Nyårsmotiv av William Balfour Ker, avbildat på omslaget av ett nummer av tidningen Life 1906. BILD: Public Domain.
SÅ GÅR DETTA ELÄNDIGA OCH KONSTIGA ÅR mot sitt slut.
Pandemin har slagit sönder tillvaron för många miljoner människor världen över, dödat många och ställt till nog så påtagliga bekymmer för de allra flesta.
Den här bloggen har trots det inte handlat om covid-19. Information och debatt om den saken har ju funnits att tillgå på många andra håll. Som vanligt har jag valt att ta upp frågor med anknytning till sådant jag skrivit om i mina böcker: rent konkret i första hand om Palmeutredningen men också mer generellt om maktutövning, rättsfrågor och nyhetsförmedling.
Och i år var det just Palmeåklagaren Krister Petersson som levererade en av de riktigt stora svenska nyheterna – en nyhet som även uppmärksammades internationellt.
Efter mer än 34 år avslutade han plötsligt det som kallats världens största mordutredning.
Det var en sensation i sig.
Och det skedde genom att han pekade ut den avlidne försäkringstjänstemannen Stig Engström som misstänkt Palmemördare.
Det var den andra sensationen.
Samtidigt presenterade Petersson ingenting som egentligen kan kallas bevisning.
Det var, får man väl säga, den tredje sensationen.
Summan av dessa tre sensationer kan möjligen beskrivas som pannkaka. De tog liksom ut varann. Och det är nu, ett halvår efter åklagarens märkliga presskonferens, inte särskilt många med kunskaper om fallet som anser att mordet verkligen är utrett.
Vad som skett i efterdyningarna av nedläggningsbeslutet är en annan sak, något som inte i samma utsträckning har beskrivits som en sensation, men som i längden kanske kommer att visa sig vara av mycket större betydelse än de tre nyss nämnda aspekterna av händelseförloppet: stora delar av utredningen har till sist blivit tillgängliga för allmänheten. Och mycket mer kommer rimligtvis att bli offentligt.
Mycket av det som lämnats ut finns att läsa på den växande internetsidan Palmemordsarkivet.se
Och den ökande tillgången på information om utredningen lär garantera att den uppmärksammade podden Palmemordet – nu uppe i 263 avsnitt – kommer att fortsätta länge än, med presentationer av spännande och garanterat okänt material.
Här är WordPress sammanställning över antalet besök och besökare på den här bloggen – år för år. Siffrorna längst ner gäller för 2020 och är avlästa på nyårsaftons morgon. Ökningen jämfört med tidigare år är slående.
För min egen del kan jag konstatera att denna blogg fått ett genomslag som aldrig förr. Den startade blygsamt 2009. Första året som visas i diagrammet ovan är 2011, då var det fortfarande bara strax under 6 000 visningar sammantaget för hela året. Under loppet av 2020, avläst på nyårsaftons morgon, har bloggen haft mer än 682 000 visningar, fördelade på nästan 142 000 besökare. Det är en mycket stor ökning jämfört med tidigare år. Och under detta år har det publicerats över 7 700 kommentarer till mina bloggpostningar. Merparten av dem har handlat om Palmeutredningen.
Alla ni som följt bloggen vet att dessa kommentarer är en mycket viktig del av det som publicerats här.
Viktig inte minst för mig. Det omfattande informationsutbytet och den ibland skarpa debatten har verkligen gett mig en input som jag knappast kunnat få på något annat sätt.
Så därför: ett stort tack till alla er som bidragit och förhoppningsvis fortsätter att bidra! Jag tror inte vi kommer att sakna infallsvinklar att avhandla i fortsättningen heller. Och förhoppningsvis kommer vår gemensamma förståelse för vad som skedde den där februarinatten att öka rejält, i bästa fall till den punkt där vi får ett svar med substans på de viktiga frågorna.
Lite tidigare i eftermiddags intervjuades jag om Palmeutredningen i P4 Extra, start omkring 43:20 in i programmet, lyssna gärna!
Och till sist: ett gott nytt år på er allihop! Högst upp ser ni nyårsomslaget på ett nummer från 1906 av den amerikanska bildtidningen Life. Det känns som en lämplig illustration till vad jag tror att de flesta av oss känner inför att 2020 äntligen går mot sitt slut.
Låt oss alla, på olika sätt, bidra till att göra 2021 till ett bättre år!
FOTNOT: Inlägget rättat 210303. I den tidigare texten stod det att bloggen startade 2011, rätt år ska alltså vara 2009.
Vice riksåklagare Katarina Johansson Welin avfärdar alla JO:s ifrågasättanden av utpekandet av Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren
TIDIGARE I HÖST ställde Justitieombudsmannen en rad frågor till Åklagarmyndigheten om Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt Palmemördare.
Justitieombudsmannen (JO) – eller Riksdagens Ombudsmän som myndighetens officiella titel lyder – hade reagerat över utpekandet som ju skett i ett sammanhang där det inte funnits någon som tagit tillvara Engströms intressen och där åklagaren samtidigt inte presenterat några bevis som skulle ha räckt till åtal eller en fällande dom om Engström varit i livet.
Det finns fyra justitieombudsmän (titeln är sådan, trots att två av dem är kvinnor), var och en med sitt eget ansvarsområde när det gäller granskning av statliga myndigheter. Det här fallet hör hemma under JO Per Lennerbrant som granskar polis och åklagare. På hans uppdrag ställde byråchefen Stefan Nyman tidigt i september en rad frågor till Åklagarmyndigheten och bad om svar senast 16 november, drygt två månader senare. Åklagarmyndigheten bad om en månads förlängd tid för att svara och fick det.
Nu har svaret inkommit. Det kan sammanfattas som att Krister Petersson (nästan) inte gjort något fel och att allt är som det ska.
JO ställde frågor på fyra punkter. De kan sammanfattas så här:
Var det lämpligt att offentligt namnge Stig Engström och andra personer med tanke på de konsekvenser det kunde få för dem som namngavs och deras anhöriga?
Krister Petersson sa i Veckans Brott i februari 2020 att han hoppades kunna presentera vem som var ansvarig för mordet. Mot den bakgrunden: kunde inte Peterssons uttalanden vid pressträffen tolkas som ett uttalande i skuldfrågan?
Stig Engström var avliden och det hade under förundersökningen inte funnits någon försvarare som kunnat tillvarata hans intressen. Hade inte då brottsutredande myndigheter ett särskilt ansvar att lyfta fram omständigheter som talade till den misstänktes fördel? Hade det till exempel varit lämpligt att låta en annan åklagare eller en advokat gå igenom materialet och låta den personen under pressträffen presentera sådant som talade för att Engström var oskyldig?
Presenterades beslutet att lägga ner förundersökningen på ett tillräckligt utförligt sätt? JO hänvisar både till behovet av rättssäkerhet och till att det kan vara viktigt att i framtiden kunna kontrollera riktigheten i beslutet.
Och nu har alltså vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin kommit in med ett svar som också är undertecknat av en av hennes underställda, kammaråklagare Anna Bengtsson.
Johansson Welin svarar avsevärt mer mångordigt än JO. En stor del av svaret är en sammanfattning av gällande rättsregler och hur de har tolkats i olika sammanhang. Till sist kommer hon i alla fall fram till sin bedömning av Peterssons utpekande av Stig Engström.
Hon skriver först att ”det har funnits ett stort behov av att ge allmänheten information om och förklara varför förundersökningen lades ned efter så lång tid.”
Och hon tillägger: ”Om sådan information inte hade lämnats hade det kunnat leda till spekulationer och utpekanden av personer som överhuvudtaget inte var relevanta for förundersökningen.”
Det där kan ju tolkas på flera sätt. Dels som att om inte Krister Petersson sagt att det var Engström som var den avlidne person han fastnat för så kunde folk gissa på att det handlade om någon annan som inte längre var i livet. Men det vice riksåklagaren uttrycker kan givetvis också rent allmänt betyda att om Engström pekades ut så skulle den svenska allmänheten sluta spekulera om mordet och inte längre intressera sig för andra spår i Palmeutredningen.
Denna senare tolkning har ett direkt stöd i vad Johansson Welin skriver rent ut på annan plats i texten:
”Som åklagaren anfört skulle /…/ ett beslut att lägga ned förundersökningen angående mordet på Olof Palme utan att redogöra for hur polis och åklagare resonerat samt namnge vem som enligt dem kunde misstänkas for brottet med största sannolikhet ha lett till kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet.”
Det vill säga: nu var det dags att sluta fråga och spekulera kring sanningen om Palmemordet. Petersson hade presenterat Engström med namn, saken var klar. Det vällovliga syftet var, med vice riksåklagarens synsätt, att därmed sätta stopp för den diskussion kring dådet på Sveavägen som pågått i mer än 34 år.
En liten antydan till kritik av Peterssons handläggning har hon när det gäller en detalj: han kunde ha presenterat en skriftlig sammanställning av bakgrunden till beslutet eftersom själva beslutet är så kortfattat. Och hon tycker att denna sammanställning ungefär kunde ha innehållit det han sa på pressträffen. Men som hon konstaterar hade han faktiskt ingen laglig skyldighet att över huvud taget offentligt motivera någonting. Så det framstår som att hennes kritik på den punkten är marginell.
I samma andetag som Johansson Welin framhåller det lämpliga i att hänga ut Engström för att på det sättet stoppa diskussionen om vem som sköt Palme betonar hon att det är ”viktigt att ett sådant namngivande sker med respekt för den som pekas ut och dennes anhöriga samt utan att någon pekas ut som skyldig”.
Johansson Welin understryker att en åklagare inte är en domstol och därför inte har möjlighet att fastslå att någon är skyldig till ett brott. Och hon tycker att Petersson klarat att förklara detta på ett tydligt sätt. Hon tycker också att Petersson gett ”en så balanserad bild som möjligt” av misstankarna mot Engström och att han ”även lyft fram omständigheter som talar till den misstänktes fördel”.
Exakt på vilket sätt Petersson skulle ha gjort det där sista framgår inte av Johansson Welins skrivelse. Däremot menar hon att Engström i viss mån haft sig själv att skylla när han nu får skylta med namn som misstänkt Palmemördare. Han har nämligen ”själv medverkat i olika intervjuer om sin roll i utredningen” och var därmed redan ”känd för allmänheten.”
JO:s frågor om det inte hade varit lämpligt att låta någon annan ta tillvara Engströms intressen avvisar hon bestämt. Hon skriver:
”Förundersökningen om mordet på Olof Palme är synnerligen omfattande. Det är enligt min uppfattning inte möjligt for en utomstående att ta ställning till vilka omständigheter som borde ha lyfts fram utan att ta del av hela utredningen.”
Hon tycker att Petersson skött sina uppgifter på ett objektivt sätt och att det därför inte funnits skäl att koppla in någon annan åklagare. Och vad gäller tanken på att kalla in en försvarsadvokat skriver hon att det inte finns några lagliga möjligheter att kalla in en sådan när den misstänkte är avliden.
Slutligen: vad gäller att en rad övriga personer blev namngivna i Peterssons internationellt utsända pressträff skriver Johansson Welin att ”åklagaren /…/ noga övervägt behovet av att namnge de berörda personerna”. Exakt vilka överväganden det handlat om avstår hon från att gå in på.
Så långt Johansson Welin.
Det finns anledning att på den här bloggen återkomma till ett antal av hennes påståenden.
Ett är förstås på vilket sätt hon menar att Krister Petersson visat rimlig respekt för Engström när han pekade ut denne utan att kunna leverera vare sig ett motiv, ett mordvapen eller en gärningsbeskrivning.
Och i anslutning till det finns det förstås skäl att granska hennes uttalande om att Petersson tagit fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Vilka då?
Johansson Welins försök att förklara varför inte någon annan åklagare skulle kunna titta på utredningsmaterialet för att leta efter sådant som talar till Engströms fördel är också lite märkligt. Hennes viktiga argument är att utredningsmaterialet är för omfattande för det och att ingen utomstående skulle klara av att sätta sig in i hela utredningen.
Det där sista är för all del sant. Det har beräknats att det skulle ta nio år för en juridiskt skolad person att läsa hela materialet. Det har förstås inte Petersson gjort. Och den intervju jag gjorde med honom i somras pekar på att han knappt ens läst igenom något som är mycket mindre omfattande: den delen som handlar om Engström. Samtidigt har det framgått att han med häpnadsväckande trosvisshet bundit upp sig hårt vid tesen att denne är skyldig. Det är med andra ord svårt att förstå varför resultatet skulle ha blivit sämre om en annan åklagare kopplats in för att bli en sorts motpart till Petersson.
Det finns också skäl att återkomma till hur det skulle kunna vara möjligt för Petersson att genomföra den målsättning som Johansson Welin så tydligt sympatiserar med: att sätta stopp för alla fortsatta diskussioner i skuldfrågan i och med utpekandet av Engström och samtidigt undvika att i praktiken presentera honom som skyldig.
Den som vill kan dra slutsatsen att det från Peterssons och Johansson Welins sida mest framstår som en lek med ord när de försöker göra en distinktion mellan att peka ut Engström som misstänkt och att peka ut honom som gärningsman. Deras syfte är i alla fall rätt tydligt: att sätta stopp för alla tankar om att det kunde vara någon annan eller några andra som dödat den svenske statsministern.
Nu återstår det att se vilka slutsatser Justitieombudsmannen kommer att presentera. Det finns i dag inget datum angivet för när det kommer ett JO-beslut.
FOTNOT 1: Det ska noteras att JO i sin skrivelse inte namnger vare sig Engström eller Petersson. Engström beskrivs som ”den misstänkte” medan Petersson – centralfiguren i JO:s granskning – anonymiseras som ”chefsåklagaren AA”. Johansson Welin väljer för sin del att också använda termen ”den misstänkte” om Engström och använder en ännu mer anonym term än JO när det gäller Petersson, nämligen ”åklagaren”.
FOTNOT 2: Den här bloggen har som huvudregel att inte sätta ut efternamnen på vittnen som förekommer i Palmeutredningen. Det har under årens lopp inte hämmat diskussionen på något påtagligt sätt. Däremot har det tjänat som en påminnelse om att dessa vittnen bör betraktas med respekt och att de bör ha största möjliga rätt till privatliv. Inte heller Stig Engström namngavs innan Krister Petersson pekade ut honom. Det hindrade inte att det i detta forum kom att föras en omfattande och mycket initierad diskussion om misstankarna mot honom och om vad som talade för att han var oskyldig.
Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.
HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?
Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.
Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.
Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.
I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.
Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.
Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.
Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987. Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.
Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.
EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”
Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken. Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.
Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.
EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.
EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.
Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”
EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?
TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.
TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.
En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.
NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.
BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.
Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:
”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”
Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”
Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.
Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:
”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”
Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.
Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.
Craig Williamson i dag: ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.” FOTO: Privat
VAR DEN SYDAFRIKANSKA APARTHEIDREGIMENS hemlige agent Craig Williamson på plats i Folkets hus i Stockholm samtidigt med Olof Palme en vecka innan den svenske statsministern mördades?
Men Williamson nekar när jag kontaktar honom i samband med artikelns publicering.
Vad ska vi våga tro?
Det är inte första gången Craig Williamson pekats ut som inblandad i Palmemordet. Och det har också funnits tidigare uppgifter om att han befann sig i Stockholm i februari 1986.
Men Madi Grays berättelse är av särskilt intresse eftersom hon hade träffat Williamson flera gånger tidigare och var välbekant med hans utseende när hon besökte Folkriksdagen mot apartheid en vecka före mordet. Och hon har alltså nu berättat för Anders Hasselbohm att hon såg Williamson vid samma tillfälle som Olof Palme höll ett hårt fördömande tal mot apartheidregimen. Bland de närvarande fanns också ANC-ledaren Oliver Tambo.
Jag frågade nu Craig Williamson om hennes vittnesberättelse får honom att ändra de uppgifter han lämnat tidigare: att han över huvud taget inte var i Sverige under 80-talet.
I ett avseende kan det kanske framstå som meningslöst att ens fråga: Williamson har ju redan gett sin version. Men några omständigheter har kommit till.
En sådan är förstås Madi Grays vittnesmål.
En annan är det uttalande från den tidigare Palmeutredaren Tommy Lindström som Anders Hasselbohm redovisade i artikeln. Lindström hade så sent som 2001 haft en särskild föredragning om Sydafrikaspåret för Lars Nylén, chef för rikskriminalen. Då hade han lyft fram uppgifter om att Williamson fanns i Stockholm vid tiden för mordet. Till Anders Hasselbohm har Lindström nyligen preciserat att det skulle ha varit veckan före mordet – alltså den vecka som Madi Gray besökte Folkriksdagen.
En tredje omständighet av betydelse är att mordutredningen är nedlagd. Det betyder att polisen i princip har tappat intresset för var Williamson uppehöll sig i februari 1986.
En möjlighet skulle ju kunna vara att han för det sydafrikanska militära underrättelseväsendets räkning rest till Sverige med falskt pass för att bevaka Folkriksdagen. Det hade givetvis varit oerhört fräckt, men inte så djärvt som det skulle ha varit att visa upp sig i Stockholm om planerna varit att mörda Olof Palme.
Och om Williamson gjort en sådan underrättelseresa utan samband med mordet skulle det samtidigt vara begripligt om han var högst ovillig att tala om den sedan Palme skjutits till döds.
När nu den Skandiaanställde Stig Engström av åklagaren Krister Petersson pekats ut som Palmemördare skulle ju situationen kunna vara en annan för den tidigare sydafrikanske agenten.
Alltså frågade jag honom och presenterade frågan så här: Jag vet att du tidigare har förnekat att du var i Stockholm 1986. Å andra sidan skulle en person involverad i säkerhets- och underrättelsearbete på hög nivå för den sydafrikanska regeringen ha varje tänkbart skäl att förneka att han varit på en hemlig underrättelseresa, särskilt i ljuset av spekulationerna om sydafrikansk inblandning i Palmemordet.
I sammanhanget refererade jag också givetvis till Anders Hasselbohms uppgifter från Madi Gray och Tommy Lindström.
Williamson står dock kvar vid sina uppgifter. Och om Madi Grays berättelse svarar han på följande sätt:
”Jag tror att hon bara vill känna sig betydelsefull och delaktig. Om det hon säger är sant, varför väntade hon i 34 år med att avslöja att hon ’såg’ mig på mötet? Om jag hade varit på mötet (vilket jag inte var) och någon som var nära knuten till ANC i Sverige hade sett mig och blundat för att jag var där – vilka slutsatser borde folk dra av det? Jag tror att Madis önskan om senkommen ’berömmelse’ kan slå tillbaka mot henne själv.”
Däremot bekräftar Williamson en annan sak i intervjun med Madi Gray. Det gäller vad hon berättar om ett sammanträffande hon hade med honom 1979. Det var sista gången de möttes innan det avslöjades att han varit en infiltratör för den sydafrikanska regimen samtidigt som han uppträtt som apartheidmotståndare.
Hon säger i intervjun att de sågs på Hotell Birger Jarl för att äta middag tillsammans. Han hade då visat henne en flaska fin whisky och sagt: ”Du skulle bara veta vem som ska få den här.”
Williamson: ”Händelsevis är hennes berättelse om whiskyn sann. Den var avsedd för ANC;s chefsrepresentant i Sverige, Sobizana Mngqikana som jag träffade senare den kvällen.”
Tommy Lindströms uppgifter om att Williamson varit i Stockholm veckan före mordet avfärdar han med att Lindström är väl medveten om att ”många rapporter som polisen får inte har någon grund i fakta”.
Wiliamson sammanfattar sin ståndpunkt med orden: ”Hasselbohm is flogging a dead horse.”[piskar en död häst]. Det är ett uttryck i delar av den engelskspråkiga världen som ungefär betyder att lägga energi på något som inte kommer att leda till resultat. ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.”
Det är i stort sett den versionen som Craig Williamson presenterade också när han hördes av Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro i Angola i oktober 1996. (Se fotnot). Danielsson och Ölvebro hade rest ner till södra Afrika som en följd av Eugene de Kocks utspel under en rättegång tidigare under hösten. Polisöversten De Kock, själv anklagad för en rad brott begångna under apartheidregimen, hade då pekat ut Craig Williamson som ansvarig för Palmemordet och hävdat att denne använt sig av en organisation vid namn Longreach för att planera och utföra dådet. Saken blev en världsnyhet och de svenska Palmeutredarna som tidigare visat ett högst begränsat intresse för Sydafrikaspåret kände sig nu tvungna att agera.
En sak framstod snabbt som uppenbar: Longreach var något som definitivt hade existerat i verkligheten. Det var namnet på ett företag som Williamson varit involverad i på 80-talet. Officiellt arbetade företaget med riskanalyser åt utländska bolag som ville investera i länder som Moçambique, Uganda och Burundi.
Longreach, både på afrikaans och på engelska, i Johannesburgs telefonkatalog från 1990/91. FOTO: Anders Hasselbohm
Men när Williamson fick frågor av de svenska utredarna var han noga med att betona att Longreach hade etablerats som företag först i april/maj 1986 – alltså efter mordet på Olof Palme.
Därmed skulle det ju kunna framstå som omöjligt att denna verksamhet legat bakom dådet på Sveavägen. Men saken kompliceras av en omständighet som Williamson faktiskt medger när han förhörs av Danielsson och Ölvebro, att Longreach i själva verket var en front för den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten. Med andra ord kan man utgå från att själva projektet Longreach existerade innan företaget officiellt registrerades – och att det hade en hemlig dagordning som gick utöver den som skulle synas, alltså att ge riskanalyser åt investerare.
Endast för vita – typisk skylt från apartheidtidens Sydafrika. FOTO: Public Domain
I förhöret säger Williamson lite svävande att han var i Sverige för sista gången 1978 eller 1979. Och han betonar att under 1986 lämnade han över huvud taget inte Sydafrika förrän i april – vilket i så fall givetvis innebar att han inte skulle kunna ha varit i Stockholm vid tiden för Folkriksdagen mot apartheid.
Problemet är att Williamsons resor sannolikt inte är särskilt lätta att kartlägga i efterhand.
Så här lät det i ett avsnitt av ett av de svenska förhören med Williamson:
Danielsson: Har du någonsin haft ett pass i annat namn än Williamson?
Williamson: Ja.
Danielsson frågar vilket namn han använde.
Williamson: Jag använde Smith och jag hade också ett under namnet Clayton.
Danielsson: Clayton?
Williamson: Clayton. C-l-a-y-t-o-n.
Danielsson: Och… när och var använde du det passet. [Williamson har just talat om två olika pass, men det har tydligen inte Danielsson noterat.]
Williamson: Det är det jag använde under det tidiga åttiotalet när jag reste till Storbritannien.
Danielsson: Och i vilket syfte?
Williamson: När jag var… när jag hade operationer på gång i London.
Och där släpper de svenska utredarna frågan.
Av intresse i sammanhanget är förstås vad det var för sorts aktiviteter man kunde förvänta sig att Williamson ägnade sig åt i samband med sin hemliga verksamhet.
Hans egen presentation av sin karriär har haft en tendens att förändra sig beroende på i vilket sammanhang han talat om den.
När han svarade på Danielssons och Ölvebros frågor var han mån om att betona att han var en person som samlade information, inte någon som organiserade eller genomförde våldsdåd. Han förklarade att hans hållning gentemot sina överordnade i den militära underrättelsetjänsten i den mån sådana aktioner kom på tal var: ”Jag är bra på att vara spion. Låt mig strosa runt och hitta information, det är vad jag är bra på. Jag vill inte veta något om sådana där operationer.”
Williamson förtydligar för de svenska utredarna: ”Om det fanns en sydafrikansk koppling så skulle den ha skötts med hjälp av operationer som skapats för den sortens syften. Och jag är inte någon sorts Rambo, tränad i en specialstyrka. Jag är en underrättelsekille.”
Det vill säga: inte någon som hörde hemma i organiseringen av dödande.
Lite annorlunda lät det när han kämpade för att få amnesti i Sydafrika för våldsdåd han var misstänkt för. Sannings- och försoningskommissionen, TRC, som bildades efter apartheidregimens fall hade mandat att bevilja straffrihet för våldshandlingar som begåtts av olika sidor under den blodiga kamp som pågått under de tidigare åren.
Bevisningen mot Williamson för direkt inblandning i dödandet av flera motståndare var överväldigande.
Saken belyses på ett intressant sätt i programserien TRC Special Report som sändes av det sydafrikanska public servicebolaget SABC.
”Jag var officer i säkerhetsstyrkorna och jag arbetade inom en särskild enhet som hade som uppgift att genomför kontrarevolutionära aktioner mot ANC och andra organisationer. Jag gjorde mitt jobb. /…/ Det är en soldats jobb att döda när han är hotad och när systemet han försvarar är hotat. Det är svaret. Om fienden försöker döda dig eller försöker döda folk som du försvarar, då är ditt jobb att döda honom.”
Williamson är i programmet noga med att betona orsaken till att han valt att berätta om vad han gjort för kommissionen:
”Jag erkänner inte. Jag ska bara reda ut historiken. Vi ska prata om vad som hände och varför det hände. /…/ Alla har ett enkelt val att göra, antingen går du [till kommissionen] eller inte. Om du känner att du har begått vissa handlingar som gör att du riskerar åtal men där du erbjuds ett sätt att hantera detta personliga problem, detta personliga legala problem, då är det dags för dig att besluta dig för om du har ett problem som behöver lösas eller inte.”
Intervjuaren frågar Craig Williamson om hans arbete med ”target selection”, alltså val av mål för våldsanvändningen.
Williamson bekräftar att han arbetat med sådant men säger att det handlade om ”militära operationer, godkända av presidenten och genomförda i full öppenhet”.
Han får frågan om det också kunde röra sig om operationer riktade mot ”individual targets”, alltså där utvalda personer var måltavlor för attackerna.
”Det kunde det också vara”, säger Williamson.
Ett av de fall som tydligt hör hemma i den kategorin var skickandet av en brevbomb till en adress i Angola i juni 1984. Operationen genomfördes under Williamsons personliga överinseende, något som han medgav för kommissionen.
Brevbomben skickades till Marius och Jeanette Schoon, två sydafrikanska apartheidmotståndare som arbetade som universitetslärare i staden Lubango. Det var Jeanette Schoon som öppnade försändelsen hemma i bostaden när hon var tillsammans med parets två små barn. Jeanette och dottern Katryn sprängdes fullkomligt sönder i explosionen, medan Katryns tvåårige lillebror överlevde.
Marius Schoon som intervjuas i TV-programmet ger en gripande skildring av hur han fick ta hand om sin överlevande lille son och hur den lille pojken reagerade över det obegripliga. Han berättar också att han faktiskt träffat Williamson personligen några år tidigare. Agenten hade bott några nätter hemma hos Schoons under tiden då han fortfarande uppträdde som ANC-anhängare. Marius Schoon påminer sig att Williamson då framstod som en intelligent person och en festlig sällskapsmänniska. Och han tillägger: ”Jag lyckades aldrig komma underfund med vad som pågick inom honom, vare sig i hans huvud eller i hans hjärta.”
Craig Williamsons egen inställning till vad han gjort speglas i ett uttalande han gör i programmet, för honom handlade det om att det fanns ett högre syfte och att han kände sig trygg med att han hade regimens fulla uppbackning:
”När du utför operationer och du får alla de gratulationer, utmärkelser och hedersbetygelser som kan ges till en framgångsrik officer i kampen mot kommunismen, då utgår du också från att de människor som hedrar dig vet vad du gjort för att bli hedrad”.
Craig Williamson fick sin amnesti av Sanningskommissionen för bland annat detta bombdåd och undgick därmed alla rättsliga efterräkningar för sina operationer åt apartheidregimen.
Men sanningskommissionen hade inte mandat att ge amnesti för mordet på Olof Palme om den frågan skulle ha kommit upp. Och för Williamson handlade alltså hans mellanhavanden med kommissionen inte om att erkänna något han ångrade utan om att lösa sina personliga legala problem.
Det ska understrykas att Eugene de Kock som under en rättegång hävdade att Sydafrika och Williamson låg bakom Palmemordet var tydlig med att inte erkänna någon som helst inblandning i mordet för egen del. Och varför de Kock valde att göra sina uttalanden är inte så svårt att föreställa sig. Han befann sig i en desperat position sedan han åtalats för en lång rad allvarliga brott som han inte beviljats amnesti för – och rättegången slutades för övrigt med att han dömdes till 212 års fängelse. (Han blev dock villkorligt frigiven 2015.)
Samtidigt har de Kocks uppgifter inte varit tillräckligt exakta och verifierbara för att kunna tas som sanningen om vad som skedde på Sveavägen – och saken kompliceras av att han själv utsatts för misstankar om inblandning i mordet, till och med på plats i Sverige.
Frågan om Sydafrikaspåret fortsätter tills vidare att vara obesvarad.
FOTNOT: Det finns två dokument på Palmemordsarkivet där Williamson förhörs av Danielsson och Ölvebro. Det ena är mer omfattande och innehåller förhör från flera datum – bland annat ett lång förhör från den 18 oktober 1996. Det andra innehåller bara förhöret från den 18 oktober, men med andra sekretesstrykningar. Det bästa resultatet för den som vill läsa det förhöret är att ha båda dessa versioner till hands.
Gunnar Walls blogg 