Jann Turner, en sydafrikansk filmare, fick som ung flicka se sin far bli mördad av apartheidregimens agenter. En av de ansvariga för det omfattande dödandet var Eugene de Kock (till höger). 1996, efter rasistregimens fall, dömdes han till två livstidsstraff plus 212 års fängelse. Året efter träffade hon honom i fängelset och fann en djupt ångerfull man. De Kock var också den som skapade internationella rubriker då han i samband med sin rättegång pekat ut Sydafrika och Craig Williamson för att ligga bakom Palmemordet. Men vad vet Thomas Pettersson och Mattias Göransson om Eugene de Kock? FOTO: George Hallett, public domain.
I FÖRRA AVSNITTET AV DENNA artikelserie lämnade vi Thomas Pettersson och Mattias Göransson sedan de försökt rikta misstankar mot Stig Engström för hans olika uttalanden under lördagen den 1 mars 1986, dagen efter Palmemordet.
Vi tittar alltså på ett avsnitt i en podd som producerats av tidskriften Filter och där Pettersson och Göransson haft ambitionen att visa hur Stig Engström metodiskt och steg för steg lanserat en hel serie lögner för att dölja att det var han som mördade Olof Palme.
Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 4
I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.
hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.
I det andra avsnittet tog jag upp vad som var nytt i den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren.
I det tredje avsnittet började jag granska Filterpodden avsnitt 24 där Thomas Pettersson och Filters chefredaktör Mattias Göransson tillsammans presenterar ett ovanligt långtgående resonemang som går ut på att Stig Engström inte bara mördade Palme utan att han också metodiskt och strategiskt dolde sitt brott genom en serie komplicerade lögner.
I detta fjärde och sista avsnitt avslutar jag min granskning av TP:s och MG:s samtal i Filterpodden.
Vad händer när lördagen är förbi? Enligt Thomas Pettersson och Mattias Göransson är det snart dags för nästa led i vad de ser som Stig Engströms sinnrikt uttänkta men ständigt föränderliga serie av lögner.
De menar att det hela utlöses av att Palmeutredarna får kontakt med Yvonne N, vittnet som sett en springande man på Brunkebergsåsen.
Genom Lars J:s vittnesmål har polisen tidigt fått veta att denne träffat ett par ovanför trappan och att detta par alldeles innan mött en person som tycks vara gärningsmannen. Polisen går ut i media för att få kontakt med dessa två vittnen. Och Yvonne, som är den som egentligen sett något, hör av sig till utredarna. Hon förhörs på söndagseftermiddagen. Det är då hon berättar om den springande mannen i mörk rock och med en väska i handen.
Det här kommer snart ut i nyhetsmedia.
I Filterjournalisternas värld har Stig Engström nu fått reda på att ett vittne gått till polisen och informerat om att hon sett hans flykt uppe på åsen. Han inser därmed att han riskerar att bli avslöjad.
Thomas Pettersson: ”Så att som jag ser det så har han ett antal anledningar att ta sig tillbaks till Skandia på måndag även om han då har en planerad skidresa. Och en… kanske den viktigaste… ja, vi kommer tillbaka till vad som är det viktigaste, är just det här att han faktiskt då, att han när han kommer till Skandia säger att han springer efter gärningsmannen.” (Filterpodden # 24, c:a 36:00 in i sändningen.)
Thomas P säger att Engström denna dag på Skandia till och med hävdar att han sprang uppför trapporna och korsade Malmskillnadsgatan i sin jakt på mördaren.
”Och det här är ju ett markant brott då från den första historien. Men som jag ser det så är det ju för att möta uppgifterna från [Yvonne N] och kunna förklara dem med: ’Javisst, det var jag, jag sprang efter gärningsmannen, det är inte jag som är gärningsmannen’.” (C:a 36:52 in i sändningen.)
Problemet är bara, som vi varit inne på tidigare, att Stig Engström med all sannolikhet inte var på Skandia under måndagen.
Och kan inte TP och MG visa att Engström var där den dagen så faller ju fullständigt deras resonemang om hans snabba aktion för att blanda bort korten.
Hur tydlig kan Engström ha varit?
Vi kan förstås ändå fråga oss: kan Engström vid andra tillfällen ha sagt att han förföljde gärningsmannen?
Ja, han kan definitivt ha uttryckt sig så att det varit möjligt att tolka honom på det sättet i alla fall. I första förhöret med hans före detta hustru beskriver hon sina minnesbilder av vad han berättat för henne sedan han kommit hem på natten. I protokollet står det bland annat:
”Stig hade berättat för {exhustruns namn] att Lisbet hade sagt till Stig ‘han sprang åt det hållet’. Stig berättade att han sprang in på Tunnelgatan. /…/ [Exhustruns namn] tillfrågas om Stig, på natten när han kommit hem, berättat för henne att syftet med att springa in i gränden var att leta efter skytten och hon svarade ja.”
Förhöret är hållet mer än 30 år efter händelsen. Och nyanserna i det försvinner dessutom eftersom det är utformat som en sammanfattning, inte som en utskrift av en inspelning. Inte desto mindre visar det att den före detta hustrun i alla fall i efterhand är av uppfattningen att Engström sagt att han gett sig iväg efter gärningsmannen. Det framgår av protokollet att hon säger att han bara gett sig in så långt som till Luntmakargatan innan han vände, vilket ju är hans egen kända version. Och det framgår också att han sagt att han gett sig iväg först sedan han talat med Lisbeth, vilket också anknyter till vad vi säkert vet att han sagt. Exfruns bild är alltså inte att han var hack i häl efter en hastigt flyende mördare och inte heller att han gjorde en särskilt lång utflykt. Inte desto mindre förmedlar hon bilden av att hennes man sprang efter gärningsmannen, inte efter några poliser.
Det här illustrerar att det är rimligt att tro att Engström ibland kan ha berättat sin historia så att lyssnaren fick intryck av att han rusade in i gränden efter mördaren, inte bara att han gav sig iväg i samma riktning som mördaren.
Behöver det ligga en kalkylerad och avsiktlig lögn från Engströms sida bakom det? Det är väl ändå mindre troligt, eftersom han var så tydlig mot både polisen och journalister – och även i rättegångarna – med att det var för att försöka ge information till poliserna som han sprungit.
Vad kan i så fall orsaken ha varit till att det ändå kunde bli fel? Jag föreställer mig att det rört sig om en kombination av två saker: vad Engström valde att betona och vad hans lyssnare tyckte sig komma ihåg av vad han sagt.
När Engström skulle väcka intresse hos hustrun, arbetskamrater och andra är det ganska givet att han tydligt tog upp att han talat med Lisbeth (spännande) och att han som ansvarsfull medborgare gett sig in i den gränd som mördaren flytt in i lite tidigare (också spännande). Att han glömt lämna en uppgift om täckjackan och gjorde ett misslyckat försök att få tag i poliserna för att berätta det var ju inte lika spännande och det är föga överraskande om det fick en mer undanskymd plats i berättelsen. Och om Engström kunde tona ner sådant som var mindre dramatiskt tacksamt så kan man lätt föreställa sig att hans lyssnare inte tog in det eller glömde det efteråt.
Som jag tidigare berättat om talade jag nyligen med Fredrik Thelin som gjorde praktik på Skandia vid tiden för mordet. Engström var hans handledare. Fredrik sa till mig att han kommer ihåg att Engström sagt att han sprungit efter mördaren, det vill säga åt det håll som mördaren försvann – men han var lika tydlig med att han inte alls kommer ihåg att Engström direkt skulle ha gett uttryck för att han jagat mördaren. Inte heller kunde Fredrik påminna sig att Engström skulle ha sagt att han sprungit upp på åsen.
TP och MG är dock inte intresserade av sådant som möjliga otydligheter och missförstånd. Deras tes är att Engström tog sig till Skandia måndagen den 3 mars för att lansera en berättelse om att han jagat gärningsmannen och att han därför kan ha blivit sedd uppe på Brunkebergsåsen. Och syftet med att plantera denna nya falska berättelse från Engströms sida skulle alltså ha varit att förminska betydelsen av Yvonne N:s nu offentligt kända vittnesmål om den springande mannen på David Bagares gata. Engström hade enligt Filterjournalisterna försökt att plantera budskapet: visst, det var honom Yvonne sett. Men han hade varit där i ett legitimt sammanhang – för att fånga in mördaren.
Problemet är bara att TP och MG inte har kunnat presentera någon som helst rimlig bevisning för att Engström varit på Skandia den 3 mars och inte heller att han – då eller vid annat tillfälle – sagt att han sprungit uppför trapporna.
Låt oss gå tillbaka till förutsättningarna för Filterjournalisternas tankekonstruktion, att Engström skulle ha insett att han måste göra om sin historia för att inte bli avslöjad.
Deras version går alltså ut på att plötsligt – under söndagen – låter all rapportering om mordet på ett sätt som direkt pekar ut Engström.
Mattias Göransson säger att allt nu handlar om ”mörk rock, förmodligen keps och det är dessutom den här lilla handledsväskan”. Han betonar särskilt: ”Och dessutom slutar man säga täckjacka om mördaren.” (33:28.)
Att uppgifter om en handledsväska verkligen är ute i någon sorts nyhetsmedier den 2 mars skulle behöva beläggas. Såväl morgon- som kvällstidningar är redan tryckta när Yvonne N hörs, så det skulle i så fall vara någonstans i etermedia.
Men det är kanske mindre troligt. Protokollet från denna dags förhör med Yvonne innehåller nämligen inte ordet handledsväska. Först i ett nytt förhör med henne två dagar senare säger hon att väskan påminde om en handledsväska men tillägger att hon inte såg någon rem.
Om vi går tillbaka till den någorlunda lättåtkomliga nyhetsrapportering som följer på det första förhöret med Yvonne kan vi konstatera att Dagens Nyheter på måndagsmorgonen den 3 mars har en text om att en kvinna i sällskap med en man sett en springande man med en bagliknande väska. Mannen hade enligt DN-artikeln haft en lång eller halvlång rock eller jacka. Det hela är som synes en rätt allmän beskrivning och knappast något som kan ha fört tankarna till Engström.
Och i samma tidning – alltså DN den 3 mars – står för övrigt något annat som definitivt inte alls går att koppla ihop med Stig Engström. Där heter det nämligen att Hans Holmér dragit slutsatsen att mördaren följde efter paret Palme från deras bostad i Gamla Stan.
Mattias Göranssons påstående att nyhetsmedia nu slutat att använda ordet täckjacka i samband med mördarens signalement är inte heller riktigt. Låt oss bara ta upp ett enda men ett nog så tydligt exempel. Den 6 mars har Dagens Nyheter en artikel med rubriken: ”Palmes son såg mördaren”.
Den handlar om Mårten Palmes observation vid Grand och där står att Mårten berättat att mannen ”bar en mörk täckjacka och en ’bullig’keps”. Tidningen skriver också: ”Signalementet stämmer relativt bra överens med övriga vittnens beskrivning av mördaren”.
Engström hade, som vi vet, varken någon täckjacka eller en keps som kan beskrivas som bullig. (Och den överensstämmelse i signalement som skulle finnas mellan Mårtens uppgifter och vittnesmålen från mordplatsen rent allmänt gäller i vilket fall inte uppgiften om en keps, vare sig bullig eller inte. Av alla Dekorimavittnena är det bara ett, Lars J, som talar om en keps. )
Sedan Filterjournalisterna ansett att de lyckats etablera sin teori om att Engström planterade en ny falsk vittnesberättelse sedan han varit på vippen att bli avslöjad släpper de i alla fall iväg honom på fjällsemester:
MG: ”Måndagen är färdig, han åker skidor. Han drar till Idre.”
TP: ”Han drar till Idre.”
MG: ”Han lämnar Stockholm lugn och fin, kanske inte lugn och fin men han kan dra från det här jobbiga stället.” (C:a 42:35.)
Låt oss bara påminna oss att det hittills inte finns några som helst bevis som kullkastar det som Engström själv förmedlade i polisförhör – att avresan till Idre på grund av mordet fick flyttas från lördagen till söndagen. Det är också vad hans före detta hustru förklarade för polisen när hon hördes för första gången 2017. De kom iväg en dag försenade, inte mer.
”Nånting på tisdagen ändrar spelplanen igen”
Filterspanarna fortsätter dock obekymrat att konstruera sin egen berättelse om den ruskige Skandiatjänstemannen och hans ständigt föränderliga lögner.
Mattias Göransson säger nu att det ”händer nånting på tisdagen som ändrar spelplanen igen”.
Han syftar på att det är den dagen som Lars J träder fram i nyhetsmedia som mannen som förföljde mördaren uppför trapporna. Tidigare hade det bara varit polisen som haft tillgång till hans berättelse.
MG: ”Och poängen är då att [Lars J:s] berättelse är nämligen att han har stått där, han har hört skotten, han har sett gärningsmannen springa förbi. Han väntar en stund, sen springer han själv efter gärningsmannen och han gör det tills han möter Yvonne [N] uppe på åsen. Och grejen är ju den att [Lars J] har ju inte sett någon som springer efter gärningsmannen. Det är ju [Lars J] , han är den ende som springer efter gärningsmannen. Och hade det kommit någon som agerat som Stig påstod att han gjort så hade ju [Lars J] sett honom – då hade ju [Lars J] först sett en gärningsman som sett ut som Engström, sen hade han sett Engström som sprang efter gärningsmannen.
(Allmänt skratt.)
Mattias Göransson går igenom det en gång till för att göra resonemanget klart. Och moderatorn Oskar Sonn Lindell fyller i:
”[Lars J] skulle ha sett två Stig Engström om det var som Engström hade sagt.”
MG: ”Exakt. [Lars J] såg inte två Stig Engström.
OSL: Han såg en.
MG: Han såg en. Och då blir ju Stigs berättelse förstörd.” (C:a 43:44.)
Och därmed, ska vi förstå, kan Stig Engström inte längre gå ut med sin berättelse om att han jagat gärningsmannen ända upp på åsen. I stället måste han återgå till den vittnesberättelse han lämnat i telefonförhöret den 1 mars, att det var poliserna han sprungit efter. Det vill säga: storyn om att han jagat mördaren upp på åsen var bara något han gick ut med den 3 mars, inklämt emellan det att Yvonne N:s vittnesmål blivit känt och att Lars J:s berättelse blivit det.
Enligt det sättet att se saken var det alltså nödvändigt för Stig Engström att raskt försöka få bort spåren av den strategiska lögn som han gått ut med under en enda dag. Han kunde absolut inte upprepa detta farliga påstående eftersom Lars J:s berättelse då hotade att avslöja honom. Det måste tvärtom utraderas så långt som möjligt.
Så borde det ju vara om han hastigt formulerat en fräck bluffhistoria som han lika hastigt var tvungen att släppa.
Och det här betyder ju att för att TP:s och MG:s tes ska hålla kan det bara vara just den 3 mars som Engström låter som om han jagade mördaren. Inte tidigare, inte senare.
I det sammanhanget är det intressant att gå tillbaka till det vi noterade förut: att Engströms dåvarande hustru när hon hördes många år efteråt inte alls uppvisade någon beröringsskräck mot uppgiften att Stig begett sig in i gränden för att se sig om efter skytten.
Tvärtom var hon tydlig med att hon tyckte sig minnas att det var så det var.
Den som vill kan förstås säga att det kanske var just den 3 mars som Engström sa så till henne, inte tidigare och inte senare.
Men exhustrun säger att hennes minnesbild är att han hela tiden haft en och samma historia. Som hon framhåller i första förhöret har hon aldrig märkt att den skulle ha ändrats och hon har dessutom tyckt att den förefallit trovärdig.
Det är klart att hon ändå kan minnas fel om detaljer. Om vi verkligen vill ge Filterspanarna en chans kan vi ju rent hypotetiskt tänka oss att han planterade den speciella uppgiften om att han följt efter mördaren under en enda dag för att sedan droppa den – men att hon inte observerade den nyansen utan tog till sig den delen av hans berättelse som något som hon trodde att han alltid sagt.
Så skulle det förstås kunna vara.
Men ett sådant resonemang krockar med ett annat tema som Thomas Pettersson driver: han försöker nämligen på olika sätt bygga upp en bild av den före detta hustrun som någon som aktivt och medvetet skyddar sin avlidne exmake från att bli avslöjad som Palmemördare.
Bland annat uppehåller sig TP i sin bok vid spekulationer om att hon skulle ha ringt ett antal anonyma telefonsamtal från stugan i Idre – dels till polisen och dels till en präst – för att på så sätt plantera falska uppgifter om mördaren och därmed dra bort misstankarna från sin man. (Se Den osannolika mördaren, andra upplagan, sid 279ff.)
Det ska genast understrykas att Thomas Pettersson inte ens försöker lägga fram några bevis för att hon skulle ha gjort något sådant, han bara leker förtjust med tanken. Men han anser sig ändå veta var han har henne: i boken resonerar han kring sin tanke att hon ”haft en på förhand uttänkt strategi” när hon svarat på polisens frågor och att det handlat om att svara så vagt att hon skulle komma undan ”både ansvar och besvärliga följdfrågor”. (Andra upplagan, sid 277.)
Det är ett inlindat sätt att beskriva henne som skyldig till skyddande av brottsling, ett brott som i svårare fall kan ge fängelse.
Thomas Petterssons anklagelser mot den före detta hustrun är allvarliga och grundade på vad jag uppfattar som lösa spekulationer i två led: för det första att Engström skulle vara gärningsman och för det andra att hon i så fall skulle ha vetat om det.
Men om vi nu rent hypotetiskt godtar tanken att hon generellt skulle ha svarat så planerat och välavvägt hon kunde för att skydda sin före detta man – varför skulle hon i så fall hävda att hennes minnesbild var att han sprungit efter mördaren och inte efter poliserna? Det var ju just ett sådant uttalande som gick på tvärs mot vad Stig Engström sagt i förhör och till journalister. Med andra ord borde det direkt motverka hennes försök att undvika att väcka besvärande misstankar mot den avlidne exmaken?
Mycket mer rimligt att tänka sig – men ack så tråkigt för Thomas P och Mattias G – är att Engström inte alls haft en speciell lögnhistoria som han använt just den 3 mars utan att han varit lite otydlig då och då av alldeles vardagliga skäl – och att hans före detta hustru helt enkelt svarat så gott hon kunnat på polisens frågor.
Fantombilden och ”förväxlingsstrategin”
Nu letar polisen, om vi ska tro Filterpodden, efter en mördare som ser precis ut som Stig Engström.
Men så händer något – fortfarande enligt TP och MG – som gör att Engströms problem löser sig redan på torsdagen under hans semestervecka.
Då publiceras fantombilden, den konstruerade signalementsbilden på mördaren som släpps av Holmér. Den liknar, om man så vill, ganska många människor. Men den kan inte på minsta vis föra tankarna till en person med Stig Engströms utseende.
Polisens fantombild på Palmes mördare som publicerades den 6 mars 1986.
”Den måste ju vara en befrielse för Stig Engström”, säger Mattias Göransson och tillägger: ”Den kommer som en skänk från ovan”. (C:a 49:05.)
Filterjournalisterna – som alltså tror sig förstå hur den skyldige Stig Engström tänkt i varje led av händelseförloppet -beskriver det nu som att Engström ändå inser att han har vissa problem kvar att lösa: han har talat om att han gjort en språngmarsch och det kan peka ut honom som gärningsman när väl intresset för fantombilden har lagt sig.
Och det är det problemet han tar itu med när han hörs av polisen den 10 mars, som Thomas Pettersson ser det.
Thomas Pettersson: ”Då är det första gången som han etablerar det där som jag kallar förväxlingsstrategin.”
Det TP syftar på är Engströms uppgift om att han efter att ha kommit tillbaka från språngmarschen hört att ett vittne beskriver gärningsmannen på ett sätt som pekar på att vittnet blandar ihop den flyende mördaren med honom själv och hans betydligt senare språngmarsch.
Thomas Pettersson menar att det är en ganska dålig lögn: ”Den är ju inte jättebra, det kan man inte säga. Men den funkar och det är det som är så knäppt.”
Här känns det som om Filterduon inte riktigt kan hålla reda på sina egna resonemang. De har faktiskt tidigare hävdat att Engström lanserat någon sorts förväxlingsstrategi redan den 3 mars, under det besök de hävdar att han gjorde på Skandia den dagen. Som de beskriver saken är det då han berättar för alla som vill lyssna om att han förföljde mördaren ända upp på åsen – och avsikten med den lögnen från hans sida är att skapa bilden av att Yvonne som observerat en man med rock och väska hade sett vittnet Engström, inte mördaren.
Men det finns alltså inga seriösa belägg för att Engström sagt att han varit uppe på åsen. Och inte heller för att han skulle ha varit på Skandia under semesterdagen den 3 mars. Filterduon är därför i någon mån ursäktad om den inte kommer ihåg att den placerat starten för förväxlingsstrategin redan den 3 mars och inte en vecka senare. Någonstans kanske TP och MG inte tar de där uppgifterna om Engströms visit på Skandia den 3 mars på särskilt stort allvar själva.
Låt oss lämna den detaljen åt sidan. Alla kan göra misstag. Filterspanarna har i alla fall rätt i att Engström den 10 mars talar om att någon förväxlat honom med mördaren. Det framgår av förhörsprotokollet med honom från den dagen, det är inga konstigheter. Frågan är bara: är detta verkligen den första gången Engström säger något sådant?
Om det verkligen är fallet så stämmer ju kanske TP:s och MG:s teori om att han nu måste lösa problemet med de misstankar mot honom som byggts upp genom vittnesberättelserna från Lars J och Yvonne N.
Men nej. Det kräver inte särskilt stor ansträngning att kontrollera den här teorin och sticka hål på den.
Låt oss gå till förhöret den 1 mars. Där säger Engström att han försökte springa ifatt poliserna men misslyckades och drog sig tillbaka till Sveavägen. Och så står det: ”Han tror att det signalement som lämnats på en man i mörk rock kan gälla honom själv”.
Alldeles tydligt talar Engström redan här, dagen efter mordet, om en förväxling. Samma sorts förväxling som enligt TP och MG dyker upp först den 10 mars, därför att det just då – det verkar alltid vara ”just då” i deras värld – uppstod ett behov för Engström att presentera en ny lögn.
Men det var ingen ny lögn. Det var en upprepning av vad han sagt tidigare. Och om vi inte utgår från att Engström alltid ljuger så kan det rimligtvis vara en sann uppgift.
I telefonförhöret den 10 mars finns det fler detaljer, det är sant. Där står det: ”När Engström kommer ner på Sveavägen står en person och beskriver klädseln på den förmodade gärningsmannen för en polisman. Engström hör att det är hans klädsel som beskrives. Engström hör hur hans keps och stålbågade glasögon, rock, omtalas.”
Nu är protokollen från både den 1 och den 10 mars sammanfattningar av uppgifter som Stig Engström lämnat i telefonsamtal. Vi vet inget om hur korrekta och fullständiga sammanfattningarna är.
Vad vi vet är att Engströms egen berättelse – och den är konsekvent i dessa avseenden – går ut på att han själv inte sett gärningsmannen på brottsplatsen men att Lisbeth talat om att denne hade blå täckjacka och att Engström godtagit den beskrivningen. Engström har också beskrivit att han sett en ung man i blå täckjacka inne i gränden.
Båda dessa påståenden stämmer överens med vad vi vet. Lisbeth Palme framförde under mordnatten uppfattningen att gärningsmannen hade en blå täckjacka. Och Lars J som hade en blå täckjacka befann sig inne i gränden innan han gav sig av uppför trapporna efter mördaren.
Vi vet att flera andra vittnen talat om att gärningsmannen hade en mörk rock. Det finns därför ingen direkt anledning att underkänna Engströms uppgift om att han hört någon lämna en sådan upplysning till polisen.
Däremot – om vi fortfarande utgår från att Engströms berättelse kan vara sann – är det rimligt att tänka sig att han blev omskakad och irriterad när han fick höra ett vittne beskriva gärningsmannens klädsel på ett sätt som han själv trodde var felaktigt. Han kan helt enkelt ha dragit slutsatsen att vittnet måste ha sett honom själv när han begav sig in i gränden. Och så har han försökt korrigera missförståndet redan på plats eller i alla fall tänkt göra det. Och när han talar med polisen följande dag ser han definitivt till att nämna saken.
Nu har det alltså tillkommit detaljer i det mer utförliga protokollet från den 10 mars. Här står det ju att vittnet inte bara talat om att gärningsmannen haft en rock utan också keps och stålbågade glasögon.
Möjligen kan den polis som skrivit protokollet ha blandat ihop saker och ting lite grann – så att Engströms beskrivning av sin egen klädsel i alltför stor utsträckning återgetts som om den handlade om vad vittnet på Sveavägen skulle ha sagt till polisen. Eller också kan Engström – som så många vittnen gör – ha börjat fylla i detaljer i efterhand som egentligen inte motsvaras av de ursprungliga mer begränsade minnesbilderna.
Exakt hur det var får vi väl aldrig veta. Men vad som står klart är att Engström redan den 1 mars berättar om han sett en man i blå täckjacka, att Lisbeth talat om en man i blå täckjacka, att han själv sprang in i gränden för att försöka ge information till poliserna och att han kan tänka sig att de signalementsuppgifter som lämnats om en man i mörk rock kan gälla honom själv. Allt det där finns med från början.
”Det låter ju objektivt galet”
I vilket fall: när Thomas Pettersson hävdar att Engström lanserar sin förväxlingsstrategi den 10 mars (och inte den 1 eller 3 mars) är det för att han menar att Engströms försök att peka ut en man i en blå täckjacka då definitivt har fallit – först genom att Yvonne N hade vittnat om den springande mannen i rock uppe på åsen och sedan genom att det visat sig att det var det oskyldiga vittnet Lars J som var mannen i den blå täckjackan inne i gränden.
Inte heller det resonemanget från TP är särskilt genomtänkt. Uppgifterna om att gärningsmannen kanske hade en blå täckjacka lever definitivt kvar i utredningsmaterialet efter den 10 mars. Lisbeth höll fast vid att hon på Sveavägen några ögonblick efter mordet sett gärningsmannen och att han varit iklädd en blå täckjacka. Den iakttagelse hon beskrev handlade uppenbarligen inte om Lars J. De där uppgifterna från Lisbeth visade sig vara beständiga, de gick ju igen även i åtalet mot Christer Pettersson där hennes uttalanden om gärningsmannen utgjorde den helt centrala bevisningen.
Också Mårten Palmes vittnesuppgifter om mannen vid Grand – som ofta beskrivits som identisk med gärningsmannen – pekade på att denne hade jacka, inte rock. Som tidigare nämnts var även detta känt veckan efter mordet.
Men enligt Thomas Pettersson var nu Engström orolig för att det snart måste visa sig att mördaren såg ut precis som han själv – vilket förstås har sin inre logik för den som i likhet med TP och MG helt enkelt utgår från att det var Engström som var mördaren.
Filterpodden har en alldeles egen logik när det handlar om att bygga upp misstankar mot Stig Engström. Bild av John Tenniel från Alice i Underlandet.
Thomas P:s teori om ”förväxlingsstrategin” handlar alltså just om detta: att Stig Engström från och med den 10 mars skulle försöka lansera bilden att mördaren är till förväxling lik honom själv. Och – fortfarande enligt Pettersson – för att understryka det fabricerar Engström ett vittnesmål som han påstår sig ha uppsnappat och som i detalj återger hans egen klädsel.
Filterjournalisterna föreställer sig att Engström fastnat så djupt i denna förväxlingsstrategi så att det också är orsaken till en detalj som han fogar in i sin berättelse när han intervjuas av tidningen Proletären.
I nummer 3 1989 av tidningen säger Engström: ”Jag går ut genom dörren bredvid de stora svängdörrarna för dessa är låsta nattetid. Bråttom har jag och jag går längst ut på trottoaren mot Sveavägen fram emot korsningen vid Tunnelgatan.”
Thomas Pettersson refererar detta i Filterpodden. Och Mattias Göransson hakar på direkt med en fråga: ”Och då matchar han precis vittnenas beskrivning av hur gärningsmannen har rört sig?”
Det bekräftar Thomas Pettersson. (C:a 55:41.)
I själva verket inrymmer även detta påstående stora inslag av fiction – är vi överraskade?
Anders B placerar nämligen gärningsmannen närmast husväggen när han ser de tre personerna som går framför honom. Alltså inte ute vid trottoarkanten närmast gatan.
Cecilia A kommer lite närmare det Filterjournalisterna hävdar. Hon menar visserligen inte att hon sett gärningsmannen komma gående längst ut på gångbanan, alldeles vid bilarnas körfält, men hon har intrycket av att han sneddat över Sveavägen från den västra sidan och på så sätt korsat området intill trottoarkanten innan han kommit upp på trottoaren. Det snuddar alltså hastigt vid Engströms beskrivning av sitt eget sätt att promenera. Men mer är det inte.
Det som ibland brukar åberopas som stöd för att mördaren gick ute vid trottoarkanten är ett polisfoto från rekonstruktionen med Nicola F. Där ser man en figurant som placerats längst ut på trottoaren.
Figuranten ska föreställa den man som Nicola såg komma gående en bit efter paret Palme. Själv trodde dock inte Nicola att det var mördaren, utan att det var vittnet Anders B han sett.
Och dessutom: går vi till vallningsförhöret med Nicola säger denne: ”Mannen gick ute i gångbanan, ca tre meter från sträckstenskanten.” Om det är riktigt gick mannen ungefär mitt på den ungefär sju meter breda trottoaren.
Men låt oss ändå för resonemangets skull tänka oss tre fullständigt obevisade saker:
– att Nicola F faktiskt såg att mannen som kom gående efter paret Palme gick intill trottoarkanten;
– att mannen som Nicola såg var mördaren (trots att inte Nicola trodde det);
– och att det var Stig Engström som var mördaren.
I så fall inställer sig ju frågan: varför skulle Engström avslöja att han själv gått ute vid trottoarkanten? Vad skulle han ha vunnit med det? Enligt Filters logik – som kanske är en aning inspirerad av Alice i underlandet – är Engström tvungen att genomföra sin förväxlingsstrategi fullt ut; han måste berätta att han gjorde precis som mördaren så att folk ska tro att han måste vara förväxlad med mördaren.
I det här fallet blir det väldigt konstigt. Själv hävdar ju Engström att han gick ut från Skandia alldeles innan skottlossningen. Då befann sig paret Palme nästan framme vid Dekorimahörnan. Om vi utgår från hans egen berättelse kan han alltså inte ha varit mannen som kom gående några meter bakom Olof och Lisbeth. Och om han inte var det så var det ju fullständigt irrelevant var någonstans på trottoaren han gick.
Sådan subtiliteter är inget för Mattias Göransson. Han säger i poddsändningen:
”Varför skulle han vilja framstå, varför skulle han lägga sig så väldigt nära gärningsmannens beteende? Det är ju just för att han har det som strategi att: ’ni ser ju mig, det här är jag, jag är vittnet. Om folk har tyckt sig se gärningsmannen så är det ju mig de har sett’.
Göransson fortsätter: ”Så att det finns ett värde av att göra det. Det låter ju objektivt galet: varför justerar han sig så att ju mer han får veta, ju närmare gärningsmannen lägger han sig? Men det är det också, man måste begripa, det är det som är kärnan i hela planen: ’de har inte sett mördaren, de har sett mig’. Och det är också det som är buggen i hela… missen, att man har missat Engström, att polisen har ignorerat honom. För om det är som han säger, då finns det en till osynlig person, varför har ingen sett den andra personen? Om alla de här observationerna gäller Engström, då finns det en helt osynlig gärningsman som ingen har sett, varken gå efter paret Palme eller nånting…”.
Thomas Pettersson och Mattias Göransson har alldeles rätt i att den är ”knäpp” och ”objektivt galen”, denna tänkta strategi som de beskriver och som de hävdar har väglett Engström. Den borde inte fungera.
Och den enkla förklaringen är att denna knäppa strategi inte har funnits. Det finns ju dåligt stöd i kända fakta för att Engström skulle ha tillämpat den. Och det är svårt att tänka sig någon rationell mening med den. Ett avsevärt enklare sätt att försöka förstå händelseförloppet (jag vet att det tar emot för TP och MG) är att Engströms berättelse i väsentliga avseenden är sann och att han faktiskt inte är Palmes mördare.
”Det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström”
Filterduon avslutar sitt långa samtal med att lite dystert konstatera att det inte blev ett entydigt juridiskt slut på Palmeutredningen. Thomas Pettersson:
”Och den här drömmen om att få den här juridiska upplösningen som ju på något sätt låg lite… som Krister Petersson hade vinkat lite om att vi kanske skulle få, den stendog ju den 10 juni. Vi kommer inte att få den, vi kommer inte att få den här juridiska sanningen om Engström mördade Palme eller inte.”
Thomas Pettersson menar att man får nöja sig med ”en historieskrivning och en argumentation och ett hyggligt väl underbyggt case”.
Mattias Göransson: ”Det är inte så att vi har cherrypickat Engström.” FOTO: Jane D., Pexels
Mattias Göransson markerar tydligt att det räcker mer än väl. Med en hänsyftning på dem som inte låter sig nöja säger han att ”väldigt många av de här gnällspikarna har andra favorithypoteser”.
Och han tillägger:
”Och det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström och är helt omedvetna om den här stora floran av alternativa teorier. Alltså, vi har ju tittat på hur många alternativa teorier som helst och det som kännetecknar dem är att de är påfallande ofta felaktiga på detaljnivå och de är väldigt löst hängande i luften.”
Oskar Sonn Lindell gör en omedelbar passning: ”Ta Sydafrikaspåret som exempel bara, jätte…” (C:a 77:38.)
”Det betyder egentligen ingenting, men det får fäste”
Och nu blir det riktigt intressant. Så låt oss följa samtalet en bit, ord för ord. Det börjar med att Mattias Göransson svarar direkt:
”Ja, det är ett bra exempel för det stektes ju upp alldeles före presskonferensen när det var några profiler i den här världen som sa att det är nog Sydafrika. Och så tittade de på Sydafrika. Var OK, jaja, det här verkar många tro på,. Hur dyker det här upp? Ja, det är flera år efter mordet så är det en rättegång mot…”
Thomas Pettersson: ”Ja, det är väl en hearing egentligen.”
Mattias Göransson: ”Det är en hearing så det är ingen rättegång, det är fel ordval där. Men det ingick i konceptet att man inte skulle kunna bli dömd men man skulle ändå berätta vad som hade hänt. Och så handlade det om ett annat mord som hade skett i Afrika och då säger en av de här personerna att han mötte samma slut som Olof Palme, vilket skulle jag säga är bara en referens till att nån blivit mördad och är politiker, ett politiskt mord. Och det betyder egentligen ingenting men det får fäste: ’Vänta lite grann, vad sa han?’”
Oskar Sonn Lindell inflikar instämmande att det ”inte är så jävla konstigt egentligen” om det pratas om Palme i Sydafrika. Och Mattias Göransson hakar på:
”Nej nej, han var ju väldigt starkt engagerad och Sverige var ANC:s största finansiär och så där. Så att det finns väl nån motivbild kan man tänka sig. Så nämner då en av de här mänskorna plötsligt Palmemordet och så: ’Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet, tjaa, tänk det!” (C:a 78:55.)
Ett gemensam fniss utbryter i poddstudion.
Jag beklagar om ovanstående citat låter lite intellektuellt osammanhängande. Men det var så här samtalsdeltagarna uttryckte sig när det var dags att summera varför hypotesen Stig Engström var så överlägsen alla andra alternativa förklaringar.
Och som vi ser var det alltså just Sydafrikaspåret som fick tjäna som exempel på deras tes om att alla andra teorier än den om Engström är ”väldigt löst hängande i luften”.
Låt oss nu ta oss en titt på det ovan sagda och låt oss bortse från det slappa framförandet för att i stället ha fokus på faktainnehållet. Den intressanta frågan vi måste ställa oss kan då formuleras så här: är det som sägs av Filterspanarna på något sätt en rättvis eller ens en i någon mening sakligt korrekt beskrivning av Sydafrikaspåret?
Thomas Pettersson och Mattias Göransson påminner sig alltså först att det flera år efter mordet var en rättegång, eller vid närmare eftertanke inte en rättegång utan en hearing. Och där skulle ”en av de här närvarande personerna” sagt att någon annan som blev mördad ”mötte samma slut som Olof Palme”.
Det här är tyvärr en mycket oprecis och i väsentliga avseenden rent felaktig bild av den händelse som åsyftas.
Vad TP och MG syftar på är den utan motstycke mest uppseendeväckande enskilda händelsen i samband med Sydafrikaspåret: Eugene de Kocks uttalanden om Palmemordet som han fällde när han stod inför rätta 1996.
Det blev en världsnyhet.
Vad handlade då det hela om?
För att börja någonstans: Eugene de Kock är inte vem som helst i de här sammanhangen.
Han är en tidigare överste i apartheidregimens polismakt som också gjort sig känd som torterare och yrkesmördare. Han har blivit känd under öknamnet ”Prime Evil”, ett uttryck som ungefär kan översättas som ”Ondskan själv”. Han var chef för C10, en polisstyrka som kidnappade, torterade och mördade en lång rad antiapartheidaktivister.
1996, sedan apartheidregimen fallit, stod alltså de Kock inför rätta. Han var åtalad på 89 punkter för olika våldsdåd som ryms inom kategorin brott mot mänskligheten och det slutade med att han dömdes till dubbla livstidsstraff plus 212 års fängelse.
Det fanns många människor – på båda sidor i konflikten – som begått politiska våldsdåd och som erkänt sina brott. De kunde få amnesti av Sannings- och försoningskommissionen, en tillfällig domstolsliknande instans som skapats efter apartheidregimens fall för att underlätta den fredliga övergången till ett icke-rasistiskt styre. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu och det är gissningsvis den kommissionens offentliga utfrågningar som Thomas Pettersson och Mattias Göransson tänker på när de talar om att det visst var någon sorts hearing som hade pågått i Sydafrika..
Men de Kock hade alltså, till skillnad från många andra, ställts inför rätta. Och det var inte under någon av kommissionens hearings som han började prata om mordet på Olof Palme utan i den rättegång där han stod åtalad.
Eugene de Kocks uttalanden i domstolen om att Sydafrika låg bakom Palmemordet blev en internationell nyhet. Här en rubrik från St Louis Post-Dispatch, en dagstidning i St Louis, Missouri, USA. Datum: den 27 september 1996.
Det publicerades en översiktsartikel om Sydafrikaspåret av journalisten Claes Petersson i Expressen i februari 2016. Den är en bra, lättbegriplig och lättåtkomlig introduktion till ämnet och det hade inte skadat om Thomas Pettersson och Mattias Göransson läst den innan de satte sig för att göra podd.
Claes Petersson skriver om ögonblicket som kom att skaka en värld:
”Rättegången hade just återupptagits efter en kort rast, åklagaren Anton Ackermann, advokaterna och domaren Van der Merwe, hade just satt sig på sina platser, när de Kock börjar berätta om fyra ANC-aktivister som mördats av hans grupp:
– De fick samma död som Olof Palme.
Han säger det som en självklarhet, liksom i förbifarten, utan att ens ha fått frågan. Och han pekar till och med ut mördaren som ska ha tagit livet av den svenske statsministern några år tidigare: 49-årige spionen Craig Williamson.”
Så långt Claes Peterssons artikel.
Williamson torde vara välbekant för den som följt den här bloggen – eller nyhetsbevakningen om Palmemordet i allmänhet – men uppenbarligen inte lika välbekant för Thomas Pettersson och Mattias Göransson.
Förutom att han infiltrerat en organisation som slussade svenskt bistånd till det sydafrikanska apartheidmotståndet så har han till exempel också erkänt sin roll i mordet på Ruth First, en motståndare till rasistregimen som också var personlig vän till Olof Palme.
De Kock hävdade att han fått besked om Williamsons roll i Palmemordet av parlamentsledamoten Philip Powell. Denne dementerade och det gjorde också Craig Williamson. Men det fanns andra som offentligt backade upp de Kocks anklagelser. Bland dem fanns Dirk Coetzee, en annan av cheferna inom de sydafrikanska dödspatrullerna.
Det ska tilläggas att de Kocks uttalanden på intet sätt är de första uppgifterna av betydelse som nått Palmeutredarna om en möjlig sydafrikansk koppling till mordet.
Den som vill bilda sig en uppfattning om vad som kommit in redan tidigare kan till exempel gå till den svenska statliga Granskningskommissionen som på 90-talet undersökte hur Palmeutredningen egentligen fungerat. Kommissionen kunde konstatera att det mycket snart efter mordet kommit in åtskilliga delvis detaljerade spaningsuppslag om Sydafrika, men att dessa inte utreddes med någon större energi. Det var först de Kocks uppmärksammade utspel som fick fart på Palmeutredningen kring Sydafrikaspåret, mer än tio år efter dådet på Sveavägen. Se sid 445-481 och 687-689.
”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras”
För den som inte har tid att gå till kommissionens betänkande, låt oss ta upp några exempel på delvis mycket konkreta uppgifter som pekade på att Sydafrika låg bakom Palmes död, uppgifter som kommit in mycket tidigt till utredningen. Av de exemplen framgår det också att uppgiftslämnarna ofta var personer med kvalificerade kunskaper om Sydafrika och internationella politiska förhållanden.
Men innan vi gör det, låt oss gå tillbaka till en viktig händelse som inträffade kort före Palmemordet.
På dagen en vecka före skotten på Sveavägen framträdde Olof Palme på Folkriksdagen mot apartheid, ett arrangemang som hölls i Stockholm den 21-23 februari. Arrangörer var Svenska FN-förbundet och Isolera Sydafrikakommittén. Närvarande var omkring 1 000 delegater från 150 riksorganisationer. Och fredagen den 21 februari talade såväl ANC:s ledare Oliver Tambo som Olof Palme.
”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras, bara avskaffas”, sa Palme och krävde i sitt tal bindande internationella ekonomiska sanktioner mot rasiststyret. (Dagens Nyheter 860222.)
Själva platsen för Palmes framträdande kan lätt föra tankarna till vad som snart skulle ske. Han höll sitt tal i Folkets hus vid Norra Bantorget. Det är bara en kort promenad från det gathörn där han skulle bli mördad en vecka senare.
Regimen i Pretoria kämpade vid den här tidpunkten för sin överlevnad. Och när Palme ställde sig i talarstolen var han väl medveten om att han tryckte på en av denna regims känsligaste punkter: de ekonomiska relationerna med omvärlden. Här var han helt överens med befrielserörelsen ANC som han alltså öppet solidariserade sig med – något som han visade genom att låta sig fotograferas sida vid sida med Oliver Tambo under sitt besök på Folkriksdagen.
I dag är det kanske lätt att se Palmes inställning som den självklara. Men hans attityd delades förvisso inte av västvärldens tyngsta ledande politiker. Margaret Thatcher som var premiärminister i Storbritannien sa sig för all del vara kritisk till rasåtskillnadspolitiken men kallade ANC för ”en typisk terroristorganisation” och var en uttalad motståndare till ekonomiska sanktioner. Ronald Reagan, USA:s president, hade täta band med regimen i Sydafrika och motsatte sig även han mycket tydligt ekonomiska sanktioner mot den. Den amerikanske presidentens inställning uppfattades som så provocerande av den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, mottagare av Nobels fredspris, så att denne offentligt kallade Reagans politik för ”omoralisk, ond och fullständigt icke-kristen”.
Vi vet hur det gick. Det var alltså Palmes linje som till sist vann, inte Thatchers och Reagans. Befrielserörelsens styrka växte trots – eller kanske delvis på grund av – regimens brutala metoder i att upprätthålla det vita minoritetsstyret. Den internationella bojkotten spred sig och Sydafrikas ekonomi gick ner på knä. Till sist valde regeringen i Pretoria att inleda förhandlingar med ANC. Och resultatet blev en fredlig nedmontering av det internationellt avskydda systemet.
Men den segern fick inte Palme uppleva. Vid det laget var han död sedan flera år.
En lång rad tidiga spaningstips
Inget av det som ovan sagts betyder egentligen att man kan dra några slutsatser kring frågan om regimen i Sydafrika var inblandad i mordet. Det visar bara en ytterst stark motivbild.
Men det fanns mycket mer, vilket framgår av kommissionens översiktliga sammanställning. Och det visade sig ganska snart, nästan innan blodet torkat på Sveavägen.
Den 4 mars 1986, fyra dagar efter mordet, blev Palmeutredningen kontaktad av en kvinna som arbetat med arrangemangen på Folkriksdagen. Hon hade observerat några mycket nervösa män som uppehållit sig i entrén i folkets hus under hela fredagsförmiddagen, alltså under den dag då Palme talade.
Den 5 mars blev Palmeutredningen kontaktad av en person med sydafrikansk bakgrund som underströk den hätskhet och det raseri som funnits mot Palme inom vissa kretsar i Sydafrika.
Samma dag skrev författaren och Sydafrikaexperten Per Wästberg ett brev till Hans Holmér och framhöll att Palme i Sydafrika framställts som ”landets värsta fiende i väst”-. Wästberg betonade också att Sydafrika legat bakom ett antal mord på motståndare till apartheidstyret. Följande dag skrev han ett kompletterande brev till Holmér där han särskilt nämnde Craig Williamson och dennes roll som operatör för den sydafrikanska regimen. Dessa brev kom märkligt nog inte att registreras hos Palmeutredningen förrän 1989. Och ett utförligt förhör med Per Wästberg hölls först 1996, tio år efter mordet.
Den 6 mars skrev diplomaten Sverker Åström en promemoria till utredningen där han tog upp ett antal omständigheter som pekade på att Sydafrika kunde ligga bakom mordet. Och några dagar senare berättade den ledande sydafrikanske apartheidmotståndaren Abdul Minty för en utredare från Stockholmspolisens våldsrotel om sydafrikanska agenters aktiviteter utomlands, inklusive inbrott och bombdåd. I sammanhanget nämnde han svensken Bertil Wedin.
Den svenske FN-ambassadören Anders Ferm skrev en promemoria den 12 mars där han menade att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme. Den kom att registreras i utredningen så sent som 1992.
I början av april 1986 skickade den före detta sydafrikanske medborgaren Heine H ett brev till Säpo och meddelade att han hade information att lämna. Det ledde till ett möte mellan honom och två poliser från Säpo några dagar senare och följdes senare upp med andra kontakter med Säpo. Heine H hävdade att han hade utsatts för värvningsförsök som agent åt den sydafrikanska regimen och förfrågningar om han kunde ordna nattlogi åt sydafrikaner i sin bostad utanför Uppsala.
I början av maj 1987 blev Säpo kontaktat av två journalister på Svenska Dagbladet som informerade om att de hade en källa som berättat om mordet på Olof Palme. Källan hade uppgett att Sydafrika hade en dödslista på fiender till regimen och att Palme ingick i den. Enligt källan hade Craig Williamson varit inblandad i att organisera mordet. Ett mordteam på tre personer hade sänts till Sverige. De hade bott i en campingbil för att undvika att registreras som hotellgäster.
Ett annat tidigt tips till utredningen kom från Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Sveriges civilförsvarsförbund och gammal journalist. Han hade först försökt ringa utredningen men inte kommit fram. I stället hade han då läst in sina uppgifter på band och bett sin informationssekreterare att lämna över bandet till Säpo i Uppsala. Enligt Bäck hade det skett veckan efter mordet.
Bandet har av okänd anledning inte gått att finna, men Bäck har senare berättat att hans information handlade om vad han fått veta av en brittisk medborgare med insyn i den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Det hade gått ut på att sydafrikaner var inblandade i mordet tillsammans med svenska affärsmän och en kontakt på Säpo. Mordet skulle ha haft kopplingar till den svenska vapentillverkaren Bofors och till sydafrikanska vapenaffärer.
Det här är inte på något sätt en fullständig redovisning av de tidiga tipsen till Palmeutredningen. Men det visar tydligt att frågan om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet hade rests mycket tidigt. Det var verkligen inte så att det var först 1996, tio år efter mordet som det plötsligt dök upp yrvakna och sakligt grundlösa spekulationer av den typ som Mattias Göransson föreställer sig: ”Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet!”
Och det var, som vi redan konstaterat, inte heller så att de nya uppgifterna som kom 1996 var så vaga och meningslösa som TP och MG ger intryck av. MG hade, som vi minns, uttryckt det som att någon sa någonting om någonting och råkade nämna Palme: ”Det betyder egentligen ingenting men det får fäste.”
Men det handlade alltså om att en av apartheidregimens mest ökända våldsverkare, Eugene de Kock, pekat ut en i sammanhanget minst lika ökänd figur, toppspionen och mordplaneraren Craig Williamson. Det innebar också att de Kock direkt pekade ut den regim som han själv länge tjänat så troget.
Om någon betecknar detta som ”ingenting” finns det bara tre tänkbara förklaringar. Antingen är personen ifråga ute i någon sort hopplös Don Quixote-kamp för att för att bättra på den gamla avskydda apartheidregimens historiska rykte. Eller så vet personen just ingenting om vad han eller hon pratar om. Eller – slutligen – så har personen en agenda att till varje pris bagatellisera andra tänkbara hypoteser om Palmemordet än den egna.
Mer än en förklaring kan samtidigt vara riktig förstås. Men i det här fallet ska nog den första avfärdas. Att Mattias Göransson skulle ha några motiv att dra en lans för det gamla rasiststyret i Pretoria förefaller mindre sannolikt.
Men tillbaka till 80-talet. Trots att det fanns tidiga dramatiska och till synes realistiska spaningsuppslag så visade varken Hans Holmér eller Hans Ölvebro något intresse för Sydafrikaspåret. Såväl Holmér som Ölvebro hade som vi vet sina färdiga lösningar som var av helt annat slag. I Holmérs fall stavades lösningen ”PKK”, i Ölvebros fall ”ensam gärningsman, typ Christer Pettersson”.
Sydafrika föll därmed bort direkt. Det var – i de här spaningsledarnas ögon – inte intressant. Annorlunda uttryckt: ingenting.
Ölvebro som fortfarande satt kvar på sin post vid tiden för de Kocks uppmärksammade uttalanden blev dock då tvungen att tillsammans med Palmeåklagaren Jan Danielsson på något sätt ta itu med frågorna kring Sydafrika. Ölvebro och Danielsson fick till och med bege sig dit ner för att på plats inhämta en del information.
Som Granskningskommissionen formulerar saken: ”Det som utlöste insatsen var ju inte att tiderna hade förändrats och därmed förutsättningarna för utredningsinsatser, utan det förhållandet att Eugene de Kock lämnade uppgifter av intresse, uppgifter vars mediala genomslag var sådant att PU vare sig man ville det eller inte tvingades agera.” (GrK sid 689)
Rätt snart efter Ölvebros och Danielssons hemkomst återgick dock allt till det vanliga. Och följande år lämnade Riksåklagaren in en resningsansökan till Högsta domstolen för att få till stånd en ny rättegång mot Christer Pettersson.
Sedan dess blev det faktiskt bättre. Stig Edqvist som jag intervjuade under hans tid som spaningsledare var mycket intresserad av Sydafrikaspåret. Och samma sak kan sägas om Hans Melander som inte desto mindre fick den otacksamma uppgiften som sidekick åt Krister Petersson i juni förra året.
Men det förefaller sorgligt uppenbart att Thomas P och Mattias G i denna podd metodmässigt traskar i de tidiga Palmeutredarnas fotspår. Filterjournalisterna har även de närmast demonstrativt avstått från att sätta sig in i de mest grundläggande omständigheterna kring Sydafrikaspåret.
Vilken koll har Filterspanarna egentligen på andra hypoteser?
Jag skriver inte detta för att jag på något sätt är övertygad om att Sydafrika utgör lösningen eller en del av lösningen på mordgåtan. Vad det handlar om är i stället – som jag ser det – att alla någorlunda rimliga uppslagsändar är förtjänta av en granskning.
För min egen del är jag som bekant kritisk mot utpekandet av Stig Engström. Det har inte hindrat mig från att ägna många timmar åt att i detalj undersöka sannolikheten av om det kan ligga något i den hypotesen.
Något sådant intresse av att granska Sydafrikaspåret kan jag alltså inte se hos TP och MG. Och då är ändå detta Sydafrikaspår det paradexempel de valt att lyfta fram i sin podd. De har gjort det till det främsta uttrycket för något de anser vara uppenbart substanslöst – det tydligaste exemplet på ”gnällspikarnas” favorithypoteser, sådana hypoteser som är ”felaktiga på detaljnivå” och ”väldigt löst hängande i luften”.
Låt mig vara tydlig. Jag skulle uppskatta om TP och MG tar sig tid att kritiskt granska Sydafrikaspåret. Och skulle de hitta något som verkligen visar att det kan avskrivas så har de gjort stor nytta. Vad jag inte uppskattar är att de låtsas att de vet något om detta spår när de av allt att döma inte gör det.
Och det leder förstås till frågan: vilken koll har de egentligen på andra hypoteser om vad som kan ligga bakom mordet om de nu valt ut sågningen av just Sydafrikaspåret som sin bästa gren när det gäller att elegant avfärda alternativ till att Stig Engström skulle vara Palmes mördare?
Här bör förstås en sak understrykas. Jag anser verkligen inte att var och en som yttrar sig om Palmemordet är tvungen att lära sig hela läxan i förväg, det vill säga alla väsentliga tillgängliga fakta om olika tänkbara förklaringar till mordet.
Jag som ägnat årtionden åt ämnet har absolut inte någon sådan fullständig överblick i huvudet. Och jag kräver självklart inte heller att någon annan ska ha det. Men det jag kräver är att de debattörer som så bestämt pekar ut en namngiven person som Palmes mördare trots en uppenbart bristfällig indiciekedja, de bör också i den intellektuella hederlighetens namn åtminstone försöka att förhålla sig seriöst till de viktigaste alternativa lösningarna som har förekommit i den offentliga debatten.
Jag brukade för en del år sedan reta mig lite grann på människor som i samband med diskussioner om Nobelpriset i litteratur bestämt hävdade att det enda rättvisa vore om Astrid Lindgren fick det. (Samma klagomål framfördes över att inte Bob Dylan fått priset, men de klagomålen har tystnat av naturliga skäl.)
Jag gillar Astrid Lindgren, men det som störde mig var att jag tyckte mig förstå att de som krävde att hon skulle få priset knappast hade ansträngt sig att kolla upp vilka andra tänkbara kandidater som fanns runtom i världen och hur läsvärda de var.
Sådant där är ju egentligen inte värt att irritera sig på, vilken litteratur som människor gillar är till sist en fråga om tycke och smak och om vad de råkat få tag i. Men när det gäller Palmemordet blir det lite mer allvarligt. Vem som begått ett brott är inte en fråga om tycke och smak.
Och ändå beter sig Filterspanarna ungefär på det sätt jag nyss beskrev. Stig Engström känner de till (även om de tolkar sina kunskaper på ett rätt speciellt sätt). Och då är det, med deras logik, så klart han som skjutit Palme. De kryddar det med att försöka komma på de klurigaste sätten att konstruera misstankar mot honom. Alltså sådant de i Filterpodden kallar ”godis”.
Jag blir så trött.
”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt”
Avslutningsvis: var hamnar vi då när vi ska försöka värdera tankeinnehållet i respektive åklagaren Peterssons och journalisten Petterssons beslut att peka ut Stig Engström som misstänkt respektive bevisad mördare?
Vi kunde till en början konstatera att åklagaren Petersson och hans utredare inte lyckades lägga till något väsentligt i misstänkliggörandet av Engström. Alla viktiga argument som de tog upp hade redan framförts av journalisten Pettersson. Men åtskilliga av de hypoteser som journalisten Pettersson tagit upp avstod åklagaren Petersson från att befatta sig med och det han lade fram blev följaktligen tämligen innehållslöst. Till sist var det bara auktoriteten i hans ämbete som gjorde att det alls fanns anledning att ta hans utpekande på någon grad av allvar.
Det vill säga: det var Thomas Petterssons resonemang som utgjorde den egentligen stommen i misstankarna mot Engström. Och det är därför jag tycker det är angeläget att studera dessa resonemang.
Som vi sett i vår genomgång av den nya upplagan av hans bok och avsnittet i Filterpodden handlar det om en benägenhet att spekulera som sträcker sig mycket långt – så länge utgångspunkten är att Engström helt enkelt måste vara skyldig till statsministermordet.
Det är inte något riktigt bra betyg åt Thomas Petterssons sätt att resonera. Och en genomgång av hans argumentationsarsenal är därför inte heller ägnad att öka respekten för beslutet att lägga ned utredningen med hänvisning till misstankarna mot Engström.
Däremot blir det begripligt varför åklagaren Petersson noga och demonstrativt undvek att köpa hela Filterpaketet.
Jag har erbjudit Krister Petersson plats att här på bloggen kommentera särskilt det första avsnittet i denna artikelserie, men han har bestämt och tydligt förklarat att han inte tänker utnyttja möjligheten.
Det är tråkigt.
Nu handlar dock serien i första hand om Thomas Petterssons och Mattias Göranssons teoribildningar. Och mest angeläget här är därför att vi kan få ta del av de två Filterjournalisternas synpunkter på min kritik.
Thomas Pettersson har uttryckt en ambition att svara och det ser jag fram emot. Vi har debatterat tidigare på den här bloggen liksom i podden Palmemordet och det tycker jag har varit givande. Han kommer självklart att få det utrymme han önskar.
Mattias Göransson har likaså fått en inbjudan att delta i debatten.
Också han har definitivt en position att försvara. Thomas Pettersson är förstås mer kompetent i sakfrågorna än Mattias Göransson, men MG är ju den som fortfarande har det publicistiska ansvaret för beslutet att offentligt peka ut Stig Engström som statsministermördare.
I Expressen förra sommaren kommenterade Mattias Göransson berömvärt och tydligt vad det måste innebära om det skulle visa sig att han och hans tidskrift har fel. Som han sa:
”Hade jag som ansvarig utgivare fattat ett så uppenbart felaktigt beslut som att peka ut en oskyldig person för något så allvarligt, hade jag inte med någon form av bevarad trovärdighet kunnat fortsätta. Jag hade fått be om ursäkt och avgå.”
Han tillade:
”Också Filters trovärdighet skulle ha skjutits i sank. Tidningen skulle ha blivit ett stående skämt. Vi hade fått sluta med granskande journalistik, den trovärdigheten hade varit helt borta.”
För närvarande har han i alla fall valt att argumentera som om den risken för honom själv och Filter knappast finns. När han nyligen var gäst i Expressens podcast om journalistik, ”Lägg ut!”, sa han bland annat så här apropå sin tidskrifts utpekande av Stig Engström:
”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt. Vi måste först på sakliga grunder förklara varför Engström inte är mördaren. Och det kan ingen, det har ingen lyckats med. Det finns ingen möjlig lösning där.” (Ca 14:30 in i sändningen.)
Det är lätt att tolka de formuleringarna som att han är sugen på att stolt försvara sin tidskrifts ställningstagande – ett ställningstagande som ju krönts med officiell framgång genom åklagaren Peterssons utpekande av Engström.
Men så är det inte riktigt – i alla fall är det tveksamt om MG vill göra det i andra sammanhang än inom ramen för den egna podden. När jag frågade Mattias Göransson om han ville medverka här på bloggen och kommentera min artikelserie fick jag tyvärr följande svar:
”Även om du och dina läsare skulle uppskatta mitt deltagande så har jag åtskilliga saker jag prioriterar högre, och eftersom vår tid är utmätt kommer jag att ägna mig åt dem istället.”
Desto mer jobb blir det för Thomas Pettersson. Du är välkommen, Thomas!
Thomas Pettersson och Mattias Göransson ägnar ett avsnitt av Filterpodden åt att räkna upp en rad exempel på vad de anser vara Stig Engströms systematiska lögnaktighet. Högt på deras lista ligger hans uppgift om att han tog en kopp kaffe när han kom tillbaka till Skandiahuset. FOTO: Julius Schorzman.
SJÄLVA KÄRNAN I THOMAS Petterssons teoribygge om Stig Engström som Palmemördare kommer kanske fram tydligare än någon annanstans om man lyssnar till avsnitt 24 av Filterpodden, tidskriften Filters podcast. Rubriken på det avsnittet är Den osannolika mördarens metod.
Och innehållet? Ja, det är Thomas Pettersson och Filters chefredaktör Mattias Göransson som diskuterar med varandra, välvilligt ledda av en moderator som också är knuten till tidskriften, Oskar Sonn Lindell.
Temat i sändningen är precis det som utlovas i rubriken. Mer exakt handlar det om att skildra Stig Engström som en systematisk lögnare som hela tiden skapar nya falska påståenden för att slippa avslöja sig – och som lyckas med det i år efter år.
Vad Pettersson och Göransson lägger fram är helt enkelt en omfattande och bitvis komplicerad teori som utgår från vad Engström sagt – tyvärr ofta bara vad han påstås ha sagt – och utifrån det beskriver honom som en kallblodig manipulatör som om och om igen lyckas dra polisen vid näsan.
Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 3
I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.
hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.
I det förra avsnittet tog jag upp den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. I det här och ett kommande avsnitt tar jag upp hur Thomas Pettersson diskuterar mordutredningen med Filters chefredaktör Mattias Göransson i Filterpodden.
Stämningen i detta Filtersamtal är stundtals rent uppsluppen, inte minst i början. Och den lite spralliga infallsvinkeln anslås inte minst när Mattias Göransson utlovar en hel del ”godis” i sändningen. Det han syftar på är en rad påståenden som är avsedda att stärka misstankarna mot den avlidne försäkringstjänstemannen. Partystämningen i själva starten på avsnittet markeras ytterligare genom att Mattias Göransson spelar upp en synthlåt som han skrivit själv och som är mixad med avsnitt ur Palmes tal.
Det ska med andra ord bli en lätt grabbnördigt kul vinkel på mordutredningen, förstår lyssnaren. Och den fortsatta stämningen blir också lite grann som när vinnarlagets mest kunniga supportrar har ett initierat men inte särskilt opartiskt eftersnack efter matchen.
Eller snarare är det mer rättvist att säga att Thomas Pettersson – och hans promotor Mattias Göransson – egentligen utgör en central del i vinnarlaget, inte bara dess hejarklack. Det var ju i ärlighetens namn de som levererade argumenten till Krister Petersson. Så det är väl mer riktigt att beskriva samtalet i podden som en sorts locker room talk.
Och i det perspektivet är väl den muntra stämningen rätt begriplig – även om den framstår som aningen malplacerad om vi ser saken ur ett annat perspektiv än de medverkandes. Den som lyssnar får stå ut. Och lyssna tycker jag faktiskt man ska göra om man är intresserad av att värdera utpekandet av Stig Engström. För här har vi vad som väl måste kallas hjärntrusten bakom Krister Peterssons utpekande.
Och med detta sagt, låt oss nu titta på vad denna poddsändning i sak har att säga om misstankarna mot den avlidne grafikern på Skandia.
Thomas Pettersson konstaterar först att Krister Petersson på den digitala pressträffen bara diskuterade misstankarna mot Engström utifrån omständigheter på brottsplatsen: ”Vi fick ju ingenting av det här egentligen då, utav utsagorna”. (Filterpodden # 24, ca 13:45 in i sändningen.)
Det vill säga, åklagaren P avstod från att särskilt titta på Stig Engströms påståenden om vad han varit med om.
Mattias Göransson instämmer och tillägger att just vad Stig Engström säger, ”är centralt och värt att nörda ner sig i”. Han menar att Engström oriktigt avfärdats som en ”snackepelle”, en som ljuger och ändrar sina lögner utan djupare anledning.
Thomas Pettersson håller med. Filterspanarna anser båda två att Stig Engström inte bara ljuger hela tiden utan att han ljuger med en metod.
Och så sätter de igång att illustrera vad de menar.
Engström tillbaka till Skandiahuset
Inledningsvis kommer TP och MG in på de första dokumenterade uttalandena från Engström efter mordet, de som han fäller när han kommer tillbaka till Skandiahuset omkring tjugo minuter efter det att Palme skjutits till döds.
Thomas Pettersson: ”Det han säger, det man har försökt att använda som ett argument för att han faktiskt är på platsen efter brottet, det är sånt här som… han säger att Palme blöder ur munnen, man ger konstgjord andning och en del såna uppgifter också. Och när jag tittade på det här så sa jag att det här, mycket av det här kan han ha slutit sig till att så här brukar det se ut på brottsplatser.” (Filterpodden # 24, ca 18:45.)
Ja, det är riktigt som Thomas Pettersson skriver att i väktarnas minnesbilder från när Engström återvände finns uppgifterna att han sagt att Palme såväl blödde ur munnen som fick konstgjord andning. Och det är uppgifter som stämmer överens med vad som faktiskt hände på mordplatsen sedan mördaren försvunnit.
Det borde tala starkt för att det Engström sagt var självupplevt, kan man tycka. Just de här sakerna som väktarna minns är ju sådant som knappast mördaren kan ha sett. Palme föll framåt, det vet vi eftersom han slog i pannan, inte bakhuvudet. Och livräddningsåtgärderna satte av allt att döma inte igång förrän gärningsmannen flytt från platsen.
Men dessa distinkta uppgifter som ju pekar på att Stig Engström var vad han själv beskrivit sig som, ett vittne, vill alltså Thomas Pettersson förklara bort med att ”så här brukar det se ut på brottsplatser”.
Det vill säga: Engström skulle bara ha gissat för att skaffa sig ett alibi.
Det är är ett anmärkningsvärt påstående, så till den grad att vi måste stanna upp inför det. Det bygger nämligen på åtminstone fem högst diskutabla förutsättningar.
Den första är att mördaren måste vara identisk med Engström.
Den andra är att Engström måste ha haft god kännedom om hur det brukade se ut på brottsplatser.
Den tredje är att det är sannolikt när någon just blivit skjuten att personen blöder ur munnen och att det syns tydligt för omgivningen.
Den fjärde är att det allra vanligaste är att tillskyndande människor snabbt sätter igång med konstgjord andning.
Och den femte är att Engström lyckats räkna ut att ingenting annat, ännu mer uppseendeväckande, inträffade på brottsplatsen.
Låt oss titta på dessa förutsättningar, en efter en.
1) Att mördaren måste vara identisk med Engström återstår fortfarande att bevisa. Inte ens Krister Petersson vågade sig på att påstå att den saken var avklarad. Det är den uppgiften Thomas Pettersson och Mattias Göransson har framför sig – och i längden inte kommer att slippa undan från – om de vill fortsätta hävda att de löst mordgåtan.
Problemet för dem är att de redan 2018 utan reservationer pekade ut Stig Engström som gärningsman i Filter. Då visste de att Palmegruppen intresserade sig för honom – och gissningsvis bidrog den saken till att de själva kände sig optimistiska. Men när den 10 juni 2020 kom så hade Krister Petersson inte de där bevisen som TP och MG hade hoppats på.
Filterspanarna kunde ha backat tydligt då, alldeles direkt efter den digitala pressträffen. Men de gjorde inte det. Och därmed hade de, bekymmersamt nog, målat in sig i ett hörn. De satt plötsligt – och sitter än i dag – med sitt kategoriska utpekande av Engström samtidigt som Palmegruppen lagts ned. Från det hållet har de alltså inte längre någon hjälp att vänta.
Det är inte en alldeles bekväm sits. Men de har gjort sitt val och beslutat sig för att det kostar mera att backa, Så den hållning de tills vidare fastnat för är att argumentera som om det redan är utrett att Engström var gärningsmannen – och att det nu i stället handlar om finliret, att detaljstudera hans sinnrika kriminella strategi.
Är vi skeptiska till teorin att Engström var mördaren så har vi förstås ingen anledning att utgå från att hans berättelse om vad han upplevde som vittne definitionsmässigt måste vara alltigenom lögnaktig. Men låt oss – i alla fall för diskussionens skull – medge att Stig Engström skulle kunna vara en rimligt tänkbar gärningsman och följa Thomas P i hans försök att skildra samme Engström som en metodisk och beräknande lögnare. Även då framstår – som vi nu ska se i detalj – hans spekulationer om hur denne Skandiatjänsteman skulle ha kokat ihop en bluffhistoria för väktarna som väldigt krystade.
2) Det finns nämligen inte några som helst kända belägg för att Engström hade särskilda kunskaper om hur det kan se ut på brottsplatser sedan gärningsmannen flytt eller att han var van vid att fatta snabba och genomtänkta beslut i den typen av skarpa lägen. Mot den bakgrunden låter det lite märkligt att han efter mordet skulle ha tagit sig tid att räkna ut vad det troliga händelseförloppet borde ha varit och att han sedan iskallt skulle ha sökt sig till Skandia för att berätta om sina gissningar som om det handlade om självupplevda vittnesiakttagelser.
3) Skottskador kan förvisso leda till att personer blöder kraftigt ur munnen. Men det där varierar beroende på omständigheterna och om inte Engström själv varit på plats under livräddningsförsöken skulle det inte ha varit lätt för honom att göra rimligt säkra uttalanden på den punkten.
4) Särskilt med tanke på hur kraftigt den liggande mannen blödde var det långt ifrån givet att någon skulle ha sinnesnärvaro nog att börja med konstgjord andning för att rädda denne okände person. Med konstgjord andning menas vanligen det som också brukar kallas mun-mot-mun-metoden. Många kan spontant ha tvekat ännu lite extra inför en sådan insats vid just den här tiden – under mitten av 80-talet hade nyhetsmedia rapporterat utförligt om riskerna med att få den nya dödliga sjukdomen aids genom just blodsmitta. Och alla visste att mot aids fanns det inga fungerande mediciner.
5) Även om vi för resonemangets skull medger att Engström skulle ha vågat gissa – och gissat rätt – om blodet ur munnen och livräddningsåtgärderna återstod ju möjligheten av att det under de första minuterna efter mordet kunde ha inträffat ytterligare uppseendeväckande saker som skulle ha dragit till sig ännu större uppmärksamhet och som var omöjliga att räkna ut för den som inte var kvar på platsen. Det vill säga: om mördaren hade valt att framställa sig som ett oskyldigt vittne genom att chansa på vad som hade hänt sedan han flytt så tog han ju en oerhörd risk att det skulle bli fullkomligt fel.
Men Stig Engströms berättelse till väktarna var inte alls fullkomligt fel. Den var i centrala avseenden alldeles riktig.
Och här finns dessutom anledning att ställa den uppenbara frågan: om Engström var mördaren, varför skulle han över huvud taget bry sig om att ta sig tillbaka till Skandiahuset och improvisera ihop en roll som vittne med risk för att trassla in sig i lögner och självmotsägelser? Det hade ju varit mycket enklare för honom att i stället bege sig hemåt.
Var Engström tvungen att återvända?
Det finns faktiskt en sorts försök till svar på den frågan längre fram i poddavsnittet. Låt oss titta på det. Vi ger ordet till Mattias Göransson:
”Han har ju ingen möjlighet att bara säga: jag vet ingenting om Palmemordet. Det kan han inte, det är helt omöjligt för honom. Han har stämplat ut, väktarna har sett honom gå ut, strax därefter skjuts Palme och han har kommit tillbaka en liten stund efteråt så att den möjligheten finns inte. Han kan inte göra vad en annan brottsling förmodligen hade kunnat göra, nämligen bara hålla sig gömd och ligga och trycka nånstans eller lämna landet eller göra vad som helst. Så att det där normala mördarbeteendet att hålla sig undan det är ju inte möjligt för honom, det får man ändå ha som en given premiss för hela alltet.” (Filterpodden # 24, ca 63:00.)
Det finns, kan vi se, två skilda inslag i Mattias Göranssons resonemang. Det ena är att Engström har stämplat ut vid en tidpunkt som gör att han inte kan hävda att han missat själva den dramatiska händelsen. Det andra är att själva logiken i situationen tvingar honom att sedan han utfört mordet gå tillbaka in på arbetsplatsen och spela teater för väktarna.
Låt oss titta på dem ett i taget. Den första delen handlar om när Engström gick ut från Skandia. Krister Petersson föreföll under pressträffen ha trott att Stig Engström kom ut på gatan omedelbart efter utstämplingen, en tid som i åklagaren Peterssons värld var 23.19. Det betyder att Engström skulle ha kommit ut på gatan mer än två minuter före mordet. Det stämmer ganska bra med Thomas Petterssons spekulation i Den osannolika mördaren (nya upplagan, sidan 209). Där anser han det fastslaget att det var Stig Engström som Nicola F lade märke till när han mötte paret Palme i närheten av Skandias huvudentré. Nicola såg ju en man som kom släntrande efter Olof och Lisbeth och som alltså även han kom norrifrån. Med andra ord skulle Engström ha svängt till höger när han lämnade Skandia, mött paret Palme en bit norrut och då vänt om för att skugga dem när de fortsatte söderut.
Polisen gjorde en rekonstruktion på plats med Nicola. Utifrån hur långt Nicola ansåg att han gått efter mötet med paret Palme och tills han hörde skotten görs det i polisens protokoll bedömningen att Nicola mötte paret Palme ungefär 1 minut och 35 sekunder före mordet. Och då måste alltså Engström – om det nu var han som kom gående efter statsministerparet – redan ha varit ute en stund. Även Thomas Petterssons scenario – som ju är avsevärt mer detaljerat än åklagarens – bygger tydligt på att Engström kom ut på gatan strax efter 23.19. I en kronologisk uppställning som TP gör i sin bok fastställer han Nicolas möte med paret Palme och den efterföljande mannen till 23.20. Och då är mannen som TP tror är Engström en bit norr om statsministerparet. Om det verkligen var Engström som Nicola såg bakom paret Palme så måste denne ha varit ute en stund – vilket ytterligare understryks av att Nicola ju inte sett någon som gick ut från Skandias huvudentré strax innan paret Palme dök upp.
Nu är det väldigt svårt att föreställa sig att Engström kom ut på gatan så tidigt som krävs för detta, alltså 23.19 plus några sekunder. Även om den verkliga tiden för hans utstämpling var så tidigt som 23.19.00 – vilket är helt obestyrkt – finns det uppgifter från båda väktarna att han pratade med dem en stund efter utstämplingen.
Men låt oss bortse från det. Vi kan för resonemangets skull godta Thomas Petterssons och Krister Peterssons tes om att Engström kom ut på gatan så tidigt som ett par minuter före mordet eller kanske lite till. Det är vad de anser sig behöva för att kunna knyta Engström till gärningen, men då måste TP givetvis använda sig av samma tidsaxel när han ska förklara varför Engström återvände till Skandia.
Och då kommer vi till något intressant: det är ju så att Engström enligt sina egna uppgifter gick till vänster när han kom ut och med raska steg tog sig i riktning mot Hötorget.
Ifall vi nu förutsätter att Engström kom ut på gatan så tidigt som strax efter 23.19 så finns det ju ingenting som säger att han skulle ha behövt lägga märke till mordet ifall han stegat iväg i den riktning han själv angett. Klockan 23:21:30 – när skottlossningen ägde rum – skulle en raskt promenerande person som startat söderut från Skandia drygt två minuter tidigare ha hunnit passera Dekorimahörnan med rejäl marginal.
Förmodligen hade han varit uppe vid Kungsgatan. Och en person som befann sig så långt bort från mordplatsen behövde definitivt inte ha förstått vad som skedde där borta bakom honom. Det vill säga: om Engström var mördaren och gick ut ungefär den tid som TP och KP vill ha det till så borde han ha förstått att han lämnat Skandia tillräckligt tidigt för att inte ha någon anledning att dyka upp och spela teater i efterhand. Den enkla och naturliga varianten hade varit att fortsätta hemåt på lämpligt sätt. Han skulle ju senare kunna säga något i stil med: ”jag skyndade mot Hötorget och hörde för all del något som smällde bakom mig, men inte fattade jag vad det handlade om, och jag hade ju bråttom”.
Det vill säga: han hade absolut ingen anledning att ta sig tillbaka till Skandiahuset efter mordet för att demonstrera sin oskuld genom en improviserad historia om sig själv som mordplatsvittne. Och inte nog med det.
Det fanns också direkta orsaker till att en sådan åtgärd var direkt olämplig.
Mest uppenbart kanske: han kunde lukta krutrök. Och om han just skjutit Sveriges statsminister är det väl också troligt att han skulle ha befunnit sig i ett sådant psykiskt tillstånd att han riskerade att avslöja sig genom sitt beteende. Ett chockat vittne och en nybliven mördare som känner behovet av att sopa igen spåren befinner sig knappast i samma stämningsläge. Dessutom: i samband med att Engström tog sig tillbaka till Sveavägen efter sin flykt och återvände till Skandiahuset måste han ha insett att han löpte en risk att träffa på någon av de personer som bevittnat mordet och som kunde ha känt igen honom, om inte på ansiktet så på klädseln. Och så har vi det vi redan berört: att han skulle vara tvungen att gissa sig till vad som hänt på brottsplatsen, vilket inte var någon enkel sak.
Ju mer man tänker på saken, desto tydligare ställs alltså frågan: om Engström var mördaren – varför skulle han då över huvud taget återvända till Skandiahuset?
Thomas Pettersson och Mattias Göransson måste förstås ha varit medvetna om att detta var en ytterligt svag punkt i deras scenario. Och det finns faktiskt en spekulation i Filterpodden som är avsedd att antyda någon sorts svar på just den frågan.
Bluffade Engström om kaffedrickande?
Som vi minns från förra avsnittet i vår artikelserie hävdar Thomas Pettersson (på mycket svaga grunder) att Stig Engström var tillbaka på Skandia den 3 mars, alltså under sin skidsemester. Och i Filterpodden säger Pettersson att han och Mattias Göransson funderat på om det fanns ”rent praktiska anledningar” för Engström att komma tillbaka till arbetsplatsen så fort. (Filterpodden # 24, ca 37:30.)
Mattias G hakar på och återknyter till Engströms återkomst till Skandiahuset redan direkt efter mordet: ”När de förhörs så uppger [väktarna] ju, de beskriver båda två vad Stig har gjort under de här minuterna och det finns en… de berättar att han försvinner in i huset, han är inte i receptionen hela tiden utan han är borta ett antal minuter, precis efter mordet och enligt dem har han sagt att han gick in för att göra sig en kopp kaffe helt enkelt vilket ju kan vara sant men låter lite märkligt. Om du är chockad och förstörd och allt är kaos, att du går in och brygger dig en kopp kaffe och plötsligt sitter själv där inne och dricker den. Varför dricker du inte den med väktarna i så fall? Ja, det hela är märkligt.”
Här framträder alltså bilden av att Stig Engström drog sig undan med svepskälet att han måste dricka kaffe i all ensamhet – men att han i själva verket hade något betydligt mer ljusskyggt syfte med att försvinna utom synhåll. Något som dessutom ledde till att han måste återvända till Skandia redan under semestern.
Vad denna kaffebluff skulle bestå i utvecklar inte MG, men lyssnarens tankar går väl lätt till att han kan ha tagit sig till något avsides beläget utrymme för att gömma mordvapnet.
Problemet är bara att hela uppgiften om att Stig Engström skulle ha dragit sig undan i några minuter av allt att döma saknar grund i utredningsmaterialet.
Låt oss se efter vad väktarna säger. Annette K som varit med när Stig Engström gick för kvällen hade hunnit bege sig hemåt strax efteråt, omkring klockan 23.30, så hon såg aldrig Engström när han återvände till Skandia.
De två som var med när Engström återvände var i stället Henry O och Anna-Lisa G.
Henry O säger att i samband med att Annette K gav sig iväg från Skandia kom Anna-Lisa G tillbaka från sin rondering. Och sedan dröjde det inte många minuter innan Stig Engström kom tillbaka. Med Henrys ord: ”som jag tyckte i ett relativt chockat tillstånd.”
Henry beskriver hur en uppskrämd Engström bultade på dörren och blev insläppt. Han hade då lite osammanhängande berättat att det var en man som blivit skjuten och att någon sagt att det var Olof Palme. Henry nämner ytterligare några detaljer kring vad Stig Engström sa och påminner sig att denne sedan ville låna telefonen och berätta för sin fru att han skulle komma för sent hem. Efter det pratade Henry i några minuter med Stig Engström och då tror han det är möjligt att han frågade om Engström ville ha en taxi. Engström hade i vilket fall sagt att han skulle ta nattbussen hem. Och så hade han gått. Henry tyckte att han såg ”chockad” och ”hjälplös” ut när han försvann.
Anna-Lisa G berättar även hon att Stig Engström bankade på dörren när han kom tillbaka. Också hon säger att när Engström kom in sa han att en man blivit skjuten och att det påståtts att det var Palme. Hon tror att Engström var i receptionen i ungefär tio minuter och under den tiden ringde han sin fru därifrån.
Här hittar vi ingenting om att att Stig Engström skulle ha försvunnit bort från receptionen en stund. Och följaktligen inte heller något om att han skulle ha gett sig iväg med det påstådda syftet att dricka kaffe.
En som däremot berättar om kaffedrickande är Stig Engström själv. När han hörs den 25 april 1986, ett mycket långt förhör, så berättar han om hur han kom tillbaka till Skandia för att därifrån gå till nattbussen. Och i det sammanhanget säger han: ”det var hemskt gott om tid så jag kunde ta en kopp kaffe”.
Alltså: väktarna har inte berört något kaffedrickande, allra minst ett som handlade om att Engström under mystiska former gett sig iväg in i byggnaden. Engström själv har däremot sagt att han kunde ta en kopp kaffe. Den mest rimliga slutsatsen är väl då att väktarna – som säkert på nära håll hade tillgång till kaffe för egen del – bjöd honom på en kopp.
Finns det då ingenting som kan ge ens en antydan till stöd åt Filterpoddens påståenden?
Jo, något litet kan vi hitta. Läser vi ett annat förhör, det som hölls med den tidigare nämnde Skandiatjänstemannen Roland B, så finner vi faktiskt en uppgift om kaffedrickande. Denne säger att väktarna sagt att Engström ”gått in i lokalerna för att dricka kaffe”.
Och detta skulle förstås kunna tolkas som att Engström gått längre in i Skandiahuset än bara in i receptionsdelen. Men för att Engström skulle komma längre in krävdes det antingen att han själv öppnade ett par skjutdörrar med hjälp av sitt kort – vilket skulle ha registrerats – eller att väktarna öppnade åt honom. Roland B hittade ingen registrering av att Engström gått in med sitt kort och spekulerar därför faktiskt i förhöret om att väktarna kunde ha släppt in honom innanför skjutdörrarna.
Roland B:s funderingar på den punkten ska ses mot bakgrund av att hela förhöret med honom är fokuserat på Engström och förhörsledarens misstankar kring dennes agerande i samband med mordet, inte minst konkreta misstankar om Engströms rörelser i Skandiahuset. Det är så att säga upplagt för att Roland B ska fundera kring möjligheten av att Engström haft någonting för sig längre in i byggnaden i samband med det nämnda kaffedrickandet – och som framgått av vad som nyss nämnts är det just vad Roland gör.
Vad vi vet är dock bara att Engström gick in i lokalerna i meningen Skandiahuset. Och vi har anledning att tro att han fick sig en kopp kaffe eftersom han själv nämner det. Om vi inte direkt utgår från att allt han påstår måste vara en lögn så låter den där värmande koppen kaffe som ett ganska rimligt inslag i händelseförloppet. Att han skulle ha trängt längre in i byggnaden och att det skulle ha skett i något hemligt syfte är två saker som Mattias Göransson bara gissat om – och det utan någon grund i vad vare sig väktarna eller Engström själv säger i förhör. Men tyvärr framför han denna gissning som om den vore en obestridlig sanning. Och Thomas Pettersson protesterar inte.
Finns det särskilda skäl till att Filterjournalisterna är så ivriga att skapa bilden av att Engström smugit omkring i huset fast de har så lite på fötterna? Det säger de inte rent ut, men i samband med att Mattias Göransson talat om att det är märkligt att Engström går undan med motiveringen att han ska dricka kaffe så återknyter Thomas Pettersson till sin tanke att Engström kommer tillbaka till Skandia redan måndag den 3 mars. Thomas P säger att Engström ”har ett antal anledningar att ta sig tillbaks till Skandia på måndag” trots att han har semester och hyrt en stuga i fjällen. Och den som lyssnar på podden kan knappast undgå tanken att Engström bland annat kommit tillbaka för att rent handfast åtgärda något som har att göra med vad han sysslat med under mordnatten. Kanske hämta upp revolvern som han gömt i huset efter mordet?
Vad TP och MG än har i tankarna att Engström sysslat med under sin hemlighetsfulla tur in i husets inre utrymmen så är det alltså något som de avstår från att formulera distinkt. De försöker bara etablera uppfattningen att Engström smög omkring och överlåter resten åt lyssnarna. Men återigen: ifall Engström gick omkring med en krutröksdoftande revolver måste det ha varit ett väldigt risktagande att återvända till Skandia med den, vare sig han tänkte gömma den där eller inte.
Engströms egen berättelse är mycket mer rimlig – han råkade komma gående rakt in i händelseförloppet och blev så uppskakad så att han var tvungen att gå tillbaka till Skandia och samla ihop sig inför den hemresa med nattbussen som nu blivit det enda alternativet. Han kände också behovet att ringa hustrun och berätta om varför han var försenad eftersom det ju var planerat att de skulle till fjällen följande morgon.
Det där sista får dessutom särskilt stöd i ett förhör som Palmegruppen höll i september 2017 med Engströms före detta fru. (De skilde sig mot slutet av 90-talet.) I förhöret heter det bland annat: ”Hon satt hemma och var urförbannad för att Stig inte kommit hem. Dagen därpå skulle de åka till Idre och åka skidor.”
Så ringde hennes make hem och berättade att Palme blivit skjuten. ”Hon trodde först inte på Stig men hon var sedan tvungen att ändra uppfattning i den saken. [Hustruns namn] var fortfarande förbannad och sade till Stig att han måste skynda sig hem för att de skall åka i morgon. Stig hade inte packat något inför resan.”
Och längre ner i förhöret:
”[Hustruns namn] tillfrågas varför Stig gick tillbaka till Skandia och ringde hem till henne med tanke på att de inte hade avtalat någon tid och hon uppgav att Stig kanske förstod att hon var arg för att han inte kommit hem i tid. Det kunde också vara för det som Stig hade upplevt och ville förmedla det.”
Det här låter i mina öron som en fullkomlig rimlig förklaring till varför Stig Engström gick tillbaka till Skandiahuset. Även om Engström inte sagt exakt när han skulle komma hem så hade det nu blivit väldigt sent i förhållande till den planerade avresan nästa dag.
Mordplatsen med den stora blå logon vid Skandias entré i bakgrunden. FOTO: Polisen.
Låt oss återgå till Filterpodden. Thomas Pettersson och Mattias Göransson är nämligen inte färdiga med Stig Engströms återvändande till Skandia och vad han sa till väktarna.
Gösta Söderström och Lisbeth Palme
Så här säger Thomas Pettersson:
”Sen fanns det några utsagor som dessutom var direkt fel. Han säger att Lisbeth Palme bemöts bryskt utav polisen. Alltså, är det någon som är brysk så är det ju Lisbeth Palme som knuffar undan Anna Hage och beter sig. Hon är väldigt hysterisk och svår att kommunicera med och svår att få tag på. Så att polisen är brysk mot henne, det kan man ju inte säga. ” (Filterpodden # 24 ca 19:10.)
Det där syftar på något som Anna-Lisa G i förhöret påminner sig att Engström sagt: ”Och så tyckte han att polisen var så väldigt brysk mot henne”.
Här har vi alltså enligt Thomas Pettersson ett nytt bevis på att Stig Engström fabulerar, att hans berättelse inte stämmer överens med vad som i verkligheten skedde på mordplatsen. Och därmed: att han inte var där eftersom han i själva verket flytt från platsen sedan han skjutit Palme.
Men vad är det som säger att Engström fabulerar? Kommissarie Gösta Söderström som var insatsledare på brottsplatsen hördes i hovrätten i målet mot Christer Pettersson. Han beskrev där sina upprepade försök att få kontakt med Lisbeth Palme för att få henne att lämna ett signalement. Han hade efter ett par försök ingen framgång och försökte då med en ny mer handfast metod:
”Jag tog tag i henne och försökte sätta in henne i bilen och sa: ’Vi kan sitta i bilen där vi kan prata i lugn och ro!’ Hon bara slog ifrån sig och ville inte delta i det.”
Söderström understryker i rätten att han vid det här tillfället inte hade en aning om att det var Olof Palme som var skjuten. Han visste med andra ord inte heller att det var Lisbeth han rent fysiskt försökte hantera. Han berättar att först sedan han än en gång försökt få kontakt med den upprörda kvinnan börjar situationen långsamt klarna för honom:
”Då skrek hon åt mig: ’År du inte klok, känner du inte igen mig? Jag är Lisbeth Palme och där ligger Olof’, och så en svordom. Jag vägrade kategoriskt att tro på detta, det var ju fullständigt fantastiskt, det var ju helt omöjligt.”
Vi kan alltså konstatera att Söderström som antar att Lisbeth är vilken hysterisk kvinna som helst rent fysiskt gör ett försök att sätta in henne i polisbilen. Och hon fredar sig lika fysiskt mot hans försök. Spänningen dem emellan visar sig också i att när hon senare säger att hon är Lisbeth Palme möts hon först med total misstro från Söderström.
Vi behöver inte tveka om att Lisbeth var mycket upprörd. Men det förefaller lika sant att Söderström betedde sig på att sätt som man nog kan kalla bryskt.
Engströms berättelse för väktarna låter därför i högsta grad som något han själv nyss upplevt som vittne.
Så får det inte vara för Thomas Pettersson och Mattias Göransson, för då spricker deras kategoriska utpekande av Engström som Palmemördare. Även detaljer som tydligt tycks peka på att han är oskyldig måste omtolkas så att de i stället blir tecken på hans skuld. Därför måste de avvisa som en ren lögn att Söderström skulle kunna ha framstått som barsk och okänslig.
Hittade Engström på ett polisförhör?
Det finns flera exempel på hur TP och MG på svaga grunder försöker skjuta sönder den version av Engströms uppgifter som finns i väktarnas minnesbilder.
Nästa exempel på det är när de riktar sökarljuset mot ett uttalande från ännu ett uttalande från Anna-Lisa G, något hon säger alldeles efter att hon berättat om att Engström tyckt att polisen var brysk: ”Och sen så sa han att han var hörd, han hade pratat med polisen och blivit hörd av dom”.
Vi vet att det inte hade hållits något regelrätt polisförhör med Engström på brottsplatsen. Och Thomas Pettersson är därför snabbt att i Filterpodden slå fast att Engström ljuger om detta. (Filterpodden # 24 ca 22:10.)
Men här finns det all anledning att sakta i backarna. Som Thomas Pettersson förstås vet hölls det inte något förhör med någon annan på brottsplatsen heller. Polisen hade däremot pratat med ett antal personer som befann sig i Dekorimahörnan, tagit upp vissa namn- och adressuppgifter och i några fall också sett till att personer blev hörda tämligen direkt i polisens lokaler.
Vi vet inte hur Stig Engströms ord kan ha fallit när han talade med väktarna – och inte heller hur exakt Anna-Lisa G kom ihåg dem. Vad vi vet är att de flesta människor inte har så klara begrepp om skillnaden mellan att tala med polisen och att bli förhörd i regelrätt mening. Men kärnan är förstås: sa han att han talat med polisen? Och om han sa det, är det troligt att han också gjort det?
Låt oss börja med vad Engström själv säger i polisförhören. När han hörs den 10 mars säger han att Lisbeth berättade för honom att mördaren flytt in på Tunnelgatan och att han haft en blå täckjacka. När poliserna kommit hade Engström pekat åt dem för att visa på mördarens flyktväg. Han hade sedan slagits av att han borde ha berättat om täckjackan och försökt springa ifatt dem men varit för sent ute och återvänt till Sveavägen. Där hade han erbjudit en polis att lämna sitt namn men fått svaret att det inte var nödvändigt. Den saken kommer han igen till i förhöret den 25 april, han berättar att han velat lämna sina kontaktuppgifter men att den polis han talat med inte varit intresserad.
Engströms egen berättelse till mordutredarna pekar ju onekligen på att han haft en viss kontakt med polis på platsen. Frågan är bara: är detta trovärdigt – eller är det bara påhitt från hans sida, därför att han inte alls var där under minuterna efter mordet?
Vi kan börja med att det är högst sannolikt att Lisbeth Palme i samband med att vittnen börjat komma till platsen pekade ut åt vilket håll gärningsmannen flytt. Anna Hage säger i ett polisförhör den 2 april 1986 att Lisbeth sagt ”Däråt sprang han!” samtidigt som hon pekade mot gränden.
Anna Hage ger dessutom intrycket att detta är något Lisbeth berättar innan polisen kommer.
Det verkar sannolikt att Annas uppgifter är riktiga. Gösta Söderström berättar i hovrätten om vad som skedde sedan han kommit till brottsplatsen där det samlats en del folk:
”Bland personerna så fanns det en man. Han var omkring 40 år, han pekade Tunnelgatan österut och skrek nånting att ’De sprang ditåt!’ och då beordrade jag piketpersonal att uppta förföljandet.”
Vem var den mannen? Var det Engström trots att Söderström talar om en lite yngre person? Det vet vi inte, men uppgiften går ju i linje med vad Engström sagt i polisförhör.
Kanske var det fler än ett vittne som ropade och pekade. Söderströms chaufför Ingvar Windén säger för sin del i ett polisförhör från december 1988 att ”någon eller några personer” ropade ”han sprang åt det hållet”.
Finns det också uppgifter som pekar på att Engström talat med polisen efter sitt försök att hinna ifatt den patrull som gett sig in i gränden på jakt efter mördaren?
Ja, det gör det. Söderström säger i det tidigare nämnda förhöret att Windén talat med ett vittne som sagt att den misstänkte gärningsmannen som avvikit från platsen hade haft en blå täckjacka. Det är värt att notera att Söderström i detta förhör inte preciserar vilket vittne det skulle ha varit som lämnat den uppgiften. Det kan ha varit någon annan än Engström. Men det är värt att notera att Engström redan i telefonförhöret den 1 mars säger att Lisbeth talat om gärningsmannen som en man i blå täckjacka. I nästa telefonförhör från den 10 mars kommer han igen till detta och understryker också att han försökt springa ifatt de poliser som gett sig in i gränden för att berätta om Lisbeths signalement med den blå täckjackan. Och han säger att sedan det misslyckats hade han haft kontakt med polis på mordplatsen.
Kan det betyda att det var Engström som figurerade som uppgiftslämnaren i Gösta Söderströms referat? Det vet vi inte. Men väldigt mycket pekar på att Lisbeth pekat ut åt vilket håll mördaren flytt, att hon talat om att han hade en blå täckjacka och att den uppgiften också kom att förmedlas till polisen på plats.
Sammantaget finns det alltså omständigheter som ger ett hyfsat stöd för att Engström tagit del av uppgifter från Lisbeth om både mördarens flyktväg och om den blå täckjackan samt att han varit i kontakt med polisen.
Men det kan förstås synas märkligt att det inte finns någon dokumentation från polis på brottsplatsen som klart visar att Engström varit där och att hans namn noterats.
Frågan är bara hur märkligt det egentligen är.
Låt oss börja med en liten detalj: Söderström talar också i hovrättsförhöret om ett annat signalement som larmats ut om en man i lång rock och mössa med öronlappar och betonar direkt att han inte visste var den uppgiften kom ifrån och att han först kort före sitt framträdande i rätten kommit till slutsatsen att det måste ha varit taxiföraren som larmade Järfälla Taxi, det vill säga Anders D.
Det där är ju rätt intressant. Det understryker tydligt att Söderström som var insatschef inte ens i efterhand hade full tillgång till information om vilka vittnen som lämnat uppgifter. Det var med andra ord ganska rörigt.
Att långt ifrån alla vittnens personuppgifter noterades av polisen tycks framgå av Ingvar Windéns anmälan om ingripandet som han skrev under mordnatten. Där sammanställer han de uppgifter han har tillgång till om vilka vittnens namn och kontaktdetaljer som noterats av honom själv eller annan polis. Det rör sig om nio personer – och två av dem, Yvonne N och Theodoros A, befann sig alltså inte i direkt närhet till Dekorimahörnan när mordet ägde rum. Kvar är bara sju, nämligen Anna Hage, Karin J, Anders D, Hans J, Lars J, Anders B och Jan-Åke S.
Som synes saknas ganska många vittnen som befann sig på platsen och som borde ha varit fullt möjliga för polisen att göra noteringar om – till exempel Stefan G som var mycket aktiv i livräddningsförsöken och Leif L som också spelade en framträdande roll på mordplatsen, bland annat genom sitt försök att slå larm om mordet från sin biltelefon.
Leif L ringde själv till polisen och lämnade sina kontaktuppgifter den 1 mars klockan 12.15, alltså ungefär samtidigt som Stig Engström första gången ringde polisen. När det gällde Stefan G kommer den första kända direktkontakten med mordutredarna avsevärt senare, han hördes första gången så sent som den 5 mars.
Windén berättar i polisförhöret i december 1988 om hur han sedan ambulansen åkt bestämde sig för att ta in vittnesuppgifter och samtalade med en taxichaufför. Samtidigt lämnade kollegor över lappar med namn och vittnesuppgifter. Och som det står i förhöret: ”Någon kollega yttrade även ’Är det du din stackare som ska skriva?’”.
Kommentaren ska väl tolkas som en illustration till att arbetssituationen var pressad och att mängden information som skulle hanteras var ett problem. Att Engström i likhet med ett antal andra vittnen helt enkelt föll bort och inte registrerades trots att han fanns på platsen framstår alltså som högst tänkbart.
I Thomas Petterssons och Mattias Göranssons värld har Stig Engström inte bara lögnaktigt sagt att han blivit förhörd av polisen. Han har också haft ett syfte med det.
Vad skulle det handla om? Jo, om han sagt att han inte blivit förhörd ”hade nog väktarna velat skjutsa honom tillbaka till brottsplatsen, det är klart att du ska lämna ditt vittnesmål”, som Thomas Pettersson uttrycker det.
Och Mattias Göransson fyller i, för att understryka att Engströms listiga agerande har fungerat sedan han falskeligen påstått att han redan blivit förhörd: ”Då får han göra vad han vill. Då får han gå därifrån utan att de stoppar honom eller protesterar.” (Filterpodden # 24 ca 22:25.)
I själva verket finns det ingenting i väktarnas redogörelser som tyder på att de var misstänksamma mot Engström eller såg som sin uppgift att övervaka att han gjorde sin plikt som vittne.
Och vi vet dessutom med facit i hand att Stig Engströms agerande inte alls kom att präglas av att han ville undvika uppmärksamhet kring sin egen roll i förhållande till händelseförloppet – vare sig från polisen eller allmänheten eller de egna arbetskamraterna. Tvärtom. Hans vilja att berätta hade ju definitivt börjat redan när han träffade väktarna vid återkomsten till Skandia. Och om han några minuter innan dess funnits som vittne på mordplatsen – vilket är troligt att han gjorde – kan vi nog räkna med att han gärna pratat en bra stund med polisen om det bara funnits någon som valt att ta sig tid att lyssna på honom.
Ljög Engström om det framstupa sidoläget?
TP:s och MG:s försök att så misstankar kring Engströms återvändande till arbetsplatsen direkt efter mordet är inte särskilt övertygande, Men det är bara början på en lång radda liknande resonemang som följer i poddavsnittet.
Nästa punkt som Filterjournalisterna fastnat för är den intervju som Svenska Dagbladet gör med Engström under lördagen och som publiceras i tidningen på söndagen. Det är Stig Engström som tagit kontakt med tidningen. En journalist och en fotograf besöker honom i hans hem och intervjuar honom. Thomas Pettersson drar slutsatsen att detta är under lördagsförmiddagen, alltså före Holmérs presskonferens, och det finns ingen egentlig anledning att ifrågasätta den tidsuppgiften.
I det sammanhanget säger Thomas Pettersson misstänksamt: ”Och där är han ju ganska sparsam med att berätta vad han varit med om”. (Filterpodden ca 24:00.)
Thomas P:s tanke är lätt att förstå. Han menar ju att Stig Engström aldrig befunnit sig på mordplatsen som vittne. Det betyder att han än så länge på lördagsförmiddagen inte vet så mycket om vad som hände där sedan han försvann. Morgontidningarna har visserligen fått med mordet men egentligen inte rapporterat om några detaljer. Och därmed har Engström också lite svårt att övertygande spela sin roll som oskyldigt vittne. Han måste vara försiktig och inte säga för mycket.
Så här sammanfattar Thomas Pettersson vad som på söndagen står om Engström i Svenska Dagbladet, Stockholmsupplagan: ”Han har hört en smäll på gatan och kommer fram till Palme. Han gör några insatser: framstupa sidoläge, Palme ligger med slutna ögon säger han. Blöder ur munnen. För att inte blodet ska koagulera så lägger man honom i framstupa sidoläge och jag tror också att han nämner Anna Hage där för första gången.”
Mattias Göransson hakar på: ”Men inte ens det är sant då, för Palme las inte i framstupa sidoläge.”
TP: ”Nej, nej.”
MG: ”Inte ens den… han säger väldigt, väldigt lite. Men inte ens det lilla han säger är korrekt då.” (Filterpodden # 24 ca 25:10.)
Här kan det ju låta som om Pettersson och Göransson kommit med en avslöjande punkt – om det är solklart att inte Palme lades i framstupa sidoläge så har Stig Engström påstått något som inte är sant. Och då blir han i Filterpoddens värld givetvis en mördare.
Men hur står det till med den här sakuppgiften?
Av de personer som snabbt dök upp för att inleda hjälpinsatser förefaller det som om Stefan G och hans sällskap var först. De hade kommit i en taxi som stannat upp när det var tydligt att något hänt.
Anna Hage säger i alla fall redan i förhör på mordnatten att när hon kom fram såg hon att den liggande blödde ur munnen och näsan samt att det fanns en man nedhukad vid den skadades huvud.
Det tyder på att Stefan G redan fanns på plats när Anna kom fram till Palme.
Hennes uttalande pekar också tydligt på att Palmes ansikte var synligt när hon kom fram. Och eftersom Palme fallit framåt när han blev skjuten är det rimligt att tänka sig att Stefan redan vänt på Palme.
I förhöret med Stefan från den 5 mars står det också så här om hans första åtgärder: ”Han vände mannen med andras hjälp i framstupa sidoläge och tog pulsen.”
En av männen som färdats i taxin tillsammans med Stefan, Kenneth E, hörs samma dag. Han uttrycker sig på liknande sätt: ”Sällskapet hoppade ur och lade mannen i framstupa sidoläge”.
Anna Hage säger i förhöret från mordnatten att när hon kommer fram lägger hon Palme på rygg och börjar med hjärtkompression.
Det finns alltså ingenting som motsäger att Palme i ett första skede blivit lagd i framstupa sidoläge (och sedan på rygg). Därmed stämmer Stig Engströms uppgift mycket väl in på vad som sagts av andra vittnen.
Thomas Pettersson tar också upp en annan sak som tecken på att Engström fabulerar, nämligen att han säger att Palmes ögon var slutna: ”Under den tiden han ligger på brottsplatsen har han öppna ögon”, säger Thomas P. (Filterpodden # 24 ca 25:55.)
Har TP rätt om detta? Ja,, det finns i alla fall stöd för det. När Gösta Söderström hörs i hovrätten beskriver han sina iakttagelser av mordoffret: ”Han har en stirrande blick, inga reflexer på ögonen”.
Det låter alltså som om Stig Engström, som han refereras i Svenska Dagbladet, har fel. Eller för att vara exakt: i alla fall under en del av tiden tycks det som att den döde Palme har öppna ögon. Vi får komma ihåg att det pågick livräddningsåtgärder, bland annat konstgjord andning. Den som arbetar med att blåsa in luft i en livlös person har anledning att röra den skadades huvud och ansikte, ganska handfast till och med. Det går rimligtvis inte att fastslå i vilken utsträckning det kan ha påverkat hur mycket Palmes ögonlock kom att dölja ögonen under olika moment.
Det ska också tilläggas att Gösta Söderström i hovrätten säger en sak till om Palme: ”Hans ansikte är blodbemängt”. Blodet har sannolikt också lagt sig i området kring ögonen. Och en sådan omständighet kan i så fall ha bidragit till att en person som betraktade den döde Palme på lite håll helt enkelt hade svårt att se om ögonen var öppna eller stängda – och möjligen drog felaktiga slutsatser.
Vad vi har är alltså några ord i en tidningsartikel som möjligen korrekt återger vad Engström sagt om Palmes ögon och där han i så fall möjligen beskriver en omständighet på ett felaktigt sätt. Som bevis på att Engström inte var där väger den här detaljen förstås ganska lätt.
Thomas Pettersson gör, som vi konstaterade, också ett nummer av att Stig Engström var sparsam med kommentarer när han intervjuades. Om det stämmer kan man alltså se det som ett tecken på att Engström inte varit på platsen efter mordet utan bara fabulerat så försiktigt han kunde.
Ifall Engström verkligen hade det problemet kan man ju tycka att det skulle ha varit klokare av honom att helt enkelt inte kalla till sig Svenska Dagbladet så tidigt. Det vill säga: om han skulle ha varit mördaren borde han undvikit att låta sig utfrågas av en journalist, på samma sätt som han borde ha undvikit att bege sig till Skandia efter mordet för att tala med väktarna.
Det Thomas Pettersson försöker passa in Engström i är någon sorts mitt-emellan-strategi: han vill tala med pressen men inte för mycket. Det vill säga: TP vill i vanlig ordning ha det till att just det som Engström gör – vad han än gör – är väldigt misstänkt.
Thomas Pettersson missar den ursprungliga intervjutexten med Engström
Men nu ska vi inte ha för bråttom. Innan vi eventuellt tar oss tid att grubbla över realismen i att just ett sådant beteende från Engström (prata med pressen, men bara lite) skulle vara särskilt suspekt måste vi förstås först fråga oss: hur kan Thomas Pettersson veta att Engström verkligen varit ”ganska sparsam med att berätta?? Vad som återges i en tidning är ju sällan identiskt med allt som en intervjuad person sagt.
Självklart skulle vi kunna tänka oss att Thomas P pratat med reportern som intervjuat Engström och då fått höra att det varit direkt svårt att få ur honom några detaljer.
Men så var det absolut inte. Thomas Pettersson medger nämligen i Filterpodden att han inte vet vilken journalist som intervjuade Stig Engström. Intervjun ingick nämligen i en kollektiv rapportering som ett antal journalister arbetade med och det finns i tidningen ingen uppgift om vem som talat med Engström. Den journalist som Thomas Pettersson tänker sig är mest trolig säger själv – enligt Filterpodden – att han inte minns om det var han som gjorde intervjun. (Filterpodden # 24 ca 24:15.)
Men inte nog med det. Vi kan nämligen slå fast att Stig Engström sade betydligt mer än det som Thomas Pettersson hittat i Svenska Dagbladets Stockholmsupplaga.
Det visar sig nämligen att det finns en tidigare och mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström, en som gått ut i den första morgonupplagan, den som sprids till de delar av landet som ligger långt från Stockholm.
I denna tidigare variant där Engström fått mer plats säger han också:
– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;
– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;
– att han frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;
– att han själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;
– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;
– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.
Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J.
Thomas Pettersson vet dock inte att Engström talat med Svenska Dagbladet om Lars J. Han tror i stället att uppgifterna om Lars dyker upp i Engströms berättelse först sedan han själv känt sig utpekad som misstänkt mördare.
Enligt Thomas P sker det sedan han strax efter klockan tolv på lördagen lyssnat på radions nyhetsinslag om Hans Holmérs presskonferens.
Det är strax efter detta han ringer till polisen och lämnar sina första registrerade vittnesuppgifter.
Vad Holmér säger på presskonferensen är att den misstänkte gärningsmannen är i 30- till 45-årsåldern, har mörkt hår och är 175 till 180 cm lång. Han ska ha varit klädd i mellanblå täckjacka, mörka byxor och keps med uppvikta öronlappar.
Thomas Pettersson medger i poddsändningen att det inte är ”helt optimalt” som en beskrivning på Stig Engström. Men han menar ändå att det fungerar som en larmsignal för Engström. Denne anser sig tvungen i det läget att kontakta polisen och få bort misstankarna mot sig själv genom att peka ut en annan misstänkt gärningsman. (Filterpodden # 24 ca 27:05.)
Thomas Pettersson och Mattias Göransson talar en hel del i podden om vad de kallar Engströms ”förväxlingsstrategi”. Med det menar de att Engström vill skapa en bild av att det finns en mördare som må vara mycket lik honom själv men som inte är han.
Men det är inte detta han sysslar med i detta tidiga skede, säger Mattias Göransson: ”Det han säger på lördagen är att det är två olika människor. En människa ser ut som jag, mörk rock, keps, jag är vittne. Och så finns det en mördare. Han har mellanblå täckjacka, han är i tjugoårsåldern.” (Filterpodden # 24 ca 29:10.)
Mattias Göransson gör klart att den person som Engström syftar på här är Lars J. Det är honom han försöker beskriva.
Teorin är alltså: Stig Engström som mördat Palme lyssnar på radio. Han hör att Holmér beskriver en misstänkt gärningsman som i ett avseende påminner om honom själv (keps), men i andra avseenden (mellanblå täckjacka och ålder 30-45 år) inte gör det. Holmér talar också om att kepsen ska ha haft synliga uppvikta öronlappar och det är ju inte en sådan keps vi förknippar med Engström. Han bestämmer sig ändå genast för att kontakta polisen och peka ut någon annan som inte liknar honom själv.
Och enligt Filterspanarna väljer han då att peka ut Lars J som misstänkt gärningsman. Engström ska alltså ha valt ut ett vittne som han observerat under sin flykt (Lars J befann sig en bit in i gränden) för att kasta misstankarna på denne.
En alternativ – och betydligt enklare – förklaring är att Engström, precis som han sa när han ringde polisen, hade sett en man i blå täckjacka när han tittade in i gränden och att dessutom Lisbeth Palme sagt att gärningsmannen hade en blå täckjacka.
Vi vet att Lars J som stod inne i gränden och tittade ut mot Sveavägen en stund efter mordet hade en blå täckjacka. Som vittne bör Engström inte ha haft några svårigheter att se honom. Det understryks av att även Lisbeth Palme, precis som Engström, vittnat om att hon efter mordet sett en man som stod i gränden och som tittade ut mot Sveavägen. Det understryks förstås också av att Lars J från sin position kunde se vad som hände på Sveavägen.
Vi hittar också i utredningsmaterialet belägg för att Lisbeth Palme redan under mordnatten kom med uppgiften att gärningsmannen hade blå täckjacka, se till exempel Lars Christiansons PM från mars 1986. Vi kan ha anledning att tro att den uppgiften från Lisbeth var i sak felaktig och att hon blandat ihop mördaren med vittnet Anders B (som i likhet med Lars J hade en blå täckjacka). Men det spelar ingen roll i det här sammanhanget, här handlar det om vad Lisbeth kan ha förmedlat till sin omgivning om vad hon varit med om.
Nästa steg, som Filterjournalisterna beskriver det, är Stig Engströms kontakter med kollegan Roland B på Skandia, den som är ansvarig för kontrollen av in- och utpasseringstiderna. Engström vill veta när han stämplade ut och till Roland B säger han att han vill ha uppgiften för att kunna återge den till polis och journalister.
Enligt vad Roland B uppger har Engström ringt honom omkring klockan halv tolv, tjugo i tolv på lördagsförmiddagen – alltså före Holmérs presskonferens och innan han talat med polisen.
Nu får inte Engström tidsuppgiften på en gång eftersom Roland B ska spela tennis. Men under eftermiddagen åker Roland B in till Skandia och kollar och ringer sedan Engström för att berätta om tiden för utstämplingen.
Engström får ett besked. Det har diskuterats exakt vad detta besked är eftersom han själv i mars lämnat en uppgift till polisen om den saken och Roland B i juni lämnat uppgifter som är lite förvirrande formulerade men som brukar ha tolkats tvärtom mot Engströms uppgifter.
Rent konkret: Stig Engström säger till polisen att utstämplingstiden var 23.19, men att senare kontroll visat att stämpeluret gick en minut efter och att rätt tid skulle vara 23.20.
”Och så åkte jag in hit och så tittade jag på tiden här och konstatera[de] att det var 23.19 då”
Och lite senare i förhöret, som svar på frågan om klockan gick rätt hos Skandia:
”Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”
Det där är inte precis glasklart uttryckt. ”Våran klocka” gick inte fel, men ”vår klocka” gick en minut fel. Men dessa kommentarer från Roland B brukar ändå redovisas som ”bevis” för att Stig Engström stämplade ut 23.19 och inte 23.20.
Hur viktigt är detta? Det beror på. Vi vet att stämpeluret bara visade hela minuter. Och trots att vi har anledning att tro att det fanns någon sorts felvisning när det gällde utstämplingstiden vet vi alltså inte om det var Stig Engström eller Roland B som hade rätt. Vi vet inte heller om felvisningen var exakt en minut. Och även om den var det vet vi ingenting om sekunder eftersom stämpeluret inte angav dem. Det vill säga: oavsett om minutangivelsen för den riktiga utstämplingstiden skulle ha varit 23.19 eller 23:20 så vet vi inte vad sekundangivelsen skulle ha varit om den funnits. Allt borde vara möjligt, från 00 till 59.
Det enda som kan sägas med bestämdhet är att om väktarna har rätt i att de pratade en stund med Stig Engström efter hans utstämpling framstår det som svårt att tänka sig att han överhuvud taget kunde ha hunnit skjuta Palme – och det gäller förstås särskilt om han stämplat ut 23:20:00 eller senare.
Åtminstone gäller detta om vi godtar den etablerade uppfattningen att mordet ägde rum ungefär 23:21:30, och det anser jag att vi med nuvarande kunskap ska göra.
Att Palmeåklagaren Petersson alls kunde lansera Stig Engström som rimligt tänkbar gärningsman berodde – enligt vad som framgick på presskonferensen – på att han lyckats föreställa sig att utstämplingstiden var lika med tiden då Engström kom ut på gatan. Som Petersson sa 10 juni:
”Eftersom stämpeluret gick fel så så var den verkliga tiden 23.19 när han gick ut. Och han lämnade då Skandiahuset via Sveavägen 44.”
Tog aldrig Engström upp sin utstämpling med polisen?
Vad är det då Filterjournalisterna vill bidra med när de i podden tar upp Stig Engströms kontakter med Roland B? Jo, det förklarar Mattias Göransson. Han säger:
”Precis som att han [Engström] på fredagskvällen falskeligen uppger för väktarna att han har förhörts av polisen redan så säger han till [Roland B]: ’Nej, ring inte polisen med den här utstämplingstiden för det tänker jag göra själv’. Det gör han ju aldrig.”
Och Thomas Pettersson är snabb att instämma i Mattias Göranssons påstående. (Filterpodden # 24 ca 30:50.)
Det här är rätt anmärkningsvärt – eftersom ju Stig Engström visst talar med polisen och säger att han kollat tiden för sin utstämpling. Han hade ju inte fått någon uppgift om utstämplingstiden av Roland B när han ringde polisen den 1 mars, så i stället tar han upp det i ett telefonsamtal med polisen den 10 mars när han är tillbaka på Skandia. Och det förefaller helt uppenbart att det är på eget initiativ han berättar om att han över huvud taget har en utstämplingstid att redovisa.
Varför gör han det? Ja, den enkla förklaringen (som givetvis inte attraherar TP och MG) är väl att han utgår från att polisen kan vara intresserad av uppgifter som hjälper till att fastslå tidpunkten för mordet.
Om han hade haft något att dölja hade han ju aldrig behövt kontakta Roland B och inte heller ta upp utstämplingstiden med polisen. Det var – detta kan inte understrykas tillräckligt – han själv som har tog initiativet till denna kontroll av tiderna. Och när han väl fått en tidsuppgift från Roland B hade han knappast någon anledning att förändra den på något sätt – inte ens om han verkligen skjutit Palme. Han måste ha förstått att när polisen slagits av tanken att hans tidsuppgifter kunde vara intressanta så skulle det vara en lätt sak för dem att kontrollera dem med någon ansvarig på Skandia.
Var Engströms tider riktiga? Ja, tills det finns seriösa belägg för motsatsen finns det hyfsad anledning att tro att de var det. Han hade gjort sig besvär med att kolla saken och tjänade inget på att avsiktligt komma med felaktig information. Däremot kan vi förstås inte helt utesluta att han blandat ihop tiderna och missat att den riktiga tiden var 23.19 fastän stämpeluret registrerat 23.20.
Engström skulle i tingsrätten och hovrätten – i och för sig långt senare – komma med andra tidsuppgifter än dem han gett till polisen den 10 mars.
I tingsrätten säger han att stämpeluret visade 23.20 och att rätt tid skulle vara 23.21. I hovrätten säger han att stämpeluret visade 23.22 och att den riktiga tiden skulle vara 23.23.
Det är svårt att tänka sig att dessa nya versioner var något som Stig Engström levererade som en del av en listig plan för att missleda utredarna. Om han hade varit gärningsman så hade han förstås haft anledning att befara att polis och åklagare hade full koll på vad han sagt tidigare – eller att de skulle kunna rota i det i framtiden. I så fall var det avsiktliga spridandet av felaktigheter som var lätta att avslöja inget som gagnade honom. Mera troligt är att han så här långt efter mordet inte riktigt klarat av att hålla reda på detaljerna kring sin utstämpling.
Sammanfattningsvis: det ser helt enkelt inte ut att finnas något mysterium här, ingen skicklig plan att missleda mordutredarna – och definitivt inte något fult knep som gick ut på att låtsas planera att berätta om saken för polisen och sedan inte göra det.
Det var ju tvärtom: Engström berättade om saken för polisen – och hade han inte gjort det så hade det med stor sannolikhet inte funnits några uppgifter alls om hans utstämpling i mordutredningen.
Och med den iakttagelsen lämnar vi Filterpodden för den här gången. Det finns dock fler anmärkningsvärda saker att notera i Thomas Petterssons och Mattias Göranssons försök till kartläggning av vad de kallar ”den osannolika mördarens metod”. Jag återkommer alltså med ett sista avsnitt i denna artikelserie.
SVT-journalisten Lars Olof Lampers bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen recenserades tidigare här på bloggen. Nu svarar författaren på kritik och frågor från mig och bloggens läsare. BILD: Windh/Creative Commons.
Av Lars Olof Lampers
JAG SKA BE ATT FÅ TACKA Gunnar så mycket för den långa recensionen, det är få förunnat att alls bli lästa och även recenserade, särskilt av personer som kan ämnet väl. Mina kommentarer kommer att finnas insprängda i Gunnars text med markeringen ”Kommentar”.
Han har valt att infoga dem i den löpande texten från mina två artiklar. Det har förstås sina pedagogiska fördelar även om den samlade textmängden blir längre. Styckebrytningar i min text har ibland utlämnats nedan för att det inte ska bli så långt att scrolla. Bilderna till mina artiklar är också borttagna. Den som vill läsa mina texter så som de ursprungligen publicerats hittar dem här och här.
Avslutningsvis besvarar Lars Olof Lampers också ett antal frågor och kommentarer från läsare som publicerats här på bloggen. Ytterligare frågor och kommentarer från läsare är förstås i vanlig ordning välkomna.
Min artikelserie ”Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen” (del 1 finns här och del 2 här) tar en paus på några dagar för att ge utrymme för den här debatten. /Gunnar Wall
Jag ska säga att när man läser recensionen och även mina svar så kan man få intryck av att Gunnar och jag är oense om det mesta, vilket är alldeles missvisande. Jag tror tvärtom att vi är överens om det mesta till uppemot 95 % men Gunnar har i sin recension lagt stor vikt vid en del områden som inte är föremål för bokens syfte eller som behandlas mycket sparsamt, men då måste jag också svara honom där. Mvh/LOL
Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen
DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken. Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.
Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme. Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen. Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen. När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker. Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström. Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.
KOMMENTAR: Jag är lite kluven till det här påståendet. Leif slutade på Veckans brott strax efter årsdagen av mordet 2018. Fram till dess hade inget sagts offentligt så vitt jag känner till om SE-spåret utöver Lars Larssons bok som hade passerat rätt obemärkt förbi, så obemärkt så att vi på Veckans brott i alla fall inte fann någon anledning att kommentera det vidare.
Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.
KOMMENTAR: Jag förstår att det naturligtvis varit omöjligt för alla att följa vad en inte alltför känd eller central person som jag haft för ståndpunkt när det gäller SE-spåret. Men det du skriver stämmer inte och vad som kunde förväntas av mig den 10 juni blir således lite snett.
Sanningen är att jag, sedan SE-spåret presenterades våren 2018, varit kritisk och ifrågasättande.
Första gången jag fick möjlighet att offentligt kommentera det var i Ekot i samband med Filters avslöjande (https://sverigesradio.se/ekot?date=2018-05-23 ca 7.25) och det är bara att lyssna och konstatera att jag inte gav uttryck för någon som helst entusiasm, tvärtom så ifrågasatte jag det.
Jag kommer på rak arm inte ihåg när jag kommenterade fallet nästa gång men tror att det var i ett särskilt Playprogram som sändes våren 2019 där några i redaktionen diskuterade olika spår, främst SE. Också där sa jag att jag inte trodde på det här spåret och jag motiverade det.
Sen tror jag inte att jag förhöll mig offentligt till SE-spåret förrän i februari 2020 då Krister Petersson gick ut med sitt bekanta uttalande. Det var då på inget sätt klart att det spår som skulle presenteras handlade om SE, det kunde lika gärna röra Sydafrika eller t ex en person som CA osv. Men SE fanns definitivt med däruppe som ett av de hetare alternativen, inte bara i mitt huvud utan på de flesta redaktioner vill jag påstå.
Jag hade emellertid fortfarande svårt att tro på det men i något program gav vi Thomas Pettersson möjlighet att utveckla tankarna kring det spåret och det är riktigt att vi inte ifrågasatte det på något djupare sätt och själv kände jag att det var rimligt att inta en avvaktande attityd, särskilt som vi ändå skulle få besked av PU inom några månader.
Att vi i Veckans brott på något endaste sätt genom vårt agerande efter det att Leif lämnade skulle ha stött eller banat väg för PU:s Palmespår vänder jag mig definitivt emot, om vi på något sätt banade väg för något så var det en väntad lösning på mordet men inte hur den skulle se ut.
Vad man verkligen gjorde inom PU vid den tidpunkten (våren 2020) var oerhört svårt att få insyn i men det jag kan säga är att en intervju vi gjorde med Hans Melander, där vi ville få klart för oss om utredningsgruppen verkligen till 100 % stod bakom KP, den gjorde intryck på mig, hela det besöket hos PU gjorde intryck på det viset att allt pekade på att de själva var övertygade om att de var rätt ute och att de skulle komma att kunna leverera något speciellt. Detta gav jag också uttryck för i en kommentar i något av våra program i slutet av februari 2020. Men jag sa aldrig något om huruvida jag trodde på SE-spåret, jag tror inte ens att jag kommenterade det.
I det stora hela var det väldigt svårt att förhålla sig till det PU sa, eftersom vi inte fick några som helst detaljer från dem. Men det var ju en självklarhet att så snart något skulle presenteras, då skulle det också granskas, inte minst av mig själv, som har rätt så höga krav när det gäller en sån sak som Palmemordet. Någon gång vid den här tidpunkten gjorde vi flera Playprogram där vi kommenterade spåret, jag tror kanske inte att de finns tillgängliga längre men jag tror inte att jag själv i något av dom gav uttryck för någon entusiasm när det gällde SE-spåret. Samma sak när det närmade sig den 10 juni och de ”inför”-kommentarer jag gjorde.
Den 8 juni fick jag för övrigt, efter ett månadslångt tröstlöst försök, till slut en bekräftelse på att det i vart fall inte skulle handla om Sydafrika, men källan var så känslig att jag inte kunde säga något utåt av risk för att avslöja källan eller miljön som den befann sig i. Då var det lite märkligt att samma dag läsa om något sensationellt kring just Sydafrika som publicerats i The Guardian men det verkar ha funnits krafter som in i det sista försökte sälja in Sydafrikaspåret, sådana indikationer fick jag själv. Men på det hela taget – jag kan alltså inte acceptera en historieskrivning om att Veckans brott skulle medverkat till att bana väg för en TP/Filtersk lösning av Palmemordet.
Däremot kan jag hålla med om att Leif säkert skulle varit mer bombastiskt kritisk, men om du ser på hur han förhöll sig under perioden mellan februari – juni 2020 så tror jag att det fanns en rätt så avvaktande attityd där också, däremot fanns det nog medier som var betydligt mer positiva till SE-spåret, bl.a. Expressen och stundtals också Aftonbladet. I de intervjuer som gjordes under de två åren fram till den 10 juni 2020 tycker jag absolut att vi ställde KP mot väggen och krävde besked, men vi fick ju inga svar som man kunde gå vidare och granska förrän just den 10 juni.
Så blev det inte. I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.
KOMMENTAR: Ja, och vad detta visar är att jag absolut gav SE-spåret en chans, men det skulle då finnas någon form av teknisk bevisning och om inte det fanns så istället samlad bevisning som gjorde det i stort sett otvivelaktigt vem mördaren var. Det var på den nivån mina krav låg.
Och det var också det som var grunden för min besvikelse, som jag gav uttryck för i olika program den dagen. I den långa kvällssändningen den 10 juni gav jag också närmast ett löfte om att detta skulle granskas journalistiskt och att ”det är en granskning som börjar nu” och det har lett till den granskning jag gjort först i filmen ”Palmemördaren” och nu i den aktuella boken.
Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen. Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen. Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.
En problematisk form av publicering
Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering. Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster. Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.
Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor. Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i. Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsberg, kepseller Söderström.
Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning. Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.
KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att det här projektet präglats av tidsbrist. Dels förstås pga av dokumentären och mitt reguljära arbete på SVT med Veckans brott men också av publiceringen av en annan ljudbok i höstas om dubbelmordet i Linköping. Arbetet med den här boken kom inte igång på allvar förrän efter det, i början av november. Därför har jag medvetet valt bort fördjupningar i delar som inte har direkt med KP:s påstående vid presskonferensen att göra, vilket jag återkommer till.
Fördelen med en publicering på Storytel, enligt den överenskommelse jag har där, är att man någorlunda snabbt ska kunna publicera den här typen av böcker som kommenterar/beskriver/granskar en aktuell förundersökning. Jag tror inte att det är många förlag som skulle ha publicerat den här texten så här tidigt, det skulle ha ställts betydligt högre krav och inblandningen från ett sådant förlags sida skulle självfallet också ha varit betydligt större men samtidigt skulle mycket tappas i kvalitet.
Personligen skulle jag föredra att kalla det ett längre reportage. Utöver Thomas Petterssons uppdaterade bok (som ju till stor del redan var skriven) har heller inget publicerats som jag känner till och det lär väl dröja innan en genomarbetad bok på större förlag, med register, notapparat osv föreligger på bokdiskarna. Så det är lite av ”gilla läget” i det här fallet.
Men boken kommer att komma som ”vanlig” bok, jag vet dock inte när. Det blir då emellertid samma text som nu publicerats som ljudbok/e-bok och kommer således också sakna en notapparat. Jag ska emellertid undersöka om det finns möjlighet att tillfoga ett avsnitt där jag redovisar källorna för egentligen rör det sig inte om några stora mängder och en hel del framgår redan av texten där jag hänvisar till ”förhör”, ”samtal”, ”mail” osv. Men det går förstås att precisera.
Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken. Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.
Åklagarens hypotes ”en av många teorier”
Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.
KOMMENTAR: Jag kanske skulle ha preciserat anslaget, eller ”avgränsningen” lite mer och tydligare, för jag har märkt att förväntningarna åtminstone hos en del i det här forumet varit lite bredare än vad jag tänkt mig. Anslaget är egentligen inte så brett utan kretsar helt kring vad som har bäring på SE-spåret.
Nu är ju egentligen inte, med all respekt, ni i det här forumet min målgrupp, ni kan redan ämnet, jag skriver för en bredare publik som inte är så förtrogna med mordet och som kanske bara sett Krister Peterssons presskonferens plus lite till i samband med det. Men: i stort sett har jag haft ett enda syfte – att granska de påståenden som KP gjorde den 10 juni, för det är egentligen det enda som spelar någon roll för mig, vad en myndighet uttalar officiellt.
Vad journalister skriver är på en annan nivå för mig, jag tar alltså inte strid med Lars Larsson, Thomas Pettersson eller Filter eller någon annan, möjligen indirekt i den mån deras uppgifter sammanfaller med KP/PU:s. Det betyder, vilket jag får anledning att återkomma till, att om KP inte drev exempelvis frågan om en konspiration kring SE, så har jag ingen anledning att diskutera det. Om han inte drev frågor kring användande av walkie-talkies (vilket jag personligen annars tycker är ett spännande och relevant ämne, liksom konspirationsmöjligheten) så har jag ingen anledning att ta upp det. Om inte KP drev att SE fick syn på makarna Palme vid Grand och sedan snabbt tog sig tillbaka till Skandia för att ev hämta vapen och stämpla ut, ja då har jag ingen anledning att diskutera det heller.
Ibland kan jag kanske överträda den här linjen, jag får reservera mig för det, men detta har varit min huvudtanke. Det har varit direkt nödvändigt av tidsmässiga skäl att göra den här relativt skarpa avgränsningen med tanke på att boken huvudsakligen är skriven mellan november och januari.
Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)
Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet. Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom. Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant.
Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset. Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister. För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten. Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.
Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”. Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.) Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den. Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)
KOMMENTAR: Tack för positiva ord i den här delen som jag själv anser är den viktigaste i boken och som jag av det skälet gärna sett lite fler kommentarer kring, alltså de sista ca 40 sidorna, diskussionen kring åklagarens ”tre moment”, SE:s ”tre luckor”, SE:s problem med ”personen”, hans idé kring en förväxling, det ytterst gåtfulla problemet med den ”person” som han tycker beskriver honom på mordplatsen & det kanske mest centrala, KP:s upplevelse av Håkans Ströms pm osv.
Istället blir det flera frågor på ”Gunnars planhalva”, dvs Rimborn, walkie-talkies osv, som inte ligger i mitt fokus och som i mitt tycke riskerar att dra bort sökarljuset från det som jag velat lyfta fram.
Men eftersom detta är Gunnars hemsida så anpassar jag mitt svar efter hans recension. Jag ska säga att det är svårt att veta hur man egentligen ska skildra SE i en redovisning av händelser kring mordplatsen, scenariot blir lite av ”Sliding doors”, två parallella skeenden där han antingen är mördaren eller vittnet. Däremellan finns en värld av nyanser som jag intresserat mig för men som uppenbarligen också förvirrat en och annan eftersom världen inte är svart eller vit.
Det är lätt att irra bort sig här och inte riktigt veta, eller i vart fall inte tydliggöra, vad man menar och var man har honom. Här tycker jag att Larsson/Pettersson/Filter gjort en tjänst genom att lyfta fram honom för när man börjar titta närmare så ÄR han intressant, en psykologisk gåta på många sätt och mycket omkring honom får oss också att närmare granska delar av utredningen som vi kanske inte gjort annars, inte minst rekonstruktionerna som åtminstone jag lärt mig mycket mer om genom att titta närmare på hur SE hanterades.
Av såna skäl kan jag inte känna någon aversion mot L/P/F:s publiceringar, det är möjligen inte ömsesidigt men det beror ju på vad man egentligen vill med Palmemordet, om man enbart vill att det egna perspektivet ska gälla, eller om man vill försöka nå en något högre, allmän sanning. Inom forskningen till exempel, har man ju en förkärlek för att anlägga ”perspektiv”, se ett och samma skeende genom olika glasögon eller raster och det är alltså intressant att betrakta Palmeutredningen ur SE-perspektivet.
I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen. Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig. Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.
KOMMENTAR: Ja, det är en intressant iakttagelse som jag faktiskt funderat en hel del över.
Om man, när man lägger ihop allting kring SE, kommer fram till att han är osannolik som gärningsman, så har man ändå mycket att förklara, känner jag, med tanke på de anklagelser som riktats mot honom. Det måste man acceptera.
Jag ser att det finns skribenter här på forumet och på andra håll, som ser det lite grann i svart och vitt; om inte Engström är gärningsmannen så talar han sanning – ett normalt vittne, inga konstigheter. Men då slipper man alldeles för lätt undan, för han är inte ett alldeles normalt vittne. Jag ska inte gå in på detaljer här, man kan inte missa detta när man läser boken. Ställ honom bara mot alla andra vittnen från mordplatsen, ja kanske i övrigt också, och det är svårt att finna hans like. Och då måste vi lägga in i det hela att hans närvaro på mordplatsen som vittne inte är bekräftad – det är där vi inte kan komma runt honom.
Han placerar sig vid åtminstone fyra tillfällen i situationer som också mördaren intagit, vilket annat vittne gör det? Han är den enda personen på platsen vars närvaro inte till fullo bekräftas antingen av egna iakttagelser eller av andras. Redan här skiljer alltså SE ut sig och det är alltså högst rimligt att granska honom och ifrågasätta de uppgifter han lämnat.
Men sen är ju frågan, som Gunnar lyfter här, om jag överdriver, överbetonar detta. Ja, det får jag nog överlåta åt läsaren att avgöra. Problemet är alltså detta med om man kommer fram till att SE som gm är osannolik, men också att han inte är den han utger sig för att vara, så måste man förklara detta. Och där har jag bara kunnat hitta något matnyttigt i hans psyke och bakgrund.
När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?
Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott. Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten. Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL. Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed. Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa. Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:
”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)
I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda.
KOMMENTAR: Jag anser resonemanget kring LP väl underbyggt, jag har försökt visa hur jag tänker här och vad som lett mig till den här slutsatsen.
Det finns utöver SE inte en enda uppgift från mordplatsen som stödjer att LP redan där förstod att hon beskjutits, visa mig en sådan uppgift i så fall.
Det enda som finns är vad hon själv säger i efterhand men det finns, som jag visar, flera uppgifter där hon anpassar sitt vittnesmål efter vad som kommer fram efteråt. Jag kan inte se, att ni som värjer er mot den här tanken lyckats undergräva slutsatsen på något trovärdigt sätt. Jag får inte till någon riktig logik i de här invändningarna. Jag har inte heller tänjt den här slutsatsen till det yttersta, jag brukar vara försiktig med sådant, det går ju nästan aldrig om man ska vara ärlig, men jag förstår verkligen att det verkade så i dokumentären och det är riktigt att jag försökt nyansera detta i boken på ett sätt som jag känner mig mer hemma i.
Dokumentärer har, som jag tidigare sagt, sina begränsningar och jag borde ha tänkt på att uttryckt mig mer nyanserat där. Men det betyder inte att jag övergett grundinställningen, dvs att Lisbeth Palme först på sjukhuset förstod att hon själv beskjutits. Däremot har jag misstolkats av några och det gäller frågan om vad hon förstod i övrigt av beskjutningen och där menar jag, för att vara tydlig, att hon inte omedelbart, och kanske (obs kanske – jag utesluter det inte) inte ens under så lång tid som den första minuten, förstod att maken skjutits men att hon förstås förstod detta på platsen, hur mycket hon sedan kunde ta in av det vet vi ju inte.
Den poäng jag egentligen velat göra är den att LP inte omedelbart förstod att det fanns någon eller några i närheten som man kunde kalla ”skytt” eller ”gärningsman/män”. Hon gjorde inte heller någon känd tendens till att försöka ta skydd vilket hade varit mänskligt och naturligt. Men om LP inte förstod att hon själv blivit beskjuten, hur skulle hon då kunna säga detta till SE, på det sätt som han beskriver? Och när? Jag har svårt att hitta det utrymmet över huvud taget. Och då kan det ju bara bli en slutsats om att SE inte talar sanning i rätten, tyvärr. Men jag tror inte att du Gunnar heller kan tro på allt SE säger i rätten?
Och ska man gå till andra, KP i mitt fall, så menar ju de något betydligt mer extremt, där väl att SE skulle ha ljugit konsekvent genom förhören i rätterna är en av de lindrigaste anklagelserna. Oavsett hur man ser på SE, gm eller inte, så kommer man inte undan att det finns stora problem med honom som man måste försöka förklara.
Vad en del menar i LP-delen är att LP till SE, och bara till honom, skulle ha sagt – ohörbart för alla andra – att hon också skjutits. Sen är SE själv så hemlig på mordplatsen att han behåller denna, för LP:s hälsa, rätt så viktiga uppgift, trots att han inte vet hur allvarligt det är. Han frågar henne inte vidare om det, utan antar att det inte är så farligt, han säger det inte ens till ambulanssjukvårdarna. Det finns vidare inga uppgifter om att LP ska ha sagt det till någon annan på platsen. Inte till Anna H, Karin J eller Leif L, inte till Gösta Söderström eller några av de andra poliserna, inte ens till ambulanspersonalen, faktiskt inte ens till sjukvårdspersonalen på Sabbatsberg förrän Lena Ö upptäcker det. Ingen vittnar om detta.
Och hade hon sagt det så skulle de förstås kommit ihåg det. Smaka på uttalandet – ”förresten har de skjutit mig också”. Inte ”förresten försökte de skjuta mig också” utan hon har verkligen blivit skjuten. Med tanke på hur det ser ut med mannen som ligger på gatan och att många hört två skott så kan man ju tänka sig att åtminstone någon som hörde detta då skulle a) reagera över det och lägga det på minnet b) åtminstone fråga var hon träffats och hur det var med henne. Inget sådant. Kan ni förklara varför?
Så hamnar vi då till slut i rätten. Men före dess nämner SE den här uppgiften vid många tillfällen, som vi sett av SvD-artikeln så ingår den i hans berättelse från mordplatsen redan den 1 mars. Det är intressant, faktiskt väldigt intressant för var den uppgiften känd när SE intervjuades av SvD? Om inte så har vi i så fall ett starkt tecken för att SE verkligen talar sanning och då har jag förstås all anledning att backa helt och pudla för fullt.
Men eftersom jag har gått igenom detta mycket noggrant – alltså frågan om vad SE kan ha snappat upp via medierna före 12.20 (som är den säkraste deadlinen) så vet jag också att uppgiften om skottet mot LP – och att det också handlade om ryggen – fanns tillgängliga i medierna före 12.20 dagen efter mordet. Så man kan inte hävda att detta är någon exklusiv kunskap som SE hade.
Då är uppgiften om bilarna som LP ska ha sprungit fram till mer intressant, men den vet vi redan att SE talade om och vi har inte fått någon förklaring till hur han kunde känna till detta även om uppgiften är lite udda formulerad och inte direkt motsvaras av någon annan sådan uppgift (om så många bilar) men däremot av uppgifter som ligger i närheten, vilket jag skriver om i boken.
Alltnog, SE har ett flertal gånger nämnt uppgiften om att LP säger på mordplatsen att hon skjutits och han säger det sedan också i rättegångarna (minns nu inte om han säger det i båda men jag tror det), det har blivit en del av hans standardberättelse. Ljuger han? Ja, jag uttrycker det så i skenet av allt detta men det är klart att man kan reservera sig och säga att han inte talar sanning som kanske är ett mindre infekterat uttryck.
Ju mer jag sysslar med SE och hans sätt att förhålla sig till omvärlden och verkligheten så är det inte så orimligt att tala om att han inbillat sig saker, att han har svårt att skilja på vad han sett, läst och hört också i detta avseende, men det gör det ju inte heller mera sant. Så en lögn är det i mina ögon, även om vi som alltid i SE:s fall kan hitta förmildrande omständigheter.
Angående uppgiften om att LP sprungit ut i gatan så ansåg Per H, Skandia, den så central för att placera SE på mordplatsen att han tog upp den som den ena av två av SE:s iakttagelser i en PM den 5 juni 1986 där han skriver:
”Vad i E:s berättelse talar för att han varit på mordplatsen mellan 23.19 – 23.45?
Närvaron är styrkt genom väktarna och tiduret. Dvs periodens yttre tidpunkter.
Hans iakttagelser om hur Lisbeth `rusar ut i gatan för att stoppa bilar´, hans iakttagelser beträffande Jeppsson, dvs allt han har berättat om händelsen.”
Ska vi moralisera över Engström?
Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).Var det verkligen så väldigt märkligt?Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.
KOMMENTAR: Varken Anna H, Karin J eller även Stefan G visar upp någon sådan märklig fundering som SE ger uttryck för, nämligen att stå vid fötterna på en man som blöder svårt och fundera på om han ska hjälpa till eller om han ska fortsätta försöka hinna med tunnelbanan.
Åke L är ingen bra exempel eftersom det är just hans passagerare som tar sig ut för att hjälpa till, så varför skulle han göra det? Det är skillnad på Åke L och Stig E som säger sig stå framför en blödande person och fundera på vad han ska göra, det har jag svårt att tro att Åke L skulle ha gjort.
Anna, Karin & Stefan gör det självklara och normala, dom står inte och funderar i något enda läge, utan rusar ut ur sina bilar och sätter igång utan någon som helst tvekan, ingen som är känd i alla fall, med att försöka göra något konkret – Anna och Stefan tar han om OP, medan Karin tar hand om LP. Karin hade problem med detta, SE kunde ju ha hjälpt henne och tillsammans försökt lugna och stötta LP, inte minst för att säkra livräddningsarbetet.
Men nej, SE står vid fötterna hos den liggande mannen och funderar. Jag raljerar ju förstås en del här men jag menar ju att SE inte alls står vid OP:s fötter, han har kommit fram betydligt senare, och DÅ, Gunnar, blir dina invändningar mer relevanta. DÅ tror jag att SE agerade mer som de personer som kom i ”andra vågen” eller vad man ska kalla det. Den vågen som innebar att man inte var först på plats utan istället kunde konstatera att mannen på trottoaren nu fått tillräcklig hjälp i väntan på polis och ambulans. Men det säger inte SE, han säger att han kom fram efter 5-6 sekunder vilket förstås inte kan stämma eftersom det bör ha dröjt ytterligare ett 20-tal sekunder innan de första personerna var på plats.
Är du/ni beredda att tro att SE talar sanning när han i flera förhör hävdar att han var framme vid mordplatsen 5-6 sekunder efter det första skottet? Jag har försökt så långt det varit möjligt att visa var fokus ligger för de personer som finns på platsen och hur de förhåller sig till vad som händer där, för det har jag saknat i tidigare skildringar. Det är också en av fördelarna med att SE lyfts, vi har fått verklig anledning att skärskåda vad som händer på mordplatsen efter det att gm försvann, det har vi inte haft tidigare egentligen, av kända skäl utöver de infallsvinklar som bröderna Poutiainen sysslat med.
Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg. Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen. Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet. Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.
KOMMENTAR: De personer du räknar upp befinner sig inte alls i en sådan situation som den SE målar upp.
Det du bortser ifrån är när SE ska ha gjort det han säger att han gjort, alltså när han ska ha stått vid OP:s fötter och funderat på vad han ska ta sig till. Han har alltså befunnit sig ca 20-30 meter från mordet när det skedde, han kommer fram till den fallne mannen bara 5-6 sekunder senare, detta är alltså vad han själv berättar och detta menar jag att vi kan bortse ifrån.
Anna, Stefan o Karin kan knappast ha varit framme hos OP förrän efter 25-30 sekunder. Om SE:s skildring ska stämma så kan han ju inte ha kommit fram före de tre. Han måste ha kommit tidigast efter någon halvminut. Den märkliga ”funderingsscenen” måste alltså till att börja med ha skett betydligt senare än vad han själv anger.
Det är möjligt att du missförstår mig här Gunnar, jag avfärdar inte berättelsens innehåll i och för sig, jag avfärdar att den skulle ha skett där och då som SE hävdar. Har den skett så har den skett senare, då det kommit fram fler personer och jag ser fortfarande en ankomst för SE till mordplatsen som rimlig kring 23.22.15. Då blir hans berättelse lite mer logisk, då är han inte längre lika central utan mer en i mängden. Då kan jag till och med förstå om han funderar på att gå vidare, även om det också är lite märkligt. Och ja, jag kan i övrigt tycka att det är märkligt att lämna en mordplats, eller gå vidare som om inget hänt, det gäller även NF som säger sig tro eller anta att OP blev skjuten när han hörde skott, men ändå gick vidare.
Det fanns till och med dom som upplevde det traumatiska på mordplatsen och sedan fortsatte kvällen på stan.
Ja, vi agerar väldigt olika och man kan inte sätta sig till doms över någons agerande, men jag menar fortfarande att SE, så som han beskriver sitt agerande där och då, är väldigt märkligt och det är bara att jämföra med övrigas initiala agerande, för det är det initiala agerandet det handlar om här, inte vad man gjorde efter det, efter att man sett att folk strömmade till osv. Det är viktigt att man förstår att jag menar att SE kom i den andra vågen, inte, som han själv vill göra gällande, redan efter 5-6 sekunder.
Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.
KOMMENTAR: Jag vill då bara upprepa att detta agerade bara är ytterst märkligt om vi tar SE:s ord för givna och det är ju hans egna utsagor som jag vill ställa mot vad som är känt i övrigt.
Om vi så att säga flyttar på honom lite i tid och rum, bara något 15/30-tal sekunder och kanske två meter, så räcker det, då är jag mer beredd att tro honom. Sen ska jag säga att SE väl inte heller varit helt konsekvent i sin skildring, men han band upp sig tidigt med detta att han skulle ha varit vid Götabankens fönster när det small. Och då har han inget val, om han inte stått och hängt vid fönstret i en halvminut, så har han kommit fram mycket tidigt, och då får vi stå ut med att man måste montera ned delar av hans historia.
Jag tror honom helt enkelt inte. För mig pekar det mesta på att han hörde skottet precis när han klivit ut på trottoaren och allt blir det betydligt mer logiskt, även hans ”märkliga fundering”.
Engström och utstämplingstiden
Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia. Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19. Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:
Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”
Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.” Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel. Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla. Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram. Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.
KOMMENTAR: Ja, ”godtar” är ju tveksamt här.
Jag hade inledningsvis en hel del funderingar kring hur jag skulle förhålla mig till alla de tidsangivelser som florerar i Palmemordet. Jag vet ju hur omstridda de varit. Skulle jag acceptera 23.21.30 som tidpunkt för skotten t ex? Det finns en annan angivelse i CP-fupen exempelvis. Larmen? Ambulansernas körtider? Gösta Söderströms ankomst? Filmens sluttid? Likadant då med utstämplingen som jag på något ställe ändå reserverar mig för.
Men jag bestämde mig för att utgå från de tider som KP gjorde i sin presentation och enbart där jag själv är säker på att jag vet något om tiderna, så har jag infogat det. Det gäller t ex hur länge Inge M satt och tittade i sin bil (högst någon dryg minut skulle jag säga), en uppgift som jag funnit rätt självklar och som jag inte förstår har klarlagts tidigare eftersom underlaget (alltså bankomattiderna + förhörsuppgifter) funnits tillgängliga sedan 1989.
Alltnog, detta är min förklaring till att jag trots alla osäkerhetsfaktorer valde att utgå från 23.19 men det är möjligt som du skriver Gunnar, att Roland B i och för sig kan ha kastat om sifforna. Jag uppfattar i alla fall att SE kan ha gjort det och att det aldrig betydde så särskilt mycket för honom om det var 23.19, 23.20, 23.21, 23.22 eller tom 23.23, jag tror helt enkelt inte att han höll koll på sådana detaljer och jag tycker också det är märkligt att, som jag lyfter fram, man inte tidigare tänkt på varför SE kan ha velat få reda på sin utstämplingstid. Kom då ihåg att under den 1 mars var klockslaget 23.21 inte fastställt och inte ens nämnt i medierna när SE ville ha besked om utstämplingen. Så det var i alla fall inte för att han, som hävdats, ville förhålla sig till det klockslaget.
Jag kommer nu inte på rak arm ihåg de olika grunder jag haft för att acceptera 23.19 som den egentliga sluttiden men en faktor som jag vet spelade in är att det verkar som att man vid Skandia, någon gång mellan antagligen april 1986 och februari 1987 gjorde en dubbelkontroll av SE:s in- och utstämplingstider.
Tabellen finns återgiven i en av de PM som polisen fick från Skandia och där står 23.19 för den 28 februari 1986. Ett starkt tecken på att det är en dubbelkoll är alltså att man har tagit fram fler stämplingar, t ex måndagen i samma vecka (10.18/17.06) och två tillfällen veckan före. Intressant är också att man inte konstaterar någon instämpling på måndagen den 3 mars, för varje vardag den veckan står ”sem”. Mot slutet av rapporten står också att ”Engström knappade in för semester under dagen den 28 febr 1986”. På vilket sätt han gjorde detta är oklart men uppenbarligen fanns en rutin för det. Man får utgå från att detta är de tidsmässigt korrekta tiderna, men helt säker kan man ju aldrig vara.
I sin PM av den 5 juni 1986 skriver Per H, Skandia, följande: ”Fredagen den 28 februari arbetade Engström över t o m kl 23.19. Han lämnade entréhallen mot Sveavägen 44 sannolikt kl 23.20.”
Lite längre fram i samma PM upprepar Per H detta och att Roland B begett sig till Skandia för att kontrollera Engströms kort och stämplingar. RB hade fastställt att det handlade om två stämplingar den 28 feb: 08.10 och 23.19. Detta upprepas sedan flera gånger ytterligare några sidor längre fram.
Han skriver:
”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.) Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:
”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?
Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”
Alltså tvärtom. Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.
KOMMENTAR: Ja, det är nästan komiskt och belysande på sitt sätt.
Det är en miss av mig helt enkelt och ska förstås korrigeras. I sak betyder det väl inget men självklart ska det vara korrekt och hur mycket man än kollar, känns det som, så slipper ändå alltid faktafel och/eller felstavningar osv igenom. Som tur är för min del är det här projektet pågående så jag kan utveckla det efterhand vilket jag också kommer till när det gäller SvD-artikeln nedan.
Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren. Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:
”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”
Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen. Lampers: ”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Och Lars Olof Lampers poängterar att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern. Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus. Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare. Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull. Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.
KOMMENTAR: Ja, den sista var väl då kanske lite orättvis tycker jag.
Vad Engström sa till Svenska Dagbladet
Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi. I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt.
KOMMENTAR: Det är en tolkning som får stå för dig Gunnar, för så menar jag inte och då blandar du möjligen ihop mig med annat som skrivits om detta.
I den mån SE överdriver eller ljuger om saker och ting så skulle jag nog inte heller påstå att han gör det försiktigt utan snarare rätt så ogenerat, så som jag kommit att känna honom. Jag tror alltså inte att SE hade någon skum plan när han ringde till polisen den 1 mars 1986.
LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.) Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom. Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.
Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel. Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars. Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen. Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt. Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.
KOMMENTAR: Detta är väl inte en alldeles korrekt och rättvis historieskrivning, för jag kan konstatera att tills för kanske två månader sedan så kände inte heller du (och tydligen inte heller PU) till den här artikeln utan den kom till såväl min som din kännedom ungefär samtidigt genom Jörgen G.
Då hade jag, tyvärr lämnat in mitt sista manus för inläsning och det var för sent att infoga detta, annars hade jag förstås gjort det. Samtidigt kan jag erkänna att jag borde ha kollat den här saken mer noggrant, särskilt som jag känner att jag var det på spåret. Och spåret är en artikel i GT, publicerad tror jag den 2 mars, där en uppgift tillskrivs SE trots att de inte verkar ha intervjuat honom.
Det är uppgiften om att Lisbet Palme skulle ha sprungit ut i gatan och stoppat ett 20-tal bilar, om jag nu minns rätt. Var kom den uppgiften ifrån? Den fanns alltså inte i SvD:s stockholmsupplaga som vi sett, och då hade inte heller Aftenpostens intervju med SE publicerats. Nu, när jag fick artikeln av Jörgen G, så kunde jag se att det var ju i riksupplagan som uppgiften fanns och jag är full av självkritik för att jag inte kunde räkna ut detta, med tanke på att det var ju rimligt att GT-journalisten läst riksupplagan av SvD och att det kunde finnas en annan version där.
Men också av ett annat skäl var Jörgen G:s fynd viktigt, nämligen att det sökande med ljus och lykta som pågått här och var de senaste åren, inte minst av PU, efter fotografen, kunde upphöra. Det var Benkt Eurenius, tyvärr avliden sedan många år, då 23 år gammal. Jag har påbörjat undersökningar efter fler foton för det foto som publicerats i riksupplagan är inte samma som det i Stockholmsupplagan.
Tyvärr framgår inte en annan viktig uppgift, så långt jag hunnit se, nämligen vem som intervjuade SE och skrev artikeln, det är nästan mystiskt hur ingen vill kännas vid detta, knappt ens diskutera det och tyvärr är alltså Eurenius avliden. Men tack vare Jörgen G har vi andra något att arbeta vidare på och jag välkomnar förstås allt sådant, även om det kommer att användas emot mig i såna här kommentarer som tecken på ”slarv” eller förbiseenden, det är bara att hacka i sig.
Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:
– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;
– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;
– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;
– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;
– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;
– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.
I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.) Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J. Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.
Sa Engström att han jagade mördaren?
En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)
Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.
KOMMENTAR: ja, men det är inte nödvändigtvis en särskilt besvärande skugga. Bara om man ser honom i svart eller vitt – gm eller ärligt vittne och inte som en lite mer komplicerad person.
Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit. En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin. Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.) Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”
Jag frågar:
”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”
Fredrik svarar:
”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla. ”Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna. Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.
KOMMENTAR: Fem personer hävdar att de hört SE säga att han sprang efter gm. Bland dem finns hans dåvarande hustru, även Ulrika G, Fredrik T och ytterligare två personer. Det går inte att bortse ifrån fem personer.
Jag går ändå inte så långt så att jag slår fast att det verkligen är på det viset men jag håller verkligen den möjligheten öppen, det tycker jag är en absolut skyldighet när fem personer oberoende av varandra säger det. Hade det varit en, eller två, till och med tre, då hade man kunnat tveka, men fem? Nej, jag kan inte göra det så den invändningen kan jag inte riktigt köpa. Vad beträffar Fredrik T så sa han detta till polisen redan 1993 att Engström berättat att ”han hade sett gärningsmannen och följt efter denne när denne sprang från platsen”.
Sen måste man fråga sig varför det är så problematiskt egentligen, den bild jag har fått av SE är att han mycket väl kunde ha sagt olika saker till olika personer vid olika tillfällen. Han var inte slug, han hade ingen plan, han var ingen planerande, listig person på det sättet, det är verkligen inte den bild jag fått. Jag har fått bilden av en spontan, lite naiv, något snarstucken, uppmärksamhetssökande person som hade en tendens att tänja på sanningen efter behov.
Och med den bilden – och jag verkligen pratat mycket och länge med en hel del personer, fler än jag kan ange, om honom – så är inte det här scenariot alls konstigt för mig. Bilden blir alltså att Engström sagt till några bekanta redan den 1 mars att han sprungit efter gärningsmannen och att han sa det till personer på Skandia efter semesterveckan i Idre.
Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.
Vad såg Lisbeth egentligen?
En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren. Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson. Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska. Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil. Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss? Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”. Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där. Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)
Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B. Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen. I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick. Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne. På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:
”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.) Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser. Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett. Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade. Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B. Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre. Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd. Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv. Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden. Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:
”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.
Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”. Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll. Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.
”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?
Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.
Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där. Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person. Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.
Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet. Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer? Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig. Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.) I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”
Protokollet fortsätter:
”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”
Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.
Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.
Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.
KOMMENTAR: Jag tror inte man ska dra för stora växlar på ordet ”mötte”.
En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade. Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.
KOMMENTAR: För mig har detta inte varit så centralt, min inställning har varit att vad som än sas mellan Rimborn och Lisbet Palme på sjukhuset så såg eller uppfattade aldrig LP två gärningsmän på mordplatsen.
Vem som rört till det eller missuppfattat vem är för mig mindre intressant. En utmaning här: den eller de som till äventyrs fortfarande tror att LP såg två gärningsmän på platsen kan väl dels visa vilket dokumenterat stöd det finns för detta, dels också förklara hur LP förstår att de båda är just ”gärningsmän”, alltså inblandade i skotten mot hennes make, dels också var de båda befinner sig och vart de tar vägen.
Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen. Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet. Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser. I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.
”Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”
När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:
”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”
På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).
När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.) Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat: ”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.) Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt. Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.
Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”. Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth. Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:
”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.
När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:
”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”
Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:
”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)
Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.
KOMMENTAR: Jag är alltså bara kallsinnig till den delen av Rimborns uppgifter som handlar om att LP skulle ha sett två gärningsmän, (se ovan) inte att hon sett en, två eller flera män, eller om hon sett två män i Gamla stan tidigare.
Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem. Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen? Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.
Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.
KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att jag är helt kallsinnig till Rimborns uppgifter, men jag har aldrig klandrat honom för att medvetet agera felaktigt, jag har egentligen aldrig brytt mig om något annat i den delen än detta: ”kan man utifrånRimborns uppgifter sammantagna, driva en hypotes om att det verkligen var två gärningsmän på platsen?”
Ja, det kan man förstås men man kan avfärda den hypotesen rätt snart. Kan man ändå tänka sig att LP sagt att hon såg två gärningsmän? Ja, det kan man. Här kommer ett litet ansvar för Rimborn in som jag menar är rimligt att avkräva och det är att verkligen säkerställa detta om han kände att det var tveksamt, men han upplevde nog att det var svårt att komma till tals med LP den här natten och han var knappast i en position där och då att domdera och ställa krav på henne.
Men vad Rimborn kan ha uppfattat och vad LP kan ha sagt är ointressant i skenet av den övriga bevisning som finns. Som jag argumenterar – hur skulle LP ens förstått att de var gärningsmän? Vad var det de båda gjorde som medförde att hon i så fall kunde definiera dem som gärningsmän inför Rimborn? Hade de samrått på något sätt? Hade båda vapen? Gick de tillsammans? Flydde de tillsammans? Det är ju i skenet av sådana frågor en självklarhet att hon i verkligheten inte kan ha sett två gärningsmän. Det är synd att Rimborn fick lida för det hela, han ska ha varit en mycket duktig polis på alla sätt och han avled för inte länge sedan. Som så många andra hamnade han den här natten i en situation som blev väldigt svår att hantera och man får kanske vara lite ödmjuk inför det också.
Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen. Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:
”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”
Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.” Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde. Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet. Men tillbaka till de två gärningsmännen. Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet. Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd? Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett? I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om. Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den. Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen. I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumentering ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas.
KOMMENTAR: Det är fel att säga, i och för sig, att jag menar att Rimborns argumentering kan avfärdas, han kan naturligtvis ha haft alla skäl i världen att uppfatta saken som han gjorde. Min fokusering ligger på att vad han än uppfattade och vad LP än sa, så kan hon inte ha sett två gärningsmän på platsen. Jag återkommer i saken.
Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver:
”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.”(Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.) Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten. Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort. Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.
KOMMENTAR: Ja, en del kanske jag redan svarat på. Rimbornhistorien är inte så central för mig. Jag tror att ett skifte långsamt skett hos en del, från uppfattningen att det verkligen var två gärningsmän som LP såg, till frågan om, ”ja, men vad var det hon såg då, vad kan hon ha menat?”
Ja, det kanske är en rimligare ingång i frågan. Den tillför inte mig så mycket ändå, i skenet av den granskning jag gjort med de avgränsningar jag valt. Jag tog upp historien med Rimborn mest för att jag ville ha en bättre bild av vad LP sa på sjukhuset till de olika personer hon träffade, saker som ”blå täckjacka” osv och annat som på något sätt kunde knyta an till Stig Engström, vilken bild hon hade av det som nyss hänt osv. Hur hon agerade, betedde sig, förhöll sig till polisen osv.
Jag tyckte inte att Sabbatsbergstimmarna skildrats ordentligt tidigare och jag hade också i min allmänna research tidigt fått ut förhören med sjukvårdspersonalen, bland annat förstås Lena Ö och hennes kollegor. Jag håller med om att den meningen Gunnar citerar är svepande, onödigt svepande. När jag talar om att ”kommissioner” som på något sätt berört (eller ”tittat på” det som jag skriver) Rimbornärendet så menar jag Juristkommissionen och Granskningskommissionen.
”Missförstånd” är i och för sig min egen slutsats av vad kommissionerna kommit fram till, båda kommissionerna har ju dragit slutsatsen att rikslarmet var felaktigt i den här delen och de har inte kunnat peka ut någon av Rimborn eller LP som den som orsakade det här felet och det mesta pekar på att det är i deras kommunikation på Sabbatsberg som felet uppstår. Men jag skulle kunna förtydliga detta om det är så att det uppfattas som tveksamt, kanske att utredningarna ”tycks” ha kommit fram till att det hela var ett missförstånd för på något annat sätt kan i vart fall inte jag tolka det. En fråga man i så fall också bör ställa sig är: vilken uppfattning hade Rimborn själv om antalet gärningsmän på platsen?
Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet. Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38). Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta. Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.
Till sist: var är walkie-talkiemännen?
Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken. Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen. Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken. Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen. Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den. Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register. Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”. Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat. När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)
Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern. Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år. Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016. Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.
I deras slutsatser hette det:
”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.” De menade vidare att det var ”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan. Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.” Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.) Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.
Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen. Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.
Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok. PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.
KOMMENTAR: Jag kommer osökt att tänka på vad min gamle kollega och bänkgranne på SVT Dok, Olle Häger, berättade om en av sina första dokumentärer, som handlade om ryska revolutionen. En recensent skrev ”Olle Häger har gjort en film om ryska revolutionen – jag hade föredragit att han gjort en om franska revolutionen istället”.
Ja, och så vill många att det man skriver förstås också ska innehålla fler eller andra områden. Vi kan kalla våra böcker olika saker, titlar blir inte alltid rättvisande eller kirurgiskt precisa. Börje Wingren kallade sin bok ”Han sköt Olof Palme”, men lyckades aldrig komma i närheten av att bevisa detta. Sven Anér på sin tid hade en förkärlek för att kalla nästan allt för ”affärer” av olika slag – ”Affären Charmonix” och ”Affären Borlänge” är väl några exempel, men någon riktig ”affär” kunde han aldrig hitta. Du, Gunnar, har kallat två böcker för ”Mörkläggning” resp ”Konspiration Olof Palme”, utan några reservationer i form av frågetecken på slutet, ändå för du inte i hamn vare sig frågan om mörkläggning eller konspiration till några historiska sanningar.
Jag har inga synpunkter på detta men det är i skenet av detta man ska se min titel, jag har i huvudsak velat återvända till mordplatsen och hålla mig där rätt mycket och en stor del, den största, av boken uppehåller sig också där. Men jag har också varit mån om att hålla mig nära KP:s version av vad som hände kring SE och av de skälen har vissa i och för sig väldigt intressanta delar helt eller delvis fått stryka på foten – Grand, walkie-talkies, konspiration, Stay behind osv. Inget av detta drev KP mot SE.
Även vapendelen är nedtonad i och med att man inte drev något konkret spår i den delen, liksom frågan om SE var eller inte var i Idre åtminstone på måndagen den 3 mars, där har jag ingen annan uppfattning än den KP gav uttryck för, alltså att allt pekar på att paret E var i Idre. Jag vet inte av vilket skäl jag skulle ha gått in på att redovisa w-t-delen, hade jag valt det så hade jag tagit ett steg som gjort att jag varit tvungen att öppna upp för en betydligt mer omfattande skildring, kring Sydafrikaspåret, polisspåret osv. Inte heller Christer Pettersson har jag med särskilt mycket om.
Skillnaden är möjligen PKK, med enda anledningen att jag skildrar det är ju att jag velat skriva om ”Engströms år i utredningen” alltså perioden från mars 1986 till mars 1987 kan man säga.
En del av din kritik mot dokumentären Gunnar, var ju att jag då skildrade det året på ett sånt sätt att Engström framstod som närmast en central misstänkt. Då hade jag redan skrivit det här kapitlet så jag visste ju att jag skulle komma med en lite mer rimlig skildring och det hoppas jag är gjort nu. Men för att knyta an till detta med titeln och det jag skrev inledningsvis; det kanske hade varit bra med en tydligare läsanvisning om vad mitt syfte varit, vilka avgränsningar jag gjort och varför osv.
När du skriver att ett område som det med w-t absolut hör hemma i en bok med den titel jag valt, så ja, det kan man ju säga men kan du också säga att detta med w-t också hör hemma i den bok som jag faktiskt skrivit? Det kanske inte är lika självklart och jag kan inte se att du motiverar det utifrån det perspektivet. Men jag vill slutligen ändå ge dig rätt på ett sätt och det är att om personer som inte är så förtrogna med mordet läser boken så är det sant att det saknas något när områden som Grand och den om w-t inte behandlas, därför ska jag ändå fundera över om det finns en plats i sammanhanget även om det inte har med KP:s anklagelser mot SE att göra.
Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet
JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.
Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället. En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare. En område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket. I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)
Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:
– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;
– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:
– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.
Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?” Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.” Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.” När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”
Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån. Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter?
Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg. Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna. Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”
Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken.
KOMMENTAR: Jag tror det här utgör ännu ett exempel på en tendens att se världen lite grann i svart och vitt.
Antingen är Palme obekymrad om sin säkerhet, en uppfattning du tillskriver mig, eller så var han det inte. Några mellanting finns inte. Jag problematiserar en del och skriver om det här och undrar hur OP tänkte här egentligen. Jag tror inte att OP nödvändigtvis tänkte att ”förföljaren” skulle vara en mördare. Det kunde vara risken för en person som gick för nära av nyfikenhet och kunde höra vad de sa, någon som ville ”snacka politik” (han hade nyss fått en kommentar av en flicka på bion om kulturstöd t ex, detta var vardag, kanske något han ville undvika). Man måste försöka se mellantingen.
Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden. Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:
”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)
Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick det det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.
KOMMENTAR: Ja, min skrivning står fast, inget vittne kunde se att de var förföljda av någon och här menar jag precis det jag skriver, inget vittne säger ”de var förföljda av en person, helt klart, det kunde jag se”, inte sant?
Något förföljande i någon form såvitt jag känner till har inte konstaterats och utöver ”Skuggan” så vet jag inte om polisen någonsin ens efterlyst en förföljare, alltså jag menar då en person som sett gå i närheten av makarna Palme på vägen till bion. Jag är såklart medveten om nyanser, världen är som bekant inte svart eller vit, ytterligheterna är att de antingen förföljdes av en mördare eller inte förföljdes alls. Däremellan har vi många nyanser av ”förföljande”, av vilka de flesta är oskyldiga och präglas av nyfikenhet, några kanske är lite mindre oskyldiga och präglas av att ”nu ska jag fanimej säga Palme ett sanningens ord” osv.
Men faktum kvarstår, jag talar om vad som konstaterats här och då står jag för det jag skrivit. Och jag återkommer också till det mest centrala: att detta inte varit en särskilt viktig del av boken. Hade KP påstått att SE troligen skuggat makarna P från bostaden, ja då kan du lita på att jag skulle ha skärskådat den delen.
Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet. Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var: EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme. I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.) Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”. Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.” Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.) Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom. Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.
De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.
KOMMENTAR: Ja, men det förändrar inget för mig, för min text i den här delen eller för den granskning av Krister Peterssons påståenden vid presskonferensen som är mitt huvudsyfte.
Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan. Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet. Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”
Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte eller om några andra walkie-talkieobservationer. Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.” Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.
KOMMENTAR: Eftersom inte resan till bion egentligen hade någon betydelse för min granskning av de påståenden som fördes fram av KP vid presskonferensen den 10 juni 2021 så har jag valt att förhålla mig mycket översiktligt kring den, det gäller även det påföljande avsnittet om förhållanden vid och på biografen Grand.
Anledningen till att jag över huvud taget tog med den var för att den bör vara med i varje allmän bakgrundsbeskrivning till det specialområde man sedan väljer att beskriva. Det betyder alltså inte att man på något sätt är skyldig att lika detaljerat, kritiskt granska varje aspekt av sådana områden som inte är föremål för granskningen, i det här fallet områden där KP inte hävdar att SE förekommer. Det är av de här skälen mycket man kommer att sakna i boken om man inte är beredd att förstå detta, vilket jag ändå tror att ett majoritet av läsarna är, till de övriga kommer att sakna finns säkert en genomgång av polisspåret, Sydafrikaspåret, uppgifterna kring CA osv. Beträffande rapporten om övervakningen så har jag inte varit omedveten om den, vilket bör framgå i ett av avsnitten.
Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.
KOMMENTAR: Jag vill inte säga att jag ”argumenterar för”, utan jag pekar på en möjlighet och här visar jag, menar jag, hur konsekvent jag arbetat i min framställning för det är här någonstans, oklart exakt var, som KP menar att SE dyker upp och möter och följer efter makarna Palme.
Man kan säga att då börjar också min mer kritiska granskning, när KP för in SE i händelseförloppet på Sveavägen. Och jag letar då efter en möjlighet där det skulle kunna gå att placera in SE i sammanhanget. Kan han vara personen som följer efter paret? Om ett efterföljande skett redan från Grand så kan det inte handla om SE, i alla fall inte enligt den framställning som KP gjorde, helt enkelt eftersom SE inte skulle ha hunnit stämpla ut krig 23.19 och sen hinna till Grand och var den person som Mårten Palme iakttar i närheten av dem.
Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt.
KOMMENTAR: Jag drar ingen slutsats om något här, jag skriver om en möjlighet, det är en viktig skillnad för mig. Jag har sett att en och annan medlem i det här forumet ibland tillskriver mig slutsatser jag aldrig dragit utan det handlar om möjligheter jag påpekat.
Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.) Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt. Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.) Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finnas ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter. Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.
En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.) Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten. Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.
KOMMENTAR: Ja, det är riktigt som Gunnar påtalar här att det blir lite motsägelsefullt.
Min uppfattning som jag minns att jag landade i och uppehöll mig mest vid, var själva rekonstruktionen där fotot togs eftersom man där såg att det inte fanns något alternativ till att mannen gått längst ut på trottoaren, alternativet hade nämligen varit att han i så fall närmast krockat med NF som verkar placera sig själv just 3 meter in från kanten på (eller mitt på) den, vill jag minnas, sju meter breda trottoaren. Det kändes (ingen slutsats, enbart en möjlighet) som att NF i något skede varit tvungen att välja vilken sida av annonspelaren som han ska placera mannen på, det blev utsidan, väldigt nära sträckstenskanten. Jag är emellertid ingen NF-expert och för att inte förvirra ska jag tydliggöra detta.
Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats.(Avsnittet Två skott.) Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.
KOMMENTAR: Jag förstår inte riktigt den här synpunkten.
Jag tror det du måste i så fall rikta kritik mot är min uppfattning om att Inge M bara kan ha befunnit sig på sin plats med bilen i någon dryg minut och det rör sig om den dryga minuten (ungefär) fram till 23.21.30.
Det finns inget som pekar på att Anders B med sällskap passerade under den tiden, utan någon eller några minuter tidigare. De hann nämligen under den tid som passerade att göra två uttag i bankomaten (antingen 23.16 resp 23.17 eller 23.15 resp 23.16, men bankomattiderna kan vi i och för sig inte lita på) och de gick sedan vidare norrut utan att lägga märke till paret Palme vilket tyder på att de inte mötte dem utan hade hunnit längre norrut på Sveavägen och de hann faktiskt så långt att de sedan inte heller hörde skottlossningen.
Av detta drar jag slutsatsen att det inte kan ha varit dessa personer som Inge såg i sitt blickfält under minuten från ca 23.20.30 – 23.21.30, en slutsats som jag finner alldeles rimlig. Jag skriver också att någon sådan grupp inte gett sig tillkänna. Jag har gjort en väldigt noggrann undersökning av alla kända uppgifter kring bankomatuttagen och de rörelser som gjordes i samband med det, den finns inte med i boken eftersom den blev rätt omöjlig att följa som uppläsning, med alla tider och sekunder hit och dit, men utifrån den är det min bestämda uppfattning att Inge M kom rätt sent till platsen, så sent som jag anger.
En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)
KOMMENTAR: Det här tillhör kanske inte kategorin ”direkta felaktigheter”. Uppgiften om transporten till Sabbatsbergs sjukhus, så som den bl.a. beskrivs av IK i ett förhör den 24/4 1986 kan naturligtvis ha gått via omvägar, som till Gamla stan, men icke desto mindre åkte de från bostaden till Sabbatsberg.
Men rätt ska vara rätt och jag ska undersöka exakt hur det låg till, vilken typ av fordon som hämtade upp paret och hur färden gick även om det inte har bäring på just min granskning av KP:s påståenden om SE.
Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.
Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.) En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik. Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO. Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.
KOMMENTAR: Jag fick själv anledning att fördjupa mig i Stay behind, Lindencronas verksamhet, Krigs-IB osv under min tid i Säkerhetskommissionen och jag står fast vid min egen, om än mycket korta beskrivning och dess relevans i just det här sammanhanget.
Jag nämnde det hela eftersom jag räknade med att annars bli ifrågasatt för att inte alls nämna det om man säger så.
Och med det sätter jag punkt för den här gången.
Några andra frågor som ställts
Gruto
Lampers bog er knepig. På den ene side forsøger han at vise endnu mere end TP, at Engström lyver. Han forklarer også detaljeret, hvordan Engström kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand. Men når han så konkluderer, bliver han – performativt? – skeptisk over for, at Engström er gerningsmand. Bogens konstruktion får mig til at tænke på den gamle vending “Man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid”.
SVAR: Tack för din fråga. Jag hävdar alltså att du har fel i att jag detaljerat förklarar hur Engström kan ha följt efter paret Palme från Grand, jag beskriver – och inte särskilt detaljerat heller – hur NÅGON skulle ha kunnat göra det.
Se också mitt svar till Gunnar. I övrigt tror jag, när du skriver att “man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid” att du förväntat dig en mer svartvit skildring av händelserna, medan jag försöker vara så balanserad som möjligt och räkna in allt som kan tala för och tala emot. Och då hamnar man ofta i ett mittenläge, tillvaron är komplicerad och fylld av psykologi.
Det är inte så enkelt som att SE antingen talar sanning till 100 % och är ett vittne, eller att han ljuger till 100 % och är mördaren. Jag menar att man faktiskt KAN ” blæse og have mel i munden på samme tid” men man får vara försiktig och noggrann och inte ” blæse på” hur som helst.
Per W
Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare. Det är inget Lampers hymlar med och för det ska han ha en eloge. Det något märkliga är syftet, det vill säga VARFÖR ljuger Engström. Lampers landar i slutsatsen att det handlar om att upphöja sig till ett viktigt vittne. I den kontexten blir Engströms uppgifter fullständigt snurriga. Det blir de av två anledningar. Dels eftersom det inte finns något i lögnerna som är upphöjande för Engström själv. Lögnerna byggs inte upp till en kontext där Engström blir ett stjärnvittne. Lampers saknar galgar för att föra den hypotesen i hamn. För det andra måste Lampers bokstavligen förändra Engströms utsagor för att de ska passa in i hans hypotesbygge. Inte minst då det handlar om utstämplingen och Engströms position ute på Sveavägen i förhållande till mordet. Den berättelsen är mer logisk när Engström är gärningsman. Han är mycket noggrann med att positionera sig väldigt nära mordet. Naturligtvis för att han bygger upp sitt förväxlingsscenario – utifall något vitten kan peka ut honom i närheten av skotten. När det gäller uppgiften om väktare Henry O och det påstådda samtalet med Stig så har polisen naturligtvis värderat denna lösryckta uppgift i förhållande till det övergripande. Deras slutsats är att den uppgiften saknar betydelse. Läser man materialet förstår man varför. Lampers nämner att ett vittne sprang efter in efter gärningsmannen på Tunnelgatan. Den (gamla) uppgiften bör nagelfaras. Uppgiften är ganska sensationell, men Lampers väljer att bara nämna den i förbifarten. Jag frågar mig om den verkligen är sann – då uppgiften lyser med sin frånvaro i det bandade och transkriberade förhöret med nämnda vittne. Hur som – det friskriver inte Engström.
Så slutsats, det blev inte mycket till försvar för den misstänkta statsministermördaren. I Lampers bok blir han i stället en figur som ljuger helt orationellt, framförallt ljuger inte den detaljerade Engström för att upphöja sig själv. Lögnerna blir bara logiska i ljuset av ett gärningsmannaskap. Annars – en välskriven bok som tar upp viktiga misstag i utredningens linda.
KOMMENTAR: Tack, Per W för frågan. Det är inte alldeles lätt att följa ditt resonemang, men en viktig sak ser jag att du inte riktigt förstått – det är SE:s syn på sin egen roll och betydelse.
Jag behöver egentligen inte hävda att han försöker upphöja sig, för det gör han ju själv. Jag måste fråga dig hur han ser på sig själv, tycker han inte själv att han är ett centralt och viktigt vittne? Och om vi andra ser på detta mer objektivt då – är han det? Han ser alltså inte något av mordet, han uppfattar knappt ens skotten, i alla fall inte som skott. Han ser inte förspelet, inte gärningsmannen, han hör inget av det hela, t ex Lisbeths skrik (som t o m Lars J hör), han ser inte samma stora rökmoln som Anders B säger sig ha sett, han ser inte gärningsmannens rörelser på mordplatsen och inte när han ger sig i väg in i gränden. Han ser honom inte försvinna där, detta trots att han säger att han kommer fram efter 5-6 sekunder.
Tycker du fortfarande att han är det centrala och viktiga vittne han själv säger sig vara? Vad menar du att han skulle ha tillfört vid en rekonstruktion när det gäller just mordet? Den skulle ju utfalla till hans egen nackdel. Han anser att han är ett stjärnvittne (eller kronvittne som han på ett ställe felaktigt kallar det) trots att han inte sett mordet. Vem kontaktar Rapport för att påpeka att man inte tagits med på de första rekonstruktionerna? Varför ringer man inte ens polisen och frågar?
Jag problematiserar en del kring det faktum att han inte ljuger ihop en historia om att han också sett mordet, det hade ju varit lätt att göra utifrån det som sas och skrevs i medierna den 1 mars. Men det gör han inte. Han anser sig vara ett viktigt vittne ändå. Sedan gör du det andra felet som många gör här och det är att du tycks tro att jag bestämt mig för ett visst scenario, som jag måste ändra uppgifter för att få dem att passa in i. Det är alltså fel. Jag målar upp möjligheter, alternativa förklaringar till det scenario som KP förde fram och som jag tycker att han själv borde ha gjort med hänsyn till den objektivitetsprincip som åklagare har att rätta sig efter.
Sen landar jag i och för sig att jag har svårt att se SE som gärningsman utifrån allt det jag gått igenom men det betyder inte att jag utesluter och jag påpekar ofta att man faktiskt inte kommer runt honom i det avseendet. Jag snålar inte heller med sådant som kastar misstankar över honom vilket blir ett väldigt problem för alla som ser omvärlden i svart och vitt. Men det är hela tiden viktigt att komma ihåg att man måste laborera med alternativa förklaringar. Världen är inte svartvit.
Jag ska ge dig rätt i ett avseende – det är när du skriver att Engströms lögner egentligen inte lyfter upp honom till ett upphöjt vittne, vilket jag tycker är en intressant iakttagelse för det ställer ju frågan på sin spets om varför han inte bättrar på ”lögnpaketet” genom att tillfoga den stora pusselbit som saknas – att han också såg mordet.
Varför gör han inte det? Jag skickar gärna ut den frågan till kloka personer att fundera över. Varför tar han inte denna enormt stora chans till den absoluta upphöjdheten som råder i sammanhanget – att ha bevittnat mordet? Min ena förklaring är att SE sällan ljuger i så stora centrala sjok, det är snarare en mening här, en överdrift där. Som jag skriver tror jag att han absolut kan ha hört något av det som LP sa på platsen. Han kan också ha sett saker. Men det är svårt att tro att det verkligen gäller allt och det är svårt att tro att det gäller i den ordning och med de tidsperspektiv han anger. Den andra förklaringen är att han helt enkelt inte förstår, eller struntar högaktningsfullt i att andra inte redan ser hans upphöjelse, vilket inte är ovanligt när det gäller personer som har en anstrykning av grandios självbild, vilket jag menar att SE har i någon utsträckning.
Av det här skälet saknar jag ett intresse i Gunnars recension för det som står på de sista 40-50 sidorna, det är de som i mina ögon är de intressanta. Bland annat det som utspelar sig mellan det svarta och det vita. Jag ska säga att ytterst finns ännu en möjlighet som man ändå inte helt kan bortse ifrån och det är att SE skulle kunna vara mördaren och att det helt enkelt är för svårt av någon anledning för honom att gå in på och återuppleva ögonblicket när han dödade statsministern. Men det känns förstås långsökt i skenet av alla andra uppgifter.
Olle
Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via DBG. Han verkar tro att YN sett GM vilket känns väldigt förnuftigt. Kanske därför WT går bort för honom? GM iklädd långrock , keps, handledsväska, Smith & Wesson, WT och hala skor. Rejält utrustad och finklädd må man säga. Synd att inte Lampers utvecklar resonemanget kring YNs iakttagelser och hur det hänger ihop med SE på Sveavägen 23.21.30.
SVAR: Jag är osäker på vad du vill att jag ska utveckla. Menar du hennes beskrivning av hur mannen hon såg var klädd jämfört med hur SE var klädd? Jag har skrivit väldigt mycket om SE i förhållande till YN så du får gärna återkomma med en precisering.
JB
Jag har inte läst boken ännu men har en fråga till LOL:
”Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.
Dom som tittade på pressträffen ville ju bara veta namnet på den misstänkte så vad var syftet med att han nämnde CPs namn ? Jag förstår inte hans svar vad som är syftet med att nämna CP namn
” Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B ”
SVAR: Nej, JB, jag förstod inte heller det syftet så det var förstås skälet till varför jag frågade honom. Jag ville i första hand få klarhet i om han på något sätt ville mena att CP kan ha befunnit sig på platsen som vittne, vilket annars var en fullkomligt främmande tanke för mig.
Att folk på platsen skulle ha kunnat missa SE, det har jag full förståelse, men CP hade knappast gått att missa om han stannat kvar där som vittne i tio minuter. Men där förtydligade Melander att han inte heller menade detta. Han har egentligen ingen förklaring till LP:s utpekande av CP mer än att hon skulle ha kunnat se honom vid Grand eller någonstans i omgivningen där. Och det var som jag förstår skälet till att han nämnde CP över huvud taget. Hans poäng – eftersom han tror på SE som gm – är att LP bara pekade ut en person på platsen, inte nödvändigtvis mördaren och det skulle möjligen förklara varför hon inte beskrev en person som mer påminde om SE.
Anders Fredric
@LOL: Nu är jag lite sent ute, men har du möjlighet ser jag gärna att du kommenterar Holmérs relativt tidiga teori om en övervakning från Sveavägens östra sida.
KOMMENTAR: Tack för frågan, men jag vet egentligen för lite om detta och vad den teorin grundade sig på, Holmér behövde inte alltid ha så mycket mer än sin egen fantasi för att komma på sådana tankar.
Den östra sidan är ju Skandia/Dekorima-sidan för dom som kanske inte närmare känner området. Kan du återkomma med var HH gett uttryck för den här teorin så kanske jag kan titta på det.
Vad är det som är nytt i nyutgåvan av Den osannolika mördaren? De nya kapitlen är skrivna sedan åklagaren Krister Petersson gav Thomas Pettersson rätt och sedan Thomas Pettersson tagit del av det släppta utredningsmaterialet kring Stig Engström. Boken skulle kunna sätta sista spiken i kistan och definitivt etablera Engströms skuld. Gör den det?
När första upplagan kom ut var Skandiamannen bara en teori av många om Palmemordet. När andra upplagan publicerades var Thomas Petterssons teori sedan en tid tillbaka den officiella versionen av vad som hände den där kvällen på Sveavägen.
Det låter som om den nya upplagan borde vara högintressant läsning. Den har kommit ut relativt sent efter Krister Peterssons beslut att lägga ner utredningen. Och det betyder att läsaren har skäl att vänta sig något djuplodande och sammanfattande om den nya situationen där det plötsligt inte finns en Palmeutredning längre.
Är Thomas Pettersson nöjd? Lägger han till viktiga förklaringar som inte Krister Petersson kom med? Övertygar han den som tidigare varit tveksam? Det var frågor jag ställde mig innan jag började läsa nyversionen av Den osannolika mördaren. (Svar på frågorna kommer i slutet av recensionen.)
För att börja rent handfast: hur mycket är det som är nytt? Det enkla och uppenbara svaret är att boken innehåller åtta nyskrivna kapitel, sammanlagt omkring 60 sidor.
Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen– Del 2
I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.
hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.
I det här avsnittet tar jag upp den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. I två kommande avsnitt tar jag upp ett avsnitt av Filterpodden där Thomas Pettersson diskuterar mordutredningen med Filters chefredaktör Mattias Göransson..
Men det är mera som är nytt än så. I själva verket har Thomas Pettersson skrivit om texten på många ställen – exakt var får läsaren leta reda på själv genom att jämföra upplagorna stycke för stycke. Ibland rör det sig bara om redaktionella finputsningar eller naturliga uppdateringar. Men några gånger är det mer intressant än så.
Redan på sidan 11 hittar vi ett tillägg som är värt att notera. Där skriver Thomas Pettersson om observationer utanför biografen Grand vid tidpunkten för slutet på sena föreställningen av Bröderna Mozart, alltså då paret Palme kom ut från bion. Flera vittnen har berättat att de sett en man som de uppfattat som avvikande, mystisk eller hotfull. Dessa observationer, tillsammans med vittnesiakttagelser från tiden kring filmens början, har gett upphov till föreställningen om ”Grandmannen”, en person som skulle kunna vara Palmes mördare.
Det ingår i Thomas Petterssons teoribildning att de där observationerna – i alla fall en del av dem – handlar om Stig Engström. Resonemanget han för i boken går ut på att Engström varit ute på stan och ”druckit middag” vid 21-tiden och sett paret Palme utanför biografen Grand. Han har sedan kommit tillbaka till bion efter föreställningens slut för att skjuta Palme, men så har modet svikit honom. Han återvänder till Skandiahuset för att stämpla ut och bege sig hemåt. När han kommer ut på gatan träffar han på paret Palme. (Sidan 213f – sidhänvisningar i denna recension är till nya upplagan om inte annat anges.)
Det resonemanget finns redan i gamla upplagan och redan där har Thomas Pettersson lyft fram vissa vittnesmål som han anser understödjer teorin. Men i den nya har han petat in ytterligare ett vittne. Det är programmeraren Lars K. som i ett förhör från juni 1987 berättat om en man han observerat. Så här skriver Tomas Pettersson om Lars K, sidan 11 alltså:
”Han såg en man klädd i mörka kläder och en ’sportmössa med skärm’. Mannen stod till vänster om entrén, verkade inte vara någon biobesökare och såg ut som en blandning mellan TV-figuren Marve Fleksnes och skådespelaren Björn Gustafsson. Personen gjorde ett töntigt intryck, summerade [Lars K].”
Det där låter ju lite spännande när man läser Thomas Petterssons bok. Om Engström var där så var han ju verkligen inte någon biobesökare. Han hade enligt egen utsago mörka kläder under mordkvällen. Det stämmer också. Och hans traditionella herrkeps kanske inte brukade beskrivas som en ”sportmössa med skärm”, men skärm hade den ju.
Den komiska rollfiguren Fleksnes, spelad av Rolv Wesenlund, såg ut så här.
Och den Björn Gustafson (med ett s om vi ska vara noga) som åsyftas här är skådespelaren som bland annat är känd för att ha gestaltat Dynamit-Harry i filmerna om Jönssonligan.
Likheter med Stig Engström? Det kanske man kan hävda med lite god vilja. Men vad som är anmärkningsvärt är vad Thomas Pettersson inte tog med när han refererade förhöret med Lars K. Så här står det nämligen också i protokollet:
”Kommer inte ihåg några detaljer i mannens utseende eller klädsel men säger att denne var av medellängd och var sportigt klädd, i jacka och byxor. Jackan kan ha varit blå, i alla fall gav den, liksom byxorna, ett mörkt intryck. På huvudet hade han en sportmössa med skärm, Klädseln såg ut att vara skidkläder i Domus-stil från 50-60-talet.”
I övrigt bedömer Lars K att mannen var runt 40 och inte hade glasögon.
Den här utstyrseln är från en annons som publicerades i dagspressen i januari 1958. Och det är sannolikt en man med klädsel av det här slaget som vittnet Lars K försöker beskriva.
Om mannen hade något att göra med Palmemordet är förstås en öppen fråga. Men vad vi kan konstatera är att det inte låter särskilt mycket som den prydliga och konservativa klädsel för kontorsbruk som Stig Engström förknippas med. Den som vill skulle ju på minst lika goda grunder kunna säga att det signalement Lars K här lämnar hade vaga likheter med Christer Petterssons. Eller med Lasse Åbergs rollfigur Stig Helmer i Sällskapsresan 2 – Snowroller.
Thomas Petterssons högst ofullständiga återgivande av vad Lars K berättat i detta särskilt inlagda tillägg är inte ägnat att rent generellt öka tilltron till hans omarbetningar av boken.
Engström på jobbet den 3 mars?
På sidan 40 har Thomas Pettersson lagt in ett annat nytt avsnitt. Det handlar om en kollega till Stig Engström, icke namngiven, som kommer till jobbet på måndagsmorgonen efter mordet, alltså den 3 mars. Enligt Thomas P:s referat konstaterar kollegan då att Stig Engström är på arbetsplatsen. Han hör nämligen hur Engström talar i telefon inne på sitt rum. Det hörs av det Engström säger att han är bekymrad över att det signalement som lämnats på gärningsmannen egentligen gäller honom själv.
Thomas Pettersson skriver: ”Kollegan uppfattade det som om Engström talade med någon på polisen, men något sådant samtal finns inte noterat så det måste ha varit någon annan”.
Enligt Thomas Pettersson – som i en not uppger att han gjort en mobilintervju med kollegan – blev denne ”väldigt illa berörd”. (Sidan 41, 301)
Här låter det alltså som om Stig Engström – tvärt emot den bild han ger i förhören – hade tagit sig till Skandia under sin första semesterdag i stället för att ha rest till Idre under helgen. Och det lät vidare som om han fört ett mystiskt samtal om att han blivit utpekad som mördare med någon okänd person, definitivt inte med polisen.
Det är lätt att tycka att detta låter graverande för Engström: varför var han på Skandia den måndag då han hade semester, ett besök som han tydligen inte velat kännas vid efteråt? Är detta ett ytterligare bevis på vad Thomas Pettersson brukar beskriva som Engströms ständiga lögner – och också ett bevis på att han denna morgon inne på sitt rum anförtror en hemlig kontakt att han känner sig utpekad för mordet, att han fruktar att det håller på att gå illa när sanningen hotar att hinna ifatt honom?
Där kan vi konstatera följande: medarbetaren är i stort sett säker på att hans arbetskamrat Stig pratade med polisen. Han menar också att Stigs berättelse, särskilt om vad han hört Lisbeth Palme säga om gärningsmannen, förefaller trovärdig. Han beskriver Stig Engström som ”rekorderlig”, någon som han ”i ett sådant här sammanhang skulle ha fullt förtroende för”.
Den känsla av obehag som Thomas Pettersson refererar tycks ha att göra med att arbetskamraten helt enkelt tyckte det var pinsamt att han tjuvlyssnat.
Inte minst viktigt, arbetskamraten är osäker på vilket datum det var.
Och intressant nog, vilket förstås Thomas Pettersson känner till men inte nämner, så finns det i utredningsmaterialet uppgifter om ett telefonsamtal med polisen som Stig Engström hade måndagen den 10 mars, första dagen på arbetet efter semestern. Det vill säga: på dagen en vecka efter måndagen den 3 mars. Och innehållet i det samtalet stämmer alldeles utmärkt med arbetskamratens minnesbilder.
Påståendet att Stig Engström egentligen var på Skandia under måndagen då han borde ha varit i Idre för att åka skidor är dock inget nytt för just andra upplagan av Petterssons bok. Det finns med redan i första upplagan (sidan 43) där Thomas Pettersson berättar om en prao-elev som Engström ansvarade för och som kommit till Skandia veckan före mordet.
I första upplagan kallar Thomas Pettersson honom för Henrik Hallin. I den nya upplagan använder han i stället personens riktiga namn, Fredrik Thelin. Annars är uppgifterna desamma. (Jag skriver ut Fredrik Thelins namn eftersom jag varit i kontakt med honom och han inte har några invändningar. Vi återkommer till vad han berättade för mig.)
Thomas Pettersson berättar att Fredrik som bodde med sina föräldrar i Norrland gjorde praktik på Skandia och hade haft Stig Engström som handledare veckan före mordet. Jag citerar ur boken (sid 41):
”Nu väntade en vecka med en annan ledsagare – Engström skulle ju vara ledig – men Stig kom ändå in till jobbet och hade massor att berätta.
– Han sa att han sprungit efter gärningsmannen, men inte hunnit ikapp honom, säger Thelin. Det var hur spännande som helst för mig att höra honom berätta, att han varit så nära händelserna.
Som Fredrik Thelin minns det gick Stig mest runt och delgav sin historia för den som ville lyssna. Det blev inte mycket gjort. Och det var i sin ordning, Engström hade ju faktiskt semester.”
Så skriver alltså Thomas Pettersson. Och i en fotnot (sid 247 gamla upplagan, sid 302 nya upplagan) tillfogar han att Fredrik hade ”tydliga minnen av hur Stig kom in till Skandia måndagen den 3 mars, och att han då sade att han sprungit efter gärningsmannen”.
Det fanns alltså två uppseendeväckande inslag i Fredrik Thelins berättelse så som Thomas Pettersson framställer den: att Engström av någon anledning tagit sig in till jobbet under semestern och att han sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom.
Som vi snart ska se hänger de här elementen ihop, alltså att Stig Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars och att han skulle ha sagt att han jagade mördaren.
Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Engström i polisförhör inte alls sagt att han jagat mördaren. Han har i stället talat om att han gjort ett försök att springa ikapp några poliser för att ge dem det signalement som han hört från Lisbeth Palme. Det är en anmärkningsvärd skillnad.
I nya upplagan av boken har Thomas Pettersson också med ett referat av en intervju med en icke namngiven person som beskrivs som en ”mellanchef på Skandia”. Den personen citeras så här:
”Stig hade ju förföljt mördaren uppför trapporna och över Malmskillnadsgatan. Det är också den versionen som levt kvar inom Skandia, vad jag kommer ihåg så här långt efteråt.” (sidan 41-42).
Den versionen ligger verkligen långt från versionen att Engström bara gjort ett kort och misslyckat försök att hinna ifatt poliserna. Till polisen sa nämligen Engström att han bara sprang till Luntmakargatan, alltså före trapporna, för att sedan vända om.
Med andra ord: den som misstänker Engström för att vara mördaren tycks här få stöd för att denne ljuger som det passar honom, än si och än så.
Thomas Pettersson har i den nya upplagan (sidan 50) lagt in ett kort avsnitt som syftar till att förklara varför Engström snart kommer att backa från sin version om att han förföljt mördaren.
Där skriver han om hur vittnet Lars J framträder i Aftonbladet lite senare under Engströms semestervecka. Lars J är vittnet som stått inne i gränden och som efter en stunds väntan tagit upp jakten på mördaren. I Lars berättelse – som nu blir känd – ingår inte att han sett Engström springa efter gärningsmannen, det är bara Lars själv som gör det. Thomas Pettersson skriver: ”Därmed sprack den historia Engström dragit för kollegorna på Skandia – om att han förföljt mördaren.”
Lars framträdde i Aftonbladet den 4 mars. Och Thomas Pettersson menar alltså att Engström inte gärna kunde sprida sin historia om hur han jagade mördaren efter det att Lars framträtt i media. Den slutsatsen har sin logik. Det betyder i praktiken att den enda tänkbara dagen då han kunde ha berättat något sådant på sin arbetsplats var måndagen den 3 mars.
Thomas Petterssons uppgifter är alltså intressanta kan man tycka, såväl det där med att Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars som att han då sagt att han jagat mördaren, till och med ända upp på Brunkebergsåsen.
Frågan är bara om Thomas Pettersson har rätt.
Var det verkligen troligt, kan vi fråga oss, att Engström skulle ha sagt till kollegorna att han försökte hinna ifatt gärningsmannen? Det strider ju mot allt han sagt i polisförhör liksom när han hördes i tingsrätten och hovrätten. Redan när han talade med polisen den 1 mars hade han ju varit tydlig med vad han också konsekvent återkom till i senare förhör, nämligen att han försökt springa ifatt poliserna som gett sig av för att ge dem signalementsuppgifter, inte att han jagat mördaren.
En möjlighet skulle ju vara att Fredrik Thelin och den anonyme mellanchefen kommit ihåg fel, sådant händer – särskilt många år efteråt.
Men en annan möjlighet som alltid måste beaktas när skribenten har en agenda är att vittnesuppgifterna blivit återgivna på ett felaktigt sätt så att de passar de önskade slutsatserna.
Journalister ska ju inte slarva eller glida på sanningen. Men vi har redan tittat på Thomas Petterssons försök att stötta sin tes om Engströms besök på jobbet den 3 mars med arbetskamraten som hört Engström tala i telefon. Och då har vi kunnat konstatera att dennes egna uppgifter pekade på att telefonsamtalet han hörde var från den 10 mars.
”Samma dag som minnesstunden”
Mellanchefen är anonym i Thomas Petterssons bok, så hans uttalanden har jag inte kunnat kolla med honom själv. Men Fredrik Thelin kontaktade jag och ställde de frågor jag tyckte var nödvändiga – om datumet för när Engström var på Skandia, om han sagt att han jagade mördaren och om hur långt han hävdat att han sprungit.
Fredrik Thelin var mycket tydlig med sina svar. Jag återger här det väsentliga ur vårt samtal och har givetvis kollat med Fredrik att jag uppfattat honom rätt.
GW: Vet du hur lång din praktik på Skandia var och när den var?
FT: Jag har hela tiden trott att den var två veckor. Men det som jag vet med bestämdhet är att jag var på Skandia innan mordet, troligen hela veckan, och att jag också var där den dagen då det hölls en minnesstund för Palme i Stockholm. Det var fullt med folk nere på Sveavägen och vi var många på Skandia som hade samlats i ett rum ovanför mordplatsen där vi kunde titta ner. Och då var Stig Engström med och berättade om mordkvällen. Jag nämnde minnesstunden för TV-journalisten Lars Olof Lampers. Och när han kollade upp datumet fick jag veta att det var den 10 mars. Så det skulle betyda att jag var på Skandia i tre veckor, inte två.
GW: Eller kan du ha varit ledig veckan efter mordet, samtidigt som Stig Engström, och kommit igen den 10 mars?
FT: Det jag vet är att under den där perioden på Skandia fick jag också handledning av andra. Jag var på tryckeriet och jag fick vara med på filmning och i någon filmredigeringsstudio. Så det är mycket möjligt att jag var på plats fast inte med Stig den där veckan emellan, men det kan jag inte svara på.
(Efter vårt samtal kontrollerar Fredrik med sin mors almanacksanteckningar från 1986. Och där framgår att han var på praktik i Stockholm också veckan som började den 3 mars, alltså då Stig Engström hade semester.)
GW: Kan Stig Engström ha varit på Skandia någon gång under veckan då han hade semester?
FT: Det kan jag inte säga något om. Det jag kommer ihåg är att jag träffade honom samma dag som minnesstunden, efter hans semester. Och att han då berättade att han sprungit samma väg som mördaren.
GW: Sa han att han jagat mördaren?
FT: Det kan jag inte säga att han sa.
GW: Sa han hur långt han hade sprungit? Till exempel att han skulle ha sprungit upp på åsen?
FT: Nej, jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt. Och så berättade han att polisen hade skickat ut hans signalement i stället för mördarens och att han var orolig för det.
GW: Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?
FT: Det minns jag inte. Det är själva minnesstunden som har etsat sig fast mest i mitt minne. Jag vet alltså att Stig Engström var där och jag vet att han gärna ville vara i centrum och berätta om mordkvällen. Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.
GW: Det står i Thomas Petterssons bok att Engström inte fick mycket jobb gjort när han gick omkring och pratade om mordet på Skandia, men att det var i sin ordning eftersom han faktiskt hade semester. Men det där är ingenting som du har sagt?
FT: Nej, det kommer inte från mig. Och jag har hela tiden varit jättetydlig, både mot Lars Olof Lampers och framför allt mot Thomas Pettersson, att jag egentligen inte har någonting att bidra med förutom några få saker. Jag vet att jag var på Skandia under veckan före mordet och att det var Stig som tog emot mig första dagen, Det var också han som var min handledare de dagar jag var där den veckan. Jag vet att jag var där på minnesstunden och att Stig Engström var det. Då sa han att han hade sprungit efter mördaren, åt det håll som mördaren försvann. Och han sa också att det signalement som polisen gått ut med först, det var hans signalement och inte mördarens.
Så långt mitt samtal med Fredrik Thelin. Det går alldeles uppenbart inte att använda honom som stöd vare sig för att Stig Engström varit inne på Skandia den 3 mars eller att Engström sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom – eller för att Engström påstått att han sprungit ända upp på åsen.
Fredrik Thelin kan alltså inte säga om Engström kunde ha återvänt till Skandia någon gång under sin semestervecka. Men det finns ett i sammanhanget ganska tungt vägande vittne som helt avfärdar det. Det är tjänstemannen Roland B som hade ansvar för tidsregistreringen av personalens närvaro på företaget. I ett polisförhör från juni 1986 har han berättat om sina kontakter med Engström helgen direkt efter mordet. Och så tillägger han:
”Sedan så vet jag att han inte var synlig här på kontoret kommande vecka.”
Roland B säger att han visserligen inte kan gå i god för om Engström var i Idre, men ”att han inte varit på arbetsplatsen är helt klart.”
Längre fram i boken, framför allt i kapitlet ”Den sannolika mördaren”, har Thomas Pettersson gjort ytterligare och mer omfattande ändringar. Bland annat har han lagt in en del hänvisningar till något han beskriver som Stig Engströms förväxlingsstrategi. Exakt vad han menar med det kommer trots allt inte fram lika tydligt i boken som i ett samtal han har med Mattias Göransson i avsnitt 24 av Filterpodden, en podcast som produceras av tidskriften Filter. Det som sägs där är så nära knutet till den nya upplagan av boken – men mera tydligt uttryckt och med en del ytterligare anmärkningsvärda påståenden – så att jag bestämde mig för att behandla även den sändningen i denna artikelserie.
Í de två följande avsnitten av denna genomgång ska vi därför noga titta på vad som sägs i Filterpodden – bland annat just om ”förväxlingsstrategin”. Men i resten av det här avsnittet ska jag i stället säga något om de åtta nyskrivna kapitlen i den nya upplagan av Thomas Petterssons bok.
Först en allmän reflektion: lite grann på samma sätt som Thomas Pettersson var besviken på Krister Peterssons föredragning den 10 juni kan det sägas att de nya kapitlen inte riktigt lever upp till vad som kanske kunde förväntas. Den andra upplagan av boken kom ut ett och ett halvt år efter den första. Och under den tiden har Thomas Pettersson förvandlats från en uppstickare i debatten om Palmemordet till en sorts inofficiell förvaltare av den etablerade myndighetsversionen. Det var alltså naturligt att i alla fall hoppas på att Thomas Pettersson skulle leverera det som Krister Petersson inte gjorde, något nytt och riktigt övertygande.
Det tycker jag inte han gör.
”Fel galning”
Det första nya kapitlet heter ”Stieg Larssons ensamma galning”.
Den väckte uppmärksamhet – framför allt internationellt – genom att författaren presenterade ett försök till lösning på mordgåtan som han menade utgick från de efterforskningar som journalisten och författaren Stieg Larsson gjort i ämnet. Stieg Larsson var ju – om någon av denna bloggs läsare lyckats missa det – författaren till tre enormt framgångsrika spänningsromaner om hackern Lisbeth Salander. Och Jan Stocklassas bok fick därmed en riktig publicitetsskjuts över i stort sett hela världen – tanken på att Stieg Larsson varit sanningen om Palmemordet på spåren lät onekligen spännande.
Stocklassa skissade i sin Palmebok på en omfattande konspiration som involverade såväl den sydafrikanska apartheidregimen som svenska högerextremister. Och det Thomas Pettersson försöker sig på i detta kapitel är egentligen att göra anspråk på att själv vara Stieg Larssons verklige efterföljare. Stieg Larsson hade vid sidan av funderingar om en konspiration nämligen också lekt med tanken på att mördaren kanske egentligen var en ensam galning. Thomas Pettersson skriver att Palmeutredarna hittade en sådan lösning i december 1988 i form av Christer Pettersson och tillägger: ”Tyvärr var det fel galning, vilket ledde till att hypotesen om en ensam gärningsman kom att misskrediteras.”
Som vi konstaterat i förra delen av denna artikelserie var Thomas Petterssons slutsats i Filterartikeln från 2018 om Stig Engström som ensam gärningsman av tämligen färskt datum. Bara några månader tidigare hade han gjort sitt bästa för att ge Palmeutredarna bilden av att Engström fungerat som redskap i en konspiration.
Med de formuleringar han använder i det här kapitlet beskriver han alltså inte bara Stig Engström som ensam ansvarig för statsministermordet, utan också som en ”galning”. Alldeles oavsett vilken uppfattning man har om Stig Engströms eventuella skuld till dådet på Sveavägen är det en karakterisering av Skandiatjänstemannen som inte vilar på något som helst seriöst underlag – det finns helt enkelt inga uttalanden om honom från folk i hans omgivning som beskriver honom på det sättet. Och enligt vad som är känt har det aldrig gjorts några psykiatriska diagnoser på Engström som (med ett slappt språkbruk) skulle kunna användas för att kalla honom ”galning”.
Är jag petig nu? Nej, det tycker jag inte. Om man som Thomas Pettersson vill framställa mordet som ett vansinnesdåd är det naturligtvis också hans uppgift att visa att personen han pekar ut i någon mening var vansinnig, åtminstone vid tidpunkten för dådet. Särskilt med tanke på den i övrigt bristfälliga bevisningen mot Engström framstår den här illa underbyggda etiketteringen av dennes psykiska tillstånd som rätt stötande.
I den nyss citerade korta meningen lyckas Thomas Pettersson dessutom pricka in ytterligare två mycket tvivelaktiga påståenden.
Det är för det första också högst tveksamt om det är riktigt att kalla Christer Pettersson för en galning. Pettersson var förvisso en mycket mer instabil person än Stig Engström, vilket bland annat visade sig i den långa listan av planlösa brott som han dömts för. Men som vi vet dömde tingsrätten honom till fängelse för Palmemordet vilket ju vilade på bedömningen att han i alla fall i februari 1986 varit frisk nog för att vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.
För det andra kan man knappast säga att rättegångarna mot Pettersson minskade allmänhetens tilltro till att det låg en ensam gärningsman bakom mordet. Snarare kan man säga att åtalet mot Pettersson för lång tid etablerade uppfattningen att mordet var resultatet av en ensam persons tämligen impulsstyrda agerande. Innan dess hade som bekant PKK-spåret haft en central roll i utredningsarbetet. Och den friande domen mot Pettersson följdes av bland annat Palmeutredarnas arbete med ”gärningsmannaprofilen” (som utgick från hypotesen om en ensam mördare) och med resningsansökan till Högsta domstolen angående Christer Pettersson.
Den allvarliga bristen med åtalet mot Pettersson – att han ställdes inför rätta utifrån en väldigt svag bevisning – har först långt i efterhand blivit uppenbar för den genomsnittsliga TV-tittaren. Och så sent som 2016 gjorde statsminister Stefan Löfven ett uttalande med innebörden att han trodde att Christer Pettersson var Palmes mördare. Det om något är ett tydligt tecken på att teorin om en ensam gärningsman inte varit diskrediterad särskilt länge.
Kanske Thomas Pettersson hämtat inspiration till sina formuleringar ur faktumet att han själv tämligen nyligen gått från att argumentera för en mordkomplott med Engström som hitman till att Engström agerat ensam. Han vill kanske helt enkelt förmedla intrycket av att det varit mycket, mycket svårt att inse att det handlade om en ensam gärningsman förrän ungefär 2018 då han själv på något sätt landade i den slutsatsen.
Förhören med stugägarparet
I samma kapitel som Thomas Petterson tar upp Stieg Larsson berättar han också om hur Palmeutredarna förhörde det par som ägde den stuga i Idre som Stig Engström och hans fru hyrt första veckan i mars. Mannen i uthyrarparet kände Engström ytligt och hade i samband med förhöret reagerat över utredarnas uppenbara misstänksamhet mot denne. Han hade menat att Engström var fel typ för att vara Palmes mördare. En av förhörsledarna hade då sagt: ”Du tror inte att det var Engström, men det här fallet är snart löst ska du veta”.
Här syns reportaget om Stig Engström i Kringelfjords-Nytt, det lokala nyhetsbrevet för friluftsområdet där Engström och hans fru vistades efter Palmemordet.
Det är i alla fall så mannen i paret själv beskrivit replikväxlingen. Han har skildrat hur han och hustrun förhördes i en artikel han skrivit i det lokala nyhetsbrevet Kringelfjords-Nytt, nummer 2 2018. Hans beskrivning går bra ihop med förhörsprotokollen som nu blivit offentliga med bara begränsade maskningar. Till exempel bekräftas det i protokollen att han rätt noga blev förhörd om sitt privatliv samt sina egna och sina släktingars eventuella militära kopplingar. Han skriver också att hustrun samtidigt blev förhörd separat och även det stämmer. Datum för förhören anger han till den 25 juni 2018, och det är det datum som också finns i protokollen.
Några direkta försök från utredarnas sida att påverka paret finns dock inte redovisade i förhörsprotokollen. Men det hade ju också varit överraskande om det gjort det. Dels ska förhör handla om vad den hörde har att bidra med, inte vad förhörsledaren tycker. Och dels är det ju enligt regelboken inte meningen att förhörsledarna ska plantera slutsatser hos de personer som hörs.
Vi vet ju inte exakt vad som sades utanför protokollet, kanske utredarna inte alls försökte påverka stugägarna, kanske de inte alls hintade grovt att Stig Engström var Palmes mördare. Men vad vi kan konstatera är att Thomas Pettersson i sin bok tycks godta den manlige stugägarens berättelse och inte ha några som helst kritiska synpunkter på ett sådant beteende från mordutredarna som beskrivs i artikeln.
Det säger i värsta fall något om hans egen metodik.
I de två förhören med stugägarna finns en sak som Thomas Pettersson inte bryr sig om att redovisa i boken men som definitivt har sitt intresse. Och det är att förhörsledarna – som nämnts – var mycket intresserade av stuguthyrarnas kopplingar till militär verksamhet. Inte nog med att mannen hörs noga om den saken, hustrun får när hon förhörs en fråga om mannen eller hans släktingar har kopplingar till Storlien, vilket hon för övrigt förnekar.
Storlien är precis som Idre en ort som är känd för skidåkning. Men det ska sägas att snabbaste bilvägen mellan Idre och Storlien är 384 kilometer. Det finns med andra ord inga naturliga lokala kopplingar mellan de små samhällena, så frågan till kvinnan i paret kan ju låta lite udda. Den får dock sin förklaring om man vet att Storlien har en central plats i det svenska Stay Behindnätverkets historia. Reinhold Geijer som under många år var direktör för Storliens högfjällshotell var major i reserven och en av de fåtaliga identifierade nyckelpersonerna i svenska Stay Behind.
Förhören med paret som hyrde ut stugan i Idre till Stig Engström bekräftar att Krister Peterssons Palmeutredare sommaren 2018 definitivt var intresserade av hypotesen om Engström som gärningsman. Men till skillnad från Thomas Pettersson ansåg de fortfarande att det fanns så många skäl att se mordet som resultatet av en militär komplott att de inte ville släppa den infallsvinkeln. Först senare, sedan de insett att de inte kunnat koppla Engström till något hemligt militärt nätverk valde de att i likhet med Thomas Pettersson satsa på chansningen att den Skandiaanställde grafikern helt enkelt var en mordisk ensamvarg.
”Ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning”
I nästa kapitel, ”En tankesmedja runt Engström”, berättar Thomas Pettersson om kontakter han fått som hjälpt honom att fila på argumenten kring utpekandet av Engström. Och i ett ytterligare kapitel, ”Lögnens anatomi”, resonerar han lite allmänt om lögner i rättsliga sammanhang.
Så följer ett par kapitel som refererar Krister Peterssons utpekande och debatten kring det. Thomas P stannar upp inför något som rimligtvis varit en besvikelse för både honom själv och åklagaren Petersson, SIFO-undersökningen av vad mer än 1 100 slumpvis utvalda svenskar trodde i skuldfrågan direkt efter Peterssons presskonferens.
Det visade sig nämligen att mindre än en femtedel trodde att Engström var mördaren, lika många trodde att han var oskyldig och resten hade ingen bestämd uppfattning.
Thomas Pettersson hävdar i boken att han inte lät sig nedslås. Han skriver: ”Själv fastnade jag för att så många var tveksamma. Frågan var komplicerad och krävde intresse och inläsning, varför det var ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning.” (Sid 263).
Så kan man tycka förstås. Det är dock en lite annan beskrivning av hypotesen om Stig Engström som Palmes mördare än den man hittar i bokens baksidestext. Där står det: ”Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström lyckas undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i öppen dagar.”
Här finns ingen antydan om att frågan om Engströms skuld skulle vara komplicerad, lösningen hade tydligen varit uppenbar för varje normalt tänkande människa långt innan Thomas Pettersson och Krister Petersson pekat ut Skandiatjänstemannen.
Och det var ju också med den arroganta tvärsäkerheten i skuldfrågan som Filter publicerade Thomas Petterssons artikel 2018.
Kaffe och tigerkaka hemma hos Engströms före detta fru
I ytterligare ett par kapitel försöker sig Thomas Pettersson på att skriva artigt uppskattande om Palmegruppens arbete med spåret Skandiamannen – samtidigt som han alltså kommer fram till slutsatsen att utredarna egentligen inte hittat någonting av värde som kunnat komplettera hans eget avslöjande av Engström som Palmemördare.
I ett av dessa kapitel, ”Förundersökningen”, beskriver han ändå sina intresserade reaktioner när han läser igenom förhören med Stig Engströms före detta hustru. (Sid 275ff) Hon hördes av Palmeutredarna vid en rad tillfällen, med start i september 2017, arton år efter skilsmässan från Engström.
Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Thomas P förvisso själv talat med exfrun tidigare i ett antal omgångar, med start 2007. Det hade rört sig om samtal som förts i en vänskaplig ton. Så här beskriver han saken i Filterreportaget:
”Med tålamod och intresse hade hon stått ut med mina efterforskningar i över tio års tid. Utöver en handfull personliga besök hade vi fört minst lika många telefonsamtal, och vid alla dessa tillfällen svarade hon artigt på alla tänkbara frågor, samtidigt som hon vidhöll att hon inte såg någon anledning att ifrågasätta Stigs egen berättelse om mordkvällen.”
Ju mer Thomas Pettersson bestämde sig för sin teori om att Stig Engström måste vara Palmes mördare, desto mer kändes det som att det var något avigt med den vänskapliga kontakten han upprätthöll med henne.
Han valde att inte tolka det som att det var hans agerande som var problematiskt, utan hennes:
”Kanske var hennes tålamod med mig bara resultatet av ett eget informationsbehov: genom att aldrig tröttna och bryta kontakten, vilket borde ha varit den mest naturliga reaktionen, kunde hon hålla koll på hur nära sanningen jag och andra kommit.”
Det där citatet speglar att Thomas Pettersson lutar starkt åt att Skandiamannens hustru i efterhand blivit djupt involverad i Palmemordet genom att hon systematiskt skyddat sin make mot misstankar trots att hon vetat att det var han som var mördaren.
Och lite längre fram i reportagetexten berättar han om sitt sista besök hos henne, det är när publiceringen i Filter närmar sig:
”Hon serverar kaffe och hembakad tigerkaka i köket. Trivsamt, om det inte vore för ärendet. Jag vill ge henne en sista möjlighet att berätta allt hon vet och börjar beta av punkterna på min lista, men exfrun har redan sin ståndpunkt klar:
– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.
– Han hade inget emot att det hände?
– Nej, inte på det sättet, säger hon. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.”
Det ovanstående citatet från Thomas P:s och exfruns replikväxling låter ju inte direkt som om hon till varje pris försökte försvara sin avlidne före detta man mot misstankar och inte heller att hon var väldigt mån om att upprätthålla hans goda anseende. Hon beskriver honom ju både som för ”feg” för att utföra dådet och samtidigt så negativt inställd till Palme att han egentligen inte upprördes över mordet.
Det framstår helt enkelt som om hon ärligt säger vad hon tänker och tycker, utan någon överdriven skonsamhet mot sin förre man.
Och om vi nu gör samma sak som Thomas Pettersson berättar att han gjort, om vi går till polisförhören, kan vi konstatera att hon även där presenterar en bild av Stig Engström som är rätt ofördelaktig för honom i ett antal avseenden.
Redan i det första polisförhöret med henne säger hon till exempel att Stig var en sådan som ”charmade sig till” saker ”för att få fördelar”, det hade han gjort hela livet. (Förhör 170907 sid 2,4)
Av det förhöret framgår också att paret under 80-talet fått problem med ekonomin och att hon ansåg att Stigs nonchalans när det gällde pengar var en orsak till detta. I samma förhör berättar hon att Stig hade planer på att starta ett företag med grafisk verksamhet tillsammans med en bekant. Men hon ”sade absolut nej till detta. Kunde han inte klara hushållsekonomin så skulle han inte kunna sköta ett företag.” (Förhör 170907, sid 4-5)
Äktenskapet gick så sakteliga mot sin upplösning. 1999 skildes hustrun och Stig Engström och året efter avled han.
I nästa förhör nämner hon att hon känner till att Stig brukade dricka alkohol när han satt sent kvar på jobbet och att hon kan tänka sig att han nog ”druckit whisky på kammaren där uppe”, alltså på tjänsterummet, under mordkvällen.
Och i detta förhör berättar hon också att sedan Stig dött såg hon till att hans efterlämnade dator förstördes. Han hade skrivit ”så mycket skit” om henne efter skilsmässan.
Om hon verkligen trott eller vetat att han var den som sköt Palme – och om hon velat förhindra att något sådant kom fram – hade hon knappast haft någon anledning att betona för polisen att hon själv aktivt sett till att hans efterlämnade dator förstördes.
Den som läser förhöret med öppna ögon kan knappast tolka det på annat sätt än att hon inte alls väljer sina ord för att skydda en mördare.
Trots att hon inte väjer för att ge en mycket kritisk bild av sin före detta make understryker hon i samma förhör att någon mördare var han inte. Och hon tycker det är ”obegripligt” att någon kan tro det. Här uttrycker hon sig ungefär som när hon vid ett annat tillfälle talar med Thomas Pettersson om samma sak, hon säger: ”Han var inte en sån människa. Han var för rädd och för harig.”
Hon understryker att hon alltid trott på Stigs berättelse från mordnatten och att hon för övrigt aldrig upplevde att han fabulerade om saker.
Den som är ute efter försöka hitta listiga lögner från den före detta hustruns sida kan naturligtvis reagera över det där sista eftersom det numera är känt att Engström deltog i skytte som fritidsaktivitet när han i sin ungdom, långt före äktenskapet med henne, arbetade på Armétygförvaltningen.
Men det är samma sak här: det är svårt att se någon meningsfull strategi med ett sådant ljugande. Hon visste att polisen kartlade hennes tidigare make för att knyta honom till Palmemordet. Om hon själv kände till att han skjutit en del i sin ungdom måste hon ha räknat med att utredarna skulle få det klart för sig förr eller senare. En mycket rimligare förklaring än att hon skulle ha ljugit är att han aldrig visade något intresse för skjutvapen under den tid de var gifta och att hon – om hon alls hört om hans gamla fritidsskytte med de dåvarande arbetskamraterna – hade glömt bort en sådan detalj.
”Var hon ledsen? Arg?”
Tillbaka till Thomas Pettersson. Han sitter alltså vid kaffebordet hemma hos Stig Engströms före detta hustru den där gången kort tid före publiceringen. Men han säger inget som sätter punkt för det godmodiga umgänge som han lyckats etablera med henne.
Ingetdera, skulle det visa sig. Istället kunde hon servera mig ett lite oväntat motiv till mordet på statsministern. Visserligen var hon nu belagd med yppandeförbud från Palmeutredarna, men det här var privata reflektioner:
– Olof Palme hade väl en affär med den där berömda amerikanska skådespelerskan, det var ju ute i pressen. Hur mådde Lisbeth med det?
Det var onekligen lite förbryllande: försökte ex-frun presentera en motivbild där maken garanterat inte hade något med saken att göra?”
Frågar Thomas Pettersson vid detta tillfälle Stig Engströms exfru om hon fått veta att hans reportage kommit ut – reportaget där han hänger ut inte bara hennes före detta man utan även henne? Det framgår inte av hans bloggtext.
Kanske vet hon inget än. I vilket fall borde kanske den intressanta frågan för TP – och för hans läsare – just vara om hon tagit del av vad han skrivit och vad hon i så fall tycker om det.
Men det enda vi kan notera att TP gör är att han samlar på sig hennes funderingar för att vid lämpligt tillfälle i framtiden använda dem för att ytterligare misstänkliggöra henne.
”En på förhand uttänkt strategi”
Åter till andra upplagan av hans bok. Han skildrar alltså hur han två år efter Filterartikelns publicering äntligen kan läsa polisförhören. Och han konstaterar att han känner igen mycket, sådant som Engströms före detta hustru sagt också till honom. Men det han letar efter är sådant han inte känner till, sådant som kan ge nya belägg för hans teori om att exfrun – precis som Stig Engström själv – ljuger medvetet och systematiskt för att dölja sanningen.
Och så hittar han plötsligt något som intresserar honom. Så här skriver han: ”Ett mönster blev tydligt som jag tidigare inte reflekterat över: vid inget av de tillfällen när Stig gått ut i media, eller vittnat i tingsrätt och hovrätt, påstod hon sig ha tagit del av vad han sagt.” (Sid 276)
Han räknar upp en rad sammanhang där Stig Engström medverkat: Svenska Dagbladet, Aftenposten, GT, Expressen, Proletären, Skydd & Säkerhet – och TV-inslaget i Rapport i april 1986. Han noterar särskilt också att den före detta hustrun säger att hon över huvud taget inte kommer ihåg att Stig Engström vittnat i tingsrätt och hovrätt.
Thomas Pettersson ser nu detta som bett belägg för att exfrun ”precis som Stig… verkade ha haft en på förhand uttänkt strategi när polisen knackade på dörren”.
Det vill säga: som TP såg saken var det med någon sorts dold och genomtänkt avsikt som hon förnekade kännedom om dessa framträdanden från den dåvarande makens sida.
Vad kunde hon vinna på det? Jo, det förklarar TP: ”Om hon hört eller läst Stigs alltmer förändrade berättelse så borde hon ha begripit att han ljög – och hade i så fall haft åtminstone ett moraliskt ansvar för att agera på något sätt.”
Han tillägger för att ytterligare hamra in sitt budskap:
”Genom att förneka all kännedom om vad Stig sagt och gjort i media, förhör och rättegångar gled hon undan både ansvar och besvärliga följdfrågor.” (Sid 277)
Att hon gled undan ansvar låter som ett lite vagare sätt att säga att hon såg till att inte åka fast. Det är en hård anklagelse.
Och det är dessutom en rätt märklig argumentering.
Låt oss för resonemangets skull godta att Stig Engström verkligen ändrat sin berättelse i viktiga avseenden – något som knappast är sant. Men om han nu gjort det: visst skulle den före detta hustrun kunna ha sagt att hon kom ihåg att maken intervjuats respektive att han vittnat i domstol utan att hon mindes några detaljer så där trettio år efteråt.
En betydligt enklare förklaring till att hon säger som hon gör i förhöret är att hon helt enkelt inte kommer ihåg exakt i vilka sammanhang Stig pratat om sina upplevelser.
Vad hon har sagt alldeles tydligt är att han ”var gruvligt imponerad över att han varit där i närheten”, alltså vid mordplatsen, och hon har betonat att om detta ”berättade han för omgivningen så fort han fick tillfälle”. (Förhör 180521 sid 3)
Stig Engströms förtjusning i att återge sina upplevelser från mordkvällen tycks ha varit en källa till irritation från hans frus sida. Som det står i det första förhörsprotokollet med henne: ”Pressen ville intervjua Stig men [hustruns namn] var hård och sade till Stig att ‘hit kommer ingen människa’. Hon ville inte ha deras hus i pressen. Hon vet att han ringde. Han hade kontakt med polisen och med Svenska Dagbladet. Det kan ha varit Dagens Nyheter. Detta var på lördagen.” (Förhör 170907 sid 7)
Det är riktigt att Stig Engström talade både med Svenska Dagbladet och polisen på lördagen den 1 mars. Den saken minns hon alldeles rätt. Hon påminner sig också i samma förhör att hennes man hördes av polisen vid ett senare tillfälle. Däremot minns hon inte TV-reportaget med Stig i april 1986. (Förhör 170907 sid 11)
Men det väsentliga här är att hon – till skillnad från maken – inte alls uppskattade att figurera i nyhetsmedia.
Här är människor olika, som bekant. Och om de två parterna i ett förhållande har vitt skilda attityder i det här avseendet så kan det förstås uppstå problem.
I nästa förhör får den före detta hustrun se det där Rapportinslaget med Stig. Hon säger i samband med det att det är ”signifikativt” att han medverkade på det sättet, ”det var så Stig var. Han ville visa upp sig.” (Förhör 171025 sid 6)
I ett senare förhör kommer hon igen till intervjun med Svenska Dagbladet. Hon betonar ungefär samma saker som förut, att hon sagt till Stig att inga journalister skulle få komma dit, ”allra minst med en kamera. Hon ville inte att deras hus skulle hamna i pressen.”
Längre fram i det förhöret får hon se ett foto från Svenska Dagbladet den 2 mars 1986 och inser att det faktiskt är taget i hennes och makens kök. Hon kan fortfarande inte minnas själva besöket och menar att hon kanske inte var hemma då. (Ingenting i reportaget tyder heller på att hon var det.) Hon får också se Rapportinslaget från april 1986 en gång till och säger att hon inte har något minne av att hon och Stig tittade på inslaget tillsammans kvällen när det sändes. I sammanhanget får hon också frågan om Stig visat henne någon tidning där han förekommer och hon svarar ”nej, absolut inte”. (Förhör 181115 sid 4-6)
Vad vi kan se tydligt (om vi inte förstått det förut) är för det första att Stig Engström verkligen var förtjust i att synas i nyhetsmedia i samband med Palmemordet. Hans medverkan i Rapportinslaget där han gör en dramatiserad rekonstruktion av sina insatser och samtidigt recenserar polisens arbete är väl det mest slående exemplet på den sorts uppmärksamhet han eftersträvade.
Och för det andra framgår det det tämligen övertygande att hans hustru var irriterad och demonstrativt ointresserad av hans framträdanden. Det gör det ganska lätt att föreställa sig att Stig Engström valde att inte särskilt kraftfullt uppmärksamma henne på vare sig TV-inslaget, tidningsintervjuerna eller sina framträdanden i rätten. Han visste nog att han inte hade så mycket för det. Och som sagt: det är svårt att se att hon skulle ha något att tjäna på att ljuga för utredarna när hon säger att hon inte minns hans specifika framträdanden.
”En liten glipa” – de anonyma telefonsamtalen
Thomas Pettersson letar vidare i förhören med Stig Engströms före detta hustru. Finns det något mera? Jo, han hittar ytterligare en sak som han tänder till på:
”… i ett av förhören fanns faktiskt en liten glipa, en detalj som fick mig att haja till. Exfrun fick frågan om hon under skidsemestern i Idre hade ringt till polisen och jourhavande präst för att lämna tips om Palmemordet”. (Sidan 278)
I kapitlet ”Eniga om Engström” beskriver Thomas Pettersson vad det handlar om: två anonyma telefonsamtal till polisen och ett (också anonymt) till en präst som ringts in under onsdagskvällen den 5 mars 1986, alltså då paret Engström befann sig i sportstugan i Idre.
Uppgifterna om dessa tre gamla samtal hade funnits i polisens arkiv länge. Men de blev plötsligt föremål för Palmegruppens intensiva intresse i samband med dess försök att hitta någon sorts bevisning mot Engström. Utredarna slogs inte bara av tanken att det kunde vara samma person som ringt alla tre gångerna – den saken hade andra redan funderat kring. Men de såg plötsligt framför sig ett namn på den personen: det skulle kunna vara Stig Engströms hustru.
Bakgrunden är följande: samtalen handlar om en observation gjord på Snickarbacken, en gatstump som ligger på andra sidan om Brunkebergsåsen från mordplatsen räknat. Och vad som sägs i dessa samtal går ut på att en man ska ha kastat sig in i en Opel som hastigt försvunnit från platsen. Tidpunkten ska ha varit mycket kort tid efter mordet. Det första samtalet till polisen och samtalet till prästen kom från en kvinna. När det gällde det andra samtalet till polisen var det inte klart av de gamla anteckningarna om det var en kvinna eller en man som lämnat uppgifterna.
Och det som måste ha fått igång Krister Peterssons utredare mest av allt: i det första samtalet hade uppgiftslämnaren bland annat sagt att mannen haft en handledsväska.
I Palmegruppen föds alltså nu tanken att den anonyma uppringaren är identisk med Stig Engströms hustru – och att hon ringt in tipsen för att dra uppmärksamheten från sin man. Om polisen tror att en mördare med handledsväska flyr i bil så bör Engström – som ju inte flytt i bil – klara sig från misstankar. (Sid 279ff, se även Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, avsnittet Dödshot och oro)
I själva verket fanns det inga särskilda skäl att dra slutsatsen om att dessa samtal kommit från sportstugan i Idre – och inte heller att de över huvud taget skulle ha varit avsiktligt utlagda villospår. Dessa anonyma tips låg på olika sätt nära andra vittnestips (från identifierade personer) som just pekade på att mördaren kunde ha flytt via Snickarbacken. Och enligt den jourhavande prästen hade kvinnan han talat med sagt att hon ville vara anonym för att hon ägnat sig åt ”vänsterprassel”. Det är ingen orimlig förklaring.
Sanningen var för övrigt den att Palmegruppen så här många år efteråt inte hade några möjligheter att spåra telefonsamtalen. Men Thomas Pettersson redogör i sin bok för hur utredarna diskuterade möjligheten att antyda för Engströms hustru att de lyckats spåra samtalen till stugan i Idre och att det bara var för henne att berätta.
Hur långt utredarna verkligen testade den taktiken är oklart, det framgår inte av förhörsprotokollet. Men Thomas Pettersson redovisar inga invändningar mot själva idén att försöka knäcka Engströms före detta fru genom en ren bluff.
I vilket fall blev det inget genombrott för utredarna med den här framstöten heller. Exhustrun sa bestämt att hon aldrig ringt någon polis eller präst om Palmemordet. Thomas P citerar en av utredarna, Sven-Åke Blombergsson: ”Hon klev inte på det tåget. Ja, hon klev inte på någonting under våra förhör. (Sid 282)
Inte desto mindre: för Thomas Pettersson var det där ändå ”en glipa”, en spricka i fasaden, en liten öppning in mot den lösning som han bestämt sig för.
Tunnelseende
Det är lätt att vid läsningen slås av att såväl Thomas Pettersson som utredarna drabbats av det som brukar kallas tunnelseende. Men TP använder sig av just det ordet – ”tunnelseende” – för att beteckna vad han menar är vad som drabbat dessa utredares föregångare, alla de som av olika skäl inte drog slutsatsen att Stig Engström måste vara mördaren.
Med gillande återger han ännu en kommentar från Sven-Åke Blombergsson som säger att Palmegruppen på alla sätt försökt hitta förklaringar som skulle visa att Engström trots allt var oskyldig – antingen för att han bara var mytoman eller för att han faktiskt varit på plats som vittne utan att bli iakttagen.
Blombergsson: ”Allt det där har vi kunnat sopa undan /…/ Jag står för det här resultatet sju dagar i veckan.” (Sid 286f)
I ett slutkapitel hyllar Thomas P den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia vid tiden för Palmemordet. Det var Per H som började samla på sig information om Engström och som ganska snart såg till att förse Palmeutredningen med uppgifter som framstod som komprometterande för den kepsprydde grafikern med handledsväskan.
Per H hade tidigare varit polis och bland annat arbetat på Säpo. Ett statsministermord alldeles utanför Skandiahuset kunde inte låta bli att dra till sig hans intresse. Tanken på att en Skandiaanställd kunde vara mördaren gjorde att Palmemordet mer eller mindre skulle kunna bli Per H:s alldeles eget fall.
Det där är en naturlig psykologisk reflex, inte minst hos poliser och före detta poliser. Den kan förstås leda rätt, men den behöver inte göra det.
Nästan samtidigt med att Per H började sina efterforskningar kring Engström arbetade till exempel kriminalinspektören Börje Wingren på att samla på sig komprometterande bevisning mot Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Wingren hade tidigt kommit i kontakt med uppgifter som var besvärande för Gunnarsson och snart blev försöken att knyta denne definitivt till mordet helt enkelt Wingrens personliga korståg.
Både Wingren och Per H skulle tidigt notera vissa framgångar för sina hypoteser. Wingren väckte för sin del alldeles tydligt Holmérs intresse i några veckor. Per H lyckades inte lika bra, men viss support inifrån utredningen fick han trots allt.
Och både blev senare under 1986 djupt besvikna för att ansvariga för utredningen inte lyssnade på dem.
Wingren fortsatte att hålla fast vid tanken på Gunnarsson som mördare inte bara sedan Holmér släppt det spåret utan ända fram till sin död 2009. Och Per H som avled tio år senare fungerade likadant – för honom var det Stig Engström som tagit livet av Palme.
En tröst för Per H var att han under den sista delen av sitt liv blev en sorts mentor för Thomas Pettersson som skriver i sin bok att de två ”diskuterade ämnet ur alla möjliga vinklar genom åren”.
I slutkapitlet hyllar han Per H för dennes ”rättspatos” och skriver att denne ”satt inne med unik förstahandskunskap”.
Entusiasmen var av allt att döma ömsesidig. Thomas Pettersson nämner att han själv efter Filterartikeln fått ta emot ett brev från Per H som innehöll orden: ”Jag är tacksam för att du genomfört detta gigantiska arbete”. (Sidan 290).
En sorts happy end, med andra ord. Två ärrade spanare som uttrycker sin respekt för varandra.
Och där slutar berättelsen.
Så vad blir då mitt sammanfattande omdöme om boken? Det är i sanningens namn inte alldeles lätt för mig att göra en rättvis recension när nu författaren har en helt annan uppfattning i sakfrågan än jag själv. Men för all del, det skulle av andra skäl inte vara helt lätt att opartiskt recensera en bok där författaren och jag i väsentliga avseenden vore överens. I det avseendet skulle det vara lättare att betygsätta Den osannolika mördaren om jag inte hade några egna kunskaper i ämnet och inte heller några åsikter om det.
Men vad skulle det bli för en recension?
Det kan finnas skäl att påminna om att när jag recenserade första upplagan av Den osannolika mördaren var jag för all del mycket kritisk mot centrala inslag i boken. Men jag skrev också: ”… det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.”
Det som var värdefullt i första upplagan finns kvar i den andra. Men den som hoppats att denna utökade och redigerade version ska erbjuda så mycket väsentligt blir nog besviken. Och när något som väcker intresse tillförts i denna upplaga så är det ofta diskutabelt eller helt enkelt fel.
Över de nya kapitlen vilar, tycker jag, rätt mycket ett drag av pliktskyldighet. Det var liksom givet att det behövdes en uppdatering. Och det som måste stå där, om Krister Peterssons presskonferens och så vidare, det finns förstås med. Men det är sällan spännande.
Betyder det att boken är värd att köpa? För den som inte har den första upplagan och är seriöst intresserad av Palmeutredningen tycker jag svaret är enkelt: ja, det är den. Det är lika självklart att ha den som att ha Hans Holmérs: Olof Palme är skjuten! Genom Thomas Petterssons betydelse för vad som hänt med mordutredningen så är den historiskt viktig. Dessutom innehåller den givetvis åtskilligt med information om Stig Engström, en person som nog kommer att ingå i debatten kring mordgåtan för en tid framöver.
Som framgått anser jag att boken innehåller en del allvarliga felaktigheter – plus en illa underbyggd övergripande slutsats. Men den som vill undvika att skaffa sig böcker som kan anklagas för brister av de slagen kan nog ställa in sig på att avdelningen Palmelitteratur i bokhyllan blir rätt liten.
För den som redan har den gamla upplagan tycker jag inte valet är lika självklart. Den som vill ta del av färska tankegångar från Thomas Pettersson om Stig Engström finner honom i avsevärt mer inspirerad form i Filterpoddens avsnitt 24 än i de nyskrivna kapitlen i boken. Där resonerar han kring Stig Engström med Filters chefredaktör Mattias Göransson och är mestadels på ett rätt inspirerat humör.
Läsaren har förstås rätt att fråga sig: frånsett humöret, har han också mer information av värde att komma med när han utvecklar sina tankar i podden än de som presenteras i bokens nyskrivna kapitel?
Den saken ska vi diskutera i de två sista avsnitten av den här artikelserien.
SVAR PÅ FRÅGORNA FRÅN RECENSIONENS BÖRJAN: 1) Särskilt nöjd är knappast Thomas Pettersson. Det märks att glädjen över att Palmeutredningen landade på hans slutsats i skuldfrågan grumlas av att åklagaren Petersson hade så lite att komma med så att inte så många trodde på honom. 2) Thomas Pettersson har sina egna försök till förklaringar som sträcker sig längre än Krister Peterssons. Men särskilt nya är de inte. 3) Den som varit tveksam eller negativ till utpekandet av Stig Engström tidigare och som följt debatten lär knappast ändra sig efter att ha läst denna nya upplaga.
Journalisten Thomas Pettersson är författare till boken Den osannolika mördaren som kommit ut i en andra upplaga. Han är också den tydliga inspiratören till Krister Peterssons beslut att skrota Palmeutredningen. Anmärkningsvärt nog ville åklagaren Petersson inte ens säga tack. FOTO: Ola Kjelbye.
LITE TIDIGARE I ÅR KOM EN NY – och utökad – upplaga av Thomas Petterssons bok om Stig Engström, Den osannolika mördaren.
Och det är en anledning så god som någon att titta på vad Thomas Pettersson har bidragit med när det gäller utredningen av mordet på Olof Palme.
Det är nämligen en hel del. Utan journalisten Pettersson är det högst tveksamt om åklagaren Petersson skulle ha lagt ner vad som som brukar beskrivas som världens största mordutredning. Om det var bra eller dåligt strids det som bekant om här på bloggen. Men just den saken är inte det centrala temat för den här artikeln.
I kommande artiklar i denna serie ska vi gå igenom och värdera vad Thomas Pettersson har för nytt att säga efter nedläggningsbeslutet. Men den här gången börjar vi med att titta på Thomas Petterssons uppenbara och starka inflytande på mordutredningen – och på gränserna för det inflytandet.
Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 1
I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.
I det första avsnittet tar jag särskilt upp:
hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.
SVT-journalisten Lars Olof Lampers kom nyligen ut med en ljud- och ebok, Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, som fokuserade på Krister Peterssons utpekande av Stig Engström. Den boken diskuterar inte särskilt mycket Thomas Petterssons roll i den process som ledde fram till det utpekandet.
Och rent generellt var det rätt mycket mer fokus på åklagaren Petersson än på journalisten Pettersson i samband med den 10 juni förra året.
Det kan ju förefalla naturligt. Det var ju åklagaren P, inte journalisten P, som tog det historiska beslutet att skrota utredningen av mordet på Sveriges statsminister.
Men samtidigt: Thomas Pettersson var faktiskt ute i den offentliga debatten långt före Krister Petersson med att peka ut Stig Engström för Palmemordet. Han visade helt enkelt vägen, kan man säga med bara en högst obetydlig tillspetsning.
Anmärkningsvärt nog var dock Krister P påfallande kylig den 10 juni när New York Times undrade om Thomas P hade haft någon roll i utredningen och i så fall vilken.
Så här svarade Krister Petersson:
”Han är författare till en bok och han har researchat fallet. Han har ingen officiell position i utredningen. Han har kommit med samma idéer som vi, men jag kan inte säga att han har spelat någon roll i utredningen.”
Det var allt. Inte ens ett litet hövligt ”tack för hjälpen”.
Faktiskt framstår det som en rätt anmärkningsvärd nedtoning av Thomas Petterssons roll – i synnerhet som åklagaren P i sin genomgång i stort sett hållit sig till sådant som redan framförts av journalisten P i dennes artikel i Filter och den uppföljande boken Den osannolika mördaren. Som Lars Olof Lampers sa i Sveriges Television samma kväll: ”Det var i stort sett som att lyssna på en högläsning ur Thomas Petterssons bok.”
Från handplockad attentatsman till impulsmördare
Och det leder inledningsvis till frågan: hur kunde det bli så? Varför hade åklagaren inte mer eget material att komma med? Han hade ju inte bara haft en stab av poliser till sitt förfogande utan också haft möjligheter att ta till tvångsmedel för att få fram information (en möjlighet han för övrigt använt sig av på flera sätt).
Kanske är svaret helt enkelt att Thomas Pettersson ägnat längre tid åt att researcha kring den kepsprydde grafikern på Skandia än vad Palmeutredarna gjort. Han hade år efter år skaffat sig koll på mängder av detaljer i ämnet Stig Engström och han hade tagit sig tid att vrida och vända på alla möjliga sorts uppgifter för att pussla ihop dem så genomtänkt som möjligt i syfte att få Engström till gärningsman.
Av Thomas Petterssons bok (se sid 140 i nya upplagan) framgår att han på allvar studerat Engström i alla fall sedan 2007. Det var det året han tog kontakt med Skandiatjänstemannens andra hustru, hon som var gift med Engström vid tiden för mordet men som skilde sig från honom 1999.
Och detta brinnande intresse för Stig Engström från Thomas Petterssons sida kom alltså till sist att överföras till Krister Petersson och Palmegruppen. Men de var liksom på banan efter honom, långt efter. Och deras försök att hitta något eget som var tillräckligt intressant ville sig helt enkelt inte.
Samtidigt var det inte någon rätlinjig process, vare sig för journalisten P eller för åklagaren P. Det är nämligen ett anmärkningsvärt faktum att både för Thomas Pettersson och för Palmegruppen så såg teorin om Engström inledningsvis ut på ett helt annat sätt än vad den gjorde i slutet. Vad som till sist blev scenariot med impulsmördaren Engström hade från början varit scenariot med samme Engström som handplockad attentatsman i en professionell politisk mordkonspiration.
Även när det gällde den omsvängningen var Thomas Pettersson först. När han plötsligt släppte konspirationsvinkeln och ersatte den med en ny teori om Engström som ensam galning fortsatte Palmeutredarna ännu ganska länge att arbeta med hypotesen om Engström som redskap i en mordkomplott.
Låt oss följa den här utvecklingen genom att gå några år tillbaka i tiden. Vi behöver inte backa ända till den tidpunkt då Thomas Pettersson först började grubbla över Engström utan vi nöjer oss med att återvända till den tid då Krister Petersson blev förundersökningsledare.
Det blev han den 1 februari 2017.
Krister Petersson, åklagaren som gick i Thomas Petterssons fotspår men helst inte ville prata om det. FOTO: Thomas Carlgren.
Redan innan dess hade Thomas Pettersson gjort vissa försök att intressera Palmeutredarna för Engström. Men man kan inte säga att han lyckats så väldigt väl. Teorierna om Engström som gärningsman hade helt enkelt inte haft något särskilt stort utrymme i utredarnas arbete sedan 80-talet då några poliser funderat över saken.
Men den 19 april 2017, då Krister Petersson fortfarande var väldigt ny som boss över Palmegruppen, skrev en av de dåvarande utredarna, kriminalinspektör Karin Johansson, ner en sammanställning av uppgifter som Thomas Pettersson lämnat i telefonsamtal, ”olika punkter han tycker vi borde känna till”, som hon uttryckte det.
Den som läser sammanställningen (den är delvis maskad, men inte så mycket) ser att det är en blandning av allt möjligt. Bland annat handlar den om Engströms roll som lokalpolitiker för moderaterna i Täby, om kopplingar mellan Skandiahuset och Stay Behindnätverket och om Sven Anérs misstankar mot Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Vi talar med andra ord om uppgifter som i dag är allmänt kända men som då måste ha fungerat som någon sorts introduktion för Palmeutredarna när det gällde att bedöma frågan om Engström kunde vara en intressant person att titta närmare på.
Och några månader senare var det klart att utredarna faktiskt börjat intressera sig för Stig Engström. Den 7 september hörde de för första gången Engströms andra hustru. Det var, kan vi konstatera, ungefär tio år efter det att Thomas Pettersson första gången tagit kontakt med henne. Förhöret höll på i nästan tre timmar och handlade om hur hon träffat sin man, om hans militärtjänstgöring och yrkeskarriär, om hans tillgång till vapen, om hans eventuella kontakter med den militära underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen – och givetvis var ett tema i förhöret vad hon för egen del visste om vad maken varit med om under mordkvällen.
Några veckor senare, den 29 september, hördes Thomas Pettersson mycket utförligt av Peter Steude som varit med om förhöret med Engströms före detta hustru samt av Jonas Englund, en annan av Krister Peterssons utredare. Förhöret gick helt enkelt ut på att Thomas Pettersson redovisade faktauppgifter och tankegångar som han samlat på sig under sina många års detaljerade kartläggning av Engström. Och den redogörelsen handlade definitivt inte bara om Engström själv utan också om marinofficerare, om ultrahögertidskriften Contra och om andra organiserade kretsar där det fanns fientlighet mot Olof Palme. Inte minst talade Thomas Pettersson om hemliga strukturer med anknytning till den svenska krigsmakten: underrättelseorganisationen IB, Barbrogruppen och åter om den där märkliga företeelsen Stay Behind.
Ett nätverk med koppling till kalla kriget
För den som missat det: Stay Behindnätverket var en paramilitär organisation med kopplingar till NATO och till toppfigurer i svenska staten och det privata näringslivet. Den vanliga beskrivningen är att dess uppgift var att träda i kraft vid en möjlig sovjetisk ockupation av Sverige. Längst ner i den hemliga pyramiden fanns operativa grupper med tillgång till vapen. Detta hemliga nätverk låg inte alls på is under fredstid utan upprätthöll en löpande verksamhet och det har spekulerats en del om dess roll som en dold spelare i svensk politik – inte minst om möjliga kopplingar mellan Stay Behind och Palmemordet.
En orsak till de spekulationerna har varit själva mordplatsen, utanför Skandiahuset. Det hemliga nätverket hade nämligen tidigare letts av Alvar Lindencrona, direktör för försäkringsbolaget Thule, en föregångare till Skandia. Och det har kommit fram bestämda uppgifter om att det fanns lokaler i Skandiahuset som använts för Stay Behinds verksamhet – och också om nätverkets tillgång till det underjordiska tunnelsystemet i området.
Det svenska Stay Behindnätverket hade sina rötter i kalla krigets upptakt åren efter andra världskriget. Det hade formats efter samma modell som liknande hemliga organisationer i andra västeuropeiska länder och länge fanns det ingen som helst offentlig diskussion om dessa nätverks existens, vare sig i Sverige eller på annat håll. De första avslöjandena handlade om Italien och kom under 1990, alltså när kalla kriget var över.
En tidig dramatisk genomgång av Stay Behindnätverket var den dokumentärserie, Operation Gladio, som visades 1992 av brittiska BBC.
Det som då avslöjades om det italienska Stay Behindnätverket, Gladio, var desto mer skakande. Det handlade om dess roll som stat i staten och dess förmodade kopplingar till ett antal terrordåd. Och snart kom det avslöjanden om Stay Behinds underjordiska och ibland mycket kontroversiella verksamhet även i andra länder. EU-parlamentet tog som en följd av dessa avslöjanden en resolution i november 1990.
I en första punkt i denna resolution heter det att EU-parlamentet ”fördömer det hemliga skapandet av manipulativa och stridsberedda nätverk och kräver en fullständig undersökning av beskaffenheten, strukturen, syftena och alla andra aspekter av dessa hemliga organisationer, alla sorters missbruk av dem, användandet av dem för att olagligt blanda sig i berörda länders interna politiska liv, problemet med terrorism i Europa och det möjliga dolda samarbetet med medlemsstaternas eller andra länders hemliga tjänster”.
Vidare heter det att EU-parlamentet ”kraftfullt protesterar mot föreställningen från viss amerikansk militär personal på SHAPE och i NATO om rätten att uppmuntra ett hemligt underrättelse- och operationsnätverk i Europa”. (SHAPE – Supreme Headquarters Allied Powers Europe – fungerar än i dag som högkvarter för NATO:s europeiska verksamhet, är placerat i Belgien och leds av en amerikansk general.)
Resolutionen uppmanar mot den bakgrunden bestämt medlemsstaternas regeringar att ”upplösa alla dolda militära och paramilitära nätverk”. Och det där syftar alltså bland annat på det svenska Stay Behindnätverket.
För svensk del har hela tiden frågan om Stay Behind varit extra känslig eftersom Sverige inte är medlem i NATO.
Man kan givetvis fråga sig varför en organisation som i alla fall på papperet var avsedd att förbereda ett motstånd mot en sovjetisk ockupation av Sverige skulle kunna ha något att göra med en händelse som Palmemordet. Men faktum var att Palme genom sina nedrustningsinitiativ hade ett ansträngt förhållande både till NATO och till svenska militära kretsar. Bland sina mest hårdföra motståndare uppfattades han som nationellt opålitlig – och därmed som någon som skulle kunna bana väg för ett sovjetiskt anfall.
Det här hade Thomas Pettersson intresserat sig för. Och han var verkligen inte ensam om att fundera kring frågan om Stay Behind i Sverige kunde ha haft ett finger med i mordet på den svenske statsministern. Redan 2013 hade Inga-Britt Ahlenius i en artikel på DN Debatt tagit upp möjligheten av att Stay Behindnätverket var inblandat i Palmemordet. Orden fick en särskild tyngd av att Ahlenius varit generaldirektör för Riksrevisionsverket, ledamot i en kommission som granskat Palmeutredningen och chef för FN:s internrevision.
Det fanns ett par operativa enheter som beskrivits som särskilt viktiga delar av Stay Behind, den tidigare nämnda Barbrogruppen och en annan hemlig struktur, Lennartgruppen. Vad de sysslade med är fortfarande delvis omgivet av dimridåer. Men det är känt att Barbrogruppen specialiserade sig på övervakning och radiokommunikation medan Lennartgruppen ska ha haft kopplingar till personer i näringslivet och arbetat på en lite annan nivå i samhället.
Även existensen av dessa två grupper tog Thomas Pettersson upp när Palmeutredarna hörde honom. Det framgick att han såg dem som klart möjliga inblandade i en mordkomplott mot Palme. Han trodde till och med att en framträdande medlem i en av grupperna hade synts vid Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten. Thomas Pettersson citerade också en medlem ur en av dessa grupper som han själv talat med och som sagt om Palme att ”den jäveln skulle ha dinglat för länge sen” men som varit mycket förtegen om vad den underjordiska verksamheten handlat om.
Sammanfattningsvis baserade sig Thomas Petterssons föredragning på en helt central tanke: att Stig Engström var en relativt lättledd deltagare i en militär komplott. I förhörsprotokollet heter det bland annat:
”Det som Thomas anser vara intressant med Stig är alla hans kontaktytor. Thomas har svårt att se Stig som ensam gärningsman utan behöver någon som hejar på honom och tycker att han gör något väldigt bra.”
Och senare i samma förhör, spekulerar Thomas Pettersson om på vilket sätt Engström varit knuten till de hemliga kretsarna bakom mordet:
”Thomas fortsätter och säger att den delen av Stay Behind som Stig skulle ha kunnat tillhöra är propagandadelen men den vet man väldigt lite om.”
Lite längre fram i förhöret lägger han fram en teori om hur Stig Engström kunde ha fått en position i detta väl dolda nätverk. Det skulle kunna ha varit genom hans första jobb: som tecknare på Kungliga Armétygförvaltningen (numera Försvarets Materielverk). Thomas Pettersson uttrycker det som att den anställningen kan ”ha varit en inkörsport till det hemligaste vi hade”.
Om Stig Engströms umgänge i Täby under 80-talet heter det vidare i förhöret:
”Det som är en gemensam nämnare är att flera har gått på sjökrigsskolan i Täby, Näsby Park.”
Och för att markera i vilka kretsar Thomas Pettersson vill placera Engström understryker han: ”Det är överhuvudtaget väldigt tätt med militärer i Täby, både marinofficerare och underrättelsefolk.”
I förhöret resonerar också Thomas Pettersson om att det i de kretsarna fanns uppfattningar om att Sverige ”stod inför ett överhängande invasionshot från Sovjet” och att Palme var en ”landsförrädare”.
Där fanns det alltså, som Thomas Pettersson såg det, en omgivning som kunde ha bestämt sig för att utnyttja Stig Engström för att, som de såg det, rädda nationen.
Och vidare:
”Thomas är av uppfattningen att det finns ett antal som har blivit tillfrågade om att skjuta Olof Palme men de professionella backade då de insåg vilket helvete det skulle bli. Detta talar enligt Thomas för att det är någon som inte riktigt begriper vad denne ger sig in på.”
Den inställning som Thomas P i detta läge redovisar för Palmeutredarna är alltså tydlig: Stig Engström var inte kapabel att på egen hand mörda Olof Palme. Vad som krävdes var att personer han beundrade och hade förtroende för sa åt honom att göra det.
Detta förhör med Thomas Pettersson sammanfattar på många sätt resultatet av hans tioåriga arbete med att researcha Stig Engström. Och det är verkligen en långt gången hypotes han utvecklat.
Men nu kommer det som kan tyckas vara lite överraskande: bara ett halvår senare har han fullständigt vänt på en femöring. När Filterartikeln kommer ut våren 2018 är det nämligen en helt annan bild han presenterar: Stig Engström är en ensam Palmemördare – impulsen till dådet kommer inifrån honom själv. Någon komplott med militärer och underrättelsefolk existerar inte. Det är bara Skandiamannen själv med sin keps på huvudet och sin revolver som dinglar i handledsväskan.
Utredarna lyssnar på Thomas P
Men det är i maj 2018. Vi återvänder nu till september 2017. Thomas Pettersson presenterar alltså sin konspirationsteori för utredarna och den handlar egentligen inte om hur Engström rent praktiskt skulle kunna ha utfört mordet. Fokus är helt på att han – enligt TP – tycks höra hemma i en sorts hemligt nätverk som iscensatt en mer eller mindre professionell mordkomplott i vad man sett som nationens intresse. Det är, så att säga, komplotten som är grejen.
Och vad händer?
Jo, utredarna lyssnar på journalisten Pettersson.
Det kanske kan framstå som överraskande – hans resonemang är ju rätt sensationella. Men det finns en begriplig bakgrund till Palmegruppens intresse – förutom att Stay Behind faktiskt existerade och att Palme faktiskt var kontroversiell i militära kretsar.
Vad Krister Peterssons poliser också grubblat över var nämligen vissa svårförklarade uppgifter som fanns i deras material om vad som märkligt nog tycktes ha försiggått kring mordplatsen. Mer konkret: det fanns bestämda tecken på att det förekommit en övervakningsoperation med walkie-talkies av något slag i kvarteren kring Dekorima under mordkvällen. Och denna övervakningsoperation tycktes dessutom ha haft sin motsvarighet i spaningar på makarna Palme även i Gamla Stan lite tidigare samma kväll.
I februari 2016 hade dåvarande spaningsledaren Dag Andersson på Palmeutredningens pressträff inför 30-årsdagen av mordet tagit upp just dessa walkie-talkieobservationer som centrala att få grepp om för att utredningen skulle kunna gå vidare.
”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”
De skrev också att det är ”troligt” att ett antal vittnesuppgifter om personer med walkie-talkies senare under kvällen är korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.
Vidare: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”
Det här var en viktig del av bakgrunden till att utredarna inte ansåg sig kunna avfärda hypotesen om en organiserad mordkomplott. Dessa iakttagelser var i själva verket av ett alldeles uppenbart intresse för Krister Petersson och den nya Palmegruppen eftersom det hos dem fanns en uttalad ambition att gå tillbaka till brottsplatsen och försöka hitta nya infallsvinklar i det materialet.
Och i det sammanhanget var det väl inte förvånande att Stig Engström framstod som ett namn som var värt att undersöka. Thomas Pettersson hade pekat på honom som någon som kunde ingå i ett organiserat nätverk med motiv att mörda Palme och han hade ju i högsta grad funnits i faggorna. Vid första påseende verkade Thomas Petterssons hypotes inte orimlig i det avseendet. Engström hade ju begett sig ut från Skandiahuset i väldigt nära tidsmässig anslutning till mordet. Kunde det verkligen vara en slump?
Förhören om Stay Behind
Under den period som följer på det ovan beskrivna förhöret med Thomas Pettersson genomför också Palmegruppen en rad utredningsåtgärder som berör Stig Engström, Skandiahuset och Stay Behind.
• Den 24 oktober 2017 håller utredarna ett nästan tre timmar långt förhör med en man som berättar tämligen öppet om sin bakgrund i IB och Stay Behind. (Sid 18-36 i den dokumentsamling som det länkas till här.)
Förhöret handlar bland annat om kopplingarna mellan Skandiahuset och Stay Behindnätverket. Den förhörde säger att verksamheten var så hemlig och hade så vattentäta skott så att grannar kunde leva hela liv utan att veta att de arbetade för samma organisation. Den hörde uppger också att han under mordkvällen varit inne i centrala Stockholm och då träffat på två personer som ingick i de hemliga kretsar som han själv tillhörde och som rent konkret var medlemmar i en särskild gruppering med uppgift att träna radiosamband i fredstid.
Mannen tillägger att det är ”många som nu förfasas över att han sitter och pratar om” den hemliga verksamhet som han tillhört, men att han anser att det nu är rimligt att göra det eftersom ”man nu vet att organisationen har funnits”.
Han är samtidigt noga med att bestämt avvisa att denna hemliga verksamhet skulle ha någon koppling till Palmemordet.
Förhöret pågår i drygt två timmar. Den hörde får en rad frågor om kontakter han själv haft i IB och Stay Behind. Och så får han den uttryckliga frågan om Stig Engström ingick i Stay Behind. Han svarar att han inte tror det men inte har anledning att spekulera om det. Han får också frågan om han varit hemma hos Engström vilket han nekar till. Sedan han fått frågor om en rad andra personer uttrycker han till sist att förhörsledaren går väl långt i sin frågvishet. Han menar att de personer det handlar om har ”källskydd”. Och han tillägger att han har ett stort kontaktnät med människor ”som fortfarande är aktiva” och som anser att ”han inte får berätta något alls” om dem.
• Den 23 april 2019 hörs en man av två Palmeutredare i nästan två timmar på polishuset i Stockholm. Han har advokat med sig – vilket inte är vanligt när personer inte är delgivna misstanke. (Sid 1-8 i den länkade dokumentsamlingen.)
Han får frågor om vad han gjorde kvällen då Olof Palme mördades och påstår att han inte kommer ihåg det: ”Hur fanken ska man veta det?”, säger han. Utredarna nämner att det finns en uppgift om att den förhörde mannens bil hade observerats på en viss plats under mordkvällen (platsen är maskad i den förhörsutskrift som lämnats ut, men det framgår ganska klart att det är i centrala Stockholm). Den förhörde mannen insisterar på att han inte minns om han var inne i city. Han hävdar också – till synes spontant – att han inte har något minne av att ha hämtat upp eller lämnat av någon person, men tillägger att det är svårt att minnas 30 år efteråt. Han får sedan en rad frågor om Stay Behindnätverket som han uppenbarligen har en hel del initierade kunskaper om. Han säger avslutningsvis att han tror att det är Christer Pettersson som mördat Palme.
Alla tre av dessa förhör innehåller maskade avsnitt i de versioner som lämnats ut – två av dem är hårt maskade.
Listan skulle kunna göras avsevärt längre. Men det här räcker för att visa att polisens utredare, precis som Thomas Pettersson, var mycket intresserade av hypotesen att Engström varit ett verktyg i en mordkonspiration med politiska krafter som var fientliga till Palme och som hade kopplingar till militära kretsar.
Det var givet att eventuell hemlig militär verksamhet med kopplingar till Stig Engström skulle vara svår att få grepp om – inte bara för journalister utan sannolikt även för mordutredare.
Thomas P byter teori
Thomas Pettersson kom efter en tid till den punkt där han gav upp. Som det heter i hans bok, nya upplagan sidan 163: ”Jag lyckades varken knyta Stig Engström till Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart.”
Därmed försvagades högst väsentligt, kan man tycka, hypotesen om Engström som Palmemördare. Denne tycktes helt enkelt inte ha något att göra med sådana grupperingar som hade kompetens och tänkbara motiv till att iscensätta en mordkomplott mot statsministern – alltså just det som varit ingångshypotesen för både Thomas Pettersson och Palmeutredarna.
I det läget vore det väl förståeligt om journalisten Pettersson skulle ha uppfyllts av besvikelse över att ha satsat många år på att ha kartlagt fel person i sin jakt på statsministerns mördare.
Men det var inte så han reagerade. I stället drog han slutsatsen att Engström måste ha begått mordet i stort sett på egen hand.
När artikeln som pekade ut Stig Engström publicerades av Filter i maj 2018, bara ett drygt halvår efter det att Thomas Pettersson hörts av Palmeutredarna, hade TP totalt släppt alla tankar på att Engström skulle ha varit ett redskap för hemliga militära strukturer. Hans text beskrev i stället en ensam, impulsstyrd mördare.
Plötsligt hade alltså Engström förvandlats till någon som lyckats iscensätta statsministermordet utan moraliskt stöd – och framför allt utan praktisk hjälp. Förutsättningarna såg ju rätt knepiga ut: han hade ingen kunskap om biobesöket i förväg och även om han under kvällen fått klart för sig att Palme var på Grandbiografen kunde han inte gärna veta hur Palme skulle ta sig hem därifrån, eller exakt när. Ändå klev han ut från Skandia i rätt ögonblick med ett laddat vapen. Och inte nog med det, han dödade statsministern med ett enda välplacerat skott och lyckades också komma undan – och till på köpet dra mordutredarna vid näsan i flera årtionden.
I sina försök att presentera Skandiatjänstemannen som en trovärdig statsministermördare valde nu Thomas Pettersson att beskriva honom som en person med just en sådan psykologisk profil som passade in på det nya scenariot. Borta är tanken på att Engström behövde någon som pushade honom, nu var han plötsligt en ensam och starkt motiverad bödel. Och en kompetent sådan, får man väl tillägga eftersom han klarade sig undan upptäckt hela sitt återstående liv trots att han var känd för utredarna och trots att det hade funnits en del frågor om trovärdigheten i hans vittnesberättelse.
Polisens Palmeutredare var inte lika snabba med att avskriva Engström som verktyg för en konspiration. I det nämnda förhöret från den 30 augusti 2018 med den tidigare medarbetaren på Svenska Dagbladet frågade de ju till exempel ut honom om Stig Engströms möjliga roll i Stay Behindnätverket. Det var flera månader efter publiceringen av Filterartikeln.
Och ett helt år senare, den 6 augusti 2019, höll de ett förhör med en tidigare Skandiamedarbetare där fokus tydligt låg på Stig Engström och Stay Behindnätverket. Den hörde fick till och med frågor om han kände till om Engström hade ”något samarbete med amerikansk underrättelsetjänst”.
”Engström är ju död och tiden har gått”
Till sist landade dock även Palmeutredarna på den slutsats som Thomas Pettersson tagit till sig: det verkade inte finnas någon koppling mellan Engström och organiserade krafter som skulle kunna ligga bakom Palmemordet.
Och när Krister Petersson presenterade utredningsresultatet på pressträffen den 10 juni var hans huvudhypotes – om än framförd med en viss reservation – precis densamma som Thomas Petterssons: att Engström utfört mordet på egen hand. Till skillnad från journalisten P brydde sig dock inte åklagaren P om att försöka passa in Engström i någon snabbt omgjord psykologisk profil.
Det finns ju inte heller någon lag som tvingar åklagaren att reda ut motivbilden och psykologin bakom brottet. Om bara bevisningen räcker så kan gärningsmannens drivkrafter få te sig hur gåtfulla som helst.
Men bekymmersamt nog var även det där med bevisningen ett uppenbart problem för Petersson.
Och det fick han till sist lösa på sitt eget sätt. Han gick helt enkelt ut med argumenteringen att bevisen visserligen inte räckte för ett åtal, men att det nog mest berodde på något som inte Palmeutredarna kunde lastas för – nämligen att Engström komplicerat saken genom att dö. Annars hade det förhoppningsvis gått att få fram de avgörande uppgifter som nu inte fanns tillgängliga. Men eftersom läget var sådant att det ju inte gick att väcka liv i Engström återstod bara att lägga ner utredningen.
”Jag är inte så dum så att jag säger att det här materialet i sig ensamt räcker till att vi skulle kunna påstå att det är styrkt, pratet som en domstol måste göra, men det hade givit oss en rimlig chans att arbeta vidare med det här och bygga upp ett case emot honom. Det hade gett oss en rimlig chans att kunna säkra ett eventuellt mordvapen, att göra husrannsakan på hans kontor och i hans bostad, att tekniskt undersöka hans kläder och gräva djupare i omständigheter som talar för om han har medverkat i en konspiration eller inte. Men nu kan vi inte göra det. Engström är ju död och tiden har gått. Men det går inte komma runt menar jag… med de här konstiga omständigheterna går det inte att komma runt Engström som en misstänkt gärningsman.”
Vi kan sammanfatta: i alla väsentliga avseenden var det Thomas Pettersson som pekat ut riktningen för Palmeutredarna, en riktning som de följt. Först hade det handlat om Engström som verktyg i en mordkomplott med koppling till Stay Behind, sedan hade det i stället handlat om honom som ensam gärningsman. Och när utredarna inte hittade något nytt själva så bestämde åklagaren att de kunde nöja sig med journalisten Petterssons funderingar kring ”de här konstiga omständigheterna”. För Thomas Pettersson hade det räckt för ett tvärsäkert utpekande. Krister Petersson valde för sin del att antyda en viss tveksamhet, men inte stor nog för att det skulle hindra honom från att lägga ner utredningen. Fallet var – skulle vi förstå – så färdigutrett som det kunde bli.
”De har gjort sitt jobb, jag har gjort mitt. Jag är inte beroende av att de ska applådera mig. Jag är glad att vi kom till samma slutsatser. Eller som en tidning skrev om min bok: ’Skynda dig att läsa boken innan Palmegruppen kommer fram till samma sak’”.
Ska man vara petig kan man förstås säga att det fanns ännu fler personer som traskat före Krister Petersson med att lansera misstankar mot Stig Engström som Palmes mördare. Lars Larsson skrev en bok, Nationens Fiende, som kom ut redan 2016, två år före Thomas Petterssons uppmärksammade artikel i Filter. Och långt före Lars Larsson hade skribenter som Sven Anér och Olle Minell varit inne på liknande tankebanor.
Ingen av dem nämndes heller under pressträffen.
Men det var alltså Thomas Pettersson som på allvar lyckades med att i media bana vägen för tanken att det var en försäkringstjänsteman på Skandia som gått under radarn i alla år och som var den som mördade Palme. Och när Krister Petersson presenterade sin lösning den 10 juni förra året gav Thomas P:s arbete en fördel åt åklagaren som han inte hade haft annars: han kunde luta sig mot något som folk redan kände till. Åklagaren argumenterade verkligen inte särskilt kraftfullt för sin sak, men han behövde i en mening inte göra det. Alla visste vad teorin gick ut på. Och rätt många hade redan bestämt sig för att det lät som en ganska bra teori.
Det besvärande var ändå – och det var förstås ingen liten detalj – att åklagaren Petersson så uppenbart inte hade något nytt att tillföra när det gällde det väsentliga. Nämligen det där med bevisningen.
Det är inte klart exakt när Palmeutredarna bestämde sig för att den ensamme mördaren Stig Engström fick bli lösningen. Men det är alltså ett bra tag efter publiceringen av Filterartikeln och Thomas Petterssons bok, av allt att döma så sent som under andra halvåret 2019 eller början av 2020. Innan dess fanns det andra alternativ som intresserade utredarna, alternativ som pekade på en mordkomplott – med eller utan Engström. Det syns i de förhör som hölls av Palmegruppen. Och det framgår också alldeles tydligt av minnesanteckningarna från Palmegruppens återkommande möten med åklagare Petersson.
Det är inte bara tidpunkten som är oklar. Vi vet inte heller vad det var för till synes bestickande argument som till slut fick Petersson och hans utredare att till sist bestämma sig för Engström.
Vad vi vet är att de in i det sista kämpade tappert för att hitta handfast bevisning som verkligen skulle binda honom till mordet – och med att hitta ursäkter för bristerna kring den bevisning som inte visat sig räcka till.
Det arbetet pågick även efter det att Krister Petersson i februari 2020 mer eller mindre utlovat en lösning på mordgåtan.
De anonyma breven
I det läget visste nämligen utredarna det som skulle stå klart för alla andra några månader senare: att de inte hade ett faktaunderlag som gav täckning åt åklagare Peterssons självsäkra påståenden.
Det återstod så att säga fortfarande att skaffa fram.
En sak som de hade särskilda förhoppningar kring var ett antal anonyma brev som de misstänkte kunde komma från mördaren. Ett av dessa brev, det som väckt störst uppmärksamhet, hade skickats från Norrtälje den 7 mars 1986. (Sid 1-2 i den länkade dokumentsamlingen.)
I det hette det bland annat (stavning och språkfel bibehållna):
”Det var jag som mördade Olov Palme jag är inte svensk, mej får ni inte tag på Sverges folk kan vara glada att jag mördade Palme /…/ han ville regera världen han var som Hitler Jag postar detta brev i Norrtälje för att vilseleda er en välgörare för Sverige”.
Varken handstil eller språk hade några likheter med Engströms mycket prydliga och omsorgsfullt formulerade sätt att skriva brev. Men det gick naturligtvis att föreställa sig att han listigt skulle ha förvrängt handstilen och formulerat sig klumpigare än vad han brukade.
Bekännelsebrevet som Krister Petersson hoppades kunna knyta till Stig Engström.
Utredarna hade i alla fall under en tid varit riktigt fångade av tanken att Engström var den som skickat bekännelsebrevet från Norrtälje. Det borde ju ha varit möjligt, tänkte de, att han tagit sig en sväng förbi den uppländska kuststaden på väg hem från skidsemestern i Idre och lagt på brevet där. Norrtälje ligger visserligen inte alls längs den naturliga bilvägen mellan Idre och Täby, men just därför kunde det förstås ha varit riktigt finurligt att göra en avstickare dit.
Det fanns för all del inga som helst bevis för att Engström varit i Norrtälje, men inte heller för motsatsen. Så den lockande teorin skulle ju kunna stämma.
I början av 2019 hade utredarna till och med försökt hitta belägg för ännu en spännande hypotes med anknytning till det där med brevet: om det nu var så att Stig Engström tagit sig till Norrtälje under sin resa hem från skidsemestern, kunde han inte också ha gjort annat som skulle hjälpa honom att dölja sitt brott? I Norrtälje, en stad med olika specialbutiker, gick det förstås att köpa väskor. Han kunde därför ha passat på att köpa sig en ny handledsväska när han ändå var där. Det skulle ju ha varit lämpligt ur hans synpunkt att göra sig av med sin gamla om han nu förvarat revolvern i den, något som antagligen skulle ha lämnat spår efter sig. Och då behövde han ju byta ut den mot en ny som liknade den gamla för att inte väcka misstankar.
En av utredarna tog sig tid med att kolla med en väskbutik i Norrtälje. Men svaret var nedslående, så många år efteråt gick det inte att få fram uppgifter som klargjorde om någon köpt en handledsväska där den 7 mars 1986.
Det fick väl vara hur det ville med den saken, det gick fortfarande att tänka sig att det låg sanning i hypotesen om att Engström skrivit bekännelsebrevet och postat det i Norrtälje. Och efter Krister Peterssons utspel i februari 2020 när det blev bråttom att få fram bevisning, topsade utredarna släktingar till Stig Engström i hopp om att deras DNA skulle ha tydliga likheter med det som kunde hittas på Norrtäljebrevet – eller på något annat av de anonyma brev som väckt Palmegruppens intresse.
Ifall det blev en träff på något av breven skulle det ju verkligen framstå som stark bevisning mot Engström. Det skulle, kan vi föreställa oss, inte ens behöva vara helt klart att det var hans DNA, det skulle ju vara intressant nog med ett utslag som visade en sannolikhet för att Engström fanns med i bilden.
Revolvern
Förutom DNA fanns det förstås en annan sorts teknisk bevisning som skulle smälla riktigt högt. Och det var om Engström kunde knytas till ett mordvapen.
Sökandet efter revolvern hade varit en ledstjärna för utredarna under de årtionden som gått. Ibland hade det framställts som nästan det enda sättet att komma fram till sanningen om mordet. Den inställningen från polisen hade varit väl känd hos allmänheten. Och under årens lopp hade NFC och dess föregångare SKL provskjutit så många som 788 revolvrar.
När det gällde Engström hade utredarna varit tidigt ute med att försöka knyta honom till ett mordvapen. Redan hösten 2017 hade de spårat en till synes intressant magnumrevolver som vid den tidpunkten befann sig hos en vapensamlare i Göteborg. Vid tiden för Palmemordet hade nämligen denna revolver tillhört Stig Engströms vän vapensamlaren Willy G.
Revolvern sändes iväg till Nationellt Forensiskt Centrum, NFC, och provsköts. I februari 2018 fick Palmegruppen svaret, en nolla.
Det betydde helt krasst att det inte gick att säga någonting om sannolikheten för att det var samma vapen som använts för att avfyra de kulor som hittats på Sveavägen.
Det var förstås en besvikelse. Men om man vände på det gick det ju att säga att det faktiskt skulle kunna vara rätt vapen.
Och under våren 2020, när den stora dagen för Peterssons presentation närmade sig, bad utredarna NFC om ett yttrande som mer allmänt beskrev möjligheten av att kunna binda rätt vapen till mordet. Yttrandet kom i sista stund, bara drygt en vecka före pressträffen. Och i det stod det något som skulle kunna tolkas som en kalldusch för Palmeutredarna.
Där hette det nämligen att att det sannolikt aldrig varit möjligt att binda de upphittade kulorna till något vapen. Det fanns helt enkelt, hette det, alltför få användbara spårdetaljer från revolverpipan på dem.
Det budskapet skulle kunna beskrivas som en sensation i förhållande till hur utredarna i många år talat om hur viktigt det var att försöka få tag i mordvapnet. För nu sa NFC alltså plötsligt att allt det där hade varit meningslöst från första början.
Det finns förstås anledning att återkomma till hur det kom sig att den där häpnadsväckande slutsatsen dök upp just inför pressträffen. För Petersson var dock det i sista stund inkomna uttalandet inte alls en kalldusch utan snarare en mycket god nyhet eftersom han ju kommit mycket långt i planeringen på att peka ut Engström och lägga ner utredningen. Här fick han väldigt lägligt ett argument för att på pressträffen kunna hävda att det inte fanns något särskilt nedslående med testresultatet för just vapensamlarens revolver – för här sa faktiskt NFC att inget annat vapen heller skulle kunna knytas till mordet.
Och det betydde i sin tur också att det blev lättare att argumentera för att utredningen skulle läggas ner. Varför fortsätta om det inte går att identifiera det rätta vapnet även om man har hittat det? Typ.
Det gick förstås inte att på pressträffen presentera det där sena NFC-utlåtandet som en framgång för åklagaren. Snarare betonade Petersson att utredningen drabbats av ett bakslag. Som han uttryckte det: ”Vi hade ju förhoppning att vi skulle kunna få klara besked ifrån NFC, men NFC säger att med dagens nuvarande teknik så kommer det förmodligen inte att kunna gå att binda ett vapen till mordplatsen.”
Och det lät ju trist. Vad både Petersson och hans bisittare Hans Melander undvek att säga var att det negativa svaret när det gällde vapensamlarens vapen, nollan, hade lämnats till utredarna av NFC redan i början av 2018, mer än två år tidigare.
Och då, 2018, fanns inget utlåtande från NFC om att det var meningslöst att försöka knyta ett vapen till mordkulorna. Svaret om vapensamlarens revolver borde alltså, då när det kom, ha fått Palmeutredarna att tänka sig för två gånger innan de fortsatte försöka bygga upp sitt inte särskilt starka case mot Engström. Men de valde som vi vet att fortsätta. Och när de nu gjort det var det desto bättre för deras sak om det gick att hävda att det där med testresultat i vapenfrågan inte var något att bry sig om egentligen.
Det stora slagnumret som utredarna annars haft förhoppningar om, utredningen kring DNA-spåren på de anonyma breven, blev däremot ett sådant totalt misslyckande att Petersson inte tog upp den saken under sin långa inledning. DNA-spår på de intressanta breven fanns det, men det var inte Engströms. Petersson kunde inte komma runt frågor om saken efter sin inledning eftersom det skrivits om DNA-testandet tidigare. Men han valde att svara så kort och vagt som möjligt, här fanns inte ens några begränsade poänger att hämta för honom.
De där riktigt fina bevisen som skulle ha livat upp åklagarens i förväg hårt upphaussade avskedsföreställning hade alltså inte materialiserat sig. Det Krister Petersson till sist satt med var bara sin bleka powerpointpresentation, den som bestod av sådant som i all väsentlig utsträckning kunde kännas igen från Thomas Petterssons skriverier.
Det handlade framför allt om att en del vittnesuppgifter pekade på likheter mellan Engströms klädsel och mördarens, om att det inte fanns klara belägg för att Engström verkligen befunnit sig på brottsplatsen som vittne, om att hans egna uppgifter om sitt agerande delvis stämde överens med hur gärningsmannen agerat, om att han sedan tidigare i livet hade viss skjutvana, om att han hade en granne, ”vapensamlaren” som hade en mängd vapen och om att han rörde sig i Palmekritiska kretsar.
Allt det där var sådant som Thomas Pettersson argumenterat kring i Filterartikeln och i sin bok, intressant men inte nytt. Och samtidigt ska det understrykas att det som Krister Petersson presenterade anmärkningsvärt nog inte var hela Thomas Petterssons scenario utan bara valda delar av det, en lightversion om man så vill.
Till exempel tog Palmeåklagaren P inte alls upp journalisten P:s hypotes om hur det kom sig att Stig Engström kunde ha en laddad revolver till hands när han gick ut från Skandiahuset. Det var givetvis en viktig punkt att reda ut eftersom det inte fanns några som helst belägg för att Engström brukade gå omkring beväpnad. Det fanns inte ens några belägg för att han sysslat med skytte på många år eller att han över huvud taget ägde ett skjutvapen.
Och om det inte gick att göra troligt att Engström hade en laddad revolver på sig när han kom ut på Sveavägens vintriga trottoar så gick det ju inte heller att göra troligt att han skjutit Palme.
Thomas Petterssons Grandhypotes
Thomas Pettersson hade för sin del grubblat åtskilligt över detta – klokt nog – och hade till sist snickrat ihop en hypotes som var avsedd att besvara den frågan.
Den ser ut så här: Thomas P föreställer sig helt enkelt att Engström av en slump varit vid Grandbiografen omkring klockan 21 och träffat på Palme där. Då slås han av tanken att det vore en god idé att skjuta statsministern. Han återvänder till Skandiahuset och på något sätt skaffar han nu fram ett vapen i god tid innan föreställningen är över och Palme ger sig iväg. Thomas Pettersson har sedan föreställt sig att Engström smyger sig ut ur Skandiahuset för att skjuta Palme när filmen slutar, går tillbaka till Grand – nu beväpnad – men tappar modet när han står där intill Palme och smyger sig tillbaka in i Skandiahuset igen. Vad som återstår är bara att konstatera att dagens arbetspass är över, stämpla ut och åka hem. När han sedan går ut från Skandia, fortfarande med sin laddade revolver, händer det oväntade: han träffar på paret Palme som kommer gående. Och nu gör han slag i saken.
Det där var förvisso en hypotes som strängt taget var obevisad i varje led. Men det var i alla fall en hypotes.
Och Thomas Pettersson hade lite tur. Han fick efter publiceringen av Filterartikeln en för honom själv högst välkommen hjälp av Mårten Palme. Denne hade ju tidigare uttryckt sin övertygelse om att det var Christer Pettersson som mördat hans far. Och han hade också bestämt hävdat att en man som han själv sett stå på trottoaren strax söder om bion hade tydliga likheter just med Christer Pettersson. Observationen hade Mårten gjort efter filmens slut, just i samband med att föräldrarna började promenera hemåt. Nu sa Mårten i stället till Thomas Pettersson att det kunde ha varit Stig Engström han sett vid biografen.
Stig Engström och Christer Pettersson kan knappast sägas ha liknat varann. Och Engströms ansikte som figurerade rätt flitigt i media de första åren efter mordet borde inte ha varit obekant för Mårten. Det vill säga: om mannen vid bion liknat Engström mer än Pettersson hade det kanske varit naturligt om Mårten slagits av den tanken, antingen redan under de månader som följde direkt på mordet eller i samband med Palmerättegången. Men så skedde inte.
Problemen med Mårten Palmes senkomna tankegångar bör därför framstå som uppenbara. Men för de ganska många personer som ansåg att familjen Palmes uppfattningar borde väga tungt i en bedömning av skuldfrågan var förstås mellansonens nya uttalanden av intresse. Och för Thomas Pettersson var det förstås ett riktigt nytillskott i argumentationsarsenalen.
Vi kan alltså se tydliga argument för att åklagaren Petersson skulle haft en del att tjäna på att ta upp journalisten Petterssons resonemang. Det skulle i alla fall ha gett en hypotetisk förklaring till att Engström dök upp på Sveavägen med en laddad revolver. Och åklagaren skulle ha haft en medlem av familjen Palme på sin sida om han tagit till sig Thomas P:s förklaringsmodell.
Men av någon anledning avstod han. Och vi kan tänka oss orsaker till tveksamhet från åklagarens sida. Det stora problemet med Thomas Petterssons hypotes förutom att det saknades bevis för den var själva logistiken – Stig Engström hade ju bevisligen varit inne på sin arbetsplats strax före mordet och förberett sin hemfärd. Det var högst diskutabelt om han över huvud skulle ha hunnit ta sig från Grand, smyga in osedd i Skandiahuset och ta sig ut igen i tid för att mörda Palme.
Så det som hände var att åklagaren Petersson inte ens låtsades om existensen av journalisten Petterssons försök till gärningsbeskrivning när han framförde sin presentation av fallet under pressträffen.
Och han ersatte den samtidigt inte med en egen variant. i stället för att försöka förklara hur det kom sig att Engström plötsligt dykt upp med en laddad revolver nöjde sig Krister Petersson med de numera smått klassiska orden: ”Vi har inte kunnat sätta ett vapen i handen på honom. Men med tanke på vad som händer säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.”
I sanningens namn hade ju inte heller Thomas Pettersson lyckats hitta någon egentlig förklaring till hur Engström skulle ha få tag i vapnet, han hade bara försökt få till ett scenario där det rymdes ett visst utrymme för planering på den punkten från Engströms sida.
Det fanns alltså luckor och problem i Thomas Petterssons resonemang. Och åklagarens ovilja att bygga sin framställning på långtgående gissningar kan framstå som begriplig. Men priset han betalade var högt: det blev helt enkelt inte mycket kvar för honom själv att säga. Och hans obekväma miner och kroppsspråk under pressträffen tydde på att han fullt ut insåg sitt dilemma.
”Vi känner oss trygga med den ståndpunkten”
Att det hela inte fallit ut så bra visade sig också så fort han avslutat sin inledning. När det var dags för journalister att ställa frågor var det en reporter från TT, Tidningarnas Telegrambyrå, som började. Frågan förtjänar att citeras:
”Det är ju oerhört allvarliga anklagelser som du riktar nu mot en avliden person som inte kan försvara sig överhuvudtaget. Och det gör du trots att det inte finns något mordvapen eller någon förklaring till hur Stig Engström då eventuellt skulle kunna fått tag på ett mordvapen. Och det kommer som sagt inte att bli någon rättslig prövning av de här uppgifterna. Och med all respekt så har ju faktiskt polis och åklagare haft fel förut inom ramen för den här utredningen. Varför ska vi tro på just dig och det du lägger fram nu?”
Petersson svarade med att säga: ”Om det kan övertyga dig eller någon annan så vore det ju naturligtvis av godo, men det är liksom så långt som vi har kommit”.
Det lät kanske inte så kraftfullt. För att ändå sätta någon sorts pondus bakom sitt uttalande tillade han: ”Vi känner oss trygga med den ståndpunkten som vi har kommit fram till”.
Samtidigt bar inte Peterssons uppsyn något särskilt övertygande vittnesbörd om trygghet. Och Dagens Nyheters ledare följande dag inleddes med de skoningslösa orden: ”Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.”
Kritiken mot Peterssons slutsatser kom mycket att handla om att han på svaga grunder pekade ut en avliden person som inte kunde försvara sig själv.
Mindre uppmärksammat blev att han knappt kommenterade hur han kommit fram till att Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson saknade värde.
Och minst lika anmärkningsvärt men också väldigt underrapporterat: att han gick förbi hela raden av vittnesuppgifter om en organiserad operation runt mordplatsen under kvällen – det där som ursprungligen hade framstått som så intressant i förhållande till Engström. Varför hade Petersson och Palmegruppen plötsligt släppt det? Det berörde inte åklagaren.
Många hade väntat sig att åklagaren P skulle lägga fram ett skrivet dokument där han på ett övergripande sätt gav bakgrunden till det smått historiska beslutet att lägga ner utredningen av mordet på Sveriges statsminister.
Det gjorde han alltså inte. Visserligen hade han gjort en powerpoint där han på traditionellt sätt lagt in nyckelorden i den muntliga framställning han drog. Men den var i sanningens namn mer stolpar för honom själv än ett juridiskt dokument. Och det gick inte heller ut något erbjudande från Åklagarmyndighetens hemsida till den som var intresserad att skaffa sig ett eget exemplar av Peterssons bildspel.
(Jag har i alla fall fått tag i det, och den som vill titta på det hittar det här.)
För fullständighetens skull måste ändå nämnas att åklagaren Petersson faktiskt presterade ett formellt skriftligt dokument om sitt beslut – om än ett mycket kort och föga uppmärksammat sådant. Förutom lite siffror, bokstavskoder och adressrader av det slag som alltid finns på myndighetshandlingar så utgörs texten av följande:
”BROTT Mord. BESLUT Förundersökningen läggs ned. Skäl: Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. Motivering: Den misstänkte har avlidit”.
Och så Krister Peterssons namn under beslutet.
Det är alltihop.
Som sammanfattning av slutet på 35 års utredande av ett sensationellt mord är det ju ganska ordknappt.
Petersson har generellt sett hittills inte fått någon kritik alls från sina överordnade i Åklagarmyndigheten. Utom på en punkt. Vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin har faktiskt bannat honom lite lätt för att han inte lämnat någon skriftlig förklaring till varför han lade ner utredningen. Hon menade visserligen att han enligt lagen inte var skyldig att motivera sitt beslut på annat sätt än genom det som nyss citerats ovan. Men hon tyckte faktiskt att ”med hänsyn till ärendets mycket speciella karaktär” skulle det lämpliga ha varit att Peterssons skriftliga beslut innehöll i alla fall det viktigaste av det han sa på pressträffen.
Det är svårt att säga emot henne.
Men även om Krister P presenterat en sammanhängande skriven text som byggde på hans powerpoint så hade det inte räckt särskilt långt. Thomas Pettersson skildrar i andra upplagan av sin bok sin egen och Filterredaktören Mattias Göranssons besvikelse över hur lite KP haft att säga:
”När pressträffen var över tittade jag och Göransson förvånat på varandra. Vi hade fått rätt i sak, men fanns det inget mer?”(Sid 257).
Så långt Thomas Pettersson.
Vad vi kan se är alltså följande: inte nog med att Krister Petersson inte hade några nyheter att komma med – det var också så att han i stort sett valde att undvika att kommentera en hel rad centrala frågeställningar i mordutredningen. Och då talar vi om sådana frågeställningar som hade varit närmast självklara att ta upp vid en nedläggning av den.
Förutom att han gled förbi de problem som var direkt knutna till utpekandet av Engström så handlade det alltså om sådant som gällde en värdering av Lisbeth Palmes centrala roll i utredningen, framför allt hennes bestämda utpekande av Christer Pettersson som mördare – och också om alla de där tecknen på en organiserad övervakningsoperation kring mordplatsen som plötsligt inte bedömdes som intressanta längre.
Det Krister Petersson gjorde genom sin tystnad om ett antal nyckelfrågor var ju i praktiken att lämna över till andra att uttolka bakgrunden till nedläggningsbeslutet. Och den som ligger närmast till hands att göra en välvillig uttolkning av åklagarens case är väl i så fall Thomas Pettersson, den som ursprungligen formulerat de slutsatser som Krister Petersson valt att ansluta sig till.
Det vill säga: ju mer åklagaren Petersson väljer att glida undan, desto mer måste vi lyssna på journalisten Pettersson om vi är ute efter att leta efter någon sorts rim och reson i nedläggningsbeslutet.
Samtidigt är det värt att notera att Krister Petersson – genom att medge att hans bevisning emot Engström inte skulle ha räckt till ett åtal om denne levat – på sitt sätt bekräftade att mordfallet faktiskt inte är löst. Frågorna kvarstod alltså även i Krister Peterssons värld den 10 juni, det var bara så att han själv inte hade lust att fördjupa sig i dem längre.
Man kan ana en missräkning på Petersson i det avseendet från hans överordnade, vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin. Och exakt vad den missräkningen tycks ha handlat om tar Lars Olof Lampers upp i sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att om inte Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.
Det där är en talande formulering från Åklagarmyndighetens näst högsta företrädare. Den säger något mer än vad som kanske framgår vid en första läsning. Som Lars Olof Lampers uppmärksamt noterar: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord i Lampers bok.)
Om Lars Olof Lampers har rätt i sin tolkning är det alltså detta som är den djupare innebörden i att Johansson Welin hade velat att Krister Petersson skulle ha varit mer utförlig i sin motivering av nedläggningsbeslutet – han borde, enligt henne, kraftfullt ha framfört en argumentering för att det inte fanns något mer att diskutera, fallet var löst, tiden för att spekulera var över.
Kanske kände Krister Petersson att det trycket på honom hade funnits från högre instanser. Och kanske kände han så mycket olust att han markerade emot den roll som tilldelats honom på två sätt. Dels genom att poängtera att hans bevisning faktiskt inte skulle ha räckt till ett åtal. Och dels genom att vägra att formulera ett skriftligt beslut där han lade ut texten mer än vad han egentligen ansåg att det fanns belägg för.
Om det var en protest från hans sida så var det förstås en halvt obegriplig protest.
Var det så åklagaren Petersson egentligen tänkte – och var det detta som låg bakom hans närmast lidande framtoning på pressträffen? Svaret på det får vi först om han någon gång väljer att prata mer öppenhjärtigt om bakgrunden till sitt beslut.
Nedläggningsbeslutet innebar i alla fall att en mängd utredningsmaterial snart kom att släppas till allmänheten. Och så fort han kunde passade Thomas Pettersson på att läsa väsentliga delar av förundersökningsmaterialet från utredningen av Engström.
Där fanns förstås en del detaljer om Palmegruppen sysslat med i sin utredning av den Skandiaanställde grafikern. Man hade exempelvis kontrollerat hans skjutresultat från Armétygförvaltningens skytteklubb, man hade tittat på hans medicinska journaler, man hade pratat med den nya ägaren till det hus som Engström och hans hustru haft i Täby – och så vidare.
Frågan är bara: vad gav egentligen detta? Var och en som studerar materialet kan bilda sig en egen uppfattning. Thomas Pettersson summerar i alla fall för sin del: ”Även om läsningen var intressant fanns där inga betydelsebärande nyheter för mig”. (Sid 273).
Det vill säga: utredningsmaterialet visade i svart på vitt att anledningen till att Krister Petersson inte sa något nytt till Stig Engströms nackdel på presskonferensen var att han inte hade något nytt av det slaget att säga.
Vad ska vi då göra om vi vill ge beslutet att peka ut Engström en hygglig chans till rättvis bedömning? Tja, i så fall blir det nog nödvändigt att fördjupa oss i vad den egentliga inspiratören till beslutet, Thomas Pettersson själv, har att bidra med.
Både Filterartikeln och Thomas Petterssons bok har diskuterats utförligt här på bloggen. I en serie postningar har jag riktat invändningar mot hans resonemang. Här, här, här och här. Och jag har också publicerat flera svar från honom: här, här och här. Dessutom har ett antal kommentatorer bidragit till att fördjupa debatten.
Det som har sagts förut går alltså fortfarande bra att läsa och behöver inte upprepas nu.
Men det nya, det som tillkommit efter det att utredningen lagts ner med en slutsats som så att säga gett Thomas Pettersson rätt, förtjänar givetvis särskild uppmärksamhet.
Jag kommer därför i min nästa postning att gå igenom det som är nytt i andra upplagan av Den osannolika mördaren. Och därefter ska jag ta en ordentlig titt på ett tämligen nyproducerat avsnitt av tidskriften Filters podcast, Filterpodden # 24, där Thomas Pettersson och Mattias Göransson tillsammans i detalj lägger fram en långt utvecklad teori om Stig Engströms agerande steg för steg. De går långt utanför vad Krister Petersson sa vid pressträffen. Har de djärvt lyckats leta sig fram till en sanning som Krister Petersson inte vågade presentera för att han inte hade alla bevisen? Eller har de suttit och spekulerat på dåligt underlag för att ge ökad trovärdighet åt en slutsats som egentligen inte räcker hela vägen?
Vi kommer till vad jag har att säga om den saken. Och alla som tar del av mina slutledningar kommer att ha möjligheter att kommentera dem i den fortsatta debatten här på bloggen.
Givetvis kommer jag att upplåta särskilt utrymme åt Thomas Pettersson, Mattias Göransson och Krister Petersson om de önskar delta i diskussionen vilket jag hoppas att de gör.
Jag brukar säga det och jag säger det gärna igen: det är den levande diskussion som alla kommentatorer bidrar med som gör den här bloggen till den mötesplats för tankar som jag vill att den ska vara. Tack för era insatser hittills – och jag hoppas ni fortsätter på samma sätt. Och när det gäller den här artikelserien: särskilt tack till en ofta återkommande kommentator, Jörgen G, som tagit sig tid att utanför diskussionen på bloggen förse mig med kunskaper och synpunkter kring flera av de frågeställningar som jag ska återkomma till.
Gunnar Walls blogg 
.png){kind=link}
