Gott nytt år – och här är dokumenten om Cosi fan tutte

Kungsträdgården, parken i centrala Stockholm där man åkt skridsko på vintrarna i årtionden. Intill ligger Café Opera där chefen för kontraspionaget på Säpo, Tore Forsberg, satt tillsammans med en medarbetare, Rose S, strax före mordet på Olof Palme. Nyligen släppta dokument visar att han ledde en operation uppkallad efter Mozarts opera Cosi fan tutte. I operationen uppges en spaningsgrupp från Säpo ha deltagit. När Forsberg fick besked om att Palme var död gjorde han inte som andra chefer på Säpo. De samlades i polishuset. Han åkte hem. Foto: Holger Ellgaard, Creative Commons.

SÄPOS HEMLIGA OPERATION I STOCKHOLMS innerstad natten då Palme mördades blev känd för två månader sedan genom en artikel i nättidskriften Kvartal av Jan Almäng, docent i teoretisk filosofi som även forskat om hybridkrig.

Han hade fått fram tidigare hemliga dokument som visade att chefen för kontraspionaget, Tore Forsberg, lett en insats i centrala Stockholm. Med sig på plats hade han en medarbetare, Rose S. De samverkade i sin tur med en spaningsgrupp från Säpo. Tiden närmast före mordet på Palme tillbringade Tore Forsberg och Rose S på Café Opera vid Kungsträdgården. I nära tidsmässigt samband med skotten vid Dekorima lämnade de den lokalen och tog sig till fots genom centrala Stockholm till Embassy Club nära Humlegården. När de kommit dit fick Forsberg rapport från en annan Säpomedarbetare om att Palme var död.

Beskedet om mordet nådde ganska snart också andra befattningshavare på Säpo som genast gick i tjänst och tog sig till polishuset på Kungsholmen. Men till skillnad från dem begav sig Tore Forsberg i stället hem. Rose beskriver det som att operationen Cosi fan tutte avbröts efter beskedet om statsministermordet. När hon hörs av Palmegruppen hösten 2018 säger hon att hon tror att hon och Forsberg får skjuts av någon till Forsbergs hem i Enskede. Först nästa dag inställer han sig på Säpo.

Här är de dokument som släppts om saken. Det förekommer sekretesstrykningar som polisen gjort på sidorna 3 (drygt en rad) och 5 (1,5 rader) i bifogade sammanställning. Jag har dessutom maskat efternamnen på säpomedarbetarna Rose, Lars-Erik och Bengt samt Roses och Lars-Eriks namnteckningar.

Dokumenten väcker väldigt många frågor. Jag hoppas kunna berätta mer längre fram.

Och så passar jag på att säga: gott nytt år till alla som läser den här bloggen och särskilt till er som också medverkar i den genom egna kommentarer. Ni når en publik som inte är obetydlig. I morgon publicerar jag lite statistik om bloggen för år 2021.

75 reaktioner på ”Gott nytt år – och här är dokumenten om Cosi fan tutte

  1. Tack Gunnar
    Synnerligen intressant att få ta del av källmaterialet.

    ”Alf K var där uppe och tagit över”

    Jag undrar onekligen vad som menas med ”där uppe”?

    Alf K som enligt egen utsago alltså inte hade satt sin fot på ledningscentralen.

      1. Det är ju sant förstås.
        ”Beredskapen” var inkallad så kontraspionagets chef Tore F åkte alltså hem trots att landets statsminister just blivit mördad. Hur i all sin dar kunde man så tidigt göra bedömningen att inte kontraspionagets personal behövdes?

        Dokumenten väcker mängder av frågor känner jag. För många att ta itu med just nu. Jag ska analysera, fundera och återkomma efter nyårsfirandet. Ska också bli intressant följa kommentarerna kring detta. Gott nytt år själv förresten, och alla ni andra också såklart.

  2. Man kan notera att Hans Melanders PM (D 22289-03) är daterat 2020-11-02, det vill säga efter att förundersökningen lagts ned. Hur kan det komma sig?

  3. Från ledare i eFOLKET

    ”…Vad Säpos chefer gjorde och inte gjorde under mordnatten är höljt i dunkel. Detta gäller också Alf Karlsson.

    Enligt biträdande länspolismästaren Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln Alf Karlsson ‘hela tiden’ som förbindelseman mellan SÄPO och Stockholmspolisen i ledningscentralen på den öppna sidan, det vill säga Stockholmspolisens ledningscentral.

    Alf Karlssons egen radioexpeditör under mordnatten, Säpo-kommissarien Christer Granqvist, är också mycket tydlig:

    – Alf Karlsson begav sig i ett mycket tidigt skede till Stockholmspolisens ledningscentral (lc). Det upprättades en direktlinje. AK var förbindelseman. Möjligen var AK vid något tillfälle åter till SÄK (Säpo) för information. Men på efternatten var AK i (Stockholmspolisens) lc.

    Men Alf Karlsson själv säger (enligt Juristkommissionen) att han inte någon gång under mordnatten besökte Stockholmspolisens ledningscentral!

    Han säger också att han inte känner till om någon från Säpo under mordnatten utsågs till att sköta sambandet med Stockholmspolisen.

    Det senare är ju ytterst märkligt då ju Alf Karlsson var den som hade beredskapen denna natt. Och eftersom han samtidigt påstod att han höll i den operativa verksamheten och att det var han som planerade verksamheten i SÄK:s (Säpos) ledningscentral. Alf Karlssons version går inte med bästa vilja i världen att förena med vad Gösta Welander sagt till Juristkommissionen:

    – Vi hade polisintendent Alf Karlsson, som var med oss hela tiden, som en kontaktman, och senare så kom både PG Näss och Hjälmroth”.

    Allt tyder på att det i Stockholmspolisens ledningscentral fanns många från Säpo under mordnatten. Och att den faktiska ledningen låg i händerna på dem. Samtidigt vet vi att det som präglade verksamheten på ledningscentralen var kaos och passivitet. Frågetecknen kring Säpo-cheferna finns utförligt beskrivna i Kari och Pertti Poutiainens bok (880 sidor) Inuti labyrinten. Det var efter läsning av den boken som Kjell Olof Feldt 1995 gick ut offentligt och reste frågan om krafter inom statsmaskineriet haft en roll i sabotaget mot spaningarna efter Olof Palmes mördare…”

  4. Tack Gunnar och Gott Slut!

    Att det förekommit en hemlig Säpo-operation kvällen då Palme mördades verkar vara glasklart, men jag har personligen kanske lite svårt att inse att detta skulle kunna kopplas till mordet. När jag läser dokumenten tolkar jag dem så att denna typ av operationer var ganska vanliga vid tidpunkten för mordet.

    Jag kan också förstå att denna typ av verksamhet ville man inte ha noterad i några protokoll i den öppna polisverksamheten, men det är troligt att åtminstone Holmér var muntligt informerad om detta och annat hemligt som kan ha förekommit denna kväll.

    Jag tror vidare att det kan ha funnits mycket information – och då inte bara om underrättelseverksamhet – som endast fanns i muntlig form inom Palmeutredningen. Exempel på sådan information kan vara hur polisen bedömde olika vittnesmål. Det kan t.ex. ha funnits muntlig information som förklarade vittnesmålet från Nicola F, och då inte med nödvändighet att detta inte skulle varit trovärdigt men att t.ex. just uppgiften om att Nicola hört skotten vid Sveavägen 56 av något skäl var mindre sannolik osv.

    Med hopp om en bra nyårshelg!

    1. Om operationen hade någon koppling till mordet är en öppen fråga. Men jag har svårt att förstå att Forsberg om han personligen var involverad i en känslig operation inte ställde sig till förfogande på Säpohögkvarteret. Hur kunde han vara säker på att det som hans spaningar gällde inte hade koppling till mordet?

      1. Han kanske bara hade en utekväll på statens bekostnad, skulle någon ställa frågor så var det en ytterst hemlig operation som pågick på alla nattklubbar.

        Gott Nytt År

      2. Gunnar W:

        Av dokumenten att döma skulle de inte genomföra en operation just denna kväll, utan förbereda den. Roses uppgift verkar vara att under Forsbergs ledning anonymt (förklädd) bekanta sig med lokalerna på Embassy vid Humleträdgården inför genomförandet. Kanske gjorde de något liknande på Café Opera, eller så tog de bara en drink där först för att komma i stämning, eller för att invänta något som skulle förberedas.

        Vad operationen kan ha handlat om vet vi förstås inte, men det kan ju rört sig om att hon skulle övervaka eller kontakta någon på Embassy. Forsbergs medverkan tyder i alla händelser på att det rörde sig om kontraspionageverksamhet och att de använder ordet ”motståndarsidan” antyder att det rör sig om en stat som regelbundet tampades med Säpo i dessa sammanhang. Gissningsvis Sovjetunionen eller någon allierad öststat. Det var ju mest sådant Forsberg & Co ägnade sig åt, det framgår av hans bok.

        Det sannolikaste är alltså att de helt enkelt var ute och pluggade in miljön inför en aktion som var planerad till, exempelvis, nästa månad. I så fall skulle de väl svårligen se någon koppling till mordet. Bara för att en händelse är hemlig för oss utomstående blir den ju inte automatiskt intressant i samband med andra oförklarade/konspirativa skeenden (som mordet).

        Det framgår också att Säpo senare bad alla som varit på stan under kvällen inkomma med en redogörelse, så det låter ärligt talat som om man från det hållet gjorde vad som förväntades.

        Jag tycker slutligen inte heller att Forsbergs agerande är särskilt märkligt. Klockan var kring midnatt och han tycks ha kontaktat överordnade för att se om han behövdes, men fick nej och nöjde sig då med det. Han var ju inte mordutredare eller inblandad i Palmes personskydd, och om han inte satt på någon omedelbart relevant information är det ju svårt att se vad han skulle kunna bidra med under småtimmarna som han inte lika gärna kunde göra under helgen/senare.

        Med det sagt tycker jag givetvis att detta är spännande. Men det låter inte som något som lär kunna kopplas till Palmemordet. Lämpligt vore dock att försöka få en titt på de redogörelser Säpo inhämtade från sina medarbetare, vilka ju aldrig har offentliggjorts. Sådant blir väl knappast offentligt, men Palmeutredningen borde ju ha kunnat få informationen om de sökte den. Det förefaller inte som om de gjorde det, i alla fall inte om man utgår från dessa dokument.

        1. Madam,
          det finns uppgifter i materialet som ger intryck av att aktiviteterna denna fredagskväll var en förberedelse för något som skulle hända vid ett senare tillfälle. Men det motsäger i så fall inte alls att det pågick någon form av spaning och övervakning omkring Tore Forsberg och Rose även denna kväll. Notera följande avsnitt i Palmegruppens förhörsanteckningar med Rose den 1 oktober 2018:

          ”På fråga om radioutrustning hade förekommit så kunde Rose garantera att de ej använde sådan. De kommunicerade med personsökare och ett kodsystem. Förmodligen övervakades de av en spaningsgrupp från Säpo och säkerligen även en från motståndarsidan vilka Rosie inte vet huruvida de använde radioutrustning/walkie talkie eller inte.”

          Alldeles oavsett det: om vi förutsätter att ledningen på Säpo under mordnatten inte hade en aning om vad mordet handlade om vore det väl inte för mycket begärt att den som chefade för kontraspionaget inom organisationen fanns på plats på Säpohögkvarteret för att dela med sig av sina kunskaper.

          Givetvis går det inte att med nuvarande kunskap säga om Cosi fan tutte hade någon koppling till Palmemordet. Det går inte heller att säkert säga om operationen hade något att göra med walkie-talkieiakttagelserna i centrala Stockholm. Men det är minst sagt anmärkningsvärt att allting omkring denna operation hemlighållits i 35 år.

          Det finns också skäl att befara att en del av de uppgifter om operationen som nu kommit fram inte behöver vara med sanningen överensstämmande.

        2. Karl-Erik, Madam, Gunnar mfl.
          Om den anonyme uppgiftslämnarens uppgifter stämmer att operationen verkligen leddes av Tore F och Torbjörn E så tyder det naturligtvis starkt på någon form av samarbete mellan åtminstone kontraspionaget inom SÄPO och de hemligare delarna av försvaret. Jag kan i så fall tänka mig att Torbjörns uppgift var att föra befäl över och/eller sköta sambandet för en mindre grupp elitsoldater. FJS var rekryteringsgrund för bland annat SSI/KSI/MUST så det är i så fall troligen personer ur den militära underrättelsetjänsten det rör sig om. Kanske skulle dessa utgöra en skyddsstyrka eller liknande beroende av hur operationen utvecklades.

          Det här är ju naturligtvis bara en vild gissning från min sida då jag också antagligen har lika många frågor som er som jag sitter och grubblar över. Att Petersson gick in så hårt för att förbättra kontakterna med men också försöka få ut mer uppgifter från både SÄPO och MUST, just beträffande bland annat FJS, tycks åtminstone indikera att det kan peka i den här riktningen.

          När Rose sen säger att hon tror att hon och Tore övervakades av en spangrupp från Säpo och säkerligen även en från motståndarsidan så kanske det inte alls var en spangrupp från Säpo utan i själva verket en grupp från FJS som övervakade det hela.

          Det som vid en första anblick verkar vara någon form av ett upplägg som påminner om en sk ”honungsfälla” tycker jag nog vid närmare eftertanke inte stämmer. Rose uppger att hon hade förklädnad för att inte bli igenkänd, inte att hon var attraktivt uppklädd. På Embassy Club där operationen skulle ske är hennes uppgift att bli bekant med lokalerna. Embassy Club var enligt Almängs artikel ett känt tillhåll för personer ur den hemliga världen.

          Jag tycker nog det låter mer som att man stämt träff att möta någon alternativt letar man efter någon. Det kan handla om någon utländsk agent som bestämt sig för att hoppa av till Sverige, byta identitet, överlämna hemliga dokument eller liknande. Rose uppgift verkar varit att smälta in i mängden och hålla ögonen öppna medan Tore ”skötte snacket”. Om FJS var involverade i operationen och höll sig i bakgrunden så bör det i alla händelser ha rört sig om något väldigt viktigt.

          Det kan också vara som Madam skriver, att det var en förberedelse inför en operation som senare skulle ske. Att man helt enkelt den kvällen endast var ute och rekognoserade. I mötet Palmegruppen 2018-10-01 minns Rose det som att det var en dag mitt i veckan så det blir lite osäkert om det var rekognosering inför operationen som pågick mordnatten. Lite märkligt ändå att man inte kommer ihåg exakt vad man gjorde när Olof Palme mördades.

          Det saknas för tillfället egentligen för många pusselbitar beträffande denna mordnattsoperation för att kunna dra några alltför långtgående slutsatser men nog är det hela högintressant alltid.

          1. Gunnar W, Simon A:

            Jag tycker dokumenten väldigt tydligt (explicit till och med) pekar mot att det var förberedande verksamhet som pågick just denna kväll. Men det går förstås inte att säga med hundra procents säkerhet att förberedelserna inte utvecklades/skulle utvecklas till något mer aktivt senare under kvällen. Rose verkar ha haft begränsad information om planerna.

            Vad man menar med förberedelser kan förstås variera, särskilt som vi inte vet vad själva syftet var. Men det går att tänka sig en generalrepetition inför något, en provrunda för att träna in miljöerna (vilket i alla fall verkar ha ingått på Embassy) eller ett test för att se om Rose S kunde utföra en viss handling utan att uppmärksammas av spangruppen. Eller något helt annat.

            Vad gäller Tore F och hans uteblivna närvaro på polishuset vid mordnatten, jag håller inte med där. Det var förstås självklart att han skulle ringa in och kolla. Men om han inte har någon relevant information att ge, inte vet hur man utreder ett mord och själva utredningen är på stadiet ”polisen åker runt i centrala Stockholm och letar efter en medellång man i mörka kläder”, vad kan han som chef för kontraspionaget – en verksamhet som är väsensskild från mordroteln – bidra med då, under dessa tidiga timmar? Låter rimligare då att få några timmars sömn, finnas tillgänglig vid behov och vara redo för krismöten inom den ordinarie verksamheten följande morgon. Tycker kort sagt inte att den saken är konstigare än att inte UD:s experter, ÖB, Ulf Dahlsten och alla möjliga andra stormade till polishuset redan på natten ett par timmar efter mordet.

            Att Rose minns det som en vardagkväll tycker jag inte heller är mycket att haka upp sig på. Av resten av hennes berättelse framgår att det gällde mordnatten, så det är nog mest att hon minns fel i det lilla avseendet. Utredarna verkar inte ha upplevt att det fanns någon risk för förväxling av dagarna, bara noterat hennes minnesfel.

            Håller dock med er om att det hela förtjänar att tittas närmare på. Som Gunnar säger kan ju förekomsten av egen och fientlig övervakning möjligen förklara walkie-talkie-observationer och andra märkligheter som registrerats i utredningen. Och om de inte kan det – ja det vore ju också intressant att veta. Det är uppseendeväckande att Palmeutredningen inte verkar ha gått till botten med saken, ur det perspektivet.

            Namnet Cosi Fan Tutte kan för övrigt ha att göra med att en av de inblandade platserna var just Café Opera. Fast det kanske jag inte är den första som kommer på?

            1. En av poängerna med att slumpvis namnge olika operationer är att ingen ska kunna lista ut vad det hela handlar om. På samma sätt gör man med hemliga källor. Att leta efter ledtrådar via kodnamnet borde alltså inte vara särskilt meningsfullt. Jag gissar att operationen lika gärna hade kunnat heta Barberaren i Sevilla, Trollflöjten eller Carmen. Annars är kodnamnet totalt misslyckat.

            2. Här tycker jag att teman från aktuella debatter i två olika trådar här på bloggen förenas och att det finns skäl att diskutera dem tillsammans.

              I tråden Stig Engströms alibi på DN Debatt: 15 belägg för att han var ett vittne har signaturen Zombie tagit upp en diskussion som egentligen går utanför ämnet där och som jag hellre tar upp i den här tråden – nämligen vilket militärt hot från Sovjetunionen som kan ha funnits mot Sverige vid tiden för Palmemordet och vad jag anser om den saken. Zombie menar att det finns tecken på att jag bagatelliserar detta hot.

              Zombie väcker frågan i den här kommentaren. På den följer en replikväxling från olika debattörer.

              I den här tråden som ju tagit sin utgångspunkt i dokumenten om Säpo-operationen Cosi fan tutte menar du, Madam, att det inte finns något anmärkningsvärt i att chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, åker hem i stället för in till Säpos högkvarter när han får veta att den svenske statsministern är mördad. Han har, menar du om jag förstår dig rätt, till skillnad från andra chefer på Säpo inte så mycket att bidra med under timmarna närmast efter mordet.

              Här tycker jag det är tydligt att de två debatterna närmar sig samma frågeställningar men från olika håll – nämligen frågorna om det fanns ett akut hot om en sovjetisk attack mot Sverige i februari 1986 och, delvis oberoende av det, om befattningshavare i den svenska staten trodde att det fanns ett sådant hot. Om de trodde det borde mordet på den svenske statsministern ha varit en larmsignal. Och då borde inte chefen för Säpos kontraspionage ha lämnat centrala Stockholm och åkt hem och lagt sig ute i sin förortsbostad.

              Tittar vid på den mest övergripande frågan om det fanns ett militärt hot mot Sverige från Sovjetunionens sida skulle jag vilja svara kort så här – och det här är riktat till de frågor Zombie ställer: det rådde ett kallt krig som förvisso var högst verkligt och där det fanns en påtaglig risk för att det skulle kunna övergå i ett hett krig, ett tredje världskrig. Sannolikheten var i så fall stor att det skulle utkämpas med kärnvapen. Konsekvenserna för Europa, inte minst Sverige, skulle i så fall bli förödande. Självklart var det också tänkbart att det kriget i alla fall till en början skulle utspelas med konventionella medel som invasioner av strategiskt viktiga territorier eller att små staters regeringar pressades att gå med på att den ena eller andra sidan upplät mark, vatten och luftrum för militära ändamål, till exempel avskjutning av kärnvapen.

              Det var ju hot av det slaget som hade fått Olof Palme att några år före sin död ägna sig åt att leda Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, vanligen kallad Palmekommissionen.
              Inte minst för att USA hade ett ekonomiskt, geopolitiskt och militärt övertag var Sovjetledarna mycket välvilligt inställda till de nedrustningsförlag som Palme kämpade för. Och på motsvarande sätt uppfattades Palmes agerande hos de styrande i Washington som negativt för USA:s intressen.

              Som jag ser det har ingenting kommit fram som pekar på att sovjetledarna hade för avsikt att vare sig starta ett tredje världskrig eller att mer begränsat invadera Sverige och hoppas komma undan med det. Att det fanns militära planer på sovjetisk sida för en tänkbar storkonflikt med NATO och att dessa planer innefattade militära åtgärder riktade mot svenska intressen, inklusive regelrätt invasion, är klart. Den sortens planering är ju vad militärer förväntas hålla på med. Och ur sovjetisk synvinkel var Sverige, trots Palmes diplomatiska insatser, en del av NATO-blocket och kunde förväntas agera som det i händelse av en storkonflikt.

              Sveriges hemliga och långtgående samarbete med NATO skildras detaljerat i Mikael Holmströms standardverk på området, Den dolda alliansen. Jag behöver knappast gå in mer på det.

              Hur såg det då ut i svenska militärers huvuden? Den frågan diskuterar jag en del i min bok Konspiration Olof Palme, särskilt i kapitlet Det nästan otänkbara.

              Kommendörkapten Hans von Hofsten var vid tiden för Palmemordet en av de mest framträdande debattörerna när det gällde svensk säkerhetspolitik. I januari 1986 fick han in två debattartiklar i Dagens Nyheter. I den andra artikeln, ”Sovjetrepubliken Sverige?”, målade han upp en bild av hur det svenska försvaret konsekvent nedrustades samtidigt som Sovjetunionen genomförde ”uppenbara förberedelser för ett överraskande anfall”.

              Hans artiklar i Dagens Nyheter var bara en del av en formlig kampanj som han ägnade sig åt vid den här tidpunkten.

              Veckorna före mordet höll von Hofsten ett antal föredrag med detta tema på möten som arrangerats av en organisation en bit ut på högerkanten, Friheten i Sverige. Inför ett sådant möte som hölls i Skellefteå den 31 januari under rubriken ”Den blåögda Sovjetrepubliken Sverige” gjorde hemvärnsmän i uniform reklam för arrangemanget. Deras medverkan kom senare att uppmärksammas i en kritisk interpellation i riksdagen. Och i ett referat från ett liknande möte som von Hofsten genomförde den 17 februari, mindre än två veckor före Palmemordet, heter det att talaren varnade för att det fanns 4 000 sovjetiska sabotagetränade soldater i ”spetsnazförband” som var färdiga att sättas in i ett anfall mot Sverige. ”Vi vet att Öst kartlägger militära bostadsförhållanden”, hade von Hofsten betonat för sina åhörare. Det vill säga: fienden förberedde sig för att mörda svenska militärer i deras hem.

              Och lite längre fram i kapitlet:

              Hans von Hofsten var verkligen inte ensam om sitt synsätt. Några månader före mordet, den 10 november 1985, intervjuas tolv marinofficerare i Svenska Dagbladet och anklagar Olof Palme för att inte ta det sovjetiska ubåtshotet på allvar. En av de intervjuade officerarna säger: ”Jag litar inte på Olof Palme, men på regeringen.”

              I kapitlet refererar jag också ett avsnitt i Mikael Holmströms tidigare nämnda bok Den dolda alliansen:

              Där berättar han om att viceamiral Per Rudberg, pensionerad svensk marinchef, på morgonen den 1 mars ringer till överbefälhavare Lennart Ljung och säger: ”Om det behövs är jag klar.”

              Enligt Holmström är innebörden fullständigt begriplig för ÖB Ljung. Det betyder att Rudberg med omedelbar verkan kan bege sig till USA. Om det inträffade något som gjorde att Sverige hamnade i ”gråzonen mellan fred och krig” skulle marinchefen lämna landet och anmäla sig på plats hos den militära ledningen i ett av två NATO-länder – antingen Storbritannien eller USA. Per Rudberg var nyligen pensionerad, men den här delen av sitt gamla uppdrag hade han alltså kvar.

              Rudberg avled 2010 och Holmströms bok kom ut 2011. Men Holmström hade hunnit intervjua amiralen innan denne avled. Och då hade Rudberg gett sin version av varför han kontaktade ÖB efter Palmemordet:
              ”Det kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd. Det kunde vara början på en attack mot Sverige helt enkelt, eller initierat av någon ytterlighetsorganisation som ville störta det svenska samhället.”
              Rudberg berättar för Holmström att han alltid hade en resväska ”halvt packad” för sådana här situationer. Och om han skulle behöva ge sig iväg fanns olika alternativ. Han kunde ta ett reguljärflyg eller få transport med ett militärplan. Och slutligen hade han också tillgång till ett civilt affärsjetflygplan.

              Holmström frågar vart Rudberg skulle ha åkt efter Palmemordet om det behövts. Rudberg svarar att USA ”var det mest naturliga”. Han skulle ha begett sig till svenska ambassaden i Washington.
              Men Rudberg berättar för Holmström att han fick svaret av ÖB Ljung: ”Vi håller an och ser hur det går.” Det vill säga: ÖB gjorde en första bedömning och kom fram till att det i och för sig var möjligt att mordet på Palme kanske motiverade att Rudberg tog ett plan över Atlanten. Men det kunde tänkas att det inte skulle behövas och att det fanns tid att vänta.

              Det här ger bilden av att svenska militärer som von Hofsten föreställde sig att Sverige befann sig i ett skarpt läge med en högst tänkbar invasion från Sovjet som kanske skulle föregås av en mordvåg utförd av spetsnazförband som tagit sig in i Sverige. Det ger också bilden av att de allra högst placerade svenska militärerna föreställde sig att mordet på Palme kunde ha en storpolitisk bakgrund av något slag och att det kanske var lämpligt med en snabb resa till USA för att stämma av hur situationen borde hanteras.

              Och mot den bakgrunden menar jag att Tore Forsbergs sätt att agera under mordkvällen framstår som lite egendomligt passivt.

              1. ”… Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs , förringas eller t.o.m. förlöjligas av statsminister och utrikesminister på ett sätt, som helt enkelt inte kan tolkas på annat sätt än att de egentligen inte tror eller kanske snarare, inte vill tro på rapporterna från ÖB….”
                Ett utdrag från debattartikel, publicerad SvD 1985- 03-11, undertecknad av tolv marinofficerare under ledning av kommendörkapten Hans von Hofsten.
                (Källa: boken ”Ur skuggan av Olof Palme” sid, 56-57, författare Ingvar Carlsson)

                1. Kim:

                  Detta med de tolv officerarnas debattartikel är en återkommande felaktighet. Gunnar presenterar saken på rätt sätt i sina bokutdrag ovan. Ingvar Carlsson gör det inte.

                  Det var alltså inte så att tolv marinofficerare gemensamt gick ut och bildade front mot regeringen, vilket onekligen hade varit anmärkningsvärt.

                  Vad som hände var att en osedvanligt frispråkig marinofficerare, kommendörkapten Hans von Hofsten, intervjuades i november 1985 i DN. Han talade bl a om sin egen roll i ubåtsjakten och yttrade kritik mot att regeringen inte tillåtit militären agera med alla medel, samt sade att myndigheterna inte hade givit offentlighet åt ett antal kända ubåtskränkningar. Detta väckte förstås uppmärksamhet.

                  SvD följde strax därefter upp med att intervjua ”ett stort antal” marinofficerare, varav tolv namngivna personer (officerare på mellan- och halvhög nivå) som kort svarade på frågor i en artikel. De tolv lade fram olika former av kritik mot regeringens ubåts- eller försvarspolitik, framför allt mot bristande anslag och oviljan att medge antalet kränkningar. Några sade, i olika ordalag, att de inte kände att regeringen uppträdde pålitligt i denna fråga.

                  Palme avböjde möjligheten att gå i svaromål och sade enligt DN att militärerna fick föra den debatten själva, för egen del litade han nämligen på den information han fick från ÖB. Han klagade dock på att han hade felciterats av von Hofsten vid ett tillfälle, vilket denne medgav (utan därmed att backa från sin kritik).

                  Till detta kommer diverse artiklar och ledartexter i annan press som kommenterade debatten. Von Hofsten fortsatte sedan driva ubåtsfrågan både före och efter Palmes död.

                  Om du har DN och SvD på nätet kan du logga in och leta upp artiklarna själv i arkiven.

              2. Hej Gunnar,
                Ja, Sveriges beredskap samt samordning mellan olika militära och icke-militära myndigheter var denna februarinatt år 1986 klart bristfällig. Bland annat fick den officer som hade beredskapen på försvarsstaben besked att mordet skett från Sveriges militärattaché i Washington (sic!) omkring klockan 01.15 dvs. ungefär 2 timmar efter själva händelsen (ljudfilen av själva samtalet publicerades nyligen ibland annat i avsnitt 312 av Palmemordet).
                Men jag vet inte om det går att dra din slutsats att ”Tore Forsbergs sätt att agera under mordkvällen framstår som lite egendomligt passivt”. Det framgår av frisläppta handlingar att Forsberg så fort han nåtts av beskedet om Palmemordet tog kontakt med Säpo-jouren och han även sedan han anlänt till bostaden i Enskede hade ett flertal telefonkontakter med ”huvudkontoret”. Hade Säpos operativa jour/ledning önskat att Forsberg skulle inställa sig per omgående hade han självklart gjort detta.
                I en sådan här situation – liksom i krig – gäller det också att hushålla med sina resurser. Någon behöver också kunna analysera läget med utvilade ögon när bilden klarnat. Huruvida Forsberg uppträde ”egendomligt passivt” är därför svårbedömt.

              3. Tore Forsberg

                En kanske dramatisk förklaring kan vara att han trots hotbilden från Sovjet visste att de inte låg bakom attentatet. Han kanske visste varför Palme mördats och av vem. Om mordet nu har förankring inne på SÄPO. Sten Andersson nämner ju i Borgnäs dokumentär att det fanns en grupp inne på SÄPO som spionerade på Palme och påstår att det var personer med långt framskjutna positioner involverade.

                Detta är endast en hypotes.

              4. Gunnar W:

                Vad gäller Tore Forsbergs uppträdande står jag fast vid vad jag skrivit, och Anders Fredric fyller i samma slutsats med lite mer information nedan. För mig framstår det som ett helt rimligt resonemang och jag ser inte att det finns något som talar emot det. Och vad skulle den där passiviteten ha syftat till, om den nu var både egendomlig och avsiktlig?

                Man kan tillägga att det borde ha uppmärksammats om Forsbergs uppträdande hade ansetts märkligt av hans kollegor eller av personer i utredningen. Några sådana signaler har mig veterligt aldrig hörts, och då har ändå snart sagt varenda stockholmsk polismans beteende skärskådats in i minsta detalj – ända ner till den berömda Pepsispyan på Malmskillnadsgatan.

                Vad gäller dina frågor om Sovjet (”…om det fanns ett akut hot om en sovjetisk attack mot Sverige i februari 1986 och, delvis oberoende av det, om befattningshavare i den svenska staten trodde att det fanns ett sådant hot.”) så är de intressanta utifrån hur svensk statsmakt kan ha agerat, och naturligtvis mycket viktiga om man funderar kring en nationalistisk eller högerextrem komplott med formella eller informella band till staten, polisen eller militären.

                Vad gäller den rent objektiva frågan om huruvida det fanns ett akut sovjetiskt hot mot Sverige 1986 så är väl svaret ganska entydigt nej. Kalla krigets åttiotal var spänt i största allmänhet, men ingenting har någonsin framkommit som tyder på att Sovjetunionen det året hade några konkreta krigsplaner, vare sig mot Sverige eller andra länder. Afghanistan undantaget. Det fanns heller ingen seriös sådan rapportering i medierna, och det finns heller ingen information om att NATO gick och oroade sig för ett stundande världskrig. Gorbatjov hade tillträtt två år tidigare och börjat skicka ut begynnande signaler om deeskalation, även om det skulle dröja innan han satte igång på allvar.

                Kan däremot svenska befattningshavare ha haft den uppfattningen, trots att den var grundlös? Tja, det är väl inte uteslutet, men det förefaller högst osannolikt. Staten som sådan signalerade ingen ovanlig oro. Det rådde ingen höjd beredskap och vidtogs såvitt bekant inga nödåtgärder vare sig i statsledningen eller från försvaret/militären. Sverige sökte inte heller akuta garantier eller liknande från NATO eller USA, vilket hade varit naturligt om man trodde det fanns ens en mindre chans för ett överraskande sovjetiskt angrepp. Inte heller i andra länder märktes någon sådan ovanlig oro.

                Detta utesluter dock inte att enskilda personer eller grupper inom staten kan haft olika former av säkerhetspolitiska vanföreställningar, eller ha upplevt att Palme personligen utgjorde en risk för statens säkerhet (oavsett sovjetiska krigsplaner). Jag tror i och för sig att man allmänt överskattar de upproriska tongångarna i t ex marinen såhär i efterhand. Särskilt bland lite yngre människor tycker jag mig se att man genom selektiv läsning skaffar sig en bild av ett Åttiotalssverige där det bubblade av missnöje i barackerna och försvarssektorn var full av mordlystna högerextremister och Stay Behind-agenter och marinofficerare och bridgespelande Täbybor och gud vet vad. Så var det ju inte.

                Att konservativa militärer är sura för att de får för låga anslag och tycker att regeringen är ett gäng pacifistiska vänstertomtar, det är ju inte ovanligt vare sig i Sverige eller andra länder. Men steget därifrån till aktiv eller ens passiv olydnad är rätt långt. Steget till att gripa till våld mot rikets ledning är oerhört långt. Man kan konstatera att det inte finns några kända exempel på svenska högre militärer som vid den här tiden avskedades på politiska grunder eller befanns insyltade i kupplaner eller illegal kårverksamhet eller liknande, alltså sådant som är typiskt för länder där den civil-militära relationen är på väg att bryta samman. Tvärtom framstod Sverige som nästan bedövande stabilt.

                Men, ändå: ju mindre och ju mer inofficiell man tänker sig att de inblandades skara är, desto större effekt kan naturligtvis enskilda haveristers personlighetsdrag och vanföreställningar få. Kan en förbittrad, extremistisk militär eller polis ha fått syn på Palme och bestämt sig för att skjuta? Visst. Kan en liten grupp poliser eller militärer ha svurit sig samman över en blöt middag eller i något privat sällskap, och sedan gripit tillfället när det gavs? Förmodligen. Men det återstår att bevisa det, eller, menar jag, ens trovärdiga bra indicier på saken. Tills vidare förblir det en möjlighet bland tusen.

                Till saken hör dock att den typen av konspirationer egentligen inte behöver ett akut sovjetiskt hot för att realiseras. Det räcker med obalanserade, extrema personer – sådana hittar snart sina egna hot, oavsett det objektiva läget.

                En ytterligare möjlighet är dessutom det så kallade ”landsförrädarspåret”, dvs att det skulle ha funnits konkreta (men för allmänheten än idag okända) tecken på att Palme faktiskt höll på att sälja ut Sverige till Sovjetunionen. En sådan sak skulle naturligtvis kunna motivera till extrem illegal handling, om personer med kännedom om saken upplevde att alla legala vägar var stängda. De behöver inte ens ha varit särskilt extrema. Men även detta är ju fullkomligt hypotetiskt och jag har aldrig sett något som pekat i den riktningen. Som med de flesta sådana här spår tycker jag man gör debatten en otjänst om man lägger fram den fantasieggande möjligheten först och börjar leta efter bevis sen.

                Att ÖB Lennart Ljung m fl funderade i termer av statskupper och angrepp omedelbart EFTER Palmemordet är inte ett bevis på att det rådde en sådan stämning allmänt i landet eller inom militären FÖRE mordet. Tvärtom är det väl naturligt för landets tyngsta säkerhetsmyndigheter att reflektera över worst case-scenarier när statsministern plötsligt och oväntat mördas. Det kan ju också konstateras att Ljung inte verkade tro tillräckligt på scenariot ens när statsministern just skjutits ihjäl för att faktiskt sätta beredskapsplanerna i verket. Istället lät man polisen sköta saken som den mordutredning det var, vilket faktiskt också är vad Tore Forsberg gjorde.

              5. Gunnar, med denna bakgrund så är det högst troligt att en hög befattningshavare genast begett sig till sin krigsuppehållsplats vid en befarad statskupp. De kunde inte veta om mordet var inledningen på en invasion(kuppförsvaret övades regelbundet på 80-talet och det fanns till och med stående snabbinsatsförband som Smålandsbrigaden.
                Därmed är dessa redogörelser med Rose, att Tore åkte hem mfl rena villospår och sanningen återstår att finna.

                1. Nisse:

                  Kan du nämna någon enda svensk högre befattningshavare, eller ens medborgare, som begav sig till en krigsuppehållsplats så snart han/hon fått reda på att Palme var mördad 1 mars 1986? Annars framstår nämligen Tore F:s val att inte göra detta inte som särskilt anmärkningsvärt.

                  1. Hur ska jag kunna veta vad höga militärer och andra befattningshavare agerade? Frågan är hur den högsta ledningen agerade. Jag hoppas att relevanta larmlistor genomgicks med korrekta beslut.
                    Men kanske Säpo hade sådan bra kontroll på ryssarna så de helt enkelt direkt kunde avfärda dom. Men då borde åtminstone höga chefer genomfört ett möte och diskuterat detta på mordnatten. Kanske ÖB stod näst på tur osv om det var starten på en invasion.

              6. Man bortser lätt från den underrättelseinformation som de svenska myndigheterna hade tillgång till vid tidpunkten för mordet. Vi kan utgå ifrån att man kontinuerligt, troligen på daglig basis, följde utvecklingen i omvärlden. Med hjälp av signalspaning, sitt eget agentnät och partnertjänsterna utomlands fick man sannolikt detaljerade rapporter om säkerhetsläget när det gällde Sovjetunionen. Jag förmodar också att man inom Nato hade rätt bra koll på bland annat spetsnazförbandens aktiviteter. Dessa uppgifter torde även Sverige ha haft tillgång till.
                Mot den bakgrunden kan jag tänka mig att mordet på Olof Palme kom som en blixt från klar himmel i underrättelsevärlden. Att ingen underrättelseinformation eller förvarning skulle ha förekommit om ryssarna låg bakom mordet tedde sig säkerligen som något fullkomligt osannolikt.
                Det här bör man ha med i bilden när man ska försöka bedöma svenska nyckelpersoners reaktioner när de fick vetskap om mordet. När det gäller Tore Forsberg menar jag också att han gjorde vad som ankom på honom.

            3. Om jag förstår dig rätt, Madam, är din tankegång att mordnattens insatser i jakten på den som sköt Olof Palme i första hand leddes av Stockholmspolisen och att Säpo under dessa timmar så att säga höll sig i baksätet för att eventuellt gå in med större insatser när bilden klarnade. Och jag tolkar dig också som att du själv anser att det var helt i sin ordning.

              Vad som var i sin ordning kan förstås diskuteras. Men jag anser att din beskrivning inte ger en riktig bild av vad som faktiskt försiggick.

              Du skriver alltså så här apropå Tore Forsberg:

              ”Vad gäller Tore F och hans uteblivna närvaro på polishuset vid mordnatten, jag håller inte med där. Det var förstås självklart att han skulle ringa in och kolla. Men om han inte har någon relevant information att ge, inte vet hur man utreder ett mord och själva utredningen är på stadiet ”polisen åker runt i centrala Stockholm och letar efter en medellång man i mörka kläder”, vad kan han som chef för kontraspionaget – en verksamhet som är väsensskild från mordroteln – bidra med då, under dessa tidiga timmar?”

              Säpo hade ju ingen mordrotel så jag förstår att du syftar på Stockholmspolisens våldsrotel. Och det du vill beskriva är att Stockholmspolisen mer eller mindre på egen hand skötte insatserna under mordnatten – medan Säpo i stort sett avvaktade för att se vad som hände.

              Så skulle det ju kunna ha varit.

              Men det var det inte.

              Till att börja med var det ju verkligen inte så att resurserna från våldsroteln mobiliserades med full kraft från Stockholmspolisens ledningscentrals sida.

              Arne Irvell som var spaningschef på just våldsroteln blev faktiskt inte ens inkallad under natten. Han fick i stället läsa i tidningen att Palme var skjuten, något han själv berättade om för juristkommissionen.

              Vad som inte framgår av det nedtecknade samtalet med kommissionen var att det inte handlade om bristande kommunikationer som ledde till att Irvell inte fick informationen från kollegorna – utan om ett medvetet beslut. Lars Borgnäs skriver om saken i sin bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Där (sidan 201) heter det bland annat:

              ”Irvell blev förbannad, berättade han och när han snabbt tagit sig in till arbetsplatsen frågade han varför man inte ringt till honom. Beskedet han fick av sin rotelchef var att man hade tänkt att han skulle kunna komma utvilad och ta itu med jobbet på morgonen.

              Han godtog aldrig den förklaringen, och redan där föddes hans misstro mot vad som höll på att ske.”

              Så långt om Irvell. Nu skulle man förstås kunna tänka sig att det fanns gott om andra kompetenta krafter som sattes in och att spaningarna under mordnatten bedrevs med största möjliga kraft alldeles utan Irvells medverkan.

              Men så var det verkligen inte. Låt oss inledningsvis konstatera att inte heller rikskriminalens våldsrotel, den så kallade riksmordkommissionen, kopplades in under mordnatten – och inte senare heller för den delen.
              Som Juristkommissionen krasst konstaterade i sin andra delrapport (SOU 1987:72, sid 51) om utredningen under Holmér: ”Ingen av personalen vid rikskriminalsektionens våldsrotel (populärt kallad riksmordkommissionen) deltog i utredningsarbetet, utom chefen för roteln som under en kortare tid arbetade bl.a. med att lägga upp sektionens registrering.”

              Men tillbaka till mordnatten. En annan kompetent instans när det gällde att gå in och utreda våldsbrott var Stockholmspolisens krimjour som – vilket framgår av namnet – fanns till hands dygnet runt, sju dagar i veckan.

              Krimjouren ingick inte i styrkan på Stockholmspolisens ledningscentral utan arbetade i egna lokaler. Som framgår av bröderna Poutiainens detaljerade genomgång av spaningsinsatserna under mordnatten i boken Inuti labyrinten gjorde poliser på krimjouren från sitt håll vad de kunde för att få igång brådskande spaningsåtgärder. Bland annat skickade de ut signalementsuppgifter på gärningsmannen till taxi och Storstockholms lokaltrafik. På krimjouren föreställde man sig nämligen att en sådan åtgärd möjligen kunde ha glömts bort av Stockholmspolisens ledningscentral med tanke på alla andra som hade behövt få information. I själva verket var det värre än så: ledningscentralen hade inte bara missat SL och taxi utan hade också missat/avstått från att sända ut information som verkligen nådde alla tjänstgörande poliser i Stockholm.

              En sak som krimjouren dock fick klart för sig tidigt var att inget rikslarm gått ut – alltså ett larm till landets övriga polisdistrikt. Vakthavande inspektören på krimjouren Harry Hedlund berättade för juristkommissionen om hur han formligen tjatat på ledningscentralen om att ett rikslarm måste sändas. Men det tog ända till klockan 2.05, omkring 2 timmar och 45 minuter efter mordet, innan det skedde. (Se Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 198-202.)

              Det ser helt enkelt ut som om de ansvariga på Stockholmspolisens ledningscentral inte gjorde sitt jobb.

              Ett antal poliser deltog förvisso i spaningar på stan under timmarna efter mordet, men den intressanta frågan är om alla tillgängliga resurser utnyttjades och om de fick den ledning de behövde.

              Svaret tycks vara nej. Bröderna Poutiainen går igenom denna centrala fråga på olika sätt i sin bok. Ett särskilt intressant avsnitt har rubriken ”Var den löpande verksamheten i ledningscentralen viktigare än statsministermordet?” (Sid 236-238)

              Där framgår till exempel den anmärkningsvärda fördelningen av resurser när det gäller polispatruller under de första 40 minuterna efter skottlossningen. Under tiden fram till midnatt registrerades i polisens dataanläggning att 14 patruller började arbeta med mordspaningarna. Under samma period sattes 15 patruller in på annan verksamhet som lägenhetsbråk, stölder och trafikbrott. Det vill säga: fler patruller sattes in på vad som i sammanhanget framstår som småbrott än de som sattes in på mordet på statsministern.

              Men inte ens dessa trista siffror speglar hela sanningen. Inom Stockholmspolisen var vid tidpunkten för mordet omkring 70 patruller i tjänst. Merparten av dem var alltså inte insatta på vare sig statsministermordet eller något annat.

              Lika illa var det med antalet radiooperatörer på ledningscentralen som fick i uppdrag att ägna sig åt Palmemordet. Som framgår i Poutiainens bok (se sid 171 och sid 237) fanns det minst tio radiooperatörer i tjänst på ledningscentralen vid tiden för mordet. Men bara två (!) av dessa operatörer avdelades för att hantera jakten på statsministerns mördare.

              Juristkommissionen beskrev den bristfälliga polisinsatsen så här:

              ”Enligt vår mening går det inte att komma ifrån, om man ser till helheten av den verksamhet vid polismyndigheten i Stockholm som vi nu har redogjort för, att samordningen och ledningen av verksamheten under mordnatten brast pâ viktiga punkter. Ansträngningarna att finna och gripa gärningsmannen saknade systematik och fast ledning, alla tillgängliga resurser blev inte utnyttjade, information om mordet och om den verksamhet som bedrevs nådde inte ut till personalen, rikslarm sändes ut först med början efter kl. 02.00, i och för sig närliggande åtgärder för avspärrning och för kontroll av fordon m.m. blev inte vidtagna.” (Juristkommissionens första delrapport, SOU 1987:14 sid 64.)

              Nu är det förstås möjligt att tänka sig att cheferna på Säpo, inklusive Tore Forsberg, (felaktigt) föreställde sig att mördarjakten bedrevs på bästa sätt av den öppna polisen – och att det därför var bäst att Säpo i stort sett tog det lugnt och avvaktade till lördagsmorgonen med att gå igång med de egna insatser som eventuellt kunde behövas. Det låter kanske lite slött, men det skulle ju kunna vara sant – eller?

              Frågan om ett sådant agerande skulle ha varit slött eller inte är dock akademisk visar det sig, för nu var det inte så Säpo agerade. Tvärtom var säkerhetspolisen av allt att döma en högst aktiv kraft under mordnatten. Den chef på Säpo som hade beredskap, polisintendenten Alf Karlsson, gick själv i tjänst klockan 00.05. Han beordrade också en kommissarie som hade beredskap att börja tjänstgöra. Tidigt under natten gick också säpochefen Sven-Åke Hjälmroth och andra höga beslutsfattare inom organisationen (P-G Näss, Sture Höglund och Christer Ekberg) i tjänst. Samma sak gjorde ett okänt antal övriga säpoanställda. Saken finns kortfattat beskriven i Juristkommissionens första delrapport.

              Frågan är bara vad chefer och annan personal på Säpo sysslade med under mordnatten. Och där finns det, visar det sig, inte så mycket material att tillgå.

              Bröderna Poutiainen gjorde ändå ett starkt försök att få grepp om den saken i ett särskilt kapitel i Inuti labyrinten. (Var fanns Säpo under mordnatten, sid 477-502.)

              Inledningsvis noterar bröderna P att det fanns en del anmärkningsvärda tecken på passivitet från Säpo. De refererar bland annat en av Palmes Säpolivvakter, John-Erik Hahne, som ansåg att hans egen arbetsgivare under natten visade ett bristande intresse för mordet. Sedan Hahne på annat sätt fått veta vad som hänt hade han ringt till Säpos ledningscentral och fått en oengagerad bekräftelse med innebörden att ”statsministern var visst skjuten”.

              Det kan låta slappt. Men passiviteten från Säpo var skenbar, eller åtminstone begränsad till vissa befattningshavare. Poutiainens konstaterar att ”det formligen kryllade av säkerhetspoliser i Stockholmspolisens ledningscentral” under mordnatten. De citerar bland annat kommissarie Rolf Fredriksson som var teknisk chef på ledningscentralen och som berättar att ”det var en massa folk från Säpo där”.

              Nu finns det förvisso uppgifter från olika chefer på Säpo om att deras organisation höll sig i bakgrunden och lät Stockholmspolisen sköta spaningarna, precis som du uppfattat saken, Madam. Men som Poutiainens visar finns det tydliga motsägelser och obesvarade frågor här. Till exempel hävdade Alf Karlsson att han aldrig besökte Stockholmspolisens ledningscentral under mordnatten medan Säpokommissarien Christer Granqvist – som ju förekommer i Cosi fan tutte-materialet – uppgav att Karlsson i ett tidigt skede begav sig till ledningscentralen och fungerade som Säpos förbindelseman där. Granqvists uppgifter om Alf Karlssons roll bekräftades för övrigt av biträdande länspolismästaren Gösta Welander som själv under en stor del av natten befann sig på ledningscentralen.

              Det finns ytterligare motsägelsefulla uppgifter från olika säpochefer om vad de ägnade sig åt vid olika tidpunkter, de intresserade uppmanas att gå till Poutiainens bok.

              Ännu en sak kan vara värd att nämna i sammanhanget. Och det är en uppgift i en artikel av Leif Brännström i Expressen från den 1 mars, dagen efter mordet. Han skriver att det hölls ett förhör med Lisbeth på Sabbatsbergs sjukhus och tillägger:

              ”En av kopiorna av förhöret med Lisbeth Palme gick i natt direkt till säkerhetspolisens ledningsgrupp i stora högkvarteret på Polhemsgatan 30. Förhöret hemligstämplades.”

              Bröderna Poutiainen försökte få upp förhöret från Säpo men fick beskedet att någon sådan handling inte fanns. De begärde ut handlingen även från Palmeutredningen och fick då ett kryptiskt avslag från Tommy Lindström med motiveringen:

              ”Som svar på Er skrivelse får rikskriminalen meddela att icke allmänna handlingar inte faller under offentlighetsprincipen.”

              Mycket pekar på att det gick uppgifter till Säpo från kommissarien Lars Christianson som varit på Sabbatsberg och träffat Lisbeth – och som därefter begav sig till ledningscentralen för någon sorts avrapportering.

              Om Christianson under mordnatten upprättade någon sorts skriftlig dokumentation om vad han fått erfara från Lisbeth så är den inte känd. Eftersom han som erfaren polis borde ha tecknat ned vad han varit med om är det en rimlig hypotes att det var hans nedskrivna uppgifter som Säpo tog hand om.

              Vad Christianson själv gjorde under mordnatten sedan han varit på Sabbatsberg och rapporterat av på ledningscentralen är höljt i dunkel. Han tycks i vilket fall ha hållit sig borta från Stockholmspolisens ledningscentral.

              Bröderna Poutiainen talade med Christianson vid tre tillfällen. De skriver i Inuti labyrinten sid 422:

              ”Christianson hade (vid alla våra tre telefonsamtal) vägrat att kommentera de uppgifter han fick av Lisbet. De hade lämnats i förtroende och var därmed konfidentiella. Det var bara spaningsledningen som kunde lösa hans tystnadsplikt i detta avseende menade han.”

              Jag talade själv med Christianson i början av 1990. Han svarade på några enkla frågor, men när jag ville att han skulle utveckla vad han varit med om under mordnatten satte han stopp. Innebörden var att han var stolt över sina insatser men att han för sin del kände sig bunden av tystnadsplikt och därför inte kunde prata om saken. Jag blev lite förvånad och tyckte då att han lät lite mer dramatisk än situationen krävde. Vid det laget hade det ju trots allt hållits en rättegång om Palmemordet och det fanns en offentligt redovisad version av vad Lisbeth Palme hade varit med om. Så vad kunde det vara som var så känsligt? Det fick jag inte veta. (För mer information om Christianson, se Poutiainen sid 410-425 och min bok Huvudet på en påle, sid 401-405, 411-413.)

              För att sammanfatta: det mesta pekar på att Säpo spelade en aktiv roll under mordnatten – inte minst på Stockholmspolisens ledningscentral. Och kanske den rollen var så aktiv att Stockholmspolisens insatser helt enkelt kom att begränsas.

              Mot den bakgrunden är det, menar jag, intressant att fråga sig varför Tore Forsberg som redan var i tjänst vid tiden för mordet snabbt avslutade sin tjänstgöring och åkte hem medan en rad av hans kollegor, inklusive de högsta säpocheferna, tog sig in till polishuset mitt i natten för att börja jobba.

              Jag kan tillägga att jag inte har någon hypotes om vad som ledde till att Forsberg avstod från att ansluta till kollegorna. Men med tanke på den hemliga operation han deltog i under mordkvällen och med tanke på Säpos oklara men uppenbarligen högst aktiva roll under natten menar jag att frågan om Forsbergs agerande är fortsatt befogad – på samma sätt som frågan om Säpos agerande som helhet är det.

              1. Gunnar W:

                Informativt och intressant, som alltid, tack! Men min poäng är egentligen mycket enklare.

                Att utredningen missköttes och att det rådde stor förvirring under mordnatten råder det numera inget tvivel om. Men helt oavsett hur utredningen sköttes, eller hur Tore Forsberg förmodade att den skulle skötas, är det inte orimligt att han efter midnatt (och kanske några glas) åkte hem för att sova ut. Det blir ju en morgondag också, som man brukar säga, och varken han eller övriga organisationen verkar ju ha menat att hans personliga deltagande var efterfrågat. Alf K och andra jourhavande kunde säkert skaka fram eventuella behövliga uppgifter om utländska agenter, utan att högste kontraspionagechefen nödvändigvis behövde vara fysiskt i rummet. Och kunde de inte det, ja, då hade man väl ringt in honom och då hade han säkert kommit.

                Som läget ser ut verkar Forsberg ha agerat på ett sätt som, oavsett om det var optimalt eller inte, ingen inblandad höjde på ögonbrynen över. Till dess att något dyker upp som visar att t ex andra SÄPO-chefer eller poliser tyckte det var chockerande att just han inte inställde sig just då, betraktar jag detta som en ickesak.

                1. Madam,
                  det är svårt att komma vidare så hemskt långt eftersom Säpos verksamhet under mordnatten fortfarande i allt väsentligt döljer sig bakom sekretess. Vi vet alltså inte vilka säpochefers ögonbryn som höjdes och av vilka orsaker. Att en del dessa ögonbryn verkligen åkte upp en bit i samband med statsministerns död får vi väl förmoda. Det var ju en extraordinär händelse som borde tolkas som direkt kopplad till rikets säkerhet – och därmed till deras egna ansvarsområden.

                  Det vill säga: redan från början fanns det väl all anledning att tro att cheferna på Säpo skulle få svara på åtskilliga skarpa frågor om varför de inte sett till att Palme hade det skydd han behövde.

                  Och vi vet ju också att Säpo verkligen fick mycket kritik för otillräckliga skyddsåtgärder när det gällde statsministern. Ett exempel på den kritiken var landshövding Gösta Gunnarssons rapport om säkerhetsskyddet för Palme. Gunnarssons poäng var att Palme visserligen hade låtit bli att förse sig med livvaktsskydd under biobesöket men att han kanske skulle ha handlat annorlunda om han fått kunskap om den hotbild mot honom som Gunnarsson menade fanns från PKK.

                  I väsentlig utsträckning var Gunnarssons kritik av Säpo lik den som fördes fram av Ebbe Carlsson – att Säpo inte skyddat Palme mot PKK. Skillnaden var att Gunnarsson uttalade sig som statlig utredare.

                  Det intressanta i den här diskussionen är väl inte om det fanns ett verkligt hot mot Palme från PKK (jag tror inte det) utan att det redan under mordnatten måste ha framstått som klart för cheferna inom Säpo att de skulle kunna ställas till svars för att inte ha skyddat statsministern tillräckligt. Mot den bakgrunden var det, som jag ser det, föga överraskande att rätt omfattande aktiviteter från Säpo drog igång tämligen direkt. Här gällde det att skaffa kontroll över ett känsligt läge.

                  Och i det sammanhanget borde en av de första målsättningarna ha varit att samla in så mycket fakta som möjligt om allt som kunde tänkas beröra mordet.

                  Nu vet vi alltså att en av cheferna på Säpo, Tore Forsberg, själv befunnit sig i tjänst under hemliga former bara några kvarter från mordplatsen. Enligt min mening skulle det därför ha varit tämligen självklart att han skulle inställa sig på polishuset för att svara på alla tänkbara frågor.

                  Invändningen som du reser, Madam, att det vore hänsynsfullt att låta honom få åka hem och sova tycker jag väger lätt. Det tycks ju som om han just kommit till Embassy Club – och förmodligen planerat att fortsätta med sin hemliga operation ett tag – när han fick besked om mordet.

                  I vilket fall: den 10 mars 1986 meddelade Sven-Åke Hjälmroth spaningsledningen att ingen från Säpo hade varit i aktion ute på stan under mordnatten och att följaktligen inte heller några säpo-operatörer med walkie-talkies hade rört sig i kvarteren runt Dekorima.

                  Det där låter ju inte precis som om Hjälmroth vetat om att Forsberg varit ute på en hemlig operation men att det hade bedömts som att han gjorde bäst i att åka hem.

                  Samtidigt finns det väl inga skäl att tro att Forsberg helt fräckt gått bakom Hjälmroths rygg och fortsatt att hålla tyst inför denne i tio dagar efter mordet. Något sådant borde ha kommit fram senare och lett till kännbara konsekvenser för Forsberg. En rimligare tolkning är väl att Hjälmroth var selektiv med vad han talade öppet om i en så relativt stor krets som Holmérs spaningsledning.

                  Du, Madam, skriver att du tills vidare inte vill tro att andra säpochefer skulle ha tyckt att det var chockerande att Forsberg lät bli att dyka upp på högkvarteret. Jag har inga problem med att hålla med dig där. Förmodligen var Forsbergs agerande, både hans hemliga operation och hans hemresa efter mordet, väl avstämda med den övriga ledningen för Säpo. En naturlig gissning är, tänker jag, att operationen var så känslig att det var enklast om Forsberg höll sig undan så att det inte skulle bli onödigt skvaller inom säkerhetspolisen.

                  Och i så fall: vad kunde vara så känsligt att det övertrumfade utredandet av ett statsministermord?

                  1. En minst lika naturlig gissning är att Tore Forsbergs närvaro helt enkelt inte bedömdes som nödvändig under mordnatten. Och då utan att det fanns några baktankar hos cheferna med hans frånvaro. Det är i alla fall min givna utgångspunkt tills något annat framkommit.

                  2. Hej Gunnar,

                    Nja, nu tycker jag att du är lite väl konspiratorisk. Säpo kan säkert haft ett stort behov av att skademinimera – de var de som hade haft ansvar för Palmes säkerhet – men huruvida Säpo redan på mordnatten också var i behov av att mörklägga någon typ av delaktighet är funderingar på en helt annan nivå. Men utöver skademinimering tror jag att Säpo under mordnatten framför allt ägnade sig åt det som brukar benämnas ”inre spaning” av bland annat de vid tidpunkten mycket aktuella uppslagen Ustasja och PKK, och detta var inget som Tore Forsberg hade någon kompetens kring.

                    Nu till något mer lättsamt som rör skyddet av en senare statsminister. Med anledning av att skyddet kring vår nuvarande statsminister enligt massmediauppgifter idag har ifrågasatts kan jag nämna en incident som rör den tidigare stadsministern Göran Persson.

                    Jag har ett fritidshus i mellersta Sörmland och någon gång i juli månad år 2004 skulle vi få besök. Besöket anlände med tåg till Hälleforsnäs station och istället för att åka raka vägen till fritidshuset valde jag att göra en mindre sightseeing per bil. Utöver att Hälleforsnäs har ett bruksmuseum samt är en gammal bandymetropol är det även omskrivet i några av Liza Marklunds böcker. Vidare ligger statsministerns rekreationsbostad Harpsund relativt nära.

                    Från Hälleforsnäs kan man åka till Harpsund genom att köra mot Granhed och då passerar man i närheten av det torp som i Marklunds böcker kallas ”Lyckebo” (där Annika Bengtzons mormor bor om jag minns rätt). Alltnog, framme i Granhed tar man vänster och har några kilometer kvar till Harpsund. Man åker nu på en mycket vacker men relativt smal och slingrande sörmländsk väg och kommer efter någon kilometer ha en strålande vy över både Harpsund och Harpsundssjön. Vi kom alltså denna väg.

                    I en kurva när det var ungefär en kilometer kvar till Harpsund skulle jag precis ta upp handen och säga att ”där borta ligger Harpsund” men det hann jag inte säga utan istället fick jag peka längs vägen och säga ”där kommer Persson hjulande”! Ja, för bakom kurvan mötte vi en cyklande Göran Persson som efter sig på ett avstånd av ca 50 meter hade en ensamt cyklande (sic!) säkerhetsvakt som febrilt verkade försöka få någon typ av kontakt på sin mobiltelefon. Och det var nästan så att jag i min förvåning höll på att köra på Persson; nja, nu överdriver jag lite. Men ungefär 10 månader efter mordet på Anna Lindh bestod statsministerns personskydd av en ensam cyklande säkerhetsvakt på ett avstånd av ca 50 meter. Det normala är väl även att ett personskydd bör bestå av någon typ av bevakning både före och efter skyddsobjektet.

                    Till historien hör också att Persson var relativt nyopererad efter en höftledsoperation och bara några dagar tidigare hade han i intervjuer berättat hur dålig han var och hur ont han hade. Uppenbarligen hade han nu blivit bättre och förklaringen var förmodligen att han till sina säkerhetsvakter hade meddelat att han skulle rehabiliteringsträna lite genom att cykla på ladugårdsbacken vid herrgården eller motsvarande, men nu verkade han alltså ha ”rymt” från sin bevakning (livvakten på cykeln bakom såg allt annat än bekväm ut).

                    Även mer sentida statsministrar än Palme har alltså tagit relativt lätt på sin personliga säkerhet. Och vidare verkar skyddet kring vår nuvarande statsminister Magdalena Andersson vara bristfälligt. Allt detta kanske inte är något att skratta åt, men jag brukar alltid småle när jag minns min spontana replik ”där kommer Persson hjulande” 😊

                    1. Tack Anders Fredric,
                      för din målande beskrivning av Göran Perssons cykeltur. Ja, du har förvisso rätt i att Palmes biobesök inte har varit det enda exemplet på att ledande svenska politiker haft bristfällig eller ingen skyddsbevakning. Men det har nog å andra sidan varit rätt ovanligt med politiker som å ena sidan saknat sådan bevakning och å andra sidan tycks ha varit omgivna av personer med walkie-talkies vilkas uppdrag inte har gått att utreda.

                    2. Hej igen Gunnar,

                      Som du säkert noterat är min huvudtes att Holmér, och förmodligen även Säpo, mer var det man skulle kunna betrakta som ”passiva mörkläggare” (se länk nedan till en tidigare kommentar).

                      Att det denna februarikväll, liksom de flesta andra kvällar både då och nu, förekom mycket skumma aktiviteter i Stockholm får anses klarlagt. Men förmodligen var den absoluta majoriteten av dessa aktiviteter det jag brukar kalla ”brus” (dvs. saker och händelser som inträffat men som inte hade något med mordet att göra) även om en del av detta förmodligen var ”sekretessbelagt brus”.

                      Det framgår också av tillgänglig litteratur (t.ex. Krusell) att läckorna i den öppna polisverksamheten var omfattande, t.ex. uppger Krusell på sid 41 i sin bok att ett 20-tal spanare kopplades bort från utredningen vid samma tillfälle på grund av att de varit oförsiktiga med att sprida detaljer om spaningsarbetet. Man bör därför vara lite försiktig med att övertolka den brist på information som tycks finnas i den öppna polisens dokumentation.

                      https://gunnarwall.wordpress.com/2021/10/11/ola-tunander-vastlig-inblandning-trolig-nar-u-137-gick-pa-grund/#comment-29047

                    3. Anders Fredric,
                      jag ifrågasätter inte att du kan ha rätt när du skriver att man ska vara lite försiktig med att ”övertolka den brist på information som tycks finnas i den öppna polisens dokumentation”. Men du får gärna konkretisera dina tankegångar lite till.

                    4. Hej Gunnar,

                      Jag har varit yrkesverksam inom den privata sektorn i snart 40 år. I ett antal olika roller har jag under dessa år deltagit i 1000-tals olika möten. Det har bland annat varit enkla tekniska möten, olika typer av ledningsgruppsmöten, fackliga möten och möten inom bolagsstyrelser.

                      I dessa sammanhang har det hänt, och händer, att allt som sägs och avhandlas vid till exempel ett möte inte tas till protokollet av olika skäl. Det kan ibland heta ”saken ligger till så här men det kan vi inte ta till protokollet”. I andra sammanhang vill man inte berätta något mycket känsligt vid ett möte med många deltagare utan tar det muntligt efteråt i en mindre krets osv. Jag har emellertid aldrig – vad jag minns – varit med om att det medvetet skrivits osanningar i ett protokoll, men inte alltför sällan kan det som står i ett protokoll eller annan skriftlig dokumentation medvetet vara lite luddigt eller åtminstone mindre klargörande (här avser jag normalt inte rent tekniska frågor utan mer saker som i olika form främst har haft med personer att göra).

                      Min erfarenhet enligt ovan avser alltså ett antal svenska teknikföretag, men för frågor och sammanhang som istället rör rikets säkerhet eller motsvarande är det rimligt att anta att de som skrivit protokoll eller medverkat till att ta fram annan dokumentation har varit ännu mer försiktiga med de skriftliga ”efterlämningarna”. Både Holmér samt delar av Säpo fungerade troligen som ”passiva mörkläggare”; det var deras uppgift att känslig info om ”fel saker” inte spreds, men ”fel saker” behöver inte ha haft något med mordet att göra. Dessutom verkar polisen också initialt varit inställd på att lösa mordet snabbt och då var säkert bedömningen från bland annat Holmér att det inte gjorde något att kunskapen om en del känslig information endast delgivits i muntlig form i en mindre krets.

                      När det därför i ett protokoll från den öppna polisen står ”Ingen säk-personal har varit ute på stan attentatskvällen. Inget bruk av radioapparater” ska man nog ta detta protokollförda uttalande från Hjälmroth med en stor nypa salt. Dessutom är det som står i protokollet inte direkt osant avseende ”Cosi fan tutte”; vad det gäller Forsbergs verksamhet fanns ingen säk-personal ”ute på stan” med radioutrustning/WT. Forsberg verkar ha förberett någon typ av operation i restaurang- och/eller klubbmiljö, och i den mån de hade elektronisk kommunikationsutrustning var den i form av personsökare som alltså endast kunde fungera som mottagare. Jag har tidigare skrivit lite om detta i följande kommentar:

                      https://gunnarwall.wordpress.com/2021/10/29/hemlig-sapo-operation-under-mordnatten-avslojad-efter-35-ar/#comment-29272

                      Nej, det som rörde Forsbergs verksamhet på mordkvällen är med stor sannolikhet s.k. ”brus” (om än mycket hemligt sådant), men riktigt säker kan man i och för sig inte vara.

                      Jag har också noterat att åklagare Krister Petersson försökt få fram mer information om bland annat Stay-behind från Säpo och MUST med flera, men vad jag förstår var det fortfarande efter över 30 år mycket få personer som var villiga att förse åklagaren med relevant information. Detta behöver självklart inte tolkas som att det har funnits någon delaktighet att hemlighålla, utan istället kan det fortfarande vara viktigare att inte avslöja vissa strukturer eller motsvarande än att bistå en åklagare. Är det dessutom strukturer som i någon form fortfarande existerar övertrumfar sekretessen kring detta sannolikt behovet av att lösa ett över 30 år gammalt mord. Det sistnämnda är möjligen att vara lite cyniskt, men både en civil och en militär underrättelsetjänst har att försvara landet här och nu.

                      Det går även att notera den tidigare spaningsledaren Stig Edqvists personliga erfarenhet kring ”hemliga tjänster”. I en intervju du citerar på sid 66 i din bok ”Mordgåtan Olof Palme” heter det så här:

                      ”Jag [dvs. Edqvist, min kommentar] har inga problem med att få information från vare sig Sverige eller andra länders hemliga tjänster. Men den enda slutsatsen jag kan dra är att det aldrig går att vara säker på de uppgifter jag får, att det som sägs är rätt och att jag får allt. Och detta av ett enkelt skäl: jag kan ju inte gå in och kontrollera själv. För att kunna göra det behövde jag beslut om husrannsakan. Så enkelt är det.”

                      Edqvist verkar alltså ha fått en del information men han kunde inte bedöma om innehållet var korrekt och/eller fullständigt. Troligen är detta ungefär samma situation som gällt för Krister Petersson.

          2. Jag sitter och funderar på om Operation Cosi fan tutte i själva verket kan ha varit en övning. Inte en omfattande kuppförsvarsövning men kanske en mindre del av en sådan. Att en eventuell samverkan med FJS prövades.
            ”Efter mordet var fallskärmsjägarna som uppslukade av jorden. Först efter 3-4 veckor berättade en av dem att den militära övningen var sekretessbelagd och att de belagts med yppandeförbud.”
            https://utsikterinsikter.blogg.se/2020/december/hemlig-militarovning-ledde-till-palmes-dod.html
            ”Från utredningens sida önskar man även, enligt samma handling, få information om 11 stycken namngivna personer som varit aktiva som fallskärmsjägare.
            I handlingen understryker åklagaren att också kvalificerat hemligt material efterfrågas i Palmeutredningen, det vill säga topphemligt material av vikt för rikets säkerhet.
            Under de kommande åren skickar skickar åklagaren gång på gång förfrågningar till Säpos arkiv och Militära underrättelsetjänsten MUST om namngivna personer.”
            https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e89Ora/okanda-militarsparet-i-palmeutredningen-fallskarmsjagare
            Vad tror ni, kan det ligga nåt i kuppförsvarsövningsteorin?

            1. Simon A
              Journalisten och författaren Bjarne Moelv har tydligen uppgifter som pekar på en hemlig kupp beredskapsövning i Stockholm city, polis och militär tränade och övade tillsammans. Jag tror att antalet deltagare var begränsat, ett större antal skulle väcka uppseende bland allmänheten.

              1. Kim
                Jag delar den uppfattningen. Jag tror inte heller på ett alltför stort antal deltagare ifall det pågick en övning. Av samma anledning. Räknar man ihop de uppgifter vi har. Tore F och Rose, en övervakande Säpo-grupp, personer ur stay behind (de som Donald F berättat att han sett), kanske också några fallskärmsjägare. Kan det varit dessa som agerat i form av en gruppering från ”motståndarsidan”. Vi hamnar väl då någonstans på 15-20 personer.

            2. Övertygad pm att det ligger en hel del i idén om en kuppförsvarsövning som spårat ur. Det, och endast det, skulle förklara så oerhört mycket när det gäller tidsangivelser och bristen på akuta reaktioner. Faktum är att det skulle räcka med en PÅSTÅDD, dvs inte faktisk, övning för att skapa det kaos som bevisligen uppstod.
              Hypotetiskt samtal till larmcentralen:
              – Hej, Vi avser att göra en kuppförvarsövning då och då. Målet är att komma så nära statsministern som möjligt och eventuellt fingerar ett mord på denne. Så ta det lugnt om ev larm från civilister kommer in!
              Givetvis hänger trovärdigheten helt på VEM som ringer in detta hypotetiska samtal. Dvs underförutsättning att det inte var en faktisk övning, där någon/några tog tillfället i akt och löpte linan fullt ut. Oavsett vilket, torde det vara väl värt att tysta ner för staten.

          3. Varför övervakade Säpo Rose och Tore F? Vad finns dokumenterat om denna övervaknings syfte och omfattning? Stämmer detta så fanns det ännu fler poliser på platsen under mordnatten.

        3. Instämmer, Madam. Det kan också tilläggas att man bör ta flera av Roses uppgifter med ett par skopor salt. Till att börja med finns det skäl att ifrågasätta om hon verkligen minns rätt om tidpunkten då hon och TF fick vetskap om mordet. Jag betvivlar det. Detsamma gäller påståendet om att motståndarsidan skulle ha övervakat det hela. Det låter i så fall som ett kapitalt fiasko för hela operationen. Här behövs helt enkelt mer uppgifter från andra håll innan man far iväg och spekulerar eller ställer en massa konspiratoriska varför-frågor.

          1. Mikael B:

            ”Detsamma gäller påståendet om att motståndarsidan skulle ha övervakat det hela. Det låter i så fall som ett kapitalt fiasko för hela operationen.”

            Jag tycker också det låter konstigt, men hon säger det som om det vore en självklarhet, så det var kanske inget ovanligt. Jag vet inte vilken typ av operationer som skulle kunna äga rum under sådana förhållanden, men jag vet å andra sidan inte mycket om sådan verksamhet alls. En ”operation” kanske inte nödvändigtvis var något James Bond-artat.

            Kanske räknade de i detta fall med att Tore F alltid stod under övervakning, eller att han i alla fall skulle göra det på Embassy? Eller kanske ingick det i planerna att motståndarsidan sannolikt följde efter, men att man skulle försöka vilseleda/utnyttja/iaktta dem på något vis. Eller kanske spelade det ingen roll. Vem vet.

        4. Att Tore Forsberg inte omedelbart begav sig till sin arbetsplats ser jag inte heller som särskilt märkligt. Dessutom är det väl tänkbart att han vid det laget hade intagit en del alkohol, i synnerhet om det inte rörde sig om någon skarp operation utan bara en form av rekognoscering.

          1. Mikael B:

            Ja, precis. Att jobba på SÄPO verkar ju för övrigt rätt kul, i alla fall om man är tillräckligt mycket chef för att själv få planera verksamheten. ”Vi inleder med att ni kommer hem till mig på käk och vin, sedan omgrupperar vi i taxi till Café Opera; efter några glas där intar vi en strategisk position vid baren på Embassy och bedriver löpande övervakning till stängningsdags. Frågor på det?”

            1. Precis, Madam, men ibland är det också andra aktiviteter som gäller. Då buggar de hela nätterna.

  5. Det sägs att Tore Forsberg var förtjust i opera, Forsberg kanske gav namnet åt operationen för Cosi fan tutti? Jag lyssnade till ett föredrag av Tore Forsberg cirka 15-20 år sedan, imponerande, han pratade utan manus ca 90- minuter om olika spionhistorier. Läst hans intressanta bok, utgiven på Hjalmarson & Högbergs förlag, den bör jag läsa om när det gäller avsnittet palmemordet. Forsberg arbetade på Säpo, drygt 30-år

  6. Låg och funderade en bra bit in på det nya året…vilken start. Man är nog lite skadad trots allt.
    Nåväl
    Ännu en märklig omständighet är att Tore F får information av Christer G att statsministern är skjuten. Christer G var som jag förstår saken ledig och hade tillbringat sin fritid med att åka runt i bil i centrala Stockholm under kvällen. Han verkar också haft kännedom om var Tore F och Rose befann sig. Det sticker ut kan jag tycka.
    Rose berättar att hon bara sett nedre delen av Tores PM men inte känner till innehållet. Ändå har hon undertecknat handlingen. Hör det verkligen till vanligheterna att man inte känner till innehållet i det man undertecknar?
    Tore säger att han fick information om händelsen av Christer G. Rose säger att hon tror det var Bengt. Varje årsdag efter händelsen ska Tore ringt till Rose med anledning av vad de varit med om. Det är värt att notera med tanke på att man själva uppgett att man varken sett eller hört något av intresse beträffande själva händelsen.
    Rose måste för övrigt spenderat natten hos Tore ute i Enskede med tanke på att hon uppger att morgonen dagen efter så blir Tore upphämtad och körd till sin arbetsplats. Alternativt har Tore senare berättat detta för henne.
    Underrättelseoperationen leddes enligt PM 2017-11-22 (anonym uppgiftslämnare) av Tore F och Torbjörn E . Torbjörn E var överstelöjtnant och chef för fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Här har vi nu en möjlig intressant koppling till fallskärmsjägarna. Minns jag inte helt fel så ingick Torbjörn E för övrigt i den styrka som stod i beredskap att borda U-137 några år tidigare. Frågan jag ställer mig här är var Torbjörn E befann sig när mordnattens operation pågick?
    Ytterligare en sak som slår mig är att dessa dokument tycks ha lämnats ut nästan helt omaskade. Det är ju sannerligen inget vi blivit bortskämda med och i det här fallet rör det sig dessutom om material som förmodligen rör rikets säkerhet.

    1. Tillägg:
      Bengt N verkar ha skrivit böcker om sin tid på SÄPO. Titlarna är : Det som inte berättats och SÄPO inifrån. Han har hörts 2019-08-13 och PM om detta upprättas så sent som 2020-11-02. Dvs efter nedläggningsbeslutet.

      Vem Ingdén är, som i förbifarten nämns i Forsbergs PM blir jag däremot lite nyfiken på. Tror inte jag stött på namnet förut. Någon som koll på detta?

      Det är också intressant att Peterssons utredningsåtgärder kring FJS tar fart efter PM:et som upprättats 2017-11-22.

      Det är många frågor som snurrar i huvudet just nu.

        1. Tack Mikael B
          Det har du självklart helt rätt i. Nu har jag i alla fall koll på vem det är. Jag vill bara försöka ha kläm på det tämligen digra persongalleriet och blir naturligtvis alltid nyfiken när nya namn dyker upp.

  7. Man brukar ju säga att det är svårt att hålla saker och ting hemliga om det är flera personer inblandade men den här operationen verkar man ha hållit hemlig i drygt 30 års tid.

    Man kan nog inte utesluta en grupp som konspirerat mot OP bara med tanke på att ingen har läckt, det kan ju dessutom vara någon som läckt men man har inte bedömt tipset som trovärdigt.

  8. Gott nytt år.
    Läser om Inuti Labyrinten och jag ”kan inte komma runt” vissa enskilda polisers sabotage av Ledningscentralen och sinkandet av polisarbetet.
    Passa på att se den tyska dokumentären Mord i Stockholm. Vem sköt Olof Palme? Det förbjudna spåret.
    Se den här https://www.youtube.com/watch?v=87LEs7LbhOQ

    Jan Guillou recenserade filmen i sin kolumn i Aftonbladet den 23 september 1996 och var inte nådig i sin kritik: ”Denna rappakalja, som ju faktiskt vida överträffar det mesta av vad våra egna privatspanare har hävt ur sig, har alltså visats för 100 miljoner tyska och franska TV-tittare. Någon galnare bild av Sverige kan aldrig någonsin ha presterats utomlands.”
    Faktauppgifterna som presenteras i filmen stämmer i de allra flesta fall och filmen nominerad till bästa TV-dokumentär 1996.

  9. Den 10/3-86 informerades Holmér och de andra i ledningsgruppen av Hjälmroth om att ”Ingen säk-personal har varit i aktion ute på stan attentatskvällen. Inget bruk av radioapparater.” Några år senare berättade Almblad att han fått veta att några av walkie-talkiemännen i Gamla stan var spanare från SÄK. Svårt att komma runt känslan av att någon ljugit och vilselett spaningsledningen.

    Hur ska man se på Donald Forsberg uppgifter om att han mötte, enligt honom själv, två medlemmar med koppling till Stay Behind och Barbrogruppen. Han menar att han mötte dem i Kungsträdgården. Hade de något med operation Cosi Fan Tutte att göra?

    Efter rättegångarna mot Christer Pettersson lanserade Tore Forsberg förväxlingsteorin som gick ut på att Olof Palme förväxlats med Sigge Cedergren. I Hylins dokumentär från 2018 slipades teorin till att omfatta öststatstorpeder på narkotikarelaterat morduppdrag i Stockholm.

    Rök och speglar?

  10. Några frågor.

    Någon som vet eller anar huvudsyftet med operationen?
    Vilken slutsats kan man dra av att Tore F själv verkar ha varit ute i samband med operationen?
    Vad hade en före detta förbandschef på FJS för roll i denna operation?

  11. Tack Gunnar, Det här är ju minst sagt intressant. Inte minst namnet på operationen, som får mig att höja på ögonbrynen, utan att för den skull vara allt för konspiratorisk. Ska bli spännande att följa vad nu denna underrättelseoperation exakt handlade om och hur många som deltog? som sammanföll i tid, och förmodar jag i centrala Stockholm, med mordet på Palme. Ser också att Överstelöjtnant Torbjörn Elming var en av ledarna för operationen tillsammans med Tore Forsberg. Han var skolchef på FJS under åren 71-82. Det ska absolut bli spännande att följa fortsättningen på denna historia. Gott jobb! Önskar god fortsättning på nya året. Sten F

  12. Lite förvånad att ingen annan redan tagit upp det, men beror säkert på min egen okunskap, men finns det någon logik eller konsekvens i hur polis och SÄPO namnger sina operationer? Ok, Forsberg påstås uppskatta opera, men varför just ”Cosi fan tutte”?
    Är ingen operafantast men vill minnas att just denna Mozart-opera i original närmast kan beskrivas som en sängkammarfars. Så pass ekivok att man under en följd av år bytte ut hela handlingen mot en annan. Först under 1900-talet började den framföras i sitt originalursprung igen. Med reservation för minnesfel hos mig!
    Finns det ett system i namngivningen av diverse operationer? Finns det i så fall något att hämta i att operationen hette just ”Cosi fan tutte”?
    Bara en tanke…

    1. Såvida inte Tore Forsberg har slarvat, så bör det inte finnas något system i namngivningen av de olika operationerna. Ingen utomstående som till äventyrs råkar få kännedom om operationsnamnet ska kunna räkna ut något. Ingen som helst ledtråd ska finnas. Med utomstående avses alla som inte arbetade med operationen, med undantag av högre chefer. Den interna sekretessen bör ha varit sträng.

    2. Jag tror jag påpekat det förut här på bloggen, men man ska vara väldigt försiktig med att ge underrättelsetjänsterna för mycket respekt och förundran i sådana här sammanhang. De är, med vissa undantag, totala klantskallar och skulle aldrig kunna försvara sina enorma budgetanslag om sanningen någonsin kom ut, vilket den förstås aldrig kommer att göra. Misslyckandena är mångtaligt fler än framgångarna. Iraks kärnvapen inför invasionen 2003, som bara ett exempel. De är i princip ”berättelsemaskiner, som jag en gång beskrev det i en bloggpost med anledning av en diskussion här (https://www.pressyltaredux.com/2019/01/underrattelser/#more-15416). Och berättare ska man ju både uppskatta och vara misstänksam mot, och i det här fallet mer det senare än det förra.

    3. ulwencreutz:

      Jag vet inte vilket system SÄPO använder. Mikael B föreslår ovan att man vanligen vill ha nonsensnamn som inte kan knytas till uppgiften om det läcker ut. Det låter rimligt, så det är jag benägen att tro på. Men om det nu inte är så i det här fallet, så är ju en tänkbar koppling det faktum att de startade utekvällen på Café Opera.

  13. God fortsättning, Gunnar, och tack så mycket för alla texter du så frikostigt publicerar men också den tid du lägger ned på de kommentarer som följer, både modererandet och egna inlägg. Detta är en så värdefull kanal för oss som är intresserade av palmemordet, och du är med din kompetens, ditt resonerande tilltal och gentlemannamässiga tålamod ett föredöme för oss som i högre eller lägre utsträckning brister inom respektive område — en klippa i palmemordsträsket. Utbringar en skål för ett genombrott 2022!

  14. Jag tycker det är uppenbart att Säpo har bedrivit en egen parallell utredning, vilken har hemlighållits. Att den har hemlighållits måste ju betyda att det finns sådant som inte får komma fram. Det tycks också Tomas Bresky anse.
    Jag tror förvisso jag delat hans artikel tidigare men den tål att upprepas än en gång:

    ”Granskningskommissionen skriver på sidan 107: ”Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen ansvarade för finns inte eftersom Säpo inte dokumenterade sin medverkan.” Och kommissionen sammanfattar: ”Säkerhetspolisen spelade en betydande roll under mordutredningens första år… därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster.” Inte heller här finns någon dokumentation.”

    ”Kommissionen beskriver vidare hur man ”inledningsvis fick felaktiga uppgifter” angående säkerhetspolisens arbete. När kommissionen senare fick en del material som de frågat efter och jämförde med uppgifter som Säpo lämnat till tidigare utredningar, så överensstämmer inte de.”

    ”Granskningskommissionens slutsats, när det gäller svårigheterna att undersöka Säpos roll i mordspaningarna, är att de inte är säkra på att granskningen har något värde ”eftersom Säpo vägrat att samarbeta.”
    På sidan 139 skriver kommissionen: ”Säkerhetspolisens analys kom fram till att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari till det att han mördades kl 23.21.”

    http://flamman.se/a/sapo-tyst-om-palmemordet

    Att säkerhetspolisen konsekvent vägrar samarbeta när det gäller vårt lands största mordutredning är häpnadsväckande. De få gånger man lämnar ut information så visar det sig att det är direkt felaktiga eller motstridiga uppgifter. Jag vill naturligtvis helst slippa tro att det är så illa som det verkar men det är svårt att inte få uppfattningen att man själva är involverade. Alternativet är väl möjligen att man ville sopa sin egen klantighet under mattan.

    1. Tack, det var intressant att lyssna på även om det inte kanske framkom något helt nytt. Han har ju naturligtvis alldeles rätt i att kvinnors viktiga insatser när det gäller underrättelseverksamhet till stora delar varit okända och det var bra att han tog upp den frågan.

  15. I sammanhanget undrar jag om den konversation Åke M tog del av via sin polisradio omkring kl 23.30 kan tänkas ha någonting att göra med operationen att göra? Jag syftar alltså på ordväxlingen där två personer dels kommenterar att det är ”jävligt kallt” dels lakoniskt konstaterar att ”Stadsministern skjuten”. Inga anrop förekom. Mig veterligen har denna konversation aldrig förklarats snarare bortförklarats. Den förbryllar mig. I vilken sammanhang kan den bli begriplig (under förutsättning att Åke M inte skulle ha hittat på alltihop, vilket för mig inte framstår som så troligt)?

    1. Jag är väldigt förvånad över att pressfotografen Åka M uppgifter har ” hamnat mellan stolarna”, den uppgiften har aldrig blivit undersökt i botten av palmeutredningen. Är det teoretiskt möjligt att FRA, Televerkets Radio har avlyssnat walki-talki och radiokommunikation, Stockholms city?

    1. Uppgifterna om färg går förvisso inte helt ihop men silver kan lätt misstas för grå och beroende på ur vilken vinkel som grandbesökarna sett den så kan man mycket väl missat att den även hade andra färger på sidorna. Jag tror att det kan röra sig om samma skåpbil.

    2. Det borde varit av yttersta vikt för polisen att hitta denna skåpbil för att höra personerna. Antingen det nu rör sig om en eller två skåpbilar. Jag lutar åt det första. Personerna har mig veterligen aldrig hört av sig till utredningen och det i sig är ju anmärkningsvärt med tanke på att man borde kunnat lämna upplysningar. Bla angående observationer av män med WT eller att man sett något annat av intresse. Är man inblandade så är det ju däremot förståeligt att man inte hört av sig till polisen.

      1. Tillägg:
        Ska tillägga att nämnde B Hellström pratar själv om 2 vanbilar i denna artikel (vilken jag iofs vill minnas delats tidigare)

        ”Jag såg dom två VAN-bilar som man pratat om och jag såg även en person med kommunikationsradio utanför en av VAN-bilarna, men jag tror att det var en tillfällighet eftersom personerna rörde sig ganska ohämmat hela tiden och inte på något sätt försökte dölja något. Som sagt, jag tror att det var Christer Pettersson.”

        https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/43681-tror-du-att-CP-mordade-palme/

        Angående att han tycks övertygad om Christer P som gm så ska vi också komma ihåg att det finns dokumentation om att Hellström misshandlats efter sina initiala vittnesuppgifter. Nu hittar jag inte länken där detta framgår men någon annan har den säkert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.