Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

10 reaktioner på ”Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund

  1. Oerhört intressant artikel av dig, Ola T. och mycket övertygande, liksom också det du skrivit om Hårsfjärden tidigare. En kort fråga om en annan händelse. Hur ser du på Utö-händelsen 1980?

  2. Vad är känt om chefen för örlogsbasen Lennart Forsman.?
    Har någon försökt fråga honom varför hans amerikanska vänner skulle komma tidigt till örlogsbasen just denna morgon?
    Och varför högsta chefen på ubåten inte fick förhöras?
    Lever Lennart Forsman idag?

  3. I vilket fall börjar krafter inom militären och polisen att planera för mordet på ”landsförrädaren” Olof Palme efter denna med flera ubåtsincidenter i svenska farvatten.

  4. När vi nu har Ola Tunander här vill jag ställa några frågor om en artikel som Ola Tunander skrev 1994:
    Den osynliga handen – och den vita
    En läsning av Palmemordet.

    För det första, kan du Ola ge mig en datering av denna artikel som nog var införd i Ord&Bild. Jag vill gärna datera alla viktiga dokument som finns i ärendet, mordet på Olof Palme.
    Fråga 2:
    Jag citerar följande från artikeln:

    Enligt polisen var bakdörren till Skandiahuset öppen under mordkvällen – kanske har polisen intresserat sig för frågan? Enligt en källa, som vill vara anonym, var fyra personer från Skandias säkerhetsteam på plats kvällen den 28 februari 1986. De var alla försedda med kommunikationsutrustning.
    ”En amerikan sällade sig till dessa minuten efter mordet.”

    Skandiahusets bakdörr ligger knappt hundra meter från mordplatsen i mördarens flyktriktning.

    Slut på citat.
    Kan du nu, 27 år senare, säga lite mer om detta. Tror du nu att en amerikan infann sig på Skandia just efter mordet.?

  5. Ola Tunander avfärdar teorin om felnavigering och att det var en spion ubåt, som också kommendörkapten Carl Andersson kommit fram till. Auktorietens påstående om en felnavigering kan ses som en bluff. Motivet för grundstötningen var att Sverige blivit utsatt for sanktioner av kongressen i USA genom Palmes häktiska uttalanden mot USA, som gjorde att komponenter och annat till JAS planet kunde inte köpas i USA. För Sverige var det mycket viktigt att sanktionerna hävdes, och ett effektivt sätt var att anlita ryssarna som mot betalning skulle göra ett intrång på svenskt vatten i ett känsligt område. Därför var det ett beställningssjobb från svensk sida där Ryssland var den hjälpande parten. Ryssarna använde en utrangerad u-båt som inte var någon spion u båt och när den gick in i fjärden var den ovan vattenlinjen och kunde inte dyka och gömma sig och svårigheter att vända.Svenskarna fick tillgång till loggningen som hade gjorts och de sjökunniga med navigering kunde inse att det var ingen felnavigering, utan istället en skicklig navigering så långt som de kom in tills de satte u båten på grund.Grundstötningen skedde 19.47 och därefter körde de med full speed motorerna framåt för att orsaka oväsen och bli upptäckta av svenska marinen.Det tog till morgonen innan en fiskare upptäckte u- båten och marinpersonal kom ut. Ryssrna använde en rekvisita att alla journalister och andra även befolkningen borde insett att det var ingen felnavigering och ingen spion ubåt. När det var diskussion om U 137 nästan alla trodde att det var en spion u båt och en mindre del att det var felnavigering. Den tron tycks folkmassan haft i 40 år, utan någon revidering. När man ser till U 137 händelsen är det solklart att svenskarna kan inte lösa Palme mordet, som de har sysslat med i 35 år och står på samma ställe som 1986. Ryssarna gjorde allt för att bevisa det var inget spionuppdrag eller oavsiktligt intrång, men svenskarna tycks ha varit helt indotrinerad att det måste varit en spion ubåt,
    som naturligtvis svenska militären eldade på därfor de ville ha mer resurser.

  6. Väldigt intressanta uppgifter. Jag har beställt boken för att kolla närmare på detta.

    En sak jag funderar på i sammanhanget: Alldeles oavsett anledningen till att U137 hamnade där den hamnade så kan man ju konstatera att det var en sovjetisk ubåt som upptäcktes djupt (men grunt…) in på svenskt vatten, nära en örlogsbas. Det borde väl ändå ha varit genant för Sovjet.

    Borde då inte Sovjet ha varit oerhört försiktiga under tiden därefter, för att inte ännu en gång åka fast så att säga med fingrarna i syltburken? Men istället ska de alltså redan ett knappt år senare ha skickat flera ubåtar till Hårsfjärden, nära Muskö, som dessutom visade upp sig rätt tydligt för svenskarna? Och till råga på det just i samband med en svensk övning, Notvarp, som syftade till att just få upp främmande ubåtar?

    Känns inte det väldigt osmart efter upptäckten av U137 året innan?

    1. Det var inga sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden 1982 utan västubåtar. Fullständigt klarlagt sedan länge.

      1. Ja, det är det jag också ser som mycket troligt.
        I mitt inlägg menade jag hur man resonerade enligt den då officiella linjen.

  7. Ett par kommentarer till läsarna:

    Jag har inte tagit upp Utöincidenten närmare, men i min bok som gavs ut på Medströms förlag för två år sedan skrev jag följande korta kommentar om Utöincidenten på sidan 48. Nedan följer ett stycke som jag har kopierat från mitt korr:

    ’Amiral Bobby Ray Inman, Director of Naval Intelligence (1974–76), Director of NSA (1977–81) och Deputy DCI, det vill säga vice CIA-chef (1981–82), sa att under hans år fram till juli 1982 förekom regelbunden sovjetisk aktivitet i svenska vatten, men det var inga djupa intrång. De sovjetiska ubåtarna gick inte in i skärgården, uppgav han (se kapitel 4), och än mindre in i svenska marinbaser. I september 1980 hade svenska flottan kontakt med två ubåtar på svenskt territorialvatten, strax utanför Stockholms södra skärgård (Utö). Den 28 september skjuter jagaren Halland en antiubåtsraket mot en ubåt. FRA registrerar ”en mycket kraftig ökning av signaltrafiken till ubåtar från chefen för Östersjömarinen”. Den 5 oktober, sydöst om Gotland, fotograferar svenskt spaningsflyg ett polskt ubåtsbärgningsfartyg, PIAST 281, tillsammans med två Whiskey-ubåtar. En troddes vara en skadad polsk Whiskey-ubåt. /NOT MED NOTTEXTEN Lennart Ljung dagböcker 6 oktober 1980; Hans von Hofsten, I kamp mot överheten: Örlog och debatt (Stockholm: T. Fischer), 1993, s. 73–75./ Men de två ubåtarna som den svenska marinen hade kontakt med var två helt olika typer av ubåtar. En av dem ansågs ha varit av sovjetisk Whiskey-klass (eventuellt polsk), medan den andra misstänktes ha varit en västtysk Typ 206. ”Den var liten, snabb och hade [ägnat sig åt avancerade manövrer].” Chefen för kustflottan, konteramiral Bror Stefenson, varnade sin västtyska motpart Günter Fromm: ”Vi misstänker att ni har blandat er i det här, men det ska ni akta er för”.99 Även i februari 1982, strax utanför Utö, såg en observatör en ubåt och ritade av den. Den kvalificerat hemliga rapporten från Sveriges Örlogsbas Ost noterade: ”högst sannolikt en Typ 206” (se kapitel 8). En ubåt utanför Göteborg en månad senare beskrevs också som en möjlig västtysk ubåt.100 Några observationer pekar på möjlig sovjetisk och västtysk aktivitet, åtminstone fram till 1982. Dessa ubåtar kan ha försökt bekanta sig med undervattensterrängen i svenska farvatten, men det är inte ämnet för denna bok.’

    Denna uppfattning skiljer sig inte från kommentarer i Ubåtsutredningen 2001 eller från ambassadör Mathias Mossbergs bok i ”Mörka vatten: Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Karneval 2016).
    Lennart Forsman dog på dagen för tre år sedan. Artikeln i Ord & Bild (”Den osynliga handen och den vita”) var införd i nummer 3, 1994, sid 8–24. Jag tror att Ord & Bild då utgavs med fyra nummer om året. Artikeln var en essä, som kanske också hade vissa estetiska ambitioner. Det var ett försök att vara korrekt vad gäller källor, men det var ingen vetenskaplig och inte heller en journalistisk text. Det var ett försöka att närma sig problemet och skriva en vacker artikel. Jag kommer inte ihåg allt, men informationen om Skandias säkerhetsteam m.m. fick jag, om jag minns rätt, från journalisten Olle Alsén på Dagens Nyheter. Som jag kommer ihåg det var det en kvinna med utländskt namn involverad (Informationen om henne hölls hemlig om jag minns rätt), men det är säkert flera här på denna blogg som känner till det. Jag skrev en text några år senare också, men valde därefter att lägga saken åt sidan.

    Jag skriver i min kommentarartikel ovan: ”U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof.” Ubåten var kanske ”chartrad” som Karl Andersson säger, men vilka var aktörerna? Mitt intryck är att det var några på svensk och amerikansk sida, som kanske kunde spela på några sovjetiska marinofficerare. En tidigare ansvarig för CIA-kontakter i östblocket berättade för mig att CIA t.ex. hade sovjetiska sjökaptener, som gjorde jobb för dem (att frakta in propagandamaterial m.m.), men det betydde samtidigt att dessa personer kunde utsättas för utpressning. De kunde tvingas att göra ting som gick mycket längre än de hade tänkt sig. Att Avrukevitj skulle ha utsatts för denna typ av utpressning är bara en hypotes, men det är en fullt möjlig tanke. Den sovjetiska sidan konkluderade med att det var en felnavigering, men de kunde som sagt inte gärna erkänna att deras utrustning kunde manipuleras. De ubåtar som trängde in i inre svenska vatten (i skärgårdar och marinbaser) efter U 137 var säkerligen inte sovjetiska, och det har jag skrivit 3–4 böcker om. Den senaste var ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms förlag, 2019).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.