ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.
Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.
Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.
En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?
För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.
Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.
Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.
Lyckas han med det?
BOKRECENSION
Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet
Norstedts
456 sidor
Finns som fysisk bok och e-bok
Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W
UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.
Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.
Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.
Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.
Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.
Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)
Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.
Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.
Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.
Men det finns flera skäl.
Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.
I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.
Orädd kritiker i kommissionen
Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.
Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.
Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”
Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.
Nerv i berättandet
På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.
Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.
För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.
Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.
Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).
Liknande slutsatser som i Mörkläggning
Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.
På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.
Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.
Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:
• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;
• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;
• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;
• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;
• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;
• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:
• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;
• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;
• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;
• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;
• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;
• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;
och så vidare.
Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.
Vad Axberger inte vill tro
Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.
Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.
Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:
”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)
Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.
I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.
Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.
En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.
Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.
Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.
Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.
Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.
Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.
Axberger och Hans Holmér
Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.
Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.
Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.
Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.
Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.
Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.
Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.
Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.
Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.
För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.
Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.
Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.
Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)
Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)
I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.
När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.
Axberger och regeringen
Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.
Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.
Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)
Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.
Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.
Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)
Axberger och Ebbe Carlsson
Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.
Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.
Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”
Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.
Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.
Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.
Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.
Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.
Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.
Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?
Axbergers historiska paralleller
Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.
Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.
I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.
Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.
Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.
Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.
Axberger och mordutredningens avslutning
När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)
Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.
Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.
Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.
Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.
Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.
Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.
Axberger och Christer Pettersson
I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.
Christer Pettersson.
Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.
Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)
Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.
Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.
Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.
Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.
Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).
Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.
Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?
Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?
Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”
Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.
Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.
Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.
Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?
Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.
Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.
När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.
Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)
Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.
Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.
Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)
Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.
Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.
Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.
Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.
Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.
Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.
Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.
Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.
När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.
Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.
Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.
Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande
I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.
Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.
Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.
Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.
Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?
Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.
Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.
Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.
Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.
”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.
Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.
Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.
Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.
Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?
Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)
Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.
Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.
Åklagaren Almblad och förhandsinformationen
Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.
Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.
Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.
Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.
Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.
Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.
Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”
De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.
Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.
Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)
Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.
Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?
Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth
Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.
Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.
Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.
Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.
Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)
Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.
Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)
Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.
Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?
Mantrat med den ensamme gärningsmannen
Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.
En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.
Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?
Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.
Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)
Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.
Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.
Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.
Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.
Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.
Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.
Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.
Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?
Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)
Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.
Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.
Axberger och Stig Engström
Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.
I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.
Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)
I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.
För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.
Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.
I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.
Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.
Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.
I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.
Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)
Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.
Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.
Axberger och Palmes sista dag i livet
I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.
Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.
Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.
Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.
Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.
Hans inställning yttrar sig på flera sätt.
En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.
Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)
Här saknas en del, kan det tyckas.
Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.
Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.
”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”
Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)
Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.
Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.
Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.
En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.
En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.
Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.
Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:
”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”
Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:
”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”
Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).
Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.
Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.
Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)
Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.
Axberger och biobesöket
Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)
Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.
Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:
”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”
Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:
”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).
Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.
Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:
”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)
Axberger och europeiska politikermord
Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.
Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.
Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.
Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”
Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.
Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.
I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.
Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)
Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.
Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.
Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.
Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.
När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.
Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.
Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.
Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.
Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.
Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.
När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)
Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.
Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.
Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.
Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)
Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)
Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind
Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)
Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:
”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)
Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:
”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)
Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.
Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.
Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://<!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p> redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:
”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.
Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”
Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”
Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.
Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)
Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.
Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?
Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.
Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.
Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?
För sent att utreda mordet?
Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.
Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:
”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)
Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.
När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:
”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)
En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.
Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.
Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.
Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.
Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.
Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.
Gunnar Walls blogg 
Det är bara att konstatera att alla inlägg är partsinlagor, för en favoritteori.
Tyvärr tror jag Axbergers förklaring om inkompetens inom polisen och rättsväsendet stämmer, hur trist och tråkigt det än verkar. Och mördaren är någon vi ens aldrig anat.
Jag börjar (tyvärr?) luta mot detsamma, Janne.
Janne P & Johan M:
Det där är även min syn på saken. Utredningen har varit uppenbart vanskött, inklusive irrspåren kring PKK, Christer P och Stig E. (Viktor P kan jag ändå köpa att de stirrade sig blinda på en tid, även om han med största sannolikhet var oskyldig.) Detta förvärrade i sin tur det faktum att rättsväsendet var institutionellt illa rustat för den här typen av utredningar.
Men att polisens oförmåga kunnat blomma ut på det spektakulära sett den gjorde, beror nog i grund och botten på två saker:
1) det extrema politiska/mediala trycket på att leverera en lösning.
2) att mordet troligen alltid har varit omöjligt att lösa så länge mördaren inte träder fram. Vittnesmålen är ju bara skit, om ni ursäktar franskan, och det existerar ingen teknisk bevisning utöver kulorna.
Det var, tror jag, den kombinationen som gjorde att Holmérs kurdmanier och grupptänkandet kring Christer P och Stig E kunde utvecklas i full, vansinnig skala.
Vem som sköt och varför får vi nog aldrig veta. Ska jag gissa var det någon vi aldrig hört talas om. Det gör mig dock märkligt nog inte mindre intresserad av själva mordet.
Jättespännande läsning!
En undring bara. Är det inte intressant att Holmér var villig att gå så hårt mot 33-åringen? Kunde inte utredningen av 33-åringen med tanke på hans eventuella kontakter med andra Palmehatare osv riskera avslöja en hel del som man kan tänka sig att regeringen skulle vilja hålla hemligt? På samma sätt som man varit motvilliga att utreda Stay Behind och andra känsliga spår borde man från regeringshåll kanske också vilja vara försiktiga med att utreda 33-åringen?
Jag tror att Holmér inte var så orolig för något sådant. 33-åringen kunde framställa sig som en betydelsefull person med ett stort kontaktnät. Men jag gissar att Holmér inte trodde så mycket på den saken.
En mycket gedigen och genomarbetad recension.Hoppas att Axberger svarar på den och bemöter den enligt min mening välunderbyggda kritik som Gunnar anför mot bärande delar i boken. Tror att det i så fall kan bli en mycket intressant diskussion..
Mycket imponerande Gunnar! Du kan dina saker och presenterar dem på ett mycket klargörande sätt. Det är bara att hoppas att det någonstans finns en avgörande pusselbit som hittills inte framkommit, alternativt att någon som verkligen vet plötsligt väljer att tala.
Intressant recension! Särskilt intressant att påpeka den dubbla standarden i fråga om Engström och Christer P. Några små anmärkningar.
”Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.” Hans utsagor om Engström visar väl dock att han hade dålig koll? Åtminstone på detaljnivå rörande annat än sitt favoritspår. Sedan förklarar det förstås inte allt annat du pekar på.
”Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.” Hade verkligen regeringen (kallas departementen för ”kanslihuset” idag – en förlegad hänvisning till Kungl. Maj:ts kansli?) haft någon möjlighet att protestera mot åklagarens beslut? Sådant ministerstyre kanske kunde tolereras förr men knappast idag. Nog för att regeringen har rätt till full insyn i förundersökningar, men att man på vederbörande departement skulle ha satt sig in i bevisningen mot Engström före åklagarbeslutet finns det väl inte belägg för?
Gällande ruskigt utseende säger Anna Hage 2 april 1986 att Lisbeth på mordplatsen beskrivit den hon såg som ruggig, otäck, dum eller som en buse. En sådan subjektiv beskrivning kanske Lisbeth inte tyckte passade sig i polisförhör. Hon höll sig till att beskriva en intensiv, stirrande blick. Men även om gärningsmannen skulle ha sett ruskig ut enligt Lisbeth betyder detta förstås inte att hon kände igen Christer P. Jag saknar en diskussion från din, Gunnar, sida om Lisbeths känslomässiga reaktion, som tydligen dokumenterats i en annan version av protokollet från konfrontationen.
Gällande Enar och Algot tycker jag rättens argumentation är rimlig. (Vill man spekulera kan man konstatera att vissa kanske vill hjälpa en polares polare eller tjäna betydligt mindre än 50 miljoner.)
Gällande indicier och bevisning kan väl konstateras att Axberger inte (primärt) är straffrättare. Indicium är inget relevant begrepp i svensk processrätt, eftersom allt som åberopas och påstås tyda på något (utom erfarenhetssatser och det som är notoriskt känt) kallas bevis (35 kap. rättegångsbalken). Försök till definition av indicium-begreppet finns ju dock i den rättsvetenskapliga litteraturen (se t.ex. sammanfattningen på s. 25 ff. i https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=5431670&fileOId=5462547).
Onekligen intressant att Axberger i sin beskrivning av resningsansökan skriver just att Christer P enligt åklagarna inte gick ”att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt”. Han bekräftar sin bild att den som använder formuleringen håller på att ge upp. Det synes handla mer om att ‘lugna allmänheten’ än om att lösa mordet när man talar om att något är ”polisiärt uppklarat”. Rundningssnacket har ingen grund i juridiken.
Som jag uppfattade Axberger kritiserade han det snabbt behandlade förslaget om avskaffande av preskription för mord. Hade han fått bestämma hade man knappast avslutat förundersökningen med motiveringen att Christer inte kan ”rundas”, utan för att påföljd bortfallit. Tekniskt sett finns i brottsbalken inte någon åtalspreskription, men att påföljd bortfaller brukar betraktas som sådan. (Dock finns det ju ovanliga fall då någon har åtalats för mord men det konstateras av rätten att gärningen utgjort ett redan preskriberat dråp. Formellt ska då åtalet ogillas, fast rätten funnit den åtalade övertygad om skuld.) Kanske har han en poäng i att brottet hade kunnat klaras upp lättare om gärningsmannen – och eventuella medgärningsmän, anstiftare eller medhjälpare – inte kunnat straffas, utan istället kunnat tala fritt om vad som inträffat. Dessutom hade förundersökningen blivit tillgänglig(are) tidigare.
Johan M,
tack för synpunkter. Några kommentarer till ett par av dem, återkommer till annat:
Jag vet inte om jag tycker att Holmér hade så dålig koll på Engström. Han betraktade honom som en ”elefant”, en som vill göra sin vittnesberättelse lite mer intressant än han hade täckning för. Men självklart hade inte Holmér fullständig koll på utredningen, något sådant hade ju varit omöjligt också för en erfaren spaningsledare med seriösa ambitioner att klara upp fallet. Vad jag vände mig emot var Axbergers beskrivning som ingick i hans förklaringsmodell om att utredningen föll offer för inkompetens.
Regeringen hade förstås inte formella befogenheter att styra Peterssons bevisvärdering. Men som även Axberger ger uttryck för gjorde regeringen tummen upp för det här sättet att avsluta utredningen. Och i den verkliga världen – som ju ibland skiljer sig från regelverkens värld – är jag övertygad om att RÅ skulle ha tagit intryck av synpunkter från kanslihuset om att det kunde vara en god idé att överpröva det högst diskutabla nedläggningsbeslutet.
Jag betar av dina synpunkter, Johan M. Nu tar vi en till.
Lisbeth talade alltså om nr 8:as (Christer Petterssons) ruskiga utseende i samband med att hon fått se konfrontationsvideon. Och du menar att Anna Hages minnesbilder av vad Lisbeth sagt skulle kunna styrka att Lisbeth verkligen på mordplatsen uppfattat att gärningsmannen hade ett ruskigt utseende.
Lisbeth gjorde ju ett flertal försök i olika sammanhang att beskriva en man som hon sett på mordplatsen. Dessa beskrivningar förändrades med tiden, inledningsvis var hon påfallande vag om mannens utseende men sedan hon fått se fantombilden började fler detaljer växa fram.
Uppgiften om ett ruskigt utseende dyker dock upp först när hon får se videon med Pettersson. Du menar att hon kanske tyckte att en sådan beskrivning inte skulle ha passat i ett polisförhör. Det kan väl tänkas, men det motsägs ju av att hon kunde uttrycka sig på det sättet inför åklagarna.
Det är också värt att notera att Lisbeth själv har uppgett att när hon först lägger märke till den man hennes beskrivning handlar om så drar hon inte alls slutsatsen att det är gärningsmannen hon observerar. Hon ser bara att mannen inte vill hjälpa henne. Först senare slås hon av tanken att det skulle vara mördaren, säger hon. Hade mannen sett ruskig ut i hennes ögon borde hon kanske ha reagerat annorlunda redan på brottsplatsen.
Det Anna Hage tycker sig minnas när hon hörs i april 1986 är att Lisbeth sagt något i stil med att gärningsmannen var en ”ruggig människa” eller en ”buse”. Det behöver inte hänföra sig till gärningsmannens utseende utan mer till hans handlingar.
Det är sant att åklagarna berättat om att Lisbeth blev mycket upprörd i samband med videovisningen. Jag har ingen anledning att betvivla det. Men jag anser inte att det har ett egentligt bevisvärde. Hon tycks ha varit starkt emotionell även under andra faser av utredningen.
Johan M,
vad gäller Enar och Algot, Christer Petterssons alibivittnen: jag menar att deras vittnesmål i Palmemålet avfärdades på ett sätt som handlade om sociala fördomar.
Det finns inga belägg som jag känner till för att de skulle ha velat tjäna pengar på att vittna. Jag tar upp omständigheterna kring deras vittnesmål i Mörkläggning som jag tyvärr inte har till hands där jag sitter just nu, så jag tar ett exempel ur minnet. Om jag kommer ihåg rätt hade hovrätten svårt att förstå varför Enar väntat så länge med att komma med sina vittnesuppgifter och inte kunde godta hans förklaring att han dragit sig för att polisen haft klagomål på hans hund.
Många människor drar sig för att kontakta polisen när de har kunskaper i samband med rättsfall, det är ju enklare att hålla tyst och inte bli inblandad. Människor som befinner sig mer eller mindre på samhällets botten har ofta en ännu högre tröskel att ta sig över i sådana sammanhang. Det bör inte diskvalificera dem när de väl gör det.
Min poäng var att det givetvis inte är säkert att Enar och Algot hade rätt. Men deras uppgifter var värda att tas på allvar.
Om jag tillåts att citera Svea hovrätts dom:
”Såväl Algot Å:s och Bengt W:s uppgifter har tillförts utredningen mer än tre år efter att de gjort sina iakttagelser. Allmänt sett måste därför deras uppgifter bedömas med stor försiktighet. Algot Å:s tidsangivelser är som tingsrätten framhållit mycket obestämda och dessa grundas på hans uppskattning gjord utifrån pressbyråns stängningstid samt tidpunkten för hans ankomst till bostaden. Han ger intryck av att vilja anpassa sin berättelse så att den skall stämma med andra uppgifter om skeendet. Sålunda har han i hovrätten kompletterat sin berättelse med uppgiften att han kan ha varit inne i stationshallen även kl 21.30, d v s då han enligt vad som antecknats i tingsrättens dom blivit sedd av Bengt W. Det ter sig också egendomligt att han under förhöret i hovrätten lämnat olika uppgifter om huruvida han såg Christer P sitta på perrongen när tåget från Stockholm kom in eller om tåget redan hunnit in när han såg honom. Vad som framför allt dock är ägnat att rubba tilltron till Algot Å:s uppgifter är att han inte underrättade polisen eller Christer P:s försvarare om sina iakttagelser när det stod klart för honom att han kunde ge Christer P alibi för mordet på Olof Palme. Av Algot Å:s egna uppgifter framgår att detta stod klart för honom redan den 14 december 1988 då han såg nyhetssändningen på TV om gripandet. Hans förklaring till sin underlåtenhet – att han inte brydde sig om att Christer P var berövad friheten trots att han var oskyldig samt att han inte ville bli inblandad – är i sig tämligen osannolik. Hovrätten fäster också avseende vid vittnet Lars-Gunnar E:s beskrivning av Algot Å som en skrytsam person som gärna vill synas.”
”I december 1988 förstod han att Christer P var misstänkt för mordet på Olof Palme. Han hade själv så stora problem att han inte kom sig för att ta kontakt med polisen och berätta om sina iakttagelser av Christer P. Problemen bestod i kontroverser med polismästaren i Säffle och en reporter på Säffle tidning angående ett föreläggande att förse hans hund med munkorg. Till slut tyckte han att det gick för långt och den 7 juni 1989 kontaktade han Göteborgs-Tidningen och berättade vad han visste. […] Enar H:s berättelse ter sig i många avseenden egendomlig. Det gäller till en början hans plötsliga ingivelse under hemresan till Upplands Väsby att sent på kvällen stiga av i Rotebro för att återkräva ett lån på 150 kr från en person som han endast kände till förnamn och öknamn och som han inte hade besökt sedan 1981 och vars adress han därför inte kom ihåg. Mot bakgrund av att han var kamrat med Christer P och hade träffat honom hundratals gånger är det närmast oförklarligt att han inte hälsade på Christer P när de möttes och frågade honom var ”Stor-Jerka” bodde. Vad som ändå mest rubbar tilltron till Enar H:s berättelse är det förhållandet att han inte på ett tidigare stadium trätt fram för att ge sin kamrat alibi; så skedde nu först när Christer P suttit häktad i ett halvår. Hans förklaring till underlåtenheten är osannolik. På anförda skäl kan hovrätten inte sätta någon tilltro till Enar H:s uppgifter.”
Mitt intryck är att man gjort en grundlig och seriös prövning och argumenterar redigt och förnuftigt kring de uppgifter som har lämnats. Detta är inte en handviftning riktad mot socialt utsatta i allmänhet. Jag tycker således att det finns mer än bara att dessa personer väntade så länge, som talar emot deras berättelser. Förändrade och underliga vittnesmål och otydligheter – och tidsfaktorn i sig – gör att hovrättens slutsats – ”att Algot Å:s och Enar H:s vittnesmål är så otillförlitliga att de inte ger något stöd för Christer P:s påstående att han befunnit sig i Märsta vid tidpunkten för mordet” – framstår som rimlig. Vidare anser ju hovrätten att Roger Ö är trovärdig (om dock inte helt tillförlitlig), så någon von oben-attityd från skranket tycker jag inte genomsyrar domen.
Tack för att du tog dig tid att lägga in citatet från hovrättsdomen. Jag återkommer om några dagar och diskuterar det. Att rätten fann Roger Ö trovärdig är i sig märkligt enligt min uppfattning. Min tanke är att han lånade social status från Lisbeth – och från åklagare och polis. Hans vittnesmål från Grand är det enda som direkt knyter Pettersson dit – om han inte ljuger, lockad och pressad av utredarna. Utan Roger framstår Lisbeths utpekande som väldigt bräckligt. Jag tror att Roger mer eller mindre var en förutsättning för att åtalet skulle uppfylla ett minimikrav på formell rimlighet. Det kan ha påverkat hovrätten till att inte direkt avfärda honom.
Personligen tycker jag inte alls att det är konstigt att Enar och Algot inte velat prata med polisen tidigare. Är man inte på god fot med polisen ser man nog till att undvika dom. Vid en viss gräns blev det säkerligen för mycket. Dessutom var de väl inte riktigt kamrater med Christer Pettersson utan löst bekanta som snarare försökte undvika honom om de råkade ses? Underkännandet av deras vittnesmål är nog ett tecken på att hovrättens ledamöter har svårt att sätta sig in i hur det är att vara Enar eller Algot. Kanske även någon form av försök att skydda Lisbeth, skulle vittnesmålet godkänts hade ju Lisbeth framstått i dålig dager. Genom att fria Pettersson men underkänna vittnesmålet kunde man undgå en felaktig dom men utan att skada Lisbeth
Sådärja. Jag var i fjällen och åkte skidor förra veckan och hade inte med mig Mörkläggning, ens i elektronisk form. Det var där jag tydligast hade utvecklat min argumentering omkring varför jag tyckte det var fel att avfärda alibivittnena Algot och Enar. Jag tror inte jag kan säga det jag har att säga bättre än där, så jag citerar ett rätt långt avsnitt, det finns på sid 823-826. Sedan ska jag tillägga några saker:
Vad som krävdes på försvarssidan var trovärdiga vittnen som kunde väga upp Lisbet Palmes utpekande. Ett sätt vore förstås om det fanns folk som kunde intyga att den åtalade verkligen tagit tåget klockan 22.46 från Centralen.
Några sådana vittnen kunde Pettersson inte presentera på egen hand. Han fick dock sen och oväntad draghjälp från två personer, Algot Å och Enar H.
Båda vittnena gav sig till känna först under sommaren -89, Algot Å mycket motvilligt sedan en bekant slagit larm till polisen om vad han hade att berätta.
Algot Å arbetade som vaktmästare vid stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade nu att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20, kort tid innan det gick ett tåg söderut mot Rotebro. Var det sant innebar det rimligtvis att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.
Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han kände Christer Pettersson. Hans vittnesmål gick ut på följande: sent på mordkvällen hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebro för att besöka en bekant och kräva in en skuld. Han hittade dock ingen dörr med bekantens namnskylt – senare visade det sig att denne blivit vräkt från sin lägenhet. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Klockan var då uppskattningsvis 23.45-23.50. Det stämde också bra med Petterssons egna uppgifter om att han klivit av pendeltåget först under dess väg tillbaka mot Stockholm. Den aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49.
I slutänden uppnådde dock inte försvarssidan något med dessa alibivittnen. Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och där avfärdades hans vittnesmål på liknande sätt.
I domarna anges en rad skäl till det. I stor utsträckning går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet därför att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.Tingsrätten uppehåller sig exempelvis vid en kommentar som Algot gjort kring det faktum att hans bekant kontaktade polisen: ”Det var min olycka. Då blev jag inblandad.”
Enligt tingsrätten måste Algot Å ha insett att det var av ”livsviktig betydelse för Christer Pettersson” att vittnesuppgifterna kom fram om de nu var sanna. Att Algot ändå teg är därför, enligt tingsrätten, ”ägnat att i väsentlig mån rubba tilltron” till att han verkligen kunde ge Pettersson ett alibi.
Det är förstås en otillåten slutsats. Algot var inte god vän med Pettersson utan kände till honom som en bråkig och obehaglig person. Mot den bakgrunden är det lätt att tänka sig att han inte ville gå till polisen eftersom han inte ville bli inblandad. Det må vara moraliskt förkastligt men det underkänner på intet sätt trovärdigheten i den berättelse han under uppenbar motvilja sedan lade fram.
Hovrätten resonerar på liknande sätt som tingsrätten och hänvisar också till ett annat vittne, Lars-Gunnar E – Algots bekant som gick till polisen. Denne har sagt att Algot är ”en skrytsam person” som ljugit i andra sammanhang.
Nu finns det ju många människor – också sådana i högst etablerad samhällsställning – som skulle kunna karakteriseras som skrytsamma och stundtals lögnaktiga. Det kan inte räcka för att på förhand avskriva alla dessa personer som vittnen. Och i själva verket pekar Lars-Gunnar E:s uttalanden på att rätten borde lyssna på Algot i det här sammanhanget. Trots att han i många fall misstrodde sin bekant sa han nämligen i hovrätten att just berättelsen om Pettersson i Märsta verkat ”äkta”.
Orsaken till att hovrätten underkände även Enar H:s vittnesmål var det rätt speciella skäl han åberopat för att han inte tidigare låtit mordutredarna få höra om Petterssons alibi: han hade inte varit på så god fot med polisen i Säffle dit han flyttat. Sedan han fått ett föreläggande om att förse sin hund med munkorg hade han nämligen haft en del kontroverser med polismästaren.
Hovrätten tyckte att detta var en ”osannolik” förklaring till att han inte kom sig för att lämna sitt vittnesmål. Och det skulle det kanske vara om det rörde sig om en i övrigt väl anpassad och ansedd medborgare – en sådan som rättens ledamöter – som hade en liten fnurra med någon myndighet. Men det är en annan sak för någon som lever på samhällets botten att kliva in på polisstationen – där man redan är illa sedd – och säga att man kan ge sin bekant dråparen Pettersson ett alibi.
Som framgått av vår berättelse var det för övrigt inte bara Algot och Enar som tydligt avvek från normen för hur en ansvarsfull samhällsmedlem skulle bete sig när myndigheterna utredde ett mord. Tvärtom byggde ju åtalet på de mest dubiösa vittnen. Som vi påminner oss hade ett par av åklagarsidans trumfkort, Sigge och Roger Ö, tidigare kommit till polisen upprepade gånger och på lösa grunder pekat ut andra personer än Pettersson för inblandning i Palmemordet. Och det vittne som åtalet stod och föll med – den i och för sig ansedda personen Lisbet Palme – satte sig över rättsliga förordningar på ett smått häpnadsväckande sätt.
Låt oss bara betänka följande: när Lisbet kallades till förhör i tingsrätten skrev hon ett brev och krävde att det skulle genomföras utan Pettersson, utan åhörare, utan radioutsändning och utan att rätten bandade. Det var delvis provokativa krav men rätten var ändå inställd på att behandla dem i samband med att hon infann sig. Det sättet att hantera saken dög dock inte åt Lisbet. Eftersom hon inte fått svar i förväg valde hon – utan förvarning – att inte komma alls. I praktiken utövade hon en utpressning som hotade att slå sönder hela rättegången. Och den var effektiv: de flesta av hennes krav tillgodosågs. Sedan det skett ställde hon också upp i ett förhör som hölls fem dagar senare.
Man kan vara tveksam till rättens beslut att vika sig för maktspråk. Men man kan ha förståelse för det: utan Lisbets vittnesmål skulle det vara ogörligt att pröva misstankarna mot Pettersson. Vad som är svårare att smälta är kanske att tingsrättens majoritet valde att kategoriskt godta hennes berättelse samtidigt som man lika kategoriskt underkände Algot Å:s och Enar H:s vittnesmål. Om rätten ansåg att ett vittne som ville göra anspråk på trovärdighet måste visa prov på rationellt, samarbetsvilligt och socialt ansvarsfullt beteende borde Lisbet underkännas med minst lika stor kraft som de två alibivittnena.
Var hamnar vi nu då?
Tror vi 100-procentigt på Lisbet Palmes utpekande är det bara att konstatera att saken är klar: Pettersson är skyldig, övrig bevisning saknar intresse. Tror vi i stället 100-procentigt på Algot och/eller Enar är det bara att dra den motsatta slutsatsen: Pettersson kan inte ha varit vid brottsplatsen då skotten föll och är alltså oskyldig.
Nu finns det inte underlag för vare sig den ena eller den andra tvärsäkerheten. Vill vi komma närmare sanningen måste vi därför gå vidare till den övriga bevisningen.
Så långt det jag skrev i Mörkläggning. Det finns några saker till som kan var värda att betona. Trots att, som jag skrev, varken Lisbeths, Algots eller Enars vittnesmål kan ha den tyngd att de avgjorde skuldfrågan menar jag att Algots och Enars vittnesmål borde ha fått det erkännande de var värda av hovrätten – att de innebar att det inte gick att fastslå Christer Petterssons skuld bortom rimligt tvivel. I den mycket väsentliga meningen var det fel att bortse från dem. För var och en som kunde tänka sig att det fanns viss osäkerhet kring Lisbeths utpekande borde Algots och Enars uppgifter ha ökat den osäkerheten – ohc därmed bidragit till att Pettersson friades.
Nu fann ju hovrätten att det utan Algot och Enar fanns tillräckliga skäl till rimligt tvivel och friade därför Pettersson. So far, so good. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att hovrätten inte ville ”kontaminera” sin dom genom att ge något som helst erkännande till två lite vinddrivna existenser som i så fall skulle ha fått äran av att bidra till att välta Lisbeths utpekande.
Låt mig också framhålla, eftersom saken varit uppe, att Algots och Enars vittnesuppgifter visserligen kom fram flera år efter mordet. Men de hade ju ingen anledning att över huvud taget betrakta sina minnen av kvällen som relevanta för rättsväsendet innan det stod klart att det var Christer Pettersson som antogs ha skjutit Palme.
Att de, liksom de flesta andra svenskar vid den tiden, bar med sig minnesbilder av vad de själva gjort och varit med om under mordkvällen, är samtidigt inte orimligt. Och om de träffat på en lokal kändis som Christer Pettersson i ungefär samma veva som Palme blev skjuten var väl det något att hänga upp också andra minnesbilder på.
Det är också värt att notera att Christer Pettersson själv inte kunde ha vare sig lockat eller hotat Algot eller Enar att komma med vittnesmål till sin fördel. Han satt ju inlåst. Och några som helst belägg för att någon annan skulle ha agerat i Petterssons intresse och påverkat dessa vittnen att komma med falska alibiuppgifter finns ju inte heller. De personer som ibland framstod som Petterssons närmaste vänner – som Sigge C och Harri M – hade ju i själva verket bidragit till åklagarnas case genom att komma med ett antal uppgifter som vär högst ofördelaktiga för Pettersson.
Som jag skrev i Mörkläggning, Algots och Enars uppgifter bör inte ges den tyngden att de ensamma visar att Pettersson var oskyldig. Men de hör definitivt hemma i en värdering av bevisningen kring fallet.
Fenomenalt bra skrivet. Jag undrar om Axberger läst Warrenrapporten respektive Vincent Bugliosis ”Reclaiming history” och i så fall kan se de mycket tydliga parallellerna. Allt går ut på att undanröja tvivlen på att det var en ensam gärningsman som tog John F Kennedy av daga.
Den som satt sig in i Kennedymordet lite mer än ytligt ser att det finns en mycket tydlig politisk avsikt bakom. I det fallet vet vi också att det mycket tidigt utgick ett direktiv från Vita Huset om att eliminera diskussioner om politiska motiv eftersom detta skulle kunna leda till ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen.
Det är lätt att se att undanröjande av ett eventuellt politiskt motiv förefaller ha varit en ledstjärna för Palmeutredningen. Detta trots att historiskt sett ett kungamord nästan alltid har ett regimskifte som huvudmotiv. Ändå är det just detta som inte utreds utan då gäller locket på.
Det är mindre än 25 år mellan JFKmordet och Palmemordet. Nu är det mer än 35 år efter det senare. IIntresset har inte svalnat i någondera fallet. Inte heller misstankarna om politiken bakom. Det borde ha varit huvudspåret i bägge fallen men motarbetas från det politiska etablissemanget.
Inga-Britt Ahlenius, som hade goda insikter i det världspolitiska rävspelet,var tidigt ute och kritiserade Palmeutredningen för att undvika det allra mest tydliga skälet.
Den som följer poltiken vet att det alltid finns skäl att gå in bakom kulisserna när det gäller viktiga världshändelser. Politikerna gör helt enkelt saker som de inte vill att vi andra ska se. Gör vi det hotar vi nämligen hela det poltiska etablissemanget som har ett världsomspännande nätverk och som utnämner varandra.
Vi som inte vill tro på politikernas ädla motiv i alla sammanhang kallas för konspirationsteoretiker. Det är något som man måste stå ut med. Döper man om verksamheten till konspirationsanalys blir det lättare.
En mycket insiktsfull kommentar från dig, Olle. Instämmer helt. Här träffar du mitt i prick:
”Den som följer politiken vet att det alltid finns skäl att gå in bakom kulisserna när det gäller viktiga världshändelser. Politikerna gör helt enkelt saker som de inte vill att vi andra ska se. Gör vi det hotar vi nämligen hela det poltiska etablissemanget som har ett världsomspännande nätverk och som utnämner varandra.”
Tack Gunnar för din skarpa analys och din såväl enträgna som objektiva granskning av palmemordet. Jag tycker följande stycke i din text väger särskilt tungt: ”Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.
Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.
Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. STATSMINISTERMORDET SKULLE UPPENBARLIGEN BEGRAVAS.”
Just så. Locket skulle läggas på. Mitt intryck är fortfarande att Krister Petersson syftade på en helt annan lösning än ”Skandiamannen” när han 18 februari 2020 i SVT:s Veckans Brott lovade redovisa vem som var ”ansvarig” för mordet.
Fortsätt kämpa, Gunnar! Vi andra får bidra efter förmåga. Sanningen ska fram.
Hej Gunnar,
Ett stort tack för en intressant, lång och ”massiv” recension. Omfattningen på recensionen – över 17000 ord – är så stor att jag behöver läsa den ytterligare minst en gång för att komma med detaljerade kommentarer.
Dock en kort notering. I slutet av recensionen skriver du att Axbergers bok ”till sist [är] en sorts partsinlaga”. Ja, att Axberger åtminstone indirekt lutar åt en gärningsman av ”Christer Pettersson-typ” ter sig relativt klart och i den meningen är boken någon typ av partsinlaga. Men med detta sagt kan jag också konstatera att det finns inslag i din recension som också blir en partsinlaga från dina sida. Så i detta avseende är ni ”lika goda kålsupare” båda två.
Men både boken och din recension är klart intressant läsning! Och detta oberoende av om man delar åsikt med Axberger, dig eller ingen av er.
Anders Fredric,
tack för kommentar. Ja, min recension är givetvis en partsinlaga på delvis samma sätt som Axbergers. Vi har båda två i tidigare sammanhang gjort egna offentligt kända ställningstaganden. Och det finns alltid skäl att räkna med att vi försöker försvara dessa ställningstaganden när vi yttrar oss igen.
Frågan är sedan hur bra vi argumenterar och hur villiga vi är att ompröva tidigare ståndpunkter.
What if………………
* Hans Holmer was on the right track, but just didn’t get support from Justice at the right time
* Investigations of SaPO concerning 2 other murdercases in Sweden (1984-1986) were pointing in the right direction
* statistics of those murders repeated in november 1985-february 1986
* the former head of SaPo would have been alarmed as one of his man said at the 26 feb 1986: ”Don’t know who they want to kill but they are bout to kill someone again”
* the motive of 2 murders in Netherlands and France (1987) indeed lay in knowledge of the Palme murder
* . if …… if……………..
Men varför är i stort sett alla dina recensioner i ämnet utformade som partsinlagor, Gunnar? Borde det inte kunna gå att diskutera en boks förtjänster och tillkortakommanden utan att ideligen redovisa sina egna käpphästar?
En recensent behöver inte nödvändigtvis inta någon försvarsposition även om vederbörande har skrivit böcker i samma ämne.
Och ingenting av det du skriver i den delen lär väl vara nytt för Axberger. Knappast heller för trogna läsare av bloggen.
Boken Statsministermordet har recenserats på många håll, ibland av personer med begränsade kunskaper i ämnet. De som läser min recension är nog oftast intresserade av vad jag tycker, utifrån mina kunskaper och mina slutsatser. Men jag har full respekt för att det kan finnas människor som i likhet med dig hellre hade läst en annan sorts recension.
Är oenig med Gunnar W i sakfrågan (om medveten mörkläggning) och som det verkar enig med Jakob H (om just det), men tycker verkligen inte att det är något märkligt eller klandervärt med att Gunnar recenserar boken utifrån hur han själv ser på mordet, lägger fram sina egna argument, osv. Tvärtom.
Vill man inte läsa Gunnar Walls tankar om Palmemordet bör man nog överväga att besöka andra nätsidor än just Gunnar Walls privata blogg.
Det vore besynnerligt att ignorera fakta vid recensionen av en bok: Anders B:s, Inge M:s iakttagelser, listan på politiska mord i Europa o s v. Resultatet vore av föga värde.
Tack för en mycket läsvärd och gedigen recension. Nästan som en hel bok faktiskt.
Tack naturligtvis också till Hans-Gunnar Axberger för en välskriven och intressant bok där säkerligen många stycken flitigt kommer att citeras.
Du tog i recensionen nu redan upp de bitar jag hade planerat att diskutera, bla uppgifterna om personer med walkie-talkies, Stay behind och det här med att det skulle röra sig om en impulshandling från en ensam person. Jag har inte egentligen något av värde att tillägga där men om jag kommer på nåt efter några ytterligare genomläsningar så får jag göra ett inlägg.
Det här var ett träffande citat:
”Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.”
Med andra ord, precis samma arbetsmetoder som diskuterats i föregående blogginlägget. Det inlägget där man kallar granskare av Palmemordet för ”farliga” och ”skadliga”
För att tillföra något (konstruktivt?) så kan jag dela med mig en till av mina många funderingar:
När det gäller biobesöket och att ingen skulle ha kunnat känna till detta så verkar det finnas en möjlighet polisen kan ha förbisett. Där kännedom om detta eventuella biobesök kan ha nått helt fel öron redan under eftermiddagen.
För är det verkligen helt klarlagt vad Ygeman och Wahlbärj tog sig för efter intervjun med statsministern var över?
Här i artikeln nedan säger visserligen Ygeman att han gick hem och var mycket nöjd med dagen. Utan att jag nu egentligen vet exakt vilken tid man vanligtvis började arbeta så verkar att sluta strax efter kl 15.00 ändå som en relativt kort arbetsdag. Frågan är om han (och Wahlbärj?) menar att man for direkt hem utan någon avstickare alls på vägen?
Det framkommer även att samtalet med Olof Palme är inspelat med bandspelare. Det hade varit intressant att lyssna på inspelningen:
https://sekotidningen.se/reportage/det-var-fruktansvart-att-skriva-ut-artikeln/
Mellan kl 14.15 och 15.00 någonstans (13.45-15.10 enligt förhöret med Ygeman) så framkommer det av sammanställningen över Olof Palmes sista dag, liksom även i förhöret med Ygeman, att Olof Palme eventuellt planerade att gå på bio. Alldeles i slutet av intervjun säger Ygeman att Palme i förbigående skulle nämnt detta. Då hamnar vi någonstans runt kl 15.00. Detta är väl den tidigaste uppgiften vi har när det gäller den saken såvitt jag nu begriper.
Om vi antar att intervjun slutar ca 15.00-15.10, då ett möte med Norges ambassadör därefter tar vid för Olof Palmes del, så kan teoretiskt informationen om ett eventuellt biobesök strax därefter ha spridits. Frågan är i så fall hur?
Jo, kanske Ygeman och Wahlbärj efteråt, i själva verket och när man ändå var i närheten, åkte förbi Tennstopet på Dalagatan 50 för en bit mat och kanske ett glas för att fira den lyckade intervjun. Kanske slänga ett par ord med kollegor. Någon råkade sedan höra när man diskuterade/lyssnade igenom den intervju man nyss hade gjort med statsministern? Sedan åkte man var och en hem till sitt.
Förvisso långsökt det håller jag med om men konstigare saker har inträffat och att i en tidningsartikel 30 år senare komma på att nämna att man stannade till för exempelvis en bit mat på vägen innan man åkte hem går ju knappast att förvänta sig.
Det är synd man inte redan i förhöret med Ygeman 86-03-07 frågar honom vad man gjorde efter intervjun var slut. Förhör Ygeman T-1628:
https://drive.google.com/file/d/1TP1w5wTtCpR-Mtxkpv6pjHIFqpxSsfHr/view
För den som inte känner till det så var Tennstopet en mötesplats för journalister och författare där det också ofta förekom att olika länders underrättelsetjänster spanade, fiskade efter information och försökte värva agenter. Donald F, som ju morddagen själv befann sig i Stockholm avslöjade faktiskt i Expressen 2009 att även han brukade sitta och spana på journalister på Tennstopet. Det ingick i arbetsuppgifterna.
”Tennstopet var vid den tiden krogen där många journalister samlades. Där fanns också politiker, författare och folk från UD som gäster.”
”Han var med i ”Operation Tennstopet” under flera år. Där försökte sovjetiska spioner fiska efter nya agenter.”
https://www.expressen.se/nyheter/har-spanade-ib-pa-guillou/
Jovisst, men det är ju mycket möjligt att bostaden var avlyssnad på gammaldags vis (polisen underlät att säkra och undersöka gatuskåpet i tid) eller mera modernt från gatan, trådlöst.
Sedan kan ju biobesöket i sig vara irrelevant om planen var att senare på kvällen till exempel bege sig till Bohemia eller Embassy Club. Mordkomplotten kunde ha varit delaktig i arrangemanget; eller de som arrangerade det kunde ha läckt eller avlyssnats.
I någon mening underlät Palme ovedersägligen att skaffa livvakter för kvällen – huruvida det nu var ett avsiktligt, aktivt beslut eller passivt slarv och dumdristighet. Om han hade diskuterat bio med Lisbet måste han så vitt vi vet ha gjort det innan han avböjde livvaktsskydd för hela helgen. Och Hansa och Kornhamns-Biografen hade ju varit stängda ett bra tag, så bio innebar ofrånkomligen en förflyttning utanför den så kallade triangeln.
Man kan spekulera om att biobesöket var något som kom till senare och fogades in i en tidigare plan vars huvudsak var ett möte på eller nära Tunnelgatan. Jag har tidigare trott på ett impromptu-möte dvs att Palme var ovetande om att man planerade slå sig i slang med honom med någon trovärdig förevändning: mordkomplotten hade tagit reda på att Palme skulle röra sig i kvarteret runt Tunnelgatan. Men man skall inte utesluta att mordkomplotten arrangerat ett möte Palme var på väg till.
Hur troligt är det att Palme inte kände till Così fan tutte-övningen? Ulf Dahlsten som beredvilligt trodde på knarkspaning runt Tunnelgatan som förklaring till walkie-talkie-iakttagelserna hävdar tydligen att han själv inte kände till Così fan tutte, men om det är fel borde han väl ha nämnt den övningen under de långa mötena med Palme, morddagen eller tidigare.
Om mördarna bara kände till bioplaner eller t o m tiden och Grand (och det senare kunde de inte snappat upp på Tennstopet) så hade det knappt räckt för att planera mordet så som det till sist gick till. Det kan visserligen ha funnits en grupp utplacerade möjliga mördare som kommunicerade med walkie-talkies – inklusive ”taxikaparen” i Gamla Stan – och så råkade det bli Inge M:s väntande Dekorima-man som fick möjligheten att utföra mordet. Men som ofta påpekats hade den planen gått omstyr om Olof och Lisbet tagit sig hem i bil.
Così fan tutte-övningen skulle kunna ha innehållit något som fick Palme att komma till mordplatsen. Och den var idealisk, vilket många envisas med att tro att mördaren genom att ta trapporna försummade att dra nytta av. Mindre ofta påpekat är att tidpunkten också var en stor fördel. Jämför med om mordspaningar – om än lika taffliga – och vittnesiakttagelser kommit igång vid åttatiden i Gamla Stan.
Kanske inga nya tankar precis. Men hur mycket den relativt nya vetskapen om Così fan tutte förändrar ter sig underskattat.
PJ:
Ja, vi tycks rätt eniga i den uppfattningen. Som jag just skrev i ett annat inlägg har det ju, inte minst genom uppgifterna om cosi fan tutte-operationen framkommit nya bitar som mycket väl kan höra till pusslet.
Det går ju vidare också spekulera i om Palme i förbifarten bara råkar undslippa sig detta med biobesök åt Ygeman för att han fortfarande har samtalen med Dahlsten i tankarna. Samtalen med Dahlsten kan ju bland annat ha handlat om hur viktig och brådskande information diskret skulle kunna förmedlas. Ett sent biobesök med en nattlig promenad förbi Dekorima/Bohemia kan kommit upp som förslag. Det går i alla fall inte att utesluta.
Som jag uppfattat saken så var restaurang Bohemia något av ett stamlokus för många socialdemokrater då det låg beläget relativt nära partihögkvarteret på Sveavägen 68. Dessutom nog så viktigt, man hade öppet till långt in på natten. Om någon utsänd av eller med anknytning till exempelvis Bernt Carlsson (som av vad jag förstått vid tidpunkten själv befann sig i New York) besökte restaurangen en viss tid så skulle det ju kunna vara ett utmärkt tillfälle att på så vis kunna förmedla känslig information vidare utan att behöva ta detta över telefon.
Ett informationsöverlämnande kan också diskret ske utanför restaurangen (eller Dekorima) ifall både givare och mottagare av informationen är medvetna om att så kommer ske en viss tidpunkt. Här hade det ju varit alldeles utmärkt att kunnat kartlägga exempelvis alla Olof Palmes och Dahlstens telefonsamtal den aktuella dagen. Inte bara Olof Palmes telefonerande under kvällen.
Kanske det ändå finns en utförlig sådan kartläggning? I så fall har jag missat den. Är däremot ingen kartläggning gjord av den dagens samtal så är det alltså ännu en omständighet där polisen frångått normal praxis. Som hade kunnat innehålla fler av de till synes saknade pusselbitarna. Man måste också fråga sig varför det då inte gjorts en sådan.
Bernt Carlsson och hans öde är för övrigt något av ett mysterium kan jag tycka nu när jag febrilt letat information. Av någon anledning verkar han nästan utraderad ur historien och dessutom omgärdad av allehanda rykten som är oerhört svåra att kontrollera sanningshalten i. Omnämns också ovanligt kortfattat även på wikipedia. Endast ett fåtal meningar och bara 3 noter samt 2 externa länkar, vilket med tanke på hans olika uppdrag (bla generalsekreterare i socialistinternationalen och biträdande generalsekreterare i självaste FN, dvs FN-diplomat) ändå är lite anmärkningsvärt.
Nu menar jag naturligtvis inte att det måste föreligga något konspiratoriskt bakom detta utan konstaterar bara, att eftersom mängden information oftast speglar intresset för personen ifråga, verkar intresset vara ovanligt lågt när det kommer till honom. Det är alltså ointresset jag finner anmärkningsvärt. I synnerhet när han även är så starkt förknippad också med Lockerbieattentatet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernt_Carlsson
Jag erinrar mig här Anders Hasselbohms alldeles utmärkta artikel i efolket:
”Bernt Carlsson var något av Palmes grå eminens i utrikesfrågor, tidigare generalsekreterare i Socialistinternationalen, senare biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär”
”en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.”
Till sin flickvän i New York ska Bernt Carlsson sedan efter mordet ha sagt att han var en av en handfull personer som visste varför Palme dödats.
https://efolket.eu/mordet-pa-olof-palme-anders-hasselbohm-om-ett-obegripligt-forbiseende/
Har någon till sist ett boktips eller förslag på annan litteratur jag bör läsa för att fördjupa mina kunskaper om Bernt Carlsson och hans gärning så är jag mycket tacksam. Jag känner nämligen att det är ett ämne jag ännu inte behärskar. Därav blir det också väldigt svårt för mig att fullt ut bedöma värdet av innehållet i nedanstående länkar, varvid jag för tillfället då också avstår att kommentera innehållet i dem:
Länkar för den som vill leta sig vidare/förvirra sig djupare in i labyrinten:
https://www.jallai.se/2011/11/sapo-forsvunna-stasi-spionerna/
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/06/05/planerades-ett-attentat-mot-palme-pa-kreta-i-september-1985/
https://www.arcdoc.se/2020/06/07/se/en-gruvlig-historia-–-lockerbie,-bernt-carlsson-och-dag-hammarskjöld-44480450
https://albertveli.wordpress.com/2011/11/14/mysteriet-bernt-carlsson/
https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/jakten-pa-skyldiga-pagar-hela-tiden/
Intressant, Simon. Vet man om Ulf Dahlsten skulle till DC enbart eller också till New York, rentav träffa Bernt Carlsson?
Jag tror en artikel, möjligen den som innehåller intervjun med Bohemias ägare, här på bloggen går länge än du och antyder att en person med anknytning till Bernt Carlsson var på Bohemia mordkvällen. Jag vet att jag läst eller kommit ihåg fel att det var Bernt Carlssson själv och blivit rättad.
”Om någon utsänd av eller med anknytning till exempelvis Bernt Carlsson (som av vad jag förstått vid tidpunkten själv befann sig i New York) besökte restaurangen en viss tid så skulle det ju kunna vara ett utmärkt tillfälle att på så vis kunna förmedla känslig information vidare utan att behöva ta detta över telefon.”
PS. Det engelska Wikipedia-inlägget är betydligt längre: https://en.wikipedia.org/wiki/Bernt_Carlsson
Det bruka ju vara tvärtom: att artikeln på en persons eget språk är längst.
PSII. Detta syftade jag på:
”Att jag 2018 sökte upp Claudio Mancini berodde på att jag hade en uppgift om att en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.”
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/09/06/restaurangen-intill-mordplatsen-som-polisen-aldrig-kollade/
PJ:
Tack för länkarna. Jag tänkte faktiskt aldrig på att kolla den engelska versionen. Den var ju betydligt bättre som sagt. Det var så jag hade förväntat mig den svenska. Jag får rätta mig själv där då och konstatera att i Sverige verkar intresset betydligt lägre än utomlands av någon anledning.
Citatet jag gav är väl till synes ursprungligen ur samma artikel i eFolket som Simon A redan citerat (?).
Det är viktigt att bena upp olika mötesscenarion – att dissekera dem!
Om Palme skulle tala med en medarbetare till Bernt Carlsson blir det troligt att inget möte var planerat med mördaren, vilken i stället fått nys om planen.
Men just nu har vi för många bollar i luften: besök på Ströms nära mordplatsen på morgonen (mycket mer besynnerligt än hur det framställts: vem med ett uns av plikter kan ta sig tid till något dylikt?), stöld av skatteöverklagan precis samma dag, övervakning redan i Gamla Stan och sedan vid Grand, gräl med någon vid Grand, Così fan tutte-Embassy Club, Stay Behind-övningar skilda från Così fan tutte (?), avtalat möte på Bohemia med vänligt sinnad person och samtal med mördaren vid Dekorima som visste att Palme skulle komma dit.
Om mordkomplotten visste eller hoppades att Palme p g a ett möte avtalat med dem själva eller andra som de avlyssnat och gensköt skulle runda Dekorima vid halv-tolvsnåret, varför då inte bara lugnt vänta utan att springa omkring med walkie-talkies? Det vore ju ovidkommande om makarna sett Mitt liv som hund eller Bröderna Mozart eller dinerat ute. Om det var en annan biograf kunde de i o f s kommit till Bohemia utan att runda Dekorima, men den tilltänkte GM skulle då väntat vid Bohemia. Fast om en vänligt sinnad person väntade på Bohemia, varför har han eller hon inte dragit sitt strå till stacken och givit fundamental hjälp till utredningen? I en enkel variant blir ett planerat möte med statsministern en del i en Così fan tutte-Stay Behind-övning men då undrar man om man inte kunde ha använt en statist.
Efter sanering: mordkomplotten var en liten kugge i Così fan tutte en gemensam övning med Stay Behind, Palme fick någon information vid Ströms, överklagan stals för att misskreditera Palme senare vilket visade sig ofruktbart p g a den överväldigande landssorgen som kanske förvånade mördarna, mannen vid Grand var vänligt sinnad men ingick i Così fan tutte-Stay Behind och ville varna, personen på Bohemia var inte direkt vänligt sinnad men hade eller tarvade avgörande information. Walkie-talkie-männen? De ingick i den dominerande, beskyddande delen av Così fan tutte-Stay Behind och misslyckades kapitalt med att i lönndom skydda en statsminister som beordrat att inte bli skyddad just då för att han ville hålla ett visst möte hemligt.
Men kunde Palme och Dahlsten verkligen vara ovetande om Così fan tutte, i vilka kvarter som skulle bevakas? Någon kan troligen få allt att falla på plats, vilket inte skulle betyda att man funnit sanningen.
Detta skall ur tryck- och yttrandefrihetsperspektiv betraktas som fiktion. Det är bara en övning i att försöka eliminera de inre motsättningarna i vissa mötesnarrativ.
Tack för en mycket gedigen (och efterlängtad!) recension Gunnar! Jag borde nog också läsa recensionen nån gång till innan jag kommenterar. Detsamma gäller boken. Jag kommer nu dock fullständigt att strunta i detta och kommentera ändå!
Tycker också att Axberger missar att ta upp bristerna i utredningen mot Christer Pettersson och tycker det är väldigt bra att du påpekar det. Jag förstår verkligen inte varför han inte tar upp detta, det är ju knappast petitesser det handlar om utan rejäla övertramp.
En sak som du (såvitt jag kommer ihåg) inte tar upp är Axbergers genomgång, som jag här får försöka återge trots minst sagt begränsad kunskap i ämnet, av uppdelningen i polisväsende och åklagarväsende i Sverige. Axberger gör väl en historisk genomgång som mynnar ut i slutsatsen att denna uppdelning uppledde till strukturmässiga brister i fråga om ansvarsfördelning etc, vilket starkt bidrog till att palmeutredningen havererade som den gjorde. I din recension känns det som att du utelämnar denna aspekt hos Axberger när du menar att han i sin bok framför allt förklarar brister i utredningen på inkompetens där du tycker att han borde se andra alternativ (mörkläggning/konspiration) som möjliga. Tycker kanske att du kunde ha haft med denna aspekt av hans resonemang i din recension.
David A,
Ja, visst kunde jag ha tagit med Axbergers intressanta resonemang om det strukturproblem som fanns inbakat i det delvis oklara förhållandet mellan polis och åklagare. Jag valde bort det och mycket annat eftersom texten var lång nog ändå.
Avlyssningen av Miro Baresic, som polisen ordnade tillstånd till och genomförde utan KG Svenssons vetskap, och i direkt strid mot dennes beslut, redan ett par dagar efter mordet har varit känt länge och är anmärkningsvärt, och Axberger tar upp det som ett exempel på polisens arrogans. Ett annat tidigt anmärkningsvärt exempel som är mindre känt är när krinsp Börje Wingren ringde upp KG Svensson för att ge honom en föredragning och få beslut om en eventuell hämtning av Victor Gunnarsson en dryg vecka efter mordet. Svensson ville då inte ha någon föredragning, utan hänvisade till Holmer, som ju inte hade någon formell befogenhet att fatta ett sådant beslut. Wingren och Svelin blev mycket förvånade över detta exempellösa tillvägagångssätt. Och jag vet inte hur Svenssons agerande egentligen passar in i bilden. Själv menade han ju efteråt att polisen saboterat hans eget arbete (vilket definitivt också skedde i andra sammanhang). Svensson var FU från 6:e Mars, två dagar innan, och det var hans beslut att fatta. Holmer påstår i OPäS att KG Svensson beslöt att sparka ut Gunnarsson och att han lät poliserna föredra saken för honom och Wranghult för att se om de hade en avvikande uppfattning. Men detta rimmar inte. Hur kunde KGS besluta om hämtning och husrannsakan, och sedan efter en dag med sex timmars förhör och en spegelkonfrontation, besluta att Gunnarsson skulle sparkas ut utan en föredragning? Om Svelin gjort en föredragning redan hade Svensson naturligtvis påtalat detta för Wingren, men enligt denne sa Svensson bara att han inte alls var intresserad. I alla händelser hade detta förhållande snabbt stått klart för Wingren, han samarbetade med Svelin och de föredrog saken tillsammans i Palmerummet. Det kan rimligen bara förhålla sig så att KG Svensson fann sig i arrangemanget med Holmer. Man måste fråga sig varför. Eller finns det en bättre förklaring?
En lysande recension, tack Gunnar för att du håller liv i debatten och dessutom på en hög nivå. Ja, det är svårt att tro att Holmér skulle ha varit totalt inkompetent och de högsta representanterna för vår regering och säkerhetstjänst sådana kompletta dumskallar. Mycket tyder istället på en medveten mörkläggning. Regeringen måste i så fall förstås ha haft starka motiv för mörkläggningen… och dessa motiv tycks intressant nog fortfarande styra regeringens agerande.
Varför pratas det aldrig om vad det kan varit för bil som blockera sigge Cedergren? https://youtu.be/9sp0VeQLQ7U
Tage Erlander skriver i sin dagbok om om Stay Behind. Han använder inte det begreppet bara. Erlander skriver om bland andra Alvar Lindencrona i det sammanhanget. Han skriver om en svensk industriman, Kempe, som donerade pengar till verksamheten. Erlander skriver på sid 252 i utgåvan Dagböcker 1950-51 ” Kempe hade skänkt 100 000 kronor till Ehrensvärd för att användas i Lindencronas motståndsrörelse…”. Erlander skrev om Lindencrona, hans problem inom Thule och hans motståndsrörelse i dagboken redan på 1940-talet. Fler än jag har läst Erlanders dagbok, den är viktig för svensk samtidshistoria. Finns ingen anledning för Axberger betvivla att Lindencronas motståndsrörelse existerade.
Då Stay Behind redan existerade, varför arbetade William Colby när han var verksam på den amerikanska ambassaden i Stockholm i början av 1950-talet med att upprätta en liknande verksamhet under amerikanskt inflytande? Det skriver Colby själv om i sin bok ”Honerable Men:My life in the CIA” som gavs ut 1978. Erlander redan hade ordnat en motståndsrörelse, varför skulle Colby organisera en till? Två Stay Behinds? Skulle det behövas? Inte ur ett svenskt perspektiv i vart fall, förefaller det mig.
Bjarne Moelv skriver det hölls en kuppförsvarsövning i Stockholm natten då Olof Palme mördades. Moelv skriver han har flera källor som sagt honom det. En hypotes som framförts är att Olof Palme skulle ha varit medveten om kuppförsvarsövningen, att han själv deltog i den. Efter att marinofficerare ledda av Bildts senare pressekreterare Christiansson skrivit i Expressen om att de inte litade på sin statsminister och en rad andra hotfulla händelser kan Palme ha tyckt det var vettigt hålla en sådan övning.
Av 172 observationer av Walki-talkies ska i vart fall ca 20 vara värda ta på allvar för dem som söker sanningen om mordet på Olof Palme. 20 walki-talkies räcker för en konspiration. De som såg till att kuppförsvarsövningen genomfördes kan mycket väl haft goda avsikter, rikets säkerhet och statsministerns liv. Men andra i övningen kan ha haft andra avsikter, särskilt om Colbys Stay Behind levde vidare vid sidan av eller inom Erlanders. Vem jobbade för vem? Det är väl inte alltid klart i sådana här hemliga sammanhang.
Ola.
Nei, fra et svensk perspektiv skulle det være unødvendig med to nettverk for å ivareta stay-behind-funksjoner i Sverige i tilfelle en sovjetisk invasjon. Men fra et alliert vestlig perspektiv forholdt det seg annerledes. USA etablerte sine egne nettverk i alle de nordiske landene ganske enkelte fordi de ikke stolte på sosialdemokratene. Årsaken var historisk: Flere sentrale sosialdemokratiske ledere hadde før krigen sett med sympati på det kommunistiske Sovjet og hele den sosialdemokratiske bevegelsen hadde sin opprinnelse i Den kommunistiske Internasjonalen. Den amerikanske ambassadøren til Norge, Lithgow Osborne, utarbeidet i januar 1946, et strengt hemmelig PM til viseutenriksminister Dean Acheson i Washington. Dokumentet ble nedgradert på slutten av 1970-tallet, og jeg regner med at dette også var aktuelt for Sverige.
”USA bør bygge opp en avansert og strengt hemmelig etterretningstjeneste i Norge. Siktemålet skal være å samle mest mulig informasjon om sovjetiske forhold og ta aktivt del i den ideologiske kampen i landet. USA må sørge for at Norge blir et demokrati av vestlig type, holder seg vestlig orientert, er relativt velstående og har et forsvar som lett kan innlemmes i det amerikanske og britiske. USA må derfor gå i spissen som et godt demokratisk eksempel og føre en liberal handels- og kredittpolitikk overfor Norge.”
Som jeg tidligere har skrevet, var og er det ugjennomtrengelige kryssende linjer mellom Totalforsvarets Stay-Behind-beredskap og samarbeidende tjenester.
At operative agenter rapporterte til disse tjenestene, var overordnede i nettverkene innforstått med og betraktet det også som en styrke. En av mine kilder ble for eksempel rekruttert til en utenlandsk tjeneste mens han studerte i utlandet på slutten av 1960-tallet. Da han ble rekruttert til norsk Stay Behind på begynnelsen av 1970-tallet – en tjeneste han stod i til 1995 – informerte han overordnede om kontakten og ble bedt om å opprettholde den, noe han også gjorde fram til begynnelsen av 2000-tallet.
Disse kryssende linjene og ikke minst hvem og hva man er lojal mot, har selvsagt vært et problem. Og det er dette Bjarne Moelv berører i forbindelse med den øvelsen som kan ha funnet sted i Stockholm den 28. februar 1986.
Tack för din kommentar Lars Tore.
Ja korsande lojaliteter bör ha blivit ett problem. Stay Behind är inte det enda sammanhanget där korsande eller dubbla lojaliteter skapar problem. Dagligdags försöker vi alla undvika att ha dubbla lojaliteter. När det amerikanska initiativet till ett Nato-stay Behind som ytterst stod under amerikansk kontroll grundades i deras misstro mot socialdemokratiska partiers och regeringars lojalitet och avsikter blev det ett problem i de nordiska länderna som hade den starkaste socialdemokratin i Europa och som länge hade ansvar för regeringspolitiken, den som styr försvarsmakten och underrättelsetjänster. Sverige utgör inte något undantag, tvärtom var problem med dubbla lojaliteter särskilt accenturerat i det svenska sammanhanget.
En motståndsrörelse ska per definition vara hemlig och oåtkomlig men i fallet med Stay Behind var också de dubbla lojaliteterna en orsak till att så lite blev känt om Stay Behinds verksamhet. Natosamarbetet var exlusivt för medlemsstater men trots det fanns ickeallierade och neutrala staters stay behind med på de möten inom nato som hölls för deras sammanhang. Hur går det ihop? För de som vill stå alliansfria som Sverige är det en kompromiss i realpolitikens hägn. För USA är det ett smart sätt att få till stående amerikanska styrkor verksamma i hemlighet i alla länder i västeuropa utanför Warzavapakten och Sovjetunionen. Ur ett amerikanskt perspektiv är direkt kontroll närmast självklart. Jag förstår att det var William Colbys uppgift under tiden han var på den amerikanska ambassaden i Stockholm och jag kan förstå den svenska kompromissen men den som komprimissar och gör avsteg från vad som var de egna behoven får inte agera aningslöst och godtroget i det sammanhanget. Självklart öppnas dörrar för behov och avsikter som inte kommer från de folkvalda i Sverige och andra medverkande länder. Man kan hävda att Stay Behinds Natosamarbete var ett svenskt behov. Ja i förberedelse inför ett krig och för en väl fungerande motståndsrörelse men Stay Behind utvecklades över decennierna till en amerikansk säkerhetspolis med inrikespolitiska aktiviteter som verkade utan ledande politkers och andras vetskap.
Vad jag har förstått lyckades inte Colby helt i sitt uppsåt att få till ett amerikanskt stay behind i Sverige. Han var heller inte särskilt omtyckt bland de som då var aktiva i det sammanhanget.
Den italienska chefen för den militära underrättelsetjänsten, Fulvio Martini, sa när han hördes i det italienska parlamentet i slutet av 1990-talet, kommer i skrivande stund inte ihåg om det var 1998 eller 1999 men jag har diskussionsprotokollet i en annan dator, att den mördade premiärministern Aldo Moro inte kände till det italienska stay behind. Vi vet från andra källor att Moros inrkesminister och senare italiens president Cossiga var väl informerad om stay behind. Han var dessutom aktiv i den famösa P 2 grupperingen. Hur var det i Sverige?
Alla statsministrar och premiärministrar mördas inte, det finns andra sätt att utöva kontroll. När det norske socialdemokraten Oddvar Nordli i sitt nyårstal 1980-81 uttalade sig positivt om en kärnvapenfri zon i norden, kanske var uttalandet ärligt menat kanske var det ett sätt att balansera vänster och höger inom partiet, då gick Alexander Haig ”i taket” som det heter och brittiska diplomater skrev hem till Whitehall att det Nordli sagt var helt oacceptabelt, något Nordli nog blev varse. Knut Frydenlunds diplomatiska fotarbete räckte inte till. Min erfarenhet är att varken amerikaner eller britter är subtila. Särskilt inte då de gör politiska bedömningar. På den tid vi talar om var det en avgrund mellan amerikansk och svensk säkerhetspolitik. Den svenska socialdemokratiska regeringen var för kolonial befrielse i Sydafrika så väl som i Vietnam och för utökade kontakter med östblocket den amerikanska var emot. Mer finns att skriva om det.
Så om Bjarne Moelv har rätt i att det bedrevs en kuppförsvarsövning i Stockholm natten då Olof Palme sköts ihjäl kanske Olof Palme såg mördaren men han såg honom som en del i en försvarsövning ämnad att skydda honom. Låter otroligt, men med dubbla lojaliteter bakom hemliga skikt kan mycket göras möjligt.
Tack för intressant kommentar. Men en korrigering: Aldo Moro hade visserligen varit italiensk premiärminister ett antal år. Men han var det inte då han blev mördad.
Nej det har du rätt i Gunnar. Moro var inte premiärminister när han mördades. Han hade varit det tidigare och han hade haft olika ministerposter inom kristdemokratiska regeringar under den tid på 1960 och 70-talen då USA genomförde sin ”strategy of tension” med terrorattentat mot civila utförda av italienska fascister verksamma i stay behind. Terror som skylldes på extremvänstern som en del i psykologiska operationer för att påverka den italienska politiken högerut. Med sitt avgörande inflytande i det kristdemokratiska partiet drev Moro under den här tiden på för att få till ett samarbete med italiens eurokommunister. Moro vill ha ett mer självständigt och oberoende Italien. Oberoende från både sovjetiskt och amerikanskt inflytande. Det Martini, underrättelsechefen, sa var att Aldo Moro inte hade känt till Stay Behinds existens. Det är anmärkningsvärt då Moro varit premiärminister och haft tunga ministerposter och fortsatt då han mördades hade stort inflytande i det kristdemokratiska partiet och i Italiensk politik. Bara vissa politiker fick ha kännedom om Stay Behind, jag menar ett kriterium för det var att de stod närmast amerikanerna.
Mycket intressant och fyllig recension, Gunnar! Stort tack för den.
Den föranleder en fråga som kanske inte egentligen specifikt rör just Axbergers bok, utan kanske mer om det du själv har skrivit i ”Mörkläggning” och annorstädes. Om, som både du och Axberger påpekar, regeringskansliet hade ett stort intresse av att Holmér tog hand om utredningen (och med benäget bistånd av Ebbe Carlsson, inte minst efter att han avpoletterats) och i princip hade till uppgift att blanda bort korten (genom det famösa PKK-spåret), som du hävdar, eller bara gick vilse (enligt Axbergers syn på saken), vad var det i så fall regeringskansliet och socialdemokratiska partiet var rädda för?
Utan att vilja dyka allt för djupt ner i något konspirationsteoretiskt kaninhål blir det enligt min mening oerhört svårt att inte dra slutsatsen att man i så fall inom S-toppen – och därmed också regeringen – faktiskt hade någon form av kännedom eller aning om gärningsmannens/gärningsmännens identitet (huruvida det faktiskt stämde eller inbillning var mindre relevant för utfallet > Holmérs självutnämning till spaningsledare).* En delvis alternativ förklaring skulle så klart kunna vara att man var livrädd för att något organ inom staten skulle kunna vara inblandat. Det är dock ändå rätt väsensskilt från sjukhusspionaffären där man hade en direkt anledning att vilja dölja sitt eget åsiktsspionage.
Skulle tycka det vara intressant om du skulle vilja gå lite närmare på vad du i så fall tror att de ville dölja, Gunnar.
* Jag fäster i det sammanhanget inget större avseende vid Holmérs kommentar att om sanningen kom fram så skulle det skaka Sverige och samhället i dess grundvalar (ett sådant uttalande som sedan inte backas upp känns mer kommet från en posör eller sladdartacka än någon med verklig insyn – den typen av okvädna visor drar bara ytterligare uppmärksamheten till det man försöker dölja).
Båda dina gissningar är väl tänkbara. Men jag är tills vidare återhållsam med att spekulera på den här punkten
Kan man inte fråga Ingvar Carlsson? Det finns väl knappast många kvar att skydda idag, om det nu fanns någon medveten mörkläggning från regeringens sida.
När jag kontaktade Ingvar Carlsson för att intervjua honom om Palmeutredningen – det var några år sedan – hänvisade han till sitt bristande minne.
En saknad pusselbit kanske kunde läggas till pusslet om det på något vis gick att få klarhet i vilken information Dahlsten erhöll, när han dagen före mordet hade möte med FRA. Ett möte där det enligt Dahlsten framkom att FRA hade utfört speciella spaningsinsatser på Olof Palmes direkta uppdrag.
Det verkar för övrigt ha varit en hel del i görningen vid tiden för mordet så någon helt vanlig dag som Axberger menar tror jag absolut inte det var. Jag har skrivit om det här i tidigare inlägg och Gunnar tar ju också upp en del av detta i recensionen.
Gunnar, en mycket intressant recension!
Glömde ett förtydligande: Mitt problem med mörkläggningsteorin är just det som verkligen hände, nämligen att Holmér framstod som ett inkompetent streberdumhuvud som egentligen mest var intresserad av att sola sig i medieglansen. Ingenting av det jag har läst om Holmér får mig att tro att han var en sådan lagspelare, att han skulle ha varit beredd att ta en sådan kula för laget (Sverige). För regeringens vidkommande fanns det i princip bara en uppsida, att man på så sätt skulle kunna lyckas dölja en genant sanning, medan många av de uppenbara nedsidorna sedan också framkom.
Spelar man i det här laget behöver man nog inte ta några kulor. Det är ju inte så att Holmér eller andra inblandade i den misslyckade utredningen bestraffades för det av (s), snarare tvärtom.
Intressant uttalande av Birgitta Dahl om hur upprörd Palme var efter mötet med Iraks ambassadör på morddagen, där han fått information om att vapenhandeln till Iran från Bofors verkade fortsätta.
Att han var omvittnat upprörd när han kom till nästa möte, statsrådslunchen, visste jag. Men citatet från Birgitta Dahl var nytt för mig.
”En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?”
En fråga som jag tycker ligger nära detta är följande.
Vem övervakar hemliga tjänster som SÄPO, Stay Behind eller IB?
Dessa organisationer kan ju tillåtas bryta mot lagar med hänvisning till nationens säkerhet. Men vem övervakar att de inte går utöver detta? Finns någon intern, oberoende och hemlig domstol med jurister eller övervakas organisationerna endast av sina ledare?
SOM VÄNTAT EN KATASTROFAL RECENSION AV AXBERGERS BOK!
I recensionen låter Gunnar Axbergers uppseendeväckande och förvånande argument som är felaktiga vara, De vill visa på att SE är oskyldig, vilka totalt saknar trovärdigt stöd i utredningen och inte på minsta sätt förklarar bort SE som gärningsman.
Exempel:
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
— Dekorimamannen från 14 mars var inget minnesspöke.
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
Minst lika irriterande är att Gunnar låter bli Axberger när det gäller hans och GRK:s katastrofala misstag att inte granska PU:s fatala beslut 1987 att avföra SE från utredningen (”Ölvebro och co trodde inte heller på SE, så det så!”).
Gunnars tystnad om detta blir således, dels en acceptans av GRK:s avgörande misstag som TP fick reda ut åt GRK tjugo år senare, dels ett indirekt försvar av Axbergers argument att SE är oskyldig. Det går att undra med fog om det katastrofala misstaget är anledningen till att Axberger har skrivit boken och nu vill avleda misslyckandet och känner sig dessutom tillplattad av TP.
Gunnars recension, där exempelvis KP 2020-06-10 ”kommer inte runt”, verkar utraderat ur svenska historien, skymmer då de delar i boken som är förtjänstfulla genom sin unika inside.
Gunnars undfallenhet mot Axbergers felaktigheter får sin förklaring av Gunnar själv i recensionen:
—–”Liknande slutsatser som i Mörkläggning, för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser”.
Gunnar har alltså här funnit stöd från Axberger för Mötesscenariot, en hypotes som saknar all trovärdighet.
Eller som en statsvetare skriver farsartat om teorin:
—– ”Några mer misslyckade skyddsvakter än de som förekommer i Mötesscenariots tankebyggnad är svårt att föreställa sig”. Skyddsvakterna är alltså då armén av alla walkie-talkie-män som Palme, med medföljande ovetande Lisbeth Palme, hade med sig som livvaktsarmé till mötet och som inte ens lyckades ta upp jakten efter GM.
Att Mötesscenariot och Dekorimamannen saknar trovärdighet bekräftas bland annat då av vittneskedjan med de sex vittnena – NF, Vagnhäradskvinnan, CA, IM (1 mars), AB och LP – som visar att GM följde efter och kom i kapp Palme.
Måste bara lägga till ett annat iögonfallande inlägg från Gunnar.
—– SE är i stort sett den svenska rättsapparatens OFFICIELLA STÅNDPUNKT när det gäller Palmemordet.
Underförstått att mordet är en konspirativ mörkläggning och ”kommer inte runt” måste då vara förklarat och hemlighetsstämplat med hänsyn tagen till rikets säkerhet och där Krister Petersson åtminstone har blivit vilseledd och familjen Palme fortsätter hålla tyst in i döden.
”OFFICIELLA STÅNDPUNKT” är inte ens längre ett försök att få förminskningstekniken och substanslösheten subtil utan härskartekniken att förminska känns bara trött.
Det känns tråkigt att behöva hacka på Gunnar så här som bidrar med så mycket till MOP, men är nödvändigt för sanningens och bloggens trovärdighets skull. Någon form av verklighetsförankring måste få finnas när Gunnar befinner sig i fritt fall när det gäller trovärdighet.
Mikael A:
Men om Engström nu försöker placera sig som ett mordplatsvittne för att dölja sin inblandning som du hävdat i 100-tals likartade inlägg, varför uppger han då i polisförhör uppgifter som inte går ihop med övriga vittnesuppgifter? Ta bara det här med att han endast uppger sig hört 1 ljud exempelvis. Varför då inte säga att han hört 2 skott som övriga vittnen och media rapporterar om? Nu gör ju bara den detaljen att han får strålkastarljuset på sig direkt genom att hans berättelse på så vis sticker ut.
Antingen har han ju då missuppfattat situationen eller så är han gärningsmannen. Är han gärningsmannen så har han i så fall, enligt SE-anhängarna med stor frenesi noggrant plöjt igenom och memorerat all information han kunnat komma över just för att trovärdigt kunna placera sig som vittne. Likväl snubblar han direkt på startlinjen genom att uppge sig bara hört 1 ljud, som han dessutom menar på kan varit ett ljud som hörde till gatubilden. Har han i själva verket bara missuppfattat situationen och i stället kommer ut i samband med andra skottet eller strax därefter så faller hans uppgifter på plats väldigt väl.
Sen kan jag tycka beträffande detta att du uppmanar andra till ”verklighetsförankring” faktiskt faller tillbaka ordentligt på dig själv.
men är det möjligt att han sett palme i framstupasidoläge om han kommer senare än han sagt?
Matte:
Jag måste svara med en motfråga här. Är det fastställt någon exakt tidpunkt när Palme vänds på rygg?
Tittar man exempelvis på förhöret med Bengt P så anländer han mordplatsen som tidigast 40-50 sekunder efter mordet och då uppger han att Olof Palme ligger i framstupa sidoläge.
Sid 4 (409)
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMaTI0UnZqanpzRzQ/view?resourcekey=0-1cr-vnJIqFOkQ-3GWUsOhQ
Matte:
Vad som hände var väl förmodligen att han stod och tjatade om framstupa sidoläge (att någon gjorde det berättar Karin J; vem var det annars?) eftersom det var något han kom ihåg från sin första hjälpen-kurs, och att han möjligen vid något tillfälle drog lite tafatt i benen (att någon gjorde det berättar Anna H; vem var det annars?), vilket emellertid mest irriterade de som tillsammans försökte göra livräddningsinsatser. I Engströms egen hjärna — eller i alla fall i hans berättelser — blir detta ett rådigt ingripande från hans sida.
Något sådant, gissningsvis, även om det förblir höljt i oklarheter.
Det framstår hur som helst som en avsevärt enklare förklaring än att han hittat på alltihop, ljög sig in i rollen som vittne, hade vapen, sköt Palme osv.
Simon A
—– ”Men om Engström nu försöker placera sig som ett mordplatsvittne för att dölja sin inblandning som du hävdat i 100-tals likartade inlägg”
Visa var jag hävdat det.
Har inte läst någon katastrofal recension av Axbergers bok. Gunnar är saklig och trovärdig. Har däremot läst ännu ett substanslöst inlägg skrivet av Mikael A fullt av idel upprepningar av samma felaktigheter som redan bemötts otaliga gånger. Mikael A pekar ut en försvarslös avliden person som mördare och lägger över bevisbördan på andra att bevisa att han kan rundas fast inga bevis som behöver rundas existerar
Mikael A,
det är tråkigt att din kommentar om min recension ger intryck av att du knappast läst den. Den enda konkreta punkten som förhåller sig till vad jag ska ha skrivit är när du påstår att jag skulle ha funnit stöd hos Axberger för det så kallade mötesscenariot. Men jag konstaterar ju tvärtom att Axberger avfärdar ett sådant scenario som omöjligt.
Annars ägnar du dig mest åt att anmärka på att jag inte kritiserat Axberger med de argument som du själv brukar föra fram här på bloggen för att backa upp Thomas Pettersson och Krister Petersson. Och det är ju sant, det har jag inte. Men det behövde du knappast lusläsa min recension för att konstatera. Du vet ju vad jag anser.
Något jag saknade var väl dock någon form av kommentar till Inge M-resonemanget. Axberger baserar ju delvis avfärdandet av SE på Inge M.
Jag tycker också att Inge M:s vittnesmål utgör ett starkt argument för att avfärda teorin om Engström som gärningsman. Men Inges uppgifter om en mördare som väntade i minuter – uppgiften finns redan i förhöret från 14 mars 1986 – är också svårförenliga med teorin om att Christer Pettersson skulle ha varit mördaren. Hue skulle han ha hunnit ta sig från Grand så snabbt?
Ett klargörande påpekande!
Gunnar
Axbergers bok har fått genomslag utanför MOP-kretsen. Den sprider då att SE är oskyldig med argument som inte har något stöd utan har fått förklaringar att de är felaktiga. Det påpekar du då inte i din recension. Just du som under åren har fått förtroendet från många olika media att vara MOP-expert för att ge dem faktabaserade och trovärdiga uppgifter.
—– Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, Vagnhäradskvinnan, Cecilia A, Inge M (1 mars), Anders B, Lars J, Yvonne N
Mikael A skriver
”Axbergers bok har fått genomslag utanför MOP-kretsen. Den sprider då att SE är oskyldig med argument som inte har något stöd utan har fått förklaringar att de är felaktiga. Det påpekar du då inte i din recension
Vet inte vad Mikael A menar med att Axbergers bok har fått genomslag utanför MOP-kretsen. Vilka personer ingår i den så kallade MOP-kretsen och vilka står utanför den är frågan.
Thomas Petterssons bok som sprider att Engström är skyldig och Filters artiklar på samma tema har fått stort genomslag och spridning i breda kretsar. Är inte det ett problem och hur kan det i så fall vara ett problem att en bok som försvarar Engström får motsvarande genomslag.
Jo argumenten som Axberger för fram för att Engström inte är skyldig stöds av fakta och har inte alls fått några förklaringar som visar att de är felaktiga. Tror att Gunnar och jag är överens på den punkten. Varför ska Gunnar påpeka något i sin recension han inte tror på är frågan.
Mikael A din övertygelse delas inte av andra men skriv gärna en egen recension och försök såga Axberger längs fotknölarna. Vad Gunnar och andra skriver i sina recensioner bestämmer inte du
Den eller de Margareta, Anneli och Mårten ser kan likna SE, men det är ju varken säkert att de gjort det eller att den de såg har något med mordet att göra. (Andra har pekats ut och sena utpekanden saknar värde. Margareta uppgav 1989 att hon inte skulle känna igen karln, och Anneli sa ”kanske, kanske inte”.) Nicola har dett någon med annat signalement än SE, och det förefaller vara Anders B. Anders B har inte sett någon som ser ut som SE. Inte heller Inge M. (Båda talar om stickad mössa.) Varför skulle alla utsagor av Inge M efter 1 mars vara värdelösa? Lars J ser en ryggtavla och har fått ett allmänt intryck av något kepsliknande han inte kan beskriva närmare. Yvonne har sett en man med rock och liten väska. (”Vagnhäradkvinnan” vet vi inte om hon sett något alls, och i enlighet med vad Svea hovrätt och HD anfört kan hon rimligen avfärdas, i likhet med ”finska flickor” och andra sena ”vittnen”.)
Detta är mycket tunt. ”Bevisen” för SE som Grandman är rentav starkare än de om han som gärningsman (inget mordplatsvittne uppger något som liknar SE:s signalement utom möjligen Anders D). Och de är svaga. Och även om han tittat in på Grand efter en sen middag på stan, bevisar det förstås inte att han hade med mordet att göra. Inget motiv, inget vapen, inget medgivande på dödsbädden. Ingenting.
Den man som setts vid Grand kan vara den man som bevistat 19.00-föreställningen, se länkar nedan. Signalementet är onekligen rätt likt. Denne man kan ha upptäckt makarna Palme i biljettkön när han själv är på väg ut från salongen. Sedan har han i så fall gått tillbaka till Grand när makarnas Palmes föreställning slutar. Kanske bara någon som ville få ännu en skymt av Palme. Bara för att någon har en stirrande blick eller upplevs som obehaglig så behöver det ju inte automatiskt betyda att man är potentiell statsministermördare menar jag. Uppgifterna är dock intressanta om man tänker sig en från Grand förföljande gärningsman. Att det här inte kan röra sig om Engström är uppenbart.
https://drive.google.com/file/d/1-FrGSPT3zdQ0ZwSY6ZgOyPzCUmpD3s1J/view
https://drive.google.com/file/d/12ek2bBsXnruDPyteX4DUIAFKkxhYRagB/view
https://drive.google.com/file/d/11jcSfNicr-IRxN7IdABQxndsNadYPos-/view
Onekligen intressant! Vad säger Mikael A om den möjligheten? Som sagt är ju ”bevisen” för att SE är Grandman starkare än för att han är gärningsman, och finns då en annan rimlig Grandman….
De där uppgifterna får nog lov att betraktas som de mest intressanta i hela Grandavsnittet. Här borde utredarna i omgångar ha gjort sitt yttersta för att få fram identiteten på mannen. Med tanke på signalementet kan man tycka att det inte borde vara så svårt. Törs man rentav hoppas på att hans namn finns någonstans bland alla tipsen i utredningen?
—– ”från Grand förföljande gärningsman.
Axberger-nivå. Finns inget stöd för detta utan Mårten Palme och Pia E motsäger det trovärdigt.
Dessutom allt annat som EXEMPELVIS HH:s signalement av GM 1 och 2 mars och Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, Vagnhäradskvinnan, Cecilia A, Inge M (1 mars), Anders B, Lars J, Yvonne N.
Det behöver förklaras först innan man kan söka fakta som skulle visa på att det inte var SE.
Mikael A:
Såhär står det i alla fall på sid 851, SOU 1999:88:
”Samtliga besökare av den filmföreställning paret Palme bevistade har
förhörts. Däremot saknas det förhör med flertalet besökare av andra
föreställningar på Grand. Mötet mellan offer och gärningsman eller
konspiratör kan ju ha skett på eller invid biografen. Med stor
sannolikhet förföljdes Palme från biografen. Alla iakttagelser från detta
område är bl.a. därför av stort intresse.”
Tillägg:
Men om vi nu säger att du har rätt att ingen går efter makarna Palme från Grand, då kan ju denna man bara gått tillbaka till Grand för att få en skymt av Palme när Palme lämnar biografen. Precis som jag skrev. Han har då observerats där utanför. I så fall finns kanske ingen förföljande Grandman och vi har samtidigt fått en enkel förklaring till observationerna som gjorts av Margareta, Anneli och Mårten. Om nu denna man skulle vara gärningsmannen, vad säger att han då inte skulle ha kunnat befinna sig där du menar att Engström skulle befunnit sig när han fått syn på makarna Palme?
Simon A
–
Vad är det som är svårt att förstå? En sista gång då!.
–
Efter att makarna Palme började gå från Grand korsade SE Sveavägen och gick tillbaka till Skandia och stämplade ut 23.19. Därefter gick han norrut mot nattbussen 691 i korsningen mellan Sveavägen och Odengatan.
–
Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, Vagnhäradskvinnan, Cecilia A, Inge M (1 mars), Anders B, Lars J, Yvonne N
–
+++ Mårten Palme berättade i hovrätten att han såg Grandmannens ansikte och beskrev honom enligt följande: Fyrkantigt ansikte, 180 centimeter lång, kraftigt byggd, keps med knäppe till skärmen, stålbågade glasögon och blå täckjacka, ganska långt ner på benen.
https://www.expressen.se/nyheter/det-ar-mycket-mojligt-att-det-var-honom-jag-sag
+++ Grandvittnet Anneli K – ”Det var SE som jag såg utanför Grand!!”
https://areena.yle.fi/audio/1-50557332
+++ Grandvittnet Margareta S – Antagligen den som har sett Grandmannen bäst och har inte ifrågasatt väninnan Anneli K.
+++ Ingrid Klering sa i förhör 24 april att Lisbeth och Mårten Palme i samtal på Sabbatsberg båda var ÖVERTYGADE om att den man Lisbeth hade sett, mördaren, och den man Mårten hade sett, Grandmannen, var SAMMA MAN”.
–
+++ Vittnet i gränden, Lars J, var mycket bekant med Christer Petterssons utseende genom att båda bodde i Sollentuna där CP var en profil. Eftersom Lars kunde studera gärningsmannen under en längre tidsföljd kunde han definitivt avfärda att det var CP som sprang förbi.
https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/
+++ Lisbeth Palme beskrev tidigt GM för familjen vilket överensstämde med Skandiamannen (Joakim Palme). ”Inget misstämmer” 5:10 in i intervjun.
https://www.expressen.se/tv/nyheter/joakim-palme-gar-inte-att-fa-bort-stig-engstrom-fran-mordplatsen/
”En sista gång” – lovar du? Mårten beskriver alltså en man med blå täckjacka. Menar du att SE hade sådan? Anneli K visste inte ens 1989 om hon skulle känna igen mannen, så vad hon säger efter över 30 år kan man knappast fästa tilltro vid. Margareta S har inte tillfrågats, såvitt känt, och hon har definitivt inte haft någon skyldighet (eller kunde förväntas) att ifrågasätta Anneli K; dessutom sa hon 1989 att hon inte skulle känna igen mannen. Om Lisbeth och Mårten hade sett samma man hade de rimligen beskrivit samme man. Joakim Palme bevittnade inget vid mordet och hans eventuella hågkomster av vad hans mor sagt över 30 år senare har knappast något värde; vi vet ju vad Lisbeth själv sa i förhören. Lars J säger ”Jag skulle inte känna igen honom. Jag ser bara en kraftig ryggtavla” (förhör 4 april, s. 19), så att han definitivt skulle kunna avfärda någon är knappast belagt.
Mikael A:
Ibland får jag för mig att du bara skojar med oss. Allt detta du rabblar upp har gång på gång fullständigt dissekerats.
Till skillnad mot Engström går ju denna man att placera vid Grand. Denna mans signalement passar dessutom betydligt bättre än det signalement man tvingas tillskriva Engström.
Vad är egentligen mest troligt?
att en man som varit på en tidigare föreställning på Grand och där uppfattats som obehaglig och verkar letat efter någon upptäckte Palme i biljettkön, gick och hämtade ett vapen och väntade till den senare föreställningen slutade eller att Engström, trots avsaknad av uppgifter som placerar honom vid Grand, utan motiv och utan någon som helst bevisning trots flera års utredande skulle skjutit statsministern?
En man vars signalement som sagt dessutom betydligt bättre än Engströms passar in på vittnena Margareta, Anneli och Mårtens beskrivningar. Till skillnad mot Engström går det ju faktiskt att både placera denna man vid Grand som med lite vilja också vid mordplatsen. Här passar också uppgifterna om den mörkblå täckjackan in. Dessutom passar det också med Lars J:s uppgifter om ”kepsliknande” och täckjacka. För att använda samma resonemang som PU så säger vi att med tanke på vad som hände så hade denna man en revolver.
Engström är därmed rundad och precis som flertalet av oss redan kommit fram till så har Engström bara missuppfattat situationen. Om den inte redan var det innan så blev uppförsbacken för Engström-hypotesen nu så brant att man får använda bergsbestigarutrustning för att ens börja. Det får man nog ändå lov att konstatera. Nu återstår bara för polisen att plocka fram identiteten på den här mannen. Han borde finnas i utredningen.
Bakvänt resonerat, Mikael. Förekomsten av en ”liknande” person kan ju förklara just varför vittnen säger som de säger. Flera av de du nämner anger alls inte SE:s signalement, som Nicola, Inge och Anders, så varför måste de ”förklaras”? Du har bevisbördan för att din hypotes förklarar alla förhandenvarande omständigheter på bäst sätt.
Förslag på tips man kan börja med:
https://drive.google.com/file/d/1qvFcqIaopWT9JPo6tnPLsw5gPhDd_OrQ/view
”mannen bär ALLTID sin keps” kan man notera (1). Ser ut som ”gammal ungdom”, bred och satt, ca 170-175 cm (om det stämmer så är det möjligen något i kortaste laget för att vara GM, dock stämmer det med Margareta S initiala uppgifter, 175 cm, Anneli K 170-175 cm, Mårten P säger ca 180 cm, se förhören nedan), 35-40 år, täckjacka nämns också. Är svensk, ”verkar störd och sjuk i huvudet”. Uppträder mycket hatiskt mot speciellt Olof Palme.
(1) I förhör med vittnena på den tidiga föreställningen så har man reagerat över att mannen satt med kepsen på trots att han befann sig inomhus i en biografsalong.
Har jag nu inte missuppfattat dessa dokument och fått allt om bakfoten, det verkar faktiskt lite ostrukturerat, så uppger mannen själv i förhör att han suttit ensam hemma och tittat på TV. Dvs, inget alibi. Någon skall sedan styrkt detta genom att uppge sig med säkerhet veta att mannen i fråga suttit ensam hemma och tittat på film. Verkar egendomligt. Hur kan någon veta vad en som påstår sig suttit ensam hemma har gjort? Efter detta verkar polisen sedan lagt uppgifterna ad acta.
Innehar körkort gällande till 1994 (dvs anses alltså inte av myndigheterna så pass ”störd” att han anses olämplig att köra bil)
Detta inlägg bör alltså enbart ses som ett förslag på vilken man som kan ha bevistat 19.00-föreställningen, sett makarna Palme i biljettkön när han själv lämnar salongen och sedan återvänt till Grand en stund innan makarna Palmes föreställning slutar.
Förhör Anneli K:
https://drive.google.com/file/d/13xrFTRDAj6iakDji6GcuzFKVksX4Pr1x/view
Förhör Margareta S:
https://drive.google.com/file/d/1cgptvr6XERHFeE-nkddN–4-1TnOPCyZ/view
Förhör Mårten P:
https://drive.google.com/file/d/1HWpV9eScak_Q2OhJP2vW7zt_W9u2Nk54/view
https://drive.google.com/file/d/1AJ2e7bDqL7UM70ai_fjNjh8JFCD9NNxv/view
Simon A:
Spännande keps-man-tips! (Detta: https://drive.google.com/file/d/1qvFcqIaopWT9JPo6tnPLsw5gPhDd_OrQ/view)
Om man läser en bit (PDF:ens sida 17) finner man dessutom att det sällskap som lämnar Bohemia talar med en flicka som gjort första hjälpen på Palme (dvs Anna Hage) precis innan Expressens journalist (dvs Tommy Schönstedt) anländer och börjar intervjua henne. Hage berättar då för sällskapet att det är Palme som är skjuten.
Schönstedt bör väl ha anlänt till mordplatsen nånstans kring 23.35? Har någon en bättre uppskattning? Om det är däromkring, då stämmer detta tidsmässigt mycket väl med att Stig Engström, enligt sin egen berättelse, börjar avlägsna sig från platsen och i samband med det, återigen enligt sin egen berättelse, får höra från Anna Hage att det är Palme som blivit skjuten.
Har vi alltså hittat den pusselbit som passar in i luckan ”hur fick Engström reda på att det var Palme som var död”?
Det kanske inte var Engström själv som hade konversationen med Hage, som han själv minns/hävdar att det gick till. Men han kan ha hört henne säga det till Bohemiasällskapet, eller deltagit aktivt eller passivt i en konversation med flera inblandade, så som det ju ofta blir när många befinner sig på samma plats.
Madam,
Teamet från Expressen bör snarare ha anlänt till platsen närmare 23.40 än 23.35. Det verkar inte heller som om Schönstedt och Melander noterar blåljusfotografen Ulf Karlsson, som var först på plats. De syns inte heller till på varandras bilder. Anledningen är sannolikt att Ulf K just kört därifrån, vilket gör att Expressens medarbetare tror att de är först. Som bekant uppehöll sig Ulf K endast en kort stund vid Dekorimahörnan. Sedan ringde han Aftonbladet från en telefonkiosk vid Grand och blev skickad till Sabbatsberg.
Noterbart är också att Engström inte tycks finnas med på Ulf Karlssons bilder, som med råge är de tidigaste från mordplatsen. Flera av hans foton är tagna innan avspärrningsarbetet ens var avslutat och då bör vi hamna åtminstone lite före 23.35. Likaså har han ju förevigat kommissarierna Dahlsgårds och Söderströms konversation på trottoaren.
Visserligen tog Karlsson aldrig någon bild norrut på Sveavägen, men Engström verkar i varje fall inte ha befunnit sig intill Anna H:s sällskap söder om avspärrningen vid den aktuella tidpunkten.
Vad jag kan se finns det alltså inget bevis för att Engström var kvar på platsen ända tills avspärrningen var gjord. Uppgiften om att Palme var offret kan han däremot ha snappat upp strax dessförinnan.
Jag tror att man bör vara öppen för att SE skarvar lite för Sven Anér i syfte att övertyga honom. På samma sätt som han tycks angelägen om att tidigarelägga sin ankomst till platsen vill han möjligen också förlänga sin närvaro där.
Före hade Ulf K varit och fotat en brand i Lugnets ruffiga industriområde, nuvarande Hammarby sjöstad. Därefter var han på rull och kom därför snabbt till Sveavägen så fort han hörde om det på polisradion.
Ulf K kunde dock ha varit där ännu snabbare om han inte hade hört på polisradion om ingripandet vid Regeringsgatan / Mäster Samuelsgatan. Han åkte ju dit först. I annat fall hade han kanske hunnit fram medan ambulanserna fortfarande var kvar på mordplatsen. Och Engström.
Mikael B:
Informativt som vanligt! Tack.
Jag menar inte att detta är ett bevis åt något håll, däremot att det erbjuder en tänkbar förklaring till något som har lagts fram som exempel på att Engström ljuger. (Jag tror i och för sig också att han har fel eller ljuger om vissa saker, men det gör honom ju inte till mördare.)
Det förutsätter förstås att han fanns på platsen när konversationen mellan Bohemiagänget och Anna H utspann sig, vilket i sin tur återstår att bevisa. (Om man nu tycker det är något som är viktigt att bevisa.)
Simon A, tillägg:
Bohemiasällskapet spelar ju även en annan roll i resonemangen runt Engström. Det är nämligen inget vittne som nämner att det dök upp ett gäng restauranggäster en stund efter mordet. Inte heller Anna H tar upp deras närvaro, trots att hon alltså talade med dem och till och med ska ha blivit upprörd av konversationen. Inte heller har de registrerats av polisen.
Enligt Skandiamannalogiken betyder det förstås att de ljuger om att de var på platsen. Eller så får man här ännu en tydlig illustration av det faktum att det kom och gick ett antal människor på platsen som varken noteras i andra vittnesmål än deras egna, eller i polisens anteckningar. Engströms frånvaro i protokollen är alltså inte särskilt uppseendeväckande, trots att det är just den saken som har blivit grund för hela anklagelseakten mot honom.
Madam, tack för kommentar!
Där är vi eniga, jag har inga invändningar. Man ska undvika att komplicera saker i onödan och det är en fullt rimlig förklaring.
En sak till som slår mig är att det inom PU måste ju funnits kännedom om de här uppgifterna om 19.00-föreställningens märkliga besökare liksom säkerligen också avsnitt G-54. Var det kanske ännu en av anledningarna man beslutade att hoppa över hela Filters/TP:s Grandavsnitt i sin högst märkliga digitala presskonferens?
Hade man tagit med det så måste man ju insett att man här skulle bli tvungna att försöka ”runda” det faktum att 19.00-föreställningens man stämmer betydligt bättre på beskrivningen än vad SE gör och att här fanns något som inte var utrett, som därför hade omkullkastat hela Engström-hypotesen. En alternativ förklaring som skulle kunnat få pusselbitarna att falla på plats utan besynnerliga cirkelresonemang, gula linjer och halkiga kontorsskor mm.
Denna 19.00-besökare har när han lämnar Grand med hög sannolikhet alltså kännedom om var Olof Palme befinner sig de närmaste 2 timmarna. Har han inte själv utfört mordet så kan han under den tiden kontaktat någon/några med det våldskapital som krävs. Vi vet ju inte eftersom det inte tycks vara utrett. Hans bekantskapskrets kan mycket väl innehålla spännande namn.
Även om jag nu själv råkar ha en annan huvudteori, vilket jag aldrig heller gjort någon hemlighet av, så innebär det ju inte att jag både är blind och dum eller utesluter andra alternativ som ter sig mer sannolika. Just detta är ett sådant alternativ, som också innehåller rätt ingredienser där det kan finnas substans. Poängen är i alla fall att man måste gå till botten med detta spår.
I sammanhanget så undrar jag också fortfarande över den blå tygmössa med skärm, rött foder och öronlappar som anträffas Sveavägen-Kungsgatan och som ingår i brottplatsundersökningens dokumentation. Finns den kvar? Har man gjort undersökning av den beträffande exempelvis hårstrån, DNA (är ju numera en möjlighet). Hur ser den ens ut? Kan inte påminna mig jag någonsin sett en bild på den.
Brottsplatsundersökningen (sid 5)
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMQzRRb0l6dTMtY0U/view?resourcekey=0-WLEYurXu4IN_MukdznP8-w
Litet tillägg beträffande tygmössan med skärm.
Det intressanta med detta fynd och varför jag tar upp det är att det råkar vara ett ypperligt ställe att göra sig av med något som kan ha uppfattats av vittnen och som för en gm kan antagits avslöjande beträffande signalementet. Dessutom också vid ett ställe en flyende gm måste insett att signalementet kan ha hunnit gå ut över polisradion (gm har säkerligen här hört sirener). Dvs göra sig av med huvudbonaden när han smälter in i folkvimlet på Kungsgatan. Om det nu är den vägen gm tagit. Det vet vi inte heller. Denna upphittade blå tygmössa med skärm kan ju för allt jag vet bara vara en barnmössa och inte ha något med saken alls att göra men det skulle vara oerhört spännande om det visade sig att den också var utformad så den skulle kunnat uppfattas som en stickad mössa.
Det kan finnas ett sammanhang vi i nuläget missar. Om vi någon gång får hela bilden klar för oss så kan det ju faktiskt visa sig att flera saker hänger ihop. Denna bio-besökare kan ha kopplingar till Cosi fan tutte, WT-observationer etc. Även om det ter sig osannolikt så har vi ju ingen aning i nuläget. Det är inte förrän hela pusslet är lagt som man helt säkert ser vad det ska föreställa. Jag begriper i vilket fall inte vad Hans H sysslade med. Allt som liknar normalt mordutredande verkar både åsidosatts som försakats. Att det hela framstår som en medveten mörkläggning är därför inte särskilt svårt att instämma i tycker jag. Oavsett om det nu är så det ligger till eller inte.
Mössan skulle kanske kunna uppfattas alternativt som en Jack Nicholson-beanie eller ett mellanting mellan en vanlig herrhatt och en deer-stalker beroende på om den sågs framifrån (Inge M), bakifrån (Anders B) eller i profil (Anders D).
Simon A:
Tack – bra kommentarer. Det hedrar dig för övrigt att du inte är låst vid ett visst spår även om du har favoriter, det är ju alltför vanligt.
Och jag håller verkligen med om den där mössan. Jag har också vid något tillfälle efterlyst information om den. Man vill ju gärna tro att den är avfärdad av något skäl (ägaren hittad, barnmössa, uppenbart tappad för flera dagar sen, el dyl) men med viss kännedom om hur utredningen brukat fungera så är det väl minst lika sannolikt att de glömde bort saken och att den nu sedan länge är borttappad. Kan man slarva bort magnumkulor hipp som happ går det förmodligen att tappa bort en smutsig gammal tygkeps också.
Däremot är jag (som du kanske noterat) inte enig om att den här typen av slarvande måste tyda på någon form av mörkläggning. Tvärtom tycker jag nog det faktum att man har skött alla möjliga spår lika illa tyder på just en allmänt misskött utredning. Och en svårskött utredning, ska man tillägga. Det är lätt att vara kritisk i efterhand, det var nog svårare när de stod där mitt i tipsfloden…
Sist men inte minst: Jag håller med om att 19-Grand-mannen inte nödvändigtvis behöver vara en ensam gärningsman, om han nu skulle ha med mordet att göra. Däremot verkar de olika tips som kan kopplas till den här figuren ofta peka ut honom som lite udda och kufisk. Det pekar möjligen i den riktningen. En missanpassad och udda typ låter mer som något som passar in i GMP-resonemangen än som nån som känner mordvilliga konspiratörer alt. agerar utkik åt dem.
Å andra sidan kan det ju också vara så att den här mannen är förklaringen till många av Grandmannen-observationerna, utan att därför vara knuten till mordet över huvud taget – att han bara gav upphov till en massa ”brus” i vittnesmålen, som någon utredare uttryckt det. En särling som gick för sig själv på bio och sen stod och spanade efter paret Palme, som kanske till och med följde efter dem en bit – men som inte hade någon revolver eller sköt. Det kan exempelvis ha varit nån med psykiska problem, nån av områdets många missbrukare eller andra vinddrivna existenser, som köpt en biobiljett för att värma sig.
Det här med den blå kepsen tycker jag också låter väldigt spännande. Ett hugskott i brist på allt annat men ändå. Kepsen hittades väl i korsningen Sveavägen-Kungsgatan? Jag tänker mig iallafall att GM kan ha sprungit Regeringsgatan och kutat nerför Kungstrappan och då kommit ner på Kungsgatan. Beblandat sig med folk. Under sin språngmarsch har han knölat ner både keps och revolver i fickorna men när han befinner sig i korsningen Sveavägen- Kungsgatan kanske han möjligen tappar mössan? Om det skulle vara så, är GM nästan tillbaka på mordplatsen igen. Kan GM ha varit en så kall och förslagen typ? Tja, varför inte? Jag tror fortfarande vi har att göra med en person som känner kvarteret väl och som möjligen också är påverkad. Den konstige och obehaglige biobesökaren på 19-bion kan ju vara påtänd och Grandmannen beskrivs ha en ”stirrande blick” som kan tyda på amfetaminpåverkan. Är det samma person tro? Kanske därför ”knarkcentralen” Oxens besökare var intressanta för PU?
Hej Simon A,
Jag har inte hunnit detaljstudera detta men rent allmänt har det förvånat mig att Krister Petersson efter sitt omtag fastnade på mordplatsen. Självklart var det inte fel att inledningsvis utgå från mordplatsen men rimligen borde det varit relativt enkelt att konstatera att det inte fanns så mycket att hämta där. OK, mördaren var troligen en medellång 30-45-årig man i mörka kläder, men mer än så fanns det inte att hämta. Ja, om man trodde att mordet var någon typ av pusseldeckare gick det att inledningsvis snö in sig på Engström, men om man hade förmågan att tänka sig att Engström anlände något senare till mordplatsen än han själv trodde var Engström inget mysterium (detta hade för övrigt Lange redan noterat i april 1986 ….).
Däremot fanns det flera hundra vittnen och vittnesförhör från Grand och någonstans i denna ”höstack” kanske det hade gått att hitta den saknade nålen. Vittnesmålen från Grand var dessutom inte gjorda under några få sekunder i dåliga ljusförhållanden utan gjordes av i huvudsak nyktra personer under längre och mer ordnade förhållanden. Det är möjligt att det fortfarande finns saker att upptäcka i detta avsnitt.
Hej Anders Fredric och tack för kommentar.
Jag ska vid tillfälle göra ett ordentligt omtag i Grandmaterialet och se om det kan finnas något jag missat. Ett problem är att såvitt jag förstått är inte besökare på andra föreställningar identifierade och förhörda. Endast en del av dem tycks vara det men det kan ju ändå finnas mer här vi inte ännu har kännedom om, precis som du skriver.
Detta var spännande. Det verkar ju genomgående vara så med Engström, att det som först var ett ”Lisbeth sade” förvandlades till en konversation – och så kanske också med Anna Hages utsaga. Tjat om framstupa sidoläge och drag i ben blev till rådig hjälp. Hur det var med språngmarschen lär vi väl aldrig få veta.
De flesta vittnen hörs väl inte ens om vad de gjorde en stund efter mordet? Jag har hela tiden känt att det varit vanskligt att beakta att vissa vittnen inte observerat något. Först måste man väl slå fast att de borde ha observerat detta, och sedan att de tillfrågats men säger sig inte ha sett det.
Johan M:
Exakt så. Och i fallet Stig E är det ju bara en handfull personer som ens har tillfrågats. Två av dem, Jan A och Leif L, svarar (med varierande grad av trovärdighet) att de minns honom såsom varandes på platsen. Tre andra (Anna H, Karin J, Stefan G) ger svar som går ut på att de inte minns någon sådan man men att de var upptagna med annat och inte nödvändigtvis skulle ha sett/noterat/kommit ihåg honom heller. Alla dessa förhör görs ett bra tag efter händelsen.
Detta är alltså grunden för antagandet att Engström inte var där, vilket i sin tur utgör kärnan i Krister Peterssons utpekande – om Engström inte var där så måste han ha sett Lars J under flykten, därför måste han ha varit mördaren, därför måste han ha haft ett vapen, därför osv osv.
Det är så dumt att det är rent parodiskt. Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt, som salig Arne A frågade sig.
Hej Madam,
Ja precis, det ligger mycket i det du noterar med ”Eller så får man här ännu en tydlig illustration av det faktum att det kom och gick ett antal människor på platsen som varken noteras i andra vittnesmål än deras egna, eller i polisens anteckningar”.
Du har även i någon tidigare kommentar konstaterat att ingen heller i något vittnesmål berört eller observerat att vittnet Ahmed (dvs. Yvonne N:s manlige bekant) med sitt ”icke-nordiska” utseende sprang runt på mordplatsen. Att ingen verkar minnas Engström är alltså i sig inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda är väl möjligen istället att du, Simon, Mikael, jag och andra bemödar oss att över huvud taget fortsätta att kommentera detta faktum.
Anders Fredric:
Ja, precis. Det här var ju 1986. Den invandrade andelen av befolkningen var minimal i jämförelse med dagens Stockholm. Yvonne N har också i något sammanhang sagt att Ahmed Z var så berusad att hon blivit irriterad över det, och att han ”sprang” omkring på brottsplatsen. Det är alltså flera saker som borde ha satt sig i vittnesmålen, om man följde Skandiamannaprincipen om att allt som kan framstå som ovanligt måste finnas dokumenterat i förhörsprotokollen.
Inte heller den andre kände icke-skandinaven på plats, Theodoros A, har för övrigt fastnat i några vittnesmål (dock i Windéns rapport).
Ju mer jag funderar på din tes, Gunnar, att Holmér (m fl) medvetet mörklade och inte ville komma fram till sanningen, desto mer skeptisk blir jag. Som jag skriver ovan tror jag ju på Axbergers tes att inkompetens är huvudförklaringen till att mordet inte klarades upp. Och jag tänker på de bandinspelningar som Ann-Marie Åsheden på DN gjorde med Holmér – där kan man ju följa utvecklingen under ett års tid. Om detta är en spaningsledare som medvetet mörklägger, då är han dessutom en enastående skådespelare som lyckas pendla mellan beslutsamhet, optimism och – slutligen – desillusionerad.
Där tog du orden ur munnen på mig, Janne. Jag hade skrivit ett stycke om just dessa bandinspelningar i min kommentar nedan, men så strök jag det eftersom texten var nog lång ändå. Det intryck jag länge har haft är att Holmérs engagemang nog var äkta. Och att inkompetensen är det genomgående draget framgår när man tar del av Åshedens intervjuer.
Janne Pettersson & Jakob H:
Jag gillar ju Gunnars blogg och uppskattar de fria diskussioner han tillåter i kommentarsfältet, men jag tycker ni har helt rätt i detta.
Det finns en del märkligheter när det gäller polismaktens, Holmérs, regeringens m fl agerande, vilket kan stimulera fantasin. Det ska inte ignoreras. Men nästan allt detta är sådant som redan varit känt länge, och inget av detta går att binda ihop till någon övertygande teori om vad som har hänt.
Dokument började ju släppas i större skala 2020, även om många är sönderstrukna och oläsliga. Även sådant som Åshedenintervjuerna har tillkommit. Ingenstans i allt detta nya material kunde finns några bevis eller ens starka tecken på en medveten mörkläggning. Tvärtom är det mycket som talar emot det, däribland som sagt Åshedenintervjuerna. Ska de föreställa ett utstuderat skådespel, eller vad är tanken? Sammantaget har bilden av en rörig, oöverblickbar och bitvis mycket illa skött utredning fått en avsevärt starkare underbyggnad än före 2020.
Och så har vi förstås Krister Peterssons utpekande av Stig Engström på den där bisarra presskonferensen, i vilken man i princip tog Thomas Petterssons tokroliga privatspanarteori och satte riksåklagarämbetets godkännandestämpel på den. Hade man velat lägga ner utredningen av någon sorts konspiratoriskt skäl, med minimalt antal frågor, hade man naturligtvis kunnat göra det utan att skjuta sig i foten på det viset. Återigen pekar allt på inkompetens.
Sannolikt fanns det aldrig material nog för att lösa mordet (medellång man i mörka kläder, .357 magnum – det är i princip allt) och sen har polisen trampat vatten i decennier, ofta som följd av egen oduglighet, inre institutionell röra och grupptänkande. Utredningens misslyckande behöver inte vara konstigare än så, och jag tycker som alltid att man ska benyttja sig av Ockhams rakkniv. Behöver det inte vara konstigare än så för att gå ihop, då är det nog inte det.
Precis. Det gäller att följa de tre grundreglerna för att sköta en mordutredning. 1. Gilla läget. 2. Krångla inte till det. 3. Hata slumpen. (Det är den sista punkten som brukar ställa till det, för då kan varje liten detalj som hände under mordkvällen tolkas som en konspiration.)
Jakob H
”Vagnhäradskvinnan” och Cecilia A berättar i sina förhör att paret Palme tittade i Skandiafastighetens skyltfönster. Denna viktiga iakttagelse fick också HH fram i sitt förhör med LP med 25 mars medan andra förhörsledare misslyckades med det trots att de var ”riktiga poliser”.
Vad som berättas flera år senare är inte tillförlitligt.
Johan M
Om det kan styrkas av flera av varandra oberoende vittnen så är det tillförlitligt.
Händelseförloppet stöds här trovärdigt av sex av varandra oberoende.
En bok om Palmeutredningen som inte ägnar tillräckligt utrymme åt walkie-talkie-observationer, mötesscenarier och Stay Behind eller utförligt problematiserar Lisbeth Palmes vittnesmål är dömd att mötas av kritik av Gunnar Wall.
När bokens författare inte heller sympatiserar med mörkläggningsteorierna, så kan slutomdömet inte bli det bästa. Lägg därtill att Axberger förespråkar teorin om den ensamme gärningsmannen.
Den som hängt med i debatten lär inte ha haft särskilt svårt att föreställa sig hur recensionen skulle kunna komma att se ut: först en hel del beröm och sedan långtgående kritik på basis av ovanstående punkter, där de vanliga käpphästarna radas upp.
Axberger är naturligtvis inte omedveten om de olika mörkläggningsteorierna och han förefaller också ha tagit del av det viktigaste som har publicerats på området, men utan att övertygas. Dit hör också hypotesen om att politikerna i kanslihuset inte skulle ha haft något emot en skenlösning av mordet, bara ärendet kunde städas undan.
Uppenbarligen har han inte funnit en sådan konspiratorisk förklaring sannolik, än mindre möjlig att bevisa. Han är långtifrån ensam om den slutsatsen. Trots mångåriga försök har ingen lyckats etablera en teori som införlivats i den allmänna historieskrivningen om att den politiska ledningen strävat efter att mörklägga eventuella obehagliga sanningar om mordet.
Det är inte heller särskilt svårt att instämma i Axbergers analys att Holmérs intentioner troligen var goda. När det sedan kommer till länspolismästarens bristande förmåga är parallellen med Mr Chance lysande och håller mycket långt.
Det verkar som om Holmér höll fast vid sin mordteori ända fram till sin död. När han efter lång tid alltjämt försvarade huvudspåret är det svårt att se att det bara skulle ha handlat om personlig prestige. Han var då sedan länge utsedd till syndabockarnas syndabock och etablissemangets spottkopp. En liten reträtt hade han inte haft mycket att förlora på. Tvärtom hade han haft allt att vinna. Så sist och slutligen verkar han de facto ha trott på PKK-spåret. Och i så fall agerade han kanske inte i första hand som regeringens fixare.
Att såväl Carl Lidbom som Anna Greta Leijon tog starkt intryck av PKK-teorierna på det sätt som de lades fram av Ebbe framgår också av grundmaterialet. Båda trodde säkert att de förde utredningen framåt i rätt riktning, närmare en lösning av dådet. Men sättet de gjorde det på bör naturligtvis kritiseras.
Som helhet skulle jag vilja beteckna boken som den i särklass bästa om utredningen. Tydligen är det en uppfattning som delas av Jan Guillou, som skrev följande i sin krönika i Aftonbladet häromdagen:
”För övrigt anser jag att Hans-Gunnar Axbergers nyutgivna bok Statsministermordet (Norstedts) är det bästa som skrivits i ämnet. Mycket lämplig för Augustpriset i fackboksklassen. Utmärkt lektyr för den som bara vill läsa en enda bok om mordet på Olof Palme.”
Jag vet förstås att Guillou inte är särskilt väl sedd bland privatspanare, bland annat för att han länge varit en varm anhängare av Christer Pettersson som mördare. Där må han ha fel, men jag tycker samtidigt att det finns något annat att lyfta fram.
Guillou hyser inte direkt någon överdriven tilltro till statsapparaten. Han om någon är också väl insatt i dess mer ljusskygga delar. Trots denna misstänksamma grundinställning tycks han aldrig ha trott på någon inblandning av ordningspolis, Säpo eller militär i Palmemordet. Inte heller någon konspiration av annat slag. Istället har han dragit ungefär samma slutsatser som Axberger. Guillou är lika lite som HG något orakel, men en viss fingervisning ger det kanske ändå.
Den enda egentliga invändning som jag har emot boken är den framskjutna plats som Axberger ger Christer Pettersson-spåret. Där hade han behövt distansera sig mer från kommissionens slutrapport. På den punkten instämmer jag i din kritik, Gunnar.
Tyckte det var en mycket läsvärd bok med en väntad och rejäl recension till följd 🙂 Det jag verkligen inte hade koll på var ”ornitologen” som långt senare skulle peka ut Christer P. Axberger vill mena att om han hade kontaktakt mordutredningen på ett tidigt stadium så skulle Christer P blivit fälld.
Ibland får man höra att sena vittnesutsagor har noll trovärdighet, ibland ska man försöka förstå varför vittnen tar sådan tid på sig pga av rädsla och obehag (kanske även pga. social status som vittnet som vittnade till Christer Ps fördel). Axberger vill ge sken av att ”ornitologen” är trovärdig, finns det andra infallsvinklar?
Who’s Who:
Jag håller helt och hållet med om att om Ornitologen hade kontaktat utredningen i ett tidigt skede, då hade Christer P med mycket hög sannolikhet blivit fälld. Om Ornitologen först hade etablerat sig som vittne genom att höra av sig till polisen direkt efter mordet, och därefter med styrka pekat ut Christer P när han fick se bilder av denne, då hade det rimligen vägt tungt. Sannolikt tillräckligt tungt, i samband med Lisbeth P:s utpekande (vad man än tror om det) och övriga då kända omständigheter (däribland de sannolikt falska utpekanden som gjordes av Roger Ö).
Men nu är ju saken den att Ornitologen väntade i elva år, till 1997, när Christer P redan tröskats fram och tillbaka i rättsväsende och medier under många år. Därtill kommer det faktum att hans berättelse passar rätt illa med Yvonne N:s och Ahmed Z:s vittnesmål. För att citera Högsta domstolen i avslaget av den resningsansökan som bl a grundade sig på Ornitologens vittnesmål: ”Varken Yvonne N, Lars J eller [resningsvittnet ”I”] har observerat incidenten mellan [den misstänkte mördaren] och [Ornitologen] på Malmskillnadsgatan eller ens [Ornitologen]:s bil vilket rimligen någon av dem borde ha gjort.” HD konstaterar också att det inte är rimligt att tro att Ornitologen verkligen skulle ha varit rädd för att vittna mot Christer P under alla dessa år, bara för att plötsligt träda fram 1997.
Allt tyder kort sagt på att hela historien är uppdiktad, sannolikt någon gång närmare 1997 än 1986, vilket innebär att Axbergers fundering kring detta är meningslös – möjligen även något lömsk. Den ger ju intrycket att Ornitologen troligen talar sanning, bara väntade för länge. Inget pekar på det, om man inte redan har bestämt sig för att Christer P sköt Palme. Vilket möjligen är fallet med Axberger, medvetet eller omedvetet.
Det är väl som att säga att om Enar kommit tidigare hade Christer blivit friad av tingsrätten. En tämligen meningslös spekulation. Förutom att det är skumt i sig att någon kommer sent, kan minnesbilderna som sådana knappast ges tilltro. Vem vet vad man kan fantisera ihop om vad man gjort för tio år sedan.
Tio år?
Ett exempel. Här var det väl omkring elva år, som ”ornitologen” väntade med att ”berätta”.
Hej,
Efter de många och relativt tröstlösa diskussionerna om Engström tänkte jag att vi kan prova något lite mer kittlande. Som en liten cliffhanger tänker jag på följande mening ganska högt upp på sid 432 i Axbergers bok:
”Det diskuterades också om platsen och tidpunkten därvid kan ha inverkat. ”
Det är en del i en fotnot till avsnittet om Christer P på sid 251. Jag tror att detta var en av meningarna i boken som fick mig att reagera mest; detta var en ny tanke för mig. Jag ska inte påstå att denna meningen fick mig att ändra åsikt om möjlig gärningsman, men den fick mig trots allt att fundera en extra sväng.
Och för er som inte hänger med i svängarna kan jag nämna att saken rör ett vittne som Granskningskommissionen benämner både som ”Christer K” och ”E”. Ja, vad tror ni?
Anders Fredric,
Malmskilnadsgatan var på 1980-tallet kjent for gateprostitusjon og knark-handel. Det er vel sannsynlig at eventuelle vitner ville være tilbakeholdende med å melde seg dersom de ”tilfeldigvis” hadde vært på stedet. Vi vet hva som skjedde med vitnet Yvonne N. Vi vet også at vitnet som fortalte om en observasjon av en løpende mann i trappen fra Malmskilnadsgatan til Kungsgatan (rett meg hvis det er feil – jeg er ikke lokalkjent) ville være anonym. Og for å fortsette ”cliffhangingen”: Den løpende mannen på David Bagares gata er ikke identifisert. Dette var vel ikke akkurat det strøket i Stockholm ”gode borgere” ville forbindes med.
Anders Fredric:
En möjlig anledning han dröjer (drygt 11 år) med att kontakta polisen kan faktiskt vara just det jag antar du tänker på, dvs att han inte vill det ska komma fram att han mitt i natten åkt omkring runt Malmskillnadsgatan samtidigt som hustrun är bortrest. Men paret har sedan separerat 1991 så varför kontaktar han inte då polisen utan dröjer 6 år till? Dessutom verkar han fått problem med alkoholen. Han är inte ”helt redig” noterar den polisen som tar emot tipset. Det framgår också att han har genomgått behandling hos psykolog, blivit dömd för rattfylleri samt blivit av med jaktvapen.
Hej Simon A och Madam,
Ja, Christer K alias ”ornitologen” alias ”E” verkar ha undvikit att kontakta polisen vid minst två viktiga tillfällen, dels år 1986 och dels år 1989 i samband med rättegången mot Christer P. Självklart går det att tänka sig att historien är uppdiktad i ett sent skede men det går också att tänka sig att Christer K:s eventuella vetskap var en delorsak till senare problem med alkohol och psykisk hälsa. Ponera att du själv trodde att du var den i Sverige som satt på svaret till Palmemordsgåtan? Christer K nämner i förhören att han flera gånger suttit med telefonluren i hand, men inte fullföljt sin avsikt att kontakta polisen.
Och ja, Christer K:s vittnesmål är inte helt lätt att förena med vittnet Yvonne N. Men vem och när Yvonne N såg en springande man på David Bagares gata är fortfarande oklart.
Lars J (som vi väl alltjämt skriver?) måste ha varit tämligen långsam om Yvonne och AZ ska kunna ha sett någon annan man och sedan möta Lars vid trappkrönet.
Ja, helt korrekt så tillhör Lars J den stora majoritet vittnen som på den här bloggen betecknas med förnamn och efternamnets initial. Tack för att du uppmärksammade att jag gjort en miss i redigeringen.
Hej Anders Fredric
Ja det är i vilket fall inget fel i att vända på stenarna på nytt. Det brukar ju jag själv också ägna mig åt. Alltid kan man lära sig något nytt eller så kan det framkomma något man inte tänkte på första gången.
En till uppgift på samma tema (resningsansökan mot Christer P) som både är intressant men samtidigt också visar på vilket litet land vi lever i är Jan A:s uppgifter från förhör i maj 1996.
Jag tänker på de uppgifterna där det framkommer att Jan A varit klasskamrat med Christer P. Det ger trots allt en viss tyngd åt uppgifterna han lämnar beträffande gärningsmannens rörelsemönster, att dessa påminde om Christer P.
Jan A säger alltså inte att det var Christer P han såg eftersom han inte såg gärningsmannens ansikte, men att gärningsmannens rörelsemönster ska ha påmint om dennes sätt att röra sig. Det är ytterligare en pusselbit som talar emot Engström-hypotesen. Om man nu inte vill hävda att Engströms rörelsemönster liknade Christer P:s vill säga.
SOU 1999:88, sid 789
Hej Simon A,
Tack för kommentarer. Jag själv har tidigare inte varit någon vän av teorin Christer P, och är det (nog) inte fortsatt heller. Men det finns delar i Axbergers bok som fått mig att fundera ett varv till. Ett snarlikt alternativ till Christer P som gärningsman är även den som granskningskommissionen kallar GC. Denne GC hade tidigare på plats i kanslihuset uttalat hot mot Palme. GC var vidare påfallande lik Christer P och hade dessutom ett lite speciellt rörelsemönster. Men även GC är en relativt långsökt spekulation.
Vidare finns det annat oklart kring vittnet Christer K. Tidsbestämningen kring när Christer K såg en man på Malmskillnadsgatan är oklar. Observationen kan ha skett några minuter före mordet och den man Christer K såg kan vara någon annan som inte har med händelsen att göra, men det skulle även t.o.m. kunna vara Christer P men alltså innan mordet.
”Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med”:
”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)
En man pratar i en walki-talki, ca 3 minuter efter mordet ca 50 meter från mordplatsen, korsningen Tunnelgatan-Olofsgatan, vittnet Skelleftehamnsmannen, paret som observerar en man bärande på walki-talki i väskan, Oxtorget, kvinnan som observerar två män Gamla stans t-banestation.
Anonyma iakttagelser av walkie-talkie-bärare måste väl ändå lämnats utan avseende? De kan ha förekommit, liksom den som skrivit breven som testades mot SE kan vara mördaren. Men det finns ju ingen möjlighet att kontrollera detta. Redan kejsar Trajanus tog avstånd från anonyma anklagelser (”Sine auctore vero propositi libelli in nullo crimine locum habere debent.”)
Det jag undrar framförallt rörande iakttagelserna av walkie-talkies är om det finns någon faktisk indikation på att bärarna hade något med mordet att göra. Om man utgår ifrån endast tillförlitliga uppgifter från kända sagesmän (Ulla skulle jag väl t.ex. räkna hit), vad talar konkret för detta? Är det endast närheten till mordplatsen i några fall? Om man inte vet hur ofta poliser och underrättelsetjänster använde walkie-talkies på allmäm plats i huvudstaden vanliga dagar och kvällar 1986, är det svårt att veta om iakttagelserna avser en anomali eller ett vanligare fenomen.
Någon som stämmer signalementsmässigt in på mördaren och faktiskt pekas ut som GM av flera, är ju AA. Detta är ett faktum. Vet ej om det har något värde.
Menar du f d polisen AA så är det en gammal myt som sprids på nätet att han skulle ha pekats ut av Anneli och Anki, de två vittnen som brukar kallas de finska kvinnorna.
Vet någon längden på vittnet Anders B?
VillVaraAnonym
173 cm
Tack!
Bra och tankeväckande recension av en mycket bra bok. När jag läste dessa var det ett par saker som slog mig. Jag är ingen utredare och har ingen personlig favoritteori. Men ett par saker skaver.
Varför pratar Lisbeth Palme om ”min beskrivning” (om nu åklagarna återgav vad hon sa korrekt)? Är det möjligt att tänka sig att hon i själva verket talar om en beskrivning som hon har fått från något håll? Minns att hon ju uppenbarligen kände till att gärningsmannen var alkoholist. Det är väl därmed inte otänkbart att den beskrivning hon fått innehöll ytterligare upplysningar och att det är denna hon refererar till.
Det andra skavet är varför gärningsmannen tog trapporna och inte den då – såvitt jag vet – fullt fungerande rulltrappan, som hade medgett en snabbare förflyttning uppåt. Dessutom utan risk för möten. Jag har bott i kvarteren uppe på åsen och jag skulle själv aldrig ta trapporna, särskilt inte mitt i vintern. Jag tror inte någon som bott i kvarteren (eller är väl bekant med dessa) skulle välja den vägen annat än för motion o dyl.
Detta vittnesmål är väl ändå intressant i sammanhanget? En man på 19-föreställningen Bröderna Mozart observeras av ett par. Beskrivs så här: Ingav ett obehagligt intryck. ”Ska jag behöva sitta bredvid där här obehaglige mannen? tänker besökaren. Mannen har en trekvartslång täckjacka möjligen mörkblå. Han bär en filtkeps med öronlappar. Äldre 30-45 år. Mannen verkade mycket spänd och orolig. Rörde sig hela tiden i stolen och tittade hela tiden ut över folkhavet. Lugnade dock ner sig när filmen började. Jag tänker att detta måste väl ända vara samme man som sedan observeras stå utanför biografen när filmen är slut och stirra in i biografen foaje? Inte omöjligt då att denne person har fått syn på paret Palme? Om nu detta skulle vara Palmes mördare. så kan man ju isåfall säga att denne definitivt var film/kulturintresserad men förmodligen också påverkad?Påverkad av amfetamin är kanske inte långsökt då. De brukar ju kunna ha ett stirrigt och oroligt beteende. Finns det verkligen inte inte en chans att denne man kan ha väntat ut paret Palme och gått efter dem? Det KÄNNS onekligen som att det här måste vara Palmes mördare. Frågan är bara pga klädstilen: är det en kulturintresserad, knarkande storstadsbo som klär sig som en lantis, eller en kulturintresserad, knarknade lantis som är på besök? Knappast det senare för isåfall hade han inte känt till Stockholms bakgator så väl som han tycks ha gjort.
Ellroy:
Detta diskuteras ju också av Simon A ovan, jag håller med om att det är en högintressant figur i Grandmannasammanhang. Därmed inte nödvändigtvis sagt att Grandmannen/männen är kopplade till mordet.
Möjligheten finns ju, som jag skrev till just Simon A, att den här mannen helt enkelt är ett av citykvarterens många olycksbarn, som, påstruken eller icke, har gått på bio själv och sedan stått och sett märklig ut och observerats av flera besökare utanför bion. Kanske för att han spejade efter Palme utan att därför vara mördaren, kanske för att han stod och var kufisk av helt egna skäl.
Men så finns förstås också möjligheten att han är ensamagerande mördare eller att han på något vis ingår i en sammansvärjning.
Tycker f ö inte det finns något som visar att mördaren kände till Stockholms bakgator väl (om man ens kan kalla gatorna uppe på Brunkebergsåsen för bakgator, vilket är tveksamt).
Om man av något skäl har mördat en person i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen är Tunnelgatan definitivt den givna flyktvägen. Sveavägen är full av folk och bilar som sett vad som hände, och det är en stor, bred och upplyst gata. Tunnelgatan är klart diskretare och hade i östlig riktning dessutom barackerna som erbjöd extra mörker och undanskymdhet. (Att korsa gatan för att fly Tunnelgatan västerut, nuvarande Olof Palmes gata, var gissningsvis inte att tänka på.)
Väl uppe på åsen vet vi ju inte exakt vart han tog vägen, mer än att det med intill visshet gränsande sannolikhet var nerför David Bagares gata (vittnen: LJ i kombination med YN & AZ). Det innebar bara att han fortsatte i riktning rakt bort från mordet, vilket inte kräver någon gatukännedom alls. Sen följer troligen, men inte säkert, en sväng vänster in på Regeringsgatan (vittnen: GS & ACR). Det kan nog ha känts bra för en flyende person att komma ut ur siktlinjen vid det laget, snarare än att fortsätta i rät riktning ytteligare några hundra meter.
Mannen på Regeringsgatan verkar sen ha tagit sig ner från åsen österut via trapporna vid Snickarbacken eller Jutas backe, eller annars försvunnit på något annat vis, kanske in i en port (GS & ACR igen). Därefter finns det i denna riktning bara spridda skurar av lösryckta vittnesmål om män som hämtas i bilar eller ränner omkring runt Humlegården osv, vilka det är svårt att göra något vettigt med.
Om det nu var den vägen mördaren tog så tycker jag inte den säger oss något. Så hade nog vilken förstagångsturist från landsorten som helst kunnat springa rent spontant, om det nu fallit sig så olyckligt att denne råkat skjuta rikets statsminister vid sitt premiärbesök i huvudstaden.
Sen finns det förstås möjligheten att mördaren var på väg specifikt till Snickarbacken eller en annan plats, exempelvis för att möta en väntande bilskjuts. I så fall är det en annan sak. Men det återstår att bevisa, och sådana resonemang reser många ytterligare frågor – exempelvis hur morgruppen kunde veta att de skulle få chans att skjuta Palme just på den sidan Sveavägen, i så god tid att de hann förplacera en flyktbil. Man kan då lyfta mötesscenariot och liknande, men det tycker jag bara gör saken ännu mer invecklad, för då måste man dessutom anta att Lisbeth ljuger med mera. Ockhams rakkniv bör enligt min mening få tukta det vildsint växande hypotesskägget långt innan man hamnar på den punkten.
Madam: ”Det innebar bara att han fortsatte i riktning rakt bort från mordet, vilket inte kräver någon gatukännedom alls. Sen följer troligen, men inte säkert, en sväng vänster in på Regeringsgatan (vittnen: GS & ACR). Det kan nog ha känts bra för en flyende person att komma ut ur siktlinjen vid det laget, snarare än att fortsätta i rät riktning ytteligare några hundra meter.”
Det är en sak jag tänkt på, avseende denna flyktväg. Om mördaren sprang upp för trapporna till Malmskillnadsgatan (vilket är troligt) och vidare ned för David Bagares gata, med ambitionen att komma ur eventuella förföljares synfält, så borde han ha sprungit längs David Bagares vänstra eller norra trottoar, inte högra/södra.
Eftersom David Bagares gata inte ligger helt i linje med trapporna upp till Malmskillnadsgatan skulle den vänstra vägen tidigare gett honom ”skydd”, medan den högra exponerade honom en längre tid från det håll han kom.
Detta är blott en detalj och givetvis kan man argumentera för att han inte tänkte på det, etc., men det här vill jag nog mena är närmast instinktivt; att så snabbt som möjligt komma ur synfält för en förföljare. Det är inget man så att säga behöver fundera på.
Om hans tänkta flyktväg var att vika vänster på Regeringsgatan är det ju dessutom en omväg att springa längs högra sidan på David Bagares gata.
Är det någon annan som reflekterat över detta?
togoalthus:
”Eftersom David Bagares gata inte ligger helt i linje med trapporna upp till Malmskillnadsgatan skulle den vänstra vägen tidigare gett honom ”skydd”, medan den högra exponerade honom en längre tid från det håll han kom.”
Ja, det har du nog rätt i. Jag hade inte tänkt på skyddsaspekten. Det är dock en väldigt liten skillnad och man kan tänka sig många förklaringar: han kanske velade lite om vart han skulle, irrade en smula när han började pilla med sin väska, valde väg utifrån var det stod bilar parkerade, hade ”momentum” i den riktningen när han tog fart från trappan, eller helt enkelt ville undvika någon isfläck. Är det kanske också tidsmässigt möjligt att han såg AZ och YN komma på norra/vänstra trottoaren och därför valde den andra? Det känns med andra ord som en lite för marginell detalj för att den ensam ska kunna säga oss något. Men värd att notera ändå.
Det kan för övrigt noteras att om det stämmer att LJ såg en rörelse mellan bilar under sin förföljelse, och om det var mördaren, så hade han i så fall tagit sig över till vänster sida efter mötet med YN och AZ. Men jag vet inte hur mycket jag tror på LJ:s observation i det avseendet.
Madam
Synen av byggnadsställningarna på ”vänstra” sidan på DB:s gata kan ha varit ett motiv till att korsa gatan i korsningen (dvs bilden kan ha varit att trottoaren var ”stängd” där) – oavsett om gm var medveten eller omedveten om omständigheten när han flydde…..
Per Johan:
Sant, god poäng. Om man ser dem så tidigt som från Malmskillnadsgatan?
Madame…efter ditt kloka inlägg är jag beredd att hålla med. Tunnelgatan var naturligtvis den givna flyktvägen oavsett om man hittar i kvarteret eller inte. De andra alternativen var för dåliga. Fråga: är det helt omöjligt att GM kan ha tagit sig ner via Kungstrappan på Regeringsgatan? Det skulle ju vara en väldigt bra väg om man snabbt och enkelt vill smälta in bland folket nere på Kungsgatan. Jag har ”fastnat” vid att GM tog Kungstrappan helt enkelt och sedan tappade kepsen i korsningen Kungsgatan/Sveavägen. GM gör en slags cirkelrörelse helt enkelt och nu ska han väl ”hem”.
Ellroy:
Ja, omöjligt är det ju definitivt inte, särskilt om mördaren hade viss lokalkännedom. Jag tycker i och för sig att ACR:s och GS:s vittnesmål om en man som istället springer norrut på Regeringsgatan är lite för bra för att ignoreras, men det är knappast vattentätt.
Man kan i så fall också tänka sig att mördaren är den man som plötsligt kliver in i salongen på Sagabiografen en stund efter att filmen börjat, dvs. det spår som sedermera blev en del av utpekandet av Viktor P. Den mannen har mig veterligt aldrig identifierats.
Jo, lite svårt att runda deras vittnesmål. Kan jag absolut hålla med om. När jag gick ovanför Tunnelgatan och ”rekade” tyckte jag bara Kungstrappan var så bra. Smart genväg för att snabbt kunna uppslukas av folk nere på Kungsgatan. Ja, och då har vi en biograf där igen. ”Vår” man (om det nu var den man som såg 19-föreställningen) kanske känner sig väldigt hemma på biograferna? Detta blir så långsökt som något kan bli, men om man är en filmintresserad person och rör sig i småskumma kretsar (pga missbruk?) kanske man mer än gärna också köper Sucksdorffvapnet om tillfälle ges. Arne Sucksdorff var ju en mycket känd naturfilmare. Tja, detta är ju bara spekulationer som allt annat men ändå.
Cineastspåret tar form.
Det är faktiskt en intressant tanke. Från en biograf till en annan alltså. Cineastspåret, den var bra. 🙂
Tack för en intressant recension av Axbergers efterlängtade bok. Det hade oxå varit intressant att ta del av dina tankar kring hur den första fantombilden kunde bli lik Petterson. Enligt dem som kände CP till utseendet vid den tidpunkten var det mycket likt och om vi tittar på urvalet hur många män fanns det att välja på som fantombilden kunde bli lik ?Varför just lik Petterson av alla män. Det är ungefär samma fråga Axberger ställer under genombrottet ” hur kunde statsministerns hustru peka ut Pettersson av alla dem män hon förevisats” men din recension blev lång nog så jag förstår om inte allt kom med där.
Polisen fick in mängder med tips efter publiceringen av fantombilden, vanligtvis tips med innebörden att den ena eller andra personen liknade denna bild. Ganska många män gör det i någon utsträckning. Christer Pettersson är väl en av dem, liksom till exempel Jan Stocklassas favoritmisstänkte, den man han kallar Jakob Thedelin. Men dennes likheter med Christer Pettersson är å andra sidan inte påfallande.
Jag tror inte att de begränsade likheter fantombilden har med Pettersson är av intresse. En anledning är att de teckningar som vittnet från Smala gränd gjorde inte är så väldigt lika polisens fantombild – och framför allt liknar hennes teckningar inte Pettersson.
Det är väl subjektivt men jag kan inte se någon slående likhet mellan Christer Pettersson och fantombilden.
CP hade ett ansikte som var brett jämfört med den lilla kalufsen, fantomen tvärtom.
Fantomen hade ovanligt lång och ganska bred näsa, CP av normallängd men smal.
CP hade mustasch men var i övrigt normalt slätrakad under perioden; fantomen saknade mustasch men hade en svartmuskig stubb.
Deras ögonbryn hade helt olika vinklar, form och bredd.
Fantomen hade svarta, tjocka ögonfransar och ögonlock med veck ovanför ytligt sittande ögon med ganska stor iris, CP obetydliga ögonfransar och djupare sittande ögon med mindre iris, mera fettväv och slapphet i ögonlocken.
CP hade framskjuten, dominerande haka; fantomen hade liten, nästan flyende haka och hans huvud dominerades av överdelen, som en triangel med spetsen ned.
En viss likhet kan jag se i ett avseende: munnen.
https://palmemordet.fandom.com/wiki/Fantombilden
https://en.wikipedia.org/wiki/Christer_Pettersson
Men här jämför vi två stickspår som saknar robusta indicier, det ena om en oskyldig, det andra om en icke existerande person. Nej, jag tycker inte Lisbets utpekande lever upp till att vara ett indicium värt namnet: det står sig inte p g a kopplingen till Anders B, Almblads förhandsinformation, hennes eget uttalande om hur han stämde på hennes beskrivning (inte att hon kände igen honom), hennes skiftande beskrivning som för övrigt inkluderade vit överläpp, spänstighet och kort hals på olika stadier, hennes ovilja att delta i rättegången, avsaknaden av förklaring till vad som för flera vittnen tedde sig som ett möte och CP:s ansenliga alibin. Ja, jag tycker indicium är en värdefull term utan att vara juridisk: en antydan, svagare än bevis.
PJ
Fantombilden baseras på en iakttagelse på Smala gränd där GM aldrig flydde. Trovärdigt vittnesstöd finns för att GM flydde efter Regeringsgatan (A-CR/GS) och sedan trapporna ned till Snickarbacken (Parkeringsvakten B).
Finns ingen sammanhängande kedja av vittnen som stöder att gärningsmannen flydde den vägen. Vittnena som har observerat en man på David bagares gata och Regeringsgatan och Snickarbacken behöver inte ha sett samma man och ingen har sett en man komma upp för trapporna från Tunnelgatan med en rykande revolver. Deras observationer behöver inte avse gärningsmannen utan kan handla om andra män som befunnit sig i området.
Jonas J
Om du tittar på ett av Yvonne N:s rekonstruktionsfoton från april 86 ser du att YN visar på att GM kom från trappan. Efter det blev även spaningsledningen övertygad om att YN mött GM (Åsheden).
GM flyende, vände sig om ideligen utan att dölja sig, la inte märke till YN och AZ, svårt att springa, halkade (lågskor?), långsam trots att det var nedför, fladdrande tunn rock, inte klädd för den kalla väderleken, handledsväska 15 ggr 20 cm, medelålders ca 45 – 62 år.
Såg Yvonne mannen komma upp för trapporna och fortsätta längs David bagares gata eller såg hon bara att mannen kom från det hållet är frågan som inte besvaras genom att titta på ett rekonstruktionsfoto. Vad spaningsledningen var övertygad om är inte relevant. Gärningsmannen kan ha vikt av in på Luntmakargatan norrut eller vikt av in på Malmskillnadsgatan åt norr eller söder medan en medgärningsman kan ha fortsatt från trappkrönet längs David bagares gata för att lägga ut ett villospår.
Gärningsmannen hade enligt mordplatsvittnena inte svårt att springa och halkade inte och var absolut inte långsam. Antar vi att det var gärningsmannen som sprang upp för trapporna så hade han inga problem att ta sig upp. Varför fick han plötsligt problem att ta sig fram när han befann sig på plant underlag i nedförsbacke är frågan. Ett svar kan vara att det inte var gärningsmannen Yvonne mötte.
Jonas, han fick kanske svårt att springa just för att han hade sprungit därifrån och upp för trapporna snabbt. Han tappade väl andan eller hade kanske inte kondition till hur mycket löpning som helst.
Nej, det framgår ingenstans att YN visar att gärningsmannen kom från trappan. 35-45 års ålder och 175-178 cm lång, säger YN 860302. 1987-01-30 säger hon ”185 [cm] ungefär”, men att ”det är svårt [att] säga eftersom han sprang uppifrån då och neråt”. Ingenstans talas om ”ca 45 – 62 år”. AZ säger inget om åldern.
Birki H
”framgår ingenstans att YN visar att gärningsmannen kom från trappan”, ”Ingenstans talas om ”ca 45 – 62 år”
Se rekonstruktionsfoto (86) respektive Åsheden – Jakten på Olof Palmes mördare (87) alt ev DN-arkivet med Åshedens anteckningar.
Mikael A, jeg har et spørgsmål til dig: Du skriver/antyder flere steder, at Engström modtog våbenet kl. 22.35-45 i Luntmagergaden. Fra hvem? Hvad vi ved, var våbensamleren på restaurant og Engströms frue sad derhjemme i Täby. Men du har kanske en tredje person i tankerne?
Gruto
”Hvad vi ved, var våbensamleren på restaurant”
Vem påstår det? Holmér, döttrarna, exfrun, GW Persson, Guillou eller vem?
Mikael
Vem påstår att ”vapensamlaren” var vid Skandiahuset och lämnade över ett vapen? Du, du eller du?
Bevisbördan ligger hos den som bevisbördan tillkommer.
Mikael A,
Ulrika G har detaljeret beskrevet, de var på restaurant: https://www.expressen.se/nyheter/skandiamannens-van-var-ocksa-i-city-vid-mordet/
Det tror du ikke på?
Mikael A, min hypotese om din (og Thomas P’s?) hypotese:
Våbensamlerede afleverede revolveren til Engström om aftenen. Våbensamlerens døtre blev efterfølgende ”udstyret” med vidneudsagn, der minimerede muligheden for, at henholdsvis Engström (F’s udsagn) og våbensamleren (U’s udsagn) kunne være blandet ind i mordet.
Mikael, menar du Åshedens anteckningar av vad Holmér har sagt? Hur är det relevant gällande Yvonne N? Vad säger Yvonne N någon annan ålder än 35-45? Vad Holmér sagt är ju helt ointressant.
Johan M
PU lät i april 1986 Yvonne N åldersuppskatta en för henne i åldern jämförbar man med GM, d.v.s. 35 – 45 år. ”Jämförelsemannen” var 62 år. PU kunde då konstatera att GM var en medelålders man vilket även bekräftades av NF:s ”lite äldre än förhörsledarens 44 år” (´Åsheden-87, sidan 153).
Varför finns detta inte bland förhören? Utan att veta hur den personen såg ut vet vi väl inte hur väl hon uppskattade. Och en 62-åring är tio år äldre än Engström var. Frågan är om man hinner göra en åldersuppskattning av en man man bara ser (möjligen) hakan på och sättet att springa.
Jo men begränsade likheter är av intresse annars måste ju förhandsinfon Lisbeth fick om missbruk vara utan betydelse för vittneskonfrontationen ?
Jag vill oxå passa att göra dig uppmärksam på en sak i texten som kan uppfattas som en motsägelse.
Under rubriken ” Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen” citerar du ur ett förhör av rikskrim med Lisbeth från våren 86 där hon beskriver mannens stirrande blick.
Men lite längre ner under samma stycke skriver du :
” Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth”
Hon beskriver ju stirrande ögonen i förhöret och kände igen dem på vittneskonfrontationen, dem hade inte ändrats sedan hon såg dem första gången.
PJ, Madam,
Dem som kände Christer till utseendet påstår att polisens fantombild var lik. Även tips som kom in till polisen var från någon som kände igen CP från fantombilden. Så vi får medge att det finns likheter om man tittar noga. HH lämnade in uppgifter till tyska polisen som dem matade in i signalementsmaskinen och ut kom bilden. Frågan är hur många män ingick i jämförelsen som bilden kunde bli lik ? Om det rör sig om ett stort antal män med olika utseendet är otroligt att bilden kunde bli lik just Christer P.
Att någon som befinner sig på en mordplats stirrar är väl inte samma sak som att personen har ett ruskigt utseende?
Han stirrande ju på Lisbeth medan han stod orörlig nära henne en stund utan säga något eller hjälpa henne.Titta på BW:s bild av den stirrande grandmannen ,det väl passande att beskriva det som ruskigt utseende?
JB:
”Dem som kände Christer till utseendet påstår att polisens fantombild var lik. Även tips som kom in till polisen var från någon som kände igen CP från fantombilden. Så vi får medge att det finns likheter om man tittar noga.”
Jag tittar noga, men jag kan inte se dem… Du har förstås rätt i att vissa verkar ha sett sådana likheter, men det gäller ju samtliga tips som gjordes utifrån fantombilden. Det rör sig om hundratals olika personer.
”HH lämnade in uppgifter till tyska polisen som dem matade in i signalementsmaskinen och ut kom bilden. Frågan är hur många män ingick i jämförelsen som bilden kunde bli lik ? Om det rör sig om ett stort antal män med olika utseendet är otroligt att bilden kunde bli lik just Christer P.”
Signalementsmaskinen var inte fullt så avancerad, det var ingen dator som själv skapade en bild utifrån spridda signalementsuppgifter. Det handlade, som jag förstår det, om att man satte samman en bild genom att vittnen fick välja olika hakor, ögon, skägg osv, vilka sedan fogades samman till en bild. I det här fallet har alltså HH suttit och sagt exempelvis ”nja, jag tycker näsan var längre” och så har ansvarig polis prövat att välja en lite längre näsa tills hon var nöjd. Alternativet var att låta en tecknare rita en bild efter instruktioner, men då blir det väldigt tidsödande med sådana små justeringar.
Madam,
Jag förstår inte hur du menar. Om vi tar PJ som i sitt inlägg skrev ”en viss likhet kan jag se i ett avseende: munnen.” menar du att han har rätt ,eller menar du att han har fel om du tittar på bilderna han länkade till. ? Intressant det du skriver om signalementsmaskinen men vad tror du om hur stort urvalet var ?
PJ , Det ser ut som det skiljer tio år mellan dina bilder. Vet du hur många år det var mellan dem ?
JB:
Förlåt, jag förstår inte riktigt vad du frågar? Jag menar alltså att jag inte tycker fantombilden är särskilt lik Christer P. Hur Christer P såg ut vet vi ju ganska väl, även om hans utseende förändrades något med tiden.
Det kan förstås vara så att det är jag som inte ser något som många andra ser. Men att CP ändå pekats ut på grund av den i några fall måste ses mot bakgrund av att hundratals andra människor pekats ut med hjälp av samma bild. Det verkar ha varit rätt vanligt att man läste in en likhet som kanske rent objektivt inte fanns där.
Madam, jo du kan säkert förmåga att se likheter lika bra alla andra med normal syn.
Jag undrar om du överhuvudtaget tror på HH:s ide om att en gm skulle kunna hittas med hjälp av en fantombild, eftersom du skriver att hundratals andra människor pekats ut med hjälp av samma bild ,tolkar jag det som att du menar att det inte kan inträffa ?
JB:
Nej, det menar jag inte. Fantombilder har väl bevisligen varit effektiva i många utredningar. Det här fallet kanske var speciellt, i och för sig, på grund av det extrema mediala och folkliga intresset – de blev därför helt dränkta i mer eller mindre osakliga tips när bilderna kablats ut. Men det var kanske inte så lätt att förutse då.
Hur som helst är det nog en stor fördel om bilden föreställer rätt person, vilket inte verkar ha varit fallet här.
Madam
Jag har parat ihop olika fantombilder med olika bilder på ”min” mördare. O det är likt.
Carita:
Det låter väl kanske inte som ett argument för dennes skuld, om vi nu tror oss veta att de fantombilder som släpptes av utredarna inte föreställer mördaren?
De enda porträtt jag känner till som någorlunda trovärdigt kan göra anspråk på att avbilda mördaren, eller i alla fall en för utredningen intressant person, är de som togs fram av Mårten P (med hjälp av polisens fantombildsmaskin) och Birgitta W (som tecknade själv). Men det förutsätter naturligtvis att deras två Grandmannen-iakttagelser dels gällde samma person och att denne person dessutom hade något med mordet att göra. Och det vet vi ju inte, det är bara ett antagande av många man kan göra.
Madam
De båda har jag jämfört men för att ta fast en mördare måste det till teknisk bevisning. Breven är ju det men gick tydligen inte ändå 2015. Fast nu har jag känt igen mycket mera som ev falska tips o annat.
Madam, Tecknerskan berättade att när hon öppna bakdörren ut mot smala gränd kommer en man med mörkt hår och mörkblå halvlång rock springande från Dvbg, han får panik när han ser henne och skyndade sig så snabbt han kunde vidare mot snickarbacken och vek av mot Birger jarlsg ,det verkar ju misstänktsamt ,som han flyr från någonting ,eftersom han inte tog närmaste vägen och begav sig direkt till Birger jarlsg kan han haft nåt ärende på Smala gränd ?
Han uppförde sig ju misstänktsamt och hade gms signalement så vad är det som har övertygat dig om att det är fel person ?
JB:
Det var ju framför allt rätt långt efter mordet. Även enligt hennes egna uppgifter rörde det sig om tio-tjugo minuter, vilket skulle innebära att mördaren hade tillbringat någonting i stil med fem, tio eller femton minuter på ungefär samma ställe under pågående polisjakt. Vem det än var som passerade är det därför rätt osannolikt att det var mördaren och bilden har därmed inget egentligt värde som verktyg i mördarjakten. Det är också den slutsats Palmeutredningen tvingades dra.
Sist men inte minst är hennes teckningar inte det minsta lika Christer P, om det fortfarande är det saken gäller.
Det finns intressantare uppgifter om mystiska män just från detta område som stämmer bättre i tid: parkeringsvaktens observation i området Smala gränd/Snickarbacken.
Madam, Men ingen vet säkert om gärningsmannen rörde sig hela vägen . Gm kanske höll på dö efter trapporna och måste vila och gömde sig en stund för att kunna orka vidare, eller stannat av annat skäl vi ej känner till.Men vi vet inte säkert. Om det är Palmeutredningens slutsats som övertygat dig om att bilden inte har något värde, hur gick det för dom senare.Lönade det sig ?
JB:
Den är väl inte särskilt lik Pettersson? Jag har i alla fall svårt att se det. (Plus allt vad Gunnar redan sagt i sitt svar…)
JB 21 april 2022 kl. 8:39 – svarar här istället, tråden var full.
Allt vi vet om mördaren är att han så länge han iakttogs av vittnen rörde sig i hög hastighet bort från mordplatsen. Om du tror att mördaren slutade springa i princip omedelbart efter att ha försvunnit ur synhåll för det sista säkra vittnet och satte sig i tio minuter och tryckte i något hörn medan poliser sprang fram och tillbaka i området, utan att upptäcka honom – tja, då får du nog lägga fram något som tyder på det. Annars framstår det som en osannolik hypotes utan stöd i det kända materialet. Sådana finns det tretton på dussinet av, och varför skulle man fästa sig vid just denna?
Hur som helst är varken detta: http://palmemordet.dk/wp-content/uploads/2014/04/SanneT.png eller detta: https://static.wikia.nocookie.net/palmemordet/images/8/8f/Fantomen.jpg/revision/latest/scale-to-width-down/180?cb=20110731144435 särskilt likt Christer Pettersson.
Madam, Läs vad vittnet LJ säger i förhöret på sid 482 Remstam. Vart tog mannen vägen då ?
Kanske bedömde gm att det var säkrare att gömma sig. LJ beskriver också att det fanns ställen där man kunde gömma sig på, han kanske klättra in på bygget eller i en port, eller nåt skrymsle vid nåt hus och väntade tyst tills det var läge att sticka. Vem skulle se han där ?
Det finns besläktade likheter men det ena är illustration och det andra ett foto. Och om du tittar noga på tecknerskans bild ser du att han dragit upp rockkragen.
Varför försökte han dölja sitt ansikte för henne ?
JB:
”Vem skulle se han där ?”
Lars J som gick och kollade, eller de polispatruller som själva undersökte gatan både i bil och till fots, eller andra vittnen som kunde ha noterat en man som satt och kurade i en portuppgång. Det finns noll sådana observationer. Det bevisar inte att mannen inte satt kvar och gömde sig där, men det pekar onekligen i en annan riktning. Det gör också allt annat vi vet om mannens beteende, dvs att han var på flyende fot efter att just ha skjutit landets statsminister. Det torde vara kriminalhistoriskt sällsynt att en sådan mördare nöjer sig med att pinna iväg några hundra meter och därefter sätter sig bakom ett elskåp eller dylikt och tittar på polispatrullerna som drar förbi.
Men visst, det KAN förstås ha varit mördaren, om vi tänker oss ditten och datten som förklarar ett sådant scenario. Bilden kan av det skälet ha intresse om det dyker upp stödbevisning.
Men det kan lika gärna (eller ja, mer troligt) ha varit någon av de dussintals andra människor som hunnit passera området under samma tidsrymd, utan att vara kopplade till mordet. Och de människorna är, även om vi struntar i övriga faktorer, många fler och därför kollektivt mer troliga som förklaring.
Du verkar ha helt kört in dig på detta. Att något KAN vara sant gör det inte sant, du måste också göra det sannolikt. Det är samma resonemangsfel som Stig E-anhängarna ägnar sig åt.
Madam ” Det finns noll sådana observationer ”,
LJ berättar ju att han såg ett huvud och axlar av en man som hukade sig ned bakom en bil. Därför går han dit för att se vem det är, men ingen är där och han undrar vart mannen tog vägen, och tittar in mot Johannesgatan och letar vid en byggställning. Sid 527-530. Vart mannen sedan tog vägen vet inte. Men han stod inte kvar där när han kom fram till bilarna vid korset. Han var ensam då. Det var helt tomt på folk.
Hur kan du förklara det med noll observationer ?
JB:
LJ:s observation är ju att det inte satt någon och gömde sig där han letade. Nu får du ge dig.
Madam, ” nu får du ge dig ”
Det är inte Jag som sett huvudet av en man som gjorde en misstänksam undvikande rörelse bakom en bil. Det LJ som insisterar på att han gjorde den observationen från Malmskillnadsg/ Dvbg.
Begriper du inte det !
Han visste ju inte om mannen satt där. Han gick dit med risk för att bli illa skadad. Det kunde ju varit ett bakhåll. Det var modigt gjort av LJ, ensam och obeväpnad. Och det var inte över bara för ingen var där, polisen frågar ju vad som är LJ:s uppfattning om vart han tror mannen sedan tog vägen. LJ svarar ” som jag ser det måste han ha försvunnit på norrsidan av Dvbg. Läs förhöret på sid 532 om du nu verkligen vill få veta något om vad LJ sett . Men om vill du inte veta något så avslutar vi här.
JB:
LJ tyckte sig eventuellt se en rörelse på en plats (han är luddigare om detta i andra förhör), kontrollerade då platsen och såg att ingen var där. Han menar också att mördaren torde ha försvunnit norrut istället för söderut. Varför han säger så är lätt att förstå: han skulle annars ha sett mannen korsa gatan, om denne tidigare varit vid den där bilen på norra sidan. Men det bygger på att mannen ens var kvar på David Bagares gata när LJ kom upp, vilket vi inte vet, och att det i så fall verkligen var honom LJ observerade när han tyckte sig se något bakom en bil. Det kan vi inte heller säga med någon säkerhet. Så långt vad vi vet om var mannen tog vägen.
Du väljer dock att utgå från att LJ har rätt i alla sina antaganden, vilket för all del är fullt möjligt men knappast ett självklart antagande. Sen vill du därtill mena att det är sannolikare att mördaren satt där och tryckte någonstans i ytterligare fem till femton minuter, trots att LJ gått längs gatan och letat och medan poliser snokade runt på gatan i flera omgångar, än att han helt enkelt gjorde det mest rimliga och avlägsnade sig från området.
Detta helt enkelt för att du har bestämt dig för att just obervationen på Smala gränd måste vara mördaren, och inte någon av de andra observationer som gjordes av män med liknande signalement som rörde sig i området vid tidpunkter som matchar en kontinuerlig flykt, eller den delen den mycket rimliga möjligheten att han lämnade området utan att bli observerad.
Dessa djärva antaganden måste du tydligen göra för att du skapa legitimitet kring fantombilden från Smala gränd, eftersom den användes för att sätta dit Christer Pettersson. Trots att den inte ens är särskilt lik honom.
Det här är ett helt bakvänt sätt att resonera, där du väljer vittnesmål och gör antaganden utifrån vilken slutsats du vill nå. Om du inte själv inser det kan jag inte göra mycket åt saken. Jag tycker således inte heller det verkar värt att lägga mer tid på det här.
Madam, du skrev
” Trots att den inte ens är särskilt lik honom ”
Efter letande i förhören hittade jag fakta om att fantombilden är lik Christer p !
Läs förhöret med US den 17/11 -88 kl 09:40, sid 21 Remstam. Han berättar att Christer p sagt att han tyckte fantombilden var lik – och han borde väl veta ?
Jag tar mig friheten att länka till förhöret med Ulf S, här är länken.
JB:
Att Christer Pettersson själv kan ha varit paranoid kring detta tvivlar jag inte på, det var han ju om rätt många saker. Bara det faktum att Palmes mördare sprang samma flyktväg som han gjort efter bajonnettmordet lär väl ha satt fantasin i rörelse.
Axberger och europeiska politikermord
Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.
Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.
Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.
Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”
Egna kommentarer. Jag har trott en längre tid att det statsministerns fru som vill korsa Sveavägen för titta i klädbutiken Saaris skyltfönster. Det verkar vara statsministern som föreslog att man skulle korsa Sveavägen, till den östra trottoaren, för att gå förbi Dekorima. Statsministern bestämde tid och plats nere på Sveavägen, statsministern hamnade i fällan. Gärningsmannen visste i förväg statsministern och hans fru saknade livvakter. Kort möte kring en känslig fråga? En retorisk fråga: hur hade gärningsmannen agerat om statsministern och hans fru hade livvakter?
Kim,
för tydlighetens skull: jag tycker du skulle ha markerat att all text före ”Egna kommentarer” var citat från mitt blogginlägg.
Och i sak: det är svårt att veta vilken tyngd man ska lägga vid Ingeborg S hågkomster, hon hördes om saken flera år efter mordet. Hennes uttalande är intressant, men räcker nog inte för någon slutsats i frågan.
Uppfattat
Gunnar;
”De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett.”
Lars J meddelade (2020-03-18) utredarna däremot följande slutsats:
”Därför vill jag nu informera er om att det vittnesmål jag gett inte betyder att jag är säker
på att det var gärningsmannen som jag såg komma springande. Det kan ha varit han,
men det kan också ha varit en annan person. I så fall var det en person som dödade Olof
Palme och en annan som jag såg springa uppför trapporna.”
Vad jag vill påpeka är att även om de flesta dragit den slutsatsen så är den inte säker. Det kan ha varit någon annan än gärningsmannen som Lars såg springa uppför trapporna, om man får tro Lars själv.
Gunnar Wall; ”Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.”.
Kan nästan tycka att det är en underdrift när du skriver att hans tankar inte alls lett till Pettersson.
Lars berättade för utredarna följande (2019-05-09):
”Lars fortsätter och säger att när det gällde Pettersson var han tvärsäker på att han inte alls stämde med de minnesbilder han hade från platsen.”.
Han sa ju dock inte detta 1986. Vad han säger 2019-2020 har begränsat, om något, bevisvärde.
Johan M;
Ja, det har du väl rätt i. Men det är samtidigt helhetsbilden som räknas.
Tack för en ingående och välskriven recension, som tar upp de viktigaste aspekterna och lite till.
Det har tagit tid för mig att läsa klart boken, framför allt för att den är så bra. Jag har medvetet intagit den i små portioner och njutit av skildringen och de fyndiga formuleringarna. Man kan fråga sig hur det är möjligt att skriva så insiktsfullt och medryckande om detta gamla ouppklarade mord. Det förtjänar beröm.
Man kan redan nu säga att Statsministermordet har intagit en given plats som ett av standardverken om utredningen. Det här är obligatorisk läsning för alla Palmemordsintresserade.
Jag skulle antagligen kunna skriva nästan lika långt som du, Gunnar, men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med några allmänna reflektioner.
I boken får vi förvisso en föga smickrande genomlysning av Holmérs arbetsinsats, men ändå nyanserad och på behörigt avstånd från schablonbilden. Det är ovanligt. Förmodligen ligger också Axberger närmare sanningen än många andra skildrare av den Holmérska epoken i utredningen.
Frågan är om han inte lyckas träffa rätt om en hel del annat också. Det känns befriande att få ta del av plausibla förklaringar som för en gångs skull inte handlar om att de inblandade skulle ha haft dolda agendor. I mina ögon finns det mycket mer av realism i en sådan uppfattning när det kommer till människors bevekelsegrunder, ja faktiskt även makthavares i detta ärende.
Det som också väger tungt i analysen är att författaren själv har en gedigen bakgrund inom statsförvaltningen, inte minst i olika granskande roller. Därigenom kan han knappast beskyllas för att vara naiv eller för att i alltför stor utsträckning tro människor om gott. Man får inte heller någon känsla av att han strävar efter att hålla inblandade nyckelpersoner om ryggen, vilket annars skulle kunna vara en risk i ankdammen.
Bättre än de flesta vet Axberger att människor i ansvarig ställning förtiger, förskönar och rentav ljuger ibland. Det räcker för att läsa avsnitten om Ebbe Carlssonaffären och KU-förhören för att förstå att han inte har någon idealiserad människosyn. Och denna ingående genomgång, tillsammans med slutklämmen, var för mig bokens höjdpunkt.
Huvudfrågan är om det som eventuellt dolts i denna affär i sin tur leder till slutsatsen om en planerad mörkläggning orkestrerad av den politiska ledningen. Där ligger jag själv nära Axbergers uppfattning om att så knappast har varit fallet.
Vid det här laget är det många som genom åren har skildrat olika aspekter av Palmeutredningen. Men en sak kan vi ändå vara säkra på: Det kommer fler böcker. Och nu har alltså kommande författare Axbergers viktiga partsinlaga att förhålla sig till.
Mikael B
Vilken besvikelse! Även du.
Som DN skriver om Axberger ”Möjligen ett definitivt bokslut”, d.v.s. SE är oskyldig. En underbyggnad på galenskapen trots att man inte lyckats förklara bort SE på minsta sätt.
——-
”I recensionen låter Gunnar Axbergers uppseendeväckande och förvånande argument som är felaktiga vara, De vill visa på att SE är oskyldig, vilka totalt saknar trovärdigt stöd i utredningen och inte på minsta sätt förklarar bort SE som gärningsman.
Exempel:
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
— Dekorimamannen från 14 mars var inget minnesspöke.
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
Minst lika irriterande är att Gunnar låter bli Axberger när det gäller hans och GRK:s katastrofala misstag att inte granska PU:s fatala beslut 1987 att avföra SE från utredningen (”Ölvebro och co trodde inte heller på SE, så det så!”).”
Mikael A,
Nu hänger jag inte riktigt med. Jag har inte kommenterat DN:s recension och jag betraktar inte heller Axbergers alster som ett bokslut, även om jag sympatiserar med flera av hans analyser. Det är en partsinlaga. Dessutom handlar boken om så oändligt mycket mer än Stig Engström.
Sedan vet du mycket väl att jag kritiserat kommissionen för att de missade att behandla misstankarna mot SE, som fanns i redan offentliggjort material. Däremot är jag inte alls så säker på att granskarna i slutändan hade riktat någon kritik mot utredarna för att uppslaget lagts till handlingarna. Det troliga är nog att man inte hade gjort det.
Mikael B
Axbergers må vara välskriven, men när han själv agerar Sherlock och friar SE med iögonfallande faktafel och antyder CP då tycker jag att ditt inlägg har kraftig slagsida.
Inget av det du nämner är ju dock vederlagt. Inget är faktafel.
Mikael A,
Axberger gör ju en genomgång av Krister Peterssons påståenden om SE, bland annat på sid 358-363. En av flera kärnfulla formuleringar är denna, längst ned på sid 359:
Varken påståendet att Stig Engström saknades på platsen efter mordet eller antagandet att det var han på trappkrönet är alltså styrkt. För att de skulle kunna vara det krävs att alternativa tolkningar bortom rimligt tvivel kan uteslutas, vilket de inte kan.
Dock använder han fel beviskrav. (Axberger är inte straffrättare.) Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” tillämpas på själva skuldfrågan, men knappast på alibifrågan. Christer P ansågs inte ha alibi, men ansågs ändå inte bortom varje rimligt tvivel vara skyldig till mord. Stig Engström har inte något bra alibi. Det betyder inte att han är skyldig.
Det Axberger diskuterar här är just skuldfrågan.
Nej, skuldfrågan är frågan huruvida Stig Engström mördade Olof Palme. Huruvida han inte kan ha gjort det, för att han befann sig på mordplatsen som vittne, är en annan fråga. (Alibi är ju ett typiskt ”motbevis” så det vore orimligt om ett alibi ansågs finnas om motsatsen inte är bevisad, vilket skulle bli fallet här.) Den som påstår att Stig Engström har alibi har samma bevisbörda som den som påstår att han inte har det. Den som påstår att han är en mördare har dock högre ställda krav på sig (genom förtalslagstiftningen om inte annat). Den som vill styrka i domstol att någon är mördare måste visa detta bortom varje rimligt tvivel. Stig Engström kan ju saknas på mordplatsen av andra skäl än att han var mördaren.
Det är Krister Petersson som i sin bevisföring i skuldfrågan kommer med de båda påståendena och det är alltså bärigheten i dessa som Axberger försöker värdera. Hans slutsats är att chefsåklagaren inte har något case. Var i boken menar du att författaren hävdar att Engström har alibi?
Ett förtydligande: För att göra Axberger rättvisa bör man kanske nyansera hans slutsats till att chefsåklagaren i varje fall har ett mycket svagt case.
Mikael B
Som sagt var, Axberger för fram argument för att SE är oskyldig som är helt felaktiga.
Exempel:
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
— Dekorimamannen från 14 mars var inget minnesspöke.
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
Därför faller även Axbergers trovärdighet när det gäller hans avfärdande av vittnena som Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, ”Vagnhäradskvinnan”, Cecilia A, Inge M (1 mars), Anders B, Lisbeth Palme (sönerna), Lars J och Yvonne N.
Ingen av dessa har heller motsatt sig utpekandet av SE utan de bekräftar varandra i många fall,
Axberger för inte alls fram några felaktiga fakta.
Följande är tvärtom fakta som inte kan rundas
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
Ja enligt ett vittne var paret Palme förföljda av en man när de passerade gatuköket.
— Dekorimamannen från 14 mars var inget minnesspöke.
Inge M har haft bra uppsikt över Dekorimahörnet i flera minuter innan mordet och han såg en man stå
där och vänta på något. Den uppgiften kan inte avfärdas för att den inte passar med din hypotes
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
Enligt vittnen hade gärningsmannen en stickad mössa av den typen. Kan inte heller avfärdas bara för
att den person du tror är gärningsman bar en gubbkeps
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
Inget vittne har sett att gärningsmannen hade någon väska
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
Utpekandet visar att Lisbet inte har någon minnesbild av att gärningsmannen såg ut som Engström
utan Lisbet vill minnas gärningsmannen som yngre och mindre välvårdad än den propre medelålders
tjänstemannen Engström. Vill vi anta att Lisbet åtminstone gjort ett ärligt försök att minnas hur
gärningsmannen såg ut så kan vi inte bortse från faktum att den utpekade är helt olik Engström
Enligt dig har Axberger avfärdat ett antal vittnen men faktum är att inget vittne har identifierat den person de observerat som Engström. Att efter 32 år efter att ha sett Engströms bild i media och fått veta att han är utredarnas nya huvudmisstänkte säga att personen de såg kan ha varit Engström är inte någon identifiering. Att Lisbet och sönerna i 30 år pekade ut Christer Pettersson och uppgav sig vara helt säkra medför att sönernas sentida utpekande av Engström har noll trovärdighet
Hur kan det vara irriterande att fakta och logik talar för att Engström inte är skyldig har jag svårt att förstå.
Varför har du satsat din personliga prestige i att sätta dit Engström till varje pris? Var precis samma misstag utredarna gjorde mot Christer Pettersson. Ett misstag som tyvärr har upprepats genom det grundlösa utpekandet av Engström när utredningen lades ned.
Jonas J
Om vi ser nyktert på saken så kan vi konstatera att de fakta som det hänvisas till inte är mycket att hänga i en julgran. De uppgifter som talar till nackdel för Engström förklaras med faktafel i tidningar, fel i förhör, att vittnen lämnar motsägelsefulla uppgifter etc.
Om man vill hävda att fakta talar för att han är oskyldig måste man kunna styrka att det är fel i tidningar, fel i förhör och att samma ”felsägningar” gäller för honom som för vittnen styrkta på plats. Kan Du komma med källhänvisningar på sådant tack?
Men det är klart, tycker man att de spekulationer man kommer med är sanningen, ja, då är det ju lätt att kalla det för fakta. Kan man köra blålögner och kalla det för fakta, ja då är det ingen konst. Ett exempel är då det har sagts att Engström omöjligen kan varit Grandmannen för han skulle aldrig hunnit om han startade efter makarna Palme, ja då har folk suttit som nickedockor och hållit med. Vi har visat med hjälp av matematiken att det är fullt möjligt. Dessutom har jag nu själv provgått sträckan Grand till mitt på baksidan på Skandiahuset. Jag klockades till 2 min och 52 sek. Hur har vi det med fakta där?
Vet du vad, jag tycker inte att det är ok att hålla på att blåljuga i denna blogg, eller överhuvudtaget att hålla på så för att fria Engström.
Om vi som jag sagt tidigare gör en liten historisk överblick, så ser vi ju hur ni blivit överbevisade med stöd från materialet på det mesta Ni hävdat, t ex ankomsten till mordplatsen, framstupa sidoläge och språngmarschen. Är det så du uppfattar logiken? Ju mer överbevisad man blir, ju mer rätt har man?
Det måste vara helt klarlagt att Engström inte varit på mordplatsen i den omfattningen han hävdar, att han inte gjort de saker han säger, att han inte gjort någon språngmarsch, att han lånar från media i sina ”fiskehistorier”. Att mannen på David Bagares gata kan vara Engström är ju självklart.
Det är helt klarlagt att Engström omedelbart hade hämtats in för förhör om han vore vid liv. Han hade naturligtvis blivit häktad om han inte kunnat förklara alla märkligheter – precis som Krister Petersson hävdar. Minst skäligen misstänkt, inget i befintligt material skulle utredas före Engström. Det är bara så det är, sen får man tro vad man vill i skuldfrågan naturligtvis. Det är helt ok att säga att man inte tror ett dugg på Engströms, skuld men man kan inte hävda att fakta talar för det.
Nja, det är knappast sant att man måste kunna styrka olika felaktigheter i tidningar och förhör, för att kunna anta att det är fel. Det vore en dum princip om man skulle se allt som står i tidningen som sant om man inte själv kan motbevisa det. Fel i både förhör och tidningsintervjuer förekommer – det är ju notoriskt känt. (Försök själv under stress att skriva ned snabbt vad någon säger i telefon, och renskriv detta. Jämför sedan renskriften med en inspelning av vad personen faktiskt sa.) Det krävs inga ”källhänvisningar”.
En annan sak är sådant vi vet att Engström sagt. Sådant bör man pröva mot olika hypoteser – bl.a. att han var gärningsman och att han var vittne.
Meningen med att diskutera är väl att komma framåt och nå nya fakta. Om du m.fl. visat att det var möjligt att gå från Grand till Skandias baksida och ändå stämpla ut i tid – à la bonne heure! Det visar inte att det gått till så, men att det varit möjligt. Då får man utgå från det. Att älta att andra ”blåljugit” för att de gjort andra bedömningar än du är dock bara meningslöst och inte konstruktivt.
Att någon inte bemött ett konkret påstående betyder inte att denna är ”överbevisad”. När blev ”ni”/”Ni” (oklart vem eller vilka som avses) överbevisade om ”det mesta”? Om så skulle ha varit fallet skulle ju konsensus rimligen råda. Gällande ankomsten till mordplatsen menar ju flera här att Engströms egen uppgift inte kan stämma, utan att han misstagit sig. Språngmarschen är knappast ”färdigdiskuterad”.
Varför är det så självklart att mannen på David Bagares gata är Engström? För att han hade en liten väska och bar rock i februari? Kan inte andra människor i Stockholm ha burit rock och haft en liten väska?
Att han hämtats in för förhör om han var vid liv är ”klarlagt” eftersom Krister Petersson har bedömt att läget är sådant. Det bevisar i sig ingenting. ”Minst skäligen misstänkt, inget i befintligt material skulle utredas före Engström. Det är bara så det är” är innehållslöst, eftersom det bara uttrycker vad åklagaren hade gjort om Engström var vid liv. Jag ser inte att du tagit upp några fakta som faktiskt talar för att Engström är skyldig, utan bara sagt att obestämda personer har överbevisats om att Engström inte kan vara helt sanningsenlig. Vem har påstått att han är det, och hur är det relevant för frågan om hans skuld?
Jag är inte övertygad åt något håll. Det krävs ju dock mer än bitterhet och bjäbb för att övertyga om något alls.
Birki H
Du skriver att meningen med att diskutera är väl att komma framåt och nå nya fakta. Jag håller med fullständigt , men då är det inte bra att man medvetet försöker ljuga och att man idiotförklarar folk eller hur? Det är uselt tycker jag och inte konstruktivt och diskussionen blir skev och till och med ointressant.
När det gäller vad som står i media och vad som framkommer i förhör så förekommer fel naturligtvis – men det måste vara mer troligt att det som står är sant – än att det inte är det.
Som jag gett exempel på så finns det fyra versioner från Engström om varför språngmarschen är gjord. Till väktarna nämner han inte den. Som vi också sett så säger Gedda att han ser ambulansen anlända i samband med att han börjar springa. Jag har också förklarat att Yvonne N ser Palme med syrgasmask när hon kommer till mordplatsen. Ingen har sett någon person tjurrusa efter poliserna när dom nått Luntmakargatan. Hur kan Engström missa poliserna om han börjar springa då, givet att dom stannar och pratar med Yvonne N. Hur har vi det med Ockhams rakkniv här? Är det rimligt med så många fel i materialet? Fler liknande exempel finns som vi diskuterat tidigare i bloggen.
Att en människa ljuger gör inte vederbörande till mördare, det är sant, men om en sådan person inte kan knytas till mordplatsen efter skotten, samt personen i fråga påminner rätt starkt om den man som sprang på Davids Bagares gata, finns anledning till skäligen misstanke. Det går inte att blunda längre för att Krister Petersson har rätt. Som du säger så kan vi inte bevisa något, då vi inte kan knyta ett mordvapnet till någon.
Namnge vilka debattörer du anser medvetet försöker ljuga och idiotförklarar folk.
Olle, angående de påstådda versionerna tror jag de har diskuterats. Själv finner jag det lömskt av Thomas P att redovisa uppgifter från 2010-talet som om de hade samma valör som uppgifter från våren 1986; man måste konsultera hans notapparat för att skåda kejsarklädnaden i sömmarna.
Att inte lämna en uppgift alls är inte en version. SE har inte haft någon anledning att avlägga fullständig rapport för väktarna om sina förehavanden. I övrigt har han hållit sig till samma version i polisförhör och i rätten, och den versionen framgår även bland anonyma kollegors utsagor i Per H:s promemoria från juni 1986. Att (samma?) kollegor och SE:s (ointresserade) fru minns något annat 30+ år senare har knappast något nämnvärt värde alls. Gällande tidningsuppgifter är ju risken för missförstånd och önsketänkande från journalisters sida faktorer att räkna med. (Om någon springer samma väg som en mördare några minuter senare springer denne dessutom efter mördaren, rent språkligt.)
Kvar finns Rolands hågkomst som tycks vara en hopblandning. Det fanns väl inget skäl för honom att minnas exakt vad SE sagt. Roland känns inte som något särdeles tillförlitligt vittne. Han påstår dessutom ensam att SE sagt något om att han kom tillbaka till Skandia för att ringa efter taxi, något vi ju vet inte stämmer. (Det strider direkt mot Henry O:s utsaga.)
Jag anser inte att SE:s ”versioner” behöver förklaras mer än med att människor minns vad någon sagt olika. Om SE skulle ha gett någon intrycket att han var mer hjältemodig än han redan påstod sig vara skulle han säkert inte ha rättat det heller. Skulle han ha lämnat olika versioner inom några dagar (något jag alltså inte finner styrkt), men därefter hållit sig till samma version för alltid, är han väl på sin höjd en skrytpelle. Mördare gör det honom inte till.
Att fel finns i Geddas minnesbild är ju uppenbart. Inget stödjer att han eftersläntrat, något han ju sedermera påstår att han har. (Det hade Yvonne och Ahmed ju märkt.) Inget stödjer att det signalement som han (1988) och kollegan uppgett kan ha kavlats ut redan i detta läge. Varför just minnet av ambulansen skulle vara något att fästa sig vid förstår jag inte. Att ambulansen skulle ha varit där redan när poliserna sprang stöds ju inte av vad de andra poliserna framförde 1986.
Johan M
Hur kan du veta att det som står i tidningarna är falskt? Hur kan du veta att Gedda har fel?
10 april säger han att han började springa efter poliserna när de kommit en bit bort.
11 april säger han att han pekade åt poliserna och när dom började springa, så började han själv springa så fort han kunde.
25 april så har poliserna kommit till barackerna, nästan till Luntmakargatan när han drar iväg i full fart. I Hovrätten säger han nåt i stil med det han sa 25 april.
Poliserna stannade väl till och pratade med Yvonne N? Borde han inte ha sett dom om han kutade iväg och sen när dom sprang upp för trappen? Borde han inte mött Yvonne N i det trånga utrymmet när han älgade på? Om så är fallet så undrade hon säkert hur det kunde slumpa sig så att hon såg ytterligare en likartad man med en liten väska?
Kanske borde man som polis kollat upp hur det förhöll sig med den där språngmarschen? Jag skulle gjort det i alla fall. Jag skulle inte förlitat mig på att det helt klart är fel i tidningar, i förhör etc.
Det är ju naturligtvis viktigt att sätta kronologin med ambulansen. Kan man inte göra det tyder det ju på att man inte har varit där eller hur?
Du får nog återge ett direkt citat av SE från en tidning för att man ska kunna bedöma just detta. ”Tidningarna” kan man aldrig baka ihop till en enhet. Tycker du att något tidningspåstående är särskilt ”bestickande” i sammanhanget? Är det i så fall ett direkt citat från SE eller något som reportern kan ha missförstått? Jag kan förstås inte ”veta” någonting, liksom du inte kan veta någonting. Jag gör bedömningar av den samlade bevisbilden, precis som du.
”Till en början satt de kvar några sekunder inne i bussen” men påbörjade sitt förföljande efter tio sekunder (Djurfeldt 860311). ”Alla lämnade bussen omedelbart” (Wikström 860311). ”Strax efter det [de] anlände till mordplatsen sprang” de (Gedda 860917).
När Gedda själv beskriver saken 860917 talar han om att ”vi anlände till mordplatsen” och så ”sprang 4 st konstaplar från rb 3230 Tunnelgatan och uppför trapporna”. Han säger att ”vi hade kommit upp”. Wikström nämner inte någon ambulans 860305 och 860311. Inte heller Djurfeldt nämner någon ambulans (860311). Windén säger att ”ambulansen kom någon minut efter” de efterföljande polisbilarna som förföljde mördaren (860311). Östling nämner att poliserna sprungit iväg och att ”[d]ärefter anländer piketgruppen” och ”något senare ambulansen” (860305). Söderström nämner att piketstyrkan sprang iväg, att han försökte prata med Lisbeth medan Windén försökte få uppgifter från vittnena. Han larmade LC men ”[n]ågot signalement fanns inte då” utan minuten efter. Kort därefter fick de ytterligare ett signalement; ”det var förvirrande, man visste ej om det var två gärningsmän.” Söderström försökte på nytt få kontakt med Lisbeth och hon identifierade Palme. Han meddelade LC att statsministern var offret. ”Ambulansen kom snabbt” och när den åkt ordnades avspärrningar (860828). ”När de kommit nedför trappan mötte de 4 poliser som kom springande meddragna pistoler” står det i Yvonne N:s första förhör 860302. Ahmed tror 860303 att poliserna var fem till antalet och säger också att de kom springande. Ingenting talar för annat än att poliserna begav sig i samlad tropp och anlände samlat till trappan.
Jag fäster alltså inte någon tilltro till ett sent påstående av innebörden att Gedda ensam skulle ha sett ambulansen och därefter sprungit in i gränden. Än mindre finns stöd för att samtliga poliser skulle ha sett en anländande ambulans. Ahmed säger förresten i dialogförhör 880908 att ”Det kommer en ambulans under den tiden”, dvs. på hans och Yvonnes väg till mordplatsen, efter att de har träffat på poliserna.
Ur Engströms sammanfattande förhör:
1 mars: ”När han kom fram till Palme, sade Lisbeth att gärningsmanne hade mörkblå täckjacka. Engström sprang då efter de poliser han sett springa in i gränden, utan att hinna ifatt dem. Han återvände därefter gående.”
10 mars: ”Poliserna kom springande och ropade: ‘Åt vilket håll?’ Engström pekade då i den riktning som Lisbeth hade visat honom. När poliserna hunnit en bit bort, kommer Engström på att han borde ha nämnt något om den blå täckjackan. // Engström börjar springa efter poliserna, för att åtminstone hinna ifatt någon av dem och berätta om täckjackan. När Engström kommit till korsnngen Tunnelgatan-Luntmakargatan, har polismännen sprungit så fort, att Engström inte ser någon av dem. Engström fortsatte inte längre än till denna korsning. Han återvände därefter till Sveavägen.”
11 mars: ”‘Däråt’ sade E och en hel del polismän försvann åt det hållet. […] När E sade däråt och poliserna sprang iväg så började E själv springa efter poliserna för att tala om att det gällde en person med mörkblå täckjacka enligt Lisbeth Palmes utsago. // När E kom bort i mörkret vid barackerna hade polismännen hunnit så långt så han såg ingen av dom alls. E sprang så fort han kunde för att hinna upp poliserna.”
I dialogförhöret 25 april säger SE att när ”polismännen har hunnit ungefär i höjd med barackerna och nästan fram till Luntmakargatan så slår det mig att jag borde ju ha ropat någonting om den mörkblåa täckjackan. Jag blir lite förtretad på mig själv att jag inte tänkte på att säga det samtidigt. Eftersom jag är rätt så snabb på att springa så beslutar jag mig för att försöka springa ifatt de här polismännen. När jag kommer till Luntmakargatan så ser jag inte tillstymmelsen till någon utav dem. Då återvänder jag tillbaka till Sveavägen.” Tingsrätten och hovrätten är för långt fram i tiden för att det ska vara meningsfullt att återge detta. Motivet för språngmarschen och kronologin är ju dock densamma även där.
De första redogörelserna ser för mig ut som tre olika polisers sätt att sammanfatta samma uppgifter som de som lämnas 25 april, efter telefonförhör där Stig Engström säkert var så mångordig som han är i övrigt. Det enda väsentliga är kronologin och avsikten med språngmarschen. Poliser springer in i gränden, Engström springer in i gränden för att berätta om täckjackan, Engström hinner inte upp poliserna för att de hunnit för långt bort. Att kalla detta för olika ”versioner” tycker jag är onödigt illvilligt. Alla vittnen, målsägande och misstänkta kommer att berätta olika ”versioner” i så fall, i alla rättssaker. Perifera saker minns man inte. Och oväsentligheter (som att SE överväger saker i sitt huvud) skrivs knappast ned. Man kan förstås tolka 11 mars-sammanfattningen som att SE skulle ha sprungit direkt när poliserna sprang (och så skulle man ha kunnat tolka även 10 mars, om det inte funnits någon styckebrytning). Det är ju dock en ologisk tolkning just eftersom SE i alla ”versioner” inte hinner ikapp poliserna. Engström säger aldrig att han sprang längre än till korsningen, dvs. till Luntmakargatan. Han sprang inte fram till trappan, enligt vad han själv framför.
Engström säger inte exakt när han började springa i något förhör, utan bara att det (självfallet) skedde efter att poliserna sprungit iväg. Poliserna stannade inte upp länge, om alls, för att prata med Yvonne och Ahmed. Detta sker uppenbarligen på språng. De frågar om Yvonne och Ahmed sett någon springa förbi (Djurfeldt 860311). Ahmed säger 860303 att hela samtalet med poliserna tog cirka 10 sekunder. Wikström uppskattade 860311 samtalet till 5-10 sekunder, och påpekar att poliserna är idrottsintresserade och löpare. Jag ser ingen anledning att tro att poliserna inte mycket snabbt skulle ha hunnit springa dit, växla några ord med Yvonne och Ahmed, ta sig upp för trapporna och fortsätta, så att Engström inte ser dem när han anlänt till korsningen lite senare. Engström säkerligen överdriver hur resolut och snabb han varit, men han säger ju faktiskt aldrig exakt när han börjar springa.
Yvonne och Ahmed nämner inte att de träffat Engström och vice versa. Nu förhörs Y och A ju inte om huruvida de såg en (uppenbarligen för mordet irrelevant) man ta sig fram till korsningen och sedan därifrån, så det är ju förstås möjligt att de kan ha sett varandra utan att någon sett någon anledning att nämna det. (Dialogförhöret med Ahmed är för maskerat för att man ska kunna se vem han avser med ”kille med en rock”, men det är nog Palme.) Jag vet inte varför Yvonne skulle ha ansett att Engström var ”likartad” och undrat över detta – för att han hade rock och en liten väska? Hur många karlar som hade rock och liten väska i Stockholm i februari 1986 har jag inte någon statistik på. Det är knappast de mest ovanliga attiraljerna under vintern. ”Ge far en vacker och genomtänkt axelväska eller handledsväska i oxläder av högsta kvalitet från Three Bags i Finland – en av Europas ledande väsktillverkare” bjöd Göteborgsposten 1985-11-07. Det finns åtskilliga noteringar om mäns handledsväskor i tidningar från omkring den aktuella tiden. I Svenska dagbladet 1984-08-31 talas om ”s k handledsväskor som ofta bärs av män”. Och konstaterar vi att Yvonne faktiskt inte ens måste ha sett just en handledsväska ökar förstås antalet karlar som kan ha haft något liknande.
Stig Engström borde naturligtvis ha fått vara med på konfrontationen för att visa hur hans historia hängde ihop. Överdrifter, minnesfel och/eller missförstånd från hans sida hade blivit uppenbara då. Det är tråkigt att så inte skedde, men brist på utredningsåtgärder/information kan knappast göra det rimligare att fälla hellre än fria.
Jag kan förstås inte utesluta att Gedda kan ha sett ambulansen från trappan när han sprang upp för den, men jag fäster ingen tilltro till hans utsaga som den formulerats 880826: ”I samband med att de fyra polismännen börjar springa in Tunnelgatan österut ser Gedda samtidigt att det anländer en ambulans till platsen. Han ser att det är några personer som stoppar ambulansen på Sveavägen.” Enligt samma redogörelse menar Gedda att det i samband med att poliserna börjar springa skriks ut ett signalement: ”man, lång rock, axelremsväska och har en keps”. Det sista finns det inget stöd för i vittnesuppgifterna och att Gedda sett vittnen stoppa ambulansen redan innan de sprungit stöds inte av vad övriga poliser framförde 1986. Vad jag kan se ryms språngmarschen (som kanske inte var någon egentlig språngmarsch) inom sådant som kan fastställas.
Johan M
Vad är det du vänder dig emot i Geddas berättelse om ambulansen? Känns den felaktig? Att de andra poliserna inte sett den är väl inte ett skäl till att han kunnat se i alla fall?
Att ambulansen kom runt en minut efter första polisbilen är det ju många som vittnat om, vilket ju gör att ambulansen borde ha vinkats in runt tiden för polisernas språngmarsch. Hur tungt tycker du sekundantalet som redovisas väger när det gäller polisernas väntan innan rusningen?
Tycker du inte att det är lite för många uppgifter som man måste förklara med materialfel när det gäller språngmarschen?
Det är bara Gedda av poliserna som sent säger sig ha sett ambulansen. Övriga poliser säger inte att de väntade länge innan de sprang. Ahmed minns (lika sent som Gedda förvisso) att ambulansen kommer efter hans möte med poliserna. Varför poliserna skulle ha suttit en minut i bussen eller gått omkring en minut på brottsplatsen innan de förföljde mördaren har jag svårt att se. Fokus måste ju ha varit att hinna upp mördaren? Du får nog förklara vilka ”många uppgifter som man måste förklara med materialfel” skulle vara. Jag ser bara Geddas sena hågkomster från 1988, som dessutom uppenbart innehåller felaktigheter. Vem mer säger att poliserna kom dit, väntade två minuter och sedan sprang efter mördaren?
Jag vet inte varifrån de tidiga uppgifterna om att mördaren bar handledsväska (Aftonbladet och Svenska dagbladet 860303) kommer. Det kanske Gunnar eller någon annan har koll på?
I Aftonbladet den 3 mars finns en artikel av Bengt Michanek som innehåller uppgifter som Yvonne N har lämnat till polisen om mannen hon och Ahmed mötte. Hon citeras bland annat med orden: ”Det var en mörk kille med en mörk längre rock och han bar på en litren handbag, 20-25 centimeter.”
I Svenska Dagbladet samma dag står det om mördaren: ”Vittnen har uppgivit att mannen bar en handledsväska, omkring femton gånger tjugo centimeter stor”.
Det är med största sannolikhet Yvonne N:s uppgifter som ligger till grund även för detta. Hon hördes av polisen på eftermiddagen den 2 mars.
Tack, Gunnar! Inte ens till journalisterna sa Yvonne alltså något om handledsväska, utan det är deras slutsats – liksom det idag är SE-förespråkarnas slutsats.
Tillägg: Om man som Lampers tycker att man kan vaska fram ”versioner” av SE:s utsaga ur andras gamla minnesbilder kan man ju rentav dra upp Ulrika G:s ”någon pekade i en riktning där gärningsmannen har sprungit varpå Stig älgade efter men insåg när han kom till trapporna att han inte skulle orka med och han vände då tillbaka” (2017-10-13). Redan en veckas retentionsintervall räcker för att drastiska försämringar av minnet ska kunna komma till stånd. Vad någon ”minns” efter 30 år måste man ta med en lastbil salt – även om flera personer skulle ha samma ”minnesbild” (jfr ”Mandelaeffekten”).
”Vi blandar lätt samman minnen från olika episoder och glömmer bort många detaljer, förändrar det som är kvar och lägger till sådant som inte hänt. Det kan vid samtal vara svårt att lägga föregående uttalanden på minnet samtidigt som man lyssnar på nya uttalanden. […] Att falska minnesbilder kan uppkomma är också belagt i minnesforskningen i stort. Vi lägger t ex till ord när vi får till uppgift att minnas listor av ord. Vi gör både felaktiga referat och anger felaktiga källor. Efter en tid kan vi tro att vi uttalat något under samtalet fast det var något vi bara tänkte. Falska minnen kan ofta vålla större problem än om vi enbart rapporterar att vi inte minns vad som sagts. […] Vi överdriver, förvränger samt lägger till sådant som aldrig sagts. Vi förväxlar personer och källor och vi tenderar att minnas bäst det som sägs i början av ett samtal. En studie visar att ju aktivare vi är i samtalet, desto fler felaktiga hågkomster har vi” skrev docent Bo Edvardsson för tjugo år sedan (https://fof.se/artikel/2002/2/om-jag-inte-minns-fel-sa-vi-sa-har/) och det mänskliga minnet har knappast skattats högre sedan dess.
Att tro annat än att det finns åtskilliga felkällor i allt skriftligt material vore naivt. Bara för att något är nedtecknat betyder inte det att det stämmer, eller ens att presumtionen bör vara att det stämmer. SE kan minnas fel. SE kan ha sagt fel eller uttryckt sig otydligt. En journalist/polis kan ha uppfattat SE fel. Journalisten/polisen kan minnas fel vid återgivningen av samtalet, om det inte spelades in utan bara togs upp genom stödord. Etc. Att detaljer skiljer sig när en händelse återberättas är något man kan förvänta sig.
Ska man tro Gedda 1988 satt han kvar en minut i bussen innan polismännen lämnade den. Sedan är han kvar cirka en minut på mordplatsen innan poliserna springer. Eftersom han träffade Yvonne och Ahmed nedanför trappan kan Yvonne väl knappast ha sett mördaren på David Bagares gata, utan kan väl ha sett någon annan? Istället för att dra en sådan slutsats håller jag Geddas (obestyrkta) minnesbilder för icke tillförlitliga.
För att Engströms språngmarsch i teorin kan fungera tidsmässigt talar väl att Ahmed Z i konfrontationsförhöret 1988 säger att ambulansen kom under tiden han och Yvonne N var på platsen. En tjej förefaller säga ”det är Palme där”, enligt hans utsaga (om jag tolkar den rätt), vilket också rimmar väl med Engströms påatåenden. Yvonne minns, om hon minns rätt så sent som 2018, att ”en tjej försökte hjälpa någon” på mordplatsen. Det tyder på att ambulansen inte hade försett Palme med syrgasmask ännu när Yvonne och Ahmed kom dit. Visserligen säger Yvonne i första förhöret att det ”låg en man på trottoaren med en syrgasmask för ansiktet” och att en ambulans var där. Hon säger dock inte att detta fanns där omgående, utan att det var så ”[n]ere på Sveavägen” och att hon på grund av närvaro av polis och ambulans förknippade den skadade mannen med den springande mannen. Ahmed säger bara ”På trottoaren på Sveavägen låg en blodig man”. (Exakta kronologiska återgivelser kan man förresten knappast alltid vaska fram ur annat än dialogförhör.) I övrigt vet jag inte vilka centrala moment i åklagarens gärningsbeskrivning som Stig Engstöm skulle vara överbevisad om. Att han kom lite senare än han trodde gör honom inte till mördare. Inte heller överdrifter osv.
Olle skriver
”De uppgifter som talar till nackdel för Engström förklaras med faktafel i tidningar, fel i förhör, att vittnen lämnar motsägelsefulla uppgifter etc.
Om man vill hävda att fakta talar för att han är oskyldig måste man kunna styrka att det är fel i tidningar, fel i förhör och att samma ”felsägningar” gäller för honom som för vittnen styrkta på plats. Kan Du komma med källhänvisningar på sådant tack ”
Så du Olle menar att om jag inte kan bevisa att det förekommer icke avsiktliga fel i tidningar och icke avsiktliga fel i förhör och icke avsiktliga felsägningar så existerar inga sådana fel? Det är du som anklagar Engström för att ljuga för att dölja att han är gärningsman. Bevisbördan vilar på dig att styrka att Engström kommit med medvetna lögner för att dölja att han är gärningsman. Din personliga övertygelse om att Engström ljuger och är skyldig behöver jag inte motbevisa. DU ska peka på fakta och källor som stöder det DU påstår om du är en seriös debattör.
Engström kan ha varit grandmannen men OM han var det kan han INTE vara gärningsman. Tar det tre minuter för dig att promenera från Grand till baksidan på Skandiahuset så hinner makarna Palme fram till Dekorimahörnet INNAN du har kommit till Skandias bakdörr. Du behöver ett par minuter till på dig för att ta dig genom huset fram till stämpelklockan och småprata med väktarna innan du är ute på trottoaren. Då har mordet redan inträffat och gärningsmannen har påbörjat sin flykt. Tidsschemat är spräckt. Lägg till att gärningsmannen har observerats stå och vänta ett par minuter vid Dekorimahörnet innan makarna Palme kom dit och att han bar en stickad mössa och uppfattades som 30-45 år
Jag har inte försökt klocka tiden för att ta sig från Grand via baksidan av Skandiahuset och ut på gatan på framsidan. Men jag tror som Jonas J att det inte finns något skäl att tro att Engström skulle ha rört sig märkbart snabbare än paret Palme – som hade en avgjort kortare väg att förflytta sig för att komma till Skandias entré.
Ja, i själva verket borde Engström om han agerade som Thomas Pettersson spekulerar om i Grandscenariot ha rört sig långsammare än paret Palme. Grandscenariot med Engström går ju ut på att denne tappat modet och inte vågat skjuta statsministern utanför biografen. I stället står han håglöst och missmodigt kvar när Olof och Lisbeth ger sig iväg – hela planen har gått i putten, nerverna höll inte. Att han därefter skulle ha skyndat sig tillbaka till sin arbetsplats låter långsökt, snarare skulle en person som misslyckats med att samla ihop sig inför sin uppgift masa sig tillbaka med ganska tunga steg. Han hade ju ingen brådska någonstans längre.
Observera att jag i detta resonemang inte talar om personen Stig Engström som jag inte uppfattar som en sannolik Palmemördare Jag diskuterar bara rent allmänt en person som rent allmänt betett sig på det sätt som Thomas Pettersson skissat.
Olle;
”Det är helt klarlagt att Engström omedelbart hade hämtats in för förhör om han vore vid liv. Han hade naturligtvis blivit häktad om han inte kunnat förklara alla märkligheter – precis som Krister Petersson hävdar. Minst skäligen misstänkt, inget i befintligt material skulle utredas före Engström. Det är bara så det är, sen får man tro vad man vill i skuldfrågan naturligtvis. Det är helt ok att säga att man inte tror ett dugg på Engströms, skuld men man kan inte hävda att fakta talar för det.”.
Olle, om Engström skulle blivit häktad för ett mord så betyder det inte att han är skyldig till ett mord. Krister Petersson var ganska tydlig på presskonferensen om att han inte var domare. Ändå fick han ju i princip tillåtelse att sitta och agera som en.
Olle & Gunnar:
Man får också tänka på att:
– Engström inte såvitt vi vet kunde ta sig in i Skandiahuset från Luntmakargatan, även om han på något sätt hade tagit sig ut. Dörrar kan normalt öppnas inifrån men inte utifrån, och går i lås om man stänger dem. Den port som stod kontinuerligt öppen en tid och larmade befann sig inne i källaren, den vette inte ut mot Luntmakargatan.
– Engström i ett sådant scenario dessutom måste hinna ta sig på olika vindlande vägar genom huset; upp från källarvåningen, eventuellt upp till sitt kontor och ner igen, men i alla händelser allra minst från källaren till entrén (om vi tänker oss att han redan hade allt han behövde för att gå hem och hade iordningställt allt för semestern). Detta tar nog en del tid – den som vill gissa hur mycket kan väl mäta på ritningarna över huset. Som Gunnar påpekat har ju Engström heller ingen som helst anledning att skynda sig i ett sådant scenario, så att han skulle ha rusat genom trappor och korridorer för att hinna till entréplan på andra sidan huset innan paret Palme går förbi får betraktas som en ovanligt orimlig hypotes även med Skandiamannenmått mätt. Under all denna tid går paret Palme vidare söderut.
– Han ska därefter hinna stämpla ut och hade sedan bevisligen någon form av kortare samtal med vakterna (de minns nämligen vad som sades, och det var inte bara hej och adjö), även om det inte behöver ha varit så långt som de tror (”ett par minuter”). Det tar i alla fall någon tid, under vilken paret Palme obönhörligt fortsätter söderut.
– Sen ska han ut på gatan igen, och där ska han upptäcka paret Palme en andra gång. Hurdå? Har han varit riktigt blixtsnabb och ser dem komma, och går då och väntar in dem? Eller har han varit ännu snabbare och möter dem när han går norrut och vänder efter dem? Bägge dessa saker stjäl ytterligare tid ur den arme sprintermördarens mycket pressade schema! Eller kommer han ut precis bakom dem, men någon meter framför nosen på Anders B? Det tar minst tid (även om det hela ändå inte går ihop), och det kan också konstateras att det saknas vittnesstöd för saken från den som borde ha sett det: Anders B.
– Sist men inte minst: någonstans längs vägen borde han också ha bytt om från den blå täckjacka som alla vittnen menar att Grandmannen hade.
Vill man prompt ha Engström till mördare bör man släppa alla tankar på att han även är Grandman. Ett scenario där han istället efter en sen kvälls kontorsarbete kliver ut från jobbet efter ett hejdåsamtal med entrévakterna, överraskas av att se statsministern och i princip ögonblickligen rycker fram en skjutklar revolver och mördar honom – ja, det är visserligen fullkomligt prilligt som teori betraktat, men det är fysiskt möjligt.
Olle och Madam,
till allt det som nämnts som visar på svagheten i Grandhypotesen med Engström kan väl läggas – jag vet att jag nämnt det tidigare, men det hör hemma i resonemanget – att det vore ett ganska besynnerligt beslut att vänta med utstämplingen till efter det planerade mordet med alla de komplikationer det skulle kunna innebära.
Den enklaste handlingslinjen skulle förstås ha varit att stämpla ut i god tid innan filmen slutade och sedan bege sig till Grand med planen att fortsätta hemåt efter dådet utan att behöva bekymra sig om hur han osedd skulle kunna ta sig in i Skandiahuset först.
Nja, om han ville skaffa sig ett alibi vore det väl bäst att smyga ut genom förrådsdörren, ställa upp dörren, gå ikapp och mörda Palme, ta sig runt byggnaden och in igen och sedan stämpla ut. Så verkar det som om han suttit på kontoret under mordet. Hans otur har ju legat i att han stämplade ut just före mordet.
Gunnar, det er jo rigtigt, men der kan gives forklaringer trods alt, fx at Engström i første omgang ikke tænkte på udstempling, da han gik ud i Luntmagergaden kl. 22.35. Efter at have opgivet sit forehavende ved Grand, husker han den manglende udstempling, går tilbage og stempler ud og møder til sin overraskelse Palme igen, jf. Thomas Pettersons scenarie. I det hele taget bør man vel vare sig for at gøre en person som SE mekanisk rationel. Kan være bla være, han var alkoholpåvirket
Självklart skulle det kunna vara så. Men om hypotesen är att Engström smög sig ut genom en bakdörr förutsätter det att han gjort ett aktivt val i stället för att göra det normala, nämligen att gå ut genom huvudentrén. Och vid en utpassering genom huvudentrén borde det han varit självklart att stämpla ut.
Det er helt rigtigt at Thomas Pettersson har nævnt at Stig Engstrøm muligvis taber modet da han ser parret Palme ved Grand Biografen.
En anden og mere sandsynlig teori kan jo være at, uanset om morderen er en ensom amatør gerningsmand ( Evt Stig Engstrøm) eller en lille gruppe af (professionelle gerningsmænd) tager det ”kloge valg” at pladsen udenfor Grand er for farlig i forhold til at blive opdaget. Der står ganske mange mennesker og pladsen er godt oplyst. Flugtvejen fra bogbutikken hvor parret Palme står er enten nord eller syd af sveavãgen. Herefter vil gerningsmanden have mulighed at løbe øst eller vest af enten Tegnergatan eller Kammakargatan. Mange personer ville kunne have set hans ansigt og bilerne kunne begynde at køre efter gerningsmanden.
Uanset om morderen var Stig Engstrøm eller en anden, tror jeg at det er meget sandsynligt at han vidste at parret Palme boede i Gamla Stan og dermed også vidste hvilken retning de ville gå, skulle de vælge det.
Jeg tror ligsom Anders Fredric har skrevet meget om her på bloggen ,at det er meget muligt at morderen har stået på f.eks. hjørnet af sveavãgen/kammakargatan og holdt øje med parret Palme.
De står jo udenfor ved bogbutikken i 5 til 10 minutter uden at der kommer en taxa eller Såpo/ministerbil for at hente dem. Parret Palme går ca kl 23 15 00 – 23 17 00 fra bogbutiken i sydlig retning af sveavãgen.
En morder evt Stig Engstrøm kan jo sagtens vælge at gå i forvejen med 1 eller 2 eller 3 minutter før parret Palme.
Hvor hurtigt gik Stig Engstrøm fredag den 28 februar 1986 lige før midnat? Ja hvis vi kigger på Folke Rydens video fra Svt med Stig Engstrøm kan man se ham overhale et ældre ægtepar, på alder med parret Palme, med noget der ligner at han går med ca dobbelt så meget fart. Måske havde han bare travlt fordi han skulle nå sit tunnelbanetog hjem?
Hej Peter,
Det är korrekt att jag tidigare resonerat lite i att Palme kan ha varit övervakade från Sveavägens östra trottoar. Och en möjlighet är att när familjen Palme stod och pratade vid bokhandeln kan gärningsmannen ha befunnit sig mittemot ungefär vid hörnet av Sveavägen och Kammakargatan. När sedan Palme väljer att gå Sveavägen söderut kan en förföljare raskat på stegen och kanske till och med gått något före Palme på Sveavägens östra trottoar samt eventuellt med jämna mellanrum hållit lite koll bakåt var Palme var. Att gå före och eventuellt på en motstående trottoar är ett mer ”professionellt” sätt att genomföra en skuggning än att mycket synligt gå 5-10 meter bakom sitt objekt.
När sedan paret Palme överraskande bytte sida på Sveavägen vid Sari-hörnan skyndade mördaren fram till Dekorimahörnan och ställde sig där och väntade. På detta sätt kan det vara möjligt för en övervakande gärningsman att komma kanske 30-45 sekunder före paret Palme till mordplatsen. Ja, detta är en av många möjligheter, men den löser på ett relativt elegant sätt problemet kring hur mördaren kunde ha kommit i förväg till mordplatsen.
Men som vi alla vet finns det andra teorier om hur mördaren kunde hamna vid Dekorima, och några är kortfattat följande:
1. Christer P-hypotesen: Mördaren stod och väntade vid Grandentrén och följde efter paret Palme på Sveavägens västra trottoar för att senare snedda över gatan och hinna före Palme till Dekorimahörnan (Ölvebros huvudalternativ samt eventuellt även Axbergers).
2. Mötesscenariot: Via ett förutbestämt möte vid eller i närheten av Dekorima lockades Palme i en fälla (förs fram av bland andra Wall, Borgnäs, Lena Andersson m.fl.).
3. Förväxlingshypotesen: Christer P avsåg egentligen att mörda knarkhandlaren Sigge (teori som fördes fram första gången av Stig Edling i mitten av 90-talet).
4. Dårhypotesen: Okänd dåre eller våldsverkare som råkade befinna sig i Dekorimahörnan och mördade ”vem som helst” som just råkade bli Palme.
5. Anna Lindh-varianten: Dåre som upptäckte Palme vid eller strax innan Dekorima och beslöt att mörda Palme.
6. Engström-hypotesen: Kom ut på trottoaren efter övertidsarbete, ”råkade” lägligt ha en magnumrevolver med sig och mördade Palme (egentligen är det ingen skillnad på alternativ 5 och 6, men jag låter detta ändå bli två olika varianter. Till skillnad mot Anna Lindhs mördare har Engström målats ut som en mycket slug och förslagen gärningsman).
7. PKK-spåret: Teori som i princip utgick helt från motivbilden. Här minns jag inte riktigt hur Holmér fick mördaren till Dekorima, men var det inte något med att denna fick skjuts med bil?
Jag säger inte att dessa 7 alternativ är omöjliga men spontant kan jag tycka att en övervakning från Sveavägens östra trottoar möjligen kan upplevas som både mer rimlig och sannolik. Möjligen kan även en Grandman ingått i detta scenario men då en Grandman som hade som uppgift att hjälpa till att hålla koll på Palme på nära håll eller med att försöka konstatera om det fanns livvakter eller ej.
Ytterligare ett alternativ som bör beaktas är en variant på Mötesscenariot där en gärningsman eller attentatsgrupp inte själv stämmer möte med Palme men genom exempelvis avlyssning av Palmes hemtelefon får kännedom om att Palme efter biobesöket avtalar att möta någon exempelvis på restaurant Bohemia längst in på Tunnelgatan. Därmed kan de utgå från att Palme kommer passera Dekorimahörnet en stund efter filmens slut och hinner under den tidiga kvällen förbereda dådet och flykten efteråt
Hej Jonas J,
Ja, även Gunnar Wall har varit inne på idén med ett möte som inte var arrangerat av gärningsmannen men i kombination med telefonavlyssning, dvs. att gärningsmannen kunde förutsätta att Palme skulle passera just Dekorimahörnan. Detta är möjligt, men då krävs det både möte och telefonavlyssning, och personligen tycker jag detta är alltför långsökt.
Dessutom fungerar denna teori inte ihop med ett möte strax söder om reklampelaren såvida inte det trots att det verkliga mötet var planerat till annan plats (t.ex. Bohemia), att det även samtalades utanför Dekorima. Nej, jag får inte riktigt ihop detta.
Till försvar för möteshypotesen ska det dock sägas att Anders D:s uppfattning om ett samtal på Dekorima-trottoaren åtminstone kan sägas vara ”gåtfullt”; det verkar vara helt klart att Anders D upplevde ett samtal eller möte mellan tre personer utanför Dekorima, men han kan ha missuppfattat situationen. Jag har tidigare resonerat lite kring att Anders D kan ha sett tre personer samtala vid ett tidigare trafikljus någon minut tidigare; större sammanblandningar eller minnesfel har nog förekommit bland trovärdiga vittnen.
Slutligen bör det noteras att Anders D:s uppfattning om ett kort möte, om det är felaktig, troligen fick negativ påverkan på mordutredningen och Lisbeth Palmes relation till polisen. Det var Anders B:s uppgifter som fick poliskommissarien Lars Christiansson att bege sig till Sabbatsberg och där pressa Lisbeth relativt hårt på uppgiften om vem makarna hade mött vid Dekorima. Att Christiansson var ganska tuff i samtalet med Lisbeth framgår i hans redogörelse för diskussionerna med Lisbeth på Sabbatsberg. Förmodligen var det Christianssons beteende som fick Lisbeth att istället begära att Åke Rimborn skulle återvända till Sabbatsberg för att till honom redogöra för misstanken om Ustasja. Och att Lisbeths uppgift om Ustasja via ett illa författat rikslarm spreds till pressen bidrog säkert till att Lisbeth fortsättningsvis – och på goda grunder – blev mycket misstänksam mot polisen. Ja, mordutredningen kunde ha haft en bättre start.
Anders Fredric,
det kan väl ha varit både Anders B:s och Anders D:s uppgifter som bidrog till att Christianson åkte till Sabbatsberg för att utröna om paret Palme haft sällskap med någon. I vilket fall fanns det två viktiga vittnesmål som var tidigt kända som pekade i den riktningen. Det var alltså högst befogat att undersöka saken.
Frågan är vad det blev av den undersökningen.
Att Christianson var ”ganska tuff” mot Lisbeth är din tolkning. Om han varit det är det väl troligt att hon skulle ha klagat på det i något sammanhang, det tycks hon inte ha gjort. Vilken kontakt Christianson hade med Lisbeth är tyvärr otillfredsställande redovisat. Hans egen PM är ju författad så sent som den 24 mars vilket i sig väcker nya frågor. En kompetent polis borde väl ha lämnat in en skriftlig redogörelse av ett tidigt möte med Lisbeth så fort han kunde?
Hej igen Gunnar,
Jag såg att jag råkade skriva ”Anders B” på ett ställe i min tidigare kommentar när jag menade ”Anders D” (dvs. taxichauffören) och ingen annan. Vad Anders B uppgav direkt på mordplatsen minns jag inte, och frågan är väl om han över huvud taget var kvar på platsen när Lars Christianson anlände.
Läser man förhören som hölls med Lars Christianson några år efter mordet gör jag i alla fall tolkningen att han var ganska ”gåpåig” i sitt samtal med Lisbeth, men det är möjligt att jag övertolkar.
Ja, Anders B hördes ju först i hemmet under natten. Men han var kvar och lämnade sina kontaktuppgifter när polisen kom. Jag vet inte om det går att fastslå vad han kan ha berättat om sina upplevelser redan då. I så fall kan ju det han sagt ha bidragit till de vittnesuppgifter som Söderström refererade till i sin kontakt med Christianson.
Hej Gunnar,
Ett tillägg. Du har också i någon av dina böcker funderat kring varför det står “INTE” med versaler i Christianssons rapport några veckor efter mordet. En annan tolkning än din – men en spekulation – är att detta speglar att det förts en relativt intensiv dialog mellan Lisbeth och Christianson. Jag tycker mig kunna läsa in detta i det senare förhöret med Christiansson.
Anders Fredric,
du syftar på vad jag skrivit i min bok Huvudet på en påle (där jag intervjuar Rimborn men inte Christianson som då är avliden).
I den boken framgår det att Christianson var anmärkningsvärt hemlighetsfull om sin kontakt med Lisbeth även efter det att hans PM om den saken publicerats som en del av förundersökningsprotokollet. Jag citerar ur min bok, sid 412:
Bröderna Poutiainen fick /…/ aldrig ur Christianson vad som hade kommit fram under hans samtal med Lisbeth Palme. De talade med honom flera gånger, en av gångerna efter publiceringen av hans PM.
Den gången, i februari 1991, fick Christianson den direkta frågan om han fått uppgifter som tydligt hade kunnat användas för att korrigera Rimborns rapportering om två gärningsmän. Christianson svarade:
»Jag vet ju vad jag har sagt och vad jag har gjort. Men det kan jag inte tala om för dig utan det får du söka i så fall att få ut. Det ligger på Palmegruppen att släppa det de tycker att de kan släppa.«
Vid ett av samtalen förklarade Christianson att han inte kunde kommentera Lisbeths uttalanden eftersom han var, som han uttryckte det, »lojal«.
Bröderna Poutiainen sammanfattar: »Christianson hade (vid alla våra tre telefonsamtal) vägrat att kommentera de uppgifter han fick av Lisbet. De hade lämnats i förtroende och var därmed konfidentiella. Det var bara spaningsledningen som kunde lösa hans tystnadsplikt i detta avseende menade han.«
Som tidigare nämnts talade jag också med Christianson i samband med att jag skrev några artiklar om hur Rimborns uppgifter försvunnit från Palmeutredningen. Det var i början av 1990 och även då var hans PM offentliggjord.
Han svarade på några enkla frågor, men när jag ville att han skulle utveckla vad han varit med om under mordnatten kom han in på liknande resonemang. Innebörden var att han var stolt över sina insatser men att han för sin del kände sig bunden av tystnadsplikt och därför inte kunde prata om saken. Jag blev lite förvånad och tyckte då att han lät lite mer dramatisk än situationen krävde.
Kanske jag hade fel.
Christianson var enligt egen uppgift i tjänst på mordnatten ända fram till klockan 5 på morgonen för att senare åter vara i tjänst klockan 8. Men frågan är alltså vad han gjorde. Själv uppger han i sin PM att han lämnade sjukhuset klockan 0.30 och att han sedan återvände för att ge Lisbeth Palme bekräftelse på att Ingvar Carlsson var underrättad. Men vad han i övrigt ägnade sig åt under den senare delen av natten berättar han inte.
Och bröderna Poutiainen, som ägnat stora delar av sin bok åt att kartlägga olika tjänstgörande polisers insatser under mordnatten, hittar alltså inte något som kan skapa klarhet kring den saken.
Inte heller de numera släppta förhören från 1986 respektive 1991 med Christianson ger oss några egentliga upplysningar om vad han gjorde senare under natten. Var han så upptagen att han inte hann skriva ner någon redogörelse för sina kontakter med Lisbeth?
Hej Gunnar,
Tack för utförlig kommentar! Nej, jag själv har ingen uppfattning vad Christianson gjorde senare på mordnatten, men jag instämmer till fullo i att han skyndsamt och skriftligen borde ha dokumenterat sina samtal med Lisbeth på Sabbatsberg.
Den del i förhöret med Christianson jag främst avsåg var följande.
“LC går själv in till Lisbeth som verkade chockad och försöker vid flera tillfällen [min fetstil] att via henne få veta vem den tredje personen var. Fru Palme talade då om att det fanns ingen tredje person som varit i deras sällskap utan de båda varit på en biograf och tillsammans gått därifrån då en okänd man dykt upp”.
Här läser jag åtminstone in att Christiansson är envis i sina kontakter med Lisbeth. Dessutom begär Lisbeth senare att explicit få tala med Rimborn (den långe polisen) trots att hon tidigare tycks ha haft mest kontakt med Christianson. Även ordet ”INTE” med versaler skulle kunna tolkas som att Lisbeth trots flera frågor från Christianson inte medger något samtal eller möte, men jag vet att du själv gjort en annan tolkning.
Angående vad Christianson hade för sig under mordnatten så skrev han säkert en redogörelse för vad som framkommit under förhöret med Lisbet men den blev snabbt hemligstämplad av Holmer och gömdes undan.
Krister Peterson har ju själv sagt att han inte skulle väcka åtal mot Engström på det underlag som finns. eftersom det inte finns direkt bevisning, utan att det är slutsatser som dras och det kan man inte väcka åtal på och än mindre fälla någon för i domstol. Hur svårt kan det vara att förstå detta elementära? Varför envisas ni så? Jag får den uppfattningen att ni som driver Engströmspåret så hårt härinne och annorstädes, lider av någon slags prestigeproblematik. Och dessvärre tillför ni absolut intet till debatten.
Ellroy,
känn dig inte särskilt utpekad. Men det finns ett problem som dyker upp då och då i debatten om Engström här på bloggen och det är att debattörer ibland börjar att psykologisera över meningsmotståndare. Jag tror inte att det för debatten framåt.
Gunnar
Precis, kallar man teorin om Engström för ett fantasifoster, menar man att de personer man ska granska är ”mindre vetande” så driver man absolut inte debatten framåt.
Ljuger man dessutom medvetet om att Engström inte skulle hinna vara Grandmannen så tappar man i trovärdighet. Gunnar, de beräkningar som jag redovisat stämmer till punkt och pricka. Jag har verifierat varenda en när jag var i Stockholm.
Visst är det en lögn Gunnar att Engström inte fysiskt hinner vara Grandmannen? Ger du mig rätt där?
Olle,
ett påstående kan vara sakligt riktigt eller sakligt felaktigt eller tills vidare omöjligt att verifiera. Även om det skulle vara sakligt felaktigt behöver det inte vara en lögn.
Men jag hänger inte upp mig på det just nu utan går i stället in på vad jag antar är kärnan i din fråga: skulle det ha varit fysiskt möjligt rent tidsmässigt för Engström att både vara den man som Mårten Palme beskrivit och den man som sköt Olof Palme?
Det beror nog lite grann på hur man tolkar begreppet fysiskt möjligt. Men låt oss tolka det som frågan om vad som ryms inom de teoretiska ramarna för hastigheten i olika kroppars förflyttning.
Då kan vi ställa upp problemet så här antar jag: kunde en människa förflytta sig från punkt A (Grandbiografen) via punkt B (någon bakdörr på Skandia), punkt C (stämpelklockan inne på Skandia) och punkt D (väktardesken innanför Skandias entré) till Dekorimahörnan (punkt E) under den tidrymd som det tog Olof och Lisbeth Palme att promenera från punkt A till punkt E utan att passera B, C och D?
Vi vet ju inte exakt hur lång tid det tog för Olof och Lisbeth att förflytta sig från punkt A till punkt E. Men visst går det att tänka sig att de gick mycket långsamt och att en person som förflyttade sig längs sträckan A-B-C-D-E rörde sig mycket fort. Drar vi ner paret Palmes hastighet och samtidigt drar upp den andra personens hastighet så kommer vi förstås förr eller senare till en viss punkt då det blir fysiskt möjligt att den ensamme mannen skulle ha hunnit.
Om vi ska komplettera den ensamme mannens rörelsemönster med det som Thomas Pettersson varit inne på, att denne efter att ha kommit ut från Skandias entré svängde av norrut, efter en stund mötte paret Palme och då vände på klacken och följde efter dem, blir det naturligtvis ännu mer tight. Men skruvar vi på hastigheterna lite till så kommer vi väl även då till en punkt då det går.
Ska vi dessutom ta in sådana faktorer som att den ensamme mannen måste stanna upp och ha ett samtal med väktarna, kanske i två minuter, så får vi förstås laborera med en ännu högre hastighet från hans sida och en ytterst långsam förflyttning från paret Palmes. Men även det är naturligtvis fysiskt möjligt.
Vad som är sannolikt är dock en annan sak. Men det var ju inte det du frågade om så jag lämnar den saken därhän i denna kommentar.
Gunnar,
Jeg er helt enig i dit ovenstående svar til Olle. Men der er måske 300 mænd på Biografen Grand
den aften fredag den 28 februar 1986. Derfor vil jeg gerne stille 3 spørgsmål.
Hvor sikre kan vi være på at der i det hele taget findes en Grandmand der har relation til Palmemordet?
Hvordan kan vi vide at deres startpunkt (Punkt A) er det samme? Kunne det ikke tænkes at Stig Engstrøm eller en anden morder har et startpunkt ved sveavãgen 60?
Hvem siger at de starter samme tidspunkt? Morderen kunne jo godt gå f.eks. 1 til 3 minutter i forvejen i forhold til parret Palme?
Mine tanker bygger b.la på det faktum, at det er meget tankevækkende at på trods af 20 – 25 vidner ved mordstedet, har ingen formået at se morderens ansigt. Altså lige bortset fra et meget svagt minde af Lisbet Palme. Skulle den morder virkelig være den samme som har gået rundt foran Grand Biografen og flashet sit ansigt i mange minutter?
Se gerne mine tanker lidt længere oppe i kommentar sporret fra idag den 6 kl 5 35.
Peter,
nej, vi vet inte om det fanns en Grandman med relation till Palmemordet. Det kanske det inte gjorde. Det kan å andra sidan ha funnits två eller tre Grandmän som hade relation till mordet. Det är inte säkert att alla de iakttagelser som verkar handla om samma mystiske person verkligen gör det. De olika vittnena kan ha sett olika personer.
Ja, det kan givetvis ha funnits en väntande gärningsman stående på andra sidan Sveavägen. Om denne hade anledning att tro att paret Palme skulle promenera Sveavägen söderut kan han förstås ha gett sig iväg i förväg. Då kan han ha stått på plats vid Dekorima i flera minuter innan Olof och Lisbeth kom dit – vilket passar väl ihop med Inge M:s vittnesberättelse. Frågan är i så fall bara hur han kan ha varit så säker på att paret Palme skulle kommit till fots den vägen. Det leder, om man så vill, tankarna till ett mötesscenario.
Det är också möjligt att det fanns en eller flera personer vid Grand som skulle bevaka makarna Palme när de kom ut från bion med att mördaren inte fanns där utan väntade någon annanstans. Du har en intressant tanke när du pekar på att det vore konstigt om mördaren som i stort sett lyckades undgå att bli nära iakttagen i samband med mordet skulle ha valt att exponera sig tydligt och länge utanför Grand.
En Grandman kan ju med hjälp av någon liten sändare skicka en signal till mördaren om att paret Palme är på väg.
Jag har alltid undrat om folk generellt går fortare när det är kallt? Har det gjorts mätningar om sådant? Det lär ju ha varit ordentligt kallt den här kvällen (vet inte graderna) så att paret Palme skulle, liksom, strosat i lugn och ro ner för Sveavägen har alltid låtit osannolikt i mina öron.
Men, å andra sidan, affärerna säljer lika mycket glass på vintern som de gör på sommaren, så gudarna vet om kylan har någon effekt…
Bra poäng att ta upp gånghastighet och kyla. Affärer må sälja glass även på vintern, men det tillhör inte vanligheterna att folk som går ute en sen kväll i februari slickar på en glasspinne. Det rimliga är väl att paret Palme gick med hyfsat raska steg för att hålla värmen.
Nej det är ingen lögn att påstå att Engström inte fysiskt hinner vara Grandmannen. Det är inte heller någon som påstått det. Vad jag och flera med mig hävdar är att Engström inte fysiskt hinner med att BÅDE vara Grandmannen OCH gärningsmannen. Vår bedömning är att Engström inte hinner tillbaka och stämpla ut och utföra mordet. Vi gör alltså en annan bedömning än vad du gör. Det gör oss inte till lögnare. Att ljuga är att medvetet hävda något som inte är sant. Likadant är det med Engströms så kallade lögner. Han behöver inte medvetet ha lämnat falska uppgifter utan sagt som han trodde att det var
Olle
Det finns överväldigande vittnesstöd, dels för att SE var Grandmannen och dels för att SE som GM befann sig vid ”norra reklampelaren” 23.19,55 och därifrån förföljde och kom ikapp Palme och sköt.
Många kritiker till det har baserat sin övertygelse på att det är tidsmässigt omöjligt att hinna då tidpunkten när SE lämnade Grand är fastställd och utifrån det gjort galna beräkningar. För ingen vet exakt när SE gick från Grandområdet, som kanske var runt 23.14 – 23.15.
SE ljög faktiskt inte om att han gick direkt ut efter utstämplingen 23.19, för det fanns ingen anledning 1 mars på förmiddagen att göra det, särskilt som han visste att Roland B skulle ha kunnat kolla det med väktarna,
Så väktarna ljuger? Varför skulle Roland B ha kontrollerat den saken? Han bedrev inte någon polisutredning och hade knappast kollat tiden alls om inte SE bett honom.
Johan M
Du kan läsa förhören med Henrik O den 5 och 10 juni så kan du konstatera att han inte minns 28 februari 23.19.
Nej, hur katten skulle han minnas exakt klockslag avseende en högst perifer händelse (en anställd lämnar jobbet)?
Mikael A:
Vilken källa baserar du påståendet om ”överväldigande vittnesstöd” för att SE var Grandmannen på?
Märkligt att PU i så fall missade ta upp det på sin digitala presskonferens. Vad jag kommer ihåg hoppade man väl mer eller mindre över hela hypotesen om att SE skulle varit vid Grand.
Simon A
För PU räckte det med att beskriva gärningen från skotten 23.21 till Yvonne N 23.23 för att kunna konstatera att det gick inte att komma runt SE. Och den snäva beskrivningen har de inte fått ångra.
Mikael A:
Men PU beskriver ju gärningen fel. Man börjar nämligen med att snubbla på utstämplingen. Det inger inte någon trovärdighet alls för fortsättningen.
Skulle ju helst se att vi alla kunde hjälpas åt att reda ut bitar som kunde föra oss framåt istället för att bara ödsla tid på att älta samma saker. Oavsett vilken favorithypotes man råkar ha så finns det massor av frågor som väntar på svar. De svaren kan leda i helt andra riktningar än man tänkt sig och då får man naturligtvis tänka om. Ponera att man exempelvis råkar hitta CA:s revolver, provskjuter den och att den matchar mordkulorna. Hur skulle du förklara det nu när du kedjat fast dig vid SE som gärningsman? Skulle du acceptera den enklaste förklaringen eller skulle du konstruera ett händelseförlopp där CA levererat revolvern till SE?
Simon A
https://gunnarwall.wordpress.com/2022/03/27/axberger-om-palmeutredningen-ofta-traffsaker-ibland-ensidig-och-ibland-sjalvmotsagande/#comment-34294
—– ”Oavsett vilken favorithypotes man råkar ha så finns det massor av frågor som väntar på svar.”
Vilka frågor är det som inte är substanslösa eller motsägs av fakta?
Mikael A:
”Vilka frågor är det som inte är substanslösa eller motsägs av fakta?”
Det är en omöjlig fråga du ställer eftersom det inte går att bedöma förrän vi har svaren. För att ta ett exempel, vad handlade Dahlstens möte med FRA dagen innan mordet om, där han fick information om spaningsinsatser som genomförts på statsministerns direkta uppdrag?
Finns absolut INGET vittnesstöd för att Engström var Grandmannen eller att han som gärningsman befann sig vid norra reklampelaren 23.19.55
Absolut INGET vittne har kunnat identifiera Grandmannen som Engström eller identifiera mannen som gick bakom makarna Palme vid norra reklampelaren. Inget vittne har sett att den förföljande mannen var gärningsmannen. Allt är dina lösa antaganden utifrån hur du vill att det ska vara.
Det du påstår är rent nonsens som inte blir sant för att du upprepar det i inlägg efter inlägg
Grandmannen och förföljaren vid norra reklampelaren och gärningsmannen kan vara tre olika män vars namn aldrig förekommit i utredningen. Inga fakta stöder att Engström är någon av dem. Tvärtom talar tidsfaktorn starkt emot att Engström är någon av dem då han med hög sannolikhet befinner sig i Skandiahuset när Grandmannen och förföljaren observeras och nätt och jämt hunnit ut på trottoaren när mordet inträffar.
Tack men nej, jag känner mig inte särskilt utpekad. Jag kände mig mest tvungen att lufta min åsikt att jag upplever att det råder en mycket stor brist på ödmjukhet i debatten hos vissa. Till syvende och sist vet ingen enda människa vem mördaren var. Ingen polis, ingen åklagare, ingen Axberger, ingen Wall och ingen anonym ”man/kvinna från gatan” vet mer eller bättre än någon annan vems mördare Palme var.
Ingen vet och ingen kan bevisa någonting men ändå kaxar vissa upp sig som stridstuppar och tycks vilja banka in sina egna åsikter med verbalt våld på alla andra som inte delar deras åsikt. Jag tycker bara att det är tröttsamt, tjatigt och nedlåtande. Och kanske också ett tecken på lite ointelligens om man nu får säga det. Att tänka i vitt och svart gjorde jag tills jag fyllde 18. Isch.
Men å andra sidan…alla ska förstås få plats i demokratisk debatt så länge man inte bryter mot någon lag. Eller bryter mot din smak, Gunnar, för du sätter ju ramarna härinne. Med den äran skulle vilja säga. Jag får helt enkelt försöka scrolla bättre.
Annars älskar jag den här bloggen! Tänk ändå¨så många vi är som faktiskt fortfarande inte accepterar att Palmes mördare går lös. Jag har ingen tro om att någon privatspanare kan komma att lösa mordet, men så länge vi ”tjötar om mordet” som de säger i Göteborg, så lever både statsminister och hans mördare kvar i vårt minne, Det engagemanget kan inte ens åklagare Krister Peterson m.fl sätta stopp för.
Ja, låt oss fortsätta ”tjöta”! 🙂
Gunnar Wall.
Takk for en utmerket og grundig omtale av Hans-Gunnar Axbergers bok ”Statsministermordet”. Jeg har nå omsider rukket å lese både den og din anmeldelse. Foreløpig er vel Axbergers bidrag en av de ”tyngste” de siste årene sammen med din ”Mørklegging”, Lars Borgnäs originale, men ikke usannsynlige tolkning av skuddhendelsen og Lars O.Lampers analyse av Stig E.s rolle. Hos Axberger la jeg særlig merke til at han konsentrerer seg om tre vitner: Inge M., Lars J. og Yvonne N. Når det gjelder Inge M., mener han at vitnemålene i rettergangene er mer pålitelige enn de opplysningene han gav i de tre avhørene. Dette er interessant ut fra et vitnepsykologisk synspunkt da det er rimelig å anta at de første avhørene er de mest pålitelige. Jeg skal ikke spinne videre på det her, men bare ta det ad notam som Axbergers oppfatning. Hovedspørsmålet i forhold til Inge M.s observasjoner er hvor lenge han iakttok GM i Dekorimahjørnet før skuddene smalt, Inge M. så ikke at GM kom – (Thomas Kanger dramatiserte hendelsen i sin bok, så denne ser jeg bort fra), men han stod der da Inge M. parkerte etter U-svingen. Han observerer også et selskap på 5 til 7 personer som passerer krysset på vei nordover mens GM står der. Er dette Anders B.s selskap som skal ta ut penger i bankomaten i Skandiahuset? Når dette selskapet da går videre, observeres de ikke av Lisbet Palme. Vi vet at hun skjermet seg for inntrykk når hun gikk på gaten med ektemannen – hun registrerer for eksempel ikke Nicola F – men et noe støyende selskap med fredagspromille, burde kanskje vakt oppmerksomhet? Mitt poeng er muligheten for at ekteparet Palme ikke hadde kommet over på Sveavägens østre trottoar når GM stiller seg i Dekoramihjørnet, noe som utelukker at han kan være en av ”Grandmennene”. Det impliserer derimot at GM må ha forhåndskjennskap om at statsministeren er på vei mot Dekoramihjørnet. Jeg vet ikke om noen på bloggen har arbeidet med tidsaspektet ved Inge M.s observasjon og er interessert i synspunkter.
Lars Tore,
det har under årens lopp varit en del diskussioner om tidsaspekten av Inges observationer. Men det kan finnas skäl att ta upp saken igen. Att Inge noterar de 5-7 personerna som verkar vara ett gäng festare på väg norrut leder ju tankarna till Anders B:s sällskap även om de bara var fyra. Om Inge har rätt i att det är dem han ser och att gärningsmannen står där när sällskapet passerar så är det ju som du säger: då kan inte gärningsmannen ha kommit från Grand.
Och då måste han på annat sätt ha vetat – eller i alla fall räknat med som ett rimligt alternativ – att Olof och Lisbeth var på väg.
Och därmed kan vi säga att Inge M inte alls är ett vittne vars berättelse ger stöd åt att det skulle vara Christer Pettersson som var gärningsmannen.
Lars Tore:
Jag tycker (till skillnad från flera andra debattörer här) inte att Inge M:s vittnesmål om att mördaren fanns på plats länge är särskilt starkt. Detta av följande skäl:
1. Han har inte (enligt polisens anteckningar) nämnt att mördaren stod och väntade i det första förhöret, där heter det bara att mannen kommer upp bakifrån. Att han skulle ha väntat in paret vid hörnet finns nedtecknat först i det andra förhöret, som äger rum två veckor efter mordet. Sen sitter den bilden kvar i följande förhör och mördarens väntetid verkar växa, till sist till 3-4 minuter.
2. Andra vittnen passerar samma gathörn strax före mordet och har antingen inte noterat någon som stod och tryckte där, eller säger sig explicit ha noterat att det var öde.
3. Det är helt oavsett det ovanstående mindre troligt att någon skulle vänta vid det gathörnet i flera minuter på att kunna skjuta Palme, eftersom:
– 3a. en ensam gärningsman som också är Grandman (t ex om det vore Christer P) inte skulle hinna dit, i alla fall inte för att vänta en längre stund. Möjligen kan man tänka sig att han som hastigast passerar paret Palme under förföljelsen, eller springer över gatan, efter att först ha gått på västra sidan, för att genskjuta dem (vilket väl dock borde ha noterats av väntande trafik).
– 3b. en ensam gärningsman som inte är Grandman inte har någon anledning att tro att paret Palme ska komma den vägen.
– 3c. en organiserad konspiration mycket väl kan ha sänt radiomeddelanden eller andra signaler till varandra för att placera en skytt i hörnet, men de kan däremot inte ha vetat att just detta hörn skulle bli aktuellt flera minuter i förväg. Det framgår ju inte förrän paret Palme korsar gatan, och sen ska de bara Skandiahusets längd. Vad kan det ta, två minuter max?
– 3d. En gillrad fälla med ett arrangerat möte kvarstår som möjlighet som löser alla dessa problem, men det tycker jag är mycket osannolikt av många andra skäl (främst att Lisbeth P inte nämner något möte).
Med det sagt är det förstås inte omöjligt. Mördaren kan ju ha väntat och vandrat runt lite, eller det kan helt enkelt vara så att de andra vittnesmålen är fel och Inge M har rätt. Men jag lutar åt att detta nog inte stämmer. Mördaren skulle ha kunnat vänta i ett konspirationsscenario, men då rör det sig nog om en mycket kort tid.
Lars Tore
Inge M parkerade bilen 60 – 90 sekunder före skotten (Susanne L, Helena L, Glenn M). Från sin plats hade IM i sitt synfält då Skandias entré, Götabanken, ”södra reklampelaren”, Dekorima och Tunnelgatan.
IM måste ha sett Anders B:s sällskap när de lämnade Götabanken antingen därifrån parkeringen eller när IM skulle svänga ner på Tunnelgatan.
Vid mötet med NF 23.19,55 gick paret Palme invid husväggen vilket de även gjorde15 – 20 meter norr om Tunnelgatan (”Vagnhäradskvinnan”). Sedan omkring 23.21,10 – 15 gick de ute vid trottoarkanten vid ”södra reklampelaren” (Cecilia A / Inge M).
Undra om deras sidbyte berodde på att de mötte Inges kollegor?
Ellroy
[Ingen vet och ingen kan bevisa någonting men ändå kaxar vissa upp sig som stridstuppar och tycks vilja banka in sina egna åsikter med verbalt våld på alla andra som inte delar deras åsikt. Jag tycker bara att det är tröttsamt, tjatigt och nedlåtande. ]
Tänk, precis så upplever jag situationen också. Delar din åsikt om bloggen och Gunnar också. Är det så att du stör dig på mig och mina inlägg så kan jag naturligtvis sluta skriva här. Inga problem.
Den som skriver här på bloggen kan nog räkna med att det finns en eller annan person som stör sig på det skrivna. Det bör inte vara ett skäl att låta bli att skriva. (OK, jag medger att det är lite mer skarpt läge om jag stör mig, eftersom jag är moderator. Men jag brukar börja med att säga till snällt om det är något som jag tycker går för långt på det ena eller andra sättet.)
Olle – Nej, jag hade inte just dig i åtanke när jag skrev mitt inlägg. Så ärligt talat, skriv på bara. Det ska alla göra. Det är jag som måste lära mig att scrolla och sluta bli irriterad när tjurigt folk vill banka in sina bestämda och ensidiga åsikter på andra.
Undersökte inte Palmeutredningen redan från dag 1 möjligheten av att gärningsmannen följt efter paret Palme från Grand.
Någonstans mellan bion och mordplatsen måste ju gärningsmannen lokaliserat paret Palme.
Klarade man inte av att göra det 1986 lär det ju vara nästan omöjligt att göra det i dag.
Jag tycker också att man inte verkar lagt ned så mycket tid på att undersöka alla observationer av personer som haft Walkie-Talkies.
Hans Holmer var ju inne på en konspiration med en grupp kurder och då borde ju några walkie-talkies underlättat den gruppens arbete med att lokalisera paret Palme och genomföra mordet.
Kalle
Redan på morgonen 1 mars hade Mårten Palme lämnat följande signalement av Grandmannen:
– 180 centimeter lång
– Kraftigt byggd
– Omkring 40 år, MP själv 24 år
– Keps med knäppe till skärmen
– Stålbågade glasögon
– Blå täckjacka, ganska långt ner på benen
HH berättade vid första presskonferensen 1 mars om keps med uppvikta öronlappar och nästa dag 2 mars om Yvonne N:s möte med den flyende GM med handledsväska 15 ggr 20 cm och tunn fladdrande rock.
Hur svårt kunde det vara?
Med andra ord så stämmer Mårtens signalement på Grandmannen inte in på Engström.
Engström är betydligt äldre än 40 år och har inte blå täckjacka och en gubbkeps utan knäppe till skärmen
och inga uppvikta öronlappar. Yvonne N har sannolikt inte sett samma man som Mårten utan det rör sig om två olika personer. Varken Mårten eller Yvonne måste ha sett gärningsmannen.
Någon som vet säkert hur det var med det där knäppet?
Är det någon som vet om man har DNA-spårat Skelleftehamnsmannens brev och kunnat identifiera honom? Har alltid tyckt att det var en lite mysko typ. Lite som att antingen han vill kasta ljus åt annat håll alternativt bara roar sig med sitt brevskrivande.
Ellroy:
Nej, mig veterligt inte. Det inkom ett tips för några år sen, men det verkar inte ha varit något av värde (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xR9ak8/styvsonen-jag-tror-inte-att-det-ar-ratt-person).
DNA-tester av brev där någon tog på sig ansvaret eller lämnade irrspår tycker jag borde ha varit en prioriterad utredningsåtgärd under utredningens sista år. Det verkar tråkigt nog som om man inte genomförde sådana alls, utom i ett begränsat fall: de brev som man hoppades kunna binda till Engström. Så snart man fick reda på att de inte skrivits av Engström, då blev de plötsligt ointressanta igen.
Med dagens teknik och metoder (se här https://slakthistoria.se/slaktforskning/dna/sa-loste-dna-experten-dubbelmordet-i-linkoping) skulle DNA-tester av dessa brev, Skelleftehamnsmannens brev, med flera, i bästa fall ha kunnat ringa in ett mindre antal möjliga författare. Om man i något av fallen då hade kunnat hitta andra kopplingar till utredningen, exempelvis att vissa av kandidaterna hade inkommit med tips, ägde rätt sorts vapen, var dömda för relevanta brott, eller till och med hade misstänkts för Palmemordet i något skede – ja, då borde det ju ha varit högintressant att gå vidare med.
Detta är av allt att döma en sten man aldrig vände på, eftersom man bestämde sig för att satsa hela veckopengen på Engströmspåret istället.
Får man ens söka på detta sätt när det gäller vittnen? Denne man är väl inte misstänkt?
Tack, Birki H,
du tar upp en viktig komplikation där. Förra året sa Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, nej till att polisen skulle få använda sig av släktforskningsdatabaser för att lösa brott. Det var just den metoden som året innan hade använts för att klara upp det gamla dubbelmordet i Linköping. Och nu sa alltså IMY nej till att polisen skulle få göra så. Observera att det handlade om att spåra en misstänkt, inte ett vittne.
Polisen har däremot tillgång till egna DNA-register med till exempel spår från brottsplatser och DNA från personer som dömts för brott som har annan påföljd än böter. En läsvärd sammanställning från Statens medicinsk-etiska råd finns här.
Den som är mer insatt i rättsläget får gärna kommentera.
Det gick inte kommentera mer i mitt tidigare inlägg beträffande uppgifterna från biografen Grand.
Jag kunde inte låta bli så jag började lite smått att än en gång gå igenom uppgifter från Grand. Det här ska nu bara ses som några lösryckta funderingar/spekulationer än så länge.
Om vi antar att också Grandvittnet Lars-Eric E sett samme man som Margareta S, Anneli K och Mårten P (liksom då de två 19.00-besökarna). Jag tycker mycket tyder på det. Tidpunkt, plats, beteendet och det obehagliga intryck man fick bla. Lars-Eric låser till och med bildörrarna. Jag har svårt tänka mig det just där och då ska befinna sig 2 liknande män. Det bör således röra sig om samme man även om det skiljer något i detaljerna.
19.00-besökarnas uppgifter:
https://drive.google.com/file/d/1-FrGSPT3zdQ0ZwSY6ZgOyPzCUmpD3s1J/view
https://drive.google.com/file/d/12ek2bBsXnruDPyteX4DUIAFKkxhYRagB/view
https://drive.google.com/file/d/11jcSfNicr-IRxN7IdABQxndsNadYPos-/view
Anneli K:
https://drive.google.com/file/d/13xrFTRDAj6iakDji6GcuzFKVksX4Pr1x/view
Margareta S:
https://drive.google.com/file/d/1cgptvr6XERHFeE-nkddN–4-1TnOPCyZ/view
Lars-Eric E:
https://drive.google.com/file/d/1d7GXVQZHzl_eqn0o3gJ1zMUmaGPR36v6/view
Mårten:
https://drive.google.com/file/d/1HWpV9eScak_Q2OhJP2vW7zt_W9u2Nk54/view
https://drive.google.com/file/d/1AJ2e7bDqL7UM70ai_fjNjh8JFCD9NNxv/view
Man kan inte undvika att här direkt fråga sig om Engström skulle kunna uppfattats som så obehaglig att man låser bildörrarna? Knappast troligt. Det här rör sig om en helt annan typ av person än Engström. Lars-Eric menar också i konfrontationsförhör att mannen stämmer väldigt väl med nr 3, vilket är Christer P. Dvs inga likheter med Engström.
Jag såg också när jag letade information att Gunnar i ett äldre och mycket läsvärt blogginlägg verkar resonerat likadant när det gäller Margareta S, Anneli K och Lars-Eric E, där vi också får förklarat varför inte Margareta S och Anneli K kallades till konfrontationsförhör och ej heller kallades till rättegången mot Christer P. Anledningen måste ju som sagt varit att deras uppgifter inte pekade mot Christer P. Deras uppgifter skulle således försvagat Lars-Erics uppgifter. Varför inte försvaret kallade dem är ju däremot lite märkligt iofs.
https://gunnarwall.wordpress.com/2014/02/28/allt-vi-inte-vet-om-vad-som-hande-vid-grandbiografen/
Det verkligt intressanta här är att Lars-Eric uppger att den man han sett. Dvs med stor sannolikhet samme man som även Margareta S, Anneli K och Mårten P sett, bär en stickad mössa som inte går i spetsform (dvs en mössa som väl då rimligen i stället följer huvudets form, dvs gökboet-liknande). Eftersom det nästan helt säkert måste röra sig om samme man dessa 4 vittnen (+ sannolikt också då de två 19.00-besökarna) har sett så har vi här alltså uppgifter där huvudbonaden både uppfattats som en keps men också som en stickad (gökboet-liknande) mössa beroende på ur vilken vinkel den betraktats. Mårten kombinerar de 3 andra vittnesuppgifterna genom att uppge att kepsen var av ”ovanlig” modell, eventuellt stickad.
Den teckning Lars-Eric ritat och som finns medtagen i handlingarna leder onekligen tankarna till en man vars ryggtavla utan vidare skulle uppfattas som bred och kraftig. Liksom att huvudbonaden mycket väl skulle sägas kunna likna såväl en keps som en gökboet-liknande mössa. (Sid 9). Notera den huvudbonad som Mårten placerat på sin ”fantombild” från 1986. Se sista länken.
Hur säkra kan vi sen egentligen vara på att ingen följt efter makarna Palme från Grand? Vi har ju vittnet Margareta W som uppger att paret Palme gick i en klunga där man hade 3-4 personer bakom sig när de promenerade från Grand. Om det var fler än 3 personer (se nedan) så kan denna man varit en av dem.
Margareta W:
https://drive.google.com/file/d/14xPT444xI6hiv2vKk-TANMVY6ntrW7gi/view
3 av dessa är av allt att döma familjen S. Se förhör nedan.
”Därefter går fam. S efter fam. Palme men går förbi innan korsningen Sveav/Kammakargatan”
Modern S:
https://drive.google.com/file/d/1ZVfEyfSVCfINiZr_vHTb915AWaA4DhU7/view
I förhör med äldsta dottern S uppger hon att de i sin tur hade flera personer mellan sig och makarna Palme. Dvs det verkar röra sig om fler personer än 3-4 stycken som gått bakom makarna Palme:
Äldsta dottern S:
https://drive.google.com/file/d/1nXB8Ab6iI2cvwaHh1JD0bCIswK3VjM1l/view
Mårten uppger att han tyckte sig se att mannen började gå efter makarna Palme. Den uppgiften är dock osäker men jag tycker av materialet så framgår det ändå att makarna Palme sannolikt haft ett flertal personer såväl framför sig som bakom sig när de lämnade Grand. Vittnet Pia E:s uppgifter tycks alltså här motsägas av såväl Margareta W som familjen S uppgifter om jag förstått det hela korrekt. Dessutom verkar hon blivit distraherad av Roger Ö:s och ungdomsgängets uppdykande.
Pia E:
https://drive.google.com/file/d/1FSWaSSxnLakkjnIZ3U4Y5rpyhoNmLFJY/view
Till sist Mårtens fantombild från 1986 som kanske faktiskt är det bästa vi har att gå efter beträffande hur denna man kan ha sett ut. I så fall verkar vi leta efter någon som kan associeras till Christer P, som kan ha ett rörelsemönster som påminner om dennes men som inte är Christer P. Det låter som det kan vara någon typ av missbrukare vi letar efter men det kan också vara så att mannen uppfattas som han gör på grund av högt adrenalinpåslag.
Simon A:
En eloge för faktainsamlingen och för att du postar länkar.
Det du lägger fram här låter ju väldigt mycket som just Christer P, och det är märkligt att inte mer av detta dök upp i åtalet mot honom. Men det kan tilläggas att just Christer P faktiskt har ”alibi” för just den här teorin, om den ska inkludera mannen på 19-föreställningen. För att citera tingsrättsdomen: ”Pettersson tog ett pendeltåg strax före 19.00 från Rotebro station…” Därefter Oxen och så vidare. Han hade helt enkelt inte tid att gå på en tidig bioföreställning – om Christer P mot all förmodan sköt Palme måste det ha grundat sig i att han såg paret vid bion runt niosnåret.
Jag tycker inte man kan gå så långt som att anta att en person som framstår som lite stirrig på biograf är amfetaminist eller liknande. Har vi med en underlig person att göra, och det har vi nog om han sköt Palme, så kan han sannolikt verka vara just underlig även utan narkotiska preparat i kroppen.
Den man som S ser när hon fortsätter mot Kungsgatan efter sitt och döttrarnas stopp vid busshållplatsen Adolf Fredriks Kyrka bör väl rimligen vara vittnet NF?
https://drive.google.com/file/d/1ZVfEyfSVCfINiZr_vHTb915AWaA4DhU7/view
Simon A:
Ja, det var min reaktion också när jag läste det. Det kan ju förstås vara någon annan, okänd nattvandrare – men NF verkar väl stämma bra med både tid, beteende och signalement.
Jag funderar fortfarande på om det verkligen är NF hon möter. NF har huvan uppvikt och freestyle-hörlurar i öronen. Just att hon nämner att mannen hon möter ”väl” liknar den bild som är framtagen av polisen gör mig lite nyfiken. Kan man se det under de förutsättningarna? Dessutom borde hon väl nämnt något om den uppvikta huvan. Kan ju självfallet vara någon annan okänd nattvandrare men det finns ju även en liten möjlighet att det är den man vi alla letar efter. Av de bilder jag sett av NF så visst finns det måhända en viss likhet med den bilden men jag skulle inte uttrycka mig att den ”väl” liknar honom. Bara en snabb reflektion.
Simon A
Förmåga att vrida till sanningen. Farlig och skadlig?
Du och alla andra vet mycket väl att de fyra Palme stannade till vid bokhandeln en stund.
”Lars-Eric uppger att den man han sett. Dvs med stor sannolikhet samme man som även Margareta S, Anneli K och Mårten P sett, bär en stickad mössa som inte går i spetsform (dvs en mössa som väl då rimligen i stället följer huvudets form, dvs gökboet-liknande)”
”STOR SANNOLIKHET samme man som även Margareta S, Anneli K och Mårten P sett”
Farlig och skadlig?
Du kan exempelvis läsa vad undertecknarna Poutiainen skriver i Inuti labyrinten om Lars-Eric E:s vittnesmål.
Mikael A:
Varför ska man alltid läsa vad alla andra skriver? Det är inget fel i att tänka själv ibland. Har man fel får man ju helt enkelt tänka om, inte tvärlåsa sig vid saker som högst uppenbart är felaktiga och posta 100-tals likadana inlägg på samma tema. Att kedja fast sig vid ett sjunkande ankare får nog för övrigt anses som betydligt farligare och skadligare än att bara vara åskådare.
Simon A
Jag tolkar att du backar från ditt inlägg. Bra gjort i så fall.
https://gunnarwall.wordpress.com/2022/03/27/axberger-om-palmeutredningen-ofta-traffsaker-ibland-ensidig-och-ibland-sjalvmotsagande/#comment-34206
Det var en komisk tolkning! Hur har Simon fel, om du tar av SE-skygglapparna?
Mikael A:
Du får tolka saker som du vill. Precis som jag. Jag har många olika funderingar kring det hela eftersom jag fortfarande söker efter sanningen. Jag påstår inte i 100-tals likadana inlägg att jag funnit den.
Det skulle för övrigt vara roligt om du någon gång försökte skriva en sammanhängande analys. Det tror jag många skulle uppskatta.
Mikael, vad skriver Poutiainens om Lars-Erics vittnesmål? (Att kleta etiketter och epitet är inte att argumentera, för övrigt.)
Citerar ifrån en tidningsartikel Världen i dag 27 feb 2009 där en chef på SÄPO blir intervjuad.
”Säpo-chef i stor intervju om polisspåret
Världen idag har tillgång till en bandad intervju med en hög befattningshavare inom svensk säkerhetstjänst.
Ett par år efter Palme-mordet ställer en redaktör för en av Sveriges stora dagstidningar frågor om det finns kopplingar mellan mordet och svensk statsförvaltning.
Samtalet handlar också om Sovjets subversiva verksamhet i Sverige, om polisspåret och vilken hemlig underrättelseorganisation i Sverige som spionerade på – Säpo.
Utgångspunkten för samtalet är en sammanställning över företag och organisationer från början av 1970-talet där den hemliga svenska underrättelsetjänsten IB hade uppgiftslämnare: ett register över ”pålitliga personer” som skulle stå till tjänst med information eller övervakning.
Verksamheten var mycket mer organiserad och omfattande än vad som tidigare varit känt.”
Forts på
https://www.varldenidag.se/nyheter/sapo-chef-intervjuas-om-polissparet-av-redaktor-pa-en-av-sveriges-stora-dagstidningar/cbbibA!w9N30QsTLOb8SGKYP53sQ/
Hans-Gunnar Axberger fick i samband med publiceringen av min recension en inbjudan att svara här på bloggen.
Han har som svar skrivit följande till mig och medgett att jag publicerar det:
”Jag har nu försökt mig på både längre och kortare svar på din recension men efter moget övervägande kommit fram till att avstå. Vi är ju eniga om mycket och där vi är oeniga talar vi helt enkelt förbi varandra. I de delar du inte övertygats av min bok tror jag mig inte kunna tillägga något som skulle få dig att ändra mening.
Boken är som sagt ett försök för mig att sätta punkt, inte för utredningen men för min egen roll. Att jag har ett annat perspektiv än du betyder inte att jag saknar intresse för din recension, som jag tvärtom uppskattat. Kanske kan vi framöver, när jag fått lite distans till mitt arbete med boken, finna former för att föra en diskussion.”
Jag beklagar att Hans-Gunnar Axberger inte svarar här på bloggen, i alla fall inte nu. Men han är ju inte skyldig att göra det och jag respekterar hans beslut. Diskussionen om boken lär fortsätta i detta forum i alla fall.
Själv planerar jag att indirekt komma med ett bidrag när jag förhoppningsvis inom kort kommer med en text om radiodokumentärserien om Holmér och Åsheden. Hur Hans Holmérs agerande ska tolkas är ju en av skiljelinjerna i synsätt mellan Hans-Gunnar Axberger och mig.
Gunnar Wall;
Ja. Hans-Gunnar Axberger har ju skrivit en genomtänkt, lättläst och välskriven bok. Faktamässigt är det ju inte något större fel vad jag sett. Men det uppkommer ju en del frågor som uppkommer när man suttit och läst igenom den. Och om boken är bra eller inte beror på helheten. Den är med andra ord i grunden OK, men inte mer.
Om en sådan skarptänkt människa vågade debattera och försöka tänka i lite nya, större banor (dock inte för stora förstås) så skulle mordet troligen snart vara uppklarat.
”Ett liv där man inte ställer granskande frågor är inte värt att leva för människan” (Sokrates)
VillVaraAnonym
”Faktamässigt är det ju inte något större fel vad jag sett” ?????
Axbergers uppseendeväckande och förvånande argument som är felaktiga som vill visa på att SE är oskyldig, vilka totalt saknar trovärdigt stöd i utredningen och inte på minsta sätt förklarar bort SE som gärningsman.
Exempel
:
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
— Dekorimamannen från 14 mars var inget minnesspöke.
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
Minst lika irriterande är att Axberger när det gäller hans och GRK:s katastrofala misstag att inte granska PU:s fatala beslut 1987 att avföra SE från utredningen mörkas (”Ölvebro och co trodde inte heller på SE, så det så!”).
Farligt och skadligt………
Va synd. Jag uppskattade Axbergers bok väldigt mycket, den gav nya och intressanta perspektiv. Sen hade man en del frågor/kritik precis som Gunnar i sin recension där man verkligen sett fram emot ett svar. Men verkar ju inte uteslutet att det kan bli nåt framöver, hoppas på det.
Är det någon som vet om det finns någon konkret information om att Stig Engström hade kontakt med och/eller kände personer i typ EAP, WACL ( World Anti-Communist League) eller Stay Behind?
Citerar från en Expressenartikel om Stay Behind, Stig Engström och Skandiahuset..
”Stay behind var en hemlig halvmilitär motståndsrörelse med bred förankring i politiken, facket, näringslivet och försvaret, som skulle fortsätta kampen om Sverige ockuperades av Sovjetunionen. Nätverket har hela tiden varit ett hett spår i Palmeutredningen.
Det leddes länge från ett hemligt kontor i Skandiahuset och utredarna försökte få fram om den Skandia-anställde Stig Engström var med i Stay behind.
Lars C säger i förhöret att han inte tror att Engström var med.”
https://www.expressen.se/nyheter/palme-utredarna-forhorde-bildts-nara-medarbetare-om-hemliga-natverket/
En grej som man skulle ha kunnat kontrollera ganska enkelt med Lisbet Palme, när hon fortfarande levde
Det var samtalet med Stig Engström som Stig påstår att han hade med Lisbet.
Gjordes aldrig detta?
Jag behöver inte återupprepa allt beröm Axbergers bok ska ha men det är en sak jag saknar i boken. Jag kanske har missat det men jag hittar inte att Axberger berör ”Säpos övervaknings-PM A-11544”
https://drive.google.com/file/d/1zS_u6ckEdWnpSZUSS4X4ZxKyhjJVr5DS/view
Och ”Övervakning av Palme, bilagor till SÄPO-PM”
https://drive.google.com/file/d/1UttwypRCNu1N7mbJ3xVNRKtvMrR8fRTE/view
Axberger beskriver mordet på Gustav III som en tydlig konspiration. Men jag upplever att Axberger enbart vill se mordet på vår Statsminister 1986 som ett dåd av en ensam gärningsman.
Å andra sidan skriver han: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.”
Efter inriktningen på Christer Pettersson hösten 1988 gjorde Palmeutredningen aldrig ett seriöst försök att se mordet som resultat av en liten konspiration, alla ansträngningar gick ut på att det handlade om en ensam gärningsman.
Och var det en konspiration, som jag tror, så blev det stora misslyckandet för Palmeutredningen efter 34 år inte så konstigt, man letade aldrig i rätt härad. Och denna aspekten på misslyckandet går inte Axberger in på.
En teknisk detalj, jag har köpt och läst E-boken. På slutet av boken kommer 100 sidor ”Källor och kommentarer” och där finns också en bakåt länk till avsedd sida. Men när jag ursprungligen läste den sidan så visste jag inte att det fanns mer info, så kallade fotnötter, på slutet av boken. Det hade varit utmärkt med en länk fram till ”kommentaren”. Ska det vara på det viset.?
Det är på liknande sätt i den tryckta boken, det finns inga fotnoter i den löpande texten utan enbart en notavdelning i slutet. I den finns för varje not en hänvisning till sidnummer plus några citerade nyckelord för att ange vad på sidan som noten gäller.
Metoden har vunnit en del insteg på senare tid och i tryckta böcker fungerar det hyfsat, tycker jag. Så fort jag undrar över en källa så går jag till notförteckningen och kollar noter för aktuell sida. Fördelen i jämförelse med traditionellt sätt att sätta noter är väl att läsare som stör sig på noter inte behöver se dem. Min bok om andra världskriget har det notsystemet. Men i den boken består noterna bara av källuppgifter. I Axbergers bok består noterna ofta av intressanta resonemang, och det missar läsaren lätt med den här metoden. Det är lite synd.
Hej Gunnar och laggargunnar,
Ja, jag tycker inte Axbergers sätt att hantera detta är helt lyckat. Det finns mycket och väsentlig information i kommentarerna/fotnoterna som man lätt kan missa vid den löpande läsningen. En del av dessa resonemang upptäckte jag först när jag gick tillbaka och tittade på något speciellt avsnitt en andra gång. Men varje metod har väl sina både för- och nackdelar.
Hoppas ni inte hunnit tröttna på mina ständiga funderingar. Behöver hjälp här, handlar det om 2 eller 3 skåpbilar, kanske fler än så?
Denna van/skåpbil som Grandbesökarna enligt länk nedan observerat kan ha svängt ut från Tunnelgatan och kört Sveavägen i riktning mot Grand samtidigt som makarna Palme är på väg mot mordplatsen. Kan det ha något med det hela att göra? Kan man släppt av någon/plockat upp någon?
Grandbesökare (utelämnar namnen) ser grå skåpbil minuten/minuterna före mordet:
https://drive.google.com/file/d/1BB4szMA3UPxsemi3X4xkVAA1t0n7tzln/view
Skall vara en grå Dodge enligt den här artikeln:
https://www.svensktidskrift.se/simon-westberg-de-fem-mannen-som-gackade-sapos-palmeutredning/
Leif L och Jan A måste på sin färd Söderut precis missat denna van/skåpbil. De själva färdas i en liknande bil (åtminstone färgmässigt) men kör i motsatt riktning. Man kan faktiskt nästan tro att det är Leif L och Jan A som Grandbesökarna har sett men det stämmer inte med hur de själva uppger sig ha kört, ej heller med Grandbesökarnas uppgift om att männen inte alls såg svenska ut. Det nämns också att det är en VAN. Jag får också för mig att Dodges skåpbilar (OM det nu är en sådan, maskat där det skulle kunna framgå) på den tiden mer liknar polisens piketbussar (eftersom sådana skulle kunna sägas ”saknar” motorhuv och är ”raka” i fronten, dvs en VAN) än den Chevrolet Suburban som Leif L körde.
Noteringen i kanten på Hellströms förhör 86-04-23 nedan visar på att även polisen måste funderat över detta med skåpbilarna. Dvs, att Hellströms observation kan anknyta till uppslag E-17-1. Vilket är förhör med Leif L.
Förhör Hellström:
https://drive.google.com/file/d/1e9pv8ZUtjvr4aBaKsC2XDUq7o85bLK6b/view
Ett långskott skulle ju vara om mannen i blå täckjacka som Hellström observerat är samme man som Grandmannen, som nu när makarna Palmes föreställning snart slutar återvänt till området tillsammans med medhjälpare. Den VAN Hellström observerat uppges vara röd eller brunaktig samt silverfärgad, utan motorhuv och med rak front. Han bör här mena att det är en VAN av liknande modell som polisens piketbussar fast utan sidorutor.
Det kan mycket väl då vara som Hellström säger i intervjun nedan där han nämner VAN-bilar i plural. Den ena kan vara samma som Grandbesökaren sett eller bilen med Leif L och Jan A. Leif L:s Chevrolet Suburban är väl egentligen inte riktigt en VAN utan har längre motorhuv än en sådan, mer lik en stor kombi? Färgen på Leifs bil uppger Jan A vara grå-svart. Det verkar alltså kunna finnas en tredje van/skåpbil som då är den som Hellström nämner i förhöret ovan 86-04-23. Det hela blir en aning förvirrande och det är mycket möjligt jag snurrat till det hela men det skulle ju vara bra om vi kunde reda ut det här.
Leif L vid rekonstruktion. Chevrolet Suburban:
Här kan sägas att mannen i mitten av bilden (vid bilens förardörr) är väldigt lik den man som syns på det berömda fotot från mordplatsen. Att det rör som en av polisens tekniker är som vi diskuterat tidigare högst troligt. Jag tror vi nästan här kan fastställa att det är samma person. Kan det vara Moberg som vid tiden för mordet var i 50-årsåldern? Har dessvärre ingen riktigt bra bild att jämföra med. Den andra teknikern på bild är Lange och den som fotat bör då vara Kviberg.
Den ”berömda” bilden:
Samma bild uppförstorad:
Intervju med Hellström:
”Jag såg dom två VAN-bilar som man pratat om och jag såg även en person med kommunikationsradio utanför en av VAN-bilarna, men jag tror att det var en tillfällighet eftersom personerna rörde sig ganska ohämmat hela tiden och inte på något sätt försökte dölja något.”
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/43681-tror-du-att-CP-mordade-palme/
Vittnet Anders B säger i ett sammanfattande förhör 86-03-01 att han sekunderna efter skotten såg en skåpbil, troligen grå med tre män i varav en som pratade i telefon i bilen och som genast frågade B om att han måste sett vad som hänt. Skåpbilen bör av allt att döma vara den som Leif L och Jan A befinner sig i. Den eventuella tredje personen är troligtvis Jan-Åke S som Anders B då antar hör till detta sällskap. Alternativt har Anders B bara misstagit sig på antalet personer.
Förhör Anders B:
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMYVJEZFdMUGt4Vzg/view?resourcekey=0-og0ieGYHTVYQZpgd3FzpDw
Den van/skåpbil som Grandbesökaren sett måste för övrigt också passerat Inge och hans passagerare i samband med att dessa i samband med bankomatuttag står parkerade på Tunnelgatan.
Förhör med Susanne L, passagerare i Inges bil som ser en man som skulle kunna vara samme man i blå täckjacka som Hellström sett:
https://drive.google.com/file/d/1jqo6yFoJGI3RN7fSu7kOF7xXt9bqkZYX/view
Tillägg:
Bilden från rekonstruktionen som länkats är fotad av Tomas O/Svenskt Pressfoto, vilket också tydligt framgår men eftersom det är en bild från en pågående polisrekonstruktion så förutsätter jag att även polisen själva dokumenterar det hela genom att fotografera och att det då kan vara Kviberg som sköter den biten. Jag antar ju naturligtvis också att mannen på bilden är en kollega till Lange med tanke på att man fotograferats under en polisrekonstruktion. Att någon obehörig skulle befinna sig precis där kan nog helt uteslutas. Kviberg syns inte till på bilden vad jag kan se. Om det inte är han som sitter i bilen.
Den som fotat bilden från själva mordplatsen bör då vara Kviberg eller Lange, under förutsättning att det är samme man som fångats på bild vid bägge tillfällena. Man ska akta sig för att vara tvärsäker på saker och ting, i synnerhet Palmemordet, så jag backar här ödmjukt här från formuleringen ”nästan kan fastställa” till att det kan vara en möjlighet att beakta. 🙂
Vid 8:12 i detta klipp ser man Lange och de båda teknikerna på mordnatten:
Tack Mikael B
Jag kan inte påstå att jag ser att det är samme man som någon av dessa 3 så det bör rimligen då vara någon annan polis. Jag var egentligen mest nyfiken på vad ni andra har för tankar kring dessa skåpbilar men visst skulle det ju också vara bra om vi med säkerhet kunde identifiera mannen på bild en gång för alla.
hur är det med denna https://www.youtube.com/watch?v=0AE-lYDzUVE ? någon som kollat? om tiderna sabbatsberg
Simon A
Hellström var intressant för han kände mördaren men är nog mördaren som tog kontakt efter mordet på ngt sätt som han gjort med flera. Verkar inte som att PU förhört Hellström efter det du visar.
Carita:
Som jag uppfattar saken så måste det finnas ett tidigare förhör med Hellström som vi inte i nuläget har tillgång till. Han verkar precis som du säger sedan efter detta länkade förhör som vi HAR tillgång till inte förhörts mer. Det har tidigare nämnts att det i Kegö/Barrlings uppgifter också framgår att han misshandlats efter att ha lämnat uppgifter till polisen. (Jag har länkat till det materialet tidigare men sitter lite dåligt till för att lägga in en länk just nu). Det behöver inte nödvändigtvis ha med mordet att göra men är ännu en sådan där märklig omständighet. Att han sedan till synes blev övertygad om att det var Christer P som var gärningsmannen är även det en anmärkningsvärd omständighet.
Här är dokumentet där det framgår att han misshandlats och hotats till livet.
PM Barrling/Kegö, Sid 80,(PDF sida 48/55):
https://drive.google.com/file/d/1Lmf6smBvU22oIpeQK-NJucyuGy61aJn2/view
Står även en hel del om observationer Olofsgatan/Tunnelgatan samt om skåpbil/VAN.
Artikel i Expressen som i sammanhanget också kan vara intressant:
https://www.expressen.se/nyheter/sapoman-pekar-ut-olof-palme-mordare/
Simon A
Nä, det var inte min ”avdelning”…
Kan den van som taxichauffören B Hellström observerat i själva verket tillhört polisen?
https://wpu.nu/images/8/8a/Pol-1989-02-10_A11411-00_Förhör-kriminalinspektör-kokain.PDF.pdf
Att polisen disponerade röda och silverfärgade skåpbilar (Chevrolet van) framgår tydligt och klart genom ovanstående förhör med knarkspanaren Gunnar H.
Simon A:
Oj, bra spaning. Det är ju en rätt ovanlig färgkombination. BH beskriver den såhär:
”Vanen var i röd eller brunaktig samt silverfärgad. Den hade endast fönster vid framdörrarna. I övrigt var den helt täckt. Den var av vanlig modell, med avsaknad av motorhuv, utan fronten var rak.”
Nu har jag kikat runt lite på äldre Chevroletskåpbilar och hittar direkt exempel på bilar som enbart har främre sidofönster. Däremot har de inte rak front. Det finns sådana också, särskilt den äldre generationen, men jag kan på rak arm inte finna någon som har bägge dessa kännetecken.
Chevamodellen G20, som på Wikipedia beskrivs som småföretagarnas favoritbil i Sverige under åttiotalet, och som då rimligen vore ett bra val för civilspanare 1986, har ganska kort och trubbig nos: https://www.oldcaronline.com/photos/962413/962413_1.jpg. Men rak är den inte.
Madam:
Nej rak är den ju inte. Det hela är nog en tolkningsfråga om hur Hellström egentligen menar med rak front.
Simon A:
Nja, det finns ju Chevor (och andra skåpbilar) med just rak front, som på en spårvagn ungefär, vilket är en väldigt kännetecknande detalj. Jag tycker BH:s beskrivning är svår att tolka annat än som en hänvisning till den sortens design.
Däremot kan han ju minnas fel, exempelvis om det var så att det i själva verket var en ”trubbig” front och han bara såg bilen hastigt.
Madam:
Så kan det förstås vara. Vi får se om det dyker upp fler uppgifter. Om det hade varit exempelvis en VW Transporter så borde BH i egenskap av taxichaufför känt igen en sådan. Han säger också specifikt ”Amerikansk skåpbil” (van) i förhöret så det bör röra sig om en Cheva, Ford eller Dodge. Färgkombinationen känns relativt ovanlig men Stockholm är stort. Att det i de centrala delarna den kvällen rullat omkring fler skåpbilar i de färgerna får man förmoda.
Simon A:
Ja, jag tycker det är en riktigt bra spaning så långt. Det konstiga är då förstås att polisen inte själva lyckats binda ihop dessa två ting.
Man kan också ställa sig frågan om någon av polisens knarkspanare möjligen uppvisade likheter med Aftonbladets journalist Bengt Michanek?
Detta då naturligtvis med tanke på att BH i förhöret menar på att en av männen som samtalade med föraren i vanen hade vissa likheter med Michanek.
Simon A
Det jag undrar är om B Hellström såg mördaren eftersom de senare umgicks. Jag frågade Melander om Hellström var förhörd igen innan han dog. (givetvis går det inte efter döden)
Kan hända att han inte hade en aning och det är mördaren som kontaktat folk för att hålla kollen.
Carita:
Det är en intressant tanke.
Simon A
Ja, den är mer än intressant. Glömde skriva att båda sa att Christer Pettersson är mördaren o jag undrar varför.
Hej Jonas J,
I torsdags skrev du följande kommentar:
”Angående vad Christianson hade för sig under mordnatten så skrev han säkert en redogörelse för vad som framkommit under förhöret med Lisbet men den blev snabbt hemligstämplad av Holmer och gömdes undan”.
Jag hann inte svara på den då och tyvärr gick det inte heller att specifik svara på detta då vi nått ”kommentarsbotten”.
Dock, en fråga till dig. Vad är det som får dig att tro att Christianson skrev en redogörelse som sedan Holmér gömde undan?
Jag har i en tidigare kommentar skrivit lite utförligare kring vad som kan ha hänt timmarna efter mordet på Sabbatsberg i följande kommentar:
https://gunnarwall.wordpress.com/2021/01/31/infor-den-kommande-markliga-arsdagen-morklaggning-ut-som-ljudbok/#comment-23696
Författaren Jan Myrdal blir intervjuad i tidningen Folket i Bild Kulturfront, den 8 mars 1986, tankar kring Palmemordet.
”JM: Att Palme sköts av privata skäl eller att det var en personlig uppgörelse; att hans hustru vet vem som sköt, en cover-up alltså…”
Mycket intressant att följa diskussionen här. Axbergers bok har stor betydelse eftersom den aktiverar tankar omkring statsapparaten och dess konstruktion. Frågan är, vem tjänar på att Engström pekades ut som skyldig? Det finns också anledning att fundera på hur många vittnen som egentligen var ”konstruktionsvittnen”. Förhören med Securitas personalen inne på Skandia är intressanta att granska och märkligt att de inte sker förr en nästan ett halvår efter mordet på vår statsminister.
Gruto
–
https://gunnarwall.wordpress.com/2022/03/27/axberger-om-palmeutredningen-ofta-traffsaker-ibland-ensidig-och-ibland-sjalvmotsagande/#comment-34372
–
Vapenhypotes
–
—– SE upptäckte Palme utanför eller i närheten av Grand vid 20.50 – 21.00-tiden. SE återvände omkring 21.05 till Skandia och Anna-Lisa G såg då att ”SE hade varit ute och druckit middag igen”. SE kontaktade då någon likasinnad i umgängeskretsen med vapentillgång, exempelvis Vapensamlaren.
–
SE fick det lånade vapnet 22.35 på Luntmakargatan, på baksidan av Skandia (Dörrlarmet 22.35). Därefter gick han till Adolf Fredriks kyrkogård (Vimmerbyvittnet). Vid 22.50 – 22,55-tiden kom SE fram till Grand (Flertal vittnen). Efter skotten 23.21 stoppade SE den kilotunga revolvern i den tunna högra rockfickan (Inge M). Uppe på DBG efter trapporna var SE helt slut och hade knappt styrfart trots att det var nedför (Yvonne N). SE försökte då stoppa ned vapnet i väskan för att den var för otymplig att springa med. FÖRST DÅ upptäckte SE att vapnet inte rymdes i väskan (Yvonne N).
–
– När Anna-Lisa G under sin rondering någon gång efter 22.35 passerade förbi SE:s rum fanns han inte där.
– I ett förhör TROR jag att Henry S menade att han hade upptäckt om personal på La Carterie hade varit nere på lagret 22.35.
Gruto
TILLÄGG
Det gick inte att parkera utanför den olarmade porten till cykelförrådet på Adolf Fredriks Kyrkogata, som SE antagligen normalt använde för in- och utpassering för att slippa stämpla. Därför parkerade vapenleverantören på Luntmakargatan.
Mikael A;
Vad skulle du säga om din granne plötsligt ringer dig på fredagkväll och alkoholpåverkad berättar att han är inne i stan och sett statsministern gått på bio utan livvakter. Grannen frågar dig om du snabbt som ögat kan komma in till stan för att med en av dina revolvrar nu tänker han ta livet av statsministern. Känns det troligt att du skulle gå med på att låna ut vapnet (och troligtvis bli dömd som medbrottsling) vid ett mord där han troligen åker fast förr eller senare eller på plats blir skjuten av livvakter som dykt upp efter bion. Jag skulle säga åt grannen att besinna sig lite, låta statsministern va ifred och råda honom att ta ett antal glas med vatten innan han tar första bästa taxi hem till den väntande frun. Sen skulle jag ringa polisen och meddela att grannen (som dessutom umgås med mina barn) blivit galen och behöver psykvård.
Inte fan i mig skulle jag i alla fall inte åka in till city och leverera ett av mina vapen åt han, oavsett vem som är statsminister.
VillVaraAnonym,
ditt resonemang torde övertyga de flesta om att det behövs väldigt tung bevisning för att det ska gå att ge någon trovärdighet åt hypotesen att Engström kunnat ringa efter ett vapen. Hans vän vapensamlaren är ju den enda person som nämnts som tänkbar leverantör. Och i hans fall håller din argumentering väldigt väl. Vapensamlaren har ju inte varit känd för olagligt vapeninnehav eller inblandning i annan kriminalitet. Varför skulle han ha stått till tjänst med att leverera en av sina (rimligen registrerade) revolvrar till någon som på ren impuls planerade att mörda Palme? Då måste han själv ha varit fullständigt vettlös.
Till det kommer förstås att det inte finns något som spräcker uppgifterna om att vapensamlaren med familj var på restaurang i central Stockholm under mordkvällen och att han därför inte kunde nås av ett telefonsamtal och inte heller befann sig i närheten av sina skjutvapen.
Den medeltida filosofen William Ockham skulle väl närmast rotera i sin grav om han fick del av de många krystade hypoteser som åberopats för att få ihop ett resonemang som kan placera den stackars Engström med en laddad revolver i handen utanför Dekorima.
VillVaraAnonym
I förhör med Vapensamlarens yngsta dotter 2017 – 2018 beskriver hon, då som 15-åring, MYCKET DETALJERAT TRETTIO ÅR SENARE (Minnesmästarväldsrekord) att hon var på samma bioföreställning som Palme. Precis som Palme och Grandmannen väntade hon kvar en stund efter filmen. Därefter korsade hon Sveavägen innan hon fortsatte söderut efter den mer ödsliga östra trottoaren, exakt samma väg som Grandmannen/GM gick ungefär samtidigt vilket styrks av vittneskedjan Mårten Palme – Pia E – Nicola F – ”Vagnhäradskvinnan” – Cecilia A – Inge M (1 mars) – Anders B – Lisbeth Palme. De kommer ihåg att de såg GM och paret Palme (En längre gick efter två).
Däremot kommer ingen ihåg att de såg yngsta dottern trots att att hon måste ha gått ungefär samtidigt efter den mer eller mindre folktomma trottoaren. Inte ens den bekant som yngsta dottern angav att hon var med kommer ihåg att de träffades, snarare att det verkade vara fullständigt osannolikt.
Det här känns igen då från SE som befann sig på mordplatsen omkring under första minuten (SE 1 mars, väktarna). Ingen kommer ihåg honom heller.
VillVaraAnonym – Har du funderat på de här märkligheterna?
Mikael A,
vapensamlarens yngsta dotter har beskrivit sin färdväg från Grand på ett sätt som bara kan tolkas som att om hon minns rätt om vilken kväll hon var på filmen måste hon ha begett sig hemåt en bra stund innan paret Palme gav sig iväg – hon beskriver sin promenad som händelselös, inget hade hänt när hon passerade Dekorimahörnan.
Kanske minns hon fel om datumet. Men oavsett detta kan jag inte se att hennes vittnesmål har någon som helst relevans när det gäller ditt påstående om att en medhjälpare till Engström skulle ha kört till Skandiahuset, parkerat på Luntmakargatan och levererat ett vapen till den väntande grafikern.
Ditt sätt att byta ämne och kasta in något som du vill ge intryck av är mystiskt i största allmänhet får mig att tänka på den sortens debattmetoder som brukar känneteckna riktiga konspirationsteoretiker i ordets sämsta mening. De bestämmer sig för en älsklingshypotes och slänger fram vilka argument som helst – även sådana som inte har minsta saklig relevans för det som diskuteras – bara de bidrar till att skapa en stämning av att något mystiskt har hänt. Och i det här fallet är det ju också just en konspirationsteori du för fram. Du pekar inte ut Engström som ensam ansvarig utan lägger till en hemlighetsfull bilförare som diskret levererar mordvapnet.
Det är inget fel på att lansera hypoteser om konspirationer, men precis som när det gäller hypoteser om ensamma gärningsmän måste de underbyggas.
Gunnar
”inte se att hennes vittnesmål har någon som helst relevans när det gäller ditt påstående om att en medhjälpare till Engström ”
Som framgår av förhören med yngsta dottern finns ingen trovärdighet i det hon påstår, vilket PU också visar på.
Du antyder minnesfel, men de icke trovärdiga och naiva förhören MOP-kopplar Vapensamlaren med SE. Det verkar inte heller dottern förstå.
Jag frestas att säga: ”Goddag, yxskaft!”
Du kan tro vad du vill om yngsta dotterns uppgifter, de tycks i alla fall inte ha något att göra med frågan om överlämnande av ett vapen vad jag kan se.
Jag ser att du menar att förhöret är intressant därför att det ”kopplar vapensamlaren till SE”.
Nu förstår jag ingenting. Att det finns en koppling mellan vapensamlaren och Stig Engström är ju redan etablerat. De spelade bridge med varann och Engström kände såväl vapensamlaren som dennes familj. Men vad det handlade om i den här diskussionen var ju att du skulle lämna fram belägg för din teori om att vapensamlaren eller någon annan hade kommit körande i bil och försett Engström med en revolver under mordkvällen.
Ska jag tolka det som att du inte har något mer att komma med i det avseendet än personliga gissningar och alltså har bytt ämne?
Gunnar
”Nu förstår jag ingenting. Att det finns en koppling mellan vapensamlaren och Stig Engström är ju redan etablerat.”
Dotterns mycket naiva och icke trovärdiga vittnesmål MOP-KOPPLAR Vapensamlaren och SE. Anledningen för henne kan bara vara att försöka ge SE alibi att han inte var Grandmannen/GM och skydda sin egen pappa. Att vittnesmålet är så naivt tyder på att SE instruerade den 15-årige F 1986 i fall hon skulle bli förhörd. Att hon för PU höll fast vid den otrolige historien 30 år senare är obegripligt
Mikael A,
du presenterar en tolkning som du själv kallar obegriplig av förhöret med den yngsta dottern. Kärnan i den är något som av allt att döma bara existerar i din fantasi: att Engström skulle ha instruerat henne att hitta på en komplicerad och osann berättelse om ett biobesök om hon skulle bli förhörd. Det är ju ett grovt kränkande påstående som du inte underbygger på något sätt. Det är dessutom ett dumt påstående. Hennes berättelse innehåller inget som ger ett alibi åt Engström. Om Engström händelsevis – rent hypotetiskt – hade velat ha ett alibi av henne och hon hade gått med på att ge honom ett sådant hade det väl varit mycket enklare om han sagt åt henne att berätta något som tydligt underströk att han inte kunde vara mördaren.
Det du ägnar dig åt är påhopp mot en enskild person. Jag har markerat mot det förut. Det var med tvekan jag släppte igenom att du försökte igen. Men nu är det stopp. Vill du fortsätta att driva din smaklösa kampanj kan du göra det i något annat forum, gärna under ditt eget namn och inte bakom en signatur.
Och som sagt: du har visat dig totalt oförmögen att visa att dina spekulationer har något som helst att göra med den tes du skulle försvara: att Engström skulle ha fått ett vapen av någon som överlämnade det med bil under kvällen.
Jag har visserligen varit tolerant mot ditt sätt att debattera här på bloggen, Mikael A. Men du närmar dig den punkt då jag kan komma fram till att det är dags för dig att ta en paus på tre månader.
Intressant att påstådda utpekanden från Anneli K, Lars J och hörsägen från Joakim Palme efter 30+ är blytungt i Mikaels ögon. Även att vittnen som Margareta S inte aktivt tagit avstånd från SE-teorin efter över 35 år är ett bevis i Mikaels värld. Dock inte ett icke-vittnes egentligen ovidkommande minnesbilder om sitt eget biobesök för över 30 år sedan. Självfallet ska man ta allt sådant med en hög salt – inte selektivt plocka ut det som passar den egna tesen. Mikaels fasoner inte bevisföring, utan demagogi. Luftslott. Om dottern till ”vapensamlaren” blandar ihop minnesbilder gör det knappast varken till eller från. Kanske gick hon på bio denna kväll – kanske var det en annan kväll. Att hon skulle ha ”instruerats” är ju bara nonsens och ett påstående om skyddande av brottsling (en mordkomplott dessutom), liksom påståendena om ”vapensamlarens” inblandning är självklart förtal av avliden. (Inte ens Thomas P gick så långt så att han på ingen grund alls byggde ett scenario om ett överlämnande av vapnet och en instruktion till dottern om att ljuga…) Som om det inte vore nog med påhoppen på Engström. Det är ju helt ologiskt att någon skulle ha instruerats att berätta en historia som Mikael själv finner obegriplig, och som dessutom knappast bevisar någonting åt något håll.
Gunnar har låtit nåd gå före rätt här. Jag förstår honom, men skulle knappast en domstol göra. I en domstol hade man för övrigt behövt ha något på fötterna om man skulle bli trodd.
Mikael A
Vad håller du på med?
Mikael A:
Menar du att Mårten nu helt plötsligt sett någon annan än den person som Lars-Eric E, Anneli K och Margareta S har sett? Som flygledaren Lars-Eric E i konfrontationsförhör också menar på att mycket stämmer in på Christer P. ”Det är mycket, mycket som stämmer in” säger han. Det är ju bara några dagar sedan jag postade ett inlägg om just detta. Har du inte läst vittnesuppgifterna som jag länkade till?
När det gäller Pia E så motsägs hennes uppgifter om att ingen följde efter makarna Palme dels av vittnet Margareta W, som uppger att paret Palme gick i en klunga där man hade 3-4 personer bakom sig när de promenerade från Grand, dels också av mor och dotter i familjen S. Margareta W:s uppgifter bekräftas således av familjen S uppgifter.
Margareta W:
https://drive.google.com/file/d/14xPT444xI6hiv2vKk-TANMVY6ntrW7gi/view
3 av dessa är av allt att döma familjen S. Se förhör nedan.
”Därefter går fam. S efter fam. Palme men går förbi innan korsningen Sveav/Kammakargatan”
Modern S:
https://drive.google.com/file/d/1ZVfEyfSVCfINiZr_vHTb915AWaA4DhU7/view
I förhör med äldsta dottern S uppger hon att de i sin tur hade flera personer mellan sig och makarna Palme. Dvs det verkar röra sig om fler personer än 3-4 stycken som gått bakom makarna Palme:
Äldsta dottern S:
https://drive.google.com/file/d/1nXB8Ab6iI2cvwaHh1JD0bCIswK3VjM1l/view
Simon A
Pia E och Mårten Palme bekräftar att att ingen följde efter paret Palme.
Återstår då att Grandmannen/GM korsade Sveavägen vilket stöds av vittneskedjan Nicola F – ”Vagnhäradskvinnan” – Cecilia A – Inge M (1 mars) – Anders B – Lisbeth Palme.
Mikael A;
Hänger inte riktigt med i ditt resonemang. Mårten Palme var väl tvärsäker på att han såg en man som både iakttog och som sedan följde efter föräldrarna?
Simon A;
Ja, det fanns många människor vid Grand.
VillVaraAnonym
”Mårten Palme var väl tvärsäker på att han såg en man som både iakttog och som sedan följde efter föräldrarna?”
Svar NEJ.
Det var bara vad förhörsledaren hade skrivit i förhörsprotokollet vilket motsas av Mårten Palme i Tingsrätten.
I en av Gunnars böcker har han beskrivit kända egenskaper hos förhörsledaren med anledning av MP i tingsrätten.
Lika tokigt blev det med förhören med LN i gatuköket som angav att paret Palme var förföljd trots Pia E:s trovärdiga vittnesmål att så inte var fallet. LN verkade, kanske p.g.a. myndighets- och auktoritetsskräck, berätta det han trodde att förhörsledaren ville höra, inte vad han hade sett (Pia E).
Grandmannen/GM var mycket UPPSEENDEVÄCKANDE så att MP kunde detaljbeskriva honom. Hade han följt efter föräldrarna hade naturligtvis MP reagerat på det.
Så Grandmannen/GM korsade Sveavägen och därefter gick söderut (Flertal vittnen).
GW:s kommentar: Jag har tagit bort ett kort avsnitt i Mikael A:s kommentar, se mitt svar.
Mikael A,
jag var tydlig i en kommentar jag nyligen skrev om att jag avslutade vidare diskussion om de spekulationer du förde fram om en person som kände Stig Engström. Du fortsatte att upprepa dina påståenden om den personen här i din senaste kommentar. I stället för att sätta dig i karantän i tre månader – vilket jag varnat dig för att du riskerar om du fortsätter – tog jag bort den delen av kommentaren.
Tyvärr är dina kränkande och illa grundade spekulationer i det fallet inget undantag vilket framgår av vad du nu skrev om en annan person, nämligen vittnet LN i gatuköket. Du menar att han hittade på att han sett en man som förföljde paret Palme och föreställer dig att det kan ha berott på ”myndighets- och auktoritetsskräck”, att han sa det han trodde att förhörsledaren ville höra.
Problemet med det resonemanget är uppenbart för var och en som tänker efter: om vittnet LN kände rädsla för myndigheter hade han rimligtvis ingen anledning att själv kontakta polisen med en falsk historia om att Palme var förföljd – eller hur?
Det mest sannolika är förstås att han faktiskt trodde sig ha sett en förföljare som kom gående bakom paret Palme. Om han hade rätt i den slutsatsen är en annan sak, det behöver han inte ha haft. Men jag reagerar mot ditt sätt att gå till storms mot vittnen som inte passar in i din färdiga mall och på ytterst lösa boliner hävda att de ljuger. Du tänjer på mitt tålamod.
Då Mikael A. kategoriskt framför diverse anklagelser, nya märkliga idéer, är stendöv inför fakta och envis som en åsna härinne har jag börjat tro att han kan vara medlem i QAnon-rörelsen. I varje fall andlig medlem. QAnon är en nordamerikansk konspirationsteoretisk rörelse som är spridd över större delen av världen och som fick mycket uppmärksamhet i samband med presidentvalet 2020 och stormningen av Kapitolium. Rörelsen tar avstamp från källan ”Q”, en användare på internet som postar små ledtrådar, i sociala media och inget av det han skriver är sant.
Urkällan ”Q” ger sken av att han ”vet saker” och hans anhängare börjar skapa en stor väv i världen byggda på lögner som blir sk konspirationsteorier. Det författas texter, tweetas, bloggas, skapas film och radio och poddar som lägger sig som en blöt, våt säck i mediavärlden. Ingen bryr sig om fakta, källhänvisningar eller fotnoter. Allt är hittepå men uttråkat folk får sitt tidsfördriv. De bara fortsätter.
Jag undrar om inte Stig Engström-spåret är ett slags Q-frö, som Tomas Petersson började odla för ett antal år sedan och som bland annat har fått en fanatisk anhängare i Mikael A. härinne?
Ellroy,
det du skriver nu framstår för mig som ett exempel på just sådant som jag kritiserar hos Mikael A, långtgående spekulativa och nedsättande påståenden utan seriösa belägg i kända fakta.
Möjligen var din kommentar ironiskt menad för att få Mikael att förstå hur det känns att bli utsatt för sådana spekulationer.
Men min erfarenhet är att ironi inte alltid fungerar i ett forum av det här slaget. När man anser att en debattör argumenterar på ett orimligt sätt här på bloggen räcker det bra om man visar varför man tycker det. Det finns ingen anledning att – ironiskt eller på allvar – spekulera över debattörens eventuella hemliga dagordning.
Ellroy
”är stendöv inför fakta”
Har du bidragit med några fakta? Nej, just det, bara vilda spekulationer som inte på minsta sätt bidragit till att kunna förklara bort SE. En äkta foliehatt med andra ord.
Jag kritiserade Ellroys sätt att argumentera mot dig, Mikael A, och poängterade att det inte var den sortens polemik jag ville ha på den här bloggen. Du svarar direkt genom att kalla Ellroy ”en äkta foliehatt”.
Nu har du sammantaget nått en punkt där jag bedömer att det bästa är att sätta dig i karantän i tre månader i hopp om att du sedan kan komma igen och debattera på ett mer konstruktivt sätt. Välkommen åter den 12 juli, Mikael A.
Jag tycker det är trist att fatta ett sådant beslut. Men det ska nämnas att min blogg har publicerat mer än 1 300 kommentarer skrivna av dig. Så du har definitivt inte saknat möjligheter att föra fram dina synpunkter. Och du har alltså chansen att återkomma längre fram. Men då under förutsättning att du visar en rimlig respekt för andra debattörer och för de uppmaningar som jag kommer med.
Om det nu helt plötsligt är vad personerna säger i tingsrätten vi ska ska foga oss efter så tycker jag vi då bör fästa uppmärksamheten på vad Jan A berättar där.
I synnerhet sidorna Sid 8-9 som handlar om den äldre mannen i keps som Jan A uppger sig ha talat med på mordplatsen innan polisen anlände:
http://lennartremstam.blogspot.com/2015/07/tingsratten-palmemordet-vittne-jan.html
Och Leif L har rentav sett SE springa in i gränden. För den som gillar mycket sena vittnesmål kan hans avsnitt i ”Den oplanerade möjligheten”. Mikael A får gärna förklara varför Mårten Palme ska bli tilltrodd i tingsrätten framför första förhöret men inte Inge M. Var Mårten särskilt trovärdig i tingsrätten men Inge särskilt trovärdig just i första förhöret? Det förefaller vara ett fall av myggsilande och kamelsväljande eller bara gammalt hederligt tunnelseende.
Johan M,
tyvärr kan inte Mikael A svara förrän den 12 juli eftersom jag satt honom i karantän vilket skedde ungefär samtidigt som du postade din kommentar. Alltså ingen skugga över honom för att du inte får någon reaktion från honom nu. Och i väntan på att Mikael kommer igen är det förstås bäst att all ytterligare polemik som är direkt riktad till honom får anstå.
Mikael A:
Fast det där var ju inget svar på det jag frågade så jag frågar igen, menar du att Mårten nu sett någon annan än den person som Lars-Eric E, Anneli K och Margareta S har sett?
Vem är det då i så fall som han har sett, som han om jag nu förstår dig korrekt, alltså INTE sett följa efter makarna Palme och VAR har han i så fall sett denna person? Jag menar du har ju i 100-tals inlägg å det bestämdaste hävdat att Mårten sagt att det var Engström han såg vid Grand. Nu säger du att han inte såg någon följa efter makarna Palme. Det går ju inte ihop med vittnesuppgifterna jag länkade till i föregående inlägg Det börjar bli mer än vanligt förvirrande så det vore bra om du kunde göra en sammanhängande redogörelse av hur du får ihop det hela.
Mikael A
Inget enda av vittnena du räknar upp har sett någon Grandman eller annan misstänkt man korsa Sveavägen. Din vittneskedja säger ingenting och Pia E och Mårten P uppgift att ingen följde efter paret Palme motsägs av vittnet i gatuköket som vittnat under ed om en förföljande man.
Hej Simon A,
Nja. Det är utmärkt att du försöker gräva bland Grandvittnenena, kanske går det fortfarande att hitta något relevant där.
Men vad det gäller nedanstående tre vittnesmål tror jag du gör en felaktig tolkning. Såvitt jag förstår beskriver dessa vittnen vad som händer på den korta sträckan mellan Grands entré och det nordvästra hörnet av korsningen Sveavägen och Kammakargatan. Alla fyra i familjen Palme går en kort sträcka här innan de stannar utanför bokhandeln, och det är mycket möjligt att de blivit passerade av andra personer. Det Pia E (och eventuellt Mårten) beskriver är vad som händer sedan Olof och Lisbeth gått söderut på Sveavägen medan Mårten med flickvän gått norrut, dvs. detta är i ett senare skede.
Hej Anders Fredric
Så kan man förstås tolka det om man vill. Det har jag tänkt på och som det verkar på vittnesuppgifterna så kan vi i alla fall så långt konstatera att åtminstone familjen S gått bakom fram till korsningen Sveavägen/Kammakargatan. Troligen ännu fler personer. Äldsta dottern i familjen S uppger att man hade flera personer mellan sig och makarna Palme.
Vi får se om det dyker upp fler uppgifter från eventuella Grandbesökare som kan bringa ytterligare klarhet kring detta. När det gäller Mårtens uppgifter har dessa varierat så mycket att det är svårt att dra någon meningsfull slutsats. Pia E är däremot ett bättre vittne men som jag nämnt i ett tidigare inlägg så verkar hon blivit distraherad av Roger Ö och ungdomsgänget.
Tillägg:
Du fick mig att klia mig i huvudet ordentligt men nu inser jag ju vid närmare eftertanke att vi bara helt enkelt tycks prata om varandra här. Från Grand och den korta sträckan fram till bokhandeln torde det som sagt inte råda några tvivel om att makarna Palme följdes av ett flertal personer. Bättre vore kanske att säga att påståendet gäller att efter bokhandeln har ingen sett någon följa efter makarna Palme. Sedan blir ju även det påståendet direkt en sanning med modifikation beroende på hur man värderar Ljubisa N och Kerstin N:s uppgifter och i vilket sammanhang man använder deras uppgifter.
Eftersom Engström-hypotesen huvudsakligen verkar hänga på vad Pia E och Mårten INTE sett så blir hela den biten både förvirrande och ytterst spekulativ. Svårt att veta vad folk inte har sett, vad de har missat och hur noga de egentligen har tittat.
Om vi då själva i stället tittar på vad som egentligen sägs i de tidigaste uppgifterna av Mårten och Pia E.
När det gäller Mårten så uppger han i första förhöret 86-03-01 att han är ”helt säker på, att mannen följde efter hans föräldrar men tänkte då inte närmare på detta skeende.”
https://drive.google.com/file/d/1HWpV9eScak_Q2OhJP2vW7zt_W9u2Nk54/view
Pia E säger ingenting om detta i sitt första förhör utan uppgiften kommer i förbigående i det andra förhöret. Där säger hon angående detta att ”hon såg ingen komma efter dem gående. Om hon gjort detta skulle hon bara reflekterat över att de hade säkerhetsvakt men den reflektionen hade hon inte”
https://drive.google.com/file/d/1FSWaSSxnLakkjnIZ3U4Y5rpyhoNmLFJY/view
Detta innebär ju bara att hon inte sett någon i makarna Palmes omedelbara närhet. Det kan man tolka rätt fritt men säg ingen närmare än 10-20 meter.
Övriga människor som rört sig bland annat från Grand men även andra ställen måste också befinna sig någonstans och om en eventuell Grandman följt efter makarna Palme så bör han hållit sig en bit ifrån kan jag tycka, åtminstone till att börja med. Att Pia E därför inte sett någon följa efter kan helt enkelt bero på att det var ett visst avstånd mellan en eventuell förföljare och makarna Palme. Det skulle för övrigt vara en synnerligen dålig förföljare om han direkt väckte uppmärksamhet genom att gå och trampa i hälarna på dem.
Hej igen Simon A,
För ett knappt år sedan roade jag mig med att i syfte att genom att anlägga ett mer vetenskapligt synsätt ta fram något jag kallade för mordmatris. Genom att kombinera svaren på följande två frågor:
Hur kom mördaren till mordplatsen?
Varför kom mördaren till mordplatsen?
Gick det att skapa en matris med teoretiskt 20 olika möjligheter. Och i dessa 20 alternativ fanns både hypoteser som Engström, Christer P, den stora konspirationen etc.
Jag ska inte upprepa vad jag skrev då men studera gärna följande länk och de efterföljande kommentarerna för att få lite inspiration:
https://gunnarwall.wordpress.com/2021/05/22/filterspanarnas-alsklingshypotes-och-ett-spar-som-de-inte-har-koll-pa/#comment-26734
Hej igen Anders Fredric
Det var en mycket bra uppställning du hade, jag har läst igenom kommentarerna och jag kan hålla med om att alternativ C1 är både intressant liksom samtidigt tycks vara relativt bortglömt. När det gäller mannen som strax före klockan 23 ska ha befunnit sig i eller vid en telefonkiosk på östra sidan av korsningen Sveavägen och Tegnergatan, snett emot Grand (se 1). Det finns fler intressanta uppgifter som kan ha med detta att göra (se 2).
(1)
https://drive.google.com/file/d/1KIr4V9f7nB7sji2gqP8lq6YtoYY41NKo/view
(2)
https://drive.google.com/file/d/16glUgN_jmwa_08nUIY8T-bY4bU_cvsTZ/view
Antagligen? Det vet du ju ingenting om alls. Du kan inte styrka att SE någonsin under alla år på Skandia gick ut eller in där.
Det finns så många grundläggande tankefel kring utredningen och även i diskussionerna av mordet på Olof Palme. En del av dessa tankefel är ju Hans-Gunnar Axberger själv, som Gunnar Wall påpekat i sin recension, också skyldig till. Ingen av oss är dock felfri. Men vi kan väl försöka att konstatera följande innan vi kan gå vidare i diskussionerna:
1. Christer Pettersson har blivit utredd och frikänts (dvs. bevisningen räckte inte)
2. Stig Engström har blivit utredd och frikänts (dvs. bevisningen räckte inte)
3. Mördaren gick fri från ett statsministermord.
En grundläggande juridisk insikt lär vara den att ärlighet har sina begränsningar.
Anna Hage berättade i sin bok att hon 1986 hamnade i centrum och blev hyllad. ”Många tyckte att jag hade gjort en god gärning.”. Hon fick den uppmärksamheten som hon berättar att hon hade behövt långt tidigare. Det gällde troligen de flesta vid mordplatsen, även Stig Engström.
Vi fokuserar på mördaren/mördarna och glömmer fortfarande bort hur vittnen vid mordplatsen troligen mådde av att vara med om denna händelse. Det var förstås inte enbart Lisbet Palme som var chockad och rädd vid mordplatsen. Anna Hage hoppade ur taxin och sprang snabbt till platsen, inte för att hon var en modig hjälte, utan för att hon trodde att hon såg en man som råkat ut för en hjärtattack.
Hela Sverige reagerade förstås med chock och bestörtning. Om vi skulle ta och försöka leva oss in i hur vittnen möjligtvis kan ha mått efter mordet så ger Anna Hage ett talande exempel på detta. Hon beskrev det i sin lokaltidning redan den 28 februari 1989:
”Jag har ju anledning att känna mig rädd.
– Men det är ingen fara så länge den rätte inte är gripen. Men kommer polisen på rätt spår, så kan det hända att den skyldige eller hans vänner vill undanröja spåren… vittnena, säger Anna lågt och sveper med handen över bordet.
Hon är inte säker på att 41-åringen är den rätte och riktigt lugn blir hon inte förrän hennes vittnesmål är preskriberat. Det sker först om 22 år. Fram till dess kan hon när som helst bli kallad till rättegång mot Olof Palmes mördare.”.
Citatet är ett utdrag från sista sidorna av hennes bok från 2018, men härstammade från den lokala tidningsartikeln från 1989. Det är det sista hon har med i sin bok.
Detta uttalande är, enligt mig i alla fall, rätt avslöjande när det gäller samtliga runt mordplatsen. Varför havererade utredningen och varför går mördaren fortfarande fri? Svaret på den frågan kanske är att ärlighet har sina begränsningar.
”När det dessutom handlar om en person som befunnit sig så högt i staten under så många decennier i ett så mäktigt parti, är det givet att människor måste tiga och blunda. Den som inte inser att sådana överväganden har påverkat vad vi fått veta, brister i inlevelseförmåga.”, menar DN:s Lena Andersson i förordet till Lars Borgnäs bok ”Palmes sista steg”.
Tyvärr kan man nog konstatera att även Lena Anderssons egna inlevelseförmåga var något bristande. Något som Hans-Gunnar Axberger i sin bok om statsministermordet (2022) kanske kan kompletterat med när han nämner ”kallskänkan”, dvs. vittnet Yvonne:
”Hon tog, märkte de utredare som efter detta [Hans Holmérs utlämnande bok] sökte kontakt med henne, väldigtilla vid sig och var enligt vad hon sagt i senare intervjuer redan tidigare rädd för sin säkerhet. Kanske påverkade rädslan från början hennes medverkan. Dokumentationen kring hennes iakttagelser lämnar mycket att önska.”.
Människor som var med vid mordplatsen hade troligen sett en gärningsman som, om vi får lov att tro på Gunnar Walls tolkning av Anders B, inte skulle ha närmat ”sig i besinningslöst raseri, utan lugnt och kallblodigt.”.
Det är bilden av en gärningsman som borde kunna få vittnen som sett händelsen att sova mindre gott om natten. Särskilt när tidningarna översköljdes av diverse konspirationsterorier kring gärningsmannen eller männen bakom statsministermordet.
Anna Hage beskrev i ett sms för en journalist vad som hon tyckte vore viktigast att ta upp: ”Tveksamt om någon av dem [som var med i bilen] är intresserad av att medverka. Jag har kontakt med ett par men vill inte lämna ut uppgifter Men du får kolla med dem. Men du kan fundera på ett annat uppslag på reportage någon gång i framtiden. Fokus på vittnessituationen – hur påverkan blir på den enskilda människan som ska ställa upp för att skipa rättvisa. Hur samhället har brustit i skydd och stöd för vittnen. Jag tror att det skulle vara intressant. Ha det fint, Anna.” (citatet är taget ur hennes bok, 30 år av tystnad, från 2018).
Och visst kan Gunnar Walls tolkning av gärningsmannen genom Anders B, anses stämma. Självaste Hans Holmér skriver själv skrev i sin bok, Palme är skjuten från 1988, följande:
”Den bild som framträder av mördaren blir alltmer svårtolkad. I ena ögonblicket är han kall, behärskad och oberörd. I andra agerar han amatörmässigt. Ena stunden förefaller mördaren ha varit en ensam varg. I den andra är han bara ett verktyg i händerna på en organsisation.
När jag sneddar över Johannes kyrkogård, försöker jag sammanfatta för mig själv vad vi kan vara säkra på: Mördaren är kall och behärskad när han dödar Olof Palme.”
Den här ryska sången av Vysotkij är nog den sång som bäst illustrerar vad jag känner inför Stig Engström-spåret. I dessa dagar kommer man ju förstås också att tänka på krigsherren Vladimir Putin. Jag hörde en gång att KGB-agenten Putin blev bjuden på svensk ärtsoppa, pannkakor och punsch i Sibirien vid ett tillfälle och lät sig väl smaka. Synd att ärtsoppan inte var härsken.
Simon A
Du tog upp Bernt Carlsson i en tidigare kommentar här.
För några år sedan letade jag info om honom. En svensk journalist Jan-Olof Bengtsson har skrivit några artiklar i mars 1990 i GT om Bernt Carlsson som dog i Lockerbie katastrofen den 21 december 1988.
Jag har dessa artiklar i mitt arkiv, daterade 1990-03-12/13/14. Jan-Olof diskuterar här händelserna just före och efter katastrofen i Lockerbie. Han har tydligen intervjuat Bernt Carlssons amerikanska väninna Sanya Popovic. Både Bernts kontor på FN och hans lägenhet ska ha blivit förseglade just efter olyckan. Men när Bernts syster Inger ska hämta hans kvarlåtenskap den 28 december så var bland annat kassaskåpet tömt.
Det finns ett rykte som Jan-Olof nämner men inte riktigt lyckas belägga. Redan på kvällen den 21 december när Bernts död i Lockerbie katastrofen blir känd så ringer utrikesminister Sten Andersson till Bernts syster Inger och beklagar sorgen och ber henne att hålla utkik efter ett särskilt dokument som ska finnas i Bernts kassaskåp.
Jan-Olof nämner inte i dessa artiklar att Bernt har sagt till Sanya Popovic:
“I am one of the four or five people who know what really happened to Olof Palme.”
Denna uppgift ska finnas i Aftonbladet den 30 april 1991.
Du hittar väldigt mycket info på:
https://wikispooks.com/wiki/Sanya_Popovic
laggargunnar:
Tack för tipsen om var jag kan leta vidare. Händelserna runt Bernt Carlsson är verkligen inte lätta att bringa någon ordning i så all information är närmast att betrakta som ovärderlig.
För den som är intresserad av Bernt Carlsson kan tidningen Z nr 9 1991 vara värd att försöka få tag i. Där finns en artikel av Bert Willborg med rubriken ”Mysteriet med den mördade FN-svensken”.
I artikeln intervjuas bland andra Liza Morales, Carlssons sekreterare på FN i New York. Hon berättar att den 19 december 1988, (två dagar före Lockerbieattentatet) just när han förberedde sig för att resa till Europa, sa Bernt Carlsson till henne att han ville få sitt skrivbord städat medan han var borta. Hans skrivbord var vanligtvis belamrat med saker, så detta var något ovanligt. I artikeln kommenterar hon:
”Jag tyckte det kändes konstigt eftersom vi i vanliga fall inte fick röra hans saker.”
I artikeln berättas också vad Sanya Popovic, hans flickvän, uppgett att han sagt strax före sin död:
”Jag är en av de fyra-fem som vet vad som verkligen hände Olof Palme.”
Popovic kommenterar i artikeln:
”Det var som om han kände att hans tid höll på att rinna ut. Han var så otroligt nervös och olik sig i december.”
Han sa också till henne att inte öppna några paket om hon inte kände till avsändaren.
Några veckor före sin död hade dessutom Bernt Carlsson enligt Willborgs artikel lämnat över sin CV till den brittiska tidningen Independents Sydafrikakorrespondent Richard Dowden. Och han hade kommenterat det med orden:
”Du vet aldrig när du kan behöva den här.”
Som Willborg noterar är en sådan text just vad som kan komma till användning när en journalist ska skriva en dödsruna.
Artikeln refererar också uppgifter som tycks peka på en sydafrikansk koppling till Lockerbie, något som kan framstå som relevant med tanke på Bernt Carlsson som var FN-kommissarie för Namibia och en av apartheidregimens mest framstående internationella motståndare.
Bernt Carlssons kontor och hans lägenhet på Manhattan förseglades enligt Willborgs artikel av FN:s säkerhetsavdelning kort efter hans död och öppnades senare av en FN-delegation i närvaro av anhöriga till Carlsson. I artikeln finns också en uppgift om att Bernt Carlssons kassaskåp på FN-kontoret då visade sig vara tomt trots att han själv berättat att han brukade förvara viktiga dokument i det. Sanya Popovic menade även att det fanns tecken på att Carlssons lägenhet utsatts för inbrott.
Samma nummer av Z innehåller också en artikel av Grim Berglund, ”Dubbelagenten Oleg Gordievskij om Bernt Carlsson: Han gick KGB:s ärenden”. Gordievskij, en avhoppad KGB-agent, hävdade i artikeln att Bernt Carlsson försett sovjetiska kontakter med information som var användbar för KGB.
Hej Gunnar Wall! Glad påsk!
Du skriver andra stycket att Bernt Carlsson skulle resa till Europa, jag har uppfattat att Bernt Carlsson reste från Storbritannien till USA, flygolyckan ägde rum i Skottland.
” Han omkom i Lockerbiekraschen, då Pan Am Flight 103 sprängdes i luften ovan det skotska samhället Lockerbie, på väg till New York för att deltaga i undertecknandet av avtalet om Namibias självständighet. Bernt Carlsson är gravsatt på Bromma kyrkogård.[3]” (Källa: Wikipedia)
Kim,
tack för att du är uppmärksam. Jag refererade artikeln i Z men har inte kollat detaljerna kring Bernt Carlssons resor de senaste dagarna i hans liv. Kanske han reste till Europa i ett ärende för att sedan gå på ett plan som skulle föra honom tillbaka till USA.
Tack för svaret.
Just meningen ”Jag är en av de fyra-fem som vet vad som verkligen hände Olof Palme.” lämnar så mycket eko efter sig.
Varför skulle han säga detta till henne, och speciellt om det inte var sant? För att imponera på henne? Med det lilla de flesta tycks veta om honom (det verkar nästan som om att det funnits något slags aktiv ‘mörkläggning’ angående hans existens också…) så ‘verkar han inte ha varit den typen.’ Och, ifall man nu vill tänka den tanken: ifall det var något som hon endast hittade på efteråt, varför skulle hon göra det? För att göra sig själv intressant? För att ge honom något slags retroaktiv mystisk lyster?
OM det nu var så det förhöll sig (att han var en av de fyra-fem som visste vad som verkligen hände OP; själva ordvalet är intressant också: ”vad som verkligen hände OP”) då går det inte att utesluta en konspirationsteori. Då infinner sig också en hel del följdfrågor, alla med utgångspunkten i att ‘man’ (någon/några) borde grävt vidare i vad som skedde i fallet med BC, och huruvida BC gick ‘någons’ ärenden, etc. Varför gjordes inte detta av t.ex. PU:n? (Kanske är det också något som du Gunnar tar upp i din bok ”Mörkläggning”?).
James,
jag skriver inte om Bernt Carlsson i Mörkläggning mer än en kort passus i samband med att jag berättar om min intervju med Ebbe Carlsson. Där (sid 43) skriver jag bland annat så här:
På väggen i sitt tjänsterum hade Ebbe satt upp ett provtryck av omslagen på en bok i två band, ”KGB inifrån”. Den var då under utgivning på Bonnier Fakta, Ebbes egen enhet i förlagskoncernen. En av bokens medförfattare var Oleg Gordievskij, en KGB-man som låtit sig rekryteras till västsidan.
Några månader efter min intervju med Ebbe kom den svenska upplagan ut. Gordievskij ställde då villigt upp för att intervjuas av svenska massmedia, bland annat tidningen Z. Han framställde sig som expert på Skandinavien och pekade i det sammanhanget ut två nära medarbetare till Olof Palme som ytterst samarbetsvilliga med KGB. Dem han syftade på var FN-kommissarien för Namibia Bernt Carlsson (som föll offer för Lockerbieattentatet i december -88) och kabinettssekreteraren på UD Pierre Schori. Även Palme själv var enligt Gordievskij ”vänligt sinnad mot öst”.
Det var sådana uttalanden som man kunde vänta sig av en företrädare för de västliga hemliga tjänsternas syn på världspolitiken. Personer och politiska initiativ pressades in i en mall där allt handlade om att vara för eller mot Moskva.
Vad som är slående är att Ebbes egen politiska utblick var så tydligt besläktad med Gordievskijs. Det visade sig tydligt under hans andra framträdande i konstitutionsutskottet. Han kom då in på ett resonemang om olika hot som riktades mot Sverige och om femtekolonnare som inifrån landet hjälpte fienden.
Tack, Gunnar! (Måste läsa din bok någon gång…).
”…(G) pekade i det sammanhanget ut två nära medarbetare till Olof Palme som ytterst samarbetsvilliga med KGB. Dem han syftade på var FN-kommissarien för Namibia Bernt Carlsson (som föll offer för Lockerbieattentatet i december -88) och kabinettssekreteraren på UD Pierre Schori”.
(” ytterst samarbetsvilliga med KGB”)
Är det då rimligt, anser du, att man kan dra den slutsats som Jallai drar i sitt blogginlägg nu, 13/4-22 (och som han anser att han får belägg för via sin intervju med Stig Bergling); att det kan ha varit Pierre Schori – som varandes ”ytterst samarbetsvillig med KGB” – som kan ha varit ”Valentin”? Eller anser du att det är att dra det hela lite för långt? OM så skulle kunna ha varit fallet: skulle man då kunna dra slutsatsen att det var Schori som skulle kunna ha varit ”mullvaden” som arbetade nära Olof Palme?
Och: vad är din åsikt/teori till varför Bernt Carlsson tycks ha förpassats in i historien som en ”socialdemokratisk fotnot”, som inte tycks ha haft någon relevans alls? (när han i själva verket hade en högt uppsats position som FN-kommissarie – hur många svenskar har innehaft det ämbetet?).
Spekulationer om Pierre Schori som någon sorts ombud för Moskva förekom då och då i den svenska debatten under kalla kriget. Bakgrunden var väl att han ofta arbetade med just sådana frågor som också orsakade att Palme fick kritik från konservativa debattörer – bland annat handlade det om hans engagemang för den revolutionsregering som kommit till makten i Nicaragua och arbetet för en kärnvapenfri zon.
Det kanske mest långtgående försöket att stämpla Schori som ett hot mot Sverige bedrevs av Ebbe Carlssons lilla hemliga grupp, där bland annat säkerhetspoliserna Kegö och Barrling ingick. Det skriver jag rätt mycket om i Mörkläggning.
Jag har inte hittat något som ger stöd för de spekulationer som funnits om Schori.
Och jag har ingen teori om varför Bernt Carlsson bleknat bort i den socialdemokratiske historiken. Kanske av samma skäl som relativt lite om Palmes politiska gärning hålls levande i det som skrivs och sägs från hans eget parti – Palmes budskap upplevs i dag från det hållet som smått pinsamt, irrelevant och tillhörande en annan tid.
Hej Gunnar!
Statsminister Ingvar Carlsson gav i uppdrag till Ambassadör Carl Lidbom att utreda Säpo, Lidbom vill läsa Pierre Schoris akt på Säpo, jag tror inte att Lidbom fick läsa akten.
Så kanske det var, men det låter konstigt om Lidbom skulle ha fått ett klart nej ifall han bad att få läsa den. Har du kollat vad Lidbom kan ha skrivit om saken i sin bok Ett uppdrag?
Hej Gunnar!
Jag ska försöka att läsa Carl Lidboms bok ”Ett uppdrag”,
Gunnars recension av Axbergers bok aktualiserar ofrånkomligen bland annat utredningen kring Christer P och jag satte mig därför och läste än en gång igenom Riksrevisionens rapport – en revisionell bedömning.
Ni får nu ha lite överseende med om jag missuppfattat något eftersom det är länge sedan jag ägnade tankarna åt Christer P som gärningsman. Hade hunnit glömma en hel del också märkte jag ju mer jag läste. Här är i alla fall till att börja med en tanke som slog mig direkt när jag började läsa.
Varför gärningsmannen inte likviderade Lisbeth skulle kunna vara så enkelt som att gärningsmannen inte hade fler än 2 patroner i revolvern. Det har vi varit inne på tidigare vill jag minnas.
Vi vet också om det här man skriver i rapporten är korrekta uppgifter, att på polisens godsförvaring låg det vid tiden för mordet 2 st magnumpatroner i kaliber .357. Patronerna kom från ett beslag hos Sigge C. Dessa patroner är sedan dess försvunna, enligt uppgift destruerade och har således inte kunnat utredas om de kan ha något samband med Palmemordet.
Sid 3:
https://drive.google.com/file/d/1j5T9CZAjofIlIcqszMAGIPX3khNNymGm/view?fbclid=IwAR3sj-Yesz1jzKQltlDjuc7Vvouhhwdjwa6NWqVftqJjv1-tc74_LqO4Xyo
Jag har fler och betydligt längre funderingar kring det man skriver i rapporten. Ska försöka sammanfatta dessa vid tillfälle och göra ett inlägg.
Simon A,
jag vet inte om din tanke är att Christer Pettersson skulle ha fått tag i en revolver som Sigge hade haft i sin försäljningsverksamhet och att den bara hade två kulor. Visst, det är väl teoretiskt möjligt. Men det finns inga belägg för det. Och vi vet att Pettersson inte alls var känd för att använda skjutvapen.
Inte heller finns det några rimliga uppgifter som skulle förklara hur han fått tag i en av Sigges revolvrar under mordkvällen. Den enklaste varianten vore väl i så fall att tänka sig att han stulit en revolver från Sigge vid ett tidigare tillfälle och att han tagit den med sig till stan den 28 februari för att förhoppningsvis sälja den till någon. Och att han sedan av okänd anledning fick för sig att han skulle använda den för att skjuta Palme i stället.
En sådan hypotes kan väl inte helt uteslutas. Men det finns ju inte heller några belägg för den och en hel del invändningar mot den.
Gunnar:
Nej jag tror egentligen inte ett dugg på Christer P som gärningsman. Vad jag egentligen tänkte här var att detta med polisens godsförvaring hade varit ett väldigt smart sätt att skaffa sig tillgång till ammunition (kanske också vapen). Långsökt och en förflugen tanke det medges men Leif GW menade ju att det kunde gått till så i sina böcker om Palmemordet. Vi har ju intressanta personkopplingar när man tänker Stockholms förvarsskytteförening.
Simon A,
det är väl fullt möjligt att vapnet kom därifrån, antar jag. Vi fick ju något som liknade en påminnelse om det när Svenska Dagbladet i slutet av förra året publicerade de avslöjande artiklarna om mannen som kallades ”ingenjören”. En magnumrevolver som tillhörde honom hade ju varit beslagtagen av polisen och inte blivit provskjuten. Så det verkar som om vapen som tagits av beslag av polisen i andra sammanhang än Palmemordet helt enkelt gick under radarn.
Om vi spekulerar kring tänkbar polisinblandning i mordet kan vi förstås också tänka oss att om en polis behövde ett vapen som inte skulle kunna kopplas till honom själv kunde han ha tagit ett i beslag i samband med ett tillslag mot någon kriminell – och sedan ”glömt” att registrera just det beslaget. Den kriminelle slapp en åtalspunkt för olaga vapeninnehav och hade ingen anledning att bråka. Vapnet gick raka vägen till polisens byrålåda hemma. Enkelt och smidigt.
Men som sagt, det är bara en av en rad tänkbara möjligheter.
Stockholms Försvarsskytteförening kan ju på något sätt vara relaterad till Stay Behind och det sägs ju att dessa själva hade tillgång till många oregistrerade vapen.
Leif GW Perssons böcker är ju skönlitterära, och det betyder ju att de inte avser direkt att förmedla fakta eller seriösa hypoteser även om beröringspunkter med verkligheten kan förekomma.
Ibland kan verkligheten överträffa dikten…
Här hittade jag nu äntligen den artikel jag letade. Den handlar om det Kalle länkade till men är utförligare:
https://www.varldenidag.se/nyheter/detta-ar-inget-annat-an-grovt-vapenbrott/cbbhax!m3LjHayBcVRmzVgKRIz4Iw/
Jag citerar lite valda stycken ur artikeln ovan men ändrar personnamn till initialer i stället.
”Vapen som skulle destrueras kom från både allmänheten och polisen. Men i stället för att skicka vidare dem till järnbruket i Hofors fanns de kvar i förrådet. Vapnen användes också i skytteföreningen. Man kunde hämta ett vapen utan att någon annan än WP visste om det. Detta har pågått i minst tjugo år.
Stockholms skytteförening och polismyndighetens vapenverkstad delar utrymme och personal.
S skriver under att han mottagit vapen för skrotning. Han och WP skriver under att S mottagit vapen som V såg fanns kvar i kasunen, förrådet.
Varför de förfalskade dokument och låtsades skrota vapen vill ingen av dem svara på
H säger att det inte går att utesluta att vem som helst hade kunnat hämta ett vapen, skjuta och lämna tillbaka det utan att någon skulle märka något. Det perfekta mordet.
Vem som helst kunde säga att man var medlem i skytteföreningen, alltså även civila kunde komma och gå som de ville utan att någon kollade. Absolut noll koll. Man behövde inte skriva upp någon på en lista. Utan det vara bara att gå in.
Vissa av nycklarna hade personer som var medlemmar i skytteföreningen, personer som inte alls på något sätt var kopplade till polismyndighetens vapenförråd och -verkstad där det låg
hundratals vapen. Två nycklar saknades och ingen vet varför.
P-E B vid polisens internutredare säger att det här kan gå så långt som fyrtio år tillbaka i tiden”
WP var enligt artikeln nedan sedan år 1980 ansvarig för ordningen på Stockholms-polisens vapenförråd och dessutom ordförande för Stockholmspolisens skytteförening.
En inte alltför kvalificerad gissning är att det då inte var särskilt mycket bättre ställt med (o)ordningen vid tiden runt den 28 februari 1986 heller.
https://www.varldenidag.se/nyheter/mild-dom-mot-polisens-illegala-vapenhantering/cbbibt!aKl1AzekGKhv4GwZkaHWTA/
Häpnadsväckande var ordet!
Simon A,
Det kan tilläggas om Sigge C:s patroner att polisen destruerade dem den 28 maj 1986. Mikael Hylin visar protokollet i sista avsnittet av sin dokumentär från 2018 Palme, träsket och mordrättegångarna. (Hylin säger visserligen att patronerna förstördes två månader tidigare, den 28 mars, men i dokumentet står det 86.05.28. Det spelar mindre roll.)
Vad är det nu för älsklingsord som en viss chefsåklagare brukar använda om flagranta polisiära misstag – ja, just det – häpnadsväckande.
Här följer som utlovat några funderingar kring rapporten. Jag gör vid närmare eftertanke inget längre inlägg (jobbar på andra uppslag jag efter påsken vill lägga tiden på) utan delar i stället bara några av mina spontana tankar kring rapporten.
När rapporten skrevs var inte uppgifterna om exempelvis operation cosi fan tutte kända. Därför har man heller inte i rapporten tagit hänsyn till ett scenario som kan innefatta en sådan operation eller liknande.
Man har också en något annan uppfattning än den gängse om gärningsmannens längd, man sätter den till 175-180 cm. Jag är benägen att eventuellt här hålla med om den uppfattningen. (Sid 67)
1. Man drar slutsatsen att det är gärningsmannen som står bredvid makarna Palme omedelbart efter bion.
Min kommentar: Detta är naturligtvis en möjlighet men problemet är att få mannen till Dekorimahörnan. Som jag förstår använder man främst Lars-Eric E, Ljubisa N och Leif L för att styrka detta. Svagheterna i den kedjan torde främst vara Ljubisa N och Leif L:s uppgifter. Det kan vara ”brus” som Anders Fredric brukar skriva men det kan även vara en medhjälpare. Frågan är också hur mycket Leif L egentligen sett av gärningsmannen. Inte mycket skulle jag nog vilja påstå.
2. Man bedömer att gärningsmannen borde vara rätt lik Christer P.
Min kommentar: Det måste inte vara så och egentligen finns det inte mycket som talar för det men det skulle definitivt kunna förklara vissa saker. Att det finns noll likheter mellan Engström och Christer P, såväl utseende som rörelsemässigt behöver knappast påpekas. Dessutom har jag väldigt svårt att föreställa mig att Engström skulle kunna uppfattats som så obehaglig att man som Lars-Eric E till och med låser bildörrarna. Finns det ens på kartan? Jag vågar påstå att det i vilket fall inte är Engström han sett. Däremot tror jag gärningsmannen har ett något avvikande rörelsemönster. Möjligen beroende på högt adrenalinpåslag, vilket kan missuppfattats som att det rör sig om en missbrukare.
3. Det kan ha förekommit en flyktbil.
Min kommentar: Tyder om så är fallet starkt på fler inblandade. Engström återvände bevisligen till Skandia, dvs åkte inte enligt några uppgifter iväg i någon bil, och om han nu ändå gjorde det, vem körde honom och vad var då syftet med att återvända till Skandia? Hur kan han dessutom berätta detaljerat vad som händer på mordplatsen? Att han skulle gömma ett vapen på Skandia som enklast bara hade varit att använda bilen för att göra sig av med blir ju här fullständigt obegripligt. Engström går här bort. Han har högst sannolikt missuppfattat situationen.
4. Det kan ha varit en walkie-talkie gärningsmannen stoppade ned i väskan uppe på David Bagares gata. (Sid 65)
Min kommentar: Innebär i så fall naturligtvis också att det är fler inblandade ifall det nu inte var så att gärningsmannen hade en walkie-talkie i syfte att avlyssna andra som kunde ha talat i walkie-talkies, exempelvis polisen. Känns dock långsökt men skulle så vara fallet så talar det naturligtvis emot en gärningsman av typ Christer P.
Engströms handlovsväska innehöll väl vanligtvis hans nycklar, plånbok etc? Varför skulle han försöka få upp/stoppa ned sin plånbok/nycklar om han är gärningsmannen och har bråttom från platsen? Eller varför försöka stoppa ner för stor revolver i för liten väska om hypotesen innefattar att det är revolvern han plockar med? Om väskan också redan innehåller plånbok, nycklar etc blir det närmast surrealistiskt.
Dessutom behöver det inte ens vara gärningsmannen uppe på David Bagares gata. Det kan röra sig om en medhjälpare eller någon som varit ute i andra ljusskygga ärenden. Vi har ju exemplet med den man som inte kontaktar utredningen förrän efter 11 år därför att han uppger att han mitt i natten snurrat omkring med bilen runt Malmskillnadsgatan samtidigt som hustrun var bortrest. Oavsett hur man värderar sådana sent tillkomna uppgifter så är skälet till det eventuella dröjsmålet på något vis ändå begripligt.
5. Att Lisbeth skulle samtalat med just Engström på mordplatsen kan förklaras med att man var i samma ålder, född 1931 respektive 1934. Äldre människor har enligt min erfarenhet en tendens att i svåra situationer göra just på det viset. Alla andra var betydligt yngre, många var ungdomar. Pratade Lisbeth med någon i ett tidigt skede innan polisen anlände bör det rimligen därför varit just med Engström.
Rapporten grundar sig på den information som då fanns tillgänglig men efter vad som framkommit sedan dess så anser jag att den i många delar behöver uppdateras för att vara till någon större nytta. Vad har ni andra för tankar och synpunkter kring rapporten?
Önskar alla (efter omständigheterna vad som sker) en Glad Påsk. Det är inte säkert jag har möjlighet att svara på inlägget förrän om några dagar.
Hej Simon A,
Jag läste revisorernas rapport för första gången för ca 1½ år sedan men har nu under påsken haft anledning att läsa om den en andra gång. Spontant går det att efter en andra genomläsning konstatera att rapporten innehåller många intressanta analyser och resonemang som jag både delar och i vissa mindre avseenden inte delar. Men för er som inte läst rapporten kan jag varmt rekommendera den, men observera att det är ca 300 sidor med ett relativt ”massivt” innehåll ni har att ta del av!
Jag noterar att du i din första korta ”recension” av revisionsrapporten har koncentrerat dig på att ge några aspekter kring Engström avseende rapportens innehåll. Jag kommer att längre fram försöka kommentera några rent allmänt intressanta delar i rapporten men som ett första steg ger även jag två korta kommentarer kring just ”rapporten versus Engström-hypotesen”.
I rapporten använder revisorerna begreppet ”ta upp” eller ”upptagande” för det tillfälle då gärningsmannen/gärningsmännen första gången fick syn på Palme på kvällen den 28/2 1986. ”Upptagandet” kan t.ex. ha skett genom spaning mot Palmes bostad i Gamla Stan eller genom en tillfällighet under T-banefärden respektive vid eller utanför Grand före filmvisningen.
Den mest extrema varianten på ”upptagande” är ett upptagande vid eller nära Dekorimahörnan och på sid 47 (157) i rapporten – motsvarar sid 60 i pdf-filen – står det så här:
”I en liten tankelek inom Palmegruppen har man, för att klargöra problemets struktur, resonerat om hur sannolikt det vore att gärningsmannen tog upp makarna precis vid infasningen till Dekorima. (Här är resonemanget oberoende av kvadrant). Det inses lätt av den föregående redovisningen att det är ytterst osannolikt [min fetstil]. Backar man sedan bakåt så ökar sannolikheten succesivt. Oavsett dess förspel måste mest sannolikt gärningsmannen (ånyo) ha tagit upp makarna Palme vid Grand efter bion”.
Ja, det som blev Krister Peterssons huvudhypotes år 2020 ansågs 1996 vara ”ytterst osannolikt” (KP valde att bortse från möjligheten att Engström skulle ha befunnits sig vid Grand ca 23:15, utan tänkte sig att Engström fick syn på Palme vid eller i närheten av Dekorima).
På sid 57 (157) – motsvarar sid 70 i pdf-en – finns vidare i avsnittet ”Ljudbilden” följande noterat kring Engström:
”Även vittnet Engström (’Skandiamannen’) som kommer ut från sin arbetsplats och når fram till mordplatsen några sekunder efter skotten fallit hör inte mer än ett skott. Tidsuppgiften har ifrågasatts [min fetstil] av polisen (1996-11-21) …”.
Ja, även ca 10 år efter mordet finns det inom Palmegruppen en befäst uppfattning att vittnet Engström inte kan ha kommit ut så tidigt på Sveavägen som han själv upplevt, dvs. samma uppfattning som Lange hade redan i april 1986. Varför tog inte Petersson och Co detta till sig när de drygt 20 år senare satte sökarljuset på Engström?
Hej Anders Fredric
Ja det har du ju helt rätt i. Man måste inom polisen insett att Engström missuppfattat situationen. Precis som vi varit inne på i tidigare inlägg.
Ska bli spännande ta del av dina tankar kring övriga delar av rapporten. Det är som sagt inte direkt en skönlitterär upplevelse men jag håller med om att den kan rekommenderas. Många intressanta analyser bland annat.
Frågan är ju dock om hypotesen att Engström kom sent kan kombineras med att Engström ens såg Palme i framstupa sidoläge.
Väldigt svårt att fastställa när Palme egentligen vändes eller om han vändes flera gånger. Det saknas en vettig kartläggning från polisens sida här.
Tittar man exempelvis på förhöret med Bengt P så anländer han mordplatsen som tidigast 40-50 sekunder efter mordet och då uppger han att Olof Palme ligger i framstupa sidoläge.
Sid 4 (409)
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMaTI0UnZqanpzRzQ/view?resourcekey=0-1cr-vnJIqFOkQ-3GWUsOhQ
Det kan till och med vara längre än så efter mordet Bengt P anländer mordplatsen. Jag tycker det är omöjligt att säga. I vilket fall lämnar hans vittnesuppgifter öppet för att det kan kombineras.
Angående polisens hantering av vapen.
”Stor oreda
Enligt uppgift ska revolverpipan ha funnits inom polishuset i Stockholm i flera år.
Och på tisdagen vittnar polisinspektör Kaj Hahne om att det rått stor oreda i hanteringen av vapen i polishuset. Han arbetade från 1997 till 2005 med frågor om vapentillstånd inom polisen.
Beslagtagna vapen blandades med vapen som polisen använde i sin skytteförening.
– De skulle ha varit skilda från varandra men de har tyvärr blandats ihop. När jag gick igenom vapenverkstadens och skytteföreningens vapen hittade vi vapen som saknade ägare och alltså var illegala vapen. Vi hittade beslag som överhuvud taget inte skulle ha hamnat här utan gått till godsrotlar och vi hittade saker och ting som var oidentifierbara . Det var väldigt, väldigt rörigt, säger Kaj Hahne, inspektör vid Stockholmspolisen.”
https://sverigesradio.se/artikel/810587
Tack Kalle!
Precis vad jag tänkte på. Försvarsskytteföreningens personkopplingar sträcker sig ju även långt utanför polisen. Som Mikael B skrev – häpnadsväckande!
En kort ”snutt” med Yvonne N.
I den här filmen hör ni Yvonne N uttala sig om den springande mannen på David Bagares gata, som med stor sannolikhet är mördaren..
https://www.youtube.com/watch?v=EodTKLl9S8o
Att gärningsmannen enligt vittnet Lars J högst uppe på trappkrönet vänder sig om och kontrollerar bakåt tyder inte på flykt i panik. (Riksrevisionens rapport sid 52)
Det går inte riktigt ihop med YN:s observation tycker jag. Mannen hon ser uppvisar ett till synes annat beteende och vänder sig bla om flera gånger. Finns ju ingen anledning att göra så endast ett par sekunder efter att han redan kontrollerat att han inte är förföljd.
Att den här mannen som YN observerar har någon form av fodral eller väska talar väl egentligen också i viss mån emot att det är gärningsmannen med tanke på att inte ett enda mordplatsvittne nere på Sveavägen sett att gärningsmannen hade en sådan? Eftersom vittnen uppger att mannen stoppade undan vapnet, antingen i fickan eller möjligen i ett hölster så finns det ingen som helst anledning för gärningsmannen att här i ett sådant utsatt läge börja plocka med vapnet. Det verkar väldigt irrationellt. Däremot kan man kanske tänka sig att det är en walkie-talkie, om man tänker sig att det nu verkligen rör sig om gärningsmannen hon sett.
Uppgiften om ett hölster gör vissa typer av gärningsmän osannolika, ex vis Christer P. (Sid 65). Här anser jag att man kan uppdatera rapporten (Engström var inte aktuell som gm när den skrevs) och lägga till Engström också.
Ett rimligare alternativ än en vapenväska är en walkie-talkie. Tänker vi oss att det rör sig om fler inblandade så kan improvisation skett och en flyktbil har omgrupperats. I detta läge menar man då att det här uppstår behov av att snabbt få kontakt med flyktbilen.
Ja, man kan fråga sig varför en mördare under en kall februarikväll väljer att bära vapnet i en handledsväska?
Och vi vet ju att en Smith and Wessen 357 inte fick plats i Stig E:s handledsväska – inte på långt när enligt Leif GW Perssons demonstration – kanske något möjligt alternativt vapen heller.
PJ;
Precis.
Som Axberger (2022, e-bok, s.1008) kommenterar den resultatlösa utredningen mot Engström:
”ingen på mordplatsen sett någon handledsväska, samt att målsäganden pekat ut en person med annat utseende. Det hade då inte återstått annat än att försätta Engström på fri fot, i synnerhet som utredningen mot honom pågått intensivt i flera år utan resultat.”.
Engströms arbetskamrater ska ha betraktat denna som ett slags ”signum” för Engström. Thomas Pettersson (e-bok, 2021, s. 88) uppmärksammar att handledsväska under Rapport-inslaget ”lyser med sin frånvaro”.
Men stämmer det att handledsväskan lyser med sin frånvaro i inslaget? För det finns ju faktiskt en liknande handledsväska med, men inte på Engström. Tittar man noggrannt på rapports inslag om Stig Engström från april 1986 så stämmer det att han inte har med sig en handledsväskan (på en bild i Proletären bär Engströms den i sin vänster hand). Däremot ser den extra uppmärksamme tittaren en kvinna med en handledsväska medan Engström springer. Damen (antar jag) springer undan för Engström och uppvisar en handledsväska i sin hand vid 00:59. Handledsväskor var med andra ord ha varit populärt bland Stockholmare under denna tid och inget ovanligt för just Engström. Yvonne N ska ha iakttagit en mindre väska på den springande mannen, men utan någon rem. I så fall är det väl inte ens en handledsväska utan en liten väska. Den uppmärksamme tittaren ser ju även vid 00:24 en man med mörk rock och keps och som står vid Dekorimas fönster, medan Engström går fram mot mordplatsen. 00:26 ser det nästan ut som att samma person bär en liten svart väska. Att denna mörkklädda man, med liknande rock, keps, byxor, lågskor och liten väska i handen precis som Engström, står just där och just då när Rapport filmar är förstås bara en slump, men just denna slump i detta reportage visar ju på att det troligtvis befinner sig rätt många människor med detta signalement vid denna plats och vid denna tidpunkt.
En genomgång av Engströms observationer, sevärd!
Skivis73, samma användare på youtube som videon som länkas har även gjort en analys av sannolikheten att SE var Palmes mördare. Kan varmt rekommenderas:
Som framgår bland annat av Skivis73:s egna kommentarer till den senaste Youtube-videon är han identisk med Anders Olsson, en av de personer som tillsammans med mig undertecknade en debattartikel till Dagens Nyheter om femton omständigheter som pekade på att Stig Engström befann sig på mordplatsen som vittne. Anders Olsson är en mycket kunnig person när det gäller Palmeutredningen.
Videomakaren ändrar sig lite mellan videorna. Man kan inte dels säga att signalementet från mordplatsvittnena inte matchade Engström och att Gedda och hans kollegor innan de sprang iväg hade signalementsuppgifter om både väska och keps. Rimligen hade polismännen fel. Iakttagelsen av Lars J värderas också olika. Jag tycker det låter osannolikt att Engström skulle ha suttit uppe hela natten och tagit del av medieuppgifter för att sedan räkna ut exakt var Lars J skulle ha stått och hur han skulle ha sett ut från den vinkeln. Jag tycker inte heller att Geddas sena påstående (1988) om att han såg ambulansen innan han sprang (som ännu senare blev till att han eftersläntrade rejält) är ett tillräckligt motbevis mot Engströms version. Åren brukar inte vara milda mot minnet. Sålunda kan man inte heller fästa någon så stor vikt som olika skribenter har gjort vid vad t.ex. Engströms exfru och arbetskamrater säger 30+ år efter mordet. (Hade exfrun fört dagbok 1986 hade det förstås varit intressant att jämföra den med Engströms egen utsaga.)
Johan, erindring er sjældent bare en ren genkaldelse af hændelser, man har oplevet. Den er som regel også mere eller mindre bevidst farvet af en interesse for at fremvise eller skjule oplysninger. Det gælder alle vidner, også exfruen, og det gælder også vidneudsagn, der tidsmæssigt ligger tæt på selve mordet.
Intressant genomgång. I videon gör man en mycket intressant observation som jag tänkt mycket på. Det finns ett väldigt tydligt mönster vad gäller Stigs vittnesmål från mordplatsen. När han beskriver sitt eget agerande är det mycket som inte kan stämma. Men allt annat han beskriver från mordplatsen som inte har med honom själv att göra stämmer väldigt bra, precis som det visas i videon. I videon visas det upp 13 observationer som Stig gjort på mordplatsen, som inte har med honom själv att göra, och alla stämmer, 13 av 13 möjliga. Några av dem skulle han rent teoretiskt kunnat läst sig till i media eller hunnit se om han var mördaren, men de flesta av iakttagelserna var inte beskrivna i media då Stig berättade om dem och de hände efter att mördaren lämnat platsen, ändå kände han till dem. Jag menar att det finns bara en rimlig slutsats som man kan göra: Stig var ett vittne på mordplatsen som överdrev sitt eget agerande.
En mycket bra och ärlig video av Anders O onekligen. Dock finns faktiskt det mesta Engstöm säger från och med 1a mars ute i media i någon form. Bl a är Expressen från 1a mars en bra källa.
Helt klarlagt är att Engströms berättelse utökas efter vad som kommer ut i media. Det är fakta och det nämner ju Anders O också på ett förtjänstfullt sätt på några ställen. Bra att det nämndes att Engström borde kontaktat poliserna på plats istället för att försöka kuta efter, en helt ologisk historia som det också konstateras i videon.
Det hände mycket på mordplatsen och Engström nämner inget om att vittnet Anders B stått vid Dekorima, något om Lena B, Leif L, L-Å S, Jan Å etc, det kan vara värt att ha i åtanke.
Man måste också komma ihåg att vittnena Lars J och Yvonne N inte direkt avfärdar Engström om man säger så, tvärtom faktiskt.
Hej Olle,
Både här på bloggen och i böcker brukar det anmärkas på att Engström borde kontaktat poliserna på plats istället för att springa efter då han missat att förmedla signalementet som Lisbeth Palme nämnt. Resonemanget brukar vara att Engström borde förstått att det gick att kontakta de efterföljande poliserna via polisradion. Möjligen kan man tycka så när man drygt 30 år senare sitter vid sin dator eller surfplatta och analyserar situationen. Men var det verkligen allmänt känt år 1986 att alla poliser var utrustade med bärbar kommunikationsutrustning?
Om jag minns rätt var just bärbar kommunikationsutrustning något enskilda poliser endast haft sedan något år vid 80-talets mitt. Och var det rimligt att Engström kände till detta? Och även om Engström kände till detta, var det ett självklart val försöka kontakta de efterföljande poliserna via radio?
Jag är inte ens säker på att jag själv idag drygt 35 år senare skulle ha agerat på ett annat sätt än Engström säger sig ha gjort år 1986. Om jag glömt nämna något väsentligt för några poliser som just lämnat platsen är det mycket möjligt att jag även idag valt att försöka få kontakt med de poliser jag nyss pratat med.
Hej Anders-Fredric
Det var inte kommunikationsutrustning jag hade i tanken. Var väl mer hur det såg ut när han startade sin sk språngmarsch. Om han såg poliserna framför sig när han började springa så hade han ju hunnit ifatt dem om han hade velat, steget fanns där onekligen.
Om han såg dem framför sig och började gå eller halvspringa borde det ju vara lönlöst att fortsätta eftersom dom rörde sig snabbare och varför skulle han inte ge järnet när han hade kapaciteten och något otroligt viktigt att berätta.
Om han inte såg dem borde det ju vara bättre att stanna kvar och berätta kan man tycka. Känns lite ologiskt att han skulle göra en sådan språngmarsch utan att se poliserna framför sig för att sen inte envist försöka tala om det för någon på mordplatsen eller för väktarna. För mig existerar inte någon språngmarsch i avsikten att tala om vad Lisbeth sagt.
Förvisso kan man säkert uppträda förvirrat vid en traumatisk händelse och jag vet inte alls själv hur jag skulle agerat, men alltför mycket i min bok talar för att detta är en rövarhistoria av något slag.
Hej igen Olle,
Det går att ha olika uppfattningar om nyttan av att bege sig in mot Luntmakargatan för att försöka kontakta poliserna. Men eftersom sikten in mot Luntmakargatan var relativt begränsad (bl.a. beroende på byggbarackerna och dålig belysning) samt att man från Sveavägen inte kunde se runt hörnen vid korsningen Luntmakargatan/Tunnelgatan kan jag inte tycka att det skulle vara en heltokig idé att försöka komma i kontakt med poliserna. Men det var också en ”annan tid” på 80-talet, skjutningar på öppen gata var mycket ovanligt och som ”tredje man” var det små risker för att hamna i skottlinjen.
Sedan går det att fundera lite på om det inte idag hade varit tjänstefel att utan skyddsutrustning beordra fyra poliser att följa efter en revolverförsedd gärningsman i en mörk gränd och uppför en lång trappa. Dagens polisbefäl hade förmodligen agerat på ett annat sätt.
Det mest intressanta är vad Stig sa till väktarna ca 20 minuter efter mordet eftersom inget då fanns ute i media. Om man skalar bort vad Stig sa som rörde honom själv så var det som jag uppfattade det 4 iakttagelser som han berättar om, det var följande:
• Vällde blod ut Olof Palmes mun Styrks av andra vittnen
• Olof Palme vändes Styrks av andra vittnen
• Någon utförde konstgjord andning Styrks av andra vittnen
• Polisen var ”brysk” mot Lisbeth Styrks av polisen Gösta
Alla 4 påståenden stämmer. Första påståendet, att det vällde blod ur Palmes mun, skulle möjligen en mördare ha kunnat se, även om jag finner det ganska osannolikt. De andra tre andra påståendena kan en mördare omöjligt kunnat se. Så om Stig var mördaren så måste han bara gissat och haft en sådan sagolik tur att han fick rätt på allt. Det är framför allt två omständigheter som gör gissandet helt osannolikt. Det ena är just kombinationen av att det vällde blod ur Palmes mun och att någon gjorde konstgjord andning. Hur sannolikt och hur logiskt är det att ett vittne skulle ge konstgjord andning på en person där blodet väller ut ur munnen? Mycket låg skulle jag tro. Ändå är det exakt det som sker och det är just det som Stig säger sker. Det finns en annan omständighet som är än mer osannolik. Det är att Stig sa att polisen var brysk mot Lisbeth Palme. Varför i hela fridens namn skulle han gissat detta givet att han var mördaren. Om Stig var mördaren så har han förstås ingen aning om vad som hände efter han lämnat platsen. Allt blir så bara gissningar som ju bör vara så sannolika som möjligt. Skulle då en att Stigs första tankar vara att efter att han skjutit Olof Palme så är en av de mest sannolika konsekvenserna av detta att polisen blir väldigt brysk på Lisbet? Vad skulle han få en sådan tanke ifrån? Om han var ett vittne så utspelade sig just en sådan händelse som av ett utomstående vittne mycket väl skulle uppfattat som att polisen var brysk mot Lisbeth.
Martin
Håller med dig om att uppgifterna till väktarna är viktigast. Dock är förhören gjorda ca tre månader efter mordet och väktarna hade säkert pratat med och om Engström flera gånger däremellan. Vad vet vi vad Engström sett och hört i media och vad han pratat om på Skandia som kan ha färgat väktarna?
Av de 4 punkter du hänvisar till är det bara de två första som lämnats av båda om jag inte minns tokigt, vilket försvagar naturligtvis.
Thomas Pettersson hävdade i sin bok att Lisbeth inte upptäckte att hon varit skjuten förrän på sjukhuset. Därmed menar Pettersson att Engström ska ha ljugit när han hörde henne påstå att hon sagt att ”dom” skjutit henne också.
Men stämmer det att hon inte kände till att hon varit beskjuten?
Hon beskriver i flera förhör hur hon kände en sveda/brände till i ryggen vid andra skottet. Hon borde ha förstått att hon blivit skjuten. Lars Borgnäs (2006), återciterar åklagarnas (1989) förhör med Lisbeth: ”Samtidigt sa hon något om smällare. I det ögonblick blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hänt.”.
Lars Olof Lampers hävdade i sin TV-dokumentär ”Palmemördaren” och – med något mindre kategoriska formuleringar – i sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen att Lisbeth inte skulle ha förstått att hon var skjuten så länge hon var kvar på mordplatsen. Jag blir osäker på om Thomas Pettersson hävdat samma sak, har du citat och sidhänvisning?
I vilket fall är det som du skriver, Lisbeths egen berättelse går tydligt ut på att hon i samband med det andra skottet kände en smärta längs ryggen. Det är självklart möjligt att ifrågasätta henne, men för det krävs ändå en argumentering av viss tyngd. Någon sådan har jag inte sett.
Tyvärr är Sjöbloms förhör från första mars så erbarmligt dåligt eller undermåligt nedtecknat att det faktist inte kan utläsas noga taget – och i detta sammanhang är väl pedanteri ingen synd – att: ”Lisbeths egen berättelse går tydligt ut på att hon i samband med det andra skottet kände en smärta längs ryggen.”
Visst det är mycket tydligt vad avser saken det gäller här – det ni dryftade: att hon blev varse att hon var beskjuten på mordplatsen och att det virriga resonemanget om Stig E:s eventuella osanning var fel.
Men betrakta hur otydligt förhöret är vad gäller en annan kanske viktigare fråga som inte är slutgiltigt besvarad, i alla fall inte med med totalt konsensus: Vilket skott träffades hon av? Mycket tyder ju på att det var första skottet och att Palme föll efter andra skottet, vilket är i stort sett samma sak om det var två skott.
Lisbet uppgav enligt protokollet att hon hörde ”smällar”, sannolikt två. Sedan hann hon observera att de inte tycktes komma från nära håll. Sedan hann hon reflektera att det kunde vara ungdomar som lekte med smällare. Sedan ville hon kommentera det för Olof. Då vände hon sig mot honom. I det ögonblicket sjönk han ihop kraftigt blödande från bröst och mun. Så långt är det mycket tydligt att Palme träffades av det andra skottet om det verkligen var två smällar hon inledningsvis registrerat.
Ny rad i protokollet: ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ‘brände’ till på ryggen.”
Ja, en enkel förklaring vore att ”hon hörde ‘smällar’, sannolikt två” var fel – det var bara en inledningsvis och sedan kom inte ett tredje skott vilket protokollet faktiskt starkt tyder på att hon uppgav utan ett andra som träffade henne. Men det stämmer inte med flera vittnens uppgifter; dessa andra kunde ha haft fel; det skulle bidra till osäkerhet om skottordningen.
En lika enkel förklaring vore att hon hade fel om det som hon beskriver som ett tredje skott: när hon började känna att det brände, vilket kunde vara fördröjt av att se maken kanske dödligt nedmejad och blödande, då trodde hon att hon hörde ett skott till – hon likson fyllde i sinnesupplevelserna i chocken som förklaring till den fördröjda brännande känslan. Det klargörandet av det virriga förhöret och protokollet skulle stämma bättre med att Palme fortfarande stod upp när andra skottet avlossades; det skulle minska osäkerheten om skottordningen.
VillVaraAnonym & Gunnar Wall:
Jag tycker det är mycket märkligt att Lars Olof Lampers (vars bok jag uppskattade) driver tesen att Lisbeth inte begrep att hon blivit skjuten förrän på sjukhuset. Att hon inte säger det explicit i de dokumenterade vittnesförhören är ovidkommande. Självklarheter behöver inte nämnas och om de nämns behöver de inte antecknas. Det är mängder av rimligt antagbara skeenden av det här slaget som inte går att belägga enbart med hjälp av förhören, men det betyder ju inte att de inte har hänt.
Om LP verkligen inte hade märkt något av skottet, är det stor chans att detta hade nämnts i förhören eller av någon som varit i kontakt med henne, ty det hade varit uppseendeväckande både för henne och för andra som hört om saken. Det finns inga som helst spår av något sådant någonstans i materialet.
Det finns heller inget som talar emot det rimliga förstahandsantagandet, dvs att hon snabbt insåg att även hon hade blivit beskjuten.
I det läget vet vi förstås inte säkert, men det förefaller närmast bisarrt att då dra slutsatsen att det udda och ovanliga alternativet (hon förstod inte att hon blev skjuten trots att hon blev sårad samtidigt som hennes make sköts ihjäl, men har inte nämnt eller ens antytt detta i förhör) bör få företräde framför det fullkomligt ordinära (hon förstod att även hon blev skjuten, men saken finns inte explicit antecknad i bevarade protokoll).
Det verkar som sagt underförstått att hon måste förstått att hon också blivit beskjuten. Dessvärre är det som vanligt det undermåliga utredningsunderlaget som gör det omöjligt att säga något säkert. Spekulationer uppstår åt olika håll men nog tycker även jag det verkar självklart att det är så det ligger till. Vad annat ska hon kopplat svedan i ryggen till än skottlossningen (smällarna)?
Att någon eller några samtalat med Lisbeth på mordplatsen torde för övrigt vara klarlagt i och med vittnesuppgifterna från Anna H. Jag tänker då i synnerhet på vad hon uppger i förhöret 1986-04-02. Sid 240-244.
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMQ1J5TlhpUjNpMGs/view?resourcekey=0-04U2Tp00mpL7AypygnVUQA
Däremot går det ju tyvärr inte att specifikt säga det är just Engström som Lisbeth samtalat med men varför ska vi nödvändigtvis välja alternativet att han ljuger om detta? Det kan ju vara så att han uppfattat det som att Lisbeth svarat just honom om det är flera som pratar och frågar saker samtidigt. Sen det där med att ”dom har skjutit” så märkligt nog går det ihop med vad Rimborn uppger att Lisbeth sagt på sjukhuset. Det går väl kanske tänka sig att hon även i ett tidigt skede redan på mordplatsen kopplat observationen av 2 män utanför bostaden till händelsen, vilket ju är precis vad hon tycks ha gjort när det gäller Rimborns uppgifter. Det finns även att beakta den möjligheten att det verkligen var 2 gärningsmän. Det går inte heller att utesluta.
Att Engström njöt av (vem kan klandra honom?) sina välförtjänta 15 minuter i rampljuset tvivlar jag däremot inte på men det måste inte nödvändigtvis innebära att han varken ljuger eller överdriver. Jag får intrycket att han som person är den typen som driver saker in absurdum när det gäller att hävda sig ha rätt. Fanns väl något exempel på detta i och med något gällande någon myndighetsskrivelse beträffande hans och hustruns fastighet (var det i TP:s bok detta framkom?) eller kommer jag ihåg fel här? Svaret på Sven Aners ifrågasättande skrivelse är ytterligare ett exempel.
Att få honom inse att han missuppfattat situationen, att han egentligen kom fram senare än han själv trodde måste polisen därför tidigt insett vara utsiktslöst. Det skulle bara lett till mer negativ publicitet för deras räkning. Något man säkerligen ville undvika. Poliser är vanligtvis mycket goda människokännare. Det ska man komma ihåg.
Själv får jag intrycket att Engström var en plikttrogen, snäll och vänlig människa med hjärtat på rätta stället. Ett bra exempel på detta är när han går emot partilinjen och tänker på barnen när det skall tas beslut gällande nedläggandet av en skola. Det finns heller inga som helst uppgifter om att han någonsin behandlat någon illa. Varken kollegor, hustrur, grannar eller annat. Tvärtom verkar han istället varit den som utan krav på motprestationer alltid ställde upp. Det säger också en hel del om hur man är som människa. Det låter inte som en kallblodig och uträknande statsministermördare. Vill man nu ändå hävda detta får man se till att ha ordentligt på fötterna. Något som fortfarande lyser med sin frånvaro trots en sällan skådad genomlysning.
Gunnar har ju faktiskt tillsammans med Sven A träffat honom på riktigt så han borde ha en bättre uppfattning om detta än mig då jag ju aldrig träffat Engström. Detta är i vilket fall den uppfattning jag får av det tillgängliga materialet men jag kan självfallet helt ha misstagit mig.
Simon A,
ja, visst har jag träffat Engström. Men jag vill inte säga att det gör mig mer kapabel än andra att bedöma honom. Det intryck jag fick var väldigt likt det som framkommer i intervjuer och förhör med honom. Och det kan väl sammanfattas som: en välartikulerad person som tyckte det var spännande att hamna i centrum för en historisk händelse och som i alla fall på ytan hade en hög tanke om sin egen förmåga att göra goda iakttagelser. Jag fick också uppfattningen att han såg sig som en ansvarsfull medborgare som gärna ställde upp och svarade på frågor om det händelseförlopp han varit med om.
Självklart går det att hävda att jag blev duperad av honom och att han egentligen var en kallblodig psykopat eller något liknande. Men vad som är känt om honom i övrigt ger ju inte stöd för någon sådan slutsats.
Tack Gunnar
Ja jag delar den uppfattningen utan då att till skillnad från dig ha träffat honom. Finns som du skriver inget alls som tyder på att han var den duperande psykopatiska typen överhuvudtaget. Man kan heller inte påstå det inte letats efter sådana uppgifter men utan att finna ens det minsta lilla.
Dum fråga kanske. Men varför skulle gärningsmannen vara ”den duperande psykopatiska typen”? Jag tänker förvisso bort Engström som mördare, men tänker mig en mördare som samtidigt, åtminstone utåt sett, mycket väl kan vara en ”ansvarsfull medborgare” som varken är psykopatisk, missbrukare eller tidigare kriminell.
En person som först mördar Palme och som sedan excellerar med att uppträda i media och berätta detaljerat om sig själv som vittne – och som inte är direkt galen – framstår för mig som en högst tänkbar psykopat.
Jaha, ja då missförstod jag. Det blev ju en lite dum fråga då. Ja, syftar ni enbart på Engström som gärningsman så kan jag väl hålla med om att han vore psykopat när du beskriver det så. Jag tänkte gärningsmannens personlighet i stort. Om nu Engström skulle vara mördaren som ringer polisen, ställer upp i TV och ringer tidningar och så då är han ju en riktig psykopat om han dessutom är mördare. En förvisso rätt barnkär psykopat med fru, villa och rätt goda grannförhållanden. Desto mindre troligt är det väl att hans exfru skulle stått ut med honom i så pass många år och än mindre är det ju så fall troligt att exfrun efter hans död i så fall fortfarande inte kan anse att han inte kan vara gärningsmannen.
Nej, annars håller jag med dig om att man inte alls kan dra slutsatsen att mördaren måste vara psykopat.
Vad i hela världen menar ni med ‘psykopat’? Det är inget vedertaget psykiatriskt begrepp. Jag sliter mitt hår. Det kanske innebär att jag är psykopat i någon fiktiv bemärkelse. Det finns i alla fall ingen annan. Jag skrev om psykopati med hänvisning till George Eliot , som jag älskar, tidigare: ingen effekt tydligen. Hon visste dock. ”Psykopat ” verkar missbrukas lika mycket som ”sannolik” – eller nästan i varje fall. Undvik dessa tvenne ord i klarhetens intresse.
Det finns trots allt en ganska omfattande forskning kring psykopati, samtidigt som termen i likhet med en del andra psykiatriska termer (som ”borderline” till exempel) är föremål för debatt.
Vad som i vanliga fall avses är i alla fall personer som bland annat kännetecknas av långtgående behov av spänning i tillvaron och som tämligen obehindrat manipulerar sin omgivning. Det jag ville peka på var att om Stig Engström skulle ha varit mördaren (vilket jag ju inte tror) så hade det mer eller mindre krävts att han hade haft sådana egenskaper för att klara av att upprepade gånger söka upp media och till synes lättvindigt fabricera en långtgående lögnhistoria om sig själv som oskyldigt vittne.
Hej Simon A,
Jag är också förvånad över att Lampers så tydligt menar att Engström skulle ljuga om att Lisbeth informerat honom vid mordplatsen att även hon själv var beskjuten. Det framgår av flera förhör att hon redan på mordplatsen var medveten om skottet mot henne själv. Och vid förhöret i tingsrätten i juni 1989 säger Lisbeth så här på sid 9:
”Då hör jag i jämnhöjd med färgaffären att det smäller. Jag rycker till, och tror att jag vänder mig – förmodligen i 90 graders vinkel – mot Olof och säger under tiden som jag vänder mig något om att barnens smällare … att det är skrämmande på något sätt. Och i och med att jag vänder mig emot honom noterar jag att det har hänt och samtidigt blir jag beskjuten […] Jag hade mycket skärpt uppmärksamhet då, eftersom jag var mycket hotad. Jag visste inte själv hur skadad jag var, eftersom Olof sjunker ned och jag själv är skjuten”.
Länk till förhöret ==> http://lennartremstam.blogspot.com/2015/04/lisbeth-palme-forhors-i-tingsratten-1989.html
Självklart kan detta vara en medveten eller omedveten efterhandskonstruktion från Lisbeths sida, men om så, varför och till vilken nytta?
Vidare finner jag det inte heller orimligt att Lisbeth kan ha nämnt något till Engström om sin beskjutning, och som du påpekar har Anna H i förhör uppgivet att Lisbeth talar mycket men delvis om saker som Anna inte minns. Det kan också vara så som både du själv och hovrätten uttryckt; Lisbeth kan ha känt ett visst eller större förtroende för den medelålders och välklädde Engström jämfört med mordplatsens i övrigt relativt unga personer.
Att sedan Lisbeth i tumultet och chocken på mordplatsen samt vid färden till och under den inledande vistelsen på Sabbatsberg ”glömmer bort” sin mycket ytliga skottskada är i sak inget egendomligt; Lisbeths fokus låg på andra saker. Men när saker lugnar ner sig lite på sjukhuset gör sig skadan påmind igen och hon nämner detta för Lena Ö – vad är det som är egendomligt i denna händelsebeskrivning?
Av det citerade förhöret ovan tycker jag det även framgår klart att åtminstone Lisbeth själv anser att hon bli träffad av skott nummer två.
Hej Anders Fredric
Ja, så tycker jag med. Det kan också vara värt att poängtera att när vi för en gångs skull får hennes egna ord om saken (förhöret i Tingsrätten) så säger hon ju precis det. Dvs att hon förstod att hon var skjuten. Övrig dokumentation är sammanfattningar, polisens anteckningar och diverse andrahandsuppgifter. Att hon inte tillät några bandade förhör gör enligt min mening att uppgifterna från tingsrätten därför måste anses väga tungt här.
Vad LP säger i förhören bevisar ingenting, eftersom det mycket väl kan handla om en efterkonstruktion. Man kan också konstatera att inget annat vittne på brottsplatsen uppfattar någonting av det som den formidable Engström lyckas med.
Såvitt känt meddelar LP inte heller något om att hon själv blivit beskjuten till vare sig ambulanspersonalen, polisen eller sköterskan. Inte innan den lindriga skadan upptäcks under natten. Sedan publiceras uppgiften mycket tidigt i media på morgonen, vilket Engström säkert tar del av.
SE säger dessutom i förhöret den 25 april att fru Palme ”upprepat, vid ett par tillfällen” säger att hon själv blivit beskjuten och att hon dessutom i en replik förtydligar att hon blivit träffad i ryggen. Håller sig verkligen Engström till sanningen här? Överhuvudtaget är det svårt att fästa någon tilltro till hans påstådda samtal med Lisbeth Palme. Något sådant har sannolikt aldrig ägt rum.
Här är det rätt tydligt att SE bara vill göra sig intressant genom att hävda att han, tydligen till skillnad från alla andra, lyckats föra ett samtal med LP, som dessutom går övriga närvarande förbi. Den delen av förhöret tror jag man gör klokt i att helt bortse ifrån.
Frågan är bara vad det nu spelar för roll. För min del får Engström fabulera och ljuga hur mycket han vill. För sist och slutligen är det hela ointressant, eftersom det inte ändrar någonting i huvudfrågan. Engström var av allt att döma vittne, även om han hade en släng av mytomani.
Sidan 98 i e-boksversionen av Thomas Petterssons (2021) bok, men eftersom sidorna troligen varierar mot den tryckta versionen så är det i början av 5:e kapitlet. Skulle gissa på att det är första eller andra sidan i kapitel 5:
”Han kunde nämligen berätta att Lisbet Palme redan på brottsplatsen sagt till honom: ”Dom har skjutit mig också, dom har skjutit mig i ryggen.” Utan att notera att Lisbet själv inte hade upptäckt att hon var skjuten förrän på sjukhuset, fortsatte förhörsledaren: ”Uttryckte hon sig på det sättet, att hon sa dom?”
Engström: ”Ja, det gjorde hon faktiskt.”
Förhörsledaren: ”Flertal?”
Engström: ”Ja, dom har skjutit mig också, dom har skjutit mig i ryggen. Varför jag kom ihåg det på det sättet det var att jag tyckte hon var påfallande rörlig och såg oskadd ut för att ha blivit skjuten i ryggen.”
Jag uppfattar det som att Thomas Pettersson (2021) menar att förhörsledaren varit lite slarvig som inte i frågasatt detta konstaterande i Engströms berättelse. Men det verkar ju ingen annan i så fall heller ha gjort:
”Försvaret kallade där Stig Engström som vittne. Bevistemat, det en part måste presentera för domstolen så att den kan ta ställning till om vittnet ska kallas, var allmänt hållet. De frågor han fick av advokaten tyder på att det var Engströms uppgift att statsministerns hustru skulle sagt ”dom har skjutit mig också” (eller något liknande” som försvaret ville få fram till stöd för att flera varit inblandade och att det alltså varit något slags konspiration som uteslöt Pettersson som gärningsman. I praktiken blev Engströms vittnesmål snarare en fördel för åklagaren, som tog fasta på hans uppgift att målsäganden varit mer samlad än vad andra hade uppgett. Hovrätten fann i det sammanhanget Engström trovärdig och spekulerade i att målsäganden kunde ha uppfattat honom som mer förtroendegivande än de ungdomar som beskrivit henne som hysterisk. Utifrån hypotesen att Engström i själva verket skulle vara mördaren är hans framträdande värt att notera eftersom det kan tyckas riskabelt för en gärningsman som lyckats komma undan att i domstolen långt senare exponera sig inför målsäganden, vittnen, journalister och fotografer.”.
Källa: Axberger (2022) kapitel med källor och kommentarer under delen för kapitel 11.
Ser man till situationen och att Lisbeth uppgav att hon känt ”sveda” och/eller att det ”brände till” i sin egen rygg i samband med att hon ser sin man falla och då börjar förstå att smällarna varit en skottlossning så är det ju sannolikt så att hon redan på plats uppfattat att även hon har blivit skjuten, men att hon också förstår att det varit en mindre allvarlig skada eftersom hon fortfarande är rörlig till motsats mot hennes man.
VillVaraAnonym,
tack för hänvisningen. Ja, det är på sid 63 i den tryckta versionen av andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Jag ser det när jag kollar.
Och vi är överens, det sannolika är att Lisbeth på mordplatsen förstått att ett skott träffat även henne men att skadan som uppstått var så liten att det fick träda tillbaka för vad som måste ha framstått som mycket mer väsentligt för henne: att hennes make var allvarligt skadad, döende eller död.
Man kan förstås tänka sig att hon inte alls skulle ha märkt att hon blivit träffad om hon var så fokuserad på Olof. Men hennes bestämda och återkommande uppgift om att hon i samband med skottlossningen kände hur det sved till på ryggen är faktiskt högst rimlig – det är ju omvittnat att hon fick en skada om än väldigt ytlig. Och vare sig vi tror att hon träffades av första eller andra skottet står en sak klar: hon måste ha blivit beskjuten innan den dödliga attacken mot hennes man stod i fokus för vad hon kunde ha uppfattat. Det vill säga: det fanns ingen starkare dramatik som hon kunde ha tagit in och som kunde ha fått henne att inte reagera över smärtan över ryggen.
Tack Gunnar, för ditt vanliga kloka resonemang.
Sen får man inte glömma att Lisbeth direkt efter skotten inte enbart måste varit fullt fokuserad på Olof utan även upptagen av att söka efter ”någon som kunde hjälpa henne”. Förutom att Olof var död/döende/svårt skadad så riskerade hon själv fortfarande att bli beskjuten på nytt från mannen som sprang från platsen.
I denna stund ska det alltså ha kommit gåendes en välartikulerad äldre herre i hennes egen ålder som i sin bårdska förvånat stöter på henne brevid sin nedskjutne make mitt på gatan. Smått tvekandes om vad det hela handlar om börjar denne fråga henne konkreta frågor – då svarar hon nog (förvisso rätt chockad) så gott hon kan utifrån vad hon vet samtidigt som hon vädjar till omgivningen om att få fram ambulans till platsen. Lisbeths bild av gärningsmannen var ju (varken då eller senare) inte den 52-åriga grafikern Stig Engström.
Villvaraanonym skriver
Utifrån hypotesen att Engström i själva verket skulle vara mördaren är hans framträdande värt att notera eftersom det kan tyckas riskabelt för en gärningsman som lyckats komma undan att i domstolen långt senare exponera sig inför målsäganden, vittnen, journalister och fotografer.”.
Engström framträdde inte i rätten på eget initiativ utan blev kallad att vittna och var då skyldig att infinna sig och avge vittnesmål och svara på frågor. Att vägra inställa sig och vittna är straffbart och det hade framstått som ytterst misstänkt. Var han mot förmodan gärningsman bestämde han sig tidigt för att ta alla risker med att exponera sig i media och kunde inte backa ur när han så småningom blev kallad att vittna i en rättegång.
Värt att notera är att Lisbet inte var kallad att vittna utan hördes upplysningsvis utan att avlägga vittnesed.
Lisbet hade därför kunnat vägra infinna sig i rätten och hade inte samma strikta skyldighet att tala sanning och inte utelämna något som de kallade vittnena
Lisbeth svor som målsägande inte vittneseden och var därmed inte juridiskt skyldig att tala sanning. Men hon var kallad att höras i rätten och var skyldig att infinna sig. Om hon vägrade hade rätten möjligheter att hämta henne med polis eller utfärda ett vite, en sorts böter, om hon inte infann sig.
Engström blev kallad som försvarsvittne och var förvisso skyldig att inställa sig och vittna under ed. Uteblev han utan giltig orsak kunde han ha blivit häktad. Men det finns inget konkret som tyder på att Engström hade något emot att vittna i rätten.
Jonas J;
Nu var det juristen Axbergers bedömning kring Engström som både jag/du citerade.
Du skriver:
”Engström framträdde inte i rätten på eget initiativ utan blev kallad att vittna och var då skyldig att infinna sig och avge vittnesmål och svara på frågor.”
Engström framträdde förvisso inte på eget initiativ i rätten så som både du och Gunnar påpekar, men i själva utredningen framträdde han på eget initiativ. Så ville han slippa stå i rätten skulle han troligen låtit bli att framträda från första början.
Såhär skrev Gunnar Wall i samhällsmagasinet Avsnitt:
”Sanningen är att om Stig Engström inte själv hade sökt uppmärksamhet finns det ingenting som säger att hans namn över huvud taget skulle ha förekommit i Palmeutredningen.”.
Källa: https://avsnitt.press/2022/02/11/skandiamannen-talar-ett-forhor-om-palmemordet/
Delar helt Gunnars bedömning. Var Engström mot förmodan gärningsman var det sanslöst korkat av honom att själv söka polisens och medias uppmärksamhet och placera sig själv på mordplatsen. Han borde inte ha återvänt till Skandias reception utan åka raka vägen hem och låtsas som ingenting. När det blev känt att Palme blivit mördad hade han kunnat säga att han sett en man ligga på trottoaren utanför Dekorima och att det samlats folk omkring honom men att han antagit att det bara var ett fyllebråk och skyndat vidare för att hinna med tunnelbanan. Då hade risken att väcka misstankar varit minimal
Gunnar,
Vad som inte framkommer i din recension av Axberger särskilt mycket är om det finns några intressanta nya infall. Eller är boken mest ett allmänt monument av en misslyckad utredning?
”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)
Denna kommentar av Axberger låter ju som samma sak som han anklagar Marjasin för, att vilja återupprätta förtroendet genom att bara bekräfta den tidigare utredningen. Vad som bör granskas är väl om tipsen utretts tillräckligt och inte vad som framkommit.
Zombie,
som framgår av min recension är Axberger välvilligt inställd till den gamla teorin att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen. Jag kan inte se att han lägger fram några väsentliga nya uppgifter som talar för den teorin. Däremot finns det i boken många intressanta detaljer, en hel del av dem okända för mig, som visar hur märkligt utredningen har skötts och om det politiska spelet kring utredningen. Det är bra läsning, men man hittar ingen rykande revolver som för oss närmare svaret på mordgåtan.
Och faktiskt, jag tycker att han på en lite mer sofistikerad nivå hamnar lite grann där Marjasin hamnade. Han skiljer sig från Marjasin genom att han uttryckligen betraktar företrädare för rättsapparaten och andra myndigheter som inkompetenta, men han ifrågasätter inte deras ärliga vilja att klara upp mordet.
Är det någon som vet vid vilken tidpunkt Krister Peterssons intresse för Stig Engström väcktes?
Var det Thomas Petterssons kontakter med PU som startade det hela ?
Är det här förhöret från 2017 gjort för att leta om Stig Engström hade någon koppling till Stay Behind-AGAG-Leon?
https://drive.google.com/file/d/14vfy9fUF5nhrFfvSYQLRZRQkNtvRD2Mj/view
SÄPO 2017-03-01
Det är tveksamt om denna tidiga förfrågan görs med anledning av misstankar mot Engström. Det verkar vara i tidigaste laget.
Man kan visserligen notera Thomas Petterssons olika telefonsamtal till Karin J, som hon sedan sammanfattar den 19 april 2017. I samtalen utvecklar TP sina teorier om SE, såsom en aktör i en konspiration. Frågan är bara om utredarna verkligen varit inne på samma tankegångar runt Engström så tidigt. Jag betvivlar det:
https://drive.google.com/file/d/1TzmygMeEKL6yxPafAuIGFmUC3rzKwnCa/view
Det är för övrigt samma Karin J som varit i kontakt med TP tidigare, till exempel redan 2015, men då verkar det mest ha rört sig om utlämnandet av olika handlingar:
https://drive.google.com/file/d/1EtTl903obCgZUDSfnVMBoMyO-vVsPusW/view
Sedan tar ju det hela fart under hösten 2017. Se även Thomas Petterssons mejl till utredarna den 3 oktober:
https://drive.google.com/file/d/1oag10HW03rzg_wHq_xkczxw1SJpBjAcL/view
Mikael B
Men hade inte Thomas Pettersson hållt på i 12 år med Engström så nån gång innan 2017 måste han väl kontaktat PU?
Jovisst. Ovan länkar jag till ett exempel från 2015. Thomas Pettersson hade också haft kontakter dessförinnan, men enligt honom själv var det först sedan Krister Petersson övertagit ledningen av förundersökningen som utredarna visade ett påtagligt intresse för SE-uppslaget. Det är under 2017 som TP på allvar försöker sälja in teorin, där alltså Engström ingår i en konspiration. Då har han också samlat på sig uppgifter som av allt att döma inte varit kända av PU tidigare.
En första bekräftelse på att utredarna är intresserade av Skandiamannen får han i juli 2017. De uppgifter som TP senare lämnar, bland annat om vapensamlaren, leder fram till det formella förhör som görs med honom den 29 september 2017.
Tillägg: Det möte med Palmegruppen som Thomas Pettersson refererar till i sin mejlkonversation ägde rum några dagar tidigare, den 29 september 2017:
https://drive.google.com/file/d/1x0wbDMQdwrqAKGBwjzyQxp3eJgphntHF/view
I den här YouTube videon https://www.youtube.com/watch?v=yqvjbdHqTAo (4.50) sägs att en polisenhet fått i uppdrag att bege sig till Palmes bostad för att hämta några ”papper”. Nån som vet vilka ”papper” som avsågs?
Kalle;
Nog bra det Kalle, att du ställde denna fråga. Ja, det var ju den 7 juli 2017 men exakt tidpunkt kan nog bara Thomas Pettersson svara på. Det var då som Thomas Petterssons kontaktade Palmeutredningen eftersom han hade utforskat Stig Engströms sexuella läggning och kommit fram till att han inte alls var homosexuell och därför inte alls borde avfärdas som tänkbar gärningsman.
”Alla hade sagt samma sak: Stig var hetero, ingen hade någonsin uppfattat några andra signaler.”. (sidan 329 i Petterssons e-bok från 2021)
Detta ska vara grunden till det som senare kom att bli ett utpekande av Engström, så som jag uppfattat det utifrån Thomas Petterssons egna uppgifter i boken.
Jag tror inte att SÄPO-dokumentet du länkar till har något att göra med Engström, men det är man å andra sidan inte jag rätt man att svara på.
Varför kan Gm inte vara homosexuell?
Är detta på riktigt?
Zombie; Carita;
Nja, inte rent generellt utan mest om Engström var det.
Men nu är detta Thomas Petterssons (e-bok, 2021, s.329) uppgifter så det får väl stå för han. Jag tycker bara att det kan vara värt att det kommer upp för reflektion. Men som läsare av hans bok tolkar jag det som att Hans Holmér och två andra i Palmegruppen resonerat om att Engström köpt sexuella tjänster av Lars Joch haft anledning att träffas bakom Skandia. De ska ”sedan dolt sina förehavanden efter att Palme skjutits alldeles i närheten. Hela resonemanget motsade allt jag visste om både Engström och [Lars J], men måste kontrolleras noga. För om Engström verkligen haft en affär med {Lars J] kunde det förklara varför det varit så svårt att få besked om varför han avförts; att sprida den uppgiften hade varit integritetskränkande av Palmeutredarna.”.
Därför träffade Thomas Pettersson Lars J över en bit mat för att prata om saken, vilket fick Lars att sucka tungt över polisens ogrundade hypoteser om sexförsäljning. Lars menade att de då borde haft papper på det någonstans i så fall. Det här gjorde i sin tur att Pettersson kunde meddela Palmeutredarna att Engström i varje fall inte kunde avfärdas för att han skulle haft ihop det med Lars under kvällen. Detta fick Palmeutredarna nöjda att berätta för Pettersson att bytet av förundersökningsledare hade inneburit en nystart för gruppen. Man ”nosade” på brottsplatsen och meddelade Pettersson att man fått upp ögonen för Engström. Man begrep inte varför Engström blivit avförd och det lösa sladdret kring Engström visade att man aldrig tagit honom på allvar.
Polisen valde på grund av Engströms eventuella homosexualitet (och kanske för att få ägna resurser åt bl.a. PKK) att lägga ned utredningen kring Engström. Och därav en betydande orsak att starta upp utredningen igen, om man får tro Petterssons resonemang. Det är i alla fall min tolkning kring det hela. Den av Pettersson så hyllade Skanidatjänstemannen Per H hade ju faktiskt lämnat någon uppgift om att Engström och Lars J kände varandra och då kan man ju undrat på vilket sätt dessa två herrar kände varandra, om de nu förnekade det. Pettersson (e-bok, 2021, s. 114) skriver att utöver att Engström intervjuats i SvD och konstaterats bära på ”kvinnliga egenskaper” så ska han ha känt Lars J: ”Det kunde i så fall förklara varför Engström totat ihop en så felaktig berättelse och lösa utredarnas bekymmer med [Lars J]. Honom blev man nämligen heller inte riktigt klok på.”. Pettersson (2021) – och Petersson (2020) menar att Lars, till skillnad från de flesta andra vittnena, höll fast vid sin historia oavsett hur många gånger han än hördes. Tänkvärt här är ju att Axberger (2022) hävdade motsatsen. Tänkvärt är även att ta in vad Petersson konstaterade om Lars J vid presskonferensen.
Nu tror jag själv inte att det är hela orsaken till att man avfärdade Engström som möjlig gärningsman. Men det får Petterssons betydelse att stiga. Jag tror att den sammantagna bilden av Engström som möjlig gärningsman gjorde honom alltför osannolik att man till slut lade detta åt sidan. Sen resonerade man säkert vitt och brett inne på Palmerummet. Ungefär som vi gör här (även om Wall är rätt bra på att försöka styra upp diskussionerna att bli mer sakliga istället för alltför svävande), det är nog värre på platser som Flashback.
Så istället för att misstänkas vara en homosexuell sexköpare som haft en affär med ett annat vittne kunde polisen och Pettersson istället gå ut offentligt med en ogrundad hypotes om att Engström är mördaren, när han dessutom var avliden.
Jag vill uppmärksamma att sista tankefelet, dvs. nummer 50 (ja det finns 49 andra), i kritisk utredningsmetodik är att saklighet inte behövs, vilket förstås går emot grundlagens principer om saklighet och opartiskhet i myndigheters utredningsarbete. Vi tolkar ofta saker lite svart eller vitt beroende på vilken förutbestämd uppfattning vi har om en person (homosexuell eller heterosexuell). Lars J:s och Engströms sexuella läggning borde troligen inte ha spelat roll, men det gör den, enligt Pettersson. Det varken friar eller fäller någon från att vara misstänkt som gärningsman. Problemet är ju att Petterssons egna hypotes bygger på samma slags sladder som ”sladdret” i Palmerummet, där han resonerar vitt och brett kring Engström och hans nära.
Om Engström och Lars J varit homosexuella så menade Pettersson (e-boke, 2021, s. 328) att detta ”kunde innebära slutet för min research”. Det var uppgifterna från de inspelade banden där Holmér och två andra spekulerade i Lars J:s och Engströms sexualitet.
Så tänk på vilken tur vi har att Engström måste varit heterosexuell, annars hade vi aldrig fått veta ”sanningen”. Det är min tolkning av det hela.
Alltså jag menade om Thomas Pettersson spekulerat. Jösses alltså!
Carita;
Jösses? Ja, det kan man väl uttrycka det över alla spekulationer i boken. Om jag nu skulle sålt sex till en äldre herre i min ungdom (och nej, jag har aldrig frestats att göra detta) medan Palme dessutom mördats på samma gata. Och sen har jag försökt hålla detta hemligt i 30 år, förutom att Holmér lyckades pressa ur mig detta, och lovat att inte skrivit om det i sin bok. Då skulle inte jag sitta och berättat det för Pettersson på en restaurang, oavsett om jag är man eller kvinna som gjort detta. Särskilt inte att avslöja att jag ljugit i domstol under ed och allt. Och att världens största mordutredning skulle varit olöst på grund av detta. Vilket rabalder det skulle kunna bli.
Oavsett vad jag gjort eller inte gjort så kan jag lika gärna sitta och ljuga han rakt upp i ansiktet om jag vill det. Så att han blir nöjd med mitt svar och jag får äta upp min mat och gå därifrån. För vad har Pettersson med min sexuella läggning att göra? Vad man än svarar eller inte svarar så kommer han troligen att tolka det till sin fördel. Så till vilken nytta var detta avslöjande möte med Lars J? Vad avslöjades? Svar: ingenting. Vad kunde konstateras av att dra fram Engströms gamla mönstringspapper ur Petterssons ”gömmor”, ringa runt bland Engströms gamla kollegor, närstående och vänner? Svar: ingenting. Det bevisar varken det ena eller det andra. Ändå hängde ju hela hans research på detta svar. Kanske hängde ”Lösningen” på hela Palmemordet på detta möte med Lars J om Lars J:s eventuella sexköp med Engström? Som troligen inte kunde bli något annat svar än det han just önskade sig. Och detta meddelas Palmeutredarna som blir nöjda och får sina nyupptäckta misstankar bekräftade. Det liknar dock Palmeutredningen i ett nötskal. Jösses.
Det som du skriver står alltså i boken?
Hur är det nu med böcker och förtal? Får man skriva vadsom om någon?
Om stämpelklockan ger SE alibi för mordet så bör ju detta gälla också ev. sexköp.
Zombie;
Stämpelklockan ger väl inte ett alibi för mordet? Ja, men SE kan väl lika gärna ha haft en hemlig dejt med Anders B, Anette K eller varför inte med både Yvonne och Ahmed om man nu ändå gissar lite öppet och fritt. Kände Lars och SE varandra? Det var väl detta Holmér spekulerade kring men i motsats till Pettersson så lade han ner detta eftersom de ändå inte fick fram vettigare svar än vilda gissningar. Annat än gissningar fick ju inte Petersson eller Pettersson heller fram. Allt man gjorde på presskonferensen var att gissa sig fram. Det enda man kunde konstaterade var att detta inte var tillräckligt för att gå vidare i någon domstol och att Engström fortfarande troligtvis varit en fri man om han varit vid liv.
I sammanhanget förtjänar att påpekas att Krister Petersson lämnade en luddig och vilseledande uppgift på presskonferensen, när han sa följande:
Dessutom så figurerade, oklart hur, uppgifter om att Engström skulle känna Lars [J], och man ville ha…höll ett kort telefonförhör med honom den 25 maj för att utreda den här saken.
Detta förhör handlar i själva verket om en arbetskamrat till Engström som enligt uppgift ska känna Lars J. Det är för övrigt daterat den 29 maj (den 25 maj var en söndag), men det kan möjligen bero på att det kanske tar några dagar innan Engström återkommer och lämnar uppgifterna om arbetskamratens identitet, varpå kriminalinspektör Bäckström (ej Evert) författar förhörsreferatet:
https://drive.google.com/file/d/1x3TitP5XWiKbh-oV-suAThrdiWbm1XC8/view
Mikael B;
Ja, det är rätt intressant.
Jag vet ju att de förhörde Lars J den 9 maj 2019 (E-00015-00-K). Men det verkar som utredarna har slarvat en del kring att ta reda på uppgifterna om vem som kände vem runt Skandiahuset. SE ger ju som du beskriver polisen den 29 maj 1986 (E63-D) uppgiften att Lars J kände en manlig kollega på Skandia, en person som SE ska ha pratat med på fikarasten. Men i förhöret den 9 maj 2019 frågar man Lars om han kände någon på Skandia vid den här tiden. Lars svarade:
”att han i tidigare förhör fått frågan om han känner någon på Skandia och efteråt har han förstått att det var den här Engström man menade.” (E-00015-00-K).
Lars J uppger att han inte kände SE utan att han bara kände en ung tjej (tjejen som var med vid Tre Backar) på Skandia vid denna tidpunkt, men ”förstår” att det är Engström som polisen syftar på (vilket inte borde vara fallet eftersom uppgiften kom från SE själv). Detta säger Lars J att han inte gjorde, vilket inte är så konstigt eftersom den första uppgiften troligen inte handlat om det. Engström nämnde ju att Lars J kände en nyanställd man inom företaget. Om man gissar kan man ju tänka sig att det skulle kunna handla om tjejens pojkvän, Johan L, som också var med vid Tre Backar och som var Lars J:s ”bästa vänner”, men oklart om denne också jobbade på Skandia.
Uppgiften om att Lars J känner en manlig person på Skandia kom från SE.
Uppgiften om att Lars J och SE kände varandra kom, enligt Per H, från utredare Erik S (Pettersson, 2021, e-bok, s.261) ”som tagit över utredningen om Engström när Irvell gick i pension” och som i sin tur kan ha fått uppgiften från någon annan.
Vem var det som den andra uppgiften kom ifrån? Var det sladderprat i Palmerummet eller fanns det ett konkret tips? Är det någon som vet?
På sidan 115-116 i e-boken Den osannolika mördaren skriver Pettersson (2021) att SE så tydligt pekat ut Lars J på ”rätt tid och rätt plats” redan dagen efter mordet: ”Antagandet ”Engström kände [Lars J]” fick därför fäste i korridorerna på polishuset.”. På sidan 126 menar Pettersson att Skoglund blev ”tillsagd att inte ägna sig åt Engström” på en brysk order enligt uppgift från Sven Anér. Olle Minell ska ha talat med utredare Erik S som enligt honom själv ska ha sagt att han blivit bortkopplad från Palmeutredningen efter semestern 1986. (Petterssons e-bok, 2021, s. 164).
Inte vet jag när Irvell gick i pension, men här verkar det rörigt med alla uppgifter om vem som kände vem. Håller med om att det även är ett luddigt uttalande av Krister Petersson. Nu kanske jag svävar iväg här, men verkar som om någon har riktig koll på detta. Gunnar Wall kanske kan reda ut och förklara det bättre. Inte för att jag tror att SE och Lars J känner varandra, men det är ju inte konstigt om han förnekar det. Kanske borde man rett ut uppgiften från SE om Lars J kände en man inne på Skandia? Vad gjorde Pettersson åt detta när han ringde runt bland SE:s kollegor? Och vad gjorde utredarna åt det? Det verkar inte som om man tagit uppgifter från SE på samma allvar som uppgifter från andra vittnen och Skandiapersonal. Och gör man inte det så kan man ju inte veta om han bara ljuger eller inte.
Ändå konstigt att man inte förtydligat detta, eftersom det verkar som om man blandar ihop personerna och detta borde ju förstås ha retts ut redan under förhöret eller i kompletterande förhör även på senare tid. Eller också är det bara jag som blandar ihop det, jag vet inte.
Om SE dagen efter mordet har pekat ut en person vid rätt tid och plats – varför har man då sådan stor tilltro till den personen att man förlitar sig på det denne säger? En förklaring är att Lars J aldrig blivit utredd, trots ett förhör där man gick på honom lite extra (på grund av att han skojade om en kniv för att försöka lätta upp den allvarliga stämningen). Och vid presskonferensen som du länkar till menar Krister Petersson att det ”saknas anledning att tro att han ljuger i dom förhören som har hållits med polisen”.
Jaha. Så vad baseras det på? Detta baseras enbart på Lars J:s längd och att han ”vidhållit de uppgifter han lämnat”. Men och det är ett ganska stort men, Axberger (e-bok, 2022, s.996) menar att ”Luntmakarvittnet spridit osäkerhet kring sig själv genom att 2020 sända en skrivelse till utredningen där han vill informera att han inte är säker på att det var gärningsmannen han såg.”. Längden är ju lustigt att uttala sig om när ett vittne berättade att den han såg lika gärna kunde ha varit en kärring på 80 år. Lars J själv uppgav att längden kunde vara upp till 190 cm, men mer troligt runt 175 cm. Men det var, liksom de flesta andra, bara en gissning.
Så det är ju en ändrad uppgift som plötsligt, i min mening i alla fall, sänker tilltron till att Lars J faktiskt skulle kunna ha ljugit i något förhör. Vilket Axberger ju också framhäver (troligen för att lyfta fram att uppgifterna om att Lars J hävdat att han varit säker på att Christer P inte sprang uppför trapporna kanske går att tvivla på). Hans Holmér skrev i sin bok Olof Palme är skjuten! (e-bok, 1988, s. 224) att Lars J som ”står bakom manskapsbodarna på Tunnelgatan, när mördaren springer förbi, är säker på sin sak: mördaren fortsatte uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Det stämmer också med [Yvonne N] iakttagelser uppe på David Bagares gata. Det kan alltså inte ha varit mördaren Hansson sett. Kan det ha varit en medhjälpare?”. Det var en spaningsledare som har fått säkra uppgifter som numera kan klassas som osäkra, trots Krister Peterssons uttalande.
Så denna uppgift från 2020, förändrar ganska mycket. Och det verkar Krister Petersson strunta fullständigt i, för nu har han väl ett eget slags PKK-spår som han, lika säker som Hans Holmér var på sin tid kring PKK-spåret, skillnaden är bara att nu heter spåret Skandiamannen. Trots att bevisningen föll platt. Och trots det dokumenterade tvivlet som Lars J plötsligt uttrycker en tid före presskonferensen. Tvivel som Axberger själv menar har spridit osäkerhet kring detta vittne.
Det finns fortfarande tvivelaktiga uppgifter kring både SE och Lars J, men bara en av dem är ju numera i alla fall mer ordentligt utredd. Jag kan ha fel. Men då borde Krister Petersson varit lite tydligare kring uppgifterna under sin presskonferens och inte sprida större osäkerhet. Kanske borde han väntat med presskonferensen och gått igenom även det andra vittnet mer noggrant för att säkerställa detta vittnes uppgifter som trovärdiga innan han kunde peka ut SE som möjlig gärningsman? Den flyende mördaren uppe på David Bagares gata baseras ju trots allt till stor del på uppgifter enbart från Lars J.
Jag kan inte se att Lars J:s uppgifter från 2020 förändrar något särskilt när det gäller hans tillförlitlighet. Han skrev ett brev till Palmeutredarna 2020 efter ett samtal han haft med Lars Borgnäs. Borgnäs beskriver i podden Palmemordet hur han väckt frågan med Lars J om det var möjligt att den man han sett kunde vara någon annan än mördaren. Lars J hade inledningsvis varit tveksam till det men under samtalets gång hade han kommit fram till att det var tänkbart att mördaren och mannen som sprang uppför trapporna kunde ha varit två olika personer.
Lars menade inte att det var säkert att det var så, bara att det kunde vara så.
Och det är just detta han uttrycker i sitt brev till polisen.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Lars tagit intryck av samtalet med Lars Borgnäs och därefter skrivit sitt brev.
För min del tror jag det var mördaren som tog trapporna. Men det spelar mindre roll här, det viktiga är att det finns en fullt begriplig förklaring till Lars sent tillkomna uppgift.
Och jag kan inte riktigt följa din tankegång om att Stig Engström blivit ”ordentligt utredd” och att Lars J också borde bli det.
Jag tycker inte att det som presenterades på Krister Peterssons presskonferens när Engström pekades ut om gärningsman alternativt misstänkt framstod som resultatet av en ordentlig utredning. Palmeutredarna hade förvisso ägnat mycket tid åt Engström, men för att termen ”ordentligt utredd” ska kunna användas tycker jag det också krävs en kvalitet på de slutsatser som drogs ur den insamlade informationen.
Och jag kan inte se varför Lars J skulle utsättas för en utredningsinsats av den omfattning eller av det slag som sattes in mot Engström. Då måste det finnas någon sorts anledning att föreställa sig att han var något annat än ett vittne: antingen att han var inblandad i mordet eller att han av andra skäl skulle ha varit en kvalificerad lögnare som hittat på sitt vittnesmål. Ingendera slutsatsen finns det någon grund för.
Gunnar;
Tack för ditt svar. Ja, jag håller väl med dig om att man ägnat omfattande tid åt Engström och att det snarare kanske behövdes mer kvalitet kring de slutsatser man drog ur den insamlade informationen. Termen ”ordentligt utredd” har jag uppenbart använt slarvigt här. Ber om ursäkt för detta slarviga uttryck. Och det är också självklart att Lars J tagit intryck av mötet med Borgnäs. Samtidigt som Axberger (2022) påpekade så har ju vittnet dessvärre ändå spridit osäkerhet om sig själv på grund av detta brev. Borgnäs gjorde förutom detta något annat som blir svårt för mig. Enligt Borgnäs (e-bok, 2020, s. 323-324) uttrycker kan ju den ”som flydde från mordplatsen och den som sprang upp på åsen kan vara två olika personer”. Att det var möjligt bekräftade ju Lars J efter viss tvekan men ändå så pass att han kände sig manad att skriva till utredarna om det. Engström kan alltså av ren rädsla ha sprungit uppför trapporna och samtidigt varit oskyldig. Men det kan även ha varit vem som helst som bara ville undfly skottdramat nere på Sveavägen som sprang först i trappan. Något som Axberger också beskrev kunde vara möjligt. Och du i sin tur verkar vara rätt säker på att du tror att mördaren sprang uppför trapporna. Jag tänker att den ena expertens slutsatser inte måste utesluta den andra expertens slutsatser. Det Lars Borgnäs gjorde var dock att ifrågasätta Lars J:s uppgifter, vilket resulterade i Lars J:s brev till utredningen för att försöka klargöra vissa saker. Lars J ljög inte, men blev osäker på sin uppgift och gav då en förklaring. Det jag menar är att om nu detta kan ifrågasättas, så vad mer kan i så fall börja ifrågasättas och vad blir då slutresultatet? Lars kanske inte alls stod vid barackerna utan kom dit först efter att mannen redan sprungit förbi och blev rädd av skriken från Sveavägen och sprang sin väg när någon kom emot honom? Vem var i så fall det?
Egentligen kan inte jag heller se varför Lars J skulle behöva utsättas för samma utredningsinsats som SE. SE var/är inte längre vid liv och var dessutom svår att utreda redan från första början. Det är annorlunda med Lars J. Ett enda förhör där reder ut konkreta saker och ting så det kan få sin förklaring, det borde väl räcka. Men jag förstår inte din (och många andras) tankebanor att det inte skulle finnas någon grund i att tro att Lars J tala osanning. Inte heller förstår jag att man behöver vara en ”kvalificerad lögnare” för att tala osanning. Lögnens anatomi beskrev ju Pettersson (2021) i ett eget kapitel och att ljuga lät enkelt. Borgnäs möte med Lars J visade trots allt en anledning till att ifrågasätta tidigare tvärsäkra uppgifter från olika vittnen. Borgnäs frågade inte heller integritetskränkande frågor om Lars sexuella läggning, utan om hans uppgifter verkligen stämde. För att upptäcka eventuella osanningar måste man först börja ifrågasätta sanningar. Lars kan förstås tala osanning av helt andra orsaker utan att behöva vara skyldig till något brott eller behöva anklagas för att vara lögnare.
Jag tänker att det ändå kan vara grund till att ifrågasätta visst mått av osanning när någon går ensam på en gata, stannar upp i en mörk gränd och hör sedan två skott, ser någon figur som springer därifrån, förföljer denna utan att hejda mötande polispatrull. Sen blir man det vittnet som eskorteras tillbaka för att lämna in sina kontaktuppgifter. Sedan vara säker på att vem det inte var som sprang förbi. Att utredarna dessutom tyckte att man betedde sig lite underligt vid platsen. Det här tänker jag kan vara tillräckligt för att bli ifrågasatt när mordet aldrig har klarats upp. Hade jag förföljt en mördare? Nej, jag hade nog betett mig mer som Anders B. Holmér (e-bok, 1988, s. 212) beskrev att han vid platsen kunde förstå ”något av den skräck som [Lars J] måste ha känt när han hörde skotten”. Ändå sprang Lars J modigt efter mördaren. Är detta hela sanningen?
Du kanske inte tycker det är tillräckligt. Men det ansågs ju ändå vara tillräckligt för Krister Petersson att åtminstone börja ifrågasätta även om han gav en något annorlunda slutsats. Krister påpekade vid presskonferensen att ”man kan fråga sig då om [Lars J.s] uppgifter, är de inte sådana så att han kan vara intressant, misstänkt gärningsman?” samt att ”man hade lite svårt att tro på hans berättelser” av olika anledningar såsom även nämns i Axberger (2022). Det är ett komplext vittne som befann sig i en ytterst svår situation. Det är nästan lika svårt att lita på som det kan vara att lita på SE:s berättelse, som ju numera betraktas som huvudmisstänkt.
Axberger (e-bok, 2020, s. 714) menar att ”Statsministerns hustrus beskrivning av en person hon observerade ”i gränden” stämde in på honom [Lars J]”. Inget hindrar att Stig Engström kan ha gjort motsvarande iakttagelse vid något av de tillfällen då Luntmakarvittnet tittade ut mot mordplatsen”. Jag som dåligt insatt har ingen större anledning att ifrågasätta olika experters tankebanor. Du, Axberger, Pettersson och Borgnäs har olika synfallsvinklar och tankegångar. Som läsare bildar jag mig en uppfattning utifrån alla dessa experters berättelser och utifrån beskrivningar börjar man ställa sig några frågor kring övergripande slutsatser utifrån den samlade informationen som presenterats.
Vad var nu målsägandes beskrivning? Ända upp i hovrätten uttryckte hon fortfarande sin ”uppfattning av att det är samma person” och ”Jag vet att jag tänkte att det var konstigt att det står en man där och stirrar, och jag uppfattade att det var samma man. Men jag kan alltså inte säga att det var så tydligt.”. (Axberger, e-bok, 2022, s. 902–903). Här fanns en grund i att ifrågasatte målsägandets uppgifter. Hon kan ha förväxlat gärningsmannen med Lars J. Men Lars fanns inte vid Dekorima. Han var för kort för att Lisbeth borde ha förväxlat honom med gärningsmannen. Och det var ingen blå dunjacka på mannen uppe på David Bagares gata.
Undrar man inte varför Lisbeth uttryckte sig så här? Jag tolkar det som så bär personen samma signalement på Lars som hon har uppfattat vid de andra tidigare tillfällena vid mordplatsen. Dessa tidigare tillfällen berättar hon att hon är mer säker på. Även den första iakttagelsen har ifrågasatts om hon inte förväxlade Anders B och gärningsmannen, liknande även vad Nicola F också kan ha gjort på Sveavägen. Anders B bar ju en midjelång, blå täckjacka, mössa och bar även en axelremsväska. Utifrån vad andra vittnen sagt så har man ju därför ansett sig ha en god grund för att våga ifrågasätta målsägandets observationer. Därför kan man även ifrågasätta uppgifter från Lars J. Kanske även Nicola F? Kan Nicola F ha kommit med osanningar? Nja, jag tänker att då faller det möjligen på Lars J, Lisbeths och Yvonnes/Ahmeds gemensamma berättelse.
Den person som Lars J uppfattar som gärningsman och som han ser springa uppför trappan bär ju också en blå/mörkblå täckjacka, precis som Lisbeth berättade. Det är ju Lars J:s egna uppgifter som ställer till det eftersom de överensstämmer med Lisbeths uppgifter när vi försöker ifrågasätta hennes observationer. Och visst, sen kan det ju vara så att flera personer har en blå täckjacka vid mordplatsen som Nicola F och Anders B. Men här händer det ju något som ställer till det i berättelsen med Lars uppgifter – Yvonne N och Ahmed Z:s observation av mannen med väska och ”mörk rock, troligen svart” och som springer med en handväska uppe på David Bagares gata. Jahaja. Vad är då detta för slags filur? Dom ser ju i så fall någon annan person springa än den som Lars J och Lisbeth ser. Och det är ju då det blir riktigt rörigt bland signalementen nere på brottsplatsen. Precis som Axberger (2022, e-bok, s. 116) uttrycker: ””signalementet – ingen utom målsäganden hade sett ett ansikte och i övrigt spretade det. Den minsta gemensamma nämnaren fångade en stor grupp ansiktslösa män i mörka kläder.”. Och vad vet vi om målsägande ens såg ett ansikte? Här kan hennes berättelse ifrågasättas på nytt, som det också ofta sker. Och jag kan hålla med om att det kan vara svårt att uppfatta ansikten.
Det som gör berättelsen märkligt komplicerad tänker jag är målsägandets uppgifter + Lars uppgifter + Yvonnes/Ahmeds uppgifter = berättelsen om gärningsmannen i den blå jackan som springer uppför trapporna inte riktigt stämmer. Plötsligt har han bytt om till en mörk rock. Varför?
Ska jag ifrågasätta Lisbeth Palmes uppgifter/observationer eller ska jag ifrågasätta Lars J:s uppgifter och observationer? Jag är förvisso nybörjare men tänker ändå att det vore rimligare att börja ifrågasätta den senare i detta här. Men ge mig gärna någon bra anledning att tänka i andra banor.
VillVaraAnonym,
att uppgifter från olika vittnen om gärningsmannens klädsel och utseende skiljer sig åt en hel del är ju välkänt. Och det är precis vad man kunnat vänta sig, det finns ju mycket skrivet om sådana saker för den som är intresserad. Det är därför i de flesta fall inte särskilt meningsfullt att ifrågasätta det ena eller andra vittnets önskan att tala sanning av sådana orsaker.
Det är också välkänt att vad olika människor gör i en oväntad och hotfull situation är mycket svårt att veta i förväg. En del personer reagerar med oväntat mod – eller kanske dumdristighet. Andra får panik. En del bli passiva. Och så vidare.
Om mordet på Palme hade inträffat i nutid hade vi förmodligen haft en rad mobilfilmer som inte bara visade delar av förloppet alldeles efter själva skottdramat utan som också sade något om de personer som filmat. Min gissning är att en eller annan hade försökt följa mördarens flyktväg med kameran och själv gett sig iväg i samma riktning för att få något bra att lägga upp på sociala medier eller möjligen ge till polisen.
Vad som kan anses vara rimligt styrkt genom Yvonnes vittnesmål är att Lars gav sig iväg uppför trappan för att försöka följa den man som nyligen sprungit upp där. Den mest sannolika förklaringen är att han tror att det var mördaren och att han vill ta reda på vart denne begett sig. Att han försöker förfölja en man är också något som han klargör för Yvonne och Ahmed. Att han sedan inte försöker stoppa polisbil 1520 kan förefalla irrationellt. Men han kanske var mer mån om att titta efter tecken på vart den flyende mannen försvunnit än att hamna i ett samtal som kunde bli långt, det är ett beslut han kan ha fattat spontant och utan att egentligen ha formulerat det för sig själv.
Det finns i vilket fall lika stor anledning att fråga sig varför poliserna i bil 1520 inte stoppade Lars, de berättade ju senare att de kört till platsen med anledning av mordet. En högst tänkbar förklaring är att inte de heller agerade på vad som i efterhand framstår som det kanske mest rationella sättet.
För min del menar jag att det går alldeles utmärkt att ifrågasätta korrektheten i ett vittnes uppgifter. Men vill man komma med hypoteser om att vittnet avsiktligt skulle ha misslett utredarna krävs det mera. Både för att det för sakdiskussionens skull är viktigt att hålla igen på yviga spekulationer och av hänsyn och respekt till de personer vilkas vittnesmål diskuteras.
Som många andra som skriver här på bloggen har du, VillVaraAnonym, valt att vara just anonym. Orsakerna kan se lite olika ut för olika debattörer, men på ett eller annat sätt brukar det handla om något ganska lättförståeligt: det kan kännas obehagligt att framträda offentligt i en debatt om ett kontroversiellt ämne. De personer som gav sig till känna som vittnen till Palmemordet – och som blivit offentligt kända i den rollen – har förstås levt med de obehagen under många år. Låt oss därför försöka visa dem samma respekt som jag visar debattörer här på bloggen när jag ger er möjlighet att skriva under signatur – och dessutom sätter ner foten om det riktas alltför grova angrepp mot er.
https://www.youtube.com/watch?v=C7e3u12DbjE Denna tycker jag var intressant. Kan det vara Grandmannen?
Gunnar;
Du ska givetvis ha all heder för att du sätter ner foten och ifrågasätter olika debattörers/kommentatorers (inkl. mina) oftast ogrundade påståenden. Jag vill inte framstå som respektlös mot dessa vittnen som vågade framträda och alla andra som under många år också tvingats stå ut med anklagelser, t.om. även efter sin egen död. Jag ska försöka ta åt mig av dina påpekanden.
Sannolikt är det ju så som du skriver kring Lars J och andra vittnen (som exempelvis Engström), att dessa talat sanning. Det är lätt för en annan att häva ur sig saker som man aldrig varit med om själv och viktigt att försöka ifrågasätta både sina egna och andras påståenden.
Tänkvärt.
Axbergers sågning av Krister Peterssons bevisföring och förfaringssätt är i paritet med Leif GW:s. Mot den bakgrunden är det lite intressant att studera hur tankarna gick hos Persson ett par veckor före presskonferensen 2020. Då funderade faktiskt GW på hur man på bästa sätt skulle kunna hedra chefsåklagaren om han gick i mål med flaggan i topp:
-Han kommer ju att gå till kriminalhistorien. Och ligger det någon bäring i det han säger, så ska jag själv verka för att samla in pengar så han får sitta ryttarstaty utanför polishuset.
Så synd då att Petersson högg i sten.
https://www.tv4.se/klipp/va/12870849/leif-gw-persson-han-kommer-ga-till-kriminalhistorien
Mycket kring Palme- mordet är numera en jakt på spöken. Det vrids och vänds på samma vittensmål år efter år. Min tanke på senare tid är att personerna kring och i utredningen känns lika intressanta som själva mordet numera. Är alla vittnen bara på måfå förbipasserande? Kan några av dom vara planterade av en grupp som organiserade mordet? Livvakterna? Vad gjorde dom efter de fått ledigt? SÄPO- vad sysslade dom med dagen, kvällen och dagarna efter mordet? De s.k LAC- bandens hemligheter som nu blivit avslöjade på YouTube- hur ska de användas? Hör man öht något på dessa? Ekevi ska presentera en lösning inom en vecka… Vittnet Lars förbryllar mig fortfarande. Vad gjorde han i gränden?
Det finns med all sannolikhet inga ”hemligheter” i LAC-banden. (Åtminstone inte under den del av bandet som finns tillgängligt för allmänheten.) Mathias ”Matte” Oscarsson på Youtube utnyttjar godtrogna tittare, konspirationsteorier och McGurk-effekten för att framföra sina ogrundade påståenden och stundom rent nonsens om att Mårten Palme skulle ha deltagit i livräddningsförsöket under mordnatten. Ansatsen i hans videor är långtifrån seriös (jfr att hitta Satan i rocklåtar om man spelar dem baklänges), och jag lastar honom inte för det, eftersom han inte är journalist. Han kan ljudanalys, men förmår inte tolka resultaten av analysen, eftersom hans tunnelseende och bias är så extremt. Mer beklagligt är det att Otto Ekevi, som ju ändå är journalistutbildad och synes ha ett öppet sinne, hoppar på tåget. Återigen undrar jag om Swish-journalistik verkligen kan vara av godo. Flest klick = bäst lösning på ett statsministermord? Att hans följare jublar säger ju faktiskt ingenting alls om vem som mördade Olof Palme.
Att LAC-banden skulle innehålla konspiratörernas öppna förkunnande av mördarens identitet, utan att Palmeutredarna upptäckt detta under alla år, förefaller mig minst sagt fabulöst. Gunnar verkade inte heller tro på ”det stora avslöjandet”, men höll sig som vanligt saklig och artig när Otto intervjuade honom. Att vi hör vad vi vill höra är vetenskapligt fastslaget. Oavsett hur många som än säger sig höra Palmemördarens namn på LAC-bandet efter ”avslöjandet” (eller hör ”Here’s to my sweet Satan” i ”Stairway to Heaven”) har det ingen polisiär bäring på fallet eller på sinnevärlden i övrigt, överhuvudtaget.
Det skulle förvåna mig oerhört om Youtube-swishsamlarna lyckas åstadkomma en fotnot i Aftonbladet med sitt ”avslöjande”.
Anders Ydstedt, som bland annat är styrelseordförande för Svensk Tidskrift, uppmärksammar att det nu gått två år sedan Krister Petersson lade ned förundersökningen. Han kommenterar också Axbergers bok och Sveriges Natoansökan. I det senare fallet uttrycker han en förhoppning om att denna säkerhetspolitiska kursändring också kan få följder för Palmeutredningen. Där tror jag dock att han hoppas förgäves:
https://www.svensktidskrift.se/anders-ydstedt-darfor-ar-palmemordet-fortfarande-inte-lost/
Mikael B:
Måste alla göra det så komplicerat med mordet? Det är inte så ju.
Ydstedt skriver också följande i artikeln ovan:
Själv saknar jag dock fortfarande svar på varför Holmér fick ansvaret för utredningen. Någon måste ha gett honom mandatet. Den dåvarande rikspolischefens roll nämns aldrig i skildringar av den tidiga utredningen.
Detta har Gunnar kommenterat tidigare, bland annat här:
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/07/03/fortsatt-debatt-om-peterssons-nedlaggningsbeslut-ny-trad-3-juli-2020/
Ja, i följande kommentar: https://gunnarwall.wordpress.com/2020/07/03/fortsatt-debatt-om-peterssons-nedlaggningsbeslut-ny-trad-3-juli-2020/#comment-17830
Romander skrev för övrigt en liten bok, Såvitt jag minns, som kom 2018. (Romander avled 2020.) I början av boken tar han upp Palmeutredningen. Han har inget distinkt att säga om hur Holmér blev spaningsledare, men han är desto klarare på att regeringen ingrep för att se till att Holmér fick befälet över den personal inom Säpo som han ansåg sig behöva. Det här skedde i början av mars. I boken får man inte riktigt klart för sig hur upprörd Romander var vid den här tidpunkten över att rikspolisstyrelsen blev överkörd, men det framgår av annan dokumentation som jag redovisar i Mörkläggning.
Finns det någon annan än du själv som hävdar att Holmér mörklade och som påstår det baserat på andra uppgifter än sådana som du kommer med?
”Skojar du?”, höll jag på att skriva.
Det har ju under årens lopp funnits väldigt många som påstått att Holmér mörklade och jag har inte märkt att den uppfattningen blivit mindre vanlig nu. En del av dem som är inne på den tanken har fört fram liknande argument som jag, andra har fört fram andra argument.
En hypotes som jag inte lutat mig mot är till exempel att Holmér i själva verket skulle ha varit i Stockholm under mordnatten. En av dem som fört fram den är författaren Anders Jallai. Hypotesen utgår från uppgifter från en av Holmérs chaufförer som går ut på att han körde Holmér runt i Stockholm under natten, bland annat förbi mordplatsen. Och den fick under en tid så stor spridning att rikskriminalen till sist genomförde en egen utredning om saken. Den utredningen landade i slutsatsen att Holmér inte alls varit i Stockholm under uppehållit sig i Borlänge.
Om det är så att han var i Stockholm så öppnar ju det för många frågor, men jag har aldrig drivit tesen att han skulle ha varit det. Det har funnits så mycket annat i hans agerande som är väl belagt, så jag har inte funnit anledning att bygga mina resonemang på obevisade påståenden.
Bröderna Poutiainen har ju skrivit en uppmärksammad bok om Palmemordet, Inuti labyrinten. Den kanske du skulle läsa eftersom din fråga antyder att du inte gjort det. I den tar de upp Holmérs agerande på många ställen och ett centralt tema är att de menar att han spridit missledande uppgifter om spaningarna. De tar också upp hans täta samarbete med Ebbe Carlsson, en person som de betecknar som en ”desinformatör” med ”djupa kontakter i underrättelsevärlden”.
Det mesta av det bröderna Poutiainen tar upp tycker jag är väldigt värdefullt, men de behandlar förvisso delvis andra saker än sådant som jag skrivit om.
Lars Borgnäs skriver i sin bok Olof Palmes sista steg om anteckningar som den pensionerade kriminalkommissarien Arne Irvell lämnade efter sig. Irvell hade bland annat skrivit:
”Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämnningar, 100 % självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. /…/ Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?”
Lars Borgnäs kommenterar: ”Om det låg till som Arne Irvell tänkte sig, att Holmér tog på sig uppdraget att leda utredningsarbetet under den första tiden med syfte att säkerställa att man inte närmade sig känsliga områden, skötte han sin uppgift exemplariskt.”
Den som letar sig igenom den vid det här laget rätt ymniga Palmelitteraturen kan givetvis hitta fler exempel på den sorts tankegångar du efterlyser, Andreas. Det är bara att ta fram böcker och sätta dig bekvämt i fåtöljen.
Tack för svaret, Gunnar!
Är det alltså bara hänvisningar till andra privatspanares åsikter, påståenden och tolkningar? Var finns de faktiska primärkällorna som andra stödjer sig på? Bara för att något skrivs många gånger blir det inte mer sant. Jag såg nu att Hedberg kommer ut med sin andra bok. Blir hans version snart också ”en bland andra” eller ”sann”, eller vad tänker du?
Andreas C,
du frågade om det har funnits andra än jag själv som hävdat att Holmér mörklade. Det var det jag svarade på. Jag tog upp ett antal exempel som visade att det är en ganska utbredd uppfattning inom diskussionen om Palmemordet och att det funnits olika typer av argument för att det skulle vara så. En del av dem som tagit upp synpunkter av det slaget brukar räknas som högt respekterade och välkända och jag tyckte väl kanske därför att det var lite märkligt att du behövde ställa frågan om det fanns andra än jag som ifrågasatt Holmérs ärliga avsikter.
Du hävdar nu att alla jag hänvisar till skulle vara ”privatspanare”. Den som vill kan naturligtvis använda den termen på författare och journalister. Men du noterade väl att en av dem jag hänvisade till var den numera avlidne kriminalkommissarien Arne Irvell som väl inte kan betecknas som privatspanare även om man använder termen i den mest vidlyftiga mening som kan tänkas.
Jag skrev också, som du ser, att jag inte ställt mig bakom alla de påståenden som förts fram om Holmérs mörkläggande. Jag tog upp exemplet med hans påstådda vistelse i Stockholm under mordnatten som jag inte anser vara belagt. Med det ville jag förtydliga – för undvikande av onödiga missförstånd – att uppfattningen att Holmér mörklade har och har haft en sådan bredd att den också inkluderar uppfattningar av annat slag än dem jag fört fram.
Men med det sagt, jag tog bara upp sådant som jag menade hänför sig till en någorlunda rimlig diskussion. Sedan finns det ju också debattörer som Claes Hedberg som för fram uppfattningar som jag bara kan uppfatta som verklighetsfrämmande.
Inget konstigt med det. När ett ämne som Palmemordet debatteras uppkommer det många infallsvinklar. Och för min del ansvarar jag förstås bara för vad jag anser själv, inte vad andra anser.
Därför reagerar jag också med viss häpnad är du frågar mig: ”Var finns de faktiska primärkällorna som andra stöder sig på?”
Det är klart att jag teoretiskt sett skulle kunna expandera min verksamhet på den här bloggen till att serva dig med den saken också. Men det skulle bli ganska tidsödande om jag ville göra ett seriöst jobb och jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra den sammanställningen åt dig – jag tar ju som sagt inte ansvar för andras uppfattningar. Du är ju läskunnig, vill du veta vad andra debattörer bygger sina slutsatser på så får du väl gå till vad de debattörerna skrivit. Och om det känns alltför tidsödande eller på annat sätt jobbigt får du väl fråga dem personligen om de kan ge dig en liten sammanfattning.
Lycka till med dina efterforskningar.
Gunnar!
Jag tycker att Andreas ställer väldigt relevanta frågor. Speciellt den här att privatspanare har en tendens att reproducera varandras material – oavsett om det gäller Holmér eller något annat inom utredningen. Exempelvis har du ju själv – via böcker och andra kanaler – återväckt andras tankar och hypoteser om mordgåtan. I boken ”Konspiration Olof Palme” citerar du ju flitigt Lars Borgnäs ”granskning” från 1990-talet. Du återanvänder helt enkelt hans svajiga tips, bakar in det i ditt eget alster, för att sedan komma till slutsatsen att mycket ”pekar på att Olof Palme föll offer för ett välplanerat attentat”. Du begår här ett klassiskt källkritiskt övertramp: att något blir sant om det upprepas tillräckligt många gånger. Det som saknas är förstås KÄLLOR.
Mötesscenariot tycks alltid få ett eget avsnitt i dina böcker. I boken ”Mordgåtan Olof Palme” heter kapitlet ”Ett möte vid annonspelaren”. I boken ”Konspiration Olof Palme” heter kapitlet ”Lockad i fällan”. Här reproducerar du alltså inte bara Ingvar Heimers hypoteser utan du gör faktiskt också en slags karbonkopia av dig själv. Det här kan väl ändå få statuera exempel på de frågor som Andreas väckt. Mötesscenariot är därför ett mycket bra exempel på hur konspirationsteorier väcks, sprids och återreproduceras – utan några som helst källkritiska bevis för dess realitet. Med allt detta sagt så är mötet en fantasi. Oavsett då vilka fyndiga (och anmärkningsvärt konspiratoriska namn) man har på Hemiers magplask.
Sist när vi diskuterade mötesscenariot frågade jag dig om du någonsin reflekterat över hur psykologer, psykiatriker och minnesforskare förklarar hur vittnen katalogiserar fragmatiska ögonblicksbilder utefter erfarenheter. Det vill säga att tre människor som befinner sig i varandras absoluta närhet uppfattas som ett sällskap och inte som gärningsman/brottsoffer. Återigen – fenomenet är mycket väldokumenterat. Forskare har pekat på detta under väldigt lång tid och min direkta fråga till dig blir därför: Varför har du aldrig skrivit om detta när det s.k. mötesscenariot avhandlats? Jag hittar inte detta i kapitlen ”Lockad i fällan” eller ”Ett möte vid annonspelaren”. Trots då – att all forskning förklarar din hypotes som något helt annat än ett konspiratoriskt möte. Om jag nu får föregå ditt svar så tolkar jag att ”mötet” är bra mycket mer kittlande och spännande än den om vetenskapen om hur hjärnan katalogiserar fragmentariska ögonblicksbilder utefter erfarenheter. Rätta mig gärna om jag har fel.
Per Wallander,
jag kan inte se att det ligger något fel i att referera till andra skribenter. Sedan får ju var och en göra sin egen bedömning av värdet av dessa hänvisningar. Att du kryddar din kommentar med beteckningar som ”svajiga”, ”magplask” och ”övertramp” är ju bara retorik.
Självklart kan vittnen göra felaktiga tolkningar av vad de ser, till exempel att personer skulle vara i sällskap fast de inte är det. Eller för all del tvärtom, att de inte är i sällskap fast de är det. Du hänvisar till – om jag förstår dig rätt – att just företeelsen att vittnen skulle ha benägenhet att felaktigt tro att offer och gärningsman är i sällskap är något som är vanligt förekommande och att detta är extremt väl dokumenterat- Du går till och med så långt så att du skriver att ”all forskning” förklarar min hypotes ”som något helt annat än ett konspiratoriskt möte”.
Det tycks alltså finnas enorma mängder vetenskapliga källor som hävdar just detta om man får ta dig på orden. Skulle du vilja komma med lite referenser?
Tack för svaret, Gunnar. (Jag delar upp svaret i två delar så kanske det minskar risken för att tråden tappas.)
Nu har jag spenderat några lugna dagar i hängmattan med att förkovra mig i det du skrivit. Problemet med din rekommendation att läsa den ”ymniga Palmelitteraturen” är att den vidmakthåller den hegemoni som finns där de som tidigare tagit patent på historieskrivningen fortsätter att reproducera sin och andras falsarier tills de snart tas för sanningar. Därför är det viktigt att komma så nära de ursprungliga källorna som möjligt istället för att läsa det som skrivits om flera gånger och refereras i en slags rundgång.
Det är positivt att du refererar till andra än dina egna skrifter. Självklart kan inte du hållas ansvarig för andras alster. Problemet är dock att du hänvisar till källor som är av lägre kvalitet och ignorerar alternativ som håller högre kvalité och sämre källor reproducerar varandras vanföreställningar på ett sätt som gör det svårt att veta var det börjar och vem som är tvåa på bollen. Jag punktar upp lite kring de tre privatspanare/skribenter som du nämner i föregående inlägg och sedan en fjärde punkt som innehåller källor av högre kvalité närmare det faktiska skeendet, men som du inte tagit upp utan att förvränga. Om du nu vill hänvisa till dessa som stöd för att du är på rätt spår när det gäller Holmérs roll i det hela får du gärna svara på frågorna i respektive punkt. Annars kan du välja att hänvisa till att det får stå för dem, men då behöver du själv leverera konkret stöd för din historierevision av Holmér istället för att peka luddigt med några fingrar i en viss riktning i dimman. Bevisbördan ligger hos dig som kommer med de allvarliga anklagelserna att han medvetet skulle ha förstört utredningen.
1) Jallai hänvisar i den länkade texten till att ”Sven Anér påstår” att Holmér inte var i Borlänge under mordnatten. Hur det påståendet ger stöd för att Holmér mörklade mordutredningens lösning och drev PKK-spåret mot bättre vetande får du gärna berätta. Dessutom är det högst tvivelaktigt i sig om påstående stämmer då det dementerats av såväl Ölvebro som GRK (sid 388-90) utifrån de utredningsåtgärder och tekniska bevis som inhämtats i ärendet, som bla visar att chauffören som säger sig kört Holmér ej agerat chaufför åt Holmér efter 15 januari 1986. Mig veterligen finns ingen annan primärkälla en den berömda brevlådeintervjun med Dahlgren som överhuvudtaget ger stöd för att Holmér inte varit i Borlänge under den aktuella natten. Kan vi lägga bort detta argumentet för att Holmér mörklagt utredningen?
2) Jag har förvisso läst Poutiainens bok, om än för länge sedan, så det är möjligt att jag missat/glömt en massa i den. Du får gärna konkret exemplifiera vad de lägger fram för stöd för att Holmér mörklagt utredningen. Det du själv skrev ovan var att ”Holmér har ett tätt samarbete med Ebbe som Poutiainen desinformatör”. Det verkar vara två stora tankehopp här. a) Vad finns det för konkret stöd för att Ebbe var desinformatör, alltså inte bara åsikter? b) Även om Ebbe var en desinformatör, på vilket sätt bevisar det att Holmér mörklade utredningen?
3) Uppgifter som endast Borgnäs har sett ska vi nog vara väldigt försiktiga att åberopa med tanke på hur han ”intervjuat” Lars J och Sonny B, och hur deras versioner går stick i stäv med varandra. Vi vet inte ens om Irvell har skrivit detta, eller om han gjort det i vilket sammanhang (exempelvis om det är hans viktigaste idé eller en bland många). Oavsett om Irvell har skrivit det som Borgnäs återger, så är inte heller denna spekulation från Irvell eller Borgnäs något som innebär att Holmér faktiskt har mörklagt utredningen. Även ”citatet” av Irvell innehåller samma tankehopp som i punkt två ovan, alltså det är en spekulation från Irvell som även om den vore korrekt på inget sätt bevisar att det skett en mörkläggning av dessa tre herrar. När vi inte själva inte heller kan se hur Irvell tänkt kring detta kräver det att vi litar till 100 % på Borgnäs version. I fallen Sonny B och Lars J finns det helt andra uppfattningar, precis som när det gäller Jörgen B som visar på hur Borgnäs återgivning inte stämmer med andras. Jag förstår att det kan kännas tufft att kritisera tillvägagångssättet hos en vän, men tycker du utifrån hur han har hanterat information från dessa tre personer att vi kan lita på hans version utan att se själva?
4) Andra som vare sig kan karaktäriseras som privatspanare, dvs sådana som lägger privat fritid på att utreda eller driva egna hypoteser (vilket onekligen både de som till yrket är attackdykare, lärare eller pensionerade journalister får anses göra), eller som oinitierade har tagit upp flera av de aspekter som du nämner ovan. Till denna skara hör exempelvis P3 dokumentär, Hans-Gunnar Axberger, hela granskningskommissionen och Anne-Marie Åsheden. Gemensamt för alla dessa är att de haft en djupare insyn än vad du eller tidigare nämnda skribenter haft, eller hur? Gemensamt är också att ingen av dem har hakat på idéerna om att Holmér sumpade utredningen med flit. Det finns heller inget i deras material som rimligtvis går att tolka som att det ändå är så att Holmér var en politiskt tillsatt fixare i Palmemordet. Den redovisningen saknas helt i dina argumentationer och försök att förstå Holmér. Istället håller du hårdnackat på din idé exempelvis när du skriver att det är ”en mjukare Holmér” på Åshedens band.
Andreas C,
som sagt: jag svarade på frågan om det har funnits andra än jag själv som hävdat att Holmér mörklade.
Det var lätt att visa att så var fallet.
Nu övergår du till att hävda att till exempel Ann-Marie Åsheden har en djupare insyn i Palmeutredningen än vad till exempel Lars Borgnäs har. Det får ju du tycka. Men den som har lite koll på detaljer minns att hela upplagan av Åshedens bok Förbannelsen (hennes bok nummer två om Holmér och Palmeutredningen) blev indragen på grund av ett rätt allvarligt faktafel. Desto pinsammare var det hela eftersom faktafelet hade nära koppling till Hans Holmérs verksamhet. Åsheden påstod nämligen grundlöst att säpomännen Kegö och Barrling, nära samarbetspartners till Holmér och Ebbe, dömdes i rätten i smuggelmålet.
Det var inte de enda felen i Åshedens bok, något som jag tagit upp i en artikel i Aftonbladet.
Du gillar inte att jag tar upp bröderna Poutiainens bok som exempel på den litteratur som pekar ut Holmér som mörkläggare. Visserligen var det, enligt vad du själv medger, länge sedan du läste Poutiainens bok. Men du vänder dig ändå mot vad du tycker dig ha uppfattat att jag skrev och tar upp följande som påstått citat från mig: ”Holmér har ett tätt samarbete med Ebbe som Poutiainen desinformatör”.
Jag vet inte riktigt vad det ska betyda, och något sådant har jag aldrig skrivit. Däremot har jag skrivit: ”I den [boken Inuti labyrinten] tar de upp Holmérs agerande på många ställen och ett centralt tema är att de menar att han spridit missledande uppgifter om spaningarna. De tar också upp hans täta samarbete med Ebbe Carlsson, en person som de betecknar som en ‘desinformatör’ med ‘djupa kontakter i underrättelsevärlden’.”
Du ifrågasätter att Ebbe Carlsson var en desinformatör. Det får du gärna göra, men det är vad bröderna Poutiainen hävdade och jag håller med. Det gjorde förresten Ebbe själv också när jag intervjuade honom för Mörkläggning.
Som en sorts andra argumentationslinje menar du att även om Ebbe var desinformatör så behöver inte Holmér ha varit det. Teoretiskt sett har du rätt. Men den som studerar Holmérs och Ebbes nära samarbete måste rimligtvis fråga sig: är det verkligen möjligt att tänka sig det som att den ene var en desinformatör, det vill säga mörkläggare, och den andre bara en lättledd men ärlig person? Jag finner för egen del inget stöd i det kända materialet för en sådan hypotes.
För övrigt var det i fredags 50 år sedan ett inbrott i demokraternas huvudkontor i Washington, som kom att kallas för Watergate (efter området där huvudkontoret låg). Det var, kortfattat, som du kanske är bekant med en skandal i amerikansk inrikespolitik där den dåvarande presidenten Richard Nixon försökte med oärliga och delvis olagliga medel att dölja sin inblandning i inbrottet.
Särskilt problematiskt blev det för Nixon när det fanns substans i misstankarna om oegentligheter i form av en källa inom FBI som kallades för Deep Throat, senare identifierad som Mark Felt, som försåg journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein med information som de kunde gå vidare med för att så sakteliga rulla upp skandalen. Dessutom fanns det också ljudfiler som försöktes mörkas, hemligstämplas och förstöras av Nixon, men dessa kom ut och hela affären rullades upp. Det närmaste Deep Throat du kommit, vad jag kan se, är lösryckta informanter som Johan och paret på Norra Bantorget. Det finns inget i dessa att gå vidare med, eftersom det inte finns något mer än en spännande anekdot. I ”bästa” fall gör de en Jörgen B eller Cenneth N där man konsekvent säger en sak till privatspanare/journalister och en annan sak till polisutredningen för att kunna hålla liv i sin mystik och få uppmärksamhet. Ungefär på det sätt som Christer Pettersson gjorde när han mjölkade TV3 på pengar.
Jag vet inte hur väl bevandrad du är i hela Watergate-affären, men det du försöker beslå Holmér med har onekligen sina likheter med Watergate då båda involverar olaglig avlyssningsutrustning, den högsta delen av statsapparaten, konstitutionsutskottsförhör och maktens mörka korridorer. Skillnaden är dock avsaknaden av substans i Holmérgate, exempelvis en initierad källa på insidan och ljudband. I Nixon-administrationen började även successivt fler och fler inom administrationen komma ut och berätta sanningen, exempelvis John Dean.
Palmeutredningens egna ”Watergate-band” inifrån Palmerummet ger inte heller något stöd för att Holmér skulle medvetet ha mörklagt. Inte heller protokollen från desamma möten. Om du har något stöd utifrån detta material behöver du redovisa det, annars blir det bara lösa spekulationer byggda på någon form av agg mot statsapparaten, Holmérs person och/eller SÄPO.
I dagarna har även kommittén för att undersöka stormningen av kapitolium i Washington 6 januari hållit mängder med utfrågningar och presenterat konkreta bevis i form av videomaterial, sms, telefonloggar mm. Den omvärldsmedvetne noterar att det finns få grupper som får anses så lojala och hårdnackade som de som jobbat för eller tillsammans med Trump. I förhör och utfrågningar har en rad Trumpanhängare och/eller tillhörandes hans administration såsom exempelvis William Barr och Michael Luttig gått emot sin uppdragsgivare och berättat om oegentligheter. Inte ens dessa hårdnackade och lojala drar sig för att säga sanningen. Gör de detta för att vara goda samariter eller för att skydda sig själva och sitt eget eftermäle? Ja, det får vi nog aldrig veta, men det slående är i alla fall att när man hamnar under lupp så kryper sanningen fram oavsett varför. Enligt din historieskrivning av Holmér så gör han alltså inte detta utan förtynar ensam och övergiven på en gård i Skåne för att vara lojal mot, ja uppenbarligen de som inte längre håller honom om ryggen under 2000-talet. En så extravagant person som Holmér hade med lätthet kunnat tala ut i vilken nyhetsmedia eller bokform som helst, gjort sig en hacka, kanske fått hämnd och även delvis rentvått sig själv. Han valde att inte göra det. Med all sannolikhet för att det inte fanns något att avslöja. Det som också blir tydligt i utfrågningarna är att det är fler personer som känner till saker än vad man hade kunnat ana eller vad som varit nödvändigt. Det verkar även varit fallet i Watergate med tanke på de berättelser och vittnesmål som levereras från i vissa fall ytterst perifera karaktärer. Det finns ingen anledning att tro att Holmér ensam visste att han medvetet förstörde utredningen. Någon sådan insats är ingen enmansshow. Exempelvis sitter han hela sommaren tillsammans med Hans Wranghult och förkovrar sig i fallet och framförallt PKK. Wranghult har aldrig uttalat något som tyder på att Holmér skulle ha mörklagt. En sådan person skulle givetvis ha kännedom om detta tack vare deras nära samarbete.
Du kan även jämföra med Ebbe Carlsson-affären. Där rullas också sanningen upp successivt med bland annat konkreta bevis (exempelvis avlyssningsapparatur och rekommendationsbrev) och det slutar bland annat med att Anna-Greta Leijon får avgå som minister. Den effekten har helt uteblivit i den påhittade Hans Holmér-affären. Vad beror det på? Ja, det givna svaret är självklart att det inte finns någon affär. En annan svensk jämförelse är Quickskandalen som uppdagades av andra svenska journalister, men som gjorde detta med både bevisföring och rationella förklaringar. Den slutar, som du säkert också känner till, med att det blir omtag på rättsprocessen och det pinsamma polisiära rullas ut för allmänheten att beskåda. Ingen av dessa märkliga episoder i den svenska rättsapparaten bedömdes vara så svåra för ”folket” att ta till sig att de mörkades. Inte heller verkar de gjort något långtgående signifikant negativt avtryck i hur folk ser på rättsväsendet.
Historiska jämförelser, som du gillar, i form av Watergate, Ebbe Carlsson-affären, Quick, eller Jan. 6 insurrection visar på betydande skillnader i exempelvis hur de inblandade agerar och bevis som existerar jämfört med din version av Holmérs ageranden. Kvar står i smutskastningen av Holmér blott privatspanares egna spekulationer.
Vill du hitta mörkläggningar och maktmissbruk vore det mer fruktbart att ge sig på en granskning av den amerikanska politiken med allt från finansiering av enskildas kampanjer, Gerrymandering till att det verkar vara hart när omöjligt att få Trump dömd för någonting vare sig det rör access Hollywood, sexuellt ofredande, Ukraina eller sjätte januari. Där har du hur mycket som helst att gräva ur. Vi i Sverige är inte där som tur är, även om vi blivit mer anglofierade genom åren och snart kanske med i NATO, men ju mer vilda konspirationsteorier som frodas på nätet utan belägg, ju större risk är det att missnöjet och utanförskapet gror och i förlängningen att vi närmar oss det amerikanska systemet och kynnet än mer. Som du kanske har sett har en del olika alternativmedia ute på högerkanten via sina kanaler på youtube gett sig in i debatten flitigt kring Palmemordet och nu senast fokuserat mycket på hur de styrande misskött sig när det gäller utredningens initiala skeenden och mörkläggning av diverse senare händelser. Även den helt substanslös. En sådan osaklig diskurs är farligt nära att skada förtroendet för demokratin och göda ett ökat misstroende inför valet i höst. Vill du det, Gunnar?
Andreas C,
jag är rätt bevandrad i Watergateaffären. Det finns ett långt avsnitt om den i min bok Världens största politiska skandaler från 2008 och en omarbetad version finns i min bok Konspirationer från 2013. Och bland annat utifrån mina studier av den affären men också av många andra skäl håller jag gärna med dig om att det finns mycket att gräva i när det gäller skumrask i amerikansk politik.
Riktigt lika illa är det inte i Sverige, det håller jag gärna med dig om också. Men för en journalist som verkar i Sverige är det kanske ändå mer angeläget att studera oroväckande tecken på politiskt fuffens här hemma än sådant som sker i USA – även om det går bra att ägna sig åt både och, och även åt annat. Vilket är exakt vad jag försökt mig på, efter bästa förmåga.
I vilket fall: min poäng var att Watergateavslöjarna startade i motvind. Som tur var för dem själva hade de sin källa, ”Deep Throat”. Utan den skulle de haft mycket svårare att få fram fakta om den gigantiska politiska rättsröta som pågick. Rättsrötan hade förstås varit lika verklig ändå, men den hade kanske inte kommit till allmänhetens kännedom.
I slutändan fanns det ju en sak till som bidrog till att avslöjandet fick sin fulla dimension, och det var Nixons egna hemliga inspelningar i Vita huset. Hade han inte pysslat med sådant så hade bevisningen om vad som pågick i slutändan varit oerhört mycket svagare.
Slutsats: det fanns ett inslag av tursamma omständigheter som gjorde att allmänheten fick veta så mycket som slutligen kom fram om Watergate. Att allt väsentligt har kommit fram om i denna härva finns det dock fortfarande ingen större anledning att tro. Det finns trådar som ännu förefaller högst värda att nysta i. Läs till exmemel den här intressanta artikeln av Jefferson Morley på Politico.
Och gissningsvis finns det ett antal amerikanska politiska skandaler av samma dimension som Watergata som helt enkelt aldrig exploderat och som vi därför inte känner till.
En sak som bidrar till att saker och ting inte kommer fram så lätt vare sig i USA, i Sverige eller på andra håll är, tror jag bestämt, att det finns människor – många av dem avsevärt mer tongivande än du, Andreas C – som just intar attityden: ‘Men så kan det väl inte vara, vi måste ha tilltro till våra myndigheter…’.
Det måste vi inte alls det. För mig handlar demokrati bland annat om att inte bara formellt erkänna rätten till ifrågasättande. Det är också viktigt att utöva den.
Andreas C,
jag postade igår kväll ett svar på din senaste kommentar om Watergateavslöjandet. Men det du tar upp där, om vikten av att granska politiska skandaler med anknytning till USA, illustreras också av en artikel som jag såg först nu på morgonen. Det är Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet, som skriver i Aftonbladet om det brittiska beslutet att utlämna Julian Assange till USA där han misstänks för spioneri.
Christensen skriver:
Maktutövning – militär, ekonomisk, politisk eller social – behöver ständigt granskas genom undersökande journalistik. Om journalistik försvåras, till följd av politiska eller juridiska inskränkningar, så är det bara de mäktigas intressen som gynnas, oavsett om det sker i Moskva, Tokyo, Washington eller Stockholm.
När den fria pressen försvagas beror det oftare på långsam erodering av rättssystemet än på dramatiska jordbävningar. Och låt oss inte vara naiva, den symboliska betydelsen av att USA ställer Assange inför rätta skulle tjäna som en ursäkt för världens alla förtryckande och auktoritära regeringar när de själva attackerar den fria journalistiken. Låt oss heller inte vara självgoda eller etnocentriska: den skulle fungera som ett alibi för att slå ner på journalistiken också i länder som anser sig vara fria och demokratiska, även här i Europa.
Fallet Assange har fortfarande stor betydelse. Mycket stor.
Jag tycker det är väl uttryckt. Och viktigt. Kanske har vi en fråga här där vi kan enas, du och jag, Andreas?
Gunnar Wall
Du ska få dina referenser, men först kanske du kan försöka svara på frågan. Har du verkligen aldrig stött på fenomenet, att vittnen kategoriserar sina iakttagelser utifrån tidigare erfarenheter? Och har du aldrig slagits över att det s.k. mötesscenariot är en produkt av ovanstående fenomen? Eftersom du aldrig fört hypotes i hamn (och gudarna ska veta att du verkligen försökt) borde det kanske legat i ditt intresse att finna naturliga förklaringar till de enstaka vittnen som talar om ett sällskap?
Det ligger förstås inget fel i att hänvisa till andra skribenter. Felet i ditt fall är att dessa andra skribenter är privatsapanarkollegor, privatspanarkollegor som också har stark tendens att förlora sig i diverse konspirationer.
Hej igen Per Wallander,
några kommentarer med anledning av ditt senaste bidrag.
1) Du skriver: ”Har du verkligen aldrig stött på fenomenet, att vittnen kategoriserar sina iakttagelser utifrån tidigare erfarenheter?”
Är det en allvarligt menad fråga? Det är självklart att alla människor kategoriserar sina iakttagelser utifrån tidigare erfarenheter. I vanliga fall fungerar det bra, men ibland kan det bli fel. Det var därför jag skrev: ”Självklart kan vittnen göra felaktiga tolkningar av vad de ser, till exempel att personer skulle vara i sällskap fast de inte är det. Eller för all del tvärtom, att de inte är i sällskap fast de är det.”
2) Du skriver: ”Och har du aldrig slagits över att det s.k. mötesscenariot är en produkt av ovanstående fenomen?”
Ja, självklart skulle mötesscenariot kunna vara en produkt av ovanstående fenomen, precis som en rad andra vittnesutsagor kan vara felaktiga – som till exempel Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson eller Lars J:s uppgift om att mannen som flydde in i gränden verkade ha en keps på sig. Vad som behövs är givetvis en konkret diskussion om olika vittnesuppgifter för att på grundval av det försöka komma till några slutsatser.
3) Du skriver: ”Eftersom du aldrig fört [din} hypotes i hamn”…
Nej, problemet med Palmemordet är ju att det fortfarande inte är uppklarat. Det finns mycket få hypoteser om mordet som kan vara anses förda i hamn.
4) Du skriver: ”(och gudarna ska veta att du verkligen försökt)”
Jag – och andra – har försökt initiera en diskussion om mötescenariot, och det får man väl säga att det har gått hyfsat bra. Det innebär inte att diskussionen är avslutad. Låt mig citera vad jag skrev i Mörkläggning, sid 951, apropå denna hypotes sedan jag först utförligt beskrivit den:
När vi kommit så här långt är det dags att noga understryka en sak: poängen med att diskutera mötesscenariot är inte att man kan påstå att det är så mordet måste ha gått till. Det som i stället förtjänar vår uppmärksamhet är att denna hypotes som reder ut så många skenbart motsägelsefulla omständigheter inte har blivit vederbörligen undersökt. Det borde den ha blivit om mordutredarna förhållit sig objektiva till sitt material. Nu har de i stället gått omvägar kring denna tämligen uppenbara infallsvinkel på problemet.
5) Du skriver ”[Det] borde /…/ kanske ligga i ditt intresse att finna naturliga förklaringar till de enstaka vittnen som talar om ett sällskap?”
Det finns inte många vittnen som gjort observationer av vad som hände alldeles före skottlossningen. Förutom Lisbeth redovisas i förundersökningsprotokollet till Petterssonmålet bara fem sådana vittnen. Alla de vittnena har kommit med uppgifter som på olika sätt ger stöd för ett mötesscenario. Jag vet inte vad du menar med ”naturlig förklaring” (till skillnad från övernaturlig?), men jag anser att hypotesen att Palme stämt möte med någon under hemvägen från bion är en tänkbar förklaring till att mordet ägde rum på det sätt det gjorde.
6) Du skriver: ”Det ligger förstås inget fel i att hänvisa till andra skribenter. Felet i ditt fall är att dessa andra skribenter är privatsapanarkollegor, privatspanarkollegor som också har stark tendens att förlora sig i diverse konspirationer.”
Det är upp till dig vilka personer du bedömer som privatspanare som har en stark tendens att förlora sig i diverse konspirationer. Men var och en som läser mina böcker ser ju att jag citerar en lång rad källor, både myndighetsdokument och olika enskilda skribenter eller personer jag intervjuat. I det sista avsnittet i Mörkläggning, det som tar upp mötesscenariot, har jag – förutom en mängd myndighetsdokument och nyhetsartiklar – bland annat följande källor: DN-journalisten Ann-Marie Åsheden, Palmeåklagaren Jörgen Almblad, spaningsledaren Hans Ölvebro, biträdande spaningsledaren Lars Jonsson, författaren Björn Elmbrant, författaren Henrik Westander, psykologen Sven-Åke Christianson och journalisten Thomas Kanger.
Kanske du räknar in alla dessa i kategorin privatspanare som förlorat sig i konspirationsteorier?
Gunnar
Du missförstår och självklart var frågan allvarligt menad. Vetenskapen och forskningen kan ju förklara missuppfattningen om ett möte och villfarelsen att gärningsman/offer var ett sällskap. Till Skillnad från dig kan jag alltså ro båten i hamn. På så vis slipper utredarna lägga resurser på något som bokstavligen då är hjärnspöken.
Det finns naturligtvis vittnesmål (inte minst när det gäller iakttagelserna nere vid Sveavägen) som är motsägelsefulla. Ett generalexempel är väl barhuvad kontra mössa. Detta fenomen har förmodligen ingenting att göra med kategorisering och erfarenheter. Snarare ljusförhållanden, bristande uppsikt och inte minst avstånd till själva mordplatsen. Jag förutsätter att samtliga vittnen nere vid Sveavägen hade erfarenheter av både mössa och kala huvuden! Precis som jag förutsätter att inget vittne tidigare hade bevittnad ett mord. Det är därför tre människor i grupp registreras som ett sällskap och inte gärningsman/offer.
Tar ytterligare ett exempel för att undvika missförstånd. Det finns flera vittnen som talar om skotten i termer av ”påsksmällare”. Varför då? Jo, självklart på grund av erfarenhet och kategorisering. Förmodligen hade inget vittne varit i närheten av en Smith & Wesson. Uppenbarligen hade några däremot erfarenhet av ljudet från en påsksmällare. Det är alltså exakt samma sak som att vittnen tar offer och gärningsman för ett sällskap. Hänger du med på mitt resonemang? Eller tycker du att utredarna dessutom ska lägga resurser på om Palme mördades med hjälp av Kina-puffar?
Per Wallander,
jag tycker man ska ta vittnesbedömningarna om att det lät som påsksmällare på visst allvar. Det kan tyda på att ammunitionen var underladdad eller – för den delen – att vapnet var försett med ljuddämpare.
Gunnar, det har ju presenterats en mängd olika teorier,om mordet , i intressanta böcker ,i spännande netflixserier, och på löpsedlar och annat.
Vilken teori tror du kommer stå sig i framtiden ?
JB,
om det kommer fram tillräckligt starka belägg för att en viss teori är riktig så blir det förhoppningsvis den som kommer att stå sig i framtiden.
Kommer något sådant att ske? Det vet vi inte. Och om inte så kommer det knappast att finnas bara en enda teori som som dominerar fältet. Olika gissningar kommer att slåss om utrymmet. En del av dem som finns nu kanske kommer att falla bort därför att nya uppgifter får dem att framstå som orimliga. Andra hypoteser kommer att komma till. Kanske någon av dem kommer att vara riktig eller i alla fall ligga väldigt nära sanningen. Men det är inte säkert att det i så fall går att bevisa.
Det var ju inget svar på din högst naturliga fråga om vad jag tror. Men frågan handlar – som jag ser det – egentligen om ifall jag har en teori som jag tror är den riktiga och om jag tror att det kommer att dyka upp bevis för att den stämmer – bevis som inte finns tillgängliga i dag. Jag kan ju spekulera på min kammare lite hur jag vill om sådant. Men jag tror det är klokast att vara försiktig med att torgföra tankar av det slaget. Framför allt är risken den att det skulle få mig att av rena prestigeskäl binda mig hårdare vid en uppfattning än vad det finns saklig grund för.
Självklart anser jag att det finns teorier som är mer rimliga än andra, och i de fallen har jag argument att komma med. Den som läser bloggen eller mina böcker hittar ju exempel på mina tankegångar. Men det var ju inte riktigt det du frågade om.
Vetenskap och forskning bevisar inte att paret Palme och gärningsmannen INTE var ett sällskap. Däremot finns det givetvis ett utrymme för att ett vittne kan misstolka en situation där en gärningsman befinner sig tätt in på sitt offer och offrets sällskap precis innan han går till attack.
Med det sagt är det ändå anmärkningsvärt att Anders B uppfattar alla tre som ett sällskap som promenerar i bredd och inte att paret Palme utgör ett sällskap om två personer och att en tredje person dvs. gärningsmannen hastigt närmar sig sällskapet bakifrån. Anders B noterar inte att paret Palme går framför honom innan gärningsmannen dyker upp och hamnar snett bakom dem. Det borde han ha noterat om gärningsmannen följt efter paret och kommit ikapp dem bakifrån eller om gärningsmannen stått vid Dekorimas skyltfönster och klivit ut bakom paret Palme när de kom gående.
Anders B noterar ett sällskap om tre personer som promenerar i bredd dvs i jämnhöjd med varandra. Att gärningsmannen anslutit sig till de andra två och befunnit sig snett bakom dem och inte i jämnhöjd noterar han inte.
Lägg till detta taxiföraren Anders D observation av paret Palme och gärningsmannen som ett sällskap som står stilla vända mot varandra söder om annonspelaren medan Anders väntar på grönt ljus. Ingen vetenskap och forskning bevisar att han har misstolkat den situationen. Är Anders D observation korrekt kan vi utesluta att gärningsmannen följt efter och kommit ikapp makarna Palme eller stått och väntat vid Dekorimas skyltfönster och klivit upp bakom dem. Anders D observation spräcker varje gärningsbeskrivning som går ut på att gärningsmannen plötsligt dyker upp bakom paret Palme och avlossar skotten
Per Wallander, vilken är din inställning till undersökande journalistik? Som även granskar makthavare i staten? Vad anser du t ex om Watergateavslöjandet för att nämna ett av världens mest kända exempel? Eller för att ta ett näraliggande svenskt exempel som jag frågat dig om tidigare – Kevinfallet – där staten till slut erkände att den gjort fel och gav ersättning efter att oberoende journalister på DN och SVT avslöjat haveriet. Så kom igen nu Per, vad står du för? En kan ju annars tro att du bara har en osund fixering vid Gunnar.
Per Wallander
Jag har besökt ABF-huset, Sveavägen 41 ett flertal gånger för att lyssna till debatter och föredrag, främst kvällstid, när jag ska åka åka hem, promenerar jag Sveavägen söderut, parallellt med kyrkogårdsmuren och
t-bane nedgång Sveavägen Olof Palmesgata (Närheten av Inge Morelius parkerade bil).
Sveavägens västra sida är mer liv och rörelse, det finns bland annat en asiatisk restaurang, Sveavägens östra sida har under ett antal år, varit mer ödsligt, det dominerande inslaget har varit Skandiahusets, långa fasad. Jag tycker det är märkligt att paret Palme, gick över på den östra sidan av Sveavägen, det talar före
ett mötetsscenario. Gärningsmannen visste att paret Palme skulle komma vid denna tid efter bion och att paret Palme sakande livvaktsskydd. Jag delar Gunnar Walls tänkbara förklaring.
”men jag anser att hypotesen att Palme stämt möte med någon under hemvägen från bion är en tänkbar förklaring till att mordet ägde rum på det sätt det gjorde..” Källa Gunnar Wall .
Jag har arbetat som brevbärare och delat ut post bland annat på Sveavägens västra sida och på Olofsgatan, det ska jag berätta om en annan gång när jag är utvilad.
Fantine,
min inställning? Tackar som frågar. Jag har inga som helst problem med vare sig Watergate eller undersökande journalistik som granskar staten och dess makthavare. Nu vet jag inte hur väl insatt du är i Watergate, men för att hålla diskussionen kort: det fanns en källa. All god journalistik, undersökande eller inte, måste baseras på källor. Vi ska alla förhålla oss till ett antal källkritiska principer, men när det kommer till journalism är det förstås alldeles särskilt viktigt.
Jag har som du märkt, med en dåres envishet, hävdat att Gunnar inte har några källor till sina påståenden. Påståenden som många gånger är väldigt vidlyftiga. Gunnar saknar en ”Deep-throat”, Gunnar har inga Watergate-band. I stället försöker han avslöja hemligheter genom att ”anta och peka ”. Genom att fantisera ihop egna hypoteser. Genom att återanvända myter. Genom att lyfta uttryckta citat och tillskriva dessa ett värde likställt med exempelvis Watergate-banden. Det är allt annat än undersökande journalistik. Det är att pyssla med konspirationsteorier.
Lite lustigt att du lyfter just Watergate. Även Gunnar skickade en passning till mig om samma fenomen. Han menade att det aldrig skulle blivit någon Watergate om jag innehaft chefredaktörsrollen på Washington Post. Vet faktiskt inte hur jag, i egenskap av chefredaktör, skulle värderat källan och tipsen. Däremot vet jag med bestämdhet att jag skulle refuserat Gunnar Walls källor redan i tidningsbyggnadens foajé. Typ, det sägs att Holmér pratat om att det ”skakade i grundvalarna”. Då är det ju fastställt att han skyddar det Socialdemokratiska partiet! Låt oss skriva en artikel på mittuppslaget och låt oss rubriksätta den med ett fetstilt ”MÖRKLÄGGNING”. Hoppas att detta kan få statuera exempel och belysa skillnaden mellan granskande journalistik och konspirationsvurmande. Det är två helt olika saker.
Per Wallander,
jag är en av de relativt få personer som framhållit att det faktiskt inte går att hitta någon tillförlitlig källa till att Holmér verkligen fällt uttalandet om att Sverige skulle skakas i sina grundvalar om sanningen om mordet kom fram.
Kan du inte försöka anstränga dig lite grann när du ska hitta saker att kritisera mig för?
Det finns vissa uppgifter om att det ska finnas i DN 25/8-86.
Att du tar upp Watergate är intressant, där handlade det ju om illegal avlyssning. Ebbe Carlsson-affären som briserade i anslutning till Palmemordet handlade ju också om illegal buggning och ledde ju som bekant till att dåvarande justitieministern avgick. Detta är väl ändå officiella fakta och vad boken Mörkläggning tar upp? Sedan kan jag på rak arm ge tre exempel på insiders som pekat mot statsapparaten vad gäller MOP: 1) Kjell-Olof Feldt efterlyste att Polisspåret skulle utredas närmare i en insändare efter att ha läst ”Inuti Labyrinten” som i sin tur bygger på officiella uppgifter som LAC-band osv. 2) Sten Andersson misstänkte en grupp på SÄPO, se Borgnäs dokumentär i tre delar. 3) Inga-Britt Ahlenius uppmanade PU att granska Stay Behind grundligt, hon satt med i Granskningskommissionen. Är/var dessa människor ”konspirationsteoretiker” enligt dig?
Det var 3 bra exempel. Jag kan fylla på med att i sin bok Spionjägaren skriver Olof Frånstedt om att det fanns politiska direktiv för att Stig Wennerström inte skulle behöva berätta om nedskjutningen av DC3:an. Dvs en mörkläggning.
Han skriver att ”vi kan utgå från att arrangemanget inte var något som förhörsledarna beslutade om på egen hand, det måste ha varit förankrat högre upp, rimligtvis på politisk nivå.”
Genom sin överenskommelse med förhörsledarna undvek Wennerström exempelvis att offentligt behöva förklara sin roll i den omtalade Catalina-affären. Detta var en tragisk historia där ett svenskt signalspaningsplan, en DC3:a, sköts ner av sovjetiska Mig-plan över Östersjön den 13 juni 1952. Tre dagar senare sköts ett svenskt sjöräddningsplan, en Catalina, också ner. Planet var ute och spanade efter den försvunna DC3:an”
I samma kapitel beskrivs också hur man använde media för att desinformera.
Din upptagenhet av Gunnars arbete och han som person börjar bli ganska osund och om du inte förstår det så är det en del i din fixering.
Jag vet det. Men den saken är redan utredd. Se den här kommentaren.
1998 ställde Birger Schlaug följande fråga i riksdagen.
”Min fråga till justitieministern är därför:
Avser ministern att gå vidare genom att låta någon utländsk utredare, fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme?”
Svar från Laila Freivalds : ” Såväl Parlamentariska kommissionen som Granskningskommissionen har haft som uppgift att granska hanteringen av det s.k. polisspåret, vilket verkar vara det Birger Schlaug åsyftar i sin fråga.
Granskningskommissionen har även i den delen mycket ingående och kritiskt analyserat polisutredningen. Birger Schlaug har inte pekat på någon omständighet som talar för att det nu skulle finnas skäl att på nytt gå igenom materialet i polisutredningen.
Mot denna bakgrund kan jag inte se något skäl för att låta ytterligare en utredning granska förundersökningen om mordet på Olof Palme.”
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/mordet-pa-olof-palme_GM11817
Axberger misstar sig att Schleyer var (yrkes)politiker. När denne kidnappades var han bl. a. ordförande för västtyska arbetsgivareföreningen efter att ha varit chef på Daimler-Benz. RAF riktade sina attentat till stor del mot företrädare för det tyska näringslivet. Ett undantag var motsv. riksåklagaren Siegfried Buback som mördades tillsammans med sin chaufför resp. kollega våren 1977. RAF tog på sig dådet och några medlemmar dömdes för morden. Omkring 30 år senare fick Bubacks son Michael (MB) mycket trovärdig information från en f. d. medlem att fel person blivit dömd för morden. MB tog därefter kontakt med myndigheten där hans far tidigare arbetat och bad att fallet skulle granskas. Det visade sig att flera omständigheter ignorerats i utredningen (framförallt ett vittnesmål att skytten såg ut som en kvinna) och under granskningens gång ”försvann” även avgörande dokument. MB upplevde att myndigheten ej kunde/fick/ville utreda mordet på sin egen f. d. chef p g a rådande sekretess. Förklaringen, som jag förstår det, är att den huvudmisstänkta terroristen Verena Becker (hon greps efter att ha skjutit med mordvapnet mot tyska poliser) förmodligen jobbade som infiltratör för säkerhetstjänsten när dådet begicks och därför inte kunde dömas. Myndigheten befinner sig således i ett obehagligt dilemma: de kan principiellt leda i bevis att en misstänkt person är skyldig men får inte väcka åtal eftersom denna skyddas/omgärdas av sekretess. I det sammanhanget tänker jag på KP och hur han förmodligen var realist som kastade in handduken för PU. Erik Engström har ju också varit inne på att OP:s mördare skulle kunna vara omöjlig att ställa inför rätta eftersom han har anknytning till Stay Behind el. liknande.
När öppnas palmeutredningen? Vet nån?
Utredningen är död och begraven för alltid om mörkläggarna får bestämma. Sverige får inte skakas i sina grundvalar och allmänhetens tilltro till regering myndigheter och rättsväsen får inte rubbas. Framför allt så kommer ingenting hända innan Sveriges Nato ansökan har godkänts.
Aldrig, förmodar jag.
Johan M
Varför förmodar du det?
Så rättsväsendet ska bara skita i att jag o andra känner igen anonyma brev o vet saker?
Carita
Att förmoda att utredningen inte kommer öppnas igen betyder inte att Johan M eller jag tycker att det är bra att den inte öppnas. Tycker inte rättsväsendet ska ignorera dina uppgifter. Tvärtom tycker åtminstone jag definitivt att utredningen borde öppnas igen och att dina uppgifter ska tas på allvar. Befarar dock att det inte kommer hända.
Jonas J
Jag har arbetat hårt med att allt var fel med den chockerande presskonferensen 10/6-20! Men trodde inte jag skulle se så mycket som sedan när man kunnat få ut material från förundersökningen. Tar ju liksom aldrig slut. Nu svarade ju äntligen en utredare för ngn månad sen för jag gav mig fan på att tipsa polisen tills jag fick svar. Melander var det. Innan är det riksåklagaren och Krister Petersson jag visat saker för.
“Så jag ville anmäla mig till polismannen (”inte som mördare”), men som vittne.”
(Fra interview med Engström i 1992, S&S). Hvorfor måtte Engström pointere, at han meldte sig som vidne, ikke morder, til politiet? Hele præmissen for interviewet var jo, at han var et vidne. Jeg synes ikke, pointeringen giver nogen mening, medmindre vi taler om et slags Freudian slip
Gruto.
Detta är svårt att tyda. Om artikelförfattaren vill återge hans ord korrekt, så är det svårt att förstå varför han satt citatet inom parentestecken. Något som står inom parentes borde kunna tas bort, och meningen ska fortfarande vara begriplig för läsaren.
I detta fall undrar man om Jan Arvidsson själv står för innehållet inom parentesen, eller om han återger Stig Engströms egna ord.
Jag tycker att det hela är väldigt svårtolkat. Någon som är mer journalistiskt skolad får gärna komma med synpunkter.
Gruto & Jörgen G:
Citattecknen och parentesen läser jag som att just detta är Engströms egna ord, direkt återgivna och inskjutna i ett lösare referat av hans berättelse.
Däremot är det inte så uppseendeväckande. Engström menade förstås att han ville bli uppskriven på listan/förhörd, men i vanligt språkbruk är det brottslingar man anmäler till polisen. Det behöver inte vara konstigare än att han mitt i en mening fick för sig att det lät fel och ville förtydliga eller snygga till sitt språkbruk.
Jørgen G, interviewet er meget løst komponeret. Jeg er enig i, at er svært at få klart, hvor meget man kan tage det på ordet.
Madam, han kun jo bare have sagt, “jeg meldte mig som vidne hos politiet”. Det virker helt overflødigt at sige “ikke som morder”. Hverken læser eller journalist tænker dette, i al fald ikke i 1992. Præmissen for hele interviewet er jo, at han er et vidne. Hvorfor dette behov for at pointere en kendsgerning, som alle er enige i – at han er et vidne, ikke en morder? Måske Arvidsson selv kan uddybe?
Gruto och Madam.
Jag är av uppfattningen att parenteser används för att lägga till information i ett sammanhang. Information som ligger lite utanför, men för tydlighetens skull ändå är värt att informera om.
Det är ju den som skriver som själv står för tillägget.
Och det kan ju vara helt ok om den som skrivit texten i fråga vill tydliggöra något – exempelvis att Stig Engström inte sprang som mördare, utan som vittne.
Men citattecknen begriper jag inte, och jag begriper inte varför det är viktigt att påpeka att Engström inte sprang som mördare. Var det Engström själv som tyckte att det var värt att ta med? Kanske på en direkt fråga av Arvidsson, som sedan bäddades in på detta sätt?
Det finns ytterligare ett liknande exempel i artikeln, och även där är det svårt att avgöra om det är Arvidssons tillägg, Engströms ord, eller någon slags mix.
Det verkar också som om Arvidsson missförstått Engström på en del avgörande punkter.
När Engström pratar om vittnet i blå täckjacka, så utgår man naturligtvis att det är Anders B han menar, men sedan verkar det som om han menar att Anders B bränt sin jacka i en torktumlare, men det vet vi ju alla att det var Christer Pettersson som gjorde.
Antingen var Arvidsson väldigt dålig på att förstå Engström, eller också var Engström totalt förvirrad vid tillfället.
Ja, jag tror att Arvidsson är den ende som kan bringa klarhet.
“Så jag ville anmäla mig till polismannen (”inte som mördare”), men som vittne.”
Tar man bort (”inte som mördare”) så blir ju meningen
“Så jag ville anmäla mig till polismannen, men som vittne.”
Så kan man ju inte säga. ”men” måste ju i så fall också tas bort för att det ska bli rätt. Alltså bör ju Engström ha sagt ”inte som mördare.”
Alternativt kan ju såklart ordet mördare ha sagts tidigare. Då kan man ju säga
“Så jag ville anmäla mig till polismannen, men som vittne.”
Så det finns väl en möjlighet att textförfattaren lagt till detta för att förtydliga. Men då bör man ju inte ha citattecken.
Gruto:
Som jag säger, just för att termen ”anmäla till polisen” normalt handlar om att anmäla ett brott eller en gärningsman. Ett bättre sätt att uttrycka sig hade – som du själv påpekar – varit någon variant av ”jag anmälde mig som vittne”. Nu sade han väl inte det och reagerar kanske då själv på att det lät konstigt, genom att flika in detta förtydligande. Kanske som ett litet skämt? Vem vet.
Det behöver inte vara en nödvändig eller ens logisk sak att säga. Folk uttrycker sig konstigt i intervjuer hela tiden.
Vad är din egen teori, annars? Om den involverar att vi måste förutsätta att Engström hade en revolver och ammunition redo, sköt Palme, sprang runt kvarteret, beslöt sig för att söka maximal publicitet, osv osv osv, så vågar jag påstå att det är en teori med sämre förklaringsvärde än min, dvs att han vid detta tillfälle uttryckte sig lite konstigt. För att min teori ska gå ihop måste vi nämligen bara förutsätta att Engström inte alltid uttryckte sig perfekt, dvs att han var en i stort sett normal människa.
”- När jag återvände till platsen, såg jag en polisman stå en bit ut på Sveavägen och samtala med en person som – visade det sig – höll på att lämna signalement på mig (”en man i halvlåg, mörkblå rock, keps och handlovsväska sprang i riktning mot trapporna”). Jag visste inget om det då.
– Jag tänkte, försäkringstjänsteman som jag är, att det är bäst att jag hjälper till och anmäler mig som vittne. Det brukar vara svårt att få tag i vittnen i försäkringsmål. Det visste jag från mitt jobb. Så jag ville anmäla mig till polismannen (”inte som mördare”), men som vittne.”
Han ville meddela att han det var han som såg ut så, inte (bara) mördaren. Inte konstigare än så.
Det är väl troligt att SE uttryckt sig precis så här, men någon freudiansk felsägning tror jag inte att det handlar om. Vittnet Engström gillade ju att se sig förväxlad med mördaren och eftersträvade att placera sig så nära honom som möjligt. Uttalandet bör därför ses i linje med detta, även om det kan tyckas något halsbrytande eller drastiskt att formulera sig på det här sättet. Men härigenom påminner han intervjuaren på nytt om förväxlingsscenariot. Något säger mig också att repliken sägs med glimten i ögat.
Något jag tycker med Axberger och dessa granskare är att deras formuleringar ofta är märkliga och antyder att de anser sig bedriva en parallell mordutredning vid sidan av den existerande istället för att granska den existerande.
Bl. a. förekommer något påstående att det inte finns något som tyder på att AA är dekorimamannen. Jag förstår inte en sådan kommentar från en granskare. Detta är ju en utredningsmässig slutsats och granskare ska ju inte ägna sig åt utredningsarbete. Deras uppgift är ju istället att bedöma om spåret är färdigutrett. Samma sak gäller Axbergers kommentarer om att walkie-talkietipsen aldrig lett till något. Detta är ju också en utredningsmässig slutsats. Ställer man sig istället frågan om spåret är färdigutrett blir ju svaret inte lika enkelt.
Deras direktiv från politiker att de inte skulle bedriva utredningsarbete kan ju ha syftat just till att de inte skulle halka in i detta mönster. Det blir ju i så fall mycket enkelt att granska utredningen genom att enbart dra samma utredningsmässiga slutsatser som polisen.
Har dessa granskare inte alls förstått sitt uppdrag?
I egenskap av författare och således ”privatgranskare” kan väl Axberger värdera bevisningen som han behagar? T.ex. bedöma att beläggen för AA:s inblandning är minst sagt mycket svaga…
Nej, påståendet om AA har jag läst i granskningsrapporten. Dock vet jag inte om det är Axberger som ligger bakom detta.
Däremot om walkie-talkietipsen har Gunnar skrivit att Axberger sagt att de är en ”geggamojja” eller något liknande ”som aldrig lett till något.” Jag vet inte var kommentaren ursprungligen är hämtad, men det är en märklig hållning att granskare framstår som att de tror att de är utredare.
Ja, i sin bok kan han väl ha denna attityd men jag tycker att den framkommer också i granskningsrapporten vilket är märkligt.
Axberger skriver i sin bok på sid 319: ”Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” Det är väl det citatet du far efter, antar jag.
Ja, det är rätt citat.
Om en granskare uttrycker sig så ställer man sig ju först frågan om det är en granskares mandat att uttala sig om att något inte kunnat utvinnas ur ett spår. Det låter ju som utredningsarbete att dra en sådan slutsats. En granskare bör ju istället ställa sig frågan om ärendet utretts tillräckligt.
En annan fråga är ju vad en granskare grundar denna slutsats på. Om granskaren drar denna slutsats direkt av polisens utredning hamnar man ju bara i ett cirkelresonemang. Jag inbillar mig att politiker gett granskarna direktivet att de inte skall ägna sig åt utredningsarbete just för att undvika att fastna i detta mönster.
Om någon till äventyrs undrar vad ett tidigare justitieråd vid namn Göran Lambertz tycker om Axbergers bok, så kan jag meddela att han berömmer den. Som alla vet älskar Lambertz också att laborera med sin sannolikhetslära. Läsningen av boken har tydligen lett fram till att han justerat sina procentsatser i skuldfrågan för Christer Pettersson respektive Stig Engström. Så här skriver Lambertz på sin blogg:
Jag tycker numera att mitt resonemang i betraktelse 119 om Christer Pettersson har några tydliga brister. Om min bedömning då var att sannolikheten för Christer Petterssons skuld var kanske 30 procent, så har den nu gått upp till kanske 40. Det resonemang jag fört om Stig Engström tycker jag däremot väsentligen håller med vissa mindre undantag. Om min bedömning för två år sedan var att sannolikheten för Stig Engströms skuld var kanske 75 %, så har den nu gått ner lite, till kanske 70.
http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-374/
Vågar vi gissa att sannolikheten för Stig Engström som mördare enligt Göran Lambertz kommer att sjunka 5 procent vartannat år? Det ska bli intressant att följa.
Jag är dock lite konfunderad över de senaste siffrorna från det förra justitierådet: 40 procents sannolikhet för att Christer Pettersson är skyldig och 70 procent för att Stig Engström är skyldig. Alltså 110 procent om vi adderar. Det går väl bara ihop om vi antar att det är 10 procents sannolikhet för att de två samarbetade om mordet?
Det låter som en bra gissning att procenten kommer att sjunka. Jag kan också tänka mig att kurvan kommer att gå ned i snabbare takt. Mitt intryck är nämligen att Lambertz inte har satt sig in i Engströmhypotesen på detaljnivå. Jag tror till exempel att han skulle ta intryck av Lasse Lampers bok, men den verkar han inte ha läst. Uppenbarligen har han också stor respekt för ditt kunnande om mordet, vilket han tidigare har givit uttryck för, så din kommande bok kan mycket väl bli betydelsefull i sammanhanget. För den kommer han säkert att läsa.
Intressant. Lambertz verkar lite nedslagen över sina beräkningar. Det verkar som om han är öppen för att ta hjälp öppenhetskrav för att komma framåt ,om jag fatta han rätt.
Per-Johan Eliasson Teesalu och Göran Lambertz i SvD den 21 augusti 2020:
”Om man tänker efter en stund måste man rimligen komma fram till att detta innebär att allt talar för att Engström inte var där efter att mordet hade begåtts. Han lämnade alltså mordplatsen just efter mordet.
Engström sa också att han såg vittnet Lars [J] en bit in på Tunnelgatan. [Lars J] befann sig på eller nära Luntmakargatan, 60-70 meter bort från mordplatsen. Inget annat vittne observerade [Lars J]. Det var mörkt. Bilder från platsen med likartade ljusförhållanden klargör att det måste ha varit nästan omöjligt att se mer än en siluett av en person som stod vid Luntmakargatan. Men Engström kunde ge en hygglig beskrivning av [Lars J]. Och denne säger att den bortflyende mördaren kan ha varit Engström. På krönet ovanför trappan sågs mördaren av YN, som beskriver en person som i hög grad påminner om Engström. Mycket talar därför för att det var vid Luntmakargatan, just före trappan, som Engström såg [Lars J]. Och i så fall var det Engström som sprang uppför trappan.”
Källa: https://www.svd.se/a/8m35dd/engstrom-mordade-med-stor-sannolikhet-palme
Men då så. Förtjänar det här bara 70 procent? Snålt.
Axberger redogör ju faktiskt vad han menar med ”indicium”. En besvärande omständighet som grundar sig på fakta. På så vis har han rätt i att caset mot Engström bygger på väldigt svaga indicier. Snarare ”indicier på indicier” som han formulerar det. Sånt som vore indicier om vi visste att det de baseras på stämmer: Engström såg ut som gärningsmannen, ingen såg honom på brottsplatsen, han hade tillgång till vapen o s v. Det är slutsatser som utgår från antaganden.
Flarne
Jag tänkte just nu på morgonkvisten hur Melander kunde va med i detta med Engström. Melander har ju varit chef före de nya poliserna började och vet annat. Undrar vad de diskuterade på veckomötena om de hade några.
Har väl gått att utläsa att Melander inte var lika övertygad men han drogs väl i nån mån med. Behövde ju heller inte ta ansvar för detta.
Sen blev det så klart parodiskt när han satt på presskonferensen och redogjorde för andra intressanta spår samtidigt som Petersson presenterade mördaren. Lite som att de satt brevid varandra men var på olika planeter.
Flarne
Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger.
–
Axberger använder sig av IÖGONFALLANDE faktafel som helt saknar stöd i utredningen när han försöker visa på att Skandiamannen är oskyldig.
–
Exempel:
— Paret Palme var förföljd från Grand till gatuköket.
— ”Dekorimamannen” från 14 mars var inget minnesspöke.
— Gärningsmannen hade Jack Nicholson-mössa.
— Gärningsmannen hade ingen handledsväska på sig.
— Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har substans.
–
Ännu mer irriterande och häpnadsväckande är Axbergers mörkläggning av sitt eget och Granskningskommissionens katastrofala misstag att inte granska Palmeutredningens fatala beslut 1987 att avföra Skandiamannen från utredningen (”Ölvebro och co trodde inte heller på Skandiamannen, så därför granskades inte det!”).
Han är ju inte så kategorisk som du försöker göra gällande. Men det är exempel på uppgifter som Krister Petersson duckar för utan att vi får veta varför. Att de liksom inte stämmer in på hans gärningsman känns inte särskilt tillfredsställande. Om man som du sitter och är övertygad hemma på kammaren är det en enkel sak att avfärda just de vittnesuppgifter som rimmar illa med Engström som de felaktiga. Chefsåklagaren kan med det lilla han har av bevis och indicier (ja, egentligen vad?) inte vara lika bekväm utan måste kunna avkrävas en bredare och mer prövande blick. Är helt med Axberger där.
Flarne
–
Du antyder alltså att Melander hade kunnat runda SE men avstod av okänd anledning eller?
–
Din hyllning av GRK-granskaren Axberger är ännu märkligare. Hans och Granskningskommissionens katastrofala misstag att inte granska Palmeutredningens fatala beslut 1987 att avföra Skandiamannen från utredningen eftersom ”Ölvebro och co trodde inte heller på Skandiamannen, så därför granskades inte det!”.
–
Journalisterna Anér och Minell uppmanade 1989 respektive 1991 rättsväsendet att utreda SE då de kunde visa på omständigheter som inte kunde förklaras bort eller rundas. I stället för att granska PU:s SE-beslut 87 häcklar Axberger Anér i sin bok.
Vadå ”inte kunna runda”? Det finns väl inget på Engström man inte kommer förbi. Vad skulle det vara?
Melander hade säkert gärna fortsatt utreda andra spår än Engström men han fick inte göra det för sina överordnade. Han fick inte bestämma själv utan personer högre upp än han i hierarkin hade bestämt att utredningen ska läggas ner och Engström utpekas som misstänkt gärningsman. Som underordnad hade Melander ingen chans att ifrågasätta det fatala beslutet som fattats över hans huvud
Jonas J
Vilka menar du då?
Det här blir mer som grafitti på en klottervägg men jag måste säga att jag har med tiden blivit ganska så säker på att det var Palmes mördare Mårten Palme såg. Som stod och lurade i mörkret och tittade på paret i smyg. Blå jacka. Ingen mörk rock. De vittnen som beskriver mörk fladdrande rock kan väl ha förväxlat mördaren med SE? Och Inge M. kan definitivt ha missat att den mansperson han iakttog ”under flera minuter” i Dekorimahörnan kan ha avvikit från platsen INNAN den förföljande mördaren intog hans plats genom att snedda över Sveavägen framför paret Palme innan dessa kom fram till Dekorimahörnet. Stackars SE blev elefanten i porslinsbutiken och det verkar han ju själv ha misstänkt att han kunde bli, eftersom han sökte upp polisen nästan omedelbart och ville berätta vad HAN hade gjort för att undvika att bli misstänkt. Vilken soppa detta mord är!
Problemet med din teori är att Inge M och Anders B, som båda sett personen skjuta, säger mörk rock. Detta kan då inte vara någon förväxling med SE utan måste vara GM oavsett om GM är SE eller någon annan.
Men är det då inte ett litet problem att Anders B. onekligen var på lyset? Han tyckte ju t.o.m. sig se två kvinnor och en man promenera framför sig? Inge M. uppgav i förhör att han inte hade fokus på mannen i Dekorimahörnan hela tiden utan flackade med blicken både hit och dit. Inge M. beskrev visserligen att han såg mannen kliva fram och kallblodigt skjuta Palme MEN såg han då i det ögonblicket också klädseln eller är det en efterhandskonstruktion? Och var det inte så att den man Inge M: såg vänta i hörnet INTE var klädd i en mörk rock utan en jacka och vars rörelsemönster förde tankarna till en otålig pundare? Har inte IM:s vittnesmål framför mig dock. Och är det något jag har lärt mig att krimprogram på TV, så är det att vittnesmål OFTA är helt felaktiga pga av psykologiska orsaker.
Anders B trodde att Olof var en kvinna för att gärningsmannen lade sin arm om honom
Även en nykter person kan göra den feltolkningen
Nja, det kan vi nog ha olika åsikt om.
Zombie.
Då tar vi det här en gång till:
Anders B (1986-03-03):
”[Anders B] säger vidare att han kommer ihåg en minnesbild av en lång rock och den rocken gick en bit nedanför knäna som fladdrade. Rocken var mörk. [Anders B] kan inte placera rocken på den person [dvs. gärningsmannen] som gick in på Tunnelgatan,”
Lena Löhr (1986-03-26):
”Gärningsmannen beskrevs [under mordnatten] av [Anders B] såsom kraftigt byggd,inte tjock utan snarare robust,iklädd blåaktig täckjacka av något slag,samma längd som björkmans egen jacka.”
Anders B (tingsrätten):
”ÅKL: Det har du inte sett, nej. Den här mannen som nu du ser försvinna, gå därifrån, har du någon minnesbild av honom, kan du beskriva honom?
B: Ja, han hade en halvlång jacka , mörk tror jag. Promenadskor, kraftiga promenadskor. Och som jag ser det, en stickad mössa.
[…]
ADV L: Och han hade någon … var det mörk jacka?
B: Ja.
ADV L: Kan du uttala dig om färgen?
B: Nej.
ADV L: Hur lång var jackan?
B: Ja, halvlång.”
Det får åtminstone inte mig övertygad om att det var någon mörk rock som Anders B såg på gärningsmannen.
Det finns andra problem med antagandet att gärningsmannen bär en mörk rock, men det blir i så fall en längre diskussion så jag nöjer mig med detta.
Jag undrar. Finns det någon som helst möjlighet att det är SE som kommer älgandes i mörk, fladdrande rock och som vittnen i stunden tror är GM? Är SE så snabbt på plats? SE oroar sig ju själv för att han möjligen kan ha blivit misstagen som GM och går ju därför att pratar med polisen.
Ellroy.
Ja, den möjligheten finns ju och den kan vara intressant att undersöka vidare.
Det påstod ju bland andra Hans Ölvebro, Leif Ljungqvist och Leif GW Persson om jag inte minns fel. Inte minst bland Stigs egna bekanta menar att Stig påstått detta. Thomas Pettersson (2021) kallar det för en ”förväxlingsstrategi” av Stig. Men andra har ju ansett att Stig snarare förklarat att han förväxlad av andra vittnen och att det uppfattades som en trovärdig förklaring. Jag tänker ju att denna ”förväxlingsstrategi” snarare var en verklig förväxling.
Stig klagade dessutom på att man redan från början försökte underkänna Lisbeths iakttagelser vid mordplatsen. En möjlig förklaring vore ju att Lisbeth var Stigs medhjälpare vid mordet. Men den förklaringen vore å andra sidan inte att betrakta som trovärdig. Den mer trovärdiga förklaringen är ju att Stig snarare visste om att Lisbeth inte kan ha uppfattat Stig som mördaren. Han sa sig ju t.om. ha samtalat med henne efter skotten.
Ellroy.
Angående tiden. Stig ska, enligt honom själv, ha kommit fram till mordplatsen bara sekunder efter vad han uppfattade som smällare/avgasknall. Enligt Hovrättens bedömning ska han och Anna H varit dom två första framme vid mordplatsen efter att mördaren sprungit iväg. Sen vad som är sant eller inte är en anna sak. Men möjligheten är stor att Stig blev misstagen som GM.
Angående Axberger och att han kallar Lisbets utpekande av CP som det enda ”genombrottet” i utredningen.
Om Lisbets utpekande är riktigt binder det CP till brottet. Hur många andra sådana bevispåståenden finns det i utredningen? Enligt Axberger är det antalet noll. Har han fel där?
Sen är det en annan sak hur man värderar utpekandet.
Per J
Mördaren var lik Christer Pettersson så det var inte så konstigt att hon pekade ut honom istället för den rätte.
Axberger skriver att Lisbeth juridiskt sett är målsägande, MEN att eftersom hon är en offentlig person och därtill änka efter statsministern så kan hon inte behandlas som vilket vittne eller målsägande som helst i utredningen. Men det här nämns bara kortfattat, liksom i förbigående. Resonemanget utvecklas inte. Gjorde det svårt eller t o m omöjligt för utredarna att vända på alla stenar?
Mats Danielsson,
det är en intressant fråga du reser. Innan jag kommenterar den närmare, kan du komma med sidhänvisning till det Axberger skriver. Jag har gått igenom mina anteckningar om hans bok men hittar inte det du tar upp.
Gunnar!
I min e-boksversion återfinns resonemanget sid 13 ff
”…i detta fall var det självklart att hon som statsministerns hustru och offentlig person inte kunde medverka som vore det vilken utredning som helst. Både hon och den avlidne hade anspråk på skydd för sin integritet och sitt privatliv som gick långt utöver vad polis och åklagare annars har att ta hänsyn till…”
Jag kan inte se att Axberger följer upp resonemanget när Lisbeth längre fram i berättelsen får mer central roll. Det förefler mig som om han emellanåt försöker ”ärerädda” änkan Palme. Liksom när det gäller andra nyckelpersoner som emellanåt blev illa åtgångna i medierna som Holmér, Ölvebro, m
Juridiskt sett är ju skillnaden bara att målsäganden inte kan höras under straffansvar. Lisbeth behövde, till skillnad från ett vittne, inte frukta att dömas för mened.