Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

61 reaktioner på ”Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund

  1. Oerhört intressant artikel av dig, Ola T. och mycket övertygande, liksom också det du skrivit om Hårsfjärden tidigare. En kort fråga om en annan händelse. Hur ser du på Utö-händelsen 1980?

  2. Vad är känt om chefen för örlogsbasen Lennart Forsman.?
    Har någon försökt fråga honom varför hans amerikanska vänner skulle komma tidigt till örlogsbasen just denna morgon?
    Och varför högsta chefen på ubåten inte fick förhöras?
    Lever Lennart Forsman idag?

  3. I vilket fall börjar krafter inom militären och polisen att planera för mordet på ”landsförrädaren” Olof Palme efter denna med flera ubåtsincidenter i svenska farvatten.

  4. När vi nu har Ola Tunander här vill jag ställa några frågor om en artikel som Ola Tunander skrev 1994:
    Den osynliga handen – och den vita
    En läsning av Palmemordet.

    För det första, kan du Ola ge mig en datering av denna artikel som nog var införd i Ord&Bild. Jag vill gärna datera alla viktiga dokument som finns i ärendet, mordet på Olof Palme.
    Fråga 2:
    Jag citerar följande från artikeln:

    Enligt polisen var bakdörren till Skandiahuset öppen under mordkvällen – kanske har polisen intresserat sig för frågan? Enligt en källa, som vill vara anonym, var fyra personer från Skandias säkerhetsteam på plats kvällen den 28 februari 1986. De var alla försedda med kommunikationsutrustning.
    ”En amerikan sällade sig till dessa minuten efter mordet.”

    Skandiahusets bakdörr ligger knappt hundra meter från mordplatsen i mördarens flyktriktning.

    Slut på citat.
    Kan du nu, 27 år senare, säga lite mer om detta. Tror du nu att en amerikan infann sig på Skandia just efter mordet.?

    1. laggargunnar:

      Jag har också läst texten, och den är typisk för Ola Tunanders sätt att argumentera. Han plockar upp några välkända detaljer, vilka läsaren kan bekräfta med stöd i andra källor, och kombinerar dem med helt nya påståenden som bygger på hans privata källor, vilka olyckligtvis inte kan framvisas i offentligheten. Resultatet pekar alltid och utan undantag, oavsett fråga, mot en konspiration styrd av USA (eller i något fall Israel).

      Metoden fungerar dock inte så bra när Tunander missuppfattar de fakta som är tänkta att utgöra stödbevisning. Detta är ett utmärkt exempel. Vi vet ju nämligen numera att Skandias bakdörr inte alls var öppen. Larmet rörde en dörr inuti byggnadens bakdel, ut till lagerutrymmena. Att den larmade under en period hade sannolikt att göra med att personalen i pappersbutiken höll på och bar in varor samtidigt.

      Den mystiske amerikanen som enligt Tunanders jättehemliga källor dök upp en minut efter mordet måste med andra ord ha anlänt genom skorstenen, ty inte kunde han komma in genom någon öppen dörr till Luntmakargatan.

      Tunander är kort sagt en manipulativ figur som man bör passa sig för att lita på. I så väl Palmefrågan som mycket annat framstår han för en kritiskt sinnad läsare som systematiskt och medvetet missledande. I vilket syfte, det vet han väl bara själv. Detta är för övrigt inte avsett som en förolämpning, utan som ett sakligt konstaterande. Han är säkert en trevlig prick i övrigt.

      Det är värt att notera att han Tunander exakt samma slags resonemang bland annat har spritt idén att World Trade Center sprängdes av amerikanerna själva och att Israel hade ett finger med i spelet bakom Anders Behring Breiviks massmord på socialdemokrater. Artiklarna finns i norsk press, för den som är intresserad.

      Det är den nivån det ligger på. Tråkigt att se att nästan hela kommentarsfältet här glatt lapar i sig vad som för mig framstår som ren desinformation, eller informationssvindleri som det kallas i GRK.

      1. Kritiken mot Ola Tunander är ibland så överdriven att jag snarare kan tro att han med rätta satt fingret på några ömma punkter. Jag tycker det visar på gott omdöme att han också ifrågasätter den officiella versionen av vad som hände World Trade Center. Se gärna https://www.ae911truth.org/ så hittar du många fler ingenjörer och arkitekter som ifrågasätter det

      2. Madam,

        du talar om Ola Tunanders privata källor, hans jättehemliga källor, om Tunander som en manipulativ figur, som systematiskt och medvetet missledande sprider desinformation eller informationssvindleri.

        Sådana här oförskämdheter, den här typen av argumentation har det lilla klustret av höga officerare och politiker, som i åratal samarbetat med utländsk makt, spridit i avsikt att dölja vem som stått för alla de fräcka ubåtskränkningar som riktats mot Sverige.
        Främst måltavla för skitspridningen har Tunander varit i egenskap som en av vårt lands ledande forskare på just säkerhetspolitik kopplat till ubåtskränkningarna.
        Tunander är lika aktad som forskare som han är fruktad av de rädda och skitpratande samarbetsmännen.

        Madam, hur ska man tolka ditt utbrott, fullt av smuts och brist på saklighet, önskar du gå i samma fotspår som de vilka blivit avklädda genom bland annat Ola Tunanders forskargärning.

        Artiklarna som Tunander är pappa till ”finns i norsk press, för den som är intresserad” skriver Madam. Alla här på bloggen är kanske inte lika bevandrade i norsk press som du Madam så återkom med den exakta pressen och datum, och gärna länk till de artiklar du stödjer dig på i ditt omdöme av Ola Tunander.

        1. Soederviken:

          ”Tunander är lika aktad som forskare som han är fruktad av de rädda och skitpratande samarbetsmännen.”

          Nej, jag upplever inte att Tunander är en aktad forskare. Jag tror heller inte att någon är särskilt rädd för honom. Han är en ytterkantsfigur som betraktas med grundmurad skepsis eller milt löje av i princip hela forskningsfältet, och som inte längre har någon trovärdighet kvar. Inledningsvis sågs han som en kontroversiell röst i ubåtsfrågan som likväl hade gjort mycket grävarbete och kunde lyssnas på. Han var tillräckligt mycket tagen på allvar för att inledningsvis bjudas in att delta med material i Ekeus ubåtsutredning, men det blev ju en mycket kort historia – Ekeus såg sig själv tvungen att ta avstånd från hans teorier, eftersom de riskerade att kleta ner hela utredningen och få den att framstå som oseriös. I takt med att Tunander på ålderns höst lanserat allt vildare konspirationsteorier om exempelvis Breivik och CIA:s roll i 9/11-attackerna har han marginaliserats fullkomligt.

          Palmeartikeln som citeras ovan är som sagt ett utmärkt exempel på hur han jobbar. Hans hemliga källor målar in sensationella detaljer i tomrummet mellan kända fakta, och eftersom dessa fakta är bevisade framstår också hans tillägg som sannolika. Problemet är när han har för dålig koll på fakta i frågan, vilket gör att det den hemliga källan bidrar med inte fungerar. I det här fallet: det fanns ingen dörr för ”amerikanen” att springa in genom.

          Man kan då antingen tänka sig att han har blivit lurad av sin källa, som har något intresse av att rikta misstankarna mot USA, eller att han själv har hittat på det hela i samma syfte. Hur det ligger till med den saken vet jag inte. Och det vet ju ingen annan heller, utom Tunander, eftersom det är omöjligt att kontrollera hans utsagor. Alla hans politiskt explosiva bidrag till debatten bygger alltid och utan undantag på overifierbara källor som bara han har tillgång till. Bara det borde ju vara en varningsklocka för den som är mån om akribin.

          Att hitta norska artiklar om hans konspirationsteorier: Jag tror att om du googlar exempelvis ”Tunander Israel Breivik” eller ”Tunander World Trade Center” så kommer du att hitta vad du letar efter. Det gick en del om saken i Aftenposten och i en tidskrift som heter Minerva, om jag minns rätt. God jakt!

          1. Att någon person marginaliseras av många kollegor eller på ett överdrivet sätt utpekas för påstådda faktafel är tyvärr ett välkänt fenomen, vilket setts tidigare när till exempel journalisten Gary Webb gjorde avslöjanden som utmanade kraftfulla intressen (se ex.vis https://www.metroactive.com/features/Gary-Webb-Kill-the-Messenger-Mercury-News.html). I vilket fall högaktas Webb av många, både för sitt arbete och för sitt mod. Jag skulle säga att på motsvarande sätt högaktar många Tunander. Till exempel intervjuade jag inför min första bok en svensk sjöofficer, som menade att man kunde sätta tilltro till Mossberg, Tunander och andra som skrivit att svenska folket blev förda bakom ljuset i ubåtsfrågan.

  5. Ola Tunander avfärdar teorin om felnavigering och att det var en spion ubåt, som också kommendörkapten Carl Andersson kommit fram till. Auktorietens påstående om en felnavigering kan ses som en bluff. Motivet för grundstötningen var att Sverige blivit utsatt for sanktioner av kongressen i USA genom Palmes häktiska uttalanden mot USA, som gjorde att komponenter och annat till JAS planet kunde inte köpas i USA. För Sverige var det mycket viktigt att sanktionerna hävdes, och ett effektivt sätt var att anlita ryssarna som mot betalning skulle göra ett intrång på svenskt vatten i ett känsligt område. Därför var det ett beställningssjobb från svensk sida där Ryssland var den hjälpande parten. Ryssarna använde en utrangerad u-båt som inte var någon spion u båt och när den gick in i fjärden var den ovan vattenlinjen och kunde inte dyka och gömma sig och svårigheter att vända.Svenskarna fick tillgång till loggningen som hade gjorts och de sjökunniga med navigering kunde inse att det var ingen felnavigering, utan istället en skicklig navigering så långt som de kom in tills de satte u båten på grund.Grundstötningen skedde 19.47 och därefter körde de med full speed motorerna framåt för att orsaka oväsen och bli upptäckta av svenska marinen.Det tog till morgonen innan en fiskare upptäckte u- båten och marinpersonal kom ut. Ryssrna använde en rekvisita att alla journalister och andra även befolkningen borde insett att det var ingen felnavigering och ingen spion ubåt. När det var diskussion om U 137 nästan alla trodde att det var en spion u båt och en mindre del att det var felnavigering. Den tron tycks folkmassan haft i 40 år, utan någon revidering. När man ser till U 137 händelsen är det solklart att svenskarna kan inte lösa Palme mordet, som de har sysslat med i 35 år och står på samma ställe som 1986. Ryssarna gjorde allt för att bevisa det var inget spionuppdrag eller oavsiktligt intrång, men svenskarna tycks ha varit helt indotrinerad att det måste varit en spion ubåt,
    som naturligtvis svenska militären eldade på därfor de ville ha mer resurser.

  6. Väldigt intressanta uppgifter. Jag har beställt boken för att kolla närmare på detta.

    En sak jag funderar på i sammanhanget: Alldeles oavsett anledningen till att U137 hamnade där den hamnade så kan man ju konstatera att det var en sovjetisk ubåt som upptäcktes djupt (men grunt…) in på svenskt vatten, nära en örlogsbas. Det borde väl ändå ha varit genant för Sovjet.

    Borde då inte Sovjet ha varit oerhört försiktiga under tiden därefter, för att inte ännu en gång åka fast så att säga med fingrarna i syltburken? Men istället ska de alltså redan ett knappt år senare ha skickat flera ubåtar till Hårsfjärden, nära Muskö, som dessutom visade upp sig rätt tydligt för svenskarna? Och till råga på det just i samband med en svensk övning, Notvarp, som syftade till att just få upp främmande ubåtar?

    Känns inte det väldigt osmart efter upptäckten av U137 året innan?

    1. Det var inga sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden 1982 utan västubåtar. Fullständigt klarlagt sedan länge.

      1. Ja, det är det jag också ser som mycket troligt.
        I mitt inlägg menade jag hur man resonerade enligt den då officiella linjen.

  7. Ett par kommentarer till läsarna:

    Jag har inte tagit upp Utöincidenten närmare, men i min bok som gavs ut på Medströms förlag för två år sedan skrev jag följande korta kommentar om Utöincidenten på sidan 48. Nedan följer ett stycke som jag har kopierat från mitt korr:

    ’Amiral Bobby Ray Inman, Director of Naval Intelligence (1974–76), Director of NSA (1977–81) och Deputy DCI, det vill säga vice CIA-chef (1981–82), sa att under hans år fram till juli 1982 förekom regelbunden sovjetisk aktivitet i svenska vatten, men det var inga djupa intrång. De sovjetiska ubåtarna gick inte in i skärgården, uppgav han (se kapitel 4), och än mindre in i svenska marinbaser. I september 1980 hade svenska flottan kontakt med två ubåtar på svenskt territorialvatten, strax utanför Stockholms södra skärgård (Utö). Den 28 september skjuter jagaren Halland en antiubåtsraket mot en ubåt. FRA registrerar ”en mycket kraftig ökning av signaltrafiken till ubåtar från chefen för Östersjömarinen”. Den 5 oktober, sydöst om Gotland, fotograferar svenskt spaningsflyg ett polskt ubåtsbärgningsfartyg, PIAST 281, tillsammans med två Whiskey-ubåtar. En troddes vara en skadad polsk Whiskey-ubåt. /NOT MED NOTTEXTEN Lennart Ljung dagböcker 6 oktober 1980; Hans von Hofsten, I kamp mot överheten: Örlog och debatt (Stockholm: T. Fischer), 1993, s. 73–75./ Men de två ubåtarna som den svenska marinen hade kontakt med var två helt olika typer av ubåtar. En av dem ansågs ha varit av sovjetisk Whiskey-klass (eventuellt polsk), medan den andra misstänktes ha varit en västtysk Typ 206. ”Den var liten, snabb och hade [ägnat sig åt avancerade manövrer].” Chefen för kustflottan, konteramiral Bror Stefenson, varnade sin västtyska motpart Günter Fromm: ”Vi misstänker att ni har blandat er i det här, men det ska ni akta er för”.99 Även i februari 1982, strax utanför Utö, såg en observatör en ubåt och ritade av den. Den kvalificerat hemliga rapporten från Sveriges Örlogsbas Ost noterade: ”högst sannolikt en Typ 206” (se kapitel 8). En ubåt utanför Göteborg en månad senare beskrevs också som en möjlig västtysk ubåt.100 Några observationer pekar på möjlig sovjetisk och västtysk aktivitet, åtminstone fram till 1982. Dessa ubåtar kan ha försökt bekanta sig med undervattensterrängen i svenska farvatten, men det är inte ämnet för denna bok.’

    Denna uppfattning skiljer sig inte från kommentarer i Ubåtsutredningen 2001 eller från ambassadör Mathias Mossbergs bok i ”Mörka vatten: Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Karneval 2016).
    Lennart Forsman dog på dagen för tre år sedan. Artikeln i Ord & Bild (”Den osynliga handen och den vita”) var införd i nummer 3, 1994, sid 8–24. Jag tror att Ord & Bild då utgavs med fyra nummer om året. Artikeln var en essä, som kanske också hade vissa estetiska ambitioner. Det var ett försök att vara korrekt vad gäller källor, men det var ingen vetenskaplig och inte heller en journalistisk text. Det var ett försöka att närma sig problemet och skriva en vacker artikel. Jag kommer inte ihåg allt, men informationen om Skandias säkerhetsteam m.m. fick jag, om jag minns rätt, från journalisten Olle Alsén på Dagens Nyheter. Som jag kommer ihåg det var det en kvinna med utländskt namn involverad (Informationen om henne hölls hemlig om jag minns rätt), men det är säkert flera här på denna blogg som känner till det. Jag skrev en text några år senare också, men valde därefter att lägga saken åt sidan.

    Jag skriver i min kommentarartikel ovan: ”U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof.” Ubåten var kanske ”chartrad” som Karl Andersson säger, men vilka var aktörerna? Mitt intryck är att det var några på svensk och amerikansk sida, som kanske kunde spela på några sovjetiska marinofficerare. En tidigare ansvarig för CIA-kontakter i östblocket berättade för mig att CIA t.ex. hade sovjetiska sjökaptener, som gjorde jobb för dem (att frakta in propagandamaterial m.m.), men det betydde samtidigt att dessa personer kunde utsättas för utpressning. De kunde tvingas att göra ting som gick mycket längre än de hade tänkt sig. Att Avrukevitj skulle ha utsatts för denna typ av utpressning är bara en hypotes, men det är en fullt möjlig tanke. Den sovjetiska sidan konkluderade med att det var en felnavigering, men de kunde som sagt inte gärna erkänna att deras utrustning kunde manipuleras. De ubåtar som trängde in i inre svenska vatten (i skärgårdar och marinbaser) efter U 137 var säkerligen inte sovjetiska, och det har jag skrivit 3–4 böcker om. Den senaste var ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms förlag, 2019).

    1. Ditt påstående är så oerhört att det inte kan tas på allvar förrän det beläggs med mer bevis. USA och Sverige skulle alltså mutat en sovjetisk ubåtskapten att gå på grund i Karlskrona.
      Jag har köpt dina tidigare resonemang om Hårsfjärden, men här gör du en Sven Anér och blir helt knäpp. Tråkigt!

      1. Det går att formulera kritik, även skarp sådan, utan att bli personligt oförskämd. Jag brukar få påpeka det ibland, det här tycker jag är ett sådant tillfälle.

      2. Carl
        En motbild till ”blir helt knäpp”.
        Sven Anér försökte redan 1989 att påvisa för rättsväsendet att SE borde utredas då det inte gick att förklara bort hans förehavanden på mordplatsen. Anér blev den ENDE som kom att pressa SE personligen på hans eventuella skuld.

        1. Ja, för tydlighetens skull: det jag ville ha sagt var inte att det rent allmänt skulle vara oförskämt att jämföra en debattör med Sven Anér. Jag har förvisso riktat hård kritik mot Anér, men också uttryckt respekt för honom som person och mycket av hans envisa research och skrivande.

      3. ”Sverige skulle alltså mutat en sovjetisk ubåtskapten att …” Nja, det var Gusjtjjin som var U 137:s kapten och han verkar vara oskyldig i sammanhanget. Den högre rankade Avrukevitj fick inte förhöras av Karl Andersson och fanns tydligen inte med på ubåtens bemanningslista, fast det var han som bestämde kursen fram till grundstötningen, det är hans agerande som är skumt och bör skärskådas.
        Håller med Carl om att sammansvärjningen mellan USA, Sverige och person(er) från Sovjetunionen för att få grundstötningen till stånd inte är något man kastar sig över på en gång.
        Men minns då en sak: i samband med ubåtskränkningen året efter grundstötningen, 1982 i Hårsfjärden, finns det mycket starka indikationer på att samarbetsmän/förrädare högt i den svenska marinledningen gick bakom ryggen på vårt lands ÖB, regering, riksdag, svenska folket och officerskollegor, och samarbetade med främmande makt. Vid två tillfällen när främmande ubåt stängts in och varit helt i händerna på vår försvarsmakt, i Hårsfjärden 1982 och i Törefjärden vid Kalix 1987, kom order om eldförbud och avlägsnande av fysiska spärrar.
        Flitiga begränsningar av vapeninsatts mot inkräktarna har initierats från högsta ort, fysiska bevis i form av bland annat foton på nödsignal från ubåt efter minsprängning liksom oljeprov, två sidor ur ÖBs dagbok, främmande makts signalfyr i Mysingen med flera bevis har försvunnit från marinen.
        Skrattretande blir det när den svenska marinchefen, viceamiral Per Rudberg, förnekar all kännedom om signalfyren. Signalfyren dokumenterades av marinens dykare, finns på You tube, liksom Rudbergs förnekande att han som marinchef inte skulle haft kännedom om saken när det dessutom finns dokumenterat bottenspår av stor ubåt plus en eller två små bredvid fyren.
        Om vårt försvar har hyst och livnärt män som samarbetat med främmande makt, kan man då utesluta att det fanns folk av liknande sort i Sovjetunionen. Nej, det tror jag inte att man bör göra. Jag uppfattar det inte heller som Ola Tunander definitivt spikat hur det gick till på rysk sida men han redovisar indikationer åt det hållet, det i dagsläget bäst underbyggda händelseförloppet. Grundstötningen av U 137 är knepig, men trots allt har den ju inträffat och söker sitt klarläggande och Tunanders forskning står i en särklass för sig.
        Vi ser nu ljuset i tunneln och en följdfråga är: hur förhåller det sig med mordet på landets statsminister, ubåtskränkningarna, nutida kännedom om ubåtssorterna, kännedom om kränkande makter, landsförrädare och Palmes inplanerade statsbesök i Sovjetunionen. Fanns det rädda individer, konspiratörer, inspiratörer som darrade inför Palmes Moskvabesök?

        1. Hej Ola, Carl och soederviken,

          Först av allt ett stort tack till dig Ola för ett intressant debattinlägg!

          Sedan ska det sägas att min första ryggmärgsreflex var ungefär den som du Carl gav uttryck för, denna teori var för oerhörd för att kunna tas på allvar. Men efter att jag funderat ett varv till, och även beaktat vad USA under dessa Reagan-år höll på med i andra affärer som t.ex. Iran-Contras, vill jag inte vara helt så avvisande. Hypotesen är fortfarande osannolik men kanske inte omöjlig.

          Om det skulle ligga någon sanning i hypotesen, kan detta då ha något med Palmemordet att göra?

          Ja, om vi tillåter oss att spekulera skulle det kunna finnas ”mycket hemliga svenska försvarskrafter” som befarade att Palme kände till sanningen och eventuellt avsåg att diskutera detta med Sovjetledarna vid sitt kommande Moskvabesök. Bara misstanken att Palme eventuellt kunde känna till en obehaglig sanning kunde göra att denna grupp valde att agera. Denna teori är på gränsen till vad det är rimligt att spekulera kring, men visst – om hela eller delar av detta är sant förstår man att det både finns och fanns ett behov av mörkläggning.

          Även om teorin kring U137 skulle vara sann behöver detta självklart inte ha med Palmemordet att göra. Men bara misstanken om att det kunde finnas ett samband skulle kunna få höga representanter för staten att som en försiktighetsåtgärd genomföra en mörkläggning. Genom att placera/behålla Holmér som spaningsledare kunde man behålla kontrollen över vad som både utreddes och inte utreddes i utredningen.

          1. En komplettering:

            I detta scenario skulle Holmér närmast bli någon typ av ”nyttig idiot” eller åtminstone ”grindvakt” dvs. någon som ser till att fel saker inte utreds. Även om teorin kring ”grindvakt” skulle vara korrekt tror jag att Holmér personligen med tiden blev övertygad om att PKK-spåret var lösningen på mordgåtan. Och detta både under den tid som Holmér var spaningsledare likväl som under perioden när Ebbe Carlsson höll på med sina regeringssanktionerade privatspaningar.

            Att Holmér skulle ha lanserat PKK-spåret och drivit på Ebbes privatspaningar som ett led i en statsunderstödd mörkläggningssanktion blir som jag ser det helt enkelt för mycket. Men Holmér kan trots detta ha varit medveten om att det fanns andra saker som inte borde utredas vidare med hänvisning till rikets säkerhet eller motsvarande.

  8. Ola Tunander, TACK för svar.
    För mig är nu gåtan U137 löst. Jag kommer säkert att dö utan att få veta sanningen om Palmemordet. Men de nya uppgifter som Ola Tunander nu har gett oss, dessa indicier räcker för mig när det gäller U137, att några på svensk och amerikansk sida samarbetade för att genom manipulation av ubåtens utrustning kunna sätta ubåten på grund inne på Gåsefjärden, ev. med hjälp av någon officer på ubåten.
    Det sägs nu att denna hypotes är så oerhört orimlig att vi inte kan tro på den, när verkligheten var ännu mer märklig, att en stor sovjetisk ubåt går på grund inne på Gåsefjärden. Då kan orsaken faktiskt vara väldigt märklig, särskilt med tanke på allt annat som Reaganregimen åstadkom.
    Indicier som räcker för mig:
    1/
    ”Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.”
    Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.
    2/

    I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.
    Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

    3/
    ”When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper”.
    Dvs. vi kommer aldrig få något bevis, ingen av de inblandade parterna har orsak att berätta mer om denna 40-åriga händelse. Vi får vara tacksamma för amiral Ace Lyons antydningar.
    4/
    Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, säger i en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014:

    Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

    ”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”
    Efter denna lyckade vilseledningsoperation kunde sedan USA och NATO länderna leka ubåtskrig med svenska marinen under 1980-talet. Utan Gåsefjärden hade vi inte fått cirkusen i Hårsfjärden mm.
    Anders Fredric nämner att Olof Palme kanske kände till sanningen om U137. Jag tror att sannolikheten är stor att han gjorde det. 1981 var han oppositionsledare och hade all anledning att undersöka en så oväntad händelse som att en sovjetisk ubåt går på grund i Gåsefjärden,
    Ola Tunander skriver:
    ”Som jag kommer ihåg det var det en kvinna med utländskt namn involverad (Informationen om henne hölls hemlig om jag minns rätt), men det är säkert flera här på denna blogg som känner till det.

    Skulle denna kvinna vara ”En amerikan sällade sig till dessa minuten efter mordet.” ??
    Någon som vet mer om detta.?

  9. Ytterligare en kommentar om ubåtsproblematiken.

    Jag skriver i Navigationsexperten på sidan 126 (men lite mer utförligt i min bok Det svenska ubåtskriget, s. 106) om Karl Frithiofson, som i närmare tio år hade varit Sven Anderssons statssekreterare i försvarsdepartementet och sedan landshövding och civilbefälhavare för Västra Sverige. Den 1 december 1983 deltog han vid det årliga mötet mellan ÖB Lennart Ljung, militärbefälhavarna och civilbefälhavarna. Karl Frithiofson var kanske den som var mest senior av dem alla, och Ljung skriver att Frithiofson var ordförande på mötet. Närvarande var sannolikt också chefen för Östra Militärområdet generallöjtnant Bengt Lehander, chefen för Västra Militärområdet konteramiral Bengt Rasin och chefen för Södra Militärområdet viceamiral Bengt Schuback. Efter lunch flög general Ljung tillbaka till Stockholm och orienterade försvarsminister Anders Thunborg, medan Karl Frithiofson hade möte med statsminister Olof Palme som var på besök även följande dag. I Karl Frithiofsons almanack för den 1 december står det från 17.00 ”Olof Palme?”, men för hela dagen den 2 december står det ”Olof Palme”. Några dagar därefter berättar Karl Frithiofson för sin son Ola Frithiofson, som då var internationell sekreterare i SSU, att ubåtarna i Hårsfjärden hade varit från ett västligt land. Han ville inte säga mer. Ola var förvånad. Såväl Ubåtsskyddskommissionen (under ledning av hans fars tidigare chef Sven Andersson) som media hade konkluderat med att ubåtarna med säkerhet var från Warszawapakten, i praxis från Sovjetunionen. Ola Frithiofson skriver om detta i sin artikel i Historisk tidskrift. Han skriver också om vad tidigare statssekreteraren i försvarsdepartementet Sven Hirdman sagt till honom. När Hirdman blev statssekreterare 1979 blev han informerad om att de mest känsliga frågorna sköttes av Sven Andersson själv och att ingen annan hade tagit vid efter att han lämnade posten som försvarsminister 1973. Se Ola Frithiofsons artikel i Historisk tidskrift, nr 2, 2021. https://www.historisktidskrift.se/index.php/june20/issue/view/8

    Det framstår som mycket troligt att någon informerade Karl Frithiofson om de västliga ubåtarna på mötet med de ledande generalerna och amiralerna den 1 december, och det torde vara uteslutet att Frithiofson inte skulle ha informerat Olof Palme senare samma dag eller dagen efter. Frithiofson var också personlig vän med tidigare ÖB Stig Synnergren och kan ha fått information från honom, men han var helt lojal med Olof Palme och han hade utvecklats i annan riktning än Sven Andersson, som enligt Karl Frithiofson ”inte tog så alvarligt på socialdemokratiska kongressbeslut”. Sven Andersson hade 1972 gift om sig med den brittiske ambassadörens ”social secretary”, Ulla Brambeck, vilket var det enda som CIA i 1976 hade funnit skäl att rapportera om Sveriges utrikesminister Andersson i ett nu avhemligat dokument. Sven Andersson hade gett den senare chefen för marinen viceamiral Per Rudberg stort förtroende. I krig skulle Rudberg, som marinchef, vara chef för det svenska exilhögkvarteret i London (eller Washington), vilket betydde att han då skulle vara chef för de svenska Stay Behinds. Rudbergs personlige vän Bobby Inman, den då mest centrale amiralen i det amerikanska underrättelsesystemet, hyste stort förtroende för Andersson: ”A fine man”, som han uttryckte sig till Ola Frithiofson. Jag skriver i mina böcker om banden mellan Sven Andersson, Per Rudberg och Bobby Inman, och att dessa band gick tillbaka till Bobby Inmans tid som Assistant Naval Attaché i Stockholm 1965–67, då han fick en ”deal” om utplacering av amerikanska hydrofoner i svenska vatten, för att kunna följa med på de sovjetiska ubåtarnas rörelser i Östersjön. Detta informella nätverk pekar på en parallell maktelit vid sidan om regeringen Palme, en maktelit som också hade ”politisk förankring” och som kunde garantera total svensk lojalitet till USA i konflikt med Olof Palmes ”mer neutralistiska” försvars- och utrikespolitik.

    Dokument från det Socialdemokratiska partiets verkställande utskott tyder på att Olof Palme i maj 1983 trodde på att det var sovjetiska kränkningar, men i augusti informerades han av president Mauno Koivisto om att den sovjetiske ledaren Jurij Andropov hade anmodat Sverige att man skulle sänka alla dessa ubåtar som kom in på svenskt vatten. Då skulle svenskarna själva kunna se vad det var, för det är inte våra ubåtar, hade Andropov sagt. Koivisto hade konkluderat med att det var västliga provokationer. När han berättade det för Olof Palme under världsmästerskapen i friidrott i Helsingfors (7–14 augusti 1983) hade Olof Palme sett ”vresig ut och sa ingenting” (se Koivistos Grannar: Frändskap och friktion, 2008). Det betyder att Olof Palme från augusti 1983 anade att ubåtarna möjligen var från väst och att han den 1 eller 2 december antagligen fick detta bekräftat. Men det var naturligtvis omöjligt för Palme att säga något offentligt med tanke på den mediala kampanj som vi var utsatta för vid den tiden. När DN-journalisten Olle Alsén ett halvt år senare visade Anders Hasselbohms nya bok Ubåtshotet (1984) för Olof Palme och berättade om innehållet, att det hade varit västliga ubåtar, i Hårsfjärden hade Olof Palme sagt: ”Lurade Sven mig? Lurade Sven mig?”

    Ubåtsskyddskommissionens beslut om att peka ut Sovjetunionen grundade sig inte på fakta. Sven Andersson ”fällde ett politiskt snarare än sakligt grundat avgörande”, skriver Ubåtsutredningen (2001). Sverker Åström skriver att utpekandet av Sovjet var politiskt motiverat. Om kommissionen inte hade pekat ut Sovjetunionen, skulle Socialdemokraterna inte kunna överleva en debatt med Moderaterna. Enligt Åström skulle Anderssons beslut om att peka ut Sovjetunionen vara ett sätt att rädda partiet, men frågan är om detta är hela sanningen, och hans förankring i de amerikansk-brittiska nätverken pekar på något mer. Han hade själv verkat för att bli utnämnd till ordförande för Ubåtsskyddskommissionen. Han kan ha vetat att Bobby Inmans hydrofoner underhölls av små västliga ubåtar och att det kan ha varit dessa ubåtar som hade visat upp sig i Hårsfjärden. Sven Anderssons företrädare som försvars- och utrikesminister Torsten Nilsson hade vänt sig mot att Andersson hade utnämnts till ordförande i Ubåtsskyddskommissionen. Ubåtsutredningen kritiserar faktiskt regeringen Palme för att ha utnämnt Ubåtsskyddskommissionen: ”Därmed avhände sig regeringen kontrollen av ubåtsfrågan och därmed av […] utformningen av säkerhets- och försvarspolitiken”. Frågan är vilken roll Sven Andersson själv hade i detta spel.

    Det är naturligtvis lätt att föreställa sig att vissa nätverk i Sverige inte villa att Olof Palme skulle ta upp de västliga ubåtarna med den sovjetiske ledaren Mikhail Gorbatjov vid Palmes kommande möte i Moskva i april 1986. Flera på denna blogg känner säkert till att MI6-agenten Mac Falkirk, som säger sig ha kommit över en kopia av Olof Palmes hemliga agenda för mötet med Gorbatjov (han skulle ha fått en sekreterare att möjliggöra en kopiering av agendan). MI6 skulle sedan ha överlämnat en kopia till CIA. Falkirk ska ha känt oro för sin egen roll, och han kom att ha en del kontakt med Olle Alsén. Falkirk berättade för honom att han en vecka efter mordet hade suttit på en Kina-restaurant vid Odenplan tillsammans med Sven Andersson och Sven O Andersson (bl.a. ordförande för Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar). Sven O Andersson hade då sagt, enligt Falkirk: ”Om det svenska folket får veta sanningen om mordet på Olof Palme så kommer inte Sverige att bli sig likt på 100 år. Många socialdemokrater gråter med torra tårar” (utskrift av citat, Olle Alséns arkiv). Falkirk hävdade också att han opererade utifrån ett MI6-kontor på NATO:s Nordkommando på Kolsås (strax utanför Oslo) med en brittisk general som befälhavare. Jag var först lite skeptisk till att det fanns ett sådant MI6-kontor på Kolsås, men den dåvarande norske forsvarssjefen (ÖB), Fredrik Bull-Hansen, berättade för mig att han hade blivit informerad om irreguljär aktivitet (operationer i Finnmark) från ett MI6-kontor på Kolsås 1986, och han bad den brittiske generalen att stänga kontoret, vilket han gjorde, enligt Fredrik Bull-Hansen. Det bevisar naturligtvis inte att Falkirks ord om de båda Sven är korrekta, men den till synes svagaste punkten i Falkirks redogörelse för Olle Alsén visade sig vara riktig.

    En sak till: Jag tror inte att Forsman kände en av de amerikanska attachéerna därför att de hade gått på samma militärutbildning i USA (det var en missuppfattning från AH). De kände varandra från den tiden Forsman var marinattaché i Washington 1978–80 (eller rättare sagt till tidigt 1980). Dessa amerikaner skulle redan vid denna tid i slutet av 70-talet ha förberett sig för sin tid som attachéer Stockholm från hösten 1981 (d.v.s. redan två år innan de blev placerade i Stockholm).

    1. Ola, tack för intressanta synpunkter.

      När jag själv tittade i handlingar från Ubåtsskyddskommissionen på Riksarkivet så reagerade jag på ett par saker.

      Bror Stefenson var uppenbarligen den som under Hårsfjärden 1982 gav det uppmärksammade eldförbudet när man av ljudet att döma förstod att en ubåt var på väg ut vid Mälsten. I handlingar från kommissionen tillfrågas han varför man inte använde all eldkraft man kunde, och han motiverar det med att det var så mycket media närvarande. Redan det tycker jag är en märklig motivering – marinen skulle alltså minska eldinsatserna mot förmodat sovjetiska ubåtar på grund av media? Ännu märkligare blir motiveringen med tanke på att det, enligt Mossbergs bok I mörka vatten, var Stefenson själv som beslutade att ett stort presscenter skulle upprättas så att jakten blev ett mediespektakel, dessutom redan efter den första observationen den 1 oktober. Så Stefenson motiverade alltså den skrala eldgivningen med ett presscenter som han själv tagit initiativ till. Märkligt att ingen reagerade på detta. Jag anser, precis som du, att detta tyder på att Stefenson visste att ubåtarna inte var sovjetiska och att han ville undvika att en ubåt från väst sänktes.

      En observation av en ubåt vid Utö den 23 februari 1982 bedömdes av marinen som en västtysk ubåt av en viss typ. Rapporten om denna finns avbildad i Mossbergs bok och har undertecknats och/eller skickats till tre namngivna marinofficerare. Samtliga dessa tre har enligt Ubåtsskyddskommissionens handlingar också rapporterat till kommissionen. Dessa tre visste alltså bevisligen att Ubåtsskyddskommissionens påstående – att det inte fanns några observationer som tydde på något annat än Warszawapakten – var felaktig. Antingen har de själva undanhållit observationen av den ubåt som bedömdes som västtysk, eller så har (någon i) Ubåtsskyddskommissionen undanhållit denna observation.

      Har du några tankar om detta, Ola?

      1. Jag är också av den uppfattningen att man tycks vetat om att det inte rörde sig om Sovjetiska ubåtar. I sammanhanget kanske det ska nämnas att Stefenson är en intressant person som tycks haft många järn i elden. Han sitter med i underrättelseverksamheten Öst Ekonomiska Byrån (1) tillsammans med finanselitens tillika näringslivets ombud liksom Carl Bildt och generalen fd ÖB Stig Synnergren. En av arkitekterna bakom ”novemberrevolutionen” Erik Åsbrink medverkar också.

        Det påbörjades faktiskt ett forskningsprojekt om denna verksamhet 2018 som skulle ha avslutats 2020-12-31 (2). Jag vet inte om projektet är färdigt och finns tillgängligt än men det ska bli spännande att få ta del av det.

        (1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Öst_Ekonomiska_Byrån

        (2) https://www.umu.se/forskning/projekt/ekonomisk-underrattelseverksamhet-och-informationsspridning-staten-naringslivet-och-ostekonomiska-byran-under-det-kalla-kriget/

  10. Vill passa på att fråga både Ola Tunander och Gunnar Wall om en sak som gäller Palmemordet. I ”Den osynliga handen – och den vita” tog Ola Tunander 1994 upp många aspekter och spekulationer kring mordet. Texten kan läsas på https://www.sodertaljekonsthall.se/wp-content/uploads/2019/02/Ola-Tunander-Den-osynliga-handen-och-den-vita.pdf. Bland annat nämner han där möjligheten ”att Ebbe Carlssons import av avancerad avlyssningsutrustning snarast riktades mot grupper inom SÄK”. Han skriver också att ”Om jag har tolkat saken rätt följde Ebbe Carlsson helt enkelt kurdspåret – baklänges – för att finna vem som hade lagt ut det”. Skulle vara intressant att höra vad ni nu tycker talar för respektive emot detta. Vad jag förstår är SÄK det som brukar kallas SÄPO.

    1. Nej, i alla fall jag tror inte på det. Jag ägnade väldigt mycket tid åt Ebbe Carlssonaffären när jag skrev Mörkläggning. Det enda som har vissa likheter med den hypotes du nämner är att Ebbe bedrev en viskningskampanj om P-G Näss med innebörden att denne skulle vara KGB-agent. Av allt att döma var roten till de anklagelserna att Ebbe var missnöjd med att Näss fungerat som en bromskloss när det gällde nysatsningen på PKK-spåret – och att det därför var viktigt att isolera Näss.

      Det vill säga: Ebbe var inte ute efter att avslöja personer inom Säpo som lagt ut kurdspåret. Han var ute efter att undanröja en Säpochef som inte visade tillräckligt intresse för detta spår.

      1. Tack för svar Gunnar.

        Tänkte även på följande, som Ola skrev angående Ebbe: ”I ett privat samtal har han sagt att den brittiska underrättelsetjänsten varnade SÄK månaderna innan mordet, men att SÄK hade dolt detta för Palmegruppen. Privat visade han även intresse för sydafrikaner, med motiveringen att de hade en koppling till London.”

        Skulle vara intressant att höra av Ola vad han tänker om detta nu längre efteråt. Kanske Ebbe inte var helt ärlig i det privata samtalet eller i sitt intresse för sydafrikaner och London?

  11. Svar till svenruin

    Tack för ditt intresse för min artikel, som jag alltså skrev för 27 år sedan. Jag har inte läst den på många år och mycket har fallit i glömska, bland annat den andra frågan som du reser. Jag kanske också ska säga att det har också framkommit en del ting som inte var kända vid den tiden.

    Du refererar till min artikel där jag skriver: ”Om jag har tolkat saken rätt följde Ebbe Carlsson helt enkelt kurdspåret – baklänges – för att finna vem som hade lagt ut det”. Till stöd för det pekar jag på ett uttalande från Ebbe Carlsson, där han säger: ”Man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”. M.a.o. man måste följa kurdspåret och delta i utredningen av kurderna för att se vem det är som är extra behjälplig, för att förstå vilket nätverk det är som har lagt ut kurdspåret, för kurdspåret hade till synes börjat läggas ut redan hösten 1985 före mordet, och sedan helt uppenbart av vissa personer omedelbart efter mordet utan att det rimligen fanns täckning för detta. Det framstod följaktligen som mycket näraliggande att tänka sig att de som la ut kurdspåret också var involverade i mordet. Man måste kort sagt ”gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.

    Detta skulle kunna förklara varför Ebbe Carlsson kom att arbeta tillsammans med nazister och med sydafrikansk säkerhetstjänst, men frågan är om det är så enkelt, och påståendet att man måste ”gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet” var kanske också ett ”cover”. Att förstå vem Ebbe Carlsson är, är kanske inte så helt enkelt. Om jag inte missminner mig framgick det av förhören med Carl-Gustaf Östling att han hade varit ansvarig för importen av Ebbes ”avancerad avlyssningsutrustning” och att han hade satt upp den sydafrikanska legationen som beställare, för han var ju tvungen att sätta upp någon (detta är inte ordagrant). Det var åtminstone för mig då svårt att begripa varför en person som i mångt och mycket framstod som en socialdemokrat samtidigt samarbetade med nazister som Östling och sydafrikansk säkerhetstjänst. Till synes skulle Ebbe Carlsson genom att följa kurdspåret finna ut vilken roll Alf Karlsson på SÄK/SÄPO hade och kanske en del om Bertil Wedin, som båda spelade en roll för kurdspåret. Kanske skulle han kunna förstå något mer av Bertil Wedins och Sydafrikas roll. Man skulle helt enkelt följa kurdspåret ”baklänges”, kanske till Sydafrika och till de lokala nazisterna, och Ebbe Carlsson framstår därmed som någon form av socialdemokratisk infiltratör, men det finns många ting som jag vet idag som gör att jag tror att det är mycket mer komplicerat. Ebbe Carlsson var ingen vanlig socialdemokrat, och Östling var knappast heller någon vanlig nazist. Anders Larsson hävdade i sin rapport att livvakterna till Holmér utsåg sig själva, Östlings vapenföretag var m.a.o. något mer än ett vanligt företag. Man måste förstå vad som binder samman dessa personer om det inte är Ebbe Carlssons roll som infiltratör och ambition om att finna en lösning på mordet, och som framgår av mina tidigare bidrag här på denna sida tror jag att den parallella maktstrukturen i Sverige såg lite annorlunda ut än jag trodde tidigare.

    1. Tack för intressant uppdatering av dina tankegångar, Ola. Du sätter fingret på den till synes motsägelsefulla verklighet som skymtade fram bakom Ebbe Carlssonaffären. Och jag antar att du, liksom jag, ser bland annat existensen av det svenska Stay Behindnätverket som en fruktbar förklaring till mycket av det du tar upp i din kommentar. Det finns ju många belägg också från andra länder på att sådana nätverk öppnade för ett samarbete mellan etablerade politiska kretsar och extremhögern.

      1. En fråga jag inte riktigt begriper. Skulle detta Ebbes ”baklänges”-agerande stått i konflikt med – eller i motsats till – Holmérs agerande? Var även Holmér inriktad på att kurdspårets ursprung kunde leda till den egentliga (icke-kurdiska) mordkomplotten? Eller trodde Holmér fullt ut på PKK-spåret?

        1. Jag menar att Holmér och Ebbe hade samma dagordning. Det dök för all del upp nya inslag i PKK-teorin när Ebbe agerade i frågan efter Holmérs avgång (framför allt att PKK skulle ha samarbetat med Iran). Men i båda fallen menar jag att det krasst handlade om att försöka leverera en sorts lösning på mordgåtan som skulle tillfredsställa svenska folket – trots att denna lösning inte hade stöd i dokumenterade fakta.

          Som jag ser det var Holmér och Ebbe inte alls intresserade av att hitta en lösning som verkligen var sann. De ville ha en användbar lösning. Det kan låta krasst, men jag tror inte det är konstigare än hur politiker alltför ofta – nästan jämt, höll jag på att säga – agerar i valrörelser. De slår fast ett budskap som de tror att en tillräckligt stor andel av väljarna ska gilla. Och sedan tar de till alla knep för att få det att framstå som om detta budskap är grundat i en korrekt analys av verkligheten.

          När det gäller utredningen av mordet på en statsminister är förutsättningarna förstås lite annorlunda. Men även här kan målsättningarna formuleras i termer av kamp om opinionen.

          Oavsett det: kan Holmér och Ebbe ändå ha intalat sig själva att det verkligen var PKK som låg bakom Palmemordet? Jag tvivlar uppriktigt sagt på det. Ett av väldigt många argument som jag lyft fram är att Holmér medvetet avstod från att be annan europeisk polis om hjälp med PKK-utredandet.

          Det är väldigt konstigt. De två svenska PKK-morden som ägt rum före Palmemordet, det i Uppsala och det i Stockholms Medborgarhus, hade bägge två utförts av attentatsmän som rest in från kontinenten. Det kan vidare anses klargjort att PKK:s Europaledning hade stått bakom en rad andra mord på europeisk mark där offren var personer som stämplats som förrädare. Det fanns alltså all anledning att dra slutsatsen att om det var PKK som låg bakom Palmemordet så var attentatet en del av en internationell operation. Samma argument låg ju inbakat i Holmérs lansering av bröllopssamtalen som ju fördes mellan en PKK-are i Västtyskland och en PKK-are i Sverige. Det vill säga: om dessa samtal skulle tolkas som led i en diskussion om mordet på Olof Palme så fanns det en internationell aspekt även här.

          Det ska sägas att i både Frankrike och Västtyskland var polisen vid den här tiden hårt sysselsatt med att agera mot PKK-kretsarna. Om svensk polis ansåg sig ha starka belägg för att den svenske statsministern mördats av PKK skulle självklart Holmér få hur mycket hjälp som helst från de ländernas polisorganisationer.

          Men märkligt nog avstod Holmér från att enrollera sådan hjälp. Och det var till och med så att de resonemang han gick ut med i spaningsledningen handlade om att Palme inte alls skulle ha fallit offer för en internationell PKK-konspiration utan att det i stället handlat om att några PKK-are i Sverige tagit initiativ till mordet själva.

          Holmérs krönikör Ann-Marie Åsheden skildrar hur Holmér förklarar att det är ”osannolikt” att någon utländsk terroristgrupp skulle ha skjutit Palme: ”en sådan grupp skulle ha lämnat något spår efter sig i Stockholm och något tecken borde rimligen ha visat sig någonstans i världen”.

          ”I stället”, skriver hon, ”har misstankarna börjat kretsa kring inhemska grupper med internationella motiv”. Hon förklarar denna polisens prioritering med att ”på sina håll inom dessa invandrar- och flyktinggrupper var Palmehatet starkt…”.

          Det där är naturligtvis ett orimligt resonemang när det handlar om en så toppstyrd organisation som PKK var på 80-talet (och kanske är fortfarande). Men genom att laborera med den förklaringen kunde Holmér elegant låta bli att blanda in till exempel fransk och västtysk polis – vilket nog var säkrast eftersom han i princip inte hade någonting att komma med som verkligen band PKK till Palmemordet.

          För mig framstår det där som ett utmärkt exempel på att Holmér agerade manipulativt på samma sätt som han till exempel gjort när han fabricerade lögner som skulle rädda regeringen i samband med affären med ”sjukhusspionen” i Göteborg på 70-talet.

          För spaningsledaren – uppfostrad av en far som var en auktoritär idrottsprofil – handlade det knappast om sanning. Det handlade om att klara ett åtagande.

            1. Men vänta, nu när jag tänker på det lite mer. Skillnaden finns ändå kvar mellan Holmér och Ebbe, enligt ditt resonemang. Holmér visste att PKK-spåret var falskt, men använde det som ett försök till en acceptabel lösning inför väljarna, etc. Gott och väl. Men Ebbe gick ju ett steg längre. Han visste, som Holmér, att det inte var sant, men tog för givet att det hade planterats av olika krafter, kanske så tidigt som hösten 1985, och att om man sökte efter PKK-spårets upphovsmän (MI6, Sydafrika, etc) så skulle man nå fram till sanningen. Men, helt uppenbart, *sanningen* var ju inte Holmér alls intresserad av, bara av att ”klara av ett åtagande”, som i sjukhusaffären, och få det hela att bli avklarat och tystas ner. Ebbe – enligt baklängesteorin – var tvärtom inställd på att avslöja de verkliga mördarna, om och när han väl nått fram till sitt mål. Vilket han ju inte gjorde. De tycks ha haft två olika målsättningar, helt enkelt. Men jag kan ha fattat fel. (Fanns det några kända konflikter mellan Holmér och Ebbe efter den förres avgång?)

              1. Nej, skillnaden som jag pekade var att Ebbe garnerade PKK-spåret med en iransk koppling, den som gick ut på att mordet skulle ha planerats på ett möte i Damaskus. Men det finns ingenting som tyder på att han försökte rota i hur PKK-spåret hade uppstått. Han omfamnade spåret och drev förvisso samtidigt en kampanj mot krafter inom Säpo – läs i första hand P-G Näss. Men den kampanjen handlade om att slå larm för att Näss inte omfamnade det spåret.

                Det kan ju tilläggas, för den som glömt det, att Ebbe bakom Näss rygg samarbetade tätt med säpotjänstemännen Kegö och Barrling som båda två var hängivna anhängare av PKK-spåret.

                Jag skulle verkligen starkt rekommendera en läsning av Mörkläggning där Ebbes agerande skildras steg för steg utifrån en väldig mängd källor. Det är visserligen en tjock bok, men alternativet – att tränga igenom stora sjok av polis- och domstolsmaterial och tala med ett antal inblandade – är mycket mer tidskrävande. Jag talar av egen erfarenhet. Det var för att bespara andra det jobbet som jag skrev boken. Den vimlar av konkreta detaljer. Och det är just de detaljerna som så tydligt visar Ebbes och Holmérs syften.

          1. Hej Gunnar,

            Det är intressanta tankar du både har fört fram i din bok Mörkläggning och för fram här på bloggen i olika inlägg. Jag säger inte att du definitivt har fel men själv är jag inte riktigt lika konspiratorisk i mitt resonemang som du ger uttryck för.

            Det är inte långsökt att tänka i termer av att det kan ha funnits någon typ av behov av en mörkläggning i frågor som Boforsaffären, Palmes förestående Moskvaresa versus ubåtsfrågan och kanske även vissa moment i Palmes privatliv. Men även om det fanns ett behov av mörkläggning innebär inte detta att någon av dessa tre exempel behöver ha med mordet att göra. En uppgift för Holmér kan då ha varit att fungera som ”grindvakt” och därigenom säkerställa att det inte grävdes för djupt i frågor som kunde skada till exempel nationen, socialdemokratiska partiet eller Palmes historiska renommé.

            Men som jag uttryckt i tidigare inlägg anser jag det är att gå väl långt att hävda att Holmér både under sin tid som spaningsledare och senare som pådrivande för Ebbe Carlssons ministerstödda privatspaningar skulle ha initierat och drivit hela PKK-spåret som någon typ mörkläggningsaktion som han själv inte var övertygad om. När jag tolkar det Holmér gör under 1986 får i alla fall jag personligen ett intryck av att Holmér har en egen övertygelse om att PKK är ett spår väl värt att satsa på. Möjligen hade spåret den fördelen att det eventuellt hade gått att avsluta mordutredningen även om det inte gick att leda i bevis för vem som höll i mordvapnet. Men det sistnämnda ser jag mer som en bonus i spaningsarbetet än att det skulle vara ett medel Holmér kalkylerade med innan han startade upp PKK-spåret.

            Men OK, allt är i och för sig möjligt, och är det som du tror bör information om detta börja sippra upp till ytan när tillräckligt lång tid passerat efter mordet – ja, om typ 15-20 år kanske vi har fått ett svar!?

            1. Det som kvarstår vad gäller Holmérs insatser är att från och med maj 1986 steg för steg flyttade över i stort sett alla spaningsresurser på PKK-spåret trots att det aldrig fanns några seriösa belägg för att det var lösningen på mordgåtan. Det gick till och med så långt att han avfärdade åklagarnas önskemål om en fördjupad utredning av Grandavsnittet, något som gjorde dem rätt upprörda.

              Till det kan läggas att när åklagarna ville att det så snart som möjligt skulle hållas förhör för att utreda bärigheten i vapentipset, det spaningsuppslag som var själva motiveringen till satsningen på PKK-spåret, så avvisade Holmér det med att det var bättre att vänta och i stället iscensätta ett samordnat stort tillslag som skulle ta PKK-arna med överraskning.

              Det här innebar att kärnan i polisens utredningsinsatser under hösten 1986 bestod i spaning på PKK-kretsen. Och i stor utsträckning handlade det om olagliga avlyssningsoperationer. Förhoppningen var alldeles tydligt att dessa avlyssningar skulle leda till inspelningar som kunde användas för att bevisa PKK-kretsens farlighet och konspirativa agerande. Och det skulle i sin tur kunna användas för att knyta dem till statsministermordet.

              Men det gick, som vi vet, inget vidare. Nettoeffekten var i alla fall att åtskilligt annat spaningsarbete inte blev utfört under det första viktiga året av mordutredande.

              1. Hej Gunnar,

                I efterhand kan många beslut och handlingar te sig egendomliga, men det går heller inte att bortse från att det i Holmérs fall även kan röra sig om ett självupptaget ledarskap, en stark personlig övertygelse, otillräcklig erfarenhet för uppgiften och alltså sammantaget en hel del inkompetens.

                Att t.ex. Holmér ville avvakta med att undersöka bärigheten av Seppos vapentips behöver inte med nödvändighet vara en del i en raffinerad och konspiratorisk plan utan kan istället vara en konsekvens av Holmérs personliga sätt att ta sig an uppgiften.

                Jag delar till fullo din synpunkt att åtskilligt viktigt utredningsarbete inte blev utfört under Holmérs år som spaningsledare, men Holmérs eventuella inkompetens behöver inte ha varit en del av planen utan detta kanske bara blev en tråkig bieffekt.

                1. Jag tror inte att Holmér var inkompetent. Han var förvisso ingen mordutredare. Men det visste han. För min del ser jag hans agerande som ett utslag av ett strategiskt tänkande. Ett av de tydligaste argumenten för det var att han visserligen redan dagarna efter mordet uttalade sig i spaningsledningen på ett sätt som gjorde det klart att han såg PKK-spåret som en central sak att arbeta med. Men han avstod från att på allvar ta itu med det spåret i flera månader. För min del anser jag att det handlade om att han var tvungen att vänta tills han var säker på att han satt säkert i sadeln som spaningsledare. Hade han snabbt gått ut och börjat tala om PKK hade det varit svårt att förhindra att rikspolisstyrelsen – där både rikskriminalen och Säpo fanns – tog hand om utredningen.

                  Den som läser Mörkläggning – jag har en stark känsla av att många som inte håller med mig om Holmérs intentioner inte har gjort det – kan se argumenten för mina resonemang mycket tydligare än vad som är möjligt att redovisa i några korta kommentarer på en blogg. Där skildras också andra exempel på hans intriganta sätt att sköta utredningen.

                  Och som jag brukar påpeka: sedan Holmér tvingats avgå dröjde det inte många månader innan karusellen startade igen, denna gång med Ebbe Carlsson som högst informell spaningsledare men med lika starkt stöd i kanslihuset som Holmér haft.

                  1. Hej igen Gunnar,

                    Jag läste din bok mörkläggning redan när den kom ut i slutet av 90-talet och jag har även tagit del av nyutgivningen med det nya förordet. Författandet av boken och dess research är en enastående journalistisk prestation som rimligen tagit många manår av hårt arbete. Och boken är fortfarande mycket läsvärd!

                    Det går att uppfatta Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ageranden i mordutrednings olika skeden som både häpnadsväckande, fascinerande, förvånande och även djupt förfärande. Men det kända materialet och skeendet går också att tolka på olika sätt. Om vi koncentrerar oss på Holmérs roll under hans första år i utredningen går det lite förenklat att tänka sig att han haft något eller några av följande tre uppdrag:

                    1. Spaningsledare
                    Den roll Holmér utåt sett i bland annat massmedia intog, dvs. att vara en kraftfull, målinriktad och kommunikativ ledare som hade till syfte att klara upp mordet.

                    2. Passiv mörkläggare
                    Detta är vad jag i ett tidigare inlägg kallat ”grindvakt” och i denna roll ska Holmér säkerställa att fel saker – t.ex. Boforsaffären, Ubåtsproblematiken och aspekter på Palmes privatliv – inte utreddes eller utreddes på ett mycket kontrollerat sätt. Rollen som ”passiv mörkläggare” kunde vara självutnämnd men även direkt eller indirekt tilldelad av krafter inom kanslihuset, försvaret eller partiet. Men i denna roll hade Holmér fortfarande uppgiften att lösa mordet förutsatt att lösningen fanns inom den acceptabla sfären (Ustasja, PKK, ensam galning, extremhöger eller motsvarande). Vad som skulle hända om en mordlösning kunde konstateras inom fel område fick tas om hand då, men utgångspunkten var att det fanns saker att hemlighålla men som inte hade med mordet att göra.

                    3. Aktiv mörkläggare
                    Holmér skulle ha haft ett aktivt uppdrag att lösa mordet eller presentera en lösning till mordet som var politiskt och nationellt acceptabel. I detta alternativ var det inte nödvändigt att sanningen kom fram utan det räckte att en lösning presenterades som skulle kunna accepteras som en sanning. Om det hos uppdragsgivarna till att Holmér blev en aktiv mörkläggare initialt redan var känt vem eller vilka som låg bakom mordet är oklart; det kan ha varit det, men behöver inte varit det.

                    Utöver dessa möjliga roller finns det även ytterligare mycket konspiratoriska alternativ som att Holmér själv på något sätt skulle varit inblandad i mordet eller att det inte var ett mord utan en teaterföreställning som syftade till att Palme skulle kunna ”gå under jorden” (men då inte som död utan som levande). Jag utelämnar emellertid dessa starkt konspiratoriska hypoteser.

                    När jag i ett tidigare inlägg talade om inkompetens avsåg jag huvudsakligen Holmér i rollen som spaningsledare. Men självklart kan Holmér varit kompetent i en eventuell roll som passiv eller aktiv mörkläggare. Här är det omvittnat att Holmér hade både omfattande erfarenhet och stor talang.

                    Att Holmér 1986-03-06 medverkade till att publicera den s.k. fantombilden tyder på en stor inkompetens i rollen som spaningsledare, men i rollen som aktiv mörkläggare kan offentliggörandet varit ett smart drag. Fokus kom att hamna på en person som inte hade ”tydliga svenska drag”.

                    Jag vill minnas att Holmér under sin tid som spaningsledare höll över 500 ledningsmöten och jag har också sett att Holmér deltog i dem alla. Detta tyder på att Holmér ständigt behövde ha full personlig kontroll på vad som hände i utredningen och därför ligger det nära till hands att Holmér åtminstone i någon form agerade i rollen som passiv eller aktiv mörkläggare.

                    Avslutningsvis vet jag att du Gunnar lutar åt att Holmér hade ett uppdrag i enlighet med punkt 3 medan jag själv mer lutar åt alternativ 2. Sedan behöver det kanske inte vara så stor skillnad mellan rollen som passiv respektive aktiv mörkläggare, i vissa avseenden kan rollerna glida ihop.

                    1. Anders Fredric, jag beklagar att jag på lösa grunder gissade att du kanske inte läst Mörkläggning.

                      Din genomgång av Holmérs tre möjliga uppdrag tycker jag var fruktbar. Men jag menar att det kan finnas all anledning att, precis som du är inne på mot slutet av kommentaren, fundera kring sambandet mellan passiv och aktiv mörkläggning.

                      Den situation som Holmér stod inför när han tog på sig uppdraget var att de första timmarnas spaningar inte lett till att en gärningsman gripits. Mänskligt att döma skulle det alltså kunna bli en utdragen utredning.

                      Samtidigt var det uppenbart, precis som du också är inne på, att det fanns politiskt känsliga uppslagsändar som skulle kunna komma in i utredningen. Där fanns det en naturlig uppgift för Holmér: att hantera dessa uppslagsändar så att de inte ledde till bekymmer för kanslihuset (och/eller för andra instanser som till exempel delar av polisväsendet, försvarsindustrin osv osv) – antingen genom att se till att de inte utreddes alls eller genom att utredandet skedde mycket diskret så att resultatet inte nödvändigtvis skulle behöva nå offentligheten.

                      Om Holmér (och regeringen) samtidigt inte trodde att sådana känsliga uppdragsändar hade att göra med mordet och att Holmérs faktiska uppdrag var att klara upp dådet så handlade det alltså om vad du kallar för passiv mörkläggning.

                      Men om vi tänker oss att Holmér hade att sådant uppdrag – att lösa mordgåtan ”på riktigt”, fastän inom ramen för en ”ansvarsfull” bedömning av var det var OK att leta – så förstår vi också att han hade anledning att bekymra sig för att han kanske inte skulle lyckas.

                      Och det är där jag menar att vi måste inse en helt central aspekt av hans uppdrag som så att säga låg i situationen. Han förväntades att prestera ett resultat – under de givna förutsättningarna. Om han inte lyckades med det skulle det slå tillbaka på både honom själv och Rosenbad.

                      Vi vet genom bland annat det speciella arrangemanget med observatörer från regeringen som satt hos spaningsledningen att frågan om mordutredningen hade mycket hög politisk prioritet i kanslihuset. Det var ingen tvekan om att pressen på Holmér att lyckas med att presentera en lösning var oerhört stor.

                      För min del tror jag inte att det fanns någon uttalad önskan från kanslihuset att Holmér skulle peka ut just PKK. Men det fanns en mycket tydlig önskan om att han skulle prestera.

                      Regeringens ene observatör, Klas Bergenstrand, blev senare bland annat säpochef och riksåklagare. Den andre observatören, Kurt Malmström, blev biträdande säpochef och tog för en tid över ledningen av Säpo efter Bergenstrands död. Det finns ingen anledning att tro annat än att de hade god överblick över Holmérs arbete med PKK-spåret. De hade alla möjligheter att konstatera att han med ytterst bristande bevisning valde att satsa allt på ett kort. Det finns samtidigt ingenting som tyder på att de försökte bromsa honom eller få honom att på något sätt ifrågasätta över vad han gjorde.

                      Det måste samtidigt ha stått klart för Bergenstrand och Malmström att Holmérs upplägg bara kunde fungera om åklagarna valde att backa upp honom. Här fanns det ett problem. Dessa åklagare var långt ifrån nöjda med att Holmér i praktiken tagit över förundersökningsledningen och drev ett spår som väckt deras starka tvivel. Men här kom kanslihuset in mycket tydligt genom att sätta hård press på dessa åklagare för att få dem att foga sig.

                      Jag har oerhört svårt att förstå detta på annat sätt än att Holmér och de som stod bakom honom hade fokus på att det måste läggas fram en lösning som gick att sälja in hos allmänheten – och att frågan om det var en ”riktig” lösning i praktiken sågs som en icke-fråga.

                      Och låt mig som vanligt understryka: ovanstående förutsätter inte alls att Holmér eller folk i kanslihuset visste vad som låg bakom mordet.

                    2. Jag hade egentligen inte avsett att kommentera detta ytterligare men veckans avsnitt 304 med Bo G Andersson i podden Palmemordet får mig att reflektera över en sak som togs upp i intervjun. Det Andersson säger i intervjun tycker jag på ett bra sätt speglar åtminstone Holmérs två första roller som både spaningsledare och ”passiv mörkläggare”. Inledningsvis säger emellertid Andersson felaktigt att det var Ingvar Carlsson eller kanslihuset som tillsatte Holmér som spaningsledare men lite senare rättar sig Andersson och menar istället att Ingvar Carlsson något senare accepterade att Holmér satt kvar i rollen som spaningsledare (korrigeringen finns ca 21:30 in i podden).

                      Alltnog, den specifika detalj som jag funderar lite kring är att Bo G Andersson vid ungefär 43:20 i podden säger att det skulle funnits en stor konflikt mellan Lisbeth Palme och Hans Holmér, och att denna konflikt inte var något som Holmér berättade för Åsheden. Här blir jag lite fundersam. Det är korrekt att sedan det gick upp för Lisbeth Palme att Holmér hade ”läckt” förtrolig information från Lisbeth direkt till Åsheden så blev Lisbeth mycket förargad. Men detta svek från Holmér fick inte Lisbeth reda på förrän tidigast ett halvår eller ett år efter mordet.

                      Min fråga till dig Bo G Andersson (eller till Gunnar W eller ni övriga) blir då:

                      Vad var det för stor konflikt som fanns mellan Hans Holmér och Lisbeth Palme tidigt i utredningen?

                      Jag vet i och för sig att Lisbeth tyckte att de signalementsuppgifter hon uppgivit i förhör med polisen på eftermiddagen den 1 mars inte borde ha offentliggjorts, men att denna detalj skulle varit en ”stor konflikt” vet jag inte om jag håller med om.

      2. Tack för svar från er båda.

        Som ni säkert vet påstås det att ”Hans Holmér och Ebbe Carlsson var medlemmar i Stay Behind, sannolikt också deras livvakter och de inblandade i Ebbe Carlssonaffären” på https://newsvoice.se/2013/01/stark-koppling-mellan-stay-behind-och-palmemordet/. I en kommentar där påstås även att ”Charles De Gaulle slängde ut NATO ur Frankrike och det utfördes ca 31 mordförsök mot honom. Stay Behind/NATO var starkt inblandade.”

    2. Jag har länge letat efter Anders Larssons artikel i EIR, men aldrig kunnat hitta den. Skrev han under pseudonym? Kan någon dela med sig av en kopia?

  12. Ola Tunander skriver ovan om MI6-agenten Mac Falkirk några för mig ytterst märkliga rader:

    Falkirk ska ha känt oro för sin egen roll, och han kom att ha en del kontakt med Olle Alsén.
    Falkirk berättade för honom att han en vecka efter mordet hade suttit på en Kina-restaurant vid Odenplan tillsammans med Sven Andersson och Sven O Andersson (bl.a. ordförande för Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar). Sven O Andersson hade då sagt, enligt Falkirk:

    Om det svenska folket får veta sanningen om mordet på Olof Palme så kommer inte Sverige att bli sig likt på 100 år. Många socialdemokrater gråter med torra tårar

    (utskrift av citat, Olle Alséns arkiv).
    Falkirk hävdade också att han opererade utifrån ett MI6-kontor på NATO:s Nordkommando på Kolsås (strax utanför Oslo) med en brittisk general som befälhavare.

    1/
    Ska alltså Sven Andersson känt Mac Falkirk, och en vecka efter mordet hade suttit på en Kina-restaurant vid Odenplan tillsammans med Mac Falkirk och Sven O Andersson, och där diskuterat Palmemordet.?
    2/
    Och dessa prominenta socialdemokrater skulle ha fällt uttalandet:
    ”Många socialdemokrater gråter med torra tårar”
    3/
    Finns ett Olle Alséns arkiv tillgängligt ??

  13. Jag vill framföra ett varmt tack till Gunnar Wall för ditt arbete med din blogg som är ständigt är givande att följa och som också håller en hög kvalité. Tack till alla skribenter som håller debatten levande med intressanta inlägg. Tack till Ola Tunander för artiklarna om ubåtarna! Då jag nyligen sett SVT-dokumentären Under ytan tänkte jag först vända mig direkt till SVT med min reaktion men bestämde mig istället för att först skriva på denna blogg. Jag kan konstatera att dokumentären utelämnar helt och hållet Ola Tunanders forskning, Lars Borgnäs journalistiska arbete om ubåtarnas ursprung samt Caspar Weinberger uttalanden som Carl Bildt skyndsamt försökte omtolka. Gunnar Wall berör ju ubåtsfrågan i sin bok Huvudet på en påle.
    Hur är möjligt att utesluta dessa forskare, journalister och uttalanden om man med dokumentären någorlunda heltäckande ville beskriva vad som hänt/hände i ubåtsfrågan? Har någon sett dokumentären? Hur resonerar ni övriga? Eller vad var egentligen syftet med dokumentären – att det själva verket aldrig var några ubåtar överhuvudtaget (förutom u 137 då)?

  14. Andreas,
    du ställer en fråga till Ola Tunander hur hans redovisade forskning kring grundstötningen av den sovjetiska ubåten U 137 stämmer överens med vad Mats Lindemalm, högre officer i den svenska marinen, framför i Sydöstran oktober 2006. Tunander får givetvis svara för sig, men jag finner frågeställningen så pass intressant så jag önskar lämna några synpunkter i frågan.
    Lindemalms funderingar är nu 15 år gamla och lika mycket vatten har hunnit under broarna som ny kunskap om grundstötningen hunnit till ytan. Mats Lindemalm för fram att färden var ett slags examensarbete för den nybakade fartygschefen tillika ubåtskaptenen Gusjtjin. Detta antagande kan mycket väl vara riktigt, det var Gusjtjins jungfruresa med ubåt under eget befäl och med som stöd ombord fanns den högre rankade navigationsexperten Avsukjevitj. Gusjtjins examensarbete torde varit att utföra ålagd uppgift inom U 137:s patrullområde öster om den danska ön Bornholm.
    När han så fick avvikande positionsbestämmelser och en del av navigationsinstrumenten inte fungerade tillfredsställande så önskade Gusjtjin avbryta patrulleringen och återvända till den egna flottbasen/hemmahamnen. Detta avstyrde Avsukjevitj i egenskap av högre rang, tog över navigationen och satte kurs mot Gåsefjärden. I Gåsefjärden går man, för eller senare, på grund med ubåt i U 137:s storlek – något undantag medges icke. Förutom klippor så blir fjärden grundare ju längre in man når.
    Ingenstans går det heller att dyka och lägga sig på botten utan att tornet sticker upp ovan vattenytan, och till detta skall läggas att vända U 137 var en besvärlig manöver då fjärden var för smal att ta sig runt 180 grader i en sväng. Metoden att vända hade istället varit att saxa fram och åter till ubåten ändrat färdriktning, en tidskrävande manöver.
    Det torde inte finnas någon ubåtskapten, utländsk eller svensk, som med vett och vilja ger sig in i ett område där man vet att grundstötning väntar till 100 procent och där ens karriär med samma procentsats spolieras.
    Ola Tunanders förtjänst är att han klarlagt händelseförloppet fram till och med grundstötningen. Vad som timade i Sovjetunionen kring denna händelse är inte helt klarlagt men Tunander har, som jag uppfattat det hela, redovisat indikationer som tyder på vad som rimligen kan kallas förräderi i deras led.
    Påpekas bör att fyra man ur besättningen förhördes av vårt folk men den högst rankade ombord på ubåten, Avsukjevitj, han skulle inte förhöras enligt order från högst rankade officer på Karlskrona örlogsbas. Alltså den man som samma förmiddag ubåten upptäcktes fick tidigt besök av två officerare från Förenta staterna som var nyfikna på svenskarnas beredskap vid incidenter.
    Var det bara ryssarna som hade löss i den egna fanan, eller fanns det även mycket högt uppsatta svenska officerare som löpte utländsk makts ärenden. Och då inte bara i samband med U 137:s öde utan även vid ubåtsjakten i Hårsfjärden året därpå, 1982, och andra resultatlösa ubåtsjakter.
    Mats Lindemalm är svensk officer, så pass högt rankad och placerad att han utan tvekan inser sin teori om grundstötningen som fullständigt genomskinlig för den påläste. Man navigerar sig inte in i en fjärd för att lägga ”en eller ett par minor” samtidigt som man vet att en förestående grundstötning är oundviklig.
    Flera försök att lägga dimridåer över ubåtsjakterna, över det egna agerandet och desertera från ansvar har presenterats i böcker och artiklar av höga vederbörande. Därtill har åtminstone två civilister agerat medlöpare med egna utgivna böcker vilket ter sig märkligt då de bara smutsar ner sig själva genom understöd åt de tidigare nämnda.
    Alla dessa flyktförsök har dock misslyckats genom att dokument avhemligats, journalistiskt grävande, intresserad allmänhet och professor Tunanders forskningsarbete.
    På så sätt Andreas, har den länk du hänvisar till fullständigt trasats sönder och Tunander forskning i motsvarande grad vuxit i kraft och omfång.

    1. Har läst både Hårsfjärden(när den kom för många år sen) samt M. Mossbergs bok I mörka vatten, som följer i samma spår som Tunander och känner att dessa båda har kommit väldigt nära nån sorts sanning. Att flertalet kränkningar utfördes av väst för att bilda opinion i samhället mot Warszawapakten samt underhålla sina Sosus i Östersjön m.m
      Tyckte dock att denna teori var intressant som motpol till Olas men vars bok jag väntar på att posten ska leverera.

  15. Tack för kommentarer

    En av deltagarna tar upp SVT:s dokumentär om ubåtarna som sändes i två program i september-oktober. Dokumentären konkluderade med at det knappast hade varit några ubåtar alls, och i vilket fall inte i inre svenska vatten. Det var märkligt. Den tidigare chefen för marinens undervattensljudanalys (MUSAC) Peter Gnipping berättade för SVT att han hade lyssnat igenom de inspelade ljuden och sa: ”Jag hittade aldrig något där man kunde säga: Opp, här är en ubåt”. Sverige borde, enligt Gnipping och till synes enligt SVT, tillsätta en haverikommission, som tog sig an detta.

    Men Ubåtsutredningen 2001 var en sådan haverikommission, som hade tillsatts efter att USA:s tidigare försvarsminister Caspar Weinberger i mars 2000 och den brittiska marinministern Keith Speed hade sagt i långa intervjuer på svensk tv att de hade opererat västliga ubåtar i svenska vatten ofta och regelbundet efter navy-to-navy-konsultationer. Avsikten var, enligt dessa ansvariga personer, att testa svensk beredskap. Tanken med utredningen var att den skulle söka klarlägga hur svenska myndigheter, regering och försvarsmakt, hade hanterat ubåtskränkningarna och vad de visste om aktiviteten i svenska vatten. Efter SVT:s program skrev Ubåtsutredaren Rolf Ekéus och hans huvudsekreterare Mathias Mossberg följaktligen en kritisk artikel, ”SVT:s dokumentär ger en skev bild av ubåtsfrågan”, som påpekade det märkliga i att SVT till synes helt bortsåg från att det redan hade varit en sådan ”haverikommission” (Ubåtsutredningen 2001), och att Weinberger med flera ledande politiker och officerare i Storbritannien och USA hade talat om att de regelbundet opererade västliga ubåtar i svenska inre vatten (d.v.s. i de delar av svenska vatten där beredskapen till svenskt kustförsvar kunde testas). Ekéus och Mossberg menade också att det var märkligt att SVT sänder en närmare 2-timmars dokumentär, som vilar på en mycket begränsad information, när man ett par år tidigare hade översatt och förberett sändning av en tysk-fransk dokumentär (tv-kanalen ARTE, som utgick ifrån Weinbergers med fleras presentation av västliga ubåtsoperationer i svenska vatten), men sedan stoppat den. ARTE-dokumentären sändes aldrig. Ekéus och Mossberg frågade sig om ”någon svensk aktör har låtit SVT förstå att det är olämpligt att sprida sådan information” (Se ARTE: https://www.youtube.com/watch?v=rc0jThe2F4Q ).

    Ambassadörerna Ekéus och Mossberg sände artikeln som en debattartikel till Svenska Dagbladet, som inte tog in den. Därefter sände de den till Dagens Nyheter, som inte heller accepterade den på debattsidan, men tog in den på insändarsidan. När två av landets mest kända och internationellt mest erkända ambassadörer vill uttala sig om något, som de har fått regeringens uppdrag att utreda, blir deras ord refuserade av de stora svenska tidningarna, och de kan till nöds få yttra sig på insändarplats. SVT svarade och sa att Ekéus och Mossberg hade en ”privat teori om att USA seriellt kränkt svenska vatten” och man säger att ambassadörerna har gjort sig skyldiga till att stödja ”konspirationsteorier”. Men att man på västlig sida ”seriellt kränkt svenska vatten” är inte en ”privat teori” utan något som bekräftats av ansvariga politiker och militärer. Ubåtsutredningen drog slutsatsen att det hade varit ubåtsaktivitet i svenska vatten och att både västliga ubåtar och sovjetiska ubåtar kunde tänkas ha gjort sig skyldiga till kränkningar, Och Ubåtsutredningen är det officiella Sveriges uppfattning. Dagens Nyheter tog inte in ambassadörernas svar.

    Under min tid i Ubåtsutredningen blev jag informerad av en centralt placerad officer om att han hade skrivit en ”grönstämplad rapport” om Hårsfjärdshändelserna till försvarsministern. Rolf Ekéus och jag vände oss till arkivarien på försvarsdepartementet (där vi hade vårt kontor) och begärde ut dokumentet, men i stället för arkivarien kom det upp en officer som sa att han var ansvarig för arkivet för de ”grönstämplade” dokumenten, men att denna rapport, som vi frågade efter, den fanns inte. Han sa att juristerna inte tyckte om dessa dokument, eftersom de formellt sett inte existerade och ofta/ibland brändes efter genomläsning. Det handlade om dokument som var mer känsliga än kvalificerat hemliga dokument. Varken jag eller Rolf Ekéus kände till existensen av dessa rapporter, trots att Rolf Ekéus hade varit ambassadör i Washington och haft några av de mest centrala internationella positionerna som en svensk ambassadör har haft. Det var helt tydligt att skriftliga dokument inte alltid var så lätta att finna. När jag vid en lunch 1989 samtalade med den dåvarande Chairman of Joint Chiefs of Staff general John Vessey (motsvarande ÖB I USA 1981-85) sa han: “When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper”. Caspar Weinberger sa i princip detsamma. Att tala om “konspirationsteori” för att man inte i alla avseenden har skriftliga dokument tyder antingen på naivitet eller på inkompetens.

    Det är också så att SVT i hög grad vilar på Peter Gnippings muntliga påståenden. Jag har nästan inte haft någon kontakt med honom, och under Hårsfjärdshändelserna kom han in som hydrofonist efter det att jakten nästan var avslutad den 14 oktober 1982. Rolf Andersson, som var FMV:s hydrofonexpert, hade spelat in en cirka 10 sekunders ”brus-sändning”, som han hade registrerat vid flera tillfällen i samband med hammarslag och vad han trodde var arbete på en skadad farkost efter minsprängningen den 11 oktober. I 2008 hade Andersson suttit och analyserat bruset tillsammans med Peter Gnipping och inne i bruset fann de en signal, som kom från en västlig farkost. ”Brus-sändningen” dolde signalen och fungerade antagligen som en ”flagga” för mottagaren. Anderssons och Gnippings analys gjordes för Lars Borgnäs dokumentär ”Nyckeln till Hårsfjärden” (2008). FOI fann att signalen hade sänts från en position några kilometer längre söderut (FOI trodde då att signalen kunde ha kommit från en svensk helikopter, men det visade sig vara fel). Signalen hade antagligen sänts till den ubåt som låg skadad vid Mälsten. Rolf Andersson och FMV:s specialist på ubåtsljud Arne Åsklint sa i Borgnäs tv-program att inspelningen av ubåten vid Mälsten definitivt visade en ubåt. Vi kunde sedan fastställa positionen till mindre än 50 meter från hydrofonlinjen. Enligt marinchefen Per Rudbergs dagbok blev han informerad av försvarsstabschefen Bror Stefenson om att ”bedömningen är nu att en ubåt eventuellt söker kontakt med skadad ubåt i Danziger Gatt [Mälsten].” Också den senare ubåten antogs ha varit från väst. Enligt Andersson lyckades han och Gnipping fastställa att den ovanstående signalen härrörde från en västlig ubåt. Enligt Gnippings företrädare som chef för MUSAC, Leif Holmström, hade han tagit med en inspelning av en ubåt (Mysingen, oktober 1988) till sina kolleger i Storbritannien. Dessa specialister bekräftade att det var en brittisk Oberon-ubåt. Det berättade han för Mathias Mossberg och mig i Ubåtsutredningen 2001, och sedan för Lars Borgnäs några år senare. Borgnäs gick därefter igenom de antagna rörelserna för denna ubåt med Peter Gnipping på MUSAC. Efter detta borde man kunna dra slutsatsen att Gnipping har lyssnat på åtminstone två eller snarare tre västliga ubåtar i inre svenska vatten, men enligt vad han påstod i SVT:s dokumentär hade han aldrig hört några ubåtsljud alls.

    Det finns mycket som tyder på att starka krafter vill driva igenom tesen att ingenting har skett. Det har blivit svårare att hävda att det var sovjetiska ubåtsoperationer efter att man på amerikansk och brittisk sida har bekräftat att de opererade västliga ubåtar i svenska vatten, medan den sovjetiska ledningen konsekvent hade bett Sverige om att sänka alla dessa ubåtar, så att svenskarna själva skulle kunna se vad det var. I stället hävdar nu en del personer inom marinen och någon journalist att det inte var någonting alls, i vilket fall var det inga västliga operationer och definitivt ingen svensk involvering. Kanske är det samma sak som med Palmemordet. Någon hävdar att det kanske var en tillfällig förbipasserande som sköt Olof Palme. Kanske råkade han bära med sig en tung revolver i bröstfickan, som om detta var det mest naturliga, och det är bättre att det inte var några ubåtar alls, så slipper vi alla dessa problem. Ibland finner man att det är samma personer som hävdar att statsministern sköts av en tillfällig förbipasserande, att en stor färja råkade sjunka på grund av dåligt väder, och att det inte var några ubåtar alls. Allt sägs handla om personer med för mycket ”fantasi”. Detta hävdade också en amiral om ett par av de hydrofonister som spelade in ljud från ubåtar vid Mälsten 1982, men nu har banden avhemligats och de är åtminstone delvis intakta. Men då hävdar man i stället att det inte är några ubåtsljud på banden, för vem orkar lyssna på dessa band, och de som gör det har alla allt för mycket ”fantasi”, för att citera ovanstående amiral. Alla fysiska bevis verkar kunna trollas bort utan att någon bryr sig. Jag är kort sagt kritisk till SVT:s senaste dokumentär om ubåtarna.

    En annan deltagare tar upp Mats Lindemalms artikel i Sydöstran 30 oktober. Två dagar efter Lindemalms artikel var införd i Sydöstran hade jag en artikel, där jag tog upp att ubåten, när den stod på grund, hade försökt att köra med stor kraft framåt, högre upp på grundet, vilket hade gett upphov till sedimentvallar bakom propellrarna, som de svenska dykarna fann. Kommendör Avrukevitj hade inte bara navigerat in ubåten i en fjärd som var så grund att ubåten inte kunde dyka och där man närmast var tvungen att gå på grund, Han hade till synes också sökt gå högre upp på grundet när han väl hade kört fast. I artikeln tog jag också upp det faktum att kommendören, Avrukevitj, hade beskrivit sig som ”navigationsexpert”. Det hade stabschefen Karl Andersson rapporterat till sin överordnade, chefen för örlogsbasen kommendör Lennart Forsman, redan den första dagen. Karl Anderssons överordnade ville att han skulle förhöra fyra personer, som egentligen visste mycket lite, men inte den som var högst rankad, en kommendör, den som verkligen visste vad som hade hänt. Den officer på svensk sida, som inte ville att den sovjetiske kommendören Avrukevitj skulle förhöras var Lennart Forsman. Tidigt på morgonen samma dag hade han möte med de två amerikanska marinattachéerna, som hade kommit ner från Stockholm dagen innan. Deras första möte med Forsman skedde innan någon på örlogsbasen eller åtminstone innan Karl Andersson visste om att det stod en strandad ubåt strax intill. Det är alltför mycket som inte stämmer med Lindemalms version, men den som frågar får väl läsa boken, inte minst den långa intervjun med Karl Andersson.
    https://www.sydostran.se/insandare/insandare-u-137-en-annan-forklaring-ac931fe1/

    1. Hej Ola.
      Är halvvägs igenom din bok och jag måste säga att den sopar banan med alla historier kring grundstötningen. När man får alla fakta presenterade för sig så ter sig fallet U-137 glasklart. Nåt som förvånar mig är hur pratglada ansvariga inom Nato är kring denna typ av operationer(förutom svenskarna då samt SVT som verkar göra allt för att hålla tillbaka sanningen).
      Avrukevitj hade varit intressant att veta mer om. När och hur en ev kontakt med väst togs och hur hans liv blev vid hemkomst. Jag ser inte annat än att han aktivt navigerade båten felaktigt korrekt med hjälp av oznan-kollegorna.

  16. Madam, börjar det bli lite svårt nu? Jag bad dig återkomma med den exakta pressen och datum, och gärna länk till de artiklar du stödjer dig på i ditt omdöme av Ola Tunander. Istället kommer du med förslag på olika googlingsalternativ. Googlar man så uppenbarar sig en hel mängd med tyckanden om Ola Tunanders forskning, några på norska men de flesta på annat främmande språk.

    Madam, har du verkligen läst vad Tunander själv skriver eller är det i hans skitkastande opponenters, samarbetsmännens och de Washingtonanstucknas fotspår du vandrar. Du nämner även tidskriften Minerva, där ser det ut som artiklarna ligger bakom betalvägg.

    Slugt Madam att hänvisa till något oläsbart, eller ska bloggens läsare lösa prenumeration. Men i svar till sina opponenter angående Israel, höghusen och Breivik framskymtar en mening av Tunander, trots betalväggen och den lyder:
    ”Jag insinuerar inte att Israel skulle vara involverat och jag tror heller inte att Israel skulle ha legat bakom Breiviks angrepp”.

    Fördelen att gå till källan är uppenbar Madam, och för egen del är denna diskussion nu avslutad.

  17. (För kännedom författarna Lars Borgnäs, Anders Hasselbohm, som skrivit och gjort tv-program
    om jakten på den främmande ubåten i Horsfjärden)

    Hej Reader!

    Kommentarer när det gäller jakten på en främmande ubåten i Horsfjärden, hösten 1982,
    en NATO ubåt? en ubåt från Sovjet?

    Det var två värnpliktiga omkring kl 13-tiden den 1 oktober som observerade ett ubåts torn långt inne i Horsfjärden på militärt skyddsområde, larmet gick, ubåtsnät lades ut, Helikoptrar lyssnade sonar utrustning. Försvarets fartyg som patrullerade

    Du skriver att det har ägt rum en kraftig minsprängning den 11 /10 kl 12.22 i Horsfjärden, som hördes kraftigt i Nynäshamn, fönster som skallrade, en 60 meter hög vatten-pelare.

    Enligt mina källor ägde min sprägningen rum ett stort antal distansminuter söder om Horsfjärden, några distans minuter söder om Nynäshamn området kring Danzinger gatt, Mälsten .

    Egna kommentarer: det verkar som ubåten hade blivit skadad, släpper upp stor gul färg på vattenytan. Färgsignalen kan observeras av satelitt också genom moln ( Sovjetiska ubåtar sänder upp behållare med färgad rök).

    Ubåten backar vågar inte köra låg fart över andra minor som skulle sprängas. Några dagar senare natten mellan den 13-14 oktober gavs order om eldförbud vid Mälstens minstation för att undvika att civila skulle komma till skada. Den natten passerade en miniubåt över minstationen mot öppet hav (min anmärkning, vem gav order om eldförbud? )

    GW:s kommentar: Jag har flyttat denna kommentar från Kim hit eftersom detta är den senaste tråden som handlar om ubåtsfrågan. Kim hade postat den till en tråd om Stig Engström, nämligen här.

    1. Eldförbud gavs av Bror Stefenson på högkvarteret, om jag minns Olas bok om Hårsfjärden rätt. Många år sen jag läste den men oj vad bra.

  18. Det rådande politiska läget och det från media nästan förbehållslösa agiterandet för Sveriges anslutning till NATO, leder naturligt tankarna till diskrepansen mellan dagens socialdemokrater och Olof Palme. Politikerna är få som kan kritisera den illegala invasionen av Ukraina, samtidigt som de har modet att framhålla orsakerna till den.

    När Gorbatjov i början på 90-talet accepterade Tysklands återförening så var det under premissen att NATO inte skulle expandera sina gränser österut. Sedan dess har ytterligare 14 länder inkorporerats militärpakten där länder som Estland och Lettland direkt angränsar Ryssland. En aggressiv expansion således, helt i strid med överenskommelsen.

    När regimen i Ukraina efter den USA-stödda statskuppen år 2014 ersätts med en NATO-vänlig regim uppstår en logisk rysk motreaktion föranledd av historiska orsaker – såväl Napoleon som Hitler inledde sina invasioner den vägen.

    Hur tror vi att USA skulle ha reagerat om Mexiko eller Kanada blivit föremål för en statskupp med rysk sanktion, och därefter uttryckt önskemål om att ansluta sig till en USA-fientlig militärpakt? Det är svårt att ens föreställa sig ett sådant scenario men det är just så som det säkerhetspolitiska läget tolkas i Ryssland.

    I ett känt tal räknade Palme upp illdåd begångna av Stalin, Hitler och Sydafrika: ”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka”. Hade han levt idag vill jag tro att han hade kompletterat uppräkningen med anfallskrigen mot Libyen, Irak och Afghanistan som krävt miljontals döda människor. Det rör sig om attacker kraftigt understödda av NATO. Man kan tycka att det finns en viss skenhelighet när våra medier deklarerar krigsförbrytelser när fienden begår dem, men som tittar åt andra hållet när vi själva är förbrytarna. Å andra sidan så är det samma medier som kräver en svensk anslutning till NATO, så där finns väl en viss logik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.