Stig Engström har utan egentlig bevisning blivit uthängd som Palmemördare i nyhetsmedia och senast också i en underhållningsserie på Netflix. Samtidigt finns det, menar fyra skribenter på DN Debatt, ett stort antal konkreta omständigheter som visar att han var ett vittne på platsen efter dådet, inte en flyende gärningsman. FOTO: Polisen
ANKLAGELSERNA MOT STIG ENGSTRÖM FÖR ATT ha mördat Olof Palme har till stor del gått ut på att hävda att han inte fanns på mordplatsen minuterna efter dådet.
I en artikel som i kväll publicerats på DN Debatt går fyra debattörer konkret igenom vad Engström berättat om vad som skedde på platsen sedan mördaren flytt. En stor del av dessa uppgifter lämnade han mycket tidigt. Det är, menar debattörerna, orimligt att tänka sig att han skulle ha fått rätt om allt detta ifall han inte varit där.
Genomgången är uppdelad i femton punkter. De rör konkreta uppgifter om sådant som Engström sagt och som handlar om till exempel livräddningsåtgärder, Lisbeth Palmes uppträdande och hur polisen agerade på platsen. Bland annat handlar punkterna om vad Engström sa till väktarna när han återvände till Skandiahuset tjugo minuter efter Palmes död, vad han sa till sin hustru när han kom hem på natten och vad han sa till olika personer dagen efter mordet.
Den som vill studera källmaterialet till de femton punkterna kan gå till de här länkarna som leder till dokument på Palmemordsarkivet respektive ljud- och bildfiler på Youtube.
Med all sannolikhet kommer de frågor som reses i inlägget att debatteras vidare i Dagens Nyheter. Och samtidigt är förstås debatten i ämnet nu öppnad här på bloggen.
Johannes Finnlaugsson, ståuppkomiker och manusförfattare, har tittat på Netflixserien om Palmemordet. Här recenserar han första avsnittet – och kommer med en rad spännande – men obevisade – påståenden!
Mordet på Olof Palme är verklighet – medan den nya Netflixserien Den osannolika mördaren förstås är fiction.
Men även fiction förtjänar att kommenteras. Och med start nu kan denna blogg stolt erbjuda en serie recensioner av de olika avsnitten i serien.
Och den som står för bedömningarna är inte jag – mig får ni ändå läsa så det räcker här på bloggen – utan ståupparen Johannes Finnlaugsson.
Den här gången kommenterar Johannes det första avsnittet – och diskuterar bland annat vilken genre serien egentligen hör hemma i.
Här springs det i dörrar och Robert Gustafssons huvudperson faller pladask på golvet – är det en komedi? Det kan möjligen verka så, men Johannes har ett annat svar. /Gunnar Wall
Av Johannes Finnlaugsson
VI BÖRJAR MED EN BRASKLAPP. Den fem avsnitt långa serien Den osannolika mördaren har i skrivande stund funnits ute på Netflix i knappt en vecka. Den har redan tröskats igenom grundligt på kultursidor, bloggar, youtube, facebook-grupper och podd. Lyssna till exempel gärna på PALMEMORDSPODDEN där jag och K Svensson samtalar om första avsnittet – och där jag även kommer prata med andra gäster om kommande avsnitt.
Så det här är varken första eller sista inlägget i ämnet. Det jag får göra för att försöka sticka ut är att utgå från mig själv och gräva där jag står. Nu kör vi.
Jag heter Johannes. Jag är född tidigt åttiotal och min hjärna började således skapa minnen ungefär samtidigt som Sveriges statsminister sköts på öppen gata och följetongen som är mordutredningen drog igång.
Jag är också komiker, och var tidigt intresserad av humor. På nittiotalet konsumerade min endorfin-suktande tonårshjärna hungrigt samma serier som alla i min ålder tyckte var det roligaste som någonsin skapats — först NileCity och snäppet senare Varan-TV. På den nya balla kanalen TV3 sprang Gert Fylking runt och fes ikapp med Christer Pettersson.
Med denna bakgrund är det svårt att titta på Netflix nya serie Den osannolika mördaren och inte slås av hur världarna möts. På ytan har vi nämligen alla ingredienser för ett humoristiskt storverk. Visst, det finns en tragik i botten. Men det gjorde det ju även med Torsk på Tallinn.
Kolla in, det är Robert Gustafsson, han knasbollen från Killinggänget! Han har klätts ut med knasig mask så han fått närmast parodiskt runda kinder! Är det kanske i en av dessa han kommer gömma mordvapnet, så som en hamster lagrar mat?
Och kolla, han i bilen! Det är ju han där från Varan-TV! Vilken häftig mashup, att få se representanter från det sena 90-talets två största humorgäng i samma serie. Kanske kommer Farbror Barbro att spela Stig Engströms fru. Kanske kommer Tord Yvel läsa upp nyheten om statsministermordet i Österlen-nytt, med en bevingad fras som fanns med i original-sketchen men passar minst lika bra i detta sammanhang: “Ingen uppges ha skadats. En dog.”
Inledningen av första avsnittet bär också tydliga inslag av klassisk slapstick. Skandiamannen, gestaltad av Robert Gustafsson, springer lustigt på isiga gator. När han återvänder in på Skandia efter mordet ramlar han pladask ner på golvet. Han är full, deklarerar en kollega. Han har väl varit ute med sin kompis, illern Göran.
Manuset är dessutom baserat på ett material av Thomas Pettersson. Den humorintresserade studsar till, men för att vara tydlig — det handlar inte om ståuppkomikern och fars-artisten från Halmstad. Vilket i och för sig hade varit rimligt, då det hade förklarat Skandiamannens evinnerliga springande i dörrar.
Nä, det här är baserat på en bok av en namne till honom. Thomas Pettersson – journalisten. Vilket nog är det epitet han själv föredrar, eftersom alternativet privatspanare anses som ett fult ord i sammanhanget. Men han spanade i alla fall, och han gjorde det privat. Åtminstone till en början, för senare blev det mer offentligt när han förde fram sin teori i en artikel i hipstermagasinet Filter och sedermera (förmodligen efter att artikeln kortats) i en bok. Och boken har mig veterligen aldrig stått i bokaffärernas humoravdelning. Författaren, hans redaktör och förläggare, och representanter för tv-serien (åtminstone i promotion-tider) insisterar på att det här är allvar.
Det är förvisso många som anser att teorin Pettersson lagt fram är komisk i sig, och att Filters storslagna utropande om att detta var den enda sanna lösningen på mordmysteriet är extra skrattretande. Men åklagare Krister Petersson, som inte omedelbart ger intrycket av att vara någon som ser humor i tillvaron, tog allting på fullaste allvar.
Det här är således inte en komediserie. Den exakta genren syns istället tydligt på den grådassiga färgskalan. Dessutom röker folk inomhus, vilket för tittaren signalerar att det antingen är förr i tiden eller Danmark. Men de pratar skådissvenska, så okej. Inte Danmark. Då snackar vi alltså en så kallad “period piece.” Både mord OCH nostalgi — det här är hårdvaluta i streamingvärlden. Det här är true crime.
Just vad som är “true” i begreppet true crime är förstås en tolkningsfråga. De högst verkliga huvudpersonerna och deras efterlevande har en distinkt annan åsikt än upphovsmännen i fråga om vad som är sant. Det är lätt hänt att råka påstå att verkligheten nog ligger nånstans mitt emellan, men det är lite som att säga att verkligheten om medeltiden ligger nånstans mittemellan historiska underlag och Game of Thrones.
Att försöka sila fram korn av sanning i en gyttjig flod av fiktion lämnar jag åt folk med bättre stövlar. Istället väljer jag att runda av detta inlägg med lite så kallad trivia. Intressanta fakta om tv-serien, helt enkelt. Precis som förlagan är den baserad på ett verkligt fall, även om det förstås kan förekomma ett visst mått av spekulation.
TRIVIA OM DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN, AVSNITT 1
* TV-serien heter “Den osannolika mördaren”. Man valde därmed bort arbetstiteln “Förtal av avliden.”
* När Hans Holmér under ett förhör med Lisbeth Palme hakar upp sig på att hon beskrivit en vit överläpp, så stod det inte i manus. Det var Mikael Persbrandt som reagerade instinktivt, då han tyckte att signalementet stämde in på honom själv.
* Olof Palme spelas av Peter Viitanen. Hans CV stoltserar nu med ordet “Palmelik” såväl under rubriken utseendebeskrivning som tidigare roller.
* “Den osannolika mördaren” är den enda skandinaviska true crime-serien de senaste 15 åren där David Dencik inte spelar mördaren. Anledningen är rent logistisk, då Dencik var upptagen med att spela mördare i en annan produktion samtidigt.
* Robert Gustafsson gick endast med på att spela Skandiamannen på villkoret att han också fick rättigheterna att använda karaktären i framtida sketcher på exempelvis Idrottsgalan eller i Melodifestivalen.
* Prislapparna på Hans Holmér-peruken fick avlägsnas digitalt i postproduktionen efter en konflikt med huvudsponsorn Buttericks.
OBS! Det är inte bevisat att ovanstående lista är sanningsenlig. Det är en teori bland flera, men den svenska komikern Johannes Finnlaugsson och hans podcast Palmemordspodden misstänker att den är ungefär lika korrekt som teorin om Skandiamannen som Olof Palmes mördare.
För mer trams och ibland lite allvar om TV-serien och om Palmeutredningen i övrigt, prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp!
Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna, vill ha en ny granskningskommission om Palmemordet – inklusive av utpekandet av Stig Engström. Han ifrågasätter om Sverige fungerat som en rättsstat när utredningen lades ner genom att en försvarslös och avliden Engström framställdes som lösningen på mordgåtan. FOTO: Riksdagen.
FREDRIK MALM, RIKSDAGSLEDAMOT för Liberalerna, kräver i dag på DN Debatt en ny kommission om Palmeutredningen, en som tar vid där Granskningskommissionen slutade.
Den kommissionen kom med sin rapport 1999 och det Malm föreslår är en kommission som granskar de följande omkring tjugo åren fram till utredningens nedläggning.
En av de frågor han menar att den nya kommissionen måste ta itu med är det utpekande av Stig Engström som Krister Petersson kom med när han avslutade utredningen.
Fredrik Malm skriver:
”Chefsåklagarens beslut sågades av Justitieombudsmannen, tunga experter, jurister och av före detta Palmeutredare samt också av svenska folket.”
Han hänvisar till en opinionsundersökning som visar att inte ens var femte svensk låtit sig övertygas om Engströms skuld. Och samtidigt nämner han att utpekandet av den avlidne Engström på presskonferensen skedde utan att någon advokat fick möjlighet att tala för hans sak och försvara honom mot den allvarliga anklagelsen.
Fredrik Malm nämner vidare dokumentären ”Palmemordaren” i SVT där utpekandet ifrågasätts och en artikel på DN Debatt på årsdagen av mordet där 19 experter på Palmemordet kräver en återupptagen utredning. (Bland undertecknarna fanns förre spaningsledaren Dag Andersson och Inga-Britt Ahlenius, ledamot i den förra granskningskommissionen.)
Malm tillägger: ”Om denna hårda kritik är rättvis eller inte kan jag inte svara på, men jag konstaterar att de många frågorna inte fått några svar. Den officiella motiveringen till nedläggningsbeslutet bestod av en enda mening.”
Och om vad som företrädare för rättsapparaten sagt efter Krister Peterssons presskonferens skriver Malm: ”Det har /…/ blivit knäpptyst, trots all kritik. Så ska inte en rättsstat fungera.”
Fredrik Malm menar dessutom att en en ny kommission bör kunna lämna rekommendationer om att utredningen återupptas ifall den finner skäl till det.
Erik Helmerson, ledarskribent på oberoende liberala Dagens Nyheter, avfärdar Fredrik Malms förslag. Han menar att det är dags att säga nej till ytterligare utredande för att i stället ”ta den kunskap vi har”, lämna Palmemordet bakom oss och ”gå vidare”. FOTO: Vogler, Creative Commons.
Samtidigt som Fredrik Malms artikel publiceras går Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson ut i tidningen och tar starkt avstånd från förslaget. Han skriver:
”Liknande krav – nya kommissioner, nya utredningar, nya expertgrupper – återkommer ständigt även för Estonia.
Men vad tror ni egentligen ska hända? Kommer en slutlig kommission verkligen fram till ett slutligt svar som gör alla slutligt nöjda? Kommer det offentliga Sverige att dunka utredningen i bordet och rida bort i solnedgången till svulstig musik och ett storståtligt ‘The End’?
Eller är det kanske mer sannolikt att även denna kommission – förutom att än en gång riva i de sår som aldrig får läka – kommer att ifrågasättas och kritiseras av nya debattörer, nya privatspanare, nya riksdagsmän?”
Erik Helmerson avslutar med att det är dags att släppa frågan om Palmemordet, ”nöja oss och gå vidare”.
Vad tycker bloggens läsare? För min egen del menar jag att det inte borde behövas en ny kommission för att Palmeutredningen ska återupptas. Men vi har sett att motståndet från Riksåklagaren mot att över huvud taget pröva Krister Peterssons djupt kontroversiella beslut hittills har varit envist – om än tystlåtet. Ifall det finns en opinion för en ny kommission – och om en sådan kommer till stånd – skulle det förmodligen kunna öka pressen på RÅ. Och det vore verkligen välkommet.
Samtidigt: oavsett det högst rimliga kravet på att utredningen öppnas igen behövs givetvis en granskning av de senaste tjugo årens utredande – inte minst av vad som hände under den period som ledde fram till nedläggningsbeslutet.
Och låt oss komma ihåg att det ena inte utesluter det andra: den förra granskningskommissionen arbetade parallellt med att det pågick en mordutredning. Det finns inget som hindrar att något sådant skulle kunna ske igen.
Robert Gustafsson spelar Stig Engström i Netflixserien Den osannolika mördaren som nu släppts. FOTO: Johan Paulin/Netflix
SÅ HAR DÅ DEN LÄNGE FÖRHANDSANNONSERADE serien om Skandiamannen och Palmemordet släppts av Netflix. En påkostad produktion, kända skådespelare, omfattande lansering i nyhetsmedia.
Det här är alltså en berättelse om Palmemordet som möjligen kommer att kunna ge avtryck i det allmänna medvetandet. Men exakt vad påstår den – och hur sann är den?
Vad jag anser om både Thomas Petterssons och Krister Peterssons utpekande av Stig Engström har jag tagit upp i många sammanhang här på bloggen.
Jag anser att deras argument inte på något sätt räcker och att han just framstår som osannolik i rollen som mördare. Det vill säga: jag tror inte att Stig Engström sköt Olof Palme.
Men Netflixserien har jag inte sett än och jag kommer inte att kommentera den själv förrän jag med omsorg tagit del av alla avsnitten. Det kommer i alla fall inte att ske det här veckoslutet.
Samtidigt vet jag att många som följer den här bloggen kommer att se den redan de närmaste dagarna och jag öppnar därför redan nu en tråd för debatten.
Det finns förstås utrymme för bedömningar av konstnärliga kvaliteter och underhållningsvärde för den som vill kommentera det.
Men den diskussion som hör hemma på den här bloggen rör framför allt två saker: i vilken utsträckning stämmer serien överens med verkligheten? Och vilka moraliska synpunkter kan det läggas på den här typen av deckarhistoria där en ganska nyligen avliden person kopplas ihop med det mest sensationella brottet i Sverige i modern tid?
Utan att ha sett serien föreställer jag mig att båda frågorna behöver diskuteras noga. Och jag tror att den här bloggen är ett av de bästa tänkbara forumen för det. Bland er som hittills deltagit i debatten om utpekandet av Stig Engström finns både stora kunskaper och ett djupt engagemang.
Johannes Finnlaugsson är en ståuppare med ett stort intresse för Palmemordet. Det slog honom att de två infallsvinklarna – humor och det tragiska dådet på Sveavägen – kunde förenas till en podcast. FOTO: David Möller.
DET GÅR ATT VARA ROLIG OCKSÅ OM ALLVARLIGA ämnen. Till och med om Palmemordet. Det visade filmproducenten Schiaffino Musarra med TV-serien We Got This om amerikanen som ville lösa mordgåtan och få de 50 miljonerna.
Lika rolig, men mera faktabaserad, är Johannes Finnlaugsson som skapat podcasten Palmemordspodden – inte att förväxlas med Dan Hörnings och Tobias Henricssons välbekanta podd Palmemordet.
Medan Hörning/Henricsson har en saklig och mestadels strikt ton så tar Johannes Finnlaugsson ut svängarna en del – och gör det med hjälp av gäster som ofta (men inte alltid) har sin bakgrund i stand-up comedy.
Johannes är själv en av drivkrafterna bakom ståupp-klubben Under Jord i Malmö. Han har dessutom kunnat ses och höras i många andra sammanhang som på ståuppscenerna Oslipat och Norra Brunn liksom i radioprogrammet Tankesmedjan.
En första lång omgång av Palmemordspodden inleddes 2013 och fortsatte fram till 2016.
Bland de medverkande fanns Kalle Lind, Liv Strömquist, Soran Ismail, Josefin Johansson, David Batra, Hasse Aro och Jan Guillou. Och jag, för den delen – i ett dubbelavsnitt eftersom jag pratade så mycket.
I flera år såg det ut som om podden var avslutad för alltid. Men efter Krister Peterssons nedläggningsbeslut bestämde sig Johannes för att det var dags igen. Han gjorde ett enstaka särskilt avsnitt med anledning av den händelsen. Och från mars i år kommer det regelbundet nya avsnitt. Bland Johannes samtalspartners sedan nystarten har funnits Farah Abadi, Johanna Hurtig Wagrell och Fredrik Strage.
Jag blev inbjuden att vara med igen. Rubriken för avsnittet med mig satte Johannes till Mordet på Palmeutredningen. Tanken var att det skulle handla om nedläggningsbeslutet och så blev det också. Bland annat, ska väl tilläggas.
Jag frågade efteråt Johannes hur länge han tänker hålla på. Han svarade: ”Tills vidare.”
Om han med en eller två meningar skulle säga vad som är tanken bakom podden, vad skulle han säga då?
Johannes tvekade lite. ”Ja, den är inte helt målgruppsanalyserad”, svarade han. ”Det är den här lite konstiga blandningen av humor och Palmemordet. Det är inte helt optimalt om man tänker i termer av målgrupper. En del som gillar humor kanske inte gillar att man blandar det med seriösa saker. Och en del som intresserar sig för Palmemordet kanske tycker att jag tramsar för mycket. Men jag är intresserad av både humor och Palmemordet och jag tänkte att jag kanske kunde kombinera det. Och folk som lyssnar verkar gilla podcasten.”
Här är startsidan för nya Palmemordspodden. Den första halvtimmen av intervjun med mig går att lyssna på gratis här. Den som vill höra hela avsnittet, avsevärt längre, kan ta en prenumeration för 29 kronor i månaden här.
Om jag själv levde upp till poddens ambitioner att vara underhållande? Det är upp till andra att bedöma. Johannes Finnlaugsson försåg i alla fall avsnittet med den här presentationsbilden. För undvikande av alla missförstånd: bilden är ett montage. (Fast jag tänkte väl att ni redan gissat det.)
Så här presenteras den nya intervjun med mig i ståupparen Johannes Finnlaugssons podcast Palmemordspodden.
Gunnar Walls blogg 