Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

43 reaktioner på ”Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

  1. Rätta ord i rättan tid, som det heter. Jag vill gärna också rekommendera Adam Ramsays artikel på openDemocracy: https://www.opendemocracy.net/en/us-defeat-afghanistan-marks-end-neoliberalism/
    Talibanerna har ju praktiskt och militärt stöd från Pakistan, och de finansieras ju av opiumhandeln. En av Ramsays poänger, som många andra också tagit fram, är att om väst haft en annan drogpolitik (legalisering och styrning av opiumodlingen i Centralasien) så hade bilden kunnat se helt annorlunda ut.

    1. Gunnar och Gunnar,

      Vi skall inte glömma att många i Sverige stödde Sovjets krigföring (t ex Svenska Fredskommitte’n till skillnad från den oberoende fredsrörelsen). Till dem som tog avstånd men mindre engagerat än ifråga om USA:s krigföring i Vietnam får man tyvärr räkna Olof Palme.

      Jag var inte det bittersta imponerad av Ramsays artikel. (Cardens var helt ok).

      Ramsays kria är full av inre motsägelser som delvis tycks bottna i en sammanblandning av neoliberalism och neokonservatism (visst går de inom lott men de har icke förty distinkta drag).

      ”Pinochet’s regime is often seen as the first experiment in neoliberalism.”
      ”We already had signs that neoliberalism was crumbling, as authoritarian and nationalist capitalists have taken control of countries from India to Brazil, and even the former technocrats of market rule swung the state into action as the pandemic arrived.” ”If neoliberalism was about the power of American capital, then there’s every chance that what comes next is increased Beijing hegemony, with its system of authoritarian capitalism dominating both East and West.” ”what comes next ” syftar på vad som kommer efter neoliberalismen, ryktet om vars död jag finner grovt överdrivet, för att travestera Mark Twain. Så kapitalismen under Pinochet var inte auktoritär?

      ”A system built on illusions can’t keep reality in a headlock forever. Twenty years ago, fascist groups radicalised by US troops in the Holy Land smashed into the Twin Towers and baited Washington into a 30-year war.” – är detta en förutsägelse om de kommande tio åren eller retroaktiv hets? Kanske tryckfelsnisse, men man undrar.

      Artikeln är full av intensiva försök till klatschighet som faller på det skrala språket:

      ”the idea that Western military intervention was being done for the good of the citizens of wherever was being intervened in.”

      ”European-Americans followed the example with zeal, genociding and conquering the ‘wild’ west – with the Dakotas, Washington, Idaho, Wyoming and Utah incorporated as states in the late-19th century”

      Därigenom – allt ovan i kombination – gör författaren den goda saken, som innefattar att lyfta fram fakta om kolonialismens ondska, en björntjänst.

      Låt mig i all ödmjukhet föreslå ett i mitt tycke milsvitt överlägset inlägg av någon som till skillnad från mig dessutom kan ekonomi:

      https://www.commondreams.org/views/2021/08/17/american-wars-blood-sand

      Låt oss inte heller övervärdera små förbättringar, vilka börjat under Mohammad Daoud Khan, i kvinnors rättigheter som kom efter PDPA:s militära statskupp, vilken ledde till en brutal diktatur, såsom lagstadgad rösträtt, vilken i demokratiskt värde under en period torde ha motsvarat ungefär värdet av kvinnors lagstadgade rösträtt i Sovjetunionen.

      För dem som vill stödja kvinnors ickevåldsliga kamp för sekulär demokrati i Afghanistan, tänk på Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (RAWA):
      http://www.rawa.org/index.php
      Wikipedia:
      ”The organization aims to involve women of Afghanistan in both political and social activities aimed at acquiring human rights for women and continuing the struggle against the government of Afghanistan based on democratic and secular, not fundamentalist principles, in which women can participate fully. RAWA also strives for multilateral disarmament. Since 1977, the group opposed all the Afghan government systems: the Democratic Republic of Afghanistan, the Islamic State of Afghanistan, the Islamic Emirate of Afghanistan (1996-2001), the Islamic Republic of Afghanistan (2001-2021), and the Islamic Emirate of Afghanistan (from 2021).”

      Det som Gunnar W tog upp, att man tidigt efter 11 september kunde ha fått Al Qaeda-medlemmar utlämnade och ställda inför rätta (t ex i Haag) finner jag oerhört viktigt. Liksom att fakta om Saudiarabiens inblandning – inte bara en dominans av saudiaraber bland terroristerna – ännu är hemligstämplade:
      https://www.independent.co.uk/news/world/americas/us-politics/biden-release-saudi-arabia-september-11-b1899786.html

  2. Stort tack för din utmärkta redogörelse för bakgrunden till dagens situation i Afghanistan. Din text borde publiceras i större tidningar där den når ut till en större allmänhet. Tror inte många känner till att islamisterna och talibanerna stöddes av USA under många år och att den sovjetiska invasionen 1979 föranleddes av att USA försökte störta den dåvarande vänsterregimen som de tyckte var för sovjetvänlig

  3. Takk for gode refleksjoner omkring den siste 20-årskrigen. Som borger av NATO-landet Norge, er det deprimerende å se hvordan våre politikere nå toer sine hender og forsøker å overbevise oss om alt det man har oppnådd med denne tragedien. Bare det faktum at Norge har vært i krig gjennom aktiveringen av NATOs paragraf 5 den 5. oktober 2001, har forbigått de fleste. I den offisielle språkbruken har vi som NATO-land støttet ”operasjoner” – ordet ”krig” har aldri vært brukt. Det virkelige faktum er at Norge nok en gang har vært involvert i en krig – og tapt. Det vil si at deltagelsens strategiske mål – denne gangen den såkalte krigen mot terror – ikke har vært vellykket. (I parentes bemerket: Norge har aldri vunnet noen krig siden vi forent med Danmark slo tilbake Karl XII ved Fredriksten i 1718. Norge tapte mot Sverige i 1814, og kapitulerte i 1940. Norge var de facto et britisk protektorat frem til januar 1946.) Da de skandinaviske velferdsstatene hadde funnet ”veien til himmelen” gjennom sosialdemokratiske vellykkede samfunnsdannelser fra 1945 til 1975 skulle dette eksporteres til resten av verden. Denne demokratiske imperialismen har feilet. Som kjent finnes det ingen ”quick fix” til demokrati. I Norge gikk det nesten 100 år fra Grunnlovsforsamlingen på Eidsvold i 1814 til kvinner fikk stemmerett i 1913. Det skulle gå ytterligere 60 år til homofili ble avkriminalisert i 1972. Demokrati er en prosess. Forsøket på å eksportere, ikke bare en tenkemåte og et menneskesyn, men en livsholdning, er dømt til å mislykkes.
    Et annet poeng som også er interessant er de linjene som du trekker bakover når det gjelder USA og det Eisenhower kalte ”det militær-industrielle kompleks. Det du ikke kommer inn på er USAs neo-liberale ”think-tank” og PNAC – Project for a New American Century. Denne sammenslutningen av ”hardlinere” la frem sine planer allerede i 1998 og definerte USAs rolle i et nytt århundre. Det kan være på sin plass å minne om at angrepene på USA den 11. september 2001 fortsatt ikke er tilstrekkelig belyst. Ti dager etter den 11. september kommer general Wesley Clark til Pentagon og får vite at USA planlegger et angrep på Irak. Etter at krigen mot Afghanistan er iverksatt, kommer han igjen og får vite at det ligger en liste klar med navnene på syv land som skal ”destabilieres”: Det er Irak, Syria, Libanon, Libya, Somalia og Sudan. Det syvende er Iran.
    Afghanistan-misjonen er og blir et nytt Saigon for regjeringen i USA. Norges deltagelse, som medlem av NATO og våre forpliktelser overfor det som ikke lenger er en forsvarsallianse, men en angrepsallianse, er realiteter som har ligget godt skjult i alle de årene alliansen har eksistert.
    Og her berører vi et sentralpunkt, tilbakeført til den kalde krigens klima: Nemlig Olof Palmes forsøk på å balansere på stram line mellom supermaktene og det å skape ”et tredje rom”: En demokratisk, blokkuavhengig utvikling i Norden – kunne ha skapt en base for en ny vei inn i fremtiden. Det var krefter i tiden som ville denne veien – men det det var også sterke krefter som ikke ville den. Disse kreftene er det – tror jeg – som nå må avdekkes for å avsløre det som fortsatt er det svenske traumaet – og ikke bare det – men et skandinavisk trauma: Mordet på en valgt statsminister i et land som anser seg selv demokratisk. Dette kan ikke forbli uoppklart eller lagt ad acta.

  4. Tack Gunnar! Dina bloggs är så träffsäkra!

    Lyssnade på en webinar denna vecka där 2 fd militärer intervjuades av chefen för stiftelsen till ett av Sydafrikas kapitalstarkaste bolag. Det mest intressanta påståendet var att USA hade lagt större delen av sina utgifter i områden som var negativt inställda till USA. De tyckte tekniken var fel; i stället borde man har satsat på områden där man hade ett visst stöd, konsolidera det, och sedan arbetar sig utåt. Det är möjligt att man kan lyssna på webinaren i efterhand. Om jag får en sådan länk, kan jag vidarebefordra den, om du är intresserad.

    Vänliga hälsningar, Madi Gray

    >

    1. Låter intressant. Men så länge de stora pengarna i amerikanska internationella satsningar handlar om militärutgifter – och inte om fredligt bistånd – så är det kanske inte så överraskande att de pengarna spenderas där USA inte är så populärt. Det är väl i sådana regioner det känns mest naturligt att föra krig.

      Lägg gärna upp länken här på bloggen om du hittar den.

      1. Brukar ofta handla om det militärindustriella komplexet. Inga krig, inga pengar till vapenindustrin. Det Eisenhower varnade för innan han avslutade sin presidentperiod.

  5. Mycket bra analys.
    Ett fullständigt onödigt krig som slutade ungefär där det började.
    Många människoliv till spillo och många på flykt.
    Dessutom sitter nu talibanerna på militär utrustning inklusive ett luftförsvar som de fått till skänks.
    Biden-administrationen och deras militära rådgivare borde väl ha begripit att det skulle gå på detta sätt?
    Svårt att tänka sig att de missbedömt läget så grovt.
    Men nu lägger man alltså skulden på det afghanska folket som inte hade den rätta viljan att försvara sig. Ganska lågt.

  6. Min spontana tanke är att Sverige under senaste 20-åren haft en budget på a 1000 miljarder/år. Hur är det ens möjligt att Afghanistan inte klarat det med en budget på 17 800miljarder
    ???

  7. Här finns mera läsning kring det som sker i Afghanistan:

    • Dagens Nyheters Björn Wiman lyfter fram en hemsk saga av Selma Lagerlöf. Den handlar om hur en del människor av en slump hamnat i paradiset medan andra hamnat i helvetet. Han använder den för att illustrera brutaliteten och orättvisorna i dag när desperata människor fåfängt försöker ta sig ombord på de flygplan som innebär räddning för den som kommer med. Och hur de faller till marken eller kläms ihjäl när landningsstället dras in i hjulhuset:

    ”Med berättelsens hjälp förstår man vad som händer när amerikaner, svenskar och andra frälsta flyr i panik från Afghanistan. Människor i fara söker säkerhet. Den som riskerar att dö söker liv, till vilket pris som helst. Varför skulle de fördömda afghanerna reagera annorlunda?”
    https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-inget-rubbar-de-forhardades-syn-pa-flyktingar/ (betalvägg)

    • Bo Pellnäs skriver på Upsala Nya Tidnings ledarsida att talibanerna knappast skulle ha segrat så snabbt utan hjälp från Pakistan – men att det blir svårare för dem att behålla kontrollen över landet. Talibanerna har sin bas bland folkgruppen pashtuner, men det finns andra stora grupper som inte hör dit. ”Utan en rimlig maktfördelning mellan landets alla stammar är det svårt att se hur ett nytt inbördeskrig skall kunna undvikas och att Kabul då än en gång kan raseras.”

    Han tillägger: ”Men bakom dessa motsättningar är varken religion eller någon ideologi en avgörande faktor Här gäller historiska traditioner och kontrollen över opiumodlingar och gruvor.”
    https://unt.se/asikt/artikel/matthandlaren-i-kabul-slapp-hjalpa-mig/rg9w6vej (också betalvägg)

  8. Gunnar: Jag läser in ytterligare en bok i dina inlägg. Ser jag fram mot denna. Har inte funnit så stor glädje i några verk som i dina, med undantag för tidernas främsta: Astrid Lindgren. Hoppas du Kan tillgodogöra mitt inlägg utan att bli sur. I mina ögon är Astrid tidernas främsta

    1. Nej, jag blir verkligen inte sur över att bli placerad som tvåa efter Astrid Lindgren. Tvärtom, det försäkrar jag.

      Jodå, jag planerar flera böcker. Först en om Palmemordet, sedan en uppföljare till andra världskrigsboken som ska handla om kalla kriget. Och sedan får vi se…

      1. Det blir spännande. Ser verkligen fram emot dessa böcker. Som vanligt en mycket bra artikel. I alla fall vad jag kan bedöma då jag är relativt dåligt insatt i ämnet krigen i Afghanistan.

  9. Gunnar: jag gillar verkligen din senaste bok: när du behandlade Churchill utan silkesvantar vart jag frälst. lärde mig så mkt av den boken – kräver mer, visst fult å kräva – men skiter jag i – kräver mer 🙂

    1. Det behöver inte vara fult att kräva. För min del kräver jag lite grann tålamod från dem som väntar på flera böcker från mig. Saker tar tid, som bekant… 🙂

  10. Här är intressant läsning/lyssning om bakgrunden till dagens kris i Kabul. I ett sändning från Democracy Now, ett amerikanskt nyhetsprogram på TV, radio och webben som sponsras med frivilliga bidrag, intervjuas Spencer Ackerman om bakgrunden till det kaos som råder i Afghanistan.

    Ackerman är en amerikansk nyhetsreporter med fokus på säkerhetsfrågor, Han har rapporterat från Afghanistan, Irak och Guantanamo och medverkat i bland annat The New Republic, Wired och The Guardian. Han har fått Pulitzerpriset för sin journalistik om global övervakning och har nu kommit med en bok, ”Reign of Terror: How the 9/11 Era Destabilized America and Produced Trump”.

    I intervjun tar Ackerman upp just det som jag berörde i mitt blogginlägg, att om Vita huset verkligen varit angeläget om att få tag i de ansvariga för 11 september-attacken så skulle man ha utnyttjat talibanernas beredvillighet att lämna ut Usama bin Ladin under hösten 2001. Men som Ackerman understryker hade Bushadministrationen mycket större målsättningar än så. Det handlade om att i internationell skala inleda vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”.

    Han tar också upp att när USA invaderat och talibanregimen fallit försökte talibanerna få till stånd någon form av kompromisslösning. Den politiske räven Hamid Karzai, som tillsatts som ny ledare för Afghanistan av amerikanerna, var villig att inleda förhandlingar om detta – väl medveten om att om talibanerna inte fick ut någonting skulle de vara villiga och kapabla att föra ett långvarigt krig som skulle drabba afghanerna hårt. Men Karzai blev överkörd av Washington – inga förhandlingar! Och kriget rullade på. I tjugo år.

    Ackerman tar också upp hur den korruption som den USA-stödda afghanska regimen var indränkt i var något som inte alls i första hand kan förklaras med hur det afghanska samhället fungerar – utan just med den amerikanska närvaron.

    1. Ackermans nya bok tas upp i den här artikeln på Aftonbladet Kultur.

      Karin Pettersson skriver:

      ”Det finns en föreställning, kanske är det en mental skyddsmekanism, om att det du gör mot andra inte påverkar dig själv. I den nya boken Reign of terror skriver den Pulitzerpris-vinnande journalisten Spencer Ackerman om vad 20 år av krig gjort med landet som ledde det, USA. Hur de redan svaga demokratiska spärrarna och normerna monterades ner. Hur allt blev tillåtet i terrorns namn.”

  11. Som en liten palmekoppling drar jag mig till minnes Palmes jultal om ”illdåden” i Hanoi, och ställer det i kontrast mot Göran Perssons försvarstal när GW Bush begärde FN:s stöd att få gå in i Afghanistan. Har inte sett klippet i efterhand, men vill minnas att GP sa ungefär ”när man ser filmerna där kvinnor avrättas på fotbollsplaner, då kan man inte säga annat än ja till att gå in och befria dem”. Som om hela Afhganistankriget bara var en enda stor befrielseaktion av kvinnor och förtryckta minoriteter.
    Svårt att sia om förstås, men min bild av Palme är att han hade stått fast vid sin anti-interventionistiska linje och fördömt invasionerna av Irak och Afghanistan.

  12. Det blir ganska pinsamt hur allting indirekt är USAs fel enligt GW, även den sovjetiska invasionen och 9/11. Han förblindas av sitt USA-hat och din vänsterideologi.

    1. Hej Carl,
      och tack för din kortfattade men väldigt bestämda kommentar. Den får mig att dra slutsatsen att jag måste förtydliga mig lite grann, för din skull och kanske också för några andras.

      Om jag är förblindad kan jag inte yttra mig om på ett meningsfullt sätt, för jag gissar att du menar att jag helt enkelt inte vet att jag är förblindad. Hatisk är jag i alla fall inte till min natur. Och jag känner definitivt inte igen att jag skulle ha någon sorts USA-hat. Jag gillar de flesta amerikaner jag träffat, precis som jag gillar de flesta människor jag träffat, vilket land de än kommit ifrån. Jag känner starkt för USA:s vackra natur och de (rätt fåtaliga gånger) jag besökt landet har jag känt mig hemma i både det pulserande folklivet i storstäderna och den lugnare atmosfären i småhålor runtom i den vidsträckta nationen. Och som de flesta andra svenskar har jag många favoriter inom amerikansk litteratur, musik och film.

      Däremot har jag ett mer komplicerat förhållande till den amerikanska politiken och historien. USA föddes kring idéer om demokrati och denna amerikanska revolution i slutet av 1700-talet blev en viktig inspirationskälla till den franska revolutionen. Samtidigt är USA:s historia brutalt förknippad med folkmord på ursprungsbefolkningen och slaverisystemet.

      I dag är USA, som vi vet, världens starkaste militärmakt – och dessutom en militärmakt som svenska regeringar länge slutit upp bakom, inte minst i just militärt samarbete.

      För tjugo år sedan inledde USA det längsta kriget i landets historia, det i Afghanistan, ett krig som Sverige deltagit i på amerikansk sida. Och nu drar sig alltså USA ur under former som innebär ett fullständigt nederlag. Är det då inte motiverat att diskutera orsakerna till detta krig?

      Det finns åtskilligt att säga om både sovjetregimens, talibanernas och al-Qaidas våldsdåd och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Men jag tyckte att det nu, dessa dagar, var mest relevant att fokusera på innebörden av en amerikanska krigföringen, en krigföring som alltså Sverige varit djupt inblandat i.

      Men för att ändå säga några ord om den sovjetiska invasionen i Afghanistan: självklart var det sovjetledarna som fattade det beslutet och som hade fullt ansvar för det. Men det hör till historien att Vita huset hade fingrarna med i spelet på ett sätt som länge var okänt. I mitt inlägg citerade jag president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski om att han tyckte att införandet av talibanstyret var en uthärdlig småsak jämfört med den fördel för USA som Sovjetunionens fall innebar. Men Brzezinski sa mer än så i samma intervju, han uttalade sig direkt om vad som ledde fram till den sovjetiska invasionen:

      ”Enligt den officiella versionen av historien började CIA:s hjälp till mujaheddin under 1980, alltså sedan den sovjetiska armén invaderat Afghanistan 24 december 1979. Men verkligheten, hemligt undangömd fram tills nu, är helt annorlunda. Det var nämligen den 3 juli 1979 som president Carter skrev under det första direktivet om hemlig hjälp till motståndarna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Och just den dagen skrev jag en not till presidenten där jag förklarade för honom att den hjälpen skulle komma att leda till en sovjetisk militär intervention.”

      Det var det som var det finurliga, och det förstod Carter. I intervjun säger Brzezinski: ”Vi pressade inte ryssarna att gå in, men vi ökade medvetet sannolikheten för att de skulle göra det”. Syftet var förstås att det skulle försvaga Sovjetunionen, vilket det gjorde med råge. Brzezinski tillägger: ”Den hemliga operationen var en excellent idé”.

      Och vad gäller 11 september: självklart var det al-Qaida som bär det moraliska ansvaret för att iscensätta den fruktansvärda attacken. Men lika sant är att amerikanska myndigheter veckorna före 11 september hade fått åtskilliga tydliga varningar om vad som var på gång. De hade gott om möjligheter att varna flygbolag och allmänhet för att det fanns ett överhängande hot för islamistiska terrorattacker. Det fanns till och med klara indikationer på att dessa attacker skulle handla om flygplan och kända byggnader.

      Med tanke på USA:s gigantiska resurser på underrättelseområdet kan passiviteten i Vita huset bara betecknas som ett häpnadsväckande ointresse för att försöka avstyra hotande terrordåd från bin Ladin.

      Det ändrar inte ansvaret för själva dåden. Men det har sin betydelse för diskussionen om vad som väglett Washington både före och efter 11 september. Var det omsorg om civila amerikaners liv, eller fanns det andra faktorer som vägde mycket tyngre?

      1. Sovjets fall sägs (fråga mig inte av vem) bero på de enorma resurser som ägnades åt kriget i Afghanistan. Är det så att ännu en supermakt faller av samma orsak? Svindlande tanke, men även svindlande summor.

    2. Carl
      Har du några sakliga invändningar mot de fakta som Gunnar lägger fram så ser jag fram emot att få ta del av dem. Försvarar du att USA gav sitt stöd till talibanerna före den 11 september ?

    1. Tack för länken! Läsning rekommenderas. En del känner ni igen från vad jag skrivit på bloggen. Men här finns mycket mer av intresse. Och konstigt vore det annars. Magda Gad är med all sannolikhet Sveriges mest kompetenta journalist när det gäller bevakningen av Afghanistan.

  13. Tack för en intressant analys och sammanfattning.

    Att du här ovan blir beskylld för att vara vänstervriden känns sorgligt nog typiskt för dagens debattklimat. Det vill säga ”den som inte är med oss är mot oss” tycks gälla även vid journalistisk granskning.

    Att Sverige lät psykförsvaret bli en del av Stratcom 2016, som är Natos center för strategisk kommunikation och som enligt nedan länkad artikel ”ska hjälpa Nato att nå sina mål”, har väl knappast gagnat opartiskheten kring sådana frågor heller. Precis som med Värdlandsavtalet genomfördes detta utan någon större politisk eller medial debatt. De flesta svenskar vet nog mycket litet om att Sverige gått med i Stratcom eller att vi skrivit på avtal som tillåter Nato placera kärnvapen på svensk mark etc.

    https://sverigesradio.se/artikel/6529472

    Nu kom jag lite utanför ämnet men din intressanta granskning fick mig att fundera på varför vi inte ser mer av sådan kvalitativ journalistik idag (även om den så klart finns).

  14. ”Hur mycket får en försvarsminister ljuga?” Det var rubriken på en ledare av Johan Ehrenberg i Dagens Etc, publicerad igår.

    Den fokuserar på vad som finns att säga om det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan.

    Johan Ehrenberg skriver bland annat: ”Ingen försvarsminister har nånsin berättat sanningen om orsaken till insatsen och ingen har heller berättat om hur det gått under tiden eller vad det hela egentligen skulle leda till.”

    Läsvärt.

        1. Tack för länk. Den kommer jag inte åt, men rubriken pekar på att PM Nilsson den gången hade en annan uppfattning. Ja, det är ju aldrig fel när människor ändrar sig så länge det är åt rätt håll.

  15. Det är svårt att förstå detta.
    Militären lämnar landet, civila, allierade och amerikanska medborgare lämnas åt sitt öde, krigsmateriel till gigantiska belopp lämnas kvar i talibanernas händer.
    USA har också hjälpt till att bygga upp en armé som de utrustat med allt från missiler, helikoptrar, flygplan, granater, automatgevär, uniformer till pistoler.
    Och samtidigt som Talibanerna tagit över nästan hela landet, och det borde stå klart att armén är oduglig, och förmodligen också består av talibansympatisörer så sticker USA:s militär därifrån och all utrustning faller i talibanernas händer.
    Det kan inte bara handla om dumhet från Bidens sida, och det går inte att skylla ifrån sig på Trump som förhoppningsvis är förpassad till historiens sophög, utan det måste finnas en plan.
    Det splittrade ”landet” kommer inte att bli en fungerande demokrati.

    ”Krig mot terrorismen”, men hur f-n kan man då agera så huvudlöst?

    Dödandet lär fortsätta.

    1. Jag instämmer. Jag förstår det inte heller. Tids nog kommer det visa sig vad det egentligen handlar om och att det handlar om pengar, som Gunnar är inne på, är ju sannolikt en stor del av svaret. Jag kan tipsa om Netflix-serien Vändpunkten för den som har möjlighet att se den.

    2. Jag tror att planen är skadebegränsning. Kriget i Afghanistan har varit kostsamt för USA som stat även om stora privata intressenter tjänat mycket på det. Det har inte funnits några rimliga utsikter till framgång. Och kriget har blivit mer och mer impopulärt även på amerikansk hemmaplan. Samt inte minst viktigt: i allt mindre utsträckning har detta krig fungerat som internationellt propagandanummer för kraftfull amerikansk utrikespolitik.

      I början – och i många år – tjänade det som fokus för parollen om ”kriget mot terrorn” vilket i allt väsentligt handlade om att få omvärlden att acceptera att USA skulle vara ensam världspolis, det enda legitima imperiet.

      Det gick riktigt bra till en början. Kriget mot Afghanistan bidrog till att legitimera attacken mot Irak och attacken mot Libyen. Men de påstådda välsignelsebringande effekterna av dessa krigsinsatser uteblev. Såväl Irak som Libyen kastades in i ett blodigt kaos. ”Kriget mot terrorn” blev med åren en paroll som klingande alltmer ihåligt.

      Så i år, till sist, var det dags att lämna Afghanistan och ge världen en chans att börja glömma vad som skett.

      Om vi nu tittar nyktert på ”kriget mot terrorn” ser vi lätt att detta krig i stor utsträckning bedrivits med metoder som också kan kallas terror. Men det har dessutom hela tiden funnits ett annat och politiskt minst lika känsligt problem – nämligen att USA under detta krig upprätthållit sin militära och politiska allians med såväl Pakistan som Saudiarabien, stater som hela tiden varit nära förknippade med de krafter som USA utsett till sina huvudfiender, talibanerna och al-Qaida.

      En intressant artikel från en amerikansk terrorismforskare som står nära Vita huset, Daniel Byman, ger en rätt utförlig inblick i de komplicerade relationerna mellan Saudiarabien, al-Qaida och Washington. Bymans observationer är desto mer anmärkningsvärda eftersom han inte är ute efter att skandalisera den amerikanska administrationen utan tvärtom syftar till att fungera som dess rådgivare inom ramen för dess etablerade policy.

      Hur ömtålig USA:s relation med den saudiska regimen och ledande saudier varit (och är) illustrerades som minnesgoda nyhetskonsumenter kan påminna sig av att medlemmar av Usama bin Ladins familj hastigt flögs ut ur USA efter 11 septemberattacken. Det naturliga hade varit att höra dem utförligt. Inte nödvändigtvis som misstänkta men som personer som kunde förväntas ha värdefull information om sin misstänkte släkting och hans nätverk.

      Men så skedde alltså inte. En utförlig och initierad artikel om saken finns här.

      1. Undrar om Du Gunnar har någon uppfattning om ifall det så kallade Kriget mot terrorismen egentligen till stor del går ut på att USA vill skaffa sig kontroll över de stater i mellanöstern som har världens största reserver av råolja och att USA är särskilt angelägna om att upprätthålla goda relationer med
        Saudi-Arabien just på grund av landets oljetillgångar?

        Har läst om att den så kallade Carter-doktrinen går ut på att USA ska använda militära medel för att skydda sina intressen i mellanöstern vilket i klartext handlar om att säkra kontrollen av oljereserverna
        https://sv.wikipedia.org/wiki/Carterdoktrinen

  16. Mer angelägen läsning om Afghanistan: missa inte New York Times avslöjande reportage om den sista drönarattacken som USA genomförde på afghansk mark. Attacken framställdes av Pentagon som en effektiv insats mot en IS-terrorist. Enligt den amerikanska militären förberedde denne att spränga en bomb som skulle kunna öda amerikanska soldater på flygplatsen i Kabul.

    I själva verket, redovisar New York Times, fanns det ingen bomb och inga IS-terrorister. Drönaren dödade tio personer, varav sju barn. Den man som enligt Pentagons version skulle ha varit en IS-bombare var i själva verket en fredlig familjefar som arbetade för en amerikansk hjälporganisation. Det var han och medlemmar av hans familj som sprängdes i luften.

    Händelsen är förstås bara en liten episod alldeles i slutet av detta långa blodiga krig. Men den säger något om vilket avstånd som kan finnas mellan propaganda och verklighet.

    Läs också gärna Göran Rosenbergs artikel i Expressen om 11 september och ”kriget mot terrorn”.

  17. Tittade på Michael Moores dokumentär Fahrenheit 9/11 och jag hade ett hunger att vilja veta mer och få mer kunskap om ämnet. För att göra min historia kort besökte jag biblioteket och lånade lite böcker om ämnet. Din bok är den första jag läste, hittills gillar jag det du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.