Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

Vad är det som är nytt i nyutgåvan av Den osannolika mördaren? De nya kapitlen är skrivna sedan åklagaren Krister Petersson gav Thomas Pettersson rätt och sedan Thomas Pettersson tagit del av det släppta utredningsmaterialet kring Stig Engström. Boken skulle kunna sätta sista spiken i kistan och definitivt etablera Engströms skuld. Gör den det?

THOMAS PETTERSSON KOM tidigare i år ut med en ny uppdaterad upplaga av Den osannolika mördaren.

När första upplagan kom ut var Skandiamannen bara en teori av många om Palmemordet. När andra upplagan publicerades var Thomas Petterssons teori sedan en tid tillbaka den officiella versionen av vad som hände den där kvällen på Sveavägen.

Det låter som om den nya upplagan borde vara högintressant läsning. Den har kommit ut relativt sent efter Krister Peterssons beslut att lägga ner utredningen. Och det betyder att läsaren har skäl att vänta sig något djuplodande och sammanfattande om den nya situationen där det plötsligt inte finns en Palmeutredning längre.

Är Thomas Pettersson nöjd? Lägger han till viktiga förklaringar som inte Krister Petersson kom med? Övertygar han den som tidigare varit tveksam? Det var frågor jag ställde mig innan jag började läsa nyversionen av Den osannolika mördaren. (Svar på frågorna kommer i slutet av recensionen.)

För att börja rent handfast: hur mycket är det som är nytt? Det enkla och uppenbara svaret är att boken innehåller åtta nyskrivna kapitel, sammanlagt omkring 60 sidor.


Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 2

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det förra avsnittet tog jag särskilt upp:

  • hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
  • hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
  • och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I det här avsnittet tar jag upp den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. I två kommande avsnitt tar jag upp ett avsnitt av Filterpodden där Thomas Pettersson diskuterar mordutredningen med Filters chefredaktör Mattias Göransson..


Men det är mera som är nytt än så. I själva verket har Thomas Pettersson skrivit om texten på många ställen – exakt var får läsaren leta reda på själv genom att jämföra upplagorna stycke för stycke. Ibland rör det sig bara om redaktionella finputsningar eller naturliga uppdateringar. Men några gånger är det mer intressant än så.

Redan på sidan 11 hittar vi ett tillägg som är värt att notera. Där skriver Thomas Pettersson om observationer utanför biografen Grand vid tidpunkten för slutet på sena föreställningen av Bröderna Mozart, alltså då paret Palme kom ut från bion. Flera vittnen har berättat att de sett en man som de uppfattat som avvikande, mystisk eller hotfull. Dessa observationer, tillsammans med vittnesiakttagelser från tiden kring filmens början, har gett upphov till föreställningen om ”Grandmannen”, en person som skulle kunna vara Palmes mördare.

Det ingår i Thomas Petterssons teoribildning att de där observationerna – i alla fall en del av dem – handlar om Stig Engström. Resonemanget han för i boken går ut på att Engström varit ute på stan och ”druckit middag” vid 21-tiden och sett paret Palme utanför biografen Grand. Han har sedan kommit tillbaka till bion efter föreställningens slut för att skjuta Palme, men så har modet svikit honom. Han återvänder till Skandiahuset för att stämpla ut och bege sig hemåt. När han kommer ut på gatan träffar han på paret Palme. (Sidan 213f – sidhänvisningar i denna recension är till nya upplagan om inte annat anges.)

Det resonemanget finns redan i gamla upplagan och redan där har Thomas Pettersson lyft fram vissa vittnesmål som han anser understödjer teorin. Men i den nya har han petat in ytterligare ett vittne. Det är programmeraren Lars K. som i ett förhör från juni 1987 berättat om en man han observerat. Så här skriver Tomas Pettersson om Lars K, sidan 11 alltså:

”Han såg en man klädd i mörka kläder och en ’sportmössa med skärm’. Mannen stod till vänster om entrén, verkade inte vara någon biobesökare och såg ut som en blandning mellan TV-figuren Marve Fleksnes och skådespelaren Björn Gustafsson. Personen gjorde ett töntigt intryck, summerade [Lars K].”

Det där låter ju lite spännande när man läser Thomas Petterssons bok. Om Engström var där så var han ju verkligen inte någon biobesökare. Han hade enligt egen utsago mörka kläder under mordkvällen. Det stämmer också. Och hans traditionella herrkeps kanske inte brukade beskrivas som en ”sportmössa med skärm”, men skärm hade den ju.

Den komiska rollfiguren Fleksnes, spelad av Rolv Wesenlund, såg ut så här.

Och den Björn Gustafson (med ett s om vi ska vara noga) som åsyftas här är skådespelaren som bland annat är känd för att ha gestaltat Dynamit-Harry i filmerna om Jönssonligan.

Likheter med Stig Engström? Det kanske man kan hävda med lite god vilja. Men vad som är anmärkningsvärt är vad Thomas Pettersson inte tog med när han refererade förhöret med Lars K. Så här står det nämligen också i protokollet:

”Kommer inte ihåg några detaljer i mannens utseende eller klädsel men säger att denne var av medellängd och var sportigt klädd, i jacka och byxor. Jackan kan ha varit blå, i alla fall gav den, liksom byxorna, ett mörkt intryck. På huvudet hade han en sportmössa med skärm, Klädseln såg ut att vara skidkläder i Domus-stil från 50-60-talet.”

I övrigt bedömer Lars K att mannen var runt 40 och inte hade glasögon.

Den här utstyrseln är från en annons som publicerades i dagspressen i januari 1958. Och det är sannolikt en man med klädsel av det här slaget som vittnet Lars K försöker beskriva.

Om mannen hade något att göra med Palmemordet är förstås en öppen fråga. Men vad vi kan konstatera är att det inte låter särskilt mycket som den prydliga och konservativa klädsel för kontorsbruk som Stig Engström förknippas med. Den som vill skulle ju på minst lika goda grunder kunna säga att det signalement Lars K här lämnar hade vaga likheter med Christer Petterssons. Eller med Lasse Åbergs rollfigur Stig Helmer i Sällskapsresan 2 – Snowroller.

Thomas Petterssons högst ofullständiga återgivande av vad Lars K berättat i detta särskilt inlagda tillägg är inte ägnat att rent generellt öka tilltron till hans omarbetningar av boken.

Engström på jobbet den 3 mars?

sidan 40 har Thomas Pettersson lagt in ett annat nytt avsnitt. Det handlar om en kollega till Stig Engström, icke namngiven, som kommer till jobbet på måndagsmorgonen efter mordet, alltså den 3 mars. Enligt Thomas P:s referat konstaterar kollegan då att Stig Engström är på arbetsplatsen. Han hör nämligen hur Engström talar i telefon inne på sitt rum. Det hörs av det Engström säger att han är bekymrad över att det signalement som lämnats på gärningsmannen egentligen gäller honom själv.

Thomas Pettersson skriver: ”Kollegan uppfattade det som om Engström talade med någon på polisen, men något sådant samtal finns inte noterat så det måste ha varit någon annan”.

Enligt Thomas Pettersson – som i en not uppger att han gjort en mobilintervju med kollegan – blev denne ”väldigt illa berörd”. (Sidan 41, 301)

Här låter det alltså som om Stig Engström – tvärt emot den bild han ger i förhören – hade tagit sig till Skandia under sin första semesterdag i stället för att ha rest till Idre under helgen. Och det lät vidare som om han fört ett mystiskt samtal om att han blivit utpekad som mördare med någon okänd person, definitivt inte med polisen.

Det är lätt att tycka att detta låter graverande för Engström: varför var han på Skandia den måndag då han hade semester, ett besök som han tydligen inte velat kännas vid efteråt? Är detta ett ytterligare bevis på vad Thomas Pettersson brukar beskriva som Engströms ständiga lögner – och också ett bevis på att han denna morgon inne på sitt rum anförtror en hemlig kontakt att han känner sig utpekad för mordet, att han fruktar att det håller på att gå illa när sanningen hotar att hinna ifatt honom?

Det skulle man kunna tro. Men nu finns det ett meddelande som denne Skandiamedarbetare skickat till Leif GW Persson, ett meddelande som gått vidare till utredningen och som nu blivit offentligt med bara några få maskningar.

Där kan vi konstatera följande: medarbetaren är i stort sett säker på att hans arbetskamrat Stig pratade med polisen. Han menar också att Stigs berättelse, särskilt om vad han hört Lisbeth Palme säga om gärningsmannen, förefaller trovärdig. Han beskriver Stig Engström som ”rekorderlig”, någon som han ”i ett sådant här sammanhang skulle ha fullt förtroende för”.

Den känsla av obehag som Thomas Pettersson refererar tycks ha att göra med att arbetskamraten helt enkelt tyckte det var pinsamt att han tjuvlyssnat.

Inte minst viktigt, arbetskamraten är osäker på vilket datum det var.

Och intressant nog, vilket förstås Thomas Pettersson känner till men inte nämner, så finns det i utredningsmaterialet uppgifter om ett telefonsamtal med polisen som Stig Engström hade måndagen den 10 mars, första dagen på arbetet efter semestern. Det vill säga: på dagen en vecka efter måndagen den 3 mars. Och innehållet i det samtalet stämmer alldeles utmärkt med arbetskamratens minnesbilder.

Påståendet att Stig Engström egentligen var på Skandia under måndagen då han borde ha varit i Idre för att åka skidor är dock inget nytt för just andra upplagan av Petterssons bok. Det finns med redan i första upplagan (sidan 43) där Thomas Pettersson berättar om en prao-elev som Engström ansvarade för och som kommit till Skandia veckan före mordet.

I första upplagan kallar Thomas Pettersson honom för Henrik Hallin. I den nya upplagan använder han i stället personens riktiga namn, Fredrik Thelin. Annars är uppgifterna desamma. (Jag skriver ut Fredrik Thelins namn eftersom jag varit i kontakt med honom och han inte har några invändningar. Vi återkommer till vad han berättade för mig.)

Thomas Pettersson berättar att Fredrik som bodde med sina föräldrar i Norrland gjorde praktik på Skandia och hade haft Stig Engström som handledare veckan före mordet. Jag citerar ur boken (sid 41):

”Nu väntade en vecka med en annan ledsagare – Engström skulle ju vara ledig – men Stig kom ändå in till jobbet och hade massor att berätta.

– Han sa att han sprungit efter gärningsmannen, men inte hunnit ikapp honom, säger Thelin. Det var hur spännande som helst för mig att höra honom berätta, att han varit så nära händelserna.

Som Fredrik Thelin minns det gick Stig mest runt och delgav sin historia för den som ville lyssna. Det blev inte mycket gjort. Och det var i sin ordning, Engström hade ju faktiskt semester.”

Så skriver alltså Thomas Pettersson. Och i en fotnot (sid 247 gamla upplagan, sid 302 nya upplagan) tillfogar han att Fredrik hade ”tydliga minnen av hur Stig kom in till Skandia måndagen den 3 mars, och att han då sade att han sprungit efter gärningsmannen”.

Det fanns alltså två uppseendeväckande inslag i Fredrik Thelins berättelse så som Thomas Pettersson framställer den: att Engström av någon anledning tagit sig in till jobbet under semestern och att han sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom.

Som vi snart ska se hänger de här elementen ihop, alltså att Stig Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars och att han skulle ha sagt att han jagade mördaren.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Engström i polisförhör inte alls sagt att han jagat mördaren. Han har i stället talat om att han gjort ett försök att springa ikapp några poliser för att ge dem det signalement som han hört från Lisbeth Palme. Det är en anmärkningsvärd skillnad.

I nya upplagan av boken har Thomas Pettersson också med ett referat av en intervju med en icke namngiven person som beskrivs som en ”mellanchef på Skandia”. Den personen citeras så här:

”Stig hade ju förföljt mördaren uppför trapporna och över Malmskillnadsgatan. Det är också den versionen som levt kvar inom Skandia, vad jag kommer ihåg så här långt efteråt.” (sidan 41-42).

Den versionen ligger verkligen långt från versionen att Engström bara gjort ett kort och misslyckat försök att hinna ifatt poliserna. Till polisen sa nämligen Engström att han bara sprang till Luntmakargatan, alltså före trapporna, för att sedan vända om.

Med andra ord: den som misstänker Engström för att vara mördaren tycks här få stöd för att denne ljuger som det passar honom, än si och än så.

Thomas Pettersson har i den nya upplagan (sidan 50) lagt in ett kort avsnitt som syftar till att förklara varför Engström snart kommer att backa från sin version om att han förföljt mördaren.

Där skriver han om hur vittnet Lars J framträder i Aftonbladet lite senare under Engströms semestervecka. Lars J är vittnet som stått inne i gränden och som efter en stunds väntan tagit upp jakten på mördaren. I Lars berättelse – som nu blir känd – ingår inte att han sett Engström springa efter gärningsmannen, det är bara Lars själv som gör det. Thomas Pettersson skriver: ”Därmed sprack den historia Engström dragit för kollegorna på Skandia – om att han förföljt mördaren.”

Lars framträdde i Aftonbladet den 4 mars. Och Thomas Pettersson menar alltså att Engström inte gärna kunde sprida sin historia om hur han jagade mördaren efter det att Lars framträtt i media. Den slutsatsen har sin logik. Det betyder i praktiken att den enda tänkbara dagen då han kunde ha berättat något sådant på sin arbetsplats var måndagen den 3 mars.

Thomas Petterssons uppgifter är alltså intressanta kan man tycka, såväl det där med att Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars som att han då sagt att han jagat mördaren, till och med ända upp på Brunkebergsåsen.

Frågan är bara om Thomas Pettersson har rätt.

Var det verkligen troligt, kan vi fråga oss, att Engström skulle ha sagt till kollegorna att han försökte hinna ifatt gärningsmannen? Det strider ju mot allt han sagt i polisförhör liksom när han hördes i tingsrätten och hovrätten. Redan när han talade med polisen den 1 mars hade han ju varit tydlig med vad han också konsekvent återkom till i senare förhör, nämligen att han försökt springa ifatt poliserna som gett sig av för att ge dem signalementsuppgifter, inte att han jagat mördaren.

En möjlighet skulle ju vara att Fredrik Thelin och den anonyme mellanchefen kommit ihåg fel, sådant händer – särskilt många år efteråt.

Men en annan möjlighet som alltid måste beaktas när skribenten har en agenda är att vittnesuppgifterna blivit återgivna på ett felaktigt sätt så att de passar de önskade slutsatserna.

Journalister ska ju inte slarva eller glida på sanningen. Men vi har redan tittat på Thomas Petterssons försök att stötta sin tes om Engströms besök på jobbet den 3 mars med arbetskamraten som hört Engström tala i telefon. Och då har vi kunnat konstatera att dennes egna uppgifter pekade på att telefonsamtalet han hörde var från den 10 mars.

”Samma dag som minnesstunden”

Mellanchefen är anonym i Thomas Petterssons bok, så hans uttalanden har jag inte kunnat kolla med honom själv. Men Fredrik Thelin kontaktade jag och ställde de frågor jag tyckte var nödvändiga – om datumet för när Engström var på Skandia, om han sagt att han jagade mördaren och om hur långt han hävdat att han sprungit.

Fredrik Thelin var mycket tydlig med sina svar. Jag återger här det väsentliga ur vårt samtal och har givetvis kollat med Fredrik att jag uppfattat honom rätt.

GW: Vet du hur lång din praktik på Skandia var och när den var?

FT: Jag har hela tiden trott att den var två veckor. Men det som jag vet med bestämdhet är att jag var på Skandia innan mordet, troligen hela veckan, och att jag också var där den dagen då det hölls en minnesstund för Palme i Stockholm. Det var fullt med folk nere på Sveavägen och vi var många på Skandia som hade samlats i ett rum ovanför mordplatsen där vi kunde titta ner. Och då var Stig Engström med och berättade om mordkvällen. Jag nämnde minnesstunden för TV-journalisten Lars Olof Lampers. Och när han kollade upp datumet fick jag veta att det var den 10 mars. Så det skulle betyda att jag var på Skandia i tre veckor, inte två.

GW: Eller kan du ha varit ledig veckan efter mordet, samtidigt som Stig Engström, och kommit igen den 10 mars?

FT: Det jag vet är att under den där perioden på Skandia fick jag också handledning av andra. Jag var på tryckeriet och jag fick vara med på filmning och i någon filmredigeringsstudio. Så det är mycket möjligt att jag var på plats fast inte med Stig den där veckan emellan, men det kan jag inte svara på.

(Efter vårt samtal kontrollerar Fredrik med sin mors almanacksanteckningar från 1986. Och där framgår att han var på praktik i Stockholm också veckan som började den 3 mars, alltså då Stig Engström hade semester.)

GW: Kan Stig Engström ha varit på Skandia någon gång under veckan då han hade semester?

FT: Det kan jag inte säga något om. Det jag kommer ihåg är att jag träffade honom samma dag som minnesstunden, efter hans semester. Och att han då berättade att han sprungit samma väg som mördaren.

GW: Sa han att han jagat mördaren?

FT: Det kan jag inte säga att han sa.

GW: Sa han hur långt han hade sprungit? Till exempel att han skulle ha sprungit upp på åsen?

FT: Nej, jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt. Och så berättade han att polisen hade skickat ut hans signalement i stället för mördarens och att han var orolig för det.

GW: Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?

FT: Det minns jag inte. Det är själva minnesstunden som har etsat sig fast mest i mitt minne. Jag vet alltså att Stig Engström var där och jag vet att han gärna ville vara i centrum och berätta om mordkvällen. Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.

GW: Det står i Thomas Petterssons bok att Engström inte fick mycket jobb gjort när han gick omkring och pratade om mordet på Skandia, men att det var i sin ordning eftersom han faktiskt hade semester. Men det där är ingenting som du har sagt?

FT: Nej, det kommer inte från mig. Och jag har hela tiden varit jättetydlig, både mot Lars Olof Lampers och framför allt mot Thomas Pettersson, att jag egentligen inte har någonting att bidra med förutom några få saker. Jag vet att jag var på Skandia under veckan före mordet och att det var Stig som tog emot mig första dagen, Det var också han som var min handledare de dagar jag var där den veckan. Jag vet att jag var där på minnesstunden och att Stig Engström var det. Då sa han att han hade sprungit efter mördaren, åt det håll som mördaren försvann. Och han sa också att det signalement som polisen gått ut med först, det var hans signalement och inte mördarens.

Så långt mitt samtal med Fredrik Thelin. Det går alldeles uppenbart inte att använda honom som stöd vare sig för att Stig Engström varit inne på Skandia den 3 mars eller att Engström sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom – eller för att Engström påstått att han sprungit ända upp på åsen.

Fredrik Thelin kan alltså inte säga om Engström kunde ha återvänt till Skandia någon gång under sin semestervecka. Men det finns ett i sammanhanget ganska tungt vägande vittne som helt avfärdar det. Det är tjänstemannen Roland B som hade ansvar för tidsregistreringen av personalens närvaro på företaget. I ett polisförhör från juni 1986 har han berättat om sina kontakter med Engström helgen direkt efter mordet. Och så tillägger han:

”Sedan så vet jag att han inte var synlig här på kontoret kommande vecka.”

Roland B säger att han visserligen inte kan gå i god för om Engström var i Idre, men ”att han inte varit på arbetsplatsen är helt klart.”

Längre fram i boken, framför allt i kapitlet ”Den sannolika mördaren”, har Thomas Pettersson gjort ytterligare och mer omfattande ändringar. Bland annat har han lagt in en del hänvisningar till något han beskriver som Stig Engströms förväxlingsstrategi. Exakt vad han menar med det kommer trots allt inte fram lika tydligt i boken som i ett samtal han har med Mattias Göransson i avsnitt 24 av Filterpodden, en podcast som produceras av tidskriften Filter. Det som sägs där är så nära knutet till den nya upplagan av boken – men mera tydligt uttryckt och med en del ytterligare anmärkningsvärda påståenden – så att jag bestämde mig för att behandla även den sändningen i denna artikelserie.

Í de två följande avsnitten av denna genomgång ska vi därför noga titta på vad som sägs i Filterpodden – bland annat just om ”förväxlingsstrategin”. Men i resten av det här avsnittet ska jag i stället säga något om de åtta nyskrivna kapitlen i den nya upplagan av Thomas Petterssons bok.

Först en allmän reflektion: lite grann på samma sätt som Thomas Pettersson var besviken på Krister Peterssons föredragning den 10 juni kan det sägas att de nya kapitlen inte riktigt lever upp till vad som kanske kunde förväntas. Den andra upplagan av boken kom ut ett och ett halvt år efter den första. Och under den tiden har Thomas Pettersson förvandlats från en uppstickare i debatten om Palmemordet till en sorts inofficiell förvaltare av den etablerade myndighetsversionen. Det var alltså naturligt att i alla fall hoppas på att Thomas Pettersson skulle leverera det som Krister Petersson inte gjorde, något nytt och riktigt övertygande.

Det tycker jag inte han gör.

”Fel galning”

Det första nya kapitlet heter ”Stieg Larssons ensamma galning”.

Bakgrunden är att ungefär samtidigt som första upplagan av Den osannolika mördaren kom det ut en annan Palmebok, Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet av Jan Stocklassa.

Den väckte uppmärksamhet – framför allt internationellt – genom att författaren presenterade ett försök till lösning på mordgåtan som han menade utgick från de efterforskningar som journalisten och författaren Stieg Larsson gjort i ämnet. Stieg Larsson var ju – om någon av denna bloggs läsare lyckats missa det – författaren till tre enormt framgångsrika spänningsromaner om hackern Lisbeth Salander. Och Jan Stocklassas bok fick därmed en riktig publicitetsskjuts över i stort sett hela världen – tanken på att Stieg Larsson varit sanningen om Palmemordet på spåren lät onekligen spännande.

Stocklassa skissade i sin Palmebok på en omfattande konspiration som involverade såväl den sydafrikanska apartheidregimen som svenska högerextremister. Och det Thomas Pettersson försöker sig på i detta kapitel är egentligen att göra anspråk på att själv vara Stieg Larssons verklige efterföljare. Stieg Larsson hade vid sidan av funderingar om en konspiration nämligen också lekt med tanken på att mördaren kanske egentligen var en ensam galning. Thomas Pettersson skriver att Palmeutredarna hittade en sådan lösning i december 1988 i form av Christer Pettersson och tillägger: ”Tyvärr var det fel galning, vilket ledde till att hypotesen om en ensam gärningsman kom att misskrediteras.”

Som vi konstaterat i förra delen av denna artikelserie var Thomas Petterssons slutsats i Filterartikeln från 2018 om Stig Engström som ensam gärningsman av tämligen färskt datum. Bara några månader tidigare hade han gjort sitt bästa för att ge Palmeutredarna bilden av att Engström fungerat som redskap i en konspiration.

Med de formuleringar han använder i det här kapitlet beskriver han alltså inte bara Stig Engström som ensam ansvarig för statsministermordet, utan också som en ”galning”. Alldeles oavsett vilken uppfattning man har om Stig Engströms eventuella skuld till dådet på Sveavägen är det en karakterisering av Skandiatjänstemannen som inte vilar på något som helst seriöst underlag – det finns helt enkelt inga uttalanden om honom från folk i hans omgivning som beskriver honom på det sättet. Och enligt vad som är känt har det aldrig gjorts några psykiatriska diagnoser på Engström som (med ett slappt språkbruk) skulle kunna användas för att kalla honom ”galning”.

Är jag petig nu? Nej, det tycker jag inte. Om man som Thomas Pettersson vill framställa mordet som ett vansinnesdåd är det naturligtvis också hans uppgift att visa att personen han pekar ut i någon mening var vansinnig, åtminstone vid tidpunkten för dådet. Särskilt med tanke på den i övrigt bristfälliga bevisningen mot Engström framstår den här illa underbyggda etiketteringen av dennes psykiska tillstånd som rätt stötande.

I den nyss citerade korta meningen lyckas Thomas Pettersson dessutom pricka in ytterligare två mycket tvivelaktiga påståenden.

Det är för det första också högst tveksamt om det är riktigt att kalla Christer Pettersson för en galning. Pettersson var förvisso en mycket mer instabil person än Stig Engström, vilket bland annat visade sig i den långa listan av planlösa brott som han dömts för. Men som vi vet dömde tingsrätten honom till fängelse för Palmemordet vilket ju vilade på bedömningen att han i alla fall i februari 1986 varit frisk nog för att vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

För det andra kan man knappast säga att rättegångarna mot Pettersson minskade allmänhetens tilltro till att det låg en ensam gärningsman bakom mordet. Snarare kan man säga att åtalet mot Pettersson för lång tid etablerade uppfattningen att mordet var resultatet av en ensam persons tämligen impulsstyrda agerande. Innan dess hade som bekant PKK-spåret haft en central roll i utredningsarbetet. Och den friande domen mot Pettersson följdes av bland annat Palmeutredarnas arbete med ”gärningsmannaprofilen” (som utgick från hypotesen om en ensam mördare) och med resningsansökan till Högsta domstolen angående Christer Pettersson.

Den allvarliga bristen med åtalet mot Pettersson – att han ställdes inför rätta utifrån en väldigt svag bevisning – har först långt i efterhand blivit uppenbar för den genomsnittsliga TV-tittaren. Och så sent som 2016 gjorde statsminister Stefan Löfven ett uttalande med innebörden att han trodde att Christer Pettersson var Palmes mördare. Det om något är ett tydligt tecken på att teorin om en ensam gärningsman inte varit diskrediterad särskilt länge.

Kanske Thomas Pettersson hämtat inspiration till sina formuleringar ur faktumet att han själv tämligen nyligen gått från att argumentera för en mordkomplott med Engström som hitman till att Engström agerat ensam. Han vill kanske helt enkelt förmedla intrycket av att det varit mycket, mycket svårt att inse att det handlade om en ensam gärningsman förrän ungefär 2018 då han själv på något sätt landade i den slutsatsen.

Förhören med stugägarparet

I samma kapitel som Thomas Petterson tar upp Stieg Larsson berättar han också om hur Palmeutredarna förhörde det par som ägde den stuga i Idre som Stig Engström och hans fru hyrt första veckan i mars. Mannen i uthyrarparet kände Engström ytligt och hade i samband med förhöret reagerat över utredarnas uppenbara misstänksamhet mot denne. Han hade menat att Engström var fel typ för att vara Palmes mördare. En av förhörsledarna hade då sagt: ”Du tror inte att det var Engström, men det här fallet är snart löst ska du veta”.

Här syns reportaget om Stig Engström i Kringelfjords-Nytt, det lokala nyhetsbrevet för friluftsområdet där Engström och hans fru vistades efter Palmemordet.

Det är i alla fall så mannen i paret själv beskrivit replikväxlingen. Han har skildrat hur han och hustrun förhördes i en artikel han skrivit i det lokala nyhetsbrevet Kringelfjords-Nytt, nummer 2 2018. Hans beskrivning går bra ihop med förhörsprotokollen som nu blivit offentliga med bara begränsade maskningar. Till exempel bekräftas det i protokollen att han rätt noga blev förhörd om sitt privatliv samt sina egna och sina släktingars eventuella militära kopplingar. Han skriver också att hustrun samtidigt blev förhörd separat och även det stämmer. Datum för förhören anger han till den 25 juni 2018, och det är det datum som också finns i protokollen.

Några direkta försök från utredarnas sida att påverka paret finns dock inte redovisade i förhörsprotokollen. Men det hade ju också varit överraskande om det gjort det. Dels ska förhör handla om vad den hörde har att bidra med, inte vad förhörsledaren tycker. Och dels är det ju enligt regelboken inte meningen att förhörsledarna ska plantera slutsatser hos de personer som hörs.

Vi vet ju inte exakt vad som sades utanför protokollet, kanske utredarna inte alls försökte påverka stugägarna, kanske de inte alls hintade grovt att Stig Engström var Palmes mördare. Men vad vi kan konstatera är att Thomas Pettersson i sin bok tycks godta den manlige stugägarens berättelse och inte ha några som helst kritiska synpunkter på ett sådant beteende från mordutredarna som beskrivs i artikeln.

Det säger i värsta fall något om hans egen metodik.

I de två förhören med stugägarna finns en sak som Thomas Pettersson inte bryr sig om att redovisa i boken men som definitivt har sitt intresse. Och det är att förhörsledarna – som nämnts – var mycket intresserade av stuguthyrarnas kopplingar till militär verksamhet. Inte nog med att mannen hörs noga om den saken, hustrun får när hon förhörs en fråga om mannen eller hans släktingar har kopplingar till Storlien, vilket hon för övrigt förnekar.

Storlien är precis som Idre en ort som är känd för skidåkning. Men det ska sägas att snabbaste bilvägen mellan Idre och Storlien är 384 kilometer. Det finns med andra ord inga naturliga lokala kopplingar mellan de små samhällena, så frågan till kvinnan i paret kan ju låta lite udda. Den får dock sin förklaring om man vet att Storlien har en central plats i det svenska Stay Behindnätverkets historia. Reinhold Geijer som under många år var direktör för Storliens högfjällshotell var major i reserven och en av de fåtaliga identifierade nyckelpersonerna i svenska Stay Behind.

Förhören med paret som hyrde ut stugan i Idre till Stig Engström bekräftar att Krister Peterssons Palmeutredare sommaren 2018 definitivt var intresserade av hypotesen om Engström som gärningsman. Men till skillnad från Thomas Pettersson ansåg de fortfarande att det fanns så många skäl att se mordet som resultatet av en militär komplott att de inte ville släppa den infallsvinkeln. Först senare, sedan de insett att de inte kunnat koppla Engström till något hemligt militärt nätverk valde de att i likhet med Thomas Pettersson satsa på chansningen att den Skandiaanställde grafikern helt enkelt var en mordisk ensamvarg.

”Ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning”

I nästa kapitel, ”En tankesmedja runt Engström”, berättar Thomas Pettersson om kontakter han fått som hjälpt honom att fila på argumenten kring utpekandet av Engström. Och i ett ytterligare kapitel, ”Lögnens anatomi”, resonerar han lite allmänt om lögner i rättsliga sammanhang.

Så följer ett par kapitel som refererar Krister Peterssons utpekande och debatten kring det. Thomas P stannar upp inför något som rimligtvis varit en besvikelse för både honom själv och åklagaren Petersson, SIFO-undersökningen av vad mer än 1 100 slumpvis utvalda svenskar trodde i skuldfrågan direkt efter Peterssons presskonferens.

Det visade sig nämligen att mindre än en femtedel trodde att Engström var mördaren, lika många trodde att han var oskyldig och resten hade ingen bestämd uppfattning.

Thomas Pettersson hävdar i boken att han inte lät sig nedslås. Han skriver: ”Själv fastnade jag för att så många var tveksamma. Frågan var komplicerad och krävde intresse och inläsning, varför det var ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning.” (Sid 263).

Så kan man tycka förstås. Det är dock en lite annan beskrivning av hypotesen om Stig Engström som Palmes mördare än den man hittar i bokens baksidestext. Där står det: ”Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström lyckas undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i öppen dagar.”

Här finns ingen antydan om att frågan om Engströms skuld skulle vara komplicerad, lösningen hade tydligen varit uppenbar för varje normalt tänkande människa långt innan Thomas Pettersson och Krister Petersson pekat ut Skandiatjänstemannen.

Och det var ju också med den arroganta tvärsäkerheten i skuldfrågan som Filter publicerade Thomas Petterssons artikel 2018.

Kaffe och tigerkaka hemma hos Engströms före detta fru

I ytterligare ett par kapitel försöker sig Thomas Pettersson på att skriva artigt uppskattande om Palmegruppens arbete med spåret Skandiamannen – samtidigt som han alltså kommer fram till slutsatsen att utredarna egentligen inte hittat någonting av värde som kunnat komplettera hans eget avslöjande av Engström som Palmemördare.

I ett av dessa kapitel, ”Förundersökningen”, beskriver han ändå sina intresserade reaktioner när han läser igenom förhören med Stig Engströms före detta hustru. (Sid 275ff) Hon hördes av Palmeutredarna vid en rad tillfällen, med start i september 2017, arton år efter skilsmässan från Engström.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Thomas P förvisso själv talat med exfrun tidigare i ett antal omgångar, med start 2007. Det hade rört sig om samtal som förts i en vänskaplig ton. Så här beskriver han saken i Filterreportaget:

”Med tålamod och intresse hade hon stått ut med mina efterforskningar i över tio års tid. Utöver en handfull personliga besök hade vi fört minst lika många telefonsamtal, och vid alla dessa tillfällen svarade hon artigt på alla tänkbara frågor, samtidigt som hon vidhöll att hon inte såg någon anledning att ifrågasätta Stigs egen berättelse om mordkvällen.”

Ju mer Thomas Pettersson bestämde sig för sin teori om att Stig Engström måste vara Palmes mördare, desto mer kändes det som att det var något avigt med den vänskapliga kontakten han upprätthöll med henne.

Han valde att inte tolka det som att det var hans agerande som var problematiskt, utan hennes:

”Kanske var hennes tålamod med mig bara resultatet av ett eget informationsbehov: genom att aldrig tröttna och bryta kontakten, vilket borde ha varit den mest naturliga reaktionen, kunde hon hålla koll på hur nära sanningen jag och andra kommit.”

Det där citatet speglar att Thomas Pettersson lutar starkt åt att Skandiamannens hustru i efterhand blivit djupt involverad i Palmemordet genom att hon systematiskt skyddat sin make mot misstankar trots att hon vetat att det var han som var mördaren.

Och lite längre fram i reportagetexten berättar han om sitt sista besök hos henne, det är när publiceringen i Filter närmar sig:

”Hon serverar kaffe och hembakad tigerkaka i köket. Trivsamt, om det inte vore för ärendet. Jag vill ge henne en sista möjlighet att berätta allt hon vet och börjar beta av punkterna på min lista, men exfrun har redan sin ståndpunkt klar:

– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.

– Han hade inget emot att det hände?

– Nej, inte på det sättet, säger hon. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.”

Det ovanstående citatet från Thomas P:s och exfruns replikväxling låter ju inte direkt som om hon till varje pris försökte försvara sin avlidne före detta man mot misstankar och inte heller att hon var väldigt mån om att upprätthålla hans goda anseende. Hon beskriver honom ju både som för ”feg” för att utföra dådet och samtidigt så negativt inställd till Palme att han egentligen inte upprördes över mordet.

Det framstår helt enkelt som om hon ärligt säger vad hon tänker och tycker, utan någon överdriven skonsamhet mot sin förre man.

Och om vi nu gör samma sak som Thomas Pettersson berättar att han gjort, om vi går till polisförhören, kan vi konstatera att hon även där presenterar en bild av Stig Engström som är rätt ofördelaktig för honom i ett antal avseenden.

Redan i det första polisförhöret med henne säger hon till exempel att Stig var en sådan som ”charmade sig till” saker ”för att få fördelar”, det hade han gjort hela livet. (Förhör 170907 sid 2,4)

Av det förhöret framgår också att paret under 80-talet fått problem med ekonomin och att hon ansåg att Stigs nonchalans när det gällde pengar var en orsak till detta. I samma förhör berättar hon att Stig hade planer på att starta ett företag med grafisk verksamhet tillsammans med en bekant. Men hon ”sade absolut nej till detta. Kunde han inte klara hushållsekonomin så skulle han inte kunna sköta ett företag.” (Förhör 170907, sid 4-5)

Äktenskapet gick så sakteliga mot sin upplösning. 1999 skildes hustrun och Stig Engström och året efter avled han.

I nästa förhör nämner hon att hon känner till att Stig brukade dricka alkohol när han satt sent kvar på jobbet och att hon kan tänka sig att han nog ”druckit whisky på kammaren där uppe”, alltså på tjänsterummet, under mordkvällen.

Och i detta förhör berättar hon också att sedan Stig dött såg hon till att hans efterlämnade dator förstördes. Han hade skrivit ”så mycket skit” om henne efter skilsmässan.

Om hon verkligen trott eller vetat att han var den som sköt Palme – och om hon velat förhindra att något sådant kom fram – hade hon knappast haft någon anledning att betona för polisen att hon själv aktivt sett till att hans efterlämnade dator förstördes.

Den som läser förhöret med öppna ögon kan knappast tolka det på annat sätt än att hon inte alls väljer sina ord för att skydda en mördare.

Trots att hon inte väjer för att ge en mycket kritisk bild av sin före detta make understryker hon i samma förhör att någon mördare var han inte. Och hon tycker det är ”obegripligt” att någon kan tro det. Här uttrycker hon sig ungefär som när hon vid ett annat tillfälle talar med Thomas Pettersson om samma sak, hon säger: ”Han var inte en sån människa. Han var för rädd och för harig.”

Hon understryker att hon alltid trott på Stigs berättelse från mordnatten och att hon för övrigt aldrig upplevde att han fabulerade om saker.

Och så lägger hon till att hon aldrig hört att han använt ett skjutvapen. (Förhör 171025, sid 1,4,5)

Den som är ute efter försöka hitta listiga lögner från den före detta hustruns sida kan naturligtvis reagera över det där sista eftersom det numera är känt att Engström deltog i skytte som fritidsaktivitet när han i sin ungdom, långt före äktenskapet med henne, arbetade på Armétygförvaltningen.

Men det är samma sak här: det är svårt att se någon meningsfull strategi med ett sådant ljugande. Hon visste att polisen kartlade hennes tidigare make för att knyta honom till Palmemordet. Om hon själv kände till att han skjutit en del i sin ungdom måste hon ha räknat med att utredarna skulle få det klart för sig förr eller senare. En mycket rimligare förklaring än att hon skulle ha ljugit är att han aldrig visade något intresse för skjutvapen under den tid de var gifta och att hon – om hon alls hört om hans gamla fritidsskytte med de dåvarande arbetskamraterna – hade glömt bort en sådan detalj.

”Var hon ledsen? Arg?”

Tillbaka till Thomas Pettersson. Han sitter alltså vid kaffebordet hemma hos Stig Engströms före detta hustru den där gången kort tid före publiceringen. Men han säger inget som sätter punkt för det godmodiga umgänge som han lyckats etablera med henne.

Samma dag som artikeln i Filter publiceras ser Thomas Pettersson att Engströms exfru ringt honom. Han skriver i efterhand om saken i en bloggtext på tidskriften Filters hemsida på ett sätt som antyder att han möjligen känner sig lite obekväm:

”Vad ville hon? Var hon ledsen? Arg?

Ingetdera, skulle det visa sig. Istället kunde hon servera mig ett lite oväntat motiv till mordet på statsministern. Visserligen var hon nu belagd med yppandeförbud från Palmeutredarna, men det här var privata reflektioner:

– Olof Palme hade väl en affär med den där berömda amerikanska skådespelerskan, det var ju ute i pressen. Hur mådde Lisbeth med det?

Det var onekligen lite förbryllande: försökte ex-frun presentera en motivbild där maken garanterat inte hade något med saken att göra?”

Frågar Thomas Pettersson vid detta tillfälle Stig Engströms exfru om hon fått veta att hans reportage kommit ut – reportaget där han hänger ut inte bara hennes före detta man utan även henne? Det framgår inte av hans bloggtext.

Kanske vet hon inget än. I vilket fall borde kanske den intressanta frågan för TP – och för hans läsare – just vara om hon tagit del av vad han skrivit och vad hon i så fall tycker om det.

Men det enda vi kan notera att TP gör är att han samlar på sig hennes funderingar för att vid lämpligt tillfälle i framtiden använda dem för att ytterligare misstänkliggöra henne.

”En på förhand uttänkt strategi”

Åter till andra upplagan av hans bok. Han skildrar alltså hur han två år efter Filterartikelns publicering äntligen kan läsa polisförhören. Och han konstaterar att han känner igen mycket, sådant som Engströms före detta hustru sagt också till honom. Men det han letar efter är sådant han inte känner till, sådant som kan ge nya belägg för hans teori om att exfrun – precis som Stig Engström själv – ljuger medvetet och systematiskt för att dölja sanningen.

Och så hittar han plötsligt något som intresserar honom. Så här skriver han: ”Ett mönster blev tydligt som jag tidigare inte reflekterat över: vid inget av de tillfällen när Stig gått ut i media, eller vittnat i tingsrätt och hovrätt, påstod hon sig ha tagit del av vad han sagt.” (Sid 276)

Han räknar upp en rad sammanhang där Stig Engström medverkat: Svenska Dagbladet, Aftenposten, GT, Expressen, Proletären, Skydd & Säkerhet – och TV-inslaget i Rapport i april 1986. Han noterar särskilt också att den före detta hustrun säger att hon över huvud taget inte kommer ihåg att Stig Engström vittnat i tingsrätt och hovrätt.

Thomas Pettersson ser nu detta som bett belägg för att exfrun ”precis som Stig… verkade ha haft en på förhand uttänkt strategi när polisen knackade på dörren”.

Det vill säga: som TP såg saken var det med någon sorts dold och genomtänkt avsikt som hon förnekade kännedom om dessa framträdanden från den dåvarande makens sida.

Vad kunde hon vinna på det? Jo, det förklarar TP: ”Om hon hört eller läst Stigs alltmer förändrade berättelse så borde hon ha begripit att han ljög – och hade i så fall haft åtminstone ett moraliskt ansvar för att agera på något sätt.”

Han tillägger för att ytterligare hamra in sitt budskap:

”Genom att förneka all kännedom om vad Stig sagt och gjort i media, förhör och rättegångar gled hon undan både ansvar och besvärliga följdfrågor.” (Sid 277)

Att hon gled undan ansvar låter som ett lite vagare sätt att säga att hon såg till att inte åka fast. Det är en hård anklagelse.

Och det är dessutom en rätt märklig argumentering.

Låt oss för resonemangets skull godta att Stig Engström verkligen ändrat sin berättelse i viktiga avseenden – något som knappast är sant. Men om han nu gjort det: visst skulle den före detta hustrun kunna ha sagt att hon kom ihåg att maken intervjuats respektive att han vittnat i domstol utan att hon mindes några detaljer så där trettio år efteråt.

En betydligt enklare förklaring till att hon säger som hon gör i förhöret är att hon helt enkelt inte kommer ihåg exakt i vilka sammanhang Stig pratat om sina upplevelser.

Vad hon har sagt alldeles tydligt är att han ”var gruvligt imponerad över att han varit där i närheten”, alltså vid mordplatsen, och hon har betonat att om detta ”berättade han för omgivningen så fort han fick tillfälle”. (Förhör 180521 sid 3)

Stig Engströms förtjusning i att återge sina upplevelser från mordkvällen tycks ha varit en källa till irritation från hans frus sida. Som det står i det första förhörsprotokollet med henne: ”Pressen ville intervjua Stig men [hustruns namn] var hård och sade till Stig att ‘hit kommer ingen människa’. Hon ville inte ha deras hus i pressen. Hon vet att han ringde. Han hade kontakt med polisen och med Svenska Dagbladet. Det kan ha varit Dagens Nyheter. Detta var på lördagen.” (Förhör 170907 sid 7)

Det är riktigt att Stig Engström talade både med Svenska Dagbladet och polisen på lördagen den 1 mars. Den saken minns hon alldeles rätt. Hon påminner sig också i samma förhör att hennes man hördes av polisen vid ett senare tillfälle. Däremot minns hon inte TV-reportaget med Stig i april 1986. (Förhör 170907 sid 11)

Men det väsentliga här är att hon – till skillnad från maken – inte alls uppskattade att figurera i nyhetsmedia.

Här är människor olika, som bekant. Och om de två parterna i ett förhållande har vitt skilda attityder i det här avseendet så kan det förstås uppstå problem.

I nästa förhör får den före detta hustrun se det där Rapportinslaget med Stig. Hon säger i samband med det att det är ”signifikativt” att han medverkade på det sättet, ”det var så Stig var. Han ville visa upp sig.” (Förhör 171025 sid 6)

I ett senare förhör kommer hon igen till intervjun med Svenska Dagbladet. Hon betonar ungefär samma saker som förut, att hon sagt till Stig att inga journalister skulle få komma dit, ”allra minst med en kamera. Hon ville inte att deras hus skulle hamna i pressen.”

Längre fram i det förhöret får hon se ett foto från Svenska Dagbladet den 2 mars 1986 och inser att det faktiskt är taget i hennes och makens kök. Hon kan fortfarande inte minnas själva besöket och menar att hon kanske inte var hemma då. (Ingenting i reportaget tyder heller på att hon var det.) Hon får också se Rapportinslaget från april 1986 en gång till och säger att hon inte har något minne av att hon och Stig tittade på inslaget tillsammans kvällen när det sändes. I sammanhanget får hon också frågan om Stig visat henne någon tidning där han förekommer och hon svarar ”nej, absolut inte”. (Förhör 181115 sid 4-6)

Vad vi kan se tydligt (om vi inte förstått det förut) är för det första att Stig Engström verkligen var förtjust i att synas i nyhetsmedia i samband med Palmemordet. Hans medverkan i Rapportinslaget där han gör en dramatiserad rekonstruktion av sina insatser och samtidigt recenserar polisens arbete är väl det mest slående exemplet på den sorts uppmärksamhet han eftersträvade.

Och för det andra framgår det det tämligen övertygande att hans hustru var irriterad och demonstrativt ointresserad av hans framträdanden. Det gör det ganska lätt att föreställa sig att Stig Engström valde att inte särskilt kraftfullt uppmärksamma henne på vare sig TV-inslaget, tidningsintervjuerna eller sina framträdanden i rätten. Han visste nog att han inte hade så mycket för det. Och som sagt: det är svårt att se att hon skulle ha något att tjäna på att ljuga för utredarna när hon säger att hon inte minns hans specifika framträdanden.

”En liten glipa” – de anonyma telefonsamtalen

Thomas Pettersson letar vidare i förhören med Stig Engströms före detta hustru. Finns det något mera? Jo, han hittar ytterligare en sak som han tänder till på:

”… i ett av förhören fanns faktiskt en liten glipa, en detalj som fick mig att haja till. Exfrun fick frågan om hon under skidsemestern i Idre hade ringt till polisen och jourhavande präst för att lämna tips om Palmemordet”. (Sidan 278)

Det TP syftar på här är ett avsnitt i ett förhör från augusti 2019 (sidan 5 i denna länkade dokumentsamling).

I kapitlet ”Eniga om Engström” beskriver Thomas Pettersson vad det handlar om: två anonyma telefonsamtal till polisen och ett (också anonymt) till en präst som ringts in under onsdagskvällen den 5 mars 1986, alltså då paret Engström befann sig i sportstugan i Idre.

Uppgifterna om dessa tre gamla samtal hade funnits i polisens arkiv länge. Men de blev plötsligt föremål för Palmegruppens intensiva intresse i samband med dess försök att hitta någon sorts bevisning mot Engström. Utredarna slogs inte bara av tanken att det kunde vara samma person som ringt alla tre gångerna – den saken hade andra redan funderat kring. Men de såg plötsligt framför sig ett namn på den personen: det skulle kunna vara Stig Engströms hustru.

Bakgrunden är följande: samtalen handlar om en observation gjord på Snickarbacken, en gatstump som ligger på andra sidan om Brunkebergsåsen från mordplatsen räknat. Och vad som sägs i dessa samtal går ut på att en man ska ha kastat sig in i en Opel som hastigt försvunnit från platsen. Tidpunkten ska ha varit mycket kort tid efter mordet. Det första samtalet till polisen och samtalet till prästen kom från en kvinna. När det gällde det andra samtalet till polisen var det inte klart av de gamla anteckningarna om det var en kvinna eller en man som lämnat uppgifterna.

Och det som måste ha fått igång Krister Peterssons utredare mest av allt: i det första samtalet hade uppgiftslämnaren bland annat sagt att mannen haft en handledsväska.

I Palmegruppen föds alltså nu tanken att den anonyma uppringaren är identisk med Stig Engströms hustru – och att hon ringt in tipsen för att dra uppmärksamheten från sin man. Om polisen tror att en mördare med handledsväska flyr i bil så bör Engström – som ju inte flytt i bil – klara sig från misstankar. (Sid 279ff, se även Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, avsnittet Dödshot och oro)

I själva verket fanns det inga särskilda skäl att dra slutsatsen om att dessa samtal kommit från sportstugan i Idre – och inte heller att de över huvud taget skulle ha varit avsiktligt utlagda villospår. Dessa anonyma tips låg på olika sätt nära andra vittnestips (från identifierade personer) som just pekade på att mördaren kunde ha flytt via Snickarbacken. Och enligt den jourhavande prästen hade kvinnan han talat med sagt att hon ville vara anonym för att hon ägnat sig åt ”vänsterprassel”. Det är ingen orimlig förklaring.

Sanningen var för övrigt den att Palmegruppen så här många år efteråt inte hade några möjligheter att spåra telefonsamtalen. Men Thomas Pettersson redogör i sin bok för hur utredarna diskuterade möjligheten att antyda för Engströms hustru att de lyckats spåra samtalen till stugan i Idre och att det bara var för henne att berätta.

Hur långt utredarna verkligen testade den taktiken är oklart, det framgår inte av förhörsprotokollet. Men Thomas Pettersson redovisar inga invändningar mot själva idén att försöka knäcka Engströms före detta fru genom en ren bluff.

I vilket fall blev det inget genombrott för utredarna med den här framstöten heller. Exhustrun sa bestämt att hon aldrig ringt någon polis eller präst om Palmemordet. Thomas P citerar en av utredarna, Sven-Åke Blombergsson: ”Hon klev inte på det tåget. Ja, hon klev inte på någonting under våra förhör. (Sid 282)

Inte desto mindre: för Thomas Pettersson var det där ändå ”en glipa”, en spricka i fasaden, en liten öppning in mot den lösning som han bestämt sig för.

Tunnelseende

Det är lätt att vid läsningen slås av att såväl Thomas Pettersson som utredarna drabbats av det som brukar kallas tunnelseende. Men TP använder sig av just det ordet – ”tunnelseende” – för att beteckna vad han menar är vad som drabbat dessa utredares föregångare, alla de som av olika skäl inte drog slutsatsen att Stig Engström måste vara mördaren.

Med gillande återger han ännu en kommentar från Sven-Åke Blombergsson som säger att Palmegruppen på alla sätt försökt hitta förklaringar som skulle visa att Engström trots allt var oskyldig – antingen för att han bara var mytoman eller för att han faktiskt varit på plats som vittne utan att bli iakttagen.

Blombergsson: ”Allt det där har vi kunnat sopa undan /…/ Jag står för det här resultatet sju dagar i veckan.” (Sid 286f)

I ett slutkapitel hyllar Thomas P den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia vid tiden för Palmemordet. Det var Per H som började samla på sig information om Engström och som ganska snart såg till att förse Palmeutredningen med uppgifter som framstod som komprometterande för den kepsprydde grafikern med handledsväskan.

Per H hade tidigare varit polis och bland annat arbetat på Säpo. Ett statsministermord alldeles utanför Skandiahuset kunde inte låta bli att dra till sig hans intresse. Tanken på att en Skandiaanställd kunde vara mördaren gjorde att Palmemordet mer eller mindre skulle kunna bli Per H:s alldeles eget fall.

Det där är en naturlig psykologisk reflex, inte minst hos poliser och före detta poliser. Den kan förstås leda rätt, men den behöver inte göra det.

Nästan samtidigt med att Per H började sina efterforskningar kring Engström arbetade till exempel kriminalinspektören Börje Wingren på att samla på sig komprometterande bevisning mot Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Wingren hade tidigt kommit i kontakt med uppgifter som var besvärande för Gunnarsson och snart blev försöken att knyta denne definitivt till mordet helt enkelt Wingrens personliga korståg.

Både Wingren och Per H skulle tidigt notera vissa framgångar för sina hypoteser. Wingren väckte för sin del alldeles tydligt Holmérs intresse i några veckor. Per H lyckades inte lika bra, men viss support inifrån utredningen fick han trots allt.

Och både blev senare under 1986 djupt besvikna för att ansvariga för utredningen inte lyssnade på dem.

Wingren fortsatte att hålla fast vid tanken på Gunnarsson som mördare inte bara sedan Holmér släppt det spåret utan ända fram till sin död 2009. Och Per H som avled tio år senare fungerade likadant – för honom var det Stig Engström som tagit livet av Palme.

En tröst för Per H var att han under den sista delen av sitt liv blev en sorts mentor för Thomas Pettersson som skriver i sin bok att de två ”diskuterade ämnet ur alla möjliga vinklar genom åren”.

I slutkapitlet hyllar han Per H för dennes ”rättspatos” och skriver att denne ”satt inne med unik förstahandskunskap”.

Entusiasmen var av allt att döma ömsesidig. Thomas Pettersson nämner att han själv efter Filterartikeln fått ta emot ett brev från Per H som innehöll orden: ”Jag är tacksam för att du genomfört detta gigantiska arbete”. (Sidan 290).

En sorts happy end, med andra ord. Två ärrade spanare som uttrycker sin respekt för varandra.

Och där slutar berättelsen.

Så vad blir då mitt sammanfattande omdöme om boken? Det är i sanningens namn inte alldeles lätt för mig att göra en rättvis recension när nu författaren har en helt annan uppfattning i sakfrågan än jag själv. Men för all del, det skulle av andra skäl inte vara helt lätt att opartiskt recensera en bok där författaren och jag i väsentliga avseenden vore överens. I det avseendet skulle det vara lättare att betygsätta Den osannolika mördaren om jag inte hade några egna kunskaper i ämnet och inte heller några åsikter om det.

Men vad skulle det bli för en recension?

Det kan finnas skäl att påminna om att när jag recenserade första upplagan av Den osannolika mördaren var jag för all del mycket kritisk mot centrala inslag i boken. Men jag skrev också: ”… det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.”

Det som var värdefullt i första upplagan finns kvar i den andra. Men den som hoppats att denna utökade och redigerade version ska erbjuda så mycket väsentligt blir nog besviken. Och när något som väcker intresse tillförts i denna upplaga så är det ofta diskutabelt eller helt enkelt fel.

Över de nya kapitlen vilar, tycker jag, rätt mycket ett drag av pliktskyldighet. Det var liksom givet att det behövdes en uppdatering. Och det som måste stå där, om Krister Peterssons presskonferens och så vidare, det finns förstås med. Men det är sällan spännande.

Betyder det att boken är värd att köpa? För den som inte har den första upplagan och är seriöst intresserad av Palmeutredningen tycker jag svaret är enkelt: ja, det är den. Det är lika självklart att ha den som att ha Hans Holmérs: Olof Palme är skjuten! Genom Thomas Petterssons betydelse för vad som hänt med mordutredningen så är den historiskt viktig. Dessutom innehåller den givetvis åtskilligt med information om Stig Engström, en person som nog kommer att ingå i debatten kring mordgåtan för en tid framöver.

Som framgått anser jag att boken innehåller en del allvarliga felaktigheter – plus en illa underbyggd övergripande slutsats. Men den som vill undvika att skaffa sig böcker som kan anklagas för brister av de slagen kan nog ställa in sig på att avdelningen Palmelitteratur i bokhyllan blir rätt liten.

För den som redan har den gamla upplagan tycker jag inte valet är lika självklart. Den som vill ta del av färska tankegångar från Thomas Pettersson om Stig Engström finner honom i avsevärt mer inspirerad form i Filterpoddens avsnitt 24 än i de nyskrivna kapitlen i boken. Där resonerar han kring Stig Engström med Filters chefredaktör Mattias Göransson och är mestadels på ett rätt inspirerat humör.

Läsaren har förstås rätt att fråga sig: frånsett humöret, har han också mer information av värde att komma med när han utvecklar sina tankar i podden än de som presenteras i bokens nyskrivna kapitel?

Den saken ska vi diskutera i de två sista avsnitten av den här artikelserien.


SVAR PÅ FRÅGORNA FRÅN RECENSIONENS BÖRJAN: 1) Särskilt nöjd är knappast Thomas Pettersson. Det märks att glädjen över att Palmeutredningen landade på hans slutsats i skuldfrågan grumlas av att åklagaren Petersson hade så lite att komma med så att inte så många trodde på honom. 2) Thomas Pettersson har sina egna försök till förklaringar som sträcker sig längre än Krister Peterssons. Men särskilt nya är de inte. 3) Den som varit tveksam eller negativ till utpekandet av Stig Engström tidigare och som följt debatten lär knappast ändra sig efter att ha läst denna nya upplaga.

87 reaktioner på ”Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

  1. Bra och intressant recension, en fråga , SE hävdar i förhör att hans hustru var sjuksköterska, vet någon om det stämde ? Jag undrar eftersom det hävdas att SE överdrev ibland.

    1. Äntligen svarar någon på Boken. Som lekman är det svårt att förstå allt. Tack Gunnar för att jag inte är en i raden som köper PU:s avslut.

  2. Riktigt bra att dessa uppgifter synas.
    ”Måndagen den 3:e” visar på hur osäkra uppgifter har blivit ”säkra” med oseriösa medel och som vidare används i teoribyggandet.
    En gärningsman ska pekas ut med juste:a medel och inte med lögner. (för att återanvända ett, för vissa, kärt begrepp).

    Lite kritik gällande avsnittet om ”jourhavande präst” (Rubriken ”En liten glipa…”) och det är citatet från Lampers bok.
    ”Om polisen tror att en mördare med handledsväska flyr i bil så bör Engström – som ju inte flytt i bil – klara sig från misstankar.”
    Här missar Lampers (och du?) helt att påståendet om att ex-fru ska ha ringt samtalet för att vilseleda. Vad är då sant och falskt?
    Bara för att ”handledsväska” är sant betyder ju inte att uppgiften om den ”blå Opeln” är sann också.

    1. Det var ingen citat från Lampers bok, däremot tar han upp den här frågan ungefär på samma sätt som jag och därför fogade jag in en hänvisning till det avsnitt i Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han diskuterar saken.

      I övrigt så förstår jag inte riktigt din kritik. Så här tänker jag: det Krister Peterssons Palmeutredaren tydligen misstänkte var att Engströms fru hade ringt in dessa anonyma samtal för att leda polisen på villovägar. De verkar ha trott att hon – troligen i samråd med sin man – kokade ihop ett falskt vittnesmål om en man med handledsväska som flydde i bil från Snickarbacken.

      Det finns ju inga belägg för att det var hon som ringde. Vem det var som ringde dessa samtal (om det nu var en och samma person), exakt vad som var sant i dem och om de har betydelse för mordgåtans lösning vet vi inte. Men jag menar att det är fullt möjligt att vittnesuppgifterna som lämnas i dem kan vara riktiga.

      Berätta gärna vad det var som du tyckte blev fel.

      1. Kan ju tilläggas att iakttagelsen av mannen på Snickarbacken slås upp stort i DN just den här dagen (taxivittnet Hans H). Utredarna tänker sig väl att paret Engström läser artikeln, hugger på detta och försöker förlägga spaningsarbetet på andra sidan Brunkebergsåsen. Givet risken och sett till eventuell vinning så klart ett hopplöst företag. Men återigen. PU saknade inte fantasi på upploppssträckan. Hade de fått korn på en verklig Palme-mördare hade det kunnat räcka långt.

        (Att kvinnan som ringde på kvällen säkert också läste DN är en annan historia.)

      2. Gunnar,
        Dit jag egentligen vill komma var att om teorin är att om denna uppgift var till för att vilseleda så finns det inget att lita på alls. Men här skulle jag nog också utvecklat det jag skrev för polisen har uppenbarligen fastnat för detta med med ”handledsväskan”. Att bilen inte kan komma in i bilden borde(?) polisen ha förstått så vida inte SE nu fick skjuts runt hörnet och tillbaka till Skandia?
        Men som sagt… med teorin att samtalet rings in för att vilseleda så bör det således också innehålla oriktiga uppgifter? Vilka är dessa?

        Med Lampers-citatet så tolkar jag det som att polisen borde struntat i denna uppgift då mannen med handledsväskan ”åkte i väg med en opel” (vilket inte SE borde kunna gjort).

        Ett fiktivt exempel möjligen dåligt vore om ex-frun ringde in ett samtal med SE’s signalement och uppgiften om att den mannen var på Arlanda 23:45. (Det vet vi självklart att det inte går ihop)
        Är samtalet då inte intressant eftersom det är omöjligt för SE att vara på Arlanda 23:45?

        Men visst om Polisen nu tror på den ”blå opeln” så förstår jag Lampers resonemang och det är väl här jag nu börjar tänka att jag missuppfattat?

    1. Anders, vid tillfälle, fråga ägaren till Mancini vem mannen var som besökte Bohemia och deltog i återupplivningsförsöken.

      1. Något sådant har Mancinis ägare inte sagt till mig. Han var i lokalen och har sagt att ingen kom in där vid tiden för mordet.
        Men jag ska fråga. Vem skulle ha kommit in dit?

        1. ”Men jag ska fråga. Vem skulle ha kommit in dit?”

          Mordplatsvittnet S Glantz. I alla fall om man ska gå på noteringen längst ned på sista sidan i Simons inlänkade dokument nedan med vittnesmål från Bohemia. Det är en hänvisning till förhöret med Glantz.

          Det framgår inte vem det är som blir hörd på den här sidan men även om Mancini påpekar i Anders intervju att han inte blev kontaktad av polis så antyder väl formuleringarna att det skulle vara någon form av chefsperson på restaurangen?

          Sista meningen så klart intressant. Inte många män som kan refereras till som deltagare i återupplivningsförsöken. Protokollet har en hänvisning till vittnet Stefan G, men var han in på Bohemia? Hans nästa anhalt den här kvällen var ju danshaket Albatross.

          Och om nu Stefan G kom in på Bohemia och lät förstå vad han nyss varit med om borde väl det skapat viss uppståndelse? Inget annat Bohemia-vittne nämner detta. I det här förhöret droppas det i förbigående som något trivialt. Ingen ”skulle ha gjort några iakttagelser i samband med mordet”. Bortsett då från att en kille kom in strax efteråt nedsölad med statsministerns blod? Hm.

          Mancini borde minnas detta så fråga gärna honom.

          1. Intressant med alla dessa sidodetaljer som börjar komma fram.
            Sådant kompletterar bilden av en betydligt mer komplex händelsekedja även om det handlar om oväsentligheter.
            Ett vittne sprang efter gm till Luntmakargatan, och det var inte Engström. Ett annat vittne kan ha varit inne på restaurangen för en kort visit – som kanske bara en enstaka gäst uppmärksammade. Det är ju rimligt att tänka sig att SG lånade toaletten för att tvätta av sig, och restaurangen var väl antagligen den lämpligaste platsen för det ändamålet. Han kan ha berättat för någon vad han varit med om, men den stora nyheten att det var statsministerns blod kunde han ju inte berätta, eftersom han i det läget inte visste.
            Han kanske inte heller behövde passera så många gäster för att komma dit.

            Ingen har dock sagt att de sett honom ge sig iväg in i gränden och kommit tillbaka, vilket antagligen beror på att händelsen med rätta inte tilldrog sig någon uppmärksamhet.

      2. Jag har nu sänt frågan till honom om vad han säger om det vittnesmålet

    2. Anders Hasselbohm

      Hej!

      Stämmer att ägaren av restaurang Bohemia, korsningen Tunnelgatan – Luntmakargatan, aldrig har blivit hörd av Palmegruppen?

      Jag har läst några artiklar som du har skrivit om främmande ubåtar, bland annat den skadad ubåten som passerade genom Öresund, hösten 1982. Jakten på den främmande ubåten i Horsfjärden, pågick under 12-13 dygn. En rysk ubåt? eller en NATO ubåt?

      Jag tycker att det blev ett väldigt uppjagat stämningsläge några månade före mordet, tänker på att Palme skulle besöka Gorbatjov, april, -86, tänker på kommendörkapten Hans von Hofsten debattartikel (tillsammans med ett dussintals marin officerare) i SvD, november 1985.

      Stämningsläget triggade igång, ensamvargar? nätverk? patrioter? Dessa grupperingar ogillade starkt den utrikespolitik som regeringen Palme förde mot Kreml.

      1. Ja, Mancini har stått fast vid att han inte har hörts av polisen. Rörande uppgiften att någon sett en man som skulle ha hjälpt till med livräddning av Palme så har jag nu sänt den specifika frågan till Mancini.
        Ja, det upphetsade läget som följd av ubåtskränkningarna kan mycket väl ha triggat såväl en enskild, en grupp eller en främmande makt att mörda Palme.
        Sovjet utpekades för kränkningarna hösten 1982 i Hårsfjärden. I min bok Ubåtshotet (1984) pekar jag med en rad källor på att ubåtarna i stället kan ha varit västliga och att de agerade i syfte att driva Sverige mot Nato. Att Palme då våren 1986 planerade att resa till Moskva för samtal stärkte hans fiender i övertygelsen att han inte var att ”lita på”, och då alltså ett lovligt villebråd.
        Vid tiden var det inte bara ubåtskränkningar i Sverige som skrämde många. Det rådde då ännu kallt krig mellan Öst och Väst

        1. Det är definitivt ett motiv värt att begrunda och det ligger i alla fall väldigt nära mina egna tankar kring detta.

          1. Den riktigt ambitiösa bör läsa den svenske professorn Ola Tunanders bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms Förlag 2019).
            Tunander skakar om många etablerade sanningar om ubåtskränkningar och annat som dolts under ytan.

          1. Jag återkommer gärna. Men du ska veta att jag är en grävare så det kan ta tid ibland.
            Jag har av skäl som här leder lite långt att förklara tagit det på min lott att särskilt forska i MÖJLIGHETEN att apartheidregimen i Sydafrika låg bakom mordet på Palme.
            Men jag har inte ”tunnelseende” utan välkomnar BEVIS för vilken annan lösning som helst.
            Vill du läsa något av vad jag skrivit om Sydafrika så gå in på mitt namn på Wikipedia. Där finns en del aktiva länkar.

  3. Sammanfattningsvis kan man alltså säga ”På Engströmfronten intet nytt”
    Nöjer mig med att ha Gunnar Walls och Lars Borgnäs utmärkta böcker i min Palmehylla
    Har ingen lust att genom inköp av Thomas Petterssons böcker ekonomiskt stödja en journalist som jag anser ägnar sig åt Förtal och smutskastning av både ett avlidet mordplatsvittne och hans exhustru

  4. Stort tack för en intressant recension! Intrycket att TP lider av svårartat tunnelseende blir inte mindre av att läsa hur han verkar ha förvrängt vittnesuppgifter å det grövsta när han själv stått för utfrågningen.

  5. Thomas Petterssons sätt att hantera fakta och hur han hanterar referenser (noterna på sidorna 244ff som påstår att en källa innehåller viss information som den inte gör) framgår rätt tydligt av hans bok 2018. Jag köper ingen mer bok av denne journalist.

  6. Ja, det där med att ex-frun inte mindes Stigs framträdanden i media och vittnesmål i rätten behöver inte betyda att hon vill dölja något. Hon kanske helt enkelt var så trött på Stigs ständiga prat om vad han upplevt vid mordplatsen att hon inte orkade lyssna på sådant och därmed mer eller mindre har förträngt det.

    Det där med telefonsamtalen om personen som hoppar in i en bil vid Snickarbacken är något som Thomas Pettersson och Göransson tar upp som väldigt intressant i Filters podd (det kommer väl i nästa del då). Men i och med att ingen kan belägga att dessa samtal har ringts från stugan i Idre eller över huvud taget från Idre-trakten så blir det mycket lösa spekulationer. Det kan ha varit vem som helst som ringt in om något man sett eller tror sig ha sett.

    Det här är också ett exempel på att tolka in allt för att passa in i hypotesen om Stig Engström som mördaren. Om de istället hade kommit fram till t.ex. Christer Pettersson eller Christer A som mördare så hade man på samma sätt kunnat spekulera i att dessa samtal hade ringts in av någon vän till den presenterade misstänkte mördaren.

  7. Idresamtalet är en ytterst lös hypotes, som många andra som de utsatt den förvånade exfrun för, och det inbegriper att exfrun skulle ha en inblandning i mordet.
    Tankefostret antyder i också en delaktighet i en planering, men i TP:s version stannar det vid skyddande av brottsling – och att hon bevarat hemligheten i alla år.
    Logiken har dessutom en bra bit till att ens nå upp till ”luddig”.
    YN har framträtt och nämnt väskan och då måste man under fjällsemestern hitta på en fantasifigur med en liknande väska som inte kunde vara Stig, eftersom han gav sig av i en blå Opel.
    Fantasin är det verkligen inget fel på, varken hos Pettersson eller Palmeutredarna.
    Att som en vänlig gest låna ut sin lilla stuga till en grafikerkollega är förenat med risken att över 30 år senare bli misstänkliggjord.
    Var även han inblandad i planeringen och skyddande av ”hitman” Engström?
    Hade han militära kopplingar, eller kopplingar till Stay Behind-hövdingen i Storlien?

    Var det egentligen så att exfrun satt kvar i snöyran medan maken maskerad till pimpelfiskare gick ut och borrade ner mordvapnet i ett hål i en sjö utanför Hedemora?
    Saken var uppenbarligen värd att undersöka tyckte Krister Petersson, och den oförstående frun skulle peka ut sjön på en bilatlas.

    Han hade sagt att han var jagad av folk från Norge (i själva verket var han kontaktad av Aftenposten), och då tyckte man att det var en berättigad fråga att ställa till frun om de varit i Oslo – vilket hon tillstod att de varit på 70-talet.
    Så där rullar det på med bekännelsebrev och hypotetiska väskinköp i I Norrtälje.
    Skumma utevistelser runt kl 20 som kan tyda på spaningar i Gamla stan, eller/och vid Grand.
    I vilket fall som helst innebär det att ”han ljuger som en häst travar”

    Alla signalementen som leder i önskad riktning härleds till Engström, även om det är praktiskt omöjligt för honom att befinna sig på dessa platser.
    Jag är medveten om att KP sållat bort en hel del tok, men det mesta kvarstår.
    Den fullständigt osannolika teorin om den bakvända observationen av LJ är ändå flaggskeppet som de har gemensamt.

    Allt kokar ner till en ytterst naiv föreställning om att de själva kan rekonstruera ett exakt scenario av mordplatsen efter mordet där Engström är pusselbiten som inte får plats – med hänvisning till att ingen verkar sett honom – och de som säger att de sett honom är otillförlitliga.
    Som sagt: fantasin är det inget fel på, och tunnelseendet är verkligen något utöver vad det tidigare varit i denna mordutredning. Holmér och Ölvebros utredare har hittat sina övermän.
    Jag skulle kunna gå längre än så i kritiken, men jag väljer att göra halt där.

  8. Tack Gunnar för en väldigt bra och välbehövlig artikelserie. Jag har inte så mycket att tillföra för tillfället utan håller helt med dig i resonemanget angående detta. Jag rekommenderar oftast folk att läsa mer böcker men just när det handlar om Palmemordet skulle man önska att fler läste det faktiska källmaterialet först. Det är i många stycken likt religion att låta någon annan vara uttolkare av informationen som finns där. Har uttolkarna dessutom drabbats av tunnelseende så tenderar det hela att snabbt bli väldigt sektliknande och på så vis kommer naturligtvis aldrig mordet att kunna klaras upp.

  9. Hej Gunnar,

    Tack för en givande recension! Jag ser även fram emot dina kommande två delar.

    Du har i jämförelse med 2018 års utgåva kommenterat en del ändringar utöver de åtta nya kapitlen. En ytterligare sak vid sidan av det du tar upp – men det finns säkert ytterligare annat – är att Thomas Pettersson ändrat den felaktiga uppgiften från 2018 om att Engström inte skulle förekomma i Åshedens intevjubok från 1987. Engström förekommer där vid några ställen och kallas bland annat herr E, och texten i nyutgåvan är nu uppdaterad till en mer korrekt beskrivning.

  10. Jørgen, ”Idresamtalet är en ytterst lös hypotes, …”

    Jeg er enig i, det bliver ved mistanken hele vejen rundt. Der er intet bevis.

    Hvad jeg dog overhovedet ikke forstår, er, hvorfor ex-frun og WG-døtrene ikke protesterer over politiets udpegning af Engström. Om en person i ens nærmeste familie eller eller en ven var blevet udskyldigt anklaget for et mord – på statsministeren eller en almindelig borger – havde man da ikke bare accepteret det. Man havde råbt op! (Eller taler vi om et særligt mismodigt svensk karaktertræk her?) Jeg synes med andre ord, at deres manglende reaktion støtter, at de enten ved, at Engström er GM eller ikke er sikre på, han ikke er det.

    1. Gruto,

      I princip alla bekanta till Engström har ju sagt till medierna att de tycker utpekandet är orimligt. Detsamma gäller ”vapensamlaren” Willy G:s familj. Hans dotter (som också var närstående Stig E) har framträtt i tv.

      Annars är ju saken den att Stig E själv är död och inte har några familjemedlemmar i livet.

      Exhustrun är idag en gammal dam, som kanske inte vill eller vågar ge sig i kamp med både stat och medier om detta. Det är ju synd men inte så överraskande Liksom de flesta andra antar hon väl att rättsväsendet har någon sorts argument för sin sak, och att hon inte känner till alla detaljer (vilket hon ju i praktiken gör). Man kan nog inte förvänta sig att hon ska sätta sig och begära ut hundratals sidor förhörstexter och böcker för att kunna sätta sig in i detta.

      Till hennes försvar ska sägas att hon verkar ha protesterat så gott hon kunnat när polisen kommit med anklagelser. Hon tycks också ha sagt samma sak till Thomas Pettersson och andra som intervjuar henne. Man får dessutom betänka att de skilde sig långt innan han dog, och hon hade väl sedan länge gått vidare med sitt liv.

      Sist men inte minst har hon sannolikt har dåliga erfarenheter av att argumentera mot utpekandet av sin exman. Som en följd har hon blivit misstänkliggjord av både Pettersson och utredarna. Pettersson är tydlig i sin bok med att han misstänker att hon kan ha varit inblandad. Utredarna förhörde henne alltså utifrån dessa helt ogrundade anklagelser om att hon skulle ha försökt sopa igen spåren efter mördaren. Jag tänker mig att det är en rätt obehaglig upplevelse. Till skillnad från Engström kan hon än idag teoretiskt sett åtalas av Krister Petersson & Co för medhjälp till mord.

      1. Det är väl inte heller helt lätt att vinna förtalsmål i största allmänhet? Precis som Madam påpekar så är SE:e ex-hustru är nu en bit över 80 år gammal, de var skilda när han dog. Kan mycket väl tänka mig att hon varken har ork eller lust. Vapenhandlaren är också avliden. Det har varit några Palmemordsärenden uppe och vänt hos JK och JD med anledning av KP:s beslut att lägga ner utredning och utpekandet av SE och man kan väl knappast säga att svaren har varit uppmuntrande. Att driva en sån process kostar så klart pengar och även om man får tillbaka från staten i händelse av att man vinner målet ska man ju ligge ute med advokatarvoden med mera. Det lär bli knappast bli billigt.

        1. Teo,

          Ja, exakt. Lägg till det att hon lär behöva räkna kallt med att bli uthängd med namn och karaktärsmördad i Filter och i diverse andra medier, samt förstås på nätet, om hon skulle ge sig in i frågan på allvar. Det kan nog vara tillräckligt avskräckande för den som känner att detta inte ens har med henne själv att göra.

      2. Madam,

        Jeg ser ikke hendes kamp som juridisk. Jeg er enig, den ville være en tung byrde ar løfte for en ældre dame. Til gengæld kan hun fortælle sin version – fortalt til fx Gunnar. I “Stig er uskyldig”, som bogen eller longread-artiklen kunne hedde, svarer hun på alt det, Thomas Pettersson ikke spurgte hende om, og kan i det hele taget forklare, hvorfor Stig ikke kan have gjort det. Hun kunne også stille op i et (båndet) interview med SVT. Jeg er stensikker på, Lasse gerne kører til Täby og interviewer hende.

        1. Gruto,
          Sin egen version och bedyrandet av exmakens oskuld har hon redan redogjort för i ett flertal polisförhör, som nu till stora delar blivit offentliga. Bör hon inte helt enkelt lämnas i fred nu?

          Man bör också ta hänsyn till att exhustrun i ett par års tid blivit hårt ansatt av Palmegruppen och fått smaka på deras blandning av oförskämdhet, påstridighet och svår inkompetens. Utredarnas agerande i den här delen är helt klart värd en särskild granskning. Det kan nog också komma att ske så småningom när hela vidden av polisens undermåliga arbete runt Skandiamannen har blivit allmänt känd.

          1. Efter JO:s utredning händer kanske ngt. O vi vet ju inget vad ex-frun o släktingar till Engström o vapenhandlaren gör.

          2. Mikael B, Madam, Teo,

            Vil hun virkelig gå i graven med en statsautoriseret mistanke mod sin exmand og sig selv (for at være vidende om det)? Ja, om hun ved, Engström er gerningsmand, er det vel den bedste løsning, hun kan håbe på nu. En mistanke, men dog intet bevis, ingen domfældelse. Om hun ved, exmanden er uskyldig, forstår jeg ikke, hvad hun har at miste ved at fortælle sin version til en journalist. Hun kan kun vinde på det og svække mistanken, hvis ikke fjerne den helt. Hvilket må være en enorm lettelse og tilfredsstillelse. Det kunne være interessant at høre fra Lampers med hvilken begrundelse, hun afslog at deltage i hans dokumentar.

            1. Gruto

              ”Om hun ved, exmanden er uskyldig, forstår jeg ikke, hvad hun har at miste ved at fortælle sin version til en journalist. Hun kan kun vinde på det og svække mistanken, hvis ikke fjerne den helt.”

              Hon har ju redan berättat sin version för polisen och journalisten Thomas Pettersson, men det hindrade dem ju uppenbarligen inte från att peka ut hennes exman som skyldig i alla fall. Så man kan ju vända på resonemanget, även om hon vet att exmannen är oskyldig verkar det ju inte ha spelat någon roll vad hon har haft att säga i saken.

              Det är väl en god grund om något att tappa förtroendet för rättsstat och journalister i allmänhet eller att bara inte orka tala om saken mera.

        2. Gruto,

          Ja, man kan väl hoppas. Det vore ju intressant. Problemet är förstås att hon inte kan fria honom, ens om hon förklarar att hon är 1000% säker på att han är oskyldig. Att hon återigen vittnar till hans förmån vad gäller karaktären, vapenlösheten, bristen på Palmehat osv hjälper inte om vapenfrågan ändå kan lösas med ”aktuella kvällen”-cirkelresonemang och repliken blir att han antingen har dolt sin verkliga personlighet för henne under hela äktenskapet eller att hon är hemligt medsammansvuren.

          Vad gäller händelserna kring mordplatsen så vet hon väl inte mer om det än någon annan. Hon var ju inte där. Troligen vet hon i själva verket mycket mindre än många av oss som är intresserade av fallet, eftersom det verkar osannolikt att hon i åttioårsåldern skulle börja begära ut protokoll, lusläsa Granskningskommisionen och surfa bort ohemula mängder tid på Palmemordsarkivet.se.

          Och til syvende og sidst: inte ens om hon vore landets främsta Palmemordskännare skulle hon ju kunna bevisa att denna extremt osannolika händelse inte hände. Det är en logisk omöjlighet för var och en av oss. Men det är ju tyvärr det som nu tycks vara kravet för att man ska släppa utpekandet av Engström. Rena Kafkascenariot.

          1. Madam,

            Det er klart, det er vanskeligt 100 % at bevise for hende, at han er uskyldig. Men ved at beskrive, hvad hun mindes fra deres dagligdag, hvad de har gjort sammen, hvad Engström har sagt med videre kan hun tilføje en mængde brikker til puslespillet, som Thomas P’s og KP’s hypotesedrevne interview med hende har overset. Det kræver forstås, at de havde et relativt almindeligt ægteskab. Om det mere var et guvernante-forhold uden tæt kontakt, som Thomas P hævder et sted (mindes ikke hvor), er det måske begrænset, hvad hun kan tilføje af samtaler og hændelser med Engström, der sandsynliggør, han ikke er GM.

    2. Gruto

      Det är väl också lätt att föreställa sig att exfrun kan ha tappat förtroendet för polisen och journalister efter den behandling hon utsatts för. Hon har precis fått bevittna att stat och media utan problem kunnat hänga ut hennes tillsynes oskyldiga exman som statsministermördare. Hur ska hon kunna känna sig säker på att inte även hon blir uthängd även om hon vet att hon är helt oskyldig, det har ju hittills uppenbarligen inte spelat någon roll vad hon sagt i förhör med poliser eller i förtroliga samtal med journalisten nämnd i artikeln.

  11. ”För när storfiskar’n talar om hur stora fiskar han får
    Ja, då så skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till”

    Thomas Pettersson gör närmast skäl att vara storfiskaren i sammanhanget. Att skarva med både det ena och det andra för att kunna utmåla Stig Engström som just storskarvaren själv är inte vackert inte.

  12. Tack för denna intressanta text. Det är skönt att det ändå finns en rationellt resonerande röst i denna soppa, som också når ut. – SE-historien är pinsam. Man får magknip.

  13. Avseende det anonyma samtalen som kom in till PU och prästen den 5/3.
    Om polisen funnit detta samtal intressant borde de kontrollerat numret varifrån hon/han ringde.
    Det vore en väldigt stor risk att telefonera från fjällstugan, och om stugägaren haft öppet nummer så borde det visats direkt.
    Synnerligen korkat beslut om det nu vore så att de försökte lägga ut villospår, eftersom risken för samtalasspårning till den lilla stugan borde vara överhängande.
    När de nu i alla övriga avseenden var så utstuderade och smarta.

  14. En annan fundering. När blir det försent att backa från ett sådant här utpekande. Betänk att både Thomas Pettersson och Filter nu gett ut flertal böcker, artiklar och poddsändningar som pekar ut Engström. För varje publikation gräver man ner sig djupare i anklagelserna utan att faktaläget egentligen ändrat sig.

    Går det då helt plötsligt säga ”oj, vi hade visst fel” utan att det raserar hela tidskriftens eller Thomas Petterssons anseende totalt.

    Jag har svårt att se hur de skulle kunna backa från det här ens om de en dag själva skulle komma till insikt att resonemangen inte håller. Det är väl just därför det är extra farligt att peka ut någon så benhårt och hävda att man sitter på sanningen som Filter och Thomas Petersson gjort.

  15. Enligt den här Expressenartikeln daterad 29 feb 2020 så säger Leif L att SE måste ha kommit ett par minuter sent till brottsplatsen eftersom Leif L hade den minnesbilden av en person med keps. långrock och handväska.

    ”Han kommer från Skandiahållet ungefär tre minuter efter mordet. Han pratar med någon, sen springer han in i gränden och det är det sista jag ser av honom.

    Du är säker på att det var Stig Engström du såg?

    – Helt hundra. Absolut helt hundra. Jag ser honom framför mig med keps, långrock och handväska. Lite beigefärgat alltihop. Jag har sett att han själv har sagt att han var bland de första på platsen men det är helt galet.”

    https://www.expressen.se/nyheter/chevamannen-saker-var-inte-skandiamannen/

    1. Det som jag tycker är riktigt intressant är att Leif L kallar Engströms uppdykande för ”lite beigefärgat alltihop”. Detta tycks passa in med Lisbets uppgifter om en person som utgjorde en beige figur 30 meter norr om mordplatsen.

    2. LL i Expressen 29 feb 2020…

      Men på presskonferensen i juni sa KP att inget mordplatsvittne sett SE på brottsplatsen.
      klockat 0:31:00

      Har LL ändrat sig under mellantiden, eller spred KP en uppenbart oriktig uppgift.

      1. Ja, så klart det som är problematiskt med Leifs senare uppgifter. I förhör efter mordet säger han på en rak fråga att han inte sett Engström. Han har också förhörts på nytt i nutid och är då betydligt mer osäker på sina iakttagelser av Engström än vad han är i sina mediaframträdanden.

        1. KP sa inget om att det fanns motstridiga uppgifter från ett och samma vittne. Han slog tvärsäkert fast ”inget vittne har känt igen SE” (klockat cirka 31:00 och 48:00). Det hade varit lämpligt att lyfta fram motstridigheten hos LL och sedan analyserat vilken utsaga som troligen var den mest riktiga.

      2. LL sade detta redan 1989 i tingsrätten, och var helt säker på att han sett Engström.
        Det är alltså inget nytt han kommer med.
        I förhöret på våren -86 verkar han inte koppla, men beskrivningen är luddig.
        Om LL minns SE som en person i beige rock som kom senare, är ju inte kopplingen till en man i blå rock som befinner sig på mordplatsen i skottögonblicket given.
        Framför allt om man inte ens förevisas ett foto.
        Eftersom man nu fäster så stort avseende vid LJ:s nya uppgifter om att ”det är möjligt att det var han”, så borde man haft med LL, och kanske också JA:s utsagor från tingsrätten.
        Om man nu ville framstå som objektiv.

        1. Det är förstås svårt att exakt veta vad LL verkligen såg och vad som ev. kommit från ”yttre påverkan”.
          Men ett annat signalement som är värt att lyfta (och repetera. Har nog kanske redan nämnt detta här) är kepsen.

          Enligt KP år är ett vittne säker på detta. LJ
          Så här säker är han på det:
          LJ: ” Vidare tyckte [Lars J] att mannen hade något som han tyckte såg ut som en keps på huvudet”…

          Och

          …F. Men du är ändå säker på att han hade en keps?
          LJ. Ja, eller nånting som påminner om keps.
          F. Något kepslikande?
          LJ. Jaha, nåt kepsliknande så här.

          Ser man då till vad vittne på själva mordplatsen säger så finns inga kepsar alls. Anders D är möjligen närmast då han säger ”grå herrhatt”.

          Utöver detta har vi sedan 3 vittnen som menar på att det absolut inte var keps.

          IM: ”för det är inte keps, det är inte hatt”

          JÅS: ”[Jan-Åke S] hade också reagerat för att mannen hade beskrivits ha en keps eller liknande på huvudet.
          Detta stämmer heller inte med JÅS minnesbild, utan JÅS anser att mannen i stället torde ha varit mörkhårig och var barhuvad
          eller att han hade mörk stickad mössa”.

          LL: ”När man gick ut med det där signalementet om kepsen då vart jag lite, då hade jag svårt och sova på nätterna och då ringde jag upp en – vad heter han?
          Börje eller nånting sånt där som väl haft tidigare förhör, att försöka få honom och ta bort den där kepsen. För den här gärningsmannen hade ingen keps alltså.
          Jag är övertygad om det”.

          1. LJ sa under ed i CP-rättegångarna att han var osäker på det där med kepsen. Det känner nog KP väl till, även om han själv på presskonferensen sa det rent motsatta.

  16. Kopplingen mellan Per H och TP var ny för mig. Per H är ju någon jag, för att använda hans egna ord, ”får lite puls på”. Med tanke på hans samröre med PG Vinge och Alf Karlsson, som ju enligt åtminstone Lingärde var synnerligen inblandade i mordet. Det finns väl också annat som pekar på att Vinge och Karlsson eventuellt är skumma, men om man tror aldrig så lite på Lingärde så är väl kopplingen Vinge/Karlsson – Per H – TP åtminstone lite pikant?

    1. Du hänvisar till den här promemorian från Ulf Lingärde. Som jag ser det handlar det om spekulationer. Det finns inget i promemorian som gör det på minsta sätt begripligt varför Lingärde skulle ha fått tillgång till en så omfattande och detaljerad beskrivning av en mordkomplott innefattande en lång rad kända personer.

      Den har valsat runt på nätet i ett antal år, men inget har kommit fram som gör att man ska ta den på särskilt stort allvar. Och alldeles oavsett det har jag svårt att se några som helst skäl till att Thomas Pettersson ska misstänkliggöras för att han tagit till sig uppgifter från Per H som arbetade på Skandia och som senare kom att arbeta för Vinge. I så fall måste även Sven Anér, Olle Minell och Lars Larsson misstänkliggöras på samma sätt eftersom även deras intresse för Stig Engström till stora delar utgick just från Per H:s uppgifter.

      1. Finns det en konspiration och en mörkläggning, så finns det med viss sannolikhet planterade villospår också. Villospåren kan därför ha ett värde att analyseras. T.o.m. Ebbe C tycks ha resonerat i de banorna på slutet när han uttalade sig att lösningen kanske hittas om man följer PKK-spåret till botten. Det kan ha betytt: Om man följer spåret baklänges som planterat villospår.

        Själv har jag undrat över uppgifterna om att det var två gärningsmän, två utländska män klädda i mörka rockar. Uppgiften finns redan i Rapport-sändningen kl 04:00 1986-03-01. En uppgift i SVT, inom 5 timmar efter mordet, som ingen tycks vilja följa upp. Följa upp betyder här inte kolla om den var sann, utan kolla vem som kom med uppgiften (och varför).

        Desinformationskampanjer är inte alltid så sofistikerade. Jag har på nätet sett väldigt besynnerliga kommentarer efter nedskjutning av ett passagerarplan i Ukraina, och senast nu den framtvingade landningen (Ryan Air) i Minsk. Det har varit mycket gap och skrik, obevisade påståenden, obesvarade frågor och en attityd att (verbala) anfall är bästa försvar. Ju högre tonläge, ju mer trovärdig tror man att man är. Det var/är lite Filter över det hela.

  17. Tack för en väldigt intressant och noggrann genomgång. Jag har länge läst här, men inte skrivit något själv. Jag har en fråga som har koppling till frånvaron av belägg för att Stig Engström hade erfarenhet (eller tillgång) av enhandsvapen:

    Är det korrekt det som jag förstått att inget vittne ser mördaren med vapnet i sin hand särskilt länge efter de två skotten gått av?

    Det vill säga, under den tid skytten står kvar på platsen efter mordet, har han då kvar revolvern i handen eller är den då ej längre synlig?

    1. Det finns säkert andra här som kan komma med detaljerade svar. Men det är ju som du skriver, vapnet är inte synligt särskilt länge efter skottlossningen. Det förefaller helt enkelt som om mördaren stoppade undan det innan han försvann in i gränden. (Vilket förstås inte hindrar att han hade det mycket nära till hands för att dra fram om han skulle ha blivit stoppad.)

      Och det bör han gått väldigt snabbt och diskret, vi vet ju inte var han gjorde av vapnet. En ficka är ett alternativ och ett axelhölster är ett annat. Att mördaren på mordplatsen pillade ner vapnet i en väska kan nog uteslutas. I vilket fall är det värt att notera att det skedde så smidigt, vilket tyder på en viss planläggning.

      1. ”Och det bör han gått väldigt snabbt och diskret, vi vet ju inte var han gjorde av vapnet.”

        Jag tycker detta är väldigt signifikant. Jag tycker man kan säga att det är naturligt för människor att greppa om redskap, våra händer tycker om att göra det. Man kan tänka sig hur viktigt det kändes för grottmannen att greppa om spjutet samtidigt som ett farligt rovdjur fanns i närheten. Även omedelbart efter att ha till exempel avvärjt ett sådant angrepp och djuret flytt, så är den naturliga beteendet att fortsätta hålla i vapnet och inte att omedelbart slänga spjutet på marken sekunden efter.

        Mitt resonemang är att i en sådan exceptionellt dramatisk situation som att begå ett mord är det i allra högsta grad ”naturligt” att även där fortsätta hålla i sitt ”redskap”. Det vill säga, i sådant kaos – sekunder efter ett mord – lär det inte finnas mycket ”ledig” tankeverksamhet som säger till en mördare ungefär: det vore lämpligt att gömma vapnet nu.

        (Man kan också tänka sig hur svårt det skulle vara att lägga ett stort och tungt vapen direkt i en rockficka och sedan springa längs gator och uppför trappor utan att revolvern hoppar runt eller ramlar ut. I däremot ett för ändamålet avsett hölster sitter den stabilt.)

        Av mitt resonemang följer att jag menar att det är otroligt osannolikt att en vapen-ovan person skulle kunnat reflexmässigt dölja vapnet omedelbart efter skotten. Den absolut mest sannolika reaktionen skulle vara att helt enkelt fortsätta gripa om ”redskapet”, då det är det naturliga, att fortsätta hålla det man redan har i handen.

        Om däremot den aktuella mördaren *faktiskt* utför döljande av vapen som en omedelbar åtgärd efter skotten skulle jag säga att detta kräver en omfattande vana av *just* den handlingen. Det vill säga, personen behöver hundratals gånger övat på att dra vapen, avfyra det och sedan återställa det i ett hölster. Observera att det inte alls behöver betyda ”tränats i lönnmord”, men exempelvis revolverskytte på en skytteklubb eller liknande. En slutsats jag drar av egen militära erfarenhet, och litteratur i ämnet, är att endast fysiska handgrepp man övat hundra och åter hundra gånger kommer fungera att utföras under stark stress.

    2. Rico

      Enligt min mening är pekar denna detalj på stor vana av handeldvapen. En van tränings/tävlingsskytt sänker armen reflexmässigt efter färdig avfyring. Något vittne omtalar att GM ”stoppar ner revolvern innanför rocken” – min tro har alltid varit att det hölstras. Att springa med en magnum i rockfickan på en öppen rock (vilket det finns stöd för i vittnesmålen) kan vem som helst prova och föratå problematiken.

  18. Per Johan:

    Ja, att tänka sig att en person som Stig Engström – som det inte finns belägg för att ens någonsin hållit i en revolver – skulle reflexmässigt dölja vapnet sekunden efter ha begått sin första våldshandling i livet – känns mycket osannolikt.

    Precis som du skriver skulle det också vara svårt eller omöjligt att springa med en tung revolver liggande löst i någon godtycklig rockficka. Med tanke på att det beskrivs att mördaren springer spänstigt uppför trapporna måste vapnet rimligen transporteras på ett stabilt sätt, såsom ett hölster.

    1. Rico

      Tilläggas bör väl att ingen sett något vapen i handen när gm går/joggar/springer in i gränden och inte heller att han skulle ha en arm invid kroppen (pistolen i hand i rockfickan el motsvarande). Även om det var 7 minusgrader är pipan varm efter två skott (kanske två skott iofs inte säkert bränner i en tjock rockficka – men ändå en omständighet att beakta). Allt pekar på en underhållen vapenvana.

  19. Man vet ju själv hur det känns att springa samtidigt som man har något löst föremål i en ficka. Det kräver i princip alltid att man håller en hand om fickan för att det inte skall kännas obehagligt, både att föremålet slängs runt och det känns som det är stor risk att det skulle hoppa ut.

    Detta fenomen blir typiskt extra starkt om föremålet är något som vi förknippar med ”värde”, som nycklar, plånbok eller mobil.

    Precis som jag instinktivt vet att det skulle vara väldigt dåligt att tappa mina nycklar om jag behöver springa till tunnelbanan och de ligger lösa i en för stor ficka – så håller man närmast reflexmässigt om dem. För mördaren i sekvensen från skotten och under flykten måste vapnet ha räknats som ett mycket ”värdefullt” objekt.

    Hade vapnet bara legat i någon vanlig ficka hade mördaren nästan helt säkert behövt hålla en hand på sådan ficka samtidigt som han springer, inte minst i trapporna. Detta ser ofta ganska ansträngt, eller ”awkward” ut. Så vitt jag vet finns det dock inga beskrivningar alls om något sådant beteende under flykten, utan bara beskrivningar om att personen springer spänstigt upp för alla trappor.

    För mig talar det starkt för att personen bar ett kroppsnära hölster och som han dessutom var *trygg* i förvissningen att vapnet satt bra i, även under springande förflyttning. Vilket i sig talar för stor erfarenhet att bära handeldvapen på detta vis.

      1. Carita:

        Det tror jag inte, men det naturliga sättet att springa är att ha pendlande armar. Att springa på något annat sätt ser direkt konstigt ut.

        Om alla vittnen säger att gärningsmannen ”sprang” är det väldigt rimligt att anta att han gjorde det på ett normalt vis. Skulle han exempelvis hoppat på ett ben hade det rimligen uppmärksammats. 🙂

        På samma vis tänker jag att om vi *inte* hör beskrivningar om att ena handen håller i rocken under hela flykten så är det högst rimligt att detta inte skedde.

        1. Rico & Carita:

          Det finns ett vittne som talar om att gärningsmannen sprang vaggande med utsträckta armar, framför sig. Det låter som en helt befängd löpstil och jag skulle tro att det är en felaktig formulering av vittnet eller polismannen. Minns inte på rak arm vem det är, men möjligen Leif L.

          Delar för övrigt uppfattningen att det med mycket hög sannolikhet fanns ett hölster inblandat, vilket är intressant. Men det bör ändå sägas att uppgifterna om hur mördaren sprang, huruvida han höll i revolver/kläder osv inne på Tunnelgatan är ganska knapphändiga. Det är alltid värt att påminna sig om att man inte bör tolka icke-befintlig information som information om icke-befintlighet.

          1. Madam:

            >> ”Det finns ett vittne som talar om att gärningsmannen sprang vaggande med utsträckta armar, framför sig.”

            Var det detta som användes som belägg för Christer Pettersson, som skall haft en lätt haltande gångstil?

            >> ”Det är alltid värt att påminna sig om att man inte bör tolka icke-befintlig information som information om icke-befintlighet.”

            Mm, ”absence of evidence is not evidence of absence”. Men likväl skulle man till exempel kunna säga att det är ganska säkert att mördaren inte bar med sig en röd ballong, detta utifrån frånvaron av vittnesmål för detta. 🙂

            Jag tänker mig fortfarande att springstilen både på gatan och i trappan skulle varit ytterst klumpig och begränsad om vapnet legat löst i godtycklig ficka och mördaren behövt hålla krampaktigt i denna slängande ficka.

            1. Rico:

              ”Var det detta som användes som belägg för Christer Pettersson, som skall haft en lätt haltande gångstil?”

              Tja, det skadade nog inte, fast det låter ju mer som någonting ur Scooby Doo.

              Det dök väl i ärlighetens namn upp fler minnen av en haltande, gungande, lufsande, osv springstil ju mer det pratades om Pettersson som misstänkt. Från början var det rätt blandade, motsägelsefulla och inte särskilt tydliga beskrivningar. Snabbt, smidigt, tungt, långsamt, osv.

              Att rörelseschemat var påfallande konstigt och lufsande osv etablerades inte som en allmänt omhuldad sanning förrän Pettersson blev huvudmisstänkt, och det har alltså som bäst svagt stöd i vittnesmålen. Påståendet verkar helt ha försvunnit ur ”allmänbildningen” och det polisiära narrativet i samband med att fokus flyttades till Engström, som enligt SVT-reportaget hade en rätt normal löpstil.

              ”Jag tänker mig fortfarande att springstilen både på gatan och i trappan skulle varit ytterst klumpig och begränsad om vapnet legat löst i godtycklig ficka och mördaren behövt hålla krampaktigt i denna slängande ficka.”

              Jag tror också att det hade sett konstigt ut, och det är framför allt onaturligt att någon skulle bete sig så – man kan ju skada sig allvarligt om det flaxar omkring en kilotung metallklump runt kroppen. Men jag tycker vi har lite för ont om iakttagelser för att kunna säga något säkert om huruvida han höll i kläderna på något vis. Lars J tittade i och för sig på mördaren en stund i trappan, men annars är det få som verkar sett mer än några en mycket kort glimt av honom. Eftersom ingen säger det törs man nog gissa att det inte var så. Men kan vi veta säkert? Nja.

              I kombination med att det har dykt upp en väska (om det nu inte är ett hölster) på David Bagares gata tyder dock allt på tat vapnet förmodligen satt säkrat på kroppen på något vis. Då får man väl förmoda att det var genom ett hölster, antingen det som Yvonne N identifierar som en väska eller ett annat som hon inte såg under kläderna. För hur fäster man annars ett vapen på kroppen, om inte med ett hölster? Och har man tillgång till en revolver är det dessutom inte det minsta konstigt om man också har ett hölster.

    1. Väldigt bra poäng. SE skulle alltså ha lånat inte bara en revolver av vapensamlaren utan ett tillhörande hölster, samt på kort tid skaffat sig stora vana i att hantera vapnet (skjutning och hölstring). Och trygghet i att vapnet satt bra i hölstret även under språngmarscher.

      Den där sekundslånga ”tvekan” som vittnena talar om var alltså hölstringen. Inget vittne (utom kanske IM) uppfattade det som naturligt att stå där och hölstra vapnet. Inte ens polisens gärningsmannaprofil fattade hur rationellt mordet var. Polisens ”experter” ansåg ju att det var orationellt att hölstra. Det förfaller därför orimligt att tro att en ovan (och onykter som det påstås) SE skulle agera så rationellt.

      Slutsats: För en ovan mördare måste det varit osannolikt att det skulle vara en bra idé att hölstra vapnet sekunden efter mordet. En amatör hade troligen lämnat brottsplatsen med vapnet i handen.
      Allt talar för att det var en tränad mördare som slog till.

      Det finns en sak till som talar om träning: Mördaren panikflydde inte in på Tunnelgatan. Han rörde sig lite långsamt (men smidigt) i början och ökade farten en bit in i gränden. Om han varit ute i kylan ett tag och var relativt ouppvärmd inför språngmarschen visste han att det var dumt springa för snabbt i början och riskera sträcka sig. (IM hade också sett att mördaren rörde sig underligt medan han väntade i gathörnet, som en ”knarkare”, Det var alltså ingen vanlig flanör utan en tränad attentatsman som ville hålla musklerna någorlunda varma i kylan.)

      1. Erik K
        Och inte dra på sig mjölksyra, då hade han kunnat bli tvungen att gå uppför trappan.

    2. Hej Rico,

      Eftersom valet av vapen – en stor och otymplig revolver – också tyder på att vi inte har och göra med en ”yrkesmördare” eller några statssanktionerade attentatsmän, leder ditt resonemang vad det gäller vapenhanteringen efter mordet förmodligen mot att gärningsmannen är det jag tidigare kallat ”semi-professionell”. Det skulle kanske kunna vara en polis, militär, livvakt eller någon med stor vana av enhandsvapen från en skytteklubb.

      Engströms vana av skjutvapen är dessutom inte speciellt omfattande. OK, han har genomfört en 12 månaders värnpliktsutbildning och då troligen med inriktning på att hantera en kpist av modell 45. Därutöver deltog han några år i mitten och slutet av 50-talet (dvs. mer än 25 år innan mordet) i en skytteklubb där han mestadels sköt med gevär. Om jag minns rätt deltog Engström i endast en tävling som handlade om enhandsvapen. Nej, att den 52-årige försäkringstjänstemannen skulle ha haft en stor och tung revolver skumpande i en inner- eller ytterficka på rocken samtidigt som han skulle ha rusat uppför de 89 trappstegen kan vi betrakta som i princip uteslutet.

      1. Anders Fredric:

        >> ”Det skulle kanske kunna vara en polis, militär, livvakt eller någon med stor vana av enhandsvapen från en skytteklubb.”

        För mig låter detta väldigt rimligt. Ett litet frågetecken på militär, då svenska Försvarsmakten så vitt jag vet inte hade pistol/revolver som någon form av standardutrustning. För även om man har en omfattande erfarenhet av till exempel militära tvåhandsvapen så kan jag inte se att det kan överföras till det beteende vi verkar se på mordplatsen.

        För mig talar det för att det är någon som utfört *just exakt* dessa moment så pass många gånger att det är inprogrammerat i muskelminnet som automatiska åtgärder ungefär: ”när du har skjutit färdigt återställs vapnet i sitt hölster”. Har man gjort denna manöver hundra och åter hundra gånger kan detta ske även vid extrema situationer.

        >> ”Engströms vana av skjutvapen är dessutom inte speciellt omfattande. OK, han har genomfört en 12 månaders värnpliktsutbildning och då troligen med inriktning på att hantera en kpist av modell 45.”

        Jag tycker inte heller att hans erfarenhet är särskild omfattande, och framför allt inte har så mycket mer likhet än att det rör ”skjutvapen” i stort. Det känns väldigt ansträngt när man försöka lägga ”stor vapenvana” på honom, men inte kan finna några belägg för hantering av enhandsvapen.

        >> ”Nej, att den 52-årige försäkringstjänstemannen skulle ha haft en stor och tung revolver skumpande i en inner- eller ytterficka på rocken samtidigt som han skulle ha rusat uppför de 89 trappstegen kan vi betrakta som i princip uteslutet.”

        Man kan ju som sagt prova att lägga ett enkilosföremål i fickan på en öppen rock och rusa längs gator och uppför trappor. 🙂

  20. Rico:

    ”Man kan ju som sagt prova att lägga ett enkilosföremål i fickan på en öppen rock och rusa längs gator och uppför trappor. 🙂”

    Det kan i SE-sammanhang också noteras att han – förutom revolvern – måste ha haft sin väska i fickan under mordet och den inledande delen av språngmarschen. Alternativet är att den dinglade från handleden hela tiden, men det verkar osannolikt: inga vittnesmål nämner ju denna annars rätt iögonenfallande detalj, förrän mördaren siktas med någon form av väska (eller hölster!) på David Bagares. Om han skulle vara skytten får man därför förmoda att han har lagt undan väskan i fickan för att kunna hantera revolvern och sedan byter tillbaka någonstans under flykten, före mötet med Yvonne N/Ahmed Z.

    Handledsväskan vägde nog inte tillnärmelsevis lika mycket, eftersom den om jag minns rätt mest sades ha innehållit kort och sedlar och nycklar och sådant. Men inte heller något sådant är särskilt smidigt att springa med i fickan på en uppknäppt rock. Alla är välkomna att pröva.

    Det i sig utesluter givetvis ingenting, men när vi nu ändå talar om saken.

  21. Rico

    ”Man vet ju själv hur det känns att springa samtidigt som man har något löst föremål i en ficka. Det kräver i princip alltid att man håller en hand om fickan för att det inte skall kännas obehagligt, både att föremålet slängs runt och det känns som det är stor risk att det skulle hoppa ut”

    Antagligen mitt i prick Rico!

    Du har kanske alltså funderat på varför SE verkade ha problem med sin 15 ggr 22 cm stora handledsväska som Yvonne N såg att SE hade uppe på DBG. Antagligen var den lånade kilotunga revolvern för tung att springa med i fickan i den tunna fladdrande rocken och vapnet rymdes antagligen heller inte i väskan trots SE:s försök på DBG.

    När det gäller mordvapnet så har följande scenario bl.a. vittnesstöd:
    —– Revolvern fick tävlingsskytten SE före Grand (källardörrlarmet 22.35, Vimmerbyvittnet 22.40, ”nästan bara vapensamlare har magnumrevolvrar” (mars 1986) och förhör med Vapensamlarens yngsta dotter), gömde det i reklamförrådet när han återvände till väktarna, hämtade det på måndag 3 mars och gjorde därefter av sig med det, kanske på vägen upp till Idre.

    (Det finns väl ingen trovärdig vittnesuppgift att något vittne har sett vapnet? Anders D berättade i tingsrätten att han såg eldsflamman).

    1. Mikael A:

      >> ”Du har kanske alltså funderat på varför SE verkade ha problem med sin 15 ggr 22 cm stora handledsväska som Yvonne N såg att SE hade uppe på DBG.”

      Jag har inte sett några belägg för att den personen skulle vara SE och därför har jag inte undrat just detta.

      >> ”Antagligen var den lånade kilotunga revolvern för tung att springa med i fickan i den tunna fladdrande rocken och vapnet rymdes antagligen heller inte i väskan trots SE:s försök på DBG.”

      Man behöver först kunna förklara hur någon skulle kunnat nå så långt som till David Bagares gata med vapnet hoppandes hejvilt i rockfickan.

      >> ”—– Revolvern fick tävlingsskytten SE före Grand”

      Att kalla SE för ”tävlingsskytten” förefaller lite försåtligt. Vad är kopplingen mellan att skjutit tävlingsgevär cirka 25 år tidigare och kunna hantera en revolver?

      1. Rico

        Mindre än en meters avstånd, två skott, en träff.
        SE tränade och tävlade även i pistolskytte.

        —– Vad menar du då med ”kunna hantera en revolver”?

        1. Problemet är inte att träffa utan att hantera revolvern efteråt
          Hade gärningsmannen ett hölster behövde han inte försöka stoppa ner den i en alldeles för liten handledsväska när han kommit upp för trapporna. Hade han inget hölster hade han haft uppenbara problem med att hålla vapnet i rockfickan under språngmarschen. Den var för tung att springa med
          En gärningsman utan hölster hade fått springa med vapnet synligt i handen eller med ena handen instoppad innanför rocken vilket vittnena borde ha reagerat på

  22. Mikael A:

    Man kan ju rent språkmässigt notera att det är brukligt att skilja på en nuvarande egenskap och en som skett långt tillbaka. Exempelvis skulle det vara oväntat att år 2021 skriva ”statsministern Carl Bildt säger nu XYZ”. Istället är det brukligt att skriva ”f.d. statsminister Carl Bildt säger..”. (Det är nu ungefär lika länge sedan Bildt var statsminister som det 1986 var tid sedan Stig Engström påstås ha tävlat i pistolskytte.)

    Att beskriva honom som ”tävlingsskytten” trots att det gått ett kvartssekel känns alltså mycket ansträngt.

    Gällande hantering av revolver så avser jag de inlägg jag gjort ovan, med specifikt fokus på att revolvern döljs omedelbart efter skotten. Detta, menar jag, och har utvecklat längre i tidigare inlägg, kan endast ske om detta är en för skytten naturlig manöver som han utfört hundratals gånger.

    1. Rico, Jonas J

      Efter skotten stoppade SE ner vapnet i höger rockficka (Inge M 14 mars). Nästa ”vapeniakttagelse” gjorde Yvonne N när SE kommit uppför trapporna (PU april) och sneddade över Malmskillnadsgatan då han höll på med sin handledsväska.

      En trovärdig förklaring är då att SE direkt fick problem med att springa med den kilotunga revolvern i den tunna rockfickan. Efter trappkrönet, när han hade sett att Lars J var långt efter, försökte han stoppa ner det lånade vapnet i sin väska, men den var för liten även om magnumrevolvern bara hade en 4 tums pipa.

      —– ”kan endast ske om detta är en för skytten naturlig manöver som han utfört hundratals gånger”

      Så Rico, om skytten inte då var ett proffs, vad skulle han då ha gjort annorlunda med revolvern efter skotten? Hållit kvar det i handen? Stoppat det i vänster rockficka? .

      1. Att skytten var ett proffs visas av att han så snabbt förde undan vapnet innanför rocken och kunde springa med det utan problem. Skytten var ingen amatör utan hölster att placera vapnet i under flykten. Därmed kan vi utesluta att gärningsmannen sprang med den tunga revolvern liggande lös i rockfickan för då hade han varit tvungen att hålla handen i eller på fickan hela tiden.

      2. Yvonne har inte sett något vapen bara en man som sprang och samtidigt höll på att göra något med en väska. Hon tolkade det som att mannen hade tillgripit väskan av någon

      3. Mikael A:

        >> ”Efter skotten stoppade SE ner vapnet i höger rockficka (Inge M 14 mars).”

        Så, Inge M har vittnat att Stig Engström stoppade ett vapen i höger rockficka? Det vore ju sensationellt. Om dock Inge M inte vittnat om att Stig Engström gjort detta så är ovanstående mening lögn.

        >> ”Så Rico, om skytten inte då var ett proffs, vad skulle han då ha gjort annorlunda med revolvern efter skotten? Hållit kvar det i handen? Stoppat det i vänster rockficka?”

        Skytten borde naturligt hållit kvar vapnet i handen.

        Noterbart är också att mördare måste ha förståelsen att den extrema vikten av att vapnet inte blir kvar på platsen, med allt från fingeravtryck till serienummer. Eftersom han flyr från platsen får vi anta att hans avsikt inte var att åka fast. Det mest säkra – och naturliga, under stark stress, sättet att transportera vapnet från mordplatsen är i sin hand. Det verkar närmast osannolikt dumt att direkt på mordplatsen stoppa en kilotung revolver i en lös ficka med stor risk att den till och med ramlar ut under kommande flykt.

        För mig tyder det faktum att revolvern döljs omedelbart efter dådet att:

        1. Detta är en väldigt van rörelse, som utförs reflexmässigt även i en extremt dramatisk situation.

        2. Personen litar på att revolvern nu befinner sig på en *bättre* plats än i handen, i bemärkelsen att sitta stabilt på kroppen inför kommande flykt.

      4. Det bör tilläggas att i samma förhör Mikael A hänvisar till så uppger ju Inge M att han reagerade på när det stod i tidningarna om en keps. Inge menar på att detta är felaktigt. Enligt Inge hade gärningsmannen en stickad mössa med upprullad kant, neddragen till öronen och ner i pannan. Sk ”gökboet-liknande”. Detta pekar starkt emot att det skulle varit SE han såg, vars gubbkeps knappast kan fås att passa in på en sådan beskrivning.

        https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdGUwbjJ1WVNuOXc/view?resourcekey=0-624mCNY2hk32ZQ2NpHMW_Q

        1. Simon A

          Än en gång:

          SE kom ikapp Palme (CA, LP, AB och INGE M 1 mars), ingen väntade Dekorimaman.
          Dekorimamannen var AB med Jack Nicholsson-mössa när han EFTER skotten flydde till utrymmet framför Dekorimas entré och där han stod 3-4 minuter tills polisen kom.
          IM har heller inte ifrågasatt ”Kan inte rundas”, t.ex. via media.

  23. Man kan nog verkligen fråga sig: Vem var denne mördare som vågade lämna LP:e som vittne?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.