Kommentarer från Lars Olof Lampers till mina och läsarnas synpunkter på hans bok

SVT-journalisten Lars Olof Lampers bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen recenserades tidigare här på bloggen. Nu svarar författaren på kritik och frågor från mig och bloggens läsare. BILD: Windh/Creative Commons.

Av Lars Olof Lampers

JAG SKA BE ATT FÅ TACKA Gunnar så mycket för den långa recensionen, det är få förunnat att alls bli lästa och även recenserade, särskilt av personer som kan ämnet väl. Mina kommentarer kommer att finnas insprängda i Gunnars text med markeringen ”Kommentar”.


Här kommer kommentarer från Lars Olof Lampers på mina två recenserande texter av hans ebok/ljudbok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen.

Han har valt att infoga dem i den löpande texten från mina två artiklar. Det har förstås sina pedagogiska fördelar även om den samlade textmängden blir längre. Styckebrytningar i min text har ibland utlämnats nedan för att det inte ska bli så långt att scrolla. Bilderna till mina artiklar är också borttagna. Den som vill läsa mina texter så som de ursprungligen publicerats hittar dem här och här.

Avslutningsvis besvarar Lars Olof Lampers också ett antal frågor och kommentarer från läsare som publicerats här på bloggen. Ytterligare frågor och kommentarer från läsare är förstås i vanlig ordning välkomna.

Min artikelserie ”Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen” (del 1 finns här och del 2 här) tar en paus på några dagar för att ge utrymme för den här debatten. /Gunnar Wall


Jag ska säga att när man läser recensionen och även mina svar så kan man få intryck av att Gunnar och jag är oense om det mesta, vilket är alldeles missvisande. Jag tror tvärtom att vi är överens om det mesta till uppemot 95 % men Gunnar har i sin recension lagt stor vikt vid en del områden som inte är föremål för bokens syfte eller som behandlas mycket sparsamt, men då måste jag också svara honom där. Mvh/LOL

Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken. Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.

Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme. Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen. Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.  När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker. Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström. Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

KOMMENTAR: Jag är lite kluven till det här påståendet. Leif slutade på Veckans brott strax efter årsdagen av mordet 2018. Fram till dess hade inget sagts offentligt så vitt jag känner till om SE-spåret utöver Lars Larssons bok som hade passerat rätt obemärkt förbi, så obemärkt så att vi på Veckans brott i alla fall inte fann någon anledning att kommentera det vidare.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

KOMMENTAR: Jag förstår att det naturligtvis varit omöjligt för alla att följa vad en inte alltför känd eller central person som jag haft för ståndpunkt när det gäller SE-spåret. Men det du skriver stämmer inte och vad som kunde förväntas av mig den 10 juni blir således lite snett.

Sanningen är att jag, sedan SE-spåret presenterades våren 2018, varit kritisk och ifrågasättande.

Första gången jag fick möjlighet att offentligt kommentera det var i Ekot i samband med Filters avslöjande (https://sverigesradio.se/ekot?date=2018-05-23 ca 7.25) och det är bara att lyssna och konstatera att jag inte gav uttryck för någon som helst entusiasm, tvärtom så ifrågasatte jag det.

Jag kommer på rak arm inte ihåg när jag kommenterade fallet nästa gång men tror att det var i ett särskilt Playprogram som sändes våren 2019 där några i redaktionen diskuterade olika spår, främst SE. Också där sa jag att jag inte trodde på det här spåret och jag motiverade det.

Sen tror jag inte att jag förhöll mig offentligt till SE-spåret förrän i februari 2020 då Krister Petersson gick ut med sitt bekanta uttalande. Det var då på inget sätt klart att det spår som skulle presenteras handlade om SE, det kunde lika gärna röra Sydafrika eller t ex en person som CA osv. Men SE fanns definitivt med däruppe som ett av de hetare alternativen, inte bara i mitt huvud utan på de flesta redaktioner vill jag påstå.

Jag hade emellertid fortfarande svårt att tro på det men i något program gav vi Thomas Pettersson möjlighet att utveckla tankarna kring det spåret och det är riktigt att vi inte ifrågasatte det på något djupare sätt och själv kände jag att det var rimligt att inta en avvaktande attityd, särskilt som vi ändå skulle få besked av PU inom några månader.

Att vi i Veckans brott på något endaste sätt genom vårt agerande efter det att Leif lämnade skulle ha stött eller banat väg för PU:s Palmespår vänder jag mig definitivt emot, om vi på något sätt banade väg för något så var det en väntad lösning på mordet men inte hur den skulle se ut.

Vad man verkligen gjorde inom PU vid den tidpunkten (våren 2020) var oerhört svårt att få insyn i men det jag kan säga är att en intervju vi gjorde med Hans Melander, där vi ville få klart för oss om utredningsgruppen verkligen till 100 % stod bakom KP, den gjorde intryck på mig, hela det besöket hos PU gjorde intryck på det viset att allt pekade på att de själva var övertygade om att de var rätt ute och att de skulle komma att kunna leverera något speciellt. Detta gav jag också uttryck för i en kommentar i något av våra program i slutet av februari 2020. Men jag sa aldrig något om huruvida jag trodde på SE-spåret, jag tror inte ens att jag kommenterade det.

I det stora hela var det väldigt svårt att förhålla sig till det PU sa, eftersom vi inte fick några som helst detaljer från dem. Men det var ju en självklarhet att så snart något skulle presenteras, då skulle det också granskas, inte minst av mig själv, som har rätt så höga krav när det gäller en sån sak som Palmemordet. Någon gång vid den här tidpunkten gjorde vi flera Playprogram där vi kommenterade spåret, jag tror kanske inte att de finns tillgängliga längre men jag tror inte att jag själv i något av dom gav uttryck för någon entusiasm när det gällde SE-spåret. Samma sak när det närmade sig den 10 juni och de ”inför”-kommentarer jag gjorde.

Den 8 juni fick jag för övrigt, efter ett månadslångt tröstlöst försök, till slut en bekräftelse på att det i vart fall inte skulle handla om Sydafrika, men källan var så känslig att jag inte kunde säga något utåt av risk för att avslöja källan eller miljön som den befann sig i. Då var det lite märkligt att samma dag läsa om något sensationellt kring just Sydafrika som publicerats i The Guardian men det verkar ha funnits krafter som in i det sista försökte sälja in Sydafrikaspåret, sådana indikationer fick jag själv. Men på det hela taget – jag kan alltså inte acceptera en historieskrivning om att Veckans brott skulle medverkat till att bana väg för en TP/Filtersk lösning av Palmemordet.

Däremot kan jag hålla med om att Leif säkert skulle varit mer bombastiskt kritisk, men om du ser på hur han förhöll sig under perioden mellan februari – juni 2020 så tror jag att det fanns en rätt så avvaktande attityd där också, däremot fanns det nog medier som var betydligt mer positiva till SE-spåret, bl.a. Expressen och stundtals också Aftonbladet. I de intervjuer som gjordes under de två åren fram till den 10 juni 2020 tycker jag absolut att vi ställde KP mot väggen och krävde besked, men vi fick ju inga svar som man kunde gå vidare och granska förrän just den 10 juni.

Så blev det inte. I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

KOMMENTAR: Ja, och vad detta visar är att jag absolut gav SE-spåret en chans, men det skulle då finnas någon form av teknisk bevisning och om inte det fanns så istället samlad bevisning som gjorde det i stort sett otvivelaktigt vem mördaren var. Det var på den nivån mina krav låg.

Och det var också det som var grunden för min besvikelse, som jag gav uttryck för i olika program den dagen. I den långa kvällssändningen den 10 juni gav jag också närmast ett löfte om att detta skulle granskas journalistiskt och att ”det är en granskning som börjar nu” och det har lett till den granskning jag gjort först i filmen ”Palmemördaren” och nu i den aktuella boken.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen. Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen. Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering. Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster. Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor. Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i. Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsbergkepseller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning. Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att det här projektet präglats av tidsbrist. Dels förstås pga av dokumentären och mitt reguljära arbete på SVT med Veckans brott men också av publiceringen av en annan ljudbok i höstas om dubbelmordet i Linköping. Arbetet med den här boken kom inte igång på allvar förrän efter det, i början av november. Därför har jag medvetet valt bort fördjupningar i delar som inte har direkt med KP:s påstående vid presskonferensen att göra, vilket jag återkommer till.

Fördelen med en publicering på Storytel, enligt den överenskommelse jag har där, är att man någorlunda snabbt ska kunna publicera den här typen av böcker som kommenterar/beskriver/granskar en aktuell förundersökning. Jag tror inte att det är många förlag som skulle ha publicerat den här texten så här tidigt, det skulle ha ställts betydligt högre krav och inblandningen från ett sådant förlags sida skulle självfallet också ha varit betydligt större men samtidigt skulle mycket tappas i kvalitet.

Personligen skulle jag föredra att kalla det ett längre reportage. Utöver Thomas Petterssons uppdaterade bok (som ju till stor del redan var skriven) har heller inget publicerats som jag känner till och det lär väl dröja innan en genomarbetad bok på större förlag, med register, notapparat osv föreligger på bokdiskarna. Så det är lite av ”gilla läget” i det här fallet.

Men boken kommer att komma som ”vanlig” bok, jag vet dock inte när. Det blir då emellertid samma text som nu publicerats som ljudbok/e-bok och kommer således också sakna en notapparat. Jag ska emellertid undersöka om det finns möjlighet att tillfoga ett avsnitt där jag redovisar källorna för egentligen rör det sig inte om några stora mängder och en hel del framgår redan av texten där jag hänvisar till ”förhör”, ”samtal”, ”mail” osv. Men det går förstås att precisera.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken. Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

KOMMENTAR: Jag kanske skulle ha preciserat anslaget, eller ”avgränsningen” lite mer och tydligare, för jag har märkt att förväntningarna åtminstone hos en del i det här forumet varit lite bredare än vad jag tänkt mig. Anslaget är egentligen inte så brett utan kretsar helt kring vad som har bäring på SE-spåret.

Nu är ju egentligen inte, med all respekt, ni i det här forumet min målgrupp, ni kan redan ämnet, jag skriver för en bredare publik som inte är så förtrogna med mordet och som kanske bara sett Krister Peterssons presskonferens plus lite till i samband med det. Men: i stort sett har jag haft ett enda syfte – att granska de påståenden som KP gjorde den 10 juni, för det är egentligen det enda som spelar någon roll för mig, vad en myndighet uttalar officiellt.

Vad journalister skriver är på en annan nivå för mig, jag tar alltså inte strid med Lars Larsson, Thomas Pettersson eller Filter eller någon annan, möjligen indirekt i den mån deras uppgifter sammanfaller med KP/PU:s. Det betyder, vilket jag får anledning att återkomma till, att om KP inte drev exempelvis frågan om en konspiration kring SE, så har jag ingen anledning att diskutera det. Om han inte drev frågor kring användande av walkie-talkies (vilket jag personligen annars tycker är ett spännande och relevant ämne, liksom konspirationsmöjligheten) så har jag ingen anledning att ta upp det. Om inte KP drev att SE fick syn på makarna Palme vid Grand och sedan snabbt tog sig tillbaka till Skandia för att ev hämta vapen och stämpla ut, ja då har jag ingen anledning att diskutera det heller.

Ibland kan jag kanske överträda den här linjen, jag får reservera mig för det, men detta har varit min huvudtanke. Det har varit direkt nödvändigt av tidsmässiga skäl att göra den här relativt skarpa avgränsningen med tanke på att boken huvudsakligen är skriven mellan november och januari.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet. Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom. Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant. 

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset. Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister. För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten. Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”. Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.) Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den. Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

KOMMENTAR: Tack för positiva ord i den här delen som jag själv anser är den viktigaste i boken och som jag av det skälet gärna sett lite fler kommentarer kring, alltså de sista ca 40 sidorna, diskussionen kring åklagarens ”tre moment”, SE:s ”tre luckor”, SE:s problem med ”personen”, hans idé kring en förväxling, det ytterst gåtfulla problemet med den ”person” som han tycker beskriver honom på mordplatsen & det kanske mest centrala, KP:s upplevelse av Håkans Ströms pm osv.

Istället blir det flera frågor på ”Gunnars planhalva”, dvs Rimborn, walkie-talkies osv, som inte ligger i mitt fokus och som i mitt tycke riskerar att dra bort sökarljuset från det som jag velat lyfta fram.

Men eftersom detta är Gunnars hemsida så anpassar jag mitt svar efter hans recension. Jag ska säga att det är svårt att veta hur man egentligen ska skildra SE i en redovisning av händelser kring mordplatsen, scenariot blir lite av ”Sliding doors”, två parallella skeenden där han antingen är mördaren eller vittnet. Däremellan finns en värld av nyanser som jag intresserat mig för men som uppenbarligen också förvirrat en och annan eftersom världen inte är svart eller vit.

Det är lätt att irra bort sig här och inte riktigt veta, eller i vart fall inte tydliggöra, vad man menar och var man har honom. Här tycker jag att Larsson/Pettersson/Filter gjort en tjänst genom att lyfta fram honom för när man börjar titta närmare så ÄR han intressant, en psykologisk gåta på många sätt och mycket omkring honom får oss också att närmare granska delar av utredningen som vi kanske inte gjort annars, inte minst rekonstruktionerna som åtminstone jag lärt mig mycket mer om genom att titta närmare på hur SE hanterades.

Av såna skäl kan jag inte känna någon aversion mot L/P/F:s publiceringar, det är möjligen inte ömsesidigt men det beror ju på vad man egentligen vill med Palmemordet, om man enbart vill att det egna perspektivet ska gälla, eller om man vill försöka nå en något högre, allmän sanning. Inom forskningen till exempel, har man ju en förkärlek för att anlägga ”perspektiv”, se ett och samma skeende genom olika glasögon eller raster och det är alltså intressant att betrakta Palmeutredningen ur SE-perspektivet.

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen. Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig. Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

KOMMENTAR: Ja, det är en intressant iakttagelse som jag faktiskt funderat en hel del över.

Om man, när man lägger ihop allting kring SE, kommer fram till att han är osannolik som gärningsman, så har man ändå mycket att förklara, känner jag, med tanke på de anklagelser som riktats mot honom. Det måste man acceptera.

Jag ser att det finns skribenter här på forumet och på andra håll, som ser det lite grann i svart och vitt; om inte Engström är gärningsmannen så talar han sanning – ett normalt vittne, inga konstigheter. Men då slipper man alldeles för lätt undan, för han är inte ett alldeles normalt vittne. Jag ska inte gå in på detaljer här, man kan inte missa detta när man läser boken. Ställ honom bara mot alla andra vittnen från mordplatsen, ja kanske i övrigt också, och det är svårt att finna hans like. Och då måste vi lägga in i det hela att hans närvaro på mordplatsen som vittne inte är bekräftad – det är där vi inte kan komma runt honom.

Han placerar sig vid åtminstone fyra tillfällen i situationer som också mördaren intagit, vilket annat vittne gör det? Han är den enda personen på platsen vars närvaro inte till fullo bekräftas antingen av egna iakttagelser eller av andras. Redan här skiljer alltså SE ut sig och det är alltså högst rimligt att granska honom och ifrågasätta de uppgifter han lämnat.

Men sen är ju frågan, som Gunnar lyfter här, om jag överdriver, överbetonar detta. Ja, det får jag nog överlåta åt läsaren att avgöra. Problemet är alltså detta med om man kommer fram till att SE som gm är osannolik, men också att han inte är den han utger sig för att vara, så måste man förklara detta. Och där har jag bara kunnat hitta något matnyttigt i hans psyke och bakgrund.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott. Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten. Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.  Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed. Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa. Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda. 

KOMMENTAR: Jag anser resonemanget kring LP väl underbyggt, jag har försökt visa hur jag tänker här och vad som lett mig till den här slutsatsen.

Det finns utöver SE inte en enda uppgift från mordplatsen som stödjer att LP redan där förstod att hon beskjutits, visa mig en sådan uppgift i så fall.

Det enda som finns är vad hon själv säger i efterhand men det finns, som jag visar, flera uppgifter där hon anpassar sitt vittnesmål efter vad som kommer fram efteråt. Jag kan inte se, att ni som värjer er mot den här tanken lyckats undergräva slutsatsen på något trovärdigt sätt. Jag får inte till någon riktig logik i de här invändningarna. Jag har inte heller tänjt den här slutsatsen till det yttersta, jag brukar vara försiktig med sådant, det går ju nästan aldrig om man ska vara ärlig, men jag förstår verkligen att det verkade så i dokumentären och det är riktigt att jag försökt nyansera detta i boken på ett sätt som jag känner mig mer hemma i.

Dokumentärer har, som jag tidigare sagt, sina begränsningar och jag borde ha tänkt på att uttryckt mig mer nyanserat där. Men det betyder inte att jag övergett grundinställningen, dvs att Lisbeth Palme först på sjukhuset förstod att hon själv beskjutits. Däremot har jag misstolkats av några och det gäller frågan om vad hon förstod i övrigt av beskjutningen och där menar jag, för att vara tydlig, att hon inte omedelbart, och kanske (obs kanske – jag utesluter det inte) inte ens under så lång tid som den första minuten, förstod att maken skjutits men att hon förstås förstod detta på platsen, hur mycket hon sedan kunde ta in av det vet vi ju inte.

Den poäng jag egentligen velat göra är den att LP inte omedelbart förstod att det fanns någon eller några i närheten som man kunde kalla ”skytt” eller ”gärningsman/män”. Hon gjorde inte heller någon känd tendens till att försöka ta skydd vilket hade varit mänskligt och naturligt. Men om LP inte förstod att hon själv blivit beskjuten, hur skulle hon då kunna säga detta till SE, på det sätt som han beskriver? Och när? Jag har svårt att hitta det utrymmet över huvud taget. Och då kan det ju bara bli en slutsats om att SE inte talar sanning i rätten, tyvärr. Men jag tror inte att du Gunnar heller kan tro på allt SE säger i rätten?

Och ska man gå till andra, KP i mitt fall, så menar ju de något betydligt mer extremt, där väl att SE skulle ha ljugit konsekvent genom förhören i rätterna är en av de lindrigaste anklagelserna. Oavsett hur man ser på SE, gm eller inte, så kommer man inte undan att det finns stora problem med honom som man måste försöka förklara.

Vad en del menar i LP-delen är att LP till SE, och bara till honom, skulle ha sagt – ohörbart för alla andra – att hon också skjutits. Sen är SE själv så hemlig på mordplatsen att han behåller denna, för LP:s hälsa, rätt så viktiga uppgift, trots att han inte vet hur allvarligt det är. Han frågar henne inte vidare om det, utan antar att det inte är så farligt, han säger det inte ens till ambulanssjukvårdarna. Det finns vidare inga uppgifter om att LP ska ha sagt det till någon annan på platsen. Inte till Anna H, Karin J eller Leif L, inte till Gösta Söderström eller några av de andra poliserna, inte ens till ambulanspersonalen, faktiskt inte ens till sjukvårdspersonalen på Sabbatsberg förrän Lena Ö upptäcker det. Ingen vittnar om detta.

Och hade hon sagt det så skulle de förstås kommit ihåg det. Smaka på uttalandet – ”förresten har de skjutit mig också”. Inte ”förresten försökte de skjuta mig också” utan hon har verkligen blivit skjuten. Med tanke på hur det ser ut med mannen som ligger på gatan och att många hört två skott så kan man ju tänka sig att åtminstone någon som hörde detta då skulle a) reagera över det och lägga det på minnet b) åtminstone fråga var hon träffats och hur det var med henne. Inget sådant. Kan ni förklara varför?

Så hamnar vi då till slut i rätten. Men före dess nämner SE den här uppgiften vid många tillfällen, som vi sett av SvD-artikeln så ingår den i hans berättelse från mordplatsen redan den 1 mars. Det är intressant, faktiskt väldigt intressant för var den uppgiften känd när SE intervjuades av SvD? Om inte så har vi i så fall ett starkt tecken för att SE verkligen talar sanning och då har jag förstås all anledning att backa helt och pudla för fullt.

Men eftersom jag har gått igenom detta mycket noggrant – alltså frågan om vad SE kan ha snappat upp via medierna före 12.20 (som är den säkraste deadlinen) så vet jag också att uppgiften om skottet mot LP – och att det också handlade om ryggen – fanns tillgängliga i medierna före 12.20 dagen efter mordet. Så man kan inte hävda att detta är någon exklusiv kunskap som SE hade.

Då är uppgiften om bilarna som LP ska ha sprungit fram till mer intressant, men den vet vi redan att SE talade om och vi har inte fått någon förklaring till hur han kunde känna till detta även om uppgiften är lite udda formulerad och inte direkt motsvaras av någon annan sådan uppgift (om så många bilar) men däremot av uppgifter som ligger i närheten, vilket jag skriver om i boken.

Alltnog, SE har ett flertal gånger nämnt uppgiften om att LP säger på mordplatsen att hon skjutits och han säger det sedan också i rättegångarna (minns nu inte om han säger det i båda men jag tror det), det har blivit en del av hans standardberättelse. Ljuger han? Ja, jag uttrycker det så i skenet av allt detta men det är klart att man kan reservera sig och säga att han inte talar sanning som kanske är ett mindre infekterat uttryck.

Ju mer jag sysslar med SE och hans sätt att förhålla sig till omvärlden och verkligheten så är det inte så orimligt att tala om att han inbillat sig saker, att han har svårt att skilja på vad han sett, läst och hört också i detta avseende, men det gör det ju inte heller mera sant. Så en lögn är det i mina ögon, även om vi som alltid i SE:s fall kan hitta förmildrande omständigheter.

Angående uppgiften om att LP sprungit ut i gatan så ansåg Per H, Skandia, den så central för att placera SE på mordplatsen att han tog upp den som den ena av två av SE:s iakttagelser i en PM den 5 juni 1986 där han skriver:

”Vad i E:s berättelse talar för att han varit på mordplatsen mellan 23.19 – 23.45?

  1. Närvaron är styrkt genom väktarna och tiduret. Dvs periodens yttre tidpunkter.
  2. Hans iakttagelser om hur Lisbeth `rusar ut i gatan för att stoppa bilar´, hans iakttagelser beträffande Jeppsson, dvs allt han har berättat om händelsen.”

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).Var det verkligen så väldigt märkligt?Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

KOMMENTAR: Varken Anna H, Karin J eller även Stefan G visar upp någon sådan märklig fundering som SE ger uttryck för, nämligen att stå vid fötterna på en man som blöder svårt och fundera på om han ska hjälpa till eller om han ska fortsätta försöka hinna med tunnelbanan.

Åke L är ingen bra exempel eftersom det är just hans passagerare som tar sig ut för att hjälpa till, så varför skulle han göra det? Det är skillnad på Åke L och Stig E som säger sig stå framför en blödande person och fundera på vad han ska göra, det har jag svårt att tro att Åke L skulle ha gjort.

Anna, Karin & Stefan gör det självklara och normala, dom står inte och funderar i något enda läge, utan rusar ut ur sina bilar och sätter igång utan någon som helst tvekan, ingen som är känd i alla fall, med att försöka göra något konkret – Anna och Stefan tar han om OP, medan Karin tar hand om LP. Karin hade problem med detta, SE kunde ju ha hjälpt henne och tillsammans försökt lugna och stötta LP, inte minst för att säkra livräddningsarbetet.

Men nej, SE står vid fötterna hos den liggande mannen och funderar. Jag raljerar ju förstås en del här men jag menar ju att SE inte alls står vid OP:s fötter, han har kommit fram betydligt senare, och DÅ, Gunnar, blir dina invändningar mer relevanta. DÅ tror jag att SE agerade mer som de personer som kom i ”andra vågen” eller vad man ska kalla det. Den vågen som innebar att man inte var först på plats utan istället kunde konstatera att mannen på trottoaren nu fått tillräcklig hjälp i väntan på polis och ambulans. Men det säger inte SE, han säger att han kom fram efter 5-6 sekunder vilket förstås inte kan stämma eftersom det bör ha dröjt ytterligare ett 20-tal sekunder innan de första personerna var på plats.

Är du/ni beredda att tro att SE talar sanning när han i flera förhör hävdar att han var framme vid mordplatsen 5-6 sekunder efter det första skottet? Jag har försökt så långt det varit möjligt att visa var fokus ligger för de personer som finns på platsen och hur de förhåller sig till vad som händer där, för det har jag saknat i tidigare skildringar. Det är också en av fördelarna med att SE lyfts, vi har fått verklig anledning att skärskåda vad som händer på mordplatsen efter det att gm försvann, det har vi inte haft tidigare egentligen, av kända skäl utöver de infallsvinklar som bröderna Poutiainen sysslat med.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg. Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen. Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet. Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

KOMMENTAR: De personer du räknar upp befinner sig inte alls i en sådan situation som den SE målar upp.

Det du bortser ifrån är när SE ska ha gjort det han säger att han gjort, alltså när han ska ha stått vid OP:s fötter och funderat på vad han ska ta sig till. Han har alltså befunnit sig ca 20-30 meter från mordet när det skedde, han kommer fram till den fallne mannen bara 5-6 sekunder senare, detta är alltså vad han själv berättar och detta menar jag att vi kan bortse ifrån.

Anna, Stefan o Karin kan knappast ha varit framme hos OP förrän efter 25-30 sekunder. Om SE:s skildring ska stämma så kan han ju inte ha kommit fram före de tre. Han måste ha kommit tidigast efter någon halvminut. Den märkliga ”funderingsscenen” måste alltså till att börja med ha skett betydligt senare än vad han själv anger.

Det är möjligt att du missförstår mig här Gunnar, jag avfärdar inte berättelsens innehåll i och för sig, jag avfärdar att den skulle ha skett där och då som SE hävdar. Har den skett så har den skett senare, då det kommit fram fler personer och jag ser fortfarande en ankomst för SE till mordplatsen som rimlig kring 23.22.15. Då blir hans berättelse lite mer logisk, då är han inte längre lika central utan mer en i mängden. Då kan jag till och med förstå om han funderar på att gå vidare, även om det också är lite märkligt. Och ja, jag kan i övrigt tycka att det är märkligt att lämna en mordplats, eller gå vidare som om inget hänt, det gäller även NF som säger sig tro eller anta att OP blev skjuten när han hörde skott, men ändå gick vidare.

Det fanns till och med dom som upplevde det traumatiska på mordplatsen och sedan fortsatte kvällen på stan.

Ja, vi agerar väldigt olika och man kan inte sätta sig till doms över någons agerande, men jag menar fortfarande att SE, så som han beskriver sitt agerande där och då, är väldigt märkligt och det är bara att jämföra med övrigas initiala agerande, för det är det initiala agerandet det handlar om här, inte vad man gjorde efter det, efter att man sett att folk strömmade till osv. Det är viktigt att man förstår att jag menar att SE kom i den andra vågen, inte, som han själv vill göra gällande, redan efter 5-6 sekunder.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

KOMMENTAR: Jag vill då bara upprepa att detta agerade bara är ytterst märkligt om vi tar SE:s ord för givna och det är ju hans egna utsagor som jag vill ställa mot vad som är känt i övrigt.

Om vi så att säga flyttar på honom lite i tid och rum, bara något 15/30-tal sekunder och kanske två meter, så räcker det, då är jag mer beredd att tro honom. Sen ska jag säga att SE väl inte heller varit helt konsekvent i sin skildring, men han band upp sig tidigt med detta att han skulle ha varit vid Götabankens fönster när det small. Och då har han inget val, om han inte stått och hängt vid fönstret i en halvminut, så har han kommit fram mycket tidigt, och då får vi stå ut med att man måste montera ned delar av hans historia.

Jag tror honom helt enkelt inte. För mig pekar det mesta på att han hörde skottet precis när han klivit ut på trottoaren och allt blir det betydligt mer logiskt, även hans ”märkliga fundering”.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia. Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19. Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.” Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel. Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla. Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram. Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

KOMMENTAR: Ja, ”godtar” är ju tveksamt här.

Jag hade inledningsvis en hel del funderingar kring hur jag skulle förhålla mig till alla de tidsangivelser som florerar i Palmemordet. Jag vet ju hur omstridda de varit. Skulle jag acceptera 23.21.30 som tidpunkt för skotten t ex? Det finns en annan angivelse i CP-fupen exempelvis. Larmen? Ambulansernas körtider? Gösta Söderströms ankomst? Filmens sluttid? Likadant då med utstämplingen som jag på något ställe ändå reserverar mig för.

Men jag bestämde mig för att utgå från de tider som KP gjorde i sin presentation och enbart där jag själv är säker på att jag vet något om tiderna, så har jag infogat det. Det gäller t ex hur länge Inge M satt och tittade i sin bil (högst någon dryg minut skulle jag säga), en uppgift som jag funnit rätt självklar och som jag inte förstår har klarlagts tidigare eftersom underlaget (alltså bankomattiderna + förhörsuppgifter) funnits tillgängliga sedan 1989.

Alltnog, detta är min förklaring till att jag trots alla osäkerhetsfaktorer valde att utgå från 23.19 men det är möjligt som du skriver Gunnar, att Roland B i och för sig kan ha kastat om sifforna. Jag uppfattar i alla fall att SE kan ha gjort det och att det aldrig betydde så särskilt mycket för honom om det var 23.19, 23.20, 23.21, 23.22 eller tom 23.23, jag tror helt enkelt inte att han höll koll på sådana detaljer och jag tycker också det är märkligt att, som jag lyfter fram, man inte tidigare tänkt på varför SE kan ha velat få reda på sin utstämplingstid. Kom då ihåg att under den 1 mars var klockslaget 23.21 inte fastställt och inte ens nämnt i medierna när SE ville ha besked om utstämplingen. Så det var i alla fall inte för att han, som hävdats, ville förhålla sig till det klockslaget.

Jag kommer nu inte på rak arm ihåg de olika grunder jag haft för att acceptera 23.19 som den egentliga sluttiden men en faktor som jag vet spelade in är att det verkar som att man vid Skandia, någon gång mellan antagligen april 1986 och februari 1987 gjorde en dubbelkontroll av SE:s in- och utstämplingstider.

Tabellen finns återgiven i en av de PM som polisen fick från Skandia och där står 23.19 för den 28 februari 1986. Ett starkt tecken på att det är en dubbelkoll är alltså att man har tagit fram fler stämplingar, t ex måndagen i samma vecka (10.18/17.06) och två tillfällen veckan före. Intressant är också att man inte konstaterar någon instämpling på måndagen den 3 mars, för varje vardag den veckan står ”sem”. Mot slutet av rapporten står också att ”Engström knappade in för semester under dagen den 28 febr 1986”. På vilket sätt han gjorde detta är oklart men uppenbarligen fanns en rutin för det. Man får utgå från att detta är de tidsmässigt korrekta tiderna, men helt säker kan man ju aldrig vara.

I sin PM av den 5 juni 1986 skriver Per H, Skandia, följande: ”Fredagen den 28 februari arbetade Engström över t o m kl 23.19. Han lämnade entréhallen mot Sveavägen 44 sannolikt kl 23.20.”

Lite längre fram i samma PM upprepar Per H detta och att Roland B begett sig till Skandia för att kontrollera Engströms kort och stämplingar. RB hade fastställt att det handlade om två stämplingar den 28 feb: 08.10 och 23.19. Detta upprepas sedan flera gånger ytterligare några sidor längre fram.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.) Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom. Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

KOMMENTAR: Ja, det är nästan komiskt och belysande på sitt sätt.

Det är en miss av mig helt enkelt och ska förstås korrigeras. I sak betyder det väl inget men självklart ska det vara korrekt och hur mycket man än kollar, känns det som, så slipper ändå alltid faktafel och/eller felstavningar osv igenom. Som tur är för min del är det här projektet pågående så jag kan utveckla det efterhand vilket jag också kommer till när det gäller SvD-artikeln nedan.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren. Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen. Lampers: ”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Och Lars Olof Lampers poängterar att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern. Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus. Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare. Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull. Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

KOMMENTAR: Ja, den sista var väl då kanske lite orättvis tycker jag.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi. I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt.

KOMMENTAR: Det är en tolkning som får stå för dig Gunnar, för så menar jag inte och då blandar du möjligen ihop mig med annat som skrivits om detta.

I den mån SE överdriver eller ljuger om saker och ting så skulle jag nog inte heller påstå att han gör det försiktigt utan snarare rätt så ogenerat, så som jag kommit att känna honom. Jag tror alltså inte att SE hade någon skum plan när han ringde till polisen den 1 mars 1986.

LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.) Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom. Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel. Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars. Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen. Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt. Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

KOMMENTAR: Detta är väl inte en alldeles korrekt och rättvis historieskrivning, för jag kan konstatera att tills för kanske två månader sedan så kände inte heller du (och tydligen inte heller PU) till den här artikeln utan den kom till såväl min som din kännedom ungefär samtidigt genom Jörgen G.

Då hade jag, tyvärr lämnat in mitt sista manus för inläsning och det var för sent att infoga detta, annars hade jag förstås gjort det. Samtidigt kan jag erkänna att jag borde ha kollat den här saken mer noggrant, särskilt som jag känner att jag var det på spåret. Och spåret är en artikel i GT, publicerad tror jag den 2 mars, där en uppgift tillskrivs SE trots att de inte verkar ha intervjuat honom.

Det är uppgiften om att Lisbet Palme skulle ha sprungit ut i gatan och stoppat ett 20-tal bilar, om jag nu minns rätt. Var kom den uppgiften ifrån? Den fanns alltså inte i SvD:s stockholmsupplaga som vi sett, och då hade inte heller Aftenpostens intervju med SE publicerats. Nu, när jag fick artikeln av Jörgen G, så kunde jag se att det var ju i riksupplagan som uppgiften fanns och jag är full av självkritik för att jag inte kunde räkna ut detta, med tanke på att det var ju rimligt att GT-journalisten läst riksupplagan av SvD och att det kunde finnas en annan version där.

Men också av ett annat skäl var Jörgen G:s fynd viktigt, nämligen att det sökande med ljus och lykta som pågått här och var de senaste åren, inte minst av PU, efter fotografen, kunde upphöra. Det var Benkt Eurenius, tyvärr avliden sedan många år, då 23 år gammal. Jag har påbörjat undersökningar efter fler foton för det foto som publicerats i riksupplagan är inte samma som det i Stockholmsupplagan.

Tyvärr framgår inte en annan viktig uppgift, så långt jag hunnit se, nämligen vem som intervjuade SE och skrev artikeln, det är nästan mystiskt hur ingen vill kännas vid detta, knappt ens diskutera det och tyvärr är alltså Eurenius avliden. Men tack vare Jörgen G har vi andra något att arbeta vidare på och jag välkomnar förstås allt sådant, även om det kommer att användas emot mig i såna här kommentarer som tecken på ”slarv” eller förbiseenden, det är bara att hacka i sig.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.) Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J. Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

KOMMENTAR: ja, men det är inte nödvändigtvis en särskilt besvärande skugga. Bara om man ser honom i svart eller vitt – gm eller ärligt vittne och inte som en lite mer komplicerad person.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit. En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin. Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.) Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla. ”Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna. Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

KOMMENTAR: Fem personer hävdar att de hört SE säga att han sprang efter gm. Bland dem finns hans dåvarande hustru, även Ulrika G, Fredrik T och ytterligare två personer. Det går inte att bortse ifrån fem personer.

Jag går ändå inte så långt så att jag slår fast att det verkligen är på det viset men jag håller verkligen den möjligheten öppen, det tycker jag är en absolut skyldighet när fem personer oberoende av varandra säger det. Hade det varit en, eller två, till och med tre, då hade man kunnat tveka, men fem? Nej, jag kan inte göra det så den invändningen kan jag inte riktigt köpa. Vad beträffar Fredrik T så sa han detta till polisen redan 1993 att Engström berättat att ”han hade sett gärningsmannen och följt efter denne när denne sprang från platsen”.

Sen måste man fråga sig varför det är så problematiskt egentligen, den bild jag har fått av SE är att han mycket väl kunde ha sagt olika saker till olika personer vid olika tillfällen. Han var inte slug, han hade ingen plan, han var ingen planerande, listig person på det sättet, det är verkligen inte den bild jag fått. Jag har fått bilden av en spontan, lite naiv, något snarstucken, uppmärksamhetssökande person som hade en tendens att tänja på sanningen efter behov.

Och med den bilden – och jag verkligen pratat mycket och länge med en hel del personer, fler än jag kan ange, om honom – så är inte det här scenariot alls konstigt för mig. Bilden blir alltså att Engström sagt till några bekanta redan den 1 mars att han sprungit efter gärningsmannen och att han sa det till personer på Skandia efter semesterveckan i Idre.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren. Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson. Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska. Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil. Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss? Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”. Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där. Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B. Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen. I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick. Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne. På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.) Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser. Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett. Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade. Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B. Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre. Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd. Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv. Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden. Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”. Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll. Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.  Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person. Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet. Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer? Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig. Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.) I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

KOMMENTAR: Jag tror inte man ska dra för stora växlar på ordet ”mötte”.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade. Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

KOMMENTAR: För mig har detta inte varit så centralt, min inställning har varit att vad som än sas mellan Rimborn och Lisbet Palme på sjukhuset så såg eller uppfattade aldrig LP två gärningsmän på mordplatsen.

Vem som rört till det eller missuppfattat vem är för mig mindre intressant. En utmaning här: den eller de som till äventyrs fortfarande tror att LP såg två gärningsmän på platsen kan väl dels visa vilket dokumenterat stöd det finns för detta, dels också förklara hur LP förstår att de båda är just ”gärningsmän”, alltså inblandade i skotten mot hennes make, dels också var de båda befinner sig och vart de tar vägen.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen. Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet. Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser. I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.) Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat: ”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.) Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt. Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”. Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth. Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Jag är alltså bara kallsinnig till den delen av Rimborns uppgifter som handlar om att LP skulle ha sett två gärningsmän, (se ovan) inte att hon sett en, två eller flera män, eller om hon sett två män i Gamla stan tidigare.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem. Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen? Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att jag är helt kallsinnig till Rimborns uppgifter, men jag har aldrig klandrat honom för att medvetet agera felaktigt, jag har egentligen aldrig brytt mig om något annat i den delen än detta: ”kan man utifrån Rimborns uppgifter sammantagna, driva en hypotes om att det verkligen var två gärningsmän på platsen?”

Ja, det kan man förstås men man kan avfärda den hypotesen rätt snart. Kan man ändå tänka sig att LP sagt att hon såg två gärningsmän? Ja, det kan man. Här kommer ett litet ansvar för Rimborn in som jag menar är rimligt att avkräva och det är att verkligen säkerställa detta om han kände att det var tveksamt, men han upplevde nog att det var svårt att komma till tals med LP den här natten och han var knappast i en position där och då att domdera och ställa krav på henne.

Men vad Rimborn kan ha uppfattat och vad LP kan ha sagt är ointressant i skenet av den övriga bevisning som finns. Som jag argumenterar – hur skulle LP ens förstått att de var gärningsmän? Vad var det de båda gjorde som medförde att hon i så fall kunde definiera dem som gärningsmän inför Rimborn? Hade de samrått på något sätt? Hade båda vapen? Gick de tillsammans? Flydde de tillsammans? Det är ju i skenet av sådana frågor en självklarhet att hon i verkligheten inte kan ha sett två gärningsmän. Det är synd att Rimborn fick lida för det hela, han ska ha varit en mycket duktig polis på alla sätt och han avled för inte länge sedan. Som så många andra hamnade han den här natten i en situation som blev väldigt svår att hantera och man får kanske vara lite ödmjuk inför det också.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen. Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.” Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde. Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet. Men tillbaka till de två gärningsmännen. Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet. Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd? Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett? I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om. Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den. Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen. I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumentering ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas. 

KOMMENTAR: Det är fel att säga, i och för sig, att jag menar att Rimborns argumentering kan avfärdas, han kan naturligtvis ha haft alla skäl i världen att uppfatta saken som han gjorde. Min fokusering ligger på att vad han än uppfattade och vad LP än sa, så kan hon inte ha sett två gärningsmän på platsen. Jag återkommer i saken.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver: 

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.”(Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.) Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten. Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort. Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

KOMMENTAR: Ja, en del kanske jag redan svarat på. Rimbornhistorien är inte så central för mig. Jag tror att ett skifte långsamt skett hos en del, från uppfattningen att det verkligen var två gärningsmän som LP såg, till frågan om, ”ja, men vad var det hon såg då, vad kan hon ha menat?”

Ja, det kanske är en rimligare ingång i frågan. Den tillför inte mig så mycket ändå, i skenet av den granskning jag gjort med de avgränsningar jag valt. Jag tog upp historien med Rimborn mest för att jag ville ha en bättre bild av vad LP sa på sjukhuset till de olika personer hon träffade, saker som ”blå täckjacka” osv och annat som på något sätt kunde knyta an till Stig Engström, vilken bild hon hade av det som nyss hänt osv. Hur hon agerade, betedde sig, förhöll sig till polisen osv.

Jag tyckte inte att Sabbatsbergstimmarna skildrats ordentligt tidigare och jag hade också i min allmänna research tidigt fått ut förhören med sjukvårdspersonalen, bland annat förstås Lena Ö och hennes kollegor. Jag håller med om att den meningen Gunnar citerar är svepande, onödigt svepande. När jag talar om att ”kommissioner” som på något sätt berört (eller ”tittat på” det som jag skriver) Rimbornärendet så menar jag Juristkommissionen och Granskningskommissionen.

”Missförstånd” är i och för sig min egen slutsats av vad kommissionerna kommit fram till, båda kommissionerna har ju dragit slutsatsen att rikslarmet var felaktigt i den här delen och de har inte kunnat peka ut någon av Rimborn eller LP som den som orsakade det här felet och det mesta pekar på att det är i deras kommunikation på Sabbatsberg som felet uppstår. Men jag skulle kunna förtydliga detta om det är så att det uppfattas som tveksamt, kanske att utredningarna ”tycks” ha kommit fram till att det hela var ett missförstånd för på något annat sätt kan i vart fall inte jag tolka det. En fråga man i så fall också bör ställa sig är: vilken uppfattning hade Rimborn själv om antalet gärningsmän på platsen?

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet. Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38). Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta. Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken. Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen. Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken. Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen. Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den. Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register. Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”. Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat. När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern. Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år. Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016. Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.” De menade vidare att det var ”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan. Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.” Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)  Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen. Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok. PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

KOMMENTAR: Jag kommer osökt att tänka på vad min gamle kollega och bänkgranne på SVT Dok, Olle Häger, berättade om en av sina första dokumentärer, som handlade om ryska revolutionen. En recensent skrev ”Olle Häger har gjort en film om ryska revolutionen – jag hade föredragit att han gjort en om franska revolutionen istället”.

Ja, och så vill många att det man skriver förstås också ska innehålla fler eller andra områden. Vi kan kalla våra böcker olika saker, titlar blir inte alltid rättvisande eller kirurgiskt precisa. Börje Wingren kallade sin bok ”Han sköt Olof Palme”, men lyckades aldrig komma i närheten av att bevisa detta. Sven Anér på sin tid hade en förkärlek för att kalla nästan allt för ”affärer” av olika slag – ”Affären Charmonix” och ”Affären Borlänge” är väl några exempel, men någon riktig ”affär” kunde han aldrig hitta. Du, Gunnar, har kallat två böcker för ”Mörkläggning” resp ”Konspiration Olof Palme”, utan några reservationer i form av frågetecken på slutet, ändå för du inte i hamn vare sig frågan om mörkläggning eller konspiration till några historiska sanningar.

Jag har inga synpunkter på detta men det är i skenet av detta man ska se min titel, jag har i huvudsak velat återvända till mordplatsen och hålla mig där rätt mycket och en stor del, den största, av boken uppehåller sig också där. Men jag har också varit mån om att hålla mig nära KP:s version av vad som hände kring SE och av de skälen har vissa i och för sig väldigt intressanta delar helt eller delvis fått stryka på foten – Grand, walkie-talkies, konspiration, Stay behind osv. Inget av detta drev KP mot SE.

Även vapendelen är nedtonad i och med att man inte drev något konkret spår i den delen, liksom frågan om SE var eller inte var i Idre åtminstone på måndagen den 3 mars, där har jag ingen annan uppfattning än den KP gav uttryck för, alltså att allt pekar på att paret E var i Idre. Jag vet inte av vilket skäl jag skulle ha gått in på att redovisa w-t-delen, hade jag valt det så hade jag tagit ett steg som gjort att jag varit tvungen att öppna upp för en betydligt mer omfattande skildring, kring Sydafrikaspåret, polisspåret osv. Inte heller Christer Pettersson har jag med särskilt mycket om.

Skillnaden är möjligen PKK, med enda anledningen att jag skildrar det är ju att jag velat skriva om ”Engströms år i utredningen” alltså perioden från mars 1986 till mars 1987 kan man säga.

En del av din kritik mot dokumentären Gunnar, var ju att jag då skildrade det året på ett sånt sätt att Engström framstod som närmast en central misstänkt. Då hade jag redan skrivit det här kapitlet så jag visste ju att jag skulle komma med en lite mer rimlig skildring och det hoppas jag är gjort nu. Men för att knyta an till detta med titeln och det jag skrev inledningsvis; det kanske hade varit bra med en tydligare läsanvisning om vad mitt syfte varit, vilka avgränsningar jag gjort och varför osv.

När du skriver att ett område som det med w-t absolut hör hemma i en bok med den titel jag valt, så ja, det kan man ju säga men kan du också säga att detta med w-t också hör hemma i den bok som jag faktiskt skrivit? Det kanske inte är lika självklart och jag kan inte se att du motiverar det utifrån det perspektivet. Men jag vill slutligen ändå ge dig rätt på ett sätt och det är att om personer som inte är så förtrogna med mordet läser boken så är det sant att det saknas något när områden som Grand och den om w-t inte behandlas, därför ska jag ändå fundera över om det finns en plats i sammanhanget även om det inte har med KP:s anklagelser mot SE att göra.

Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet

JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.

Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället. En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare. En område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket. I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:

– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;

– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:

– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.

Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?” Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.” Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.” När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”

Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån. Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter? 

Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg. Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna. Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”

Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken. 

KOMMENTAR: Jag tror det här utgör ännu ett exempel på en tendens att se världen lite grann i svart och vitt.

Antingen är Palme obekymrad om sin säkerhet, en uppfattning du tillskriver mig, eller så var han det inte. Några mellanting finns inte. Jag problematiserar en del och skriver om det här och undrar hur OP tänkte här egentligen. Jag tror inte att OP nödvändigtvis tänkte att ”förföljaren” skulle vara en mördare. Det kunde vara risken för en person som gick för nära av nyfikenhet och kunde höra vad de sa, någon som ville ”snacka politik” (han hade nyss fått en kommentar av en flicka på bion om kulturstöd t ex, detta var vardag, kanske något han ville undvika). Man måste försöka se mellantingen.

Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden. Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:

”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick det det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Ja, min skrivning står fast, inget vittne kunde se att de var förföljda av någon och här menar jag precis det jag skriver, inget vittne säger ”de var förföljda av en person, helt klart, det kunde jag se”, inte sant?

Något förföljande i någon form såvitt jag känner till har inte konstaterats och utöver ”Skuggan” så vet jag inte om polisen någonsin ens efterlyst en förföljare, alltså jag menar då en person som sett gå i närheten av makarna Palme på vägen till bion. Jag är såklart medveten om nyanser, världen är som bekant inte svart eller vit, ytterligheterna är att de antingen förföljdes av en mördare eller inte förföljdes alls. Däremellan har vi många nyanser av ”förföljande”, av vilka de flesta är oskyldiga och präglas av nyfikenhet, några kanske är lite mindre oskyldiga och präglas av att ”nu ska jag fanimej säga Palme ett sanningens ord” osv.

Men faktum kvarstår, jag talar om vad som konstaterats här och då står jag för det jag skrivit. Och jag återkommer också till det mest centrala: att detta inte varit en särskilt viktig del av boken. Hade KP påstått att SE troligen skuggat makarna P från bostaden, ja då kan du lita på att jag skulle ha skärskådat den delen.

Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet. Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var: EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme. I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.) Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”. Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.” Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.) Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom. Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.

De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.

KOMMENTAR: Ja, men det förändrar inget för mig, för min text i den här delen eller för den granskning av Krister Peterssons påståenden vid presskonferensen som är mitt huvudsyfte.

Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan. Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet. Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte eller om några andra walkie-talkieobservationer. Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.” Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.

KOMMENTAR: Eftersom inte resan till bion egentligen hade någon betydelse för min granskning av de påståenden som fördes fram av KP vid presskonferensen den 10 juni 2021 så har jag valt att förhålla mig mycket översiktligt kring den, det gäller även det påföljande avsnittet om förhållanden vid och på biografen Grand.

Anledningen till att jag över huvud taget tog med den var för att den bör vara med i varje allmän bakgrundsbeskrivning till det specialområde man sedan väljer att beskriva. Det betyder alltså inte att man på något sätt är skyldig att lika detaljerat, kritiskt granska varje aspekt av sådana områden som inte är föremål för granskningen, i det här fallet områden där KP inte hävdar att SE förekommer. Det är av de här skälen mycket man kommer att sakna i boken om man inte är beredd att förstå detta, vilket jag ändå tror att ett majoritet av läsarna är, till de övriga kommer att sakna finns säkert en genomgång av polisspåret, Sydafrikaspåret, uppgifterna kring CA osv. Beträffande rapporten om övervakningen så har jag inte varit omedveten om den, vilket bör framgå i ett av avsnitten.

Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.

KOMMENTAR: Jag vill inte säga att jag ”argumenterar för”, utan jag pekar på en möjlighet och här visar jag, menar jag, hur konsekvent jag arbetat i min framställning för det är här någonstans, oklart exakt var, som KP menar att SE dyker upp och möter och följer efter makarna Palme.

Man kan säga att då börjar också min mer kritiska granskning, när KP för in SE i händelseförloppet på Sveavägen. Och jag letar då efter en möjlighet där det skulle kunna gå att placera in SE i sammanhanget. Kan han vara personen som följer efter paret? Om ett efterföljande skett redan från Grand så kan det inte handla om SE, i alla fall inte enligt den framställning som KP gjorde, helt enkelt eftersom SE inte skulle ha hunnit stämpla ut krig 23.19 och sen hinna till Grand och var den person som Mårten Palme iakttar i närheten av dem.

Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt.

KOMMENTAR: Jag drar ingen slutsats om något här, jag skriver om en möjlighet, det är en viktig skillnad för mig. Jag har sett att en och annan medlem i det här forumet ibland tillskriver mig slutsatser jag aldrig dragit utan det handlar om möjligheter jag påpekat.

Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.) Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt. Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.) Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finnas ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter. Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.

En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.) Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten.  Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt som Gunnar påtalar här att det blir lite motsägelsefullt.

Min uppfattning som jag minns att jag landade i och uppehöll mig mest vid, var själva rekonstruktionen där fotot togs eftersom man där såg att det inte fanns något alternativ till att mannen gått längst ut på trottoaren, alternativet hade nämligen varit att han i så fall närmast krockat med NF som verkar placera sig själv just 3 meter in från kanten på (eller mitt på) den, vill jag minnas, sju meter breda trottoaren. Det kändes (ingen slutsats, enbart en möjlighet) som att NF i något skede varit tvungen att välja vilken sida av annonspelaren som han ska placera mannen på, det blev utsidan, väldigt nära sträckstenskanten. Jag är emellertid ingen NF-expert och för att inte förvirra ska jag tydliggöra detta.

Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats.(Avsnittet Två skott.) Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.

KOMMENTAR: Jag förstår inte riktigt den här synpunkten.

Jag tror det du måste i så fall rikta kritik mot är min uppfattning om att Inge M bara kan ha befunnit sig på sin plats med bilen i någon dryg minut och det rör sig om den dryga minuten (ungefär) fram till 23.21.30.

Det finns inget som pekar på att Anders B med sällskap passerade under den tiden, utan någon eller några minuter tidigare. De hann nämligen under den tid som passerade att göra två uttag i bankomaten (antingen 23.16 resp 23.17 eller 23.15 resp 23.16, men bankomattiderna kan vi i och för sig inte lita på) och de gick sedan vidare norrut utan att lägga märke till paret Palme vilket tyder på att de inte mötte dem utan hade hunnit längre norrut på Sveavägen och de hann faktiskt så långt att de sedan inte heller hörde skottlossningen.

Av detta drar jag slutsatsen att det inte kan ha varit dessa personer som Inge såg i sitt blickfält under minuten från ca 23.20.30 – 23.21.30, en slutsats som jag finner alldeles rimlig. Jag skriver också att någon sådan grupp inte gett sig tillkänna. Jag har gjort en väldigt noggrann undersökning av alla kända uppgifter kring bankomatuttagen och de rörelser som gjordes i samband med det, den finns inte med i boken eftersom den blev rätt omöjlig att följa som uppläsning, med alla tider och sekunder hit och dit, men utifrån den är det min bestämda uppfattning att Inge M kom rätt sent till platsen, så sent som jag anger.

En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

KOMMENTAR: Det här tillhör kanske inte kategorin ”direkta felaktigheter”. Uppgiften om transporten till Sabbatsbergs sjukhus, så som den bl.a. beskrivs av IK i ett förhör den 24/4 1986 kan naturligtvis ha gått via omvägar, som till Gamla stan, men icke desto mindre åkte de från bostaden till Sabbatsberg.

Men rätt ska vara rätt och jag ska undersöka exakt hur det låg till, vilken typ av fordon som hämtade upp paret och hur färden gick även om det inte har bäring på just min granskning av KP:s påståenden om SE.

Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.

Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.) En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik. Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO. Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.

KOMMENTAR: Jag fick själv anledning att fördjupa mig i Stay behind, Lindencronas verksamhet, Krigs-IB osv under min tid i Säkerhetskommissionen och jag står fast vid min egen, om än mycket korta beskrivning och dess relevans i just det här sammanhanget.

Jag nämnde det hela eftersom jag räknade med att annars bli ifrågasatt för att inte alls nämna det om man säger så.

Och med det sätter jag punkt för den här gången.

Några andra frågor som ställts

Gruto

Lampers bog er knepig. På den ene side forsøger han at vise endnu mere end TP, at Engström lyver. Han forklarer også detaljeret, hvordan Engström kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand. Men når han så konkluderer, bliver han – performativt? – skeptisk over for, at Engström er gerningsmand. Bogens konstruktion får mig til at tænke på den gamle vending “Man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid”.

SVAR: Tack för din fråga. Jag hävdar alltså att du har fel i att jag detaljerat förklarar hur Engström kan ha följt efter paret Palme från Grand, jag beskriver – och inte särskilt detaljerat heller – hur NÅGON skulle ha kunnat göra det.

Se också mitt svar till Gunnar. I övrigt tror jag, när du skriver att “man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid” att du förväntat dig en mer svartvit skildring av händelserna, medan jag försöker vara så balanserad som möjligt och räkna in allt som kan tala för och tala emot. Och då hamnar man ofta i ett mittenläge, tillvaron är komplicerad och fylld av psykologi.

Det är inte så enkelt som att SE antingen talar sanning till 100 % och är ett vittne, eller att han ljuger till 100 % och är mördaren. Jag menar att man faktiskt KAN ” blæse og have mel i munden på samme tid” men man får vara försiktig och noggrann och inte ” blæse på” hur som helst.

Per W

Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare. Det är inget Lampers hymlar med och för det ska han ha en eloge. Det något märkliga är syftet, det vill säga VARFÖR ljuger Engström. Lampers landar i slutsatsen att det handlar om att upphöja sig till ett viktigt vittne. I den kontexten blir Engströms uppgifter fullständigt snurriga. Det blir de av två anledningar. Dels eftersom det inte finns något i lögnerna som är upphöjande för Engström själv. Lögnerna byggs inte upp till en kontext där Engström blir ett stjärnvittne. Lampers saknar galgar för att föra den hypotesen i hamn. För det andra måste Lampers bokstavligen förändra Engströms utsagor för att de ska passa in i hans hypotesbygge. Inte minst då det handlar om utstämplingen och Engströms position ute på Sveavägen i förhållande till mordet. Den berättelsen är mer logisk när Engström är gärningsman. Han är mycket noggrann med att positionera sig väldigt nära mordet. Naturligtvis för att han bygger upp sitt förväxlingsscenario – utifall något vitten kan peka ut honom i närheten av skotten. När det gäller uppgiften om väktare Henry O och det påstådda samtalet med Stig så har polisen naturligtvis värderat denna lösryckta uppgift i förhållande till det övergripande. Deras slutsats är att den uppgiften saknar betydelse. Läser man materialet förstår man varför. Lampers nämner att ett vittne sprang efter in efter gärningsmannen på Tunnelgatan. Den (gamla) uppgiften bör nagelfaras. Uppgiften är ganska sensationell, men Lampers väljer att bara nämna den i förbifarten. Jag frågar mig om den verkligen är sann – då uppgiften lyser med sin frånvaro i det bandade och transkriberade förhöret med nämnda vittne. Hur som – det friskriver inte Engström. 

Så slutsats, det blev inte mycket till försvar för den misstänkta statsministermördaren. I Lampers bok blir han i stället en figur som ljuger helt orationellt, framförallt ljuger inte den detaljerade Engström för att upphöja sig själv. Lögnerna blir bara logiska i ljuset av ett gärningsmannaskap. Annars – en välskriven bok som tar upp viktiga misstag i utredningens linda.

KOMMENTAR: Tack, Per W för frågan. Det är inte alldeles lätt att följa ditt resonemang, men en viktig sak ser jag att du inte riktigt förstått – det är SE:s syn på sin egen roll och betydelse.

Jag behöver egentligen inte hävda att han försöker upphöja sig, för det gör han ju själv. Jag måste fråga dig hur han ser på sig själv, tycker han inte själv att han är ett centralt och viktigt vittne? Och om vi andra ser på detta mer objektivt då – är han det? Han ser alltså inte något av mordet, han uppfattar knappt ens skotten, i alla fall inte som skott. Han ser inte förspelet, inte gärningsmannen, han hör inget av det hela, t ex Lisbeths skrik (som t o m Lars J hör), han ser inte samma stora rökmoln som Anders B säger sig ha sett, han ser inte gärningsmannens rörelser på mordplatsen och inte när han ger sig i väg in i gränden. Han ser honom inte försvinna där, detta trots att han säger att han kommer fram efter 5-6 sekunder.

Tycker du fortfarande att han är det centrala och viktiga vittne han själv säger sig vara? Vad menar du att han skulle ha tillfört vid en rekonstruktion när det gäller just mordet? Den skulle ju utfalla till hans egen nackdel. Han anser att han är ett stjärnvittne (eller kronvittne som han på ett ställe felaktigt kallar det) trots att han inte sett mordet. Vem kontaktar Rapport för att påpeka att man inte tagits med på de första rekonstruktionerna? Varför ringer man inte ens polisen och frågar?

Jag problematiserar en del kring det faktum att han inte ljuger ihop en historia om att han också sett mordet, det hade ju varit lätt att göra utifrån det som sas och skrevs i medierna den 1 mars. Men det gör han inte. Han anser sig vara ett viktigt vittne ändå. Sedan gör du det andra felet som många gör här och det är att du tycks tro att jag bestämt mig för ett visst scenario, som jag måste ändra uppgifter för att få dem att passa in i. Det är alltså fel. Jag målar upp möjligheter, alternativa förklaringar till det scenario som KP förde fram och som jag tycker att han själv borde ha gjort med hänsyn till den objektivitetsprincip som åklagare har att rätta sig efter.

Sen landar jag i och för sig att jag har svårt att se SE som gärningsman utifrån allt det jag gått igenom men det betyder inte att jag utesluter och jag påpekar ofta att man faktiskt inte kommer runt honom i det avseendet. Jag snålar inte heller med sådant som kastar misstankar över honom vilket blir ett väldigt problem för alla som ser omvärlden i svart och vitt. Men det är hela tiden viktigt att komma ihåg att man måste laborera med alternativa förklaringar. Världen är inte svartvit.

Jag ska ge dig rätt i ett avseende – det är när du skriver att Engströms lögner egentligen inte lyfter upp honom till ett upphöjt vittne, vilket jag tycker är en intressant iakttagelse för det ställer ju frågan på sin spets om varför han inte bättrar på ”lögnpaketet” genom att tillfoga den stora pusselbit som saknas – att han också såg mordet.

Varför gör han inte det? Jag skickar gärna ut den frågan till kloka personer att fundera över. Varför tar han inte denna enormt stora chans till den absoluta upphöjdheten som råder i sammanhanget – att ha bevittnat mordet? Min ena förklaring är att SE sällan ljuger i så stora centrala sjok, det är snarare en mening här, en överdrift där. Som jag skriver tror jag att han absolut kan ha hört något av det som LP sa på platsen. Han kan också ha sett saker. Men det är svårt att tro att det verkligen gäller allt och det är svårt att tro att det gäller i den ordning och med de tidsperspektiv han anger. Den andra förklaringen är att han helt enkelt inte förstår, eller struntar högaktningsfullt i att andra inte redan ser hans upphöjelse, vilket inte är ovanligt när det gäller personer som har en anstrykning av grandios självbild, vilket jag menar att SE har i någon utsträckning.

Av det här skälet saknar jag ett intresse i Gunnars recension för det som står på de sista 40-50 sidorna, det är de som i mina ögon är de intressanta. Bland annat det som utspelar sig mellan det svarta och det vita. Jag ska säga att ytterst finns ännu en möjlighet som man ändå inte helt kan bortse ifrån och det är att SE skulle kunna vara mördaren och att det helt enkelt är för svårt av någon anledning för honom att gå in på och återuppleva ögonblicket när han dödade statsministern. Men det känns förstås långsökt i skenet av alla andra uppgifter.

Olle

Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via DBG. Han verkar tro att YN sett GM vilket känns väldigt förnuftigt. Kanske därför WT går bort för honom? GM iklädd långrock , keps, handledsväska, Smith & Wesson, WT och hala skor. Rejält utrustad och finklädd må man säga. Synd att inte Lampers utvecklar resonemanget kring YNs iakttagelser och hur det hänger ihop med SE på Sveavägen 23.21.30.

SVAR: Jag är osäker på vad du vill att jag ska utveckla. Menar du hennes beskrivning av hur mannen hon såg var klädd jämfört med hur SE var klädd? Jag har skrivit väldigt mycket om SE i förhållande till YN så du får gärna återkomma med en precisering.

JB

Jag har inte läst boken ännu men har en fråga till LOL:

”Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Dom som tittade på pressträffen ville ju bara veta namnet på den misstänkte så vad var syftet med att han nämnde CPs namn ? Jag förstår inte hans svar vad som är syftet med att nämna CP namn

” Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B ”

SVAR: Nej, JB, jag förstod inte heller det syftet så det var förstås skälet till varför jag frågade honom. Jag ville i första hand få klarhet i om han på något sätt ville mena att CP kan ha befunnit sig på platsen som vittne, vilket annars var en fullkomligt främmande tanke för mig.

Att folk på platsen skulle ha kunnat missa SE, det har jag full förståelse, men CP hade knappast gått att missa om han stannat kvar där som vittne i tio minuter. Men där förtydligade Melander att han inte heller menade detta. Han har egentligen ingen förklaring till LP:s utpekande av CP mer än att hon skulle ha kunnat se honom vid Grand eller någonstans i omgivningen där. Och det var som jag förstår skälet till att han nämnde CP över huvud taget. Hans poäng – eftersom han tror på SE som gm – är att LP bara pekade ut en person på platsen, inte nödvändigtvis mördaren och det skulle möjligen förklara varför hon inte beskrev en person som mer påminde om SE.

Anders Fredric

@LOL: Nu är jag lite sent ute, men har du möjlighet ser jag gärna att du kommenterar Holmérs relativt tidiga teori om en övervakning från Sveavägens östra sida.

KOMMENTAR: Tack för frågan, men jag vet egentligen för lite om detta och vad den teorin grundade sig på, Holmér behövde inte alltid ha så mycket mer än sin egen fantasi för att komma på sådana tankar.

Den östra sidan är ju Skandia/Dekorima-sidan för dom som kanske inte närmare känner området. Kan du återkomma med var HH gett uttryck för den här teorin så kanske jag kan titta på det.

202 reaktioner på ”Kommentarer från Lars Olof Lampers till mina och läsarnas synpunkter på hans bok

  1. Jag blir varm inombords av sådana här samtal. Tack till Lars-Olof Lampers och förstås Gunnar Wall för det här högkvalitativa inlägget. Grattis Lars-Olof, till en bra bok.

    Angående Lisbet och vad hon visste om att hon hade blivit beskjuten: Jag vet inte om detta tagits upp förut, men på sid 82 i Lars Larsson ”Nationens fiende”, i kapitlet om ögonvittnen, står följande:

    ”Stefan börjar ge Olof mun-mot-mun-metoden och Anna börjar med hjärtkompressioner. Lisbet knuffar Anna och försöker dra bort henne från Olof. ”Det ska vara en läkare till det!” ropar hon. ”Lägg er inte i!” fortsätter Lisbet. ”Beställ läkare, beställ operation! Jag har blivit skjuten, jag också!””

    Lisbets ord här, bör de inte ha tagits ur något förhör?

  2. En eloge till såväl Lars-Olof som Gunnar för denna intressanta diskussion.

    Även om jag håller med Lars-Olof om mycket så tycker jag att du missar den mest centrala invändningen mot SE-spåret i sin granskning. Problemet med SE-spåret påminner lite grann om historien om mannen som letade efter sina tappade nycklar under gatlyktan och inte där han tappade dem. Här finns ingen teknisk bevisning att utgå ifrån och istället har man ägnat sig åt en närmast kremlologisk granskning av varje liten vittnesdetalj.

    Men dessa vittnesuppgifter blir inte mer trovärdiga bara för att det saknas verklig bevisning. Förloppet var snabbt, ljusförhållandena var dåliga, det var många personer i rörelse runt omkring, GM saknade uppenbarligen något som stack ut i klädsel eller kroppsform etc. Dessutom pratade vittnena med varandra om vad de sett och många blev inte förhörda förrän de fått mer info i media. All logik talar för att dessa vittnesuppgifter ska tolkas ytterligt försiktigt.

    Men eftersom det inte går att knyta någon GM till Sveavägen så har man vänt på steken och försökt göra någon som vet var där till GM, och indikera att frågan om SE talar sanning har relevans för skuldfrågan.

    Kanske är det som jag tror någon skrivit att hela SE-historien bygger på ett missförstånd om hur LJ egentligen rörde sig mellan skotten och innan han sprang uppför trapporna. När polisen fick klart för sig att han var synlig från mordplatsen en tid efter skotten, så faller ju hela hypotesen mer eller mindre samman. Hur mycket SE skarvade eller ljög blir då helt ointressant. Han har inte längre sagt något som bara en GM kunde känna till.

    Hur som helst: Hatten av till Lars, Gunnar och er andra som bryter i denna gåta med outtröttlig logik och förnuft!

    Mvh Mattias

    1. Lysande Mattias!

      Precis, om detta varit en pusseldeckare hade Engström troligen varit den hetaste gärningsmannakandidaten, men som vi vet är pusseldeckare tämligen ovanliga i den verkliga världen.

      Den 52-årige försäkringstjänstemannen Engström befann sig faktiskt på mordplatsen p.g.a. att han brukade passera där på sin väg hem från arbetet. I nästan 20 års tid hade Engström befunnit sig här ca 4000 gånger på sin väg hem från jobbet och i nästan 10 års tid fortsatte han att vara här ca 2000 gånger. Den 4001:a gången råkade även Palme passera ungefär samtidigt och detta tar en åklagare 35 år senare som intäkt för att eftersom Engström då var på platsen måste han ha haft med sig ett vapen och mördat Palme.

      Ja, nu raljerar jag lite, men om vi om 10-20 år lyckas få klarhet i mordet – t.ex. med hjälp av ett efterlämnat brev – hur kommer vi då se på polisen och åklagarväsendets förmåga?

      1. Lasse,

        Vad jag syftar på framkommer i slutet av stycket: ”Här finns ingen teknisk bevisning att utgå ifrån och istället har man ägnat sig åt en närmast kremlologisk granskning av varje liten vittnesdetalj.”

        Jag kan försöka illustrera vad jag menar genom att hänvisa till två andra kända mord. Tänk dig t.ex. hur diskussionerna skulle gå i fallet Anna Lindh om GM inte lämnat några DNA-spår efter sig, fastnat på övervakningskameran eller betett sig så märkligt som han nu gjorde. Trots att detta mord skedde i dagsljus och hans flykt sågs av massor av människor, och trots att han såg ut som en reklampelare för Nike inne på ett klädvaruhus, så är den samlade vittnesbilden ytterst spretig. Hade vi inte haft DNA m.m. så hade vi förmodligen suttit här än i dag och vänt och vridit på varenda liten detalj i vad något vittne sagt i tron att svaret finns där.

        Samma tankeexperiment kan man göra när det gäller fallet Helen i Hörby. Där fanns knappt den verklige GM ens i materialet och hade inte DNA-tekniken gått framåt så hade han kommit undan. Trots detta hade polisen en lista på ett tjugotal möjliga GM som hade koppling till området. Tänk då hur många potentiella GM vi kan ha att göra med i MOP!

        Samtidigt förstår jag det dilemma du hamnar i. Du måste ju i din granskning av den teori som KP lagt fram utgå från vad han bygger det på. Min invändning mot SE-spåret är därför inte särskilt annorlunda mot invändningar jag hade mot CP eller mot andra spår. Det går inte att lösa mordet genom att lusläsa vittnesutsagor som inte är tillförlitliga när det gäller detaljer. Det kan möjligen leda till misstankar mot somliga personer, men hur lite de misstankarna är värda tycker jag fallen Anna Lindh och Hörbyflickan illustrerar. Finns det inga bevis, går det inte att bevisa något.

        Mvh Mattias

        1. Hej, först det första: ja jag kanske tar saker lite för givna ibland men jag har nog uppfattat i stort hela boken och dess budskap som att det inte finns någon bindande bevisning. Verkar det verkligen som att jag missat det? För det andra: det är ju lite meningslöst att tänka såg för mig i skenet av vad myndigheterna påstått om SE. Alltså att vifta bort det med att det saknas central bevisning. Jag tror inte ett sånt argument spelar någon roll alls. Men jag är fortfarande inte säker på att jag förstår exakt vad du menar för med all respekt så förefaller det som en lite märklig invändning med tanke på att min uppgift ju blir att gå igenom allt som åklagaren påstått om SE.

          1. Vad din ”uppgift blir” är ju faktiskt något du själv bestämt. Du kunde ju valt ett annat upplägg, men du har all rätt som författare och dokumentärfilmare att välja såväl inriktning som avgränsning av ämnet. Det är också möjligt att du har helt rätt att en mer allmän argumentation om bevisläget hade varit helt meningslös.

            Jag vidhåller dock att det är en betydande skillnad mellan att å ena sidan visa att det inte går att lösa mordet utifrån den information vi har tillgång till (det som i skolan hade krävt ett val av alternativet ”det saknas tillräcklig information för att lösa uppgiften”) och å andra sidan att en genomgång av de ”bevis” som KP presenterade inte räcker för att peka ut SE som GM.

            När man som du väljer att utgå från KP:s case så tror jag effekten blir att många läsare och tittare får uppfattningen att det står och väger. Du hävdar att KP drar fel slutsatser av materialet och därför är SE inte mördaren. Den icke sagda, men förmodligen av många uppfattade, slutsatsen blir då att det är en bedömningsfråga om SE är GM eller inte. Ska jag tro på Lampers eller KP? Vem verkar mest vettig? Svaret på de frågorna ger sen svaret på om SE är GM. Självklart är inte det din avsikt, men precis som det står dig fritt som författare att välja vad du vill föra fram för argument står det mig fritt att bedöma hur de argumenten kommer att tas emot.

            Mvh Mattias

            1. Om Stig är gärningsman är ingen bedömningsfråga. Det finns bara ett facit och så länge vi inte har tillgång till facit finns bara två alternativ. Antingen mördade Stig statsministern eller också gjorde han inte det. Enskilda personers bedömningar ändrar inte vad som står i facit för där har stått samma namn sen dag ett och gärningsmannen kan inte bytas ut i efterhand beroende på vilken bedömning olika poliser åklagare journalister etc gör.

              Förhoppningsvis kan Lampers bok på ett pedagogiskt sätt klargöra att den av KP framlagda bevisningen inte håller måttet och att högst rimliga tvivel föreligger om Engström som gärningsman
              Stig har visserligen ett tidsmässigt alibi om vissa vittnesuppgifter stämmer men kruxet är att inga vittnesuppgifter är hundraprocentigt tillförlitliga.

              Boken kan därför inte rentvå Stig en gång för alla men däremot visa på hur svag den påstådda bevisningen mot honom är. Med det får vi nöja oss tills vidare

    2. Mattias,

      Såg inte detta inlägg förrän nu, men vill bara skicka en bukett virtuella blommor – det är precis så här jag tänker kring saken själv. Det är det här som är grundsynden i hur Lars Larsson, Thomas Pettersson och till sist även utredarna har nalkats fallet, och förklaringen till hur dessa enormt ansträngda teorier måste utvecklas för att nå fram till målet.

      Man har helt enkelt hanterat ett riktigt kriminalfall i en icke-kartlagd personmiljö som ett ”slutna rummet”-mordmysterium där det måste vara antingen överste Humphrey, gamla Mrs Smith, den smygande butlern eller grevinnan von Schmackelbackel som lade arseniken i ärtsoppan, eftersom det är de enda personer som författaren har presenterat oss för. Det kan helt enkelt inte ha varit en helt okänd giftmördare från byn som hade vägarna förbi godsets köksfönster, för det vore dålig litteratur.

      1. Mattias och Madam: Exakt så. Det här varit min kritik mot teorin om SE/Skandiamannen hela tiden. Det är en pusseldeckarlösning och dessutom en pusseldeckarlösning som inte ens håller streck vid en närmare granskning (1. Gärningsmannen kan inte ha sett LJ i silhuett mot kulturhusets upplysta fasad för så rörde sig inte LJ, åtminstone inte enligt egen utsago – tvärtom gjorde han allt han kunde för att hålla sig gömd. 2. Däremot kan SE mycket väl ha sett LJ dels på långt håll uppifrån korsningen när LJ vågar sig fram där han gömt sig bakom baracken, dels på nära håll när den senare kom till mordplatsen i sällskap med en polis några minuter efter mordet och då haft gott om tid att studera honom eftersom LJ fick stå och vänta på att avlämna sitt vittnesmål.)

        1. Teo,

          Ja, LJ-observationen tycker jag också talar extremt starkt mot Engström som mördare. Det gäller inte bara placeringen gentemot väggen, utan även hans beskrivning av tidsrymden och LJ:s beteende.

          Engström säger (helt korrekt, enligt LJ) att han såg en person (LJ) stå som fastfrusen och titta mot brottsplatsen i fem-sex sekunder. Sedan tittade han bort, och när han såg dit igen var personen (LJ) spårlöst försvunnen.

          Mördarens enda kända möjlighet att iaktta LJ var genom ett hastigt ögonkast från trappans topp, och då mot en LJ som vid det laget var vänd mot trappan och reagerade med att kasta sig undan i skydd.

          Det är omöjligt för mördaren att genom detta ögonkast få fram den information som Engström gav, nämligen att LJ stod stilla vänd åt andra hållet i fem-sex sekunder.

          Det var också omöjligt för mördaren att med detta ögonkast lista ut att han, i en senare lögn, behövde beskriva det som att LJ försvann spårlöst. Ur mördarens perspektiv måste det ju ha verkat minst lika sannolikt att LJ skulle stå kvar en stund till, eller att han skulle gå ner till mordplatsen för att hjälpa till (vilket ju faktiskt var LJ:s första impuls). Den flyende mördaren kunde knappast veta att den obeväpnade LJ efter ett stunds funderande skulle fatta det våghalsiga beslutet att rusa österut, på jakt efter honom och därför – mordplatsen sett – försvinna spårlöst.

          Det återstår alltså att förklara hur Engström kunde gessa två korrekta uppgifter, om han är mördaren. Jag tycker detta är snubblande nära ett bevis för Engströms oskuld. Den som har en annan förklaring får gärna lägga fram den.

          1. Det finns bara en ”förklaring” till dina frågor. SE var ovanligt bra på att gissa helt enkelt. Han gissade ju också tidigt att LP uppgav att mördaren hade blå täckjacka.

            1. Så måste det naturligtvis vara, med tanke på vad som hände den aktuella kvällen. Men med facit i hand är det ju lite synd att han slösade dessa märkvärdiga talanger på att rita reklambilagor ett helt liv.

          2. Madam: Exakt. Det finns så många invändningar mot hela den delen av ”lösningen”.

  3. Hej Lars-Olof,

    Ett stort och varmt tack för att du tar dig tid att ingående besvara Gunnars och andras frågor respektive kommentarer!

    Jag delar vidare till fullo din synpunkt om att diskussionen kring Palmemordet och Engström inte kan föras i termer av svart eller vitt, i mångt och mycket är det istället fråga om många varianter av grått. Det var bland annat därför som jag i min ”recension” av din bok den 5 april här på bloggen speciellt noterade: ”Avsnittet ’Skandiamannens tre luckor’ i del tre är klart givande och detta avsnitt knyter på ett nytt och intressant sätt ihop Engströms vittnesutsagor med händelserna på mordplatsen”. Jag kan därmed hålla med dig om att Gunnar Wall skulle kunnat kommenterat denna viktiga del av din bok lite utförligare.

    Jag har även precis skrivit ett blogginlägg på annan plats om osäkerheten kring Engströms utpasseringstid samt hur hans uppgift om detta i tingsrätten kan tolkas. För att du inte ska missa detta bifogar jag två länkar till detta:

    https://gunnarwall.wordpress.com/2021/05/03/varfor-vill-inte-aklagaren-petersson-latsas-om-journalisten-pettersson/#comment-25936

    https://gunnarwall.wordpress.com/2021/05/03/varfor-vill-inte-aklagaren-petersson-latsas-om-journalisten-pettersson/#comment-25893

    Jag återkommer också senare till din fråga om Holmérs teori om en bevakning av Palme från den östra trottoaren.

    1. Anders Fredric, mycket intressant att du återkommer till frågan om övervakning från Sveavägens östra sida.

      Oaktat vad man tycker om Holmér och hans ”hypoteser”, ”spår” och polisiära kompetens att utreda mord generellt, så är själva frågeställningen om vilken position som den bästa för en ensam gärningsman med kort planering (max 2 timmar) när det gäller att övervaka entrén till Grand och sedemera förfölja paret Palme central för förståelsen av förloppet mellan Grand och mordplatsen? För mig är det inte självklart att det är i direkt anslutning till Grand på Sveavägens västra sida.

      Jag vill också ta tillfället i akt att tacka både Gunnar och Lars Olof för mycket givande läsning!

  4. Det må bli ”repriser” och längre inlägg, men det är exakt så här kommentarer bör framföras! Det hedrar både Lampers, som vald denna lösning, och Wall som godtog den.

  5. Hej Lasse

    Tack för mycket intressanta svar på Gunnars tidigare recension av din bok. Väldigt spännande och bra läsning. Håller med dig i många svar och förklaringar.
    Jag har tidigare ställt frågan till dig här på bloggen och jag fortsätter att fråga varför du avfärdar yngsta dotter F:s (till Willy G) häpnadsväckande uppgifter om mordkvällen. Du lovade en fördjupning av detta i din bok. På vilka grunder avfärdar du hennes uppgifter om vad hon gör denna sena kväll?

    1. Calle!

      Jag håller med. Det verkar som om ingen vågar ta i denna (känsliga) uppgift. Det blir nästan komiskt. Hur som, uppgiften blir extra knepig om man utgår från att Engström är ett upphöjt vittne. Kanske är det därför man undviker diskussionen?

    2. Visst, det är spännande att vapensamlarens dotter var på samma bioföreställning som paret Palme.
      Vilka uppgifter menar du att Lampers ska ha avfärdat?
      Styrker Filippas vittnesmål på något Engströms eller vapensamlarens eventuella delaktighet i mordet?

      https://drive.google.com/file/d/1ye7Qyi5uG27JQ0jUTkauTNJ9sRQcUzwU/view
      Filippa 20180403

      https://drive.google.com/file/d/1jHMznz5mfn5KBCa8MQ4RENow4SSfftjt/view
      Filippa 20180426

      GW:s kommentar: I Kalles ursprungliga kommentar stod det ”vapenhandlarens”, det har ändrats till ”vapensamlarens”.

  6. Engström lär som sagt ha kommit betydligt senare till platsen än han själv påstår. Att han uppfattat en smäll i höjd med banken är en efterkonstruktion. Likaså att han i samband med det tittat på klockan. Han behöver rationalisera varför han inte sett mordet om han nu var så nära. Det är nån sorts kombination av missuppfattning (han kan ju inte så gärna veta när han inget sett), önsketänkande (han vill vara en central person) och lögn (han vet nånstans att det här kanske brister – men att det där och då var av mindre betydelse). Däremot behöver det inte vara så mycket som en minut efter skotten. Anna H och Stefan G behöver väl inte dröja så mycket som uppemot en halvminut? Det låter som väldigt mycket.

    Den här delen av ”gåtan” Engström tycker jag är oproblematisk. Det är inget som i min värld gör Engström besynnerlig och svårtolkad. Ett vittne som Bengt P (för övrigt ju inte omnämnd av någon annan) har också en skev uppfattning om hur tidigt han kom till platsen.

    Det jag har lite svårare att förstå och som väl just den här diskussionen inte berört nämnvärt är varför Engström snårar in sig i det ”felaktiga” signalementet, som alltså ska ha avsett honom och vara lämnat av någon som kommit sent till platsen och gjort sin iakttagelse först när polisen anlänt. Har vänt och vridit på det men har svårt att se att det här skulle ägt rum men förstår inte heller riktigt vad Engström har för incitament att hitta på det. Och mer eller mindre göra det till sin raison d’être i förhören. Om han nu vet att iakttagelsen inte avser mördaren, varför återkommer han till den här saken? Han borde inse att det är en rätt meningslös uppgift. (Och det egentligen oaktat om han är vittne eller gärningsman.) Ska det förstås som en sån där elefantmanöver som syftar till att ta plats och dryga ut en obetydlig roll?

    Det brukar framhållas som besvärande att inget annat vittne sett Engström på platsen men jag tycker nästan att hans frånvaro på platsen är konstigare. Han springer efter poliserna in i gränden och är sedan tillbaka när Palme rullas in i ambulansen. Pratar vi inte om en tidsperiod på runt fyra minuter här? Vad gör han då? Kan han rent av ha varit borta under en längre period än så och nåtts av beskedet om vem som blivit mördad strax innan han är tillbaka på Skandia? Vi pratar om en period på runt en kvart då han faktiskt kan vara någon helt annanstans utan att för den skull vara Palme-mördare. I referatet från lördagsförhöret och i den utförligare SvD-intervjun får vi bara veta att en rockiakttagelse kan avse honom och att ambulansen fanns där när han var tillbaka. Väktarna Anna-Lisa G och Henry O har ingen minnesbild av redogörelser för den här tiden.

    Kan ”förväxlingen” vara något Engström broderar ut först längre fram för att täppa till en lucka då han ägnat sig åt något som inte riktigt passar in?

    1. Flarne: ”Det jag har lite svårare att förstå och som väl just den här diskussionen inte berört nämnvärt är varför Engström snårar in sig i det ”felaktiga” signalementet, som alltså ska ha avsett honom och vara lämnat av någon som kommit sent till platsen och gjort sin iakttagelse först när polisen anlänt.”

      Personligen tror jag att det var eller snabbt utvecklades till hans ”USP”. SE är *nästan* i världens centrum, nästan mitt i Sveriges mest dramatiska händelse i modern tid – men bara nästan. Han missade den precis, och blev ett rätt obetydligt vittne.

      Men om han förväxlats med gärningsmannen, flyttas hans position in i centrum för handlingarna. Det gör honom intressant, hans berättelse dramatiskt, och han får en koppling till det mest centrala förloppet. Han får något att sälja, människor att lyssna; med denna förväxling blir han En Viktig Person i dramat.

      Det är i alla fall vad jag tror, i synnerhet som han senare – med reservation för mitt minne – hittade på att han gått i mördarens fotspår (ute vid kanten av trottoaren). Han ville ha denna förväxling levande, denna Unique Selling Point för att ”sälja” sin historia.

      1. Kan så vara men det är lite konstigt att han till synes säljer in sig själv med detta redan i lördagens kontakt med utredningen. Hans stora USP då är att han kan ha sett mördaren. Mannen inne i gränden. Det borde räcka långt kan man tycka i ett läge där han inte vet att det är ett vittne.

        Men visst, fokus på ”förväxlingen” tenderar att växa ju mer uppenbart det blir för honom att hans brist på iakttagelser av mord och mördare får honom att försvinna ut ur bilden. Han får försöka dröja sig kvar i handlingen genom att dra på nåt strunt som händer flera minuter senare. Som han försöker göra viktigt trots att det inte är det.

  7. Till Gunnar och till Lars Olof Lampers

    Till Gunnar
    Jag hade inte tänkt kommentera förrän sista inlägget i denna artikelserie publicerats och därför vill jag först rikta ett stort tack till Gunnar. Det har förflutit tre år sedan artikeln i Filter och olika aspekter har stötts och blötts många gånger om, här på bloggen och på annat håll. Den här artikelserien sammanfattar en stor del av de frågeställningar som tagits upp – oavsett vad man nu tror om saken – och det är givetvis mycket värdefullt så tack för det.

    Till Lars Olof Lampers
    Tack för en mycket intressant och välskriven publikation och för att du svarar här på bloggen. Jag sträckläste den och hoppas att den kommer i fysisk form. Som du understryker är den förstås inte främst skriven för de redan insatta men jag rekommenderar den även för dessa. Vi behöver olika perspektiv och där tycker jag att du bidrar med tankar och perspektiv som manar till eftertanke. För de som är intresserade men kanske inte så insatta skulle jag rekommendera den som första läsning, innan man möjligen fördjupar sig i vittnesmål och annat för att få en referensram.
    Det finns detaljer som kan diskuteras men jag har annonserat att jag har fått nog av det tills vidare och gått vidare till andra spår så det blir mer synpunkter av generell art.

    Jag kan instämma i att det finns ett värde i de efterforskningar som Thomas Pettersson gjort och har inga åsikter angående – om jag förstått det rätt – att du inte anlägger några så att säga moraliska aspekter i betydelsen gott eller ont. Det jag anser är bekymmersamt är att det enligt min åsikt allt mer verkar ha urartat till en hög grad av låt mig kalla det intellektuell ohederlighet eller för att uttrycka det enklare, man verkar publicera mot bättre vetande. Alternativet är antingen att man inte har alla indianer i kanoten – vilket verkar orealistiskt – eller att man drabbats av svårt tunnelseende kombinerat med allt det man investerat i det man kallar lösningen – vilket verkar mer troligt. Ett annat alternativ är att det gränsar till bedrägeri – om man verkligen medvetet skriver mot bättre vetande. Om det har jag inga åsikter för tillfället.

    Här finns ju ändå något som potentiellt kan ha substans och som förtjänar en granskning men i vissa delar är det inget annat än rena fantasier utan någon som helst verklighetsanknytning. Även om det är en gradskillnad så det – om vi antar att det är tunnelseende av i stort samma art som när Hedberg placerar tre olika Olof och tre olika Lisbet i Stockholms centrum för att få scenariot att gå ihop.
    En gradskillnad som sagt men ändå tunnelseende eller konfirmationsbias och från det går ingen av oss fria men om vi har något mycket angeläget att meddela skaffar vi oss en djävulens advokat och så vitt jag vet har Thomas Pettersson inte sökt någon sådan eller avböjt det.

    Oavsett vad man tror om den saken så kan man kanske konstatera att det kan visa sig värdefullt att det överhuvudtaget skrevs, oavsett rimligheten i påståendet och en moralisk kompass som möjligen är något flexibel så kan det här vara det bästa som hänt Palmeutredningen eftersom vi nu får tillgång dokumentation – låt vara att maskningen kan enerverande och medföra en massa arbete men även den säger ju emellanåt någonting.
    Kommer att tänka på den kinesiska sagan om en bonde och hans häst. http://pastorn.se/?p=377
    Även det som verkar mindre bra eller olyckligt kan leda till något bra.
    Med det sagt vill jag ändå hävda att intellektuell hederlighet är a och o och där finns enligt min mening mycket att önska från Thomas P och Mattias Göransson.
    En början kunde ju vara att delta och svara här vilket ju Thomas Pettersson gjorde för tre år sedan.

  8. Lasse skriver:

    ”Han placerar sig vid åtminstone fyra tillfällen i situationer som också mördaren intagit, vilket annat vittne gör det? Han är den enda personen på platsen vars närvaro inte till fullo bekräftas antingen av egna iakttagelser eller av andras. Redan här skiljer alltså SE ut sig och det är alltså högst rimligt att granska honom och ifrågasätta de uppgifter han lämnat”.

    Att Stig kopierat mördarens rörelser var ju något som KP antydde, men han gick inte djupare in på det.

    I boken har Lasse skrivit: ”Vi har sett hur han uppehöll sig vid ett upplyst skyltfönster i närheten av mordplatsen, hur han precis som mördaren stod och tittade ner mot Lisbeth Palme vid Olof Palmes fötter och hur han precis som mördaren sprang in i gränden. Finns det då någon anledning för honom att också gå längst ut på trottoaren och sedan hastigt vika in mot skyltfönstret? Skulle han kunna vilja skapa ytterligare en situation där han kan säga att han har förväxlats med mördaren? Ja, det skulle han faktiskt, om det vore så att mördaren också gått där. Även detta har påpekats i de böcker som skrivits om Engström”.

    Alltså utgår jag från att det handlar om dessa fyra.
    1. Uppehöll sig vid skyltfönstret.
    2. Tittade ner mot Lisbeth.
    3. Sprang in i gränden.
    4. Gick på trottoarens ytterkant och sneddat in.

    Ettan och fyran hänger ihop, eftersom det ju var skyltfönstret han skulle in till:
    Han påstår att han gick in mot skyltfönstret för att läsa av klockan, det är helt riktigt, och argumentet skulle då vara att han speglar mördarens rörelser – men då bara nästan. Han placerar sig 15 meter norrut, och han gräver inte i fickan efter revolvern, utan vill titta på klockan, och han påstår att han gjort detta ett antal sekunder efter mordet.
    Det vi vet är att gm stod vid fönstret i närheten av hörnan, men vi kan inte veta varifrån eller hur han kom dit, så i detta fall är argumenten väldigt svaga, och KP och TP lutar sig dessutom mot ett avsnitt ur ett vittnesförhör med ett vittne som de i andra avseenden förkastar, eftersom han också påstår att Stig stått där och väntat några minuter, vilket han inte hade någon möjlighet att göra. Det handlar också om en man i blå Tensonjacka som siktats bakom makarna Palme utanför Svensk Hemslöjd

    Tvåan: Tittade ner mot Lisbeth finns väl inte mycket att säga om utöver att det väl förmodligen var något som alla närvarande gjorde, även om Stig påstår att han gjorde detta i ett mycket tidigt skede.

    Trean: ”sprang in i gränden” stämmer så vitt vi vet med vad mördaren gjorde, förutom tidpunkten och själva anledningen till att han gjorde det; så återigen är argumentet att han kopierar mördarens rörelser – men väldigt mycket ”nästan”.
    Vi kan väl dessutom tänka oss att vittnet som till LOL faktiskt påstår sig sprungit efter mördaren också tittade ner på Lisbeth, så även han uppfyller ju åtminstone ett par av dessa kriterier.

    Jag tycker definitivt inte att man kan säga att han placerat sig i ”situationer” som mördaren intagit”, för om man ska vara petig så handlar det om ”positioner” som vi i ett par fall vet att mördaren befunnit sig i, ett antal sekunder till några minuter tidigare, och i ett par andra fall handlar det om positioner man kan gissa att mördaren ”nästan” befunnit sig i.

  9. Blev lite fel där. Skulle ha stått: KP och TP lutar sig dessutom mot ett avsnitt ur ett vittnesförhör med ett vittne som de i andra avseenden förkastar, eftersom han också påstår att gärningsmannen stått där och väntat några minuter, vilket Stig inte hade någon möjlighet att göra.

    Inte att han sagt att Stig stått där och väntat i flera minuter, men det borde alla förstå.

  10. Att Lasse Lampers redan före nedläggningsbeslutet förhållit sig avvaktande eller tvivlande till Engström som gärningsman tycker jag har framgått av hans medieframträdanden. Det må så vara att Thomas Petterssons teori ibland fått ta alltför stor plats i Veckans brott, men Lampers har samtidigt uttryckt sin skepsis mot resonemanget. Likaså har de delade meningarna på redaktionen redovisats öppet.

    Det förvånar mig att detta tycks ha gått många förbi. Jag har också berört saken tidigare, bland annat inför dokumentären:
    https://gunnarwall.wordpress.com/2020/11/16/annu-mera-debatt-om-peterssons-nedlaggningsbeslut-ny-trad-16-november-2020/#comment-22161

    https://gunnarwall.wordpress.com/2020/12/31/hej-da-gamla-dystra-2020-nu-jobbar-vi-for-ett-battre-2021/#comment-22711

  11. Jag tycker nog att man kan rikta en berättigad kritik mot Veckans brott åtminstone avseende TP:s medverkan. Som sagt finns ju inte dessa avsnitt tillgängliga längre, men så vitt jag minns lanserade han en teori om att Engström förföljt makarna Palme från Grand, men hunnit med en avstickare ner mot husets baksida 60 meter öster om Sveavägen till Luntmakargatan, och vidare in genom en bakdörr. Genom korridorer – stämplat ut – passerat receptionen där han samtalat med väktarna, sedan ut på Sveavägen på framsidan av huset, och i så god tid att Nicola F inte sett honom komma ut och gå Palme till mötes – och därefter gått norrut och vänt upp bakom dem nästan uppe vid Adolf Fredriks kyrkogata.
    Alltså närmare butiken Sari, och i stort sett på samma plats som deras vägar skiljdes när SE bör ha fortsatt vidare ner mot Luntmakargatan (om Jan inte gått via Kammakargatan, men avståndsmässigt hade han inget att vinna på det.

    En fullständigt osannolik teori som inte borde ha släppts igenom av Veckans brott utan kritiska invändningar om var makarna Palme kunde tänkas ha gjort under tiden som Engström uträttade sina extrabestyr på minst tre minuter. Därefter rekonstruerades promenaden mycket tillrättalagt, utan hänsyn till huvudobjekten makarna Palmes rörelser.
    Lasse Lampers var inte med på den, men det känns ändå som att man på redaktionen släppte igenom det alldeles för okritiskt.
    En diskussion som jag f.ö är väldigt less på.
    Det man tacksamt kan notera är att Krister Petersson inte köpte detta scenario.

    1. Tror Lampers får klä skott för andra i redaktionen som gärna backade upp Petterssons stolligheter. Küttims tramsrutt från Grand genom Skandia-korridorerna med en flåsande kameraman i hälarna som sagt ett bottennapp. Kändes som nåt ur Barnjournalen.

  12. Men jag tror att Stig kom fram tidigt till platsen, som jag har skrivet om tidigare i olika moment.
    Stig kom alltså fram ca 5-6 sekunder efter han hörde skotten?

    http://lennartremstam.blogspot.com/2015/05/stig-engstrom-forsta-forhor-fran.html
    Om man ser i förhöret sid nr 44,
    Så var det förutom Lisbet och Olof, en ung kvinna och en ung man.

    Ur Nicolas förhör. Sid nr 91 och 92. (Första och andra sidan) http://www.itdemokrati.nu/page36d.html
    ———————————————————–
    När
    [F] hör skotten tänker han ”Nu är det Palme som har blivit skjuten.”
    Han fortsätter dock att gå några steg, ca 10 sekunder.

    När [F] vänder sig om är det 4-5 personer som står i en grupp.
    ————————————————————

    Detta stämmer ju bra med Stigs beskrivning?!

    1. Eilert

      Det finns ingen grupp på 4-5 personer ca 10 sekunder efter skotten. Det enda skulle vara den grupp Inge M ser några sekunder före mordet.

      1. Det är ju intressant. Jag har en fundering.

        Lars Olof Lampers skriver: ”Anna, Stefan o Karin kan knappast ha varit framme hos OP förrän efter 25-30 sekunder.”

        Om man går efter http://www.itdemokrati.nu/page31.html Så har jag fått fram följande:
        Först kommer Stig. Sen kommer:
        Anna, Stefan, Karin, Per och Christina nästan samtidigt, från olika håll. (Då är det 7 med Lisbeth och Stig).
        Så kommer Anders precis efter. Sen är det par till några sekunder senare.

        Flera kom alltså, så gott som samtidigt.

        Kerstin N. bodde i en lägenhet, snett över andra sidan gatan.
        http://www.itdemokrati.nu/page36c.html Sid nr 88. (Andra sidan).
        ———————————————————————
        Efter andra skottet tittade hon på sin klocka i rummet och denna
        visade då 23.22.

        Fru [N] gick sedan omedelbart ut på balkongen och tittade mot
        Tunnelgatan och såg där tre – fyra personer i hörnet av Sveavägen.
        ———————————————————————

        Min fundering är om det verkligen tog 25 sekunder för henne att gå till balkongen?
        Om så var fallet, så borde hon väl se flera än 3-4 personer?!

        Kan Stig, Nicolas och Kerstin ha fel? Eller är det något som vi alla missar?

        1. Här har vi en liten tankenöt för den bloggläsare eller exempelvis chefsåklagare som menar att det är klarlagt att Stig Engström ljög om att han var sig på mordplatsen efter mordet, eftersom han (påstås det) inte förekommer i något annat vittnesmål.

          Det är tämligen oomstritt att de första som dyker upp vid Olof Palmes kropp efter skotten är Anna H och Stefan G. De har observerats av väldigt många vittnen, tillsammans med Lisbeth.

          Men vad hände med deras kamrater? Tillsammans med Anna H och Stefan G anlände ytterligare fyra personer, vilka saknas i de allra flesta vittnesmål.

          Samtidigt som Anna H kommer fram, kommer även Karin J. Hon förekommer faktiskt i vissa vittnesmål. Men det är mycket få (om något?) vittne som minns att Palmes kropp omgavs av en man och två kvinnor, utöver Lisbeth. Vart har Karin J tagit vägen då?

          Lägg därtill Stefan G:s kamrater. I samma bil sitter även Kenneth E, Lena B och Göran I. Hela sällskapet om fyra personer springer fram till mordplatsen och finns på plats under livräddningsförsöken. Trots det är det nästan ingen som har noterat någon av dem utom Stefan G. En och annan har också sett Lena B, som utmärkte sig genom att bli illamående när hon såg den mördade Palme. Men såvitt jag vet finns det ingen överhuvudtaget som vittnar om att Kenneth E och Göran I var närvarande, utom deras kamrater.

          Om dessa fyra inte hade nämnt varandra i sina vittnesmål, så hade alltså Göran I och Kenneth E befunnit sig i samma situation som Stig E. Det vill säga: de säger själva, i vittnesmål som för övrigt är fulla av oklarheter och rena felaktigheter, att de var bland de allra första på platsen, men inget annat vittne bekräftar detta.

          Det är inte så konstigt egentligen: alla som tittar mot platsen fokuserar ju på den döda kroppen. Man minns sedan de personer som interagerade mest direkt med den, och kanske i bästa fall en, två eller tre andra som tydligt utmärkte på något vis eller som man själv interagerade med.

          Och av detta ska vi dra slutsatsen att det är enormt konstigt att ingen minns just Stig E?

          1. Tackar för dessa observationer som ju verkligen borde rubba tvärsäkerheten hos den som vill hävda att Engström inte fanns på platsen.

            Låt mig också lägga till att jag själv ibland betecknat en i Stefan G:s sällskap som Anders E. Du skriver Kenneth E och det stämmer ju bättre med vad Stefan, Lena B och Göran I kallar honom i förhör.

            I innehållsförteckningen till förundersökningsprotokollets del III:2, den som handlar om vittnesmålen från mordplatsen, skrivs hans förnamn ut som ANDERS Kenneth, och det är väl det som fått mig och andra att utan närmare reflektion kalla honom Anders.

  13. Mange tak for de udførlige svar, Lasse. Som Calle ville jeg gerne have uddybet, hvorfor du (som Thomas P og PU) “springer over” den yngste G-søsters sene vidnesmål. Af nye oplysninger efter 10. juni 2020 forekommer netop hendes forhør som det måske mest mystificerende: Hun var med ved Grand som Palme, og hun passerede mordpladsen minutter før mordet, siger hun, og de to veninder, hun siger var med hende, siger de ikke var det … Det lyder da ærlig talt meget mærkeligt det hele?!

    Desuden ville det være interessant at høre, om Engströms exfru havde en begrundelse for ikke at stille op til interview til dokumentaren.

  14. Jag vill bara få sagt att jag förstår och respekterar Lasses förhållningssätt till Engström.
    Det bör vägas för och emot, och debatten kan lätt bli svartvit.
    Samtidigt finns det inga kompromisser när det gäller skuldfrågan, för om han inte är skyldig så är han oskyldig.
    LOL efterlyser precis som många av oss andra någon typ av juridiskt ombud för Stig, för många och även LOL anser att åklagaren inte har lyft de omständigheter som starkt talar för att han faktiskt kan vara oskyldig.
    Det har i stället blivit en uppgift som landat i knät på de insatta debattörer som på fritiden känner sig manade att få någon typ av balans.
    En sedan 20 år avliden grafiker står helt enkelt försvarslös mot statens anklagelser som dessutom har stora skevheter och direkta felaktigheter på det sätt de framförs.
    Dessa måste lyftas fram, och Lasse har i det avseendet gjort ett bra jobb, och det är bara att lyfta på hatten.
    Mera sånt!
    För egen del har jag vägt för och emot i åratal, och kommit fram till slutsatsen att Engström är helt oskyldig, och den linjen tror jag aldrig att jag kommer att avvika ifrån.

  15. Advokaten Johan Eriksson säger följande i dokumentären ”Palmemördaren”

    ”Jag har ju haft mål där människor dykt upp och beskrivit sig som hjältar på brottsplatsen på olika sätt, och det sen inte har stämt.
    I det ligger väl nån förtjusning i att beskriva sig själv som en hjälte, och man kan väl tänka sig att bara varit på den här platsen är ju nästan att ha deltagit i något historiskt, och har man den läggningen då, så tycker jag inte att det är så våldsamt konstigt att tänka sig att han ville göra sig själv märkvärdig”.

    Fenomenet är alltså inget ovanligt, och hur vanligt det är – just vid ett historiskt statsministermord – lär det knappast finnas någon statistik på.
    Till detta kan läggas att SE faktiskt inte direkt utmålar sig som någon hjälte när det gäller upplivningsförsöken, utan det har på något sätt blivit uppförstorat.
    Han var behjälplig vid en lägesförändring, och är tydlig med att påpeka att det enda han kunde bistå med var fria luftvägar. Om det sedan var en aktiv eller passiv insats är det ingen som vet.
    Den andra hjälteinsatsen skulle möjligen kunna bestå i att han pekade ut flyktvägen, men inte heller det är några överdåd. Det finns i så fall fler som gjort samma sak. Skillnaden är möjligen att SE beskriver själva händelsen på ett sätt som är ovanligt detaljrik, och framställer honom som handlingskraftig.

    Engström blir egentligen bara psykologiskt intressant i kontexten av att han är mördare.
    Tänk att så avslappnat stå och prata övertid och semester och i nästa sekund slita upp en magnumrevolver, mörda Sveriges statsminister, springa därifrån via Brunkebergsåsen och strax därpå komma tillbaka till arbetsplatsen utan att synbarligen vara fysiskt ansträngd, och där dricka en kopp kaffe och berätta detaljer som endast ett vittne kan känna till.
    Sedan fortsätta berätta om faktiska iakttagelser redan dagen efter. Han lyckas bevara sin hemlighet under alla år för den allra närmsta bekantskapskretsen som aldrig vare sig tidigare eller senare anat några tecken på denna närmast övernaturliga förmåga.
    Men som vittne är han egentligen ganska ointressant ur ett psykologiskt perspektiv.
    Det finns dock andra rent allmänna psykologiska fenomen som kommit i blixtbelysning.
    Hur kan rättsväsendet i ett land som Sverige så fullständigt bli upplurade på läktaren av ett par författare?
    Hur kan journalister som har som yrke att granska makten förhålla sig så okritiskt?
    Är det inte ett psykologiskt gruppfenomen vi ser i stället, (fiskstimmet) och kanske är det denna aspekt som är den mest intressanta?
    Har alla smittats av tunnelseende?

    Det är helt sant att utpekandet fört det goda med sig; att kunskapen och förståelsen för mordplatsen och händelserna däromkring ökat.

    En annan aspekt är hur vissa utomstående ”experter” inte riktigt kommit till insikt att det inte går att utläsa exakt hur olika människor interagerat med varandra, och att man inte exakt kan säga vad det ena vittnet gjorde, sade och hörde.
    Eller vilka personer från det allmänna virrvarret man ett par månader senare lyckas pricka in på en fotoförevisning.

    Tycker det släpar efter lite i det avseendet.

    1. Jörgen

      Det vore intressant om du lade fram källor till Erikssons uppgifter. Då kan vi värdera det och ställa dessa uppgifter i relation mot Engströms utsagor. Själv tror jag att Engström är ”one of a kind” och att Eriksson får gräva djupt i arkiven för att hitta något som överhuvudtaget kommer i närheten av Engströms märkligheter. Tyvärr, på grund av polisiära misstag, tilläts Engström blomma ut under alldeles för lång tid. Han skulle nagelfarts redan den 1:a mars. Då hade vi sluppit allt detta.

      Jörgen – din sista formulering blir lite lustig. Du säger att ”…det inte går att utläsa exakt hur olika människor interagerat med varandra, och att man inte exakt kan säga vad den ena vittnet gjorde, sade och hörde. Håller med. Undrar därför varför du påstår att Engström står och pratar ”avslappnat” ett par minuter innan mordet? Undrar också varför du påstår att Engström inte var ”fysiskt ansträngd” när han kom tillbaka till Skandia efter mordet? Du begår konsekvent samma misstag som du själv förespråkar att andra ska ta hänsyn till. Därför – lyft blicken och se till helheten. Värdera helheten och fastna inte på enskilda vittnesförhör. Släng tidtagaruret – det går inte att exakt mäta och kontrollera en svunnen tid, mätningar som i sin tur bygger på bristfälliga uppgifter. Återigen – höj blicken och värdera helheten.

      1. Per W.
        Vaddå källor?
        Det var ju ett direkt citat ur Lasse Lampers dokumentär ”Palmemördaren” precis som jag angav.
        I övrigt är väl dina synpunkter knappast värda att svara på. Du skrev själv tidigare något i stil med att vi inte ska dra saker genom ”ek-luten”, och jag antar att du menar att det är tröttsamt att veva samma saker för många gånger.
        Jag håller i så fall med.

      2. Per W.
        Jag svarar kort ändå, eftersom jag i efterhand förstått att det inte var källan till själva påståendet från Eriksson du efterfrågade, utan mer hans källor.
        Jag vet inte, men han har ju varit med en del, och sannolikt träffat på konstigt folk i varierande grad under åren.
        Jag har ingen källa på vad han påstår, och exakt hur ofta det förekommer.
        När det gäller fall som detta, som tilldrar sig ett enormt allmänintresse kan det naturligtvis trigga vittnen lite extra, samtidigt som de granskas betydligt hårdare än annars.
        Vi kan ju fråga oss om vi suttit och diskuterat Engström om han varit ett senkommet vittne till en knarkuppgörelse i stället?
        Knappast troligt, och det är dessutom mindre troligt att han själv sökt sig till media för att poängtera att han visst var ett centralt vittne.

        Din andra synpunkt som du tyckte var ”lite lustig”.
        Jag skrev: …det inte går att utläsa exakt hur olika människor interagerat med varandra, och att man inte exakt kan säga vad den ena vittnet gjorde, sade och hörde.
        Du skrev: ”Håller med. Undrar därför varför du påstår att Engström står och pratar ”avslappnat” ett par minuter innan mordet?”
        Jag förstår inte på vilket sätt väktarsamtalet, och frågor som rör psykologin på brottsplatsen har med varandra att göra?

        Du undrar också över mitt påstående att ”Engström inte var fysiskt ansträngd”
        Svaret är enkelt att de inte beskriver honom som andfådd eller svettig.
        Jag har svårt att se att jag begått något misstag där (som dessutom är av samma slag som jag anklagar andra för).
        Tidtagaruret tycker jag är ett bra instrument i vissa fall. Skandiapromenaden är ett alldeles utmärkt exempel på det, och du hade ju själv sprungit sträckan, och jag gissar att du då hade ett tidtagarur till hands.
        Använd det så mycket du vill, och gärna mer ändå.

        1. Jörgen – kort svar

          Du bygger utatämplingstiden och Engströms passage genom skandiaentren på en enskild och motstridig uppgift – en uppgift som brister på åtminstone två källkritiska principer. Du anser att Engström inte var fysiskt chockad, trots att samma uppgiftslämnare beskriver honom som i väldigt dåligt skick. Ja – jag finner det både motsträvigt och lustigt.

          1. Per W.

            Vi måste hålla i sär vissa saker här, för jag tror att du missat något grundläggande.
            Det är nämligen inte utstämplingstiden och hans passage genom entrén jag diskuterar.
            Jag anser inte att Engströms tillstånd då han återkom till Skandia är relevant för den frågan.
            Begreppet ”fysiskt chockad” har jag aldrig använt, det är något helt annat, och det tror jag inte att han var.
            Däremot finns inte några uppgifter om att väktarna upplevt att han nyligen utsatt sig för en fysisk ansträngning, symptom som svettningar och flåsighet berättas det inte om, men däremot tyder hans tillstånd tyder på en psykisk chock.

            Henry O radar upp exemplen:

            ”ett relativt chockat tillstånd”

            ”Han såg lite uppskrämd ut”

            ”Men senare när han, var mer redlig”

            ”Han hade nog , när han började lugna ner sig mest bekymrad
            att han skulle ringa hem till sin fru”

            ”när han gick iväg sedan så tyckte jag han såg väldigt , vad ska jag säga, hjälplös ut, si jag tyckte inte han skulle gå och ta nattbussen, han sig inte ut att kunna klara sig dit för det första… han var väldigt chockad”

            ”Och han var osammanhängande nämnde du, du menar han var, talade osammanhängande kanske eller..?
            Ja, det blir väl, man får en liten chock då så tänker man väl mer än man pratar så att säga, så man slänger ur sig lösryckta meningar. och ord som inte passar ihop riktigt. Så han såg ut att ha varit med om någonting som han tyckte var ganska otäckt”

            Detta gällde de flesta, även högste befälet på platsen.
            Inga tecken på någon fysisk ansträngning helt enkelt.

            1. Jörgen

              Ok, Engström flämtade inte (enligt bristfälliga källor) när han återkom till Skandia. Case closed. Psykiskt chockad var han tydligen, eftersom han inte ens, enligt samma källa, var kapabel att ta sig till Odenplans nattbuss. Hittar du något annat i materialet (utifrån Engströms uppgifter) som pekar på att han var psykiskt chockad? När han pratade med Lisbeth? När han kollade luftvägarna? När han pekade ut flyktvägen? När han sprang efter poliserna fram till Luntmakargatan? När han i godan ro promenerade till Odenplan? En enkel förklaring skulle kunna vara att han undanhållit detta. Att han ”upphöjt” sig själv och mörkat chocken. Fast å andra sidan – det blir ju svårt att värdera ”flämtningar” när han också sprungit, med handväska, gatlopp uppe på Åsen.

              1. Jag tycker inte att man kan vara 100 procent säker på att personen som Yvonne N ser krångla med en liten väska är Stig E.
                Om det är Stig som Yvonne ser springa, varför måste Stig försöka gömma sin tänkta revolver medans han springer från mordplatsen.
                Som det verkar på vittnesmålen så döljer gm revolvern snabbt efter ha utfört dådet och kan tydligen röra sig från mordplatsen utan att hämmas av revolvern och utan att visa den synligt.

              2. Per W.

                Anna-Lisa G:s intryck var att ”han var skakad” och vad Henry sa vet vi ju genom mitt förra svar.
                Även om du tycker att källorna är bristfälliga, så är det dessa vi har att gå efter, och det finns inte något i deras förhör som tyder på att han varit uppe och ”sprungit gatlopp” på åsen med för hala kontorsskor.
                Däremot beskriver de ett tillstånd som är normalt för en person som varit närvarande då en statsminister ligger skjuten och kraftigt blödande på gatan.
                Det var väl omtänksamt av väktarna att under de omständigheterna erbjuda sig att ringa efter en taxi, eller tänker du kanske att just detta erbjudande var en bekräftelse på att han nyligen älgat fram och tillbaka över Brunkebergsåsen jagad av poliser med dragna vapen?
                Väktarna förstod inte signalerna?

                Jag tror aldrig att han ”kollade luftvägarna”, och jag har aldrig läst att han sagt det heller, men det är förmodligen en av de ”blålögner” du vill tillskriva honom.
                Sen vet jag inte vad du menar när du skriver att han ”upphöjt” sig själv och mörkat chocken”.
                Jag vet inte vad dina inlägg går ut på ärligt talat.
                Du plockade ut en liten detalj ur ett mer generellt resonemang jag hade, och började vrida och vända på det på ett närmast obegripligt sätt.
                Ska vi inte sätta punkt här?

          2. Per W: Indicierna, vittnesmålen och bevisen för SE:s oskuld är avsevärt mycket starkare än motsvarande dito för hans skuld. De senare baseras enbart på fria fantasier och lösa antaganden.

  16. Hej igen Lars-Olof,

    Vad det gäller en eventuell övervakning/skuggning av Palme från Sveavägens östra sida så finns denna teori i lite olika form beskriven av Holmér i Åshedens intervjubokbok från 1987. Redan på sid 1 och 2 framgår följande:

    ”Mördaren, som följt dem på avstånd, kanske på andra sidan Sveavägen, måste tänka om. Han väljer att skynda på stegen och passerar den indiska butiken innan Palmes hunnit fram dit. Han fortsätter fram till nästa gathörn. Där ställer han sig att vänta, utanför affären Dekorimas upplysta skyltfönster i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Olof och Lisbet Palme beundrar de färgglada dräkterna och tygerna i Saris fönster och styr sedan stegen mot ….”

    Den 26 mars 1986 utvecklar Holmér sin tänkta gärningsbeskrivning genom att på sid 83 fundera kring följande:

    ”Mördaren följer dem från den andra sidan av Sveavägen, kanske genom att gå en bit före.
    – Det är det klassiska sättet att skugga, att gå på den motsatta trottoaren eller gå före och låtsas titta i skyltfönster medan man håller uppsikt i ögonvrån.
    – Till sin överraskning märker han att de byter sida. Han skyndar på stegen och gömmer sig bakom nästa gathörn, som är det vid Tunnelgatan.
    – När han står där, tänker han. Detta är en jättebra plats och en bra flyktväg. Är det folktomt när han kommer, så gör jag det här.”

    Något senare väljer Holmér att tona ner denna teori då han resonerar lite kring att en ”seriös” statligt sanktionerad attentatsgrupp (från t.ex. Chile, Iran eller Sydafrika) väljer så gott som alltid en plats i förväg där attentatet ska ske – Dekorimahörnan är inte en sådan plats såvida det inte finns med någon typ av möte.

    Men hypotesen hindrar inte att det istället skulle kunna ha varit en inhemsk gärningsman eller en mindre grupp på 2-3 ”patrioter” som använt detta lite mer seriösa tillvägagångssätt med en övervakning/skuggning på avstånd – här kan Holmér haft rätt om att Grandmannen/Grandmännen direkt utanför Grand endast är ”naturligt brus” och inte har med mordet att göra (Grandmannen/Grandmännen uppträder alltför synligt och ”amatörmässigt” för att hänga ihop med en på avstånd mer välordnad övervakning). Som både du och Gunnar Wall har utvecklat i lite olika sammanhang var Holmér ingen vän av teorin om en Grandman som mycket synligt exponerade sig direkt utanför Grands entré.

    Jag har skrivit lite mer om denna teori och hur den kan tänkas vara förenlig med övriga vittnesmål i bl.a. följande två blogginlägg:

    https://gunnarwall.wordpress.com/2021/02/28/nitton-undertecknare-ateruppta-palmeutredningen/#comment-24614

    https://gunnarwall.wordpress.com/2021/02/28/nitton-undertecknare-ateruppta-palmeutredningen/#comment-24665

    Som framgår av mina inlägg har det förvånat mig att efter att teorin om en övervakning på den östra trottoaren introducerades under mars månad 1986 verkar ingen ha reflekterat så mycket över den ytterligare. Vi har haft åtskilliga spanings- och förundersökningsledare, tagit fram en gärningsmannaprofil, låtit revisionsexperter från RRV göra en oberoende granskning, haft en mycket omfattande granskningskommission och utöver detta har det skrivits ett flertal böcker och några av mycket ansedda författare. Men vad jag känner till har ingen berört detta som rimligen borde vara ett av huvudalternativen. På detta sätt behövs ingen amatörmässig Grandman, inget mord på fel person, inget mystiskt möte, inget impulsdåd av en övertidsjobbande försäkringstjänsteman etc. Teorin behöver självklart inte vara korrekt men att ingen funderat kring detta tyder på ett relativt stort tunnelseende hos många aktörer som t.ex. polisen, åklagare, expertgranskare, journalister och författare.

    Alltnog, det ”lite tråkiga” med den här teorin är emellertid att mördaren inte behöver ha lämnat några spår i Palmeutredningens material annat än som ett mycket vagt signalement. Därför kanske det inte hjälper att göra som flera Palmeutredare har gjort (och nu senast Melander/Petersson), dvs. att helt försöka utgå från mordplatsen. Ett alternativ hade istället kunnat vara att utgående från detta scenario om en mer ”välordnad” gärningsman ta fram en alternativ gärningsmannaprofil där man beaktar aspekter som en mer diskret skuggning, valet av vapen, det kallblodiga och kontrollerade attentatet med ett välriktat skott från nära håll i ryggen etc. Då hade förmodligen en helt annan typ av gärningsman än t.ex. Christer Pettersson kunnat skönjas. Om man sedan ponerat att det använda vapnet var lagligt hade en idé varit att i första hand börja söka bland de magnumägare som fått en nolla i provskjutningsresultat.

    1. En fråga är ju varför KP skulle göra omtag på mordplatsen. Varför inte bion?
      Jag trodde det bara var ngt han hasplade ur sig för stunden.

    2. Mycket tankeväckande hypotes, Anders Fredric. Har verkligen försummats.

      En sak kring detta med ett mer organiserat attentat är frågan om en sådan gärningsman skulle nöja sig med ett enda skott mot målet. Känns som osäkert tillvägagångsätt och inte så det brukar se ut vid avrättningar på öppen gata? Brukar vara fler skott mot målet för att nå ett säkert resultat.

      1. Ett organiserat attentat behöver ju inte kännetecknas av en så långt driven professionalism så att de inblandade gör ”rätt” i varje avseende. Jag brukar påminna om att polisens agerande under mordnatten ju inte kännetecknades av någon särskild professionalism. Vad är det som säger att attentatsmän skulle behöva vara så mycket mer perfekta än poliser?

        Om man ändå vill anlägga perspektivet att hypotesen om en attentatsgrupp måste handla om en extremt proffsig sådan för att framstå som trovärdig – då kan vi ju säga att mördaren kanske just var extremt proffsig. Palme avled omedelbart, och om mördaren visste vad han gjorde så var det ingen slump. Han placerade skottet på en del av kroppen där resultatet enligt rättsläkaren Kari Ormstad med säkerhet var ögonblicklig död. Och, som hon framhöll, det handlade inte om något väldigt litet område som han behövde sätta skottet inom – det handlade om att hålla sig inom 5 cm i sidled från ryggraden åt ena eller andra sidan (sammanlagt ett område med 10 cm bredd, alltså) och på en höjd mellan 10 och 30 cm från midjan (20 cm höjd alltså).

        1. När det gäller huruvida LP sett två gärningsmän på mordplatsen, så håller jag med LOL om att det är rimligast att det har skett utifrån missförstånd – verkligen lätt att så kunde ske i en kaotisk situation på mordplatsen och kort därefter på Sabbatsberg. Gärningsmannen och Anders Björkman och två bevakare utan för bostaden på Västerlånggatan; hur mycket kan det inte röra till? Som sagt utrymmet för missförstånd är stort oavsett att ÅR säger sig ha varit säker på att LP sagt så.

        2. Ja, det där skottet sattes där felmarginalerna var stora. Det har tolkats som att gärningsmannen hade tur, ingen skicklighet krävdes. En ren amatör alltså.

          Men vem visste att det var just där felmarginalerna var stora? Ett proffs givetvis. Hur många amatörer hade samma kunskap?

          Notera hur Mario Puzi i boken Gudfadern beskrev hur Michael Corleone instruerades mörda två personer: Det var två skott i huvudet på respektive person som var instruktionen. Inget nackskott eller att skjuta av ryggraden.

          Att en amatör skulle ha tur och bara råka välja det lämpligaste området är enbart en gissning.

          1. Fast nu ”råkar” man väl inte bara gissa rätt om man som amatör sätter skottet centralt mellan skulderbladen. De flesta lär besitta dessa grundläggande anatomiska kunskaper.

            1. Det tror jag inte. Inte att felmarginalerna skulle vara så stora just där. Och att det var säkrare att sikta i det området än att sätta en kula i skallen på offret eller att sikta på hjärtat. Den kunskapen blev nog ”allmängods” först efter Palmemordet.

              Det var just därför jag tog Puzis maffiaroman som exempel. Kanske man kan säga att Puzi inget vet om hur gangstermord går till i USA, men jag skulle nog gissa att han en del kunskap om det.

              Det finns en indikation på att kunskapen inte var allmängods. Kari Ormstad fick frågor om träffområdets ”lämplighet” av Marjasinkommissionen (se Konspiration Olof Palme, sid 91-92). Men du kanske anser att de var ovanligt outbildade?

            2. Flarne:

              Det krävs väl inga specialkunskaper för att sikta mitt i ryggen. Om mördaren kommer bakifrån och vill skjuta ett så dödligt skott som möjligt, då har han bakhuvudet och ryggen att välja på. Huvudet är litet och rörligt, alltså svårare. Och skjuter man mot ryggen så skjuter man centralt och högt. Att mördaren avsiktligt skulle rikta vapnet till vänster eller höger, mot en axel eller sida, framstår som uteslutet. Att han avsiktligt skulle sikta mot korsryggen/stjärten istället för centralt i ryggtavlan/bröstkorgen är lika osannolikt.

              Kort sagt: det är klart att man skjuter mitt i ryggtavlans övre del, om man skjuter mot ryggen överhuvudtaget. Och om man gör det, då har man tydligen mycket goda chanser att få en direkt dödande effekt. Det kanske mördaren visste, eller kanske inte. Men han hade nog agerat likadant oavsett.

              Jag tycker inte att just detta säger oss någonting om vilken typ av gärningsman vi söker.

          2. Gunnar, Erik K – om skottet.

            Vad vi har att göra med här är ju ett skott mitt på den övre delen av ryggen. Det är ju ett av de enda två ställen man kan tänka sig att mördaren skulle sikta på, oavsett om han är ensam eller en del av en sammansvärjning. Det andra är bakhuvudet. Och det gäller nog både vapenexperter och personer som håller i en revolver för första gången.

            Betänk att både skytt och offer verkar ha varit i rörelse när det första skottet föll, vilket talar för ryggtavlan som det enklare av de två alternativen. Och om man skjuter mot ryggen så skjuter man givetvis högt upp och mitt på, även om man inte kan något om de anatomiska effekterna. Var skulle man annars sikta?

            Att mördaren har laddat med ammunition som enligt kartongen är ”metal piercing” kan för övrigt ha ökat viljan att sätta ett skott i ryggen snarare än huvudet, särskilt om han inte vet att detta är en reklamöverdrift.

            Det som behöver förklaras med skottet är i mitt tycke inte var det tar, utan att mördaren inte skjuter igen mot vare sig Olof eller Lisbeth Palme.

            Min gissning:
            1) Mördaren (ensam el. sammansvuren) ser att han har dödat Palme med första skottet när denne rasar handlöst, eller sedan han ägnat ett ögonblick åt att inspektera sitt verk. Han uppfattar det kanske också som att Lisbeth inte har sett honom, i alla fall inte ansiktet.
            2) Mördaren (ensam el. sammansvuren) tappar modet eller ångrar sig. Det låter kanske mer som en impulsmördare, men även poliser och soldater har ju setts förlora fattningen i pressade lägen.
            3) Mördaren (då trol. ensam) hade ingen plan alls, han drevs bara av hat mot Palme. När han skjutit inträder stor förvirring, vilket sen leder till 1 och/eller 2.

            Man kan i och för sig också tänka sig att gärningsmannen bara hade två kulor, men det tycker jag låter lite för tokigt för att fundera vidare på.

            1. Madam,
              det finns givetvis flera möjligheter när det gäller att förklara mördarens agerande. Du har helt rätt i att ett skott mot mittpartiet av övre delen av ryggen är ett av de naturliga alternativen om syftet är att döda. Men det är ju av intresse varför Palme inte blev skjuten med mer än ett skott.

              Mördaren sköt förvisso ett skott till, och det går ju att spekulera om att även det var avsett för Palme men att Palme redan fallit och att det gick ovanför honom. Om mördaren märkte att så var fallet kunde han ju ha skjutit en eller ett par gånger till mot den liggande Palme.

              Om det däremot var så att han valde att bara skjuta ett skott mot Palme och det andra skottet var riktat mot Lisbeth eller bara ett vådaskott som råkade gå av, då kommer ju frågan upp om mördaren hade så stora kunskaper att han kunde vara säker på att detta enda skott räckte. Det tyder i så fall på en viss professionalism.

              Men det går givetvis att tänka sig andra förklaringar. Det enda vi vet är att om syftet var att döda Palme och att själv komma undan utan att lämna avslöjande ledtrådar efter sig eller exponera sig farligt mycket för vittnen så lyckades gärningsmannen mycket väl.

              1. Gunnar Wall. Lisbeth såg ju på mördaren men var det före eller efter skottet mot henne?

              2. Hej Gunnar, Madam, Flarne, Erik K m.fl.,

                Som både Holmér, PG Näss och du Gunnar varit inne på så tyder mordplatsen på att det inte rör sig om ett ”statssanktionerat” attentat (såvida det inte är fråga om ett möte eller en fälla). Enligt Holmér, som tidigare även varit SÄPO-chef, gäller att ”Proffs utifrån låter inte offret välja attentatsplats”. Vidare anser de flesta experter att valet av vapen även pekar på att det inte är en ”professionell mördare” (ja, vad detta nu är?).

                Men mordplatsen i kombination med magnumrevolvern behöver å andra sidan inte betyda att det är fråga om en ”ensam galning” utan som jag skrev i ett annat inlägg kan det mycket väl vara fråga om en eller flera ”semi-professionella” attentatsmän (poliser, militärer, livvakter, säkerhetsmän etc.). Mycket pekar trots allt på att mördaren är både kontrollerad, målmedveten, kallblodig samt en person med stor sinnesnärvaro. Även här är det inte svart eller vitt, det finns många möjligheter mellan alternativen Christer Pettersson och agenter från Sydafrika.

                Möjligen kanske det heller inte var helt nödvändigt att döda Palme. Även om en svårt skadad Palme hade överlevt attentatet kanske det är sannolikt att han hade dragit sig tillbaka från svensk inrikespolitik.

                1. Ett proffsigt proffs kanske lägger upp det så det ser amatörmässigt ut, ett fylledråp eller liknande. Varför lägga upp det så det ser ut som det var den egna organisationen som begick brottet?

                  IM sade ju att gärningsmannen rörde sig som en pundare medan han väntade på Palme. Det kan ha varit spelat.

                  Vittnen sa att mannen sprang klumpigt på Tunnelgatan. Någon sa att han rörde sig försiktigt/klumpigt/långsamt först, men sprang snabbt när han kommit längre in i Tunnelgatan (där han inte sågs av så många). De första rörelserna ute på Sveavägen kan alltså ha varit spelade.

                  YN såg inte den springande mannens ansikte för hennes blick drogs till handledsväskan som han fumlade med. Varför fumlade han med den (om det nu var mördaren)? Vapnet var ju redan hölstrat (eller undanstoppat i rockficka). Han kanske bara höll på med väskan just för att det skulle dra blickarna dit.

                  Det var inte ”statssanktionerat” såvida det inte var en fälla. Ja men tänk om det var en fälla då. Ingen har bevisat eller ens troliggjort att det inte var en fälla.

                2. Anders Fredric: Jag vill inte låta gnällig, men Hans Holmérs expertis och kompetens kan nog rent allmänt starkt ifrågasättas, oaktat att han hade varit Säpo-chef. (Det är nog ingen tillfällighet att Leif GW Persson i sina romaner om Palme-mordet framställer honom i mindre fördelaktig dager.) Vi ska inte glömma vilken tid det här rörde sig om: i Sverige på 70- och 80-talet öppnade den socialdemokratiska partiboken i princip alla dörrar och att Holmér (liksom Ebbe Carlsson och Carl Lidbom var rätt maktfullkomliga individer).

                  Vad beträffar själva utförandet och valet av platsen för gärningen tycker jag inte de specifikt talar för eller emot proffs/amatör. Det finns så många variabler som kan anföras för respektive ståndpunkt. Till exempel, vad är det för fel på att välja en korsning mellan en större gata och en liten? Det går snabbt att ta till flykten in på sidogatan och därefter finns det på en sträcka om bara ett par hundra meter inte mindre än tre korsningar till andra gator och möjlighet att försvinna i folkvimlet. Därtill byggbaracker och byggnadsställningar med byggplast som både skymmer sikten och kan förväntas sinka eventuella förföljare (för vem vet om gärningsmannen har valt att gömma sig där en kort stund och sedan vika av åt ett annat håll?). Sak samma med att skjutningen sker på öppen gata. Det har ju hänt många gånger förr. Få skott eller många? Det finns exempel på båda delar och så vidare i all oändlighet.

                  1. Teo. Men Holmér undrar ändå över en person i sin bok ”Olof Palme är skjuten”. En person som fick alibi så de inte kunde göra mer än att försöka i många år. Nu kan man se det i förundersökningsmaterialet. Så så jävla dålig var Holmér väl inte. Vad skulle de göra? ”Ljuset i tunneln” kör ju Löfven med nu med fast han borde veta bättre.

                  2. Hej Teo,

                    Det är definitivt ingen avsikt från min sida att försöka ärerädda Hans Holmér. Denne omdiskuterade polischef var helt klart både en man av sin tid och han hade dessutom en del personliga egenskaper som med nutida ögon kan ifrågasättas. Jag lyssnade igår på avsnitt 280 av den utmärkta podden Palmemordet. Där kunde man höra Holmér karaktärisera sig själv som att han skulle vara bra på teambuilding. Just det sista är väl inte den uppfattning man får när man tar del av vad andra berättat om den auktoritära ledarstil som rådde i Palmerummet det första året. Vidare kan Holmérs kompetens som mordutredare klart ifrågasättas.

                    Vad det däremot gäller ”valet” av mordplats så är Gunnar Wall nog bättre på att utveckla detta närmare (@Gunnar: Hänvisa gärna vid behov till några av dina böcker eller poddavsnitt där du medverkat). Men kortfattat vill s.k. yrkesmördare eller statssanktionerade gärningsmän ha kontroll över attentatsplatsen; de vill helt enkelt kunna planera och lägga upp detaljer som flyktvägar och annat i förväg. Hörnet Sveavägen/Tunnelgatan en fredagskväll i centrala Stockholm är definitivt inte en sådan plats om man inte i förväg kände till att Palme skulle passera här.

                    Dessutom går det att diskutera om mordplatsen verkligen är en så ”idealisk attentatsplats” som det ibland hävdas. Den är både relativt upplyst och trafikerad samt det fanns många personer i direkt anslutning. Vidare valde mördaren att fly in i en mörk gränd och senare uppför en lång trappa där han inte hade kontroll på vad som fanns. Vad hade t.ex. hänt om vittnet Yvonne med sällskap kommit en halv minut tidigare och mött mördaren i den övre delen av trappan – hade det då blivit ett trippelmord eller hade vi istället fått ett mycket bättre signalement på mördaren? Eventuellt hade mördaren endast en kanske orimlig stor tur.

                    1. Carita: Vem tänker du på? VG? Oavsett att Holmér i efterhand talar om någon som fick alibi, grävde han ner sig i kurdspåret helt utan någon som helst bevisning och på tvärs mot alla kunniga bedömare. Samtidigt gjorde han en massa misstag som en erfaren mordutredare (eller annan polis med erfarenhet från fältet) sannolikt inte skulle ha gjort, helt enkelt därför att han, med undantag för något år i början av 60-talet, egentligen aldrig hade haft med den ordinarie polisverksamheten att göra. Som länspolismästare var han helt enkelt en myndighetschef som vilken annan som helst, en man vars uppgift det var att administrera verksamheten i stort, inte leda arbetet ute på fältet. Tyvärr fick han också hållas alldeles för länge.

                      Anders Fredric: Jag säger inte att mordplatsen var idealisk, men man ska inte inbilla sig att den på något sätt skulle ha utgjort ett hinder. Annorlunda uttryckt, så jag tror att du (och många med dig) gör dig skyldig till ett grundläggande tankefel. När vi talar om ett proffs så inställer sig frågan vad vi menar med det? Exemplen på yrkesmördare – i betydelsen ”contract killers” à la Fredrick Forsyths ”Schakalen”, vilket väl är vad du syftar på när du talar om att inte låta offret välja plats – som har tagit just politiska ledare av daga är trots allt försvinnande få. Syftar man däremot på torpeder à la maffian eller andra kriminella nätverk så är det väl snarast så att de företer en icka ringa likhet med politiska fanatiker i så måtto att öppen gata, andra offentliga platser eller mycket folk i rörelse verkligen inte är något som tycks bekymra dem nämnvärt. Abraham Lincoln på Ford-teatern, ärkehertigparet på Franz Josef-Strasse, kung Alexander av Jugoslavien i en långsamtgående fordonskaravan i Marseille, Anwar Sadat på hederstribunen, Anna Lindh på NK är bara några exempel på just politiker och statsmän. För att inte tala om många maffiamord och gängskjutningar som skett genom att ett exempelvis ett par på motorcykel kommer upp och skjuter offret, vilket rent logiskt sett torde vara precis lika riskabelt som att skjuta någon till fots (det räcker med att någon bara girar häftigt framför dem så flyger de all världens väg). Svaret på varför det funkar är dock rätt självklart: folk i gemen är av lätt insedda skäl inte så kaxiga när någon viftar med ett muskedunder.

                      Ska man sedan gå lite närmare in på valet av plats så är det verkligen inte ologiskt att välja en korsning, även om den råkar vara vid ett upplyst skyltfönster (som i fallet Palme) och alldeles oavsett om dådet har planerats långt i förväg eller sker mer spontant. Att exempelvis skjuta paret Palme utanför entrén på Sveavägen 44 (för att nu inte gripa ett exempel helt ur luften …) skulle innebära en språngmarsch på 70–80 m innan man ens kan ändra riktning till fots, medan en eventuell väntande flyktbil skulle behöva krypköra efter paret Palme (för att vara på plats) och därmed dra uppmärksamheten till sig på en så pass stor gata som Sveavägen. Att göra det i en korsning till en sidogata öppnar fler möjligheter att komma undan oskadd, inklusive mindre risk för att någon ska se en eventuell flyktbil, oaktat att man också tar en viss risk genom att ge sig in i en mörk gränd som var fallet med Tunnelgatan.

                      För att dra ut det här tankeexperimentet lite ytterligare (och innan någon börjar hacka på dess eventuella sannolikhet eller brister, så vill jag understryka att jag inte hävdar att det var så här det gick till, utan jag försöker bara påpeka att valet av plats och tillvägagångssätt inte var så ologiskt som det i förstone kan framstå): Om vi säger att det ligger något i de iakttagelser av personer med walkie-talkie (d.v.s. att de har något med mordet att göra och att de hållit paret Palme under uppsikt och att det i den gruppen finns en eller kanske två tilltänkta attentatsmän), så är deras antal hyfsat ändligt och de behöver vara utspridda i ett område runt Skandia-biografen för att täcka upp alla eventualiteter. När då paret Palme ger sig i väg från biografen i riktning söderut på Sveavägen så behöver de omgruppera styrkorna, vilket så klart tar en liten stund och därför hinner inte gärningsmannen vara på plats vid korsningen med Kammakargatan. Har de dessutom lokalkännedom så kanske de dels gissar att paret Palme är på väg till Hötorgets tunnelbanestation (att den nedgången var stängd är inte något som Olof och Lisbeth nödvändigtvis kände till med tanke på att de inte regelbundet gick på bio på fredagskvällar och sedan tog tunnelbanan hem), dels inser att korsningen Sveavägen/Tunnelgatan också är den första korsning från Skandia sett där tvärgatan inte blockeras av Adolf Fredriks kyrkogård i riktning österut (d.v.s. inte minskar antalet flyktriktningar med 25 procent).

                    2. Teo, jag för be om överseende. Din kommentar hamnade av okänd anledning bland skräpposten, därav fördröjd publicering.

                    3. Jag har tidigare i kontakter med Carita förklarat att jag är restriktiv med att publicera uppgifter som pekar ut enskilda identifierbara personer som troliga Palmemördare. De här bloggen skulle inte klara av de pressetiska och juridiska komplikationerna som skulle uppstå om jag släppte sådana diskussioner fria.

                      Det hindrar inte att jag publicerar kommentarer om sådana misstankar mot olika personer som redan ingår i den brett förda offentliga debatten.

                      Jag kan dessutom också tänka mig att publicera utpekande och identifierande uppgifter om personer som inte förekommer i en sådan debatt. Men då ska det finnas särskilda skäl till det, framför allt att jag själv anser att uppgifterna har en tämligen hög grad av sannolikhet. Och att, om möjligt, personen själv fått en möjlighet att kommentera dem.

                    4. Hej Teo,

                      Jag är enig med dig, mellan den ensamma galningen och agenter från t.ex. Sydafrika finns det många alternativa typer av gärningsmän och tänkbara organisationer. Holmérs eget huvudspår PKK är inte att betrakta som ”statssanktionerade” attentatsmän. Och även PKK kan ha fått vetskap om Palmes biobesök av en tillfällighet för att därefter agera några timmar senare.

                    5. Tryckte på ”Skicka” för snabbt! Dels är korsningen med Tunnelgatan också den sista innan Hötorgets T-banestation.

                    6. Nu förstår jag som moderator inte riktigt. Var detta en kommentar som var en uppmaning till mig att redigera? I vilket fall: Tunnelgatan är inte den sista tvärgatan på Sveavägens östra sida före Hötorget. Det finns en tvärgata till, Apelbergsgatan.

                    7. Gunnar: Nej, det var inte meningen att du skulle gå in och redigera (vill verkligen inte ge dig mer arbete än nödvändigt!), det var bara jag som råkade trycka på ”Skicka” innan jag var klar och slängde därför i väg det korta kompletterande inlägget.

                      Som svar på din kommentar om Apelbergsgatan så ligger det väl en nedgång till Hötorgets T-banestation i hörnet av det som numera heter Olof Palmes gata och Sveavägen (tvärs över från mordplatsen)? Apelbergsgatan ligger i andra änden av kvarteret.

                    8. Ja, det gör det. Det ligger förstås också en nedgång på östra sidan av Sveavägen, alldeles vid mordplatsen. Jag läste din kommentar för slarvigt och tänkte lite fel, beklagar.

                    9. Gunnar: Nu hamnar den här kommentaren lite på fel plats, men jag vill bara säga att du inte behöver be det minsta om ursäkt! De flesta av oss missuppfattar och blandar nog ihop saker betydligt oftare än du. Du håller en föredömlig ordning här på din blogg.

                      Anders Fredric: Ja, angående din kommentar om gärningsman/gärningsmän nedan håller jag med. Jag kan inte säga att jag känner mig bunden till ett särskilt spår eller teori, utan försöker resonera om dem utifrån vad jag tycker verkar logiskt och sannolikt (med hänsyn till vad som är känt) och att det hela vägen från ensam galning till ett lands underrättelsetjänst nog kan finnas mer än en rimlig teori.

              3. Gunnar: Helt enig i att det (till skillnad från skottets placering) är intressant varför mördaren inte skjuter igen mot vare sig Olof eller Lisbeth Palme. Har redovisat mina tankar kring det ovan. Tycker inte det tyder på professionalism, men det behöver heller inte tyda på motsatsen.

                Möjligen leder det också fel att i dessa sammanhang tala/tänka om just professionalism, när vad vi egentligen är ute efter kanske är ”del av en konspiration” eller ”ensamagerande”.

                Det är väl ytterligt få typer av konspirationer som skulle ha tillgång till en person som vanemässigt skjuter ihjäl folk på öppen gata. Även de flesta konspirationer torde ha behövt röra sig med en gärningsman som improviserar viktiga delar av handlingen och som är under extremt stark psykologisk press åtminstone från första skottet. Och även om en tränad person kanske kan agera iskallt under press, så gäller det även vissa typer av ensamma gärningsmän just på grund av att de är lite psykologiskt speciella.

                1. Kan bara instämma. Med den reservationen att det förstås ibland, under vissa betingelser, dyker upp sammanslutningar som professionellt tar livet av utvalda personer. Ett sådant exempel var det samordningsorgan inom maffian i USA som opererade under perioden 1929-1941 och som brukar betecknas med namnet ”Murder Inc.”, alltså ungefär ”AB Mord”.

                  Den åklagare, Burton B Turkus, som till sist lyckades knäcka Murder Inc. bedömde det som att organisationen var ansvarig för ungefär tusen mord. De som utförde dem var verkligen yrkesmördare, offren kunde till exempel vara vittnen eller andra personer som ställt till bekymmer för någon lokal maffiaorganisation. Mördaren fick jobbet och den nödvändiga informationen, reste till den del av USA där offret befann sig, utförde uppdraget och försvann efteråt. Ingen koppling fanns mellan mördare och offer. Och risken var liten att mördaren skulle vara igenkänd i staden där dådet ägt rum. Han bodde inte där och han var inte kvar där efteråt.

                  Yrkesmördaren hade en grundlön men fick extra betalt i samband med utförda jobb. Se till exempel min bok Maffia, sid 193ff.

                2. Intressant diskussion! En annan aspekt som kanske inte diskuteras så ofta är risken mördaren tog. Fredag kväll, många vittnen, hade mordet skett någon minut tidigare så hade mördaren sprungit rakt in i polisbilen som var uppe vände på åsen. Det tillsammans med andra spontana beslut som Palme tar med Biobesöket och beslutet att gå hem tycker jag mer tyder på en ensam gm eller en liten grupp som tog tillfället kanske efter att ha observerat Palme vid bion. Om man ska mörda någon på Sveavägen så verkar platsen dock varit bra med flyktvägen uppför trapporna vilket tyder på en viss lokalkännedom.

                  1. Men här ska det också noteras att exempelvis Murder Inc.:s offer väl inte var högt uppsatta politiker i första hand, utan i första hand vanliga människor (som på ett eller annat sätt råkat komma i maffians väg) och andra gangstrar?

                    Jag ställer mig lite tveksam till om att mordet på Olof Palme skulle röra sig om ett beställningsmord i den meningen att en stor väska med pengar bytte ägare i ett underjordiskt parkeringsgarage eller att någons nummerkonto i en schweizisk bank tickade över med ytterligare ett sjusiffrigt belopp. Däremot håller jag det för hyfsat troligt att personen som utförde dådet hade någon form av vapenvana, träning eller på annat sätt var van att handla under press och stress.

                    1. Det är väl, som jag ser det, en helt öppen fråga om mördaren fick betalt för att utföra mordet. Men om så var fallet kan man nog räkna med att personen ifråga hade viss kompetens.

                    2. Gunnar: Nej, det ska så klart inte betraktas som uteslutet, jag menar bara att det är en teori som jag ställer mig lite tveksam till.

      2. Hej Ulf B och Gunnar,

        Nu tänker jag göra det som med ett modernt ord kallas att ”killgissa”, men att killgissa är väl just det som de flesta – inklusive poliser, åklagare, journalister, författare, s.k. privatspanare, allmänt Palmemordsintresserade m.fl. – har ägnat sig åt i ungefär 35 år. Min killgisning med anledning av denna hypotes blir då ungefär:

        • Valet av mordvapen tyder på att det inte är en ”professionell mördare” vi har att göra med. En utländsk underrättelsetjänst eller motsvarande skulle sett till att använda en kraftfull pistol och inte en otymplig magnumrevolver. Valet av vapen pekar även på att mördaren har använt det vapen som fanns till hands inom rimlig tid. Är det en ensam gärningsman kan vapnet vara ett personligt, lagligt och registrerat vapen.

        • Valet av tillvägagångssätt i attentatsögonblicket med ett skott mitt i ryggen från nära håll tyder på att det är en kallblodig och kontrollerad mördare. Att vänta in sitt offer och därefter smyga upp mycket nära bakom offrets rygg kräver både mod och sinnesnärvaro. Möjligen är mördaren ”semi-professionell” dvs. har erfarenhet från att hantera vapen från annat yrke eller verksamhet (polis, militär, livvakt, erfaren jägare eller extremt intresse i avancerad kampsport etc.). Något att nysta i är att försöka utreda var och hur det vid tiden för mordet fanns kunskap att ett skott i ryggen på detta sätt var direkt dödande, är detta en kunskap som t.ex. en jägare kan ha haft?

        • En skuggning på en motstående trottoar tyder vidare på att mördaren är välordnad och är mån om att inte exponera sig i onödan. Även detta kan peka på att vi här har att göra med en ”semi-professionell” gärningsman. En Grandman som står och hänger direkt utanför entrén till Grand och exponerar sig för kanske 100-tals vittnen stämmer inte överens med den vid mordet kyligt agerande gärningsmannen. Grandmannen/Grandmännen är förmodligen bara brus.

        Ja, ungefär så kan man spinna vidare på en gärningsmannaprofil i detta scenario. Och detta ligger som sagt inte i linje med vare sig Skandiamannen eller Christer Pettersson.

        Men allt detta är alltså bara en ”enkel killgissning” från en allmänt Palmemordsintresserad medborgare.

        1. Anders Fredric

          ”Grandmannen/Grandmännen är förmodligen bara brus.”

          Säg det till Undertecknarna Poutiainen.

          1. Hej Mikael A,

            Jag ber om ursäkt för att jag just i detta inlägg inte förklarade vad som i detta sammanhang normalt brukar avses med begreppet ”brus”. Med ”brus” i den här kontexten avses saker och händelser som har hänt eller troligen har hänt, men som inte har med mordet att göra.

            I någon av sina böcker kom Gunnar Wall fram till att det utanför Grand aktuella timmar funnits eller passerat minst 700 personer. Självklart har några av dessa personer uppträtt på ett sätt som andra i efterhand upplevt avvikande eller misstänkt, jag vill minnas att Gunnar W nyligen i ett svar till dig hade en lång lista på minst 10 olika iakttagelser (och som förmodligen gällde flera olika personer). När man då benämner dessa 10 händelser som ”brus” menar man alltså inte att dessa saker inte förekommit eller uppfattats på detta sätt; det man istället menar är att iakttagelserna sannolikt har andra och naturliga orsaker som inte har med mordet att göra.

            Att ”grandvittnet flygledaren” verkligen har uppfattat en man som gått av och an utanför Grandentrén och som ingett vittnet obehag är tämligen klart, men som jag ser det har denna man inget med mordet att göra; han uppträder alltför exponerat och ”amatörmässigt”, och på ett sätt som inte är förenligt med iakttagelserna från mordplatsen. Flygledarens vittnesiakttagelse kan därför utgöra det man kallar brus. På motsvarande sätt kan Mårtens Grandman vara annat brus. Mårten har iakttagit en man men enligt vittnet Pia följde han inte efter paret Palme; det är mycket möjligt att han istället gick åt ett annat håll osv.

            1. Anders Fredric
              Och att någon kollar in Palme en fredagskväll är ju inget konstigt. Vem smygkikar inte på en känd person, och någon mer känd än Palme var det ju svårt att hitta 1986. Vet ju själv hur jag stod och kikade när jag såg Ingemar Stenmark livs levande. Nu är ju han inte mördad, men tänk om…Då hade jag blivit misstänkt.

              1. Riktigt så lätt tycker jag ändå inte att det går att avfärda vittnesmålen om en Grandman. Läs till exempel igenom förhören med Lars-Erik E. De ger i alla fall mig det bestämda intrycket att han observerat en väntande man som inte kan avfärdas som någon som var lite nyfiken på Olof Palme.

                Givetvis kan man ändå tänka sig att observationen har en oförarglig förklaring. Men tid och plats för Lars-Eriks iakttagelser sammanfaller väldigt väl med mannen som Margareta S och Anneli K talar om.

                1. Anders Fredric och Gunnar:

                  Jag håller med Gunnar här. Jag tror säkert att flera Grandmansobservationer kan röra ovidkommande händelser (och olika individer). Men att minst en avvikande person verkade stå och vänta utanför bion i samband med att paret Palme kom ut, det är trots allt en av de mest konkreta och välbelagda detaljer vi har om vad som skedde precis före mordet.

                  Även Mårtens observation är svår att avfärda enbart på grund av Pias vittnesmål. Hon är ett bra vittne vars uppgifter man bör ta på allvar. Men att hon minns att hon på avstånd inte såg någon mer än paret Palme är i mitt tycke inte lika starkt som den observation Ljubisa N gör på samma trottoar, mot slutet av den sträcka hon betraktar. Han ser på mycket nära håll en person gå efter paret Palme. Han drar sig också till minnes konkreta detaljer om hur mannen såg ut, hur långt efter paret Palme han gick, hur han var klädd osv. Det tyder med hög säkerhet på att Ljubisa faktiskt såg en person efter paret Palme, vilket i så fall betyder att Pia har fel i just detta.

                  Och det är ju definitivt möjligt, även om det knappast är belagt, att det i så fall var samma person som Mårten såg. Dels passar det tids- och avståndsmässigt med att han skulle ha följt efter från bokhandeln. Dels finns det detaljer i signalementet som överensstämmer, exempelvis en grå eller grön lång jacka (Mårten sade blå lång jacka).

                  Inget av detta betyder förstås att denne Grandman med säkerhet var mördaren. Han kan ha varit en oskyldig nattvandrare (dvs ”brus”), del i en övervakning, osv. Men nog var det någon där och nog finns det skäl att ta teorin om en förföljande Grandman på allvar.

                  1. För min del lägger jag gärna till ett alternativ som jag tycker har en del som talar för sig: det fanns en Grandman, och då menar jag någon som var på plats för att spana efter Palme av andra skäl än bara normal mänsklig nyfikenhet. Men det betyder inte att Grandmannen följde efter Palme. Han kan ha funnits där som ett led i en övervakning där andra tog vid.

                    Låt oss komma ihåg att det inte bara är Pia som inte uppfattade att makarna Palme var förföljda från bion. Såvitt vi vet finns det inget vittne som sett något förföljande från bion. En professionell förföljare skulle ju kunna ha klarat av att undvika att bli upptäckt, enklast genom att genomföra förföljandet från andra sidan gatan. Men vittnet Ljubisa N:s uppgifter gäller ju någon som såg ut att ha förföljt paret Palme på samma sida av gatan, och dessutom en person som inte tycks ha ansträngt sig att hålla diskret avstånd.

                    En svaghet med Ljubisas berättelse är att den ändrar sig en del. Och något som inger viss osäkerhet är att han tidvis är i stark känslomässig affekt. Jag tror också att han såg någon som kom gående efter paret Palme, men det är inte alldeles klart hur den personen i så fall såg ut. Och det är ju inte heller klart om personens syfte var att följa efter paret Palme.

                    I vilket fall stämmer beskrivningen som finns i det ursprungliga förhöret med Ljubisa dåligt in både på de olika observationerna av en Grandman och på vittnesmålen från mordplatsen.

                    I detta första förhör som hålls redan på mordnatten vid Ljubisas besök hos Norrmalmspolisen heter det: ”ca 45-50 år, över 180 cm lång, kraftigt byggd = fetlagd o grov. Var iklädd en gråaktig sliten tygrock som räckte ned i knähöjd.”

                2. Hej Gunnar,

                  Nej självklart, den man (eller de män) som vittnena Lars-Erik E, Margareta S och Anneli K beskriver är en i allra högsta grad verklig man som befunnit sig utanför Grandbiografen ungefär vid 23-tiden. Det är vidare mycket sannolikt att han inte befinner sig där för att han i största allmänhet är lite nyfiken på Palme. Vad han dock gör där är betydligt mer oklart.

                  Men frågan är då, kan denna man ha något med mordet att göra? Det är möjligt, men hur sannolikt är det? En mördare som helt synligt vankar av och an under relativt lång tid för att sedan även ”blåstirra” rätt in genom de upplysta glasdörrarna, vilken typ av gärningsman är detta? Om denne man skulle vara identisk med mördaren talar vi närmast om någon typ av kamikazepilot. Tidigare har jag karakteriserat denna person som att vara av ”Christer Pettersson-typ”. Men frågan är om detta är rättvist mot Christer P, Christer var – trots sin livsstil och sitt umgänge – en relativt intelligent person med ett IQ som inte var mediokert. Jag tror inte ens Christer P skulle betett sig på detta sätt.

                  Kan denne man istället varit en medhjälpare? Möjligen mer sannolikt, men beteendet att exponera sig så här tydligt är fortfarande klart anmärkningsvärt. Ett syfte med detta iögonfallande uppträdande skulle i och för sig kunna vara att försöka utröna om Palme hade livvakter eller att ta uppmärksamhet från andra mer diskreta aktiviteter. Ja, det går att spekulera kring många alternativ.

                  Dessutom finner jag hela teorin om en Grandman som finns direkt utanför Grands entré vara ett spaningsuppslag från skrivbordet. Det är inte direkt utanför från Grandentrén man får överblick av situationen. Men visst, Mårtens Grandman uppträder betydligt mer diskret än flygledarens Grandman. Tveksamheten blir dock stor även här, är en placering ca 10 meter från familjen Palme en bra plats för en mer ”välordnad” mördare? Ja, kanske, men troligen inte – en mer ”seriös” mördare hade nog valt att avlägsna sig från Palme om denne hamnade så nära; det är på ett större avstånd man får överblick och dessutom väcker mindre uppmärksamhet.

                  Så här kan man fortsätta att resonera kring Grandmansobservationerna. Emellertid bör man även beakta att ett antal mycket erfarna poliser tog dessa iakttagelser på stort allvar under mer än 10 års tid, och även gärningsmannaprofilen bygger till stor del på att denna Grandman har något med mordet att göra. Möjligen är jag därför själv lite väl naiv när jag tycker det är rimligt att bortse från dessa iakttagelser som ”brus”. Men det gäller att ibland ha förmågan att se ”utanför boxen”.

                  1. Det går inte heller att bortse från möjligheten av att det pågick en övervakning av Palme som inte hade att göra med mordet. Även en del av walkie-talkieiakttagelserna är av det slaget att de inte direkt präglas av diskretion. Den som deltog i en övervakningsoperation som inte syftade till att mörda statsministern skulle inte haft samma starka skäl att göra sig osynlig.

                    1. Skulle en totalt oskyldig övervakningsoperation, dvs en som inte infiltrerats av en mördarkonspiration och inte heller slarvat med övervakningen ha kunnat leda till en mörkläggningsoperation och styrning av utredningen mot syndabockar?

                      Låt oss vara överens om att mörkläggning samt förhindrande av en riktig polisutredning ägt rum, att Gunnars bok och annat därvidlag gör att det inte kan ”rundas.”

                      Naturligtvis kunde en oskyldig övervakningsoperation ha ägt rum men den hade väl inte behövt mörkläggas eller bort tillåtas sätta käppar i hjulet på utredningen? Man får gripa efter halmstrån som att man i Rosenbad inte kunde vara säker på att den var oskyldig från början i alla fall. Då hade man kanske velat hålla den hemlig tills man visste, men att låta det sabotera utredningen ter sig absurt.

                      Slutsats: var övervakningen oskyldig så fanns annan kunskap i Rosenbad om mordet som föranledde förhindrandet av en riktig polisutredning.

                    2. Jag skrev inte att det behövde ha handlat om en totalt oskyldig övervakningsoperation. Det kan ha varit en operation som var känslig av något skäl, men där inte deltagarna – eller i alla fall inte majoriteten av deltagarna – visste att det planerades ett statsministermord. Jag har fortfarande problem med att en del av walkie-talkiemännen – och även Grandmannen om han nu ingick i ett större sammanhang – inte var särskilt diskreta.

                      Det har diskuterats en del om en kuppövning, det är ett alternativ som har sin rimlighet. Självklart måste sådana enheter som ingår i Stockholms kuppförsvar öva ibland, och rimligtvis under så realistiska förhållanden som möjligt. Om ett statsministermord äger rum mitt under en kuppövning så är saken rent automatiskt känslig, särskilt om det finns anledning att tro att mordet var organiserat.

                    3. 1. ”Det går inte heller att bortse från möjligheten av att det pågick en övervakning av Palme som inte hade att göra med mordet.”
                      2. ”Jag skrev inte att det behövde ha handlat om en totalt oskyldig övervakningsoperation. Det kan ha varit en operation som var känslig av något skäl, men där inte deltagarna – eller i alla fall inte majoriteten av deltagarna – visste att det planerades ett statsministermord.”

                      Nej, men du skrev under 1 att det kunde ha funnits en övervakning som inte hade med mordet att göra. Det betyder visserligen inte att den var totalt oskyldig (den kunde ha langat narkotika samtidigt), bara att den var totalt oskyldig till mordet; det betyder väl dessutom att ingen i övervakningen gjorde någon relevant vittnesiakttagelse för dylika har sannerligen med mordet att skaffa. Men under 2 visste kanske en minoritet om planerna – totalt oförenligt med 1. Eller kanske visste ingen av dem det och då kan man förena 1 och 2, men bara då (1 utesluter naturligtvis även ett oplanerat mord utfört av en övervakare); det inser jag. Men då förblir övervakningen totalt oskyldig (till mordet).

                      En kuppövning som inte förhindrar ett mord som den inte känner till eller är specifikt skapad för att förhindra är väl ingenting känsligt, och rakt inte i den grad att det skulle förklara en mörkläggning eller sabotage av utredningen?

                      Jag har svårt att följa detta resonemang. Jag förstår ännu mindre hur det skulle motsäga min slutsats, som hade en hypotetisk premiss, eller huruvida det var ägnat att göra det.

                    4. PJ,
                      det är bra att du sätter fingret på otydligheter i vad jag skriver. Det jag menade var helt enkelt att det kan ha beslutats om någon sorts övervakningsoperation där det uttalade syftet inte alls var att mörda Palme.

                      Det kan till exempel ha varit en ren övning, typ kuppövning. Eller eventuellt mer specifikt: en övning som gick ut på att träna skydd av statsministern när han rörde sig på stan. I det senare fallet väcks förstås frågan om Palme kan ha känt till att han var föremålet för en sådan övning. Förekomsten av walkie-talkieoperationer både i Gamla Stan och runt mordplatsen pekar i alla fall med viss styrka på att operationen hade någon sorts koppling till Palme.

                      Man kan givetvis också tänka sig att det inte var en övning, utan en verklig övervakningsoperation. Av någon anledning skulle en sorts enhet, mer eller mindre professionell och gissningsvis med polisär eller militär anknytning, spana på Palme därför att någon bedömt att det fanns ett konkret behov av det.

                      Vi ska ju komma ihåg att detta var i mitten av 80-talet med det uppskruvade politiska läge som fanns då med föreställningar om Palme som landsförrädare och om ett sovjetiskt invasionshot mot Sverige. Och bakom det fanns konflikten mellan Palmes nedrustningsengagemang och NATO:s ambitioner på att rusta sönder Sovjetunionen.

                      Spaningarna kan i så fall ha handlat om att försöka bevisa vad man såg som landsförrädisk verksamhet från Palme eller helt enkelt ha gått ut på att försöka hitta saker som kunde kompromettera honom.

                      Ett annat alternativ är att någon statlig instans tagit del av vaga uppgifter om att det fanns ett ospecificerat hot mot Palme eller om att han var övervakad och att det därför satts in en sorts skyddsgrupp som skulle försäkra sig om att inget hände statsministern under dennes kvällsutflykt alternativt avslöja eventuella övervakare.

                      Det här är givetvis spekulativt, men spekulationerna är motiverade så länge det inte presenteras någon som helst förklaring till de omvittnade övervakningsoperationerna.

                      Den mest oförargliga varianten är givetvis att det rörde sig om en övning som inte direkt hade någon koppling till Palme och att han bara råkade finnas där. Men om parter i denna övning inkluderade till exempel delar av det hemliga Stay Behindnätverket och dessutom rent konkret inkluderade personer som var mycket fientligt inställda till Palme så kan jag tänka mig att det kan ha funnits reflexer från personer som var ansvariga för operationen att direkt mörka att den ägt rum. Annars skulle det oundvikligen uppstå frågor om denna operation kunde ha att göra med mordet – oavsett om den hade det eller inte.

                      Och i linje med det är det lätt att föreställa sig att det bedömdes som helt olämpligt att låta deltagarna i en sådan operation framträda som vanliga vittnen och därmed röja sina identiteter, arbetsmetoder och positioner i hemliga strukturer med kopplingar till rikets säkerhet.

                      Samtidigt kan det inte ha varit någon önskedröm för en myndighetsrepresentant att gå ut och offentligt säga: ”Det pågick en hemlig operation med betydelse för rikets säkerhet på stan samtidigt som Palme sköts, men det kan vi tyvärr inte berätta något mer om och deltagarna i den kommer därför inte heller att kunna vittna i en kommande rättegång.”

                      Om det fattades ett beslut – av befattningshavare med koppling till regering, polis och/eller militär – att locket måste läggas på så fattades säkert det beslutet mycket fort. Och när det en gång var fattat var det givetvis mycket svårt att ändra på det och säga: ”Äsch, OK då, det var en liten sak vi glömde att berätta”.

                      Nu fanns det ju en hypotetisk risk att polisutredningen skulle snubbla in på de här sakerna i alla fall. Men den risken minskades ju ner till i stort sett noll i och med att att länspolismästaren själv – tillika f d säpochef – personligen tog hand om ledningen av spaningarna och dessutom såg till att vara i tjänst sju dagar i veckan.

                      Avslutningsvis: ja, jag menar definitivt att det kan ha funnits annan kunskap i Rosenbad som förhindrade en riktig polisutredning än just kunskapen om en övervakningsoperation. Men här finns det ju en mycket stor mängd tänkbara saker det skulle kunna ha handlat om, så jag brukar vara återhållsam med att spekulera.

                      Förhoppningsvis kommer det fram nya klargörande uppgifter, kanske som en följd av att polisutredningen nu är nedlagd och dokument dyker upp i det offentliga rummet.

                    5. Hej Gunnar,

                      När du i ditt inlägg berör observationerna av walkie-talkies och skriver:

                      ”Den mest oförargliga varianten är givetvis att det rörde sig om en övning som inte direkt hade någon koppling till Palme och att han bara råkade finnas där.”

                      och även tar upp möjligheten av att övningen skulle kunnat ha anknytning till Stay-Behind anser jag att du är inne på något mycket både väsentligt och plausibelt. Själv uttryckte jag det så här i ett tidigare inlägg:

                      ”På motsvarande sätt kan t.ex. observationerna om walkie-talkies i kvarteren nära mordplatsen vara annat ’brus’, dvs. detta kan var någon typ av narkotikaspaning eller någon övning inom Stay-Behind, men saken har troligen inget med mordet att göra.”

                      Som du även längre fram i ditt inlägg belyser var det år 1986 en helt annan tid jämfört med idag och det kalla kriget pågick för fullt. Hotet från framför allt Sovjet var både verkligt och påtagligt. Det var inte bara fråga om ubåtskränkningar utan det fanns bl.a. uppgifter om att fienden använde tavelförsäljare för att kartlägga våra stridspiloters bostadsförhållanden. Vidare syntes det ofta så kallade TIR-märkta långtradare i samband med stora svenska militärövningar och där chaufförerna parkerade bilen samt gick ut och satte sig att meta i flera dygn.

                      Stay-Behind var en del av den allra hemligaste försvarsorganisationen och det hade tagit många årtionden att bygga upp denna statligt paramilitära försvarsorganisation samt säkert även till mycket stora kostnader. Att då, när kalla kriget pågick för fullt, tänka sig att avslöja denna organisations existens fanns med största sannolikhet inte på kartan och i synnerhet inte om en eventuell övning inte hade något med Palmemordet att göra. Rikets säkerhet gick med andra ord före omsorgen om mordutredningen.

                      Att i detta läge även se till att det var den förre detta SÄPO-chefen Holmér som ledde spaningarna kan också ha varit ett led i strategin. Visst skulle det gå att kalla detta ”mörkläggning” men då var huvudsyftet med mörkläggningen inte att dölja några oegentligheter utan att skydda, dvs. att skydda rikets säkerhet. Och skulle mordet ha haft något som var relaterat till rikets säkerhet fanns Holmér där att även kunna utreda detta tillsamman med de stora resurser från SÄPO som tidigt ställdes till hans förfogande.

                      Att frågan om Stay-Behind fortfarande är mycket känslig framgår vidare av de misslyckade försök som Krister Petersson gjort för att utreda organisationen. Det är nästan som man kan tolka situationen som att Stay-Behind eller motsvarande organisation i någon form fortfarande existerar, eller åtminstone till relativt nyligen existerat.

                  2. Anders Fredric. En psykopat som är van att få sin vilja fram kan ju bete sig så.

                  3. När det gäller en eventuell förföljande Grandman tror jag att en annan av anledningarna att KP slopade denna teori var att man lagt all energi på att påvisa att LJ och YN sett samme man. Förutom att det är väldigt tveksamt (som jag ser på saken) att så skulle vara fallet så blir det än mer problematiskt att dessutom plocka in någon av männen som observerats vid Grand då dessas signalement gör det nästan omöjligt att trovärdigt fås att samtidigt passa in på YN:s vittnesuppgifter. Dvs fanns det en förföljande Grandman är det väldigt tveksamt att detta också skulle vara gärningsmannen om man vidhåller att YN verkligen observerat en flyende gärningsman.

                  4. Att väga in något drag hos någon av de mångtaliga grandmännen i en gärningsmannaprofil måste väl ändå vara ett dunderfel, lika allvarligt som att mata in observationer av andra biobesökare eller en man på snickarbacken, ett allvarligare fel än att delvis basera den på trappmannen eller mannen som gav sig av utmed David Bagares Gata som vi inte heller vet huruvida han var gärningsmannen.

            2. Anders Fredric

              ”Grandmannen/Grandmännen är förmodligen bara brus.”

              Säg det till Undertecknarna Poutiainen.

          2. Anders Fredric

            ”Grandmannen/Grandmännen är förmodligen bara brus.”

            Säg det till Undertecknarna Poutiainen.

            LITE MERA!

            —–————————–
            ”En annan viktig iakttagelse som Mårten Palme berättar om i hovrätten är att han såg mannens ansikte, vilket ger ytterligare stöd till nedan för att SE var Grandmannen.
            —– ”Ingrid Klering har i förhör 24 april berättat att Lisbeth och Mårten Palme i samtal på Sabbatsberg båda var övertygade om att den man Lisbeth hade sett, mördaren, och den man Mårten hade sett, Grandmannen, var SAMMA MAN”.
            —– Nicola F
            —– https://www.expressen.se/nyheter/det-ar-mycket-mojligt-att-det-var-honom-jag-sag/
            —– Lisbeth Palme beskrev tidigt ytterligare GM för familjen vilket överensstämde med SE (Joakim Palme).
            —– https://areena.yle.fi/audio/1-50557332
            —– Poutiainen/Inuti labyrinten – avsnitt Grandmannen”

            —–————————–
            Bröderna Poutiainen ger en annan beskrivning på sidan 672:
            —– Fyrkantig ansiktsform, kraftig, blå jacka (lång), gulaktig/beige huvudbonad.

            Andra kännetecken som beskrivs i boken och som stämmer in på SE är 180 cm, keps med knäppe till skärmen, stålbågade glasögon, frysande (för tunt klädd), uppseendeväckande, dolde sig inte och la inte märke till att omgivningen reagerade på honom.

            1. Mikael A
              Jag frågar igen.
              Vad är det som gör att personen som betedde sig ”uppseendeväckande, dolde sig inte, la inte märke till att omgivningen reagerade på honom” är SE? Kan ju vara vilken man som helst som beter sig så. Förklara gärna varför detta är SE. Och utgå inte från att SE är mördaren, för då blir det ett cirkelresonemang.

        2. Flikar in kommentar till Gunnars och Anders Fredriks inlägg 14 maj här där det finns plats.

          Tack, Gunnar för mycket intressanta övervakningsscenarion, ett spektrum av olika grad av skuld, inblandning i mordet, relevans för utredningen, genans och stordiplomatisk kris. Om en del av utredningen hade behövt vara hemlig borde Ingvar Carlsson sett till att den icke förty kunde arbeta seriöst – utan andra tyglar – och komma någon vart. Och då borde han hållit Ebbe Carlsson borta och Hans Holmer i nackskinnet.

          Anders Fredric, du skrev:

          ”Att då, när kalla kriget pågick för fullt, tänka sig att avslöja denna organisations existens fanns med största sannolikhet inte på kartan och i synnerhet inte om en eventuell övning inte hade något med Palmemordet att göra. Rikets säkerhet gick med andra ord före omsorgen om mordutredningen.”

          Men i själva verket underminerade man istället rikets säkerhet ännu mer, begick landsförräderi, om man med flit lämnade en mordkonspiration ostraffad och intakt.

          En hemlig utredning och rättegång inför lykta dörrar hade varit en lösning.

          1. Hur säkra är vi på att det inte har förekommit någon sorts hemlig utredning?

            Det går i alla fall att laborera med hypotesen att en sådan har genomförts och kanske gett dem som genomfört den och dem som tagit del av den någon sorts svar på vad som hänt. I så fall finns det kanske en viss logik i att Krister Petersson lagt ned utredningen.

            Låt mig tillägga att det i så fall inte är ett sätt att hantera saken som jag har någon sympati för.

            1. Gunnar: Jag tror du har en viktig poäng där. Som du nämnt tidigare kom Krister Petersson in i utredningen full av energi för att sedan lägga ner den som ett urlakat läskpapper. Det tycks vara en erfarenhet som han delar med åtminstone några av sina föregångare. Det kan för all del vara så att de kommit fram till att materialet är för oöverskådligt, bevisen för påvra och att det gått för lång tid och därmed att möjligheten att lösa fallet har orsakats irreparabla skador. Det kan dock inte uteslutas att någon form av hemlig utredning skett och att KP och hans företrädare helt enkelt stött på patrull, att det finns vattentäta skott någonstans i statsapparaten som omöjliggör deras arbete.

              1. Jag läste för många år sedan en hög brittisk polischefs självbiografiska berättelse om hur han manövrerades ut och drabbades av falska anklagelser när han försökte göra sitt jobb i en politiskt känslig fråga. Han hette John Stalker och biografin hette kort och gott ”Stalker”. (I vissa upplagor ”The Stalker Affair”.)

                Han hade fått uppdraget att undersöka bakgrunden till att sex obeväpnade män med förmodade kopplingar till provisoriska IRA hade blivit ihjälskjutna i Belfast under 1982. Brittiska myndigheter var satta under press av upprörda nordirländska katoliker. John Stalker fick uppdraget att leda utredningen, men kom snart fram till att det inte var meningen att han skulle göra sitt jobb på riktigt – det skulle leda fram till besvärande avslöjanden om den inofficiella policyn att hellre skjuta ihjäl misstänkta IRA-medlemmar än att försöka ställa dem inför rätta.

                Befattningshavare i MI5 (Storbritanniens säkerhetsunderrättelsetjänst) och Special Branch (säkerhetspolisen) visade sig vara direkt ointresserade av att samarbeta med Stalker. Och snart plockades han bort från utredningen sedan det spritts anklagelser om honom att han umgicks med kriminella, anklagelser som senare visade sig vara grundlösa.

                Exemplet är intressant därför att Storbritannien, i likhet med Sverige, ju i allmänhet beskrivs som en mångårigt välfungerande demokrati.

                John Stalkers dödsruna från 2019 i den brittiska tidningen Guardian ger lite fler detaljer.

                Hans självbiografi får man leta efter antikvariskt.

                1. Gunnar, Teo:

                  Jag har svårt att tro på detta, dels för att det är osannolikt och dels för att det inte finns någonting som talar för det – men en hel del som talar emot.

                  Det som talar emot är förstås främst de generella skäl som gör att konspirationer är allmänt sällsynta i välfungerande stater. Det är svårt att försäkra sig om många invigdas tystnad, byråkratiska rutiner är svåra att runda, lämnar pappersspår, osv. I Sverige har vi också offentlighetsprincipen och meddelandefriheten, som tillsammans torde skapa stora långsiktiga risker för den typen av ljusskygg verksamhet. Det är givetvis inte omöjligt, men det faktum att det är så svårt är i sig sannolikhetssänkande.

                  Något som också talar mot en sådan bakgrund till Engströmbeskedet är att det rimligen hade varit enklare för Krister Petersson att lägga ner utredningen utan detta svaga utpekande. Det har ju bara väckt fler frågor. Det finns heller inget i det material som har släppts som tyder på att utredarna letade efter svepskäl att lägga ner arbetet. Dessutom, om det hade varit så, då hade det förmodligen varit mycket enklare att bara lägga utredningen vilande, med enbart tipsmottagning. Då hade man heller inte behövt släppa nytt material till allmänheten och pressen, vilket ju kan dra blickarna till det man (enligt detta resonemang) vill dölja. Om man exempelvis tror att walkie-talkie-observationerna är The Smoking Gun som kan leda till en sådan nedtystad konspiration, ja då är det ju inte så lämpligt att dokumentationen kring dem nu går att begära ut.

                  Jag tycker allt tyder på att det handlar om att utredarna har haft tunnelseende kring Engström. Möjligen kan detta kombineras med att Petersson haft en allmän press på sig att avsluta utredningen, eller en personlig ambition att göra det. Den typen av icke-konspirativa felslut händer tyvärr hela tiden i offentlig förvaltning, politiken och rättsväsendet.

                  Fram till att någon form av konkreta tecken på en konspiration eller mörkläggning dyker upp lär jag fortsätta tro det. Sen ska man väl ha öppet sinne ändå, förstås.

                  1. När det gäller möjligheten av konspirationer inom statsapparaten är ju problemet att vi bara känner till avslöjade konspirationer, sådana som Ebbe Carlssonaffären eller smugglingen av militär materiel på Estonia. Det har handlat om att specifika omständigheter har gjort att saker har kommit fram, saker vi inte skulle ha känt till annars. Med andra ord: att det förekommer konspirationer beror ju på att de inblandade har anledning att tro att de inte ska bli avslöjade. Och det är en högst rimlig gissning att de inte alltid blir det.

                    Och när det handlar om hemligheter som har kopplingar till vad som framstår som rikets säkerhet brukar personer som ingår i kretsar med tillgång till dessa hemligheter inte själva vilja se det som att de sysslar med konspirationer utan med högst ansvarsfulla åtgärder i det allmännas intresse. Det räcker med att påminna sig exempel som Catalinaaffären eller själva existensen av det svenska Stay Behindnätverket – i båda fall företeelser som direkt gick emot den officiella versionen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

                    Kidnappningen 2001 där svenska myndigheter samarbetade med CIA i en operation som skickade två män till ett egyptiskt fängelse där de torterades är ett annat känt exempel. Det var inte heller meningen av den saken skulle komma fram och det tog några år innan TV 4:s Kalla Fakta lyckades avslöja vad som hänt.

                    Det finns mycket mer för den som rotar. Nyligen läste jag en bok om den norska motståndsmannen Kai Holst som hittades skjuten i Stockholm i juni 1945. Officiellt betecknades det som självmord, men i efterhand har en lång rad indicier kommit fram som pekar på att han blev mördad, antingen av den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till CIA) eller av den svenska underrättelsetjänsten C-byrån.

                    Orsaken förefaller ha varit att Holst befarades vilja avslöja en hemlig svensk-amerikansk operation, kallad Operation Claw, som genomfördes bakom ryggen på norrmännen. Den handlade om att ledande figurer i Hitlers ockupationsstyrkor i Norge, sådana som sysslat med signalspaning på östfronten, smugglats till en amerikansk bas i Tyskland via Sverige. Deras kunskaper ansågs värdefulla för USA i förhållande till Sovjetunionen och rekryteringen av dem var ett led i ett större projekt som handlade om att rekrytera värdefulla företrädare för den sönderfallande naziregimen.

                    Den intresserade kan googla för att hitta detaljer.

                    Med detta sagt: när det gäller vad som skett i ett enskilt fall måste man vara öppen för alla sorters gråskalor. Krister Petersson behöver givetvis inte ha fått någon detaljerad hemlig sanning presenterad för sig. Däremot kan han ha fått tydliga indikationer på att vissa områden av svensk hemlig verksamhet helt enkelt inte fick utredas av honom, och att det därför var lika bra att han gav upp alla försök att rota efter Palmes mördare i de sammanhangen.

                    Jag är givetvis lite hypotetisk nu, men bara lite. Vad som kommit fram pekar ju tydligt på att Peterssons undersökningar gick i sådana riktningar och att han drabbades av svårigheter i förhållande till olika myndigheter i de sammanhangen.

                    En sådan situation måste givetvis vara frustrerande för en ambitiös åklagare – att ha ett officiellt uppdrag att utreda ett statsministermord och så samtidigt träffa på begränsningar som gör att det är tveksamt om uppdraget kan slutföras på ett intellektuellt hederligt sätt. Och om vi ska gissa hur Petersson kan tänkas ha resonerat i den situationen måste vi förstås bli lite mer hypotetiska. Men det är ju fullt möjligt att han – sedan han med inre våndor lagt ned utredningen – sett med viss tillfredsställelse på att vissa omständigheter ändå kommit ut genom att handlingar, om än i maskad form, faktiskt släppts.

                    1. För mig framstår det som oklart vilka verktyg som Krister Petersson har haft till sitt förfogande för att verkligen kunna utreda den här delen. En vanlig åklagare kan ju normalt inte få tillgång till hemligt militärt material med mindre än att han ges särskilda behörigheter, alternativt att förhörspersonerna befrias från sin tystnadsplikt, vilket minsann inte tillhör vanligheterna.

                      Men det finns ju personer inom rättsväsendet som i vissa fall får full insyn även i topphemlig verksamhet. Det gäller som bekant då misstänkta brott mot rikets säkerhet ska utredas. Dessa ärenden handläggs vid Riksenheten för säkerhetsmål.

                      När Krister Petersson på presskonferensen berättade om sina försök att tränga in i de hemliga militära strukturerna lät det inte alls som att han hade försetts med nödvändiga behörigheter för att kunna fullgöra sin uppgift. I så fall förstår jag inte alls hur det var tänkt att han skulle kunna utreda kvalificerat hemlig verksamhet, där förhörspersonerna skulle göra sig skyldiga till brott om de lämnade ut uppgifter till någon icke-behörig.

                    2. Det är svårt att invända mot det du skriver, Mikael B.

                      Nu kan man ju tycka att ett mord på en statsminister automatiskt skulle kunna klassas som ett misstänkt brott mot rikets säkerhet tills något annat bevisats.

                      Och under Krister P:s tid som förundersökningsledare blev ju läget ännu skarpare än så. Han kom som vi sett fram till att utredningen krävde att han fick tillgång till hemliga uppgifter från Säpo och MUST. Förstår jag dig rätt att du menar att när han hittade inslag i mordutredningen som ledde till frågor om hemlig militär verksamhet så borde han helt enkelt ha agerat för att få utredningen överflyttad till Riksenheten för säkerhetsmål – alltså till den del av åklagarmyndigheten som jobbar direkt med Säpo?

                      Det kanske i alla fall på papperet skulle ha varit den korrekta vägen att gå. Och det leder i så fall till frågor om varför han inte gjorde på det viset.

                    3. Jag håller verkligen med Gunnar här. För att bara ta exemplet Ebbe Carssonssonaffären, som kanske aldrig uppdagats om inte en av Hans Holmérs tidigare livvakter fastnat i tullen med försök till införsel av förbjuden avlyssningsutrustning. Ebbe Carlssonaffären bars upp av regeringsmedlemmar. Förmodlingen var statsminister Ingvar Carlsson mer inblandad än vad som kunde utrönas i KU-förhören, men det var justitieminister Anna-Greta Leijon som ensam blev syndabock efter sitt famösa rekomendationsbrev för Ebbe. I affären fanns säpo i högsta grad med liksom höga polischefer hos den öppna polisen. Återigen värt att påminna om är att Holmér tidigare var säpochef och att han tillsammans med Ebbe varit behjälplig med att försöka dölja oegentligheter kopplade till det socialdemokratiska regeringspartiet. Enligt min mening är hela denna sörja något av det mest obehagliga i efterspelet till mordet på Olof Palme utan att jag för den skull vill ha någon säker slutsats. För den som inte har läst Gunnars böcker tidigare finns i flera av dem en mycket gedigen genomgång av Ebbe Carlssonaffären.

                    4. Gunnar,

                      Visst ska man ha ett öppet sinne inför det faktum att man inte vet vad man inte vet.

                      Vill dock påpeka att flera av de saker du tar upp här inte är olagliga konspirationer inom statsapparaten, utan ordinarie sekretesskyddad försvarsverksamhet som varit sanktionerad från högsta ort: Lindencronanätverket, Catalinaaffären och militärtransporterna på Estonia, exempelvis. Den typen av exempel är i det här fallet mest relevanta om man tror att det var staten som sådan som avlivade Palme. Det tycker jag är en totalt osannolik teori, av en stor mängd anledningar.

                      Att personer i statlig tjänst eller med kopplingar till staten på eget bevåg skulle ha mördat Palme är avsevärt mindre osannolikt, särskilt om man tittar på små kretsar. Det finns ju ett antal förslag om högerextrema militärer eller poliser som kan ha dragit nytta av sina positioner på något vis för att bevaka Palme, men i övrigt försökte dölja sin inblandning för myndigheterna. Sådant kan naturligtvis vara svårt att utreda på grund av sekretess, men det gäller ju att först hitta någonting som tyder på en sådan koppling.

                      Faktum kvarstår att det inte finns några tecken på att Petersson skulle ha agerat otillbörligt (eller stått under order från någon som gjorde det), även om han nådde idiotiska slutsatser. Tvärtom verkar han ju ha försökt utreda eventuella kopplingar mellan Engström och Försvarets motståndsförberedelser, men kom helt enkelt inte särskilt långt eftersom det inte fanns något inledande spår att gå på – de utgick bara per automatik från Thomas Petterssons konspirationsteorier. Utredarna verkar i stort sett bara ha ställt frågor om saker som har slumpmässigt har dykt upp kring ”Stay Behind” i medierna, t ex om kopplingar till Högfjällshotellet. Jag har inte sett (visa gärna om jag har fel) att de någonsin har ställt en fråga om exempelvis en person X, och fått till svar att detta är hemligstämplat.

                      För mig framstår det som avsevärt mer sannolikt att Engström helt enkelt inte hade några kopplingar till ”Stay Behind”, än att Petersson blev hindrad i sina föresatser att avslöja dem, eller att han själv medverkade till att dölja dem. Detta av ungefär samma skäl som det framstår som osannolikt att Engström överhuvudtaget sköt Palme, nämligen att han inte direkt var James Bond.

                      Idén att utredarna tillsammans skulle ha valt att sätta dit Engström för att kunna avsluta utredningen är, som jag redan skrivit ovan, osannolik av andra skäl. Det fanns inget sådant behov, ens om man tror att de ville dölja något och att en sådan sammansvärjning är sannolik.

                      Vad gäller ditt sista stycke, om Petersson i själva verket har kan ha ner utredningen som ett subversivt sätt att få ut information i offentligheten, trots att han är för rädd för att våga tala om vad han vet/misstänker, den har mig veterligt heller inget stöd i tillgängliga fakta.

                      Kan det trots allt vara så? Ja, det kan det väl. Men å andra sidan: det kan ju också ha varit så att Petersson ville peka ut Engström för att det var han själv som (ej iförd keps) sköt Palme. Det är också en motivbild och den tillgängliga bevisningen för den är ungefär lika stark, dvs obefintlig.

                      Det finns så många bättre underbyggda scenarier, och så goda belägg (inom och utom Palmeutredningen) för att myndighetspersoner kan snöa in på villospår helt för egen maskin, att jag helt enkelt inte finner det meningsfullt att spekulera i komplicerade scenarier som fullkomligt saknar bevisstöd. Sen kan det i och för sig vara kul ändå, som kreativ övning eller bara för att dra i trådar man hittills inte prövat, så jag håller inget emot den som tycker annorlunda.

                    5. Fantine, 16 maj 2021 kl. 9:58 (svaret hamnar på fel plats):

                      Det här är väl lite av ett sidospår, men Ebbe Carlsson-affären blev ju faktiskt uppdagad utan att livvakten fastnade i tullen. Expressen hade redan nosat upp saken. De hade sitt reportage klart och ringde Leijon för att få hennes kommentar till anklagelserna (vilket man gör som absolut sista led i en journalistisk undersökning) dagen innan livvakten åkte dit.

                      Även om Ebbe C mot all förmodan skulle ha lyckats hemlighålla saken i flera år så blev det ju maktskifte 1991. Vid det laget om inte förr skulle han nog ha fått mycket svårt att övertyga en statsminister Bildt om behovet av att få driva en illegal socialdemokratiskt ledd parallellutredning i hemlighet.

                    6. Ebbe Carlssonaffären skulle nog ha varit över på en vecka om inte livvakten fastnat i tullen. Det som stod i Expressen var besvärande för regeringen, men inte mycket mer. Att Expressen skrev om saken begränsade dock Ebbes möjligheter att fortsätta, dock inte på ett så uppenbart sätt så att han direkt avblåste alla planer på avlyssning.

                    7. Det är inte säkert att det varit nödvändigt att överföra utredningen till Riksenheten för säkerhetsmål, men eftersom det är där specialkompetensen och befogenheterna finns, borde åtminstone ett samråd ha skett. En alternativ lösning kunde också ha varit att tilldela KP nödvändiga behörigheter. Det här är ju inte precis vilken utredning som helst.

                      Det står visserligen klart att åklagaren har använt sig av Säpo, men det ger ändå inget svar på frågan i vilken utsträckning som man lyckats tränga bakom hemligstämplarna. Jag tycker att det svar som KP gav till Ekot på presskonferensen antyder att den militära sekretessen har utgjort en komplicerande faktor för Palmegruppen. Och tydligen har fokus även här legat på SE:

                      Ekot: -På viket sätt har ni utrett om det har funnits medhjälpare till Skandiamannen?

                      KP: -Det kommer att bli ett ganska långt svar, men jag kan säga till dig att vi har…framför allt med hjälp utav Säpo…har vi haft ett gott samarbete med. Vi har…förhört ett antal personer som har rört sig i kretsar och varit med i organisationer som har funnits på den tiden. De har varit omgärdade och är alltjämt omgärdade av en stor sekretess bland dem som har varit med i de här grupperna. Och vi har liksom ägnat ganska mycket tid åt att försöka kartlägga dem, kartlägga eventuella kontakter gentemot Engström, men vi har inte fått något entydigt som pekar mot att han varit medlem i en sådan grupp eller medverkat för en sådan grupp.

                    8. Gunnar och Madam: Kan bara håll med dig, Gunnar. Det ska verkligen sägas att jag generellt sett inte har mycket till övers för konspirationsteorier i allmänhet, men det är uppenbart att de emellanåt förekommer. Ta CIA:s inblandning i statskuppen i Chile 1973, till exempel. Gunnar tog upp Storbritannien – och jag ber nu på förhand om ursäkt för att jag nu kanske viker av väl mycket från ämnet genom att ta upp ett mer sentida exempel: Det är känt att Storbritanniens nuvarande premiärminister under sin tid som utrikesminister i föregångarens regering inte hade full säkerhetsklassning (och därmed fråntogs översynen över den brittiska underrättelsetjänsten, vilket annars är utrikesministerns hägn) på grund av sina många och omfattande kontakter med ryska oligarker (som ju alla har goda och täta kontakter med Rysslands president och dess statsapparat i stort – det är det enda sättet för dem att behålla sina förmögenhet och även livhankar). Han bedömdes helt enkelt vara en för stor säkerhetsrisk. Det gäller för övrigt hela Tory-partiet, där ryska donationer utgör den största inkomstkällan sedan många år tillbaka (otroligt, men sant, och för ju tankarna till det svenska 1700-talet med hattar och mössor som tog främmande makts silverpenningar), något som kan vara värt att bära i åtanke när man betraktar landets katastrofala Brexit-politik.

                      Man ska ju inte heller glömma att Holmér under sin tid som Säpo-chef (ja, det blev väl inte Säpo förrän efter hans tid), för att skydda den s.k. sjukhusspionen i Göteborg, helt sonika hittade på en historia om att Carlos Schakalen planerade ett attentat mot den svenska sjukvården. Glöm inte heller Geijer-affären och hur den tystades ner.

                      Kort sagt, jag tror tyvärr verkligen inte att det kan uteslutas och att SE helt enkelt fick bli en smidig syndabock.

            2. Ja, det är sannerligen angeläget för svenska folket, ja, världssamfundet faktiskt, att få klarhet i.

              Men om en hemlig utredning verkligen utförts, skulle de ansvariga tydligen ha gripits av kalla fötter innan man kom bakom de lykta dörrarna. Om de nu inledningsvis hade ärliga avsikter.

          2. Hej PJ och Gunnar,

            Nja PJ, nu tror jag du läser mig lite fel. Både inlägget du refererar till och tidigare inlägg går ut på att observationerna av walkie-talkies utgörs av det jag benämnt ”annat brus”, dvs. något som kan ha hänt men som sannolikt inte har med mordet att göra.

            Men om t.ex. Stay-behind hade varit inblandad i mordet talar vi om något som närmast kan betecknas som en intern statskupp, och detta är något som ALDRIG kan accepteras i en demokrati. Att sedan eventuellt skydda dessa gärningsmän är dessutom ännu värre. Här har du och jag samma åsikt.

            Om jag dock tillåter mig att spekulera går det att tänka sig andra och mer komplicerade scenarier. Det kan ha funnits någon typ av hemlig kupp-, spanings- eller övervakningsoperation. Denna operation behöver initialt inte ha handlat om något där Palme var tänkt att ingå, men när han ”dök upp på scenen” valde man att inkludera honom på något sätt.

            En mycket vild spekulation kan då vara att flygledarens Grandman – dvs. han som mycket synligt visar upp sig vid 23-tiden utanför Grand – är någon som ”övervakarna” placerar där för att testa hur bra skyddet mot statsministern var. En tanke med detta kan t.ex. vara att försöka konstatera om det fanns något livvaktsskydd utanför biografen (denna metod skulle i och för sig även de verkliga attentatsmännen kunnat använt sig av). Denna hypotes skulle alltså kunna förklara varför denne Grandman inte offentligt har identifierats, men Holmér kanske visste vem det var? Detta skulle även kunna förklara Holmérs ointresse att utreda detta ytterligare.

            Men nej, jag tror inte på detta själv, men en gråmulen långhelg i maj kan man kanske tillåta sig att sväva iväg lite i sina funderingar!?

            1. Tack, Anders Fredrik: det gläder mig att jag missuppfattat följande:

              ”Rikets säkerhet gick med andra ord före omsorgen om mordutredningen.” – det är inte din syn på saken utan regeringens (hur stor del av den som nu fick insyn, knappast den rakryggade Feldt), i alla fall Ingvar Carlssons syn.

              ”Men om t.ex. Stay-behind hade varit inblandad i mordet talar vi om något som närmast kan betecknas som en intern statskupp, och detta är något som ALDRIG kan accepteras i en demokrati. Att sedan eventuellt skydda dessa gärningsmän är dessutom ännu värre. Här har du och jag samma åsikt.”

              Glasklart och tacknämligt och det behöver sägas!

              Jag tror att funderingar som dina var och förblir nödvändiga (självfallet inte tillräckliga) för att lösa mordet.
              Precis som Ockhams rakkniv (som faktiskt Aristoteles introducerat lite tidigare; redan de gamla grekerna rakade sig – nej, kanske inte förrän Alexander började när hans lärare Aristoteles var ganska gammal), precis som den ofta missbrukas, kanske jämförelser mellan mordutredningar och vetenskap också kan vilseleda. Einstein använde rakkniven med full skärpa (hans logik kan te sig tveksam men sammanhanget visar att ”möjligt” syftar på vad som är möjligt utan att förlora det väsentliga, vilket inte heller är det cirkelresonemang det kan te sig som): ”allt skall göras så enkelt som möjligt, men inte enklare” – man glömmer ofta det sista! Men när det gäller funderingar och spekulationer – som t ex Irvells om palmemordet – tror jag att det finns likheter: ”All vetenskap måsta börja med myter, och med kritik av myter” – som Karl Popper skrev. Huruvida hugskotten har värde hänger på om de kan testas gentemot fakta – och förkastas för att de strider mot fakta.

              Men min spontana reaktion är: varför inte inkludera mannen som attackerade Palme vid biografens gavel bland övervakningens eller komplottens aktörer och komparser? Ingen rakkniv bör tillåtas eliminera honom…eller radiokommunikationen.

  17. Jörgen G

    Jag håller med om att SE inte placerar sig i mördarens rörelser/situationer. Vad han gör är att placera sig i alla vittnens rörelser/situationer.

    Att han på samma sätt som vittnet Bengt P inte hade någon roll, trots att han var där hela tiden, var något han inte kunde acceptera, och konstruerade därför supervittnet Engström, med komponenter från alla vittnens rörelser/situationer.

    1. Martin A.

      Ja, Bengt P är ett bra exempel på en person som man säkerhet inte kan knyta till brottsplatsen genom andra vittnesmål.
      Det fanns två vittnen som kom dit helt ensamma – det var Bengt och Stig.
      Bengt P är inte heller antecknad som vittne i den ingångsanmälan som Ingvar Windén upprättade, trots att han var kvar på platsen en stund efter att ambulansen åkt därifrån, vilket kan betyda att han förblivit okänd om han inte hört av sig självmant.
      Ytterligare ett vittne som – om än indirekt – vittnar om samma ointresse från polisen som både SE och Per V.

  18. Lasse

    Tack för svar!

    Ska försöka svara så tydligt jag bara kan, så att det inte uppstår några missförstånd.

    Jag anser inte att Engström upphöjer sig själv eller att han fått någon fix idé beträffande förväxlingen. Precis som du säger – det fanns ingen anledning för Engström i egenskap av vittne att höra av sig till varken media eller polis. Jag är av uppfattningen att han infiltrerar utredningen och att det i sin tur handlar om skenbar kontroll och oro. I ljuset av att hans uppgifter är marginella i sammanhanget är det den enda rimliga förklaringen. Faktum är att det i materialet finns stöd för att Engström höll sig till sanningen i andra sammanhang. Det berättar både familj och vänner – Engström var ingen lögnare. Något annat vi måste ha i åtanke är att ett var ett statsministermord. Att ljuga i det sammanhanget är ett fruktansvärt övergrepp. Mot alla inblandade – inklusive rättsstaten. Engström var ingen lögnare, möjligtvis uppblåst och uppmärksamhetstörstande – men ingen mytoman. Digniteten på lögnerna kan bara förklaras genom ett gärningsmannaskap. Detta ger mening åt lögnerna och enbart detta kan förklara varför Engström tummar på sanningen – gång på gång.

    Många har som bekant kommit med falska erkännanden och falska vittnesmål under Palmeutredningens gång. Jag bortser helt från detta och det går definitivt inte att jämföra med Engströms position som närvarande på platsen. Jag har förövrigt inga problem med slumpen. Fast samtidigt, att en storlögnare av Engströms dignitet trillar in på mordplatsen går över mitt förstånd. För mig är det mycket svårare att rent sannolikhetsförklara än självaste mordvapnet. 

    Varför gör inte Engström den optimala upphöjelsen, d.v.s att utge sig för att bevittnat mord och gärningsman? Det enkla svaret är förstås att han är gärningsman och jobbar för en förväxling – inte att ange sig som mördare. Initialt och fortsättningsvis lägger Engström allt fokus på förväxlingscenariot. Din hypotes, att han är uppmärksamhetstörstande, snarstucken och linslus går kanske helt stick i stäv med din frågeställning? Återigen, att Engström lät bli att spela apa på mordplatsen kan bara förklaras av gärningsmannaskap, åtminstone då om man utgår från din frågeställning.  Slutligen, jag hoppas att jag inte ser världen i svart och vitt. Naturligtvis finns det gråskalor – inte minst när det kommer till mänskliga beteenden. Med tanke på vad jag skrivit här ovan hittar jag inte riktigt dessa nyanser i Engströms berättelse. Jag ser inte hans berättelse som en blandning mellan sanning och lögn. Hans berättelse är tveklöst den mest detaljerade av alla mordplatsvittnen. Samtidigt är den helt urvattnad på relevant information. Det brukar bli så när människor ljuger. 

    1. Det är på intet sätt klarlagt att SE höll sig till sanningen i vanliga fall eller att han inte gillade att skarva och hitta på. Det finns somligt som tyder på motsatsen. Den 10 juni 2020 presenterade till exempel en SVT-reporter en intressant uppgift. Tydligen hade Engström inför grannarna gett sken av att det var han som hade utformat Skandias välkända logotyp, vilket i så fall är en ren lögn.

      1. Mikael B. Det väl ändå rätt kul o Engström skojade kanske till det lite. Man kan ju faktiskt det. Sedan ville väl media smutsa ner Engström tyvärr.

        1. Det hela är nog lite mer komplicerat än så. Om det skulle kunna gå att visa att Engströms något yviga vittnesutsaga går hand i hand med hans uppträdande i övrigt, så har det ett visst värde, även om det inte ska överdrivas. Och givetvis då till SE:s förmån, då ytterligare ett argument faller för att han skulle vara gärningsmannen. Det är alltså i ett gott syfte som man skulle kunna lyfta fram detta föga smickrande karaktärsdrag, absolut inte för att svartmåla honom.

          Sedan finns det möjligen en liten grupp som i all sin välvilja gärna vill intala sig att Skandiamannen i allt väsentligt talar sanning, inklusive om samtalet med Lisbeth. Där manar dock Lampers argument till eftertanke. I mitt tycke är det den i särklass bästa analysen av Engströms utsaga som har gjorts hittills.

          Det är precis denna gråskala man bör använda när det gäller att värdera de uppgifter som Skandiamannen lämnar. För mig framstår SE som oskyldig till mordet, men det hindrar inte att det finns en del frågetecken att räta ut innan man landar i den slutsatsen. I det hänseendet menar jag också att LOL har en poäng när han ger Engströms berättelse en särställning jämfört med övriga vittnesutsagor.

    2. Per W,

      Du skriver ofta om att Engström kom med särskilt grova lögner som gör att han märker ut sig. ”Digniteten på lögnerna kan bara förklaras genom ett gärningsmannaskap”, skriver du exempelvis i ovanstående inlägg. Jag har i flera inlägg försökt visa dig att även många andra personer (inklusive vittnen på mordplatsen, däribland personer som saknar eget alibi) kommer med bevisat felaktiga uppgifter, ändrar sig, beter sig konstigt och så vidare. Såvitt jag kan se har du inte bemött detta någonstans. Jag förstår i och för sig att man inte hinner svara på alla inlägg.

      Men om vi gör så här istället då: kan du inte bara spalta upp vilka dessa osanninagr är, som du anser vara så ovanligt grova att han framstår som en särskilt grov lögnare? Kanske de tre eller fem viktigaste? Då vet vi andra åtminstone vad det är du menar.

  19. Jag frågade LOL tidigare om hur han kommit fram till slutsatsen att det passerande gänget är oidentifierat, och svaret på frågan kom ju här:

    Lasse skrev:

    ”Det finns inget som pekar på att Anders B med sällskap passerade under den tiden, utan någon eller några minuter tidigare. De hann nämligen under den tid som passerade att göra två uttag i bankomaten (antingen 23.16 resp 23.17 eller 23.15 resp 23.16, men bankomattiderna kan vi i och för sig inte lita på) och de gick sedan vidare norrut utan att lägga märke till paret Palme vilket tyder på att de inte mötte dem utan hade hunnit längre norrut på Sveavägen och de hann faktiskt så långt att de sedan inte heller hörde skottlossningen.
    Av detta drar jag slutsatsen att det inte kan ha varit dessa personer som Inge såg i sitt blickfält under minuten från ca 23.20.30 – 23.21.30, en slutsats som jag finner alldeles rimlig”.

    Min kommentar:

    Det är en variant som jag räknar in som ett gångbart alternativ, men jag flaggar för stor osäkerhet.
    Precis som jag konstaterat är bankomattiderna otjänliga som underlag, men det pekar ändå i riktningen att LOL inte alls är så fel ute.
    Argumenten att kamraterna inte mött Palme med en man i blå täckjacka i bakhasorna, samt att Nicola F inte sett något sådant sällskap varken framför eller bakom sig får också räknas in som starka argument för att LOL:s slutsats.
    Det finns dock andra hakar.
    Hypotesen bygger på att kamraterna bör ha korsat Adolf Fredriks kyrkogata innan makarna Palme hunnit över på den östra sidan av Sveavägen. Vilket bör betyda att makarna Palme befinner sig på motsatt sida ca 30 meter söder om Kammakargatan då Anders B:s vänner påbörjade sin promenad norrut.
    Detta betyder att Anders B måste ha stått eller gått omkring någonstans i trakterna mellan bankomaten och reklampelaren uppemot tre minuter och väntat på sällskapet som fått lift och därmed aldrig dök upp.
    Det innebär också att om Inge M har rätt med att han stått där i åtminstone 1,5 minut och att det verkligen var gärningsmannen han observerade från första stund, bör han egentligen haft två figurer i blickfånget som stått och väntat på ett avstånd från varandra av 10-20 meter.
    AB i norr och gärningsmannen i söder.

    Jag tycker att även den varianten är behäftad med en hel del andra problem. Det största problemet är kanske att AB aldrig hävdat att han väntat kvar i tre minuter.

    1. Jörgen G

      Här tror jag Inge M:s 5-6 personer är identiska med Nicolas 4-5 personer 10 sekunder efter skotten.

      Jag tror att de, på samma sätt som de tre ungdomarna vid korvkiosken, är rädda för att säga någonting, eftersom de vet att Lisbet berättelse är fel.

  20. Stort tack till Lars Olof Lampers och Gunnar Wall för recensioner och svarsinlägg! Och förstås i Lampers fall också för själva boken! Jag har haft stort utbyte av att läsa allt detta. Jag hoppas verkligen att diskussionen fortsätter i någon form.

    Är fortsatt starkt oenig med LOL på en punkt, och det gäller skottet mot Lisbeth. Jag vet inte riktigt vad mer man kan tillföra i frågan, men för mig är det helt uppenbart att LOL:s resonemang är bak-och-fram-vänt, på ungefär samma sätt som utredarnas resonemang kring Stig E. Vilket är okarakteristiskt!

    Det vill säga, i just detta fall behandlar LOL frånvaron av uppgifter som bekräftar en enkel, sannolik händelse som ett tecken på att den (osannolikt nog) inte ägt rum, och börjar istället söka komplicerade alternativa förklaringar.

    Självklart är det så att om Lisbeth har upplevt två smällar och ett rapp längs ryggen och även inser den första smällen var ett skott mot hennes man, då är det rimliga antagandet att hon även snabbt inser att den smäll som kom i samband med smärtan på ryggen var ett skott mot henne. Frånvaron av tydlig information om detta betyder ingenting. Rena alldagligheter tenderar att inte påpekas/nedtecknas i förhör. Hon verkar t ex inte heller ha nämnt att hon hade skor på sig den här kvällen, och det finns så vitt jag vet inget mordplatsvittne som beskriver hennes fotbeklädnad. Det är dock inte skäl nog att börja spekulera i om hon gick barfota.

    Om Lisbeth P däremot INTE hade insett att hon var skjuten förrän långt senare, då skulle detta utan tvekan ha framstått som något ganska exceptionellt både för henne och för folk hon talade med. DET hade vi kunnat förvänta oss spår av i utredningen. Sådana spår finns dock inte. Allt tyder därför på att inga underliga omständigheter rådde kring när/hur hon insåg att hon blivit skjuten.

    Om man tror att Stig E var mördaren så kan jag förstå att man måste få detta till en lögn av något slag. Annars går det ju inte. Men eftersom LOL menar att Engström sannolikt var ett vittne som befann sig nära Lisbeth P och möjligen talade några ord med henne (hon sprang ju runt i flera minuter och ropade och pratade, hon måste ha sagt mängder av saker som inte finns nedtecknade), så blir hypotesen ännu konstigare. Den är ju då både osannolik och onödig. Nej, fram med Ockhams rakkniv.

    Det är en konstig skönhetsfläck i en annars väl genomtänkt och mycket läsvärd bok, menar jag.

  21. En liten tanketråd kring detta som Lars Olof Lampers skriver om SvD-intervjun med Engström 1 mars 1986:

    ”Tyvärr framgår inte en annan viktig uppgift, så långt jag hunnit se, nämligen vem som intervjuade SE och skrev artikeln, det är nästan mystiskt hur ingen vill kännas vid detta, knappt ens diskutera det och tyvärr är alltså Eurenius avliden.”

    Jag har tidigare funderat på om det inte finns skäl att titta på den norska Aftenpostenpubliceringen. Lampers noterar i sin bok att ”Aftenpostens Stockholmskorrespondent hade sitt arbetsrum i [Svenska Dagbladets] lokaler”.

    Kanske kan det vara så att det helt enkelt bara skedde en intervju. Den kan ha genomförts av en SvD-reporter som delade material med Aftenposten, eller av den norske Aftenpostenkorrespondenten som i detta pressade nyhetsläge fungerade som en del av SvD:s reporterteam. Detta skulle passa bra med att Engström är inställd på att han ska tala med Aftenposten ungefär samtidigt som intervjun med SvD arrangras.

    De två intervjuerna är dock inte särskilt lika, så det talar mot den idén. Teoretiskt sett kan man ju ha velat undvika att använda samma ordalydelser i båda tidningarna, och plockat skilda citat ur en längre intervju till respektive artikel. De kan också ha förändrats kraftigt i samband med omskrivning/översättning. Men det är ett spekulativt resonemang och jag tycker inte själv att det låter särskilt övertygande.

    Men, om det nu faktiskt ÄR så att (den enda) intervjun genomfördes av en norrman, så kan det vara en förklaring till att namnet är svårt att spåra upp idag.

    Vem skulle det då kunna vara? Tja, följande fyra journalister listades kollektivt som författare till den Aftenpostensida 3 mars 1986 där Engström är intervjuad: Morten Fyhn, Arve Hoff, Trine Hay och Knut Mehlum. Där nämns också två fotografer, men dem struntar vi i nu.

    Fyhn och Hoff är intressanta i den meningen att bägge varit Stockholmskorrespondenter för Aftenposten och verkar ha band till SvD, men mannen vi söker är troligen Hoff.

    Fyhn var Aftenpostens Stockholmskorrespondent från 1981 till september 1985. Sedan verkar han ha flyttat till Washington. Han har också översatt en dansk bok om Palme under 1986.

    Hoff var under sjuttiotalet SvD:s korrespondent i Oslo men rapporterade senare åt Aftenposten från Afrika. I september 1985 efterträder han Fyhn som Aftenpostens korrespondent i Stockholm. Han är alltså Aftenpostens man på SvD när intervjuerna med Engström görs. Han verkar även senare ha lagt mycket tid på att bevaka Palmeutredningen.

    Den som vill rota vidare i detta slår alltså lämpligen en signal till Arve Hoff eller Morten Fyhn, om de fortfarande är med oss. Även om de inte vet något om hur SvD skaffade sig sin intervju kan det ju hända att de minns Aftenpostens möte med Engström.

  22. Jag ska komma med några kommentarer till ditt svar på mina två recenserande texter, Lasse. Det här är den första, det kommer en eller två till de närmaste dagarna.

    Låt mig först understryka att jag tycker det är roligt att du svarat så utförligt och i en så konstruktiv ton.

    Som du själv är inne på så är vi eniga om mycket och jag vet att jag framför allt i min text ägnade utrymme åt frågor där vi inte är överens eller där det råder oklarheter i det avseendet. När det gällde synpunkter och resonemang som jag håller med om ville jag inte försöka sammanfatta det utan ville hellre ge läsarna en anledning att läsa boken själva och på egen hand upptäcka sådant som jag inte berättat för dem.

    Jag får också passa på att medge att jag inte varit tillräckligt uppmärksam på de markeringar du tidigt gjort om att du förhållit dig frågande till teorin om Stig Engström som gärningsman.

    När det gäller allmänna problem med bokens upplägg – som avsaknaden av systematisk redovisning av källor – har jag full förståelse för svårigheterna med tidsbrist. Boken har ju kommit ut ganska nära i tiden efter Krister Peterssons nedläggningsbeslut och med det i åtanke är den mycket ambitiöst genomförd. Men jag ville förstås ge läsarna konsumentupplysning om sådant som det finns anledning att beklaga kring utgivningen. Och det gällde ju som bekant också den speciella utgivningsformen där läsaren är tvungen att ha ett abonnemang hos en viss ljudboks/ebokstjänst för att kunna ta del av boken..

    Det gläder mig därför mycket att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen också ska komma ut som ”vanlig” bok, i bästa fall med ett tillagt avsnitt om källorna.

    Nu över till ditt svar på min kritik när det gäller innehållet. Låt mig ta upp en central punkt den här gången.

    Du betonar att boken helt enkelt handlar om SE-spåret och anger ännu mer avgränsande att ditt syfte egentligen enbart varit att granska det som Krister Petersson presenterade den 10 juni förra året. Du skriver samtidigt att boken främst riktar sig till en bredare publik som inte är så förtrogen med mordet.

    Och det är väl här som bokens stora problem dyker upp. Du vill för det första skriva en bok för dem som inte vet så mycket om mordet. Och du vill för det andra kritiskt granska Krister Peterssons försök till lösning. Samtidigt vill du avgränsa ämnet så att det inte ska bli för ohanterligt stort. Och det gör du genom att i huvudsak bara ta upp sådant som Krister Petersson själv valt att ta upp.

    Men ett av problemen med Krister Peterssons lösning är de till synes betydelsefulla uppgifter som finns i utredningsmaterialet och som han helt enkelt valde bort i sin presentation därför att de inte passade in i teorin om Engström som ensam gärningsman.

    Dit hör det stora antalet observationer som tyder på organiserad övervakning av området kring mordplatsen och av området kring paret Palmes bostad i Gamla Stan. Rent konkret handlar det om vittnesmål om spaning med hjälp av radiokommunikation. Om läsarna inte får någon som helst kunskap om de här uppgifterna så kan de inte heller se den stora bristen med att Krister Petersson väljer att bortse från dem.

    Du gör alltså samma sak som Krister Petersson på den punkten, du nämner ingenting om dessa walkie-talkieobservationer. Och även nu i efterhand håller du fast vid att du inte ser det som ett problem. Till och med skriver du: ”Jag vet inte av vilket skäl jag skulle ha gått in på att redovisa w-t-delen”.

    Mitt svar är rätt enkelt: därför att det har relevans när det gäller att bedöma rimligheten i Krister Peterssons slutsats att det var rätt att avsluta utredningen med ett utpekande av Stig Engström som misstänkt och ensam gärningsman.

    Låt mig förtydliga: jag menar inte på något sätt att det hade behövts att du gick igenom alla de här vittnesmålen om organiserad övervakning särskilt utförligt. Jag menar bara att du borde ha nämnt dem tydligt och gjort någon sorts värdering av den möjliga betydelsen av dem.

    Kritiken i det här avseendet står alltså kvar från min sida även efter ditt svar. Och det är min viktigaste invändning mot en i stora avseenden mycket läsvärd bok. Jag hoppas du vill diskutera den här frågan vidare.

    De närmaste dagarna återkommer jag alltså med synpunkter kring ett par andra saker.

  23. Det skadar inte att upprepa tidigare inlägg. Det finns vittne som uppger att gärningsmannen går upp bakom och lägger höger hand på OP:s axel (låsa fast), skjuter med vänster hand, avlossar två skott inom två sekunder. En amatör eller ett proffs?

    P.S. Härförleden blev Fidel Castro, intervjuad angående mordet på John F Kennedy. Castro ansåg att flera skyttar måste ha varit inblandade. En ensam skytt kan inte ladda om geväret, så kort tidsrymd.

  24. Tack Lasse för att du försöker reda ut frågan.

    ”Någonstans i omgivningen ”

    Vet du om han menar en gång i tiden. Att Lisbeth inte behöver sett CP samma datum mordet skedde?

  25. En person som är skicklig att hantera en revolver, bör kunna skjuta med både höger och vänsterhand, det framkom i en intervju som Lars Borgnäs hade med en vapenhandlare (Borgnäs senaste bok). Frågan är om Skandiamannen var vänsterhänt? eller högerhänt?

  26. Lasse,

    jag skrev att jag skulle ta upp ytterligare ett par teman i dina kommentarer om mina recenserande texter. Här är ett sådant. Det handlar om vad som är ett normalt vittne.

    Du kommenterar frågan om hur vi ska betrakta Stig Engström. Och i det sammanhanget skriver du att det finns skribenter som tenderar att se honom i svart och vitt, de menar att ”om inte Engström är gärningsmannen så talar han sanning – ett normalt vittne, inga konstigheter”.

    För din del menar du att han inte är ”ett alldeles normalt vittne”.

    Du polemiserar inte direkt mot mig här och jag känner mig egentligen inte heller träffad – jag föreställer mig inte alls att Stig Engström var en människa utan personliga egenheter. Han hade av allt att döma en del individuella drag som var rätt typiska för just honom, inte minst en vilja att synas och en vilja att gå i offentlig polemik när han kände sig förbisedd. Sorgligt nog tror jag att de – rätt oförargliga – dragen kom att få en avgörande betydelse för att han efter sin död blev misstänkliggjord av först Thomas Pettersson och sedan av Krister Peterssons Palmeutredare.

    Men sedan det är sagt tycker jag det finns två saker som bör betonas.

    Den första håller du förstås med om, Lasse. Och det är att i en avgörande mening är verkligheten kring Stig Engström antingen svart eller vit. Antingen dödade han Palme eller också gjorde han det inte. Och vi är ju överens om att han antagligen inte gjorde det.

    Den andra saken som bör betonas är enligt min mening att det är högst tveksamt om det finns något sådant som ”normala” vittnen. Alla vittnen har sina personliga särdrag, det är en av de saker som karakteriserar oss människor och som skiljer oss från maskiner.

    Tittar vi på en mänsklig population i statistiska sammanhang kan vi för all del tala om normalitet. Personer kan vara av normallängd, ha en normal inkomst, borsta tänderna normalt ofta och så vidare. Men tittar vi på enskilda personer som vi känner någorlunda väl så hittar vi alltid utmärkande egenskaper. Sådant som sticker ut och gör dem speciella.

    De flesta människor blir ju inte offentligt exponerade i detalj på det sätt som Stig Engström blivit, Ganska så privat information om honom har blivit allmänt känd – hans alkoholvanor, hans små konflikter med folk i sin omgivning, hans sätt att sköta sin ekonomi, hans besvikelser i livet och så vidare.

    Den som vill kan tolka alla dessa små saker som avvikelser från det normala.

    Men vad händer om vi tittar på andra personer, varför inte andra vittnen som förekommer i utredningen? Har inte de också särdrag som skiljer ut dem?

    Jag vill inte i onödan diskutera sådant som kan uppfattas som nedsättande. Låt oss i stället stanna upp inför Lars J som obeväpnad ger sig av efter gärningsmannen och som till och med går och letar efter honom genom att titta in bakom plastskynkena som satts upp i samband med fasadrenovering på David Bagares gata.

    Om vi utgår från att Lars berättelse är riktig – och jag har inga skäl att ifrågasätta den – så uppvisade han ju ett mått av personligt mod eller kanske snarare våghalsighet som går en bra bit utanpå det normala.

    Anna Hage och Stefan G som snabbt gav sig i kast med att försöka rädda den kraftigt blödande mannen på trottoaren visade också för sin del upp en handlingskraft en bra bit utöver den som kan förväntas, statistiskt sett. De var, kort sagt, lite ”onormala”.

    Ska jag ändå nämna vittnen som stuckit ut på ett mer diskutabelt sätt kan jag ta ett exempel som nog rätt tydligt visar vad jag menar. Det handlar om två personer som ursprungligen inte kände varann och som oberoende av varann lämnade in uppgifter till polisen om sina observationer av samma händelseförlopp.

    Jag tänker på TV-producenten Lars Krantz och den bussförare som båda två på en busshållplats några minuter efter mordet gjorde iakttagelser som skulle kunna ha att göra med mördarens flykt.

    Värdet av deras iakttagelser är svårbedömt, men det är, som jag ser det, ingen tvekan om att de gjort verkliga observationer som faktiskt skulle kunna ha att göra med mordet. Båda deras vittnesmål kom att utredas av Säpo. Det är också uppenbart att de båda två kom att uppfyllas av övertygelsen om att de sett något mycket viktigt, kanske helt avgörande – och att det kom att påverka deras agerande så att det blev alltmer uppseendeväckande..

    Krantz kom i ett par böcker och på sin hemsida att utveckla en del extremt spekulativa resonemang om mordet. Efter att ursprungligen ha föreställt sig en poliskonspiration kom han att med tiden omfatta tanken att Palme själv såg till att bli mördad och att han till och med ”lät sig likvideras av sin egen familj”. Krantz kom också att ge uttryck för den i de flesta människors ögon besynnerliga tanken att Palmemordet utgjorde ett genombrott för feminismen i Sverige. Var och en som vill kan själv studera vad han skrivit och konstatera en sak: Stig Engströms framtoning framstår i jämförelse med Krantz’ som ytterligt ”normal”.

    Bussförarens berättelse går bara att följa mer indirekt. Ett dramatiskt referat (dock ingen direktintervju) presenterades i oktober 1987 av radions samhällsmagasin Kanalen, det finns återgivet i Sven Anérs bok Polisspåret. Där sägs det bland annat att bussföraren vid hållplatsen identifierat två medlemmar i den beryktade baseball-ligan, Men när samme bussförare våren 1989 vittnade i tryckfrihetsmålet om polisspåret mot tidningen Proletären i Göteborg anklagade han Kanalen för att ha ljugit om vad han skulle ha varit med om. I själva verket hade han inte sett någonting av intresse, hävdade han. Vad han inte berättade i rätten var att han bara några månader tidigare i brev till rikspolisstyrelsen krävt att få den belöning som skulle delas ut till den som gav avgörande tips om mordet. I brevet hävdade han att det var just vad han gjort och att han lovade hålla tyst med vad han visste eftersom ”ett offentliggörande av alla detaljer skulle skada det dyraste och finaste Sverige äger”. Belöningen – som hösten -87 höjts till 50 miljoner kronor – ville han helst ha utbetalad i D-mark och schweizerfranc på en namngiven bank i Genève. Rikspolisstyrelsen avslog snabbt hans begäran. (Se min bok Mörkläggning, sid 198f.)

    Jag skulle kunna fortsätta att diskutera vittnens särdrag, men jag stannar där. Vad jag vill peka på är att människor överlag har sina egenheter. Och i det här sammanhanget handlar det ju inte bara om hurdana dessa vittnen varit före mordet. Att bli en del av en så extrem händelse innebar för ett antal vittnen en så omskakande erfarenhet så att deras fortsatta liv påverkades av det. I Krantz’ och bussförarens fall tror jag definitivt att det spelade in.

    Ett annat exempel på den saken är Anna Hage. I sin läsvärda bok 30 år av tystnad skildrar hon konsekvenserna för hennes egen del – hur hon i många år fått kämpa med vad som hände på Sveavägen och med det som följde senare, bland annat sin mycket utsatta medverkan i den uppmärksammade rättegången mot Christer Pettersson.

    För att återvända till mitt huvudtema: Stig Engström hade förvisso sina särdrag, och för den som ska tolka hans olika utspel efter mordet är det ju viktigt att försöka förstå hur just han fungerade. Men det är inte samma sak som att det är motiverat att placera honom i en kategori alldeles för sig själv, till skillnad från alla andra, föregivet ”normala”, vittnen.

    Jag tycker att det är en del av rehabiliteringen av hans rykte att påminna om den saken.

    1. Palme-mordet en typisk händelse som riskerar att plocka fram ytterligheter hos de flesta. Anna H och Yvonne N har vittnat om hur de varit övervakade i sina bostäder och syftar på okända bilar som stått parkerade på gatan. Rimligt? Båda har tampats med känslor av att ha varit ifrågasatta för att senare få upprättelse. En dramatisk resa som ter sig något besynnerlig för en utomstående. Engström spelade nog ut ett register som kanske inte bottnade alltför mycket i hans vardagsjag men som här fick en katalysator.

      1. Flarne. Vittnet Anki R fick med konstiga brev o telesamtal + konstiga bilar som stannade utanför där hon bodde. Alltså inte vanlig parkering då…

        GW:s kommentar: Anki R är den kvinna som berättat om att hon såg en man komma springande uppför trapporna från Tunnelgatan. Enligt henne sprang mannen rakt in i henne. Hon var säker på att det inte var Christer Pettersson.

  27. Jag hittade en intressant synpunkt från Ingvar Carlsson i ett förhör.
    Den berör dock inte Stig E på något sätt.

    Från förhör med Ingvar C

    ”Fl 2: I sammanhanget så blir det ju ännu mer intressant när man tänker på att Säkerhetspolisen gjorde en bedömning att det inte fanns någon hotbild mot Palme.

    Ingvar::
    Men det gjorde man även med Anna Lindh. Man kan säga att det var en naivitet i Sverige och att vi inte trodde att det skulle hända. När man säger ”ingen hotbild” då är inte det sant.

    Det är märkligt att säga detta om Olof Palme, vad man förmodligen menar är att just då hade man inga akuta hot inne kanske, men även det kan man ifrågasätta med hänsyn till t.ex. marinofficerarna och annat.

    När det gäller Olof Palme så måste man objektivt säga att det fanns hot under lång tid och som jag sa att det fanns hatarticklar mot honom redan i 30-årsåldern. Det får statsvetare som skriver biografier om Olof Palme i framtiden fundera över, det som jag tycker är så märkligt att hur kunde det här hatet starta så tidigt och varför blev det så brett.

    Om Hans Holmer enligt Ingvar

    ”Fl 2: Han dök upp i Stockholm redan vid tolvtiden dagen efter på lördagen.

    Ingvar: Ja, det hade inte gått, men om vi säger det första trekvarts dygnet. De misstagen var i alla fall inte Holmers förtjänst. Men jag vill inte göra någon bedömning om Holmer och jag kan inte bedöma om Holmer gjorde ett dåligt arbete eller inte.

    https://wpu.nu/wiki/Uppslag:T8517-00-A
    Ingvar C

    1. Kalle:

      Angående svaret rörande Holmér så kan man ju tänka sig att Ingvar C trippar lite på tårna där, givet hur Holmér hölls om ryggen den första tiden efter mordet. Ingvar C behöver ju hålla så mycket distans till Holmér som möjligt så här i efterhand.

  28. Här är min tredje kommentar till vad du skrivit, Lasse. Den handlar om påståendena om att Stig Engström i vissa sammanhang skulle ha sagt att han förföljde mördaren, inte att han försökte hinna ifatt poliserna som sprungit in i gränden.

    Thomas Pettersson har ju på ytterst svajiga grunder lanserat en teori om att Engström bara vid ett enda tillfälle skulle ha hävdat att han jagat mördaren, nämligen vid ett besök på Skandia som TP hävdar att denne gjorde under sin semester, närmare bestämt den 3 mars. I TP:s föreställningsvärld handlade det om ett försök från Engström att dölja att det var han själv som var gärningsmannen, och TP hävdar att Engström genast övergav denna strategi så fort som Lars J framträtt i offentligheten vilket skedde den 4 mars. Eftersom Lars J inte sett någon annan som förföljde mördaren så sprack Engströms lögn på en punkten, menar TP.

    Nu är vi säkert överens om att Engström inte var på Skandia den 3 mars och du, liksom jag, menar ju framför allt att Engström sannolikt inte alls var en statsministermördare. Din uppfattning är i stället att Engström då och då och när det passade honom ändrade sin historia från att han sprang efter poliserna till att han sprang efter mördaren. På det sättet blir det hela i stället frågan om vilken allmän tilltro man kan sätta till Engströms uppgifter.

    Nu kan vi ju konstatera att i alla berättelser som med rimlig säkerhet härrör från Engström, – polisförhör, vittnesmål i rätten och intervjuer – så är han helt entydig: han sprang efter poliserna.

    Men Engström pratade ju med många människor, och problemet är att dessa inte hade samma anledning att exakt försöka notera vad han sa som poliser och journalister hade. Vi vet därför inte alls hur orden föll vid dessa olika tillfällen.

    Men för att Engström skulle kunna hävda att han sprang efter mördaren måste han rimligtvis samtidigt hävda att han sett denne fly in i gränden eller att han i alla fall gjorde sitt försök att rusa efter denne mer eller mindre på uppmaning av Lisbeth så fort som hon pekat ut det håll åt vilket mördaren flytt. Finns det någon anledning att tro att han sagt något sådant?

    Om inte, så är den variant som är enklast att tänka sig att Engström i sin berättelse förstås hade med att han sprang in i gränden och att det då framgick att det var just åt det håll dit mördaren försvunnit.

    Där fanns ju ett utrymme för missförstånd och man kan givetvis tänka sig att han inte precis ansträngde sig att reda ut detta eventuella missförstånd. Om en lyssnare uppfattade något om att Engström sprungit in på Tunnelgatan kan ju den personen ha frågat: ”Ojdå, vågade du springa in i gränden där mördaren just försvunnit?” och Engström kan ha svarat: ”Ja, man måste ju göra sin medborgerliga plikt”, eller liknande.

    Tills vidare har jag i alla fall svårt att tro att Engström uttryckligen försökte ge sin omgivning en helt annan version än den han gav till polis och journalister.

    Och med den här kommentaren nöjer jag mig den här gången när det gäller synpunkter på Palmemordet – tillbaka till Sveavägen om jag inte får direkta frågor. Dem ska jag givetvis försöka besvara. Tack för en bra diskussion, Lasse Lampers och andra!

    1. Starkt bifall till vad Gunnar skriver här. Alla dessa avvikande uppgifter är ju andra- eller tredjehandsuppgifter, vilka i många försöker återge flera årtionden gamla konversationer om något man inte nödvändigtvis fäste så stor vikt vid från första början.

      Missförståndet (för det tror jag att det är) faller dessutom precis som man kunde förvänta sig, nämligen i riktning mot en förenklad/förkortad version av händelseförloppet. Det hade varit en annan sak om flera personer mindes något mer specifikt och invecklat än det Engström talade om, t.ex. att han hade stannat halvvägs för att genomsöka rulltrappan eller att han hade en kompanjon med sig på språngmarschen. Det hade också varit en annan sak om de mindes att han uttryckligen hade förnekat att han sprang efter poliserna. Men så är alltså inte fallet, utan man har reducerat ner förloppet till ”Stig sa något om att han sprang in efter mördaren”.

  29. Tack för en mycket intressant blogg!

    Det har som bekant sagts och skrivits oerhört mycket om Skandiamannens eventuella inblandning i Palmemordet. Dock har jag inte – trots e-mails till bland annat både chefsåklagare Petersson och journalisten Pettersson – fått denna fråga besvarad:

    13 timmar efter mordet talade Skandiamannen med polisen. Då sade han, att när han kom fram till mordplatsen sade Lisbet Palme att mördaren hade mörkblå täckjacka.

    Tre timmar och en kvart senare sade Lisbet Palme i förhör, att mannen som sprang in på Tunnelgatan, och som Lisbet Palme uppfattade vara mördaren, var iklädd en blå, något litet ”bullig” täckjacka.

    Mig veterligt hade Lisbet Palmes beskrivning av mördarens klädsel inte gjorts känd vare sig i radio, TV eller någon tidning så tidigt som klockan 12:20 den 1 mars, alltså när Skandiamannen samtalade med polisen.

    Om Skandiamannen var mördaren, hur kunde han då lämna ovannämnda uppgift avseende klädseln?

  30. Teorin om Skandiamannen togs häromveckan upp i Expressens pod Lägg ut!, där den självsäkre Mattias Göransson intervjuades. Fokus ligger inte på att syna styrkan eller svagheten i bevisningen utan mera på hur uppgifterna har tagits emot. Det görs även en kort intervju med Leif GW. Avsnittet börjar vid 10:40 och pågår drygt tio minuter:
    https://www.podplay.com/sv-se/podcasts/lagg-ut-689424/episodes/5satans-mordare-63399036

    Mattias Göransson citeras också i denna Expressenartikel:
    https://www.expressen.se/nyheter/svaret-efter-gws-kritik-magkansla-argument/?

    1. Hemskt att höra Göransson helt oemotsagd. Expressen borde inte lagt upp podden så … Är det kårandan som gjorde att det blev så illa?

    2. ”– Man måste på sakliga grunder förklara varför Stig Engström inte är mördaren och det har ingen lyckats med”.

      Jo Mattias.
      Det är gjort flera gånger om, men tvärtom har inte något substantiellt som stödjer upp utpekandet framkommit.
      Då måste man i stället hitta på egna långsökta förväxlingsscenarier, berätta vad som rörde sig i makarna Engströms hjärnor under nästkommande vecka, och bygga luftslott genom att föra cirkelresonemang på felaktiga uppgifter.

      Men hade man inte kunnat använda denna omvända logik även på Quick?
      Säkert, och det är väl precis detta som det så kallade Quicklaget ägnat sig åt?
      Det finns förstås skillnader mellan fallen, men resonemanget som liknar omvänd bevisbörda kan uppenbarligen tillämpas i båda fallen.
      Vilken sida man sedan hamnar på i respektive debatt kan ibland vara svårt att veta.

  31. Jag undrar om det planeras fler TV-program om Palmemordet, i synnerhet där man tar upp sådant som blivit än tydligare efter beslutet om nedläggning av utredningen? Jag syftar bland annat på den kuppförsvarsövning som mycket sannolikt pågick mordkvällen, de nya uppgifterna om övervakning av Palme som framkommit i förhör med Sten Andersson och som nu blivit offentligt, Stay Behind som organisation mm. Finns ju som bekant en hel del som är värt en ny dokumentär. Detta är bara några exempel.

    Fördjupade intervjuer med såväl KP som HM behövs sannerligen också. Det är många obesvarade frågor här. I synnerhet hur man resonerat kring Engströms utstämpling. Här verkar besynnerligt nog åtminstone KP inte ha torrt på fötterna utan tycks obegripligt nog missuppfattat hela saken, vilket är ytterst anmärkningsvärt. Bägge dessa herrar är tjänstemän och har ett ansvar gentemot framförallt skattebetalarna i Sverige. Maskningarna av dokument som begärs ut, varför detta mörkläggande av uppgifter som i en demokrati skall vara offentliga?

    Sedan skulle det ju självfallet också vara intressant att få höra varför man inte kom vidare med Stay Behind och varför man så plötsligt över en natt drog slutsatsen att Engström måste agerat ensam trots att det inte fanns någonting som pekade i den riktningen? Vad handlade samtalen med regeringen om innan offentliggörandet exempelvis? Finns mängder av frågor vi vill ha svar på här. Hur kommer det sig att att man praktiskt taget ägnade sig åt högläsning ur TP:s bok medan man förnekade att något samarbete med honom förekommit?

    Dessvärre verkar det ju nu som att Veckans Brott läggs ner (ett av få program som jag både med eller utan Leif GW funnit mycket sevärt på SVT) men det tycks finnas stort intresse om Palmemordet fortfarande och det verkar inte minskat efter nedläggningen. Tvärtom. Utrymme för en grävande och rejält påkostad dokumentär i någon form borde därmed finnas och det är ju folket som äger SVT fortfarande, inte politikerna.

    Vi borde här kanske se och lära av våra kära grannar i Norge. Hur man tvättat sin byk och öppet granskat och redogjort för de olika verksamheternas förehavanden under och efter andra världskriget. Lars Tore har haft många kloka, tänkvärda och intressanta inlägg om detta. Här tycker jag att SVT borde ta ansvar att i folkets intresse gräva riktigt riktigt ordentligt. Resurser borde verkligen inte saknas.

    Verkar nästan ibland som jag är i minoritet men jag tillhör dem som faktiskt saknar Olof Palme väldigt mycket. Sådana politiker finns tyvärr inte längre och ser man till vad vi fick istället så är saknaden än större. Att hans baneman eller banemän ostraffat ska slippa undan är synnerligen störande. Det är nog detta som för mig är allra svårast att släppa.

    1. Tack för ett bra och träffande inlägg. Ja, det är uppenbart att någonting kärvar i systemet i vårt land när en statsminister kan röjas ur vägen och sen alla relevanta och konkreta frågor från vittnen inte får sin förklaring, när vittnesbörd från modiga anonymiserade personer som vid några få tillfällen ställt upp i intervjuer och berättat vad de gjort, sett eller hört, inte leder till att utpekade personer kan höras p.g.a ”yppandeförbud”.
      Man får nog börja med att förklara vad som är fel när det inte går att höra personer i ett statsministermord och vad det är för sekretess som anses viktigare än att lösa fallet.

    2. Visste inte att Veckans Brott riskerar att läggas ned. Jag föreslår ett nytt veckoprogram med titeln Mordet på Olof Palme. Men vem lyssnar på mig?

      Vet någon varför man klippt bort avsnitt ur intervjun med Lisbeth Palme:

      https://sverigesradio.se/artikel/4361158

      Jag har lyssnat på den ett par gånger tidigare och stimulerad av de senaste dagarnas synnerligen intressanta blogginlägg tänkte jag kolla upp ett par ting. Man noterar att av 49 min har det blivit 19.55 min. Det mesta av det som är bortklippt kan te sig som viktigtigast för personlighetsporträttet av Lisbet men en del som just på slutet handlar direkt om mordet och Lisbets benhårda vägran att kommentera händelsen direkt. Det som stimulerade Lena Andersson att skriva Förnuft och högmod kanske finns med, en del av det i alla fall. Men vad tjänar Sveriges Radio på att sarga ett historiskt dokument?

      1. Jag tror inte det är några konstigheter här. På sidan du länkar till finns både möjligheten att lyssna på den kompletta långa versionen och på en kortare version, uppdelad i två avsnitt på sammanlagt 19:55 minuter.

        1. Tack! Nu ser jag. Den stora pilen uppe till vänster är en aktiv länk. Men titeln intill:
          ”Lisbeth Palme i unik intervju om Olof Palme
          49 min”
          har ingen länk och har kanske aldrig haft det!

          Lisbet Palme om mordet på Olof Palme del 1
          13 min

          Lisbet Palme om mordet på Olof Palme del 2
          6:55 min

          är däremot bägge aktiva länkar. Jag klantade till det genom att bara klicka på rubrikerna med olika resultat och min reaktion var avgjort paranoid! En läxa för en futtig indignerad bloggare!

          Anders Helin beskrev Lisbets svar när han frågade huruvida han fick dua henne som ”avmätt.” Om man, som vittnesanalyserande amatörpsykolog, vill ha prov på denna avmätthet så skall man lyssna på Lisbets inledande ”Tack” – ett bravurnummer i avmätthet och den mest pliktskyldiga artighet – uttalet är ”tack” men tonfallet ett milt ”vet hut”! Det är en signifikativ inledning på en emotionell berg-och-dal-bana mellan Lisbets beredvillighet att tala om Palme som politiker, sin egen barnpsykologiska expertis, UNICEF och Rwanda men tydliga gränsdragning mot det mesta annat (svaren om det privata livet, t o m förälskelsen, blir partipolitik de också).

          Hon är insatt om det mesta men det blir bisarrt när hon tydligen tycker det var problematiskt att media kunde dryfta vad som borde ske i Egypten (det var egyptiernas sak: knappast Palmes attityd vad gällde Spanien eller Tjeckoslovakien – vore inte media perfekta för att upplysa om egyptiska dissidenters synpunkter?). Klåfingriga media var tydligen en av orsakerna till att så få ville bli politiker! I samma anda kom den lilla grodan att Palme stod upp som en liten nation (jo, en enmansnation vore liten) för Vietnams rätt att leva i fred, men vad de sedan gjorde inrikespolitiskt lade han sig inte i, borde man inte lägga sig i. Inte heller i hur de krigade, uppenbarligen. Tänkvärda skillnader mot Bernie Sanders kolumn nyligen i The New York Times och Alexandria Ocasio-Cortez uttalande i vilka de är tydliga med att kritisera Hamas men likaledes med att påpeka att den nuvarande blodiga konflikten inte startade med Hamas raketer mot civila.

          Simon A (14 maj), visst kan man sakna Palme och visst var han bättre än de flesta andra politiker, men låt oss inte glömma den tidiga öppenheten för svenskt atomvapen i skarp kontrast mot Socialdemokratiska Kvinnoförbundets aktiva kamp mot det vansinnet; den hårda marknadsföringen av svenska vapen och oförmågan eller oviljan att stoppa vapensmugglingen som ledde till att otaliga människokroppar runt om i världen fick känna hur svenskt stål biter; IB, Stay Behind och sjukhusspionaget; Sveriges världsledande rustningskostnader per capita; avsaknad av plan för att göra en kärnvapenfri zon i Norden mera symmetriskt attraktiv eller oattraktiv för USA och Sovjet (t ex genom att inkludera de baltiska staterna eller sovjetiska land- och havspartier norr om polarcirkeln, såsom END (European Nuclear Disarmament) gjorde en atomvapenfri korridor ner genom Tyskland symmetrisk); den bisarra lagen om att poliser inte skulle ingripa mot ockuperande styrkor; att han inte reste till det regionalt fredsinitiativtagande Costa Rica (som dessutom spenderade 0 kr på rustningar – kanske en obehaglig kontrast?) utan till diktaturen Kuba (inga diktaturens kreatur där?) för att skjuta med gevär under Castros gillande blick, när Castros förföljelser av homosexuella – de som han sade saknade revolutionära gener – och fängslanden och tortyr av oliktänkande, inklusive demokratiska socialister, kulminerade, den Castro som förde vad som medborgarrättskämpen och fredsaktivisten Bayard Rustin – mannen bakom The March on Washington med Dr Kings I have a dream-tal – kallade ett imperialistiskt krig i Angola – ej Kubas första i Afrika, ett Kuba där Che Guevara avrättat oliktänkande i samma skala som Pinochet; Palmes attityd mot Sandinisterna som gick milsvitt i direkt stöd för totalitarism och bortom kritik av USA:s och Contras krigsbrott; den minimala kritiken av Sovjets krig i Afghanistan i kontrast mot att likna julbombningarna över Hanoi vid Treblinka (båda borde ha kritiserats hårt och effektivare men ingendera liknats vid Treblinka!); osv, osv.

          Jag är troligen mycket mer okunnig om ekonomi än Palme erkände sig själv vara, men det vore intressant idag att lära sig mer om Feldts ovilja mot löntagarfonderna. Det vore intressant att veta vad Feldt tycker om nedläggningsbeslutet också!

          I en annan intervju (troligen under Olofs livstid) sade en annorlunda Lisbet att de där kubanska massorna var utkommenderade, inklusive – som med en rysning, tolkade jag det – de uniformerade, militärdrillade barnen. Det tyckte jag var mera tilltalande än Anna-Greta Leijons famösa uttalande att kubanerna gillade nog att vara utkommenderade.

          Jag inser att jag kan anses ha gjort mer än tangerat gränserna för bloggens debatt. Mitt försvar är vad Lisbet svarar Helena Groll i intervjun ovan: mordet, att det inte klarats upp specifikt, har förhindrat en full utvärdering av Palmes gärning; det har skymt en viktig diskussion. Vi som upprört kräver klarhet om mordet och har andra invändningar än den extrema likaväl som den i egna ögon salongsfähiga högerns hatiska kritik, vi har nog tystats en del av ovisshetens sorg och indignationens brand.

          Kommentaren är korrigerad 210517

          1. Jag brukar godmodigt acceptera utvikningar så länge de följer någorlunda naturligt ur det samtal jag inlett på bloggen. Jag väljer dock att inte kommentera de många enskildheter du tar upp även om jag har åsikter om ett antal av dem, det skulle ta för mycket tid och kraft för mig just nu.

            Rent allmänt skriver jag dock gärna under på att Palme inte bara var en var en modig och intelligent politiker utan också en motsägelsefull sådan. Jag tror att diskussionen om honom kommer att kunna fortsätta lika länge som diskussionen om mordet – och jag tror inte vi närmar oss slutet för någondera diskussionen.

  32. THE DARK SIDE OF SE

    Det här inlägget ligger utanför ”Kan inte rundas-förloppet 23.21 – 23.23” och är då en hypotes som ändå vilar på SE-fakta. Teorin är inramad av trovärdiga vittnesiakttagelser, som Nicola F:s och Cecilia A:s. Dessa och SE själv ger stöd för förloppsteorin beroende på om en iakttagelse inte var känd genom media den 11 mars.

    ——
    När makarna Palme kommit över Sveavägen på väg till Sari uppfattade Lisbeth Palme att OP dröjde något (förhör 1993-11-03). Efteråt har LP spekulerat i om OP märkt att de var förföljda. I så fall måste han ha känt av ett visst obehag.

    Och vem väckte omgivningens särskilda uppmärksamhet om inte SE denna fredagskväll. Om det var SE så måste han ha ”stämplat ut” redan närmare 23.19,00, än om han vänt om tidigare strax norr om ”norra reklampelaren”, då kanske senast 23.19,30 hade räckt.

    Efter att paret Palme först och sedan SE mött Nicola F omkring 23.20,00, finns inga iakttagelser av de tre förrän Cecilia A (och delvis Inge M) såg dem börja snedda in från ”södra reklampelaren” vid omkring 23.21,10 – 23.21,15-tiden. Samtidigt hade Anders B börjat gå från Götabankens bankomatlokal söderut mot tunnelbanan.

    Vad hände då under den mer än minutlånga perioden mellan Nicola F och Cecilia A – THE DARK SIDE OF SE?

    —– Lisbeth Palme – förhör/samtal 25 mars
    LP uppgav att makarna efter Sari tittade i några affärer, ibland var för sig. Det sista var då Dekorimas skyltfönster som Cecilia A såg att paret sneddade in mot från ”södra reklampelaren”.

    —– Anders B – förhör 1 mars
    Stod utanför bankomatlokalen eller var i dess närhet och kollade efter sina eftersläntrande kollegor. La inte märke till varken Nicola F, paret Palme eller SE när de passerade Götabankens lokal.

    —– SE – förhör 11 mars
    SE uppgav att han bara kom ihåg utseendet på en enda person på mordplatsen efter skotten som han beskrev som Tompa Jahn-liknande, 55 – 60 år, brett tvärt skägg, onykter upprepande: ”Är det Palme, är det Palme, är d……”.

    Med god vilja kan utseendebeskrivningen stämma in på den 39-årige AB. Däremot inte på Anders beteende på mordplatsen efter skotten. Anders B var naturligt svårt chockad och knappt kontaktbar som andra mordplatsvittnen berättat om. Något ”Är det Palme, är det Palme, är d……” mitt i traumat och tragedin fanns således inte, utan var bara en stor fet lögn igen som inget annat vittne berättat om. Dessutom blev det inte känt vem offret var förrän 5 – 6 minuter efter skotten och strax därefter var OP inne i ambulansen.

    Hur kunde SE veta om Anders B?

    Att närmaste vittnet förutom LP var en alkoholpåverkad man (Anders B) blev känt tidigt och döpt av HH till Nationalfyllot (Riksfyllot).

    OM INTE detta var känt genom media före 11 mars måste SE ha sett Anders B före skotten och troligtvis före att Anders började gå från Götabanken. Antagligen såg då SE AB vid bankomatlokalen och kunde då uppfatta att AB var påverkad. Kanske paret Palme i samband med det hade stannat till innan vid något skyltfönster och sedan fortsatt ute vid trottoarkanten..

    Om SE fått reda på Anders B före förhöret 11 mars genom media kan SE knappast ha fått någon hjälp att hitta på sin Tompa Jahn-alibihistoria utan minsta substans av trovärdighet.

  33. FLYGLEDARENS GRANDMAN

    I ungefär 30 års tid var teorin om Grandmannen en av de bärande idéerna i Palmeutredningen. Fram till 2017 var det i princip endast under perioden maj 1986 till februari 1987 – dvs. under den tid som Holmér ägnade sig åt PKK-spåret – som teorin om en Grandman tonades ner lite (men även Holmér spekulerade i termer om någon/några medhjälpare i närheten av Grand). Och med Grandman i detta avseende avses främst en mystisk man som från ungefär klockan 23 fanns mycket synligt direkt utanför Grands entré och som därefter kan ha följt efter paret Palme.

    Det som kanske är mindre uppmärksammat, eller åtminstone mindre kommenterat, är att i och med att Krister Petersson hösten 2017 valde att satsa på Engström-spåret valde han också att succesivt helt bortse de tidigare teorierna om en efterföljande Grandman. Något förvånande har andra anhängare av Engström-spåret haft betydligt svårare att överge teorin om Grandmannen; denna teori verkar av någon anledning vara mycket djupt rotad hos nästan alla som ägnat någon tankemöda åt Palmemordet.

    Engströmförespråkarna har istället anfört att Engström har kunnat smyga ut och in vid Skandia antingen via en dörr som larmat eller via ett cykelgarage. Av något skäl har det varit mycket viktigt att placera gärningsmannen Engström på Sveavägens västra sida vid Grand någon gång strax efter klockan 23, och även om detta de facto starkt försvagar möjligheterna för honom att hinna i tid till mordplatsen. Var Engström på Sveavägens västra sida vid Grand i samband med att Palme kom ut från bion talar detta snarare för att Engström har alibi men trotts detta vill man av någon anledning ändå få dit honom. Det finns alltså mycket bristande logik i många resonemang.

    Det som också kanske är ännu mer unikt med Krister Peterssons Engströmlösning är att denna teori inte heller kräver att Engström skulle behöva upptäcka Palme vid Grand ungefär klockan 21. Så långt gick inte ens Holmér i sitt teoribygge. På detta sätt påminner lösningen om Anna Lindh-mordet där också Krister Petersson var åklagare.

    Alltnog, med detta som inledning tänkte jag stanna upp en stund kring den Grandman som flygledaren ser vid Grand ungefär i tidsperioden 22:55-23:10. Det är vidare troligt att denna man är identisk med den man som vittnena Margareta S och Anneli K ser under delar av denna tidsperiod. Denna Grandman kan också vara identiskt med Mårtens Grandman men så behöver det inte vara.

    Vi alla, och oberoende vilken mordteori vi eventuellt kan ha, bör då vara relativt överens om att det vid 23-tiden fanns en man som mycket synligt exponerade sig vid Grands entré. Denne man vankar av och an utanför biografen och han väljer också att mycket ogenerat under ganska lång tid titta in genom glasdörrarna.

    Eftersom jag till yrket är ingenjör brukar jag vilja få lite struktur på saker och ting. Jag kan då göra analysen att denna Grandman kan vara något av bland annat följande åtta alternativ:

    1. En “Svensson”, dvs. någon som av en naturlig orsak står och väntar på sin fru, flickvän, dotter eller motsvarande.

    2. Någon oförarglig person som tidigare har sett Palme vid biografen och nu är allmänt nyfiken på honom (denne person kan möjligen också vara identisk med Mårtens Grandman).

    3. En ”skummis”, t.ex. någon kriminell som står och väntar på sin knarklangare som finns på biografen. Eller någon som vill spana och/eller ragga på ensamma kvinnliga biobesökare. Eller annat ”skumt” alternativ.

    4. Mördaren, dvs. samma person som senare skjuter Palme vid Dekorima.

    5. En medhjälpare till mördaren eller attentatsmännen och vars uppgift är att spana på Palme.

    6. En medhjälpare till mördaren och vars uppgift är att utröna om Palme har något livvaktsskydd utanför Grand eller med sig inne på Grand.

    7. En medhjälpare till mördaren och vars uppgift är att dra uppmärksamhet på sig, dvs. att avleda uppmärksamheten från andra attentatsmän eller andra aktiviteter.

    8. En medhjälpare i någon typ av ”övervakningsoperation” men som inte har med mordet att göra. Medhjälparens uppgift kan vara att ta reda på om Palme har livvakter och hur lätt det skulle vara att genomföra ett attentat.

    Men det finns säkert ytterligare möjliga alternativ som denna bloggs analytiska läsare kan kommentera. Låt oss dock för en stund försöka analyser just dessa åtta alternativ.

    När jag i tidigare blogginlägg talat om att Grandmannen kan vara ”brus” har jag främst avsett alternativen 1-3 ovan. Av dessa tycker jag då att nummer 3 (dvs. en ”skummis”) är mest sannolikt. Även 1 och 2 är möjliga men då denne Grandman under lång tid varit mycket uppmärksammad i press och etermedia borde en man enligt alternativ 1 eller 2 själv ha kontaktat polisen, men detta förutsätter kanske att någon oskyldig person enligt alternativ 1 också själv upplever sig som suspekt. En pappa som stått och väntat på sin tonårsdotter kanske inte känner igen sig i bilden av en man med en otäck och intensiv blick osv.

    Alternativ 4 (dvs. att Grandmannen är mördaren) – är det alternativ som Hans Ölvebro och Palmeutredningen drev under minst 10 år. Huvudspåret här har varit Christer Pettersson men via gärningsmannaprofilen har man också undersökt minst 100 andra möjliga kandidater. Denna teori har fortfarande många anhängare.

    Alternativ 5 (dvs. att Grandmannen är en medhjälpare till mördaren) har också anförts av många, jag tror Gunnar att du åtminstone till och från brukar tala om detta och då även i kombination med mötesscenariot.

    Alternativ 6 (dvs. en medhjälpare till mördaren och vars uppgift är att ta reda på om Palme har något livvaktsskydd) är en intressant idé som jag själv inte sett att någon diskuterat tidigare. Frågan om Palme har eller kommer att ha livvakter är viktig om man avser begå ett mord. I detta alternativ tänker man sig alltså att Grandmannens uppgift är att vara klart synlig och ”mystisk” samt dra uppmärksamheten till sig från de eventuella livvakterna.

    Alternativ 7 (dvs. en medhjälpare till mördaren och vars uppgift är att dra uppmärksamhet på sig, dvs. att avleda uppmärksamheten från andra attentatsmän eller andra aktiviteter) är snarligt alternativ 5 och 6, men denne Grandman har alltså till uppgift att få uppmärksamhet från så många som möjligt så att de verkliga attentatsmännen kan agera lite mer ostört på längre avstånd. Har mordet gått till på detta sätt måste man säga att attentatsmännen lyckats över förväntan, i över 30 års tid har utredningen varit fokuserad på något som alltså med detta alternativ varit det man skulle kunnat kalla ”fejkat brus”. Både alternativ 6 och 7 är förenliga med att en annan attentatsman skuggat Palme från den östra trottoaren.

    Alternativ 8 (dvs. medhjälpare i någon typ av ”övervakningsoperation” men som inte har med mordet att göra) nämnde jag i ett blogginlägg igår men detta är att betrakta som ett ”extremt skott från höften”. Att Grandmannen skulle vara någon som inte har med mordet att göra men som också skulle varit känd av Holmér är en mycket ”vild teori”, men den skulle i och för sig kunna förklara behovet av någon typ av mörkläggning och även varför Holmér var så ointresserad av Grandmannen.

    Ja, detta var mina åtta alternativ till att förklara Grandmannen. Kommentera gärna eller kom med egna ytterligare alternativ!

    1. Anders Fredric,

      Om man antar att fotografen Åke M från Tennstopet hörde riktigt, skulle det sålla bort många scenarion men inte specifikt bland dina grandmän. Men vad skall man säga om oskyldig övervakning och hans iakttagelse? Lugnet i rösten skulle kanske stämma både med oskuld (kombinerad med okunskap om vad som verkligen hänt) och kylig ondska (kombinerad med vetskap), men för att han skulle ha hört en oskyldig avrapportering fordras det att övningen hade ett totalt misslyckande som en möjlig utgång och det var vad rollspelet hade slutat med. Kan de gå till så?

      Ölvebro menade ju att de synliga walkie-talkies visade att radiokommunikanterna inte var professionella. Det är lite ironiskt att argumentera för att synligt walkie-talkie-talande inte kan ha ingått i en mordkomplott: den skulle ha varit diskretare. Men skulle inte deltagarna i en säpo- eller Stay Behind-övning betett sig professionellt? Skulle de viftat med sina apparater bara för att det var en övning – vad är det då för övning? Var sekretess inte en del av övningen även om syftet var gott?

      Om man vill förklara det klumpiga i synligt walkie-talkie-talande får man tänka sig ett nätverk som saknade professionalitet, hur mycket eller lite inblandade de nu var. Men vad menas med diskretion i detta sammanhang? Antennerna kunde de inte dölja och om de ville se Palmes rörelser kunde de inte gömma sig bakom byggnader. Ulla S-L:s walkie-talkie-man på perrongen verkar ha varit ganska diskret: det var väl från perrongen han behövde kommunicera – det var inget klumpigt val?

      1. Hej PJ,

        Ja, “icke-diskreta” personer med walkie-talkies som inte är identifierade är svårförklarade men min huvudhypotes har varit att de inte har med mordet att göra, dvs. att detta är den typ av ”brus” som kan förekomma en fredagskväll i Stockholm.

        Däremot är flygledarens Grandman lite av ett mysterium. Om denne person inte är mördaren – något som bl.a. verkar osannolikt med tanke på den kontrollerade kylighet som finns på mordplatsen – är förmodligen även Grandmannen ”brus” av något slag.

        Men som jag var inne på i några av mina alternativ kan denne indiskrete Grandman istället vara en del av en mindre attentatsgrupp. Mitt alternativ 6 gick t.ex. ut på att Grandmannens uppgift var att exponera sig tydligt för att få eventuella livvakter att reagera. Om då de potentiella livvakterna på något sätt agerat mot denna person hade man avbrutit operationen.

        Grandmannen kan i detta alternativ dessutom ha varit lite halvt maskerad i töntiga skidkläder från 50-talet, någon typ av konstig keps/mössa samt glasögon; hans klädsel kunde vara till för att väcka uppmärksamhet. Eller var kläderna valda för att de skulle kunna kastas direkt efter uppfyllt uppdrag och inte skulle gå att i efterhand sammankopplas med Grandmannen.

        Om flygledarens Grandman dessutom var identisk med Mårtens dito kunde attentatsgruppen vara tämligen säker på att Palme inte hade livvakter när han tillsammans med sin fru gående lämnade Grand (och en annan attentatsman kunde genomföra en diskret skuggning från Sveavägens östra trottoar). Ja, det går att spekulera kring mycket.

        1. Anders Fredric:

          Jag tycker det är svårsmält att bortförklara WT-observationerna som ”brus” när dels SÄPO, i en rapport kort efter mordet, konstaterat att Palme sannolikt var övervakad och dels palmeutredningen själva, för några år sedan i en rapport om WT-observationer, konstaterat att Palme sannolikt var övervakad av personer med WT.

          Dessutom vill jag tillägga att jag tycker diskussionen om professionalitet i sammanhanget att om en WT syns så är personen ej ett proffs. Utrustningen som de här personerna haft att hantera har ju varit så pass stor och otymplig (som den var på den tiden) att det blir svårt att göra sig helt ”osynlig” eller omärkbar i alla sammanhang om man samtidigt förväntas kommunicera i utrustningen (vilket är ett rimligt antagande). Snarare är det väl avsaknad av mer diskret apparatur som indikerar att personerna förmodligen inte var från en myndighet. De använde vad som stod till buds helt enkelt.

          Man kan förvisso tänka sig att det hade ett annat uppdrag än Palme, men då måste det väl röra sig om århundradets slump. Och slumpen ska väl ogillas? Dessutom, om de var där men i annat sammanhang än Palme, då borde väl någon av dessa herrar, dryga 30 år senare, kunna berätta om sina förehavanden? Istället är det tyst som graven.

          1. Enligt Lars Borgnäs och Tomas Breskys reportage (Ulla S-L, Thomas P) var apparaturen snarare av den typ säpo och underrättelsetjänsterna hade.

            1. PJ:

              Givet den mängd observationer av olika typer av WT:s som gjorts så anser jag det vara svårt att hävda att all utrustning varit av sådan sort som en viss organisation använder. Vi har ju trots allt inga bilder att bedöma det utifrån, utan endast olika personers försök att beskriva dessa apparater, där de flesta av dessa vittnen inte hade någon specifik kunskap om just WT:s.

              Vad jag menar är att det går inte att dra några säkra slutsatser om dessa individer och deras skicklighet, enbart utifrån att apparaterna var synliga för vissa vittnen.

              1. Adam,

                Vem sade all utrustning? Det var två exempel.

                Vittnena behövde inte ha kunskap men beskrev detaljer om antennerna bl a som kunde differentiera, menades det.

                Det sista håller jag med om.

          2. Hej Adam,

            Ja, jag håller med om att WT-observationerna är svårförklarade. Detta har också Palmeutredningen i perioder ansett.

            Men det kan finnas mycket både laglig och olaglig verksamhet som är att betrakta som ”ljusskygg” och som definitivt inte var lämplig att avslöja eller lät sig avslöjas. Om t.ex. någon del av Stay-behind hade övat samband med radioutrustning var det hemliga inte att vissa personer visade sig på stan, det hemliga var istället att det fanns en organisation som just var av typ Stay-behind. I dessa fall kanske det inte var läge att delta i ”öppna polisförhör” som riskerade att bli offentliga på sikt osv. När jag talar om ”brus” är alltså även denna typ av möjligheter inkluderade, dvs. något som kan ha funnits men som inte har haft något med mordet att göra.

            1. Man måste om inte tolka så i alla fall beakta lokaliseringen av och tidpunkterna för walkie-talkie-iakttagelserna.

              Jörgen Almblad (i reportage av Borgnäs) gav sin syn: ”Man måste ha en hypotes. Min hypotes är att bostaden inte var avlyssnad. Walkie-talkies sågs bara runt mordplatsen. Ingen visste att Palme skulle vara där. De iakttogs inte över hela Stockholm. Alltså kan de inte ha haft med mordet att göra.” Fritt citerat ur minnet.

              Jag överdriver inte. Detta är Petersson- eller nästan Olvebro-logik.

              Men om Stay behind utgjorde brus den kvällen, varför brusade de enbart runt mordplatsen och varför upphörde bruset under den tid filmen pågick för att återupptas just som de sista Don Giovanni-tonerna klingade ut till den rullande rollistan?

              1. PJ (och kanske även Anders Fredric):

                Värt att notera att WT inte endast syntes runt mordplatsen. Det finns ju även observationer i Gamla stan och runt dess tunnelbanestationen. Dessutom, om vi nu ska lita på Robert Gustafsson, så säger han att han observerade WT norr om Grand och vid Rådmansgatans tunnelbanestation efter bioföreställningens slut. D.v.s. indikationen är att det fanns en nätliknande bevakning av Palme, som i så fall innebär att man inte visste var Palme skulle ta vägen. Man fångade helt enkelt upp honom i den riktning han rörde sig.

                Om det sedan endast rörde sig om bevakning, eller om det även var ett deltagande i ett attentat kan vi såklart inte veta. Det finns ju även vittnesmål som pekar på att det kan ha varit tänkt som endast en bevakning, men att en individ i bevakningsgruppen tog ett eget initiativ och sköt Palme.

                1. Ingen oenighet med mig där, Adam! Almblad kanske också nämnde bostaden – mitt slarv med det fria citatet. Lägg till Rådmansgatans tunnelbanestation, vilket ju bara stärker att övervakningen gällde Palme, om man startar med det. Och man vet ju nu att Palme enligt säpo var övervakad.

                  Men sedan blir jag mycket nyfiken: ”Det finns ju även vittnesmål som pekar på att det kan ha varit tänkt som endast en bevakning, men att en individ i bevakningsgruppen tog ett eget initiativ och sköt Palme.” Resonemanget känner jag väl till men vittnesmål – det vore oerhört viktigt att få veta mer om.

                    1. Hjärtligt tack, Adam. Det va’ som…Finns invändningar mot detta?

            2. Anders Fredric:

              Absolut, det kan vara så att dessa personer tillhörde en känslig organisation, likt Stay Behind, som inte fick komma till allmän kännedom 1986. Men det är där jag menar att det drygt 30 år senare inte har en relevans att vilja mörka om Stay Behind (eller motsvarande) som organisation, i och med att den numera är känd och inte relevant som organisation längre (åtminstone inte i sådan utformning som den hade 1986). Enda anledningen till att fortsätta mörka är ju i så fall att personer ur organisationen var inblandad i mordet.

              1. Adam,

                Ja, visst. En period på 30 år kan tyckas vara lång, men t.ex. DC3-affären visar att det ibland krävs 50 år för att saker ska tränga upp till ytan. En annan orsak kan vara att strukturer som Stay-behind och dess eventuella efterföljare aldrig upphört att existera.

              2. Dryga 30 år är ingen lång tid i de här sammanhangen. Det kan nog finnas många olika skäl till att det är känsligt för nutida makthavare att rota i Stay Behind, inklusive dagens spända relationer till Ryssland. Det behöver inte alls ha med Palmemordet att göra.

                Man ska ju betänka att försvarssekretess på underrättelseområdet gäller i hela 95 år. Det var 2015 som sekretesstiden förlängdes. Tidigare var det 70 år. Det är också lätt att inse varför detta skedde. Mängder av hemliga dokument från 1945 och framåt riskerade att bli offentliga.

                Det finns kanske många som tror att vi fått veta det mesta om hemlighetsmakeriet på till exempel 1950-talet, men så är det inte alls. Det finns till exempel fortfarande handlingar som rör nedskjutningen av DC- 3:an 1952 (Catalinaaffären) som inte är avhemligade. Motiveringen är den vanliga: ett offentliggörande skulle medföra allvarliga men för rikets säkerhet.

                1. Det var Anders Jallai och hans dykar-team som lokaliserade vraket av DC-3:an – öster Gotska Sandön?

                  1. 55 km öster om Fårö. Anders Jallai lyckades få ut en del känsliga handlingar genom ett förbiseende från FRA:s sida. Men det finns mera, vilket Jallai också vet.

                    1. Hej Mikael B!

                      Ämnet den försvunna DC-3: an

                      Jag vet att du är kunnig och allmänbildad, sedan tidigare. Jag vill bara påpeka att det är antal distansminuter mellan Fårö och Gotska Sandön.

                      Dessa rader handlar bl a om Alvar Älmeberg, han ingick i DC- 3:ans, besättning finns att läsa på Wikipedia. Sonen Roger Älmeberg, är journalist, han har skrivit om DC-3:an.

                      Planet återfanns genom försorg av en privat efterforskningsexpedition som leddes av dykaren och den tidigare stridspiloten Anders Jallai den 10 juni 2003.[8] Vraket låg på 120 meters djup, 55 kilometer öster om Gotska Sandön.[7] I december 2003 identifierade Rikskriminalen Älmebergs kvarlevor.[9] Flygplansvraket bärgades 18-19 mars 2004.[10]

                      .P.S: Vad tycker du om Anders Jallais böcker, till exempel Landsförrädaren?

                    2. Kim,
                      Du har rätt i att Gotska Sandön är en bättre referens:
                      http://www.justus2.se/flyg/radiofyrar/NDB_DC3an_1952/NDB_DC3an_1952.htm

                      Jag har bara läst någon enstaka av Jallais böcker. Landsförrädaren är inte en av dem, men jag är ändå hyfsat insatt i hans teorier. Rent allmänt tycker jag att han är på tok för konspiratorisk. Ifråga om Palmemordet tror jag dessutom att han är helt ute och cyklar, oavsett vilken av hans teorier man väljer.

                2. Allt som rör ”Stay Behind” (organisationen hette förmodligen inte så, det verkar vara en medieanka) är fortfarande sekretessbelagt, vare sig det sätts i samband med Olof Palme eller inte. Lite har kommit ut i medierna, men regeringen har ju inte släppt en rad frivilligt. Den som är intresserad får läsa det som skrivits av exempelvis Wilhelm Agrell, Mikael Holmström och i diverse SOU:er.

                  Orsaken till att sådana saker hemlighålls långt bortom vad som verkar vara bäst-före-datum är nog mycket sällan att man försöker dölja statsministermord, utan att det är så man gör med underrättelsematerial. Spioneri handlar om att lägga pussel, även med gamla uppgifter. Genom att hemlighålla även små och meningslösa bitar försvårar du jakten på de viktiga bitar som passar ihop med dem. All information om hur den hemliga apparaten har fungerat kan dessutom användas instrumentellt av en motståndare, även om den inte i sig är så känslig, exempelvis för att skapa trovärdig desinformation eller underlätta infiltration.

                  Sannolikt finns en ”Stay Behind”-liknande verksamhet även idag. Antingen för att den aldrig riktigt lades ner eller för att den återstartats senare, exempelvis i samband med att Sverige nyligen återupptog totalförsvarsplaneringen. Jag gissar att det första de ansvariga gör vid återstart av en sådan verksamhet, vars funktionssätt man ju inte kan läsa sig till eller köpa på öppen marknad, är att se vilka delar av den gamla apparaten som går att återskapa eller kopiera eller inspireras av. Alltså vill man på inga villkor rikta ljuset mot hur det fungerade tidigare eller vilka som var inblandade. Därför sitter hemligstämplarna hårt som berget.

                  På motsatt sätt så har givetvis Lede Fi själv all anledning att uppmuntra kontroverser kring sådana uppgifter, för att attrahera medierna och skapa krav på öppnade arkiv och undersökningar som tvingar upp informationen i ljuset.

                  1. Det speciella problemet med det svenska Stay Behindnätverket är att allt som gäller dess existens fortfarande hemlighålls mer än vad som gäller i flera andra länder. I Italien, Schweiz och Belgien har det genomförts parlamentariska utredningar om den inhemska Stay Behindverksamheten. I Norge blev existensen av ett hemligt Stay Behindnätverk offentligt känd sedan polisen 1978 slagit till mot en illegal spritfabrik med kopplingar till skeppsredaren Hans Otto Meyer. Tillslaget ledde till ett ännu mer dramatiskt fynd: ett gigantiskt vapenlager inrymt i en hemlig bunker under Meyers storslagna villa nära Vigelandsparken i Oslo. Där fanns bland annat pansarvärnsraketer, eldkastare, maskingevär och avancerade vapen med ljuddämpare.

                    Såväl försvarsmakten som underrättelsetjänsten nekade till att han något med vapenlagret att göra. Polisen tyckte sig ha en stor brottsutredning framför sig: Meyer verkade ha skaffat utrustning för en egen privatarmé.

                    Till sist erkände olika myndigheter. vapnen tillhörde försvarsmakten och det hela var en del i uppbygget av en hemlig armé.

                    Vid det laget gick det inte att stoppa allt under mattan: Meyer blev åtalad och dömd, men inte för vapenlagret utan bara för olovlig sprittillverkning. Han fick 60 dagars fängelse. Men från den tiden var det känt i Norge att det fanns ett Stay Behindnätverk som byggts upp utanför alla normala politiska kanaler.

                    Någon liknande skräll kom inte i Sverige. Och svenska myndigheter har visat ett totalt och aktivt ointresse för att utreda vad som pågått här. En välvillig tolkning är förstås den som du presenterar, Madam. Men problemet med hemliga strukturer av det här slaget är bland annat att de drar till sig speciella sorters personer och att de personerna får ett mycket stort utrymme att göra sina egna tolkningar av vad som är i nationens intresse. Bakom sig har de samtidigt stora ekonomiska resurser och mäktiga politiska krafter. Allt detta bygger upp en kultur där tigandet och ljugandet och den interna sammanhållningen skapar utrymme för en stat i staten, mer eller mindre oåtkomlig för granskning från alla som inte befinner sig på insidan.

                    Det är förstås fullt möjligt att ha åsikten att den här typen av företeelser aldrig bör utredas därför att det skulle gagna olika typer av fiender till landet. Men jag tror att det är en mycket farlig inställning.

                    1. Hej Gunnar,
                      Att det eventuellt finns eller har funnits ”hemliga strukturer” är inte samma sak som att detta skulle vara bra eller att man stödjer denna förekomst. Att det eventuellt även har funnits hemliga strukturer som inte har utretts (på ett normalt sätt) är heller inte samma sak som man tycker att detta skulle vara bra. Det är viktigt att skilja på dessa två frågor.

                      Samma sak gäller för övrigt militära transporter på Estonia. Det är klarlagt att det vid åtminstone några tillfällen innan förlisningen hade förekommit militära transporter på Estonia, men det är inte samma sak om att svenska staten ägnade sig åt smuggling. I juridisk mening var dessa transporter helt lagliga men sedan är det en helt annan fråga om det var lämpligt att staten utsatte civila medborgare för den risk det innebar att transportera känslig militär utrustning på ett civilt passagerarfartyg.

                    2. Madam, Gunnar:

                      Vad som också är relevant gällande Stay Behind och dess eventuella koppling till mordet på Olof Palme är att de dokument som berör Stay Behind bland palmeutredningens handlingar, har sekretessbelagts enligt OSL 35 kap. 1 §. D.v.s. det är sekretessbelagt rörande den enskildes (i det här fallet den som förhörs eller omnämns i förhöret) personliga och/eller ekonomiska förhållanden. Det har alltså inte att göra med någon sekretess som rör rikets säkerhet.

                      I övrigt så instämmer jag i Gunnars bedömning rörande Stay Behind (eller vad nu dess verkliga namn är).

  34. Nog borde Holmer vetat bra mycket om motivet. Att komma med spontana uttalanden som/ Skaka Sverige i sina grundvalar om mordet skulle blir löst säger man inte, om man inte vet bra mycket mer. I KU. försökte man pressa Holmer om detta sitt uttalande utan att få något som helst svar. Varken SE. eller C. Pettersson skulle väl knappast ha skakat Sverige i sina grundvalar. Om Olof hade gjort ett politiskt klavertramp av stora mått, hade han ju alltid kunnat avgå och skylla på exempelvis, hälsoskäl.

    1. Niklas B: Nu tror jag du drar alldeles för stora växlar på Holmérs ord. Han var känd för att tycka om att höras och synas. Det var bl.a. därför han höll presskonferensen där han demonstrativt håller upp två en Magnum .357-revolvrar i pekfingrarna och det var därför han lät Viggen-plan flyga över Stockholm med värmekamera.

  35. JO Teo, Man vet ju varken ut eller in när man skall tolka ”hala ålar” som Holmer. Behöver inte söka länge förrän man hittar sådant i utredningsmaterialet som ger oss orsaker till misstänksamhet och spekulation i Palmemordet. Holmer borde nog ha förklarat sitt uttalande i KU. Det är ju sedan upp till var och en hur man tolkar detta uttalande, längre kommer man tyvärr inte. Vi har ju ändå flera saker som man kan tänka som substans till detta uttalande, Olof som medlare i Iran Irak konflikten, förhållandet till Ryssland, Sydafrika, ubåtar, vapenhandel, spionage, iden om löntagarfondernas död, med mera. Ruta ett gäller dock fortfarande.

    1. Niklas B: Ungefär så. Förutom att han var en maktspelare med partiboken i hand så grundar sig min skepsis mot Holmér också i att han inte var någon polis i normal eller egentlig mening, och jag tror inte att man ska göra ett alltför stort nummer av hans chefsskap på RPS/Säk heller. Det rörde sig om i första hand om administrativa, snarare än operativa, befattningar.

  36. Teo, Tycker nog att vi har ganska samsyn på Holmer som utredare. Partiet ville nog ha en lättstyrd marionett där man lätt kunde dra i de rätta trådarna och styra Palmeutredningen i den önskade riktningen och så att inget offentligt skulle komma ut som skulle skada Sverige. Holmer kunde dock ha fått viss information i ett tidigt skede från ex.v. LP:e om motivet till mordet, därför då det förhastade uttalandet.

  37. En fråga till Lasse och Gunnar:

    Nu har det snart gått ett år sedan den speciella presskonferensen. Hur länge tror ni det dröjer tills KP eller HM ställer upp igen för längre intervjuer? Kommer dom aldrig göra det? Vad har ni fått för svar från dom, när ni under året bett om kommentarer eller svar på frågor som framkommit efter den 10/6 2020?(Då tänker jag inte på de frågor som de svarade på direkt efter presskonferensen.)

    1. Jag talade nyss med Krister Petersson för att få svar på om han önskade medverka här på bloggen med anledning av första avsnittet av min artikelserie om Thomas Pettersson (första avsnittet handlar ju rätt mycket om Krister Petersson). Det önskade han inte. Jag flaggade för att jag gärna intervjuar honom vid ett senare tillfälle och fick inte ett direkt nej. Hans Melander och andra i Palmegruppen ska jag försöka intervjua lite längre fram när jag kommit lite längre i arbetet på min nästa bok.

      1. Tack Gunnar.
        Jag beundrar din ihärdighet! Ju mer tiden går hoppas jag de blir mer tillgängliga.

      2. Jag tycker också det skulle vara intressant om du kunde intervjua Daniel Suhonen igen. I din bok Konspiration Olof Palme uttryckte han sig så här:

        ”… Men det är väldigt praktiskt att placera honom i Dekorimahörnan och hänvisa till LP, eftersom han då ställer sig i vägen för alla andra alternativ.”

        (Hela avsnittet på sid 69-70 är värt att återigen fundera på och kan generera uppföljande frågor.)

        Känns lösningsförslaget igen? CP blev ett lämpligt bondeoffer, för han kunde ju inte rundas.

        1. Ja, det där låter intressant Erik. Det var väl Daniel som gick ut tydligast innan den 10/6 och hade säkra belägg för att de skulle presenter Syd Afrika spåret på presskonferensen. Han pudlade ju efteråt.
          Jag måste bara få lyfta en annan fråga som LOL lovat att svara på.
          Jag kan inte släppa Vapensamlarens yngsta dotter F.
          Nu ställer jag frågan till alla på bloggen. Varför ger hon den berättelse som hon gör kring vad hon gjorde den 28/2 1986. Att hon var på samma bio som makarna Palme och dessutom passerade mordplatsen några minuter före skotten. Jag vägrar att tro på slumpen här att hon skulle varit så nära händelsernas centrum. Hon hade ju en nära relation till Stig? Varför ljuger hon om det här eller vill hon bara vara där och blandar ihop allting? Lasse har lovat svara på det här. Har du någon åsikt om det här Gunnar?

          1. Calle,
            Här skulle jag vilja ställa ett par motfrågor. Vilka uppgifter har du hittat i materialet som styrker hennes berättelse? Finns det inte tvärtom, mot bakgrund av de kontroller som gjorts, en del som tyder på att det hela inte kan stämma?

              1. Minnet är en besynnerlig sak, och minnesforskare är väl medvetna om att vi kan gå omkring med upplevda minnesbilder som helt enkelt inte stämmer med vad som faktiskt hänt. Även när en berättelse som ska vara självupplevd framstår som osannolik har vi därför anledning att vara försiktiga med slutsatser vad gäller om uppgiftslämnaren medvetet hittat på saker.

              2. Calle. Vad är det hon skulle hitta på? När jag läser det är det ju en helt vanlig berättelse. Sorgligt att hon skulle behöva bli förhörd så hennes familj med blir uthängd. Dessa poliser…

                1. Carita

                  Jag gillar dig och dina inlägg. Alltid spännande när du berättar om alla anonyma brev.
                  Har full förståelse för att du har empati och sympati för Stigs exfru och alla förhören poliserna gjorde där. Men när det gäller vapensamlarens dotter F, så rör det väl sig bara om två förhör. Det tycker jag inte är något övertramp av polisen. Den äldre dottern U medverkade till och med i Lasse Lampers dokumentär och har väl heller inte blivit förhörd många gånger.
                  Jag lutar nog mer mot att hon blandar ihop sina minnen från denna mordnatt. Ändå lite märkligt eftersom en god vän till henne(Stig) verkligen var i händelsernas centrum denna kväll.

                  1. Calle. Aha. Alltså hon skulle inte varit på bion?
                    Det som jag inte gillar är allt annat hon måste berätta som vi nu ser. Om familjen.

          2. Filippa tyckte om Stig och ville att polisen skulle få veta att hon inte såg Stig på Grand, Sveavägen och Dekorima den kvällen.

          3. Detta får mig att tänka på hur omöjligt det känns att SE skulle ha stått och spanat vid Grand. Han måste ha haft stort kontaktnät (som fd politiker och var en utåtriktad person) och därmed väldigt stor risk att någon skulle känna igen honom där.

        1. Tack för påminnelse om detta. Jag hoppas att Krister Petersson kommer att ställa upp på en intervju längre fram under året, jag jobbar med en ny bok och skulle behöva fråga honom om ett antal saker. Dina frågor är noterade. Om du (och andra som följer bloggen) har frågor ni vill ha förmedlade till KP kan ni antingen posta kommentarer om saken eller maila mig direkt: gunnar@gunnarwall.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.