Filterspanarnas älsklingshypotes – och ett spår som de inte har koll på

Jann Turner, en sydafrikansk filmare, fick som ung flicka se sin far bli mördad av apartheidregimens agenter. En av de ansvariga för det omfattande dödandet var Eugene de Kock (till höger). 1996, efter rasistregimens fall, dömdes han till två livstidsstraff plus 212 års fängelse. Året efter träffade hon honom i fängelset och fann en djupt ångerfull man. De Kock var också den som skapade internationella rubriker då han i samband med sin rättegång pekat ut Sydafrika och Craig Williamson för att ligga bakom Palmemordet. Men vad vet Thomas Pettersson och Mattias Göransson om Eugene de Kock? FOTO: George Hallett, public domain.

---

I FÖRRA AVSNITTET AV DENNA artikelserie lämnade vi Thomas Pettersson och Mattias Göransson sedan de försökt rikta misstankar mot Stig Engström för hans olika uttalanden under lördagen den 1 mars 1986, dagen efter Palmemordet.

Vi tittar alltså på ett avsnitt i en podd som producerats av tidskriften Filter och där Pettersson och Göransson haft ambitionen att visa hur Stig Engström metodiskt och steg för steg lanserat en hel serie lögner för att dölja att det var han som mördade Olof Palme.

---

Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 4

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det första avsnittet tog jag särskilt upp:

• hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
• hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
• och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I det andra avsnittet tog jag upp vad som var nytt i den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren.

I det tredje avsnittet började jag granska Filterpodden avsnitt 24 där Thomas Pettersson och Filters chefredaktör Mattias Göransson tillsammans presenterar ett ovanligt långtgående resonemang som går ut på att Stig Engström inte bara mördade Palme utan att han också metodiskt och strategiskt dolde sitt brott genom en serie komplicerade lögner.

I detta fjärde och sista avsnitt avslutar jag min granskning av TP:s och MG:s samtal i Filterpodden.

---

Vad händer när lördagen är förbi? Enligt Thomas Pettersson och Mattias Göransson är det snart dags för nästa led i vad de ser som Stig Engströms sinnrikt uttänkta men ständigt föränderliga serie av lögner.

De menar att det hela utlöses av att Palmeutredarna får kontakt med Yvonne N, vittnet som sett en springande man på Brunkebergsåsen.

Genom Lars J:s vittnesmål har polisen tidigt fått veta att denne träffat ett par ovanför trappan och att detta par alldeles innan mött en person som tycks vara gärningsmannen. Polisen går ut i media för att få kontakt med dessa två vittnen. Och Yvonne, som är den som egentligen sett något, hör av sig till utredarna. Hon förhörs på söndagseftermiddagen. Det är då hon berättar om den springande mannen i mörk rock och med en väska i handen.

Det här kommer snart ut i nyhetsmedia.

I Filterjournalisternas värld har Stig Engström nu fått reda på att ett vittne gått till polisen och informerat om att hon sett hans flykt uppe på åsen. Han inser därmed att han riskerar att bli avslöjad.

Thomas Pettersson: ”Så att som jag ser det så har han ett antal anledningar att ta sig tillbaks till Skandia på måndag även om han då har en planerad skidresa. Och en… kanske den viktigaste… ja, vi kommer tillbaka till vad som är det viktigaste, är just det här att han faktiskt då, att han när han kommer till Skandia säger att han springer efter gärningsmannen.” (Filterpodden # 24, c:a 36:00 in i sändningen.)

Thomas P säger att Engström denna dag på Skandia till och med hävdar att han sprang uppför trapporna och korsade Malmskillnadsgatan i sin jakt på mördaren.

”Och det här är ju ett markant brott då från den första historien. Men som jag ser det så är det ju för att möta uppgifterna från [Yvonne N] och kunna förklara dem med: ’Javisst, det var jag, jag sprang efter gärningsmannen, det är inte jag som är gärningsmannen’.” (C:a 36:52 in i sändningen.)

Problemet är bara, som vi varit inne på tidigare, att Stig Engström med all sannolikhet inte var på Skandia under måndagen.

Och kan inte TP och MG visa att Engström var där den dagen så faller ju fullständigt deras resonemang om hans snabba aktion för att blanda bort korten.

Hur tydlig kan Engström ha varit?

Vi kan förstås ändå fråga oss: kan Engström vid andra tillfällen ha sagt att han förföljde gärningsmannen?

Ja, han kan definitivt ha uttryckt sig så att det varit möjligt att tolka honom på det sättet i alla fall. I första förhöret med hans före detta hustru beskriver hon sina minnesbilder av vad han berättat för henne sedan han kommit hem på natten. I protokollet står det bland annat:

”Stig hade berättat för {exhustruns namn] att Lisbet hade sagt till Stig ‘han sprang åt det hållet’. Stig berättade att han sprang in på Tunnelgatan. /…/ [Exhustruns namn] tillfrågas om Stig, på natten när han kommit hem, berättat för henne att syftet med att springa in i gränden var att leta efter skytten och hon svarade ja.”

Förhöret är hållet mer än 30 år efter händelsen. Och nyanserna i det försvinner dessutom eftersom det är utformat som en sammanfattning, inte som en utskrift av en inspelning. Inte desto mindre visar det att den före detta hustrun i alla fall i efterhand är av uppfattningen att Engström sagt att han gett sig iväg efter gärningsmannen. Det framgår av protokollet att hon säger att han bara gett sig in så långt som till Luntmakargatan innan han vände, vilket ju är hans egen kända version. Och det framgår också att han sagt att han gett sig iväg först sedan han talat med Lisbeth, vilket också anknyter till vad vi säkert vet att han sagt. Exfruns bild är alltså inte att han var hack i häl efter en hastigt flyende mördare och inte heller att han gjorde en särskilt lång utflykt. Inte desto mindre förmedlar hon bilden av att hennes man sprang efter gärningsmannen, inte efter några poliser.

Det här illustrerar att det är rimligt att tro att Engström ibland kan ha berättat sin historia så att lyssnaren fick intryck av att han rusade in i gränden efter mördaren, inte bara att han gav sig iväg i samma riktning som mördaren.

Behöver det ligga en kalkylerad och avsiktlig lögn från Engströms sida bakom det? Det är väl ändå mindre troligt, eftersom han var så tydlig mot både polisen och journalister – och även i rättegångarna – med att det var för att försöka ge information till poliserna som han sprungit.

Vad kan i så fall orsaken ha varit till att det ändå kunde bli fel? Jag föreställer mig att det rört sig om en kombination av två saker: vad Engström valde att betona och vad hans lyssnare tyckte sig komma ihåg av vad han sagt.

När Engström skulle väcka intresse hos hustrun, arbetskamrater och andra är det ganska givet att han tydligt tog upp att han talat med Lisbeth (spännande) och att han som ansvarsfull medborgare gett sig in i den gränd som mördaren flytt in i lite tidigare (också spännande). Att han glömt lämna en uppgift om täckjackan och gjorde ett misslyckat försök att få tag i poliserna för att berätta det var ju inte lika spännande och det är föga överraskande om det fick en mer undanskymd plats i berättelsen. Och om Engström kunde tona ner sådant som var mindre dramatiskt tacksamt så kan man lätt föreställa sig att hans lyssnare inte tog in det eller glömde det efteråt.

Som jag tidigare berättat om talade jag nyligen med Fredrik Thelin som gjorde praktik på Skandia vid tiden för mordet. Engström var hans handledare. Fredrik sa till mig att han kommer ihåg att Engström sagt att han sprungit efter mördaren, det vill säga åt det håll som mördaren försvann – men han var lika tydlig med att han inte alls kommer ihåg att Engström direkt skulle ha gett uttryck för att han jagat mördaren. Inte heller kunde Fredrik påminna sig att Engström skulle ha sagt att han sprungit upp på åsen.

TP och MG är dock inte intresserade av sådant som möjliga otydligheter och missförstånd. Deras tes är att Engström tog sig till Skandia måndagen den 3 mars för att lansera en berättelse om att han jagat gärningsmannen och att han därför kan ha blivit sedd uppe på Brunkebergsåsen. Och syftet med att plantera denna nya falska berättelse från Engströms sida skulle alltså ha varit att förminska betydelsen av Yvonne N:s nu offentligt kända vittnesmål om den springande mannen på David Bagares gata. Engström hade enligt Filterjournalisterna försökt att plantera budskapet: visst, det var honom Yvonne sett. Men han hade varit där i ett legitimt sammanhang – för att fånga in mördaren.

Problemet är bara att TP och MG inte har kunnat presentera någon som helst rimlig bevisning för att Engström varit på Skandia den 3 mars och inte heller att han – då eller vid annat tillfälle – sagt att han sprungit uppför trapporna.

Låt oss gå tillbaka till förutsättningarna för Filterjournalisternas tankekonstruktion, att Engström skulle ha insett att han måste göra om sin historia för att inte bli avslöjad.

Deras version går alltså ut på att plötsligt – under söndagen – låter all rapportering om mordet på ett sätt som direkt pekar ut Engström.

Mattias Göransson säger att allt nu handlar om ”mörk rock, förmodligen keps och det är dessutom den här lilla handledsväskan”. Han betonar särskilt: ”Och dessutom slutar man säga täckjacka om mördaren.” (33:28.)

Att uppgifter om en handledsväska verkligen är ute i någon sorts nyhetsmedier den 2 mars skulle behöva beläggas. Såväl morgon- som kvällstidningar är redan tryckta när Yvonne N hörs, så det skulle i så fall vara någonstans i etermedia.

Men det är kanske mindre troligt. Protokollet från denna dags förhör med Yvonne innehåller nämligen inte ordet handledsväska. Först i ett nytt förhör med henne två dagar senare säger hon att väskan påminde om en handledsväska men tillägger att hon inte såg någon rem.

Om vi går tillbaka till den någorlunda lättåtkomliga nyhetsrapportering som följer på det första förhöret med Yvonne kan vi konstatera att Dagens Nyheter på måndagsmorgonen den 3 mars har en text om att en kvinna i sällskap med en man sett en springande man med en bagliknande väska. Mannen hade enligt DN-artikeln haft en lång eller halvlång rock eller jacka. Det hela är som synes en rätt allmän beskrivning och knappast något som kan ha fört tankarna till Engström.

Och i samma tidning – alltså DN den 3 mars – står för övrigt något annat som definitivt inte alls går att koppla ihop med Stig Engström. Där heter det nämligen att Hans Holmér dragit slutsatsen att mördaren följde efter paret Palme från deras bostad i Gamla Stan.

Mattias Göranssons påstående att nyhetsmedia nu slutat att använda ordet täckjacka i samband med mördarens signalement är inte heller riktigt. Låt oss bara ta upp ett enda men ett nog så tydligt exempel. Den 6 mars har Dagens Nyheter en artikel med rubriken: ”Palmes son såg mördaren”.

Den handlar om Mårten Palmes observation vid Grand och där står att Mårten berättat att mannen ”bar en mörk täckjacka och en ’bullig’keps”. Tidningen skriver också: ”Signalementet stämmer relativt bra överens med övriga vittnens beskrivning av mördaren”.

Engström hade, som vi vet, varken någon täckjacka eller en keps som kan beskrivas som bullig. (Och den överensstämmelse i signalement som skulle finnas mellan Mårtens uppgifter och vittnesmålen från mordplatsen rent allmänt gäller i vilket fall inte uppgiften om en keps, vare sig bullig eller inte. Av alla Dekorimavittnena är det bara ett, Lars J, som talar om en keps. )

Sedan Filterjournalisterna ansett att de lyckats etablera sin teori om att Engström planterade en ny falsk vittnesberättelse sedan han varit på vippen att bli avslöjad släpper de i alla fall iväg honom på fjällsemester:

MG: ”Måndagen är färdig, han åker skidor. Han drar till Idre.”

TP: ”Han drar till Idre.”

MG: ”Han lämnar Stockholm lugn och fin, kanske inte lugn och fin men han kan dra från det här jobbiga stället.” (C:a 42:35.)

Låt oss bara påminna oss att det hittills inte finns några som helst bevis som kullkastar det som Engström själv förmedlade i polisförhör – att avresan till Idre på grund av mordet fick flyttas från lördagen till söndagen. Det är också vad hans före detta hustru förklarade för polisen när hon hördes för första gången 2017. De kom iväg en dag försenade, inte mer.

”Nånting på tisdagen ändrar spelplanen igen”

Filterspanarna fortsätter dock obekymrat att konstruera sin egen berättelse om den ruskige Skandiatjänstemannen och hans ständigt föränderliga lögner.

Mattias Göransson säger nu att det ”händer nånting på tisdagen som ändrar spelplanen igen”.

Han syftar på att det är den dagen som Lars J träder fram i nyhetsmedia som mannen som förföljde mördaren uppför trapporna. Tidigare hade det bara varit polisen som haft tillgång till hans berättelse.

MG: ”Och poängen är då att [Lars J:s] berättelse är nämligen att han har stått där, han har hört skotten, han har sett gärningsmannen springa förbi. Han väntar en stund, sen springer han själv efter gärningsmannen och han gör det tills han möter Yvonne [N] uppe på åsen. Och grejen är ju den att [Lars J] har ju inte sett någon som springer efter gärningsmannen. Det är ju [Lars J] , han är den ende som springer efter gärningsmannen. Och hade det kommit någon som agerat som Stig påstod att han gjort så hade ju [Lars J] sett honom – då hade ju [Lars J] först sett en gärningsman som sett ut som Engström, sen hade han sett Engström som sprang efter gärningsmannen.

(Allmänt skratt.)

Mattias Göransson går igenom det en gång till för att göra resonemanget klart. Och moderatorn Oskar Sonn Lindell fyller i:

”[Lars J] skulle ha sett två Stig Engström om det var som Engström hade sagt.”

MG: ”Exakt. [Lars J] såg inte två Stig Engström.

OSL: Han såg en.

MG: Han såg en. Och då blir ju Stigs berättelse förstörd.” (C:a 43:44.)

Och därmed, ska vi förstå, kan Stig Engström inte längre gå ut med sin berättelse om att han jagat gärningsmannen ända upp på åsen. I stället måste han återgå till den vittnesberättelse han lämnat i telefonförhöret den 1 mars, att det var poliserna han sprungit efter. Det vill säga: storyn om att han jagat mördaren upp på åsen var bara något han gick ut med den 3 mars, inklämt emellan det att Yvonne N:s vittnesmål blivit känt och att Lars J:s berättelse blivit det.

Enligt det sättet att se saken var det alltså nödvändigt för Stig Engström att raskt försöka få bort spåren av den strategiska lögn som han gått ut med under en enda dag. Han kunde absolut inte upprepa detta farliga påstående eftersom Lars J:s berättelse då hotade att avslöja honom. Det måste tvärtom utraderas så långt som möjligt.

Så borde det ju vara om han hastigt formulerat en fräck bluffhistoria som han lika hastigt var tvungen att släppa.

Och det här betyder ju att för att TP:s och MG:s tes ska hålla kan det bara vara just den 3 mars som Engström låter som om han jagade mördaren. Inte tidigare, inte senare.

I det sammanhanget är det intressant att gå tillbaka till det vi noterade förut: att Engströms dåvarande hustru när hon hördes många år efteråt inte alls uppvisade någon beröringsskräck mot uppgiften att Stig begett sig in i gränden för att se sig om efter skytten.

Tvärtom var hon tydlig med att hon tyckte sig minnas att det var så det var.

Den som vill kan förstås säga att det kanske var just den 3 mars som Engström sa så till henne, inte tidigare och inte senare.

Men exhustrun säger att hennes minnesbild är att han hela tiden haft en och samma historia. Som hon framhåller i första förhöret har hon aldrig märkt att den skulle ha ändrats och hon har dessutom tyckt att den förefallit trovärdig.

Det är klart att hon ändå kan minnas fel om detaljer. Om vi verkligen vill ge Filterspanarna en chans kan vi ju rent hypotetiskt tänka oss att han planterade den speciella uppgiften om att han följt efter mördaren under en enda dag för att sedan droppa den – men att hon inte observerade den nyansen utan tog till sig den delen av hans berättelse som något som hon trodde att han alltid sagt.

Så skulle det förstås kunna vara.

Men ett sådant resonemang krockar med ett annat tema som Thomas Pettersson driver: han försöker nämligen på olika sätt bygga upp en bild av den före detta hustrun som någon som aktivt och medvetet skyddar sin avlidne exmake från att bli avslöjad som Palmemördare.

Bland annat uppehåller sig TP i sin bok vid spekulationer om att hon skulle ha ringt ett antal anonyma telefonsamtal från stugan i Idre – dels till polisen och dels till en präst – för att på så sätt plantera falska uppgifter om mördaren och därmed dra bort misstankarna från sin man. (Se Den osannolika mördaren, andra upplagan, sid 279ff.)

Det ska genast understrykas att Thomas Pettersson inte ens försöker lägga fram några bevis för att hon skulle ha gjort något sådant, han bara leker förtjust med tanken. Men han anser sig ändå veta var han har henne: i boken resonerar han kring sin tanke att hon ”haft en på förhand uttänkt strategi” när hon svarat på polisens frågor och att det handlat om att svara så vagt att hon skulle komma undan ”både ansvar och besvärliga följdfrågor”. (Andra upplagan, sid 277.)

Det är ett inlindat sätt att beskriva henne som skyldig till skyddande av brottsling, ett brott som i svårare fall kan ge fängelse.

Thomas Petterssons anklagelser mot den före detta hustrun är allvarliga och grundade på vad jag uppfattar som lösa spekulationer i två led: för det första att Engström skulle vara gärningsman och för det andra att hon i så fall skulle ha vetat om det.

Men om vi nu rent hypotetiskt godtar tanken att hon generellt skulle ha svarat så planerat och välavvägt hon kunde för att skydda sin före detta man – varför skulle hon i så fall hävda att hennes minnesbild var att han sprungit efter mördaren och inte efter poliserna? Det var ju just ett sådant uttalande som gick på tvärs mot vad Stig Engström sagt i förhör och till journalister. Med andra ord borde det direkt motverka hennes försök att undvika att väcka besvärande misstankar mot den avlidne exmaken?

Mycket mer rimligt att tänka sig – men ack så tråkigt för Thomas P och Mattias G – är att Engström inte alls haft en speciell lögnhistoria som han använt just den 3 mars utan att han varit lite otydlig då och då av alldeles vardagliga skäl – och att hans före detta hustru helt enkelt svarat så gott hon kunnat på polisens frågor.

Fantombilden och ”förväxlingsstrategin”

Nu letar polisen, om vi ska tro Filterpodden, efter en mördare som ser precis ut som Stig Engström.

Men så händer något – fortfarande enligt TP och MG – som gör att Engströms problem löser sig redan på torsdagen under hans semestervecka.

Då publiceras fantombilden, den konstruerade signalementsbilden på mördaren som släpps av Holmér. Den liknar, om man så vill, ganska många människor. Men den kan inte på minsta vis föra tankarna till en person med Stig Engströms utseende.

Polisens fantombild på Palmes mördare som publicerades den 6 mars 1986.

---

”Den måste ju vara en befrielse för Stig Engström”, säger Mattias Göransson och tillägger: ”Den kommer som en skänk från ovan”. (C:a 49:05.)

Filterjournalisterna – som alltså tror sig förstå hur den skyldige Stig Engström tänkt i varje led av händelseförloppet -beskriver det nu som att Engström ändå inser att han har vissa problem kvar att lösa: han har talat om att han gjort en språngmarsch och det kan peka ut honom som gärningsman när väl intresset för fantombilden har lagt sig.

Och det är det problemet han tar itu med när han hörs av polisen den 10 mars, som Thomas Pettersson ser det.

Thomas Pettersson: ”Då är det första gången som han etablerar det där som jag kallar förväxlingsstrategin.”

Det TP syftar på är Engströms uppgift om att han efter att ha kommit tillbaka från språngmarschen hört att ett vittne beskriver gärningsmannen på ett sätt som pekar på att vittnet blandar ihop den flyende mördaren med honom själv och hans betydligt senare språngmarsch.

Thomas Pettersson menar att det är en ganska dålig lögn: ”Den är ju inte jättebra, det kan man inte säga. Men den funkar och det är det som är så knäppt.”

Här känns det som om Filterduon inte riktigt kan hålla reda på sina egna resonemang. De har faktiskt tidigare hävdat att Engström lanserat någon sorts förväxlingsstrategi redan den 3 mars, under det besök de hävdar att han gjorde på Skandia den dagen. Som de beskriver saken är det då han berättar för alla som vill lyssna om att han förföljde mördaren ända upp på åsen – och avsikten med den lögnen från hans sida är att skapa bilden av att Yvonne som observerat en man med rock och väska hade sett vittnet Engström, inte mördaren.

Men det finns alltså inga seriösa belägg för att Engström sagt att han varit uppe på åsen. Och inte heller för att han skulle ha varit på Skandia under semesterdagen den 3 mars. Filterduon är därför i någon mån ursäktad om den inte kommer ihåg att den placerat starten för förväxlingsstrategin redan den 3 mars och inte en vecka senare. Någonstans kanske TP och MG inte tar de där uppgifterna om Engströms visit på Skandia den 3 mars på särskilt stort allvar själva.

Låt oss lämna den detaljen åt sidan. Alla kan göra misstag. Filterspanarna har i alla fall rätt i att Engström den 10 mars talar om att någon förväxlat honom med mördaren. Det framgår av förhörsprotokollet med honom från den dagen, det är inga konstigheter. Frågan är bara: är detta verkligen den första gången Engström säger något sådant?

Om det verkligen är fallet så stämmer ju kanske TP:s och MG:s teori om att han nu måste lösa problemet med de misstankar mot honom som byggts upp genom vittnesberättelserna från Lars J och Yvonne N.

Men nej. Det kräver inte särskilt stor ansträngning att kontrollera den här teorin och sticka hål på den.

Låt oss gå till förhöret den 1 mars. Där säger Engström att han försökte springa ifatt poliserna men misslyckades och drog sig tillbaka till Sveavägen. Och så står det: ”Han tror att det signalement som lämnats på en man i mörk rock kan gälla honom själv”.

Alldeles tydligt talar Engström redan här, dagen efter mordet, om en förväxling. Samma sorts förväxling som enligt TP och MG dyker upp först den 10 mars, därför att det just då – det verkar alltid vara ”just då” i deras värld – uppstod ett behov för Engström att presentera en ny lögn.

Men det var ingen ny lögn. Det var en upprepning av vad han sagt tidigare. Och om vi inte utgår från att Engström alltid ljuger så kan det rimligtvis vara en sann uppgift.

I telefonförhöret den 10 mars finns det fler detaljer, det är sant. Där står det: ”När Engström kommer ner på Sveavägen står en person och beskriver klädseln på den förmodade gärningsmannen för en polisman. Engström hör att det är hans klädsel som beskrives. Engström hör hur hans keps och stålbågade glasögon, rock, omtalas.”

Nu är protokollen från både den 1 och den 10 mars sammanfattningar av uppgifter som Stig Engström lämnat i telefonsamtal. Vi vet inget om hur korrekta och fullständiga sammanfattningarna är.

Vad vi vet är att Engströms egen berättelse – och den är konsekvent i dessa avseenden – går ut på att han själv inte sett gärningsmannen på brottsplatsen men att Lisbeth talat om att denne hade blå täckjacka och att Engström godtagit den beskrivningen. Engström har också beskrivit att han sett en ung man i blå täckjacka inne i gränden.

Båda dessa påståenden stämmer överens med vad vi vet. Lisbeth Palme framförde under mordnatten uppfattningen att gärningsmannen hade en blå täckjacka. Och Lars J som hade en blå täckjacka befann sig inne i gränden innan han gav sig av uppför trapporna efter mördaren.

Vi vet att flera andra vittnen talat om att gärningsmannen hade en mörk rock. Det finns därför ingen direkt anledning att underkänna Engströms uppgift om att han hört någon lämna en sådan upplysning till polisen.

Däremot – om vi fortfarande utgår från att Engströms berättelse kan vara sann – är det rimligt att tänka sig att han blev omskakad och irriterad när han fick höra ett vittne beskriva gärningsmannens klädsel på ett sätt som han själv trodde var felaktigt. Han kan helt enkelt ha dragit slutsatsen att vittnet måste ha sett honom själv när han begav sig in i gränden. Och så har han försökt korrigera missförståndet redan på plats eller i alla fall tänkt göra det. Och när han talar med polisen följande dag ser han definitivt till att nämna saken.

Nu har det alltså tillkommit detaljer i det mer utförliga protokollet från den 10 mars. Här står det ju att vittnet inte bara talat om att gärningsmannen haft en rock utan också keps och stålbågade glasögon.

Möjligen kan den polis som skrivit protokollet ha blandat ihop saker och ting lite grann – så att Engströms beskrivning av sin egen klädsel i alltför stor utsträckning återgetts som om den handlade om vad vittnet på Sveavägen skulle ha sagt till polisen. Eller också kan Engström – som så många vittnen gör – ha börjat fylla i detaljer i efterhand som egentligen inte motsvaras av de ursprungliga mer begränsade minnesbilderna.

Exakt hur det var får vi väl aldrig veta. Men vad som står klart är att Engström redan den 1 mars berättar om han sett en man i blå täckjacka, att Lisbeth talat om en man i blå täckjacka, att han själv sprang in i gränden för att försöka ge information till poliserna och att han kan tänka sig att de signalementsuppgifter som lämnats om en man i mörk rock kan gälla honom själv. Allt det där finns med från början.

”Det låter ju objektivt galet”

I vilket fall: när Thomas Pettersson hävdar att Engström lanserar sin förväxlingsstrategi den 10 mars (och inte den 1 eller 3 mars) är det för att han menar att Engströms försök att peka ut en man i en blå täckjacka då definitivt har fallit – först genom att Yvonne N hade vittnat om den springande mannen i rock uppe på åsen och sedan genom att det visat sig att det var det oskyldiga vittnet Lars J som var mannen i den blå täckjackan inne i gränden.

Inte heller det resonemanget från TP är särskilt genomtänkt. Uppgifterna om att gärningsmannen kanske hade en blå täckjacka lever definitivt kvar i utredningsmaterialet efter den 10 mars. Lisbeth höll fast vid att hon på Sveavägen några ögonblick efter mordet sett gärningsmannen och att han varit iklädd en blå täckjacka. Den iakttagelse hon beskrev handlade uppenbarligen inte om Lars J. De där uppgifterna från Lisbeth visade sig vara beständiga, de gick ju igen även i åtalet mot Christer Pettersson där hennes uttalanden om gärningsmannen utgjorde den helt centrala bevisningen.

Också Mårten Palmes vittnesuppgifter om mannen vid Grand – som ofta beskrivits som identisk med gärningsmannen – pekade på att denne hade jacka, inte rock. Som tidigare nämnts var även detta känt veckan efter mordet.

Men enligt Thomas Pettersson var nu Engström orolig för att det snart måste visa sig att mördaren såg ut precis som han själv – vilket förstås har sin inre logik för den som i likhet med TP och MG helt enkelt utgår från att det var Engström som var mördaren.

Filterpodden har en alldeles egen logik när det handlar om att bygga upp misstankar mot Stig Engström. Bild av John Tenniel från Alice i Underlandet.

---

Thomas P:s teori om ”förväxlingsstrategin” handlar alltså just om detta: att Stig Engström från och med den 10 mars skulle försöka lansera bilden att mördaren är till förväxling lik honom själv. Och – fortfarande enligt Pettersson – för att understryka det fabricerar Engström ett vittnesmål som han påstår sig ha uppsnappat och som i detalj återger hans egen klädsel.

Filterjournalisterna föreställer sig att Engström fastnat så djupt i denna förväxlingsstrategi så att det också är orsaken till en detalj som han fogar in i sin berättelse när han intervjuas av tidningen Proletären.

I nummer 3 1989 av tidningen säger Engström: ”Jag går ut genom dörren bredvid de stora svängdörrarna för dessa är låsta nattetid. Bråttom har jag och jag går längst ut på trottoaren mot Sveavägen fram emot korsningen vid Tunnelgatan.”

Thomas Pettersson refererar detta i Filterpodden. Och Mattias Göransson hakar på direkt med en fråga: ”Och då matchar han precis vittnenas beskrivning av hur gärningsmannen har rört sig?”

Det bekräftar Thomas Pettersson. (C:a 55:41.)

I själva verket inrymmer även detta påstående stora inslag av fiction – är vi överraskade?

Anders B placerar nämligen gärningsmannen närmast husväggen när han ser de tre personerna som går framför honom. Alltså inte ute vid trottoarkanten närmast gatan.

Cecilia A kommer lite närmare det Filterjournalisterna hävdar. Hon menar visserligen inte att hon sett gärningsmannen komma gående längst ut på gångbanan, alldeles vid bilarnas körfält, men hon har intrycket av att han sneddat över Sveavägen från den västra sidan och på så sätt korsat området intill trottoarkanten innan han kommit upp på trottoaren. Det snuddar alltså hastigt vid Engströms beskrivning av sitt eget sätt att promenera. Men mer är det inte.

Det som ibland brukar åberopas som stöd för att mördaren gick ute vid trottoarkanten är ett polisfoto från rekonstruktionen med Nicola F. Där ser man en figurant som placerats längst ut på trottoaren.

Figuranten ska föreställa den man som Nicola såg komma gående en bit efter paret Palme. Själv trodde dock inte Nicola att det var mördaren, utan att det var vittnet Anders B han sett.

Och dessutom: går vi till vallningsförhöret med Nicola säger denne: ”Mannen gick ute i gångbanan, ca tre meter från sträckstenskanten.” Om det är riktigt gick mannen ungefär mitt på den ungefär sju meter breda trottoaren.

Men låt oss ändå för resonemangets skull tänka oss tre fullständigt obevisade saker:

– att Nicola F faktiskt såg att mannen som kom gående efter paret Palme gick intill trottoarkanten;

– att mannen som Nicola såg var mördaren (trots att inte Nicola trodde det);

– och att det var Stig Engström som var mördaren.

I så fall inställer sig ju frågan: varför skulle Engström avslöja att han själv gått ute vid trottoarkanten? Vad skulle han ha vunnit med det? Enligt Filters logik – som kanske är en aning inspirerad av Alice i underlandet – är Engström tvungen att genomföra sin förväxlingsstrategi fullt ut; han måste berätta att han gjorde precis som mördaren så att folk ska tro att han måste vara förväxlad med mördaren.

I det här fallet blir det väldigt konstigt. Själv hävdar ju Engström att han gick ut från Skandia alldeles innan skottlossningen. Då befann sig paret Palme nästan framme vid Dekorimahörnan. Om vi utgår från hans egen berättelse kan han alltså inte ha varit mannen som kom gående några meter bakom Olof och Lisbeth. Och om han inte var det så var det ju fullständigt irrelevant var någonstans på trottoaren han gick.

Sådan subtiliteter är inget för Mattias Göransson. Han säger i poddsändningen:

”Varför skulle han vilja framstå, varför skulle han lägga sig så väldigt nära gärningsmannens beteende? Det är ju just för att han har det som strategi att: ’ni ser ju mig, det här är jag, jag är vittnet. Om folk har tyckt sig se gärningsmannen så är det ju mig de har sett’.

Göransson fortsätter: ”Så att det finns ett värde av att göra det. Det låter ju objektivt galet: varför justerar han sig så att ju mer han får veta, ju närmare gärningsmannen lägger han sig? Men det är det också, man måste begripa, det är det som är kärnan i hela planen: ’de har inte sett mördaren, de har sett mig’. Och det är också det som är buggen i hela… missen, att man har missat Engström, att polisen har ignorerat honom. För om det är som han säger, då finns det en till osynlig person, varför har ingen sett den andra personen? Om alla de här observationerna gäller Engström, då finns det en helt osynlig gärningsman som ingen har sett, varken gå efter paret Palme eller nånting…”.

Thomas Pettersson och Mattias Göransson har alldeles rätt i att den är ”knäpp” och ”objektivt galen”, denna tänkta strategi som de beskriver och som de hävdar har väglett Engström. Den borde inte fungera.

Och den enkla förklaringen är att denna knäppa strategi inte har funnits. Det finns ju dåligt stöd i kända fakta för att Engström skulle ha tillämpat den. Och det är svårt att tänka sig någon rationell mening med den. Ett avsevärt enklare sätt att försöka förstå händelseförloppet (jag vet att det tar emot för TP och MG) är att Engströms berättelse i väsentliga avseenden är sann och att han faktiskt inte är Palmes mördare.

”Det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström”

Filterduon avslutar sitt långa samtal med att lite dystert konstatera att det inte blev ett entydigt juridiskt slut på Palmeutredningen. Thomas Pettersson:

”Och den här drömmen om att få den här juridiska upplösningen som ju på något sätt låg lite… som Krister Petersson hade vinkat lite om att vi kanske skulle få, den stendog ju den 10 juni. Vi kommer inte att få den, vi kommer inte att få den här juridiska sanningen om Engström mördade Palme eller inte.”

Thomas Pettersson menar att man får nöja sig med ”en historieskrivning och en argumentation och ett hyggligt väl underbyggt case”.

Mattias Göransson: ”Det är inte så att vi har cherrypickat Engström.” FOTO: Jane D., Pexels

---

Mattias Göransson markerar tydligt att det räcker mer än väl. Med en hänsyftning på dem som inte låter sig nöja säger han att ”väldigt många av de här gnällspikarna har andra favorithypoteser”.

Och han tillägger:

”Och det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström och är helt omedvetna om den här stora floran av alternativa teorier. Alltså, vi har ju tittat på hur många alternativa teorier som helst och det som kännetecknar dem är att de är påfallande ofta felaktiga på detaljnivå och de är väldigt löst hängande i luften.”

Oskar Sonn Lindell gör en omedelbar passning: ”Ta Sydafrikaspåret som exempel bara, jätte…” (C:a 77:38.)

”Det betyder egentligen ingenting, men det får fäste”

Och nu blir det riktigt intressant. Så låt oss följa samtalet en bit, ord för ord. Det börjar med att Mattias Göransson svarar direkt:

”Ja, det är ett bra exempel för det stektes ju upp alldeles före presskonferensen när det var några profiler i den här världen som sa att det är nog Sydafrika. Och så tittade de på Sydafrika. Var OK, jaja, det här verkar många tro på,. Hur dyker det här upp? Ja, det är flera år efter mordet så är det en rättegång mot…”

Thomas Pettersson: ”Ja, det är väl en hearing egentligen.”

Mattias Göransson: ”Det är en hearing så det är ingen rättegång, det är fel ordval där. Men det ingick i konceptet att man inte skulle kunna bli dömd men man skulle ändå berätta vad som hade hänt. Och så handlade det om ett annat mord som hade skett i Afrika och då säger en av de här personerna att han mötte samma slut som Olof Palme, vilket skulle jag säga är bara en referens till att nån blivit mördad och är politiker, ett politiskt mord. Och det betyder egentligen ingenting men det får fäste: ’Vänta lite grann, vad sa han?’”

Oskar Sonn Lindell inflikar instämmande att det ”inte är så jävla konstigt egentligen” om det pratas om Palme i Sydafrika. Och Mattias Göransson hakar på:

”Nej nej, han var ju väldigt starkt engagerad och Sverige var ANC:s största finansiär och så där. Så att det finns väl nån motivbild kan man tänka sig. Så nämner då en av de här mänskorna plötsligt Palmemordet och så: ’Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet, tjaa, tänk det!” (C:a 78:55.)

Ett gemensam fniss utbryter i poddstudion.

Jag beklagar om ovanstående citat låter lite intellektuellt osammanhängande. Men det var så här samtalsdeltagarna uttryckte sig när det var dags att summera varför hypotesen Stig Engström var så överlägsen alla andra alternativa förklaringar.

Och som vi ser var det alltså just Sydafrikaspåret som fick tjäna som exempel på deras tes om att alla andra teorier än den om Engström är ”väldigt löst hängande i luften”.

Låt oss nu ta oss en titt på det ovan sagda och låt oss bortse från det slappa framförandet för att i stället ha fokus på faktainnehållet. Den intressanta frågan vi måste ställa oss kan då formuleras så här: är det som sägs av Filterspanarna på något sätt en rättvis eller ens en i någon mening sakligt korrekt beskrivning av Sydafrikaspåret?

Thomas Pettersson och Mattias Göransson påminner sig alltså först att det flera år efter mordet var en rättegång, eller vid närmare eftertanke inte en rättegång utan en hearing. Och där skulle ”en av de här närvarande personerna” sagt att någon annan som blev mördad ”mötte samma slut som Olof Palme”.

Det här är tyvärr en mycket oprecis och i väsentliga avseenden rent felaktig bild av den händelse som åsyftas.

Vad TP och MG syftar på är den utan motstycke mest uppseendeväckande enskilda händelsen i samband med Sydafrikaspåret: Eugene de Kocks uttalanden om Palmemordet som han fällde när han stod inför rätta 1996.

Det blev en världsnyhet.

Vad handlade då det hela om?

För att börja någonstans: Eugene de Kock är inte vem som helst i de här sammanhangen.

Han är en tidigare överste i apartheidregimens polismakt som också gjort sig känd som torterare och yrkesmördare. Han har blivit känd under öknamnet ”Prime Evil”, ett uttryck som ungefär kan översättas som ”Ondskan själv”. Han var chef för C10, en polisstyrka som kidnappade, torterade och mördade en lång rad antiapartheidaktivister.

1996, sedan apartheidregimen fallit, stod alltså de Kock inför rätta. Han var åtalad på 89 punkter för olika våldsdåd som ryms inom kategorin brott mot mänskligheten och det slutade med att han dömdes till dubbla livstidsstraff plus 212 års fängelse.

Det fanns många människor – på båda sidor i konflikten – som begått politiska våldsdåd och som erkänt sina brott. De kunde få amnesti av Sannings- och försoningskommissionen, en tillfällig domstolsliknande instans som skapats efter apartheidregimens fall för att underlätta den fredliga övergången till ett icke-rasistiskt styre. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu och det är gissningsvis den kommissionens offentliga utfrågningar som Thomas Pettersson och Mattias Göransson tänker på när de talar om att det visst var någon sorts hearing som hade pågått i Sydafrika..

Men de Kock hade alltså, till skillnad från många andra, ställts inför rätta. Och det var inte under någon av kommissionens hearings som han började prata om mordet på Olof Palme utan i den rättegång där han stod åtalad.

Eugene de Kocks uttalanden i domstolen om att Sydafrika låg bakom Palmemordet blev en internationell nyhet. Här en rubrik från St Louis Post-Dispatch, en dagstidning i St Louis, Missouri, USA. Datum: den 27 september 1996.

---

Det publicerades en översiktsartikel om Sydafrikaspåret av journalisten Claes Petersson i Expressen i februari 2016. Den är en bra, lättbegriplig och lättåtkomlig introduktion till ämnet och det hade inte skadat om Thomas Pettersson och Mattias Göransson läst den innan de satte sig för att göra podd.

Claes Petersson skriver om ögonblicket som kom att skaka en värld:

”Rättegången hade just återupptagits efter en kort rast, åklagaren Anton Ackermann, advokaterna och domaren Van der Merwe, hade just satt sig på sina platser, när de Kock börjar berätta om fyra ANC-aktivister som mördats av hans grupp:

– De fick samma död som Olof Palme.

Han säger det som en självklarhet, liksom i förbifarten, utan att ens ha fått frågan. Och han pekar till och med ut mördaren som ska ha tagit livet av den svenske statsministern några år tidigare: 49-årige spionen Craig Williamson.”

Så långt Claes Peterssons artikel.

Williamson torde vara välbekant för den som följt den här bloggen – eller nyhetsbevakningen om Palmemordet i allmänhet – men uppenbarligen inte lika välbekant för Thomas Pettersson och Mattias Göransson.

Förutom att han infiltrerat en organisation som slussade svenskt bistånd till det sydafrikanska apartheidmotståndet så har han till exempel också erkänt sin roll i mordet på Ruth First, en motståndare till rasistregimen som också var personlig vän till Olof Palme.

De Kock hävdade att han fått besked om Williamsons roll i Palmemordet av parlamentsledamoten Philip Powell. Denne dementerade och det gjorde också Craig Williamson. Men det fanns andra som offentligt backade upp de Kocks anklagelser. Bland dem fanns Dirk Coetzee, en annan av cheferna inom de sydafrikanska dödspatrullerna.

Det ska tilläggas att de Kocks uttalanden på intet sätt är de första uppgifterna av betydelse som nått Palmeutredarna om en möjlig sydafrikansk koppling till mordet.

Den som vill bilda sig en uppfattning om vad som kommit in redan tidigare kan till exempel gå till den svenska statliga Granskningskommissionen som på 90-talet undersökte hur Palmeutredningen egentligen fungerat. Kommissionen kunde konstatera att det mycket snart efter mordet kommit in åtskilliga delvis detaljerade spaningsuppslag om Sydafrika, men att dessa inte utreddes med någon större energi. Det var först de Kocks uppmärksammade utspel som fick fart på Palmeutredningen kring Sydafrikaspåret, mer än tio år efter dådet på Sveavägen. Se sid 445-481 och 687-689.

”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras”

För den som inte har tid att gå till kommissionens betänkande, låt oss ta upp några exempel på delvis mycket konkreta uppgifter som pekade på att Sydafrika låg bakom Palmes död, uppgifter som kommit in mycket tidigt till utredningen. Av de exemplen framgår det också att uppgiftslämnarna ofta var personer med kvalificerade kunskaper om Sydafrika och internationella politiska förhållanden.

Men innan vi gör det, låt oss gå tillbaka till en viktig händelse som inträffade kort före Palmemordet.

På dagen en vecka före skotten på Sveavägen framträdde Olof Palme på Folkriksdagen mot apartheid, ett arrangemang som hölls i Stockholm den 21-23 februari. Arrangörer var Svenska FN-förbundet och Isolera Sydafrikakommittén. Närvarande var omkring 1 000 delegater från 150 riksorganisationer. Och fredagen den 21 februari talade såväl ANC:s ledare Oliver Tambo som Olof Palme.

”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras, bara avskaffas”, sa Palme och krävde i sitt tal bindande internationella ekonomiska sanktioner mot rasiststyret. (Dagens Nyheter 860222.)

Själva platsen för Palmes framträdande kan lätt föra tankarna till vad som snart skulle ske. Han höll sitt tal i Folkets hus vid Norra Bantorget. Det är bara en kort promenad från det gathörn där han skulle bli mördad en vecka senare.

Regimen i Pretoria kämpade vid den här tidpunkten för sin överlevnad. Och när Palme ställde sig i talarstolen var han väl medveten om att han tryckte på en av denna regims känsligaste punkter: de ekonomiska relationerna med omvärlden. Här var han helt överens med befrielserörelsen ANC som han alltså öppet solidariserade sig med – något som han visade genom att låta sig fotograferas sida vid sida med Oliver Tambo under sitt besök på Folkriksdagen.

I dag är det kanske lätt att se Palmes inställning som den självklara. Men hans attityd delades förvisso inte av västvärldens tyngsta ledande politiker. Margaret Thatcher som var premiärminister i Storbritannien sa sig för all del vara kritisk till rasåtskillnadspolitiken men kallade ANC för ”en typisk terroristorganisation” och var en uttalad motståndare till ekonomiska sanktioner. Ronald Reagan, USA:s president, hade täta band med regimen i Sydafrika och motsatte sig även han mycket tydligt ekonomiska sanktioner mot den. Den amerikanske presidentens inställning uppfattades som så provocerande av den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, mottagare av Nobels fredspris, så att denne offentligt kallade Reagans politik för ”omoralisk, ond och fullständigt icke-kristen”.

Vi vet hur det gick. Det var alltså Palmes linje som till sist vann, inte Thatchers och Reagans. Befrielserörelsens styrka växte trots – eller kanske delvis på grund av – regimens brutala metoder i att upprätthålla det vita minoritetsstyret. Den internationella bojkotten spred sig och Sydafrikas ekonomi gick ner på knä. Till sist valde regeringen i Pretoria att inleda förhandlingar med ANC. Och resultatet blev en fredlig nedmontering av det internationellt avskydda systemet.

Men den segern fick inte Palme uppleva. Vid det laget var han död sedan flera år.

En lång rad tidiga spaningstips

Inget av det som ovan sagts betyder egentligen att man kan dra några slutsatser kring frågan om regimen i Sydafrika var inblandad i mordet. Det visar bara en ytterst stark motivbild.

Men det fanns mycket mer, vilket framgår av kommissionens översiktliga sammanställning. Och det visade sig ganska snart, nästan innan blodet torkat på Sveavägen.

Den 4 mars 1986, fyra dagar efter mordet, blev Palmeutredningen kontaktad av en kvinna som arbetat med arrangemangen på Folkriksdagen. Hon hade observerat några mycket nervösa män som uppehållit sig i entrén i folkets hus under hela fredagsförmiddagen, alltså under den dag då Palme talade.

Den 5 mars blev Palmeutredningen kontaktad av en person med sydafrikansk bakgrund som underströk den hätskhet och det raseri som funnits mot Palme inom vissa kretsar i Sydafrika.

Samma dag skrev författaren och Sydafrikaexperten Per Wästberg ett brev till Hans Holmér och framhöll att Palme i Sydafrika framställts som ”landets värsta fiende i väst”-. Wästberg betonade också att Sydafrika legat bakom ett antal mord på motståndare till apartheidstyret. Följande dag skrev han ett kompletterande brev till Holmér där han särskilt nämnde Craig Williamson och dennes roll som operatör för den sydafrikanska regimen. Dessa brev kom märkligt nog inte att registreras hos Palmeutredningen förrän 1989. Och ett utförligt förhör med Per Wästberg hölls först 1996, tio år efter mordet.

Den 6 mars skrev diplomaten Sverker Åström en promemoria till utredningen där han tog upp ett antal omständigheter som pekade på att Sydafrika kunde ligga bakom mordet. Och några dagar senare berättade den ledande sydafrikanske apartheidmotståndaren Abdul Minty för en utredare från Stockholmspolisens våldsrotel om sydafrikanska agenters aktiviteter utomlands, inklusive inbrott och bombdåd. I sammanhanget nämnde han svensken Bertil Wedin.

Den svenske FN-ambassadören Anders Ferm skrev en promemoria den 12 mars där han menade att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme. Den kom att registreras i utredningen så sent som 1992.

I början av april 1986 skickade den före detta sydafrikanske medborgaren Heine H ett brev till Säpo och meddelade att han hade information att lämna. Det ledde till ett möte mellan honom och två poliser från Säpo några dagar senare och följdes senare upp med andra kontakter med Säpo. Heine H hävdade att han hade utsatts för värvningsförsök som agent åt den sydafrikanska regimen och förfrågningar om han kunde ordna nattlogi åt sydafrikaner i sin bostad utanför Uppsala.

I början av maj 1987 blev Säpo kontaktat av två journalister på Svenska Dagbladet som informerade om att de hade en källa som berättat om mordet på Olof Palme. Källan hade uppgett att Sydafrika hade en dödslista på fiender till regimen och att Palme ingick i den. Enligt källan hade Craig Williamson varit inblandad i att organisera mordet. Ett mordteam på tre personer hade sänts till Sverige. De hade bott i en campingbil för att undvika att registreras som hotellgäster.

Ett annat tidigt tips till utredningen kom från Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Sveriges civilförsvarsförbund och gammal journalist. Han hade först försökt ringa utredningen men inte kommit fram. I stället hade han då läst in sina uppgifter på band och bett sin informationssekreterare att lämna över bandet till Säpo i Uppsala. Enligt Bäck hade det skett veckan efter mordet.

Bandet har av okänd anledning inte gått att finna, men Bäck har senare berättat att hans information handlade om vad han fått veta av en brittisk medborgare med insyn i den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Det hade gått ut på att sydafrikaner var inblandade i mordet tillsammans med svenska affärsmän och en kontakt på Säpo. Mordet skulle ha haft kopplingar till den svenska vapentillverkaren Bofors och till sydafrikanska vapenaffärer.

Det här är inte på något sätt en fullständig redovisning av de tidiga tipsen till Palmeutredningen. Men det visar tydligt att frågan om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet hade rests mycket tidigt. Det var verkligen inte så att det var först 1996, tio år efter mordet som det plötsligt dök upp yrvakna och sakligt grundlösa spekulationer av den typ som Mattias Göransson föreställer sig: ”Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet!”

Och det var, som vi redan konstaterat, inte heller så att de nya uppgifterna som kom 1996 var så vaga och meningslösa som TP och MG ger intryck av. MG hade, som vi minns, uttryckt det som att någon sa någonting om någonting och råkade nämna Palme: ”Det betyder egentligen ingenting men det får fäste.”

Men det handlade alltså om att en av apartheidregimens mest ökända våldsverkare, Eugene de Kock, pekat ut en i sammanhanget minst lika ökänd figur, toppspionen och mordplaneraren Craig Williamson. Det innebar också att de Kock direkt pekade ut den regim som han själv länge tjänat så troget.

Om någon betecknar detta som ”ingenting” finns det bara tre tänkbara förklaringar. Antingen är personen ifråga ute i någon sort hopplös Don Quixote-kamp för att för att bättra på den gamla avskydda apartheidregimens historiska rykte. Eller så vet personen just ingenting om vad han eller hon pratar om. Eller – slutligen – så har personen en agenda att till varje pris bagatellisera andra tänkbara hypoteser om Palmemordet än den egna.

Mer än en förklaring kan samtidigt vara riktig förstås. Men i det här fallet ska nog den första avfärdas. Att Mattias Göransson skulle ha några motiv att dra en lans för det gamla rasiststyret i Pretoria förefaller mindre sannolikt.

Men tillbaka till 80-talet. Trots att det fanns tidiga dramatiska och till synes realistiska spaningsuppslag så visade varken Hans Holmér eller Hans Ölvebro något intresse för Sydafrikaspåret. Såväl Holmér som Ölvebro hade som vi vet sina färdiga lösningar som var av helt annat slag. I Holmérs fall stavades lösningen ”PKK”, i Ölvebros fall ”ensam gärningsman, typ Christer Pettersson”.

Sydafrika föll därmed bort direkt. Det var – i de här spaningsledarnas ögon – inte intressant. Annorlunda uttryckt: ingenting.

Ölvebro som fortfarande satt kvar på sin post vid tiden för de Kocks uppmärksammade uttalanden blev dock då tvungen att tillsammans med Palmeåklagaren Jan Danielsson på något sätt ta itu med frågorna kring Sydafrika. Ölvebro och Danielsson fick till och med bege sig dit ner för att på plats inhämta en del information.

Som Granskningskommissionen formulerar saken: ”Det som utlöste insatsen var ju inte att tiderna hade förändrats och därmed förutsättningarna för utredningsinsatser, utan det förhållandet att Eugene de Kock lämnade uppgifter av intresse, uppgifter vars mediala genomslag var sådant att PU vare sig man ville det eller inte tvingades agera.” (GrK sid 689)

Rätt snart efter Ölvebros och Danielssons hemkomst återgick dock allt till det vanliga. Och följande år lämnade Riksåklagaren in en resningsansökan till Högsta domstolen för att få till stånd en ny rättegång mot Christer Pettersson.

Sedan dess blev det faktiskt bättre. Stig Edqvist som jag intervjuade under hans tid som spaningsledare var mycket intresserad av Sydafrikaspåret. Och samma sak kan sägas om Hans Melander som inte desto mindre fick den otacksamma uppgiften som sidekick åt Krister Petersson i juni förra året.

Men det förefaller sorgligt uppenbart att Thomas P och Mattias G i denna podd metodmässigt traskar i de tidiga Palmeutredarnas fotspår. Filterjournalisterna har även de närmast demonstrativt avstått från att sätta sig in i de mest grundläggande omständigheterna kring Sydafrikaspåret.

Vilken koll har Filterspanarna egentligen på andra hypoteser?

Jag skriver inte detta för att jag på något sätt är övertygad om att Sydafrika utgör lösningen eller en del av lösningen på mordgåtan. Vad det handlar om är i stället – som jag ser det – att alla någorlunda rimliga uppslagsändar är förtjänta av en granskning.

För min egen del är jag som bekant kritisk mot utpekandet av Stig Engström. Det har inte hindrat mig från att ägna många timmar åt att i detalj undersöka sannolikheten av om det kan ligga något i den hypotesen.

Något sådant intresse av att granska Sydafrikaspåret kan jag alltså inte se hos TP och MG. Och då är ändå detta Sydafrikaspår det paradexempel de valt att lyfta fram i sin podd. De har gjort det till det främsta uttrycket för något de anser vara uppenbart substanslöst – det tydligaste exemplet på ”gnällspikarnas” favorithypoteser, sådana hypoteser som är ”felaktiga på detaljnivå” och ”väldigt löst hängande i luften”.

Låt mig vara tydlig. Jag skulle uppskatta om TP och MG tar sig tid att kritiskt granska Sydafrikaspåret. Och skulle de hitta något som verkligen visar att det kan avskrivas så har de gjort stor nytta. Vad jag inte uppskattar är att de låtsas att de vet något om detta spår när de av allt att döma inte gör det.

Och det leder förstås till frågan: vilken koll har de egentligen på andra hypoteser om vad som kan ligga bakom mordet om de nu valt ut sågningen av just Sydafrikaspåret som sin bästa gren när det gäller att elegant avfärda alternativ till att Stig Engström skulle vara Palmes mördare?

Här bör förstås en sak understrykas. Jag anser verkligen inte att var och en som yttrar sig om Palmemordet är tvungen att lära sig hela läxan i förväg, det vill säga alla väsentliga tillgängliga fakta om olika tänkbara förklaringar till mordet.

Jag som ägnat årtionden åt ämnet har absolut inte någon sådan fullständig överblick i huvudet. Och jag kräver självklart inte heller att någon annan ska ha det. Men det jag kräver är att de debattörer som så bestämt pekar ut en namngiven person som Palmes mördare trots en uppenbart bristfällig indiciekedja, de bör också i den intellektuella hederlighetens namn åtminstone försöka att förhålla sig seriöst till de viktigaste alternativa lösningarna som har förekommit i den offentliga debatten.

Jag brukade för en del år sedan reta mig lite grann på människor som i samband med diskussioner om Nobelpriset i litteratur bestämt hävdade att det enda rättvisa vore om Astrid Lindgren fick det. (Samma klagomål framfördes över att inte Bob Dylan fått priset, men de klagomålen har tystnat av naturliga skäl.)

Jag gillar Astrid Lindgren, men det som störde mig var att jag tyckte mig förstå att de som krävde att hon skulle få priset knappast hade ansträngt sig att kolla upp vilka andra tänkbara kandidater som fanns runtom i världen och hur läsvärda de var.

Sådant där är ju egentligen inte värt att irritera sig på, vilken litteratur som människor gillar är till sist en fråga om tycke och smak och om vad de råkat få tag i. Men när det gäller Palmemordet blir det lite mer allvarligt. Vem som begått ett brott är inte en fråga om tycke och smak.

Och ändå beter sig Filterspanarna ungefär på det sätt jag nyss beskrev. Stig Engström känner de till (även om de tolkar sina kunskaper på ett rätt speciellt sätt). Och då är det, med deras logik, så klart han som skjutit Palme. De kryddar det med att försöka komma på de klurigaste sätten att konstruera misstankar mot honom. Alltså sådant de i Filterpodden kallar ”godis”.

Jag blir så trött.

”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt”

Avslutningsvis: var hamnar vi då när vi ska försöka värdera tankeinnehållet i respektive åklagaren Peterssons och journalisten Petterssons beslut att peka ut Stig Engström som misstänkt respektive bevisad mördare?

Vi kunde till en början konstatera att åklagaren Petersson och hans utredare inte lyckades lägga till något väsentligt i misstänkliggörandet av Engström. Alla viktiga argument som de tog upp hade redan framförts av journalisten Pettersson. Men åtskilliga av de hypoteser som journalisten Pettersson tagit upp avstod åklagaren Petersson från att befatta sig med och det han lade fram blev följaktligen tämligen innehållslöst. Till sist var det bara auktoriteten i hans ämbete som gjorde att det alls fanns anledning att ta hans utpekande på någon grad av allvar.

Det vill säga: det var Thomas Petterssons resonemang som utgjorde den egentligen stommen i misstankarna mot Engström. Och det är därför jag tycker det är angeläget att studera dessa resonemang.

Som vi sett i vår genomgång av den nya upplagan av hans bok och avsnittet i Filterpodden handlar det om en benägenhet att spekulera som sträcker sig mycket långt – så länge utgångspunkten är att Engström helt enkelt måste vara skyldig till statsministermordet.

Det är inte något riktigt bra betyg åt Thomas Petterssons sätt att resonera. Och en genomgång av hans argumentationsarsenal är därför inte heller ägnad att öka respekten för beslutet att lägga ned utredningen med hänvisning till misstankarna mot Engström.

Däremot blir det begripligt varför åklagaren Petersson noga och demonstrativt undvek att köpa hela Filterpaketet.

Jag har erbjudit Krister Petersson plats att här på bloggen kommentera särskilt det första avsnittet i denna artikelserie, men han har bestämt och tydligt förklarat att han inte tänker utnyttja möjligheten.

Det är tråkigt.

Nu handlar dock serien i första hand om Thomas Petterssons och Mattias Göranssons teoribildningar. Och mest angeläget här är därför att vi kan få ta del av de två Filterjournalisternas synpunkter på min kritik.

Thomas Pettersson har uttryckt en ambition att svara och det ser jag fram emot. Vi har debatterat tidigare på den här bloggen liksom i podden Palmemordet och det tycker jag har varit givande. Han kommer självklart att få det utrymme han önskar.

Mattias Göransson har likaså fått en inbjudan att delta i debatten.

Också han har definitivt en position att försvara. Thomas Pettersson är förstås mer kompetent i sakfrågorna än Mattias Göransson, men MG är ju den som fortfarande har det publicistiska ansvaret för beslutet att offentligt peka ut Stig Engström som statsministermördare.

I Expressen förra sommaren kommenterade Mattias Göransson berömvärt och tydligt vad det måste innebära om det skulle visa sig att han och hans tidskrift har fel. Som han sa:

”Hade jag som ansvarig utgivare fattat ett så uppenbart felaktigt beslut som att peka ut en oskyldig person för något så allvarligt, hade jag inte med någon form av bevarad trovärdighet kunnat fortsätta. Jag hade fått be om ursäkt och avgå.”

Han tillade:

”Också Filters trovärdighet skulle ha skjutits i sank. Tidningen skulle ha blivit ett stående skämt. Vi hade fått sluta med granskande journalistik, den trovärdigheten hade varit helt borta.”

För närvarande har han i alla fall valt att argumentera som om den risken för honom själv och Filter knappast finns. När han nyligen var gäst i Expressens podcast om journalistik, ”Lägg ut!”, sa han bland annat så här apropå sin tidskrifts utpekande av Stig Engström:

”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt. Vi måste först på sakliga grunder förklara varför Engström inte är mördaren. Och det kan ingen, det har ingen lyckats med. Det finns ingen möjlig lösning där.” (Ca 14:30 in i sändningen.)

Det är lätt att tolka de formuleringarna som att han är sugen på att stolt försvara sin tidskrifts ställningstagande – ett ställningstagande som ju krönts med officiell framgång genom åklagaren Peterssons utpekande av Engström.

Men så är det inte riktigt – i alla fall är det tveksamt om MG vill göra det i andra sammanhang än inom ramen för den egna podden. När jag frågade Mattias Göransson om han ville medverka här på bloggen och kommentera min artikelserie fick jag tyvärr följande svar:

”Även om du och dina läsare skulle uppskatta mitt deltagande så har jag åtskilliga saker jag prioriterar högre, och eftersom vår tid är utmätt kommer jag att ägna mig åt dem istället.”

Desto mer jobb blir det för Thomas Pettersson. Du är välkommen, Thomas!

FOTNOT: Artikeln är uppdaterad 231108. Länken till Claes Peterssons Expressenartikel om Sydafrikaspåret var tidigare felaktig men är nu rättad.