JO Per Lennerbrant i lång intervju om Palmeåklagarens utpekande

JO Per Lennerbrant (bilden) har utrett Krister Peterssons presentation av misstankarna mot Stig Engström i samband med presskonferensen i juni förra året. har riktat hård kritik mot åklagaren Petersson. Här följer en lång intervju med honom om innebörden av hans invändningar mot åklagarens utpekande och andra angränsande frågor. FOTO: Pernille Tofte

”JAG HAR GJORT DET HÄR UTIFRÅN DEN ENSKILDES fri- och rättighetsperspektiv.”

Så kommenterar JO Per Lennerbrant sin granskning av Palmeåklagaren Krister Peterssons offentliga pressträff från förra sommaren – det tillfälle då Petersson meddelade att han lade ner Palmeutredningen på grund av misstankarna mot den avlidne Stig Engström.

Petersson offentliggjorde sitt beslut den 10 juni förra året, dels skriftligt och dels genom sin pressträff. JO Per Lennerbrant kom med resultatet av sin granskning den 22 juni i år – mer än ett år senare. Den rättsliga granskningens kvarnar mal som bekant ibland långsamt. Men desto mer intresse väckte resultatet, en hård kritik av Krister Peterssons agerande.

I centrum för JO:s utredning stod frågan om åklagaren respekterat den avlidne Stig Engströms lagliga rättigheter – ett nog så viktigt ämne, särskilt när det handlade om den formella avslutningen på Sveriges mest uppmärksammade brottsutredning någonsin.

Ett par dagar efter JO-beslutet, den 24 juni, intervjuade jag Per Lennerbrant om en rad aspekter av hans utredning. Med start lite längre ner i denna text följer vårt ganska långa samtal.

Men före intervjun, låt oss kort gå igenom de viktigaste inslagen i JO-beslutet.

En central fråga i JO:s utredning var om den så kallade oskuldspresumtionen hade respekterats av åklagaren.

Oskuldspresumtionen tas upp i Europakonventionen (se faktaruta nedan) och handlar i princip om att en misstänkt person ska betraktas som oskyldig så länge personen inte dömts i en lagligt genomförd rättegång.

JO:s slutsats var att Stig Engström under åklagarens pressträff trots det framställdes som skyldig till mordet på Olof Palme.

Under JO:s utredning förnekade visserligen Krister Petersson att han pekat ut Stig Engström som skyldig utan menade att han bara presenterat honom som misstänkt. Men JO menade att det inte höll.

Dels hade Palmeåklagaren i en intervju några månader tidigare flaggat för att han skulle presentera en lösning på Palmemordet och dels gjorde han under pressträffen uttalanden som bara kunde tolkas som att han pekade ut Engström som skyldig. JO nämner exempelvis i sitt beslut åklagarens ofta citerade yttrande: ”med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll”.

JO menar också att åklagaren inte gjorde något försök att föra fram sådant som talade för att Stig Engström var oskyldig.

Och Per Lennerbrant avslutar sitt beslut med orden: ”Jag är mycket kritisk till hur chefsåklagaren Krister Petersson presenterade sitt beslut att lägga ned förundersökningen.”

Innan vi går över till intervjun vill jag bara komma in med en sak till, ett personligt påpekande. Den som följer den här bloggen vet att jag anser att det inte finns mycket som talar för att Stig Engström var den som mördade Palme. Jag har därför reagerat starkt över att Krister Petersson på sin pressträff i praktiken pekade ut Engström som gärningsman. Och jag har också reagerat över att Palmeåklagaren inte redovisade de omständigheter som talade för hans oskuld.

Därför blev jag förstås glad över JO:s beslut som kritiserade både detta utpekande och ensidigheten i åklagarens presentation.

Den som läser beslutet ser dock att JO inte uttalar sig i sakfrågan, alltså om Stig Engström kan ha varit skyldig eller inte. Och när jag nu intervjuade JO Per Lennerbrant var mitt syfte inte alls att locka honom att gå längre och försöka få honom att avslöja vad han tyckte om misstankarna mot Engström. Det jag var ute efter var i stället att försöka bringa ytterligare klarhet kring hur hans beslut ska tolkas.

Jag tror att det kan ha intresse för både dem som anser att det var befogat att lägga ned utredningen med hänvisning till misstankarna mot den avlidne Engström och för dem som starkt ifrågasätter åklagarbeslutet.

Med detta sagt – här följer intervjun.

”En fråga kom upp hos mig”

GW: Jag vill börja med att fråga varför du beslutade dig för att genomföra den här granskningen.

PL: Jag tittade på den här pressträffen precis som alla andra när den sändes den 10 juni. Och det var väl då som det kom upp en fråga hos mig om oskuldspresumtionen hade respekterats i det här fallet. Även om åklagaren sa att det bara rörde sig om en misstanke och han förklarade skillnaderna i systemet mellan en åklagare och en domstol så var det ändå en fråga jag ställde mig – om oskuldspresumtionen verkligen respekterades.

Sedan kunde jag se att det i den diskussion som följde på pressträffen fanns frågor hos allmänheten om det var godtagbart att presentera en misstänkt person på det sätt som åklagaren hade gjort. Och om det finns en frågeställning hos en bred allmänhet som JO kan hjälpa till att ge besked i, då tycker jag att JO ska göra det. Man kan säga att detta var en allmän bakgrund till att jag kom att inleda min granskning.


FAKTARUTA

Oskuldspresumtionen: Regel som bland annat finns med i Europakonventionen som Sverige ställt sig bakom. Där heter det i artikel 6, punkt 2: ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

Europakonventionen: Det formella namnet är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den utgör Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

Europarådet: Detta organ som bildades 1949 har inget att göra med EU utan omfattar betydligt fler stater, för närvarande 47. Europarådets uttalade syfte är att verka för demokrati och mänskliga rättigheter (vilket förstås inte hindrar att stater som är medlemmar i Europarådet kan ha allvarliga brister när det gäller att leva upp till dessa målsättningar).

Europadomstolen: Domstol som är knuten till Europarådet. Europadomstolens kritik mot domar som har fattats av nationella domstolar sätter press på den aktuella staten att anpassa sin rättstillämpning till Europakonventionen, men Europadomstolen kan inte upphäva nationella domstolars beslut.

EU:s oskuldspresumtionsdirektiv: Ett direktiv som antogs av EU 2016 i syfte att förstärka medlemsstaternas skydd för enskilda personer när det gäller rätten att betraktas som oskyldig så länge inte en domstol fastslagit motsatsen. EU-direktivet bygger på tankegångarna i Europakonventionen.

Justitieombudsmannen: Den vanliga förkortningen är JO, det officiella namnet är Riksdagens ombudsmän. JO agerar på riksdagens uppdrag och granskar att svenska myndigheter följer lagar och förordningar – särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter i förhållande till staten.

Det finns fyra JO, varav en är chefs-JO. (Nuvarande chefs-JO heter Elisabeth Rynning.) Varje JO har sitt eget ansvarsområde. JO Per Lennerbrant som granskat Krister Peterssons pressträff är ansvarig för tillsyn över bland annat åklagarväsendet, polisväsendet och tullväsendet.

Särskilda åklagarkammaren: En nationell operativ enhet inom den svenska åklagarmyndigheten. Där handläggs misstankar om brott som ska ha begåtts av bland annat poliser, åklagare, domare och riksdagsledamöter.

Men: Term som ofta används i rättsliga sammanhang och syftar på skada eller nackdel.


GW: Det tog nästan tre månader innan du beslutade dig för att ta upp ärendet, tre månader minus en dag. Var det en tidsgräns du måste agera inom eller var det en ren slump att det råkade bli så?

PL: Nej, vi var naturligtvis tvungna att tänka igenom det här noga innan vi formellt bestämde oss. Och vi vi förberedde oss också genom att skriva en remiss, som det heter, till åklagarmyndigheten där vi ville ha svar på vissa frågor. Den skickades kort efter att jag hade offentliggjort mitt beslut att genomföra en utredning. Förutom att det var en del förberedelsearbete ville jag också se om det kom in anmälningar till den särskilda åklagarkammaren som rörde pressträffen. Jag tyckte det var lämpligt att avvakta i väntan på det och se om ansvarig åklagare där valde att agera, för då hade det fått gå före i och med att det var ett straffrättsligt förfarande.

(Krister Petersson anmäldes efter pressträffen av olika privatpersoner för förtal av avliden, men chefen för särskilda åklagarkammaren beslutade i augusti att inte inleda förundersökning mot Petersson.)

Ensamt ansvarig för beslutet

GW: Du säger att ni övervägde hur ni skulle agera, det var alltså inte du enskilt som tog beslut om saken?

PL: Jo, jag är ju ensamt ansvarig. Men jag har medarbetare som naturligtvis diskuterat det här och det redovisas också i mitt beslut vilka andra två medarbetare som deltagit i arbetet.

GW: Då förstår jag. Sedan uteslöt du ju spaningsledaren Hans Melander från den här granskningen, trots att han också var med på pressträffen. Varför gjorde du det? Var det för att han inte sa saker som var kontroversiella eller var det för att han inte var den som var ytterst ansvarig?

PL: Ja, framför allt det senare. Det är ju åklagaren som är förundersökningsledare och som har ansvaret för förundersökningen. Och sedan var det ju också så att det var åklagaren som redogjorde för misstankarna mot den här personen så polisen sa inte så mycket om de frågor som min granskning kom att handla om.

GW: Jag förstår. Sedan har jag lite frågor som gäller oskuldspresumtionen.

Du skriver i beslutet att Europadomstolen funnit att oskuldspresumtionen kränks när tjänstemän gjort uttalanden som varit ägnade att påverka allmänheten att betrakta den anklagade som skyldig. Det där funderade jag lite över hur man ska läsa. För det är väl som så, tänker jag, att en åklagare som meddelar ett beslut att väcka åtal gör väl alltid uttalanden som går i den riktningen. När åklagaren väcker åtal ska det ju vara utifrån bedömningen att det är troligt med en fällande dom. Att väcka åtal är ju därför i sig, tänker jag då, att säga: jag tror att den här personen är skyldig. Hur ska jag förstå det där, för att åklagaren kommenterar ett åtal måste väl rymmas inom det som Europadomstolen anser är godtagbart?

PL: Precis.

Grundprincipen är ju den att det är domstolen som beslutar i skuldfrågan, alltså om personen ska anses skyldig eller inte. Och det gör ju domstolen efter att man hållit en rättegång. Och den måste leva upp till alla krav som ställs på en rättvis rättegång, det följer också av Europakonventionen. I det ligger att man har fått klart för sig vad det är för brott man är misstänkt eller åtalad för, att man har fått tid och möjlighet att ordna sitt försvar, att man har fått en försvarare och att man verkligen fått chans att försvara sig i rättegången.

Det är grundläggande saker. Och samtidigt ligger det i straffprocessens natur att för att hamna där måste åklagaren kunna väcka ett åtal, för annars kommer man inte till domstolen från första början. Så det lagstadgade förfarandet med ett åtal, det strider inte i sig mot Europakonventionen eller oskuldspresumtionen. Men det är ändå viktigt att komma ihåg att det hela fortfarande är på misstänkt-stadiet även efter att ett åtal har väckts, även om termen tilltalad eller åtalad används då.

”Hypotetiska frågeställningar”

GW: Ska jag förstå det som att om Engström hade levt och Petersson väckt ett åtal, då hade antagligen inga av hans uttalanden i det sammanhanget gett dig någon anledning att gå in, är det riktigt?

PL: Det blir en så hypotetisk fråga.

GW: Men om vi säger så här rent allmänt: när en åklagare åtalar någon och när han informerar om det, då kan han sträcka sig mycket längre i att hävda att han anser att någon är skyldig?

PL: Ja, fast man får ändå inte överträda den här gränsen och på det stadiet påstå att den här personen är skyldig. Även där gäller oskuldspresumtionen, den gäller fram tills dess att domstolen har avgjort målet. Men ju längre man kommer i en brottsutredning och om man väcker åtal och så vidare, då blir ju utrymmet för åklagaren att uttala sig successivt större. Men det är fortfarande inte så att oskuldspresumtionen upphör att gälla ens när åtalet är väckt. Det kan ju mycket väl vara så att personen sedan blir frikänd av domstolen.

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni – själva ämnet för JO:s utredning och beslut. FOTO: Polisen.

GW: Så åklagaren kan säga ungefär så här: jag väcker åtal för att jag tror att individen kommer att bli fälld, men jag kan ju inte veta säkert.

PL: Nämen precis. Och åklagaren är ju skyldig att väcka åtal om åklagaren bedömer att det finns förutsättning för en fällande dom. Så ser systemet också ut.

GW: Ska man tolka det som så att en åklagare som yttrar sig om skuldfrågan när det gäller en avliden person skulle kunna säga: jag tror att om personen hade levat skulle det ha blivit en fällande dom. Anser du att det hade varit fullt möjligt att säga, eller?

PL: Nej, nu är vi inne på hypotetiska frågeställningar som jag inte vill ge mig in på faktiskt. Jag kan svara på frågor om mitt beslut, men hur oskuldspresumtionen ska förstås rent generellt, det är jag inte beredd att svara på så här.

GW: Samtidigt tycker jag naturligtvis att det här är intressant. För kärnan i den här diskussionen är ju på något sätt vad en åklagare kan säga i lägen som liknar det här.

PL: Frågan är definitivt intressant, men jag är inte beredd att svara på den på telefon så här.

GW: Jag ska ställa en ytterligare fråga på det här temat: kan man tänka sig ett läge när en åklagare säger att en person är avliden, vi kan inte åtala personen men jag anser att vi har en klar bevisning som säger att den här personen var gärningsmannen. Är det över huvud taget tänkbart att göra så?

PL: Även där, jag kan bara hänvisa till mitt beslut. Sedan kan ju du dra de slutsatser som du vill utifrån det, men några generella slutsatser vill jag inte dra vid sidan av mitt beslut.

”Inget utrymme att bryta mot oskuldspresumtionen”

GW: En sak som du under din utredning fick till svar av Krister Petersson var att han sagt att han bemödade sig att inte peka ut någon enskild person som skyldig till mordet. Samtidigt säger Petersson att även om han misslyckats med detta hade han i alla fall hållit sig inom ramen för EU:s oskuldspresumtionsdirektiv. Det är svårt för mig att förstå logiken i den inställningen från hans sida, kan du förstå den?

PL: Ja, möjligen. Jag vet inte hur väl du känner till det här EU-direktivet som han hänvisar till.

GW: Jag kan inte säga att jag är expert på det, det är jag inte alls. Så jag vill gärna att du ska förklara lite.

PL: Det innehåller en grundbestämmelse om att medlemsstaterna är skyldiga att se till så att offentliga tjänstemän respekterar oskuldspresumtionen. Sedan finns det en annan regel som säger att oskuldspresumtionen och den här skyldigheten att respektera den inte hindrar offentliga tjänstemän från att informera om ett straffrättsligt förfarande. Oskuldspresumtionen får inte hindra myndigheter från att offentligt sprida sådan information när detta är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens intresse. Så står det. Och så finns det en ingresstext kopplad till det där som kan förstås som att man där ger exempel på vad man menar. Det kan handla om att allmänheten blir ombedd att hjälpa till att identifiera en person som begått ett brott eller att det är nödvändigt att informera invånarna i ett visst område om att det finns ett påstått miljöbrott, till exempel.

Det där nämns i EU-direktivet som exempel på att det kan vara absolut nödvändigt att informera om en brottsutredning. Och jag gissar att det är det åklagaren har tänkt på. Men jag bemöter det i mitt beslut. När det gäller en redan avslutad brottsutredning finns det inga möjligheter att hänvisa till att det finns ett stort allmänt intresse av att berätta. Jag bedömer att det egentligen inte finns något utrymme att någonsin bryta mot oskuldspresumtionen.

GW: OK. Sedan skriver du att åklagaren borde ha tonat ner de förväntningar som byggts upp med anledning av intervjun som gjordes av Veckans Brott i februari 2020 där han gav intryck av att han skulle peka ut en mördare. På sin pressträff sa han ingenting om hur han förhöll sig till vad han sagt i den intervjun, han sa alltså inte att han klivit ner ett steg. Det var lätt att dra slutsatsen att det han lovat, det var det han gjorde också. Uppfattar du det som att Krister Petersson eller åklagarmyndigheten har gjort en annan tolkning av vad han sa i Veckans Brott än vad du har gjort?

PL: Det är lite svårt att säga. Jag tycker inte att de bemöter det. Nu har jag inte Åklagarmyndighetens yttrande riktigt framför mig. Jag kan inte kommentera det. Men min bedömning är den som jag redovisade, precis som du sa här, att genom hans uttalanden hade det byggts upp förväntningar och han måste ha känt till att det var på det här sättet. Det var det alla förväntade sig, att nu kommer vi att få reda på lösningen.

(Ett särskilt underyttrande från Krister Petersson inkom också till JO. Den intresserade kan läsa det här.)

Det som talar till Engströms fördel

GW: Det finns en annan sak där man också får intryck av att du och åklagarmyndigheten har olika tolkningar av vad som har sagts. Och det är det här att du menar att åklagaren borde ha lyft fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Och där hävdar åklagarmyndigheten att det har skett. Men jag kan bara säga att jag inte hittat någonting heller. Kan du förstå hur ni kan dra så olika slutsatser på den punkten?

PL: Nej, jag konstaterar att de skrev så i sitt yttrande men att de inte lämnar några konkreta exempel på vad de menar. Och jag lyfter fram sådant som jag själv noterat som skulle kunna förstås på det sättet men de har inte pekat på några specifika uttalanden.

(JO skriver i sitt beslut: ”Jag har för egen del noterat att åklagaren nämnde några svagheter i materialet, t.ex. att vittnen lämnat varierande uppgifter om signalement och kläder, men att det skedde endast vid ett fåtal tillfällen och utan att åklagaren förklarade vilken betydelse det hade för den samlade bilden av misstanken. I övrigt redogjorde åklagaren utan några egentliga reservationer för omständigheter som enligt honom talade för misstanken mot AA.”)

GW: Vad Åklagarmyndigheten menade får man fråga dem om helt enkelt.

PL: Precis.

GW: Du skriver också att Krister Petersson inte alls förklarade betydelsen av att inte Engström underrättats om misstanke, att han inte haft någon försvarare under förundersökningen och att varken han eller någon annan getts tillfälle att bemöta anklagelserna. Vilken betydelse hade allt detta enligt dig, varför är det här viktigt?

PL: Det var ju det som jag nämnde när jag pratade om rätten till en rättvis rättegång. För att ett rättsligt förfarande ska betraktas som rättvist och för att det ska fylla de höga krav som ställs i en rättsstat så är det här väldigt viktiga komponenter, att den anklagade får bemöta misstankarna och får en fullgod möjlighet att försvara sig. Man brukar ju i rättegångar tala om termen ”equality of arms”, man ska vara jämnstarka parter. Och här var det ju inte på det sättet.

Den här personen som jag har valt att över huvud taget inte nämna vare sig namn eller kön på i mitt beslut har ju inte fått den möjligheten. Och då tycker jag så här: eftersom många av dem som såg pressträffen inte alls är insatta i juridiken kring det här och vad som ligger i oskuldspresumtionen, hur man ska förhålla sig till begreppet rättvis rättegång och vilken betydelse de här komponenterna har, så tycker jag att man som offentlig företrädare när man redogör för det här bör förklara det på ett väldigt tydligt och pedagogiskt sätt så att människor utan en juridisk skolning förstår och själva bättre kan värdera och förhålla sig till de misstankar som lyfts fram.

GW: Det vill säga: det ligger i situationen att det blir en ensidighet eftersom den personen som här var misstänkt inte hade några möjligheter att försvara sig och inte hade några möjligheter om att bli informerad om misstankarna. Där hade man ensidigheten inbyggd och det borde åklagaren ha understrukit?

PL: Ja precis. Och man måste alltså utgå från att de allra flesta som såg det här inte är skolade jurister. Man måste göra det här begripligt. Det är det jag ville sätta fingret på.

GW: Ja, och det hade ju inte gått att tänka sig en avslutning på den här mordutredningen som blivit så ensidig om inte personen varit avliden. Det går inte att tänka sig ett rättsligt förfarande annars i Sverige med alla de lagar vi har där de här sakerna skulle ha saknats- Den misstänkte skulle ha blivit informerad om vad han anklagades för och så vidare…

PL: Ja, precis. Hade den här personen varit i livet så hade det varit de vanliga reglerna och förfarandena som gällt.

Den misstänktes intresse

GW: Sedan skriver du också att du inte kan bedöma hur mycket material en person som skulle fått i uppdrag att ha en försvararroll hade behövt gå igenom. Men du menar att även om man håller sig till de uppgifter som lades fram av åklagaren så hade det ändå varit möjligt att kommentera uppgifterna på ett sätt som skulle ha varit i den misstänktes intresse. Kan du ge exempel på det?

PL: Det är delvis till bemötande av det som åklagarmyndigheten skrev, för en fråga som vi ställde till myndigheten var: hade det varit rättsligt möjligt och lämpligt om en annan person hade fått så att säga ikläda sig försvararrollen för den här personen och företräda personens intressen? Och då svarade åklagarmyndigheten att det är en så enorm förundersökning det här att det inte hade varit realistiskt att någon som inte jobbat i förundersökningen skulle gå igenom det här för att tillvarata personens intressen.

Samtidigt är det ändå så att hade det blivit ett åtal, till exempel, så hade det varit en självklarhet att den utsedda försvararen skulle ha fått gå igenom hela materialet. Men som sagt var, jag kan inte bedöma hur mycket en sådan person verkligen hade behövt gå igenom för att i det här sammanhanget tillvarata den misstänktes intressen. Men jag kan ju konstatera att om någon bara hade fått argumentera kritiskt kring hur man skulle värdera de omständigheter som åklagaren lyfte fram så tror jag att det hade bidragit till en mer balanserad bild.

GW: Sedan tänkte jag gå in på sekretessen till skydd för enskild. Den sekretessen gäller ju även i nedlagd förundersökning. Jag själv har märkt av det tydligt när jag har begärt ut olika handlingar från utredningen efter nedläggningen av den. Då har man maskat i princip allt som hänför sig till uppgifter om enskilda. Och det gör att jag frågar mig: hur kan det vara möjligt att rättsväsendet, som skedde den 10 juni förra året, släpper personliga uppgifter om den här personen som pekas ut i samband med mordet samtidigt som uppgifter om andra personer som inte alls har varit anklagade för något skyddas nästan helt och hållet av sekretess. Det här uppfattar jag som ett glapp, är det någonting du har funderat över?

PL: Nej, det har jag inte. När polismyndigheten gör en sekretessprövning när till exempel du begär ut allmänna handlingar, då är det en bedömning som de får göra i ett enskilt fall. Och sedan har du ju möjlighet att överklaga det till kammarrätten om du skulle vara missnöjd med den bedömningen. Jag har ingen synpunkt på hur de gör sådana bedömningar. Jag har ju gjort min bedömning i sekretessdelen utifrån de speciella omständigheter som rådde här. Och det finns det ju stöd för i rättstillämpningen att om ändå en uppgift redan är känd, allmänt känd, så påverkar det sekretessbedömningen.

GW: Ja, du syftar på att du skriver att du inte har några invändningar mot att den misstänkte nämndes vid namn som just misstänkt. Och du nämner två orsaker till det, att inga närstående är i livet och att hans namn var känt sedan tidigare. Menade du då att båda de förutsättningarna behövde vara uppfyllda för att det var rimligt att nämna hans namn eller skulle det ha räckt med en av dem?

PL: Det blir också en lite hypotetisk fråga men jag kan ju säga som så i alla fall att det är omständigheter som man väger in. Sedan, som jag också redovisar i beslutet, kan man säga att styrkan i sekretesskyddet sjunker lite grann när en person avlider men faller inte nödvändigtvis bort helt. Och om personen är avliden tittar man också på frågan: finns det några nära anhöriga som kan lida men av att den här uppgiften kommer ut? Han var ju frånskild och det var ganska länge sedan han och hustrun skildes innan han dog också. Det gör ju att den personens men tunnas ut och blir svagare, om man säger så, jämfört med om han till exempel hade haft barn som var i livet.

GW: Du kanske inte har gått in på det, men det har ju förekommit spekulationer som pekat ut den personen han var gift med vid tiden för mordet, spekulationer som gått ut på att hon skulle ha känt till att han mördat Olof Palme. Och i den meningen blir det ju ett men för henne också, men det där kanske ligger utanför din undersökning.

PL: Det har jag inte gått in på. Jag har gjort en sammanvägd bedömning av de omständigheter som fanns, också att han var känd till namnet och att den här boken och det här reportaget var skrivna. Så även om åklagaren hade använt sig av ett fiktivt namn eller pratat om AA eller BB eller något sådant så hade alla förstått vem som avsågs. Och därför var det meningslöst att göra på det sättet.

Förtal av avliden

GW: Du skriver också att du valt att inte granska förtal av avliden eftersom redan en överåklagare gått in och beslutat att inte utreda den saken. Där förstod jag inte riktigt. Är det så att du accepterade överåklagarens bedömning utan att göra en egen bedömning?

PL: För mig handlade det om relationen mellan två olika bestämmelser i Europakonventionen. Dels artikeln 6:2 som handlar om oskuldspresumtionen, det här med att ha rätt att betraktas som oskyldig, och dels med artikel 8 som handlar om rätten till skydd för privatlivet. Och som jag beskriver i mitt beslut kan ett uttalande utgöra en kränkning av båda de artiklarna. Om en myndighet påstår att någon är skyldig till ett brott kan det också utgöra en kränkning av rätten till skydd för privatliv. Och när man tittar på hur Europadomstolen har behandlat sådana fall så tittar de på: i vilket sammanhang är det här uttalandet om en person gjort? Har det någon koppling till ett straffrättsligt förfarande, då har man gjort prövningen enligt artikel 6:2. Och sedan har Europadomstolen inte gått vidare med att konstatera att det också utgör en kränkning enligt artikel 8 utan domstolen har stannat vid den första punkten kan man säga.

Och det är den bedömningen som jag också gjort här. I det sammanhanget har det varit ett argument för mig att överåklagaren redan gjort en bedömning av brottet förtal av avliden. Så jag har inte varit inne på frågan om det fanns anledning för mig att själv inleda en förundersökning av det brottet.

GW: Om du gjort det så hade det kunnat resultera i ett åtal mot Palmeåklagaren. Och det var inte aktuellt i de slutsatserna du drog.

PL: Nej, jag har inte gått in på den frågan.

GW: Det fel som du i ditt beslut menar att Palmeåklagaren begick, det är inte ett åtalbart fel, menar du?

PL: Det har jag inte sagt någonting om.

GW: Så även när någon befattningshavare bryter mot artikel 6:2 är det möjligt att det skulle vara åtalbart?

PL: Ja, jag har inte gjort någon bedömning av det. När det gäller JO:s roll kan JO ha en valmöjlighet. Ibland har JO en formell möjlighet att inleda förundersökning om det skulle finnas anledning till det . Och JO kan också granska någonting inom ramen för sin tillsynsverksamhet. Jag har gjort den här granskningen inom ramen för min tillsynsverksamhet.

GW: Du gick alltså inte in på om det skulle ha begåtts något åtalbart i sammanhanget.

PL: Nej, den frågan har jag inte tagit ställning till i beslutet.

Vilka misstankar som kan ha funnits mot andra individer

GW: Nu börjar jag närma mig slutet. En sak som du inte gick in på annat än indirekt är att åklagaren valde att lägga ner utredningen med hänvisning till de här misstankarna som enligt honom själv inte skulle ha lett till ett åtal. Det var ju på grund av att han fattade det beslutet som det blev aktuellt för honom att över huvud taget ha den här pressträffen och nämna den misstänkte vid namn och så vidare. Då undrar jag bara: har det väckts några juridiska funderingar hos dig kring det här med att åklagaren valde att lägga ner utredningen fastän han menade att bevisningen inte skulle ha räckt till ett åtal? Det är lite anmärkningsvärt i sig, tänker jag. Så brukar det väl inte gå till?

PL: Den frågan har jag inget svar på faktiskt. Och jag var väldigt tydlig med det där redan från början, att min granskning inte alls handlade om styrkan i misstankarna eller om det var rätt eller fel att lägga ner förundersökningen. Jag har haft en helt annan ingång, jag har gjort det här utifrån den enskildes fri- och rättighetsperspektiv. Det var ett medvetet val från min sida att göra den här avgränsningen väldigt tydlig redan från början.

GW: Du kommer lite grann in på det när du talar om allsidigheten, att man får inte veta vilka misstankar som kan ha funnits mot andra individer. Det framstår ju som om misstankarna mot den här personen skulle vara unika, i en helt annan klass än andra misstankar som kan finnas i utredningen.

PL: Ja, jag skriver ju någonting i den stilen när det gäller hur man kan tolka beslutet i ljuset av vad som sades under presentationen.

(JO skriver så här om åklagarens kortfattade skriftliga beslut att lägga ned utredningen: ”Det fanns i beslutet ingen beskrivning av det rådande utredningsläget där det exempelvis framgick att man utrett även andra spaningsuppslag men att inte heller dessa gav anledning att fortsätta förundersökningen. Den kortfattade motiveringen är så kategorisk att den i ljuset av vad som i övrigt förmedlades vid pressträffen ger intrycket att det enligt åklagarens uppfattning bara kan ha varit AA som begått mordet.”)

GW: Och du menade också att avsaknaden av en mer allsidig redogörelse för varför åklagaren valde att lägga ner utredningen även det är en brist.

PL: Ja, och det har ju att göra med att vi som är med nu, vi kommer ihåg och vet ju vad som sas och så vidare. Men den framtida forskningen kanske inte kommer att ha tillgång till allt material som vi har i dag i termer av tidningsartiklar, den här pressträffen och så vidare. Det är därför det är så viktigt att även det arkiverade materialet är fullgott så att man även i framtiden ska kunna förstå det här.

”Oerhört viktig demokratisk roll”

GW: En avslutande fråga: vilken effekt tror du att ditt beslut kan få?

PL: Det har jag svårt att spekulera i. Jag har ju att utgå från den enskildes perspektiv och det är en av JO:s huvuduppgifter att värna den enskilde, se till att den enskildes rättigheter inte träds förnär, som det heter, i den offentliga ämbetsutövningen. Och jag kan hoppas på att det kan fungera som en påminnelse om att man har en skyldighet att respektera enskildas rättigheter i alla lägen – och kanske i synnerhet i sådana sammanhang som uttryckligen har varit uppe i det här beslutet.

GW: Men du kan inte på något sätt ändra på det beslut som har fattats, det ligger inte inom ramen för vad du kan åstadkomma?

PL: Nej, det kan jag inte göra. Utan en viktig del i JO:s roll är de här vägledande uttalandena med kritik och bedömning av olika bemyndighetsbeteenden. Förhoppningsvis får dessa uttalanden stor spridning så att så många befattningshavare och tjänstemän som möjligt blir medvetna om dem, läser, tar till sig och anpassar sitt agerande efter vad JO har sagt.

GW: Du har ju inte varit JO så väldigt länge men uppfattar du det som att JO har något inflytande på samhällsutvecklingen?

PL: På samhällsutvecklingen tycker jag är svårt att säga.

GW: Ja, eller den rättsliga hanteringen av sådana frågor som JO har att granska.

PL: Rent generellt är det min bild att olika myndigheter tar till sig av det JO säger och försöker att rätta in sin verksamhet så att inte liknande misstag begås igen.

GW: Och det känns som en uppgift som är meningsfull att ägna sig åt?

PL: Definitivt. Jag jobbar ju på medborgarnas uppdrag. JO är ju en del av riksdagens kontrollmakt och är riksdagens sätt att kontrollera att offentliga tjänstemän följer de lagar och regler som riksdagen beslutat i demokratisk ordning. Så det är ju en oerhört viktig demokratisk roll som JO spelar.

GW: Är det så att man ifrån riksdagen intresserar sig mycket för det du gör, är det din erfarenhet?

PL: Ja, det är min erfarenhet. Det är ju konstitutionsutskottet som är ansvarigt för JO inom riksdagen. Och de visar ett mycket stort intresse för JO:s verksamhet.

17 reaktioner på ”JO Per Lennerbrant i lång intervju om Palmeåklagarens utpekande

  1. Tack för denna ingående utfrågning, Gunnar. Det är i mitt tycke den mest klargörande intervjun som gjorts med Per Lennerbrant efter hans beslut.

    När det gäller detta med ett eventuellt åtal mot KP, så är väl frågan om det inte finns tillräcklig grund för att inleda förundersökning om tjänstefel. Här tänker jag främst på chefsåklagarens åsidosättande av objektivitetsplikten. För att kunna avgöra om det räcker till åtal skulle man behöva studera rättspraxis på området, men nog borde i alla fall förundersökning kunna inledas.

    En försvårande omständighet är också att tjänsteutövningen skett inför hela världspressen i Sveriges mest uppmärksammade brottmål i modern tid. Att i det sammanhanget peka ut en avliden person som skyldig utan att tillgodose dennes intressen får anses som synnerligen klandervärt.

    1. Roligt att du uppskattade intervjun, Mikael B!

      Ja, det var uppenbart att Per Lennerbrant inte på något sätt avfärdade rimligheten i ett åtal mot Krister Petersson. Han hade bara valt att inte välja denna infallsvinkel för sitt agerande.

      Det hade onekligen blivit mer dramatiskt om han gjort det. Inte minst eftersom Krister Petersson – i alla fall än så länge – har uttryckligt stöd från Riksåklagaren.

  2. Tack Gunnar för intervjun. Redan i beslutet tycker jag man kan skönja att Lennerbrant är väl förtrogen med de omständigheter som talar till Engströms fördel. Jag tänker på följande citat (sid 17 i beslutet)

    ”…Men även om endast det begränsade material som åklagaren presenterade vid pressträffen hade belyst från ett försvarsperspektiv hade det enligt min mening kunnat ge förutsättningar för en mer nyanserad bild av omständigheterna till grund för misstanken”

    Han har ju även genom detta mer eller mindre förkastat åklagarmyndighetens påstående att det inte funnits förutsättningar för någon ”försvarare” att ta sig an det omfattande materialet. Snarare menar han (rätteligen) att bara genom en begränsad inläsning av indicierna skulle man kunna förstå saken för att kunna presentera och argumentera för Engströms oskuld.

    JO går ju sannerligen inte att missuppfatta – Peterssons presentation var under all kritik.

  3. Tack Gunnar för en utmärkt intervju! Det var också bra att frågorna berörde just de områden där JO valt att lägga sin granskning.

    Vidare fann jag följande svar från JO som upplysande:

    ”Ibland har JO en formell möjlighet att inleda förundersökning om det skulle finnas anledning till det . Och JO kan också granska någonting inom ramen för sin tillsynsverksamhet. Jag har gjort den här granskningen inom ramen för min tillsynsverksamhet”.

    Att granskningen alltså helt gjorts inom JO:s tillsynsverksamhet medför tyvärr att Åklagarmyndigheten kan fortsätta att ta lätt på kritiken. Min förhoppning om att JO:s rapport skulle få Åklagarmyndigheten att åtminstone tillfälligt starta upp förundersökningen, för att på ett bättre sätt skriftligt dokumentera beslutet samt misstankarna mot Engström, kommer förmodligen inte att infrias.

    Vi tycks tyvärr få fortsätt att förlika oss med att förundersökning kring mordet på Olof Palme både började, genomfördes och avslutades i något som närmast kan liknas med ett magplask. Men själv har jag inte gett upp hoppet, det kan vara så att en lösning kommer fram när drygt 50 år har passerat efter mordet. Så kanske år 2037 (sic!) kan vi ha något att hoppas på!

  4. Intressant intervju, tack för den!

    Just denna bit, som du citerar, tycker jag är särskilt tankeväckande: ”Det fanns i beslutet ingen beskrivning av det rådande utredningsläget där det exempelvis framgick att man utrett även andra spaningsuppslag men att inte heller dessa gav anledning att fortsätta förundersökningen. Den kortfattade motiveringen är så kategorisk att den i ljuset av vad som i övrigt förmedlades vid pressträffen ger intrycket att det enligt åklagarens uppfattning bara kan ha varit AA som begått mordet.”

    Detta är för mig ett av de mer påtagliga problemen med Peterssons framställning, vid sidan av det faktum att jag tycker att han värderar omständigheterna kring Engström fel (och i något fall stödjer sig på antaganden som bevisligen är sakligt fel). Även om jag delade synen på Engström som sannolik mördare, skulle ju faktum kvarstå att Petersson inte har levererat skymten av bevis för detta, eller över huvud taget några konkreta uppgifter som pekar i den riktningen (t ex en identifiering gjord av något vittne på platsen).

    Det är alltså ett ganska klent utpekande, vilket ju även Petersson medger. Med tanke på att så många andra misstänkta har cirkulerat i utredningen och till och med i ett par fall pekats ut, åtalats osv, så måste ju idén om Engström som möjlig mördare värderas i den kontexten.

    Låt oss för resonemangets skull säga att det är rimligt att misstänka honom på grund av vissa uppseendeväckande indicier. Låt oss också säga att han inte kan avfärdas genom någon tungt vägande omständighet som pekar i andra riktningen. Nå, vad är det med det?

    Detsamma har ju också gällt ett halvdussin andra personer, utöver alla teorier om ett sammansvärjningsmord, av vilka åtminstone två (PKK och Sydafrika) vid olika tillfällen har tagits på mycket stort allvar av utredarna.

    Har utredningen lyckats ”runda” dessa alternativ? Hur då, om samma metod nu inte gick att använda i Engströms fall?

    Om man i själva verket inte har lyckats ”runda” dem (Christer P, Christer A m fl), så kan det ju bara betyda att Petersson säger att misstankarna mot Engström är så solida att de i sig undanröjer misstankarna mot alla andra. Dvs eftersom han är mördaren finns det inget skäl att tro att någon annan är det.

    1. Madam tog nu upp det jag själv hade tänkt skriva så jag får nöja mig med att även jag tacka så mycket för intervjun.

  5. Bra och intressant intervju. Kort kommentar till det här att bygga upp förväntningar

    ”PL: Men min bedömning är den som jag redovisade, precis som du sa här, att genom hans uttalanden hade det byggts upp förväntningar och han måste ha känt till att det var på det här sättet. Det var det alla förväntade sig, att nu kommer vi att få reda på lösningen.”

    I intervjun som GW gjorde bemöter KP det med att han var positiv. Det är helt tillåtet.

    ”GW: Men eftersom du var så optimistisk när du startade, och du skulle ju inte hålla på så många år hade du tänkt dig, då måste du ha föreställt dig att det fanns andra uppgifter som var meningsfulla att utreda?

    KP: Nä, men som jag sa till dig: när jag tog mig an det här uppdraget så gjorde jag det med en positiv anda. Som en åklagare som har som förutsättning eller som ledstjärna att man ska leda en förundersökning i mål. Och den optimismen försöker jag ge uttryck för och det förklarar varför jag åtar mig ett uppdrag som många tycker verkar vara väldigt svårt eller till och med hopplöst.”

  6. Tack för detta, Gunnar! Mycket intressant, som dina intervjuer här alltid är. Den här bloggen tillhandahåller så mycket värdefull ‘content’ i palmemordsfrågan att jag tycker du ska överväga Patreon eller motsvarande, så att de som vill kan bidra med en liten slant till stöd för verksamheten och dess omkostnader.

  7. När det gäller den påstådda omöjligheten i att försvara ”AA”, är vi ju rätt många som känner oss tillräckligt insatta i materialet för att prestera ett ganska starkt försvar på stående fot. Men det kände väl inte åklagaren till…

    1. Jag delar din uppfattning. Och ”AA” i det här sammanhanget syftar alltså på den beteckning som JO använde om Stig Engström.

      Jag har full sympati för JO:s val att inte använda hans namn i hans beslut. Den som föredrar det kan förstås göra samma sak här på bloggen. Ett litet problem som då uppstår är dock att det ibland i diskussionen förekommer uppgifter om en före detta polis som i spekulationer pekats ut som Dekorimamannen och som jag valt att anonymisera just med beteckningen AA.

  8. Tack till dig och JO för interjvun.

    Jag skulle gärna sett att JO kommenterade Krister Peterssons formulering i underyttrandet.

    ”Med hänsyn till det stora allmänintresset för mordet och mordutredningen, hade det orsakat större skada och andra personer kunde ha utpekats för det fall denna misstanke inte uttalades.”

    Kan det förstås på något annat sätt än att KP valde att offra SE för att andra inte skulle pekas ut?

    Vem tänker sig KP ha hindrat från att peka ut ”andra personer”?

    1. Det är väl högst troligt att KP helt enkelt avsåg att säga att andra personer skulle kunna ha pekats ut i den allmänna debatten om han själv inte gått ut med att det handlade om Stig Engström. Han ville nog inte att hans uttalande skulle uppfattas som att han avsåg att förhindra någon viss person för att avslöja något som pekade på den egentliga gärningsmannen.

      Det går förstås att läsa hans uttalande som att det fanns andra och högst substantiella misstankar som höll på att nå offentligheten och att han satte stopp för detta genom att lyfta fram Engström som Palmemördare. Men även om man skulle spekulera om att detta var KP:s bakomliggande avsikt finns det ju ingen anledning att tro att han skulle vilja förmedla den avsikten i sitt underyttrande.

      Däremot finns det ju vissa oklarheter i KP:s resonemang som detta citat rör vid.

      Av det han skriver framgår inte alldeles tydligt om han menar

      a) att han måste gå ut med bestämda misstankar mot en speciell person som beskrivs så tydligt så att en rad andra personer därmed frias från misstankar som uttalats mot dem, antingen tidigare av Palmeutredarna eller i den allmänna debatten;

      b) eller att han var tvungen att gå ut med klart identifierande uppgifter om Stig Engström så att det inte råder minsta tvivel om vilken gärningsman KP ville att presentera för svenska folket – och världen.

      Det som skymtar fram i KÅ:s underyttrande är att Stig Engström redan var så känd att det var omöjligt att närmare beskriva den misstänkte utan att alla skulle förstå att det handlade om Engström.

      Det må vara sant. Men det är ju fortfarande intressant varför KP menade att utpekandet av Engström så att säga skulle undandra alla andra från misstankar. Ditt citat från KP bör ju tolkas som att utpekandet av Engström friar till exempel Christer Pettersson, Craig Williamson, Victor Gunnarsson, personer i PKK-kretsen, kända poliser som förekommit i polisspåret, personer som deltagit i en walkie-talkieoperation under mordnatten och så vidare.

      Och det kan i sin tur bara tolkas som att just de offentligt framlagda misstankarna mot Engström var det som behövdes för att fria alla dessa andra. KP kunde ju annars ha ägnat lite tid åt att förklara varför alla dessa andra uppslag måste räknas bort utifrån vad som utredarna fått fram i sak om just de uppslagen. Men icke. Peterssons infallsvinkel var att alla andra alternativ kunde avfärdas som ointressanta just eftersom han hade Engström att lyfta fram.

      Och en sådan slutsats hade ju varit högst rimlig om det funnits övertygande bevisning mot Engström. Men det var ju KP – inför andra granskande jurister – tvungen att medge att det inte fanns. Ändå presenterade han sitt case så att allmänheten skulle tro att saken var klar.

      Och i det avseendet är det förvisso intressant att han i sitt underyttrande argumenterade som han gjorde, att ett syfte med utpekandet av Engström var att avfärda alla konkreta misstankar i andra riktningar. Det fanns uppenbarligen en sådan ambition från hans sida som sträckte sig avsevärt längre än vad han hade saklig täckning för.

      Och det leder ju tillbaka till det du tog upp: var det viktigare för KP att avfärda misstankar om andra lösningar än det var att peka ut just Stig Engström?

      1. Ur KP:s underyttrande ovan: ”Med hänsyn till det stora allmänintresset för mordet och mordutredningen, hade det orsakat större skada och andra personer kunde ha utpekats för det fall denna misstanke inte uttalades.”

        Men JO och KP tycks vara överens om att ifall KP kallat den (icke riktigt skäligen) misstänkte BB eller X, eller rentav skandiamannen, eller som en halv-mesyr Stig E så hade ingen oskyldig – eller rättare ingen annan oskyldig – riskerat att felidentifieras med honom. Anonymisering hade enligt dem inte ökat den risken. Den absolution för alla andra än Stig E som KP åtrådde skulle ha nedkallats lika effektivt över officersmässer, kurdiska tältläger och kuppövningshögkvarter. Varför sedan oskuldspresumtionen skulle gälla olika bland dessa icke dömda undrar man, och det går inte att komma undan (runda) att KP de facto dömt Stig E mer än en smula.

        Gunnar skriver: ”det var omöjligt att närmare beskriva den misstänkte utan att alla skulle förstå att det handlade om Exxxxxx.” – igen konsensus mellan KP och JO. Nyckelordet där borde vara ”alla.” Och det skulle jag vilja hävda är lögn i h-lv-t- (jag har anonymiserat orten ifråga för att inte inkräkta på dess turistintäkter). Låt oss ta några exempel:

        Tage Danielssons anekdotiska bonde på Nya Guinea som plöjer sin snustorra jord: i en paus tittar han på inslaget om mordet på BBC World Service den 10 juni, 2020. Om det hade varit anonymiserat, hade hans första tanke varit, ah, uppenbarligen Stig Exxxxxx?

        Mannen och kvinnan på gatan, mindre skabröst personen på gatan, i Montevideo, Timbuktu, Valparaiso, Barcelona, Tegucigalpa, New York, Ouagadougou, Flint, Schenectady, Kuala Lumpur, Manila, Obama, Hell (i Norge) osv, skulle ALLA av dem associerat till Stig E med fullt namn när de läste nyheterna?

        De svenskar som faktiskt inte läser Filter eller dagspressen utan filter och undviker den vanliga rapporteringen om palmemordet men som skulle ögna igenom det som tedde sig lite mera sensationellt? Jag gissar att det finns någon miljon dylika. Många barn hörde namnet för första gången och fick det inpräntat för alltid.

        Framtidens människor om det kommer att finnas några: KP:s avanonymisering ökar risken för att Stig E:s fulla namn skall inträda i framtida historieböcker samt i tillbakablickande artiklar och uppsatser.

        JO vet naturligtvis vad han talar om men det blir obehagligt när han hävdar:
        ”Sedan, som jag också redovisar i beslutet, kan man säga att styrkan i sekretesskyddet sjunker lite grann när en person avlider men faller inte nödvändigtvis bort helt. Och om personen är avliden tittar man också på frågan: finns det några nära anhöriga som kan lida men av att den här uppgiften kommer ut? Han var ju frånskild och det var ganska länge sedan han och hustrun skildes innan han dog också. Det gör ju att den personens men tunnas ut och blir svagare, om man säger så, jämfört med om han till exempel hade haft barn som var i livet.”

        Det finns ju faktiskt de som tror på evigt liv med olika slutstationer (se ovan), att tiden är en illusion (Einstein) eller som tycker att även om man saknar medvetande efter döden så vill man ha ett eftermäle som inte innefattar falska beskyllningar om statsministermord. Skall begrepp som heder och ära sakna betydelse för en avliden om det i gränszonen inte räcker till för förtal av avliden? Det finns också många som är ”lyckligt skilda med varandra” och står den tidigare maken eller makan närmare än många gifta gör, och som sörjer ex-partnern djupare. Det kan vänner också göra. Jag tycker staten och JO skall ge blanka f–n i att ens försöka värdera och rangordna den intimiteten.

        Som Lena Andersson uttryckte det: allt detta är samhällsproblem. Dvs etiska problem inom juridik, politik och media.

        1. PJ,
          du har naturligtvis rätt. Att åklagaren gick ut med namn och bild i sin internationellt utsända presskonferens bidrog naturligtvis till att sprida nedsättande uppgifter om den person han pekat ut.

          I konsekvensens namn kan man då tycka att jag på den här bloggen borde göra som du gjort i din kommentar, alltså skriva Stig E eller Exxxxxxx. Jag valde alltså att efter åklagarens pressträff göra som nyhetsmedia i stort och publicera namnet. Jag tror dock inte att man kan hävda att denna blogg har bidragit titt att oreflekterat sprida anklagelser mot denne icke dömde och därför lagligen oskyldige person. Tvärtom har snart sagt varje typ av anklagelse som riktats mot honom blivit noga ifrågasatt.

          1. Precis, det gäller den där retliga andelen av svenskarna och världens befolkning som inte läser bloggen eller inte haft tillfälle att göra det eftersom de inte är födda. Härifrån bloggen är ju identiteten på Stig E, den andre AA och alla vittnena blott en klick bort! Men precis som signaturen, transirantopoeten -lfr-d V-stl-nd i Grönköpings Veckoblad kanske inte är så mån om att hålla sin identitet helt hemlig, så verkar KP med gott mod ha spridit Stig E:s identitet – namn och bild som du påpekar – vitt och brett, till hur många miljoner de nytillkomna nu var. Nedrigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.