Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

Första delen av ljudboksversionen av Mörkläggning – släpps 17 februari.

SNART FINNS MIN FÖRSTA PALMEBOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet även ute som ljudbok.

Den kommer ut lagom till den första årsdagen av Palmemordet som kännetecknas av något mycket speciellt: det finns inte längre någon polisutredning av fallet.

Boken kom i höstas i ny upplaga på Bokförlaget Kärret, inbunden med skyddsomslag i ett band och med ett nyskrivet förord. Och i det nya förordet heter det apropå Krister Peterssons beslut från i somras:

Slutet på utredningen var en logisk konsekvens av dess början. Det var ett mord som helt enkelt var för känsligt för att utredas på riktigt.

Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

Och den märkliga inställningen är sannerligen inte något nytt från de myndigheter som ansvarat för att klara upp dådet mot statsministern. Mörkläggning visar med all önskvärd tydlighet att utredningen särskilt under de första åren präglades av ambitionerna att snabbt avsluta ärendet med den ena improviserade lösningen efter den andra.

Det är Bonnier Audio – som också gett ut mina andra ljudböcker – som nu satsar på en ljudboksupplaga av denna min kanske viktigaste Palmebok.

Fjärde delen av Mörkläggning – den delen är ute den 22 februari.

Mörkläggning belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden 1998 och mottogs mycket väl av recensenterna. Så här skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet:

En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.

Och i Dagens Nyheter skrev Lars Linder:

Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.

Ganska snabbt efter utgivningen av den nya upplagan fick jag och förlaget ta del av önskemål om en ljudbok. Men en ljudbok av det här omfånget kräver många timmars arbete även av en professionell inläsare och det är ingen liten satsning för ett mindre förlag. Därför är det glädjande att en stor aktör som Bonnier Audio tagit sig an ljudboksutgivningen av Mörkläggning. Och särskilt roligt för mig är det att samma inläsare som läst in ett antal av mina andra titlar, Per Juhlin, åtagit sig att läsa in även denna bok.

Mörkläggning är ett verk på 1 000 sidor. Som ljudbok är boken uppdelad i åtta delar, var och en lika lång som en vanlig bok. Den första delen, Mordet, makten och lögnen, släpps den 17 februari. Och sedan släpps ett avsnitt om dagen (med paus för lördag-söndag) till och med den 26 februari.

Mörkläggning som ljudbok finns att köpa i nätbokhandeln men är också tillgänglig på prenumererade streamingtjänster som Storytel och Bookbeat.

Namnen på de olika delarna är:

  1. Mordet, makten och lögnen
  2. Holmérs två stora spår
  3. Säpos hemliga buggningar
  4. Ebbe Carlsson dyker upp
  5. Ebbe Carlsson vid rodret
  6. Ebbe Carlssons fall
  7. Utpekandet av Christer Pettersson
  8. Det som inte fick utredas
Så här ser den nya upplagan av den tryckta versionen av Mörkläggning ut. Den är inbunden med skyddsomslag, 981 sidor + 24 sidors nytt förord.

Den som vill ha boken i tryckt version hittar den hos välsorterade bokhandlare och förstås i nätbokhandeln. Det rekommenderas för alla som hellre läser än lyssnar och särskilt till den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet: den fysiska boken har ett omfattande och mycket användbart register.

Och inte minst den som använder en streamingtjänst – och inte betalar extra för att lyssna på Mörkläggning – har ju anledning att fundera över om kanske det bästa är att ha båda varianterna till hands.

Sista delen av Mörkläggning som ljudbok. Ute 26 februari.

250 reaktioner på ”Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

    1. Jag tar upp Stig Engström i förordet. Men den som vill fördjupa sig i vad jag har att säga om Engström hittar mycket mer på den här bloggen.

      Och så priset för Mörkläggning. Det kan sättas fritt av olika säljare när det gäller ljudböcker, precis som när det gäller tryckta böcker. Nätbokhandeln Adlibris har satt ut priser på ljudboken nu, och de har olika pris på de olika delarna, antingen 72 eller 94 kronor. Den som lyssnar genom prenumererade strömningstjänster betalar i stället en fast månadskostnad för lyssnande på hur många böcker som helst.

      Priset för den tryckta upplagan av Mörkläggning varierar också, men Adlibris och Bokus tar 250:-. Då får man hela boken.

  1. Är denna händelse någonting man gärna mörklägger?

    ”Hade OP en diskussion med någon efter bion innan paret Palme började gå hem?

    ”Katrin och hennes väninna började gå Sveavägen söderut. En bit
    ner på gatan stod Olof Palme med ryggen mot väggen till ett hus
    och Lisbeth Palme stod en bra bit ifrån honom vänd mot Palme.

    En man iklädd en beige rock stod ganska nära Olof Palme och
    talade med denne.
    Katrin säger att mannen var klädd i en
    beige lång rock som såg lite buffig ut.,
    Hon kan inte närmare
    beskriva rocken men säger att det var inte ca typ camelhårsulster
    utan snarare en rock i trenchcoatfärg.
    Hon kan ej säga något om
    mannens hårfärg och säger att det ar möjligt att han hade mössa
    på sig men kan inte närmare beskriva någon mössa heller.

    Hon beskriver för övrigt mannen så som lång , men såg aldrig hans
    ansikte .. Det fanns också en flicka stående där och denne flicka
    hade någon form av huvudbonad. Beträffande mannen så uppfattade
    hon honom som ganska ung och hon fick den uppfattningen att
    han och Olof Palme hade någon dispyt av något slag.

    När hon fick beskedet att Palme var mördad var därför hennes första tanke att
    det var Palmes son och hon tänkte då stackars pojke som haft
    ett bråk med sin far precis innan denne dog.”

    https://drive.google.com/file/d/1QhX1yfAlVaeLdmNMAynub5KL7BN1u5xP/view
    860302

    1. Kalle.

      Lisbeth saboterade utredningen med en mängd desinformation. Hon placerade mannen i beige och mannen Mårten såg, vid mordplatsen.

  2. Det är nästan (nästan!) som man kan bortse från själva Palmemordet. Det här är också en oumbärlig bok om det moderna Sverige överhuvudtaget. Jag vet på rak arm inte vad det finns för motsvarighet, om inte Gunnar Ekelöfs ”Sverige, fasterland, på sin höjd mosterland / Natur, djupfryst, plastinlagd / garanterat bacillfri /
    aldrig vidrörd av människohand”.

    1. Tack för de vänliga orden. Men jag kan bara instämma i att jag försökte skriva en bok som skulle förklara hur maktutövning rent konkret kan se ut i ett land som Sverige, och att den stundtals skiljer sig avsevärt från den officiella retoriken.

      Jag tror det är viktigt att förstå de här mekanismerna, inte minst för att skaffa oss förutsättningar att förbättra det samhälle vi lever i.

  3. Hej Gunnar.
    Jag har läst Mörkläggning redan när den kom ut och även senare böcker av dig om Palmemordet. Jag uppskattar din ”objektiva distans” till ämnet och kan för de som aldrig läst några av dina böcker varmt rekommendera dem för nya läsare.

    Jag har en fundering om mörkläggning som jag antar att du vet mer om än jag:

    I Första textsidan i FUP mot CP påstås det att polisen fått uppgifter om att mördaren förföljts av en person enligt uppgifter polisen inhämtar från vittnen på mordplatsen innan de börjar efterfölja gärningsmannen. Vid Tunnelgatan/Luntmakargatan får polisen uppgifter om att det sekunderna innan passerat två personer springande genom korsningen.

    (http://www.nationensfiende.se/wp-content/uploads/fup/PP847_2396_13_G1_1104_02.pdf sidan 4 i pdf.)

    Taxichaufför Jan N uppger att han sett en person springande lämna mordplatsen efter att livräddningsförsöken av Olof P redan är i full gång, men innan polisen kommer till platsen.

    När Jan N förhörs för andra gången stoppar polisen bandet för att få Jan N att ”tänka om”. Ändå vidhåller Jan N att han sett en man springa från brottsplatsen långt efter mordet.

    (http://www.nationensfiende.se/wp-content/uploads/fup/PP847_2396_13_G1_1102_02.pdf förhör börjar på sidan 47 i dokumnetet i länken.)

    Är det inte lite modern mörkläggning i görningen här när Krister P mörkar vad första Polisen på plats sade att vittnena sa om förföljande personer som inte var mördaren redan i första sidan av sammanfattningen i åtalet mot Christer P? Det verkar fullt möjligt att få in till och med Stig Es famösa löprunda efter mördaren i handlingen helt utan att vränga på sanningen.

    1. Tack för dina tankegångar.

      Uppgiften i den sammanfattande inledningen till förundersökningsprotokollet i åtalet mot Christer Pettersson väcker ju onekligen tankar så som den är formulerad. Skulle två personer ha sprungit uppför trapporna bara några sekunder innan poliserna från Södermalmspiketen kommit fram till korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan – alltså alldeles i början av dessa polisers jakt på mördaren?

      Den som läser de förhör med poliserna i Södermalmspiketen som ligger upplagda på den utmärkta sidan Palmemordsarkivet (se förhören under punkt 80) får dock ganska snart bilden klar för sig. Den dramatiska uppgiften om de två springande personerna är hämtad från ett förhör med en av dessa poliser, Peter W. Men läser man alla förhören samt förhör med Yvonne N så framgår det ganska tydligt vad det handlar om. Poliserna har mött Yvonne och hennes sällskap Ahmed Z och de berättar om den springande mannen på David Bagares gata samt om Lars J som de också träffat på. Båda dessa observationer handlar om vad de sett uppe på åsen – det var inte precis några sekunder innan poliserna dök upp. Och de två männen som Yvonne och Ahmed sett visade sig ju inte heller samtidigt. När Lars dök upp var den förste mannen (som ju kan ha varit mördaren) redan försvunnen.

      Jan N:s berättelse om en man i ljusbrun jacka som springer in österut på Tunnelgatan sedan livräddningsförsöken inletts, till synes som om han följer efter någon, är förstås intressant. Det låter ju inte som om det kan vara mördaren. Men Jan säger att mannen springer iväg innan polisen kommer till platsen, så varken det eller signalementet tycks passa in på Engström.

      Kan det ha varit en ytterligare person? Ja, det kan inte uteslutas. Och vad hade då den personen för relation till händelseförloppet? Var det en medbrottsling? Eller någon som – förutom Lars J – försökte uppta jakten på mördaren? Kan det till och med ha varit Lars som Jan sett? Lars var ju aldrig ute vid Sveavägen innan han gav sig uppför trapporna, men kan Jan ha sett Lars inne i gränden i samband med att Lars gav sig iväg?

      Vi kan troligen bara gissa. Det hela illustrerar tydligt hur svårt det kan vara att rekonstruera ett händelseförlopp även när det finns många vittnen på platsen.

  4. Hej Gunnar,
    Kommer ljudboken även att finnas tillgänglig på streamingtjänsten Nextory?
    Jag håller med om att det finns fördelar med en fysisk bok (jag har den tidigare upplagan men minns inte om den innehåller något register) men en ljudbok är ett bra komplement när man kör bil, motionerar eller ägnar sig åt hushållsarbete.

    1. Jag ser att den inte finns på Nextorys hemsida, inte än i alla fall. Jag har inte själv något att göra med vilka som tillhandahåller boken. Men fråga deras kundtjänst! De har ju andra titlar av mig och borde väl ha den här också.

      Den tidigare tryckta upplagan av Mörkläggning hade också ett register. Skillnaden mellan de två upplagorna (förutom att den första är slut och att den upplagan var uppdelad i två band) är i första hand det nyskrivna förordet. Jag har också gjort några smärre korrigeringar i texten. De som har någon betydelse för innehållet finns listade längst bak i den nya upplagan.

      TILLÄGG 210202 kl 2234: Jag har nu fått veta av Anders Fredric att även Nextory kommer att erbjuda Mörkläggning som ljudbok.

  5. Olof Palme säger vid intervjun på sin arbetsplats: ”Man kan aldrig veta vad som döljer sig därute”
    och flyttar sig bort från fönstret.
    Några timmar sedan är han ute på sen kvällspromenad i Stockholm (om än med sin fru)!

    Paret R. finns där vid bion med bil men erbjuder ej skjuts hem!

    Ingen? avråder statsministerparet att vandra ett par kilometer hemåt i vinternatten.

    Det är väl framför allt naiviteten som blottas, man har svårt att tro att något dylikt kan
    hända (ett mord på öppen gata)

    Tyvärr det finns ej brist på galningar!

    Olof Palme berättas ha varit i mindre god form på hösten – 85 och även vintern 85-86.
    Kanske ledde detta till att han tog risker som han normalt ej skulle ta?

    1. Min kommentar nedan var riktad till Adam Anderssons ”Det är värt att komma ihåg att Olof och Lisbeth var ute på stan (kvällen) vid tre tillfällen tidigare i februari enligt Säpos utredning. Så det verkar ju inte vara något som var särskilt ovanligt, från Olofs sida, att han begav sig ut på kvällen utan livvakter.”

      – men den slant upp genom min klumpighet att inleda en ny till Hans innan den blev skickad.

      Till Hans var jag på väg att skriva att Palme enligt Kjell-Olof Feldt hade repat sig mentalt å det tydligaste sedan valet (efter ett val, oavsett utgång, var han oftast deprimerad – i vidare mening). Jag tänker mig att han blev upprymd och entusiastisk av tanken på den kommande Moskva-resan: han hade nog vittring om vilken vattendelare Gorbachev skulle kunna bli och hur det vidgade chanserna för en statsminister i en närbelägen lilleputtstat att spela en historisk roll i en möjlig ny nedrustningsspiral med avskaffande av atomvapnen globalt som ett resultat.

      Man kan vara kritisk mot Palme som fredsivrande provryttare för Bofors med 10-siffriga belopp i orderboken, men hade han levt hade han nog stött rörelsen för att avskaffa atomvapnen före och efter det att den belönats med Nobel-priset; han hade nog varit upprörd över att hans efterträdare gjort Sverige till ett av hindren i denna hjältemodiga process:

      https://www.icanw.org/

      vilken nu lyckats göra dessa vapen olagliga:

      https://www.icanw.org/tpnw_enters_into_force.

      Han visste nog lika väl hur snubblande nära det totala utplånandet av mänskligheten låg som hur hyggligt framkomlig den långa vägen till ett undanröjande av hotet var. Jag skulle delvis vilja vända på det du skrev: kanske kombinationen av ångesten och hoppfullheten gjorde honom dumdristig. Han hade visserligen annan personlig kris vid denna tid; men att hans vrede inför den försmädliga Harvard-affären skulle gjort honom benägen att handla vansinnigt och impulsartat tycker jag stämmer sämre med hans personlighet och bakgrund. Till yttermera visso var han troligen av annan anledning djupt uppbragt tidigare denna dag, till exempel genom vad som utspelades i mötet med Iraks ambassadör tidigare under dagen. Det kanske också gjorde honom mer benägen att gå i en fälla, oberoende av när den gillrats och av vem.

  6. Undrar om Olof alls hade informerat Lisbet om att han gett livvaktsskyddet ledigt? Och när i så fall?

    1. Niklas B:

      Det är kanske en sån sak som inte ens behöver sägas? När de lämnar lägenheten så märker väl Lisbeth om några livvakter följer med eller ej.

      1. Som många nog kommer ihåg medverkade sönerna Palme i TV-programmet Skavlan 2012. Där presenterade äldste sonen Joakim uppgifter som gick ut på att Palme skulle ha försökt få livvakter men misslyckats.

        Jag tittade närmare på detta i min bok Konspiration Olof Palme. Här är ett längre citat från sid 176-177:

        Fredrik Skavlan talade rent allmänt med sönerna Palme om deras fars livvaktsskydd. Och så ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han övervägde att ringa?”

        Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.”

        Det här var en helt ny uppgift och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna.

        Aftonbladet hade till exempel en artikel med rubriken ”Palme ville ha livvaktsskydd på mordnatten” där Joakim Palme uttalar sig i tidningen och upprepar att hans far försökt ringa men inte fått tag i livvakterna. Han säger också till tidningen: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.”

        Joakim Palmes uttalanden ledde till reaktioner från polishåll. Ingemar Krusell, tidigare biträdande spaningsledare i Palmeutredningen, sa till exempel till Expressen att Lisbeth Palme bekräftat i förhör att hennes make inte hade velat ha livvaktsskydd under mordkvällen. Krusell trodde att det rörde sig om ett minnesfel från Joakim Palme.

        Och Leif GW Persson, som följde Palmeutredningen noga de första åren, kommenterade Joakim Palmes uppgifter med att han aldrig tidigare hört något om att Palme skulle ha försökt ringa livvakterna: ”Hade det varit känt på den tiden hade det blivit ett riktigt hallå. Särskilt eftersom paradfrågan i början var: Var var livvaktsbevakningen?”

        Vad var sant? Ulf Dahlsten, som varit ansvarig på regeringskansliet för Palmes säkerhet, hade skrivit om livvaktsfrågan i sin memoarbok Nirvana kan vänta. I avsnittet om Palmemordet betonar han att Olof Palme skulle ha haft livvakter i samband med alla utflykter utanför triangeln om han följt reglerna. Och så försöker han sig på att förklara varför det inte blev så den här kvällen: ”Förmodligen kände sig Olof Palme trygg i förvissningen om att ingen visste om biobesöket. Det var sent och spontant bestämt.”

        Det fanns mycket som tydde på att Dahlsten hade rätt: att Palme inte försökt få livvaktsskydd under mordkvällen. Säpos eventuella bristande insatser i skyddet av Palme hade verkligen varit en stor debattfråga åren närmast efter mordet. Bland annat hade Ebbe Carlsson drivit saken och hävdat att det funnits en hotbild från PKK som Säpo ignorerat. Och i efterdyningarna av Ebbe Carlsson-affären hade regeringen gett i uppdrag åt landshövdingen i Jönköpings län, Gösta Gunnarsson, att utreda om säkerhetspolisen hade gett ett skydd åt Olof Palme som var rimligt i förhållande till den hotbild som fanns.

        Gunnarssons utredning kom att rikta kritik mot Säpo på flera punkter. Landshövdingen hävdade bland annat att det fanns inslag i avlyssnade telefonsamtal mellan personer i PKK-kretsen, de så kallade ”bröllopssamtalen”, som pekade på att det fanns en tydlig hotbild mot Palme och regeringen. Och han menade att Säpo borde ha informerat Palme om detta. Men om den fråga som Joakim Palme långt senare skulle väcka i teve skrev Gunnarsson:

        ”Jag vill här också peka på att Olof Palme enligt överenskommelsen med SÄK vid mordtillfället skulle ha haft livvaktsskydd. Att sådant då saknades berodde på att han när han lämnade sin bostad inte hade kallat på några livvakter, vilket han enligt överenskommelsen skulle ha gjort.”

        Det här är så tydligt det kan bli. Och det är svårt att föreställa sig att Gunnarsson skulle ha kunnat missa att ta upp den sortens fel som Joakim Palme beskrev om familjen gjort minsta ansats att peka på ett sådant missförhållande för honom.

        Jag beslutade mig för att kolla med Joakim Palme och bad honom att förklara lite närmare hur det kom sig att inte de här uppgifterna blivit uppmärksammade tidigare. Joakim Palme svarade mig:

        ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt. Det finns i vilket fall inget skäl att tro att de här livvakterna som jag känner till mycket väl skulle ha vägrat att svara eller inte varit på plats.”

        Därmed framstår ju saken i ett lite annat ljus än den gjorde i intervjun hos Skavlan. Olof Palme kan knappast ha gjort något allvarligt försök att kontakta livvakterna i den mån han alls försökte. Det går väl inte att utesluta att Lisbeth föreslagit att han skulle ringa för att be om livvaktsskydd och att han valde att hålla med henne samtidigt som han i praktiken struntade i att göra något.

        Kvar står i alla fall faktumet att han tillsammans med sin hustru gav sig iväg till Grand utan livvakter. Lite anmärkningsvärt är det. De skulle gå på en sen bioföreställning. Det var fredagskväll, löningsfredag för övrigt, och många berusade människor var ute på stan. Hur avkopplande var det för Sveriges statsminister att exponera sig för de stökiga personer som fanns där ute? Var det verkligen mer privat och avslappnat att ge sig ut utan livvakter?

        Att det fanns starka fientliga stämningar mot honom själv var Palme väl medveten om.

        1. Det är värt att komma ihåg att Olof och Lisbeth var ute på stan (kvällen) vid tre tillfällen tidigare i februari enligt Säpos utredning. Så det verkar ju inte vara något som var särskilt ovanligt, från Olofs sida, att han begav sig ut på kvällen utan livvakter.

  7. Säpo hade väl ringt tidigare på kvällen? och Palme hade väl då sagt att han
    är hemma.

    Men lite senare på kvällen fattades slutgiltigt beslutet att gå på bio trots allt. Palme hade redan tidigare under dagen hemförlovat sina livvakter och alltså ytterligare en gång på kvällen försäkrat att han är
    hemma.

    Det kan i det läget ha känts jobbigt för honom att ringa till Säpo och säga att han ändå går på bio
    så det vore bra med livvaktsskydd. Så han lät bli, ett tänkbart scenario.

    Hans

  8. Vem ville gå hem efter filmen, Lisbet eller Olof? Har hört två versioner och även att det skulle ha varit ett gemensamt beslut. Vi har ju inget annat här än Lisbets förklaringar. Trovärdiga?? Även det om ”Te” gick ju om intet.

    1. Lisbeth framställer det i två eller tre förhör som ett gemensamt beslut, men det framgår inte riktigt om hon specifikt menar att de tog detta initiativ gemensamt eller om det bara handlar om att beslutet blev att de bägge promenerade hem tillsammans. Polisen verkar inte ha utrett saken vidare.

      Mårten och flickvännen talar också om detta och de ger varsin pusselbit (minns inte vem som säger vad). Olof ska ha varit intresserad av att följa med hem till Mårten, men Lisbeth (och flickvännen) ville inte. När det beslutats att paren skulle skiljas åt verkar det ha varit Olof som tog initiativet till att han och Lisbeth skulle promenera hem, snarare än ta något färdmedel.

      Obs – det ovanstående är lite fritt ur minnet.

    2. Vi vet ju inte hur ett eventuellt beslut om tedrickande tillsammans verkligen hade utfallit. Ifall Olofs intention var ett kort möte någonstans på vägen hem kunde han ju ändå avstyrt tedrickandet. Nu blev ju beslutet som sådant att han inte behövde utnyttja sitt ”veto” s.a.s och exempelvis hävda att man kunde ta det en annan dag.

      1. Fast den enda uppgift vi har är ju att han var positiv till att dricka te… Sen kan den för all del vara fel eller behöva kompletteras.

  9. Har lite svårt att förstå betydelsen av vad OP hade för avsikter med livvakter eller inte. Om det är som jag tror, en säkerhetstjänst som ligger bakom mordet, då är OP:s säkerhet satt ur spel. Känns tråkigt att behöva påpeka men om en säkerhetstjänst (ett land) vill undanröja en uppfattad politisk motståndare i ett annat land så gör dom det på ett sätt som inte går att utreda för en vanlig polismakt. Ni måste förstå, nu handlar det om säkerhetstjänster, inte amatörer.

    1. Man kan nog ändå säga att om en säkerhetstjänst eller liknande var inblandad så kan det ha ingått i den professionella hanteringen av saken att om möjligt försäkra sig om att Palme inte hade livvakter.

  10. Vilka åsikter har folk här på bloggen om teorin, ett avtalat möte? Från min sida ser jag inga starka skäl till att mötas mitt i kalla natten i Dekorima hörnet, dessutom utan livvakt. Frågan är lite 50-50.

    1. Vilka skäl Palme kan ha haft att vilja möta någon som hastigast är ju svårt för oss att veta något om. Det vi vet är att han hade åtskilligt att syssla med, ont om tid och behov av att kunna utbyta information om känsliga frågor utan obehörig insyn. Jag ser inget besynnerligt i att han skulle kunna ha kommit överens med någon om ett hastigt sammanträffande. Var det en känslig sak så var det inte meningen att andra skulle känna till det. Och det kan i sin tur ha bidragit till att saken sopades under mattan efter hans död.

      Observera att jag inte säger att det är så. Men i varje annan mordutredning skulle nog polisen ha ägnat en del energi åt att forska kring hur det kom sig att just Dekorimahörnan blev brottsplatsen – i synnerhet som det inte finns bevis för att mördaren följde efter sitt offer utan kanske fanns där väntande i förväg. Och också därför att mördaren lyckades försvinna på ett framgångsrikt sätt som skulle kunna peka på en viss planering av flyktväg.

      1. Placerar walkie-talkies och radiosändningar från vindsrum någonstans i din teori om mötesscenariot och i så fall var? Om man köper mötesscenariot måste man ju på något sätt försöka förklara dessa händelser.

        Att radiosändningen från vindsrummet på Kungsholmen inte har med mordet att göra förefaller väl mycket osannolikt med tanke på vem som flyttade in där, den udda händelsen samt tidpunkten. Såklart kan en förklaring vara att Lars Borgnäs styltat upp reportaget med oseriösa metoder men annars måste ju dessa händelser ges en förklaring i mötesscenarioteorin.

        1. Jag har ingen utvecklad eller komplett teori om mötesscenariot, helt enkelt därför att jag gissar att den med största säkerhet skulle bli felaktig på viktiga punkter om jag formulerade den. Det finns helt enkelt för få någorlunda säkra faktauppgifter och för många tänkbara alternativ inom ramen för ett sådant scenario.

          Om vi tänker oss att mordplatsen var resultatet av ett i förväg planerat möte återstår ändå så många alternativ. Det kan ha varit mördaren som stämt träff med Palme, det kan ha varit en person som mördaren hade kontakt med men som inte nödvändigtvis ingick i en mordkomplott, det kan ha varit en i det sammanhanget utomstående person men vars kontakter med Palme blev avlyssnade. I de två senare fallen kan man förstås fråga sig varför inte den som skulle träffa Palme och inte hade mord i sinnet inte dök upp på mötesplatsen. Ett tänkbart svar är att mötesplatsen inte var Dekorimahörnan utan till exempel Bohemia – ett ställe som vad jag förstår frekventerades av ledande socialdemokrater – eller korsningen Kungsgatan/Sveavägen utanför Ströms herrekipering, en adress som ju Palme var väl bekant med.

          Mördaren kan helt enkelt klippt av mötet genom att kontakta Palme när denne var på väg dit. Hur kommer det sig i så fall att vi inte fått höra något från personen som skulle träffa Palme och som tämligen snabbt måste ha fått klart för sig att denne inte kom för att han blivit skjuten? Det kan finnas en rad högst begripliga förklaringar till det. Men tänker vi oss in i en sådan möjlighet är det ganska lätt att inse att det mest naturliga för den personen kanske inte skulle vara att ringa Expressen och berätta. Och sannolikt inte heller att ta kontakt med första bästa uniformerade polis på Sveavägen.

          Walkie-talkie-observationerna då? De kan ha ingått i en övervakning av Palme. Och den övervakningen behöver inte vara direkt knuten till en mordkomplott. Det har skrivits och talats en del om en tänkbar beredskapsövning med kuppförsvarsinriktning, till exempel i Otto Ekevis intevju med Erik Engström. En bevakning av statsministern skulle ju kunna vara ett naturligt inslag i en sådan övning om den hade ambitioner på att vara realistisk. Och det går ju att tänka sig ett sådant arrangemang både med och utan Palmes vetskap.

          Hade i sådana fall mördaren – eller en liten grupp av mordkonspiratörer – koppling till den övningen och utnyttjade den kunskapen för att planera mordet? Det är en tänkbar variant. Och det skulle ju koppla samman ett mötesscenario med walkie-talkieiakttagelserna och göra en rad enskilda förbryllande omständigheter mer begripliga.

          Men som jag ofta understryker: ett mötesscenario av något slag är bara en naturlig arbetshypotes som bör prövas – inte minst för att mordet efter 35 år inte är uppklarat. (Jag betraktar som de flesta vet inte Peterssons beslut från i somras som ett uttryck för ett uppklarande).

          Den märkliga radiotrafiken från vindsrummet kan ju självklart infogas i en eller annan variant av hypotesen – eller räknas bort som ett villospår.

          1. Mötesscenariot är väldigt intressant. Hur förtrolig var Olof? Vad berättade han för Lisbeth? När Lisbeth pekar ut alkoholisten från Rotebro är ju mötesscenariot överspelat. Eller tänker jag fel?

            1. Mötesscenariot tycks inte ha haft någon som helst betydelse för utredarnas arbete före Lisbeths utpekande av Pettersson. Det vill säga: de tycks inte ha intresserat sig för möjligheten.

              I alla fall vid en ytlig betraktelse av utredningsmaterialet kan det förefalla som en vettig inställning från deras sida. Tittar man på förhören med Lisbeth som hölls under 1986 lämnar hon inget utrymme för att det skulle ha pågått någon form av samtal mellan mördaren och Olof före skottlossningen. Inte heller ger hennes berättelse stöd för att hon och Olof skulle ha begett sig till Dekorimahörnan för att hennes man skulle träffa någon.

              Det vill säga: Lisbeth Palmes berättelse – så som vi känner till den – har hela tiden gått på tvärs mot mötesscenariot.

              Men det ska samtidigt sägas att hon under hela utredningen visade återkommande prov på ovilja att delta i den och att hon också varit mycket mån om att sekretess skulle upprätthållas kring sådana delar av utredningen som gällde henne själv. Jag menar att det därför finns utrymme för att diskutera hypotesen att hon upplevt saker i samband med mordet som inte återfinns i utredningsmaterialet. Och det utesluter inte att hon kan ha berättat om de sakerna för utvalda personer i sin närhet.

              Vad som talar för mötesscenariot är förstås i första hand vissa slående uppgifter från andra vittnen om vad som såg ut som en kontakt mellan Palme och mördaren. Men också en del andra omständigheter. Till exempel finns det ju en rad vittnesmål om män med walkie-talkies omkring mordplatsen med start långt innan paret Palme började sin promenad från bion. Om de på något sätt – oavsett syftet med operationen – fanns på plats för att de visste att Palme skulle passera där så var promenaden från bion längs Sveavägen inte så spontan som den har förefallit.

              Vad gäller Lisbeths utpekande av Pettersson menar jag att hon efter konfrontationsvisningen mycket väl kan ha trott att hon sett honom på mordplatsen. Och det ska understrykas att hon inte ens själv sagt att hon såg honom skjuta eller ens att hon såg något vapen i hans hand.

              Jag utvecklar mina synpunkter mer detaljerat i andra halvan av boken Huvudet på en påle. Den delen av boken finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

              Lars Borgnäs har utifrån delvis andra utgångspunkter också resonerat kring ett mötesscenario i boken Olof Palmes sista steg.

              1. Jag har inte bara läst Huvudet på en påle, den står i min bokhylla. Lisbeths utpekande är uppåt väggarna, det var inte det jag funderade över. Men ditt svar fångade min fråga…Blir inte klok på utredningen. Dom har ju pratat med henne, måste ju finnas anteckningar…

            2. Hej Blue och Gunnar,

              Möjligen borde du Gunnar svara på detta men jag gör själv ett kort försök. Jag har i boken ”Huvudet på en påle” uppfattat din ”utökade” teori om mötesscenariot ungefär på följande sätt.

              Det har förekommit någon typ av möte eller sammanträffande vid Dekorimahörnan som är av så hemlig eller speciell karaktär att Lisbeth valt att inte berätta om detta för den vanliga polisen, men möjligen har Lisbeth haft någon typ av dialog med Säpo eller höga regeringsrepresentanter. Lisbeth har alltså valt att mörka en del av vad som hände vid mordet. Vidare har Lisbeth uppfattat att det fanns två personer vid Dekorima som eventuellt kunde vara inblandade i mordet. När sedan Christer Pettersson blev aktuell i Palmeutredningen har Lisbeth mycket tydligt känt igen och identifierat honom från mordplatsen som ”den andra personen”, men Lisbeth har valt att fortsatt hålla tyst om sina minnesbilder om mötet/sammanträffandet med person nummer ett . Ja ungefär så – Gunnar du får rätta mig om jag tolkat dig fel.

              Personligen tror jag mindre på denna teori och inte minst med tanke på följande förhör med Lars Christiansson och Åke Rimborn om vad som hände på Sabbatsberg:

              https://drive.google.com/file/d/1eQTFvaZOXoI4A8oA4QdaxIF3AD77ek5q/view?usp=sharing
              https://drive.google.com/file/d/1Yr1RFHYPu2vR4AK2MYV93LOlhQh_lDV3/view?usp=sharing

              Ok, detta är två sena förhör men de visar, tillsammans med annan känd information, tydligt hur rörig situationen var vid Sabbatsberg timmarna efter mordet. Lisbeth verkar ha haft minst åtta olika samtal med fyra olika poliser under ca 1-2 timmars tid – snacka om att minnesbilderna från mordplatsen måste ha blivit sönderpratade redan här.

              En lite lustig detalj är att Hans Melander verkar delvis vara inne på en variant av denna teori vid sin inledande presentation den 10 juni. Hans säger då något om att Lisbeth kan ha känt igen Christer Pettersson från mordplatsen. I Hans Melanders version blir alltså Christer Pettersson person nummer två medan Stig Engström är person nummer ett. Jag vet inte Gunnar, men möjligen har Hans Melander hämtat inspiration från din bok?!

              1. Du har tolkat mig ganska så riktigt utom kanske i ett avseende: jag tror ju att Lisbeth Palme misstog sig när hon hävdade att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen. Det finns många begripliga skäl till att hon kan ha gjort ett sådant misstag. Ett är att den observation hon syftar på handlar om när hon ser sig om efter hjälp och ser en man på några meters håll som står och tittar mot henne men inte gör någon ansats att vilja hjälpa till. Hon fortsatte då att se sig om för att hitta annan hjälp. Och hon har tydligt markerat att det var först efteråt som hon drog slutsatsen att den passivt tittande mannen var gärningsmannen.

                Det här är viktigt, för det innebar att det inte fanns någon självklar anledning för henne att memorera den passive mannens utseende.

                Vi ska också komma ihåg att utpekandet av Pettersson kom nästan tre år efter händelsen. Och konfrontationsvisningen hade föregåtts av att hon fått uppgifter från Palmeåklagaren Almblad om att de hade en misstänkt som var missbrukare.

                Det är ju en ganska vanlig uppfattning att den iakttagelse Lisbeth syftar på i samband med utpekandet i själva verket handlade om vittnet Anders B. Det är också vad jag tror. Men det är i så fall ganska givet att hon bör ha sett både gärningsmannen och Anders B. Mest uppenbart är det kanske genom hennes uppgift om att hon såg mördaren bakifrån när han flydde in i gränden. Den iakttagelsen kan inte gärna handla om Anders.

                Dessutom finns det ju anledning att fråga sig om hon dessutom såg mördaren både före skottlossningen som vissa vittnesmål pekar på och när hon själv besköts på knappt en meters håll och måste ha varit delvis vänd mot mördaren.

                De länkade förhören med Rimborn och Christianson (som stavade sitt namn med ett s och inte som i förhörsprotokollet) är intressanta i sammanhanget. En omständighet som är värd att observera är ju att båda två hävdade sig vara före den andre på Sabbatsberg. Det understryker förvisso att det var rörigt.

                När det gäller Rimborn är ju förhöret maskat på ett ställe som skulle kunna vara av intresse och som handlar om vad Lisbeth sa, det återfinns längst ner på sid 3. De delar av förhöret som kan läsas innehåller ju inte uppgifter om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän på mordplatsen. Med tanke på att den uppgiften gick ut i det rikslarm som formulerades på ledningscentralen i samarbete med Rimborn så är det ju konstigt att inte den saken avhandlas mer i förhöret. Det som eventuellt kan stå på de överstrukna raderna är alldeles för lite för att saken skulle kunna bli tillfredsställande utredd. Ett litet spår av Rimborns viktiga roll i formuleringen av rikslarmet finns dock på ett annat ställe i förhöret, där det står:

                Rimborn påpekar slutligen när det gällde det signalement som Lisbeth Palme gav honom och som först gick ut som rikslarm. Hur det sedan kom att ändras kort tid därefter. Det är något som Rimborn undrat mycket över.

                Den som vill veta mer om Rimborns uppgifter hänvisas exempelvis till bröderna Poutiainens bok Inuti labyrinten och min egen bok Huvudet på en påle. Det finns också en intervju i Expressen här.

                1. Gunnar, skall man tolka Melander version att det var som Lisbeth sa , att det faktiskt var CP hon såg. vad tror du ?

                2. Hej Gunnar,

                  Tack för dina kommentarer! Möjligen blev jag lite otydlig i mitt inlägg. Jag vet att du, liksom jag själv, anser att Lisbeths utpekande av Christer Pettersson var äkta upplevt (dvs. Lisbeth trodde verkligen att det var CP hon sett) men att utpekande troligen var felaktigt.

                  Jag har tidigare med stort intresse tagit del av dina idéer i din givande bok ”I huvudet på en påle”. Vidare är bröderna Poutiainens bok ett utmärkt försök till att beskriva vad som hände på mordnatten. Men i och med att det nu släppts nya intressant förhör – bl.a. de två jag länkade till i mitt tidigare inlägg – går det eventuellt att tolka händelseförloppet på ett delvis annat och nytt sätt. Låt mig förklara nedan.

                  En möjlighet är att det kan finnas förklaringar till Lisbeths negativa och lite avoga inställning till polisen i just händelserna på Sabbatsberg timmarna efter mordet. Det som enligt förhören händer är ungefär följande.

                  Lisbeth anländer både chockad och hysterisk – ja, båda dessa ord finns i förhörsprotokollen – till sjukhuset strax efter 23:30. Olof Palme förs direkt till en akutoperationssal och Lisbeth hamnar i ett mindre väntrum i anslutning till operationssalen och hon tas om hand av sköterskan Lena Östeman. Bara några minuter senare, omkring 23.35-23:40, anländer Åke Rimborn till Sabbatsberg. Åke är ditskickad av ledningscentralen. Åke anser själv att han är första polis framme vid sjukhuset, något som även Lars Christianson säger sig vara. Förhören ger dock vid handen att det starkt talar för att Åke Rimborn var första polis på plats på sjukhuset.

                  Förhören med Rimborn (bl.a. https://drive.google.com/file/d/1Yr1RFHYPu2vR4AK2MYV93LOlhQh_lDV3/view?usp=sharing) talar även mycket för att Åke Rimborn är den första polis som också samtalar med Lisbeth på sjukhuset. Rimborn uppger att Lisbeth är ”chockad, skakad och uppriven” vid detta första korta samtal. Rimborn uppger även att han haft totalt tre eller fyra samtal med Lisbeth på sjukhuset. Enligt förhöret ovan är det också vid Rimborns sista samtal med Lisbeth (dvs. när Lisbeth bett om att den första polis hon träffat ska återvända till sjukhuset) som hon nämner historien om två gärningsmän och kopplingen till Ustasja.

                  Det som händer ungefär parallellt med att Rimborn har anlänt till Sabbatsberg är att Lars Christianson ca 23:35 anländer till mordplatsen. Lars Christianson får där besked av Gösta Söderström att mordoffret är identiskt med Olof Palme. Vidare finns en uppgift vid brottsplatsen att paret Palme skulle ha varit i sällskap eller samtalat med en tredje person. Det är mycket troligt att denna uppgift kommer ifrån taxichaufför Anders D. Det beslutas därför att Lars Christianson ska bege sig till Sabbatsberg för att av Lisbeth få information om vem den tredje personen är, dvs. vem mördaren är (Christianson uppgift är inte att få ett signalement utan mer att identifiera mördaren). Lars Christianson bör anlända till sjukhuset ungefär 23:45, men denna ankomsttid är lite oklar, enligt bröderna Poutiainen kan han ha anlänt ännu senare.

                  Av förhöret med Christianson (https://drive.google.com/file/d/1eQTFvaZOXoI4A8oA4QdaxIF3AD77ek5q/view?usp=sharing) framgår att han i åtminstone två samtal pressar Lisbeth relativt hårt om vem den tredje personen är som paret Palme skulle varit i sällskap eller samtalat med. Lisbeth förnekar att det skulle ha funnits någon de sällskapat med och mellan raderna fås intrycket att Lisbeth blir klart irriterad över Christiansons påstridighet. Christianson har sedan ett tredje samtal med Lisbeth efter att hon begärt att han ska återvända till sjukhuset. Vid detta tillfälle ber Lisbeth att Christianson ska hjälpa henna att få kontakt med Ingvar Carlsson och Kjell Lindström. Efter detta tredje och sista samtal med Lisbeth verkar Christianson lämna Sabbatsberg.

                  Efter att Lisbeth talat med Christianson en tredje gång begär hon, som framgår av ovan, att hon ska få tala med den första polis hon träffat på sjukhuset. Uppenbarligen har Lisbeth fått mer förtroende för Rimborn än för Christianson. Rimborn åker tillbaka till Sabbatsberg och det är vid detta samtal som Lisbeth för första gången nämner historien om två gärningsmän och hennes misstanke om koppling till Ustasja. Men Lisbeth är mycket mån om att påpeka att hennes misstanke om kopplingen till Ustasja är hennes personliga reflexion och något som hon inte vill ska komma ut (se Rimborns noteringar på sid 6 i följande rapportsammanställning https://drive.google.com/file/d/1fuZYh12uhkCc8ndbp4wUKvH2SW0wbDhR/view?usp=sharing). Det som tyvärr sedan händer är att Lisbeths uppgift om Ustasja återfinns i det första rikslarmet som går ut mindre än en timme efter att Lisbeth i förtroende nämnt denna eventuella koppling.

                  Alltnog, bröderna Poutiainen har i sin bok noggrant försökt klarlägga vad som hände på Sabbatsberg timmarna efter mordet men de har inte haft tillgång till de två nyligen frisläppta förhören. I dessa förhör framgår ett lite annorlunda händelseförlopp. Det är korrekt att Rimborn verkar ha ett första kort samtal med Lisbeth ca 23:40 men i detta samtal nämns inget om två gärningsmän eller Ustasja. Därefter anländer Christianson till Sabbatsberg och han verkar i två samtal pressa Lisbeth kring uppgiften om den tredje person de skulle varit i sällskap med så hårt att hon nästan blir upprörd. När Lisbeth i ett senare samtal berättar om två gärningsmän och Ustasja väljer hon speciellt att be att få träffa Rimborn och inte Christianson. Men förtroendet för polisen verkar sjunka betydligt när Lisbeth redan nästa förmiddag kan konstatera att misstanken mot Ustasja finns refererad i massmedia.

                  Ok, detta blev lite långt. Men min poäng är att Lisbeth redan här kan ha funnit starka skäl till att inte lita på polisen. Först är det en polis som vid flera tillfällen försöker pumpa henne intensivt på en uppgift om en tredje sällskapande person, men en person som enligt Lisbeth inte funnits. Därefter väljer Lisbeth att i förtroende förmedla sin misstanke om Ustasja och denna uppgift hamnar mindre än en timma senare i polisens rikslarm och refereras i massmedia dagen efter. Ja, redan mindre än ett halvt dygn efter mordet är det lätt att förstå att Lisbeth kan ha fått en avog inställning till poliserna. Och uppgifter från förhöret i bostaden på lördag eftermiddag hamnar efter några timmar i massmedia (men just detta var väl i och för sig OK). Bättre kommer det senare inte heller att bli i och med Holmérs svek genom sina kontakter med DN-journalisten Åsheden.

                  Som jag även nämnt i ett tidigare inlägg har Lisbeth de första timmarna efter mordet minst åtta samtal med fyra olika poliser (Rimborn, Christianson, Torstensson och Welander). Därutöver samtalar Lisbeth även med sina två söner Joakim och Mårten, med sin svåger Claes Palme, med Ingvar Carlsson och säkert även med andra. Lisbeths minnesbilder från mordplatsen kan alltså ha blivit ”sönderpratade” redan här. Dessutom tycks Lisbeth varit svårt chockad både på mordplatsen och på Sabbatsberg.

                  1. Anders Fredric: ”Men min poäng är att Lisbeth redan här kan ha funnit starka skäl till att inte lita på polisen.”

                    Bra inlägg. Man kan tillägga att hon ju också kan ha haft en avog inställning till polisen sedan före mordet. Tycker mig minnas att jag läst detta någonstans, möjligen säger hon det i tingsrätten eller liknande?

                    En fundering, har exempelvis Claes Palme eller andra bekanta till familjen någonsin förhörts om sina samtal med Lisbeth Palme? Med tanke på kontroverserna kring hennes signalementsuppgifter vore det bra om man kunde få fram trovärdiga uppgifter om vad hon sade om mördarens utseende/beteende mycket tidigt efter mordet. Det skulle om inte annat göra det lättare att avfärda Petterssonspåret och kunde kanske hjälpa till att lösa frågan om huruvida det skedde en förväxling med Anders B eller ej.

                    1. Anders Fredric och Madam
                      Tankeväckande inlägg. Jag tror att när man försöker analysera Lisbets agerande och uttalanden i en mycket exceptionell situation är det mest fruktbart att fundera över vad som var hennes grundval i livet. Hon är inte i en situation som ger så mycket utrymme för bedömningar av olika slag då hon befinner sig i chocktillstånd. Det råder enligt min mening inte någon tvivel om att Lisbet var en person med mycket stark integritet och min hypotes är att det framför allt var det som utgjorde grunden för hennes handlingar och uttalanden den natten och även och kanske framför allt efter det givetvis.
                      Nu talar jag utifrån egen erfarenhet, men med det följer ofta en fingertoppskänsla för vilka personer som förstår detta, eller har samma personlighetsdrag.
                      Av den anledningen tror jag att hon kände förtroende för Rimborn och senare efterfrågade honom. Vilket vad jag kan se var en korrekt bedömning av Lisbet då Rimborn dels genom sin tystnad, dels genom de fåtal intervjuer och uttalanden som finns visat just att han att har en stark integritet. Men det är min tolkning.

        2. Det är inte så enkelt att man bara kan bestämma i vilken lägenhet man ska bo.
          Antingen köper man ju den som bostadsrätt på öppna marknaden, eller också köper man ett svart hyreskontrakt.
          Men varför just där?
          Har han fått den via den kommunala bostadskön är det ju ren slump.
          Köpte eller bytte han till sig den som en trofé? Att bo i samma lokal som var en basstation för radiokommunikation den 28/2-86 kan ju ses som lockande?
          Eller att han hade väldigt bra kontakt med fastighetsägaren?
          Ett annat (långsökt) alternativ är att CGÖ hade tillgång till vinden innan den blev ombyggd till lägenhet två år senare då han själv flyttade in, och att fastighetsägaren var införstådd med vad som pågick?
          Eller finns mer närliggande förklaringar?

          Det finns alldeles för många frågetecken som behöver rätas ut innan tattitatt-ljudet och det förlängda krattskaftet ska kunna länka ihop palmemordet med CGÖ, men det kan ju möjligen finnas någon koppling som är outredd?

          1. Det stora problemet med vindsvåningen och CGÖ är väl att palmeutredningen aldrig velat ta tag i det. Förmodligen har det inget med det hela att göra men då borde man ändå gå till botten med det och avföra det. Det är ju inte ett sådant långskott att det går att avfärda helt utan utredning. Men PU har i mina ögon avfärdat väldigt många saker lättvindigt

            1. Jon, Jörgen G, m fl:

              Jag har nog missat det här med CG Ö:s vindsvåning. Finns det någon sammanfattning om detta att läsa någonstans?

                1. I inledningen av klippet nedan. Den leksakshandlande damen är obetalbar. Man får beskrivningen om morseringsljuden och räfsan tidigt. Sedan kommer nog detaljen om att CG Ö flyttat in snart, i slutet av det inslaget. Neilberg, muskelbyggaren i Uppsalas omnejd och PO Enquist och Yrsa Stenius följer i samma program.

                  1. Tack alla som bidraget med länkar till programmet. Jag har nog sett det någon gång för längesedan men hade helt glömt det där med lägenheten kopplat till CG Ö.

                    Angående Cenneth Neilberg, som vars förhör från 1993 kan låta ganska övertygande, men om man läser polisens förhör med honom från 1994 (se länk nedan) så ger jag inte särskilt mycket för hans berättelse, så som den presenteras i programmet. För i förhöret framkommer det att han fått erbjudande från ”Milan” om att likvidera ”en gangster”. Detta har sedan Neilberg tolkat som att det syftades på Palme.

                    När ”Milan” och Neilberg sedan pratar vidare om jobbet (under inmundigande av groggar, enligt förhöret) så pratar ”Milan” om att det finns två personer som jobbar nära ”gangstern”, som ska hjälpa till. Neilberg väljer då återigen, frikostigt, att tolka det som att de två personerna är poliser, från Säpo eller liknande.

                    Vidare finns det frågetecken kring om Neilberg ens träffat ”Milan” före våren 1986 dessutom.

                    Förvisso känner vi till andra sådana här erbjudande, där Palme nämnts vid namn, men i sammanhanget känns Neilbergs berättelse som en extremt tunn soppa, i mitt tycke.

                    https://drive.google.com/file/d/10rJhArGn5LSA6s6oT6s7KfPAaYaq72kJ/view

                    1. Kan ju hända att de uttryckte sig på detta sätt för att de inte ville säga exakt vem som skulle likvideras innan Neilberg tagit uppdraget. Detta kan ju ha gjorts medvetet för att förhindra eventuella läckage.

              1. Adam Andersson.

                Här är den.

                Om man undersökt hur han fått tillgång till lägenheten hade det kunnat vara intressant.
                Huset är högt beläget, och borde nog kunna vara en lämplig plats för någon typ av repeater eller vad det heter.
                Jag är dålig på sånt.
                Borgnäs program är alltid sevärda.

                1. Tack för länken till programmet. Finsktalande polis som tränade på gym och därmed förmodligen också var vältränad, kanske ”åt elithållet”. Jobbade som knarkspanare och kände Ö…det ringer en del klockor här nu. Jag antar det handlar om BP. Det är ett mycket intressant namn i sammanhanget. Fascinerande bilder från Ö:s lägenhet för övrigt.

                  1. Har en fråga i anknytning till mitt tidigare inlägg. Denna polisman BP tog 1993 livet av sig inför ögonen på en granne samtidigt som 2 polismän var på väg för att föra ner honom till Stockholm. Vet någon varför han skulle föras ner till Stockholm? Anledningen jag frågar är att det verkar vara dåligt med dokumentation kring detta.

                    1. Zombie:
                      Det kanske inte framgår av programmet men BP var Norrmalmspolis och betecknas som polisman L i granskningskommissionens sk polisspår, att han kände Ö är nog helt säkert. Man tycks även delat åsikter.

                      ”Polisman L stämde ganska bra in på det signalement som fanns. Han
                      uppgavs vara lik fantombilden, innehade en revolver av ett slag som
                      skulle kunna vara aktuellt som mordvapen och han uppgavs frekventera
                      restaurang Karelia, som är belägen i kvarteren kring mordplatsen.
                      Dessutom framkom att han i ett tidigare tjänsterum haft artiklar rörande
                      politiska våldsbrott m.m. uppsatta på väggen. – Beträffande revolvern
                      kom det fram att denna beslagtagits den 6 januari 1986 under anmärkningsvärda omständigheter. En bil hade påträffats den natten stående på
                      tvären framför ett övergångsställe på Regeringsgatan 66. Bilen var i
                      oordning, med ett fönster trasigt, dörrarna olåsta, tändkablarna löst
                      hängande under instrumentbrädan etc. Bilen, som inte var stöldanmäld,
                      visade sig tillhöra polisman L. Denne uppgav sedermera att det var han
                      som hade disponerat bilen vid tillfället. I baksätet påträffades en
                      356 Polisspåret SOU 1999:88
                      portfölj, som innehöll diverse papper, en kikare och en med fem
                      patroner laddad revolver av märket Smith & Wesson .38 special.”

                      Sid 85 och framåt:
                      https://www.regeringen.se/49bb76/contentassets/126003cf7f424174863bb0cc252ba919/granskningskommissionens-betankande-i-anledning-av-brottsutredningen-efter-mordet-pa-statsminister-olof-palme-del-2

                      Kommentar från GW: Denna kommentar hade hamnat i skräpposten. Simon A skrev sedan en ny kortare kommentar som är publicerad. När jag hittade denna valde jag att publicera den också eftersom den är mer utförlig.

                    2. Zombie: Det kanske inte framgick i programmet. Han var Norrmalmspolis, talade finska. Det är nog helt säkert han kände Ö. Man tycks även delat politiska åsikter. Jobbade vid tiden för mordet tydligen på fordonsroteln.

                      Denna BP är polisman L i granskningskommissionens sk polisspår:

                      Sid 85 och framåt
                      https://www.regeringen.se/49bb76/contentassets/126003cf7f424174863bb0cc252ba919/granskningskommissionens-betankande-i-anledning-av-brottsutredningen-efter-mordet-pa-statsminister-olof-palme-del-2

            2. Varför tror du att det inte har med mordet att göra? Som de flesta vet förekommer CGÖ i mordutredningen på många andra sätt också förutom detta. Sammanträffandena blir lite för många för att jag ska köpa att detta förmodligen inte har med mordet att göra. Det är också svårt att hitta alternativa förklaringar till vad som försiggick på vinden.

              Någon som vet mo relästationer för WT-nätverk år 1986 var typiskt ljudlösa anläggningar eller om de hade något läte.

              https://sv.wikipedia.org/wiki/Rel%C3%A4station

              Denna sida om relästationer kan eventuellt vara intressant.

          2. ”Det är inte så enkelt att man bara kan bestämma i vilken lägenhet man ska bo.”

            Om du med detta menar att händelsen förmodligen inte är relaterad till mordet undrar jag hur du resonerar. Oavsett hur CGÖ fått tag på lägenheten ter sig sammanträffandet lika märkligt med tanke på att han förekommer i mordutredningen redan på en rad andra sätt. Hur han har fått tag i lägenheten är ju dock spaningsmässigt intressant. Jag antar att Lars Borgnäs gjort research på detta men känner inte till mer..

            1. Det är precis så jag menar.
              Jag utesluter inte ett samband, men det saknas en viktig länk i kedjan.
              Förrådsutrymmet var inte ombyggd till lägenhet då, vilket gör att CGÖ måste ha haft kopplingar till huset två år innan han flyttade in.
              Efterforskning om hur han kommit i besittning av lägenheten blir då helt central.
              Om det exempelvis skulle visa sig att han fått den genom den kommunala bostadskön (vilket jag betvivlar) blir det iskallt.
              Om han var delägare i huset = stekhett.

              1. Rent allmänt och ur mera övergripande synvinkel tror jag att sannolikheten att som oskyldig hamna i en och samma mordutredning av mycket vitt skilda skäl är extremt liten oavsett vägen dit (bostadsköer o.s.v….)

                Det finns dock en faktor som kan generera ett tunnelseende. Detta är att om Ö är en märklig person som sysslar med mycket märkliga saker (radiospaning/buggning m.m.) kan hans förekomst i utredningen vara relaterat till detta och inte till att han är skyldig till mordet.

                Jag var tidigare övertygad om att CP var gärningsman på grund av LPs utpekande och en uppgift om att han bränt kläder på sin balkong i anslutning till mordet och förklarat detta med att de fattat eld i torktumlaren. Denna förklaring föreföll ju mycket osannolik. Dock är CP en kriminell person som eventuellt sysslar med mycket kriminella aktiviteter, röjer undan bevis och ljuger för polisen. Hans förekomst i mordutredningen och klädbränningen kan därför vara relaterade till hans kriminella karaktär utan att vara relaterade till varandra.

                På liknande sätt kan det förstås vara med Ö.

                Dock är det fortfarande märkligt att denna märkliga händelse inträffade exakt vid mordtidpunkten.

                Såg någon uppgift på denna blogg att någon testat walkie-talkies på Sveavägen dagen innan mordet och att anställda i en butik anmält detta. Detta stämmer ju också med att radiotrafiken från Ös vindsvåning också hörts kort tid före mordet.

    2. Niklas B:

      Gunnar har kloka poänger nedan, men det som talar emot ett planerat möte, enligt min mening, är att paret Palme efter bion diskuterade att, tillsammans med Mårten och Ingrid, gå gemensamt hem till Olof och Lisbeth för att dricka te. Jag har svårt att se Olof särskilt angelägen att göra det om han samtidigt, bara några minuter senare, har planer på att genomföra något form av känsligt möte nånstans i närheten av Dekorima. Det känns helt enkelt inte särskilt sannolikt, men för all del inte omöjligt.

      Jag ser däremot det som mer sannolikt att Palmes rörelser övervakas av flertalet personer som kommunicerar via walkie talkie. De har god kännedom om centrala Stockholm och har vissa platser där de anser det lämpligt att genomföra dådet. Med hjälp av walkie talkie så guidas gärningsmannen till en plats (Dekorima i det här fallet) där han kort innan mordet väntar på Palme när denne kommer gående.

      En alternativ subhypotes till ett sådant scenario är att det sker någon form av bevakning av Palmes rörelser när han är ute och rör sig kvällstid och att det bara är planlagt som sådant; övervakning. Men en av övervakarna väljer, av för oss okänd anledning, att inte bara övervaka utan att även skjuta Palme när lämpligt tillfälle uppstår.

      Jag tycker att sådana scenarios är mer sannolika än mötesscenariot, utifrån vad vi känner till om mordet i dagsläget.

      1. En kommentar som hänger ihop med både resonemanget om tedrickandet och Gunnars resonemang om hur varje annan mordutredning hade gått till…
        Det är Lisbeth som är den som vill se bio just denna kväll. Det är Lisbeth som avvärjer tedrickandet. Det är Lisbeth som föreslår sidbytet som gör att de passerar Dekorimahörnet. Här kan man absolut tycka att en maka borde ha utretts, fanns det ett syfte med denna serie av handlingar som hon dikterat och som slutar i att hennes make mördas?
        Men man kan också se det från ett annat sätt. Kanske var Olof inte alls var så passiv här men att Lisbeth ser till att äga informationen för att hon själv i efterhand känner att något inte stämmer och vill ”rädda situationen” så gott det går? Istället för att t ex. säga ”Jag såg på Olof att han inte ville dricka te. Sen ville Olof av någon anledning byta sida av Sveavägen.” vilket skulle ha kunna öppnat för en rad spekulationer. Försöker bara vrida på infallsvinklarna men de kanske bara blir löjligt.

        1. Erik,
          Mycket klokt, inte löjligt alls! Det du nämner vore ju nästan försumbara justeringar av sanningen jämfört med att helt utelämna ett möte eller samtal, spontant eller planerat.

        2. Erik: Det kan också vara svårt att komma ihåg vem som var drivande i en handling. Man kanske resonerar lite med varandra och sedan kan båda tro att det var deras idé, eller ingen. Ett exempel är när man går planlöst och pratar med en annan människa, ofta kan man undra var man hamnat och hur och båda tittar på varandra och tror att den andre haft en plan. Eller tvärtom, va var vi inte på väg till Gamla stan? varför gick vi över Sveavägen? Trodde du att jag ville kolla i butiksfönstret bara för att jag nämnde butikens namn?

        3. Erik

          ”Det är Lisbeth som är den som vill se bio just denna kväll. Det är Lisbeth som avvärjer tedrickandet. Det är Lisbeth som föreslår sidbytet som gör att de passerar Dekorimahörnet.”

          Det är Lisbeth som säger att Mårten innan biobesöket var hos Ingrid K. Det är Lisbeth som säger att hon pratade med Mårten medan han var hos Ingrid K. Det är Lisbeth som säger att de korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata. Det är Lisbeth som säger att de gick armkrok när skotten avlossades. Det är Lisbeth som säger att den första kulan träffade Olof. Det är Lisbeth som säger att Christer P är gärningsmannen.

      2. Men dina scenarion utesluter ju inte att GM på eget bevåg slagit sig i slang med paret och pratat med dem, först när de var vända mot varandra, sedan promenerande tillsammans, som antytt direkt och indirekt av flera vittnen bland vilka man tydligen skall inkludera inte bara Anders D, Anders B, Cecilia A och mycket vagt och indirekt Inge M, samt genom tidsluckan Nicola F, utan också vad Jan-Ake S angav, dock enbart i Tingsrätten (?), och på ett mycket sent stadium Anna H:s beskrivning av sitt tidiga vittnesmål (är det alla tills vidare? Anmärkningsvärt är att ingen utom, minst lika vagt, Inge M tycks ha sett något som passar bra med att GM helt överraskar paret med sin blotta närvaro. Det borde vara ett oerhört problem för de officiella versionerna att det var i stort sett omöjligt för paret att bege sig rakt i famnen på GM i motljus från skyltfönstren och med skuggor av gatlyktsljuset och stora vita andedräktsmoln, utan att se honom. Därav fantasin att GM stod bakom avfasningen.

        Dina resonemang talar dock kanske mot andra varianter av mötesscenariot såsom att paret (Lisbet ovetande eller ej; låt mig bekänna att Olof Palme ovetande tror jag inte mycket på!) varit på väg till ett möte med någon oberoende av GM t ex en sovjetisk bulvan, vilket GM med anhang kände till genom kontakter med underrättelsetjänsterna.

        ”men det som talar emot ett planerat möte, enligt min mening, är att paret Palme efter bion diskuterade att, tillsammans med Mårten och Ingrid, gå gemensamt hem till Olof och Lisbeth för att dricka te.” – vad vi vet var det Lisbet som avstyrde tedrickandet, huruvida med Olofs goda minne eller rentav på hans initiativ vet vi inte.

        1. PJ:

          Ja, vad vi vet så var Olof intresserad av tedrickande med Mårten och Ingrid och att Lisbeth avstyrde det. Det är vad vi känner till i dagsläget. Men självklart kan man hitta på att de överlevande nu ljuger för att skydda någon sorts sanning, men då upplever jag att du rättar till saker för att det ska passa in i ditt tänkta scenario.

          Skulle Mårten och Ingrid plötsligt träda fram och berätta andra saker så får mötesscenariot omvärderas, men fram till dess är mötesscenariot mer osannolikt än att mördaren befinner sig på rätt plats genom övervakningen med hjälp av walkie talkies. Det är i alla fall min bedömning utifrån idag kända fakta.

          1. Att Olof skulle ha hyst intresse eller tveksamhet gentemot tesamkvämet var tydligen inte så påfallande att Lisbet kom ihåg det. Om Mårten och Ingrid trott sig erinra sig det var de knappast oberoende av varandra. Och vilken styrka av verkligt intresse eller avsikt att handla i enlighet med det som deras minnen motsvarade hos Olof kan vi bara spekulera om. Dylika fakta saknar vi.

            Men vi saknar även så centrala fakta som vad Lisbet trodde att de skulle ha gjort om de inte fått biljetter till Bröderna Mozart, vilket var ganska troligt: var planen att försöka med Mitt Liv som Hund i stället, på andra sidan Sveavägen, att gå på krog efter eller direkt om den bion också misslyckades, även om de ätit en tidig middag, t ex ett besök på SAP-favoriten i änden av gränden – nära den andra biografen, kanske något som nämnts under dagens lopp?

            Lika obegripligt är det att man inte sökt klarhet i huruvida promenad för alla fyra till Gamla Stan dryftades och om inte varför inte. Eller alternativet någon form av dryck på den nämnda krogen eller någon annan i omgivningen. Rena fakta är vanskliga och hypotetiska fakta kan ibland paradoxalt vara otvetydiga: om Palme hävdat eller hävdats hävda att han inte ville visa sig på krogen p g a risken för obehagliga konfrontationer, då vet vi att något inte stämmer eftersom den risken var betydligt allvarligare ute på stan än inne i en utskänkningslokal där man hade vana att framgångsrikt tillgodose partidignitärernas önskemål.

            I samma kategori av inbördes oförenliga fakta kanske Lisbets trötthet faller som den anledning till uteblivet te sammantaget med beslutet att promenera hem utan son och dennes sällskap trots en okuvlig vilja till umgänge. Man kan undra varför dryftades inte lösningen att promenera ner till Gamla Stan tillsammans för att få umgås lite och sedan skiljas utan te? Samma påfrestning för den trötta Lisbet. Mårten mindes att Olof ville sträcka på benen: var det en minst lika stark vilja som den att dricka te? Det blev tydligen den vinnande viljan. Men dess tillfredsställelse hade ju kunnat kombineras med umgänge med eller utan te! Eller varför inte en liten mysig krog med mindre exponering för far, son med flickvän i Gamla Stan medan modern kunde gå till sängs? Efter promenad eller alternativt med taxi? Eller en snabbare sängfösare för modern och lite mera umgänge för de övriga tre i en de magiska källarna intill bostaden?

            Polisens enda ledstjärna: undvik relevant utredning.

            Jon, ovan, har dock en viktig poäng i att mänskligt samtal och handlande ofta är irrationellt. Nyktra och klipska människor kan mycket väl vela och inte se en lösning som tillfredställer alla mer än det val som till sist gjordes. Och sedan kan man gå en lite längre sträcka än nödvändigt fast man var så trött. Annars kunde ju viljan att umgås vara en fasad, tröttheten blott spelad, vilket man inte ville tillstå o s v.

            1. PJ:

              Självklart finns det många osäkerhetsfaktorer. Min poäng är dock att om Palme hade bestämt ett möte efter bion, som var så pass känsligt att det fick genomföras sent en fredagkväll efter ett biobesök, så borde det funnits indikationer på detta när de fyra skulle skiljas efter bion. Men av det vi känner till så var Olof varken stressad eller angelägen om att lämna sin son och dennes fästmö bakom sig för att kunna nå sitt avtalade känsliga möte i rätt tid. Det betyder inte att det är omöjligt med ett mötesscenario, men jag har svårt att se hur man kan hävda att det är det mest sannolika alternativet, givet det vi känner till idag.

              1. Adam,
                Han var väl antagligen lite stressad åtminstone om han blev attackerad så som oberoende vittnen iakttagit, även om han var van.

  11. Det att mördaren lade armen på Olofs rygg tyder lite på ”kompisanda” från förut, inte bara en känd på normalt sätt, utan mera som en kompanjon.

  12. Skall inte dra fram gammal skåpmat, men om Christer P. trodde det var Cigge C. kan man nog förstå armen om Palme, som han då trodde var Cigge. Inge M. på frågan om den väntande i hörnet var Christer: Det har jag inga problem med. Cigge på dödsbädden: Jag gav en revolver åt Christer!
    Christer stod och väntade i hörnet på Cigge och mötte upp när dom kom, han visste inte då vid det laget att Sigge hade flyttat. Cigge liknade Inte enbart klädesmässigt Olof, utan även utseende mässigt. Leif L. är säker på sin sak: Den flyende var Christer P.

  13. Erik

    Mycket bra funderingar kring denna fråga, inte alls löjlig. Fanns inget avtalat möte så är frågan om vem som styrde hemfärden nog mindre intressant, än om ett möte var planerat. Kan ju även varit Lisbet som ville möta någon. Lisbet ville nog ge sken av att det var hon som planerat hela kvällen, men vad vet vi om det?

  14. WT:n i Palmemordet kan ju för det första uteslutas helt om mötet var avtalat. Inte heller har några ögonvittnen sett någon med WT:n närmare händelsen. Användes WT:n så bör väl även mördaren haft både vapen och WT. Eller ropades det sista åt mördaren, pass på nu kommer de. Förresten, WT, är inget bra redskap om man vill vara så osynlig som möjligt, det förstår ju alla, utan att man ens behöver nämna.
    I alla de tänkbara lösningsmodeller och teorier som finns i Palmemordet kan man fort gå vilse.

  15. Man borde förhöra Mårten P. flera gånger till, det sista förhöret som hade planerats med Lisbet blev ju inte av. Mårten var ju med hela natten och borde nog ha mera att berätta än det mycket magra som kom fram. Finns några riktiga karlar som kan få Mårten Palme förhörd ånyo? Han höll ju Christer Pettersson skyldig men nu plötsligt är det Skandiamannen. Man tycks inte ha några betänkligheter alls med att beskylla oskyldiga, även döda. Kanske även Mårtens dåvarande flickvän har mera att berätta i dags dato, trettiofem år har ju ändå gått. Sökte man medvetet under hela utredningen en syndabock för att komma undan obehagliga sanningar?

    1. Jag tycker ändå Mårten har ställt upp väldigt mycket för media och varit tillgänglig och gett kommentarer om mordet under alla år. Jag har alltid tyckt han gjort ett mycket trovärdigt intryck. Jag ser ingen anledning i att misstro honom i hans berättelser och iakttagelser. Sen har man så klart behandlat honom med respekt och vördnad och jag kan inte minnas att han fått några tuffa(eller kritiska) frågor av någon journalist. Jag har heller inte tagit del av många intervjuer med dåvarande flickvän Ingrid heller.

  16. Calle

    Här tycker vi olika. Man bör få komma med alla de slag av frågor, även tuffa frågor, åt vilken person som helst. Ordet respekt är ett gammaldags tänkande, lite som förr i världen när man bugade och bockade åt folkskolläraren. Tycker Mårten borde haft en mera neutral åsikt kring den döde SE. och även den kring Christer Pettersson och inte anammat mammas åsikt rakt av. Misstror inte heller Mårten, men svaren kan se helt annorlunda ut, beroende på hur frågor ställs och där heller inte mamma slipper att påverka.

  17. Det naturliga scenariot efter bion hade ju varit en gemensam promenad hem till Mårtens bostad på
    en kopp te. Eller alternativt i taxi för fyra passagerare.

    Man hade väl ej heller hunnit pratats vid särskilt mycket vid bion.

    Därefter taxi direkt till Palmes bostad.

    Varför detta ej blev av se där en gåta!

    Hans

  18. Mördaren kan knappast varit en känd person och ej heller gjort ett avtalat möte. Mördaren var även urdålig på att hantera vapen. Vad bygger man sådana teorier på? JO… Lisbet lämnade som vittne. Dessa tankar går inte att kringgå, det är ett faktum!

  19. Nja… Kanske en liten mager kommentar i alla fall. Men man kan väl knappast komma fram och skjuta Statsministern som varandes en känd, ”dit” hade nog en sådan person åkt direkt, med LP:e som livsfarligt vittne. Att dessutom missa tyder på en verkligt okunnig skytt. En dåligt klädd ”slashank” var mördaren i detta resonemang, ett otroligt oprofessionellt handlande, mitt i natten vid Dekorima.

  20. Jag har funderat mycket kring det här med skottet mot Lisbet. Det är intressant på flera sätt. En ensam gärningsman liknande Christer P, skulle en sådan skjutit mot Lisbet också? Engström?, VG?, känns ytterst tveksamt. Närmast osannolikt. Var kom vapnet ifrån?
    Dessutom får jag för mig att Christer P inte skulle skjutit i ryggen om han hade varit GM.

    En fullständig galning då, ja det är ju naturligtvis fullt möjligt men handlar mordet om en fullständig galning? Borde ju vara löst i så fall tycker jag. Och än en gång, var kom vapnet ifrån i så fall? I fallet fullständiga galningar känns kniv mer troligt, vad som hände Anna Lindh är ett exempel.

    Någon som agerar i blint raseri då? Nej, då borde fler skott ha avlossats och något skott skulle säkerligen ha träffat huvudet. Dessutom hade en sån typ av gärningsman också åkt dit rätt snabbt.

    Fullblodsproffs då, som efter någon sekund måste insett att jobbet bara var halvfärdigt? Att man planerat mordet noga men lämnar ett levande vittne? Känns knappast troligt det heller. Dessutom får jag inte ihop det med valet av vapen. Att man planerat att mörda en statsminister och sen väljer ett vapen vars ljudnivå är tillräckligt för att väcka halva Stockholm, som dessutom tycks ha kryllat av poliser, känns minst sagt lite märkligt. Fullblodsproffs borde varit mer diskreta. Samtidigt borde det också avlossats fler än 2 skott då vapnet borde varit av mindre kaliber.

    Semiproffs däremot, polis, SB, militär. En mindre gruppering där man tar tillfället i akt möjligen efter kort improviserad planering som föregåtts av en tids övervakning. Alltså en utmärkt skytt, bägge skotten sitter där de ska trots vqpentypens kraftiga rekyl men Lisbets kroppsvridning räddar henne. Gärningsmannen kan här trott att eftersom hon också föll ner så var hon också dödligt träffad. Att hon skrek kan förklara viss tveksamhet innan GM sticker iväg.

    Det fanns ingen planering för ett sådant scenario och eftersom det inte var ett proffs på att mörda människor så valde GM samma alternativ som en ensam galning hade gjort, dvs flykt istället för att skjuta Lisbet på nytt. Vapenvalet känns också mer logiskt här. Kan ha kommit från någon Skytteförening, vapenförråd, beslagtaget gods hos polisen etc. Finns många alternativ. Man tog vad man hade, som man inte räknade med skulle kunna spåras, och med tanke på vad man hade visste man att det räckte med 1 skott per person och man räknade kallt med att komma undan även fast det kryllade av poliser. Vilket man ju gjort än så länge. Var gömmer man en nål? I en höstack av nålar såklart.

    I det sista fallet uppstår i alla fall den intressantaste frågan. Varför alls skjuta Lisbet? Det kan tyda på att det antingen var ett ”mötesscenario” där man var tvungna att tysta Lisbet också för att det inte skulle framkomma och/eller för att man riskerade att hon kunde känna igen någon (tyder på Svenska attentatsmän) eller helt enkelt att skottet mot Lisbet var ett rent misstag. Remstam har ju på sin blogg en intressant teori om hur GM egentligen skjuter 2 skott mot Olof men där det ena skottet träffar Lisbet i stället. Nu tror inte jag på det scenariot men det betyder ju inte att det inte kan vara så, liksom Lars Borgnäs teori om omvänd skottordning, vilken då även kan hänga ihop med Remstams teori. Jag är dock flexibel. Ingenting tycks vara som man tror just när det gäller Palmemordet men detta är mina egna tankar kring detta i alla fall.

    1. Håller med om stora delar av din teori Simon, med undantaget att jag tror att andra skottet också var avsett för Olof. Ett skott av en ovan mördare med extremt hög anspänning. Han river av skottet dvs ”double action” och pipan drar till höger när kula nummer två roterar fram och resultatet blir en grov miss.
      I övrigt tycker jag att en grupp sammansvurna med hyggliga resurser hade betydligt bättre alternativ än att slå till den här kvällen, på kort varsel och med den stora risken att åka fast. Om man hade bevakat Olof Palme en tid hade man känt till att han ofta rörde sig till fots utan livvakter mellan hemmet och Rosenbad/Riksdagshuset. En man med WT utanför Rosenbad som meddelar att Palme är på väg och en GM i en väntande bil på Strömgatan vid Riksbron, bättre kontroll på tid och plats och med större förutsättningar att undkomma. Nu hade ju GM ”tur” som klarade sig utan att åka fast, han kunde ju knappast veta vad som väntade uppe på Malmskillnadsgatan.
      Så jag tror på en ensam GM, militär, polis och/eller jägare. Jag har för mig att FN’s miltärpolis hade S&W Magnum 357 som tjänstevapen på 70-talet, någon som kan bekräfta eller dementera? Varför inte kolla folk med FN tjänstgöring boendes innanför tullarna? En revolver köpt på svarta marknaden som stuvas ner i ryggsäcken inför resan med Hercules-planet hem till Sverige. En liten souvenir som kommer till användning några år senare. Långskott – javisst, men efter 34 år har man väl inte så mycket att förlora?

      1. Adam:
        Intressant det där med FN:s militärpolis. Jag instämmer i din fråga om någon vet mer om detta.

        Det finns en tidigare medlem i Stockholms Försvarsskytteförening, en löjtnant som gjorde FN-tjänst på Cypern 1985 som höll kurser i skjutning med just Magnum 357. Bekant med Ö.

        Flygvapnet i sin tur hade på den tiden .38 revolver i kortpipig version för piloterna och vanlig .38 revolver för bevakningscheferna. Samt axelhölster.

        De revolvrar som användes av piloter och bevakningspersonal i Flygvapnet gick under beteckningarna:

        – m/58 Smith & Wesson Model 12 Airweight för piloter med 2″ pipa.

        – m/58B Smith & Wesson Model 10 med 4″ pipa för bevakningspersonal. Detta är en av S&W klassiska revolvrar som även gick under namnet Military & Police.

        – m/58C Smith & Wesson Model 10 med 6″ pipa också för bevakningspersonal.

        1. Svarar på mitt eget inlägg:

          Det finns en till fråga man bör ställa sig, vilken beväpning hade Säpos livvakter på den tiden? Det finns exempel på att man var beväpnade med Smith & Wesson kaliber 38. Borgnäs berättar ju i sin bok ”En iskall vind drog genom Sverige” om att en busschaufför 8 dagar före mordet hittade just en laddad Smith & Wesson .38 i sin buss och att revolvern tillhörde en av Olof Palmes Säpolivvakter som hade glömt sitt tjänstevapen på bussen. Att skjuta en .357 kula med en .38 revolver är ju som vi vet fullt möjligt och kan låta sig göras på olika sätt. Ändå är det uteslutande .357 revolvrar som provskjutits.

          1. Simon A: Att göra det kräver antingen att man laddar .357-kulan i en .38-patron, vilket kräver viss utrustning och teknisk skicklighet, och knappast befordrar pålitligheten i skottet, eller att man borrar upp trumman i sin .38-revolver för att få in den längre .357-ammunitionen. Det senare kräver också utrustning och teknisk skicklighet. Det kan dessutom bli svårt att förklara för polismyndigheten när man sedermera lämnar tillbaka revolvern.

            Ska man skjuta Palme och har en .38 är det lättare att bara skjuta honom med den och sedan förstöra/dumpa vapnet i efterhand, eller se till att ha sönder pipan. Att någon skulle ändra revolverammunitionen eller borra i sin lagligt utfärdade revolver enbart för att göra den svårspårad tycker jag är oerhört långsökt, med tanke på att redan detta att hitta en .357-revolver var ett enormt projekt (som av allt att döma misslyckades). Den stora risken för mördaren var naturligtvis inte att kulorna så småningom skulle kunna spåras, utan att man skulle gripas direkt efter skottet, identifieras av vittnen, avslöjas av (eventuella) medkonspiratörer, osv.

            Det är Lars Borgnäs som har drivit de här idéerna, och som med ganska många av hans fixa idéer (exempelvis Lisbeth sköts först) tycker jag det är meningslösa ytterkantshypoteser.

            Finns det exempel på ett enda kriminalfall i världen där någon sådan kalibermodifiering har genomförts? Har det skett i samband med något lönnmord?

            1. Madam:
              Det måste det ha gjort eftersom det enligt samma bok av Borgnäs tydligen är obligatoriskt att i USA leta efter både .357 som .38 revolvrar om man upphittar en .357 kula. Visst håller jag med om att det kan tyckas långsökt men att låsa sig vid just .357 har ju inte visat sig ge något och eftersom vi inte har facit så kan det ha varit ett stort misstag.

              1. Att leta efter .357:or om man hittar en .38-kula är helt rimligt, eftersom .357-revolvrar kan skjuta bägge ammunitionstyperna utan problem. Konvertering i den andra riktningen är det som är krångligt och det är det det skulle behöva vara fråga om i det här fallet. Men om det tas på så stort allvar i USA gör det kanske saken intressantare, det kände jag inte till. Är det den senaste boken han skriver detta i?

                1. Madam: Det är i ”En iskall vind drog genom Sverige” han skriver så. Sidan 312 och framåt. Han hänvisar till ett besök han gjorde 1998 hos New York-polisens vapenexpert Frank Nicolosi. Nicolosi demonstrerar även för Borgnäs hur det praktiskt går till och menar att det är enkelt för en vapenintresserad person.

                2. Borgnäs har gjort ett eller flera Norra Magasinet/Striptease om konvertering av revolver. Efter att ha sett filmen kan vem som helst göra det, verkar ganska enkelt. Han testar också olika krutladdningar och visar att Sonny Björks antaganden om att det blir för svag laddning vid konvertering är fel. Klippen finns säkerligen på youtube men jag har ingen länk

            2. Simon A och Madam:

              För det första vill jag vända mig emot att någon använt sin egen registrerade revolver vid mordet. En normalbegåvad person som planerar att mörda en statsminister inser ju att det är en enorm risk. Jag tycker att utgångspunkten bör vara att den revolver som använts vid mordet är stulen samt ”modifierad” på så sätt att den inte går att spåra till en specifik köpare/ägare.

              Gällande möjligheten att använda en .38 med .357-ammunition så håller jag med om att det är långsökt att någon gjort sig besväret att modifiera en .38 enbart för det här mordet. Snarare kan det ju i så fall vara att den typ av revolver man kommit över (se min hypotes i stycket ovan) helt enkelt varit modifierad från början, med ett helt annat syfta än ett statsministermord. Jag menar inte att det scenariot är det mest sannolika, utan bara att man bör släppa tanken på att modifieringen gjorts just för mordet på Olof Palmes skull.

              1. Adam A:
                Att någon använt sin egen revolver är föga troligt ja. Tillgången till vapen med tanke på vilka personer som figurerar är däremot inget som helst problem. Vi har ju såväl vapenhandlare som folk som jobbade inom FMV. Att dessa enkelt kunde få tag i vapen som inte skulle gå att spåra är naturligtvis ingen högoddsare. Man kan ju tänka sig att om det är någonstans man ägnat sig åt modifiering av vapen så skulle det annars kunna vara just på FMV men mest troligt handlar det nog om en .357.

                Hur var det egentligen med den sk ”mockfjärdsrevolvern”? Det cirkulerar olika uppgifter om denna. En är att pipan var i oskadat skick och därmed skulle kunna provskjutas. En annan uppgift är att vapnet var i för dåligt skick för att kunna provskjutas. Det finns också uppgifter om att provskjutning gjorts. Några dokument angående detta vapen har jag inte sett. Vet någon mer om detta så länka gärna.

                1. Det väsentliga som finns att säga om den är väl helt enkelt att den hittades i en sjö nära Mockfjärd och att det allra mesta tyder på att den legat där sedan den använts vid postrånet i just Mockfjärd 1983 och dumpats i vattnet strax efteråt. Alternativa förklaringar blir väldigt krångliga.

                  1. Tack Gunnar! Ja det är här jag hamnar också i betänkandet när det gäller denna revolver. Att den skulle tagits upp efter rånet i Mockfjärd och sedan kastats i igen känns onödigt krångligt. Finns ju spekulationer även om detta liksom det mesta när det gäller MOP. Genialiskt ifall det skulle förhålla sig så naturligtvis men det känns också väldigt långsökt. Identisk ammunition i denna revolver som den som upphittades på Sveavägen vilket kan vara intressant. Mockfjärdsrevolvern tillsammans med ammunitionen inhandlades i Luleå om jag minns rätt. Det borde innebära att det i samma affär också kan ha sålts mer av just den ammunitionen men jag förmodar att det är utrett.

                    1. Vad som är egentligen utrett i fråga om revolvrar är väl en sak som borde kunna gå att få mer klarhet i när dokument om saken lämnas ut från utredningen. Jag har inte forskat i detta, men andra som har gjort det är välkomna att berätta här på bloggen.

                2. Simon A: Inga invändningar i övrigt, men jag tror inte detta gäller FMV.

                  FMV är en myndighet som mest skyfflar papper och sluter avtal kring sådant som luftvärnskanoner och flygplansmotorer, även om sådant förstås också ska testas på olika vis. De är visserligen inblandade när det gäller handeldvapen, men dels byts sådana mycket sällan i svenska försvaret och dels skulle FMV knappast ha hållit på med detaljpill som att borra upp kaliberbyten på gamla revolvrar. Snarare handlar det då om att olika tillverkare skulle lämnat offerter på olika kalibrar och att FMV skulle pröva dem.

                  Försvaret bytte visserligen sidovapen på 1980-talet och de testades under åren före Palmemordet, men då gick man från en automatpistol till en annan (Pistol 88). Att köpa in revolvrar hade nog inte varit aktuellt på väldigt många år, så att det skulle ha cirkulerat sådana bland anställda på FMV verkar osannolikt.

                  Skyttar och vapenhandlare däremot, absolut.

              2. Det spelar väl egentligen ingen roll när och varför någon skulle ha modifierat en .38 special utan det viktigaste är ju att man verkligen borde ha letat även efter sådana, i synnerhet som sökningarna efter .357 magnum inte har gett något. Hypotesen du tar upp Adam, att det inte behöver vara mördaren som modifierat den, skjuter ju Sonny Björks invändning mot .38 special i sank, att de småkriminella kretsar där man letat efter gärningsmannen inte brukar hålla på med sådant. Detta är det största problemet med Palmeutredningen, de har i alltför stor utsträckning låst sig vid hypoteser och inte letat tillräckligt brett.

              3. Adam A: Om mordet har organiserats i stor hast är det ju inte osannolikt att man har tvingats ta till det vapen man hade.

                Talar vi om en ensam gärningsman som inte agerar helt rationellt så går det enkelt att föreställa sig att han helt enkelt sköt med den revolver han hade. Det var väl också främst det som motiverade provskjutningarna och det är det som är basen för Christer A-teorin. I ett ensam-gärningsman-scenario är det förstås också mindre sannolikt att konverterad ammunition/revolver har använts.

                Om det skulle röra sig om en konspiration där man har haft tid att fundera över vapenfrågan innan mordkvällen så är det förstås mindre troligt att man aktivt väljer ett lagligt registrerat vapen. I gengäld har man kanske haft tid att genomföra en eventuell konvertering. Det reser dock andra frågor. Hade man bara en skytt, eller hade alla skyttar fått uppborrade revolvrar eller hemmakonverterad ammunition?

                Även om man tänker sig en ”liten konspiration”, dvs en mindre krets personer som grep tillfället i flykten när de fick veta att Palme var på bio, kan det ju ha gått så fort att man inte hade tid att skaffa ett nytt vapen.

                Att polisen skulle beordra provskjutningar av alla revolvrar i Stockholms län var nog inte något en mördare nödvändigtvis skulle ha räknat med. Det har mig veterligt aldrig hänt förr eller senare och sågs väl även då som en rätt radikal åtgärd, som först togs till efter några år av fruktlös utredning (även om man kan tänka sig att det hade skett långt tidigare med en annan ledning).

                Om planen dessutom var att omedelbart förstöra eller gömma vapnet så visste ju mördaren att det aldrig skulle provskjutas. Det enda problemet skulle vara att förklara var vapnet hade tagit vägen, om det var lagligt registrerat. Alternativt kunde man, i ett sådant scenario, modifiera det för att byta ut pipan eller liknande.

                Sist men inte minst måste man, om man funderar på mördarens val av vapen, tänka på att det kanske inte var bekant för alla hur kulor kan analyseras. Spårbarhet genom revolvrars räffling kanske var rimligt välkänt genom kriminalserier och liknande, särskilt för skyttar. Däremot blyisotopspårningen och liknande är väl däremot sådant som för de flesta var science-fiction.

                1. Madam:

                  Ja, jag får ju förtydliga här att jag ser scenariot med en ensam gärningsman, som råkar stöta på Palme, och samtidigt är beväpnad med en revolver (alternativt går och hämtar en revolver när han sett Palme gå in på bion) som mindre sannolik. Jag utgår helt enkelt från att det var mer än en person involverad och att mordet planlagts åtminstone sedan senare delen av 1985. Jag tänker att dessa personer då haft tid att både tänka igenom vapenfrågan, och säkerställa ett vapen som inte går att spåra till personerna som ingår i gruppen.

                  Anledningen till att jag ser det som ett huvudalternativ kräver en längre förklaring som jag inte tänker gå in på här. Jag ville bara poängtera att en modifiering av .38 behöver inte ha varit gjord med något bakomliggande syfte att mörda statsministern. Den kan ha varit gjord mycket tidigare och av andra skäl.

                  1. Adam A:

                    Jag förstår. Vi skiljer oss nog lite där. Jag tycker nog själv att hypotesen om en ensam gärningsman som får syn på paret Palme av en slump tillhör de mest sannolika, sen må det vara osagt om det var Christer A eller någon annan (antingen någon för oss helt okänd, eller någon som förekommit i utredningen men av olika skäl framstår som mindre trolig, t ex Christer P, ”konstnären”, Stig E, m fl).

                    På god andra plats skulle jag sätta en mindre konspiration (t ex ett informellt kamratgäng extremister, kanske med poliskopplingar eller andra källor till information om Palmes förehavanden), som agerar opportunistiskt. Möjligen då med hjälp av viss förebyggande planering som dock inte täckte just denna situation/tidpunkt.

                    En sedan längre tid planerad konspiration tycker jag verkar mindre sannolik, utifrån befintlig bevisning. Men den är absolut inte omöjlig och bör också finnas med i det man tittar på.

                    Din poäng kring modifieringen av en revolver är förstås riktig, det köper jag.

                  2. Adam A:
                    Jag kan hålla med om det. Handlar det om en modifiering behöver inte tanken bakom varit att använda revolvern till detta. Jag ser det också som troligt att det handlar om en mindre gruppering som ligger bakom även om Christer A är intressant ur ensam gärningsman perspektivet. Vad som jag tycker talar emot ensam gärningsman åtminstone av typen Christer P bortsett då från alla oförklarade WT-observationer etc, är att det finns vittnesuppgifter som pekar på att skytten hade ett (axel) hölster. Det tyder på viss professionalitet, vapenintresse och eller någon som redan kanske hade ett hölster till hands. Handlar det verkligen om en .357 med sextums pipa är det knappast något man lägger ner i fickan, än mindre i en handlovsväska. Även att vapnet doldes så snabbt efter skotten tyder på detsamma tycker jag.

                    1. Simon A: Även en olaglig revolver som cirkulerar i knarkarkretsar kan ju ha ett medföljande hölster, om den exempelvis stals med ett sådant. Men jag håller med om att det inte verkar lika sannolikt. För lagliga vapen och skytteintresserade vet jag inte hur vanligt det är med hölster. Åker man till skyttebanan kanske man har vapnet i en väska istället? I just Christer A:s fall säger han själv att den hade ett hölster av något slag, höfthölster förmodar jag, vilket han tyvärr inte vet vart det har tagit vägen. När det gäller de olika revolvrar som man har försökt knyta till Christer P via Sigge C och Bombmannen kan jag inte minnas att det har talats om hölster.

                      Vad gäller vittnesobservationerna tror jag inte det är tydligt vilken typ av hölster det gäller, även om jag håller med att det går snabbt och smidigt nog för att förmodligen vara ett hölster av något slag. Och jag håller med om att en så stor puffra inte borde gå att stuva undan i en ficka hursomhelst.

                      Kunde vara intressant att höra från någon med skyttevana om det är vanligt/praktiskt för skytteklubbsmedlemmar/yrkesanvändare/jägare etc att bära en större revolver av det slaget i höft- resp. axelhölster. Erik kanske vet?

              4. Som vanligt går det att vända och vrida på allt som gäller mordet. Detta med revolvern är inget undantag. Vad vi tror oss veta är att mördaren inte gjorde sig av med vapnet utmed flyktvägen. Varför gjorde han inte det? För att behålla det som trofé?

                Att han klantat sig och lämnat fingeravtryck på den anonyma revolvern eller ammunitionen är väl inte sannolikt om dådet var planerat. Hur det förhöll sig med biologiska spår på kulorna får vi ju aldrig veta, eftersom någon kom på den ljusa idén att tvätta av dem ordentligt innan de undersöktes.

                Det är visserligen inte givet att man dumpar det heta mordvapnet så fort som möjligt, men det är ändå en aspekt väl värd att väga in i helheten.

                Det kan naturligtvis finnas goda skäl att behålla vapnet ett tag till, inte minst för att kunna hota med det eller skjuta mot eventuella förföljare.

                Man kan också fråga sig hur säker en attentatsman skulle kunna vara på att det verkligen inte skulle kunna finnas spår på vapnet som skulle kunna ge polisen ledtrådar. Krutrester och andra spår skulle också finnas kvar på kläder och handskar, vilket förstås kunde fungera lika bra som bindande bevisning om han greps strax efter händelsen.

                Men med detta sagt. Det går samtidigt inte att bortse från möjligheten att vapnet tämligen enkelt skulle kunna kopplas till gärningsmannen, och att detta var det främsta skälet till han inte dumpade revolvern i samband med mordet. Det skulle i sin tur kunna peka på ett slumpmässigt mord som föregåtts av kort planering.

                Det här är något som varit uppe till diskussion många gånger bland utredarna, inte minst när det gäller spaningsuppslaget Christer A. Att denne herre hamnade i fokus berodde ju också på kontrollen av licensierade vapen i Stockholmsområdet. I hans fall visade det sig dessutom att han tidigare införskaffat kulor av samma typ. Det är samtidigt svårt att föreställa sig att ett eventuellt Palmehat skulle ha övertrumfat förnuftet i hans fall och fått honom att använda det egna vapnet.

                Men det kan ju ha varit någon alternativ ensamagerande gärningsman med en annan psykisk profil och bakgrund. Det saknas inte direkt sådana i utredningen, även om det i de flesta fall är svårt att komma vidare.

                1. Om mördaren står att finna bland typer som engagerar sig i skytteföreningar tror jag absolut att revolvern finns kvar och är en mycket kär ägodel. Däremot så är den med all sannolikhet ompipad. Pipan har inget värde för en ”vapennörd” (som jag själv) utan det är själva stommen som utgör vapnet. Helt enkelt för att pipor är förbrukningsvaror för verkligt intresserade då bommarna nöts ned eftersom och precisionen försämras . Detta är inget märkligt, jag har en händig vän som pipade om revolvrar själv redan på 60-talet. Man kunde visst beställa färdigborrade pipämnen från England. Att rycka kulor ur patroner för att använda dem i andra är heller inget märkvärdigt men jag tror inte riktigt på det. Är man vapenintresserad så är ett pipbyte ingen stor grej och då är problemet löst. Ja, mitt resonemang bygger i sin helhet på att mördaren har ett stort vapenintresse men jag ser ingen annan som skulle välja en .357 magnum med metalpiercing Winchester western (som aldrig återfunnits till skillnad från Mockfjärdsrevolver), nöja sig med 2 skott och troligen hölstra rutinmässigt. Så här 35 år efteråt borde det vara högaktuellt att provskjuta revolvrar med eller utan licens som dyker upp i samband med bouppteckningar men utredningen är ju nedlagd så jag vet inte om de säljs, destrueras eller vad som händer…

                  1. Erik (samt övriga som kommenterat vapnet/provskjutningar):

                    Det är intressant det här med provskjutningar, kontra det besked som Krister Petersson lämnade 10 juni. Om jag förstod honom rätt så fanns det ingen vits med att provskjuta, eftersom mordkulorna var i för dåligt skick.

                    Betyder det att mordkulornas skick försämrats genom åren? För mig veterligen har det genomförts massvis med provskjutningar genom åren, och det hade väl rimligtvis inte gjorts, om det inte hade gått att jämföra kulorna? Kan någon förklara hur detta hänger ihop?

                    1. Adam A: jag är precis lika frågande som du i den här frågan och det det blir inte mindre märkligt av artiklar som denna:

                      https://www.expressen.se/nyheter/gw-dna-traff-pa-misstankt-palmevapen/

                      Eller denna:

                      https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-den-misstankta-palme-revolvern/

                      Och som jag tolkar Sonny Björk här så ska det inte vara helt omöjligt om man bara hittar rätt vapen:

                      https://www.svt.se/nyheter/inrikes/mer-an-400-vapen-har-provskjutits-annu-saknas-vapnet-som-dodade-palme-1

                      Man gjorde ju såväl avgjutningar som högupplösta fotografier av mordkulorna när det begav sig och om kulorna redan då var i så dåligt skick att man inte skulle kunna matcha dem till ett vapen blir ju 35 års provskjutningar av vapen ett enda stort mysterium. Man börjar iofs vänja sig vid märkligheter när det gäller Palmeutredningen.

                    2. Adam Andersson: Som jag förstod Krister Petersson så sade han att provskjutningar aldrig hade varit meningsfulla. Han gav dock aldrig någon bra förklaring till varför NFC-labbet hade kläckt ur sig detta först nu, och man får ju känslan av att det ingick i hans argumentation för varför nedläggning var nödvändig.

                      Mordkulornas värde lär knappast ha försämrats. De är väl grundligen granskade redan, vilket jag utgår från finns dokumenterat. De har också säkert bevarats enligt konstens alla regler. Jag vet att man har plockat lite material från dem för jämförande blyisotoptester, exempelvis vid testningen av den kula som Christer A hade skjutit genom sin TV (den återfanns och testades 1995). Men det gör man förmodligen på ett sådant sätt att det inte skadar eventuella rispor och annat som kan vara intressant.

                      Däremot kan man ju tänka sig att vapnets skick ska ha försämrats, särskilt om det legat gömt under dåliga förhållanden eller till och med varit sänkt i vatten, eller om det använts väldigt mycket, pipats om, etc. Men det är ju rent hypotetiskt och borde inte ha spelat någon roll för labbets bedömning.

                      För att återgå till Krister Peterssons besked så tyckte jag det var svagt. Uppenbarligen har det funnits ett stort antal revolvrar som man har kunnat avfärda genom provskjutning, exempelvis den som Leif GW Persson nosade upp för några år sedan. ”Vapensamlarens” revolver hade de ju själva testat och den hade då fått 0 på skalan från -4 (mkt osannolik) till +4 (mkt sannolik). Nollan, som betyder ”ingen aning”, var tydligen det bästa värde som hade uppnåtts under alla år av provskkutningar. I övrigt hade man bara delat ut olika minusvärden och konklusiva avfärdanden (som inte får någon siffra eftersom det inte är en sannolikhetsbedömning). De sade dock inte hur många andra vapen som också fått 0. Det hade ju varit väldigt intressant att veta, och det är ett av många skäl till att jag hoppas vi ska få en ordentlig utredning av utredningen en vacker dag.

                      För att summera: Gissningsvis handlar det om att NFC på en direkt fråga svarade att de inte trodde det skulle gå att nå över 0 och komma in på positiva sannolikhetsvärden, och detta för att kulorna inte hade tillräckligt många/tydliga spår. Det gick bara att utesluta de revolvrar som bevisligen skapade sådana spår som inte fanns på kulorna. Det är ju intressant ur ett sanningssökande perspektiv, men Krister Petersson såg som åklagare inget värde i det när det gällde frågan om att hålla utredningen vid liv, eftersom det bara kan fria men aldrig i sig fälla en mördare.

                      Sen tycker jag i och för sig att det är ett uselt argument. Skulle man någon gång hitta en ny .357 magnum med rätt piplängd som tillhör någon för utredningen intressant person, t ex Christer A, Polisman Ö, Christer P, etc, som bevisligen har gömts för polisen och som vid provskjutning får en nolla istället för ett minusvärde … ja, det vore väl högintressant?

                      Erik: Jätteintressant inlägg, tack för det. Du får gärna skriva mer om hur du tänker kring vapnet. Både rena vapenfakta och hur du upplever ”tänkandet” hos erfarna skyttar/vapennördar är ju värdefullt att höra för oss som inte kan något alls om sådant.

                    3. En kompletterande uppgift om provskjutningarna:
                      Krister Petersson kunde på direkt fråga inte svara på om några andra vapen i utredningen hade bedömts på samma sätt som vapensamlarens revolver, det vill säga fått värdet 0. Så inte heller på den här punkten var åklagaren påläst, vilket är uppseendeväckande. Spaningsledaren Hans Melander kunde åtminstone säga så mycket som att flera vapen genom åren fått en nolla (2 minuter in i klippet):
                      https://www.expressen.se/tv/nyheter/hans-melander-jag-ar-inte-alls-helt-saker/

  21. Jag måste erkänna att jag ändrat mig vad gäller mest trolig gärningsman från SE till Christer A.
    Dels är CA en mer trolig gärningsman sett till Gärningsmannaprofilen. Dels kan Yvonne N och andras vittnesmål lätt överensstämma med CA då han liksom SE har en kraftig men inte tjock kroppstyp. Att han dessutom ägde en revolver av exakt samma typ som dödade Palme (357) är ju bestickande liksom att han precis blivit av med stora mängder pengar då regeringen Palme höjde momsen.
    Men det riktigt intressanta är ju att han starkt påminner om Mårten Palmes egna teckning av ”Grandmannen” som stod och blängde på Palmes sällskap och noterades av Mårten innan de skiljdes åt utanför biograf Grand!!! Jämför själv valfri bild på Christer A ( passfotot 5 år senare kanske bäst) med Mårtens skiss. Nedan:
    https://utsikterinsikter.blogg.se/mobile/#2020/july/ar-det-har-olof-palmes-mordare.html

    Christer A på bild i denna artikel :
    https://andre-roslund.se/palmemordet-vem-skot-palme-28-2-86-christer-p/

    Dessutom har ju CA även mycket stora likheter med Christer Pettersson !

    1. Det här får du gärna precisera: ”kraftig men inte tjock kroppstyp”. För mig är ”kraftig” tvetydigt – det kan vara en eufemism för någon som bär på rätt många extra kilon, men också om någon som är muskulös. Om jag skulle beskriva SE skulle jag beskriva honom som överviktig (”lite tjock” vore inte helt gripet ur luften), medan jag om CA nog skulle tänka mig att använda ”kraftig”, därför att han även ser lite biffig ut (även om han antagligen hade några extra trivselkilon).

  22. Det har pratats alldeles för lite om flygkraschen där Portugals dåvarande PM dog, vilken senare visade sig vara överlagd. Det skedde sex år före MOP. Kopplingar fanns till CIA som skulle ha bekostat byggandet av bomben som placerades ombord. Även där lades locket på och fallet ansågs vara löst i tiotals år innan man öppnade utredningen på nytt och genast hittade bevis för onda avsikter.

    En av personerna som senare erkände inblandning i dådet uppgav att det var ett beställningsjobb som motiverades av dåvarande PM:s inblandning i iranska vapenaffärer (även det temat känns igen i MOP).

    Gunnar tar ju upp många andra politikermord i sina böcker och jämför med MOP. Kan inte detta också vara intressant givet likheterna med mörkläggningen och den potentiella kopplingen till utlandet?

    1. Ja, det handlade alltså om Francisco de Sá Carneiro, socialdemokratisk premiärminister i Portugal, som dog i en flygkrasch i december 1980. En utredning som gjordes 2004 kom fram till att kraschen var resultatet av en bomb. Det finns olika teorier om vad som låg bakom och fallet skulle definitivt vara värt för mig att titta närmare på.

      Men den som vill kan ju googla redan nu och hitta saker av intresse. Det är anmärkningsvärt att vi har har att göra med ett mord på en annan europeisk socialdemokratisk ledare på 80-talet som med stor sannolikhet kommer att förbi ouppklarat.

    1. Friluftsmullen:
      Håller med Gunnar. Tack för intressant läsning. Vi tycks dela många uppfattningar och jag tycker du klockrent beskriver hur läget ser ut idag. Det är verkligen en annan tid vi lever i nu. Jag vill minnas jag skrivit tidigare att det är svårt att förstå hur Sverige såg ut på den tiden om man inte själv upplevt det. Man måste göra en tidsresa för att förstå mekanismerna bakom mordet. Det är ju något bland annat Gunnar har gjort så utomordentligt bra i sina böcker och utan den informationen tror jag det är omöjligt att förstå.

  23. Det material som jag finner vara av störst intresse för närvarande är bandinspelningarna från Palmerummet 1986-87. Tyvärr finns det inget som tyder på att annat än valda delar av dessa kommer att lämnas ut. Det är visserligen förståeligt med tanke på hur frispråkigt och kränkande spaningsledningen tycks ha yttrat sig om diverse misstänkta och vittnen. Det förs sannolikt också diskussioner med bäring på rikets säkerhet.

    Det vore dock värdefullt om oberoende forskare eller en framtida kommission fick ta del av materialet ograverat. Det är då också möjligt att de tidigare teorierna om mörkläggning kommer på skam, liksom den enkelspåriga bilden av Holmér som ”fixare”.

    Här finns ett pussel som behöver läggas, som nog kan vara betydligt mer komplicerat och mångfacetterat än vad som hittills framkommit.

    1. Ja, det där är onekligen ett material som skulle vara mycket spännande att ta del av. I framtiden kommer förhoppningsvis – och förmodligen – dessa konversationer att bli tillgängliga i fullständig form för var och en som vill ta del av dem. Innan dess kanske forskare eller andra utvalda personer släpps in – det är ju ett historiskt material som bör räcka till några bamsiga doktorsavhandlingar om inte annat.

      Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta innan sekretessen hävs på hela materialet. De små snuttarna i Lampers dokumentär väcker ju nyfikenhet på mer. Att få följa till exempel hur Holmér steg för steg trumfade igenom sitt PKK-spår skulle vara högintressant läsning eller lyssning. Roligt vore också att få ta del av de sista inspelningarna med Holmér, när allt har kraschat.

  24. MOT 35-ÅRS MARKERING

    Det blir dessverre ingen Stockholmstur den 28. februar, selv om jeg er optimist – man skal jo ikke se helt bort fra en åpning av grensen. På mange måter kjenner man seg satt åtti år tilbake i tid. Norge var okkupert og de første flyktningene hadde begynt å ta seg over grensen til Sverige. Den gang var det tyskerne – nå er det en pandemi som okkuperer.
    Jeg begynte å interessere meg for Palmekomplekset sommeren 1989. Jeg hadde fulgt saken i aviser og media siden skuddene falt på Sveavägen, men denne sommeren hadde jeg begynt å skrive en bok om et av Nordens største justismord, den såkalte Lilandsaken. Etter fengslingen av Christer Pettersson og dommen i tingsretten på sommeren, tenkte jeg: Nå har den uskyldig dømte Per Liland fått en konkurrent. Og ganske riktig: Christer ble en verdig konkurrent fram til frifinnelsen i Svea hovrätt noen måneder senere. Per Liland måtte vente til 1994. Sverige ungikk i det minste en rettskandale!
    Så gikk det slag i slag, og som jeg tidligere har vært inne på i denne bloggen var det Borgnäs/Breskys møte med ”Bertil” og ”Norrköpingsmøtet” som definitivt overbeviste meg om at her var det noe mer enn en ensom ”galning” som hadde vært på ferde. Antydningene om en eller flere dypt nedgravde hemmelige underrettelsestjenester i det svenske sosialdemokratiet med tråder inn i politiet og militæret, stemte godt med det som var i ferd med å avdekkes i Norge på midten av 1990-tallet: Et Stay Behind og et kuppforsvar, men også et nett av andre grupper, med nære bånd til USA og dermed også andre vestlige klandestine tjenester. Og ikke minst den demokratiske kampen for å få tjenestene fram i lyset der de åpenbart hadde blitt misbrukt! Denne prosessen foregår fortsatt.
    I 2005 ble en hemmeligstemplet studie skrevet i 1971 frigitt fra CIA-arkivet. Studien var en del av CIAs ”Cold War Plan”, psykologisk krigføring i de skandinaviske land, som ble lansert rett etter siste krig. Studien dreide seg om hvordan etterretningsorganisasjonen skulle verve agenter i Norden og den innledes med en vits: ”En gruppe skandinaver strandet på en øde øy. Danskene startet med en gang å bygge et kooperativ. Nordmennene begynte å bygge en båt. Finnene drakk seg fulle, mens svenskene stod og ventet på å bli introdusert.”! Kanskje er det et aldri så lite poeng her. For i forbindelse med Palmekomplekset så er det virkelig mye som er blitt satt på vent. Og hva venter vi på nå? Jo, at det kommer inn nye opplysninger som kan føre til at utredningen gjenåpnes!
    Om det som faktisk skjedde på Sveavägen denne februarkvelden i 1986, rent materielt og fysisk, vet vi ikke så mye mer enn det man visste de første dagene i mars. Men i løpet av 35 år har man i det minste klart å belyse et generelt historisk bilde som definitivt peker i retning av et profesjonelt utført drap, og med en stor grad av sannsynlighet med en politisk motivasjon. Bevegelser omkring åstedet omkring drapstidspunktet peker i retning av en konspirasjon, og hendelser i forkant av mordet – overvåking etc – tyder på det samme. Selvfølgelig er det viktig å få ”frikjent” Stig Engström. Et justismord er like skandaløst og uverdig for en rettstat, selv om offeret er avgått ved døden. Men energien og strålekasterne må rettes i andre retninger: Bort fra en eventuell ”ensam” gjerningsmann – selvsagt den beste løsningen for demokratiet – og mot et hendelsesforløp og motiver med substans.
    Men intet møte i Stockholm denne kommende minneverdige dagen. Personlig hadde jeg sett fram til Palmevandring og en rolig og undrende helg i hovedstaden deres. Det får bli en annen gang.

  25. Svar till Mikael B, 08:52, 15 februari om provskjutningar:

    Tack, mycket intressant! Det där har jag velat veta länge. Det betyder då rimligen att Krister Petersson överdriver betydelsen av ett nollbetyg när han trycker på att det var det bästa svar de hade fått dittills. Medvetet eller omedvetet. Bägge är ju illa.

    1. Madam,
      Du kanske har full koll på vad en nolla innebär, men om inte vill jag dela med mig av det jag nyligen lärt mig. Annars kanske det för de som inte vet kan vara intressant med referensramar.
      Så här kategoriserar NFC det.
      Grad +4 Det bedöms vara minst 1 000 000 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om huvudhypotesen är sann än om den alternativa hypotesen är sann.
      Grad +3 Det bedöms vara minst 6000 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om huvudhypotesen är sann än om den alternativa hypotesen är sann.
      Grad +2 Det bedöms vara minst 100 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om huvudhypotesen är sann än om den alternativa hypotesen är sann.
      Grad +1 Det bedöms vara minst 6 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om huvudhypotesen än om den alternativa hypotesen är sann.
      Grad 0 Det bedöms vara ungefär lika sannolikt att få de erhållna resultaten om huvudhypotesen är sann som om den alternativa hypotesen är sann.
      Grad -1 Det bedöms vara minst 6 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om den alternatva hypotesen är sann än om huvudhypotesen är sann.
      Grad -2 Det bedöms vara minst 100 gånger sannolikt att få dessa resultat om den alternativa hypotesen är sann än om huvudhypotesen är sann.
      Grad -3 Det bedöms vara minst 6000 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om den alterntiva hypotesen är sann än om huvudhypotesen är sann.
      Grad -4 Det bedöms vara mer ä 1 000 000 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om den alternativa hypotesen är sann än om huvudhypotesen är sann.

      1. Catharina:

        Tråden bröts och ditt inlägg hamnade på annan plats, men jag såg att du skriver ovan att detta gällde DNA-tester. Jag tror dock inte att det är något problem, utan du har hittat helt rätt. Det verkar vara samma skala som används hela tiden, baserat på någon beprövad metod, oavsett vad det är de testar – DNA eller fingeravtryck eller provskjutna kulor eller något annat. Det skulle inte förvåna mig om det i grunden rör sig om någon form av internationell standard för sannolikhetsbedömningar eller forensisk verksamhet.

        I andra utredningsdokument förekommer ofta listan med samma struktur men något andra formuleringar, exempelvis när det gäller kulor (blyisotoptester) och provskjutningar. Då heter det:

        +4 – Resultaten talar extremt starkt för
        +3 – Resultaten talar starkt för
        +2 – Resultaten talar för
        +1 – Resultaten talar i någon mån för
        0 – Resultaten talar varken för eller emot
        osv ner tll -4.

        Men dessa verbala beskrivningar verkar bygga på samma siffror som du har hittat. NFC skriver om systemet på polisens hemsida och använder då båda beskrivningarna: https://nfc.polisen.se/tjanster/utlatandeskala/

        Värt att notera: som de skriver så används sannolikhetsbedömningar bara där en viss osäkerhet kvarstår, oavsett hur liten. Det kan också vara så att de fastslår faktum, att det antingen är eller inte är på ett visst sätt. Då finns ingen osäkerhet och de använder inte sannolikhetsskalan.

        1. Madam
          Precis, det som du länkade till var det jag själv har men jag hade fått det bifogat till dokument jag fått och i det fallet var det DNA-analyser det handlade om.

  26. Sitter här och grunnar på några frågor om revolvrar och provskjutningar. Vapnet och kulorna är ju än idag i stort sett de enda (relativt) säkra fakta vi har om mördaren. Allt man kan vaska fram därur är därför intressant.

    Alla citat här nedan är om inte annat anges hämtade ur Granskningskommissionens (GRK) vapenavsnitt (sid 199 och framåt). Här följer osorterade punkter och tankar. Tar tacksamt emot svar från alla som har något att tillföra på någon av dem! Och fyll gärna på med tankar om vad mer som vore intressant att veta.

    1.

    Vi talar mycket om en revolver med sex tums pipa, men:

    ”Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.” (GRK sid 152.)

    Det framgår senare i GRK att provskjutningarna uteslöt de vapen som hade en piplängd under tre tum.

    Hur ligger det till med det här egentligen? Vad innebär ”kan även förekomma” med fyrtumspipor, är det extremt vanligt eller extremt ovanligt eller vad? Hur ser det ut med åttatumspipor osv?

    Senaste bud på presskonferensen var ju att SKL/NFC inte kan veta någonting om någonting och att tillvaron är ett enda stort mysterium, men vad sade forskarna på den tiden då de fortfarande ansåg sig kunna dra vissa slutsatser av kulorna?

    2.

    ”I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith & Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle gå till. Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske. Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande (1999) på att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.” (GRK sid 199-200.)

    Vad hände med dessa uppgifter? Vilka vapen visades inte fram? Jag kan inte påminna mig att jag sett något om den information som insamlades vid detta tillfälle. Vore intressant inte minst i relation till Stig E:s vapensamlarvän och Christer A, kanske även till en eller annan polis.

    3.

    ”I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith & Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare av vapen med kaliber .357. Licensinnehavarnas namn och adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas. Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum. Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.”

    Hur många hamnade på den här listan? Överensstämde den med de listor som sedan upprättades för provskjutningen 1989? Finns den s k vapensamlaren med här, eller slank hans vapen igenom helt och hållet för att det var felregistrerat? (Polisen hade förväxlat kalibern mellan två revolvrar, om jag minns rätt.)

    4.

    ”Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag [från butiker och skytteföreningar]. Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med ”OP-kulorna” överensstämmande blyisotopsammansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen ”3 PM 7” (vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för att de är tillverkade den 7 november 1979). Till övriga fem saknades askar. Tre av patronerna är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe. Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta ”3 PM 7”. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med ”OP-kulorna” men de hade näraliggande värden.”

    Nå, vilka var dessa nio patroner som matchade mordkulorna? Vem/vilka ägde dem? Om det var föreningar/butiker, går de att koppla till någon som var intressant för utredningen? Hur ”näraliggande” är ”näraliggande” och vad innebär det rent konkret?

    Obs. att GRK utgavs innan man hittade Mockfjärdsrevolvern (2006). Oavsett om den/de var i för dåligt skick för att analysera, innehöll den avfyrade/ej avfyrade patroner vid fyndet?

    5.

    Genomförde PU någonsin några förhör med SKL/NFC-personal och andra experter som kan ge en fylligare bild av vad som är möjligt (eller förut troddes vara möjligt) att ta reda på, eller nöjde man sig med deras kortfattade utlåtanden? Finns det några intervjuer där nuvarande eller tidigare personal uttalar sig om detta, eller om Krister Peterssons avfärdande av värdet med provskjutningar?

    6.

    Det tycks ha upprättats en central förteckning över provskjutna vapen efter den provskjutningsinsats som inleddes 1989, eftersom de tydligen numrerades (OPV-nummer). Finns den databasen att begära ut? Har det skett? Finns det motsvarande förteckningar över kuljämförelser, m m? Och vad vet vi om vad PU har gjort i vapenfrågan sedan Granskningskommissionen under de tjugoett år som hann gå efter att levererade sin rapport, förutom att provskjuta de puffror som stundom lämnades in av Leif GW Persson och andra – gjorde man något utifrån de register som enligt ovan hade upprättats? Vad kunde man ha gjort?

    7.

    Jag tycker teorierna om att kulorna skulle ha skjutits ur en .38-revolver är långsökta, men låt oss därför inte avfärda dem helt. Hur såg det ut med uppsvampningseffekten i det fallet? Kunde man räkna med samma piplängder? Hur många sådana vapen fanns det i så fall i Sverige, mellan tummen och pekfingret? Om det vore så att en kortare pipa inte skapar uppsvampningseffekt på samma sätt i en .38:a som en .357:a, eller med en omladdad patron osv, så öppnar det ju olika möjligheter. Det har exempelvis talats om försvarsmaktens kortpipiga tjänsterevolvrar för piloter, som just nu framstår som ballistiskt omöjliga, men det bygger kanske på felaktiga antaganden utifrån hur SKL testade .357:ornas egenskaper?

    1. Punkt 7 kan jag fylla på med att Flygvapnets bevakningspersonal hade .38 S&W revolvrar med 4 tums pipa. Fanns även med 6 tums pipa. Bland annat för övningsskjutning. Cirkulerar även uppgifter om att man hade en mindre mängd .357 revolvrar också men detta behöver bekräftas.

      Beträffande tjänstevapen för Säpo vid den tiden så verkar .38 revolver S&W med 4 tums pipa varit standard men även här behöver detta bekräftas.

      Mkt intressant frågeställning huruvida denna sk uppsvampningseffekt kan ha påverkats ifall en .38 revolver använts med .357 kula. Vad jag förstår så minskar ju krutmängden något vid en sådan omladdning då .38 hylsor är kortare än .357 hylsor.

      1. Precis, om du laddar om den. Alternativ två ska vara att borra upp trumman, så att den längre patronen ryms. Då blir krutmängden oförändrad. Men jag tänker mig – utan att veta något i frågan – att det skulle kunna skada revolvern?

        Överhuvudtaget är jag som sagt skeptisk till att man skulle vilja fippla med hemmalösningar när det går lika bra med ett vanligt skott. Det som definitivt inte får hända är att vapnet klickar eller att pipan sprängs, att undvika det måste ju vara absolut högsta prioritet.

        Och även om det är relativt enkelt för en kunnig skytt att göra omladdningen/uppborrningen så krävs det väl rätt mycket polisiära/vetenskapliga specialkunskaper för att veta hur spårbarheten ser ut för en .357-patron skjuten genom .38-revolver. Syns det på den? Blir den lättare att identifiera? Svårare? Den typen av forensisk detaljkunskap är inget man en mindre konspiration skulle kunna veta enkelt, och givetvis inte heller en enskild gärningsman. Har man inte den detaljkunskapen minskar incitamenten att genomföra dessa extra förberedelser, som kanske är förenade med egna risker för vapenfel, ganska betänkligt.

        Men visst ska man hålla det öppet som en (långsökt) möjlighet.

        1. Simon A:

          Jag hittade just ett stycke av Ann-Marie Åsheden från hennes samarbete med Holmér, i DN 16 juli 1987. Om du har tillgång till DN-arkivet kan du ta fram sidan på nätet. Det finns nog med i Åshedens bok också.

          Holmér diskuterar i alla fall i slutet på mars 1986 möjligheten att patronerna var omladdade med en svagare krutsats. Han talar inte uttryckligen om att det skulle ha varit för att passa i en .38, men man får anta att det är det det handlar om. Han avfärdar det dock baserat på den kraft med vilken skottet passerat genom Palmes kropp och skapat en – otäckt ordval – ”krater”.

          Holmérs slutsats blir, i Åshedens referat: ”Krutladdningen kan inte ha varit svagare än normalt för 357 Magnum, det måste tvärtom ha varit en förstärkt krutladdning jämfört med exempelvis den som används i den något grövre 38:an.”

          Nu tror jag i och för sig inte man ska ta Holmér som något sanningsvittne i den här frågan och det är oklart om han bygger sitt resonemang på privata funderingar eller på rättsmedicinsk/vapenteknisk expertis. Men frågan om omladdning verkar åtminstone tidigt ha varit uppe och vänt i utredningen.

          I övrigt låter artikeln, som handlar om Holmérs funderingar mindre än en månad efter mordet, som om den vore hämtad direkt från dessa kommentartrådar: Nicola F, paret Palmes promenad och blåa täckjackor. Det går inte fort framåt!

          1. Madam:
            Tack för informationen. Att frågan om omladdning varit uppe tidigt är i sig naturligtvis intressant. Skrev precis ett annat inlägg om att det antagligen var vanligt med handladdning bland skytteintresserade.

          2. Återigen refererar jag till Borgnäs. Han lät ju genomföra provskjutningar med svagare krutladdningar men kulhastigheten blev ändå ganska hög. Sonny Björk fick återigen ta tillbaka sina tvärsäkra påståenden, denna gång om att krutladdningen blir för svag om man konverterar en .38 special.

            1. Jon:
              Hittade reportaget. Mycket intressant och lärorikt. Granskning av vapen, utlagda kulor och hur man går tillväga för att flytta över kula, tändhatt och krut till en .38 hylsa (Sonny B verkar minst sagt tagen på sängen)m.m:

        2. Madam: Därom är vi överens. Dessutom är det långsökt att någon skulle använt sitt eget registrerade vapen som sagt. Vad jag tänkt på är att en skytteförening hade förmodligen tillgång till laddningsutrustning att kunna ladda egna patroner med. Detta med handladdning verkar också vara relativt vanligt förekommande bland skytteintresserade. Stockholms Försvarsskytteförening tränade väl bland annat Combat-skytte ute vid Kaknäs. Var det inte där ute vid Kaknäs även Christer A höll till eller kommer jag ihåg fel?
          Tänkte på eventuella kopplingar som kan vara intressanta här.

        3. Mitt intryck av programmet som Lars Borgnäs gjorde är att för en vapenintresserad är det inte särskilt svårt att genomföra modifikationerna av patron eller revolver så att en .38 special skulle kunna vara aktuell. Såväl en ensam gärningsman eller någon i en mindre konspiration skulle med stor sannolikhet kunna vara vapenintresserad. Är du vapenintresserad är förmodligen informationen du beskriver inte särskilt svår att få fram utan det är nog sådant man tycker är spännande att kolla upp, även om man inte har för avsikt att mörda någon. Jag bedömer inte det alls osannolikt att en .38 special kan ha varit aktuell. Givetvis är det mycket mer sannolikt med en .357 Magnum men inte så att en .38 special kan uteslutas.

    2. Om jag förstått saken rätt provsköts samlarens vapen förra året (det hade köpts av en annan samlare som fick tillbaka det från provskjutningen först efter lång tid och uppvisade då skador). På skalan –4 till +4 fick den 0. Hur man än vänder och vrider på det så är 0 i varje fall inget som säger att det var troligt att vapensamlarens vapen användes för mordet på Olof Palme.

    3. Och utöver S&W är ju också följande vapen möjliga skriver PU på hemsidan: Ruger, Taurus, Kassnar,
      Escordin, Llama och Ruby. Ärligt talat…idag insåg jag hopplösheten att någon någonsin kan lösa palmemordet om ingen människa/grupp erkänner och lämnar över ett mordvapen. Och har ingen gjort det på 30 år lär ingen göra det nu heller. Det enda som finns är kulhylsor och en bredaxlad man iklädd mörk rock och mörk gökboetmössa som tyvärr gick upp i rök. Att gröta ner sig i palmemordet är som att hoppa ner i ett kaninhål, springa runt i underjordiska labyrinter och aldrig hitta ut igen. Klart man skulle vilja se mordet löst, utan tvekan, men det kommer aldrig att ske med hjälp av idéer och teorier.

      1. Det ligger mycket i vad du säger. Så länge vi arbetar med teorier finns det för många som i alla fall går att överväga och än så länge för lite tillförlitliga fakta för att det ska gå att rensa i hypoteserna.

        Men jag tror inte att det skulle behövas ett mordvapen. Tillräckligt preciserade uppgifter från en eller flera personer som verkligen har kunskaper skulle under lyckliga omständigheter kunna användas som utgångspunkt för att gå vidare till en punkt där mordet verkligen framstår som uppklarat.

      2. Ellroy:
        Jag håller med om att det är ett kaninhål eller om man så vill, en labyrint. Att det ska gå att få fram hur det i själva verket ligger till med detta tror jag dock det ska gå att få fram. Det kan hända jag är alltför optimistisk men jag vägrar ge upp hoppet om en lösning. Tycker sedan presskonferensen det har kommit fram oerhört intressanta uppgifter så att vi idag åtminstone med stor säkerhet åtminstone kan säga hur det INTE kan ha gått till. Bara detta är egentligen ett rejält fall framåt.

        Jag tror att det som den legendariske mordutredaren Arne Irvell hade nedtecknat i sin anteckningsbok väldigt väl överensstämmer med det många redan, inte minst jag själv, tack vare alla nysläppta dokument har börjat kunna räkna ut. Spåren och förfarandet med utredningen, mörkläggningen, oviljan att utreda sig själva. Allt detta pekar mot att sanningen sannolikt ligger i det Irvell hade räknat ut. Det blir lite för många ”slumpar” och sammanträffanden för att inte rikta sökarljuset in mot polisen själv. I detta fall då säkerhetspolisen och kretsen däromkring.

        Att leda detta i bevis blir naturligtvis oerhört svårt och det kommer antagligen att krävas att någon börjar berätta men vi får se vad som händer. Jag tycker vi börjar kunna skönja gärningsmannen och dennes medhjälpare bland alla vittnesmålen nu och så nära har man inte varit tidigare.

        1. https://efolket.eu/det-gar-inte-att-komma-runt-alf-karlsson/
          ”Den slutsats vi kommit fram till är att det är rimligt att den förre Säpo-intendenten XXX frihetsberövas (som den juridiska termen lyder) och anhålls; på skälig grund misstänkt för medverkan i anstiftan till mord och/eller medverkan i skyddande av brottsling.”

          Jag håller med om att walkie-talkie-bevakningen och de distinkta mötesscenarierna börjar bli tydligare. Man kan fråga sig om inte ett genskjutande av paret på väg till ett annat möte – då med med utländsk underrättelsetjänst – hade kunnat möjliggöra att Lisbet berättat om det förra men inte det senare, dvs hennes vittnesmål skulle då ha stämt med övrigas och hjälpt jakten. Hon borde insett att många såg mötet med gärningsmannen men hon kunde ha hållit nästa planerade möte hemligt. Varför var det inte en smartare lösning? För att hon hade anledning att misstänka eller blev informerad att de hade gediget utpressningsmaterial och att hoten tornade upp sig?

          Detta kan kan antingen ha viss inre bäring eller helt enkelt tala mot dubbel-mötessceariot, vilket får lämna plats åt enkel-mötesscenariot, vilket hade snärjt in henne mer.

  27. Har börjat läsa/lyssna och måste ge en eloge för valet av uppläsare. Hans röst är perfekt för den här typen av bok.

    1. Roligt att du tycker det. Jag instämmer, Per Juhlin är en väldigt bra uppläsare för böcker av det här slaget.

      Det handlar alltså om att första delen av åtta av Mörkläggning som ljudbok släpptes i dag. Övriga delar kommer att släppas 18, 19, 22, 23, 24, 25 och 26 februari.

      Och den finns alltså sedan i höstas också i ny upplaga som inbunden bok för den som föredrar det.

  28. “Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.”

    Gunnar – ditt citat är i allra högsta grad tendentiös. För en som du, eller för den del vilken initierad palmejournalist som helst, har det alltid handlat om något helt annat. När vanliga dödliga journalister lade pennan på hyllan fortsatte du. Däri ligger problemet. Bristen på mördare och sekretess bidrog till att du lade från dig journalisternas heliga graal: källkritiken. I stället började du spekulera, eller för att använda mig av din egen vokabulär, du pekade i olika riktningar. Precis som många av dina kollegor pekade du egentligen bara i en riktning. Som gammal vänsterman sträckte du ut pekfingret åt höger och mot etablissemanget. Det är beundransvärt att ni fortsatte, oavsett om efternamnen var/är Wall, Borgnäs eller Minell. Det är dock beklagligt att ni allihop satte källkritiken i karantän. Det är förstås i förhållande till detta som du nu höjer tonen. En blandning av prestige och automatiserad politisk propaganda.

    När nu Krister Petersson lade ner förundersökningen och presenterade en misstänkt gärningsman fanns det inga som helst beröringspunkter med dina och andra initierades dunkla hypoteser. Åklagaren, både till utseende och innehåll, är så långt från häftiga spionromaner man kan komma. Däremot höll han sig till källkritiska principer, han lät bli att spekulera. Innehållet blev därför magert – men sakligt. Så blir det när man ska analysera ett historiskt källmaterial. Jag föredrar dock sanningen framför att man missbrukar historien och tummar på källkritiska principer. Materialet ligger nu mer eller mindre vidöppet. Det är dessa källor vi måste förhålla oss till. Finns det något utöver detta, vilket det naturligtvis kan göra, ska även det malas i den källkritiska grottekvarnen.

    1. Tack för dina synpunkter, Per W. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska svara. Du går ju inte in på konkreta argument utan stämplar mig mest med svepande formuleringar – i stil med att jag satt ”källkritiken i karantän” något som du kontrasterar mot Krister Petersson som ”höll sig till källkritiska principer” och ”lät bli att spekulera”.

      Du menar uppenbarligen att jag i någon sorts politisk nit använt mig av Palmemordet för att rikta anklagelser mot högern och ”etablissemanget”. Jag tycker det är en ganska dålig sammanfattning av vad jag bidragit med i ämnet. Min bok Mörkläggning handlar i huvudsak om brister i den socialdemokratiska regeringens sätt att hantera mordutredningen under det sena 80-talet. Jag går också detaljerat och väldigt faktabaserat igenom exempelvis Holmérs och Säpos olagliga avlyssningar som sedan åtalades och ledde till fällande domar. Dessutom ägnar jag rätt mycket utrymme åt att visa hur svagt åtalet mot Christer Pettersson var. Boken handlar också om åklagare som faktiskt försökt att upprätthålla rättsprinciper i och kring utredningen. Jag vet inte om allt detta kan anses som uttryck för någon speciell vänsterpropagandistisk agenda mot högern och ”etablissemanget”.

      Jag har också i olika sammanhang argumenterat bestämt mot förslag till lösningar där personer med förankring inom högerkretsar pekats ut på enligt min uppfattning alltför svaga grunder. Jag tänker på utpekandena av Victor Gunnarsson, av den moderate politikern och tidigare polisen AA och av Alf Enerström och ”Jacob Thedelin”. Samt för övrigt också på det i min mening mycket svaga utpekandet av den moderate lokalpolitikern Stig Engström. Jag ställer mig skeptisk till såväl teorier om att han skulle ha utfört mordet ensam som att han skulle haft hjälp av politiskt likasinnade. Om jag resonerade på det sätt som du tillskriver mig skulle jag väl snarare bunta ihop alla dessa personer i en enda stor komplott regisserad av högerkrafter och ”etablissemang”.

      Jag vet inte vad du har för politiska åsikter, Per W, och eftersom du har all rätt att skriva anonymt så ställer jag inga krav på dig att du ska redovisa dem ifall det känns obekvämt. Åsikter har vi väl alla och jag antar att även du har det. För min del har jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag har hjärtat till vänster. Men jag anser samtidigt inte att det är en bra idé att formulera slutsatser om konkreta händelser som Palmemordet utifrån en ideologisk mall. Självklart finns det en risk att jag gör det ändå, precis som andra kan vägledas av alla möjliga sakligt irrelevanta motiv. Men jag är väl medveten om problemet och tycker att det är viktigt att vara observant på sådana frågor för egen del. Däremot brukar jag vara mycket återhållsam med att anklaga andra debattörer för att egentligen styras av ideologiska eller känslomässiga drivkrafter. Det brukar bara bli fånigt om diskussionen hamnar i sådana hjulspår.

      På den här bloggen har jag därför som policy att vi ska diskutera sakfrågor och inte spekulera om andra debattörers dolda – eller omedvetna – motiv. Anledningen till att jag har den policyn är alltså att jag tror att vi får en bättre debatt på det sättet. Och av det skälet går jag inte in på några spekulationer om vad det är som driver dig, Per W. Hävdar du att det bara är sanningskärlek och respekt för källkritiska principer som ligger bakom din kommentar så tänker jag inte polemisera mot det.

      Att jag publicerar din kommentar trots att den går emot min policy för den här bloggen handlar bara om att du i huvudsak riktar din kritik mot mig, och då anser jag att det är lämpligt att jag är lite mer tolerant än vad jag är när andra som skriver på bloggen blir angripna på det här sättet. Nu kommer du med hånfulla slängar också mot andra namngivna personer. Låt bli det i fortsättningen, en sådan debatt får du hitta andra forum för.

      I den mån du vill debattera med sakargument är du däremot varmt välkommen med ytterligare kommentarer!

    1. Under förutsättning att Palme mördades av en ensam gärningsman är det lättare att psykologiskt tänka sig Christer A än flera andra som förekommit i debatten som till exempel Stig Engström eller Christer Pettersson. Det finns ju också andra omständigheter kring honom som är av intresse, inte minst hur han förklarade att han inte längre hade tillgång till sin registrerade magnumrevolver – att han sålt den till en tillfällig bekantskap som han inte kunde namnge.

      Med det sagt så finns det som jag kan bedöma ett antal personer i utredningsmaterialet med personlighetsprofiler som gör dem till tänkbara gärningsmän och som saknar alibi. Och det finns ingen direkt koppling mellan Christer A och mordplatsen.

      Dessutom finns det en del omständigheter som pekar på att mordet förövades av flera personer och att det var planerat. I så fall faller Christer A bort, han framstår som en enstöring och inte som en deltagare i en mordkomplott.

      1. Gunnar angående en eller flera gm så beskriver Lisbeth ett ansikte med stirrande blick

        Enligt LJ vittnesmål hör han hur Lisbeth skriker ” vad gör du ” mot någon.

        Enligt AB;s vittnesmål är dem tre som går i bredd och pratar plötsligt hör han skott sedan att Lisbeth skriker ut något som han uppfattar ett utländskt språk till mannen som strax efter springer in på tunnelgatan. AB uppfattar alltså inte att orden är riktat mot han som jag tolkar hans vittnesmål.

        Vem skriker Lisbeth ”du” imot enligt din uppfattning ?

          1. Okay, Om ropet ” vad gör du ”var till mördaren över skotten som träffade och skadade bägge två ,hade dem ett samtal före och även efter skotten som gm avbröt genom att vända sig om och rusa iväg, som du uppfattar det ?

            1. Vi kan ju inte vara helt säkra på att Lisbeth verkligen utropade ”Vad gör du?” Alla vittnesuppgifter måste bedömas med försiktighet. Men det är ingen orimlig uppgift, så det finns ju anledning att diskutera den som om den vore riktigt.

              Om ropet var riktat till mördaren kan jag tänka mig att det kom för att Lisbeth Palme visste att personen fanns där men att hon fram till dess inte uppfattat honom som farlig och fientlig. Det skulle ju passa väl ihop med att Palme och mördaren fört ett samtal. Efter skottlossningen kan det inte gärna ha ägt rum något som kan kallas ett samtal. Om Lisbeths utrop var riktat till mördaren var det väl som uttryck för en chockreaktion – inte som ett inslag i ett meningsutbyte.

              Men som sagt, jag kan också tänka mig att Lisbeths utrop var riktat till Olof Palme. I så fall kom det i ett läge när hon märkte att Olof föll men innan hon förstod orsaken. Om det var något sådant som hände så utesluter det förstås inte att det ändå före mordet kan ha ägt rum ett samtal mellan Olof Palme och gärningsmannen.

              1. Vad gäller uppgifterna om vad Lisbeth ropar tycker jag det är märkligt att den som går närmast uppfattar det som ett utländskt språk, annorlunda än de andra. Alla kan inte ha rätt alltså. Eller kan dom? ”What do you do?” kan beroende på uttal låta lite olika. Ett ”lite amerikansk” ”what d’you do?” kan låta som ”vad gör du?” om man förväntar sig att det man hör är svenska och att hjärnan ”associerar” lite. Jag bara spekulerar… Ett utländsk språk utesluter dock i princip att det var riktat mot hennes make och förutsätter en dialog innan skottet.

              2. En tredje variant är att det kommer en person som hon aldrig sett tidigare eller pratat med tidigare och skjuter och att hon då chockad utbrister ”Vad gör du?”

                Jag tycker inte att denna variant heller kan uteslutas.

                1. Det är sant. Och i så fall är det uppenbart att den delen av händelseförloppet har fallit bort ur Lisbeth berättelse. Hon har ju inte redovisat någon iakttagelse av mördaren alldeles i anslutning till skottlossningen.

                  I just det avseendet är alltså den här varianten tämligen lik varianten med att hon sett mördaren redan innan och ropar ”vad gör du” till honom som en reaktion på att han agerat på ett oväntat och fientligt sätt.

                  Att hon säger något till mördaren i samband med mordet strider helt mot hennes version av vad som sker. Och då tänker jag lite grann så här: om hon verkligen ropat något till mördaren – men inte berättat om den saken efteråt – så pekar det kanske på att det funnits något i skeendet som hon uppfattat som lämpligt att hålla borta från offentligheten.

                  1. Det behöver ju inte vara så att hon har sett mördaren före skottet heller, vare sig det är en bekant eller obekant person. Hon kan ju helt enkelt märka att något händer, vända sig mot Olof och se att någon har skadat honom, för att då utbrista ”vad gör du?!” i chock/protest. Om man nu skulle utropa något i ett sådant läge så låter väl ”vad gör du?!” som något som mycket väl skulle kunna ramla ut ur munnen på en. På mig i alla fall.

                    Jag tycker alltså inte man kan dra några slutsatser åt något håll.

                    Möjligen stärker ordvalet ”du” antagandet att hon bara har sett en person på platsen, men det finns det ju gott om annat stöd för ändå. Och det kan ju som Gunnar mfl har påpekat också handla om att hon ropar åt maken. I så fall säger det oss inget alls, mer än att hon förmodligen inte ropade något på ett utländskt språk som Anders B uppfattade det.

  29. Gunnar – tack för svar!

    Du är en offentlig person och har själv (mer eller mindre) tagit på dig rollen som den opartiske palmejournalisten. Med detta sagt, jag hade inte skrivit på samma sätt till en privatperson och det också du själv som sätter tonen i det citat som jag hänvisar till här ovan. Oavsett var mitt hjärta sitter (för övrigt sitter det betonggjutet på vänster sida) så är det lika illa när väl källkritiken sätts i karantän. Det finns en tendens, när det kommer till frågor likt Palmemordet, att de politiska ytterkanterna tar patent. Samma tendens kan skönjas när historieskrivningen används i den politiska debatten. Det behöver vi vara medvetna om – även och i synnerhet när det kommer till Palmemordet. Jag får förstås respektera att det inte är något du vill diskutera här på din blogg, men tidigare forskning har visat att så är fallet och personligen tycker jag att det är värt att lyfta. Lika personligt övertygad är jag också att detta färgar av sig på personliga intressen, hypoteser och spår. När det gäller Engström och åklagarens utpekande går det att finna förklaringar i materialet att han misstänkliggjordes och pekades ut. Det var det som presskonferensen handlade om. Vi kan förstås vara besvikna över att utredningen inte lade ett fullständigt pussel, men efter omständigheterna är det inte direkt något överraskning. Att som du kalla beslutet illa övervägt och desperat är att gå över gränsen och i det citatet kan jag skönja personliga syften och intressen. Så i sak, jag vänder mig mot dina värdeladdade ord som då exempelvis ”desperat” och ”illa genomarbetad”. Det är just sådana slagord jag känner igen från de politiska ytterflankerna oavsett vilket etablissemang eller sakfråga som kritiseras. Historien går igen.

    1. Nu låter det som om jag vill begränsa en nödvändig sakdebatt. Det är inte mitt syfte. Du får gärna ge konkreta exempel och utveckla vad du menar med att jag sätter källkritiken i karantän. Och vill du illustrera dina tankar med exempel från historieskrivning i den politiska debatten så gör gärna det. Ibland kan det ju vara bra att diskutera metodfrågor genom att ta exempel från andra ämnen än de som diskuteras.

      Den diskussion jag ville sätta stopp för var något annat, nämligen svepande spekulationer om tvivelaktiga bakomliggande motiv från andra debattörer på bloggen i stället för kritik av deras faktiska ställningstaganden. Erfarenheten säger att sådana diskussioner ofta bara leder till ofruktbara gräl som bara tillfredsställer dem som deltar, om ens det.

      Men vill du visa att jag eller andra brister i källkritiken i det ena eller andra avseendet är det alltså fritt fram.

      1. Gunnar

        Jag ska vara ärlig. Till att börja med är det titlarna på böckerna, titlar som inte klingar samstämmigt med innehållet. Alla vet exempelvis vad en mörkläggning är för något, det är ett vedertaget ord. I dina böcker hittar jag ingen mörkläggning. Du återkommer väldigt ofta till att det kan vara en mörkläggning eller att mycket pekar på en sådan. Källorna säger något annat. Tänker att du har all rätt i världen att tro och spekulera kring mörkläggning i samband med Palmemordet. Det är ju lite knepigt med just mörkläggningar. Per definition saknar dessa ofta giltiga källor. Å andra sidan kan man vända på steken. Det är lätt att svänga sig med ordet utan att uppvisa källor. Kontentan är att du, lika lite som jag, kan bevisa att Palmemordet är/var en mörkläggning. PKK-spåret är väl ett bra exempel. Jag har aldrig hört dig lyfta spårets egentliga bäring och introducering i utredningen som något självklart. Vi är överens om att det var fel och ett blindspår – men långt från någon mörkläggning.

        Jag är precis som du fascinerad av historia och i synnerhet Kalla kriget. När det gäller källkritik, oavsett vilken historisk epok som ligger under lupp, ska vi vara försiktiga med att dra långtgående slutsatser. Ja, Palme var kritisk mot Vietnamkriget och regimen i Chile. Han sågs tveklöst som en landsförrädare i mångas ögon i ljuset av sin medlingsroll Här finns det gott om källor som styrker det. När det kommer till omvärldsförhållandet och dess kopplingar till mordet saknas källorna helt. Tvärtom – det finns väldigt många källor som motbevisar att Palmes omvärldspolitik skulle ha att göra med mordet. Det är just vid sådana tillfällen jag tycker du skarvar. Där blir traderade citat av Dahlsten och Ebbe en länk, en länk som inte kan spåras i källmaterialet.

        Gunnar – jag finner din omvärldsanalys väldigt intressant. Den är viktig och den berör oss än idag. Men – om den har med Palmemordet att göra är inget dina böcker ror i hamn.

        Slutligen, i egenskap av opartisk palmejournalist, tycker jag att du misskrediterar åklagarens nedläggningsbeslut. Du, om någon, skulle kunna ge en mer nyanserad bild av läget. Med stor hjälp av andra journalister presenterade nämligen åklagaren ett viktigt argument, ett argument som är bortglömt i debatten. Engström lades ad acta på felaktiga grunder. Att beskåda Ströms PM utifrån vad vittnet Yvonne N faktiskt sa är i min mening verkligen häpnadsväckande. Även om du tror att mordet står i förhållande till Kalla kriget måste väl ändå du medge att så är fallet? Förmodar att även du Gunnar hört hur tongångarna gick i Palmerummet och hur Holmér bokstavligen undanhöll Engström för åklagarna Jag menar, det är källor som både du och jag har tillgång till – ändå väljer du, som oberoende palmejournalist, att inte diskutera detta. För övrigt sätter detta konstaterande dina hypoteser på kant. Det vill säga att utredningen aktivt sorterade bort en mycket enkel lösning.

        1. Det kanske är att märka ord från min sida, men jag har aldrig hävdat att ”Palmemordet är/var en mörkläggning”. Mordet är en sak, om det vet vi tyvärr inte så väldigt mycket. Utredningen är en annan, om den vet vi desto mer.

          Jag konstaterar att Holmér så fort han satt säkert i sadeln beslutade att avstå från att utreda allt utom PKK-spåret. Och som jag visar i min bok Mörkläggning så utredde han egentligen inte PKK-spåret heller. När åklagarna ville att det skulle genomföras normala förhör kring Seppos vapentips – som var kärnan i PKK-spåret – var Holmér negativ. Han ville bara förbereda sitt stora tillslag. Och han räknade med att att åklagarna till sist skulle känna sig tvungna att foga sig i hans grandiosa plan, den som gick ut på att avsluta utredningen och peka ut PKK i samband med detta tillslag oavsett styrkan på indicierna i fallet.

          Vi kan naturligtvis spekulera över möjligheten att Holmér lyckades invagga sig själv i tron på att det verkligen var PKK som låg bakom mordet och att han därför ansåg att det var helt rätt att bete sig som han gjorde. Det hindrar inte att hans sätt att sköta utredningen i praktiken innebar att allt som stred mot detta spår sopades under mattan. Eller annorlunda uttryckt: att det skedde en mörkläggning.

          Något liknande skedde efter hans avgång när Palmeåklagarna och Ölvebros spaningsledning rätt framgångsrikt sopade undan allt som kunde ifrågasätta deras lösning, Christer Pettersson. Trodde åklagarna själva på sin tes? Anders Helin var tämligen öppenhjärtig i sitt samtal med Marjasinkommissionen. För honom var det likgiltigt vad han egentligen trodde, han gjorde bara sitt jobb. Och det innebar exempelvis att han i rätten – oavsett vad han själv trodde – hävdade att det inte fanns någonting som pekade på att makarna Palme var övervakade. Även den som tror att det var en ensam gärningsman som mördade Palme borde kunna se den uppenbara orimligheten i Helins påstående. Det fanns mycket som pekade på övervakning, oavsett om alla dessa omständigheter eventuellt skulle kunna ha en annan förklaring. Men att över huvud taget medge möjligheten av att det förekommit organiserad spaning på Palme riskerade att slå sönder det bräckliga åtalet mot Pettersson. Och därför var det mycket som behövde förtigas i rättsprocessen. Återigen: mörkläggning.

          En sak till i din kommentar som jag tycker är värd att ta upp. Du skriver: ”det finns väldigt många källor som motbevisar att Palmes omvärldspolitik skulle ha att göra med mordet”. Oj då, vad är det för källor som har den tyngden att det går att slå fast något sådant? Självklart finns det uppgifter som om man fäster full tilltro till dem leder till den slutsatsen, till exempel Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson. Inget tyder på att Pettersson var särskilt intresserad av eller fientlig till Palmes omvärldspolitik”. Men när du använder ett ord som ”motbevisa” vill jag gärna att du preciserar.

          Slutligen: om du anser att Håkan Ströms PM fått för lite uppmärksamhet, så lite att det är bortglömt, finns det i alla fall ingen anledning att rikta kritik mot min blogg för det. Detta PM har diskuterats här vid ett antal tillfällen, precis som en lång rad andra enskildheter i den indiciekedja mot Stig Engström som Thomas Pettersson och andra skisserat. Jag vill påstå att för den som vill ha en översikt över argumenten för att Engström skulle vara Palmes mördare finns det knappast någon mer fullständig källa än min blogg. Att jag inte låtit mig imponeras av dessa argument är en annan sak.

    2. ”Illa genomarbetat” påhopp. Samtliga journalister vad jag vet röstar i valen. Inte kan Gunnars ”hjärta till vänster” vara unikt Förstår inte heller hur det påverkar Gunnars åsikt gällande KP:s lösning.. Du anklagar Gunnar för att inte kritisera källor. Källkritik är bra lurigt. Har läst allt Gunnar skrivit i ämnet å mängden talar mot dig Per. Gunnar har ältat mordet i tusentals sidor å åter tusental. Tror ingen på moder jord hade önskat ett avslut mer än Gunnar….

    3. ”Vi kan förstås vara besvikna över att utredningen inte lade ett fullständigt pussel, men efter omständigheterna är det inte direkt något överraskning. Att som du kalla beslutet illa övervägt och desperat är att gå över gränsen och i det citatet kan jag skönja personliga syften och intressen.”

      Per W: Jag följer Gunnars blogg dagligen och skriver även emellanåt. Först ditt påstående om att ”källkritiken sätts i karantän” av Gunnar. Jag har läst alla hans böcker. Ja du Per W, kom med konkreta exempel.

      Sedan till det jag citerar i inlägget. Du kan skönja personliga syften och intressen hos Gunnar. Då är min raka fråga till dig Per W: Har du några syften och intressen?

  30. Gunnar
    Vad säger du om uppgifterna om taxikvinnan som såg två män vid mordet på OP ?

    Finns det något trovärdighet i det här ?

    1. Jag ser i gruppen Palmerummet att förhöret med kvinnan förhoppningsvis snart kommer upp på http://www.palmemordsarkivet.se

      Det kommer att underlätta en diskussion om saken. Det är ju ett sensationellt förhör, men det finns anledning att se på det med försiktighet. Det är från 1989, mer än tre år efter mordet och det är i vissa avseenden mycket detaljerat. Det kan antingen tyda på att kvinnan verkligen gjorde en taxiresa längs Sveavägen och såg en del av det hon berättat, men att hon i efterhand broderat ut detaljerna eller att hon helt enkelt diktat upp hela historien.

      Men alla synpunkter är välkomna. Det är ju en spännande video som Otto Ekevi gjort.

      1. En verkligt intressant iakttagelse som taxi kvinnan gjort. Den som närmare känner eller vet vem hon är borde söka upp henne om hon finns kvar. För att riktigt kunna bedöma sanningshalten i många vittnesuppgifter borde man få sitta och prata ansikte mot ansikte och samtidigt dra slutsatser om vilken typ av person man pratar med, det skulle underlätta betydligt för trovärdigheten.

          1. Vill ännu en gång ta tillfälle i akt å skriva hur bra Gunnar är. Säkerligen fel tråd, men genialitet sover inte oavsett tråd. Ta väl hand om dig Gunnar, vi behöver dig 🙂

    2. Instämmer i det Gunnar säger här. Publicitet kan kvinnan inte sökt i alla fall eftersom detta är ett praktiskt taget okänt vittnesmål. Hade hört talas om att det skulle finnas men har aldrig sett det förrän nu. Kan uppgifterna verifieras genom exempelvis förhör med aktuell taxichaufför, att kvinnans bil verkligen var stulen vid tidpunkten etc så stärker det uppgifterna ordentligt.

    3. Det kanske intressantaste av allt är att stämmer uppgifterna så får vi nu ihop ett alternativt sammanhängande förlopp. Där gärningsmannen korsar Sveavägen och kanske sneddar in mot reklampelaren.

      Först har vi här uppgifter om man med walkie-talkie och ytterligare 2 män på Olofsgatan/Tunnelgatan:

      https://drive.google.com/file/d/1ultg69QSD9epupNogpEaLQTFnGyBDog-/view

      https://drive.google.com/file/d/1CSowc9PlH988WJgpqVh7L-K4c1vgNle9/view

      Sen då B Hellströms uppgifter om 2 män, bland annat en man i blå jacka som beger sig upp mot Sveavägen (ska även finnas ett tidigare förhör med Hellström):

      https://drive.google.com/file/d/1e9pv8ZUtjvr4aBaKsC2XDUq7o85bLK6b/view

      Nästa uppgift i händelsekedjan är observationer av en man som står och spejar hörnet Tunnelgatan/Sveavägen:

      https://drive.google.com/file/d/11J9gLIoG-5aAXkPngtaCOfUV_bdLClKw/view

      Det är med tanke på dessa ovanstående uppgifter inte alltför långsökt att tänka sig att det är denna man som ”taxikvinnan” observerar korsande Sveavägen. Därmed kan vi med tämligen hög sannolikhet dra slutsatsen att gärningsmannen kom till platsen genom att korsa Sveavägen. Kan denna kvinnas uppgifter alltså styrkas på något vis så är vi alltså nära nu!

      Själv har jag bland annat begärt ut uppgifter om en walkie-talkie observation ovanför trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Väntar med spänning på vad detta kan ge. Jag tänker mig att detta kan vara en medhjälpare som ska se till att hålla flyktvägen fri.

    4. Lite tveksam till tidslinjen bara.
      Det är möjligt att de precis fått rött ljus vid Adolf Fredriks kyrkogata då Palmes passerade. De borde ha fått grönt runt en minut senare, och om inte Lisbeth tittat i skyltfönstret för länge skulle de kunna ha kommit 40 meter söderut innan taxibilen återigen kunde köra.
      Palmes har då 80 meter kvar att gå och taxin borde ha kört fram till Tunnelgatan på 10 sekunder.
      I det läget är det 65 meter kvar för Palmes att gå.
      Om taxin fått omslag till rött precis då den kom fram, skulle de kunna ha stått en minut även där, och i så fall bör makarna Palme precis ha hunnit gå den sista biten och kommit fram lagom till det slog om till grönt.
      De bör alltså ha stått som första bil i någon av filerna som gick rakt fram. Antingen framför Anders D eller Hans J.
      Om man pressar tidslinjen till det yttersta kan det vara möjligt, och att ingen nämner denna taxibil behöver ju egentligen inte betyda att den inte fanns, men hon återger misstänkt många detaljer.

    5. Uppläsaren ‘är mycket oprofessionell. Stakar sig fram och lägger betoningar på helt fel ställen precis som att han läser innantill. Reportaget är helt enkelt dåligt producerat. Detta påverkar kanske inte vittnets trovärdighet men kan tyda på att producenten inte har några seriösa anspråk utan kan vara vinklat.

  31. Vet inte om någon redan har tagit upp detta, men det har släppts en serie intressanta förhör på Palmemordsarkivet: https://drive.google.com/file/d/163zAhwbtGRga_6NRl1H6QSPMk_pjBVVT/view

    Flera personer var i sällskap på Bröderna Mozart på Grand och promenerade sedan till Bohemia. De säger samtliga att Dekorimahörnet och Tunnelgatan var folktomma.

    Det är oklart för mig hur många och vilka konstellationer det rör sig om, men vid en snabb koll verkar det ha varit två olika sällskap om tre plus två personer? Eller handlar det om ett mindre antal personer som förhörs flera gånger? Jag är osäker på detta. Det är tyvärr för söndermaskat för att det ska vara begripligt. Kanske går det att räkna ut om man tittar noggrannare på det än jag har gjort.

    Ett vittne kollade i alla fall klockan efter Bröderna Mozarts slut, av allt att döma medan hen fortfarande var kvar inne i salongen. Klockan var cirka 23.10 eller drygt detta.

    I två förhör säger vittnet att man först rökte en cigarrett vid Grand innan man började gå och att de sedan stod ”cirka två minuter” och diskuterade vid Dekorimahörnet innan de beslöt sig för att gå in på Bohemia. Detta ger ytterligare fördröjning.

    Oavsett när de anlände säger samtliga att de minns att Tunnelgatan och korsningen med Sveavägen var helt folktomma.

    Det stärker i mitt tycke bilden av att paret Palme förföljdes av sin mördare från Grand. Men det beror förstås på hur man får ihop tiderna.

    En avslutande anmärkning är att maskningen verkligen är helt bisarr. Polisen censurerar till och med namnet på restaurang Bohemia. Vad är den lagliga grunden för det? Det är ännu värre i flera av de förhör kring Engström som nyss lades upp på sidan, de är helt oläsliga.

    1. Jag tror också det finns minst en övervakare vid Grand. Det är i det sammanhanget en synnerligen intressant omväg polisman D tar för att parkera om sin bil. Plocka upp en ev övervakare vid Grand för att släppa av denna att bevaka trapporna och hålla flyktvägen fri kan vara en förklaring till den till synes helt onödiga omvägen. Omständig procedur för att parkera om en privatbil på tjänstetid. Huruvida någon sedan också till fots följer efter makarna Palme från Grand får jag för egen del lämna öppet så länge.

      Ca 25:30 in i inslaget:

        1. Ber om ursäkt, hade tydligen länkat till fel inslag. Även om det också är intressant så kommer här länk till rätt inslag (det är inslaget med omladdning av ammunition). 25:30 och framåt:

      1. Hittade följande inslag.

        Diskussion med D kring flyttande av bil, ca 9:40 in i inslaget:

        Ca 22:15
        Lars J endast sett mannen som en mörk skugga bakifrån, blå dunjacka, keps.

        Ca 26:10 och framåt. Ser nästan ut som Stig E med en påse i handen kommer gående förbi under intervjun. 😉

  32. Stod det en man med WalkieTalkie i närheten av mordplatsen kl 23,20 den 28 feb 1986?

    Iakttagen person Sveavägen-Tunnelgatan”

    ” UL( antar att det är en förkortning av uppgiftslämnare) körde Sveavägen ned mot Sergelstorg
    Vid hörnet Tunnelgatan/ Sveavägen fick han rött ljus.
    Nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan kunde UL se en man stå snett mot Sveavägen samtidigt som denne person lyssnade i en WalkieTalkie
    UL säger att klockan bör ha varit 23,20 när han såg mannen
    UL hade sagt till sin passagerare att det är nog en civilpolis på uppdrag

    Signalement
    Mannen är cirka 30-35 år gammal
    Smal och spänstig
    Cirka 180 cm lång.
    Han var klädd i en ljus jacka”

    https://drive.google.com/file/d/11J9gLIoG-5aAXkPngtaCOfUV_bdLClKw/view
    19860326

    1. Visst, mycket mer än genomsnittligt intresse! Faktiskt riktigt hett. Blir dock, tycker jag, snurrigt när Christer Pettersson och Sigge Cedergren kommer in. Men allt detta med IB och Stay Behind borde nystas upp.

      Skall tilltron naggas lite kanske av ett sakfel som jag råkade snappa upp: Thule låg väl vid Kungsträdgården?

      Kan någon få ihop en konsekvent alternativ historia där dessa KGB-agenter inte var inblandade i en mordkomplott utan arrangemanget av ett möte some Palme var på väg till? Mordkomplotten baserades sedan på hemlig information om detta möte som tex Säpo samlat in.

  33. För vad det kan vara värt så har jag pratat med en som på den tiden kände polisman Å. Denna Å pratade ofta spontant tyska. Mamman var tyskalärare så han var väldigt duktig på det språket. Kunde enligt min källa börja prata tyska mitt i en konversation på svenska. Längd runt 180 cm ungefär, ej blond. Han ska tydligen spelat hockey eller om det var bandy, vältränad och god kondition i alla fall. Å umgicks rätt mycket med Ö.

    Tyvärr kom inte min källa ihåg så mycket mer än så och några nya uppgifter om Ö kunde jag inte få fram då min källa inte personligen kände Ö, hört talas om bara. Där är det samma som vi redan vet, extrema politiska åsikter, vapenfixerad osv. Däremot talade även Ö tyska, förutom svenska och finska. Det framkom bla i Borgnäs program.

  34. ”16. Engström har nära kontakt med utvecklingsstörd flicka (jmfr Åland) som han kallar sin dotter.”

    Fra Per H:s redegørelse 86-06-05. Per H stod som bekendt for udredningen på Skandia. Men hvem talte han konkret med – findes der oplysninger om det? Hvorfra har han eks. oplysningen, at Engström har nära kontakt med [en] utvecklingsstörd flicka […], som han kallar sin dotter”? Gemmer det sig bag overstregningen i forhøret med butiksejeren fra Åland, 86-05-12, eller er det ekstra oplysninger fra Irvell?

  35. Hej Gunnar och övriga,
    I samband med att författaren Thomas Pettersson släpper en ny och uppdaterad utgåva av sin bok ”Den osannolika mördaren” har även Filterpodden diskuterat boken i sitt senaste avsnitt. Man kan ha många åsikter om Stig Engström som Palmemördare men i detta poddavsnitt framgår det med stor tydlighet att både Thomas Pettersson och Filters chefredaktör Mattias Göransson själva är mycket övertygade om Engströms skuld. Jag skulle vilja säga att de båda är så övertygade att de nästan slår knut på sig själva och kanske i alla avseenden inte tänker helt klart – låt mig förklara nedan.

    Jag personligen är ingen vän av teorin kring Skandiamannen men har i och för sig inte uteslutit den som möjlig. En av de detaljer som gjort att jag själv inte helt avvisat teorin är något som Stig Engström säger till väktarna när han återvänder till Skandia någon gång 23:30-23:45. Många har tidigare ansett det är klarlagt att Engström återvände till Skandia ca 23:40 men omvärderade uppgifter kan tyda på att Engström var tillbaka på Skandia redan ca 23:30-23:35. Detta är dock en separat debatt vi lämnar här.

    Den detalj som stört mig är emellertid att Engström nämner att han uppfattat Olof Palme som ”liten” i sitt samtal med väktarna strax efter återvändandet. Huruvida Palme var eller uppfattades som liten eller småväxt av sin samtid utvecklar jag lite längre ner i detta inlägg. Rent allmänt tror jag dock det är svårt att uppfatta en liggande persons längd, ögat har inga bra referenser när man ser en person som ligger ned. OK, att uppfatta en person som är 160 cm som relativt kort eller en person som är 195 cm som relativt lång är möjligt. Men att avgöra om en liggande person är t.ex. 173 eller 182 är inte lika enkelt.

    Det som nu alltså stört mig är att Engströms tal om Palmes litenhet, åtminstone tidigare, starkt tytt på att Engström sett Palme i stående position. Och gärningsmannen Engström har självklart uppfattat Palme stående eller åtminstone gående. Men att vittnet Engström skulle ha sett Palme stående leder till helt nya scenarier som vi inte ska utveckla här. Som jag ser det är alltså Engströms uppgift om Palmes litenhet något som stärker teorin om honom som gärningsman. Detta är något som Pettersson och Göransson rimligen borde ha tagit fasta på. Gärningsmannen Engström måste självklart ha sett sitt offer stående men att han eventuellt skulle ha sett liten ut sekunderna efter attentatet är en i sammanhanget ovidkommande uppgift – mördaren befann sig mindre än en meter bakom Palme och vet hur lång eller kort han upplevdes innan skottet.

    Istället för att ta fasta på Engströms spontana uppgift om Palmes längd utvecklar Pettersson/Göransson en teori om hur det gick att uppfatta Palmes som liten 10-20 sekunder efter mordet; skottet genom ryggraden skulle gjort att Palme ”knycklar ihop sig” eller något liknande. Det är möjligt att deras teori är korrekt men problemet ur Pettersson/Göranssons synvinkel är att denna teori främst stärker Engström som vittne och inte som gärningsman – som gärningsman behöver man inte komma med någon förklaring till hur Engström eventuellt uppfattade den stående Palme. Tyckte gärningsmannen Engström att Palme var liten så gjorde han det med stor sannolikhet från situationen strax före skottögonblicket.

    Nåväl, hur var det då med Palmes längd. Det korta svaret är förmodligen att Palmes samtid uppfattade honom som under eller något under medellängd; jag själv var 25 år när Palme mördades och jag uppfattade Palme på detta sätt. Men det är nog fel att påstå att Palme skulle uppfattats som kortväxt, något som däremot var fallet med t.ex. Kjell-Olof Feldt eller Sigvard Marjasin, dessa var nästan ca en respektive två decimeter kortare än Olof Palme.

    Vad det gäller Olof Palmes längd så säger obduktionsprotokollet ca 175 cm och i Granskningskommissionens rapport står det 174 cm. Den senare uppgiften är förmodligen hämtad ur passregistret. Men med tanke på Palmes ålder – nästan 60 år – och att diskarna i rygg och nacke med stigande ålder normalt blir lite komprimerade är det kanske troligt att Palme var 172 eller 173 cm när han dog. Inte påfallande kort men ändå mindre än de 180 cm som både 70- och 80-talet uppfattades som en normallängd för en vuxen man. När jag som 18-åring mönstrade år 1979 var medellängden för mönstrande män 178 om jag minns rätt, men trots detta uppfattade jag min egen längd (som var just 178 cm) som något under medellängd. Dessutom tror jag mönstringsstatistiken kan vara lite missvisande, alla 18-åriga män har inte växt helt klart varför medelvärdet vid mönstring inte helt speglar t.ex. 25-åriga mäns medellängd.

    Engström säger sig själv vara 182 cm. Beroende på skoval och annat kan alltså gärningsmannen Engström ha upplevt sig vara varit nästan 1 dm längre än Palme. Dessutom lutar trottoaren svagt ut mot Sveavägen och då kan gärningsmannen Engströms upplevelse av Palme förstärkas av att han närmade sig sitt offer snett bakifrån vänster, och trottoarens lutning förstärker längdskillnaden. Vad det gäller skor har det påståtts att Engström den 28 februari skulle ha haft ”hala kontorsskor” och de stödjer detta på vilka skor han hade en solig söndagseftermiddag i april. Min far var en tjänsteman i samma ålder som Engström och inte gick min pappa i ”sommarskor” på vintern, men han hade inte heller vinterkängor. Det vanliga var nog att 50-åriga kontorsarbetande män vid denna tidpunkt gick i lite kraftigare vinterskor med en tjockare rågummisula (men detta är en separat diskussion).

    Alltnog, med tanke på Palmes respektive Engströms längd är det alltså inte orimligt att gärningsmannen Engström faktiskt uppfattade Palme som liten. En längdskillnad på ca 10 cm kan ha uppfattas som ganska mycket och skulle alltså kunna förklara Engströms spontana tal om Palmes litenhet. Men nu har Pettersson/Göransson hjälpt mig att förstå varför vittnet Engström kan ha uppfattat Palme som liten. Det är ju till och med så att deras teori stödjer att vittnet Engström är tidigt framme (kanske redan 15 sekunder efter skotten) och ser den ”ihopknycklade” Palme innan Anna H och Stefan G har hunnit räta ut honom till hans fulla längd eller hur de nu uttryckte det i podden.

    Om Thomas Pettersson eller Mattias Göransson läser detta vill jag slutligen framföra ett tack till er för att ni lyckats förklara hur Engströms tal om Palmes litenhet på ett rimligt sätt skulle kunna tolkas!

    1. Anders Fredric:

      Det är i sig ett vettigt resonemang, men jag tycker du (och de) har hängt upp er på något ovidkommande från första början.

      Det behöver ju inte ha med ett konkret synintryck att göra. Stig E kan ju helt enkelt ha föreställt sig Palme som ganska lång, om han mest hade sett honom på tv, i talarstolar osv? Kanske låg han på ngåot sätt som gjorde att han han såg ovanligt liten ut? Kanske var det mängden stående och sittande människor runt honom som fick honom att se liten ut? Kanske var det det sorgliga i scenen som fick Stig E att tycka det såg särskilt hemskt ut, att han var så skyddslös och liten? Kanske var det den storvuxne Leif L:s närvaro som fick Palme att se liten ut …osv. Det går att hitta mängder av möjliga förklaringar till att han fick det intrycket, även som vittne. Varför vet vi inte och vi kommer väl aldrig få veta det.

      Inte för att det spelar någon roll, men för mig har just den repliken tvärtom alltid givit ett psykologiskt trovärdigt intryck. Det är en väldigt specifik sak som verkar ha ristats in i sinnet på honom, som känns som om den passar bra in på att han är upprörd över vad han har sett. Men det har naturligtvis inget bevisvärde åt det hållet heller.

      1. Hej Madam,
        Ja, du har förmodligen rätt, det finns säkert många både alternativa och rimliga förklaringar till ”liten”. Till exempel kan Engström, när han återvänder till Skandia omskakad och talar lite osammanhängande, mena att Palme såg liten och hjälplös ut, dvs. det hade inget med kroppslängd att göra.

        Vidare finns det en risk att det här – liksom i många andra sammanhang när det gäller vittnesmål i Palmefallet – görs en höna av en fjäder. Vi måste också komma ihåg att väktarna försöker återge ett samtal de haft nästan 3½ månad tidigare. Bara detta borde leda till stor försiktighet i tolkningen.

      1. Mikael B m.fl, vedr. højde:

        To personer, der måles til 173 cm, når de står ind mod en væg, kan variere i højden på gaden afhænging af kropsholdning (posture). Er man foroverbøjet (stooped), bliver man hurtigt 2-3 cm kortere end ham, der er rank (erect). Skulle SE være rank, og Palme foroverbøjet, kunne de 180 cm vs 173 cm således faktisk være 9-10 cm i højdeforskel. Skulle det forholde sig omvendt med deres kropsholdning, ville højdeforskellen omvendt indsnævre sig … SE syner rank på foto. Jeg ved ikke med Palmes kropsholdning

    2. Anders Fredric.

      Du skrev:

      ”Rent allmänt tror jag dock det är svårt att uppfatta en liggande persons längd, ögat har inga bra referenser när man ser en person som ligger ned. OK, att uppfatta en person som är 160 cm som relativt kort eller en person som är 195 cm som relativt lång är möjligt. Men att avgöra om en liggande person är t.ex. 173 eller 182 är inte lika enkelt”

      Engström säger enl ALG att ”Palme såg så liten ut” inte att han såg kort ut.
      En liggande person kan nog säkert uppfattas som späd och liten, det måste ju också relateras till vad man har för föreställning av personen innan.
      Vi vet inte hur Engström föreställde sig Palme.
      Palme kanske såg längre och större ut i talarstolen?
      Det är också lika mycket en fråga om kilon som centimetrar när man gör en sådan bedömning.
      Jag tycker att Filters resonemang är bisarrt.
      Faktiskt mer bisarrt än övriga konstlad bevisföring inklusive ”lögnen” om utevistelsen, hala kontorsskor och den helt vederlagda Grandpromenaden.
      Teorin om att Engström här skulle ha avslöjat sig som gärningsman genom att försäga sig på denna punkt kan väl knappast vara tungan på vågen när man ska bedöma Engström själva skuldfrågan?

      Många som kände Engström tyckte att han var liten.
      Stugägaren sa i förhör att ”det är orimligt att den lille mannen kunde haft en jättepuffra innanför sin lilla rock”
      Och en av vapensamlarens döttrar uppfattade Stig som en ”soffpotatis med mage. ”Ganska kort för att vara man”
      På TV-klippet där han kommer ut från Skandia kan man också jämföra honom med personerna på trottoaren. Den något äldre kvinnan som promenerar där ser ut att vara i ungefär samma längd som Stig.

      Det kan ju också vara så att Stig en gång i tiden varit 180, men att han krympt ihop med åren.
      Jag skulle bli förvånad om han var över 175 vid tiden för mordet.
      Med detta sagt så drar jag mig ur denna märkliga sidodiskussion om centimetrar och trottoarlutningar eftersom jag inte kan relatera den till gärningsmannafrågan.

      1. Jörgen – innan du lämnar. Engström skulle alltså krympt med åtminstone 7 centimeter i förhållande till de faktiska källor vi har? Engström var för övrigt 1.82 – enligt samma källor. Vad det nu är värt.

  36. Ursäkta att jag ställer en fråga i en för den möjligtvis oväsentlig tråd. I Granskningskommissionens rapport (sid. 734) står att Lisbeth Palme träffade Hans Ölvebro vid ett tillfälle, då han tillträde som spaningsledare. Mötet ”föll inte väl ut” och efter det vägrade Lisbeth Palme att träffa Ölvebro igen. Jag tycker det är en häpnadsväckande uppgift, inte bara att Lisbeth Palme valde en (!) kontaktväg till utredningen (Solveig Riberdahl), utan att hon absolut vägrade att ha med utredningsgruppens högste chef under åtta år framöver att göra. Vet du någonting om skälen eller kan du ana Lisbeths bevekelsegrund att vägra ordentliga kontakter med utredningen så tidigt som två år efter mordet? För egen del kan jag tänka mig att Ölvebro, rak och konsekvent som han är, kan ha krävt större medverkan från hennes sida.

    1. Lisbeths ovilja att ha kontakter med Ölvebro var en del av ett större och bekymmersamt mönster. Jag tar upp saken i min bok Mordgåtan Olof Palme. Här följer ett längre citat ur boken, hämtat från sid 392-394. Alldeles innan har jag tagit upp att det aldrig genomfördes en rekonstruktion på Sveavägen med Lisbeth Palme:

      Solveig Riberdahl berättade för kommissionen om en betydligt enklare utredningsåtgärd än en rekonstruktion på Sveavägen – nämligen en föreslagen visning av ett antal fotografier för Lisbeth Palme.

      Det handlade helt enkelt om att få Lisbeth att gå med på att titta på foton på olika personer där i alla fall en del ansågs vara intressanta ur spaningssynpunkt. Som Riberdahl sa var sådana fotovisningar ”naturliga i alla mordmål där man har en okänd gärningsman” och där man ska ”försöka pejla fram hur den här personen ser ut”. Det här var under 1987, efter Holmérs avgång, då det inte fanns någon självklar huvudmisstänkt i spaningarna.

      Den fotovisningen visade sig vara nog så komplicerad att få till stånd. Riberdahl berättar att rikspolischefen Holger Romander och riksåklagaren Magnus Sjöberg till sist gemensamt bokade ett sammanträffande med Lisbeth för att få henne att gå med på fotovisningarna. Det var en uppvaktning på högsta nivå från rättsväsendets sida, och den fungerade: Lisbeth Palme gick faktiskt med på det de begärde. Men Romander och Sjöberg ville inte fortsätta kontakterna med henne. Åtminstone Sjöberg hade känt att mötet med henne ”inte hade blivit så lyckat”.

      Vem eller vilka skulle i så fall hålla i de fortsatta kontakterna? Riberdahl påminner sig att Lisbeth Palme hade ”uttalat synpunkter” på biträdande riksåklagaren Axel Morath liksom Palmeåklagaren Anders Helin, vilket i klartext betydde att hon var missnöjd med dem och att de inte kunde komma på fråga.

      ”Men hon hade inga som helst synpunkter på mig, så därför föll valet på mig”, minns Riberdahl. Och därför blev det Riberdahl själv som i olika omgångar fick visa Lisbeth Palme fotona.

      Man skulle ju kunna ha tänkt sig att en sådan uppgift borde ha skötts av polisen. Men i efterdyningarna av besvikelsen över Holmér ville inte Lisbeth Palme ha kontakt med någon polis över huvud taget.

      Åklagarna gjorde en gång försöket att presentera Hans Ölvebro och en erfaren och kompetent kommissarie, Paul Johansson, för Lisbeth Palme. Men, som Jörgen Almblad sammanfattade resultatet: ”Det gick inte.”

      Riberdahl förklarar för kommissionen att det nästan var givet att det inte skulle fungera med Paul Johansson. Det berodde på att Lisbeth Palme ”ville bli bemött på en viss nivå”:

      ”Och jag tror inte, det låter fånigt, att Paul Johanssons status riktigt räckte till. Det jag säger nu är inte sagt i någon elak mening gentemot Lisbeth Palme heller, men jag tror att hon hade den uppfattningen.”

      Ölvebro, som ju hade lite högre status än Paul Johansson, kom på kant med Lisbeth Palme av andra orsaker under det här mötet. Han försökte berätta för henne hur det var tänkt att polisens spaningsarbete skulle organiseras i fortsättningen:

      ”Jag sa då att vi ska arbeta på det sätt som vi polismän normalt arbetar, bedriva en vanlig mordutredning. Det passade inte fru Palme att det var ’normalt’. Så efter det har jag inte träffat henne.”

      Så beskrev Ölvebro saken hösten 1995. Då hade han varit spaningsledare i mer än sju år, men i stort sett varit utan kontakt med den person som samtidigt hade tre viktiga roller i mordutredningen: hon hade varit mordoffrets hustru, hon hade blivit beskjuten tillsammans med mordoffret och hon ansågs allmänt vara det viktigaste vittnet på Sveavägen.

      Efter de misslyckade försöken att introducera representanter för polisen hos Lisbeth Palme blev det klart att Riberdahl fick sköta kontakterna tillsammans med Jörgen Almblad som Lisbeth också bestämt sig för att acceptera.

      Med Anders Helin var det alltså mera komplicerat. Lisbeth Palme ville inte ha någon som helst kontakt med honom, berättar han för kommissionen. Under Palmerättegången var det han som skulle förhöra henne, men de pratade inte med varann utanför rättssalen vad han kom ihåg. Med ett undantag:

      ”Jag gick in och hälsade på henne och frågade om hon hade något emot att jag sa du till henne under förhandlingen, för det brukar vi göra.”

      Det gick an, men Lisbeth Palme svarade ”mycket avmätt och kort” på Helins förfrågan. Någon mer egentlig kontakt mellan henne och Helin blev det inte.

      Rent allmänt hade annars Lisbeth Palme i varje tänkbar situation invändningar och tveksamheter mot att medverka i utredningen på det sätt åklagarna ville. Som Riberdahl sa:

      ”Jag har väl under mitt trettioåriga åklagarliv inte träffat någon som har varit så svårövertalad som hon, det kan jag säga.”

      (Citaten från Riberdahl, Ölvebro och Helin är från Marjasinkommissionens samtal med dem.)

      1. Palmeutredningen väntade 32 år på att hon skulle samarbeta. När hon dog, lades utredningen ner.

        Varför motarbetade hon utredningen ? En förklaring kan vara att hon visste eller trodde hon visste varför Palme blev skjuten och inte ville att hela världen skulle veta det, då det skulle ge en negativ bild av Palme.

        Lisbeths positiva bild av Palme https://sverigesradio.se/artikel/4361158

        1. Det finns många aspekter som kan läggas på Lisbeth Palmes agerande gentemot mordutredningen. En viktig sak i sammanhanget är att hon uppenbarligen kände misstro mot utredarna. Och det kastar inte nödvändigtvis en skugga över henne. Med facit i hand kan vi konstatera att hon hade goda skäl att känna en sådan misstro.

          Hon hade, enligt vad jag kan se, ingen som helst skuld till att Holmérs ytterst illa underbyggda PKK-spår totalt kom att dominera spaningsarbetet under en stor del av 1986. Inte heller hade hon någon skuld till att utredarna under hösten 1988 fokuserade allt hårdare på ytterligare ett spår utan särskilt stöd i utredningsmaterialet, Christer Pettersson. När hon till sist blev ombedd att göra sitt utpekande hade åklagarna förmedlat intrycket att de hade tunga misstankar mot den person som hon skulle försöka identifiera. Det hade de ju inte, och med tiden visade det sig att hon fick den otacksamma rollen att mer eller mindre ensam stå för bevisningen mot Pettersson.

          Med andra ord: om Lisbeth var bitter och misstänksam behöver det inte ha varit hon som var det egentliga problemet. Hon kan ha dragit den rätt rimliga slutsatsen att sannolikheten var stor att mordet inte skulle bli utrett på ett korrekt, ärligt och kompetent sätt.

      2. Tack för det svaret, jag tycker det bringar bättre klarhet över Lisbeth Palmes avighet mot utredarna, även om jag inte delar hennes uppfattning.

  37. På tal om det. Lyssnade lite på avsnitt 24 av Filterpodden, ett axplock:

    Pettersson: Sen har ju vi funderat på om det fanns mer praktiska anledningar för honom att han måste tillbaka till Skandia på måndag förmiddag eller morgon?
    Göransson: Och det är ju ren spekulation, men väktarna då som vi pratade om i början, när dom förhörs, så uppger ju dom…dom beskriver båda två vad Stig har gjort under de här minuterna.
    Dom berättar att han försvinner in i huset.
    -Mmm…
    Han är inte i receptionen hela tiden, utan han är borta ett antal minuter.
    -Alltså efter mordet.
    Precis efter mordet, och enligt dom så har han sagt att han gick in för att göra sig en kopp kaffe helt enkelt, vilket ju kan vara sant, men det låter lite märkligt om du är chockad och förstörd och allt är kaos – att du går in och plötsligt brygger en kopp kaffe, och sitter själv där inne och dricker den.
    Varför dricker han den inte med väktarna i så fall?
    Ja det hela är märkligt.
    -Mmm…
    Pettersson: Det starkaste stödet för att han är tillbaka på måndag är ett nytt vittne som vi inte kände till i den förra boken som pendlade ifrån mellersta Norrland[…]

    Denna person ska då måndagen den 3/3 ha hört Engström prata i telefon om ett felaktigt signalement som gått ut.

    Varifrån kommer uppgifterna om kaffekokningen? Jag återfinner dem inte i väktarförhören?
    Föreslår de att SE gömt mordvapnet under de minuter han påstås ha bryggt kaffe någonstans i huset, och sedan återkommit på måndagen den 3/3 för att hämta det?

    Om det är den s.k ”praoeleven” som Pettersson syftar på, så var det väl han som var med i Lampers dokumentär, och han var på Skandia den 10/3 och hörde SE prata med polisen.

    Det är alltså dessa herrar som krattat manegen för det svenska rättsväsendets utpekande av Engström?

    Teorin att han skulle ha kommit dit måndagen den 3/3 för att säga att han sprang på åsen efter mördaren – för att YN kommit med uppgiften om en springande man har jag läst.
    Sedan skulle han i förhöret den 10/3 av någon anledning återgå till ursprungsversionen som han gav den 1/3. Att han sprang efter poliserna.
    Detta är också helt ologiskt.

    1. Det som finns vad gäller Engströms kaffedrickande som jag känner till är följande formulering i förhöret med honom själv den 25 april 1986, sidan 22 i förhöret: ”Jag gick tillbaka och fick reda på nattbussen. Det var hemskt gott om tid så jag kunde ta en kopp kaffe”.

      Det är ju inte samma sak som att han gick iväg och bryggde en kopp kaffe. Vad jag kan se finns det inget i förhören med väktarna som tyder på att han lämnade receptionen under den tid han var tillbaka till Skandia och det är väl ytterst troligt att väktarna hade tillgång till kaffe i receptionen, kaffe som de kunde bjuda honom på.

      Om jag händelsevis har missat en förhörsuppgift från någon av väktarna om att Engström verkligen försvann in i huset och var borta ett antal minuter så är jag tacksam för påpekanden. Saken är ju rätt viktig när det gäller att bedöma trovärdigheten i Thomas Petterssons och Mattias Göranssons resonemang.

      1. Anna-Lisa G säger i förhör 86-06-10 att Stig E var i receptionen i 10 minuter ungefär. Ringde från kundtelefonen man hade där.

        Henry O säger i förhör 86-06-12 att han (Henry O) ”gick bakom receptionen och bytte om då. Sedan gick jag in till,………………., jag gick på toaletten, hämtade en kopp kaffe och så gick jag till receptionen”.

        Längre fram i förhöret säger han angående när Anna-Lisa G kom tillbaka från ronden att ”hon gick in och hämtade något slags kaffe eller nånting. Sedan när hon kom tillbaka ut så dröjde det inte många minuter förrän Stig E kom tillbaka”.

        Annette K säger i förhör 86-06-26 att ”vi har vårat omklädningsrum strax bakom där, ett litet rum”
        Längre fram i förhöret framgår det att det är en dörr till vänster bakom receptionsdisken som leder in till detta omklädningsrum.

        Det fanns alltså något slags mindre omklädningsrum/personalrum i nära anslutning till receptionen. Där det fanns omklädningsrum, kanske en kaffebryggare och en toalett. Det är så jag uppfattar saken. Mest troligt hämtade någon av väktarna en kopp åt honom därifrån, vilken han sedan drack i receptionen medan man samtalade. Att han själv skulle begett sig bakom receptionsdisken är inte särskilt troligt.

        1. Tack för sammanställningen, Simon A. Ingenting av detta handlar ju om att Engström skulle ha försvunnit någonstans under den tid han var inne på Skandia efter mordet. Och att det var väktarna som såg till att Engström fick en kopp kaffe är väl en ganska rimlig slutsats i sammanhanget.

          Jag väntar på mitt exemplar av den nya upplagan av Thomas Petterssons bok. Det återstår att se om spekulationerna om att Engström smög omkring i Skandiahuset efter mordet dyker upp där också.

        2. Simon A.
          Säger samma som Gunnar.
          Bra sammanställning!
          Det finns helt enkelt inte något som tyder på något kaffebryggande/kaffedrickande i all ensamhet inne i någon lokal inne i huset.
          Det kan vara så att MG missförstått, eller vad värre är chansat, men det är också anmärkningsvärt att TP inte korrigerar, utan bara spelar med. Han om någon borde ju veta vad som står i väktarförhören.

          Det hela hade ju ändå gått att överse med, om det inte varit för att det eventuella missförståndet i förlängningen blev en antydan om en mer allvarlig anklagelse, nämligen att Engström haft något fuffens för sig under dessa påhittade minuter.
          Vad skulle det kunna handla om om inte en vapengömning som han blev tvungen att ta hand om innan han kunde resa till Idre på semester?

          1. Jörgen
            Nej, det kan ju inte handla om något annat enligt Thomas Petterssons och Mattias Göranssons resonemang. Så blir det när man målar in sig i ett hörn genom att påstå att man har presenterat lösningen. Om det funnits utrymme för olika överväganden i de båda herrarnas dialog med varann finns det ju en annan potentiell förklaring som har varit en av grundpelarna i deras teori, Engströms påstådda alkoholvanor och dess påstådda konsekvenser. Om det nu verkligen var så att Engström tog en vända till sitt rum och om det nu verkligen var så att han där förvarade starkvaror i något skåp kan man ju tänka sig att han gick dit i det ärendet efter det han just hade upplevt.
            Men eftersom man nu valt väg genom utpekandet så finns det som sagt inget utrymme för att överväga andra alternativ. Det skall väl också sägas att det framför allt var Mattias Göransson som valde den vägen medan Thomas Pettersson var tveksam till det, men stod inför alternativet allt eller inget.

            Det är tacksamt att du rapporterar om vad som sägs och att Gunnar och kanske andra här kommer att läsa boken, då jag inte avser att ta del av det i sin helhet. Man kan förstås inte utesluta att de har något att presentera som kan vara värt att ta del av. Vi får väl se.

            1. Catharina.

              TP fortsätter i samma stil:

              ”Det starkaste stödet för att han är tillbaks på Skandia tidigt på måndag morgon är ett nytt vittne som pendlade från mellersta Norrland till Skandia på måndagarna, så han kom tidigt. Men just den här måndagen är ju väldigt speciell, så han har ju väldigt starka minnen av det här, eftersom det är direkt efter mordet, och det tog den här personen hårt.
              Han går in på baksidan vid ingången Luntmakargatan, och på väg upp i huset, så tänker han gå in och hälsa på Stig, eftersom de hade en del med varann att göra, och då gör han att Stig pratar i telefonen, och den konversationen som utspinner sig där den glömmer han ju inte. Han bevarar den, och den går ut på att Stig pratar med nån, och säger då det som han redan har sagt, att därhän signalementet som har gått ut, ja det gäller mig.
              Det här gör mig väldigt bekymrad, han försöker verkligen övertyga den här personen att det här signalementet gäller honom, och Skandiakollegan tror ju att han pratar med polisen, men det finns ju inte något sånt samtal registrerat.
              Det här tar honom ganska hårt, han har bestämt sig för att inte berätta det här, utan det har dröjt ända fram till 2015-2016…”

              Detta ska då föreställa vara det starkaste beviset för att Engström kom tillbaka till Skandia på måndagen den 3/3. Några loggor i stämpelsystemet har inte registrerats, och telefonsamtalet verkar vara identiskt med telefonförhöret måndagen den 10/3, alltså veckan efter. Där berättar Engström precis det som denne kollega återger.

              Men hur säker var han då egentligen på att det var måndagen den 3/3?

              Detta är kollegans egna ord:

              ”Det enda som jag inte är hundra på är om det var morgonen den 3 mars som jag hörde samtalet, det kan ha varit en annan dag. Men jag minns klart att vi båda var ensamma i korridoren”.

              Så var det med det.
              Både kaffebryggandet och det skumma telefonsamtalet den 3/3 tycks vara rent sagoberättande.
              Vad säger detta om Filters trovärdighet?

              I denna Expressen-artikel framgår också att både utredningen och TP tror att Stig och Ex-frun satt i Idre och ringde in tips för att förvilla utredningen.
              Naturligtvis har de inget stöd för den teorin heller, utan det är helt gripet ur luften.
              När de nu drar in henne i historien börjar det likna förtal på riktigt.

              https://www.expressen.se/nyheter/polisens-teori-engstroms-falska-tips-fran-fjallstugan-/

              1. Ja detta börjar faktiskt bli löjligt. Det är ju en sak att ha teorier som det finns stöd för i materialet men här presenteras ju enligt dem själva ”sanningen” om mordet samtidigt som man kommer med uppgifter som är gripna ur luften precis som Jörgen G skriver.

                Ju mer jag nu funderar på saken desto mer inser jag att det är mycket hög sannolikhet att den som Lisbet säger utgör en ”beige” figur 25 meter norr om mordplatsen är just Stig E. Det stämmer väldigt väl med hans egna uppgifter om var han befann sig. Vad som sedan händer ter sig i så fall uppenbart. Stig drabbas av handlingsförlamning och utgör således för Lisbet en blek eller ”beige” figur”.

                Det är detta som gör att hans uppgifter om hur han kom till mordplatsen inte riktigt stämmer. Han blev rädd helt enkelt och detta vill han inte erkänna. Han är ju en handlingens man utåt sett, politiskt aktiv och allt. Det är detta som gör att han påstår sig inte sett något förrän han nästan snubblar över kroppen. Efter en liten stund och när fler personer strömmar till platsen vågar han sig fram för att kolla vad som händer.

                Det är också då han fäller någon kommentar om framstupa sidoläge, kanske försöker hjälpa till genom att dra i Olof Palmes ben, kikar in i gränden, ser Lars J, försöker prata med Lisbet och/eller uppsnappar vad Lisbet säger. Jan A observerar honom, liksom Leif L.

                Mycket mer än så är det inte. Sedan förstoras allt upp eftersom. Beteendet är inte riktigt mytomani då hans uppgifter kan förankras i verkliga händelser. Han överdriver visserligen sin egen insats för att han gillar uppmärksamheten och undanhåller detta om handlingsförlamningen men framförallt lägger andra personer ord i munnen om vad han skulle sagt och inte sagt och därmed uppstår myten om Stig E som GM.

              2. Jörgen

                Vad ska man säga, det går ju inte att hävda att Thomas P och Mattias G tolkar materialet på ett annat sätt, vilket är fallet ibland. Nu liksom tidigare är det ju också fråga om rena förvrängningar för att inte säga skamlösa lögner och var det obegripligt och obehagligt innan så vet jag inte vart det barkar hän nu. Men vi får som sagt snart se, boken släpptes tydligen igår.

                Jag kollade på Offside Press och presentationen av boken och där står:

                I denna uppdaterade och utökade utgåva får läsaren följa polisens jakt på bevis mot »Skandiamannen«. Dessutom presenterar Thomas Pettersson nya fakta om mordet, och pusselbitar som ger en tydligare bild av människan och gåtan Stig Engström.

                Det får mig att undra hur mycket av förundersökningsmaterialet man har tagit del av. Igår såg jag en några veckor gammal artikel i Expressen, vet inte om det har varit uppe till diskussion här, men Expressen har fått ut journaler från Engströms sista år och det är så sorgligt allting så det vill jag inte gå in i detalj på. Men Expressen konstaterar i alla fall att det inte finns något där som stöder att han var gärningsman. Jag undrar om Thomas Pettersson har fått ta del av de handlingarna.

                Jag tror och hoppas att en del av materialet om Engström kommer att läggas upp de närmaste dagarna i arkivet och det innefattar bland annat många förhör. Polisens jakt på bevis skriver Offside press. Det hade ju kunnat vara intressant om de verkligen hade hittat några bevis men det har de ju uppenbarligen inte gjort. Man behöver inte gå igenom allt material som finns tillgängligt för att konstatera det. Hade det funnits skulle det givetvis ha presenterats på presskonferensen och veckan innan har PU inte knutit ihop säcken utan jagar efter Engströms glasögonrecept.

                Offside press skriver:
                Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström lyckats undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i öppen dager.

                Som jag skrev tidigare så valde man väg och det finns ingen återvändo. Man kan inte backa och medge att det finns en hel del som talar för att man kanske har fel, eller det skulle man ju kunna göra men istället väljer man att ytterligare slå mynt av det. Om man presenterar något substantiellt med tyngd ska jag be om ursäkt, men inget tyder på det nu. Nu ska jag inte kommentera mer innan vi vet mer om vad som presenteras i boken.

                  1. Jeg er spændt på din modtagelse. Der er ikke mange nye informationer i bogen i forhold til, hvad vi allerede ved, så vidt jeg kan bedømme. Det ville også have været overraskende. Men jeg synes, Pettersson præsenterer sin sag mere overbevisende nu, specielt hvad angår logikken i Engströms udtalelelser efter mordet og ex-fruns rolle

              3. Jörgen G,
                Instämmer. Dagarna efter mordet lyfte media fram iakttagelser av eventuella flyktbilar i området. Det är bara följdriktigt att sådana skriverier alstrar ytterligare tips, alldeles oavsett om observationerna har någon bäring på mordet eller inte. Diskussionen om dessa bilar var som livligast just i den första veckan av mars 1986. Och anonyma tipsare lyser inte direkt med sin frånvaro i övrigt i utredningen.

                Jag förstår inte alls hur de skarpsinniga ”detektivinspektörerna” eller Thomas Pettersson tänker. Denna teori tycks vara av samma kvalitet som misstankarna om att Stickan borrat hål i isen och dumpat mordvapnet.

                1. Mikael B.

                  Ja, och ett av de mest häpnadsväckande uppslagen är efterforskningen av ett eventuellt väskinköp i Norrtälje en vecka efter mordet.
                  Det är mystiskt, och svårt att förstå hur utredarna ens kunnat komma på tanken att kontakta butiken 33 år efter mordet.
                  Tanken på ett väskinköp verkar ha dykt upp i samband med bekännelsebrevet som postades därifrån samma dag.
                  Att SE varit i Norrtälje och skickat brevet visade sig vara riktigt höftskott eftersom han var i Idre, men att därifrån bygga vidare på teorin om ett väskinköp, och dessutom tro att väskaffären skulle ha inköpet arkiverat gör att man blir orolig för hur det står till med polisen.
                  Dessutom figurerade ju SE med väskan i media tidigt i april, och alla kan ju se att den har ett naturligt slitage.
                  Kanske trodde de att han rest vidare till Åland för att trycka upp nidbilder på Palme?

                  Man kan skratta åt det, men denna typ av utredningsåtgärder – som att undersöka mannen med isborren – ringa Telia om ex-fruns prästsamtal från fjällstugan(och dessutom stå på sig att det är så det gått till), och historien om väskbutiken. Det finns fler sådana exempel, och man undrar ibland om de möjligen lagt hela utredningen i händerna på ett gäng privatspanare i kretsen av Filter.
                  I så fall har vi all anledning att vara bekymrade.
                  En oberoende granskning av den senaste utredningsgruppens bravader med Christer Peterssons tre år vid rodret är helt nödvändig.

                  1. Jörgen G, Mikael B:

                    Ja, polisens agerande runt Stig E är nästan parodiskt och påminner tyvärr mycket om det tunnelseende som tidigare var fäst vid Christer P.

                    Hade jag varit delaktig i palmeutredning de senaste åren, givet det vi vet idag, så hade jag varit tomatröd i ansiktet.

                  2. Absolut men vilka tidningar och organisationer vill kämpa för nya oberoende kommissioner?

                    Det borde ha funnits en folkrörelse för sanningen i alla relevanta avseenden, inklusive Stay Behind.

              4. Jörgen (eller andra) – Känner du/ni till om de här tre telefontipsen finns lättillgängliga på nätet någonstans? Har även utan framgång eftersökt Hans H-vittnesmålet från Snickarbacken, så jag kan ju passa på och fråga om det på samma gång…

                Tack för övrigt för ännu ett klokt inlägg. Jag håller med om förtalsfrågan. Redan i originalupplagan av Tomas P:s bok pekar han ut hustrun som misstänkt medhjälpare.

      2. Tilläggas kan att jag inte menade att Henry O gick och bytte om när Stig E var där utan vad jag ville påvisa var bara att det fanns ett omklädningsrum där bakom. Det blir lätt lite otydligt när man bara plockar ut bitar av information. Hoppas det nu blev begripligt 🙂

  38. Var det gm Yvonne N såg och vad hade han i sin väska?
    Hade han en revolver?
    Hade han köpt knark?
    Hade han en Walkie-Talkie i väskan?
    Hade han något annat i den eller var den tom?

    ”Mannen hade mörk rock,troligen svart som var uppknäppt och fladdrande.
    Rocken var ungfär till knähöjd
    Rocken måste ha varit av något tunt material, eftersom den fladdrade mycket.
    Rocken var mörk även på insidan.
    Något foder syntes ej.
    I övrigt var mannen helt mörkklädd.
    Yvonne N uppfattade det som om mannen hade en mörk tröja under rocken
    Mannen hade huvudet nedböjt när han sprang
    Han hade sin blick riktad mot väskan han höll på med
    Yvonne N riktade sin uppmärksamhet mot mannens händer och vad han höll på med.
    Yvonne N såg mannens haka.
    Han hade inget skägg
    Yvonne N såg inte om mannen hade glasögon
    Hon reagerade inte för om mannen hade någon huvudbonad eller inte
    Åldersmässigt hänförs mannens ålder till 35-45 år
    Mannen var inte tjock snarare satt eller grov.
    Det verkade som det var jobbigt för mannen att springa.
    Vid ett tillfälle verkade det som mannen halkade till.
    Det var snömodd.
    Mannen hade ljus hy på det lilla Nieminen såg av mannens haka
    Han var 175-178 cm lång
    Yvonne N och Ahmed L kommenterade inte mannen sinsemellan

    https://drive.google.com/file/d/0Bxu…A4dnEwT2s/view
    Yvonne N 860302

  39. Konfrontationsförhör Lisbet Palme 86-04-24. Handlar om männen hon skall ha sett vid makarnas bostad på Västerlånggatan. Framgår här att hennes minnesbild av den rödklädde lite längre mannen är med hennes egna ord att ”han hade alltså färgskalan beige, rött alltså”
    Blont hår, stor, grovt ansikte. Beige-vinröd klädsel. Ålder runt 40 år.

    https://drive.google.com/file/d/1i-Y6Bi0CTFqQnB3eyR8AJxXn9DwwdRyt/view

    Konfrontationsförhör Lisbet Palme 1986-03-17. Här pekar Lisbet ut nr 9 som mest liknande den man som sprang uppför Tunnelgatan. Tittar man på nr 9 ser man att den mannen verkar till och med mer bredaxlad än VG (som är nr 6 på fotot). Noterar att nr 9 också har vissa likheter med Christer P.

    https://drive.google.com/file/d/1bmiQxMQy0Lc4x97EbhPS9oHhgW_Wsbc4/view

    Längre ner i samma dokument. Anteckningar Hans Holmer. Lisbet uppger på fråga om Olof var rädd för något att ”det var några saker han höll emot. Amerikanen, kurderna och Baresic”. Sedan också om den man som står 25 meter bort och verkar avvärjande till att hjälpa till. Mannen gör ett ”beigt” intryck. Detta kan ju tolkas som att mannen inte behöver varit beigt klädd utan bara helt enkelt just passiv och handlingsförlamad. Noterar att Lisbet tycks placera denna ”beiga” figur ganska exakt där Stig E placerar sig själv. Något som är väl värt att fundera ordentligt på.

    Amerikanen som nämns? Bör väl vara den som det talas om i något vårdnadsärende? Känns som att vi måste gå till botten med detta. Enligt en artikel i Expo handlade detta om Enerström:

    https://expo.se/arkivet/2003/11/enerstr%C3%B6m-gripen-f%C3%B6r-skott-mot-polis

    Här skrivs det om att det var ett ”ganska enkelt vårdnadsärende”. Om det var enkelt varför avhandlades det då på regeringsnivå eller har jag missat något här?

    Dokument från Säpo 86-03-26 ,Massor med information att gå igenom och analysera, bla almanacka. Morddagen kl 11.00 möte med Ulf Dahlsten hade jag aldrig hört talas om:

    https://drive.google.com/file/d/1js_VsiyF3_fB0sLWxhDyVkc43eiU6d5U/view

    Mycket att gå igenom här minst sagt.

  40. Ett nytt intressant dokument/förhör finns upplagt på palmemordsarkivet (se länk till förhöret nedan).

    Det är förhör med en äldre man som hävdar att han var ute på promenad vid tiden för mordet och kom gående på Malmskillnadsgatan. Han behövde dock rätta till en halsduk (?) och stod då vid trappkrönet från Tunnelgatan och blir nästan påsprungen av en springande person (som ska förmodas vara gärningsmannen, men det vet ju inte vittnet om i det läget när det sker i realtid, så att säga). Vittnet hävdar även att han tycker sig känna igen vem den flyende personen är (namnet är maskerat).

    Det finns ju många frågetecken här givetvis. Förhöret är från 2013 så det har passerat väldigt många år från att händelsen ägde rum till han hörde av sig till polisen. Mannen hörde aldrig några skott, vilket i och för sig inte behöver vara så konstigt givet den position han haft när skotten avlossades. Vittnet verkar lite småförvirrad på ålderns höst och svävar ut i olika utläggningar och jag får känslan av att förhörsledarna inte tar honom på allvar. Det finns en hel del som är maskat (som inte verkar ha någon större bäring på själva mordet) och hade man fått läsa det hade det kanske blivit mer uppenbart att mannen är förvirrad, mytoman eller bara minns fel.

    Men, om vi leker med tanken att det är gärningsmannen han möter så är signalementet följande: Halvlång rock, beige eller grå till färgen (absolut inte svart eller vit enligt vittnet), något kepsliknande på huvudet, bruna/mörka ögon, inga glasögon, ev. bar mannen mustasch (oklart ur förhöret), bar inget i händerna och var kraftigt andfådd. Mannen hade en udda löpstil (vittnet försöker förklara, men han verkar visa med gester och jag förstår inte riktigt vad som menas). Den springande mannen passerade vittnet på en halvmeters avstånd.

    Gärningsmannen fortsätter sin språngmarsch nerför David Bagare gata, medan vittnet fortsätter på Malmskillnadsgatan, mot Kungsgatan.

    Vittnets berättelse är väldigt detaljerat på många punkter så det finns kraftiga skäl att ifrågasätta detta och med tanke på att Krister Petersson inte plockade fram detta vittne vid presskonferensen (tänker att rock och keps hade passat som hand i handske gällande Stig E) så får man ju förmoda att polisen också avfärdat allt som ovidkommande/inkorrekta uppgifter.

    https://drive.google.com/file/d/1of3_7DyZkW1wG0wIZHBMvybn7PBSqPts/view

    1. När vi är inne på observationer Malmskillnadsgatan, vad tror vi om detta? Kan det finnas något samband här?

      Mycket mycket tidigt tips i utredningen. Malmskillnadsgatan 45 där denna observation görs är ju alldeles ovanför trapporna till höger nerifrån Tunnelgatan sett. Jag tycker det låter som att det kan vara en beskrivning av CA och AE. Dvs de yngre männen som efter att enligt egna uppgifter ha besökt mordplatsen tog sig till Sabbatsberg.

      https://drive.google.com/file/d/1GXWOD3hPSCfXefiglcP0aGfHoEVOldlh/view

      Till saken hör att dessa vittnen verkar som uppslukade av jorden. CA finns exempelvis ingenstans att finna. Varken i Sveriges befolkning 1970, 1980 eller 1990. Finns några med ett extra T i efternamnet i Enebyberg men inte CA. Mycket tyder på att namnen är fingerade. Man kan fråga sig varför.

      13:24 in i nedanstående klipp. Hemlig Svensk motståndsrörelse där 4-7 man övervakade Palme:

      1. Simon A:

        Men en av ynglingarna (som sedan begav sig till Sabbatsberg) var väl klädd i en ljus/beige jacka? I förhöret du länkar till verkar de båda vara klädda i mörka jackor. Så jag känner inte riktigt att det passar in.

        Dock var det nyhet för mig att dessa två ynglingar inte ”existerar” längre. Hur kom de in i utredningen från första början egentligen? Jag fick uppfattningen att de båda själva tog kontakt. Det borde de inte ha gjort om båda försöker vara anonyma (oavsett anledning), kan jag tycka.

        Du, eller någon annan, får gärna skriva mer om dessa personer, om det är något särskilt man bör tänka på. Jag har bara noterat dem perifert tidigare.

        1. Adam A:
          Det står bara att den längre var iklädd ”blågrön” jacka. Googlar man blågrön jacka får man enbart fram ljusa jackor. Tyvärr framgår det inte av bilderna på ynglingarna exakt färg på jackan då bilderna är svart-vita. Att den längre av dem (AE) har en ljus jacka är naturligtvis oomtvistligt.

          Exempel på blå/grön jacka (detta kan väl även tolkas som en gråaktig jacka antar jag):

          https://www.yaytrade.com/advert/649bdbf950-1

          De tycks i alla fall blivit förhörda efter att ha uppmärksammats i en tidningsartikel i SvD 86-03-01.Förutom de redan släppta förhören borde det finnas tidigare förhör med dessa båda. Se på löpnumren.

          Förhör CA 88-10-10
          https://drive.google.com/file/d/19ajGb62-Jijk8aJbiPys8CtPVbAxD0cm/view

          Jag tror det är fel förnamn på denne CA.

          Förhör AE 88-11-10
          https://drive.google.com/file/d/1oHfNDT5vfB8ZBE1d2YolaOsLobjvA7v7/view

          Här uppger han själv ”gråaktig täckjacka”.

          Jag tar liksom dig också tacksamt emot fler uppslag gällande dessa 2. Exempelvis om man begav sig tillbaka till mordplatsen efter svängen till Sabbatsberg skulle ju vara intressant att veta.

          1. Simon A:
            Tycker ändå en ljus jacka är svår att förväxla med blå/grön jacka. För mig är det inte det mest sannolika scenariot, även om det kan vara möjligt.

            Har läst dessa förhör tidigare, och läste dem nu igen som uppfräschning, och jag får ändå intrycket att det bara är två ynglingar som var i närheten av en slump. Hade de haft dolda motiv hade de ju knappast pratat som de gjorde med tidningsreportern. De hade ju undvikit frågor, sagt att de inte visste något och begett sig därifrån.

            Men ändå väldigt märkligt att de gått upp i rök sedan slutet av 80-talet (polisen hade uppenbarligen kontakt med dem 1988, men efter det).

            1. Adam A:
              Snabbt svar, bägge namnen är felaktiga. Såväl i SvD-artikeln som i polisförhören märkligt nog. Något är väldigt fel här för polisen kan väl ändå inte förhört dem utan att kontrollera om namnen de uppgett i SvD-artikeln är deras riktiga namn?

              Pappan blir i sammanhanget också intressant. Vem var han och var jobbade han, vad jobbade han med? Allt är ju maskat. De behöver ju inte ha något med mordet att göra, vilket jag håller med dig absolut är troligast, men de kan ha sett något och pappan uppmanat dem att vara försiktiga (så man inte blir inblandade), därav att de uppger fingerade namn till SvD.

              Frågan är ju då bara varför de felaktiga namnen även hänger med i polisförhören?

          2. Tillägg 2: Nedanstående dokument hör till ärendet. Det är en uppföljning på det telefonsamtal som AE gör på Hötorget, innan man promenerar till Sabbatsberg. Samtalet går till hemmet (pappan), som är – här är det naturligtvis maskat – i Stockholm. Här får AE information om att Palme troligen förts till Sabbatsberg eftersom det är närmast brottsplatsen.

            Mycket är maskat här också (suck!) men pappan säger i förhöret angående telefonsamtalet att ”Palme bars in i en ambulans och fördes till sjukhus”. Längre fram att ”alternativet är att (AE) hört det hela från andra personer. Notera att detta förhör hålls 88-09-26, dvs innan förhöret med AE som vi har tillgång till. Det förhöret hålls 88-11-03, vilket naturligtvis då innebär att det finns fler uppgifter i detta uppslag.

            https://drive.google.com/file/d/1-4o3_pwQ6kHKODcw7u34h-Qs6m-olCXQ/view

            Jag har också försökt sätta mig in i hur personerna AE och CA beskriver polisfordonens ankomst till mordplatsen. Jag får inte riktigt ihop uppgifterna med att AE och CA skulle anlänt till mordplatsen efter att ambulansen har lämnat. Någon som är bättre påläst än mig på exakta tidpunkter och fordons rörelser kanske kan kika på detta. Det är något här som inte stämmer tycker jag. AE:s och CA:s uppgifter sinsemellan verkar heller inte riktigt gå ihop men de förhör vi har tillgång till är å andra sidan från 1988.

            1. Simon A:

              Ännu mer intressant, i dokumentet du länkade ovan, var att det avslutas med ett PM. Jag får förmoda att det hänger ihop med ynglingarna, men det saknar dock diarienummer och är maskat på ett sådant sätt att man inte förstår innebörden/sammanhanget av PM:et, så svårt att veta om det hör till ärendet eller har skannats in tillsammans med pappans förhör av misstag.

              PM:et har skrivits 27 oktober 2020, alltså i höstas, och hänför sig till ett beslut som Krister Petersson fattade den 29 maj 2019. Om det hänger ihop är det märkligt att något form av beslut eller bedömning gjorts kring ynglingarna så här sent. Det är också märkligt att polisen skriver ett PM om det ett och ett halvt år efter beslutet.

              Jag får inte ihop det här. Visst går ynglingarnas historier isär en aning, men de låter som två unga grabbar på stan som bara var nyfikna. De kan knappast ses som gärningsman/-män och det skulle vara väldigt konstigt om de var en del av någon bevakningsgrupp, för då drar de till sig oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

              1. Adam A: Det har du rätt i. Hade inte noterat detta om PM:et i slutet. Jag håller naturligtvis med dig i resonemanget om ynglingarna men det verkar som att det finns mer här än ögat kan se så att säga. I alla fall värt att kolla upp.

            2. Simon A:

              Angående polispiketens ankomst så kan det ju inte handla om varken Södermalmspiketen (3230) eller Norrmalmspiketen (1230) eftersom båda dessa anländer när Palme fortfarande befinner sig på mordplatsen. Det finns inga ankomsttider angivna i Granskningskommissionen för polispiketerna, men de anländer innan Sollentuna-ambulansen far iväg med Palme, kl. 23.28.

              Jag antar dock att det fanns fler än två piketbilar i Stockholm på den tiden och att det var någon av dessa som ynglingarna såg i ett senare skede?

              1. Jag klipper in ett inlägg jag just läste på ett annat forum. Jag ska inte själv försöka ge mig på att reda ut detta då jag är för dåligt insatt i polisfordonens ankomsttider och jag vill inte att det blir något fel här för detta kan antingen vara väldigt viktigt eller så är det ingenting alls. Vi vet ju inte. Jag vet att det finns experter på det här, inte minst här på bloggen. Min magkänsla är bara att det är något som inte stämmer. Söderströms Saab som syns på bilderna på Remstams blogg nämner varken CA eller EA. Man talar också om en Ford Scorpio och en svartvit Volvo 244.

                Här följer inlägget (har ändrat namnen till endast första bokstaven i efternamnen):

                ”A säger att den enda polisbil som fanns vid mordplatsen då han och E kom fram var en Volvo 244, den svartvita modellen.

                (Söderström, som var först, åkte i en ljus Saab).

                Först därefter kom en polispiket, en Dodgebuss. Säger A.

                Om detta stämmer måste A och E ha varit framme innan Södermalmspiketen anlänt.
                Det vill säga några sekunder efter kl 23.24 och inte 5-10 minuter efter mordet som A påstår..

                A påstår att Palmes kropp redan var bortforslad då de kom fram. Men 23.24 var inte Palmes kropp bortforslad. Ambulansen anlände ju först ca 23.25 och kroppen kördes till Sabbatsberg cirka 23.28.

                Eftersom de båda unga männen, enligt E, gick norrut på östra trottoaren så bör E:s uppgift att han hörde de båda skotten stämma. Något som A förnekar.

                Det är med andra ord så att A av okänd anledning vill tona ner saker. Han säger att de gick på motsatta sidan av Sveavägen, att de inte hörde några skott och att de kom fram till mordplatsen flera minuter senare än de i själva verket kom fram.

                A säger att det tog cirka 2 minuter innan polispiketen kom fram till mordplatsen. Om han syftade på Södermalmspiketen kom han och E fram till mordplatsen redan cirka 23.22.30. En minut efter mordet.

                Det fanns ingen piketbuss där när de kom fram säger A. Alltså måste de åtminstone ha kommit fram före ca 23.24.30. Då felbedömde han tiden för piketens ankomst.

                Om A istället syftade på Norrmalmspiketen som kom fram cirka 23.27 så var han och E i så fall på mordplatsen redan cirka 23.25, samtidigt med den invinkade Sollentunaambulansen. Då låg Palmes kropp kvar på trottoaren.

                Men klockan 23.25 fanns Södermalmspiketen på platsen. Liksom Söderström. Riktigt vilken svartvit Volvo 244 A talar om är oklart.”

                Oerhört tacksamt om någon kan reda ut detta som sagt.

        2. Tillägg: Tror jag lyckats få fram vilka personerna är. Fel förnamn på CA (alternativ stavning KA). Rätt förnamn bör börja på F. Född 1964. AE bör vara född 1963 om mina uppgifter stämmer. 22-23 år som uppgiftslämnaren i tidigare länkat dokument uppger stämmer i så fall på pricken.

  41. Kanske inte hör till denna tråd men när jag hastigt kastar ett öga på rubriken på denna sida får jag spontant intrycket att det är utgivningen av din bok som är det märkliga

  42. Ber om ursäkt om jag för tillfället tycks ”bomba” bloggen med inlägg men jag ville bara dela detta:

    Victor G:S adressbok:

    Klicka för att komma åt Ann_Victor_Gunnarssons_adressbok.pdf

    Noterar att bland annat mordplatsvittnet Leif L:s telefonnummer står med här.

    https://wpu.nu/wiki/Sida:Ann_Victor_Gunnarssons_adressbok.pdf/13

    Kopplingen torde vara genom Citykyrkan på Adolf Fredriks Kyrkogata. En kyrka som Victor G besökte och sökte jobb hos vid tiden för mordet.

    https://www.varldenidag.se/nyheter/ogonvittne-skandal-utan-dess-like/reptfj!0Fq@1HW015tFl2I6uu7J8A/

    Observera att jag på intet vis vill misstänkliggöra Leif L. Konstaterar bara att världen är allt bra mycket mindre än man tror. Familjen L kan mycket väl ha varit kontaktpersoner eller liknande inom Citykyrkan och Victor G sin vana trogen skrev bara upp numret.

    Dessutom så, i alla fall enligt boken Operation Norrsken av Christoph Andersson så var EAP-spåret, liksom Victor G med stor sannolikhet planterat av DDR. Sid 100-105. Syftet var att man var livrädda att RAF eller andra grupperingar på yttersta vänsterkanten skulle ligga bakom. Allt hade att göra med det av DDR:s signalspaning uppsnappade telexet från Svenska konsulatet i Västberlin om att RAF skulle ligga bakom. Sid 96-97 i samma bok.

    Kapitlet som handlar om Cats Falck och regeringen Palmes affärer med DDR som tycks handla om kärnvapenteknologi är omskakande läsning. Det är inte svårt att tänka sig att det inom vissa kretsar inte sågs med blida ögon på detta.

    Så, nu lovar jag att ligga lågt ett tag. 😉
    Ska kika lite mer ingående på några uppslag och hinna med att läsa ett par böcker jag missat.

  43. Jag håller på och går igenom Anckarsäters analys vilket jag har haft som avsikt att göra en tid. Tidigare har jag haft vissa synpunkter på delar av den och jag ska göra en mer utförlig analys men nu är jag så f*******d att jag måste skriva några rader. Det förefaller som att Anckarsäter inte har haft som målsättning att presentera en på vetenskaplig grund objektiv analys, även om han försöker sätta en vetenskaplig stämpel på analysen. Det räcker med att läsa de första sidorna för att se att analysen är i hög grad tendentiös.

    Ett exempel:

    Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om att hur hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten – och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet.

    Några exempel på aggressiva tendenser presenterar inte Anckarsäter, och det är ju inte så märkligt eftersom det inte går att finna förutom ett verbalt utbrott vid ett tillfälle, utan det förutsätts tydligen att om man ens liv inte går som man vill så infinner sig per automatik aggressiva tendenser som kan utmynna i mord,
    Anckarsäter pressar liksom Thomas Pettersson in Engström i Clarkes analys av politiska attentatsmän utan att presentera ett enda bevis för att Engström hade aggressiva tendenser. Anckarsäter menar att hans målsättning är att ”presentera honom som person med särskild betoning på sådant som framstår som viktigt för en psykologisk förståelse av honom vid tiden för mordet”
    Inte desto mindre bedöms närståendes och bekantas uttalanden vara av mindre om ens någon vikt. Vart tog den känsliga människan vägen? Den som inte ens kunde göra en fluga förnär. Den som älskade barn och var älskad av barn och av kvinnor. Den som var av en känslig, konstnärlig natur och växte upp i ett kolonialt och konservativt hem där pojkar skulle leka soldater. Vart har människan Stig Engström tagit vägen, och exakt var förvandlades han till manipulativ sociopat som ”duperar inkompetenta poliser och godtrogna poliser” som Offside Press uttrycker det.
    Ingen har vittnat om att de sett den sidan av honom varken förr eller senare, men den 28 februari 1986 förvandlades han tydligen till något annat. Det får man förklara, annars har man ingenting.

    Om man ska försöka förstå en person som inte längre är i livet bör det enligt min mening vara närståendes och andra personers erfarenheter som i första hans ska stå i fokus. Därefter har man en grund att stå på och kan analysera eller spekulera vidare. Otaliga personer upplever motgångar i livet och tar ibland till droger av en eller annan sort – men det gör dem inte till potentiella mördare. Men nu är tydligen det mest angelägna att pressa in Engström i termer som passar in i Clarkes gärningsmannaprofil.

    Nu vet vi ju att Anckarsäters analys har spelat en viss roll i hur utredarna har tolkat materialet – hur mycket får vi väl aldrig veta – och eftersom Thomas Petterssons förklaringar verkar plockade från Anckarsäters analys kan man undra vad som egentligen försiggått. Jag återkommer senare med en mer utförlig kommentar om Anckarsäters analys när jag malt den genom kvarnen några gånger.

    1. Ja, återkom gärna om detta! Skillnaden mellan hur personer som kände Engström beskrivit honom och hur han framställs av dem som vill få honom till Palmemördare är ju väldigt stor.

      Självklart kan man tänka sig att alla i Engströms omgivning slutit sig samman för att dölja att han i själva verket var en manipulativ sociopat – eller att de aldrig märkte att han var det. Men då krävs det ju övertygande argument från dem som nu vill framställa honom på det sättet. Vi ska komma ihåg att de anklagelser som riktas mot Engström inte bara handlar om att han – eventuellt i stundens hetta – skulle ha begått ett mord, utan också att han kallblodigt i åratal skulle ha lekt med poliser och journalister, ständigt sökande uppmärksamhet, ständigt spridande listigt uttänkta villospår.

      Frågan är alltså väldigt central i debatten om Engström som jag ser det.

    2. Catharina:
      Jag vet att jag lovade ligga lågt ett tag men jag kände ändå att jag måste sända dig ett stort tack för detta ypperliga inlägg. Jag håller med dig på varje punkt.

      1. Simon A

        Tack så mycket, nu blev jag glad. Jag håller på och går igenom texten igen och även om jag kommer att vara kritisk i vissa avseenden är det givetvis mycket värdefullt att Anckarsäter ger sin syn på saken utifrån hans perspektiv som överläkare i rättspsykiatri. Det är synd att han försvann från bloggen, jag hade väldigt gärna velat ha en diskussion med honom.

        1. Bra att du kollar detta Catharina.
          Jag tänker mig att Anckarsäter är kompetent, men att han liksom närmat sig problemet från fel håll.
          Det går inte att hasta förbi mordplatsanalysen, och lägga den delen i händerna på ett par författare som har stor vilja, men uppenbarligen väldigt långt till mål, och mer eller mindre grundat sina slutsatser på ingivelser.
          Det är en komplicerad historia som innehåller parametrar som vittnespsykologi, en ödmjukhet inför det bristfälliga materialet, missförstånd mellan förhörsledare och vittne, och ofta en övertro på sin egen förmåga att skapa sig en korrekt bild av förloppet.
          Det går helt enkelt inte att säga att Engström ljuger om allt, och att han inte varit på plats under 20 minuter efter mordet, eller att observationen av Lars J är ett tecken på skuld – det är ju precis tvärtom.
          Om man har intagit den förvrängda utgångspunkten som en grund i resonemanget kan även en kompetent person hamna väldigt snett.
          Uttrycket att ”spänna vagnen framför hästen” är passande i sammanhanget – det kan helt enkelt inte bli annat än fel, och med det bristfälliga underlag han har om Engströms person bör risken att hela analysen leder käpprätt åt pipsvängen var uppenbar.
          Vi har ju ett stort underlag avseende människor i Engströms närhet som inte det minsta tror att han kan ha utfört detta dåd, och då faller ju teorier om att Engström ville imponera på hemmafruarna i Danderyd ganska platt.
          Det som möjligen kan förvåna är att en så pass kompetent person inte insett att han vinglar omkring på ett gungfly.

          1. Jörgen
            Vi tänker i samma banor och jag tror också att det kan vara så. Jag tänker inte nu eller senare spekulera kring bakgrunden till att Anckarsäters analys sedermera hamnade hos PU, såvida inte någon information om det kommer fram. Det finns inget som helst skäl eller grund för att anta att Anckarsäter är en del av Thomas Pettersson et consortes som är övertygade om att de har sett sanningen och som styvnackat håller fast vid det. För att vara övertydlig – det finns inget skäl att misstänkliggöra Anckarsäter i något avseende.
            Man kan anlägga olika perspektiv på analysen men jag tänker framför allt inrikta mig på det som är Anckarsäters primära målsättning, att ge en bild av människan Stig Engström. Det hade varit bra om han hade fokuserat mer på den delen och mindre på andra omständigheter som pekar på Stig Engströms skuld – eller oskuld. I de sista meningarna tar Anckarsäter ändå ställning i den frågan även om han upprepat förklarar att det inte är hans syfte att bedöma det. Men mer om det senare.

            1. Nu har jag då fördjupat mig i Henrik Anckarsäters analys av Stig Engström som publicerades på hans blogg och sedermera hamnade hos Palmeutredningen. Någon förklaring till att blogginläggen landade på PU:s bord finns inte. Möjligen kan det gömma sig bakom maskad text, då själva analysen är det enda som lämnats ut.

              Jag vill understryka att jag inte på något sätt ifrågasätter Anckarsäters kompetens eller bevekelsegrunder.

              Man kan givetvis inte förvänta sig samma grad av objektivitet och stringens i ett blogginlägg som om det exempelvis var frågan om en vetenskaplig publikation eller ett arbete som gjorts på uppdrag av Polismyndigheten eller andra.
              Nu har det också gått en tid och mer fakta har kommit fram, kanske skulle analysen se annorlunda ut om Anckarsäter gjorde den idag.

              Anckarsäter har givetvis en vetenskaplig utgångspunkt och analyserar med de verktyg han har till sitt förfogande. Målsättningen beskrivs på detta sätt:

              ”/…/ att använda psykiatrins och psykologins teoretiska ramverk och min kliniska erfarenhet för att analysera kända, tidigare publicerade uppgifter och presentera möjliga slutsatser av dem /…/ ”

              Anckarsäter skriver vidare att han inte kommer att argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning i mordet, men det är inte korrekt även om han har haft den ambitionen inledningsvis.

              Med några få undantag kan jag tillgodogöra mig de resonemang Anckarsäter för utifrån sitt perspektiv som rättspsykiater. Neuropsykiatriska funktionshinder och eventuell komorbiditet, eller samsjuklighet utgör en stor del av analysen och det har jag en hel del kunskap och erfarenhet av så jag dristar mig att kommentera det trots bristen på formell utbildning.

              Det svåraste med texten är att Anckarsäter samtidigt vill belysa frågan utifrån en mängd andra aspekter och väver in det i analysen av Engströms personlighet. Ett annat problem är att han inte är helt konsekvent, en del av slutsatserna i den första delen överensstämmer inte med de i den andra delen. Eftersom HA knyter ihop säcken i den andra delen lägger jag tyngdpunkten där.

              Källhänvisningar finns i slutet av del 1 men inte del 2 så jag förutsätter att även denna del bygger på samma källor i brist på annan information. Dessa är Nationens Fiende av Lars Larsson, Den osannolika mördaren, Thomas Petterssons artikel i Filter, dagspress, Wikipedia, intervjuer med Engströms mor som finns på nätet och intervjun i SvD från 1982.

              Det är således källor som vi alla kan ta del av och inte någon information som är förbehållen vissa personer.

              När Anckarsäter går närmare in på Engströms personlighet tar han avstamp i att personer i allmänhet och närstående i synnerhet anser att det är omöjligt att han skulle vara skyldig. Han är fel typ och han hade inte det som krävdes. Här hänvisar Anckarsäter till Clarkes studier som visar att politiska attentatsmän saknar en historia av våldsbrott. Clarkes studier av politiska attentatsmän är för övrigt en bärande hypotes i texten och jag återkommer till det.

              Man kan definitivt lämna öppet för att en person som Engström under vissa omständigheter skulle kunna handla på ett sätt som för närstående och bekanta vore otänkbart. Men nu är det ju inte bara dom sekunderna det handlar om när man jämför den potentiella handlingen med vem Engström var som person. Man får också se till vad som hände innan och vad som hände efter. Stämmer det med Engströms personlighet (och för den delen vanor) att beväpna sig med en Magnumrevolver på vägen hem från arbetet och framför allt – om han är gärningsman hur ter sig då hans handlingar efter mordet i skenet av vad man vet om hans personlighet. Det är flera ”hinder” man måste ta sig över innan man kan hävda att Engström hade en personlighetsprofil som skulle kunna göra honom till en potentiell statsministermördare.

              I anslutning till det resonemanget hävdar Anckarsäter att Engström bar på en ”sällan uppvisad aggressivitet” eller en ”latent aggressivitet” med anledning av att han fått ”fyllespel”, skällt ut vänner och bekanta och bett dom dra åt helvete. Sällan uppvisad och latent är ju inte riktigt samma sak. Att skälla ut bekantskapskretsen efter noter betyder ju inte nödvändigtvis att det finns en latent aggressivitet. Det förutsätts att det fanns mer där under ytan men det vet vi ju faktiskt inte.

              För att ge stöd åt den hypotesen tar Anckarsäter exemplet som finns i Petterssons bok, att Engström insisterade på att en reklamkampanj skulle innehålla ett lejon som lurar beredd att slå till mot ont anande människor och lejonet ska då förstås representera Engström själv.

              Längre än så kommer inte Anckarsäter i fråga om att presentera någon slags fakta för att det fanns en latent aggressivitet hos Engström. Det ska också påpekas att det inte finns några bevis för att Engström redan 1986 visade någon form av aggressivt beteende, vilket också Anckarsäter själv skriver senare i sin text.

              I frånvaro av konkreta bevis för någon aggressivitet som kunde innebära fysiskt våld lutar sig Anckarsäter – liksom Thomas Pettersson – mot Clarkes studier och konceptet ”long-time failure” som Clarke funnit hos politiska attentatsmän. För dem som inte är bekanta med det så innebär det för att ta det i korthet och enkla ordalag att det mesta gått åt pipsvängen; karriären, ekonomin, äktenskap och andra sociala relationer, kanske hälsan sviktar också och tar personen dessutom till droger som förvärrar det hela än mer så gror en extrem frustration och ilska och en känsla av att man inget har att förlora. I det läget kan en person välja att rikta sin ilska utåt och i vissa fall då mot en specifik person.

              Saken är ju dock den att 1986 hade det ännu inte gått åt pipsvängen med hela Engströms liv och han hade definitivt en hel del att förlora, sitt arbete, sitt anseende, sitt äktenskap, ja allting helt enkelt, så att han skulle ha varit i någon slags ”inget att förlora-tillstånd” 1986 anser jag vara mer än långsökt.

              Över till del 2, eller det andra blogginlägget vilket utgörs av en genomgång av olika perspektiv: Detektivernas Engström, journalisternas Engström, granskarnas och privatspanarnas Engström samt psykiatrikerns eller psykologens Engström vilket sen avslutas med en grande finale. Vem är den skyldige? De förstnämnda har ingen större relevans för frågan om Engströms personlighet så de hoppar jag över och går direkt till den sistnämnda, psykiatrikerns eller psykologens Engström.

              Jag ska försöka förkorta och sammanfatta det så gott det går.

              Anckarsäter skriver att personen Engström rymde många och stora motsättningar, personlighetsdrag som strider mot varandra vilket ökar risken för personlighetsstörning och psykisk ohälsa och kunde orsaka ”explosiva spänningar”

              Till skillnad från när Anckarsäter spekulerar kring Engströms aggressiva tendenser där omgivningens upplevelser och reaktioner inte bereds någon större plats d v s i relation till potentialen för att begå mord, konstaterar han i korthet att Engström inte hade någon historia av mytomani, fysisk aggressivitet eller psykopati och utifrån angivet källmaterial kan man väl kanske förutsätta att den bedömningen grundar sig just i närståendes och andras vittnesmål om Engströms person.

              Eventuella personlighetsstörningar anser Anckarsäter är mindre troliga och han resonerar istället kring olika alternativ som faller inom det neuropsykiatriska spektrat – där adhd och autism inkluderat Aspergers syndrom hör hemma – och landar i att Engström troligen inte skulle uppfylla kriterierna för någon av dessa diagnoser utan kanske mest troligt skulle ha fått diagnosen Uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag.

              Det säger ju givetvis i sig ingenting om sannolikheten för att en person med den profilen skulle begå mord. Om Anckarsäter hade argumenterat för en adhd-diagnos med komorbiditet i form av personlighetsstörning hade det varit en annan sak. Liksom om det med den diagnos som föreslås även hade funnits personlighetsstörning med i bilden. Anckarsäter skriver vidare att inget tyder på att skulle kunna vara fråga om ett tillstånd där Engström kunde bedömas vara icke ansvarig för sina handlingar, d v s psykos eller andra allvarliga psykiska tillstånd.

              Anckarsäter föreslår också diagnosen depressiv grundstämningsförskjutning med vissa paranoida tankestrukturer eller en paranoid beredskap samt ångest och därtill då även alkoholberoende.

              Inte heller det säger oss något om sannolikheten för att en person sa begå mord, vilket leder till frågan vad det i så fall var hos Engström som kunde ha varit avgörande?

              Anckarsäter ger svaret sårbarhetsfaktorer som satte ned Engströms impulskontroll samt en nedsatt förståelse för abstrakta konsekvenser. Det senare anser jag faller bort, i en hastigt uppkommen situation är det knappast abstrakta konsekvenser man överväger. Om det föreligger viss planering, vilket Anckarsäter ser för troligt, jag återkommer strax till det, så bör man ha mycket nedsatt kognitiv förmåga för att inte kunna förutse eventuella konsekvenserna av att skjuta statsministern.

              Anckarsäter anser dock inte att detta allena är en tillräcklig förklaring utan vill som han skriver föra fram en alternativ faktor – gruppdynamik. Mordet hade kunnat ske på impuls men i så fall vara förberett.
              Personer som var viktiga för Engström kunde ha uttryckt sig om Palme i så nedsättande ordalag att Engström kände att det var socialt validerat och sedan hade alkohol slipat av impulskontrollen.

              Anckarsäter lutar dock starkt mot ett annat alternativ som han anser vara mer troligt, att Engström var del av en grupp likasinnade som hos Engström så att säga planterade att mordet var berättigat och som hjälpte honom praktiskt både före och efter. Han skulle ha fungerat som ett verktyg för denna grupp, en ”nyttig idiot” helt enkelt även om Anckarsäter inte väljer de orden. Dessa personer skulle dessutom ha befunnit sig i samma kategori, personer som är så ”misslyckade” att de inte längre har något att förlora.

              För mig framstår det här som helt verklighetsfrämmande. Jag kan inte föreställa mig en grupp av människor som aktivt skulle välja Engström som attentatsman. Nu menar jag inget nedsättande men för det första var han inte i fysisk form och om han inte i hemlighet tränat skytte så var han nog ingen lämplig kandidat för att uttrycka sig milt. Dessutom var det ju väl känt att Engström tyckte om att synas och prata och med lite alkoholintag ovanpå det kunde det ha slutat hur som helst. Om man nu ändå av något märkligt skäl valt just Engström hade de andra konspiratörerna knappast låtit honom hålla låda på det sätt han gjorde efteråt.

              Clarkes ”long-time failure personlighet” är som sagt en bärande idé eller hypotes genom hela texten och jag kan tillstå att det finns en del likheter men jag anser inte att det är en rättvisande analys. Engström må ha upplevt sig som någon som misslyckats med det mesta, det vet vi inget säkert om, men utan att veta särskilt mycket mer om hur situationen såg ut för de andra politiska attentatsmännen som Clarke har analyserat gissar jag att inte särskilt många – om ens någon – fortfarande hade ett välordnat liv med hustru, familjeliv, sociala relationer och ett stadigt arbete de gått till i decennier.

              Till La Grande Finale då. Hercule Poirot har kallat oss alla till biblioteket skriver Anckarsäter. Vi ska få svaret och i Anckarsäters tolkning lyder det så här:

              Min uppfattning är att mordförsöket på Lisbet Palme har varit en viktigare nyckel till gåtans lösning än man trott. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?

              För den som hängt med så här långt men möjligen glömt det så är det just så Engström karakteriseras, som en person med nedsatt förmåga att abstrahera d v s förutse konsekvenserna av sitt dåd.

              Det som började med en uttrycklig avsikt att varken argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning avslutades med något helt annat, och så kan det ju vara ibland och eftersom det är fråga om inlägg på Anckarsäters blogg tänker jag inte ha några synpunkter på det annat än att jag inte håller med, men det har väl i och för sig redan framgått.

              De som tror på Engström som gärningsman vill gärna lyfta fram att han egentligen är osannolik och att han är gåtfull, så gör även Anckarsäter men det finns ju en orsak till att det beskrivs just så. Verkligheten går inte riktigt att få ihop med bilden av Engström som statsministermördare och att hävda att han är gåtfull och osannolik är ju inget sakargument. Det finns nästan inga gränser för hur Engström skiftar skepnad beroende på vad han för stunden behöver vara för att argumentationen ska gå ihop.

              Om Engström nu är gärningsman går det inte att bortse från att han i så fall måste ha haft en del sociopatiska/psykopatiska drag även om han kanske inte skulle ha uppfyllt alla kriterier för att få diagnosen antisocial personlighetsstörning som det numera kallas i manualerna.

              Man kan hävda att han av nödvändighet gjorde en del märkliga saker för att leda uppmärksamheten från sig själv men från det till att t ex stå på en fest och säga att ”det var som att skjuta ett oskyldigt djur” beträffande Lisbet är det ett stort steg. Eller att kontakta media sex år senare för att rekapitulera händelsen på plats. Sådant gör inte en person som inte är djupt störd och oberörd inför andras lidande och den personen har vi ännu inte sett i några förhör, tidningsartiklar eller annat. Att det skulle flyga under radarn under en hel livstid ser jag som uteslutet och det går inte att argumentera mot det genom att påstå att Engström var osannolik eller en gåta. Jag skriver som tidigare, kan man inte få fram uppgifter som tyder på att Engström var en annan person än det som beskrivs av de som kände honom eller stod honom nära, eller åtminstone visat några tendenser att vara kylig, beräknande och hjärtlös så har man ingenting.

              1. Tack för denna intressanta kommentar till Henrik Anckarsäters analys. Jag ska uppmärksamma honom på vad du skrivit så får vi se om han utnyttjar möjligheten att svara.

                1. Jag har blivit uppmärksammad på en ledsam nyhet. Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri, som bidragit till diskussionen här på bloggen har avlidit i dag. Så här står det på hans Facebooksida, upplagt tidigare i kväll:

                  Kära vänner
                  Henrik har idag lämnat oss och efter sig lämnar han en värld som aldrig kommer bli sig lik utan honom. Vi som har haft privilegiet att känna Henrik kommer för alltid att sakna honom. Vila i frid kära Henrik.

                  1. Det var mycket tråkigt att höra. Om någon som kände Henrik Anckarsäter läser här vill jag framföra mina kondoleanser.

                    I sammanhanget känns det mest lämpligt att skriva en mycket kort kommentar.
                    Henrik Anckarsäter har som Gunnar skriver deltagit i diskussionen på bloggen tidigare under en kortare tid och det var intressant att ta del av hans tankar och infallsvinklar.
                    Jag vill bara i korthet förtydliga att anledningen till att jag skrev ovanstående kommentar angående de båda blogginläggen var att de återfanns bland de dokument jag begärt ut avseende utredningen av Stig Engström.

              2. Catharina: Tack! Det är verkligen angeläget att den här typen av ogrundade analyser bemöts och ifrågasätts. Precis som du och Gunnar säger är diskrepansen mellan släkt och vänners bild av SE och den som målas upp av förespråkarna för SE som gärningsman avsevärd, trots att de inte har några som helst konkreta bevis för det.

  44. Hej Gunnar!
    Håller på att läsa igenom den första upplagan av Mörkläggning just nu. Som alltid när du skriver är det nyanserat samt initierat! En grej som jag fastnade är det du skriver om ”Curiel-nätet”. Jag tycker taktikerna som används mot honom, bl.a att han skulle ha en ledarroll för diverse vänsterrörelser t.ex Bader Meinhof, påminner mycket om den taktik som Italiens stay behind (Gladio) använde sig av när kommunisterna hade chansen att ta makten efter 2:a världskriget. Har du kommit vidare i detta eller har någon annan, vet du?

    1. Curielnätet är ett begrepp som säkert är okänt för många som följer den här bloggen. Men namnet syftar på Henri Curiel, en vänsterpolitisk aktivist som mördades i Frankrike 1978. Inom de franska hemliga tjänsterna fanns det krafter som försökte stämpla honom som ledare för ett internationellt terroristnätverk. Och de spred också föreställningar om att detta nätverk, Curielnätet, fanns kvar efter hans död. Jag tror att jag kunnat visa i Mörkläggning att dessa anklagelser mot Curiel var gripna ur luften.

      Inte desto mindre: de svenska säpomän som samarbetade med Ebbe Carlsson omhuldade i alla fall under en tid den långsökta teorin att detta påstådda terrornätverk inte bara existerade utan att det också fanns kopplingar mellan det och den svenske socialdemokraten Pierre Schori. Schori med sin tydliga vänsterprofil i internationella frågor betraktades nämligen med misstänksamma ögon av konservativa element i den svenska säkerhetsvärlden.

      Det finns definitivt paralleller mellan de förföljelser och illa grundade anklagelser som Curiel utsattes för och liknande händelseförlopp i Italien under efterkrigstiden där högerextremister och krafter inom den italienska staten anammade vad som brukar kallas ”spänningens strategi”. Den gick ut på att organisera våldsdåd som skulle skapa skräck och som den italienska vänstern skulle få skulden för.

      Den som vill veta mer om de italienska händelserna hittar en del i exempelvis Daniele Gansers bok Natos hemliga arméer.

      Jag hoppas att kunna fördjupa mig i de mera dunkla sidorna av den italienska efterkrigspolitiken i min planerade bok om det kalla kriget.

    1. Att artikelförfattaren Simon Westberg i tidskriften Kvartal fått ut ett antal dokument från polisutredningen som innehåller till synes besvärande uppgifter om personer med knytning till PKK är ju inte nödvändigtvis samma sak som att det finns substans i PKK-spåret. Samma resultat – att det ser ut att finnas misstänkta omständigheter som ger stöd för att gå vidare med ett visst spår – kan man förstås få oavsett vilket spår man begär ut uppgifter om. Därmed inte sagt att alla de uppgifter som Simon Westberg redovisar automatiskt saknar intresse. Men relevansen och trovärdigheten i uppgifterna måste värderas för att det ska gå att föra en meningsfull diskussion om dem.

      Simon Westberg menar att det fanns goda skäl att göra PKK-spåret till ett huvudspår i utredningen. Det är inte min uppfattning, men jag återkommer gärna till saken längre fram när jag hunnit titta på material som nu blivit tillgängligt.

      1. Otto Ekevi.

        När jag jag har dig på tråden.
        Kul med dina Youtube-klipp.
        Måste bara som den millimeternörd jag är påpeka att din rekonstruktion av SE:s hypotetiska promenad och senare språngmarsch är lite fel.
        Det gäller den första sträckan fram till mordplatsen.
        Sveavägen 44 låg inte där den ligger i dag.
        Engstöm kom ut någon meter norr om Klarna-skylten knappt 25 meter norr om nuvarande entrén till Sveavägen 44 där du kom ut.
        Det blir 60 meter i stället för 35 meter, om du inte visste det?

        1. Någon som hade tillgång till ritningarna som var aktuella vid tidpunkten för mordet uppmätte avståndet till 68 meter från den gamla entrén till mordplatsen

    1. Bra och intressant intervju.
      Jag tror också det kan ha gått till på det viset. Annonspelaren har absolut en nyckelroll här. I just de ögonblicken som vittnesuppgifterna beskriver så är gärningsmannen ensam synlig. Det talar ju det mesta för, vilket är svårt att argumentera emot. Jag tror Otto ändå kan ha en poäng beroende på hur man menar med flera gärningsmän. Min hypotes är att det befinner sig fler ur attentatsgruppen i närheten. Låt säga att en vid skottögonblicket befinner sig vid foten av trappan och en annan på motsatt sida av Sveavägen. En fjärde borde i så fall befinna sig i ett flyktfordon i närheten. Någonstans inom radien för räckvidden för dåtidens bärbara kommunikationsutrustning.

      1. Jag instämmer gärna i det. Även om det var en ensam gärningsman på mordplatsen pekar hans samlade och effektiva agerande på att han kan ha haft stöd av andra i närheten. En eller flera personer i närheten av trapporna är en gissning från min sida.

      2. En alternativ tolkning av vad som skett runt annonspelaren ca en halv minut innan mordet:

        Om Inge M har rätt, så har åtminstone inte något möte skett söder om annonspelaren, utan i så fall vid eller norr om denne.
        Om även LP har rätt i sin version har inget möte ägt rum alldeles oavsett.
        Om Anders D också har rätt så har ändå ett möte ägt rum mellan tre personer, men i så fall utanför eller i periferin av Inge M:s synfält, d.v.s. vid eller strax norr om annonspelaren.
        Detta beroende av hur långt norr om korsningen han stått och väntat på grönt, men mitt för annonspelaren är rimligt.
        Om Anders B:s tre vänner har rätt, så har de stått och samtalat en kort stund efter bankbesöket, någonstans vid eller strax norr om annonspelaren. De har ingen aning om när makarna Palme kom gående, eftersom de missat dem.
        Om Anders B har rätt, så skedde detta samtal bara några sekunder innan mordet, någon längre väntan efter att de övriga gått iväg finns inte något stöd för i hans berättelse, men de övriga har inte hört några skott, så ett 20 tal meter hade de säkert hunnit, och borde då ha befunnit sig ungefär 45 meter norr om mordplatsen i skottögonblicket.
        Om mördaren stått vid avfasningen under tiden som Anders B stått och kikat söderut kan han ha varit dold för honom, men synlig för Inge M.
        Alla har i den versionen ur sitt eget perspektiv till viss del rätt.
        Om Inge M sett Anders B och hans sällskap passera Tunnelgatan norrut två minuter före mordet, så kan det stämma mycket bra med bankomatuttagen.
        Är detta helt uppåt väggarna tokigt?

        1. Jörgen G:

          Nej det tycker jag inte det är. Jag håller det för mycket troligt att det gått till så. Det går även ihop med de fragment av händelsen som Cecilia A har sett, dvs när personerna sneddar in från trottoaren och man kan även få in Anders D:s uppgift om ett samtal här. När han sekunderna senare hör en smäll och tittar dit har personerna hunnit förflytta sig till vad som blir själva brottsplatsen. Detta ger oss 4 helt oberoende mordplatsvittnen som var och en berättar fragment av en historia som när den sätts ihop bildar, åtminstone för mig, en fullt rimlig förklaring till hur det har gått till. Det är svårt att få ihop det på annat vis. För att man ska få ihop det såhär så krävs det ju då att man som bekant ifrågasätter LP:s uppgifter. Något som polisen aldrig tycks ha gjort.

          1. Tillägg:
            Det finns ju även dessa senare uppgifter av Anna H som, beroende på hur vi väljer att tolka dem, indikerar att även hon tycks ha uppfattat situationen som sådan att personerna hade någon form av kontakt med varandra:
            https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/EWOK2o/nyckelvittnets-palmeteckning-de-stod-i-en-klunga

            Även om dessa uppgifter förvisso är sent tillkomna så är det i sammanhanget ändå intressant. Hon har ju i sin bok beskrivit hur hon aldrig har fått berätta allt och det är väl inte alltför långsökt att tänka sig, att hon i likhet med Anders D, aldrig blivit ordentligt förhörd och fått berätta om vad hon eventuellt såg innan skotten föll. Vi har ju också ett flertal vittnen som påtalat att polisen tycktes ointresserade av vad man hade att berätta.

Lämna ett svar till Erik Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.