Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.

14 reaktioner på ”Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

  1. Birger Schlaug – debattör, författare och tidigare språkrör för Miljöpartiet – har också skrivit en recension av Ola Tunanders bok.

    Han sammanfattar: ”Boken är viktig för att vi som medborgare skall kunna förstå vikten av att värja oss inte bara mot troll och bisarra konspirationsteorier utan också mot falska bilder som målas upp av de som vi egentligen borde kunna känna tillit till.”

    I recensionen tar han också upp ett uttalande från en amerikansk general som återges i Ola Tunanders bok. Det handlar om USA.s speciella relationer till Sverige under det kalla kriget: ”When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper”.

  2. Ett problem med den sovjetiska ubåten U137s färd och grundstötning har varit att ingen rimlig förklaring har lämnats över orsaken till varför ubåten befann sig där den grundstötte. I huvudsak har två förklaringar stötts och blötts men båda har stupat på egna inneboende orimligheter.

    Den ena orsaken till haveriet hävdas ha varit felnavigering, eventuellt påverkad av alkohol. Men felnavigering kan uteslutas då det fordras skicklig navigering och exakta kurskorrigeringar för att nå så långt in på svenskt skyddsområde.

    Den andra orsaken till ubåtens geografiska position brukar anges som att U 137 haft någon form av underrättelse eller sabotageuppdrag. Men varför navigera in ubåten i området där det under alla omständigheter är så grunt att ubåten inte kan dyka för att gömma sig. Vid bottenparkering skulle överallt i fjärden flera meter av ubåten sticka upp ovanför vattenytan. Den kunde inte heller vända i ett svep då Gåsefjärden är för smal utan ubåten hade fått saxa sig runt vilket skulle tagit 10 minuter vid problemfri saxvändning. Medveten navigering och spionuppdrag kan avföras med konstaterandet att ingen nations ubåtskapten frivilligt skulle ge sig in i annat lands fjärd där grundstötning under alla omständigheter var att vänta.

    Till saken hör att det var frågan om en stor och gammal ubåt, 76 meter lång, konstruerad med den tyska andra världskrigsubåten U XXI som förebild. Vid grundstötningen gick den med tända lanternor, för dieseldrift i 7-8 knops fart med tomma ballasttankar.

    Nu har professor emeritus Ola Tunander efter nio års forskningsarbete klarlagt orsaken till den sovjetiska ubåtens färd och grundstötning i boken NAVIGATIONSEXPERTEN, utgiven på Karneval förlag till en kostnad strax under 200 kronor plus frakt. Det är en historia om kampen mellan stormakter där Sverige lät sig bedras, och frågan reses när sista sidan i boken är läst: fanns det krafter i vårt eget försvar som löpte bedragarnas ärenden. Läs och begrunda, boken går inte att runda för den som önskar se vad som döljs under ytan.

    1. Tack. Det var inte lätt att navigera bland grynnorna ifråga om de uppseendeväckande uppgifternai boken. Man vet inte riktigt vad man ska tro. Men en sak tycker jag bestämt: Vad andremannen på Karlskrona örlogsbas, sedermera kommendören Karl Andersson, säger och som finns bandat bör någon eller några forska vidare kring.

      1. Frågan är om det finns något material om händelsen inom marinen eller försvaret som visar hur man analyserat det hela och detaljer om vilka personer på svensk sida som var involverade. Och om sådant material då är tillgängligt och alltså inte sekretessbelagt. Till exempel material som visar om det fanns en vall bakom ubåten som tydde på att den gasat framåt även efter grundstötningen.

        Det är ju nu ganska precis 40 år sedan händelsen, och försvarssekretess är ofta just 40 år.

  3. Intressanta uppgifter, inte minst från Karl Andersson. Som kunnig på tyska har jag sett den aktuella dokumentären av Dirk Pohlmann för några år sedan.

    Jag minns att jag då reagerade på uppgiften att ubåten att döma av en vall av grus bakom den måste ha fortsatt framåt efter att ha kört på grund, så att säga för att verkligen köra fast. Men jag minns inte riktigt om det framkom i dokumentären var den uppgiften kom ifrån (det är som sagt några år sedan jag såg den). Och jag har inte sett den uppgiften någon annanstans, varken i Tunanders bok Det svenska ubåtskriget eller i Mossbergs bok I mörka vatten. Om uppgiften stämmer är det närmast sensationellt.

    Uppgiften om att amerikanska officerare just då var på besök i Karlskrona har jag läst tidigare, men minns inte var. Men troligen från Mossberg eller Tunander.

    Jag har själv också tittat en del på ubåtsjakterna, framför allt Hårsfjärden 1982 och lite material från Ubåtsskyddskommissionen, och tvivlar på den officiella versionen om Hårsfjärden. Men jag har inte varit lika skeptisk till den etablerade bilden av U137, som ju ändå uppenbarligen fanns där. Men det ska bli intressant att läsa denna bok.

  4. Stefan,
    i Ola Tunanders senaste bok Navigationsexperten… årterger Tunander händelsen, som han fått av kommendörkapten Karl Andersson, med den halvcirkelformade vallen av bottensediment som bildats ett 10-tal meter akter om den sovjetiska ubåten. Tillstymmelse till någon liknande vall fanns inte för om propellrarna. Försöken att backa sig loss verkar därför vara tämligen lama. Det var Karl Andersson som beordrade ut marinens dykare för att undersöka ubåten när de upptäckte vallen och ritade av densamma. Tunander återger i sin tur den ganska enkla men tydliga teckningen i sin bok.

  5. U137 har en mycket enkel förklaring , uppdragt beställdes från Sverige och ryssarna ställde upp med en skrothög, som också skulle gå till Polen för upphuggning. Sverige befann sig i en besvärlig situation. US komgressen hade infört sanktioner mot visst militärt material som Sverige måste ha för JAS planet . Det var Palme som agerat mot USA och de skulle ge Sverige en läxa. Med scenariet att en rysk U-båt kom in på svenskt hemligt område räknade man med i Sverige att politikerna i kongressen mjuknar som också skedde. US militären var inblandad och ställde upp for Sverige. Det är självklart att det var en teater alltsammans U137 måste gå i övervattenläge hela tiden därför den hade den storleken och sedan körde de medvetet på grund och att istället för att backa och komma loss var det full fart framåt med volym på motorerna att det hördes flera kilometer, där avsikten var att svensk militär blir rapporterat och kommer till platsen och showen kan börja. På U- båten var det inga ledsna miner vodkan flödade och ingen var oroad för reprissalier för det inträffade. Kaptenen på U-båten han bosatte sig sedan i Tallin som endast prominenta ryssar kunde göra. I Sverige trodde många att det var en spionubåt, som var helt orimligt, men i Sverige ställer man upp för auktoriteten hur galet det än är och de trummade på att det var en spionubåt.

    1. Jag förstår att du tänker dig att amerikansk militärledning, svensk militärledning och sovjetisk militärledning arrangerade U 137:s grundstötning tillsammans. Det låter minst sagt besynnerligt i mina öron.
      Din tvärsäkerhet, uttryckt som ”det var självklart att det var en teater”, gör att jag faktikt finner det meningslöst att diskutera vidare med dig om detta. Det är ju bara i ditt huvud något sådant var en självklarhet. Varför ska jag spilla tid på att käbbla med en så trosviss person som redan från början gjort klart att han är oemottaglig för omgivningens synpunkter?

      1. U-båten 137 var en mycket stor händelse i Sverige och väckte stor uppmärksamhet utomlands , och orsaken varför 137 fanns där den fanns har ingen losning kommit. Därför behövs en debatt som inte är politiskt styrd om U 137. Den politiska lösningen har varit att det var en felnavigering som det inte var, U137 kunde bland annat ge positionen till marinbasen i Lettland, som kunde ses med att fartyg från basen hade riktningen mot fjärden. Ryssarna gjorde ingen sokning vid Bornholm som var en logn. U 137 var ingen spionubåt som kan bortses från, den var alldeles for stor i de vattnen det var frågan om. En spionubår hade varit en mycket mindre U-båt med eldrift och kunde ha ett moderfartyg som supporter . U 137 gick på diesel in i fjärden och grundstöningen skall ha skett 19.47. Det var inte skyddet for skyddsområdet som upptäckte U 137 utan en privat fiskare. Att U-137 gick in i fjärden var order och kunde inte gömma sig utan stack upp ovan vattenytan. Den körde fast relativt lång in i fjärden och måste ha varit en skicklig navigering eftersom den kom så långt. U137 forsökte de inte backa sig ur fastkörningen, som hade varit logiskt, utan det var full fart framåt med ett enormt motorljud och sand och lera lade sig akter om U-båten som en stor vall. Man kan påstå utan overdrift de ville bli upptäckta, och där kan finnas orsaken. Enligt kommendörkapten Carl Andersson som blev utsedd att leda förhören fanns två höga marin officerare från USA vid basen som aldrig tidigare funnits där. När Carl Andersson blev pensionär uttalade han att U 137 var ingen spion u-båt utan hade annat syfte. Kaptenen på 137 blev befordrad som inte skulle ha skett om uppdraget hade gått fel, utan det gick som planerat från ryskt håll. Kaptenen besokte Sverige med sin dotter vid Sommarland , därfor Bert kopte U-137 till Sommarland, som han kunde visa for dottern. Den här tiden var Sverige utsatt for sanktioner av kongressen for militärmaterial som komponenter till JAS planet och även beväpning till den. For Sverige var det mycket viktigt att sanktionerna hävdes, därfor blir frågan kunde det vara U-137 som bidrog att sanktionerna hävdes, eller var det slumpen att så skedde.

        1. U 137 är en intressant sak , därför något eget motiv att gå in i fjärden för ryssarna fanns helt enkelt inte. Att U 137 var en spionubåt är helt osannolikt. Kommendörkaptenen Carl Andersson uttalade också efter pensioneringen det var ingen spionubåt. Svenskarna fick tillgång till loggboken och kunde plottra in kursen som U137 hade när den gick in i fjärden, och de navigerde efter avancerad sjökort och gjorde det skickligt. Därför kan bortses från felnavigering som svenska politiker påstått. Att det var fel på navigeringsinstrumenten stämmer inte, därför svenskar fick kontrollera dem och fanns inga fel på dem. När undsättning gick ut från flottbasen i Lettland gick de rakt mot haveriplatsen som visar att U137 hade uppgett position var de befann sig, som var innan de i Sverige uppgett position om U 137. Ryssarna påstod att de sökt U137 vid Bornholm, som var en lögn ingen sökning hade skett där. Svenska folket var det många som trodde att U137 var en spionubåt som kunde ses som helt osannolikt. Den kunde inte gömma sig utan var för stor, och sannolikt gick på grund medvetet, som skedde 19.47 och hela natten korde de med dieselmotorerna i full speed som gjorde att en vall av jordmassa skapades akter om 137. De försökte få svenskarna uppmärksammade att de hade kränkt svenskt vatten och kört fast, men det tog till ljusningen när en fiskare uppmärksammade ryssen och meddelade basen, men de trodde inte på honom, men måste ut och kontrollera saken och fiskaren hade rätt, ryssen hade kort fast med U137. Fälldin var den tiden statsminister och det måste erkännas att han skötte det mycket skickligt , sannolikt anlitade han experter som kunde det här hur diplomatin skulle skötas.Det gjordes ett dokumentär program som gick i TV och visade att Sverige accepterade inte kränkningar av sitt vatten, som naturligtvis ryssarna forstod. Ryssarna var säkert rädda i tidigt skede att besättningen skulle tas till fånga , som de inte kunde acceptera och kom därför till undsättning med fartyg och säkert soldater också. Men ingen tvekan det var ett mycket skickligt spel från båda sidor. Jag kan inte se annat motiv för ryssarna utan det var pengar , de fick bra betalt för kränkningen, därför de gör ingenting gratis när de ställer upp. Exempelvis det var en US u-båt som sänkte Kursk, men USA fick betala dyrt for misstaget men ryssarna höll tyst om det tills Kursk skulle tas upp då kom sanningen fram. Ryssland släppte Östtyskland till Tyskland som de fick betala häftigt för, men det påstods att Ryssland fick vad de begärde, därför det var Tysklands dröm ett enat Tyskland. Betalningen var huvudsakligen avskrivning av stora lån som Ryssland hade med Tyskland, och samma sak betalningen vid Kursk sänkning, det var avskrivning av dollar lån till USA. När U 137 drogs av grundet och kunde återvända till hembasen uttalade kaptenen ”på återseende” det här tolkades av vissa att nästa gång blir det en större grej med kanske fler u-båtar och annat. Kaptenen han höll sina ord han besökte Sommarland i Skara med sin dotter som han visade U137 för henne, därför Bert Carlsson hade köpt U137 till Sommarland, istället för att den skrotades av Ryssland.

  6. Källa: Anders Jallai
    Hårsfjärden 1982 – ett landsförräderi?
    feb 15th, 2013 by Anders Jallai.

    ”..Men låt oss ta det från början. Händelsen, som kanske är den mest allvarliga i svensk efterkrigshistoria, DC-3:an inräknad, drogs igång med följande observation i Hårsfjärden i oktober 1982. Två värnpliktiga på väg i en liten transportbåt mellan ön Märsgarn i Hårfjärden och Berga Örlogskolor på fastlandet, får syn på två mörka rör som drar upp 2-3 dm höga svallvågor, bara några meter från båten klockan 12.50 den första oktober 1982. Periskopen visar sig 3 dm över vattenytan och har ett inbördes mellanrum av ca 1-1,5 m. De har platta översidor, är mörka och rören har en diameter på ca 10 cm. Farten de gör genom vattnet är ca 5 knop, enligt rapporten. De två värnpliktiga observerar de mörka rören i ungefär en minut…”
    Källa: Andes Jallai

    Jakten på den främmande ubåten i Hårsfjärden och Mälsten pågick i fjorton dygn, omräknat blir det 300 timmar. En rysk ubåt? en NATO ubåt?
    .

    1. När det hände i Hårsfjården som var en främmande U-båt läste jag en stor artikel i Guardian, där en journalist hörde besättningen på en Brittisk u-båt som fanns på varv i Scotland hade pratat på puben hur de blivit träffade av sjunkbomber och därför fanns de på varvet för reparation. Journalisten undersökte var sjunkbomber kunde ha använts som besättningen påstod, han kom fram att det var endast i Hårsfjärden och gångtiden till varvet stämde in också. Därför kan man dra slutsatsen att det sannolikt var en Nato ubåt. Det här skulle bekräfta vad försvarsminister Casper Weinberger uttalade att det var Nato ubåtar som kränkte svenska vatten. Det finns bekräftat att U-båtar blev utsläppta som blev instängda.En brittisk expert på propellerljud fick svenska inspelade band på propeller ljud från främmande u båt i svenska vatten, som han kontrollerade och var mycket övertygad att det var ingen rysk ubåt. I Törefjärden fick militären idikation om u-båt inne i fjärden som skulle vara en främmande sådan. Nu passade det sig att ett timmersläp som var mycket långt och visst djupgående kom från Finland på väg till svensk forädling. Militären dirigerade in släpet att det stängde fjärden, och militären sade nu har den ingen chans att komma ut och måste upp till ytan, utan det är en tidsfråga innan den måste upp. Det som hände var att det kom order från Stockholm att spärren skulle öppnas, naturligtvis blev militären besvikna och uttalade det är meningslöst den här jakten på u-båtar som också tog stora resurser. Sannolikt var det en Nato ubåt som blev instängd i fjärden. Sådana här utsläpp skall också ha skett på andra ställen.

  7. Det som kan inses med U 137 är att auktoriteten styrde orsaken till grundstötningen och intrånget på svenskt vatten av den ryska U 137att den hade navigerat fel och intrånget var oavsiktligt.Sedan journalisterna och författarna de följde auktoriteten, däremot fanns det personer kanske den storsta delen trodde att det var en spionubåt, som militären mycket gärna framhöll. Ryssarna lät svenskarna undersöka loggboken , som gjorde att kursen som U137 hade haft kunde plottas in som också tog sig långt in i fjärden, det fanns ingen tvekan de måste ha använt sjökort för att kunna navigera in som de gjorde. När kommendör kaptenen Carl Andersson begärde att få se sjökortet kom de av misstag med samma sjökort som svenka marinen använder, men snabbt bytte ut det mot ett annat. Därmed kan fastställas att kränkningen var avsiktlig, och då blir frågan var det en spionubåt ? Det svaret blir ett bestämt nej ! U-båten var ingen spionubåt som Carl Andersson insåg och hade en storlek att den kunde inte gomma sig under vattnet utan måste gå helt synlig . U 137 gick in i fjärden med tända lanternor och diesel fast det var diesel electric motor på U137. Den körde fast sannolikt medvetet 19.47 men den forsökte inte backa sig loss utan full speed framåt som gjorde det var oljud hela natten som hördes kilometer vis bort och bildades en stor vall av bottenmaterial akter om U 137. Det fanns inget annat utan den väntade på att bli upptäckt av svenska marinen som skedde vid dagsljusningen när en fiskare såg den och rapporterade till basen, som blev tvungen och åka ut och se om det var sant , som de inte trodde på, men där fanns en rysk upåt inne i fjärden och var på grund. Något flyktförsök var det inte, som Carl Andersson kunde inse. Därför blir frågan vad var orsaken till intrånget på svenskt vatten i ett mycket känsligt område. Enligt en mycket enkel analys var intrånget av U 137 ett beställningsjobb från Sverige, därfor det var Sverige som hade motiv och drog nytta av intrånget, US sanktioner mot militärmaterial som komponenter och missiler till JAS planet upphorde omgående, kongressen bytte fot mycket snabbt, som var lätt att förutse. Ryssland fick order om att göra intrånget , sannolikt fick också bra betalt för det, och däför ställde de upp med U137 som skulle skrotas och var ingen spionubåt, och det kunde inses mycket enkelt att det var ingen felnavigering och intrånget var avsiktiigt. U 137 blev en show och svenska journalisterna förstod ingenting

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.