Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

Vad är det som är nytt i nyutgåvan av Den osannolika mördaren? De nya kapitlen är skrivna sedan åklagaren Krister Petersson gav Thomas Pettersson rätt och sedan Thomas Pettersson tagit del av det släppta utredningsmaterialet kring Stig Engström. Boken skulle kunna sätta sista spiken i kistan och definitivt etablera Engströms skuld. Gör den det?

---

THOMAS PETTERSSON KOM tidigare i år ut med en ny uppdaterad upplaga av Den osannolika mördaren.

När första upplagan kom ut var Skandiamannen bara en teori av många om Palmemordet. När andra upplagan publicerades var Thomas Petterssons teori sedan en tid tillbaka den officiella versionen av vad som hände den där kvällen på Sveavägen.

Det låter som om den nya upplagan borde vara högintressant läsning. Den har kommit ut relativt sent efter Krister Peterssons beslut att lägga ner utredningen. Och det betyder att läsaren har skäl att vänta sig något djuplodande och sammanfattande om den nya situationen där det plötsligt inte finns en Palmeutredning längre.

Är Thomas Pettersson nöjd? Lägger han till viktiga förklaringar som inte Krister Petersson kom med? Övertygar han den som tidigare varit tveksam? Det var frågor jag ställde mig innan jag började läsa nyversionen av Den osannolika mördaren. (Svar på frågorna kommer i slutet av recensionen.)

För att börja rent handfast: hur mycket är det som är nytt? Det enkla och uppenbara svaret är att boken innehåller åtta nyskrivna kapitel, sammanlagt omkring 60 sidor.

---

Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 2

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det förra avsnittet tog jag särskilt upp:

• hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
• hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
• och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I det här avsnittet tar jag upp den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. I två kommande avsnitt tar jag upp ett avsnitt av Filterpodden där Thomas Pettersson diskuterar mordutredningen med Filters chefredaktör Mattias Göransson..

---

Men det är mera som är nytt än så. I själva verket har Thomas Pettersson skrivit om texten på många ställen – exakt var får läsaren leta reda på själv genom att jämföra upplagorna stycke för stycke. Ibland rör det sig bara om redaktionella finputsningar eller naturliga uppdateringar. Men några gånger är det mer intressant än så.

Redan på sidan 11 hittar vi ett tillägg som är värt att notera. Där skriver Thomas Pettersson om observationer utanför biografen Grand vid tidpunkten för slutet på sena föreställningen av Bröderna Mozart, alltså då paret Palme kom ut från bion. Flera vittnen har berättat att de sett en man som de uppfattat som avvikande, mystisk eller hotfull. Dessa observationer, tillsammans med vittnesiakttagelser från tiden kring filmens början, har gett upphov till föreställningen om ”Grandmannen”, en person som skulle kunna vara Palmes mördare.

Det ingår i Thomas Petterssons teoribildning att de där observationerna – i alla fall en del av dem – handlar om Stig Engström. Resonemanget han för i boken går ut på att Engström varit ute på stan och ”druckit middag” vid 21-tiden och sett paret Palme utanför biografen Grand. Han har sedan kommit tillbaka till bion efter föreställningens slut för att skjuta Palme, men så har modet svikit honom. Han återvänder till Skandiahuset för att stämpla ut och bege sig hemåt. När han kommer ut på gatan träffar han på paret Palme. (Sidan 213f – sidhänvisningar i denna recension är till nya upplagan om inte annat anges.)

Det resonemanget finns redan i gamla upplagan och redan där har Thomas Pettersson lyft fram vissa vittnesmål som han anser understödjer teorin. Men i den nya har han petat in ytterligare ett vittne. Det är programmeraren Lars K. som i ett förhör från juni 1987 berättat om en man han observerat. Så här skriver Tomas Pettersson om Lars K, sidan 11 alltså:

”Han såg en man klädd i mörka kläder och en ’sportmössa med skärm’. Mannen stod till vänster om entrén, verkade inte vara någon biobesökare och såg ut som en blandning mellan TV-figuren Marve Fleksnes och skådespelaren Björn Gustafsson. Personen gjorde ett töntigt intryck, summerade [Lars K].”

Det där låter ju lite spännande när man läser Thomas Petterssons bok. Om Engström var där så var han ju verkligen inte någon biobesökare. Han hade enligt egen utsago mörka kläder under mordkvällen. Det stämmer också. Och hans traditionella herrkeps kanske inte brukade beskrivas som en ”sportmössa med skärm”, men skärm hade den ju.

Den komiska rollfiguren Fleksnes, spelad av Rolv Wesenlund, såg ut så här.

Och den Björn Gustafson (med ett s om vi ska vara noga) som åsyftas här är skådespelaren som bland annat är känd för att ha gestaltat Dynamit-Harry i filmerna om Jönssonligan.

Likheter med Stig Engström? Det kanske man kan hävda med lite god vilja. Men vad som är anmärkningsvärt är vad Thomas Pettersson inte tog med när han refererade förhöret med Lars K. Så här står det nämligen också i protokollet:

”Kommer inte ihåg några detaljer i mannens utseende eller klädsel men säger att denne var av medellängd och var sportigt klädd, i jacka och byxor. Jackan kan ha varit blå, i alla fall gav den, liksom byxorna, ett mörkt intryck. På huvudet hade han en sportmössa med skärm, Klädseln såg ut att vara skidkläder i Domus-stil från 50-60-talet.”

I övrigt bedömer Lars K att mannen var runt 40 och inte hade glasögon.

Den här utstyrseln är från en annons som publicerades i dagspressen i januari 1958. Och det är sannolikt en man med klädsel av det här slaget som vittnet Lars K försöker beskriva.

---

Om mannen hade något att göra med Palmemordet är förstås en öppen fråga. Men vad vi kan konstatera är att det inte låter särskilt mycket som den prydliga och konservativa klädsel för kontorsbruk som Stig Engström förknippas med. Den som vill skulle ju på minst lika goda grunder kunna säga att det signalement Lars K här lämnar hade vaga likheter med Christer Petterssons. Eller med Lasse Åbergs rollfigur Stig Helmer i Sällskapsresan 2 – Snowroller.

Thomas Petterssons högst ofullständiga återgivande av vad Lars K berättat i detta särskilt inlagda tillägg är inte ägnat att rent generellt öka tilltron till hans omarbetningar av boken.

Engström på jobbet den 3 mars?

På sidan 40 har Thomas Pettersson lagt in ett annat nytt avsnitt. Det handlar om en kollega till Stig Engström, icke namngiven, som kommer till jobbet på måndagsmorgonen efter mordet, alltså den 3 mars. Enligt Thomas P:s referat konstaterar kollegan då att Stig Engström är på arbetsplatsen. Han hör nämligen hur Engström talar i telefon inne på sitt rum. Det hörs av det Engström säger att han är bekymrad över att det signalement som lämnats på gärningsmannen egentligen gäller honom själv.

Thomas Pettersson skriver: ”Kollegan uppfattade det som om Engström talade med någon på polisen, men något sådant samtal finns inte noterat så det måste ha varit någon annan”.

Enligt Thomas Pettersson – som i en not uppger att han gjort en mobilintervju med kollegan – blev denne ”väldigt illa berörd”. (Sidan 41, 301)

Här låter det alltså som om Stig Engström – tvärt emot den bild han ger i förhören – hade tagit sig till Skandia under sin första semesterdag i stället för att ha rest till Idre under helgen. Och det lät vidare som om han fört ett mystiskt samtal om att han blivit utpekad som mördare med någon okänd person, definitivt inte med polisen.

Det är lätt att tycka att detta låter graverande för Engström: varför var han på Skandia den måndag då han hade semester, ett besök som han tydligen inte velat kännas vid efteråt? Är detta ett ytterligare bevis på vad Thomas Pettersson brukar beskriva som Engströms ständiga lögner – och också ett bevis på att han denna morgon inne på sitt rum anförtror en hemlig kontakt att han känner sig utpekad för mordet, att han fruktar att det håller på att gå illa när sanningen hotar att hinna ifatt honom?

Det skulle man kunna tro. Men nu finns det ett meddelande som denne Skandiamedarbetare skickat till Leif GW Persson, ett meddelande som gått vidare till utredningen och som nu blivit offentligt med bara några få maskningar.

Där kan vi konstatera följande: medarbetaren är i stort sett säker på att hans arbetskamrat Stig pratade med polisen. Han menar också att Stigs berättelse, särskilt om vad han hört Lisbeth Palme säga om gärningsmannen, förefaller trovärdig. Han beskriver Stig Engström som ”rekorderlig”, någon som han ”i ett sådant här sammanhang skulle ha fullt förtroende för”.

Den känsla av obehag som Thomas Pettersson refererar tycks ha att göra med att arbetskamraten helt enkelt tyckte det var pinsamt att han tjuvlyssnat.

Inte minst viktigt, arbetskamraten är osäker på vilket datum det var.

Och intressant nog, vilket förstås Thomas Pettersson känner till men inte nämner, så finns det i utredningsmaterialet uppgifter om ett telefonsamtal med polisen som Stig Engström hade måndagen den 10 mars, första dagen på arbetet efter semestern. Det vill säga: på dagen en vecka efter måndagen den 3 mars. Och innehållet i det samtalet stämmer alldeles utmärkt med arbetskamratens minnesbilder.

Påståendet att Stig Engström egentligen var på Skandia under måndagen då han borde ha varit i Idre för att åka skidor är dock inget nytt för just andra upplagan av Petterssons bok. Det finns med redan i första upplagan (sidan 43) där Thomas Pettersson berättar om en prao-elev som Engström ansvarade för och som kommit till Skandia veckan före mordet.

I första upplagan kallar Thomas Pettersson honom för Henrik Hallin. I den nya upplagan använder han i stället personens riktiga namn, Fredrik Thelin. Annars är uppgifterna desamma. (Jag skriver ut Fredrik Thelins namn eftersom jag varit i kontakt med honom och han inte har några invändningar. Vi återkommer till vad han berättade för mig.)

Thomas Pettersson berättar att Fredrik som bodde med sina föräldrar i Norrland gjorde praktik på Skandia och hade haft Stig Engström som handledare veckan före mordet. Jag citerar ur boken (sid 41):

”Nu väntade en vecka med en annan ledsagare – Engström skulle ju vara ledig – men Stig kom ändå in till jobbet och hade massor att berätta.

– Han sa att han sprungit efter gärningsmannen, men inte hunnit ikapp honom, säger Thelin. Det var hur spännande som helst för mig att höra honom berätta, att han varit så nära händelserna.

Som Fredrik Thelin minns det gick Stig mest runt och delgav sin historia för den som ville lyssna. Det blev inte mycket gjort. Och det var i sin ordning, Engström hade ju faktiskt semester.”

Så skriver alltså Thomas Pettersson. Och i en fotnot (sid 247 gamla upplagan, sid 302 nya upplagan) tillfogar han att Fredrik hade ”tydliga minnen av hur Stig kom in till Skandia måndagen den 3 mars, och att han då sade att han sprungit efter gärningsmannen”.

Det fanns alltså två uppseendeväckande inslag i Fredrik Thelins berättelse så som Thomas Pettersson framställer den: att Engström av någon anledning tagit sig in till jobbet under semestern och att han sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom.

Som vi snart ska se hänger de här elementen ihop, alltså att Stig Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars och att han skulle ha sagt att han jagade mördaren.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Engström i polisförhör inte alls sagt att han jagat mördaren. Han har i stället talat om att han gjort ett försök att springa ikapp några poliser för att ge dem det signalement som han hört från Lisbeth Palme. Det är en anmärkningsvärd skillnad.

I nya upplagan av boken har Thomas Pettersson också med ett referat av en intervju med en icke namngiven person som beskrivs som en ”mellanchef på Skandia”. Den personen citeras så här:

”Stig hade ju förföljt mördaren uppför trapporna och över Malmskillnadsgatan. Det är också den versionen som levt kvar inom Skandia, vad jag kommer ihåg så här långt efteråt.” (sidan 41-42).

Den versionen ligger verkligen långt från versionen att Engström bara gjort ett kort och misslyckat försök att hinna ifatt poliserna. Till polisen sa nämligen Engström att han bara sprang till Luntmakargatan, alltså före trapporna, för att sedan vända om.

Med andra ord: den som misstänker Engström för att vara mördaren tycks här få stöd för att denne ljuger som det passar honom, än si och än så.

Thomas Pettersson har i den nya upplagan (sidan 50) lagt in ett kort avsnitt som syftar till att förklara varför Engström snart kommer att backa från sin version om att han förföljt mördaren.

Där skriver han om hur vittnet Lars J framträder i Aftonbladet lite senare under Engströms semestervecka. Lars J är vittnet som stått inne i gränden och som efter en stunds väntan tagit upp jakten på mördaren. I Lars berättelse – som nu blir känd – ingår inte att han sett Engström springa efter gärningsmannen, det är bara Lars själv som gör det. Thomas Pettersson skriver: ”Därmed sprack den historia Engström dragit för kollegorna på Skandia – om att han förföljt mördaren.”

Lars framträdde i Aftonbladet den 4 mars. Och Thomas Pettersson menar alltså att Engström inte gärna kunde sprida sin historia om hur han jagade mördaren efter det att Lars framträtt i media. Den slutsatsen har sin logik. Det betyder i praktiken att den enda tänkbara dagen då han kunde ha berättat något sådant på sin arbetsplats var måndagen den 3 mars.

Thomas Petterssons uppgifter är alltså intressanta kan man tycka, såväl det där med att Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars som att han då sagt att han jagat mördaren, till och med ända upp på Brunkebergsåsen.

Frågan är bara om Thomas Pettersson har rätt.

Var det verkligen troligt, kan vi fråga oss, att Engström skulle ha sagt till kollegorna att han försökte hinna ifatt gärningsmannen? Det strider ju mot allt han sagt i polisförhör liksom när han hördes i tingsrätten och hovrätten. Redan när han talade med polisen den 1 mars hade han ju varit tydlig med vad han också konsekvent återkom till i senare förhör, nämligen att han försökt springa ifatt poliserna som gett sig av för att ge dem signalementsuppgifter, inte att han jagat mördaren.

En möjlighet skulle ju vara att Fredrik Thelin och den anonyme mellanchefen kommit ihåg fel, sådant händer – särskilt många år efteråt.

Men en annan möjlighet som alltid måste beaktas när skribenten har en agenda är att vittnesuppgifterna blivit återgivna på ett felaktigt sätt så att de passar de önskade slutsatserna.

Journalister ska ju inte slarva eller glida på sanningen. Men vi har redan tittat på Thomas Petterssons försök att stötta sin tes om Engströms besök på jobbet den 3 mars med arbetskamraten som hört Engström tala i telefon. Och då har vi kunnat konstatera att dennes egna uppgifter pekade på att telefonsamtalet han hörde var från den 10 mars.

”Samma dag som minnesstunden”

Mellanchefen är anonym i Thomas Petterssons bok, så hans uttalanden har jag inte kunnat kolla med honom själv. Men Fredrik Thelin kontaktade jag och ställde de frågor jag tyckte var nödvändiga – om datumet för när Engström var på Skandia, om han sagt att han jagade mördaren och om hur långt han hävdat att han sprungit.

Fredrik Thelin var mycket tydlig med sina svar. Jag återger här det väsentliga ur vårt samtal och har givetvis kollat med Fredrik att jag uppfattat honom rätt.

GW: Vet du hur lång din praktik på Skandia var och när den var?

FT: Jag har hela tiden trott att den var två veckor. Men det som jag vet med bestämdhet är att jag var på Skandia innan mordet, troligen hela veckan, och att jag också var där den dagen då det hölls en minnesstund för Palme i Stockholm. Det var fullt med folk nere på Sveavägen och vi var många på Skandia som hade samlats i ett rum ovanför mordplatsen där vi kunde titta ner. Och då var Stig Engström med och berättade om mordkvällen. Jag nämnde minnesstunden för TV-journalisten Lars Olof Lampers. Och när han kollade upp datumet fick jag veta att det var den 10 mars. Så det skulle betyda att jag var på Skandia i tre veckor, inte två.

GW: Eller kan du ha varit ledig veckan efter mordet, samtidigt som Stig Engström, och kommit igen den 10 mars?

FT: Det jag vet är att under den där perioden på Skandia fick jag också handledning av andra. Jag var på tryckeriet och jag fick vara med på filmning och i någon filmredigeringsstudio. Så det är mycket möjligt att jag var på plats fast inte med Stig den där veckan emellan, men det kan jag inte svara på.

(Efter vårt samtal kontrollerar Fredrik med sin mors almanacksanteckningar från 1986. Och där framgår att han var på praktik i Stockholm också veckan som började den 3 mars, alltså då Stig Engström hade semester.)

GW: Kan Stig Engström ha varit på Skandia någon gång under veckan då han hade semester?

FT: Det kan jag inte säga något om. Det jag kommer ihåg är att jag träffade honom samma dag som minnesstunden, efter hans semester. Och att han då berättade att han sprungit samma väg som mördaren.

GW: Sa han att han jagat mördaren?

FT: Det kan jag inte säga att han sa.

GW: Sa han hur långt han hade sprungit? Till exempel att han skulle ha sprungit upp på åsen?

FT: Nej, jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt. Och så berättade han att polisen hade skickat ut hans signalement i stället för mördarens och att han var orolig för det.

GW: Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?

FT: Det minns jag inte. Det är själva minnesstunden som har etsat sig fast mest i mitt minne. Jag vet alltså att Stig Engström var där och jag vet att han gärna ville vara i centrum och berätta om mordkvällen. Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.

GW: Det står i Thomas Petterssons bok att Engström inte fick mycket jobb gjort när han gick omkring och pratade om mordet på Skandia, men att det var i sin ordning eftersom han faktiskt hade semester. Men det där är ingenting som du har sagt?

FT: Nej, det kommer inte från mig. Och jag har hela tiden varit jättetydlig, både mot Lars Olof Lampers och framför allt mot Thomas Pettersson, att jag egentligen inte har någonting att bidra med förutom några få saker. Jag vet att jag var på Skandia under veckan före mordet och att det var Stig som tog emot mig första dagen, Det var också han som var min handledare de dagar jag var där den veckan. Jag vet att jag var där på minnesstunden och att Stig Engström var det. Då sa han att han hade sprungit efter mördaren, åt det håll som mördaren försvann. Och han sa också att det signalement som polisen gått ut med först, det var hans signalement och inte mördarens.

Så långt mitt samtal med Fredrik Thelin. Det går alldeles uppenbart inte att använda honom som stöd vare sig för att Stig Engström varit inne på Skandia den 3 mars eller att Engström sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom – eller för att Engström påstått att han sprungit ända upp på åsen.

Fredrik Thelin kan alltså inte säga om Engström kunde ha återvänt till Skandia någon gång under sin semestervecka. Men det finns ett i sammanhanget ganska tungt vägande vittne som helt avfärdar det. Det är tjänstemannen Roland B som hade ansvar för tidsregistreringen av personalens närvaro på företaget. I ett polisförhör från juni 1986 har han berättat om sina kontakter med Engström helgen direkt efter mordet. Och så tillägger han:

”Sedan så vet jag att han inte var synlig här på kontoret kommande vecka.”

Roland B säger att han visserligen inte kan gå i god för om Engström var i Idre, men ”att han inte varit på arbetsplatsen är helt klart.”

Längre fram i boken, framför allt i kapitlet ”Den sannolika mördaren”, har Thomas Pettersson gjort ytterligare och mer omfattande ändringar. Bland annat har han lagt in en del hänvisningar till något han beskriver som Stig Engströms förväxlingsstrategi. Exakt vad han menar med det kommer trots allt inte fram lika tydligt i boken som i ett samtal han har med Mattias Göransson i avsnitt 24 av Filterpodden, en podcast som produceras av tidskriften Filter. Det som sägs där är så nära knutet till den nya upplagan av boken – men mera tydligt uttryckt och med en del ytterligare anmärkningsvärda påståenden – så att jag bestämde mig för att behandla även den sändningen i denna artikelserie.

Í de två följande avsnitten av denna genomgång ska vi därför noga titta på vad som sägs i Filterpodden – bland annat just om ”förväxlingsstrategin”. Men i resten av det här avsnittet ska jag i stället säga något om de åtta nyskrivna kapitlen i den nya upplagan av Thomas Petterssons bok.

Först en allmän reflektion: lite grann på samma sätt som Thomas Pettersson var besviken på Krister Peterssons föredragning den 10 juni kan det sägas att de nya kapitlen inte riktigt lever upp till vad som kanske kunde förväntas. Den andra upplagan av boken kom ut ett och ett halvt år efter den första. Och under den tiden har Thomas Pettersson förvandlats från en uppstickare i debatten om Palmemordet till en sorts inofficiell förvaltare av den etablerade myndighetsversionen. Det var alltså naturligt att i alla fall hoppas på att Thomas Pettersson skulle leverera det som Krister Petersson inte gjorde, något nytt och riktigt övertygande.

Det tycker jag inte han gör.

”Fel galning”

Det första nya kapitlet heter ”Stieg Larssons ensamma galning”.

Bakgrunden är att ungefär samtidigt som första upplagan av Den osannolika mördaren kom det ut en annan Palmebok, Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet av Jan Stocklassa.

Den väckte uppmärksamhet – framför allt internationellt – genom att författaren presenterade ett försök till lösning på mordgåtan som han menade utgick från de efterforskningar som journalisten och författaren Stieg Larsson gjort i ämnet. Stieg Larsson var ju – om någon av denna bloggs läsare lyckats missa det – författaren till tre enormt framgångsrika spänningsromaner om hackern Lisbeth Salander. Och Jan Stocklassas bok fick därmed en riktig publicitetsskjuts över i stort sett hela världen – tanken på att Stieg Larsson varit sanningen om Palmemordet på spåren lät onekligen spännande.

Stocklassa skissade i sin Palmebok på en omfattande konspiration som involverade såväl den sydafrikanska apartheidregimen som svenska högerextremister. Och det Thomas Pettersson försöker sig på i detta kapitel är egentligen att göra anspråk på att själv vara Stieg Larssons verklige efterföljare. Stieg Larsson hade vid sidan av funderingar om en konspiration nämligen också lekt med tanken på att mördaren kanske egentligen var en ensam galning. Thomas Pettersson skriver att Palmeutredarna hittade en sådan lösning i december 1988 i form av Christer Pettersson och tillägger: ”Tyvärr var det fel galning, vilket ledde till att hypotesen om en ensam gärningsman kom att misskrediteras.”

Som vi konstaterat i förra delen av denna artikelserie var Thomas Petterssons slutsats i Filterartikeln från 2018 om Stig Engström som ensam gärningsman av tämligen färskt datum. Bara några månader tidigare hade han gjort sitt bästa för att ge Palmeutredarna bilden av att Engström fungerat som redskap i en konspiration.

Med de formuleringar han använder i det här kapitlet beskriver han alltså inte bara Stig Engström som ensam ansvarig för statsministermordet, utan också som en ”galning”. Alldeles oavsett vilken uppfattning man har om Stig Engströms eventuella skuld till dådet på Sveavägen är det en karakterisering av Skandiatjänstemannen som inte vilar på något som helst seriöst underlag – det finns helt enkelt inga uttalanden om honom från folk i hans omgivning som beskriver honom på det sättet. Och enligt vad som är känt har det aldrig gjorts några psykiatriska diagnoser på Engström som (med ett slappt språkbruk) skulle kunna användas för att kalla honom ”galning”.

Är jag petig nu? Nej, det tycker jag inte. Om man som Thomas Pettersson vill framställa mordet som ett vansinnesdåd är det naturligtvis också hans uppgift att visa att personen han pekar ut i någon mening var vansinnig, åtminstone vid tidpunkten för dådet. Särskilt med tanke på den i övrigt bristfälliga bevisningen mot Engström framstår den här illa underbyggda etiketteringen av dennes psykiska tillstånd som rätt stötande.

I den nyss citerade korta meningen lyckas Thomas Pettersson dessutom pricka in ytterligare två mycket tvivelaktiga påståenden.

Det är för det första också högst tveksamt om det är riktigt att kalla Christer Pettersson för en galning. Pettersson var förvisso en mycket mer instabil person än Stig Engström, vilket bland annat visade sig i den långa listan av planlösa brott som han dömts för. Men som vi vet dömde tingsrätten honom till fängelse för Palmemordet vilket ju vilade på bedömningen att han i alla fall i februari 1986 varit frisk nog för att vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

För det andra kan man knappast säga att rättegångarna mot Pettersson minskade allmänhetens tilltro till att det låg en ensam gärningsman bakom mordet. Snarare kan man säga att åtalet mot Pettersson för lång tid etablerade uppfattningen att mordet var resultatet av en ensam persons tämligen impulsstyrda agerande. Innan dess hade som bekant PKK-spåret haft en central roll i utredningsarbetet. Och den friande domen mot Pettersson följdes av bland annat Palmeutredarnas arbete med ”gärningsmannaprofilen” (som utgick från hypotesen om en ensam mördare) och med resningsansökan till Högsta domstolen angående Christer Pettersson.

Den allvarliga bristen med åtalet mot Pettersson – att han ställdes inför rätta utifrån en väldigt svag bevisning – har först långt i efterhand blivit uppenbar för den genomsnittsliga TV-tittaren. Och så sent som 2016 gjorde statsminister Stefan Löfven ett uttalande med innebörden att han trodde att Christer Pettersson var Palmes mördare. Det om något är ett tydligt tecken på att teorin om en ensam gärningsman inte varit diskrediterad särskilt länge.

Kanske Thomas Pettersson hämtat inspiration till sina formuleringar ur faktumet att han själv tämligen nyligen gått från att argumentera för en mordkomplott med Engström som hitman till att Engström agerat ensam. Han vill kanske helt enkelt förmedla intrycket av att det varit mycket, mycket svårt att inse att det handlade om en ensam gärningsman förrän ungefär 2018 då han själv på något sätt landade i den slutsatsen.

Förhören med stugägarparet

I samma kapitel som Thomas Petterson tar upp Stieg Larsson berättar han också om hur Palmeutredarna förhörde det par som ägde den stuga i Idre som Stig Engström och hans fru hyrt första veckan i mars. Mannen i uthyrarparet kände Engström ytligt och hade i samband med förhöret reagerat över utredarnas uppenbara misstänksamhet mot denne. Han hade menat att Engström var fel typ för att vara Palmes mördare. En av förhörsledarna hade då sagt: ”Du tror inte att det var Engström, men det här fallet är snart löst ska du veta”.

Här syns reportaget om Stig Engström i Kringelfjords-Nytt, det lokala nyhetsbrevet för friluftsområdet där Engström och hans fru vistades efter Palmemordet.

---

Det är i alla fall så mannen i paret själv beskrivit replikväxlingen. Han har skildrat hur han och hustrun förhördes i en artikel han skrivit i det lokala nyhetsbrevet Kringelfjords-Nytt, nummer 2 2018. Hans beskrivning går bra ihop med förhörsprotokollen som nu blivit offentliga med bara begränsade maskningar. Till exempel bekräftas det i protokollen att han rätt noga blev förhörd om sitt privatliv samt sina egna och sina släktingars eventuella militära kopplingar. Han skriver också att hustrun samtidigt blev förhörd separat och även det stämmer. Datum för förhören anger han till den 25 juni 2018, och det är det datum som också finns i protokollen.

Några direkta försök från utredarnas sida att påverka paret finns dock inte redovisade i förhörsprotokollen. Men det hade ju också varit överraskande om det gjort det. Dels ska förhör handla om vad den hörde har att bidra med, inte vad förhörsledaren tycker. Och dels är det ju enligt regelboken inte meningen att förhörsledarna ska plantera slutsatser hos de personer som hörs.

Vi vet ju inte exakt vad som sades utanför protokollet, kanske utredarna inte alls försökte påverka stugägarna, kanske de inte alls hintade grovt att Stig Engström var Palmes mördare. Men vad vi kan konstatera är att Thomas Pettersson i sin bok tycks godta den manlige stugägarens berättelse och inte ha några som helst kritiska synpunkter på ett sådant beteende från mordutredarna som beskrivs i artikeln.

Det säger i värsta fall något om hans egen metodik.

I de två förhören med stugägarna finns en sak som Thomas Pettersson inte bryr sig om att redovisa i boken men som definitivt har sitt intresse. Och det är att förhörsledarna – som nämnts – var mycket intresserade av stuguthyrarnas kopplingar till militär verksamhet. Inte nog med att mannen hörs noga om den saken, hustrun får när hon förhörs en fråga om mannen eller hans släktingar har kopplingar till Storlien, vilket hon för övrigt förnekar.

Storlien är precis som Idre en ort som är känd för skidåkning. Men det ska sägas att snabbaste bilvägen mellan Idre och Storlien är 384 kilometer. Det finns med andra ord inga naturliga lokala kopplingar mellan de små samhällena, så frågan till kvinnan i paret kan ju låta lite udda. Den får dock sin förklaring om man vet att Storlien har en central plats i det svenska Stay Behindnätverkets historia. Reinhold Geijer som under många år var direktör för Storliens högfjällshotell var major i reserven och en av de fåtaliga identifierade nyckelpersonerna i svenska Stay Behind.

Förhören med paret som hyrde ut stugan i Idre till Stig Engström bekräftar att Krister Peterssons Palmeutredare sommaren 2018 definitivt var intresserade av hypotesen om Engström som gärningsman. Men till skillnad från Thomas Pettersson ansåg de fortfarande att det fanns så många skäl att se mordet som resultatet av en militär komplott att de inte ville släppa den infallsvinkeln. Först senare, sedan de insett att de inte kunnat koppla Engström till något hemligt militärt nätverk valde de att i likhet med Thomas Pettersson satsa på chansningen att den Skandiaanställde grafikern helt enkelt var en mordisk ensamvarg.

”Ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning”

I nästa kapitel, ”En tankesmedja runt Engström”, berättar Thomas Pettersson om kontakter han fått som hjälpt honom att fila på argumenten kring utpekandet av Engström. Och i ett ytterligare kapitel, ”Lögnens anatomi”, resonerar han lite allmänt om lögner i rättsliga sammanhang.

Så följer ett par kapitel som refererar Krister Peterssons utpekande och debatten kring det. Thomas P stannar upp inför något som rimligtvis varit en besvikelse för både honom själv och åklagaren Petersson, SIFO-undersökningen av vad mer än 1 100 slumpvis utvalda svenskar trodde i skuldfrågan direkt efter Peterssons presskonferens.

Det visade sig nämligen att mindre än en femtedel trodde att Engström var mördaren, lika många trodde att han var oskyldig och resten hade ingen bestämd uppfattning.

Thomas Pettersson hävdar i boken att han inte lät sig nedslås. Han skriver: ”Själv fastnade jag för att så många var tveksamma. Frågan var komplicerad och krävde intresse och inläsning, varför det var ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning.” (Sid 263).

Så kan man tycka förstås. Det är dock en lite annan beskrivning av hypotesen om Stig Engström som Palmes mördare än den man hittar i bokens baksidestext. Där står det: ”Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström lyckas undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i öppen dagar.”

Här finns ingen antydan om att frågan om Engströms skuld skulle vara komplicerad, lösningen hade tydligen varit uppenbar för varje normalt tänkande människa långt innan Thomas Pettersson och Krister Petersson pekat ut Skandiatjänstemannen.

Och det var ju också med den arroganta tvärsäkerheten i skuldfrågan som Filter publicerade Thomas Petterssons artikel 2018.

Kaffe och tigerkaka hemma hos Engströms före detta fru

I ytterligare ett par kapitel försöker sig Thomas Pettersson på att skriva artigt uppskattande om Palmegruppens arbete med spåret Skandiamannen – samtidigt som han alltså kommer fram till slutsatsen att utredarna egentligen inte hittat någonting av värde som kunnat komplettera hans eget avslöjande av Engström som Palmemördare.

I ett av dessa kapitel, ”Förundersökningen”, beskriver han ändå sina intresserade reaktioner när han läser igenom förhören med Stig Engströms före detta hustru. (Sid 275ff) Hon hördes av Palmeutredarna vid en rad tillfällen, med start i september 2017, arton år efter skilsmässan från Engström.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Thomas P förvisso själv talat med exfrun tidigare i ett antal omgångar, med start 2007. Det hade rört sig om samtal som förts i en vänskaplig ton. Så här beskriver han saken i Filterreportaget:

”Med tålamod och intresse hade hon stått ut med mina efterforskningar i över tio års tid. Utöver en handfull personliga besök hade vi fört minst lika många telefonsamtal, och vid alla dessa tillfällen svarade hon artigt på alla tänkbara frågor, samtidigt som hon vidhöll att hon inte såg någon anledning att ifrågasätta Stigs egen berättelse om mordkvällen.”

Ju mer Thomas Pettersson bestämde sig för sin teori om att Stig Engström måste vara Palmes mördare, desto mer kändes det som att det var något avigt med den vänskapliga kontakten han upprätthöll med henne.

Han valde att inte tolka det som att det var hans agerande som var problematiskt, utan hennes:

”Kanske var hennes tålamod med mig bara resultatet av ett eget informationsbehov: genom att aldrig tröttna och bryta kontakten, vilket borde ha varit den mest naturliga reaktionen, kunde hon hålla koll på hur nära sanningen jag och andra kommit.”

Det där citatet speglar att Thomas Pettersson lutar starkt åt att Skandiamannens hustru i efterhand blivit djupt involverad i Palmemordet genom att hon systematiskt skyddat sin make mot misstankar trots att hon vetat att det var han som var mördaren.

Och lite längre fram i reportagetexten berättar han om sitt sista besök hos henne, det är när publiceringen i Filter närmar sig:

”Hon serverar kaffe och hembakad tigerkaka i köket. Trivsamt, om det inte vore för ärendet. Jag vill ge henne en sista möjlighet att berätta allt hon vet och börjar beta av punkterna på min lista, men exfrun har redan sin ståndpunkt klar:

– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.

– Han hade inget emot att det hände?

– Nej, inte på det sättet, säger hon. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.”

Det ovanstående citatet från Thomas P:s och exfruns replikväxling låter ju inte direkt som om hon till varje pris försökte försvara sin avlidne före detta man mot misstankar och inte heller att hon var väldigt mån om att upprätthålla hans goda anseende. Hon beskriver honom ju både som för ”feg” för att utföra dådet och samtidigt så negativt inställd till Palme att han egentligen inte upprördes över mordet.

Det framstår helt enkelt som om hon ärligt säger vad hon tänker och tycker, utan någon överdriven skonsamhet mot sin förre man.

Och om vi nu gör samma sak som Thomas Pettersson berättar att han gjort, om vi går till polisförhören, kan vi konstatera att hon även där presenterar en bild av Stig Engström som är rätt ofördelaktig för honom i ett antal avseenden.

Redan i det första polisförhöret med henne säger hon till exempel att Stig var en sådan som ”charmade sig till” saker ”för att få fördelar”, det hade han gjort hela livet. (Förhör 170907 sid 2,4)

Av det förhöret framgår också att paret under 80-talet fått problem med ekonomin och att hon ansåg att Stigs nonchalans när det gällde pengar var en orsak till detta. I samma förhör berättar hon att Stig hade planer på att starta ett företag med grafisk verksamhet tillsammans med en bekant. Men hon ”sade absolut nej till detta. Kunde han inte klara hushållsekonomin så skulle han inte kunna sköta ett företag.” (Förhör 170907, sid 4-5)

Äktenskapet gick så sakteliga mot sin upplösning. 1999 skildes hustrun och Stig Engström och året efter avled han.

I nästa förhör nämner hon att hon känner till att Stig brukade dricka alkohol när han satt sent kvar på jobbet och att hon kan tänka sig att han nog ”druckit whisky på kammaren där uppe”, alltså på tjänsterummet, under mordkvällen.

Och i detta förhör berättar hon också att sedan Stig dött såg hon till att hans efterlämnade dator förstördes. Han hade skrivit ”så mycket skit” om henne efter skilsmässan.

Om hon verkligen trott eller vetat att han var den som sköt Palme – och om hon velat förhindra att något sådant kom fram – hade hon knappast haft någon anledning att betona för polisen att hon själv aktivt sett till att hans efterlämnade dator förstördes.

Den som läser förhöret med öppna ögon kan knappast tolka det på annat sätt än att hon inte alls väljer sina ord för att skydda en mördare.

Trots att hon inte väjer för att ge en mycket kritisk bild av sin före detta make understryker hon i samma förhör att någon mördare var han inte. Och hon tycker det är ”obegripligt” att någon kan tro det. Här uttrycker hon sig ungefär som när hon vid ett annat tillfälle talar med Thomas Pettersson om samma sak, hon säger: ”Han var inte en sån människa. Han var för rädd och för harig.”

Hon understryker att hon alltid trott på Stigs berättelse från mordnatten och att hon för övrigt aldrig upplevde att han fabulerade om saker.

Och så lägger hon till att hon aldrig hört att han använt ett skjutvapen. (Förhör 171025, sid 1,4,5)

Den som är ute efter försöka hitta listiga lögner från den före detta hustruns sida kan naturligtvis reagera över det där sista eftersom det numera är känt att Engström deltog i skytte som fritidsaktivitet när han i sin ungdom, långt före äktenskapet med henne, arbetade på Armétygförvaltningen.

Men det är samma sak här: det är svårt att se någon meningsfull strategi med ett sådant ljugande. Hon visste att polisen kartlade hennes tidigare make för att knyta honom till Palmemordet. Om hon själv kände till att han skjutit en del i sin ungdom måste hon ha räknat med att utredarna skulle få det klart för sig förr eller senare. En mycket rimligare förklaring än att hon skulle ha ljugit är att han aldrig visade något intresse för skjutvapen under den tid de var gifta och att hon – om hon alls hört om hans gamla fritidsskytte med de dåvarande arbetskamraterna – hade glömt bort en sådan detalj.

”Var hon ledsen? Arg?”

Tillbaka till Thomas Pettersson. Han sitter alltså vid kaffebordet hemma hos Stig Engströms före detta hustru den där gången kort tid före publiceringen. Men han säger inget som sätter punkt för det godmodiga umgänge som han lyckats etablera med henne.

Samma dag som artikeln i Filter publiceras ser Thomas Pettersson att Engströms exfru ringt honom. Han skriver i efterhand om saken i en bloggtext på tidskriften Filters hemsida på ett sätt som antyder att han möjligen känner sig lite obekväm:

”Vad ville hon? Var hon ledsen? Arg?

Ingetdera, skulle det visa sig. Istället kunde hon servera mig ett lite oväntat motiv till mordet på statsministern. Visserligen var hon nu belagd med yppandeförbud från Palmeutredarna, men det här var privata reflektioner:

– Olof Palme hade väl en affär med den där berömda amerikanska skådespelerskan, det var ju ute i pressen. Hur mådde Lisbeth med det?

Det var onekligen lite förbryllande: försökte ex-frun presentera en motivbild där maken garanterat inte hade något med saken att göra?”

Frågar Thomas Pettersson vid detta tillfälle Stig Engströms exfru om hon fått veta att hans reportage kommit ut – reportaget där han hänger ut inte bara hennes före detta man utan även henne? Det framgår inte av hans bloggtext.

Kanske vet hon inget än. I vilket fall borde kanske den intressanta frågan för TP – och för hans läsare – just vara om hon tagit del av vad han skrivit och vad hon i så fall tycker om det.

Men det enda vi kan notera att TP gör är att han samlar på sig hennes funderingar för att vid lämpligt tillfälle i framtiden använda dem för att ytterligare misstänkliggöra henne.

”En på förhand uttänkt strategi”

Åter till andra upplagan av hans bok. Han skildrar alltså hur han två år efter Filterartikelns publicering äntligen kan läsa polisförhören. Och han konstaterar att han känner igen mycket, sådant som Engströms före detta hustru sagt också till honom. Men det han letar efter är sådant han inte känner till, sådant som kan ge nya belägg för hans teori om att exfrun – precis som Stig Engström själv – ljuger medvetet och systematiskt för att dölja sanningen.

Och så hittar han plötsligt något som intresserar honom. Så här skriver han: ”Ett mönster blev tydligt som jag tidigare inte reflekterat över: vid inget av de tillfällen när Stig gått ut i media, eller vittnat i tingsrätt och hovrätt, påstod hon sig ha tagit del av vad han sagt.” (Sid 276)

Han räknar upp en rad sammanhang där Stig Engström medverkat: Svenska Dagbladet, Aftenposten, GT, Expressen, Proletären, Skydd & Säkerhet – och TV-inslaget i Rapport i april 1986. Han noterar särskilt också att den före detta hustrun säger att hon över huvud taget inte kommer ihåg att Stig Engström vittnat i tingsrätt och hovrätt.

Thomas Pettersson ser nu detta som bett belägg för att exfrun ”precis som Stig… verkade ha haft en på förhand uttänkt strategi när polisen knackade på dörren”.

Det vill säga: som TP såg saken var det med någon sorts dold och genomtänkt avsikt som hon förnekade kännedom om dessa framträdanden från den dåvarande makens sida.

Vad kunde hon vinna på det? Jo, det förklarar TP: ”Om hon hört eller läst Stigs alltmer förändrade berättelse så borde hon ha begripit att han ljög – och hade i så fall haft åtminstone ett moraliskt ansvar för att agera på något sätt.”

Han tillägger för att ytterligare hamra in sitt budskap:

”Genom att förneka all kännedom om vad Stig sagt och gjort i media, förhör och rättegångar gled hon undan både ansvar och besvärliga följdfrågor.” (Sid 277)

Att hon gled undan ansvar låter som ett lite vagare sätt att säga att hon såg till att inte åka fast. Det är en hård anklagelse.

Och det är dessutom en rätt märklig argumentering.

Låt oss för resonemangets skull godta att Stig Engström verkligen ändrat sin berättelse i viktiga avseenden – något som knappast är sant. Men om han nu gjort det: visst skulle den före detta hustrun kunna ha sagt att hon kom ihåg att maken intervjuats respektive att han vittnat i domstol utan att hon mindes några detaljer så där trettio år efteråt.

En betydligt enklare förklaring till att hon säger som hon gör i förhöret är att hon helt enkelt inte kommer ihåg exakt i vilka sammanhang Stig pratat om sina upplevelser.

Vad hon har sagt alldeles tydligt är att han ”var gruvligt imponerad över att han varit där i närheten”, alltså vid mordplatsen, och hon har betonat att om detta ”berättade han för omgivningen så fort han fick tillfälle”. (Förhör 180521 sid 3)

Stig Engströms förtjusning i att återge sina upplevelser från mordkvällen tycks ha varit en källa till irritation från hans frus sida. Som det står i det första förhörsprotokollet med henne: ”Pressen ville intervjua Stig men [hustruns namn] var hård och sade till Stig att ‘hit kommer ingen människa’. Hon ville inte ha deras hus i pressen. Hon vet att han ringde. Han hade kontakt med polisen och med Svenska Dagbladet. Det kan ha varit Dagens Nyheter. Detta var på lördagen.” (Förhör 170907 sid 7)

Det är riktigt att Stig Engström talade både med Svenska Dagbladet och polisen på lördagen den 1 mars. Den saken minns hon alldeles rätt. Hon påminner sig också i samma förhör att hennes man hördes av polisen vid ett senare tillfälle. Däremot minns hon inte TV-reportaget med Stig i april 1986. (Förhör 170907 sid 11)

Men det väsentliga här är att hon – till skillnad från maken – inte alls uppskattade att figurera i nyhetsmedia.

Här är människor olika, som bekant. Och om de två parterna i ett förhållande har vitt skilda attityder i det här avseendet så kan det förstås uppstå problem.

I nästa förhör får den före detta hustrun se det där Rapportinslaget med Stig. Hon säger i samband med det att det är ”signifikativt” att han medverkade på det sättet, ”det var så Stig var. Han ville visa upp sig.” (Förhör 171025 sid 6)

I ett senare förhör kommer hon igen till intervjun med Svenska Dagbladet. Hon betonar ungefär samma saker som förut, att hon sagt till Stig att inga journalister skulle få komma dit, ”allra minst med en kamera. Hon ville inte att deras hus skulle hamna i pressen.”

Längre fram i det förhöret får hon se ett foto från Svenska Dagbladet den 2 mars 1986 och inser att det faktiskt är taget i hennes och makens kök. Hon kan fortfarande inte minnas själva besöket och menar att hon kanske inte var hemma då. (Ingenting i reportaget tyder heller på att hon var det.) Hon får också se Rapportinslaget från april 1986 en gång till och säger att hon inte har något minne av att hon och Stig tittade på inslaget tillsammans kvällen när det sändes. I sammanhanget får hon också frågan om Stig visat henne någon tidning där han förekommer och hon svarar ”nej, absolut inte”. (Förhör 181115 sid 4-6)

Vad vi kan se tydligt (om vi inte förstått det förut) är för det första att Stig Engström verkligen var förtjust i att synas i nyhetsmedia i samband med Palmemordet. Hans medverkan i Rapportinslaget där han gör en dramatiserad rekonstruktion av sina insatser och samtidigt recenserar polisens arbete är väl det mest slående exemplet på den sorts uppmärksamhet han eftersträvade.

Och för det andra framgår det det tämligen övertygande att hans hustru var irriterad och demonstrativt ointresserad av hans framträdanden. Det gör det ganska lätt att föreställa sig att Stig Engström valde att inte särskilt kraftfullt uppmärksamma henne på vare sig TV-inslaget, tidningsintervjuerna eller sina framträdanden i rätten. Han visste nog att han inte hade så mycket för det. Och som sagt: det är svårt att se att hon skulle ha något att tjäna på att ljuga för utredarna när hon säger att hon inte minns hans specifika framträdanden.

”En liten glipa” – de anonyma telefonsamtalen

Thomas Pettersson letar vidare i förhören med Stig Engströms före detta hustru. Finns det något mera? Jo, han hittar ytterligare en sak som han tänder till på:

”… i ett av förhören fanns faktiskt en liten glipa, en detalj som fick mig att haja till. Exfrun fick frågan om hon under skidsemestern i Idre hade ringt till polisen och jourhavande präst för att lämna tips om Palmemordet”. (Sidan 278)

Det TP syftar på här är ett avsnitt i ett förhör från augusti 2019 (sidan 5 i denna länkade dokumentsamling).

I kapitlet ”Eniga om Engström” beskriver Thomas Pettersson vad det handlar om: två anonyma telefonsamtal till polisen och ett (också anonymt) till en präst som ringts in under onsdagskvällen den 5 mars 1986, alltså då paret Engström befann sig i sportstugan i Idre.

Uppgifterna om dessa tre gamla samtal hade funnits i polisens arkiv länge. Men de blev plötsligt föremål för Palmegruppens intensiva intresse i samband med dess försök att hitta någon sorts bevisning mot Engström. Utredarna slogs inte bara av tanken att det kunde vara samma person som ringt alla tre gångerna – den saken hade andra redan funderat kring. Men de såg plötsligt framför sig ett namn på den personen: det skulle kunna vara Stig Engströms hustru.

Bakgrunden är följande: samtalen handlar om en observation gjord på Snickarbacken, en gatstump som ligger på andra sidan om Brunkebergsåsen från mordplatsen räknat. Och vad som sägs i dessa samtal går ut på att en man ska ha kastat sig in i en Opel som hastigt försvunnit från platsen. Tidpunkten ska ha varit mycket kort tid efter mordet. Det första samtalet till polisen och samtalet till prästen kom från en kvinna. När det gällde det andra samtalet till polisen var det inte klart av de gamla anteckningarna om det var en kvinna eller en man som lämnat uppgifterna.

Och det som måste ha fått igång Krister Peterssons utredare mest av allt: i det första samtalet hade uppgiftslämnaren bland annat sagt att mannen haft en handledsväska.

I Palmegruppen föds alltså nu tanken att den anonyma uppringaren är identisk med Stig Engströms hustru – och att hon ringt in tipsen för att dra uppmärksamheten från sin man. Om polisen tror att en mördare med handledsväska flyr i bil så bör Engström – som ju inte flytt i bil – klara sig från misstankar. (Sid 279ff, se även Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, avsnittet Dödshot och oro)

I själva verket fanns det inga särskilda skäl att dra slutsatsen om att dessa samtal kommit från sportstugan i Idre – och inte heller att de över huvud taget skulle ha varit avsiktligt utlagda villospår. Dessa anonyma tips låg på olika sätt nära andra vittnestips (från identifierade personer) som just pekade på att mördaren kunde ha flytt via Snickarbacken. Och enligt den jourhavande prästen hade kvinnan han talat med sagt att hon ville vara anonym för att hon ägnat sig åt ”vänsterprassel”. Det är ingen orimlig förklaring.

Sanningen var för övrigt den att Palmegruppen så här många år efteråt inte hade några möjligheter att spåra telefonsamtalen. Men Thomas Pettersson redogör i sin bok för hur utredarna diskuterade möjligheten att antyda för Engströms hustru att de lyckats spåra samtalen till stugan i Idre och att det bara var för henne att berätta.

Hur långt utredarna verkligen testade den taktiken är oklart, det framgår inte av förhörsprotokollet. Men Thomas Pettersson redovisar inga invändningar mot själva idén att försöka knäcka Engströms före detta fru genom en ren bluff.

I vilket fall blev det inget genombrott för utredarna med den här framstöten heller. Exhustrun sa bestämt att hon aldrig ringt någon polis eller präst om Palmemordet. Thomas P citerar en av utredarna, Sven-Åke Blombergsson: ”Hon klev inte på det tåget. Ja, hon klev inte på någonting under våra förhör. (Sid 282)

Inte desto mindre: för Thomas Pettersson var det där ändå ”en glipa”, en spricka i fasaden, en liten öppning in mot den lösning som han bestämt sig för.

Tunnelseende

Det är lätt att vid läsningen slås av att såväl Thomas Pettersson som utredarna drabbats av det som brukar kallas tunnelseende. Men TP använder sig av just det ordet – ”tunnelseende” – för att beteckna vad han menar är vad som drabbat dessa utredares föregångare, alla de som av olika skäl inte drog slutsatsen att Stig Engström måste vara mördaren.

Med gillande återger han ännu en kommentar från Sven-Åke Blombergsson som säger att Palmegruppen på alla sätt försökt hitta förklaringar som skulle visa att Engström trots allt var oskyldig – antingen för att han bara var mytoman eller för att han faktiskt varit på plats som vittne utan att bli iakttagen.

Blombergsson: ”Allt det där har vi kunnat sopa undan /…/ Jag står för det här resultatet sju dagar i veckan.” (Sid 286f)

I ett slutkapitel hyllar Thomas P den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia vid tiden för Palmemordet. Det var Per H som började samla på sig information om Engström och som ganska snart såg till att förse Palmeutredningen med uppgifter som framstod som komprometterande för den kepsprydde grafikern med handledsväskan.

Per H hade tidigare varit polis och bland annat arbetat på Säpo. Ett statsministermord alldeles utanför Skandiahuset kunde inte låta bli att dra till sig hans intresse. Tanken på att en Skandiaanställd kunde vara mördaren gjorde att Palmemordet mer eller mindre skulle kunna bli Per H:s alldeles eget fall.

Det där är en naturlig psykologisk reflex, inte minst hos poliser och före detta poliser. Den kan förstås leda rätt, men den behöver inte göra det.

Nästan samtidigt med att Per H började sina efterforskningar kring Engström arbetade till exempel kriminalinspektören Börje Wingren på att samla på sig komprometterande bevisning mot Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Wingren hade tidigt kommit i kontakt med uppgifter som var besvärande för Gunnarsson och snart blev försöken att knyta denne definitivt till mordet helt enkelt Wingrens personliga korståg.

Både Wingren och Per H skulle tidigt notera vissa framgångar för sina hypoteser. Wingren väckte för sin del alldeles tydligt Holmérs intresse i några veckor. Per H lyckades inte lika bra, men viss support inifrån utredningen fick han trots allt.

Och både blev senare under 1986 djupt besvikna för att ansvariga för utredningen inte lyssnade på dem.

Wingren fortsatte att hålla fast vid tanken på Gunnarsson som mördare inte bara sedan Holmér släppt det spåret utan ända fram till sin död 2009. Och Per H som avled tio år senare fungerade likadant – för honom var det Stig Engström som tagit livet av Palme.

En tröst för Per H var att han under den sista delen av sitt liv blev en sorts mentor för Thomas Pettersson som skriver i sin bok att de två ”diskuterade ämnet ur alla möjliga vinklar genom åren”.

I slutkapitlet hyllar han Per H för dennes ”rättspatos” och skriver att denne ”satt inne med unik förstahandskunskap”.

Entusiasmen var av allt att döma ömsesidig. Thomas Pettersson nämner att han själv efter Filterartikeln fått ta emot ett brev från Per H som innehöll orden: ”Jag är tacksam för att du genomfört detta gigantiska arbete”. (Sidan 290).

En sorts happy end, med andra ord. Två ärrade spanare som uttrycker sin respekt för varandra.

Och där slutar berättelsen.

Så vad blir då mitt sammanfattande omdöme om boken? Det är i sanningens namn inte alldeles lätt för mig att göra en rättvis recension när nu författaren har en helt annan uppfattning i sakfrågan än jag själv. Men för all del, det skulle av andra skäl inte vara helt lätt att opartiskt recensera en bok där författaren och jag i väsentliga avseenden vore överens. I det avseendet skulle det vara lättare att betygsätta Den osannolika mördaren om jag inte hade några egna kunskaper i ämnet och inte heller några åsikter om det.

Men vad skulle det bli för en recension?

Det kan finnas skäl att påminna om att när jag recenserade första upplagan av Den osannolika mördaren var jag för all del mycket kritisk mot centrala inslag i boken. Men jag skrev också: ”… det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.”

Det som var värdefullt i första upplagan finns kvar i den andra. Men den som hoppats att denna utökade och redigerade version ska erbjuda så mycket väsentligt blir nog besviken. Och när något som väcker intresse tillförts i denna upplaga så är det ofta diskutabelt eller helt enkelt fel.

Över de nya kapitlen vilar, tycker jag, rätt mycket ett drag av pliktskyldighet. Det var liksom givet att det behövdes en uppdatering. Och det som måste stå där, om Krister Peterssons presskonferens och så vidare, det finns förstås med. Men det är sällan spännande.

Betyder det att boken är värd att köpa? För den som inte har den första upplagan och är seriöst intresserad av Palmeutredningen tycker jag svaret är enkelt: ja, det är den. Det är lika självklart att ha den som att ha Hans Holmérs: Olof Palme är skjuten! Genom Thomas Petterssons betydelse för vad som hänt med mordutredningen så är den historiskt viktig. Dessutom innehåller den givetvis åtskilligt med information om Stig Engström, en person som nog kommer att ingå i debatten kring mordgåtan för en tid framöver.

Som framgått anser jag att boken innehåller en del allvarliga felaktigheter – plus en illa underbyggd övergripande slutsats. Men den som vill undvika att skaffa sig böcker som kan anklagas för brister av de slagen kan nog ställa in sig på att avdelningen Palmelitteratur i bokhyllan blir rätt liten.

För den som redan har den gamla upplagan tycker jag inte valet är lika självklart. Den som vill ta del av färska tankegångar från Thomas Pettersson om Stig Engström finner honom i avsevärt mer inspirerad form i Filterpoddens avsnitt 24 än i de nyskrivna kapitlen i boken. Där resonerar han kring Stig Engström med Filters chefredaktör Mattias Göransson och är mestadels på ett rätt inspirerat humör.

Läsaren har förstås rätt att fråga sig: frånsett humöret, har han också mer information av värde att komma med när han utvecklar sina tankar i podden än de som presenteras i bokens nyskrivna kapitel?

Den saken ska vi diskutera i de två sista avsnitten av den här artikelserien.

---

SVAR PÅ FRÅGORNA FRÅN RECENSIONENS BÖRJAN: 1) Särskilt nöjd är knappast Thomas Pettersson. Det märks att glädjen över att Palmeutredningen landade på hans slutsats i skuldfrågan grumlas av att åklagaren Petersson hade så lite att komma med så att inte så många trodde på honom. 2) Thomas Pettersson har sina egna försök till förklaringar som sträcker sig längre än Krister Peterssons. Men särskilt nya är de inte. 3) Den som varit tveksam eller negativ till utpekandet av Stig Engström tidigare och som följt debatten lär knappast ändra sig efter att ha läst denna nya upplaga.