Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

Henrik Bromander har skrivit en roman om det svenska Stay Behindnätverket – och snuddar vid mordet på Olof Palme. Foto: Emil Malmborg

”JAG VILLE GÖRA EN BERÄTTELSE om en slags urspårad Stay Behindcell” säger författaren Henrik Bromander i den här intervjun som jag gjort med honom för bloggen.

Det handlar om hans senaste roman Skymningstid, en bok om Sveriges hemliga armé under kalla kriget, den som brukar gå under namnet Stay Behind.


Henrik Bromander: Skymningstid

Roman

Weyler förlag 2021

427 sidor


Det mesta om detta dolda nätverk är fortfarande höljt i dunkel, det var en vittförgrenad underjordisk struktur som fanns i årtionden men som inte ens i dag har granskats i någon svensk offentlig utredning.

Det som finns är frågor, till exempel de som ställdes av Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i FN, i en artikel på DN Debatt 2013 (betalvägg). Där pekade hon på möjligheten av att Stay Behinds aktiviteter kunde vara en del av lösningen på det ouppklarade Palmemordet.

Henrik Bromanders roman kom ut strax före den senaste årsdagen av mordet på Olof Palme. Datumet var väl valt av förlaget, dådet på Sveavägen skymtar kort men intensivt i berättelsen.

Romanen har tagits emot väl av recensenterna.

Aftonbladets Thomas Engström kallade Skymningstid ”en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig” och tillade att ”Bromander är lysande på att visa den processen”.

Expressens Victor Malm var också imponerad av författarens skildring av de konspirativa kretsar som fanns inom Stay Behind – och inte minst av den koppling som finns i boken till mysteriet kring Olof Palmes död på Sveavägen 1986. Han skrev: ”romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens”.

Dagens Nyheters recensent Rebecka Kärde (betalvägg) skrev: ”Henrik Bromander gör en helt enkelt tacksam: för att världen är så stor och spännande, och för att det finns någon som så inkännande tar sig an den.”

Henrik Bromander beskriver sig som författare, serietecknare och dramatiker. Han är född 1982 och bosatt i Malmö. Bland annat har han publicerat det prisbelönta seriealbumet Smålands mörker och den hyllade romanen Högspänning.
Men nu alltså: en roman om det hemliga Sverige och särskilt om Stay Behindverksamheten. Och om det talade jag med honom härom veckan. Här följer vårt samtal.

GW: Varför kom du att skriva en bok på det här temat?

HB: Jag hade läst och hört talas om Stay Behind ganska länge. Första gången i ett seriöst sammanhang var väl när Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt skrev om behovet av att utreda Stay Behind, att tillsätta en kommission och titta på eventuella kopplingar till Palmemordet. Och det väckte mitt intresse.

Det som Sverige sysslade med under kalla kriget är något som vi inte riktigt vill låtsas om med tanke på Sveriges neutralitet – och det är fortfarande ganska känsligt. Samtidigt är det möjligt att existensen av det här nätverket lett till väldigt allvarliga konsekvenser, kanske till och med att vår statsminister blev mördad. Även om det fortfarande inte finns några konkreta bevis eller starka indicier för den saken så finns det tillräckligt med oklarheter för att man verkligen borde gå till botten med det. Där tycker jag precis som Inga-Britt Ahlenius,

Så det var väl det som startade mitt intresse. Det ledde till att jag började läsa på om det som finns skrivet om nätverket. Det är ju inte mycket när det gäller Sverige men det finns lite mer att läsa om man söker sig utomlands, främst om Gladio, den italienska grenen av Stay Behindnätverket. Det blev en långsam research för min del och någonstans under den processen insåg jag att det skulle gå att väva en väldigt spännande roman kring en slags cell av det här slaget.

Svenskt 70-tal bildar bakgrunden till Henrik Bromanders roman, det är en period som länge fascinerat honom.

Jag kunde alltså tänka mig att figurer inom detta nätverk kanske faktiskt dödade Palme. Men då återstod frågan: vad gjorde de i så fall tidigare? Jag ville göra en berättelse om en slags urspårad Stay Behindcell. En inspirationskälla var en händelse i Italien, bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

GW: Vi talar alltså om ett bombdåd som dödade 85 personer och där senare ett antal nyfascister dömdes men där det också har funnits uppgifter som pekat mot inblandning från Gladio. Och det betydde i sin tur att det kan ha funnits direkta trådar till krafter inom den italienska staten.

HB: Ja. Och jag ville helt enkelt följa en liten grupp svenska män som ingår i det motsvarande nätverket här och som bestämmer sig för att ta saker i egna händer och slå tillbaka mot det de uppfattar som interna fiender. Den idén var upprinnelsen kan man säga.

Sedan ska det också sägas att jag var sugen på att skriva en thriller. Det hade jag inte gjort innan men jag har ju alltid läst mycket spänningslitteratur och varit intresserad av den genren. Särskilt den typen av författare som John le Carré och Graham Greene. Jag ville helt enkelt skriva en bok i den traditionen. Men det gick ganska många år innan jag till sist fick möjlighet att göra det.

En ganska sluten värld

GW: Jag gissar att ditt intresse för hemlig militär verksamhet startade innan du fick upp ögonen för Stay Behind.

HB: Så är det, kalla kriget och särskilt Sverige i det sammanhanget har varit ett av mina intressen. Jag har varit fascinerad av hela den där världen med hemlighetsmakeriet. Och under senare år har jag grävt ner mig i militaria och fakta om Sveriges försvar på ett ganska nördigt sätt.

Jag gjorde inte själv värnplikten, vilket jag ångrade under skrivandet av den här boken. Förutom när jag mönstrade är det väldigt få gånger jag kommit i närheten av ett aktivt regemente. Så jag har fått intervjua personer som varit verksamma som soldater, hemvärnsmän och officerare. Det är en ganska sluten värld och jag visste inte mycket om vardagen i den.

GW: Det du beskriver i boken är en cell med fyra personer. Eller fem, om man räknar med hustrun till en av medlemmarna för hon kommer ju att spela en mycket aktiv roll i sammanhanget. Och parallellt med det finns det några scener där du beskriver vad som händer högst upp i samhället, närmare bestämt i kanslihuset där det sitter för läsaren anonyma makthavare och tar beslut som får stor betydelse för händelseutvecklingen i boken.

Men mellan dessa två nivåer, den höga och den låga, fanns det en omfattande Stay Behindverksamhet som läsaren aldrig ser. Är den där luckan något som du avsiktligt eftersträvade när du skrev boken?

HB: Ja, jag ville förmedla den här lite dunkla bilden och den lite konspiratoriska miljön – det motsvarar ju också att man inte riktigt vet hur det var upplagt. Visst finns det en del personer och berättelser i till exempel Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Han har intervjuat före detta Stay Behindmän om hur det var upplagt och vad de gjorde. Men det framstår samtidigt som om de uppgifterna trots allt är lite motstridiga.

Jag ville också skapa den där känslan av att inte de som ingår i cellen riktigt vet vad som finns ovanför dem och vilken omfattning det har. Sedan är det ju så att när man skriver bokmanus kan det bli kapitel som stryks eller ändras och scener som tas bort. Det fanns scener som inte kom med i boken där läsaren kanske skulle ha fått lite större inblick i nätverket. Jag hade en dialog med min redaktör om hur mycket som skulle redovisas och hur mycket som skulle få vara lite oklart fortfarande. Det är en balansgång när man skriver skönlitteratur jämfört med när man skriver en fackbok då man vill lägga alla kort på bordet. En skönlitterär författare kan välja att dölja sina kort för att bibehålla den här mystiken.

GW: Ja, läsaren är inne i den här gruppen under större delen av boken och vet egentligen inte mer än dess medlemmar. Och dessutom vet vi inte heller vad alla medlemmarna vet, för de känner alldeles tydligt till olika saker och avslöjar inte allting inbördes för varandra. Det är verkligen en speciell värld du har återskapat.

Nästa fråga: du låter den huvudsakliga delen av berättelsen utspelas under 70-talet. Det är ju inte givet, tänker jag, att det skulle vara 70-talet som står i centrum för en bok med det här temat. Du kunde med goda skäl ha skrivit om 50- 60- eller 80-talet. Men du tog just det här årtiondet.

HB: Jo, precis. Om man tänker på kalla kriget brukar 70-talet beskrivas som en avspänningsperiod, en väldigt lugn del av hela konflikten och jag förmodar att Stay Behind låg lite på sparlåga då jämfört med 50-60-talet. Och sedan blev det ju åter ganska dramatiskt under 80-talet. Men mitt val av årtionde var kanske inte riktigt kopplat till Stay Behind utan det var mer att jag alltid varit fascinerad av 70-talet.

Jag har läst mycket om ockupationen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat till exempel. Redan som 11-12-åring slukade jag årsboken Nordisk kriminalkrönika. Därifrån minns jag foton, bland annat just om västtyska ambassaddramat. Jag blev väldigt fascinerad och också skrämd. Det var något som verkligen fastnade där.

Nej, jag tycker att 70-talet är en väldigt spännande epok med terrorhot och paranoian kring sådant. Det går verkligen att känna igen i dagens samhälle – fast i stället för vänsterterrorism och palestinier är det nu IS som skapar rädsla. Men det hände också någonting annat där, ett skifte bort från 60-talets framtidstro. Då kom oljekrisen och så någon slags ekonomisk nedgång. Och över lag bromsades de där förhoppningarna om framtiden in, det blev mörkare. Det kan jag också fascineras av som författare. Och även där tycker jag man kan känna igen rätt mycket av vår samtid i 70-talet. Ju mer jag läste på om 70-talet och pratade med människor som levde och var unga då, desto mer såg jag också parallellerna till vår tid.

Erlander hade uttryckt oro

GW: Ja, i boken har du ju fångat in en rad av de stora händelserna i Sverige under det årtiondet. Och det är ju i sådana avsnitt som du kliver utanför den här gruppen och drar storyn om vad som hände, som kapardramat på Bulltofta och ockupationen av västtyska ambassaden. Där är det uppenbart att du håller dig till sådant som faktiskt inträffade.

Och det för mig över till en central punkt i din berättelse, en episod som du kopplar till Bulltoftadramat. Du skildrar ett möte i kanslihuset där det fattas ett beslut om att avveckla de vapenförråd som de hemliga motståndsgrupperna ska ha egen tillgång till. Och den yttersta orsaken till beslutet är att statsministern – det vill säga Palme – är orolig för att det kan finnas grupperingar i den hemliga svenska motståndsrörelsen som är besläktade med de kroatiska högerextremister som genomfört flygkapningen. Beslutet om att avväpna Stay Behindgrupperna genomförs också i boken och får stor betydelse för vad som händer sedan i din berättelse. Vad finns det för faktiskt underlag till det du skriver om den där avväpningen?

HB: Inget alls, skulle jag säga. Det är väldigt mycket en dramaturgisk konstruktion för min del för att sätta någon slags boll i rullning. Det får bli en katalysator för vad som händer i cellen. Dess medlemmar börjar långsamt tappa förtroendet för statsledningen. Och det leder inte bara till uttalad fientlighet mot regeringen utan också till att de beslutar sig för att själva skaffa sig vapen.

Det är alltså inte så att jag har stött på någon uppgift om avväpning av Stay Behindgrupperna, vare sig efter Bulltofta eller i annat sammanhang. Däremot har jag läst att Tage Erlander hade uttryckt oro över närvaron av före detta Finlandsfrivilliga och SS-frivilliga i startfasen av Stay Behind, sent 40-tal och 50-tal. Och jag tror att det över lag kan ha funnits en misstänksamhet från socialdemokratin, att det ställdes frågor som: vilka är egentligen de här antikommunisterna med tillgång till vapen och stridserfarenhet, de som ska försvara oss under en ockupation?

Det fanns verkligen en ansträngning från ledande politiskt håll att koppla bort de där extremhögerelementen. Och som jag ser det var det en bidragande orsak till vad man kan kalla Lindencronaupplägget för Stay Behind. Med det menar jag att det fanns en strävan att skapa ett Stay Behind utifrån den svenska modellen, alltså med LO och SAF som i någon slags god förening skulle samlas kring demokratin, ett projekt utan de där ytterlighetsfigurerna och med försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som samlande gestalt. Så det är väl den faktiska bakgrunden, men just det här med avväpning av de hemliga cellerna, det är min fiktiva ”take” på det hela kan man säga.

Vapenförråden

GW: Det jag funderat över är att när du låter vapenförråden försvinna i början av 1974 kommer den här gruppen lite grann att hänga i luften. Den tycks inte få så mycket instruktioner. Den är inte avvecklad men den finns fortfarande. Kan man tänka sig – är det så du tänker dig – att det under en period i alla fall fanns en form av Stay Behindnätverk som man inte tog riktigt ansvar för uppifrån?

HB: Ja, det är väl över lag min bild. Det handlar också om att det inte tycks ha varit en enhetlig organisation för Stay Behind utan att det verkar ha funnits parallella strukturer, fast det är oklart hur länge och när.

Dels har vi det nätverk som en ledande svensk militär, Anders Grafström, tidigt byggde upp tillsammans med nazisten Otto Hallberg. Och dels har vi det som blev Lindencronanätverket med kopplingar till det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen. Så har vi det som ibland kallas krigs-IB och slutligen också initiativet från William Colby som var CIA-chef i Stockholm och som efter kriget arbetade med att bygga upp Stay Behind i Skandinavien under USA:s kontroll.

Det verkar ha varit ganska rörigt, men kanske mest på på 50- och 60-talet, då det absolut kan ha hänt att vissa grupper eller vissa strukturer lämnades lite vind för våg. Det är i alla fall tydligt att det var den militära underrättelsetjänsten som hade i uppgift att orkestrera det hela. Och på det hållet vet vi att det inträffade en kris under 70-talet efter avslöjandet av en besläktad hemlighet: existensen av den hemliga militära underrättelseorganisationen IB och dess verksamhet som också riktades mot svenskar. Jag har intervjuat en gammal IB-anställd kring vad som hände då och han menade att IB, som alltså utgjorde den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten, var en organisation i kaos något år. Ingen visste riktigt vad som skulle hända.

Då tänker jag att ett liknande kaos under någon tid kan ha drabbats Stay Behindstrukturen. Det kan ha funnits motsatta viljor som verkligen drog åt olika håll och det är det som finns underförstått i min fiktiva berättelse. Samtidigt som cellerna närapå avvecklades kan folk inom underrättelsetjänsten ha tyckt att verksamheten borde få fortsätta som förut. Underrättelsetjänsten kan ha haft egna rapportörer som upprätthöll grupperna och som rapporterade vidare uppåt i all tysthet. Så i berättelsen har jag skrivit in att underrättelsetjänsten har en egen liten mullvad i den grupp jag skildrar.

GW: Ja, under läsningen får jag verkligen intrycket av att just eftersom det här är en så hemlig verksamhet som officiellt inte ens existerar så skapas det ett utrymme för vilken sorts initiativ som helst och att ingen egentligen vet fullt ut vad som händer. För även de som sitter högt upp har ju bara en viss överblick över saker och ting. Det ingår ju i upplägget att de inte ska veta i detalj vad som finns längre ner.

HB: Och kanske de inte riktigt vill veta heller. Det är det som är det klassiska problemet med sådana här hemliga strukturer. Och det kan leda till att något plötsligt smäller efter att ha stått och jäst utan att någon haft riktig koll på vad som hållit på att hända.

GW: Det du säger pekar ju på en orsak till att det inte finns någon historieskrivning om denna hemliga verksamhet. I alla fall inte någon officiell – och det är väl frågan om det finns någon alls. Det är en stor del av svensk historia under de här årtiondena som är undanstoppad.

HB: Ja, verkligen.

GW: Tror du att din bok har bidragit till att förtydliga behovet av att de här sakerna blir klarlagda?

HB: Ja, jag kan ju hoppas det. Det skulle vara fantastiskt om den får någon sådan effekt. Sedan är ju jag medveten om att det här är fiktion, det här är påhittat. Det är inte så att jag hävdar att det är ett försök till någon sorts faktisk historieskrivning.

GW: Nej, men du förmedlar ett starkt intryck av att det kan ha funnits grupper av ungefär den här typ som du beskriver.

HB: Ja, och det är väl en av mina poänger. Därför är jag den förste att tycka att en verklig historieskrivning behövs. Och jag vill gärna hoppas att min bok kan få upp ögonen på folk för det behovet.

Varulvsrörelsen

GW: Det dyker upp lite anspelningar på varulvsrörelsen här och var i din bok. Varulvsrörelsen var ju planerad för att vara en underjordisk nazistisk motståndsrörelse i Tyskland som skulle dra igång när Hitlerregimen föll samman i slutet av andra världskriget. Vi vet att svenska nazister tog till sig de där tankegångarna. Och det har diskuterats hur mycket av tankegodset om en varulvsrörelse som fanns med i de tidiga svenska försöken att bygga upp vad som blev Stay Behind. Hur mycket forskade du omkring det?

HB: Jag har läst en del. De flesta är överens om att det tyska försöket knappast var någonting som fick egentlig betydelse, det var väldigt mycket en propagandaskapelse av Goebbels. Det hände visserligen saker efter krigsslutet i Tyskland, försök till en resning med enskilda terrordåd, men det var väldigt splittrat och i liten skala. Samtidigt kan man se att nazisten Otto Hallberg som spelade en roll i det tidiga svenska Stay Behind hade tankar om att bygga en motståndsrörelse som kanske inte egentligen var riktad mot en sovjetisk invasion utan snarare mot vad han såg som femtekolonnare i Sverige. Det påminde mycket om varulvstänket.

GW: I Tyskland de allra senaste åren har det kommit upp rätt skakande rapporter om hur grupper inom militären i vår tid förberett mord på vad de sett som landsförrädiska politiker. Det ser ut som om tankar som frodades bland nazister vid tiden för andra världskrigets slut kommit tillbaka – och inte i alldeles liten skala.

HB: Jag har också läst lite om detta, det är väldigt skrämmande. Mot bakgrund av den tyska historien och kontexten är det extra allvarligt att det har börjat röra på sig igen där.

GW: En helt annan fråga: din centrala huvudperson Gunnar år yrkesofficer på P 10, det pansarregemente som då fanns i Strängnäs. Han ingår i den hemliga cellen. Du skriver om att han får rapporter om att det förekommit sabotage på P 10. Det är inte han som har utfört sabotagen så han grubblar över vad det handlar om. Från regementsledningen förklaras det efter en tid med att det bara varit en del i en övning. Det vill säga: officerare och värnpliktiga skulle till en början tro att det var verkliga sabotage så att det skulle gå att få en realistisk bild av hur snabbt och effektivt de reagerade på situationen.

Men Gunnar tar inte riktigt till sig den där förklaringen. Han tror det kan handla om något annat, kanske är det riktat mot honom på något sätt. Han inser att han inte litar på sina överordnade.

När jag läste det där väckte det intressanta frågor – hur kan egentligen den som befinner sig på lägre nivå i det militära veta vad som är normala övningar och vad som är något annat som kanske aldrig redovisas? Är det över huvud taget meningen att de som befinner sig längre ner ens i efterhand ska få veta säkert?

Mina tankar gick till diskussionen om ubåtskränkningarna av svenska vatten under 80-talet. På den tiden var den etablerade uppfattningen att det var Sovjetunionen och Warszawapakten som låg bakom intrången. Men en av dem som studerat frågan mest, diplomaten och ubåtsutredaren Mattias Mossberg, skriver i sin bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan att det i själva verket fanns starka tecken på att det var NATO som skickat in ubåtar. Och det skulle i sin tur ha ingått i gemensamma övningar med svensk militär. Men existensen av några sådana övningar erkändes inte. Och det hela framstod därför som ett utslag av utmanande sovjetisk aggression.

Så när du förde in dessa mystiska sabotageincidenter pekade du, tycker jag, på frågan: i vilken utsträckning kan man tänka sig att det i militära sammanhang inte hålls någon klar gräns mellan övningar och desinformation? Är det något du funderade över speciellt när du skrev det här?

HB: Jag tänkte nog inte medvetet att det skulle vara en parallell till ubåtskränkningarna men det är väldigt intressant om man ställer upp det så, det känns som att det finns väldigt mycket att rota i kring ubåtarna.

Det jag skrev om sabotagen var i stället inspirerat av en specifik sak som en av de personer jag intervjuade berättade om de här olika skarpa lägena. Han var amfibiejägare och det här var sent 90-tal, alltså efter murens fall. Vid ett antal tillfällen hade han varit med om att det påståtts vara någon form av verksamhet från så kallade spetsnazenheter – alltså ryska specialförband – i Stockholms skärgård. I de fallen hade det varit tydligt, åtminstone efteråt, att det bara handlat om övning. Men så inträffade något som inte var som de vanliga övningarna, Min källa och hans kamrater hade haft skarp ammunition och fått order att skjuta om de påträffade fienden. Det hände aldrig något, de hittade inga ryssar. Och när det hela var över var det inga ansvariga officerare som pratade om det.

Han frågade sig i efterhand: vad hade hänt om det nu bara var en övning och de hade skjutit mot någon de träffade på som de hade order om att göra? Han upplevde det som ganska skrämmande med den här tystnaden efteråt, att ingen pratade om det och att heller ingenting skrevs i media. Än i dag undrar han: var det verkligen ryska enheter på plats i Sveriges skärgård?

Romanen handlar bland annat om att vara en människa i ett system och försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser – men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller, menar Henrik Bromander. Foto: Emil Malmborg.

GW: En av dina huvudpersoner, Ramona som är gift med en medlem i den hemliga cellen, hör hemma i den uttalat nazistiska gruppen Nordiska Rikspartiet som ju funnits i verkligheten. När hon på allvar kommer in i cellen introducerar hon dödslistor på förrädare, personer som antogs vara beredda att ställa sin tjänster till förfogande när Moskva tog makten och som därför borde oskadliggöras i förväg.. Hur mycket faktaunderlag hade du när du skrev det där?

HB: Ja, just kring Rikspartiet så har jag väldigt mycket faktaunderlag. Jag fick enorma mängder material av en person som infiltrerat Rikspartiet under de sista åren av dess verksamhet, partiet lades ner 2009. Det var inte bara deras offentliga tidningar utan också en massa brev och interna skrifter. Men det är inte så att jag hittade några dödslistor där utan det jag skrev var snarare inspirerat av hur senare nynazister har arbetat. Det fanns faktiskt en tidning som hette Werwolf som kom på 90-talet och som publicerade långa adresslistor på aktiva antirasister men också på judar och personer som var från Mellanöstern.

Dödslistor

GW: Jag uppfattade också dödslistorna i din bok som en form av start på det du senare skriver om Palmemordet. Gunnar har inga förkunskaper om att Palme ska mördas, men han får ett par uppringningar på mordnatten. Telefonen ringer först en gång och sedan tre gånger. Han tolkar det som en signal han känner igen, ett meddelande om att ett uppdrag är utfört.

Du låter inte läsaren få veta säkert om uppringningarna verkligen var ett meddelande till Gunnar. Och inte heller vem som i så fall ringde upp – och varför. Men det kommer in väldigt suggestivt i berättelsen.

Är det med avsikt som du skapar en osäkerhet omkring vad som händer? Eller är det jag som har läst boken illa som inte har förstått?

HB: Nej, verkligen inte. Det ska vara dunkelt. Men det är också lite grann en lek med ett inslag i mordutredningen, det där paret som blir uppringt där på mordnatten och fick något som lät som en rapportering om att Palme var skjuten. Det kom att diskuteras mycket om den som ringde slagit fel nummer. Och det finns ju ett par berättelser till om mystiska samtal under mordnatten där folk har uttryckt glädje eller gett besked, till exempel radiosamtalet som lyder: ”Hallå där uppe, hur är det?”, ”För jävligt kallt”, ”Statsministern skjuten”.

Det finns nästan en… mytbild är fel att säga för att jag tänker mig att de där samtalen säkert har skett, men mordnatten är en fond med moderna legender. Så det var lite grann en lek med de där mystiska meddelandena. Men i fiktionen, i bokens värld, tänker jag att det mycket väl kan vara så att någon eller ett par i cellen är inblandade i ett mordkommando på två eller tre personer som faktiskt utför det här. Eller så är det bara Gunnars fantasier, han dricker mycket vid den här tiden.

GW: Det finns en annan intressant episod med Gunnar, det är när han hälsar på en gammal sjuk officer som inte kan prata och som nästan inte kan skriva. Men han orkar i alla fall skriva ner ett meddelande: ”Det är inte du som bestämmer”. Det känns som någon form av sammanfattning av boken.

HB: Verkligen. Men återigen kan man tolka vad han menar på olika sätt.

GW: Jag läser det som att Gunnar vill följa sin övertygelse samtidigt den där skrivna lappen påminner honom om att han inte kan göra mycket mer än att vara en länk i någonting större som han egentligen inte styr. Det är väl det som sliter i honom hela tiden?

HB: Ja, precis. Att vara en människa i ett system och samtidigt försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller. Det blir en krock mellan försöken att vara en sann och renhårig människa och den smutsiga verkligheten.

”En utraderad punkt i samtidshistorien”

GW: Du kommer in på ett liknande tema med en annan av huvudpersonerna, Monika, som arbetar på Säpo och intresserar sig för att kartlägga högerextremister – något hon inte får så mycket stöd för av sina överordnade. När hon har slutat på Säpo får hon plötsligt tillgång till en uppsättning dokument. Där får hon svar på väldigt mycket saker som hon funderat på. Ändå bestämmer hon sig för att köra detta i papperstuggen. Och så försvinner de sista resterna av bevis på vad som har hänt. Det är en sak som sätter sig i mig som läsare.

HB: Ja, det blir någon slag kommentar till det vi pratade om innan om det här med historielösheten kring Stay Behind. Det finns så få dokument. Och det finns så få belägg. Det är en stor utraderad punkt i den svenska samtidshistorien. Vi kanske aldrig kommer att få veta. Det är ju samma med Palmemordet och det är väldigt frustrerande.

GW: Jag associerar lite till vad som avslöjades av journalisten Bo G Andersson i en artikel i Dagens Nyheter om att Palmes personakt på Säpo är försvunnen och att det inom Palmeutredningen spekulerades om att någon på Säpo kanske hade eldat upp den. Det är förstås en absurditet om det är sant – vi föreställer oss ju att lagar och regler ska förhindra att sådana handlingar försvinner.

HB: Ja. Och när det gäller Palmeakten är det oklart om den eldats upp på ett enskilt initiativ eller om det var någon order uppifrån.

GW: Och slutligen återstår förstås möjligheten att den kanske inte har eldats upp, att den finns kvar någonstans – på ett ställe dit den vanliga medborgaren inte har insyn.

Det kanske är en naturlig slutpunkt. Eller är det något mera som du tycker skulle vara bra att ta upp?

HB: Nej, jag tycker att vi har betat av det mesta.


Jag planerar att publicera en egen recension av Henrik Bromanders bok här på bloggen de närmaste dagarna. Att jag tycker att det finns skäl att läsa den framgår dock redan av ovanstående intervju. /Gunnar

20 reaktioner på ”Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

  1. Läste intervjuen med Henrik Bromander, stort intresse. Det sägs att Stay Behind hade kontor i Skandiahuset, ingång via Luntmakargatan. Det borde väl ha funnits reservutgångar att använda i ett skarpt läge?
    Det finns hypoteser om ett mötets scenario nere på Sveavägen – Tunnelgatan . Är det en trovärdig hypotes?

  2. Det är fullt tänkbart att en ”utbrytargrupp” tar saken i egna händer men artikeln pekar också på problemet med att komma vidare. Korten måste upp på bordet när det gäller dessa kalla krigets nätverk för det finns så väldigt lite att ”sätta tänderna i”. Det florerar förvisso massor av information men det är oerhört svårt att avgöra vad som är sant, vad som är desinformation och vad som är rena skrönor. Jag tycker i alla fall att den samlade mängd information som framkommit sedan presskonferensen borde vara nog för att öppna utredningen igen. Problemet är ju dock att det måste finnas en politisk vilja att bringa klarhet i de många frågor som vi fortfarande inväntar svaren på. Att den viljan saknas är kanske på sätt och vis rätt talande för att det inte är önskvärt att lägga dessa kort på bordet. Det är helt enkelt den enklaste utvägen att peka ut ensamma gärningsmän. Något som dessvärre genomsyrat hela den usla utredningen.

    Jag har dock gott hopp. Det sipprar ju trots allt ut små bitar här och där. Till slut kommer någon att kunna lägga hela pusslet. Jag tycker mig se att att vi börjar kunna ana vad som nog döljer sig där bland alla bitarna.

  3. Intressant intervju och intressant bok, som det verkar. Själv ser jag det dock som mer troligt att en grupp som SB medverkar i samband med mordet på order uppifrån (vilket kan ha varit utanför Sverige). Verksamheten inom SB, vilket lär ha omfattat att under ockupation kunna ta hand om och smuggla ut nedskjutna flygare i samarbete med flera andra länder, bör ha varit väl koordinerad, Och att CIA/NATO skulle ha fullständigt tappat taget om en för dem antagligen viktig organisation, mitt under kalla kriget, förefaller otänkbart.

  4. Mycket intressant intervju. Har läst ”Bara en kram” och ”Riv alla tempel” av samma författare och kan varmt rekommendera dessa. Får nog bli denna härnäst, passar ju bra med något spänningsromans-besläktat under semestern.

  5. Takk for et informativt intervju med Bromander. Sikkert en lesverdig bok som jeg får plukke opp når grensene smått om senn åpnes og man kan komme seg til en bokhandel i Sverige. Og til poenget: Stay Behind er fortsatt et dårlig utredet tema i forbindelse med mordet på Olof Palme. De svartsladdede dokumentene med Stay Behind-omtale fra utredningen, som Lena Andersson gjør til en modernistisk installasjon, inneholder sikkert informasjon som kan peke i noen retninger. Det er disse retningene som allmenheten ikke får ta del i.

    Det som det er viktig å være klar over i forbindelse med Stay Behind er at det ikke dreier seg om én organisasjon. I Norge bygget OSS/CIA sitt eget nett rett etter frigjøringen i 1945. Disse gruppene fungerte både parallelt med og infiltrert i de norske hemmelige tjenestenes beredskapsorganisasjon. Jeg ser ingen grunn til at dette ikke også skulle være tilfelle i Sverige. Opp gjennom årene har det alltid vært merkbar stay-behind-aktivitet, særlig i grenseområdene, under internasjonale kriser (Tsjekoslovakia 1948, Ungarn 1956, Berlin 1961, Mossads aksjon på Lillehammer i 1973, Gulfkrigen 1991 osv – og trolig også nå i forbindelse med den spente situasjonen i Svartehavet). Stay Behind-cellene kan være hvilende – men aldri sovende.

    I forbindelse med at det var et år siden KP la ned palmeutredningen hadde jeg en lang telefonsamtale med journalisten og redaktøren Bengt Calmeyer. Da Palme ble skutt var han kulturredaktør i det norske Arbeiderbladet – det sosialdemokratiske partiets hovedorgan. Han dekket etterforskningen og hadde uavhengige kilder også innenfor Stockholmspolitiet. Han kunne fortelle at han på et tidlig tidspunkt fikk opplysninger om at det hadde foregått en ”dekkoperasjon” i Stockholm den kvelden/natten Palme ble skutt. Disse opplysningene kom fra en kilde innenfor ”den åpne polisen”, og ikke SÂPO. Hvem som stod bak og hva denne operasjonen handlet om, visste kilden ingenting om, bare at den hadde funnet sted. (Calmeyer deltar i Aschbergs program ”Diskutabelt” i 1989 sammen med den danske redaktøren Seidenfaden. Han nevner selvsagt ingenting om dette i programmet). Senere kom Donald Forsberg opp med opplysninger om ”Barbro-gruppen”. Disse vanntette skottene av ”need-to-know”, både innenfor gruppen og i grensesnittet til andre offentlige instanser (politi/forsvar/sivilforsvar) er nesten umulige å trenge igjennom. Men jeg tror Sven Ruin har et poeng: I 1986 – midt under den kalde krigen – ville NATO/USA aldri slippe taket på verken norsk eller svensk Stay Behind. Det er også høyst usannsynlig at en gruppe skulle komme helt ut av kontroll – mer sannsynlig er det at en del av en gruppe bevisst brukes for å utføre for eksempel et drap.

    Diskusjonen om hvorvidt Olof Palme ble overvåket eller ikke har dukket opp fra tid til annen på denne bloggen. Jeg har ved flere anledninger hevdet at jeg hadde blitt overrasket dersom man med hundre prosents sikkerhet kunne fastslå at han ikke ble overvåket. Som statsminister i et nøytralt land med hemmelige bånd til NATO og den vestlige interessesfæren under den kalde krigen og med aktive fredsfremstøt overfor Sovjet, finner jeg det høyst sannsynlig at politiske krefter som var interessert i fortsatt spenning mellom blokkene, fulgte Olof Palme på nært hold.

    I et USA-dominert NATO var dette pragmatisk politikk og fikk betegnelsen «strategy of tension». Denne «spenningens strategi» ble i NATOs medlemsland – og blant allierte – opprettholdt med alle midler, og CIA hadde et bredt register å spille på med alt fra massiv propaganda, med kontaktpersoner i aviser og kringkasting, infiltrasjon i kommunist- og sosialistpartier, til direkte og indirekte støtte til militærkupp dersom den politiske venstresiden ble for sterk. (Tyrkia og Italia er gode eksempler).
    Da den norske statsminister Einar Gerhardsen begynte å spille solo med fredelige tilnærmelser til Sovjet i forbindelse med NATO-møtet i Paris i 1957, ble han utsatt for overvåking, men vel og merke ikke av norske tjenester. Anonyme kilder – agenter i felt – kunne fortelle at ordren om «å holde øye med Gerhardsen» kom fra et sjikt i det norske embetsverket som trolig også rapporterte til CIA og konservative krefter i det sosialdemokratiske partiet. Et annet moment var visse rykter om hustruen Wernas nære relasjoner til en medarbeider ved den sovjetiske ambassaden i Oslo.
    Det er grunn til å anta at en lignende konstellasjon kunne være aktuell i tiden før Olof Palmes Moskva-reise i april 1986. Det kan også forklare den enestående passiviteten det sosialdemokratiske partiet har vist med hensyn til å ta uavhengige og aktive skritt for å få mordet oppklart.

      1. När det talas om bombdådet i Bologna och de inblandade finns det nya uppgifter som kan peka åt Israel. Inte GLADIO.

        Obs, översättning:
        Citat
        ”Den 27 november 1979 rånade Alessandro Alibrandi, tillsammans med NAR-medlemmarna Valerio Fioravanti, Giuseppe Dimitri och Domenico Magnetta, under skjutvapen Chase Manhattan Banks filial i Rom, medan Massimo Carminati agerade som flyktförare. Vid denna tidpunkt hade NAR, genom medling av Franco Giuseppucci och Danilo Abbruciati, anslutit sig till brottsorganisationen Banda della Magliana som agerade som penningtvättare för NARs rånbyte. Lagstiftningsmyndigheterna stängde in på Alibrandi och hans kamrater, så han lämnade landet 1981 och anställdes i den maronitiska milisen i Phalange, i Libanon. Där tränade han med libaneserna vars tränare uppenbarligen inkluderade Tsahal-personal. I en SISDE-rapport daterad 25 juni 1981 och undertecknad av SISDE vicedirettore Vincenzo Parisi, som läcktes ut 2020, konstaterades att Alibrandi vid en tidpunkt hade behandlats för ospecificerade sår på det israeliska militärsjukhuset i Nahariya.”

        https://en.m.wikipedia.org/wiki/Alessandro_Alibrandi

        1. Att se närmare på vad som hänt i Italien och andra länder där en hel del har framkommit om SBs verksamhet är intressant med tanke på Palmemordet. Till exempel finns möjligheten att SB eller liknande hade infiltrerat andra organisationer och var inblandade i kidnappningen av Aldo Moro, vilket till synes var en välplanerad militär operation. Angående Alibrandi m.fl. så tror jag man bör tänka mer i termer av nätverk (dvs det ena behöver inte utesluta det andra).

          1. Här kommer lite kompletterande information:

            Margareta Zetterström skriver om boken ”I 55 giorni che hanno cambiato Italia” (De 55 dagar som förändrade Italien), av Ferdinando Imposimato: http://old.fib.se/utrikes/item/3658-aldo-moros-ode. Zetterström gör också kopplingen mellan Moro och Palme.

            Många frågor är fortfarande obesvarade om Moro: http://historyofgeology.fieldofscience.com/2015/03/forensic-geology-and-murder-case-of.html

            BBC-video om Albert Bachmann, en militär som kan ha varit en Schweizisk SB-chef (min tolkning). Det verkar som han agerade utan kontroll från Schweiziska regeringen: https://www.bbc.com/reel/video/p09nnq1v/where-a-swiss-spy-built-the-perfect-hideout-from-nuclear-war

            1. Tack för intressanta länkar! Och andra som följer bloggen är som vanligt välkomna att komma med ytterligare länkar inom ramen för de ämnen som diskuteras här.

              1. Utdrag ur dokumentären av Emanuel Amara, Les derniers jours d’Aldo Moro; intervjuer med Steve Pieczenik & Francesco Cossiga:

                Det är anmärkningsvärt att detta kunde tillstås så öppet utan större efterverkningar!

                Nu är det ett erkännande av att inte ha räddat Moro, av att tro sig ha manipulerat terroristerna (utan direkt samarbete med dem) till att fullfölja mordet; terroristerna hade ju för övrigt utan manipulation mördat Moros fem (!) livvakter.

                Man kan undra huruvida någon har något att bekänna om att inte ha räddat Palme.

                Sedan är den fiktionaliserade filmen God morgon, natt! (titeln syftar på en vers av Emily Dickinson: Good Morning, Midnight! – vilken tillika är titeln på en roman av Jean Rhys) av Marco Bellocchio om Moro-dramat mycket sevärd inte bara filmiskt utan för insikterna om hur terrorister och politiska mördare kan tänkas tänka, känna och bete sig. Den finns som DVD i handeln men inte på ”strömning” så vitt jag kan se.

                Man kan notera både intressanta likheter och olikheter: inrikesministern Cossigas kriskommitte’ som kanske var konstitutionsvidrig och hindrade de ordinarie myndigheternas kontroll över situationen; Rosenbads godkännande eller rent av iscensättning av Holme’rs kupp, understödjande av hans makt över åklagarna och sedan fortsatt kontroll av utredningen kanske bröt mot lagen men genom större informalitet i arrangemangen inte mot grundlagen (?). I kölvattnen följde två mord i Italien: journalisten Mino Pecorelli och general Carlo Alberto Dalla Chiesa som konfererade om vad de visste om Moro-kidnappingen; dåvarande premiärministern (eller mera strikt konseljpresidenten) Andreotti åtalades, friades, dömdes och friades till sist för mordet på Pecorelli. Efter mordet på Palme dog krigsmaterielinspektören Algernon under mystiska omständigheter och den ende i Palmes inre krets som utryckt sig veta hur mordet gick till, FN:s Namibia-kommissionär, Bernt Carlsson, i ett attentat.

                Moros brevskrivande som potentiellt kunde avslöja Gladio påstås ha beseglat hans öde (under förutsättning att förhandlingar skulle ha räddat honom); risken att avslöja svenska Stay Behind i sig eller dess eventuella roll i palmemordet har framkastats som förklaring till varför det enbart skenutreddes. För svag bevekelsegrund i sig för att förråda hela landet, mordoffrets familj, och Palmes vänner och anhängare runtom i världen, för att underminera demokratin och begå justitiemord, kan man tycka men kanske i kombination med något tyngre vägande skäl.

                En sensmoral av jämförelsen tycker jag är att om någon indirekt koppling till en stormakt t o m genom ett trovärdigt erkännande hade kommit fram i en genuin utredning av palmemordet, så hade det kanske på sin höjd funnits ett par ignorerade videoklipp på nätet om det idag. Men Ingvar Carlsson var kanske ängslig för att tvingas möta någon världspolitikers föraktfulla blängande.

    1. Tack Lars Tore!
      Måste missat ditt inlägg. Som vanligt mycket intressanta synpunkter och uppgifter. Ni gjorde det bra i Norge som tvättade byken. Tyvärr verkar det som att vi i Sverige får fortsätta vänta på att detta ska ske här. Bedrövligt och minst sagt upprörande.

      1. Simon, Hans, Lars Tore och Nebukandesar,

        Ja, Simon och Hans, det är verkligen bedrövligt och minst sagt upprörande: alla dessa fruktansvärda våldsnätverk och möjligheten att de var sammankopplade med Stay Behind-motsvarigheter i olika länder. Om personer som Tage Erlander trodde att dylika hemliga organisationer skulle verka för att i det långa loppet öka medborgarnas säkerhet så hade de verkligen fel. Och de borde ha insett hur lätt de kunde komma att motverka sina syften. De var ju magneter för individer som rakt inte ville säkra demokratiska samhällen. Sverige ter sig som ett undantag med total fortsatt mörkläggning av dessa mörkrets och ondskans krafter. Man skulle önska att svenska medborgare gick ut i stora demonstrationer för att få veta hela sanningen om Stay Behind och vad som eventuellt försiggår nu i den vägen. Alla medborgare som vill kan förbereda sig på civilt motstånd mot kupper och invasioner, men det kan ske helt öppet. En del i det motståndet kunde omfatta rättsliga myndigheter också, dvs ungefär motsatsen till det där outgrundliga lagförslaget som regeringen Palme förordade, som drogs tillbaka av regeringen Carlsson.

        Men Nebukadnessar, hur en indirekt – tangentiell – kontakt med israeler efter terrordåden skulle ”peka åt Israel” och samtidigt rentvå Gladio eller underminera misstankar mot dem är obegripligt. Som Hans anger är dessa intrikata förhållanden inget nollsummespel. Frågan gäller samband mellan Gladio och Nuclei Armati Rivoluzionari samt mera sensationellt Brigate Rossi. Upplysande fakta är välkomna; tendentiösa fantasier och förvrängningar hjälper oss inte.

        Den översättning du citerade var inte bara undermålig ”Lagstiftningsmyndigheterna stängde in på Alibrandi” (dvs rättsväsendet eller polismyndigheterna ringade in A) utan direkt vilseledande:

        ”Där tränade han med libaneserna vars tränare uppenbarligen inkluderade Tsahal-personal.” ”ostensibly” som kan betyda ”skenbarligen” eller ”som det påståtts” har blivit ”uppenbarligen.”

        ”I en SISDE-rapport daterad 25 juni 1981 och undertecknad av SISDE vicedirettore Vincenzo Parisi, som läcktes ut 2020, konstaterades att Alibrandi vid en tidpunkt hade behandlats för ospecificerade sår på det israeliska militärsjukhuset i Nahariya.” – ”stated” dvs ”påstods” eller ”angavs” har blivit ”konstaterades.” Hela förvrängningen kan inte skyllas på Googles eller dylik sökmotors översättningsfunktion. Och källan?

        På en bisarr italiensk hemsida, insorgenze.net, som verkligen kan beslås med relativiserande urskuldanden av terrorism, finner man:

        «Gli elementi di destra, combattenti a fianco dei cristiano-maroniti eventualmente feriti in Libano, sarebbero trasportati all’ospedale militare israeliano di Nahariya, dove sarebbe stato ricoverato anche il noto Alessandro Alibrandi; il medico militare che curerebbe questi feriti avrebbe studiato in Italia e si chiamerebbe Lukacs». Dvs de eventuellt skadade skulle ha skickats till ett israeliskt sjukhus, där man skulle ha funnit även Alibrandi, som skulle ha behandlats av en militärläkare som skulle ha studerat i Italien. Allt detta är åtminstone skrivet i konditionalis, vilket i den engelska versionen blivit påstods osv och i din version vad som ger sig ut för att vara fakta. Dylik behandling av eventuella skador torde vara obligatorisk under Genève-konventionerna eller andra regler för behandling av skadade.

        På denna italienska hemsida kan man läsa om hur protester mot Charlie Hebdo-morden i Paris är hycklande pga att, ni gissade rätt, Israeler har dödat araber. Kidnappningen av Aldo Moro finner man under rubriken ”väpnad kamp.” Den i mitt tycke hjältemodige Roberto Saviano som med risk för eget liv genomlyst maffian, och som likson Salman Rushdie tvingats gå under jorden, attackeras av…en oomvänd medlem i Brigate Rossi, Paolo Persichetti.

        Inte minst när man diskuterar Stay Behind och mordet på Olof Palme bör man markera en mycket tydlig rågång mot den undervegetation av terroristvänliga skriverier på nätet som kanske kan innehålla ledtrådar men som är samma andas barn som många troliga miljöer ur vilka en mordkomplott kan ha sprungit.

      2. Joda, mye ble gjort med Lund-kommisjonen som leverte sin rapport i mai 1996. Men allerede da uttrykte kommisjonens leder, høyesterettsdommer Ketil Lund, sterk bekymring for alt det man ikke hadde gått til bunnen med. Særlig den militære e-tjenesten (svenske MUST) kvittet seg med mye arkivmateriale i forkant av granskingen. Stortingets oppnevnte kontrollorgan for de hemmelige tjenestene møtte også veggen: I august 1998 utførte utvalget en stikkprøvekontroll i Etterretningstjenestens arkiver. Der kom de over en til da ukjent instruks forfattet av daværende forsvarsminister Jørgen Kosmo i april 1997. I et skriv som omtaler utvalgets målsetting og rammer skriver Kosmo at når det gjelder forholdet til samarbeidende tjenester og behovet for beskyttelse av kilder for sensitiv informasjon kan sjefen for Etterretningstjenesten unnlate å gi informasjon til utvalget og henvise til Forsvarsministeren.
        Dette er et glimrende eksempel på hvordan Stortinget – altså det norske folk – kan holdes utenfor ethvert innsyn når det gjelder samarbeidende tjenester (CIA, Mossad, MI6, MUST osv.) og eventuelle operasjoner på norsk jord. Og også norske tjenesters deltagelse i slike operasjoner. Under de offisielle tre norske tjenestene – og også infiltrert i – finner vi Stay Behind, okkupasjonsberedskapen, som sprang direkte ut av okkupasjonstidens motstandskamp og der aktørene fikk absolutt taushetsplikt gjennom et direktiv som er datert 25. mai 1945. Taushetsplikten ble først opphevet i 1988.

        1. Dette var egentlig et svar til Simon A. Når nå meget godt påleste bloggdeltagere (PJ, Sven, m.fl.) trekker inn Aldo Moro, kan dette mordets matrise gi et svar på hvorfor Olof Palme ble myrdet. Det er altså motiv det handler om. Såvidt jeg husker innledet Moro i 1978 et samarbeidsfremstøt overfor mange partier – også kommunistene – for å få Italia ut av repetisjonene med høyreekstreme statskupp på tidlig 1970-tall. At kommunistene på denne måten ble tatt inn i varmen kunne ikke NATO/USA akseptere. Noe av det samme er vel tilfelle med Palmes planlagte Moskva-reise i april 1986 og mulighetene for å gjøre Skandinavia til en atomvåpenfri sone. Altfor mange interesser ville bli berørt dersom dette ble realisert: Våpenindustri, NATO-medlemskapene for Danmark/Norge, frykt hos ”hardlinerne” både i Moskva og Washington – på den ene siden at Gorbatsjov var for idealistisk, på den andre siden at tilnærmingen Stockholm-Moskva var et spill for galleriet og en gyllen mulighet for et angrep på Skandinavia. Det jeg har konkludert med fra jeg begynte å interessere meg for Palmekomplekset, er et politisk motiv. Hvilke krefter – svenske eller utenlandske – som utførte mordet, er et åpent spørsmål.

          1. Javisst var Moro beredd på samarbete med kommunisterna enligt vad som skrivits, för övrigt de mest sovjetkritiska av de stora kommunistpartierna i Europa vid den tiden. Moros lik i bagagen (makabert nog bokstavligen) på den där Renault 4 placerades mycket nära partihögkvarteren för kristdemokraterna och kommunisterna i norra kanten av Roms gamla getto. Det är tydligen en myt att det var nästan precis mittemellan, men det kan ändå tolkas som ett symboliskt budskap.

            Jag vet inte om vapenexporten skulle ha ”hotats” av en kärnvapenfri zon i Norden. Den oberoende fredsrörelsen protesterade samtidigt mot vapenexporten, kärnvapnen (särskilt de nya, SS-20 och Pershing), kriget i Afghanistan, Apartheid och tortyrregimerna i Mellanamerika. Den oberoende END-rörelsen med historikern E.P.Thompson i spetsen var för en kärnvapenfri zon i Norden men bara som ett av flera initiativ syftande till ett kärnvapenfritt Europa; END höll offentlig dialog med ledande sovjetiska och östeuropeiska dissidenter. Den mer traditionellt pacifistiska oberoende fredsrörelsen i väst stödde och solidariserade sig med den underjordiska freds- och demokratirörelsen i öst. Den Sovjet-styrda Svenska Fredskommitte’n stödde Sovjets krigföring i Afghanistan, däremot, hade ingen kontakt med END men fokuserade på en kärnvapenfri zon i Norden (som inte skulle inkludera de baltiska länderna eller vattnen norr om polarcirkeln).

            Palme tog avstånd från sovjets krig i Afghanistan, men utan sensationella tal i TV. På uppmaning av en kritisk mötesdeltagare på ett torg sade han till exempel att Sovjet bör lämna Afghanistan i fred. Han gick dock aldrig med i den oberoende fredsrörelsens demonstrationer mot det kriget.

            Låt mig dessutom innerligt be om ursäkt: jag har helt enkelt skrivit Hans när jag menade Sven i flera poster!

  6. När jag läser om Bromanders bok, kom jag tänka på förhören av den f d fallskärmsjägare som försvann (men sedan dök upp) runt 2012 ”H.I” Han pekar i förhören ut en annan fallskärmsjägare och polisaspirant, ”C.P. som sedan 1985 är försvunnen efter en resa till Frankrike, som den som försökte värva honom att delta i mordet på Palme. Värvningsförsöket gjordes vid en repövning vid finska gränsen ett par år innan mordet. Vapen uppvisades. H I berättade att kallelsen till repövningen kom sent, att han eskorterades till övningen av mystiska personer, att hans lojalitet testades, att inga av hans kamrater från grundutbildningen fanns med, att han fick känslan att han placerades i stridspar med C P avsiktligt, att okända auktoriteter ville veta hur H I fungerade ihop med den betydligt yngre C P. Förhören är kraftigt maskade men mycket information går att läsa ut, som att C P planerade att gå med i Legionen, att ett företag i London ordnade resor för legouppdrag och att finansiering av MOP och betalningen var ordnad. På samma sätt som Anna Hage berättade om oönskad uppvaktning, gör också H I det. H I berättar om besök på gården, försäljning av tavlor och att män i bil fotograferade honom. Hela värvningsupplägget uppvisar tecken på hemlig och olaglig verksamhet, om H. I.:s uppgifter är sanna. C.P.:s efternamn är också namnet på en ort i Baltikum.

  7. Väldigt intressanta uppgifter från Lars Tore om Norge, och inte minst om operationen som ska ha pågått under mordnatten. Som sagt har ju Donald Forsberg berättat att han träffat på några personer inom Barbro-gruppen i Stockholm på mordkvällen.

    Även Ulf Dahlsten har ju berättat för dig, Gunnar, om ett antal poliser som på mordkvällen var ute i mordområdet på någon operation, möjligen på eget initiativ utan order uppifrån.

    Där kan jag nämna att jag har begärt ut handlingar från PU om det som Dahlsten berättat om, och jag har föga förvånande fått svaret att några sådana handlingar inte kan återfinnas. Jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsatser av det. Eftersom det var svårt att formulera en exakt begäran om detta kan det ju tänkas att det finns handlingar men att man inte hittat dem. Det kan också tänkas att Dahlsten har berättat sagor eller själv har fått felaktiga uppgifter. Eller så kan hans uppgifter vara korrekta och handla om någon Stay Behind-operation, och då kanske de var kända inom en viss betrodd krets men aldrig registrerades i den vanliga Palmeutredningen, eftersom Stay Behinds existens inte fick avslöjas – oavsett om operationen hade något med mordet att göra eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.