109-111 och det kommer direkt efter att jag berättat om hur åklagaren K G Svensson den 16 maj lagt ned förundersökningen av Victor G. I samband med det beslutet lät han publicera ett eget pressmeddelande där han anklagade polisen för att ha utsatt Victor G för ”en rättskränkning av allvarlig beskaffenhet”.

              Och därmed går vi in i texten i Mörkläggning:

              Nu över till något mystifierande, nämligen Holmérs reaktion på att ”33-åringen” avfördes. Om han fortfarande ansåg att denne borde granskas av någon mer samarbetsvillig åklagare än K G Svensson borde han alltså ha varit besviken över att Svensson fick behålla ansvaret och relativt snabbt lade ner sin utredning.

              Officiellt var också Holmér fortfarande angelägen om att misstankarna skulle redas ut i botten. Till juristkommissionen har han exempelvis sagt:

              – Jag var motståndare till att K G Svensson skrev av ärendet, och det var därför jag satte mig på tvären mot honom.

              Det är ju vad man kunde vänta sig. Men intressant nog har Svensson förklarat att han inte alls förstått vad Holmér menat med detta uttalande till kommissionen.

              Det här är Svenssons version: efter riksåklagarens överprövning om antalet konfrontationer hörde åklagarna inte ett dugg ytterligare från Holmérs håll om att det borde satsas hårdare på ”33-åringen”.

              Svensson och Holmér lyckades i själva verket helt undvika varandra efter mötet hos Wickbom den 28 april. Som Svensson uppfattade saken fanns det heller inte så mycket att prata om. Den grupp inom polisen som sysslade med ”33-åringen” var ”på upphällningen” i slutet av april och början av maj – och det berodde på bedömningar från spaningsledningen och inte från åklagarna. Samma dag som Svensson formellt avskrev ”33-åringen” ansåg han i alla fall att det var nödvändigt att kortfattat uppta kontakten med Holmér.

              Innan han officiellt meddelade sitt beslut ringde han därför till länspolismästaren och berättade att den misstänkte hade fått ett nära nog fullständigt alibi av ett par vittnen från Mon Chéri. Holmér ”hade ingen synpunkt på det” – påståendet att han skulle ha protesterat är ”taget ur luften”, har Svensson sagt.

              Och det finns flera omständigheter som pekar på att det är hans – och inte Holmérs – beskrivning som är riktig.

              För det första vet vi att Holmér ville bli av med Svensson så fort som möjligt. Det skulle ju ske i samma ögonblick som förundersökningen mot ”33-åringen” lades ner. Ur den synpunkten var det otaktiskt att bråka när chefsåklagaren gjorde sig beredd att försvinna.

              Man kan förstås tänka sig att Holmér – precis som han brukat göra – skulle välja att springa till Rosenbad med sina klagomål. På det sättet skulle han kanske kunna få ett beslut från riksåklagaren om att förundersökningen mot ”33-åringen” skulle fortsätta – fast utan Svensson. Men det finns inga tecken på att Holmér gjorde någon sådan framstöt.

              Slutligen kan vi konstatera att Holmér avstod från att återinsätta Wingren i en central position i spaningsarbetet. Det vore annars en naturlig åtgärd om han på allvar ville skaka liv i det spår som Svensson dödat.

              Kort sagt: Holmér tycks ha släppt den förste huvudmisstänkte utan sorg för att i stället ägna sig åt annat. Men om han så lättvindigt gick med på att ”33-åringen” avskrevs – varför hade han då satt käppar i hjulet när Svensson ville leta reda på alibivittnena?

              Lättast kanske det kan förstås i termer av maktkamp. Det hade helt enkelt gällt att inför ledningsgruppen och gentemot åklagarna upprätthålla regeln att inget på polissidan fick ske utan hans tillstånd.

              Dessutom skulle det givetvis ha varit ofördelaktigt för Holmérs prestige att medge att K G Svensson observerat något viktigt som polisen borde ha utrett för länge sedan.

              Spaningsledaren hade alltså sina skäl att sabotera efterlysningen av de två pojkarna från Mon Chéri. Men efteråt – när pojkarna trätt fram och K G Svensson tagit sitt väl grundade beslut att lägga ner förundersökningen – hade samme Holmér å andra sidan desto större skäl att snabbt dra en glömskans slöja över hela affären.

              Kvar blir då bara frågan: varför ville Holmér inför juristkommissionen så gärna ge intryck av att han gått emot K G Svenssons beslut att lägga ner förundersökningen?

              När han hösten -87 uppgav detta för kommissionens medlemmar hade han själv sedan länge bestämt sig för att ”33-åringen” var ointressant – mordet var ju resultatet av en PKK-komplott. Varför då ge en – överdriven – beskrivning av hur han tidigare slagits hårt för ett helt annat spår?

              Ännu mera konstigt är det hela som Holmér – också i efterhand – spritt ut att han aldrig riktigt misstänkt ”33-åringen”. Så här skriver hans krönikör Åsheden om hur man resonerade i spaningsledningen den 17 mars – samma dag som K G Svensson lämnade in sin häktningsframställning:

              ”33-åringen är inte Det Verkliga Spåret. Det är viktigt att inte bita sig fast vid honom. Därom är våldsrotelns fem kommissarier och Hans Holmér överens”.

              Inte bara Åshedenboken utan också Holmérs egen historieskrivning, ”Olof Palme är skjuten!”, trummar in budskapet att spaningsledaren inte alls lät sig ryckas med i uppståndelsen kring utredningens förste misstänkte gärningsman.

              Och då kommer vi till en annan förbryllande omständighet: trots att Holmér var klar över att K G Svensson inte sysslade med ”Det Verkliga Spåret” blev han rasande när Svensson drog tillbaka häktningsframställningen.

              Det ger ju onekligen intryck av att länspolismästaren höll sig med två oförenliga synsätt.

              I själva verket fanns det dock en logik.

              Holmérs första reaktion hade varit att avfärda ”33-åringen” som ett ofarligt fall för psykvården. Och som enväldig spaningsledare hade han god inblick också i utredningens fortsatta förlopp. Det är därför rimligt att vi tror honom på hans egna ord när han säger att han hela tiden insåg hur tunna misstankarna var. Men för Holmér var det viktigaste att utstråla polisiär handlingskraft och segervisshet. ”33-åringen” må ha varit ett dåligt spår på sikt. Men han dög tills vidare. Och den taktiska bedömningen skulle ingen åklagare komma och peta på. Så i stället för att hålla räfst och rättarting med Wingrens manipulationer backade Holmér upp den tvivelaktiga indiciekedjan och anklagade K G Svensson för att vackla.

              Så långt Mörkläggning. Det finns förstås passager i det här citatet som kan vara lite svåra att följa för den som inte kan detaljerna i utredningen av Victor G, till exempel riksåklagarens överprövning av antalet konfrontationer och betydelsen av alibivittnena från Mon Chéri. Men det finns förklarat i boken. Det här svaret är långt nog som det är och det jag framför allt vill betona med det är hur tydligt det är att Holmér sysslade med taktiska manövrer, inte med att utreda ett mord.

  5. Tack för svar. Intressant att höra hur du resonerar. Gränsen är hårfin mellan en sund människa med stor närvaro och förmåga att få med sig stora mängder människor och någon som kanske mest drivs av egna motiv. Om en person får omgivningen att bli nervös och osäker så är det oftast inget bra tecken dock.

  6. Mina personliga teorier grundar sig i sviterna efter Geijeraffären (och därefter mop)

    Först blev Hans Holmer och Ebbe Carlsson utsedda av Olof Palme att utreda Geijeraffären.
    Då hände bl.a. att Holmer blev motarbeta av en illasinnade person, när Holmer behövde titta i brottsutredningen om bordellmamman Doris Hopp (fr. – 76/-77) då var den plötsligt borta.

    Sedan var det, det kriminalpolitiska hämndlystna klimatet, som rådde efter mop, som gjorde att Holmer tilldelades även den ödesdigra posten som spaningsledare (Inte han själv)
    Holmer satt på tre stolar vilket inte såg bra ut utåt, när detta bakband åklagare så att de inte fick ngn insyn i PU.

    Det var en person som hade ensamrätten i krimpolitiken utredande roll, som vilseledde och motarbetade Holmer.
    Därav Holmes boktitel på sin självbiografi ”Olof Palme Är Skjuten” , anagram SÄPO
    Det var bl.a poliser inom Sthlms Försvarsskytteför. som var med i grupp mop som också motarbeta honom
    Ebbe Carlsson råkade illa ut genom den gillrade fällan där även den icke juridiskt kunniga Justitieminister AGLeijon, RPS chefen N-E Åhmansson och SÄPO chef S. Sandström orätt hamnade i samma fälla… alla fick orätt sparken för det rekommenderade brevet med rätt att samtala med engelska underrättelsetjänsten. Och allt detta hade han som gillat fällan skvallrat (öppet mål) till Expressens Per Wendel

    Men när Estonia förliste var ju syndabocken Ebbe C avliden sen två år och inte kunde han lastas för detta smuggelbrott också.
    Allt synes ha samband… etc etc
    Men allt verkar inte vara så illa som det ser ut bara att ”den rätte brottslingen” går f. f. fri…

    Vänligen Anki

  7. Jag anser att de flesta indicierna pekar mot CIA och HH + det politiska etablissemanget gjorde troligen bedömningen att goda relationer med USA var viktigare än att lösa Palmemordet. HH lyckades leda bort utredningsförsök rakt ner i avloppet. Smart egentligen.

  8. Apropå biografi om Hans Holmér. PO Enquist ger i Kartritarna (s 138-141) en bra utgångspunkt för en sådan biografi. PO skriver om pappa Gösse Holmér som också blev ”störtad från sitt rike” (Svenska Friidrottsförbundet).

    1. Tack för tips. Ja, för den som vill förstå Hans Holmérs personlighet är det säkert av betydelse att komma underfund med hans relation till sin far. Denne hade varit en av Sveriges mest hyllade friidrottare och spelade därefter en central roll som tränare för den svenska friidrottseliten.

      Hans Holmér var uppvuxen med disciplin, ära, prestation och lojalitet. Det bidrog säkert till att göra honom till en spaningsledare som var villig att ta till det som krävdes för att kunna uppvisa storslagen och dramatisk framgång.

      1. Jag tror att Hans Holmér hade höga prestationskrav på sig själv (och sin omgivning) , säkert koppat till sin uppväxt. Holmér hade åkt Vasaloppet drygt femtongånger. Han gjorde sin värnplikt som fjälljägare, en tufft utbildning, klass med kustjägare, eller fallskärmsjägare.

      2. Vet vi inte alla att HH hade konstigt omdöme. Men han är väl inte slutpunkten? Han hade stöd av departementet, regeringen hade en observatör i Palmerummet, Ingvar Carlsson tackade HH för god insats när han avgick och sedan steppade amerikanska ambassaden runt och klappade händerna när HH befordrades till en tjänst i Wien. (Källa: Diverse GW-böcker.)

        HH verkar vara en bricka i spelet. Att enbart fokusera på HH är då meningslöst. Vi borde fokusera på aktörerna bakom HH. I första hand svenska regeringen, i andra hand amerikanska ambassaden. HH var bara en mellanhand, enligt allmänt tillgänglig information. Om SAP och amerikanska ambassaden vill komplettera den bild som är allmänt känt så bör de välkomnas av GW.

        Men att diskutera HH barndom kommer inte leda någonvart. Sorry för min uppriktighet.

        1. Jag håller gärna med om huvudtanken i din kommentar, att Holmér ytterst var ett verktyg för andras önskemål, på samma sätt som Ebbe Carlsson var det. Men med det sagt är det nog inte många som skulle kunna ha tagit på sig den roll som han hade. Det krävdes is i magen, hängivenhet inför uppgiften och en hyfsad känsla för det teatraliska.

          Jag kan inte se att det behöver vara ointressant att stanna upp lite grann inför de olika viktiga aktörerna i det märkliga drama som Palmeutredningen utgör. De flesta av oss tycker antagligen att Christer Pettersson är en fängslande gestalt samtidigt som vi inte behöver tro att han på något sätt leder fram till gåtans lösning.

          1. En psykolog håller med. Här finns nog material för minst tre doktorsavhandlingar.

            Men jag hade i min kommentar ett annat perspektiv: Juristens.

  9. Denne Gösta, ”Gösse” Holmér, var också en av grundarna/gynnarna till tidskriften Gymn (som snart kantrade över till nassarna under CE Carlbergs redaktörskap)

  10. Jag tycker att det var märkligt att spaningsledare Hans Holmér omgav sig med livvakter från Norrmalms piketen, inte livvakter från Säpo. Hans Holmér hade tidigare varit chef för Säpo. Litade inte Holmér på Säpo?

    1. Det fanns en utbildad livvaktsstyrka inom Stockholmspolisen och en annan inom Säpo. Men Holmér anlitade varken den ena eller andra enheten utan handplockade folk från kretsarna kring baseball-ligan.

      Hur låter sig det förklaras? Låt mig citera ett avsnitt ur min bok Mörkläggning, sid 57-58:

      En förklaring han gett i ett JO-förhör är att han alldeles efter mordet inte kunde bedöma ”om hotet kunde komma inifrån polisen”, det vill säga om det var hans egna underlydande poliser som mördat Palme. Därför ville han bygga upp ett livvaktsteam just kring sin egen chaufför som han ”litade på som människa”.

      Om Holmér verkligen, som han alltså öppet antyder, fruktat attentat från sin egen personal tycks det ha gått över rätt fort. Personal från stockholmspolisens livvaktsgrupp fick nämligen duga åt hans hustru Ingrid som också bad om och fick personskydd några veckor efter att han gett sig själv det.

      Om Holmér verkligen misstänkte att polisens utbildade livvakter kunde vara involverade i Palmemordet borde han förstås ha agerat med större kraft än att handplocka andra livvakter till sig själv. Hans egna förklaringar övertygar inte. Vad handlade det om då? En del av svaret är rimligtvis att han ville omge sig med människor vilkas diskretion och lojalitet han kunde lita på. Genom att han valde ut i sammanhanget okvalificerade poliser och gav dem chans till stora övertidsinkomster, en omväxlande tillvaro och viktiga poäng i karriären kunde han räkna med att de lojalt skulle ställa upp för sin spaningsledare.

      Chefs-JO Claes Eklundh granskade senare såväl Holmérs eget livvaktsskydd som det han försåg sin hustru med under ett helt år. Tillsammans hade det inneburit en rätt stor kostnad för skattebetalarna – i synnerhet som Holmér också låtit bevakningsföretaget ABAB vakta deras gemensamma villa som han flyttat ifrån.

      JO tyckte förstås det var märkligt att Holmér själv, som var personligt berörd, beslutat om både sin egen, hustruns och villans övervakning. Några konkreta hot mot Holmér hittade aldrig JO. Men när han frågade en del andra höga poliser förklarade de att skyddet kunde vara befogat eftersom Holmér exponerats så hårt i massmedia. Och därmed avstod JO från att borra vidare i frågan.

      När det gällde bevakningen av hustrun och villan var det svårare att hitta ursäkter. Hon var ju inte någon följetong i TV och utredde inte heller mordet på Palme. Särskilt hade JO svårt att förlika sig med att staten var tvungen att ställa upp med skyddspersonal under hennes upprepade resor till Åre och hennes återkommande segelturer i skärgården. I det senare fallet var man tvungen att ta i anspråk en av distriktets två polisbåtar med besättning. JO påminde i sitt utlåtande om hur små möjligheterna normalt är för kvinnor att få det minsta lilla livvaktsskydd även om de – till skillnad från Holmérs hustru – bevisligen utsatts för hotelser och grovt våld.

      Själv hade visserligen Ingrid Holmér hävdat att hon april 1986 blivit överfallen i när hon sprungit ett motionsspår. Men enligt vad Holmér själv medgav för JO hade han inte trott riktigt på sin hustrus berättelse när han beslutade om livvakter åt henne.

      Att hon ändå fick så långvarigt skydd förklarade Holmér med att han senare, under hösten -86, börjat luta åt att hennes berättelse var sann. Då hade han, berättade han för JO, nämligen fått reda på avlyssnade uttalanden från buggningarna av PKK-anhängare som avslöjade terroristhot mot henne.

      JO som – till skillnad från allmänheten – hade tillgång till de hemliga utskrifterna från buggningarna nöjde sig inte med det. Han läste aktuella avsnitt och kom fram till att Holmérs försök till äreräddning av den delen av livvaktandet saknade täckning. Varken i buggningsutskrifterna eller någon annanstans gick det att hitta några hot mot spaningsledarens hustru.

      Slutsatsen blev att Holmér missbrukat sin ställning och slösat med statens medel när han beslutade om livvakter åt sin fru, menade JO. Det kunde ha blivit ett åtal för trolöshet mot huvudman, men JO avstod med motiveringen att Holmér faktiskt tycktes ha ”hyst en stark rädsla för att bli utsatt för attentat” och att han kanske hyst en verklig oro också för hustruns säkerhet.

      Eftersom det inte gick att bevisa att Holmér uppsåtligt slösat bort statens pengar återstod bara att avskriva ärendet.

      1. Hej! Tack för intressant och utförligt svar angående Hans Holmérs livvaktsskydd. Baseboll ligan var inga dunungar (Tänker på Pippi Långstrump, poliserna Kling och Klang) det var hårdföra poliser, agerade ibland civilt, med baseboll kepsar. Gruppen fick upplösas, p g a hårda metoder.

  11. Holmér var en politisk lösning på ett politiskt problem. Palmé blev mördad på grund av sin politik och Partiet fick inte framställas i dålig dager. Jag tror att svaret är så enkelt. Holmér var faktiskt den enda förundersökningsledaren under de viktiga första åren som åtminstone förstod att mordet var politiskt. Med honom försvann den insikten och alla dessa hypotetiska gärningsman hittades på vilket kulminerade i haveriet med CP. När utredarna väl kom på rätt köl igen och började utreda politiska motiv så var det bevisligen för sent.

  12. Inblick och Bo Theutenberg fortsätter att skriva om Palmemordet.

    ”Politiska motiv
    I februari 1986 greps två medlemmar i det ryska nätverket samtidigt som en sovjetisk ambassadpersonal greps för ett grovt brott i Jakobsberg.
    Redan i juni 1985 berättar deras källa om ”långt framskridna, konkreta planer på omfattande verksamhet och aktioner i Sverige” som har ”politiska motiv”.
    Den 20 januari 1986 får polisen reda på att en bulgarisk terrorist som deltog i Bulgarisk maffiamordförsöket mot påven i januari 1981 nu befann sig i Sverige och hade börjat samarbeta med den Sovjet-styrda brottsligheten.

    Mannen är rånare med hela Europa som spelplan, alltid beväpnad och mycket farlig. Mannen kom till Sverige 16 år tidigare och hade sedan dess bildat kommunistiska celler i Göteborg.
    I sin sammanställning som lämnas över till Palmeutredningen i september 1988 pekar poliserna ut Olof Palmes mördare: en sovjetisk medborgare som är kurd och har sin härkomst från Syrien.
    Gärningsmännens chef är en sovjetisk ambassadpersonal i Stockholm.”

    Utpekad Sovjet-medborgare
    Förutom sin egen utredning hänvisar de till tips och polisförhör i direkt anslutning till mordet som gällde den utpekade mannen. 36 timmar efter mordet på statsminister Olof Palme ringer nämligen en sovjetisk tolk och hyresvärd till Stockholmspolisen. ,
    Kvinnan, som heter Natalia Tapinskaja, är mycket rädd eftersom det signalement på mördaren som polisen gått ut med, stämmer överens med hennes hyresgäst som varit försvunnen sedan morddagen.

    Hon hade även hittat en kartskiss innan mordet när hon städade mannens rum.
    På skissen fanns Sveavägen, samt en markering vid mordplatsen och biografen Grand. Det rörde sig om en kurd som bott länge i Sovjetunionen och hade sin härkomst från Syrien. Mannen, som hette Abdalrahim, Mohammed Latif, hade bott i hennes lägenhet sedan 27 januari 1986.

    Mannen hade en mörk rock i trefjärdedels längd, samt keps, när han lämnade lägenheten på morddagen. Han tog med sig samtliga sina tillhörigheter, förutom en skjorta, och återkom därefter inte till lägenheten.
    Latif var kommunist, hade starka Sovjetsympatier och ogillade den svenska regimen, berättade kvinnan för poliserna Lars Jonsson och Åke Thorstensson.
    Han beskrivs som ”kraftigt muskulöst byggd, fyrkantigt ansikte, med djupt liggande svarta ögon, svart hår…” Polisens utredning konstaterar att mannen veckorna innan mordet umgicks med centrala personer i den sovjet-styrda brottsligheten i Stockholm där även flera personer på Sovjets ambassad hade en central roll.

    http://www.inblick.se/nyheter/2020/11/12/bulgarisk-terrorist-som-var-delaktig-i-kgb-s-pave-attentat-ar-1981-kom-till-sverige-strax-fore-palmemordet-utredning-om-sovjetisk-mordkomplott-begravdes

    1. Kan inte tänka mig att Sovjet låg bakom mordet på Olof Palme som till skillnad från flertalet västeuropeiska stats- och regeringschefer var öppen för att samarbeta med Sovjet i bland annat nedrustningsfrågan

  13. Lördagen den 1 mars 1986, cirka kl 8-tiden på morgonen, är tv-nyheterna på Arlanda och filmar, personer som är väg att lämna landet, köar i en passkontroll, filmar en man, blå rock och en keps, det finns teorier att det var person som arbetade för Sydafrikas säkerhets eller underrättelsetjänst. Det framgick aldrig av det korta filmklippet, vilken destination, Paris?, London? eller längre bort, utanför Europa? Hoppas att Gunnar Wall eller någon annan kunnig person, kan svara på denna fråga .

    1. Lars Borgnäs publicerade 2016 en artikel i Aftonbladet där han berättar att han lyckats få se råmaterialet till det nyhetsinslag från Arlanda som gav upphov till debatten om mannen i den blå kepsen. Diskussionen hade gällt om mannen kunde vara identisk med den sydafrikanske polisöversten Eugene de Kock och att filmsekvensen visade när denne flydde från Sverige efter mordet.

      Men Lars Borgnäs skriver att det framgår av råmaterialet att mannen var svensk.

  14. Håller som bäst på att läsa Guillous Den andra dödssynden.
    Nu är det en roman…men…den innehåller en intressant passage som utspelar sig runt -85 och beskriver Säpos förflyttning av fokus på terrorism, från europeiska och palestinska terrorister till misstänkliggörandet av kurder.
    Det intressanta i sammanhanget är att i centrum för detta står en intendent benämnd kurd-affe, Alf Karlsson.
    Jag tyckte det var intressant att just denne fick uppta en del plats. För det gör han, figurerar en del och tar plats.
    Alf Karlsson som ju då o då poppar upp i palmemordsdebatten med en del loose ends så att säga.
    Har du intervjuat denne Alf nån gång Gunnar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.