Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet

Här kommer ännu några tankegångar från min sida om Lars Olof Lampers ebok/ljudbok om Palmemordet som nyligen kommit ut.

---

JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.

Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället.

En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare.

Ett område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket.

I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:

– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;

– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:

– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.

Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?”

Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.”

Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.”

När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”

Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån.

Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter?

Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg.

Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna.

Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”

Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.)

Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken.

Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden.

Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:

”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick i det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.

Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet.

Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var:

EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme.

I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.)

Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”.

Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.”

Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.)

Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom.

Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.

De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.

Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan.

Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet.

Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte heller om några andra walkie-talkieobservationer.

Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.”

Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.

Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.

Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt. Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.)

Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt.

Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.)

Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finns ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter.

Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.

En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.)

Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.)

Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten.

Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.

Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats. (Avsnittet Två skott.)

Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.

En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.

Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.)

En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik.

Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO.

Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.

Och med det sätter jag punkt för den här gången.