Vad visar Holmérs hemliga möten med Åsheden – trodde han på sitt eget huvudspår?

Hans Holmér trivdes i medialjuset under sin tid som spaningsledare. Han var stridbar, välformulerad och medvetet gåtfull. Vilken var hans dagordning egentligen? I vilken utsträckning trodde han på vad han själv sa? Frågorna väcktes igen för ett tag sedan av P3 Dokumentärs poddserie om hans hemliga möten med DN-journalisten Ann-Marie Åsheden.

EN AV DE FRÅGOR SOM VÄCKER DEBATT när det gäller Palmeutredningen är: hur kunde Hans Holmér fatta sitt ödesdigra beslut att satsa i stort sett alla spaningsresurser på PKK-spåret?

I slutet av 1986 gick han så långt som att i en TV-intervju säga att han var till 95 procent säker på att han hade hittat lösningen. Givetvis fångade han TV-tittarna. Men bara drygt en månad senare var allt över – Holmér hade fått genomföra sitt stora tillslag och PKK-spåret hade enligt åklagarnas slutsats visat sig bestå av luft.

Holmér avgick som spaningsledare och lämnade efter sig spillrorna av en utredning.

Upp som en sol och ner som en pannkaka alltså – och frågan inställer sig: hur kunde allt detta ske? Och den följs naturligt av en mer preciserad fråga: trodde verkligen Holmér själv på sitt favoritspår?

För var och en som funderat över den förste spaningsledarens märkliga projekt är Lovisa Lamm Nordenskiölds poddserie Palmeutredningen inifrån som släpptes tidigare i år en riktig guldgruva.

Serien som är på sju avsnitt ingår i P3 Dokumentärs utbud och den kom i februari i år. Bakgrunden – och ramberättelsen – till serien är, som många vet, den serie hemliga samtal som Dagens Nyheters Ann-Marie Åsheden hade med Holmér under 1986 och 1987. Lovisa Lamm Nordenskiöld fick Åshedens tillstånd att lyssna på och använda sig av inspelningarna av dessa samtal – ett material på många timmar – som legat inlåsta i mer än trettio år. Det enda som tidigare kommit ut har varit Åshedens redigerade sammanställningar – i form av DN-artiklar och en bok – av vad hon och Holmér talat om. Nu får vi höra bitar av Holmérs och Åshedens konversationer från tiden då det begav sig.

Jag lyssnade på de tre första avsnitten i samband med lanseringen men har sedan låtit lyssnandet ligga eftersom jag haft annat som tagit min tid.

Nu har jag inte bara lyssnat utan också reflekterat en del över innehållet. Och inledningsvis kan jag bara säga: den som hittills missat serien har något intressant framför sig. Holmérs uppgång och fall presenteras spännande och överskådligt. Och förutom ljudklippen från 80-talet innehåller avsnitten nutida intervjuer med en rad nyckelpersoner i sammanhanget.

Inbäddad journalist

Åshedens långa rad av möten med Holmér tillkom alltså under väldigt speciella omständigheter. Hon var vad som i dag skulle kallas ”inbäddad journalist” hos spaningsledaren.

Termen fanns inte 1986. Den dök upp i samband med USA:s invasion av Irak 2003 och förklaras så här av den statliga myndigheten Språkrådet som bland annat bevakar nya ord i svenskan: ”journalist som följer med anfallande militära trupper till ett krigsområde och åtnjuter skydd av dessa och som därför inte behöver tillstånd av den regim som anfalls, men som också är begränsad till det område som de anfallande trupperna behärskar”.

Termen är faktiskt väldigt lämplig när det gäller att beskriva Åshedens uppdrag. Och det av två skäl.

Det första skälet handlar om att hon – till skillnad från andra journalister som bevakade Palmeutredningen – bara hade en enda källa. Och det var Holmér. Det var hans version hon fick del av. Det var inte meningen att hon skulle samla information på något annat sätt. Trots att hon kunde röra sig fritt på Stockholms gator kunde hon inte intervjua någon annan om sådant hon fick höra av Holmér. Hon kunde helt enkelt inte kolla vad han sa.

Bakgrunden till det märkliga arrangemanget var en uppgörelse som Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström gjort upp med Holmér – med dennes vän Ebbe Carlsson som kontaktförmedlare. Åsheden skulle i hemlighet få intervjua Holmér – till en början skedde det dagligen – om hur denne ledde spaningarna. Och resultatet skulle presenteras först när mordet var uppklarat. Holmér skulle dessutom ha rätt att avbryta samarbetet när han ville och inget skulle få publiceras utan hans godkännande. Fördelen för Dagens Nyheter var att tidningen skulle få vad som framstod som en exklusiv bild inifrån av hur Holmér ledde mordspaningarna.

Men ingen skulle få veta något så länge det hemliga projektet pågick, inte heller Dagens Nyheters ordinarie kriminalreportrar. Åsheden skulle helt enkelt vara Holmérs egen krönikör och skriva det han ville – och först när han ville det. Om han alls skulle vilja det. Det var ett arrangemang som rimligtvis skulle kunna väcka en rad journalistiska invändningar: hade plötsligt Sveriges största morgontidning satt sig i knät på spaningsledaren?

Holmér uppnådde å sin sida en rad fördelar. Han fick inte bara en egen – förhoppningsvis lojal – historieskrivare som samtidigt kunde presenteras som någon sorts oberoende reporter. Han fick också löpande tillgång till en journalist som han kunde testa sina utspel på innan han gick ut med dem på riktigt. Och han skaffade sig förstås på detta sätt ett diskret men rimligtvis högst verkligt inflytande över vad svenska nyhetsmedias flaggskepp i Marieberg skulle skriva även under den tid då Åsheden fortfarande var hemlig. Jutterström visste ju att Holmér kunde hoppa av när som helst om han irriterade sig på Dagens Nyheter.

Det var alltså ett kontroversiellt upplägg som Jutterström ställde sig bakom, och som Palmeutredningen inifrån redovisar väckte saken stor irritation bland de normalt arbetande DN-reportrarna när de – och allmänheten – till sist fick veta vad som pågått i det fördolda. Som Åsheden själv uttryckte sig i avsnitt 7 av serien: ”Ja, de blev ju vansinniga när de fick reda på det här.”

Som ett fälttåg

Det andra skälet till att det känns rimligt att kalla Åsheden för ”inbäddad journalist” är att Holmér mer eller mindre uppfattade sin kampanj för PKK-spåret just som ett fälttåg. Vid ett tillfälle när tidningarna tagit till stora svarta rubriker om Holmér som föll honom i smaken hade han fnittrat förtjust och berättat för Åsheden att någon sagt till honom att hans namn hade blåsts upp i ungefär samma storlek som i rubrikerna om att ”jänkarna anföll vid D-dagen” under andra världskriget. (Avsnitt 6)

Och det var också en militär operation åklagarna associerade till när de såg hur Holmér förberedde sitt stora tillslag mot PKK. Anders Helin hade till exempel ironiskt jämfört spaningsledarens projekt med ”invasionen av Normandie” – det vill säga: mer ett krig än en rättslig utredning. (Se Erik Magnusson (red): Palmerapporten sid 411.)

Det finns tydliga belägg för att det var ungefär i sådana termer som Holmér själv tänkte. I poddserien får vi ta del av hur tillslaget är tänkt att leda till massutvisningar av PKK-anhängare. Spaningsledaren talar med Åsheden om vad som driver honom. Han säger att han helt enkelt ”känner ett slags hat” mot PKK: ”de ska förbanne mig inte vara i Sverige och Europa och slakta folk”. (Avsnitt 6 i poddserien.)

Här handlar det alltså inte om att analysera uppgifter som skulle kunna peka på att PKK eller svenska PKK-anhängare i Sverige låg bakom mordet på Olof Palme. Det handlar om att PKK definieras som en dödsfiende och det handlar om att slå sönder organisationen i Sverige.

Med den inställningen i botten har Holmér inga problem med vilka metoder han kan tillåta sig att använda. De behöver inte följa svenska lagar.

Ett exempel på det är de olagliga avlyssningarna som han beordrar bakom åklagarnas rygg. De blir långt senare avslöjade ändå och Holmér och fem andra polischefer ställs inför rätta. Holmér försvarar sig i hovrätten med att beskriva buggningarna som nödvändiga akutåtgärder mot allvarliga hot. Som han dramatiskt uttrycker saken: ”Det var att jämföra med stridsinsatser mot anfallande flygplan”.

Det har aldrig kommit fram några bevis för att dessa buggningar hade att göra med någon faktisk hotbild. Och Palmeutredningen inifrån ägnar en hel del utrymme åt att beskriva verkligheten för de kurder som Holmér inriktade sig på – och hur deras familjer också drabbades. En av de personer som intervjuas utförligt är ”Yusuf”, son till Ismet Celepli, en av de huvudmisstänkta i Holmérs teoribygge.

Det är kusliga och gripande detaljer som kommer fram. Och jag minns för egen del när jag besökte Ismet Celepli i Haninge under det sena 80-talet. Han var en man som var svårt plågad av den kampanj som drabbat honom och hans familj. Att Ismet Celepli skulle ha utgjort ett hot mot svenska myndigheter kändes då väldigt avlägset.

Men i hovrätten manade Holmér fram en extrem hotbild mot Sverige. Han hävdade att han under andra halvåret 1986 väntat sig attentat mot Ingvar Carlsson och invandrarminister Anita Gradin från PKK:s sida och att ”risken var över 7 på en tiogradig skala. (Se t ex min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 205-206.)

Holmér genomförde också under hösten 1986 en rad åtgärder som skulle markera att det var fara å färde: han trappade upp sin personliga livvaktsstyrka från tre till fyra poliser, han gick själv omkring beväpnad, han hade en bärbar polisradio vid sidan av sängen om nätterna och han lät installera pansarglas i Palmerummet. (Avsnitt 4 och 5 i poddserien.)

Personer i hans omgivning har i efterhand uppgett att de var skeptiska mot hans dramatiska säkerhetsåtgärder. Hans nära medarbetare i spaningsledningen, Hans Wranghult, var tvungen att ha livvakt en månad och tyckte det var tröttsamt – han fick inte ens gå till banken tvärs över gatan från polishuset utan livvakten. Holmér vill också att alla hans medarbetare skulle ha pistol. Tommy Lindström säger i serien att han tyckte det var löjligt. (Avsnitt 5)

Det kan i efterhand tyckas märkligt att ingen i Holmérs omgivning slog larm om de nu tyckte att han gick till excesser i sitt säkerhetstänkande. Ifall de menade att han tappat verklighetskontakten var det kanske inte så lämpligt att han satt kvar som spaningsledare. Men det kan ju hända att Holmérs medarbetare inte tolkade hans agerande som om han riktigt menade allvar. Kanske såg de snarare det som att han ville förmedla en dramatisk hotbild för att skapa den rätta stämningen inför det kommande tillslaget. Med tanke på bristerna i bevisning mot PKK skulle dramatiken kunna ha en kompenserande funktion i sammanhanget.

”De tjatar om Sveavägen”

För Holmérs egen del är det uppenbart att han inte tyckte att det behövdes något som liknade bevis inför tillslaget, den saken fick väl ordna sig senare. Åsheden talar med honom om saken under hösten 1986. Han säger med udden riktad mot åklagarna: ”De måste finna sig i att vi ska slå till mot det här gänget utan att kunna veta var vi hamnar någonstans. Det är det som är svårt, för vi kommer inte att ha gärningsmannen på papper när vi slår till. Vi ska möjligen få honom genom tillslaget på olika sätt.”

Åsheden undrar om Holmér någonsin haft något hopp om att de ska hitta gärningsmannen före tillslaget. Holmér svarar: ”Nänä. Det har jag aldrig.” Åsheden säger att det är väl det åklagarna är bekymrade för. Holmér svarar lite irriterat: ”Ja, de tjatar om att vi ska komma ner på Sveavägen.” (Avsnitt 5 i poddserien.)

Holmér liknar under detta samtal PKK vid en maffiaorganisation, en sådan som måste angripas med särskilda metoder på grund av dess starka inre sammanhållning. Den som är lite kritisk undrar förstås i så fall: hur kunde Holmér över huvud taget räkna med att få fram någon sorts ny bevisning vid ett tillslag om det rörde sig om så tuffa motståndare?

Det mesta pekar på att Holmér egentligen inte alls såg det som avgörande om tillslaget ledde fram till några stärkta misstankar mot PKK. Det viktiga var att det genomfördes, med maximal exponering i massmedia. Och att åklagarna i samband med detta tillslag gick ut och backade upp huvudspåret – oavsett vad resultatet av förhören egentligen blivit.

Vi vet vad som hände. Tillslaget gav ingenting som knöt PKK till mordet på Olof Palme. Och Palmeåklagaren Claes Zeime gick ut på en presskonferens samma dag och gjorde väldigt klart att så huvudspåret hade fallit ihop.

Holmérs reaktion är talande och den skildras bra i poddserien. Han håller masken under presskonferensen men när han träffar Åsheden två dagar senare låter det annorlunda. Han pratar med henne om vad han beskriver som ett direkt svek från Zeime: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.” Åsheden: ”Hur du menar du?” Holmér: ”Att han skulle visa enighet utåt. Det är så man gör.” (Avsnitt 6)

Ännu mera hätsk mot åklagarna var han i ett tal han höll till spaningsledningen efter tillslaget, ett tal som han också lät skicka ut till alla poliser som arbetade med utredningen.

”Det är inte anständigt. Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra. Jag kan lova en sak: att jag kommer att göra allt som på mig ankommer för att vi skall få vår heder tillbaka. Det innebär att jag skall sätta ansvaret där det hör hemma. Det vi upplever i dag skall vi få upprättelse för.” (För hela texten, se min bok Mörkläggning sid 188.)

Det handlar om heder, det handlar om upprättelse, det handlar om förbittring över att inte Holmér fick genomföra satsningen med utpekandet av PKK som han ansåg sig ha fått garantier för.

Var det då verkligen så att Holmér helt krasst struntat i att försöka hitta faktiska bevis som kopplade PKK till Sveavägen. Tja, nästan. I avsnitt 5 av poddserien redovisas hur Holmér i augusti, när åklagarna är tillbaka från semestern och ska få sin redovisning av ”huvudspåret”, inte har hittat någon koppling till Sveavägen. Det han diskuterar med Åsheden är olika motivbilder som han tycker sig se.

Men efter ytterligare drygt ett par månader, den 30 oktober, har han i alla fall hittat något som liknar en koppling till Sveavägen. Och den tar han nu upp med Åsheden. (Det redovisas också i avsnitt 5 av serien.) Han säger: ”På lördagen satt jag och tänkte att nu ska jag läsa allt om mordplatsen, det var länge sen.” Och han berättar att han den här gången läst materialet med ”kurdiska glasögon”, alltså med fokus på sådant som kan kopplas till PKK-spåret.

Att Holmér inte gjort det tidigare är ju milt talat anmärkningsvärt. Det var i maj han beslutade sig för att styra in utredningen på PKK, nästan ett halvår tidigare. Ändå har han väntat till långt in på hösten med att leta efter en koppling mellan PKK och Sveavägen i materialet – och då först sedan han insett att åklagarna envisas med den där kopplingen.

Bland alla förhör han gått igenom har Holmér till sist fastnat för ett vittne som heter Johnny W. Mordkvällen har Johnny cirkulerat i bil kring kvarteren runt Sveavägen. I nära tidsmässig anslutning till mordet ser han en man stå i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen, på motsatt sida från brottsplatsen räknat. Mannen står stilla. Den tyska signalementsmaskinen som användes för att producera fantombilden har tagit fram en annan fantombild som bygger på Johnny W:s uppgifter. För Holmér är det uppenbart att bilden visar en kurd som vittnet sett. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Det är svårt att säga vilket värde Johnny W:s uppgifter kan ha. Det har aldrig kommit fram något som vare sig visar att Johnny sett en kurd eller att den person han talar om hade att göra med Palmemordet.

Och åklagarna är fortsatt missnöjda. De konstaterar att Holmér inte alls kopplat PKK till mordplatsen. Det problemet står också klart för Holmérs nära medarbetare Hans Wranghult som i avsnitt 5 säger: ”Den stora bristen i materialet var ju: vad hände på Sveavägen?”

Anmärkningsvärt nog får Åsheden ta del av Holmérs teoribygge om PKK innan åklagarna fått det. Han informerar henne redan den 9 juli medan åklagarna får sin föredragning av Holmér först en månad senare. (Avsnitt 4 och avsnitt 5). Även regeringen är informerad långt före åklagarna, inte minst genom arrangemanget med egna observatörer i Palmerummet. Och regeringen backar upp Holmér hela vägen – ända fram tills att det inte går längre. Det vill säga: efter tillslaget då Claes Zeime spräcker bubblan genom att delge den församlade pressen att PKK-spåret rasat samman.

Ja. även efter det faktiskt om än lite mer lamt. Sedan Holmér lämnat Palmeutredningen säger Ingvar Carlsson: ”Hans Holmér har engagerat sig oerhört starkt för att nå ett resultat. Jag har den bestämda uppfattningen att under Hans Holmérs ledning har det bedrivits ett engagerat och effektivt arbete.” (Avsnitt 7.)

Det kan förstås tolkas som en vänlig fras från statsministerns sida och inget mer. Men så var det nog inte riktigt. Ett halvår efter Holmérs avgång börjar Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom och Ebbe Carlsson att tillsammans med Holmér i hemlighet planera för ett återupprättande av PKK-spåret. (För en detaljerad beskrivning se min bok Mörkläggning.)

Om vi förutsätter att regeringspolitikerna var rationella, logiska och ärliga blir det svårbegripligt med en sådan uppbackning till Ebbe från kanslihuset. Holmérs huvudspår hade kraschat så grundligt att spaningsledaren tvingats avgå. Varför skulle då regeringen gå bakom åklagarnas och den nya spaningsledningens ryggar för att backa upp en revival av det?

Huvudpunkterna i teoribygget

Poddserien ger en god överblick över vad som var huvudpunkterna i Holmérs teoribygge – och över svagheterna i dessa huvudpunkter.

Det handlade framför allt om tre saker:

Vapentipset – det som enligt Holmér själv var det som fick honom att styra in utredningen på PKK. Det skildras översiktligt i avsnitt en 3 och 4 i poddserien och handlar alltså om kåkfararen, alkoholisten och mytomanen Seppo som en dag i maj dyker upp på polishuset och berättar att han i mitten av februari 1986 under en permission köpt två stycken Smith & Wessonrevolvrar på uppdrag av två medfångar. Den ene är den kroatiske terroristen Miro Baresic och den andre en kurdisk knarklangare. Seppo påstår att han levererat vapnen till den adress i Sollentuna där kurden var skriven. Sanningshalten i Seppos berättelse är tveksam och kopplingen till PKK är svag även om det skulle visa sig att vapenaffären ägt rum. Baresic tillhör högerextrema Ustasja som inte har något samröre med PKK. Och kurden är inte politiskt aktiv.

Han har däremot en släkting som tillhör PKK-kretsen. Det räcker för Holmér. Senare visar det sig att det inte går att slå fast att det påstådda vapenköpet alls ägt rum.

Bröllopssamtalen – några avlyssnade telefonsamtal mellan en talesperson för den svenska PKK-kretsen, Ismet Celepli, och en PKK-kontakt denne hade i Västtyskland. Samtalen innehåller uppgifter om planering av något som kan betyda fest eller bröllop. Inom Säpo har det tolkats som en kodad diskussion om förberedelser för Palmemordet. En alternativ tolkning som efter Holmérs tid som spaningsledare vunnit stark tilltro är att det helt enkelt handlade om att PKK-kretsen i Sverige ville försöka att genomföra ett arrangemang för att fira det kurdiska nyåret, något som var svårt med tanke på att PKK var terroriststämplat i Sverige. (Avsnitt 7 i poddserien.)

Bröllopssamtalen hade uppmärksammats inom Säpo redan före Palmemordet och Holmér själv har berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! att han fick höra talas om dem av sin vän och förtrogne Ebbe Carlsson redan i mars 1986.

Holmér tog också upp bedömningen att PKK var ett hett spår redan under ett möte med spaningsledningen den 4 mars, fyra dagar efter mordet. Men han avvaktade med att lansera PKK-spåret på allvar tills i maj och då bara inom en snäv krets i utredningen. Vid det laget hade han etablerat ett nära samarbete med en av Säpos PKK-experter, Jan-Henrik Barrling, som sedan februari varit hårt fokuserad på ”bröllopssamtalen”. Med all sannolikhet kände också Holmér mycket väl till dem redan under våren – både genom Ebbe och genom Barrling. Ändå säger han till Åsheden så sent som den 9 juli att han först den dagen fått det slutliga beviset på att PKK mördat Palme. Han förklarar för henne att han just tagit del av dessa avlyssnade samtal och förstått att talet om ”bröllop” handlat om förberedelser för Palmemordet.

En rimlig gissning är att Holmér regisserat sin presentation för Åsheden och att han då, i juli, velat skapa maximalt effektiv dramatik. Det var nämligen då som han till sist avslöjade för DN-journalisten att det var PKK-spåret som gällde. Och samtidigt presenterade han alltså det gamla materialet med de avlyssnade samtalen. För den som kunde lockas att tro på att dessa samtal handlade om planeringen av statsministermordet var det onekligen starka saker.

Motivbilden – PKK skulle vilja hämnas på Sverige för tre saker. För det första skulle det handla om den svenska regeringens tidigare vägran att ge PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppehållstillstånd i landet, för det andra domarna mot de två män som mördat PKK-avhoppare i Uppsala och Stockholm 1984 respektive 1985 och för det tredje kommunarresten som drabbade ett antal PKK-anhängare trots att de inte kunde åtalas för kurdmorden. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Denna motivbild presenterar Holmér också för Åsheden i juli. En kritisk bedömare kan uppfatta den som ganska svag, inte minst med tanke på att PKK hade stora problem med myndigheterna i ett antal västeuropeiska länder – så varför skulle en hämnd från PKK riktas just mot Olof Palme, en politiker som betraktades med välvilliga ögon av de flesta kurder?

Ett mord på en västeuropeisk politiker skulle också innebära ett helt nytt sätt för PKK att agera – de våldsdåd som kopplats till organisationen i Västeuropa hade alla haft att göra med den kurdiska exilmiljön. Det är slutligen svårt att se på vilket sätt mordet skulle ha tjänat PKK:s intressen. Om avsikten varit att demonstrera organisationens styrka genom att straffa Palme för Sveriges agerande mot PKK skulle det väl ha varit väntat att organisationen antingen tog på sig mordet eller åtminstone uttryckte tillfredsställelse över den svenske statsministerns död. Men ingendera skedde.

Samarbetet som Holmér undvek

Holmérs eget agerande pekar också på att han inte gärna kan ha trott särskilt mycket på att PKK stod bakom mordet på den svenske statsministern. Allra mest avslöjande var väl att han inte sökte något samarbete med polisen i andra västeuropeiska länder.

PKK var – bland annat i Västtyskland – föremål för polisens intensiva uppmärksamhet. Västtyskland hade mycket nära och omfattande förbindelser med Turkiet – inklusive militärt samarbete – och PKK:s livaktiga verksamhet bland kurder på västtysk mark var en källa till förargelse i både Bonn och Ankara.

Till det kom att det tycktes finnas tydliga kopplingar till PKK när det gällde flera mord i den kurdiska exilmiljön i Västtyskland – mord av liknande slag som de i Uppsala och Stockholm 1984 och 1985, det vill säga mord som utförts mot tidigare PKK-aktivister som kommit i motsättning till organisationens ledning.

Allt det här gjorde att PKK framstod som högst intressant för polisen i ett antal västeuropeiska länder.

Och den här bakgrunden var inte okänd för Holmér. Tvärtom beskriver han i sin bok Olof Palme är skjuten! (sid 219ff) hur Palmeutredarna under sommaren 1986 började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK. Han beskriver PKK i Europa som ”ett gäng vettlösa mördare utan samveten”. Han beskriver vidare kurdmorden i Sverige som exempel på dåd som planerats av PKK på Europanivå, vilket understryks av att mördarna reser in i Sverige strax före morden. Och han betonar att PKK är en starkt centraliserad organisation där utrymmet för enskilda medlemmar att ta initiativ är mycket litet: ”Sammanhållningen inom PKK är stark och kontrollen av organisationens underavdelningar i Västeuropa och av kurder som lever i exil är noggrann och närgången. Kravet på evig trohet till partiet upprätthålls på terrorvis med hot, tvång och våld.” (OPÄS sid 202.)

Holmérs slutsatser om att morden i Sverige liksom ett antal mord på kontinenten var organiserade av en central instans inom PKK:s Europaledning stämde väl överens med vad utredare inom Säpo redan tidigare kommit fram till. Och det finns ingen större anledning att ifrågasätta den slutsatsen. Inom Säpo hade man också konstaterat att en centralfigur när det gällde att organisera dessa mord var Ali Cetiner, PKK:s Europachef under mitten av 80-talet. Det tillhör de märkliga detaljerna i historiken kring PKK-spåret att samme Cetiner senare lät sig rekryteras till den hemliga verksamhet som organiserades av Ebbe Carlsson med hjälp av några säpofunktionärer. Om PKK mördat Palme skulle han ha vetat det och troligen berättat om saken som den lojale polisagent han ville vara. Men något sådant kunde han inte bidra med.

PKK har bidragit med gerillasoldater till de kurdiska styrkorna i YPG i det syriska inbördeskriget. YPG har spelat en viktig roll i striderna mot Islamiska Staten, IS. FOTO: Kurdishstruggle. Wikimedia Commons.

Och nu menade alltså Holmér att PKK i Västeuropa gått från att mörda avhoppare till att ta livet av en regeringschef. Det vore, om det vore sant, en extraordinär händelse som skulle motivera ett starkt upptrappat polissamarbete över gränserna. Risken skulle ju vara stor att Olof Palme bara skulle vara den första i raden av europeiska politiska ledare som togs av daga.

Och Holmér ger i sina samtal med Åsheden uttryck för att han väntar sig en fortsättning. I avsnitt 5 i poddserien resonerar han om att nästa mord kan komma att utföras på distans med kikarsikte och han tänker sig att offret kan vara statsminister Ingvar Carlsson.

Det är alltså en mordvåg han talar om, en mordvåg som givetvis inte behöver begränsa sig till Sverige. Men – och det är detta som är så märkligt – något initiativ till polissamarbete på europeisk nivå mot ett akut terroristhot tar han inte.

Den parlamentariska kommission som granskade Palmeutredningen under det sena 80-talet samtalade bland annat med ambassadören Vidar Hellners som under den aktuella perioden fungerade som svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. (EG var föregångaren till EU.)

Hellners berättade att han aldrig blivit inkopplad för att samarbeta med Palmeutredningen. Det är märkligt, kan man tycka.

Om Holmér verkligen velat leta efter hållbara bevis på att PKK mördat Olof Palme hade det ju varit naturligt om han satsat hårt på organiserade kontakter med alla de regeringar och polisorgan i Europa som ägnade den kurdiska organisationen sitt intresse. Sådana kontakter hade också varit högst motiverade för att varna dessa utländska samarbetspartners.

Men det finns alltså inte någon som helst känd dokumentation om att polisen eller Rosenbad tog initiativ till ett samarbete över nationsgränserna för att stoppa en väntad mordvåg mot politiker som kunde ha ådragit sig PKK:s misshag.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Holmérs intresse för PKK på europeisk nivå inte var särskilt konsekvent. När han formulerade utgångspunkterna för sin polisiära strategi valde han nämligen att skissa på ett scenario med minsta möjliga internationella dimensioner.

Åsheden skriver i sin bok om samtalen med Holmér, Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna, att spaningsledningen under våren direkt förkastade tanken på att Palme mördats av någon terroristgrupp som opererade från utlandet – i stället ville man leta indicier mot flyktingar som var bosatta i Sverige och som var hätska mot den svenske statsministern. (Åsheden sid 157f.)

Detta går ju helt på tvärs mot hur Holmér själv beskrivit PKK i Västeuropa som en stenhårt centraliserad struktur. Förvirrande? Ja, men bara så länge man utgår från att Holmérs lansering av ”huvudspåret” var resultatet av en strävan att uppdaga sanningen om mordet. Det blir desto mera logiskt om man drar slutsatsen att PKK-spåret var en ren konstruktion avsedd att fylla vissa inrikespolitiska behov – och som sådan enbart besvärande att gå till andra länders polisorgan med.

Det visade sig också att Holmér i sitt upplägg på mordspaningarna skulle hålla fast vid att det handlat om en inhemsk amatörmässig operation. Hela tiden hängde han upp sin PKK-teori på vapentipset med Seppo, den alkoholiserade och pratglade kåkfararen som på slingriga omvägar skulle ha försett PKK-kretsen med mordvapnet. Något sådant är svårt att förena med tanken på att ett mer eller mindre professionellt mordkommando från kontinenten skulle ha organiserat dådet – varför blanda in Miro Baresic och en pladdrig missbrukare när det gällt något så viktigt som att skaffa mordvapnet?

”Vi gick i taket, ju”

I poddserien redovisas inte bara att åklagarna var ytterligt skeptiska till PKK-spåret utan också att skepsisen fanns även i polisens Palmerum – även om Holmérs medarbetare valde att hålla god min och inte protestera. Hans Wranghult intervjuas i poddserien om sina och kollegornas reaktioner på att Holmér gick ut i TV i december och sa att han var 95 procent säker på att han var på rätt spår: ”Vi gick i taket ju, vad fan säger han? Så där var ju en stor skillnad mellan Holmér och övriga spaningsledningen, för att inte tala om åklagarna.” (Avsnitt 5.)

Wranghults kommentar väcker frågor: hade inte Holmér gjort klart för sina medarbetare vilken lansering han tänkte göra av spåret? Eller hade han gjort det utan att de riktigt tagit till sig vad han sa – och så blev de chockade när de hörde honom i TV? Eller ska vi helt enkelt tolka det som att Holmérs gamle kollega i efterhand känner sig obekväm med det sakligt sett så illa grundade budskap som länspolismästaren och hans spaningsledning kommit att förknippas med?

Och om den teori Holmér lanserade var förbryllande och motsägelsefull kan man säga precis samma sak om den taktik han använde sig av när han på olika sätt antydde för allmänheten vad han sysslade med.

Sedan han hållit en presentation av sitt huvudspår för åklagarna – det skedde först mot slutet av sommaren 1986, till och med efter det att han berättat för Åsheden – ville dessa att kärnan i detta spår, vapentipset, skulle utredas på vanligt sätt, alltså med förhör med personer som förekom i materialet. Men så blev det inte. Holmér ville inte att det skulle hållas några förhör som kunde varna PKK-arna, förklarade han. Alla förhör borde ske samtidigt, i ett enda stort tillslag. Och därför gick hösten utan att det skedde någon granskning av bärigheten i Seppos tips. (Se Mörkläggning sid 69, 176f.)

Samtidigt sipprade det ut antydningar från Holmér själv och från källor i hans närhet. Ibland var de rätt allmänna, som när Holmér medverkade som specialgäst i radioprogrammet Sommar och intervjuades av journalisten Annika Hagström.

Hagström välkomnar Holmér och undrar när han ska ta ledigt. ”När vi har löst det här mordet”, svarar Holmér. Hagström: ”Inte förr?” Holmér: ”Nej.” Hagström: ”Kan mördaren ta semester?” Holmér: ”Nej, det är en tröst att han inte har semester. Han kanske ligger i en hängmatta. Men han mår inte bra. Det unnar jag honom.”

I intervjun med Hagström lägger han till: ”Jag tror jag vet hur motståndaren ser ut också.” Hagström: ”Vet du? Men tala om det då!” Holmér: ”Nej. Jag kan inte. Men jag har en bild av honom.” Hagström: ”Kan du inte säga nåt om det?” HH: ”Nej.”

Till Åsheden säger Holmér att att anledningen till att han ställer upp på den här intervjun är att han vill skicka ett meddelande till gärningsmannen, att han vill skrämma mördaren. (Avsnitt 4.)

Det är, kan man tycka, snubblande nära att varna PKK – om det nu är personer i den kretsen han vill skrämma.

Under sommaren läcker det också ut detaljerad information om PKK-spåret genom herrtidningen Lektyr som publicerar tre artiklar om saken. Reportern Charlie Nordblom berättar i poddserien (avsnitt 4) om hur Säpos Alf Karlsson gav honom insyn i hemligt säpomaterial om PKK och hypotesen om att organisationen låg bakom mordet. De två första artiklarna handlar om kurdmorden i Uppsala och Stockholm, den tredje handlar om Palmemordet och avslöjar att PKK nu är Holmérs huvudspår.

Åsheden frågar Holmér om vad han tycker om att någon läckt. Holmér svarar bara att artiklarna är bra och att Nordblom ”är duktig”. Det är inte precis en väntad reaktion från en spaningsledare som verkligen inte vill att PKK-kretsen ska bli varnad. (Avsnitt 4.)

Det finns andra signaler som går ut denna sommar.

Den 22 juli, dagen efter publiceringen av den andra artikeln i Lektyr, publicerar Expressen uppgifter från en icke namngiven ”mycket initierad” poliskälla som i kryptiska ordalag anspelar på utredningen av vapentipset och kartläggningen av PKK-anhängare som om man vore nära ett genombrott i utredningen. I artikeln talas om ”intensivspaning” och det heter att ”under de senaste dygnen har flera nya pusselbitar kunnat läggas på plats”.

Den anonyma poliskällan citeras så här: ”Vi är nu mycket nära den kritiska punkt då vi är helt säkra på att de vi spanar mot är de skyldiga.”

På Expressens fråga om varför de misstänkta inte gripits svarade källan: ”Jag använder bildspråk och säger att vi vill vara 200-procentigt säkra innan vi slår till.”

Aftonbladet publicerar samma dag liknande uppgifter, men där är det en namngiven person, Holmérs presstalesman Leif Hallberg, som står för uttalandena. (Se Mörkläggning sid 163.)

Några allvarliga försök att invagga kretsen av PKK-aktivister i falsk säkerhet kan man inte säga att Holmérs spaningsledning ägnat sig åt.

Varför behövdes Åsheden?

Vad vi får inblickar i när vi lyssnar på Palmeutredningen inifrån är hur lanseringen av PKK-spåret är en sorts spel från Holmérs och spaningsledningens sida.

Vilka riktar sig spelet mot? Det kan förstås handla om att provocera de PKK-aktivister som utsätts för avlyssning så att de fäller aggressiva kommentarer – eller i bästa fall ställer till bråk. Men det handlar definitivt också om att sätta press på åklagarna och att samtidigt kasta ut spännande smakbitar till media. Det handlar helt enkelt om att planera för det stora tillslaget genom att skapa en atmosfär av förväntan och ge åklagarna minimalt utrymme att sätta sig på tvären.

Hur passar då Holmérs kontakter med Åsheden in i det mönstret? De tar trots allt en del tid från annat, i början träffar han henne varje dag, och de ger ingen omedelbar utdelning i form av positiva skriverier. Men som vi varit inne på: Holmér har skaffat sig ett verktyg som han kan hoppas att styra Dagens Nyheter med. Och han räknar förmodligen med att om allt går väl kommer tidningen att stort uppslaget publicera en hjältesaga, skriven av Åsheden men med material som han själv försett henne med.

Låter det alltför krasst? Kan vi inte tänka oss att han kanske helt enkelt behövde diskutera sina teorier?

Visst. Men allt han sa till Åsheden kunde han löpande ta upp med spaningsledningen – och gjorde det säkerligen också.

Eller kanske han ville bolla sina tankar mot en utomstående, något som inte satt i polishuset hela dagarna?

För all del. Men till det hade han Ebbe Carlsson, en intelligent och initierad person som han litade obetingat på och som han hade daglig kontakt med.

Alternativt: kan det inte ha varit mer känslomässigt, att han ville söka tröst och sympati hos en lyssnande kvinna när han kände sig trött och nedstämd? Det kan väl tänkas. Men han hade just inlett ett nytt förhållande med Åsa Kylén som han senare skulle gifta sig med så behovet borde mänskligt att döma inte ha varit så stort.

Men ändå: kan vi inte tänka oss att han helt enkelt kände att Åsheden var rätt person när han ville berätta om sina innersta tankar kring mordet?

I princip, ja. Men det gjorde han ju inte.

Seppos vapentips är ett tydligt exempel på det. Vi vet för all del inte hur Holmérs innersta tankar såg ut i maj 1986 när han bestämde sig för att satsa allt på att detta skulle bli ingången till polisens lösning på mordgåtan. Men vad vi vet är att detta vapentips och PKK i allmänhet upptog i stort sett all hans professionella energi från och med någon gång i maj. Men först i juni berättade han för Åsheden om själva vapentipset och först i juli om att PKK blivit hans huvudspår.

Hon var inte precis hans förtrogna när det verkligen brändes.

Hur var det då med det omvända förhållandet – Åshedens relation till Holmér?

Hon kommenterar i poddserien hur hon uppfattade det att ha dessa hemliga samtal med spaningsledaren: ”Ja, han var ju den viktigaste personen i Sverige. Alla var ju oerhört chockade och förbryllade och ingen förstod varför Palme hade blivit mördad. Att få svar på frågan ’varför mördades han?’, den var oerhört viktig. Och här sitter mannen som ska försöka ta reda på det. Och så får jag följa honom i hans jakt på den förklaringen.” (Avsnitt 2.)

Här finns ingenting av tankar om att uppklarandet av mordet skulle kunna vara en kollektiv ansträngning från åklagare och hundratals poliser. Det är lätt att uppfatta det som att Åsheden var starstruck då och att känslan inte riktigt lämnat henne flera årtionden senare.

Det kanske inte var så konstigt. Hans Holmérs pressekreterare Leif Hallberg som intervjuas i poddserien säger om Holmér: ”Han hade en magisk aura.” (Avsnitt 2.)

Poddserien visar hur Holmér spelar på hela registret i sina kontakter med Åsheden. Han är inte bara en tuff, kunnig polis utan blir också personlig och pratar om prestationsångest, om att han jobbar dygnets alla vakna timmar och om att han äter vitaminer och gammaglobulin eftersom han inte får bli sjuk. (Avsnitt 2.)

Åsheden säger i poddserien: ”Det stämmer att vi lärde känna varandra, för det gör man ju med nån man träffar dagligen eller nästan dagligen.” Men hon tillägger att de inte pratade om något privat och bara sällan om något personligt.

Och hon vet att hennes jobb är att få honom att prata: ”Så här i efterhand så tycker jag att jag spelar med lite för mycket, lite väl mycket kan man säga, i hans sätt att vara och tala. Jag anammar lite av polisens språk som inte är mitt språk, jag hänger med i polishumorn och jag skrattar åt polisskämten och ibland cynismen också som finns i det här polisspråket. /…/ Och det är inte så klädsamt så här i efterhand, det håller jag med om. Men det var effektivt då. /…/ ”Jag fick ju ur honom väldigt mycket. Det var ju det jag ville.” (Avsnitt 5.)

Det här illustrerar en viktig aspekt av deras relation från Åshedens håll, det var delvis ett spel där hon gick in i en roll. Och det är rimligt att utgå från att det var samma sak för Holmér, men tvärtom.

När Holmér talar med Åsheden kallar han journalister för ”nyhetsgamar” som kan förstöra allt om han ger dem för mycket information. (Avsnitt 2.) Och det finns all anledning att tro att han hade den inställningen även till Åsheden.

Så självklart kunde han avsiktligt missleda journalister.

Den ljugande spaningsledaren

I poddseriens första avsnitt berättar Mårten Palme om ett tidigare minne han hade om Holmér och som gick ut på att denne skulle ha ljugit offentligt i en uppmärksammad fråga. Saken gällde dopinganklagelserna mot friidrottaren Linda Haglund, anklagelser som fick henne avstängd från att tävla – saken prövades av internationella friidrottsförbundet som försvarade avstängningen. Holmér som var det svenska friidrottsförbundets ordförande hade tillbakavisat anklagelserna mot Haglund, men Mårtens pappa Olof trodde inte att Holmér var ärlig.

Det kommer fram annat i poddserien som också berör Holmérs personliga pålitlighet. I tredje avsnittet får vi vara med när han berättar för Åsheden att Lisbeth Palme ringt till honom. Hon har haft behov av att prata och att de har haft vad han kallar ”terapisamtal”. Hon talar inte med andra poliser, förklarar Holmér för Åsheden, hon är upprörd över att saker hon sagt har läckt ut till pressen: ””Hon tycker inte om poliser, Den enda hon litar på är mig. Nej, det är det inte. Men det är lätt för henne att komma till mig.”

Lovisa Lamm Nordenskiöld tar upp med Åsheden att Holmér själv ju gjorde just det Lisbeth fruktade när han hade sina hemliga samtal om Lisbeth med DN-reportern. Åsheden försvarar sig – lite ologiskt, kan man tycka – med att hon för sin del inte läckte vidare, hon skulle skriva artiklarna själv.

Telefonsamtalen från Lisbeth till Holmér leder också till att hon går med på att träffa honom för ett förhör som hålls under informella omständigheter hemma hos Ebbe Carlsson. Även vad som sägs där får Åsheden del av och skriver senare om. När Åshedens artikelserie publiceras i Dagens Nyheter känner sig Lisbeth av naturliga skäl sviken. Hon kommenterar drastiskt Holmérs agerande i en TV-intervju hon ställer upp på 1989: ”Jag träffade Holmér och han lurade mig omedelbart.” (Citerat i Mörkläggning, sid 779.)

Under förhöret hemma hos Ebbe berättar Lisbeth om sin iakttagelse av mannen som efter mordet står och tittar på henne på flera meters håll. Holmér drar slutsatsen att det inte är mördaren hon ser utan vittnet Anders B. Till Åsheden säger han: ”På två minuter skulle jag kunna knäcka hennes version”. Åsheden undrar om Lisbeth i efterhand fått se en bild på Anders B för att se om hon känner igen honom, Holmér mumlar något.

Vad vi får del av är alltså att Holmér inte fäster någon tilltro till Lisbeths uppgifter, men att han inte gör något för att försöka reda ut saken med henne. Till exempel försöker han inte få henne att delta i en rekonstruktion på brottsplatsen. Han har helt enkelt andra planer på hur han ska komma fram till någon sorts polisiär lösning än att göra det självklara: nämligen att försöka få fram bästa möjliga information från huvudvittnet.

I avsnitt 5 ger Mårten Palme ett annat exempel på sådant som Holmér väljer att bortse från. Mårten har sent omsider kommit i kontakt med information om att militärjuntan i Chile tidigare försökt mörda Olof Palme och att den då anlitat en yrkesmördare vid namn Michael Townley. Han kontaktar spaningsledningen. Där visar man inget intresse för tipset och tycks inte heller känna till saken. Märten: ”Det var ju helt uppenbart att de inte hade koll alls.” Det här var, som Mårten såg det, den första indikationen på att Holmér var en ”idiot”.

Idiot eller inte, Holmér odlar i alla fall bilden av sig själv som den som står för tankeverksamheten i mordutredningen. Ett avsnitt ur ett samtal med Åsheden i avsnitt 4 illustrerar det:

Åsheden: ”Som jag förstår det hela är det du som driver tänkandet.” Holmér: ”Ja.” Åsheden: ”Och har gjort det ganska länge.” Holmér: ”Ja.”

I avsnitt 6 kommenterar han åklagarna: ”Jag känner mig så överlägsen det här gänget jag ska träffa i dag.” och han tillägger: ”Jag skulle inte vilja ha mig emot mig.”

Det är väl ingen överdrift att säga att Holmér hade vad som brukar kallas hybris – ett begrepp från den grekiska mytologin som handlar om att tro sig kunna överträffa gudarna.

Utan det personlighetsdraget är det väl osannolikt att han skulle ha gett sig på sitt riskabla PKK-projekt, ett försök att till synes klara upp Palmemordet utan att egentligen ha några bevis.

Men vad säger det om den fråga vi berörde inledningsvis: trodde han på PKK-spåret?

Det mest naturliga svaret på den frågan kanske är att den saken inte var relevant – i alla fall om frågan avser om Holmér verkligen var ute efter att försöka få fram ett sakligt grundat svar på vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Mycket pekar på att han inte var intresserad av den saken.

Han kan ju ändå ha trott på att han skulle lyckas med att presentera en lösning som skulle vinna allmän tilltro – med allt vad det innebar. Regeringen skulle ha en sak mindre att bekymra sig för, han själv skulle vara högst meriterad att bli nästa rikspolischef om han så önskade, media och allmänhet skulle hylla honom som en hjälte.

Sådant skulle kunna räcka ganska långt som morot för många människor.

Tävlingsmänniskan

Holmérs dotter Pia intervjuas i avsnitt 7 och hon säger att han ”kanske inte hade så höga tankar om sig själv”, att han kan ha känt sig nertryckt av att hans egen far varit en mycket framgångsrik idrottare och en äldre bror gjort en akademisk karriär. Hon tror att han drevs av en ”revanschlust”, av strävan att visa att han var tillräckligt bra.

Hans Holmérs eget intresse för idrott fanns definitivt där hela tiden. Och för en idrottare handlar det om att segra, att få ett erkännande.

Som Hans Wranghult sa i avsnitt 5: ”Ja, han är ju en tävlingsmänniska. Och vill ju få ut mesta möjliga credit av sitt jobb.”

Han hade dessutom de ledande kretsarna i det socialdemokratiska partiet att tacka för sina framgångar i karriären. Det var i väsentlig utsträckning de, bland annat statsminister Ingvar Carlsson, som skulle komma att sätta betyget för vad han uppnådde med mordutredningen.

Holmér har varit med förr och räddat den socialdemokratiska toppen från politiska skandaler: det hade handlat om telefonavlyssning, om åsiktsregistering bland sjukvårdsanställda och om höga politikers, bland annat en socialdemokratisk justitieministers, misstänkta sexköp.

När Holmér alldeles efter mordet gick in som spaningsledare med Ingvar Carlssons direkta stöd var det i ett läge när Carlsson fruktade att det kunde vara ett genomtänkt och välplanerat dåd. Själv skriver han i sin memoarbok Ur skuggan av Olof Palme om sina tankar när han under mordnatten var på väg in till Rosenbad med taxi: ”På Nynäsvägen funderade jag över om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns och jag kunde vara ett av dem.” Han skriver också: ”Min tanke omedelbart efter mordet på Olof Palme var att det fanns politiska motiv bakom dådet.”

Dagen efter mordet talade Ingvar Carlsson med moderatledaren Ulf Adelsohn. Denne beskriver i sin memoarbok Partiledare. Dagbok 1981-1986 vad Carlsson sa i detta samtal, nämligen följande: ”När nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg.” Enligt Adelsohn hade Ingvar Carlsson föreställt sig att bakom mordet kunde det ligga ”en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället.”

Det var alltså inte precis någon lättretlig missbrukare från Sollentuna som Ingvar Carlsson med fruktan tyckte sig skönja, utan något betydligt mer sofistikerat – och svårhanterligt.

I det läget valde Carlsson att backa upp Hans Holmér som spaningsledare. Med på det improviserade mötet i Folkets hus när den saken gjordes upp fanns – förutom Ingvar Carlsson och Holmér – den ständigt närvarande Ebbe Carlsson. Det var den 3 mars.

Fyra dagar senare möttes DN:s Christina Jutterström, Ann-Marie Åsheden och Hans Holmér för att göra upp om det hemliga samarbetet mellan spaningsledaren och Sveriges största morgontidning. Mötet ägde – förstås, är man frestad att tillägga – rum hemma hos Ebbe Carlsson.

Holmérs mordutredning skulle med tiden visa sig vara undermålig. Men PR-sidan fungerade – åtminstone mycket bättre än mordspaningarna.

Mörkläggning

Och hur ska man då karakterisera denna PR-kampanj, denna systematiska ansträngning från Holmérs sida att lansera ett spår som han visste att han inte hade några egentliga bevis för?

Frågan är väsentlig eftersom det handlade om en kampanj som helt tog över utredningen – och som därmed stängde dörren för en hel rad mer eller mindre självklara utredningsåtgärder som helt enkelt inte blev utförda.

Jag vill än i dag kalla det för mörkläggning, alltså den term jag använde i titeln på min första bok om Palmeutredningen.

Vad jag avser med det diskuterar jag bland annat i förordet till den nya upplagan. Där skriver jag:

”Det kan vara lämpligt att säga några ord om exakt vad jag menar med den lite dramatiska termen.

Det jag avser är att politiskt känsliga omständigheter har lämnats outredda. Spaningstips som skulle kunna tänkas föra utredningen framåt har diskret lagts åt sidan om de bedömts som olämpliga att forska i. Eller också har de blivit offentligt avfärdade på lösa grunder.

Centrala insatser i mordutredningen har i stället alltför ofta handlat om att etablera en snygg officiell sanning även när det handlat om att försöka pressa ner fyrkantiga bitar i runda hål. Det har helt enkelt varit viktigt för dem som haft ansvar för spaningarna att leverera någon sorts hanterligt svar på vad som hade hänt – och få slut på frågorna.

Och motiven? Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara. Det skulle i alla fall se ut som om de gjorde ett bra jobb. Men det har också handlat om att regeringspolitiker inte ansett sig ha råd med en situation där spekulationerna om mordet pågår okontrollerat.

De många trådarna – särskilt under de första åren – mellan kanslihuset och utredarna handlade helt tydligt om att det pågick en verksamhet som bara kan beskrivas som ett sätt att skydda vad som ansågs vara den svenska statsmaktens intressen.

Vanliga mord framkallar förstås inte några sådana aktiviteter på hög nivå. Men utredningen av mordet på en statsminister är en händelse utanför det normala – särskilt när den mördade statsministern är en ytterst omstridd politisk ledare med många fiender i Sverige och utomlands.”

Poddserien Palmeutredningen inifrån har sitt fokus på Holmér – helt naturligt eftersom utgångspunkten för serien är Åshedens inspelningar.

Spaningsledarens kontakter med kanslihuset skymtar därför bara högst indirekt – det är alldeles tydligt sådant han inte uppehållit sig särskilt vid i sina samtal med Åsheden.

Dessa kontakter är samtidigt högst påtagliga. Han har återkommande samtal med Ingvar Carlsson och justitieminister Sten Wickbom. Han har dessutom två observatörer från kanslihuset placerade i Palmerummet, med dem kan han tala så mycket han vill. Och han har förstås tillgång till Ebbe Carlsson som sitter med direkt access till en antal högt placerade socialdemokrater.

För den som lyssnar på serien med dessa kontakter i minnet blir Holmérs till synes irrationella handlande plötsligt mer begripligt. Han har åtagit sig ett uppdrag. Han ska leverera. Han behöver inte bry sig om åklagarna. Och han handlar utifrån en övertygelse om ett fullständigt mandat att sköta utredningen som han vill. Att han ända fram till det bittra slutet agerat utifrån den förutsättningen skymtar fram i hans upprörda brev till medarbetarna efter tillslaget.

Sammanbrottet för PKK-spåret blev också Holmérs fall.

”Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra.”

Holmér blev, som han såg det, huggen i ryggen av åklagarna. Vad dessa än trodde själva om PKK-spåret så var det deras uppgift att backa upp honom. Men det gjorde de inte. Som han sa om Zeime till Åsheden: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.”

Den repliken är en central punkt i den poddberättelse som med all rätt fått namnet Palmeutredningen inifrån.

FOTNOT: Texten är uppdaterad och korrigerad 220425 när det gäller en enskild uppgift. I den ursprungliga publicerade versionen skrev jag att Holmér informerade Åsheden om vapentipset först i juli, samtidigt som han berättade för henne att PKK var hans huvudspår. I avsnitt 3 av serien berättar dock Lovisa Lamm Nordenskiöld att Åsheden – med avslagen bandspelare – fick viss information om vapentipset redan den 10 juni, dock utan att Holmér då berättade att PKK blivit hans huvudspår. Det avslöjade han för henne först den 9 juli.

FOTNOT 2: I poddserien berättas om ett minne från barndomen som Mårten Palme hade av Holmér, om att denne tycktes ha ljugit i samband med dopningsskandalen med friidrottaren Linda Haglund. Det syftar dock på uttalanden från Holmér från 1981, året då Mårten fyllde 20 år och definitivt inte kunde räknas som ett barn. Jag hade i ursprungsversionen av min text beskrivit det som ett barndomsminne, precis som det gjordes i poddserien. Det är nu (220425) korrigerat.

FOTNOT 3: (220427) Uppgift om när Palmeutredarna började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK är nu korrigerad. Rätt tidpunkt är sommaren 1986.

159 reaktioner på ”Vad visar Holmérs hemliga möten med Åsheden – trodde han på sitt eget huvudspår?

  1. Tack för ytterligare en i raden av generösa, intressanta och initierade texter. Hans Holmérs PKK-spår är förstås ett av de stora frågetecknen i detta mysterium. Radioserien var mycket bra, och detta inlägg nyanserar. Själv vet jag varken ut eller in, men gläds i mörkret över att vi har en debatt i ämnet på hög nivå.

    1. Kan bara hålla med!
      Vill bara tillägga att jag under många år hoppades att det skulle komma att bli en riktigt bra dokumentär av det hela, när
      dessa band väl blev tillgängliga.
      P3 uppfyllde mina förhoppningar med råge!

  2. Bugar och bockar för ännu ett välskrivet och tankeväckande inlägg. Just det här med att man till synes inte var intresserade av att samarbeta med andra länder när det gällde huvudspåret är ju faktiskt väldigt anmärkningsvärt. Det hade jag egentligen inte ens tänkt på men det indikerar ju onekligen att det var rena fantasier man huvudsakligen ägnade sig åt. Det är ju svårt att då inte tänka sig att det hela handlade om just någon form av mörkläggning. Man säger helt enkelt officiellt en sak men själva agerandet bakom orden säger något helt annat. Det säger ju faktiskt också en hel del.

    1. Per J,
      utveckla gärna vad du tycker är värdefullt i de länkade artiklarna. Och berätta gärna också om du själv läst de nämnda dokumenten och gjort någon sorts tillförlitlighetsbedömning av dem.

      1. Ofta när det handlar om PKK-spåret och indicier brukar ”bröllopssamtalen” nämnas och sen inte så mycket mer (har inte läst ”Mörkläggning”, jag får skämmas…). I den första artikeln tas Källa Mats upp som verkar innehålla konkreta uttalanden rörande mordet i kontrast till ”bröllopssamtalen”. Är inte de uppgifterna intressanta? (givet att de är korrekt återgivna)

        Nej, jag har inte läst dokumenten.

        1. Per J,
          jag ska gärna fördjupa mig i Simon Westbergs artiklar om PKK-spåret när jag får tid. Det framgår i vilket fall att han bygger rätt hårt på material som sammanställts och bearbetats av de två säpomännen Kegö och Barrling, nära medarbetare till Ebbe Carlsson. I Mörkläggning skildrar jag rätt ingående deras och Ebbe Carlssons samarbete. I boken tar jag också upp ”källa Mats” som var en beteckning för ett antal promemorior som sammanställt av just K & B.

          Sedan Ebbe Carlssons hemliga verksamhet avslöjats lämnade de över dessa promemorior till Palmeåklagarna och hävdade då att denne ”källa Mats” var en person som var centralt placerad i PKK och som var mycket välinformerad. När åklagarna ville veta vem det var svarade de att det var omöjligt, om hans identitet röjdes skulle han riskera livet. Till sist tvingades dock K & B erkänna att ”källa Mats” inte alls var en fysisk person utan i väsentliga avseenden en kodbeteckning som de använt för de tolkningar de själva gjort av diverse uppsnappade citat från de olagliga buggningarna.

          I Westbergs första artikel hänvisas också till diplomatbuggningen och till uppgifter från Ali Cetiner, den kurdiske polisagenten som arbetade för Ebbe Carlsson. Såväl diplomatbuggningen, ibland kallad ”källa Erik” som Cetiner behandlas rätt utförligt i Mörkläggning.

          Men jag återkommer gärna och diskuterar dessa frågor med dig.

  3. Tack för intressanta reflektioner.

    Själv reagerade jag också på det här när spaningsledningen ägnade sommaren åt att läsa in sig i ett omfattande material om kurdernas och PKK:s historia. Wranghult berättar hur de satt på taket och läste en massa eftersom det var så varmt på kontoret under sommaren.

    Nog för man måste läsa in sig på en organisation man misstänker, men här läser man ett mycket omfattande material utan att man verkar ha något konkret som stärker misstankarna just mot PKK. Mitt intryck är att man här har glidit iväg till en utredning som i första hand ska visa att PKK är en farlig organisation, medan frågan om huruvida organisationen låg bakom mordet på statsministern verkar vara sekundär. Vilket är en märklig inriktning för spaningsledningen inom Palmeutredningen.

    När åklagarna läst in sig på materialet undrade de mycket riktigt vad det fanns som konkret band PKK till mordet.

    När Holmér då hittar ett vittnesmål som nämner en mörkhårig man med mustasch och bombsäkert säger ”en kurd!”, då vet jag knappt om jag ska skratta eller gråta.

  4. Hej Gunnar,

    jag har själv ett 300-sidigt bokmanus i min dator som handlar om konspirationer (jag använder titeln ”Konspirationsanalys” och inte konspirationsteorier eftersom det begreppet används som ett politiskt slagträ).

    När jag läser din krönika här framstår Hans Holmérs agerande med PKK mer som en ”false flag” för att dölja vad som verkligen pågick: det politiskt motiverade mordet på Olof Palme; iscensatt av det socialdemokratiska partiet. Jag grundar det på de uppgifter som Holmérs chaufför Rolf Dahlgren lämnade till Jerry Martinger.

    Det allvarliga i hela Palmeutredningen är att man inte överhuvudtaget utreder det mest näraliggande motivet: det politiska.

    Jag har lagt ner åtskilliga tusen timmar på mordet på JFK och kan lätt se likheterna med hur man redan från början bestämt sig för hur en mörkläggning ska gå till. Om mordet på Olof Palme sålunda var politiskt motiverat, fanns åtskilliga uppslag JFK ärendet.

    Men precis som i fallet JFK, finns det alltför mycket politiskt kapital på spel för att vi ska få veta sanningen under vår livstid.

    Hälsningar

    Olle

    1. Varför tror du att det socialdemokratiska partiet ligger bakom mordet på OP? Vad är i så fall motivet?

      Något som är märkligt om Hans Holmér avsåg att mörklägga, är att han exponerade alla dessa walkie-talkies. Hade det inte varit bättre att satsa på en ensam gm i så fall.

    2. Jo tack. Och när du inte ägnar tusen timmar åt JFK så lägger du en eller annan minut på att sprida hat och hot mot Sveriges muslimer. Däremellan är du också väldigt insatt och intresserad av Estonias förlisning. Konspirationsteorier är som flugskit. Oavsett om komockan är Palmemordet, JFK, Estonia eller islamofobi.

      1. Hur är ”islamofobi” är konspirationsteori? Man kan väl ogilla islam helt utan att tro på några konspirationer. Det verkar mest som om du drar alla som inte tror på officiella sanningar över en kam.

      2. Per W, menar du att det aldrig hänt att en statsman mördats genom en konspiration?
        Kan man helt och hållet utesluta detta?

      3. Vad har du för grund för att påstå att Olle sprider hat och hot mot Sveriges muslimer? Vad är det för fel med att vara väldigt insatt i Estonias förlisning ? Är du som inte är lika insatt i Estoniafrågan mer kompetent än Olle att uttala dig om orsaken till katastrofen?

        1. Jonas J;

          Vem säger att Olle är mer insatt i estonia-olyckan än någon annan?

          Och om Olle nu är det, så är väl Olle inte i så fall inte nödvändigtvis vara mer kompetent än oss andra eller de experter som står bakom den officiella förklaringen. Vad ger Olle, utifrån ditt resonemang, i så fall rätt i att uttala sig kring estonia olyckan, om han nu ens har uttalat sig? Det sista låter jag vara osagt.

          Men kan vi nu övergå till att diskutera ämnet som bloggen handlar om istället?

          1. Mina frågor riktade sig till Per Wallander som beskriver Olle som väldigt insatt i Estoniafrågan

  5. Om vi tänker oss PKK-spåret som ett villospår.
    Drev Holmer villospåret på eget initiativ eller blev han lurad av någon person alternativt organisation.
    Holmer verkar ha haft regeringens fulla förtroende , kan man vara säker på att Holmer var lojal mot regeringen?
    Holmer hade ju tidigare varit chef på SÄPO, kan han fått information från SÄPO som han litade på?
    Vad skulle man göra om mordet pekat i riktning mot CIA eller KGB, hade man vågat att gå vidare med dessa spår då?
    Kalla kriget var ju fortfarande kallt 1986.

  6. Tack, Gunnar! Ytterst välskrivet och intressanta reflektioner kring ämnet ifråga. Man undrar till sist om Holmér någonsin hade för avsikt att försöka lösa MOP, eller om han själv blev manipulerad (av Alf Karlsson – som tydligen satt med i Palmerummet – m.fl.) att ‘ta sig an denna terrororganisation’ en gång för alla, och därigenom också ‘få med sig en presumtiv mördare av bara farten’? HH hade väl förankringar både inom IB, Säpo och regeringen. Utifrån detta satte han sig själv mer i centrum än det han tog som sitt uppdrag. HH skulle lösa MOP på sitt sätt (och många kommentarer som han lämnade/”planterade” hos Åsheden vittnar ju om detta hans patos), krossa PKK i Sverige och sedan rida iväg mot solnedgången sakta sjungandes ”I’m a poor lonesome cowboy…” (apropå utvecklat bildspråk).

    På något sätt känns det som att det kan ha funnits något av substans i chauffören Dahlgrens utsagor – inte minst behandlingen av den moderate riksdagsmannen Jerry Martinger, och den behandling denne sedermera fick utstå, mer än antyder det. Ifall så skulle vara fallet så verkar Holmérs, och andras, bilfärder med Dahlgren i Stockholm under morddagen/kvällen ha utgjort något slags ‘mönster’. OM nu han kom sakta glidandes med Dahlgren som chaufför strax efter mordet på Sveavägen, varför stannade han inte för att kolla upp ‘saker & ting’ då? För att hans Borlänge-alibi skulle spricka? För att han inte kunde bli sedd i den kontexten? För att han hade andra , ”viktigare”, saker för sig och inte kunde veta att det var OP som blivit skjuten just där och då? Det blir många följdfrågor med ett sådant scenario.

    Det lutar mer och mer åt att HH faktiskt var med i något slags mörkläggning, och att denne kanske i själva verket var – antingen av HH eller av folk över honom – planerad redan innan MOP. I speglarnas värld.

    1. James,
      tack för dina synpunkter. Jag kan mycket väl föreställa mig att Holmér varit involverad i hemliga aktiviteter som vi inte fått kunskap om ännu. Men det betyder å andra sidan inte att alla rykten som cirkulerat om honom behöver vara sanna. För min del ser jag fortfarande inte att det finns något som liknar övertygande bevisning för att han skulle ha varit i Stockholm under mordnatten. Rikskriminalen gjorde ju en utredning som slog fast att han varit på hotellet i Borlänge. Vill man på allvar ifrågasätta det krävs det att man kan redovisa starka argument.

      1. Hej Gunnar!
        Jag tycker det är märkligt att Hans Holmér och sambon, övernattar mellan fredagen och lördagen i ett hotell i Borlänge, det är cirka 22 mil till starten i Sälen (Berga by?), Vasaloppstarten äger rum på söndagen, kl 08.00.

        1. Nu var han ju inte sambo med Åsa K vid tiden för mordet. Han bodde provisoriskt på olika adresser i samband med skilsmässan från hustrun Ingrid. Så visst går det väl att resonera som att han ville resa bort från Stockholm och få lite privat tid med sin nya kärlek inför Vasaloppet.

          1. Hej Gunnar! Du skriver ”Rikskriminalen gjorde ju en utredning som slog fast att han varit på hotellet i Borlänge. Vill man på allvar ifrågasätta det krävs det att man kan redovisa starka argument”.

            Hans Holmér hade en mycket stark ställning, spaningsledare, chef för polisen i Stockholm stad (?). Holmér pekade med hela handen. Holmér var bossen. Det var väl ingen inom Rikskriminalen som
            vågade ifrågasätta Holmérs uppgifter om övernattning i Borlänge.
            Sven Anér har skrivit om Borlänge affären, har tyvärr inte läst.

            1. När rikskrim gjorde sin utredning hade Holmér slutat som spaningsledare. Så om det var något fel på den utredningen tror jag inte det berodde på att utredarna kände att de måste backa upp bossen Holmér.

              Man kan förstås säga så här: om Holmér verkligen befann sig i Stockholm mordnatten så skulle det ju vara sensationellt och besvärande för inte bara Holmér utan också förmodligen för en rad andra personer och/eller myndigheter.

              Han kan visserligen ha haft skäl till att befinna sig i huvudstaden och skäl till att vilja tiga om det utan att ha varit inblandad i mordet eller i annan brottslighet. Men det skulle onekligen väcka frågor om det sent omsider klarlades att hans Borlängevistelse var en bluff.

              Och mot den bakgrunden kan man givetvis säga: om Holmér ljugit om vad han gjorde under natten och om den lögnen berörde andra personer eller myndigheter så kan det förstås ha funnits tjänstvilliga krafter som ville mörka det.

              Men för att det resonemanget ska ha riktig relevans krävs det att det finns väldigt starka argument för att tro på uppgifterna om att Holmér var i Stockholm. Jag har hittills inte låtit mig övertygas om något sådant. Hans chaufförs berättelse – som mest utförligt refererats av Jerry Martinger – är förvisso fantasieggande. Men Martinger är en kontroversiell person vars tillförlitlighet kan diskuteras.

                1. Kim,
                  det är i och för sig trevligt för mig att veta att debattörer läser mina inlägg, tack för det. Men en sådan upplysning kanske inte har lika stort intresse för andra som följer bloggen om det inte samtidigt kommer en fråga eller en kommentar.

        2. Ser inte något märkligt i att Holmer föredrog att dela upp resan till Sälen på två dagar. Borlänge ligger ungefär halvvägs mellan Stockholm och Sälen så det var naturligt att övernatta där.

          1. Hej Jonas J

            Hans Holmér övernattade tillsammans med Åsa på ett hotell i Borlänge, natten mellan fredagen och lördagen, var skulle han övernatta natten mellan lördagen och söndagen?. Vasaloppet start ägde rum söndag morgon kl 08.00 i Sälen. Avståndet Borlänge – Sälen drygt 22 mil

            1. Sannolikt på ett hotell eller vandrarhem i närheten av Sälen. Tusentals deltagare i Vasaloppet behöver inkvarteras natten till söndagen så det är rimligen en fråga som arrangören av loppet måste lösa. Kunde de ordna inkvartering för tusentals andra åkare kunde de ordna det åt Holmer också. Ser inte vad som är konstigt i sammanhanget.

              1. Hej Jonas J!

                Tack för att du svarar på mitt inlägg om Holmérs övernattningar inför Vasaloppet. Holmer bör väl ha förbokat hotell eller vandrarhem i närheten av startplatsen, dessa bokningar(kopior) finns väl då i Rikskriminalens utredning?

      2. Det är sant och klokt resonerat, Gunnar. Ska man komma med några sådana anklagelser angående HH/Borlänge så ska man ha väldigt mycket belägg för det.

        1. Hej James!
          Det är ingen anklagelse när det gäller HH/Borlänge, jag försöker att ställa frågor, nysta i garnet

      3. Vilka hemliga aktiviteter syftar du på? (på förekommen anledning ber jag om ursäkt, om jag nu störde bloggens konspiratoriska ordning).

        1. Per Wallander,
          läs vad jag skriver så behöver du inte fråga. Min kommentar var ett svar till en annan debattör som funderade över om det kan ha legat något i påståendena att Holmér var i Stockholm under mordnatten.

          Jag svarade alltså bland annat: ”Jag kan mycket väl föreställa mig att Holmér varit involverad i hemliga aktiviteter som vi inte fått kunskap om ännu. Men det betyder å andra sidan inte att alla rykten som cirkulerat om honom behöver vara sanna. För min del ser jag fortfarande inte att det finns något som liknar övertygande bevisning för att han skulle ha varit i Stockholm under mordnatten.”

  7. Föredömlig redogörelse som vanligt, Gunnar W! Detta är ju en rätt så grundläggande fråga, som ständigt återkommit sedan Holmérs avgång i februari 1987: ”vad visste Holmér” egentligen? Var hans insats bara bluff och mörkläggning eller var det hans lidelse för sanningen det som drev honom att försöka sätta dit PKK?

    Om man utesluter det senare och ser på det första, dvs att det handlade om aktiv mörkläggning av en obehaglig sanning som skulle få ”Sverige att skaka i grundvalarna”, så blir det en naturlig reaktion hos de av oss som ser det utifrån att tro att han just därför kände till den underliggande sanningen, dvs vem eller vilka de skyldiga var.

    Jag tror inte alls så behöver vara fallet. Det räcker med en aning. Det räcker med att använda ögon och öron. Att veta att isen är tunn där framme behöver man inte åka dit fram på skridskorna för att konstatera, det räcker med att se att isen är mycket mörkare och att man ser vattnet skvalpa alldeles inunder, alltså man vänder om i en annan riktning så att man inte druttar igenom.

    Jag är inte ensam om att under åren ha fått antydningar – mer eller mindre tydliga – om att det finns folk både i Sverige och annorstädes som känner till sanningen om Palmemordet, i alla fall i stora drag. Och som låter en förstå att det är känsligt, milt uttryckt. En av mina egna erfarenheter finns återgiven i Gunnars bok ”Konspiration Olof Palme” i kapitlet ‘En mördare rekryteras’.

    Det räcker med att inte veta, men att inte veta på ett proaktivt sätt. Tänk på de tre aporna: ”see no evil, hear no evil, speak no evil”.

    1. Hej Gunnar Pettersson!
      Har du sagt A så får säga B.
      Berätta mer i kapitlet ”En mördare rekryteras”

  8. Att Åshedens intervjuer med Hans Holmér nu är allmängods är befriande. Då kan vi äntligen lägga en allmänt utbredd konspirationsteori på soptippen. Den att Hans Holmér skulle använt sig av PKK som något slags alternativ till den hemliga, verkliga och mycket känsliga lösningen på Palmemordet. Detta konstaterades också mycket förtjänstfullt av de journalister som fick Åsheden att öppna bankfacket. En genomlyssning av allt råmaterial talar sitt tydliga språk: Hans Holmér var fullständigt övertygad om att kurder mördat Olof Palme. Att det skulle vara någon slags alternativ skenlösning är befängt och har lika mycket substans som att månlandningen aldrig ägt rum. Det är påhittat.

    För er som ännu inte lyssnat på intervjuerna – gör det! Det är viktigt att gå till primärkällorna för att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning. När Gunnar Wall skrev boken “Mörkläggning” saknades primärkällorna. Nu finns de att tillgå och vi kan skönja ett nytt paradigm. En Palmeutredning som bygger på fakta och inte konspiration och ideologisk övertygelse.

    1. Per W. Med tanke på ditt svar, anser du då att PKK var skyldiga till mordet på Olof Palme?

    2. Per Wallander,
      Hans Holmérs samtal med Ann-Marie Åsheden är bara en primärkälla i ett avseende – nämligen vad gäller det som han sa till Åsheden. Det är förvisso intressant, men knappast mer intressant än det omfattande källmaterial som utgör underlag till min bok Mörkläggning.

      Dessutom är vi fortfarande i den lite tråkiga situationen att vi än så länge inte har direkt tillgång till mer av samtalen Holmér-Åsheden än de mycket korta sekvenser som finns med i poddserien – sammanlagt kanske tio minuter av ett material på många timmar. Per Wallanders uppmaning till alla att lyssna på intervjuerna är alltså en uppmaning som inte går att följa. Det leder mig nästan till frågan om du, Per, själv lyssnat till serien. Men det måste du väl ha gjort?

      I vilket fall: det är intressant nog att lyssna till dessa korta klipp – och till mycket annat som ingår i serien. Men det är viktigt att se proportionerna på saker och ting. Det är ju också så att Åsheden har skrivit två böcker om sina kontakter med Holmér. Och jag kan inte se att poddserien leder till slutsatsen att hennes redovisning i dessa böcker på ett väsentligt sätt skulle skilja sig från det som finns i ljudklippen från inspelningarna. Vad vi får är en fördjupad och förtydligad bild av dessa kontakter mellan Holmér och Åsheden. Det är intressant nog. Dessutom ger serien en inramning till dessa samtal genom intervjuer med andra nyckelfigurer och genom ett väl genomfört letande i gamla ljudarkiv. Det är bra journalistik. Men jag kan faktiskt inte se att serien skulle leda till att någon ”allmänt utbredd konspirationsteori” – vad den nu skulle bestå av – plötsligt är mogen att förpassas till soptippen.

  9. Hej Gunnar,

    Tack för ett intressant inlägg! Och jag delar din åsikt att P3-dokumentären presenterar Holmérs uppgång och fall både spännande och överskådligt.

    Däremot är jag inte helt överens med dig i alla detaljer. Efter att ha tagit del av de sju avsnitten är det min uppfattning att Holmér själv trodde på sitt PKK-spår, men förmodligen var Holmér fel ute. I RRV-revisorernas rapport från 1996 finns också en del kompletterande material som åtminstone delvis kan förklara vad som låg bakom Holmérs satsning och tro på PKK-spåret.

    Jag vet att du själv har en annan teori om att Holmér skulle agerat som det jag i någon tidigare kommentar har kallat ”aktiv mörkläggare” (jag förklarar begreppet i bifogad länk nedan). Men efter att ha lyssnat på Holmér i P3-dokumentären får åtminstone inte jag någon känsla av att din teori om mörkläggning skulle ha stärkts, snarare tvärt om. Dock finns möjligheten att Holmér spelar ett spel för Åsheden och andra journalister, men detta spel skulle då nästan vara i ”Engström-nivå” i fråga om slughet och beräkning.

    I en tidigare kommentar har jag resonerat lite kring att Holmér kan ha haft något eller några av följande tre uppdrag:

    1. Spaningsledare
    2. Passiv mörkläggare
    3. Aktiv mörkläggare

    Och vad jag menare med dessa uppdrag eller roller har jag utvecklat i följande kommentar:

    https://gunnarwall.wordpress.com/2021/10/11/ola-tunander-vastlig-inblandning-trolig-nar-u-137-gick-pa-grund/#comment-29047

    Jag delar din åsikt att Holmér ägnade sig åt det jag kallar ”passiv mörkläggning”, men som jag uppfattar situationen försvagar P3-dokumentären teorin om att det även skulle skett en ”aktiv mörkläggning”.

    Så en avslutande detaljanmärkning. I avsnittet ”Varför behövdes Åsheden?” skriver du på ett ställe ”Men först i juli berättade han för Åsheden om själva vapentipset och om att PKK blivit hans huvudspår”. Här tror jag du skrivit fel eller uppfattat fel, åtminstone tolkar jag slutet på del tre som att Åsheden får information om vapentipset redan den 10 juni. Men det är korrekt att det är först i juli som Holmér nämner att PKK har blivit huvudspår.

    1. Anders Fredric,
      ja, du har helt rätt. I slutet av del 3 berättar Lovisa Lamm Nordenskiöld att Holmér berättar för Åsheden om vapentipset den 10 juni, men då med bandspelaren avstängd. Det är långt efter att han fått ta del av tipset – enligt hans bok Olof Palme är skjuten!, sid 182, får han del av det den 14 maj – men betydligt tidigare än det jag angav i min text. Jag ska korrigera det och markera vilken korrigering jag har gjort.

      Exakt vad han sa den 10 juni vet vi alltså inte. Men han gav uppenbarligen Åsheden en hint om saken då – med bandspelaren avstängd så att det framstod som extra spännande.

      Min poäng kvarstår i alla fall, hans samtal med Åsheden kan inte jämföras med vad någon till exempel skulle skriva i sin privata dagbok. Han valde hur och när han tog upp saker med henne. Det är inte konstigt i och för sig. Men det är en påminnelse om att vad vi får ta del när det gäller olika delar av spaningsarbetet av inte behöver vara en någorlunda komplett bild av de tankar som sysselsatte Holmér eller ens nödvändigtvis det han verkligen tänkte.

      Vad gäller frågan om passiv eller aktiv mörkläggning: jag tar mig friheten att citera dig om skillnaderna mellan de två förhållningssätten så att andra läsare lättare kan följa resonemanget. Med passiv mörkläggare menar du att Holmér i denna roll ska ”säkerställa att fel saker – t.ex. Boforsaffären, Ubåtsproblematiken och aspekter på Palmes privatliv – inte utreddes eller utreddes på ett mycket kontrollerat sätt. /…/ Men i denna roll hade Holmér fortfarande uppgiften att lösa mordet förutsatt att lösningen fanns inom den acceptabla sfären (Ustasja, PKK, ensam galning, extremhöger eller motsvarande). Vad som skulle hända om en mordlösning kunde konstateras inom fel område fick tas om hand då, men utgångspunkten var att det fanns saker att hemlighålla men som inte hade med mordet att göra.”

      Och med aktiv mörkläggare menar du att Holmér ”skulle ha haft ett aktivt uppdrag att lösa mordet eller presentera en lösning till mordet som var politiskt och nationellt acceptabel. I detta alternativ var det inte nödvändigt att sanningen kom fram utan det räckte att en lösning presenterades som skulle kunna accepteras som en sanning.”

      Det är ett intressant försök att definiera olika tänkbara roller för Holmér. Du skriver att du lutar mest åt att Holmér ägnade sig åt passiv mörkläggning. Men du skriver i den kommentar du länkar till att det kanske inte behöver vara ”så stor skillnad mellan rollen som passiv respektive aktiv mörkläggare, i vissa avseenden kan rollerna glida ihop.”

      Och det där sista tror jag är viktigt. Det är ju så här, det tror jag vi kan enas om, att en spaningsledare i Holmérs situation inte bara kan ägna sig åt at styra bort utredningen från känsliga saker. Han måste också leverera, det vill säga presentera något som kan framstå som en lösning. Ju mer han var tvungen att mörka sådant som inte ansågs lämpligt att utreda, desto viktigare var det att presentera en lösning som kunde framstå som trovärdig. Ett olöst statsministermord som ledde till spekulationer av känslig politisk art skulle vara en belastning både för regeringen och för polisen. Trycket på Holmér att till snart sagt varje pris skaka fram en lösning av godtagbart slag var, vill jag påstå, mycket stort.

      Och därmed flöt de två uppgifterna ihop – det gick inte i längden att hålla undan sådant som inte fick utredas utan att presentera något annat.

      Men givetvis: om det skulle ha dumpit ner på spaningsledningens bord seriösa och hållbara belägg för att det verkligen var PKK eller Christer Pettersson som mördat Palme så hade Holmér förmodligen gärna tagit till sig en lösning av det slaget. Jag har aldrig påstått att det under alla omständigheter skulle ha varit ett självändamål för honom att presentera en skenlösning.

      Däremot är det möjligt att Holmér hade skäl att befara att den verkliga lösningen var sådan att den enligt kanslihuset inte borde utredas offentligt. Och ju mer han lutade åt sådana tankar, desto viktigare måste det ha varit för honom att hitta något annat som fick duga.

      Som framgår av serien betraktade han PKK som gangsters. Så utifrån den inställningen behöver han inte ha haft några stora moraliska problem med att med diskutabel bevisning peka ut organisationen för Palmemordet.

      1. Något HH uppenbart inte ansåg sig tvungen att mörka är alla dessa walkie-talkies. Detta kan ju förefalla märkligt om han avsåg att mörka polisspåret eller Stay Behind. Detta kan ju eventuellt tyda på att HH inte visste riktigt vad som låg bakom mordet.

        1. Zombie,
          när Holmér gick ut och efterlyste Skelleftehamnsmannen berättade han inte att dennes uppgifter handlade om en man med walkie-talkie. Däremot gick polisen ganska tidigt ut, bland annat i ett flygblad, och bad allmänheten om upplysningar om personer med walkie-talkies som kunde ha observerats under mordnatten. Vilken exakt roll Holmér hade i den efterlysningen vet jag inte men han var ju involverad i det mesta som hände i mordutredningen. Däremot kan man se i hans bok Olof Palme är skjuten!. sid 109f, att han rätt kategoriskt avfärdar ett av de tidigaste och mest intressanta vittnesmålen om walkie-talkies, det från Ulla S i Gamla Stan. Jag kan inte se att det avfärdandet är seriöst underbyggt.

          Men visst: självklart måste vi i alla fall tills vidare utgå från att han inte visste vad som låg bakom mordet. Vad som är lättare att tänka sig är att han anat en del bekymmersamma saker i den riktningen. Och för att veta hur han skulle hantera komplicerade situationer som skulle kunna komma upp var det väl klokt av honom att försöka ta reda på vad allmänheten kunde ha observerat. Även om walkie-talkies.

          Det är i all fall värt att notera att när han skulle pressa åklagarna till att backa upp PKK-spåret så undvek han att hänvisa till walkie-talkieobservationerna. Det var ju annars vittnesuppgifter med anknytning till Sveavägen, just sådant som åklagarna efterlyste.

          1. ”Och för att veta hur han skulle hantera komplicerade situationer som skulle kunna komma upp var det väl klokt av honom att försöka ta reda på vad allmänheten kunde ha observerat. Även om walkie-talkies.”

            Hans Ölvebro gjorde ju tvärtom och avfärdade alla WTs med att de inte passar in i hans profil. Ett cirkelresonemang då han istället kanske borde ha skapat profilen också utifrån dessa. Att hitta GM lyckades han inte med men att köra in utredningen på sitt önskade spår hade han desto mer framgång med.

      2. Hej Gunnar,

        Tack för svar! Jag är väl medveten om att det kan finnas en gråzon mellan det jag benämnt passiv respektive aktiv mörkläggning. Dessutom är det inte säkert att just mina definitioner av dessa begrepp är relevanta.

        Dock verkar det vara uppenbart att Holmér inledningsvis – direkt eller indirekt – fått ett uppdrag att verkställa en ”passiv mörkläggning”. Lars Borgnäs har i sin bok från 2020 bland annat redogjort för det man skulle kunna kalla ”kvinnoaffärer” och det skulle t.ex. även kunna finnas saker som Palme kände till om Bofors Indienaffär som det inte var lämpligt att det blev känt att Palme hade haft kunskap om. Men det kan finnas många andra både privata aspekter och sekreta statshemligheter som krävde varsam hantering.

        Däremot är jag klart skeptisk till att det redan i mars skulle funnits en direkt eller indirekt överenskommen agenda om ”aktiv mörkläggning”. Jag tror du har spekulerat kring detta i någon av dina böcker, men nej, åtminstone jag ser inga tecken på att det t.ex. fanns en initial plan med ett kommande utpekande av PKK i syfte att dölja annat.

        Däremot kan det – även om jag själv ser det som mindre sannolikt – en möjlighet av att det under sommaren eller hösten år 1986 uppstått en tanke på att det gick att peka ut PKK som ”kollektivt skyldiga”. På detta sätt kunde polisen dels leverera en lösning och dels kunde SÄPO åtminstone temporärt bli av med ”problemet PKK”.

        Å andra sidan får jag inte riktigt ihop detta med att det är Holmér som i juli 1986 verkar stå för tankearbetet och etablerandet av PKK-hypotesen. Och oavsett vad man tror om detta är det extremt egendomligt att det är chefen för Stockholmspolisen med ca 3000 underställda medarbetare som själv sätter sig i rollen som chefsanalytiker av detta komplexa scenario. Ja, detta är både skumt och extremt förvånande oavsett om Holmér agerar som spaningsledare eller aktiv mörkläggare. Saken blir ju inte mindre farsartad av att Stockholmspolischefen verkar sitta i en solstol på polishusets tak och genomför detta arbete; vilka signaler sänder detta ut till övrig poliskår?

    2. ”Dock finns möjligheten att Holmér spelar ett spel för Åsheden och andra journalister, men detta spel skulle då nästan vara i ”Engström-nivå” i fråga om slughet och beräkning.”

      Jag tror att han kanske spelar ett spel. Han förefaller onaturlig, som någon i en drömvärld från en annan planet. Tänker speciellt på sammanhanget där han anger någon slags procentsiffra som sannolik för PKK.

      När åklagaren Claes Zeime får frågan om han delar inställningen svarar han obehindrat nej.

  10. Blir mer och mer övertygad om en mörkläggning, precis som du skriver. Att Holmér fick köra hårt med PKK-spåret var ett sätt att flytta uppmärksamheten från vem/vilka som i verkligheten låg bakom mordet. Även om mordet utfördes av en ensam gärningsman måste motivet vara politiskt.Kunde sanningen skada det socialdemokratiska partiet eller regeringen? Det är frågan.

    1. Susanne;

      ”Även om mordet utfördes av en ensam gärningsman måste motivet vara politiskt.”

      Vad grundar du den tanken på, att det måste finnas ett motiv bakom detta mord?

  11. Jag vill också ändå återvända till Alf Karlsson på SÄPO. Han tycks ha varit en av de som först ‘lanserade’ PKK-spåret. Varför undersöktes inte han, och hans verkliga göromål på mordnatten mer/ytterligare? (dvs. de motstridiga uppgifter där han själv förnekar att han befann sig hos öppna polisens larmcentral, medan väldigt många andra, även från hans egen SÄPO-stab, verifierar att han faktiskt var det). Varför gick man inte till botten med det? Varför gjorde inte Carl Lidbom det när han skulle undersöka SÄPO? Alf K var väl också i Palmerummet under en period – något t.ex. Ulf L verifierat – under våren 1986. Vad var HH:s relation till Alf Karlsson? Denne Alf K återfinns mycket/ofta ‘í kulisserna’ när det gäller ”PKK-spåret”, och när det gäller ‘spekulationer om ett slags konspiration’. Men vem vaktar väktarna…?

  12. Vem var PG Näss?

    Denna man refereras ju ofta till i Palme-sammanhanget. Jag har aldrig sett honom intervjuad eller göra några offentliga uttalanden. När Borgnäs försökt att få honom att ställa upp har han alltid avböjt. Detta trots att han är hög SÄPO-chef. Vem var egentligen denna extremt ljusskygga och mystiska person.

    1. P-G Näss var en intressant person. Han var operativ chef på Säpo vid tiden för Palmemordet. Han var också den befattningshavare inom Säpo som Ebbe Carlsson hårdast gick ut för att motarbeta och kasta misstankar mot. Det är sant att Näss inte brukade låta sig intervjuas. Men han hördes av KU om Ebbe Carlssonaffären vid två tillfällen, 28 juli 1988 och 16 februari 1989. Båda förhören direktsändes i TV. De är mycket intressanta. Tidigare låg de på SVT:s Öppet arkiv. Men utskrifterna finns tillgängliga i Konstitutionsutskottets betänkande 1988/89:30, bilagedel B och C.

      Jag vet att jag riskerar att framstå som tjatig. Men den som vill veta mer om P-G Näss rekommenderas att läsa min bok Mörkläggning. Den som tittar i registret ser att han förekommer nästan lika flitigt som Holmér i boken. Och det säger inte lite.

      1. Intressant, skulle vara roligt att veta mer om denna hemlighetsfulla person. Varför motarbetade Ebbe Carlsson honom. Hörde rykten att han ansåg honom vara KGB-agent.

        1. Ja, det förekom uppgifter om att Ebbe skulle ha spritt sådana påståenden. Själv förde dock inte Ebbe fram det i vare sig KU eller förhören i smugglingsutredningen.

          Varför Ebbe motarbetade Näss framgår ganska tydligt i Mörkläggning: Näss var inte intresserad av att återupprätta PKK-spåret och framför allt var han inte intresserad av att låta Ali Cetiner komma till Sverige för att bli polisprovokatör mot den svenska PKK-kretsen.

          1. Det är en väldigt stark argumentering i Gunnars bloggartikel om Lovisa Lamm Nordenskjölds radioprogram för att Holmér och regeringen inte sökte sanningen utan skygglappar. Vakna, Sverige!

            Förlåt om jag missat någon korrektion eller diskussion men jag snubblar på:

            ”Och den här bakgrunden var inte okänd för Holmér. Tvärtom beskriver han i sin bok Olof Palme är skjuten! (sid 219ff) hur Palmeutredarna under sommaren 1985 började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK. ”

            Tryckfelsnisse om året 1985 eller var det säpo eller Palmeutredare i annan mening än mordutredarna?

            En annan sak som slagit mig: vi vet ju att Holmér hade ett privatliv så det är inte sant att han arbetade dygnets alla vakna timmar. Men desto löjligare ter sig påståendet mot bakgrund av den alldeles enorma tid och energi han vigde åt samtal med DN-journalisten: betraktade han det som polisarbete?

            1. PJ,
              tack för vaksam läsning. Det skulle vara sommaren 1986. Jag har nu korrigerat texten i inlägget och markerat korrigeringen i en not. Jag kan knappast skylla på Tryckfelsnisse eftersom det i denna digitala tid inte finns några grafiker som hanterat min text efter det att jag skrivit den. Om man inte kan utsträcka begreppet till att också innefatta Trycka-fel-på tangenterna-Nisse. Det var rent slarv i alla fall, jag avsåg att skriva 1986.

              Ja, jag reagerade också över att Holmér tog sig tid med Åsheden. Men jag antar, som jag väl antydde, att han såg det arbetet som en del av en PR-kampanj för den lösning som han avsåg att etablera som den slutliga sanningen om mordet. Och oavsett när han bestämde sig för PKK-spåret (redan i stort sett från början tror jag) så var han alldeles säkert från första dagen inne på att han måste presentera en sorts lösning som skulle göra människor nöjda – och att det inte minst gällde att hantera nyhetsmedia får att få dem med på båten. I den meningen tror jag inte att samtalen med Åsheden skilde sig så särskilt mycket från vad han gjorde annars på jobbet. Att en mer sakinriktad och ärlig spaningsledare inte skulle spilla sin tid på att sitta och bubbla med en DN-reporter dag efter dag är en annan sak.

              1. Gunnar!

                Varför ska du fortsätta att anta och antyda? Svaren finns redan. Både Åsheden och Jutterström har vittnat hur det låg till. Nu har jag förstått att du inte har några högre tankar om Åsheden, fast det kanske snarare beror på att hon vittnar om något som går stick i stäv med dina konspirationer. Någon ”PR-kampanj för den lösning som han avsåg att etablera som den slutliga sanningen” var det definitivt inte frågan om. För övrigt anser jag att förstärkningsord som ”PR-kampanj” bara leder spekulationerna i en enda riktning: mot konspiration och hemligheter.

                För er som inte nöjer er med antydningar och trosuppfattningar: ta del av källmaterialet. Lyssna på banden, sök i arkiven.

                1. Per Wallander,
                  jag vet att du tidigare har kommit med samma påstående men utan att presentera någon källhänvisning. Så jag frågar dig igen: har du hittat ett sätt att tal del av själva banden med Holmérs och Åshedens samtal?

                  Mycket korta klipp från banden finns ju med i den förvisso intressanta serien från P 3 Dokumentär (tillsammans med sidomaterial som också är värt att ta del av). Men det handlar ju tyvärr bara om smakbitar, vilket väl är förståeligt eftersom serien vänder sig till en bred publik som inte riktigt har tid och ork att nörda ner sig. Men källmaterialet i dess helhet, alltså själva inspelningarna av samtalen mellan Holmér och Åsheden vore ju jättespännande att ta del av för oss som verkligen är intresserade.

                  Du låter ju som om du på något sätt har fått del av det materialet. Har du verkligen det? Berätta mer i så fall.

                  1. Hallå Per Wallander,
                    jag ställde en enkel konkret fråga och du brukar vara snabb att kommentera. Får jag något svar: har du tillgång till själva banden med Holmérs och Åshedens samtal vilket du ett par gånger gett intryck av?

                    1. Hallå i stugan!

                      Nej, men jag var på ett ganska intressant konvent/panelsamtal. Panelen bestod av bland annat Kurdo Baksi, och Oisín Cantwell, samt dokumentärjournalisterna Lovisa Lamm Nordenskiöld och Hugo Lavett. De två sistnämnda har lyssnat igenom allt material. På förekommen anledning fick samtliga i panelen frågan om Hans Holmér verkligen trodde på PKK-spåret. Svaret på den frågan var naturligtvis ett rungande ja. Jag har (precis som du?) bara lyssnat på det som släppts via P3-dokumentär. I dessa avsnitt finns det absolut ingenting som säger att PKK-spåret var planterat eller mörklagt – snarare precis tvärtom. Förlitar mig därför på Lamm Nordenskiöld och Lavett och att det övriga råmaterialet står i paritet med det som jag lyssnat på.

                      Jag vänder på frågan: varför ska vi förlita oss på dig, som för det första verkar hysa rent personliga agg mot Holmér och för det andra helt saknar källor till dina påståenden? För er som är intresserade av paneldebatten och de som verkligen har källor för sina påståenden:

                    2. Per Wallander,
                      tack för svar. Du har alltså bara haft tillgång till samma korta klipp som vi andra.

                      Dina tidigare kommentarer om Åshedenserien var med andra ord missledande, det vill säga de två kommentarer där du skrev: ”För er som ännu inte lyssnat på intervjuerna – gör det! Det är viktigt att gå till primärkällorna för att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning.” och ”För er som inte nöjer er med antydningar och trosuppfattningar: ta del av källmaterialet. Lyssna på banden, sök i arkiven.”

                      Det var bara det jag frågade om. Men apropå dina polemiska formuleringar i övrigt: om det är något särskilt som sades i det panelsamtal du länkar till som du anser vara ett argument i sak kring vad Holmér egentligen trodde är du välkommen att presentera det.

                      Jag har i relativ korthet redovisat min egen uppfattning i det här blogginlägget om Holmér-Åshedenserien. Och betydligt utförligare i min bok Mörkläggning. Om det är något särskilt påstående från min sida du inte tycker dig hittar en källa för så får du gärna ta upp det också. Källorna i Mörkläggning, inte minst till avsnitten om Holmér och PKK-spåret, är omfattande och de redovisas utförligt i slutet av boken. Men jag kan gärna hjälpa till om du hittat någon särskild uppgift som du inte tycker verka vara belagd.

                      Nej, jag hyser inget personligt agg mot Holmér. Däremot anser jag att såväl han som hans samarbetspartner Ebbe Carlsson är väl värda att studera i all den komplexitet de utgör som personer och politiska aktörer eftersom de utgör så spännande exempel på kategorin fixare. Jag tror inte den uppfattningen är särskilt kontroversiell.

                    3. Holmér är en mycket märklig man som tycks lida av storhetsvansinne och anse sig stå högre än hela det svenska samhället och alla dess instanser.
                      Ett exempel på detta är när han, hörd av Kurt-Ove Johansson, i konstitutionsutskottet sitter och läxar upp KU om att ”saken inte är deras bord.” Han tycks spontant anse att det självklart är hans sak att dirigera även konstitutionsutskottet.
                      När han sitter bredvid åklagaren och uttrycker sig i några %-siffror om PKK-spåret förefaller han som någon från en annan planet som lever i en drömvärld.

                      Hans Holmér är så konstig att det är svårt att förstå hur han kan ha fått ett så stort förtroende. Jag håller med om att han bör granskas.

                    4. Gunnar

                      Jag har verkligen ingen detalj utifrån samtalen Homér/Åsheden att redovisa. Brukar försöka höja blicken och se till helheten. I den helheten är det som sagt inget som tyder på att den ”politiske fixaren” Holmér inte skulle tro på PKK-spåret. Vi hör helt enkelt bara en pressad och utarbetad man som på slutet balanserar på gränsen till ren galenskap.

                      Möjligt att mitt inlägg gick i en polemisk anda. Å andra sidan har du genom åren själv varit kraftigt polemisk när du diskuterat just Åsheden och Holmér. Exempelvis i den här recensionen när du bokstavligen tar all heder och ära av Åsheden:

                      https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/vmnm24/stoppade-boken-om-hans-holmer–full-av-misstag

                      Du har tagit på dig rollen att recensera allehanda palmelitteratur. Nu senast mastodonttexten beträffande Axbergers bok. Precis som i fallet Åsheden gör du det utifrån din konstruerade verklighet. Är inte Åsheden och Axberger passagerare på ditt skenande konspirationståg så har de fel. Kanske är det så att du måste omvärdera? Jag menar, både Axberger och Åsheden, är att betrakta som förstahandskällor till skillnad då från dig.

                      Gunnar, du har all rätt i världen att uttrycka dina tankar och teorier om Palmemordet. Någon oberoende granskare är du dock inte. Trots att du ofta benämns så, exempelvis i denna artikel från en av våra största kvällstidningar:

                      https://www.aftonbladet.se/kultur/a/kJlKRj/dags-for-en-ny-generation-att-lyssna-pa-palme

                      Nu är det i och för sig Kjell Östberg som kallar dig ”oberoende”. Kanske en smula partiskt, då du och Kjell är kollegor från Internationalen. Tangerar mitt senaste inlägg och det faktum att du verkar hysa ett personligt agg mot Holmér. Samtidigt som du, i egenskap av polemisk vänsterdebattör, pratade om den svenska skendemokratin och slogs för revolution, stod du och andra vänsterextremister på SÄPOS svarta lista. Tror jag det att Holmér, i egenskap av gammal SÄPO-chef, inte stod högt i kurs Är man intresserad av säkerhetspolisens kommunistskräck så hittar man mer här:

                      https://www.regeringen.se/49bb96/contentassets/40491471b3fa4238924d432c1d573584/hotet-fran-vanster.-sakerhetstjansternas-overvakning-av-kommunister-anarkister-m.m.-1965-2002.-del-2

                      Hoppas att du inte missförstår mig. Har all respekt i världen för dina politiska ståndpunkter. Det är säkert nyttigt med lite trotskistiska idéer även om de nu 2022 känns en smula mossiga. Min huvudpoäng är i stället att de politiska maktstrukturer du filtrerar samhället igenom inte har att göra med Palmemordet. Inte ett endaste dugg. Slumpen Gunnar, du måste ta hänsyn till slumpen!

                    5. Per Wallander,
                      jag bad dig alltså att ta upp exempel – från poddserien eller från det panelsamtal du länkar till – på att din tolkning av Holmérs agerande skulle vara den riktiga, alltså att han var ärligt övertygad om att PKK-spåret representerade sanningen om mordet.

                      Då får jag svaret: ”Jag hat verkligen ingen detalj utifrån samtalen Holmér/Åsheden att redovisa.” Och det spelar, om jag förstår saken rätt, ingen roll för dig eftersom du i stället för att studera detaljer ”brukar försöka höja blicken och se till helheten”.

                      Med den inställningen behöver du förstås inte gå in på en sakdiskussion om de mer jordnära omständigheterna. Med blicken riktad mot fjärran skyar har du redan bildat dig en uppfattning om vad som är sant.

                      Nu finns det ju dock ett talesätt som heter att djävulen sitter i detaljerna – det vill säga: får man inte ordning på dem så löser man inte problemet.

                      Det är en ganska bra tanke tycker jag, inte minst när det gäller brottsutredningar.

                      Jag ska inte trötta dig med en lång rad av de detaljer jag tagit upp förut som gör det svårt för mig att ta till mig att Holmér var så ärlig som du vill tro. Men för att illustrera mitt resonemang en gång till ska jag i alla fall ta upp en enda sådan detalj, hämtad från Holmér/Åshedenpodden. Den är, tycker jag, väldigt tydlig. Och du är högst välkommen att kommentera den.

                      Det handlar om något som skildras i avsnitt 6 av serien. Åsheden träffar Holmér två dagar efter tillslaget som slutat med att Palmeåklagaren Zeime offentligt sågat PKK-spåret. Holmér beskriver detta som ett direkt svek från Zeime. Han säger: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.” Åsheden: ”Hur du menar du?” Holmér: ”Att han skulle visa enighet utåt. Det är så man gör.”

                      Det vill säga; Zeime fick tro vad han ville om PKK-spårets bärighet. Men här handlade det om lojalitet. Han skulle ha ställt upp för det, även om han ansåg att det var värdelöst.

                      Holmérs högst anmärkningsvärda påstående borde ju ha lett till en del journalistiska följdfrågor från Åsheden, kan man tycka. Kanske ställde hon dem, skarpt och intelligent. Men kanske inte, eftersom det inte redovisas i poddserien.

                      Vad vi hör är i vilket fall att Holmér anser att lojalitet med honom själv – och dem som backade upp honom – var viktigare än lojalitet mot den egna uppfattningen om vad som hade hänt på Sveavägen.

                      Vad säger det om Holmérs egen inställning? Om han inte tyckte att det var viktigt att Palmeåklagaren stod upp för vad han trodde på, varför skulle då Holmér själv vilja göra omsorgen om just sanningen till sin egen främsta ledstjärna? Det viktiga var, förstår vi, ”enighet utåt” om lösningen: ”det är så man gör”.

                      Till sist några ord om dina slängar om mina politiska åsikter, jag är väl tvungen att ta upp det eftersom du så gärna återkommer till det. Din poäng är, förstår jag, att jag skulle ha en dold agenda som styr de slutsatser jag lägger fram kring Palmeutredningen.

                      Jag har aldrig dolt att jag arbetat för många år sedan arbetat på vänstertidningen Internationalen och att jag ibland skriver där fortfarande. Tidningen finns på nätet för den som vill bilda sig en uppfattning om den. Men de slutsatser jag lägger fram om Palmeutredningen vill jag verkligen inte bygga på någon sorts ideologiskt schema, även om du tror det, utan på de sakargument som jag lägger fram. Dessa sakargument bör förstås granskas och vid behov kritiseras, jag medger gärna att jag kan ha fel. Men låt oss hålla oss till dem och inte, som du gör, rikta blicken mot skyn.

                      Jag skulle förstås kunna nappa på den dagordning du vill ha för debatten, Per, och be dig att redovisa dina politiska åsikter, sociala kontaktnät osv så att andra skulle kunna bedöma om det på något sätt påverkar de teser du driver. Men jag gör inte det utan envisas med att försöka få diskussionen här på bloggen att handla om sakfrågor.

                      Och för att få till stånd en så bra diskussion som möjligt har jag, vilket du säkert känner till, regeln att debatten ska fokuseras på just dessa sakfrågor och inte på spekulationer om meningsmotståndares motiv till att framföra sina synpunkter. Den som är någorlunda bekant med hur debatter på sociala medier kan spåra ur förstår säkert min inställning.

                      Om din kommentar hade handlat om någon annan än mig, Per, hade jag markerat att den gick över gränsen, varnat dig för att fortsätta med den debattekniken och kanske inte heller publicerat kommentaren. Nu är jag mera tolerant när det gäller påhopp på mig själv än på andra, och det vet du säkert också vid det här laget, Per. Det är viktigt, menar jag, att de som följer bloggen ska veta att de får del av kritik som framförs mot mig, oavsett dess kvalitet.

                      Men det betyder inte att jag tycker du ska fortsätta på det här sättet, Per. Det gagnar inte diskussionen och jag tror verkligen inte heller att det gagnar din egen trovärdighet.

                    6. Tack Per Wallander för länkarna till två artiklar i Aftonbladet som jag inte sett förut. Läsvärda texter med substans till skillnad från dina inlägg

                    7. Gunnar, det står dig naturligtvis fritt att porta mig från din blogg. Däremot, i yttrandefrihetens namn, är jag fullständigt immun mot dina faderliga hot. Jag står fast vid att du sår och när konspirationsteorier. Jag står fast vid att det är ett allvarligt samhällsproblem. Återigen – det är inte jag som lindat in Palmemordet i ett revolutionär perspektiv. Det är du och jag har varit mycket noga med källhänvisningar. Återigen – här kommer en upp-peggad källa igen: https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/fi/fi90-3/makten_lognen.html. Jag skiter högaktningsfullt vad du röstar på. Jag konstaterar bara var vänster- och högerextremister får sina konspirationer ifrån. Det är belagt i åtskilliga forskningsrapporter. För mig är du ett tydligt exempel från de på den yttersta vänsterflankeln – mörkläggning i statsappararen. Att du intresserat dig för motsvarigheten till kronjuvelen Kennedymordet är naturligtvis klart som korvspad.

                      Beträffande ”djävulens detalj”. Menar du på fullt allvar att dina exemplifierade citat pekar på mörkläggning? Pekar den på att PKK var en enkel lösning? Pekar den på att PKK var ett planterat spår? Du pådyvlar mig bibliska citat. Du läser materialet som fan själv. Passar också på att kontra med den anti-konspiratoriska forskningsbibeln: det är den enskilda detaljen som skall studeras och misstänkliggöras. Ett sådant förhållningssätt, att fastna för enskilda citat eller detaljer, är ett signum för konspirationsteoretiker.

                      Nej Gunnar, jag tror inte att du har en dold agenda. Jag tror att du är ideologiskt förblindad (och i någon mening hatisk) när du ska analysera samhällsproblem. Det må så vara och du får samla samhällskritiska tankar på hög. Men bemärk väl – de har inte med Palmemordet att göra. För övrigt svarar du inte på mina frågor. Du fastnade på detaljen. Igen.

                    8. Jag har inte hotat med att porta dig från min blogg. Tvärtom har jag förklarat att jag tolererat saker från dig som jag nog inte skulle ha släppt igenom om du hade angripit någon annan debattör med de metoder som du använt mot mig.

                      Jag vet inte riktigt vad det var för frågor inom ramen för diskussionen på bloggen som jag missade att svara på.

                      Däremot ser jag att du inte kommenterar den intressanta detalj jag tog upp: att Holmér uttryckligen sa till Åsheden att han förväntat sig att Zeime i lojalitetens namn skulle ljuga om PKK-spåret.

      2. Den av privatspanare honorerade mordutredaren Arne Irvell ska ha sagt att han trodde höga chefer på SÄPO var inblandade i mordet. Kan PG Näss vara en av dem? PG Näss har ju utmärkt sig på rakt motsatt sätt gentemot SE som intensivt sökt uppmärksamhet.

        1. Det är mycket som i princip är möjligt. Men jag tror inte det. Om du inte läst Mörkläggning, så gör det. Den Näss som framträder där ger inte mig associationer till någon som skulle vara inblandad i Palmemordet. Däremot föreställer jag mig att han kan ha vetat saker av relevans för utredningen som han inte berättat om offentligt.

          1. ”Den Näss som framträder där ger inte mig associationer till någon som skulle vara inblandad i Palmemordet.”
            Detta är ju en intressant fråga. Hur föreställer du dig att Palmes mördare är som person? Vad skulle du sätta för profil? Jag kan själv föreställa mig att det är en välfungerande person i samhället och på arbetsplatser, som inte utmärker sig på något särskilt sätt.

            1. Du missförstår mig, Zombie.

              Jag har ingen speciell uppfattning om hur Palmes mördare skulle vara som person. Och inte heller om hur mördarens eventuella medhjälpare eller inspiratörer skulle vara funtade.

              Vad jag syftade på var att om en person i P-G Näss ställning hade haft något att dölja i förhållande till Palmemordet så kan jag tänka mig att han med glädje skulle ha tagit emot försöken från Ebbe Carlsson, Carl Lidbom, säpomännen Kegö och Barrling med flera att få till ett lösning som gick ut på ett utpekande av PKK. Men jag förstår av ditt sätt att resonera att du inte har läst vad jag skrivit i Mörkläggning om Näss agerande. Det blir lättare för mig att diskutera med dig om du tar dig igenom det materialet.

            2. Zombie;

              ”Detta är ju en intressant fråga. Hur föreställer du dig att Palmes mördare är som person? Vad skulle du sätta för profil? Jag kan själv föreställa mig att det är en välfungerande person i samhället och på arbetsplatser, som inte utmärker sig på något särskilt sätt.”

              Det här som du framförde tycker jag var en intressant fråga. Jag har skapat mig en slags uppfattning om gärningsmannen eftersom jag tänker att man annars famlar man lite i mörkret då ingen vet vem mördaren var. Man behöver försöka få en bra bild av gärningsmannen att utgå ifrån eftersom det är ett gigantiskt material att bearbeta.

              Jag tänker att utredarna borde haft följande bild av gärningsmannen:

              Gärningsmannen kan ha varit under 30 år. Han bodde i hyresrätt och levde ensam. Född sent i en syskonskara. Levde på små ekonomiska marginaler och saknade bil. Saknade framträdande hobbies eller intressen. Osannolik som narkotikamissbrukare och var inte heller alkoholmissbrukare. Snarare var han rädd att förlora kontrollen över sig själv. Var inte politiskt intresserad.

              Han var en person med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (så kallad personlighetsstörning). Han var deprimerad, lindrigt paranoid, starkt introvert och skydde sociala kontakter. Umgicks enbart sporadiskt med kvinnor och hade inga barn. Troligen vände han sig mot auktoriteter som militären/arbetsgivare/skolan/fadern. Kan ha fantiserat om att attackera en auktoritet i sin fantasi om och om igen och varit beredd att döda. Kan haft någon annan i åtanke innan han dödade Olof Palme. Saknade i grunden motiv för mordet. Arbetade i okvalificerad befattning och sannolikt lågutbildad. Arbetet innebar inga vidlyftiga kontakter med andra människor. Genomför ideliga arbetsbyten. Var sedan tidigare bekant med området kring brottsplatsen, men bodde troligen inte i innerstaden på grund av sin ekonomiska situation. Kan även ha arbetat i närheten, men med tanke på tidpunkten så är det mest troligt var att han tillbringade fritiden i området.

              Efter mordet förändrades troligtvis inte livet på något genomgripande sätt efter mordet, förutom att han kan ha fått ökat självförtroende, men hade aldrig ett behov av att framträda med sitt dåd. Troligen hade han inte heller något större behov av att följa nyhetsrapporteringen mer än det som han ändå råkade se på grund av den stora mediala uppmärksamheten mordet fick. Han kan dock ha sparat undan vissa tidningsklipp och liknande. Hade känslomässiga svårigheter att göra sig av med mordvapnet och kan därför ha gömt undan vapnet på en plats som han kan ha haft viss anknytning till.

              Utifrån sin personlighetsstörning var det en osannolik tur som kommit undan. Han kan dock ha uppträtt som vittne, dock utan större önskan att få infiltrera utredningen. Hur som helst så kan han mycket väl ha levt med detta utan att berätta det för någon.

              Jag tänker därför att utredarna varit på fel spår med ensamma gärningsmän som exempelvis CP och SE. Dessa stämmer inte in i (denna) bild av gärningsmannen.

              1. Kontrakt på en hyreslägenhet var inte så svårt att få i Stockholms innerstad vid 1980-talet. Kvarteren kring Bastugatan och Mariatorget var inte vad de är idag. Hornstull och St-Eriksplan likaså.

                1. forochenhalv;

                  Ja, bra synpunkt för det har du förstås rätt i. Var själv lite osäker på att skriva in just detta så det ska jag korrigera. Personen kan även bo i innerstan. Det är fortfarande någon som var bekant med området. Bodde i Stockholmsområdet helt enkelt.

              2. Jag skulle inte tro på en personlighetsstörd eller psykiskt sjuk person. Tror också att det är fler än en inblandad. Var har du fått din text ifrån? Är det dina egna slutsatser eller finns det någon annan källa. Det är extremt mycket detaljer.

                Palmes mördare beskrivs ju av Inge M som mycket iskall. målmedveten och rationell. Skjutvapen är också relativt ovanligt. Mordet på Anna Lindh liknar ju mer samma karaktär som tältmorden i Appojaure.

              3. Har du läst Inge Ms vittnesmål?

                Den målmedvetna och iskalla person som han beskriver får inte riktigt polletten att trilla ner för mig när det gäller den profil du beskriver. Inte heller skjutvapen tycker jag passar in.

                1. Zombie;

                  Jag har läst musikläraren Inge M:s vittnesmål vid flertalet tillfällen även om jag värderar det som mindre viktigt än vad många kanske gör. Och jag håller väl till viss del med men det utesluter inte den GM jag lägger fram. GM är ju logisk (ur sin synvinkel) och målmedveten – han ser Palme (troligen) i tunnelbanan före bion, följer (troligen) efter till bion och avvaktar (troligen). Bestämmer sig därefter för målet, fantiserar en stund om hur han ska utföra det och skjuter sen målmedvetet Palme efter bion och på en plats när han själv har vissa möjligheter att fly undan. Han är kontrollerat impulsiv även om han upplever att han ”måste” döda. Men det är ju ingen ”psykopat” som ser Palme och springer fram i biokön det första han gör och skjuter som en slags Rambo. GM är riskmedveten och fattar ett snabbt beslut och inser att han tar en stor risk med sitt dåd. Efter mordet blir han sannolikt lite förvirrad eftersom han ju plötsligt inser att han troligen även lyckats med sitt mål. Inte en osannolik mördare, snarare en kallblodig mördare med en osannolik ”tur”. Dock inte riktigt den kallblodiga, psykopatiska mördaren som man ofta kanske ser i en film. Han är inte särskilt begåvad/studiemotiverad, men det betyder ju inte att han inte kan sätta upp enkla mål och räkna ut både det ena och det andra i en viss logisk följd.

                  Texten jag kom med är i stort en slags kortfattad sammanfattning av ”förstlingsverket” GMP med komplettering av Resslers synpunkter i SOU 1999:88. Det fanns behov av förbättring och komplettering av GMP.

                  Förutom att analysera GMP och SOU 1999:88 läste jag även igenom Resslers egna bok (fanns som referens i GMP) för att försöka förstå mig på Resslers tankar kring dessa olika sorters mördare lite bättre. Detta för att försöka värdera olika uppgifter i GMP i kombination med egen erfarenhet och kunskap om människor. Jag tror att det finns vissa feltolkningar i GMP, precis som Ressler påstod. Sen har jag även försökt att komplettera viss information om gärningsmän som framkommit från mordet på Anna Lindh (Mijailo Mijailovic) samt de två morden i Linköping (Daniel Nyqvist). Samma sorts personligheter som sannolikt låg bakom Palmemordet. I Palmemordet lutar det mer åt en ”auktoritetsmördare” i likhet med Mijailovic än barnamördaren Nyqvist (som först anföll ett litet barn eftersom det var ett enkelt offer och sedan knivhögg damen som stannade till). Det finns vissa likheter i båda fallen. Den gärningsman jag här framför är alltså att betrakta som en slags sammanfattning av all information som jag hittat och värderat utifrån egen erfarenhet av människor med speciell bakgrund och annorlunda levnadsförhållanden. Men jag tänker att det sammantaget blir en person som ändå ger en rätt bra och detaljerad bild av Palmes mördare. Särskilt ifall bilden kritiseras och ifrågasätts på olika sätt så man kan värdera om vissa punkter.

                  Psykologen Lisbeth Palme ansåg redan i april 1986 att mördaren var en person med personlighetsstörning. Jag antar att hon var kompetent att bedöma sådant och dessutom var hon med vid mordplatsen. Jag förlitar mig på hennes professionella bedömning då den stämmer med bl.a. Resslers tolkning. Hon kände till personligheten. Däremot saknade hon Resslers övergripande erfarenhet kring GMP och oorganiserade gärningsmän som mördar betydelsefulla personer. Det är dessa tankar som jag försökt komplettera.

                  Sen kan jag försöka lägga in en än mer detaljerad bild av GM utifrån mitt egna lilla analysarbete. Jag tycker därför att denna bild som framträder av gärningsmannen är ganska rimlig.

                  Varför passar inte ett skjutvapen in hos en personlighetsstörd person? Jag skriver för övrigt oftast från en mobil (om det blir vissa konstigheter i texten ibland).

                  1. Zombie;

                    Jag kan bara se att vi i allmänhet här mest bara gissar hejvilt om GM utan att försöka analysera något överhuvudtaget. Man tror att det är professionella och en enda stor konspiration eller så tror man att Engström gjorde si eller så eller så tror man att någon annan gjorde det. Man börjar ju i fel ände. Det enda man analyserar är enskilda vittnesmål från brottsplatsen, vad folk sagt och sen sina egna tankar. Men det är ju som att famla runt i en höstack och gripa halmstrån i jakten efter en liten nål. Det ska göras vid senare tillfälle. Utifrån först från analysen av Resslers bok, SOU 1999:88 samt utredningens GMP från 1994. Sen tänker jag mig från att det finns minst två brev från GM där han erkänner mordet och som bekräftar hans personlighet. Jag tänker att erkännandet i dessa två brev stämmer rätt bra överens med denna GMP. Personen har trots allt ett samvete mot andra personer, särskilt personer i utsatt situation – dessa ska förstås inte behöva dömas för något som han själv har gjort. Man försökte (men misslyckades) jämföra DNA från dessa brev med DNA från SE:s släktingar. Anledningen är att SE inte stämmer in på GMP och var troligen från början fel person att rikta blicken mot. På grund av en rätt inkompetent journalist som besökte en inkompetent tidningsredaktion. Jag (och tydligen var Krister Petersson det tydligen också under utredningen mot SE) relativt säker på att följande ord är från GM och det stämmer in på min oorganiserade och personlighetsstörda variant av GMP:

                    ”jag mördade Palme så 41-åringen är oskyldig Lisbeth Palme ska akta sig för att peka ut en oskyldig blir 41-åringen dömd på Lisbeths vittnesmål så blir hon också mördad” och ”det är orättvist att han ska sitta åtalad som är oskyldig. Det är jag som mördat Palme men mig får ni inte tag på jag var och tittade på Palmes begravning jag tyckte det var orättvist att han skulle hedras så mycket det var han inte värd så jag ångrar inte att jag mördade honom kanske det blir flera så småningom om dom för samma politik som Palme för han arbetade för Sveriges undergång hoppas att det blir bättre nu” samt ”Ni kan vara glada att Palme blev mördad för han var en fara för Sverige”. Breven skickades under 1986 och 1989 och det är konstaterat att de har samma brevskrivare. De skickades från Norrtälje, men brevskrivaren beskrev att han kommer från något annat ställe (troligen i Stockholmsområdet).

                    Ska vi rikta blicken på vem som kan ha skrivit breven så att vi i så fall både en möjlig gärningsman och ett skriftligt erkännande att utgå ifrån? Eller ska vi famla i mörkret? Vilket i sin tur kan göra att man kan rikta blicken på möjliga gärningsmän. Att skapa en GMP är förstås inget bevis i sig men det är att försöka sluta famla runt i mörkret och försöka binda tekniska bevis mot en någon som kan betraktas som misstänkt. Det är vad jag försökt göra med detta. För att hitta personen behöver man förbättra GMP utifrån vad bl.a. Ressler påpekat, jämföra det med liknande mord i svenska förutsättningar och plocka in det i ett sammanhang som stämmer överens med 1986. Då hittar man troligtvis personen som gjorde det. Sen kan jag förstås ha fel, det kan ha varit någon annan som skrivit breven. Men jag tror inte det.

                    GM är sannolikt en slags blandning av auktoritetsmördaren Mijailovic (ung man som upptäcker, bestämmer sig och systematiskt letar reda på och dödar utrikesminister) och barnamördaren Nyqvist (ung man som valde ut offret utifrån med logiskt riskmedvetenhet med det enda egentliga målet var att få döda en okänd människa). Efter att Nyqvist dödat två människor höll han sig sen ”gömd”, fast egentligen levde han bara på som han gjorde innan. Läs gärna om hans egna berättelse. Grannarna berättade att man knappt sett honom trots att han bott där i åratal. Hade knappt några vänner. Närmaste grannen tyckte trots allt att han verkade trevlig och funderade på att bjuda in honom på en öl. Ingen misstänkte att de hade en kallblodig barnamördare i huset förrän polisen band honom till DNA-spår. Detta liknar extremt mycket vad Ressler beskrivit om dessa oorganiserade mördare. Nyqvist gick ”fri” i 16 år. Långt efter mordet (2011) och innan han blev uppspårad fick han en psykiatrisk diagnos (autism), eftersom mamman insett att han inte riktigt skötte sin hygien, osv hemma i lgh.

                    ”Om han inte hade slängt kniven och mössan hade han kunnat ta sin mörka hemlighet med sig i graven. – Tanken har slagit mig också. Det hade blivit väldigt, väldigt svårt, säger Jan Staaf, kriminalkommissarien som ledde jakten på den osynlige mördaren i nästan 16 år. […] På frågan vad Daniel hade sagt om han hade frågat honom rakt ut om han hade dödat Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson, svarar brodern utan tveka: – Han hade sagt att han hade gjort det. Om man ska förstå Daniel måste man förstå diagnosen, säger han. Men ingen frågade. Inte förrän han greps.”.

                    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R9x8pO/daniel-nyqvist-37-hade-kunnat-ta-sin-hemlighet-med-sig-i-graven

                    GM slängde inte vapnet och mössan. Men varför frågar man inte GM (om han fortfarande lever)? För man vet inte vem det är och man förstår sig inte på diagnosen (den diagnos som han åtminstone borde haft och fått vård/stöd för innan mordet). Man hittar honom därför inte så man kan utmana och fråga honom på rätt sätt. Så med en förbättrad GMP och med dessa två brev så finns det fortfarande hopp om att lösa Palmemordet. Frågan är om någon tänker göra något åt det?

                    Vem lägger fram argumenten och frågar gärningsmannen om han gjorde det? Inte fasen ska man gå och tro att vanliga svensson-poliser har kompetensen att komma fram till vem det är och fråga. Det måste vara folk som förstår sig på diagnosen (som Lisbeth Palme och Robert Ressler). Mordutredarna borde tagit hjälp av psykiatriker, psykologer, sociologer och beteendevetare snarare än kriminalpoliser och ringat in GM för länge sedan.

                    Det borde ha gjorts direkt efter att Lisbeth Palme konstaterat att gärningsmannen hade en personlighetsstörning. Då hade utredningen avstannat i maj 1986 och en person blivit dömd för statsministermordet senast året därpå. Det är vad jag tror. Och därför anser jag att Holmér, men långt ifrån enbart Holmér, var otroligt inkompetenta. De insåg inte sin egen stora begränsning som poliser. Och de ha skapat en GMP redan april 1986 och gått igenom alla vittnesmål ordentligt. Då hade man löst fallet. Liknande man kunde ha gjort långt tidigare med Daniel Nyqvist.

                    Det brevskrivaren inte tänkte på (när han skrev breven under 1980-talet) var att hans DNA i dessa brev i framtiden skulle kunna binda honom till mordet om breven binds till honom och han placeras in i sammanhanget runt mordplatsen. Det tror jag var hans stora miss och det är i den ände tillsammans med en GMP som man bör börja leta. Jag, i motsats till många kriminalkommisarier, förstår i alla fall personligheten ganska väl. De är inte så komplexa som man kanske kan tro. Men de är som att leta efter nålen i höstacken. Man måste veta nästan exakt var man ska börja leta. Annars fattar man det inte tror jag. Det blir för svårt att begripa vem som kan vara Palmes mördare. Det kan ju vara din (numera äldre) granne. Vi gör saker för komplext. Det är felet för GM är troligen inte särskilt komplex. Han har bara haft en osannolik tur (som såg Palme gå på bio utan livvakter och som lyckades skjuta Palme vid första försöket och som lyckades komma undan rättvisan).

                    Det har gjort detta brott till ”århundradets brott”, enligt Ressler (SOU 1999:88).

                  2. ”Det säger något om synen på kriminella och hur vi vill föreställa oss att gärningsmännen är monster – inte vår granne. Allt annat vore för smärtsamt.”.

                    https://www.svd.se/a/GGzQvV/jo-din-granne-kan-vara-mordaren

                    ”Det har hänt att vi frågat oss: vad blev det av den där blyge grabben? Ingen av oss har vetat säkert, även om vi hört rykten om ett instängt och alltmer tillbakadraget liv. Ändå kommer det som en fullständig chock när jag känner igen hans namn och ansikte på löpsedlarna.

                    Om och om igen tittar jag på bilderna. Men jag förmår inte att se ondskan. Jag ser endast den där lille killen som jag brukade spela tv-spel och lyssna på hårdrock tillsammans med. Samtidigt säger det något om hur ondskan faktiskt manifesterar sig i världen – så nära, så familjär, på samma gång så främmande och fullständigt oförståelig.”

                    https://www.svd.se/a/LA2o61/37-aringen-var-min-barndomsvan-borde-jag-ha-anat (betalvägg)

                    ”And when his neighbors are interviewed, they characterize him as a nice boy, never any trouble, who kept himself and was docile and polite”

                    ”Very often, we find that the disorganized offenders has led a life decidedly free of antisocial behavior prior to his crimes. Such offenders are not criminally oriented, not hostile or particularly violent prior to the time that they erupt into murder.”

                    – Robert K. Ressler & Tom Shachtman, 1993

                    1. Så länge vi inte vet vem gärningsmannen är vet vi inte om han har någon personlighetsstörning. Experter kan inte göra bedömningar av en person de aldrig har träffat. Vad vi vet är att en man kallblodigt har skjutit ihjäl statsministern. Det kan göras både av en person med och utan en personlighetsstörning. De flesta mördare bedöms numera inte lida av en allvarlig psykisk störning när påföljden bestäms. Innan en gärningspersons psykiska status bedöms pågår en utredning som kan ta flera veckor. Att Lisbet under några chockartade sekunder när hennes man skjuts ihjäl kan göra en bedömning av gärningsmannens pesonlighet är uteslutet.

                      Gärningsmannaprofilen i fallet med Palmemordet bygger på lösa antaganden om ett slumpmässigt dåd utfört av en ensamagerande gärningsman dvs profilerarna förutsätter en hel del av vad de kommer fram till i sitt utlåtande. Vi vet för lite om både gärningsmannen och gärningen för att en profil ska vara meningsfull. Profilering fungerar bättre när det handlar om exempelvis seriemördare och serievåldtäktsmän där det är uppenbart att gärningsmannen agerar ensam och man kan se ett mönster i val av offer och tillvägagångssätt med mera

                    2. Jonas J;

                      ”Så länge vi inte vet vem gärningsmannen är vet vi inte om han har någon personlighetsstörning.”.

                      Hur ska vi då få reda på vem gärningsmannen är? Utifrån gärningsmannens agerande och beteende vid mordplatsen så bedömdes han i alla fall ha en personlighetsstörning. Så det är vad man kommit fram till var det mest sannolika.

                      ”Experter kan inte göra bedömningar av en person de aldrig har träffat.”

                      Det bör väl inte vara några problem. Jag har ju själv fått göra sådana utredningar och bedömningar om fall kring personer jag aldrig träffat. Jag fick högsta betyg av mina lärare på högskolan i detta. Så jag skulle väl nästan vilja kalla mig för en slags expert. Sen kan väl experter självklart också ha fel. Och jag bedömer nu Gunnar Wall som en duktig skribent. Det vet jag trots att jag aldrig träffat honom men jag har hans bok på 981 sidor och den blev dessutom tilldelad guldspaden 1998. Och boken är ju bra. Det säger väl en hel del om Gunnar, anser jag. Det är min expertbedömning som läsare av böcker sedan barnsben.

                      ”Vad vi vet är att en man kallblodigt har skjutit ihjäl statsministern. Det kan göras både av en person med och utan en personlighetsstörning.”

                      Visst kan även en person utan personlighetsstörning skjuta ihjäl en statsminister. Men det är inte det som det är frågan om. Läser man igenom mordutredningens brottsanalys så förstår man i stort varför man gör gör denna slags bedömning. Dock bör man ta detta nybörjarverk med en viss nypa salt. Det är därför jag försöker gardera mig rätt ordentligt när jag format min egen GMP så jag inte gör samma misstag. Sen får jag inget betalt och dessutom måste jag ta av min fritid. Det behövde inte dom.

                      ”Vi vet för lite om både gärningsmannen och gärningen för att en profil ska vara meningsfull.”.

                      Om vi visste mer om gärningsmannen skulle det inte behövas en gärningsmannaprofil överhuvudtaget. Det är ju själva poängen med en gärningsmannaprofil.

                      ”Profilering fungerar bättre när det handlar om exempelvis seriemördare och serievåldtäktsmän där det är uppenbart att gärningsmannen agerar ensam och man kan se ett mönster i val av offer och tillvägagångssätt med mera”.

                      Inte enligt granskningskommissionens rapport (SOU 1999:88):

                      Det finns enligt Ressler inget som hindrar att ”profiling” används i samband med ett enskilt brott, dvs. det behöver inte vara fråga om ”seriebrott”, inte heller behöver det vara fråga om sexualbrott. Det avgörande är om brottet lämnat tillräckligt med spår att analysera. Ett statsministermord skiljer sig i den bemärkelsen inte från andra brott där det kan vara aktuellt att teckna en profil. Resslers bedömning var här alltså identisk med den som gjordes av FBI-gruppen. Frågan om den information som föreligger från brottsplatsen i mordfallet Olof Palme är tillräcklig för en profil besvarades även av Ressler bestämt jakande. Också han ansåg att det fanns mycket tolkningsbar information inte minst från själva mordplatsen.

                      ”Att Lisbet under några chockartade sekunder när hennes man skjuts ihjäl kan göra en bedömning av gärningsmannens pesonlighet är uteslutet.”

                      Då var det minsann inte dåligt gissat av Lisbeth Palme, eftersom brottsanalysen kommit fram till exakt samma sak som Lisbeth gjorde redan i april 1986.

                      ”Gärningsmannaprofilen i fallet med Palmemordet bygger på lösa antaganden om ett slumpmässigt dåd utfört av en ensamagerande gärningsman dvs profilerarna förutsätter en hel del av vad de kommer fram till i sitt utlåtande.”.

                      Det där låter väl också som ett löst antagande.

                    3. Villvaraanonym
                      Jo visst kan du göra en bedömning av en person du aldrig träffat personligen om du har tillräckligt med information om personen. Du vet vem Gunnar Wall är och har läst hans böcker och inlägg på bloggen. Du har säkert sett och hört honom på TV och radio och kanske lyssnar du på poddar där han medverkar.
                      Däremot vet vi inte vem Olof Palmes mördare är. Såvitt vi vet är han ingen offentlig person som skriver böcker och framträder i media. Vi vet inte om han är i livet eller kanske är avliden sen många år. Vi vet väldigt mycket om Gunnar utan att ha träffat honom men om Palmes mördare vet vi ingenting.
                      ”Utifrån gärningsmannens agerande och beteende på brottsplatsen bedömdes han ha en personlighetsstörning”
                      Problemet är att vi vet så lite om vad som faktiskt hände på mordplatsen eftersom vittnesuppgifterna går isär. Enligt Lisbet dyker gärningsmannen upp från ingenstans och hon är inte medveten om hans närvaro förrän hon hör skotten. Enligt andra vittnen har paret Palme och gärningsmannen haft en kontakt med varandra en stund före skotten. Ett vittne har sett gärningsmannen stå och vänta in sitt offer.
                      Vi vet med andra ord inte exakt hur gärningsmannen gick till väga utöver att han avlossade två skott mot paret Palme varav det ena dödade Olof. Han försvann snabbt från platsen utan att lämna några spår efter sig utöver kulorna. Vi har inga andra brott att jämföra Palmemordet med som vi vet eller kan sannolikt anta har begåtts av samme gärningsman. Vi har alltså för lite fakta att gå på för att kunna bilda oss en uppfattning om gärningsmannens personlighet.
                      Profileringen måste därför bygga på lösa antaganden om att mordet skedde av en slump och begicks av en ensam gärningsman med instabilt psyke som hatade Olof Palme och råkade ha tillgång till en revolver.
                      Om premisserna inte stämmer så stämmer inte slutsatserna om gärningsmannens personlighet

                  3. Du litar alldeles för mycket på LP. Hon var svårt chockad och beskriver dessutom gärningsmannen på helt annat sätt (blå täckjacka) än andra vittnen (mörk rock). Om du litar så mycket på henne är det också mycket konstigt och motsägelsefullt att du inte tror på CP som gärningsman. Från början talade hon också om två gärningsmän.

                    Skjutvapen tycker jag tyder på en målmedveten person men det stämmer ju inte med din profil även om det kan finnas målmedvetna personer med personlighetsstörningar.

                    1. Zombie;
                      Mycket sakliga synpunkter och klokt ifrågasättande av min GMP. Däremot tolkar du nog min GMP fel när du påstår att min GMP inte är att betrakta som målmedveten.
                      LP trodde 1986 inte alls på att PKK utfört mordet kom fram till att det varit en man med personlighetsstörning. Spaningsledaren Holmér gick stenhårt in på PKK och fick ju lov att säga upp sig. Det är heller inte den enda människa som kritiserats hårt under utredningen. Oavsett vad chefsåklagare, spaningsledare, författare, radiopratare, debattörer, enskilda poliskonstaplar, vittnen i förbipasserande bilar och på gatorna längre bort samt alla vi andra tyckare och tänkare i olika forum på nätet tycker oss veta att GM sprang i rosa tröja med glitter på eller något annat så kan vi trots allt konstatera följande 4 pusselbitar (utifrån målsägande, utländska experters och våra svenska domstolars mycket noggranna bedömningar):
                      – GM agerade ensam
                      – GM hade en personlighetsstörning
                      – GM bar en blå täckjacka
                      – GM sprang iväg Tunnelgatan och uppför trapporna
                      Så det handlar inte om att jag litar för mycket på LP. Jag misstror snarare alla tyckare och tänkare som ifrågasätter LP på alla ogrundade sätt och vis. Det handlar om att det bör krävas rätt tung argumentation för att påstå motsatsen till vad målsägande, erfarna mordutredare (som Ressler), psykiatriker, mordutredare, FBI:s-beteendeexperter och jurister i svenska domstolar någon gång under dessa år har bedömt. Krister Petersson är åklagare och ingen domare eller advokat. Så att han smått desperat satt i TV och pekar ut någon avliden person, som han menat hånat utredning på bästa sändningstid och därmed kan anses misstänkas vara mördaren är lite fel, enligt mig. Vi är många som hånat utredningen. Nu senast gjorde ju Axberger, huvudsekreteraren i granskningskommissionen, det i en hel bok. Men vi lever ju fortfarande i en rättsstat vars myndighetsbeslut (i enlighet med lag) behöver vila på en stabil grund. Om inte både Gunnar Wall eller Per Wallander håller med mig i dessa krav på rättssamhället blir jag förvånad. Och trots att jag läst och lyssnat igenom en mängd olika böcker och vittnesmål så kan jag inte hitta någon tung argumentation som visar på att Lisbeth varit otillräcklig i sitt vittnesmål från mordplatsen. Jag ifrågasätter tyckare och tänkare snarare än att jag litar på allt och alla. Allra minst litar jag på mig själv, därför utgår jag från andras professionella bedömningar kring vad som hände. Och dit hör inte presskonferensen 2020. Psykologen Lisbeth kunde någon månad efter mordet diagnosticera GM:s beteende med personlighetsstörning. För att förstå GM i sammanhanget krävdes en beteendevetenskaplig avdelning hos FBI samt den berömde Robert Ressler. Dessa bekräftade LP:s tidiga slutsatser och Ressler poängterade att det var en ”border-liner” och inte en psykopat som låg bakom, något som LP långt tidigare berättat om. Och Tingsrätten ansåg ju att LP kunde betraktas vara pålitlig, medan Hovrätten bedömde att just hennes utpekande av CP var otillräckligt för att gå vidare med en fällande dom mot CP. Så de friade därför CP. HD bedömde inte heller att det inte fanns mer att gå vidare på med CP.
                      Varför ska jag börja misstro dessa domstolsbedömningar? Det är då jag bör ha vettig argumentation. Inte för att hävda att de haft rätt. Men domstolarnas bedömning visar att en blå täckjacka är den mest trovärdiga bedömningen. Mörk rock stämde inte heller in på de klädvanor som CP hade och som fick honom dömd i Tingsrätten. De vänner till CP som polisen talade med berättade ju att han alltid var en blå täckjacka, enligt författaren Borgnäs år 1998: ”Om mördaren var klädd i en lång rock, talar det tydligen inte för att Christer Pettersson är mördaren”. (http://runeberg.org/palmenytt/1998/0048.html). Om LP (liksom flera vittnen) ser en blå täckjacka eller inte handlar inte om man är för eller emot CP. Det är bara ett enkelt tankefel som det är väldigt lätt att haka upp sig på utifrån vad tror sen tidigare. Har någon funderat över om det kan finnas flera möjliga GM som kan gå omkring med blå täckjackor? Det verkar inte så, trots att allt tyder på just detta (flera vittnesmål som bör ha sett GM på nära håll bekräftar uppgiften om den blå täckjackan).
                      Vi kan konstatera att LP höll fast vid sin berättelse under alla år. LP stämmer förhoppningsvis inte heller in på någons bild av GM. Så var finns anledning att anse att hon ljuger eller försöker förvilla oss med de uppgifter hon lämnar? Att hon var chockad stackars kvinna som såg sin man dödas? Jaha. Men om hon själv dödats och nu OP överlevt och berättat exakt samma sak som LP gjorde? Men att det inte räckte för utpekande av CP. Var skulle vi stå då? En man i maktposition som ser sin fru dödas och inte en kvinna som fallit offer för en gärningsman som skjutit hennes man. Det blir kanske lite annorlunda. Jag har ingen anledning att misstro statsministerns intelligenta fru/troligtvis stresståliga mamman/observanta psykologen som håller fast vid sin berättelse fram till sin bortgång. Hon tog inte med någon hemlighet ner i graven utan hon gav oss den men man lyssnade inte. En sak berättade hon dock i rättegången som man kan ta med sig – hon var ju något närsynt men såg bättre på längre håll. Hon kunde därför ha tagit fel på CP. Men på den blå täckjacka som också andra vittnen lär ha bekräftat (tänker bl.a. på MP, LJ, NF och AB) ska man lägga fram tunga argument om man ska hävda motsatsen.
                      Jag har inte sett några journaler från någon psykiatriker eller någon annan bedömare som skulle kunna hävda att man inte kan lita på LP:s iakttagelser vid mordplatsen. Ge mig gärna länk till det i så fall. Så min bedömning bygger på fasta grunder till skillnad mot många andras. Det borde vara Hans-Gunnar Axberger och Krister Petersson som framhäver det här påstående istället för att bråka på tidigare utredningsarbete och försöka komma med egen slags lösning som är lika illa summerad. På grund av deras möjligen bristande självinsikt så får väl jag försöka hävda detta istället. Hoppas att de läser detta inlägg och vill försöka försvara sig mot mina påståenden. Om inte annat så i alla fall tar åt sig något av det. Jag ger dem en allmän bedömning av deras bedömningar. Men det är underligt att jag som amatör ska behöva sitta och försvara både LP, SE och CP här i kommentarsfältet – ingen av dessa kan ju längre försvara sig mot alla dessa anklagelser som haglar från alla håll mot dem. Allt medan en möjlig GM går fri, om denne nu fortfarande är vid liv. Det vet man inte förrän man gjort en ordentlig utredning utifrån dessa fyra pusselbitar (i barnstorlek) som jag nu vänligt lägger fram åt er alla här.
                      Nej, du förstår dig inte på min GMP och det är förstås helt naturligt. Du behöver förstå diagnosen först. Hur kan han vara målmedveten så han skjuter en statsminister och kommer undan med det medan jag hävdar att han kanske knappt orkar med att lyfta på ringen innan han kissar på toa? Den GMP jag lägger fram är lika överdrivet målmedvetet (tyvärr också lyckosam) som mördarna Nyqvist och Miljailovic. Duktig på att döda och lika totalt inkapabel i andra situationer. Dessa skydde inga större betänkligheter eller medel för att få uppnå sina mål – att döda någon viss person. Trots att de tog en stor risk att få livstidsstraff. De försökte förstås fly undan rättvisan som jag själv ibland – vem anmäler t.ex. sin egen fortkörning? Det är ganska mycket begärt att de själva ska behöva kontakta polisen om att de begick ett brott, berättar för polisen om var detta skedde och vad de själva heter bara för att någon ska ta fast dem. Lyssna på Nyqvist i rättegången (youtube). Nyqvist kunde hålla sig undan rättvisan i 16 år och utan DNA och tips från en tidigare bekant (som känt igen mössan) hade Krister Petersson troligen aldrig åtalat personen – låter Nyqvist som en professionell, komplex och begåvad person från en större sammanslutning? Han klarade varken av relationer, arbete eller sin egen hygien och fick en diagnos tack vare sin mor två år efter att han flyttat hemifrån. Men inte tog de honom på grund av det, trots att en av poliserna som letade efter honom bott granne med Nyqvist under flera år. De tog honom trots det. Av hans historia kan vi lära oss att det är väldigt lätt att lura sig själv vem mördaren är.
                      Problemet är att min sunda bedömning av LP och experters tolkningar runt mordplatsen smular sönder andras hypoteser och teorier kring Palmemordet. Exempelvis havererar både Engström- och Pettersson-hypotesen. Konspirationsteorierna likaså. Så visst, om någon tar både LP, experter och domstolars bedömningar på allvar så upptäcker man hålen i andras bedömningar. Men det är inte jag som ska sitta och försvara dessa. Min GMP klarar sig från LP, experters och domstolarnas bedömningar. Sen kan dessa ha fel. Men det krävs ju viss argumentering för att påstå motsatsen. Jag gör det enkelt för mig när jag inte hävdar motsatsen.
                      En professionell mördare förlitar sig väl inte på turen så som mördaren uppenbart gjorde i detta fall? Då är de inte särskilt professionella mördare längre. Den som kom undan hade en osannolik tur, enligt Robert Resslers professionella bedömning. Lite av samma ”tur” som Nyqvist hade i 16 år. Eller så var det tur att man fann honom efter 16 år. Tur bl.a. för Krister Peterssons vill jag nog få hävda. Nyqvist erkände ju så fort man kom med tillräckliga argument och konfronterade honom. Att Lisbeth dagarna kring mordet gissade att flera kunde varit inblandade på grund av tidigare iakttagelser vid hemmet är det många som fortfarande efter alla år hävdar, bl.a. du själv och t.om. Leif GW Persson. Men senare hävdade LP tydligt att det varit CP som gjorde det. Det är inte alls konstigt tycker jag att hon hävdade detta utifrån vad vi numera känner till kring detta utpekande. Men hon höll under alla år fast vid att hon såg en man i blå täckjacka, oavsett vem täckjackan tillhörde. Det krävs mycket mer än vilda anklagelser mot Lisbeths psykiska tillstånd vid platsen för att det plötsligt ska vara en lång, mörk rock på den GM som hon hävdade att hon såg vid flera tillfällen. Det är trots allt den mördade statsministerns fru man faktiskt bedömer och ifrågasätter. För mig räcker det med målsägandes, domstolars och experters bedömning kring detta fall för att få fram min GMP. Vad grundas en mörk rock egentligen på? Vittnen i bilar och på andra sidan gatan och vittnen som inte fanns på plats när Palme föll ihop. Hur kan man vara så säker på att det var en mörk rock? Det ifrågasätter jag hellre.
                      Vi måste trots allt, till skillnad mot bl.a. vad Axberger verkar uttrycka i sin bok, ändå lita på att vi lever i en fungerande rättsstat. Var hamnar vi annars? Det fungerar väl ungefär såhär har jag förstått det som: det är GM som utför brottet, allmänheten som tipsar om brottet, poliser som plockar in material, utreder och förhör, åklagare som lägger fram bevisen, advokater som försvarar den åtalade mot bevisningen och domaren som dömer utifrån en samlad bedömning. Sen tar förhoppningsvis kriminalvården hand om resten och journalister som ifrågasätter alltihop.
                      Man ska inte rikta all misstro mot LP. Snarare rikta misstron till om polisen klarat av att lägga barnpusslet. Där finns ju stark argumentering till denna misstro mot polisens arbete, precis som SE hävdade. Det är inget hån som Krister Petersson hävdade att SE uttryckt där i TV-rutan. Det var bara ett konstaterande av ett havererat polisarbete. Rättsstaten fungerar troligen ganska bra. Det är nog mest bara det att vi inte förstått oss på diagnosen på GM och hur illa polisen verkar lägga sitt pussel.
                      Bara ett slags tips från ”detektiven allmänheten” som inkommer här i detta fält. Sen är inte jag rätt person att bedöma mitt egna tips här om hur GMP är. Det får alla ni andra göra. Ifrågasätt för för min bedömning baseras på andras bedömningar så den kan därför förstås vara felaktig.
                      Tack för att du tar dig tid att läsa inläggen, Zombie. Uppskattar detta.

                    2. Vad grundas en mörk rock egentligen på?

                      Anders B (befinner sig bakom) och Inge M (som observerat GM från flera minuter före till efter attentatet.)

                      Jag tycker ärligt att det är märkligt att du inte känner till detta trots alla dina enorma utläggningar. Jag tror inte att det är idé att kommentera vad du skriver mera.

                    3. I detta reportage vid 3.40 intervjuas ju Robert Ressler. Han säger ju att det inte går att dra några säkra slutsatser utifrån brottsplatsen.

                    4. Zombie;

                      AB fick du ett svar på längre ned i kommentarerna (hittade inte svara-knappen i fältet igår), där det framgår att han sannolikt sett en GM med en blå jacka.

                      Jag har sett inslaget med Ressler tidigare, även om det nu var ett tag sen. Inslaget är från 1996 och känns aningen oseriöst. Jag får för mig att Ressler vid tidpunkten inte var särskilt insatt i mordet annat än vad journalisten berättat för honom. Sedan har man redigerat fram en bra story. Inget ont om grävande journalister, de är bra på att dra fram saker i ljuset och vrida på mycket men jag anser att en sammanfattning av vad Ressler uttalat för granskningskommissionen (SOU 1999:88) som skedde något år senare ändå måste anses få ha större trovärdighet än ett kort TV-inslag med Ressler i Striptease. Jag kan förvisso kommentera detta ytterligare kring det när jag tittat igenom det igen. Men nu går jag in på Inge M, som du tidigare skrev om.

                      Vittnett IM är för mig lite svår att begripa sig på (vilket även verkade vara en kommentar från den som läste upp samma förhör i Palmemordspodden för några år sedan).

                      Granskningskommissionen (SOU 1999:88) uppgav bland annat följande kring IM:

                      ”Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge M:s uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga (se nedan) om sitt möte med makarna Palme. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom som svår att förena med vad som i övrigt framkommit”.

                      Om vi ska beakta NF och AB så måste vi nog dessutom försöka beakta två vittnen som på nära håll sannolikt såg en GM med blå jacka och inte mörk rock. Många anser att IM har suttit i lugn och ro och observerat GM under flera minuter före mordet och att det kan bevisa saker om GM. Jag uppfattar, liksom SOU 1999:88, att IM som att han rört ihop tidsförloppen (och kanske även olika människor med varandra). Det är rörigt med IM så vi kan inte ställa hela vårt hopp om att få fram GM till IM:s historia utan att ta hänsyn till vad NF och AB också berättat. Den mörka rocken IM ser kan ha suttit på någon annan människa, om han nu såg en mörk rock så tydligt i mörkret och på det avståndet.

                      Första förhöret:

                      ”Han ser sedan en man komma bredvid dessa två personer bakifrån. Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull. Den man som kommit ifatt deandra två sprang sedan Tunnelgatan österut.”. IM uppger att han inte såg ansiktet men en ”mörk rock, längre än en jacka.”.

                      Två veckor senare har IM hunnit grubbla och läst på en del om händelsen: ”jag uppfattar det som om han kom, han stod redan där när jag satt i bilen, och när paret kom så gick han ut från väggen och gick upp bakom.”.

                      IM såg även ett sällskap på 5-6-7 personer på bara 10-15 meter ifrån. Det är besynnerligt mycket folk som är precis i närheten av mordplatsen. Dessa ska, vad jag känner till, inte blivit identifierade. Så de kanske inte ens existerar.

                      ”Det gick så fruktansvärt….” uppger IM. …fort? IM uppgav ju att han sett GM stå där i upp till 3 minuter. Är inte det rätt lång tid i sammanhanget? Man frågade hur mycket IM såg av mannen och IM svarade att han såg ”Väldigt lite, jag såg att han hade en, det var inte en jacka och det var inte en lång rock, och den var mörk. Som jag uppfattade det som så var det någon typ av stickad mössa han hade på sig.”. Trots att han sett GM i flera minuter innan mordet verkar han inte uppfattat honom särskilt mycket.

                      IM uppger på frågan om ålder att han inte ”törs svara på det avståndet” men gissar ändå att mannen kan ha ”varit mellan 25-45 år” och om längden svarar han ”runt 180-185 cm, det är också svårt att säga från det avståndet eftersom jag står alltså i en backe. Jag, det sluttar ju något.”.

                      Så IM bedömde sina egna uppgifter som osäkra på grund av avståndet redan kort tid efter mordet. Så det gör därför jag också. Men han gissar i alla fall fram uppgifter. Förhörsledaren svarar ju ”Glöm det.” efter att ha ställt frågan om längd och fått det osäkra svaret från IM. Det är rena gissningsleken av IM, ändå uppfattar många det som mycket säkra uppgifter. Jag gör inte det. Att GM som IM:s såg kunde vara mellan 25-45 år är däremot något som ofta sorteras bort. Jag tar inte IM:s uppgifter på stort allvar, dock tänker att ett vittne många tar på allvar plötsligt uttalat att GM skulle kunna vara från 25 år (i likhet med Mijailovic). Det kanske man kan ta med sig när det gäller att försöka få fram en möjlig GM? För det stämmer ju även med vad bl.a. LP uttalat, nämligen att personen skulle kunna varit något yngre än vad hon hade uppgett. Och huvudbonaden stämmer in med bl.a. AB, NF och LJ:s berättelser. NF uppgav ju GM som runt 45 (utifrån klädsel och gångstil). Här är ju en som uppgav 25-45 år.

                      Så visst har du rätt i att jag inte bör försöka bortse från uppgifter av IM. Men vi måste förstås samtidigt försöka plocka in dem med hänsyn till andras betraktelser också. Tyvärr även hänsyn till LP, som tydligt ser en blå täckjacka och inte någon mörk rock. Kom nu ihåg åldern som IM uppgav, den är något anmärkningsvärd eftersom de flesta andra betraktar som om GM varit minst 30 år. Och denna uppgift från IM stämmer överrens med den GMP som jag framför – möjligheten att GM kan vara från 25 år.

        2. eFolket skrev om Irvell:

          ”I sammanhanget enligt vår mening värda att beakta är de reflektioner som tidigare chefen för Stockholms mordkommission, kriminalkommissarien Arne Irvell nedtecknade efter sin pensionering 1986. Hans anteckningar överlämnades efter dennes bortgång, i enlighet med Irvells önskan, till journalisten och författaren Lars Borgnäs.

          Den pensionerade kriminalkommissariens slutsats var att någon, eller en mindre grupp, på hög nivå inom SÄPO, var delaktig i mordet. Om PKK-spåret skriver han i sina till Borgnäs överlämnade anteckningar:

          Ingår ‘kurdterroristerna’ i en långsiktig planering? Man skulle ha en lämplig grupp människor att skicka fram i blickfånget vid lämpligt tillfälle. Ingenting i kurdernas tidigare agerande liknar mordet på P. Deras åtgärder riktades enbart mot avhoppade landsmän. (…) Kan det vara så att kurderna i förväg var utsedda till syndabockar (…) Vem/vilka var det som fick Holmér så tänd på kurderna?

          Enligt Borgnäs (Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, sid. 207) besvarar Irvell den sista frågan i citatet genom att namnge tre SÄPO-tjänstemän. En av dem är Alf Karlsson – som Borgnäs i sin bok kallar “H”.”
          https://efolket.eu/det-gar-inte-att-komma-runt-alf-karlsson/

          Jag bifogar ett annat aktuellt utdrag:

          ”Samma dag,den 28 februari 1986, som Olof Palme mördades utkom EAP:s tidning Ny Solidaritet med ett nytt nummer. I detta stod att läsa en uppmaning att “göra 1986 till räkenskapens år för Olof Palmes landsförräderi. Låt oss visa att det påbörjade upproret i Sverige är berett att ta det fulla ansvaret för landets väl”. Artikel propagerar för Sveriges anslutning till Nato, och framhåller att redan en förnyad debatt om svensk Nato-anslutning skall få ledarna i Kreml att inse att “Palme inte längre kan leverera det landsförräderi som han utlovat dem”.”

          1. PJ:
            Märkligt att alla dessa tydliga spår och uppgifter tycks ha ”försvunnit” eller inte ansetts trovärdiga. (Lingärde sa bl a att Palme var avlyssnad vid tidpunkten för mordet.) En konspirationsteori är väl mycket trolig.

  13. Intressant. Jag har stor respekt för Gunnar men tycker att en sådan cover up av Holmér är för långsökt på flera sätt. Sätta dit en så pass farlig organisation som PKK, som ett svepskäl för att dölja vad som egentligen hänt. Kommer man på något sånt? Omfattande avlyssnande där de inte förväntat sig resultat. ”Ljugandet” för Åsheden under så lång tid. Mycket orimligt. Ebbe Carlsson-affären: de tog alltså alla dessa steg, delvis olagliga, för sin cover up, där de inte heller förväntat sig resultat – vad ville de uppnå om de trodde PKK var oskyldiga?

    Vidare, om det är en komplott, då borde man ju utifrån agerandet kunna peka ut flera som involverade. Ebbe, Ingvar C, vilka fler? Likaså kan man ju peka ut de som inte var involverade, åklagarna, t ex.
    Barrling och Kegö verkade ju närmast fanatiska i sin tro på PKK, vad ska man anse om dem?

    1. Vad som kan tänkas är ju att PKK lades ut som ett villospår men att Holmer faktiskt trodde på det.

      1. Zombie:

        Det verkar som om Turkiet uppmuntrade PKK-spåret genom att mata in information via avhoppare och i turkisk press. Det finns eventuellt kopplingar där till Bertil W på Nordcypern också. Men det där är väl framför allt något som gäller PKK-jaktens senare del, med Ebbe osv, inte Holmers ursprungliga intresse för kurder direkt efter mordet.

        Holmérs i princip omedelbara funderingar på en PKK-koppling gissar jag snarare hade att göra med hans SÄPO-bakgrund. SÄPO hade ju väldigt stort fokus på PKK under åttiotalets första halva. Det kom då många kurdiska flyktingar från Turkiet och PKK:arna var inblandade i grov internationell och politisk brottslighet, inklusive mord på avhoppare. Vissa hade också band till Sovjet och PKK mottog ju stöd därifrån, vilket garanterat fick SÄPO att spetsa öronen. Vid det laget var Holmér inte längre kvar i organisationen, men man får väl utgå från att han fortfarande fick en del inspel därifrån, särskilt som mycket av verksamheten kring kurderna pågick i Stockholm där han nu var polischef. Inte konstigt alltså att han direkt började fundera kring en kurdisk koppling. På samma sätt drogs ju mångas intresse direkt till Ustasja, en annan utländsk organisation som då begått grova brott i Sverige i närtid.

        Jag har f ö som jag nämnt tidigare svårt att tro att Holmér deltagit i någon medveten mörkläggning, eller att sådan pågått. Tvärtom tycker jag att allt som kommer ut numera bara förstärker bilden av en utredning som gick snett på grund av dålig struktur, grupptänkande, inkompetens och vad som förmodligen var omöjliga villkor till att börja med.

  14. Ni som anser att SE sköt Olof Palme, hur tänker ni er att mordet ska ha gått till ?

    Kommer SE ut från Skandia, nu har jag semester tänker han .
    Går en liten bit ser paret Palme och tänker vilken tur att jag har revolvern med mig
    Skjuter Olof Palme och springer i väg och funderar på vad ska jag göra nu.

    1. Kalle, det er jo som bekendt sådan, som Engström selv ser, mordet er gået for sig, “Hov, der er Palme, jeg hilser, han vil ikke hilse! Djævel, hvilket held, jeg har revolveren med i dag, pang.”

      Det er jo psykologisk æggende, han som mistænkt digter sig ind i, hvordan mordet er gået for sig, og hvordan morderen har tænkt. Styrker det mistankerne mod ham, han gør sig de overvejelser? De gør ham i al fald ikke mindre mistænkt. Er han GM, kan hans ord tolkes som en art tilståelse og undskyldning, uden at den legale fælde klapper i.

      1. Gruto,
        Engströms spekulation i den intervju från Skydd & Säkerhet du refererar till innehåller tydliga anspelningar på att mördaren skulle ha varit Christer Pettersson eller någon annan missbrukare som påminde om honom och att mordet var ett tämligen planlöst impulsdåd – det vill säga, en väldigt vanlig uppfattning bland allmänheten under många år. Att Engström framför sådana tankar gör väl honom ungefär lika misstänkt som alla andra som tänkt att Christer Pettersson mördade Palme i tillfälligt vredesmod.

        1. Gunnar, jeg forstår, hans udsagn også kan læses som en beskrivelse af Christer Pettersson eller anden misbruger. Men hvor mange vidner (eller andre) digter sig så skruppelløst ind i selve mordet, som Engström gør? Han taler om elgjagt, vådeskud, ensom ulv, blod, der siver ud af næsebordet på Palme, og at han ville have brugt an anden revolver selv. Han mæsker sig i mordet, og jeg må sige, jeg oplever, at hans udsagn enten må være udtryk for, at han er pervers i klinisk psykologisk forstand, eller at han er GM. Jeg ser ikke rigtigt en tredje position, men måske er der?

          1. Jag kan helt enkelt tänka mig att han var väldigt fascinerad av Palmemordet, i likhet med tiotusentals andra svenskar. Min erfarenhet säger mig också att en del människor som haft en upplevelse med någon sorts anknytning till mordet kan vara mer fascinerade än andra.

            Den slutsatsen drar jag bland annat utifrån mina erfarenheter av människor som kontaktat mig under årens lopp just om dådet på Sveavägen.

      2. Gruto:

        Men hade han någon revolver att ha med sig då? Annars spelar det ju inte så stor roll att han fantiserade om hur mordet kunde ha gått till. Särskilt inte som det uttryckligen var utifrån vad som skrivits i pressen om Christer Pettersson, dvs en helt annan misstänkt.

        1. Uttalandet och spekulerandet om Christer P, vapen från Oxen, motiv osv är ju egentligen något som ytterligare talar för att Engström är helt oskyldig. Det enda det visar är ju att han också haft djupa funderingar över hur det hela gått till. Han försöker förstå vad som egentligen hände och att Christer P skulle vara inblandad var ju närmast vedertaget när intervjun skedde. Detta är tankar och spekulationer en gärningsman knappast hade haft. Som jag ser det så talar detta starkt emot Engström som gärningsman. Vad hade andra mordplatsvittnen egentligen sagt om saken om det var någon av dessa som intervjuats här istället för Engström? Jag är säker på att en övervägande majoritet av dessa hade haft liknande funderingar.

          1. Simon A:
            Ja, precis. I Engströms fall är det väl inte osannolikt att han dessutom just hade läst på en smula inför intervjun.
            Förresten, helt orelaterat – vad gäller denna revolver med dekorativ elfenbenskolv som det görs ett sådant nummer av, den tycks ju ha haft en förebild i verkligheten.
            Sigge C säger i förhör att hans bekant Peter M hade en kraftig långpipig revolver som han tror kan ha haft kolv av elfenben, vilken ska ha förvarats på Oxen. Peter M visste berätta att det var en magnum .44, dock med träkolv, och att den stals i ett inbrott på klubben. Det är oklart när detta skedde, men förmodligen nån gång vid årsskiftet 85/86. Dessa detaljer bör väl ha offentliggjorts i samband med rättegångarna och har nog cirkulerat i alla möjliga versioner i medierna kring den tiden.
            Engströms säger såhär i Skydd & Säkerhet: ”Jag skulle personligen ha använt ett smidigare, ett mindre vapen – om jag varit mördaren. Inte ett så kraftigt vapen, möjligen också dyrbart, kanske utfört med elfenbenskolv i utsirat mönster som det som försvann från restaurang Oxen samma kväll.”
            Här har detta luddigt beskrivna vapen alltså blivit ett mindre och smidigare vapen i någon klenare kaliber (tvärtemot hur både Sigge och Peter beskriver saken), som dessutom försvann under själva mordkvällen.
            Min undran: kommer den versionen från någon specifik artikel Engström kan ha läst, eller exempelvis ett tv-inslag, där dessa felaktiga detaljer fanns med? Eller blandar han bara ihop diverse uppgifter han hört/läst och levererar en slarvigt dramatiserad version? Det vore i så fall ganska typiskt, vore det inte?

            1. Madam,
              Till att börja med vet vi inte exakt hur Engström uttryckt sig. Själv uppfattar jag inte detta alls som någon sammanblandning. Det han beskriver i det anförda citatet är väl just det kraftiga vapen som stals från Oxen, inte det mindre vapen som han själv förordar. Det beskrivs inte närmare alls.

              1. Mikael B:
                Ja, det har du rätt i – både om att kolven inte nödvändigtvis sitter på hans fantasivapen och om att det förstås inte måste vara ett korrekt citat.

        2. Madam,

          men Engström lyver. Hør på følgende fra Skyd og Sikkerhed, “jeg er ensom”, “ingen hjælper til”, men AH og SG var der jo lynhurtigt. Udsagnet giver til gengæld en art mening, hvis han er GM. GM var ensom i sekunderne efter skuddet, og nej, ingen hjalp til i de sekunder:

          “Jag ser mig omkring — finns det ingen som kan hjälpa till? Jag har bråttom. Jag har inte tid, mitt tåg går snart. I morgon skall min fru och jag resa på en veckas skidsemester till Idre. Tåget går om tio minuter. Visserligen går det nattbussar från Odenplan, men en och en halv timme minst får jag vänta i så fall, och vi skall ju packa. — Jag går fram och ser att mannens mun är fylld av blod, det sipprar ur ena näsborren. Ingen hjälper till — det var ju någon litet längre ned på gatan och på andra sidan Sveavägen. — Jag är ensam med det här, jag måste göra något.”

          1. Gruto:

            Ja, det stämmer ju inte att han var ensam på platsen, om man nu ska tolka det så. Men han beskriver inte heller en mördare som är på platsen, utan att vittne. Du kan ju inte bara plocka ut sista meningen?

            Och vad viktigare är: än sen då? Vad vore poängen med att ljuga om detta, som gärningsman? Det enda det åstadkommer är att han säger emot vad han tidigare har berättat i förhör och intervjuer. På vilket sätt är det en bra strategi att undkomma brottet?

            En fullt rimlig och inte det minsta osannolik förklaring till detta är givetvis att Engström som vittne som i så många andra sammanhang överdriver sin roll, minns fel om somligt och dramatiserar och broderar ut berättelsen medan han pratar — denna gång för övrigt flera år efter mordet. Det är ju väl omvittnat att han betedde sig så i många sammanhang, och det finns en del exempel på det i förhören. Det kan säkert också vara så att journalisten kryddar hans utsagor något, texten är uppenbarligen skriven för att vara dramatisk.

            Alternativet innebär att man måste förutsätta att Engström hade en laddad revolver med sig hem från jobbet, springer runt kvarteret, återvänder och börjar spinna ett fantasiscenario, duperar medierna, osv. Det där är tramshypoteser av pojkbokssnitt som redan i utgångsläget är extremt osannolika och som dessutom trots åratal av utredning aldrig har gått att stärka med minsta lilla tekniska bevis eller vittnesmål. Man kan så länge stödbevisning saknas lugnt bortse från den teorin, precis som från alla andra extremt osannolika men teoretiskt sett tänkbara förklaringar (Anders B sköt, Nicola F sköt, osv).

            1. Madam,

              Hvor kommer Engströms imponerende fantasi og digterevner fra? Min pointe er, at hans dramafortælling påfaldende minder om, hvordan en morder, der mere eller mindre tilfældigt skød Palme, kan have oplevet hændelsen.

              1. Madam, Engström-hypotesen lika osannolik som den där PKK-cover up-historien som tråden handlar om, inte sant?
                Men den förvirrade PKK-hypotesen, som väl en enda person tror på, möter knappt nån kritik alls, vad tror du det beror på?

                1. Ulf B:

                  Jag förstår nog inte frågan. PKK-hypotesen har väl sågats oerhört grundligt ända sedan innehållet (eller bristen på innehåll) kom upp i offentligheten. Det ledde bland annat till att utredningens ledare, Holmér, avgick och fick leva resten av livet med ett uselt rykte.

                  Något liknande vore för övrigt lämpligt för Krister Petersson.

                  Däremot tycker jag inte den är riktigt lika osannolik som Engströmteorin. PKK:arna hade bevisligen tillgång till vapen, hade nyligen begått mord i Sverige samt hotat den svenska regeringen, och hade band till diverse underrättelsetjänster som av ett eller annat skäl hade kunnat vilja ta Palme av daga. Förstå mig rätt: att PKK skulle ha begåt mordet är trots allt det extremt osannolikt och teorin var i Holmérs tappning rena pajaseriet. Men det fanns i alla fall någon liten klimp av konkretion i den i övrigt oerhört tunna soppan. Det gör det ju inte i Engströmfallet, det är bara en fritt flygande knasbollshypotes om att grafikern som passerade platsen kanske var Palmehatare och kanske hade revolver och kanske sköt Palme med den och kanske osv osv osv.

                  1. Bra inlägg Madam!

                    Det är ju här Dahlstens uttalanden i bifogad artikel blir talande. Först handlar det om PKK, dvs flera inblandade. Sedan plockas flera inblandade bort och Christer P påstås istället vara ensam gärningsman men har enligt Dahlsten ett kroatiskt utseende. Efter Christer P plockas både flera inblandade som kroatiskt utseende bort och kvar blir bara en ensam gärningsman. I det här fallet SE. Den gemensamma kopplingen skall här istället vara att mördaren var alkoholiserad. Det kan liknas vid viskningsleken.

                    Jag finner det hela väldigt avslöjande för hur man från officiellt håll till varje pris försöker försvara tidigare utpekanden. Det hela når sin höjdpunkt när man på den digitala presskonferensen mellan raderna menar på att det är Christer P som Lisbeth sett men att han ändå inte är gärningsmannen.

                    https://www.svd.se/a/BRgrmv/palmes-partivan-skeptisk-till-misstankte-mordaren

                    1. Simon A:

                      I rättvisans namn ska väl sägas att Krister Petersson (ironiskt nog, givet hans egen usla prestation) var oerhört kritisk mot tidigare utredare och deras resultat. Så jag tycker inte det är rätt att säga att man från officiellt håll, rent generellt, har försvarat de tidigare utpekandena.

                      Ulf Dahlsten bör dessutom inte betraktas som någon som representerar det ”officiella” längre. Han har ju varit pensionär i många år och stått utanför politikens centrum ännu längre. Han har dock hela denna tid spritt en massa nonsens om Palmemordet, och det är uppenbart att han inte är särskilt noga med fakta eller ens minns vad han själv tidigare har påstått. Men det är väl med Dahlstens intervjuer litegrand som Engströms, och för övrigt många andras: de förändras över tid, påverkas av vad man tror och vill tro, och man lägger ihop uppgifter han hört med det man läst och så vidare. Det är i sig inget ovanligt med det (utom för den som är medlem i Skandiamannensekten). Den där typen av orimligt självsäkra äldre herrar som maler på om saker de inte egentligen har någon aning om är tyvärr rätt vanliga, och jag skulle nog påstå att man till och med träffar på dem särskilt ofta i samhällets högre sfärer.

                      Min bild är nog att Dahlstens uttalanden är ett exempel på hur vittnesmål och minnesbilder tenderar att mutera för att passa in i nya omständigheter och för att de inblandade ska kunna rädda ansiktet. Att Engström springer som en alkoholiserad man är ju nästan komiskt dumt, men det är väl något som Dahlsten måste intala sig för att slippa medge att han begått grova övertramp tidigare när han spritt rykten och mordanklagelser mot Christer Pettersson.

                  2. Madam: Tror du missförstår. Jag var nog otydlig dock. PKK är inte alls osannolika. Däremot att Holmér spelat sådan teater, satt igång så mycket avlyssning, Ebbe-historien med olagligheter och alla aktiviteter som utfördes. Och allt detta skulle vara en cover-up där de inblandade inte alls tror på PKK som Palmemördare – jag vill mena det är betydligt mer osannolikt än att Engström haft revolver på sig den kvällen, et c.
                    Kan du hålla med om det?

                    1. Ulf B:

                      Först, för att förtydliga: jag tror alltså inte alls på PKK som attentatsmän. Det var en osannolik anklagelse till att börja med. Saken har dessutom utretts noga under flera år, och det har ändå aldrig kommit fram något mer än vidlyftiga spekulationer utan förankring i några konkreta omständigheter. Vad jag ville få fram var att Engström- och PKK-spåren är likartade i det avseendet.

                      Men jag missförstod mycket riktigt din poäng. Jag tycker, precis som du, att det framstår som fullkomligt osannolikt att Holmér & Co lanserade PKK-spåret som en sorts avledningsmanöver. Så där är vi nog eniga.

              2. Gruto:

                ”Hvor kommer Engströms imponerende fantasi og digterevner fra?”

                Imponerande fantasi vet jag inte om det är. Han pratar på och vill stå i centrum. Sådana människor har jag träffat ganska många. I just Engströms fall vet vi ju från ett stort antal vittnesmål från hans vänner och bekanta att det var precis sådan han var. Det är alltså inte konstigt om det märks i hans vittnesmål och intervjuer.

                ”Min pointe er, at hans dramafortælling påfaldende minder om, hvordan en morder, der mere eller mindre tilfældigt skød Palme, kan have oplevet hændelsen.”

                Nej, det gör den väl inte. Han beskriver hur han närmar sig platsen och ser Palme redan ligga skjuten, varpå han undrar vad han ska göra. En av de ganska få saker vi vet med total säkerhet om Palmemordet är att mördaren aldrig befann sig i den situationen.

                1. Madam,

                  Der forskel på at tale for at få opmærksomhed og lyve. Almindeligvis løj Engström ikke. Han var opmærksomhedssøgende, ”en Librace”, men ingen i hans omgangskreds eller på arbejde har hævdet, at han havde en tendens til at lyve, så vidt jeg forstået.

                  Og lyve er vel, hvad han gør, når han skal forklare sine ageren lige før og efter mordet? Jeg kan ikke se, det kan reduceres til manglende præcision, hvis man sammenligner hans vidnesmål med hinanden og i forhold til eksempelvis Anna H’s. Hvorfor lyver han? Og hvorfor bliver han ved med at trække en parallel til morderen, som eksempelvis var ”ensom”, ”en solitær”, ligesom han beskriver sig selv, ”Jag är ensam med det här”. Lars Larsson summerer spejlingen udmærket i sin bog. Forvekslingsstrategien dukker som en stærk forklaringsmodel, synes jeg. Den får hans udsagn til at give mening. Men selvfølgelig, den dokumenterer ikke en skyld.

                  1. Gruto:

                    Tja, om du bestämmer dig för att rycka ut en enskild mening ur hans berättelse kan du säkert få den att stämma in på något som även gäller mördaren. Det går ju att göra så med vem som helst. Det säger ingenting om Engström, men väldigt mycket om ditt sätt att resonera. Vad i hela friden skulle syftet vara med att säga att han var helt ensam på platsen, om han vore mördaren? Det är ju ett typexempel på en sådan utsaga som bara är begriplig om han var precis det pladdriga vittne han verkar ha varit.

                    Motfråga: varför tror du Engström i vissa vittnesmål ska ha sagt precis tvärtemot, nämligen att det redan var personer på platsen när han anlände? Låt mig gissa: det beror också på att han var mördaren, va? Det är lustigt hur det fungerar, det där. När han har rätt visar det att han är en slug mördare, när han har fel visar det att han är en ännu slugare mördare.

                    Och så detta om ”varför ljuger Engström”. Ja, du. Varför ”ljuger” Leif L, tror du? Nikola F? Bengt P? I princip varenda vittne säger saker som är dokumenterat felaktiga, särskilt om man börjar gå igenom deras yttranden årtionden efter mordet.

                    Jag tror att det är av samma skäl, dvs de ”ljuger” inte alls. Däremot anger förhörsprotokoll och intervjuer att de säger saker som är fel av fullt normala skäl: för att de minns fel, inbillar sig saker, överdriver, citeras fel, har påverkats av vad de läst, osv. Det vill säga, som alla vittnen i alla utredningar alltid.

                    Men jag föreställer mig att du tror att de allihop ”ljög” för att de sköt Palme?

                  2. Gruto,
                    Du skriver: ”Almindeligvis løj Engström ikke”.

                    Det är också den tes som Thomas Pettersson har försökt driva. Men här förefaller det snarare som om TP ägnat sig åt tunnelseende och blivit alltför förälskad i sin egen teori. Det verkar i alla fall inte röra sig om någon grundlig research i den här delen, vilket är förvånande.

                    Det är väl inte alls svårt att tänka sig att en person med Engströms karaktärsdrag inte bara skarvar och förstärker utan också serverar rena lögner, om så behövs för att få den önskade uppmärksamheten.

                    En av SE:s goda vänner, hans närmaste granne, tror själv att Stig delvis har hittat på, för så gjorde han nämligen ibland. Se SVT:s dokumentär ”Palmemördaren” vid 54:55:

                    -Jag har ju den uppfattningen att Stig han gjorde ibland saker större och bättre än vad de var. Han ville ha uppmärksamhet och han ville ha bekräftelse. Min personliga tro är att det har inte alls gått till på det sätt Stig själv har beskrivit, utan jag kan tänka mig att han har.. det här har han delvis fabulerat ihop själv efteråt.
                    https://www.svtplay.se/video/29567032/palmemordaren?position=3272&id=jXYPGJq

                    SVT:s dåvarande krimreporter Karin Fagerlund, som arbetade på Veckans Brott, berättade den 10 juni 2020 också något som kullkastar bilden av TP:s beskrivning av Engström som en person som i andra sammanhang höll sig till sanningen.

                    Fagerlund uppgav att hon under sitt researcharbete funnit att Engström hade ljugit för sina grannar om att han var skaparen till Skandias välkända logotyp.

                    Inte heller vapensamlarens dotter är främmande för att Engström kan ha farit med osanning om sitt agerande på mordplatsen. Hon menar till och med att det är uppenbart. Så särskilt förvånad är hon samtidigt inte.

                    Däremot verkar ingen i hans närmaste vänkrets tro att han är gärningsmannen. Det är alltså inte för att dölja något i det hänseendet som hans vittnesutsaga ser ut som den gör. Men med kännedom om Engströms person finner de samtidigt en god förklaring till eventuella diskrepanser.

                    Thomas Petterssons uppfattning om att Engström i allmänhet höll sig till sanningen kan alltså ifrågasättas. I själva verket tycks SE:s vittnesberättelse gå hand i hand med hur han fungerade i andra sammanhang. Och det viktigaste av allt: När det gäller själva kärnan i utsagan, det vill säga att han bara var ett vittne, råder knappast något tvivel om sanningshalten.

    1. Jag antar att en företrädare för arbetsmarknadsdepartementet kom med på föredragningen därför att PKK-spåret berörde personer som inte var svenska medborgare. Holmérs plan var ju att slå sönder stödstrukturen för PKK i Sverige, vilket bland annat skulle innefatta utvisningar av ett antal personer. Frågor som gällde invandring och invandrare handlades på arbetsmarknadsdepartementet.

      1. Frågor som gällde invandring och invandrare handlades på arbetsmarknadsdepartementet.

        Låter märkligt! Avser du inte migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk.)

        1. Verken ligger under departementen. På 80-talet sorterade invandrarverket under arbetsmarknadsdepartementet. Det fanns en invandrarminister (vid tiden för Palmemordet var det Anita Gradin), men hon hade inte ett eget departement. Dagens migrationsminister Anders Ygeman har inte heller ett eget departement, men numera ligger migrationsfrågorna och Migrationsverket under justitiedepartementet.

  15. Jag har alltid varit skeptisk till hypotesen om att PKK mördade Olof Palme, och det är jag fortfarande. Dels tycker jag att de tips och indicier som nämnts utåt är tunna, och dels ser jag det som osannolikt att kurderna medan de övervakades av Säpo skulle kunna planera ett mord på Palme utan att Säpo upptäckte det. Det där ledde mig till en tanke utanför boxen, som skulle kunna förklara varför Holmér trots tunna grunder satsade så helhjärtat på PKK. Se inte följande som något jag tror, utan som ett tankeexperiment.

    Tänk om PKK verkligen planerade och utförde eller lät utföra mordet och några inom Säpo upptäckte det på förhand men beslöt att låta det ske. Vi vet ju att Sten Andersson berättat att han fått information om personer inom Säpo som såg Palme som en risk för landet och ansåg det nödvändigt att övervaka honom. Om dessa personer fick kännedom om kurdernas planer på att mörda Palme, kan de ha sett möjligheten att slå två flugor i en smäll: Dels skulle man bli av med säkerhetsrisken Palme och dels skulle man en gång för alla kunna sätta dit PKK och utvisa de kurder som tidigare inte kunde utvisas på grund av vad de kunde utsättas för i Turkiet.

    I sådana fall hade man starka bevis mot PKK, men kunde inte använda dem, eftersom det då hade uppkommit frågor om varför man inte stoppade planerna. Man var alltså tvungen att få indicier på annat sätt, utifrån och helst inte bara från den turkiska säkerhetstjänsten, innan man kunde fokusera på kurderna.

    Det skulle i sin tur kunna förklara varför man väldigt tidigt var inne på PKK och varför Holmér lyfter fram Seppos vapentips. Äntligen fanns det ett oberoende och konkret – om än rätt osäkert – tips om kurder, som gjorde att man kunde satsa helt på PKK. Det skulle också kunna förklara varför Holmér helt verkade strunta i att tipset även pekade mot Ustasja.

    När åklagarna efterlyste konkreta uppgifter från Sveavägen tyckte Holmér i så fall att de inte behövdes, men han kunde ju inte berätta att man redan hade bevis, som ju inte gick att använda.

    När åklagarna efter Operation Alfa sa att huvudspåret spruckit, insåg Holmér att det var kört med att lösa mordet och krossa PKK. Alltså kunde han lika gärna avgå.

    Som sagt, jag tror egentligen inte på PKK, så se detta som ett tankeexperiment. Vad skulle kunna stämma in på detta, och vad talar emot?

    1. Stefan Karlsson:

      Det som talar emot en sådan teori är väl i första hand det faktum att det inte finns något som pekar på att det var PKK som sköt Palme. Att ta en redan från början osannolik förklaring och hänga upp den på ytterligare en hypotes med låg sannolikhet, det gör ju helheten än mer otrolig.

      Rent allmänt kan också sägas att det är extremt osannolikt att man på SÄPO, särskilt om vi förutsätter att flera personer var inblandade, skulle tillåta landets regeringschef att mördas. Det är ju organisationens uppgift att förhindra hot mot staten och dess ledare, det är vad medarbetarna arbetar med varje dag. Enskilda SÄPO-anställda kan givetvis ha varit rabiata Palmehatare (eller utländska agenter) och en majoritet, tror jag vi kan förmoda, röstade nog på hans motståndare. Men steget därifrån till en mordkomplott mot den regering man är satt att skydda (vilket detta ju vore) är fortfarande oerhört långt.

      Att flera personer skulle behöva vara inblandade dessutom står klart från början. För var och en minskar den redan låga sannolikheten att en sådan konspiration dels skulle kunna uppstå, dels förbli oavslöjad. Som du beskriver saken skulle komplotten gissningsvis behöva involvera:

      – Hela eller en del av den SÄPO-personal som övervakade PKK och analyserade inhämtad information. Det är knappast något man gör ensam, utan det är förstås en operation som involverar ett flertal personer och arbetsgrupper. Här lär det också ingå stödfunktioner som sekreterare, översättare från kurdiska (och/eller turkiska m fl språk), med mera.
      – Den SÄPO-personal som hade kontroll över processen för framtagning och granskning av material som skulle till Palmeutredningen, vilket troligen involverar höga chefer. Jag vet inte hur saker görs/gjordes på SÄPO, men det är värt att påminna sig om att säkerhetstjänster, generellt sett, är oerhört noga med att göra all information de samlar in internt spårbar och logga varje gång ett dokument plockas fram ur arkiven. Annars går det nämligen inte att hålla reda på vem som har tagit del av dokumenten (vilket är det enda sättet att bevaka upprätthållandet av hemligstämpeln, och dessutom ett sätt att motarbeta just interna konspirationer, informationsläckage och spionageverksamhet). Om informationen fanns i systemet borde det alltså ha gått att ta reda på vilka som kände till den, vilket gör det riskabelt för dessa personer att låtsas som om de inte hade gjort det.
      – Hans Holmér, som inte ens jobbade på SÄPO. Samt kanske några kolleger? Han jobbade ju inte direkt ensam med PKK-spåret.
      – Eventuella övriga led i kedjan. (Jag vet inte mycket om hur SÄPO fungerade internt.)

      Redan där talar vi om ett rätt stort antal människor på olika positioner som inte nödvändigtvis har samband med varandra och kan koordinera någon konspiration. En sådan komplott behöver kanske inte vara direkt omöjlig, för man kan säkert tänka sig olika lösningar och undantag. Men jag skulle ändå vilja påstå att den stupar på sin egen orimlighet. Dessutom finns ju inte en tillstymmelse till stöd för saken, och när man har en överväldigande osannolikhet ställd mot en obefintlig stödbevisning – ja, då är det nog dags att släppa tråden. Det gäller både denna konspirationsidé och många andra. Om Palme sköts av någon med kopplingar till svensk polis/militär får man nog förutsätta, som bl a Leif GW Persson gör, att det rörde sig om en liten och informell grupp som kanske hade tillgång till information inifrån systemet men själva arbetade utanför det. Dvs inte att institutionerna som sådana, eller större grupperingar inom dem, var inblandade.

      Med det sagt: ett tankeexperiment skadar aldrig!

  16. Zombie;

    Jag har läst och lyssnat på AB innan jag uttalade mig om att AB sannolikt också sett samma mörkblå täckjacka som bland andra LP såg. Det går förstås inte att försöka bortse från AB:s iakttagelser. Så vad såg han – den mörkblå jackan eller den mörka rocken?

    Lena L var poliskvinnan som tog uppgifter från AB vid mordplatsen. Lena förhördes om detta den 26 mars 1986. Hon kom vid tidpunkten väl ihåg AB ”men han hade inte velat bli inblandad”. När Lena L kom till platsen uppmärksammade annat vittne henne på [AB] och hon berättar att ”Han sade att mannen hade sett hela händelsen ”kolla honom för han har stått nära”:

    ”Gärningsmannen beskrivs av [AB] såsom kraftigt byggd,inte tjock utan snarare robust,iklädd blåaktig täckjacka av något slag,samma längd som [AB] egen jacka. [som för övrigt var midjelång] Han hade en mörk stickad mössa( eller sade han en keps, pa [Lena L] är tveksam pga att hon flera vittnesuppgifter vid tillfället). Mannen var lika lång som [AB] själv [dvs. ca 173 cm]. Det var svårt att få några detaljer av honom. Han var berusad men det gick att föra ett ordnat samtal med honom och han gick förhållandevis stadigt. Han lämnade namn och övriga uppgifter utan att staka sig.Pa [Lena L] kommer mycket väl ihåg honom till utseendet.”.

    Vad sa AB själv om den mörka rocken den 4 mars 1986?

    ”[AB] säger vidare att han kommer ihåg en minnesbild av en lång rock och den rocken gick en bit nedanför knäna som fladdrade. Rocken var mörk. [AB] kan inte placera rocken på den person som gick in på Tunnelgatan, det kan också ha varit på Palme. Närmare än så kan [AB] inte komma i den beskrivningen.”

    Hur beskrev AB den ”mörka rocken” i rättegången mot CP (AB vittnade här under ed):

    ”Ja, han hade en halvlång jacka… mörk. Promenadskor. Kraftiga promenadskor. Och som jag ser det en stickad mössa. Som är uppviken. Mörk.”. Var det mörk jacka? ”Ja”. Hur lång var jackan? ”Halvlång”.

    Jag tolkar det inte som en mörk rock. Så vad säger då det om trovärdigheten kring LP:s uppgifter? Jag anser förstås att det styrker hennes berättelse.

    Lars J bekräftar ju också LP:s vittnesmål i exempelvis förhöret den 1/3-86:

    ”första intryck var att mannen var klädd i något mörkt jackliknande plagg. [LJ] första intryck var att mannen kan varit klädd i en mörkt dunjacka. Vidare tyckte [LJ] att mannen hade något som han tyckte såg ut som en keps på huvudet.”.

    Kepsen och jackan stämmer med vad Mårten sagt om den förföljande mannen redan 1/3-86:

    ”Han var vid tillfället iklädd en blå täckjacka som var ganska så lång, gick en bra bit ner åt benen på mannen. Han var också iklädd en Ceps med knäppe på skärmen. […] Mårten är helt säker på att mannen följde efter hans föräldrar”.

    Det stämmer med vad Nicola F berättade 3/3-86 (han som mötte förföljaren på Sveavägen och som sen sannolikt förväxlade denna förföljande GM:s jacka med Anders B:s jacka):

    ”Han hade på sig en blå jacka, i färg som ryggen på telefonkatalogens Stockholmsdel A-M. Jackan liknade Tensonjackor. […] Jackan räckte till lårets mitt på mannen.”.

  17. En sak som jag funderat över och som måste ha tröskats ett antal gånger i 34 år lång debatt: Hur är det möjligt att så många har så tvärsäkra uppgifter om exemplevis kläder på individer de har mött på gatan? Under söndagsmiddagen hemmavid var det endast en av 5 gäster som var tvärsäker på vad den hade haft för kläder dagen innan samt kom ihåg 2 exakta klockslag. Det alltså på en lördag när de flesta är lediga från arbeten/förpliktelser. Jag kan inte på rak arm komma ihåg exakt vad jag bar för kläder i går söndag, än mindre under lördagen. Inte minns jag heller kläderna på mannen jag språkade med på gatan i morse när vi möttes med hundarna. Det finns väl såklart böcker och studier kring detta… FOH

    1. forochenhalv:

      Det är väl tvärtom så att väldigt få av vittnena i utredningen ger tvärsäkra uppgifter, trots att flera av dem förhördes inom ett par timmar från händelsen och de allra flesta inom några dagar. De flesta talar bara om att mördaren bar något mörkt och lite längre plagg. Även de relativt ”säkra” uppgifter som några vittnen ger måste i många fall vara felaktiga, eftersom de strider mot varandra (t ex vad gäller huvudbonad).

      Eller tänker du på någon särskild uppgift?

    2. forochenhalv; Zombie; Gunnar Wall;

      Det har du rätt i, forochenhalv. Det är förstås ingen som kan vara tvärsäker på det. Vi kan inte vara tvärsäker på någonting innan en domstol fällt eller friat någon. Och inte ens då. Därför behövs kritiskt granskande journalister. Hur jobbiga de än må vara.

      SVT-programmet Zombie länkade till för fram en hel del kloka synpunkter. Samtidigt är det mycket lätt att misstolka det som framförs. Kanske bra att åter komplettera med SOU 1999:88 även här:

      ”Frågan om den information som föreligger från brottsplatsen i mordfallet Olof Palme är tillräcklig för en profil besvarades även av Ressler bestämt jakande. Också han ansåg att det fanns mycket tolkningsbar information inte minst från själva mordplatsen.”.

      Det här är ju efter att Robert Ressler satt sig in i utredningsarbetet lite bättre än vid reportaget i programmet (bl.a. fick han förmånen att läsa en engelsk översättning av Palmemordets GMP).

      ”Ressler tillfrågades om hur man bör förfara med osäker information vid arbetet med en profil. Han svarade att det är viktigt att inte spekulera, eftersom det gör profilen osäker. I princip rekommenderade han att man
      rensar bort allt som inte kan slås fast som fakta.”

      GMP ”är särskilt värdefull för att fokusera utredningen på realistiska gärningsmän.”. (SOU 1999:88)

      Varför inte börja i denna ände? Varför misstror vi målsäganden och varför respekteras inte domstolarna? Varför litar vi mer på gamla suddiga vittnesmål från andra sidan gatan än på statsministerns egna fru? Som dessutom blev skottskadad.

      En profilering är förstås bara en liten del av en brottsutredning. GMP innebär trots allt att försöka fokusera på realistiska gärningsmän snarare än ”osannolika mördare” eller i värsta fall börja att fokusera på tidigare fälld men slutligen friad man, exempelvis Christer P. Det är därför man behöver fram en GMP när en enkel statsministermordsutredning har kört fast, avstannat eller helt enkelt havererat. Om den förra GMP hade felaktigheter så försöker man väl bara göra en ny. Hur svårt kan det vara? Så det kan vara mödan värt även för en glad amatör att göra en förenklad GMP. Om polisen inte är bra på att lägga pussel får man väl försöka göra pusslet enkelt. Sen kan det vara fel, men värt ett försök. Är det något som behövs för att avsluta den här utredningen på ett värdigt sätt så är det väl ett bra redskap och att inse att man behöver börja om från början. Jag tror att det sällan är försent att göra om och göra rätt.

      Om Åsgård & Olssons brottsanalys ansåg Ressler följande:

      ”Ressler ansåg att rapporten som helhet
      var en godtagbar, genomarbetad produkt – ”basically OK”, som dock led av en uppenbar brist på sofistikation (”obvious lack of sophistication”). Det positiva grundomdömet gällde även själva profilen, om man beaktade att den var något av ett ”förstlingsverk”, dvs. att författarna, som de själva angivit, inte hade någon längre erfarenhet av metoden. Det sistnämnda märktes enligt Ressler.”.

      Är det värdigt vid ett olöst statsministermord? Nej. Jag tycker ju inte det. Så i brist på detta har jag därför ägnat lite godhjärtad tid och tankekraft åt att skapa en enkel liten GMP och sammanfattat den här. Det är inte heller värdigt ett mord, men det är ju ingen annan som gör det så då får det väl lov att bli lite ovärdigt.

      Men jag tänker ändå återvända till mitt tjatande om den mörkblåa täckjackan som LP hävdade satt på GM. Lars Olof Lampers (2021, s. 96-101) skrev följande i sin bok om Palmemordet – tillbaka till Sveavägen:

      ”Nu kan man i och för sig påpeka att det förekommer uppgifter om en mörkblå täckjacka i medierna den här dagen. Till exempel redan i Rapports första sändning klockan 04:00. Där hänvisar man till ett uttalande av våldsrotelns chef Nils Linder som nyss sagt att tre vittnen beskrivit gärningsmannen som mellan 30-45 år, ungefär 175 cm lång, barhuvad med mörka byxor och mörk täckjacka, möjligen mörkt blå. Men inget av de här vittnena kan ha varit Lisbeth Palme eftersom Linder också säger att de befunnit sig 50-60 meter från mordplatsen och det är uppenbart att en av personerna som Linder syftar på är Lars [J]. Det här signalementet kom att upprepas i flera av Rapports sändningar under tidiga morgonen. Men sedan dyker en ny uppgift upp i Aktuellts sändning klockan 08:00, där nyhetsankaret Ingela Agardh plötsligt säger följande:

      ”Lisbeth Palme har helt kort hörts av polisen. Hon kunde berätta att hon såg mördaren springa från platsen. Mannen var enligt fru Palme klädd i en mörk täckjacka.”

      Inte mörkblå alltså, men väl en mörk täckjacka. Uppgifter om en gärningsman med mörkblå täckjacka skulle emellertid fortsätta att komma ut, bland annat i Rapport klockan 10.00.”.

      Klockan 12:00 var det dags för Holmérs presskonferens, där det gick ut ett signalement som lät såhär:

      ”Den man söker är mellan 30-45 år, han är 170-180 cm lång, och bär en mörk klädsel, troligen keps.”.

      Pusselbitarna:
      
1. GM agerade ensam
      2. GM hade en personlighetsstörning
      3. GM bar en mörkblå täckjacka
      4. GM sprang iväg Tunnelgatan upp för trapporna

      Sen kan vi lägga till ett slags signalement på GM:

      – Mellan 160-190 cm lång
      – Mellan 25-45 år

      Varför längden:

      Det tidiga signalementet var som sagt på 175 cm och 170-180 cm. Det är en ganska rimlig bedömning. Vittnet LJ såg GM vid två tillfällen och på nära håll. LJ uppgav i ett förhör att GM var längre än honom själv (dvs. 164 cm) och upp till 190 cm. Därför tänker jag mig en omkrets kring 175 cm på cirka 15 cm, dvs. längden på GMP bör därför vara cirka 160-190 cm. Inte minst för att vara på den säkra sidan.

      Varför åldern:

      Ja, vad stod det i Åsgårds & Olssons GMP?

      ”Brott av detta slag begås oftast av män under 30 år, men med tanke på det motiv som ligger närmast till hands, ett utpräglat palmehat, är det sannolikt att gm är äldre än 30.”.

      Så just detta mord är GM över 30 år pga. sitt utpräglade ”Palmehat”. Problemet är att när det gäller detta motiv, dvs. ”palmehat” svarar Ressler såhär:

      ”Ressler hade vissa invändningar när det gällde gärningsmannens ”motiv”. I grunden saknas det motiv här. I stället rör det sig om vad Ressler kallade ”personal cause”. Han delade därför uppfattningen i GMP att det rör sig om ett personligt till skillnad från privat motiv. Det
      betyder att gärningsmannens ”motiv” härrör från omständigheter i hans eget personliga liv.”.

      Sen i detta fall tror jag sen Resslers egen åldersbedömning är felaktig.

      Inge M:s ålderbedömning på 25-45 år är därför mest rimlig att tänka sig. Sen kan man säkert förfina GMP ännu mer, men jag vill gärna vara på den säkra sidan i min egna GMP. Men sådana brott begås oftast av män under 30 år (även politiska mord om vi exempelvis blickar tillbaka mot Mijailovic). 25-45 borde vara rimligast.

      Då kommer vi slutligen fram till målsägandens egna tankar om GM vid mordplatsen:

      1986-03-01:

      ”Snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan. Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte. Någon annan lade hon inte märke till. Hon skrek på hjälp”

      1986-03-25:

      ”Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbeth har sedan intrycket av att han kan ha stått kvar inne i gränden en stund och stirrat tillbaka på henne.”

      1986-04-29:

      ”Han stod på norra sidan med ryggen tryckt mot barackbyggnaden och vände ansiktet och stirrade mot henne. Det var mörkt på platsen men hon tyckte sig se att den mannen hade samma stirrande blick, som den hon tidigare iakttagit hos mannen i hörnet av Tunnelgatan.
      Stockholm den 7 maj 1986.”

      1989-01-31:

      ”Lisbeth Palme har ett intryck av att de tre iakttagelserna rör samme man.

      Lisbeth Palme var vid tillfället mycket observant på sin omgivning, eftersom hon med blicken sökte någon som kunde hjälpa henne.”.

      Rättegångsprotokollet 1989-06-19:

      ”Det börjar komma folk. Men jag uppfattar att den person som jag har sett stirra har förmodligen under tiden som jag sökt mig bakåt för att få hjälp gått över till andra sidan Tunnelgatan, och jag noterar fragment av att han springer bort. Jag tror att jag uppfattar ungefär två steg. […] Men jag ser vid ett tredje tillfälle att det står någon vid baracken, som fanns mitt i Tunnelgatan … på den vänstra sidan av baracken med ryggen mot baracken i hörnet liksom står, som jag uppfattar, samma person och stirrar tillbaka. Vid tredje tillfället uppfattar jag att det är samma person. Jag har inte uppfattat något mera av det.”

      3 november 1993:

      ”Lisbeth Palme uppgav att när hon skulle beskriva mannen och uppskatta dennes ålder sagt att hon ”möjligtvis uppskattat åldern för högt för om man missbrukat kan man se äldre ut”. På förfrågan hur Lisbeth menade, svarade hon att det var en ”känsla””.

      Så med en ny GMP och ett högre förtroende för Lisbeth Palme är min stora förhoppning att polisens pussel ska bli mindre svårt att lägga.

      Observera alla olika referenser som jag kommit med (det visar kanske på en lite research inför mina kommentarer). Men grunden är i alla fall denna:

      1. Tilltro till statsministerns fru
      2. Respekt för domstolsväsendet
      3. Misstro gentemot alla andra (även mig själv)

      Gunnar Wall, jag tar mig friheten att göra några små axplock ur din bok (2020):

      ”I mars 1986 gällde det en mördad statsminister och det fanns risk för att mordutredningen skulle bli komplicerad”. (s.75)

      ”ett attentat mot en statsminister utreds inte hur som helst. Ännu mindre så om statsministern hetat Olof Palme.”. (S. 37).

      ”skulle mordet kunna framstå som ett uttryck för meningslöst våld. Det skulle uppröra nationen, men det skulle ändå vara lite grand som om Palme dött i en bilolycka. Människor skulle gråta. Palmes politiska motståndare skulle säga något försonande. Men efter begravningen skulle livet och politiken gå vidare. Nu blev det inte så.”. (s.38-39)

      ”mordet är kanske ännu mera nu än då en symbol för hur folkhemmet raserats, för hur framtidsdrömmar blivit kantstötta, för hur Sverige blivit kallare och hårdare för den som saknar pengar. Vad betyder det för de utredare som kommer att arbeta med fallet i fortsättningen? Kommer de att hålla fast vid den gamla intrimmade byråkratiska reflexen att under inga förhållanden titta åt olämpligt håll? Eller kommer deras nyfikenhet, rättskänsla och allmänna professionalism att ta över så att de fördomsfritt börjar leta sanningen”. (S. 953).

      Men till sist ändå ett ur Axbergers e-bok om statsministermordet (2022, s. 720). Han var ju huvudsekreteraren i granskningskommissionen. Den kommission som, om jag förstått det rätt, man satte den stora förhoppningen skulle tänkas få bidra till ett slags värdigt avslut av Palmemordsutredningen. Det lär däremot ha varit Lisbeth Palmes egna ord:

      ”Om jag också blivit skjuten skulle ni aldrig ha kunnat klara upp det här”.

      1. VVA,
        jag är inte riktigt säker på vad det är du vill säga med de axplock du redovisar ur min bok Mörkläggning. Förklara gärna.

        I övrigt undrar jag bara varför du bortser från den påtagliga möjligheten att Lisbeth Palmes uppgifter om en blå jacka helt enkelt härstammar från att hon gjort en observation av Anders B. Hon beskriver alltså en man som hon upptäcker i samband med att hon ser sig om efter hjälp. Mannen befinner sig på ett avstånd av kanske sju meter från henne. Han tittar på henne men visar inga tecken på att vilja hjälpa henne. Han har en blå täckjacka. Han har, vad hon kan se, inget vapen. Hon har sagt att det var först efteråt som hon kom fram till uppfattningen att det var gärningsmannen hon sett.

        Anders B har å sin sida själv berättat om hur kvinnan som var i sällskap med den skjutne mannen tittade på honom som om hon ville ha hjälp men att han var för skräckslagen för att göra något. Och han var i högsta grad synlig från Lisbeth Palmes position, ungefär på det avstånd som hon själv anger.

        Det kan tilläggas, för vad det är värt, att både den förste Palmeåklagaren och den förste spaningsledaren drog slutsatsen att det var Anders B Lisbeth sett och misstagit för mördaren.

        Under rättegången mot Pettersson drev åklagarsidan tesen att det bara fanns tre personer på brottsplatsen. Det uttalade syftet med det var att utesluta att Christer Pettersson varit där utan att ha varit mördaren. Men grundfelet var ju att det inte fanns bara tre personer på brottsplatsen – om man med brottsplatsen menar ett område som sträcker sig ungefär sju meter från Lisbeths position, alltså det avstånd där hon placerar Christer Pettersson. Sekunderna efter det att gärningsmannen skjutit fanns det fyra personer inom det området: Olof, Lisbeth, mördaren och Anders B. Mördaren försvann snabbt – av allt att döma utan att stanna upp och stå och stirra på sju meters håll. Kvar var då tre personer, den döde Olof, Lisbeth – och Anders B.

        1. Gunnar Wall;

          Då ska jag försöka kommentera lite kortfattat kring detta.

          ”Mördaren försvann snabbt – av allt att döma utan att stanna upp och stå och stirra på sju meters håll. Kvar var då tre personer, den döde Olof, Lisbeth och Anders B.”

          Min bedömning att Lisbeth sett mördaren grundas ju främst på att GK (SOU 1999:88) kommit fram till att gärningsmannen avvaktade något. Det kan alltså ha varit en gärningsman där i några sekunder efter skotten. Inte så underligt om han stannar till och ”stirrar” hur skottet kan ha träffat offren eftersom han nu inte sköt Palme direkt i huvudet. Rätt naturlig reaktion.

          ”Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden. […]

          Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt på vilket vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till synes lika stort utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig. Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser.”.

          Axberger (e-bok, 2022, s. 33) skriver att ”Därefter verkar skytten ha avvaktat. Vittnen beskrev det som att han var lugn och behärskad alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra, innan han på ett svårbeskrivet men särpräglat sätt avlägsnade sig Tunnelgatan in.”.

          Gunnar Wall; ”I övrigt undrar jag bara varför du bortser från den påtagliga möjligheten att Lisbeth Palmes uppgifter om en blå jacka helt enkelt härstammar från att hon gjort en observation av Anders B.”

          Jag kan inte bortse från möjligheten att Lisbeth, trots att hon uppgett att hon varit ”mycket säker på att de två första iakttagelserna är gärningsmannen”, sett både Anders B och Lars J vid sina iakttagelser. Men jag kan förstås inte heller bortse, som många verkar göra, från möjligheten att Lisbeths iakttagelser i stort kan ha varit korrekta. Oavsett kan vi väl konstatera att det är uteslutet hon såg gärningsmannen vid den andra iakttagelsen? Då bär han väl fortfarande ha på sig en mörkblå täckjacka? Hennes iakttagelse om gärningsmannen är därför viktig oavsett eventuell osäkerhet kring två andra iakttagelser.

          Och jag håller även med om att Anders B inte kan vara gärningsman och att Anders B stod på ett antal meters avstånd som var kortare än Lisbeths bedömning. Han blev ju även kvar på sin plats. Jag ifrågasätter bara om det är Anders B som hon såg vid första iakttagelsen. Det finns goda skäl att göra detta ifrågasättande. Till skillnad mot oss män som gjort värnplikt så behövde hon i denna stadsmiljö troligen sällan träna olika avståndsbedömningar. Det hörde troligen inte heller till hennes yrke eller utbildning att göra några avståndsbedömningar. Detta ska vi ta med en nypa salt.

          Lisbeth uppgav bland annat i Tingsrätten att hon först såg gärningsmannen innan hon sedan vände sig bakåt och sökte hjälp. Hon uppgav att det kan ha varit annan färg på den beige ”något ljusare” jackan (i jämförelse med gärningsmannens täckjacka) och att det var orangeaktigt ljus men samtidigt mörkt. Detta plagg var kort, liknande Anders B:s jacka. I Hovrätten fick hon berätta mer detaljerat kring detta, om att det var ett orangeaktigt ljus där den andra personen stod: ”det var ett orangefärgat ljus där, tyckte jag uppfattade det som, ett ljus över gatan. Så jag vet inte om det var någonting beige eller någonting sådant. Jag tror att jag uppfattade det som något ljusare färg på jackan.”. Anders B hade ju en ljusare blå jacka, ljusare mössa och ljusare/brunare byxor än den person som hon troligen uppfattade som gärningsman. Dessutom ”försvinner” personen på ett sätt som stämmer in med Anders B, där han tar skydd.

          Ingen vet ju detta säkert förrän vi hittat en realistisk person som gärningsmannen. Sannolikheten är ju ändå tillräckligt stor att den ”beige mannen” ändå är Anders B, inte minst eftersom du själv nämnt i en bok (2010) att Stig Edqvist och utredarna också gjorde bedömningen att det sannolikt var så: ”Den person som Lisbeth Palme syftar på är troligen [Anders B]”.

          I Svea hovrätt 1989-09-19 förklarar Lisbeth följande:

          ”Jag vrider mig om. Först tittar jag på vederbörande och ser denna person stirra. Sedan vrider … […] jag mig bakåt”. Dvs: ”Jag vrider mig bakåt med ansiktet mot Dekorima”, ”och ser den här personen stirra”. ”Sedan vrider jag mig bakåt […] och ser den här personen som jag hoppas skulle kunna hjälpa mig men som skakar på huvudet. […] sedan vrider jag mig tillbaka igen och då ser jag de här stegen som mannen med den stirrande blicken tar in i gränden.” […] ”då har personen gått över på andra sidan Tunnelgatan och beger sig in”.

          Lisbeth uppger alltså att hon vred sig mot gärningsmannen sekunderna efter skotten. Sedan vred hon sig ytterligare en gång, denna gång mot mannen i beige, dvs. sannolikt borde vara Anders B. Sedan vrider hon sig mot gärningsmannen igen som är på väg in i gränden. För mig blir det svårt att ifrågasätta Lisbeth Palme kring detta när GK och PU kommit fram till att gärningsmannen stannat till några sekunder och att mannen i beige troligtvis är Anders B. Sen kan man givetvis ifrågasätta detta (som professionella journalister bör), men om vi ska komma fram till någonting konkret här och nu konstaterar jag att det ju styrker Lisbeths trovärdighet. Det sänker åtminstone inte trovärdigheten i hennes iakttagelser.

          Lisbeth bedömde inte att gärningsmannen gav något ”stort intryck”. Hon ”påkallade hjälp” från den man som tittade mot henne på Sveavägen från Grand. ”Hon upplevde honom som spensligt byggd och förhållandevis lång”. (29 april 1986). Om Anders B ansågs vara förhållandevis lång bland de som fanns på platsen (dvs.ca 172-173 cm), vilket ju inte är samma sak som ”lång” eftersom paret Palme inte var långa. 1989-01-31 bedömer hon att den beige mannen befann sig ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon iakttagit”. Och hade ”inte någon minnesbild av några andra personer förrän ett flertal personer strömmade till”. Så jag tänker att det är rätt naturligt att det är Anders B. Så om vi ska sluta haka upp oss på exakta meterantalet så menade hon även att hon visste att hon överskattat avståndet och att avståndet mellan henne och Anders B var, enligt hennes bedömning ca 3 gånger längre avstånd än avståndet till gärningsmannen.

          Som du kanske märker så har jag försökt att analysera detta en del på egen hand men kommit fram till samma slutsatser som GK. Men oavsett så kan vi med bland annat hennes andra iakttagelse i alla fall konstatera att GM bär på en mörk(blå) täckjacka. Därför blir det en av mina fyra pusselbitar i GMP just denna.

          Enligt Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97 kunde din bok ses som en lektion i demokrati. Det är det som dessa axplock handlar om – demokratiska värderingar.

          ”vi känner inte till motivet till mordet. […] Pararellt med alla dessa rörelser i skymningen sker något annat: ett helt samhällsbygge, det svenska folkhemmet med dess stolta paroller om solidaritet, trygghet, rättvisa, bryter samman – både ideologiskt och ekonomiskt. Det är inte något som sker först när Carl Bildt blir statsminister hösten 1991. Snarare har Bildts seger förebådats av att hela det etablerade politiska Sverige glidit iväg åt höger.”. (Wall, 2020, s.14). På sidan 17 skriver du att början av 1986 präglades av ”de nyborgerliga ideal som allt snabbare bredde ut sig”. Detta skedde nog inte allra minst inom utredningen. Man började rikta alltför ensidigt fokus på statsministern Olof Palme och yrkespersonen (politikern/tv-kändisen). Det är inte utredarna eller journalisterna som ska berätta om motivet bakom – det är snarare gärningsmannen. Men då behöver vi först och främst utgå från att det inte fanns något motiv. Vi kan nog konstatera att det var ett meningslöst gatuvåld det här, oavsett om det var en ensam ”galning” eller någon slags en galen sammansvärjning som låg bakom.

          Vad jag menar med mina axplock är med andra att man kanske inte bör fråga sig varför Palme mördades (eftersom det fanns inget motiv) för att komma fram till en trovärdig lösning utan varför mördaren aldrig fångades in (dvs. på grund av motivbilden). Det menar jag är ett tankefel.

          Bo Edvardsson, docent i psykologi beskriver det 46:e tankefelet ”Lösningsfixering” i boken Kritisk utredningsmetodik (2003, s. 160-161) att ”Nytänkande och kreativa lösningar kan hindras av fixering vid tidigare lösningar.” samt om det 48:e tankefelet ”Fokus på former kan blockera problemanalysen. Formerna kan stjälpa människor i stället för att hjälpa.”. Det 33:e tankefelet som nämns i boken är ”Ideologiska tankefel” och jag tror att Per Wallender har rätt i att Palmeutredningen (till stor del) bygger på ideologisk övertygelse och glömmer bort att även han själv (omedvetet) filtrerar genom ideologisk övertygelse. Men det gör vi alla. Frågan är istället om man är medveten om sin egen ideologiska föreställningsvärld och dessutom är erfaren nog att kunna bortse från detta, att ha ett öppet perspektiv som nämndes av utredare i SVT-inslaget. Eller om man som Bo skriver att det ideologiska tankefelet ”har med egna eller arbetsplatskulturens idealföreställningar, om hur människor bör vara och hur de bör leva och inte leva sina liv, att göra. Det är inte alla utredare som accepterar mångfald i samhället”. Jag tror det är ganska tydligt beskrivet att det faktiskt fanns ett visst förakt för Palme och hans politik inom polisen under 1980-talet. Kanske hade det varit bättre om någon erfaren utredare från socialtjänsten kunde deltagit i utredningen. Det kan ha funnits ett behov av andra synsätt än det som fanns bland många inom myndigheten. Det största tankefelet som präglat utredningen kanske däremot är det multipla tankefelet (s. 142), ”d.v.s. flera tankefel förekommer ofta tillsammans eller kopplade och ger enbart skenbart stöd åt varandra. Grundläggande tankefel att godta osakligt material öppnar för ytterligare tankefel i resonemang kring det accepterade materialet. Att utredningsmetodiskt okunniga utredare ramlar i flera fallgropar i samma utredning är knappast ägnat att förvåna.”.

          Sen finns ju även ”det källkritiska misstaget”, ”personargument”, ”ensidigt bekräftelsesökande”, ”godtycklig argumentation”, ”snedvriden varsebildning”, ”uppblåsning och stegring”, ”nertoning och ignorerande”, ”ofullständig uppräkning”, ”generaliseringsfel”, ”representativitetsfel”, ”dualistiska tankefel”, ”perspektivtotalisering”, ”vaghetsfel”, ”tolkning tas för given”, ”fixering vid övertygelse”, ”upprättelsefelet”, ”ankareffekten”, ”negativitetsfel”, ”resursundvikande och resursblindhet”, ”övertro på egen bedömning”, ”auktoritetstro”, ”fundamentalt attributionsfel”, ”dekontextualisering (ta bort sammanhang)”, ”basfrekvensfelet”, ”egocentriska tankefel”, ”kontrafaktiska (felaktiga) föreställningar”, ”inbillade samband”, ”moralistiska tankefel”, ”oberättigad lögnanklagelse”, ”mentalt tillgänglighetsfel”, ”likformighetsfixering”, ”doktrinen om nollpåverkan”, ”oberättigad slutsats”, ”sakfel i premisser upptäcks inte”, ”felslut av begärelse”, ”cirkelresonemang”, ”grandiositetsfel”, ”slarvfel, fabulering och lögn”, ”hemlighetsfelet”, ”prognosfel”, ”riskupptagningsfel”, ”sannolikhetsfel”, ”lösningsfixering”, ”samarbetsfelet”, ”undvikande av berördperspektiv”, samt ”saklighet behövs inte”.

          Det sista jag vill ta upp benämns ”mörkläggningsfel”, d.v.s. ”Vid mörkläggning undviker en källa eller utredare att klargöra det sakliga underlaget för ett påstående. Detta kan sammanhänga med att underlaget saknas eller är tunnt eller tvivelaktigt och inte tål närmare granskning. Det är en vedertagen princip inom forskning och i ett demokratiskt samhälle att den sakliga grunden för ett påstående skall kunna öppet redovisas och granskas i syfte att eliminera fel. Dessvärre verkar det vara vanligt att påståenden betraktas i beslutssammanhang även om den sakliga grunden inte redovisats.”. Som exempel på detta tänker jag kan vara motivbilden att det fanns ett allmänt och utbrett ”Palmehat” i samhället och utomlands. Här fokuseras det kanske lite väl mycket på individen Palme och inte möjligtvis på ett slags politikerförakt eller att det troligtvis är fel på någon som skjuter andra människor i ryggen på öppen gata, oavsett offrets namn. Det blir helt enkelt lite för enkelspårigt. Kunde mördaren lika gärna exempelvis kunnat skjutit Ulf Adelsohn eller Carl Bildt, om det var någon av dessa som gått på bio utan livvakter? Var det kändisen, politikern eller den enskilda personen Olof Palme som mördades? Det vet vi inte. Här avgränsades man ofta till at det handlade om hatet mot personen Olof Palme och det blir i mitt tycke lite för enkelspårigt och baseras på utredarens egna värderingar. Det finns ganska många fallgropar att hamna i när man bedriver sin privatspaning kring detta. Rättare sagt finns det 50 fallgropar (tankefel) man kan riskera att stöta på. Vi behöver först försöka bli medvetna om våra innersta värderingar och om möjligheten att vi fastnat fel tankesätt.

          Du skriver (2020, sidan xx i förordet) ”Centrala insatser har i stället alltför ofta handlat om att etablera en snygg officiell sanning” samt ”Och motiven? [bakom mörkläggningen] Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara.”. Jag tror att du har rätt. De har försökt att försvara sina egna värderingar och de politiska ideal som de själva utgår från. Det brukar vi alla göra i både stort och smått.

          Det frågas i boken även ”vilken sorts fiender hade egentligen Palme?” och ”vad ville Palmes mördare uppnå?”. Uppnådde Palmes mördare det önskade resultatet? ”Kanske får vi aldrig veta.”. Precis, tänker jag. Det är nog bara att acceptera detta svar och istället gå vidare i utredningen. Axberger (2022, förordet) menade att ”De flesta söker längs egna spår svaret på vem gärningsmannen var och en del tycker sig också ha funnit det”. För att ta reda på om Engström mördade Palme resonerade Skandias skadereglerare tre frågor: tillgång till vapen, motivet och om han hade nödvändig information. Men det är egentligen bara den första frågan som är viktig här. Om någon går omkring med ett vapen på stan så ju enbart det ett brott mot vapenlagen. De andra två (motiv och nödvändig information) är inga brott. Enbart ett motiv och nödvändig information spelar ingen större roll. Det viktiga är ju om SE hade ett vapen i sin hand och om han just då stod vid Palme på mordplatsen när skotten sköts. Och det finns ju ingenting som har styrkt detta. Allt man har är att han umgicks i ”Palmefientliga kretsar”, befunnit sig vid tidpunkten samt delat med sig av viss information. Men det gör ingen till mördare. Det intressanta är placeringen, tidpunkten och vapnet samt sätta ihop det i den större bilden.

          Du skrev någonstans (rätta mig om jag har fel) att du (av din ideologiska övertygelse) ogillade Olof Palme, samtidigt som du blev chockad av mordet. Jag tror att det är därför som du ställer dig dessa ideologiskt grundade frågor om vilka fiender Palme hade som varit så hatiska att de kunde tänkas döda honom. Men med en så berömd människa som Palme ändå var vid tidpunkten så är det en ganska irrelevant fråga för att komma fram till något bra svar, tänker jag. Jag tror (utan att kolla närmare på det) att Ressler ansåg det på något liknande sätt. För tar vi bort vår ideologiska övertygelse så finns inget motiv till ett mord. Att någon plötsligt dödar någon annan är nämligen aldrig motiverat, annat än i krig och i nödvärn. Var detta i krig eller ett slags nödvärn? Nej. Det är ett oförsvarligt motiv. Därför finns inget hatmotiv. Det finns bara

          Så Per Wallander har nog både rätt och fel. Palmemordet handlar i grund och botten om vad vi bär med oss för ideologiska värderingar. Om vi först gör dem medvetna, så som du gjort i högre grad än möjligen många av oss andra (i högre grad än dig Per Wallander), och försöker lägga undan motivet, så ställer vi de rätta frågorna och för fram en slags slutlig sanning som jag tror kan passa in för de flesta av oss. Och jag tror att vi är nära.

          Men för att klara av att lägga detta pussel tror jag att vi behöver försöka koncentrera oss på fyra pusselbitar och börja med att plocka bort den lögnaktiga motivbilden. Annars kommer man nog aldrig komma fram till en realistisk gärningsman och en acceptabel ”sanning” kring vad som faktiskt hände den 28 februari 1986.

          ”Det finns inte längre någon absolut sanning utan åtminstone två eller tre tänkbara sanningar, beroende på vilka värderingar man utgår ifrån och hur man tolkar en komplicerad verklighet.” (Olof Palme, 1964).

          Jag undrar vad du svarar på denna fråga: kan vi bortse från att Lisbeth såg Palmes mördare vid det andra tillfället? Och vad innebär i så fall det för utredningen (och för ett eventuellt utpekande av SE)?

          För om vi är överens om att svaret är ja vid detta tillfälle så kan vi nog även vara överens om att gärningsmannen med stor sannolikhet bar en mörkblå täckjacka och inte en mörk rock. Hon såg ju i så fall dessutom den uppenbara mördaren på närmare håll än de allra flesta. Och då har vi väl förhoppningsvis trots allt till stor del klarat att konstatera att en viktig pusselbit i min GMP stämmer. Så jag slänger nu ut detta påstående i hopp om att det tål att granskas. Men eftersom du uttrycker viss osäkerhet kring iakttagelse 1 och 2 så tycker jag att vi kan fokusera på den andra iakttagelsen som hon gjorde. Lisbeth lär ju inte sett något annat än en blå täckjacka vid andra tillfället, åtminstone en helt olika de som satt på Anders B och Lars J om hon nu förväxlat jackorna med varandra.

          ”Det fantastiska är att detta fortsätter, att dessa satans mördare får hålla på”. (Olof Palme, 1974)

          1. VVA,
            jag tvivlar på att det du kallar ”det andra tillfället”, alltså observationen av när mördaren sprang in i gränden, verkligen var den andra observationen av de tre som hon refererar till när hon hörs i rätten. Jag tror samtidigt att det kan ha varit det andra eller tredje tillfället då hon iakttog gärningsmannen.

            Jag föreställer mig att hon gjorde iakttagelsen av hur mördaren gav sig in i gränden innan hon gjorde iakttagelsen av mannen som tittade på henne och inte gav henne hjälp – just eftersom jag tycker att det mesta pekar på att det är Anders B hon ser då. Hon ser i alla fall bara en person när hon observerar mannen som står och tittar på henne på kanske sju meters håll. Vore det mördaren hon såg då så borde hon också ha sett Anders B som även han stod och tittade på henne. Men hon talar bara om en person. Det sannolika är att mördaren vid det laget har försvunnit.

            Att människor i efterhand försöker pussla ihop sina minnesbilder för att ge dem en sammanhängande struktur är inget nytt. Och då kan det bli fel. Den som studerar uppgifter från andra vittnen på mordplatsen kan inte undgå att snubbla på sådana exempel. Det är, menar jag, inte konstigt om Lisbeth tidsmässigt kastat om de två observationerna vi diskuterat ovan.

            Till det kommer att jag menar att Lisbeth dessutom kan ha gjort iakttagelser av gärningsmannen vid två andra tillfällen. Först innan denne sköt, om vi nu ska fästa tilltro till de vittnen som tyckt sig se att paret Palme hade något som liknade en samtalskontakt med gärningsmannen före mordet. Och sedan i direkt samband med att mördaren på högst en meters håll sköt mot henne och då hon var till hälften vänd mot honom. Det finns ju också vittnesuppgifter på att mördaren och Lisbeth stod och tittade på varann direkt efter det skottet.

            En fråga som kommer upp är förstås: om hon sett gärningsmannen både före mordet och när han sköt mot henne, kan hon då verkligen ha tagit fel på gärningsmannen och Anders B? Skulle de ha varit så lika varann? Det behöver de inte alls ha varit. Vi känner ju till Åke Rimborns uppgifter om vad Lisbeth sa till honom på sjukhuset, att det rörde sig om två gärningsmän. Den uppgiften konfronteras ju inte Lisbeth med i något känt förhör, den försvinner bara. Men en rimlig tolkning av vad Rimborn sa är att Lisbeth observerat både mördaren, han som sköt, och en person som hon tolkade som medgärningsman fast han bara var ett vittne.

            Vi vet att Lisbeth mycket snabbt kom fram till uppfattningen att allt hon berättade för polisen måste omges med största sekretess och att hon helst inte talade med poliser i lägre befattning. Vi vet också att Holmér på oklara grunder beslutade sig för att inte försöka få till stånd en rekonstruktion med Lisbeth på Sveavägen. En högst tänkbar anledning var att det fanns saker som hon ansåg borde omfattas av så stor sekretess så att hon inte ville bege sig ner på Sveavägen för att där visa vad hon varit med om.

            I vilket fall, om Lisbeth Palme hade den höga grad av observationsförmåga som du och en del andra anser att hon besatt är det för mig ytterst märkligt att hon inte gjorde någon som helst iakttagelse av gärningsmannen förrän han:
            a) stod och stirrade på henne på sju meters håll efter mordet, vilket väl är vad du föreställer dig;
            eller
            b) försvann in i gränden om det nu var Anders B som hon observerade när hon sökte hjälp.

            Låt oss komma ihåg: mördaren sköt alltså hennes make på 20 cm håll och skadsköt henne på högst en meters håll när hon var till hälften vänd mot honom. Och enligt uppgifter från andra vittnen var han alltså kvar på platsen där han sköt i några ögonblick efter skotten. Det är mycket som pekar på att Lisbeth såg honom då och att hennes berättelse i rätten är ofullständig.

            Hon var, som vi vet, tveksam till att alls ställa upp i rättegången. Och när hon innan dess deltog i videovisningen hos RÅ var det under omständigheter då alla normala regelverk satts åt sidan.

            Hon var, skulle jag vilja säga, inte ett särskilt tillförlitligt vittne. Det är inte en moralisk bedömning. Det är ett konstaterande.

            1. Gunnar Wall;

              Jag ifrågasätter inte dig och särskilt inte din moral och ej heller din starka bedömningsförmåga. Jag försöker bara gräva i detaljerna för att få sortera bort 999 996 pusselbitar och försöka behålla dessa 4 bitar: agerade ensam, bar en blå täckjacka, var personlighetsstörd samt flykten uppför trapporna.

              Du skriver att ”Hon var, skulle jag vilja säga, inte ett särskilt tillförlitligt vittne. Det är inte en moralisk bedömning. Det är ett konstaterande.”

              Ja. Jag håller ju med till vissa delar om din bedömning av att Lisbeth inte var ett särskilt tillförlitligt vittne. Jag ifrågasätter bara att hon anses vara totalt opålitlig. Delar av Lisbeths iakttagelser (ansiktet, möjlighet till förväxling, osv.) finns det en bra poäng med att ifrågasätta. Jag försöker bara att ta bort bitar från pusslet så därför ifrågasätter jag bara om hon konstaterade om gärningsmannen hade en haft mörk rock eller en blå täckjacka. Det är det enda jag vill få fram efter alla dessa år – var det en blå täckjacka eller en mörk rock? Om vi äntligen kan plocka bort den mörka rocken så kan vi även plocka bort Engström från våra misstankar. Lisbeths trovärdighet och den blå täckjackan är ju två skilda saker.

              Jag ifrågasätter gärningsmannens motivbild, men bortser inte från Palmeutredningens motivbild. Det är ju också två skilda saker.

              Utifrån de fyra pusselbitarna som jag i tidigare kommentarer presentat så tror jag att det sedan kan vara bra att försöka ställa sig följande frågor:

              – Var kom den mörka rocken från?
              – Varför ville Engström plocka bort ett signalement?
              – Varför försökte Engström utveckla lögner i förhören?
              – Varför tror du att Engström gick ut i en Rapport sändning?
              – Varför hävdade exfrun att han gärna skulle tittat på när mordet begicks?

              Svar: Engström förväntade sig troligen en riklig belöning om han kom in med ett avgörande tips.

              Var kom den mörka rocken från?

              Svar: ”Riksradions program 3, tidigt den 1 mars 1986. […] ”Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet.”. (Wall, 2020, s. 15).

              Och sen kanske man kan fråga sig en sak till – varför klarade PU inte av att lägga ett pussel under alla dessa år?

              Svar: Troligen på grund av att det var en mörkläggning utifrån den motivbild som Gunnar Wall presenterat i artikeln ovan:

              ”Och motiven? Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara. Det skulle i alla fall se ut som om de gjorde ett bra jobb. Men det har också handlat om att regeringspolitiker inte ansett sig ha råd med en situation där spekulationerna om mordet pågår okontrollerat.

              De många trådarna – särskilt under de första åren – mellan kanslihuset och utredarna handlade helt tydligt om att det pågick en verksamhet som bara kan beskrivas som ett sätt att skydda vad som ansågs vara den svenska statsmaktens intressen.

              Vanliga mord framkallar förstås inte några sådana aktiviteter på hög nivå. Men utredningen av mordet på en statsminister är en händelse utanför det normala – särskilt när den mördade statsministern är en ytterst omstridd politisk ledare med många fiender i Sverige och utomlands.””

              Gärningsmannen hade troligen inget motiv med mordet, enligt Ressler i GK (SOU 1999:88). Men det säger ju heller inget om att andra i utredningen kanske hade motiv bakom hur mordutredningen skulle hanteras. Det motivet hittar vi kanske i GMP: ”Palmehat”. Kanske fanns det starka krafter inom SÄPO, polisen, och hos politiker som inte önskade komma fram med en lösning på mordet. Istället kanske man passade på att lägga till så många pusselbitar som möjligt, som man visste inte hörde till pusslet och samtidigt försökte man plocka bort de bitar som hörde till pusslet. Kanske var det här själva mörkläggningen. Men om vi bara har fyra bitar så blir det enklare att lägga pusslet. Men det är samtidigt bara en tanke som kan vara felaktig.

              Jag är öppen för att ha fel både om min GMP och konspirationsteorin kring PU. Det finns troligen ingen absolut sanning. Jag letar inte motivet, söker bara efter en realistisk gärningsman som ger en realistisk bild av händelsen.

              Motivet är väl egentligen skit samma, tänker jag. Men vad hände egentligen kvällen den 28 februari 1986 och vad gjorde man ända fram till den 10 juni 2020? Det är vad jag vill ha svar på. Det var ju faktiskt vår statsminister som meningslöst mördades och det var våra surt förvärvade skattepengar som meningslöst under alla år bara rann iväg. Jag vill inte veta vad som inte hände. Jag vill bara få veta vad som hände.

              Så jag har en fråga som borde ställas av journalister (som ju ska granska samhällets olika instanser i en demokratisk anda) och den frågan kommer här från allmänheten. Något som borde ha konstaterats är ju i alla fall om mördaren bar en mörk rock eller en mörkblå jacka och vad baserar man i så fall det på?

          2. Villvaraanonym skriver

            Vi kan nog konstatera att det var ett meningslöst gatuvåld det här, oavsett om det var en ensam ”galning” eller någon slags en galen sammansvärjning som låg bakom.

            Nej det kan vi inte alls konstatera utifrån de fakta vi känner till. Gatuvåld där offret angrips bakifrån med skjutvapen var ytterst sällsynt på 1980-talet och är fortfarande sällsynt även om skjutningar dessvärre är vardagsmat numera. Men då rör det sig som regel inte om meningslöst gatuvåld utan oftast om uppgörelser mellan gängkriminella. Ibland blir någon annan än det tilltänkta offret skjuten av misstag men det är ändå inte fråga om meningslöst gatuvåld. Allt våld kan tyckas vara meningslöst men alla våldsdåd är inte meningslösa ur gärningsmannens synvinkel. Att Palmemordet begicks bara för att en galning behövde få utlopp för sina aggressioner stöds inte av fakta.

            Så länge vi inte vet gärningsmannens motiv kan vi inte säga att dådet var meningslöst ur gärningsmannens synvinkel och det har inte karaktären av meningslöst gatuvåld där en våldsbenägen instabil person angriper första bästa som kommer i hans väg

            Vad du menar med en galen sammansvärjning får du lov att förtydliga. Vad kännetecknar en galen sammansvärjning och skiljer den från någon annan typ av sammansvärjning som inte är galen enligt dig undrar jag.

            1. Jonas J;

              Jag tror att hela PU var en galen sammansvärjning. Det handlade om att mörklägga gärningsmannen för få att ändra politiken i landet. Om gärningsmannen bara var en ensam och personlighetsstörd person utan något egentligt motiv som ex. ”Palmehat” så skulle politiken fortsätta som tidigare, möjligen med ökade sociala insatser istället för tvärtom. Det fanns nog dom som utnyttjade mordet till sin egen fördel. Man såg till att det förblev olöst.

              ”Allt våld kan tyckas vara meningslöst men alla våldsdåd är inte meningslösa ur gärningsmannens synvinkel.”

              Nej, precis. Men ur min synvinkel är det snarast så.

              Om vi ska se det ur gärningsmannens synvinkel så var det snarare ungefär såhär:

              ”För att jag kände hat mot politiker, både svenska och serbiska. Jag skyllde alla mina egna misslyckanden på politiker, säger Mijailo Mijailovic.” […] Grejen är den att jag tittade också på Lars Leijonborg, på ett torgmöte. Men då hade jag ingen kniv på mig. Om jag hade haft det så hade jag kanske angripit honom. […] Jag var förvånad att det inte fanns livvakter. Jag tycker att det är märkligt än i dag att det inte fanns livvakter. […] Jag tänkte: Nu fick jag syn på en politiker. De ska liksom, de ska få se nu. Jag levde på a-kassa, sjukbidrag, hade låg ersättning och ingen utbildning. Ingen framtid. Jag var är en människa utan jobb, utan bil, utan vänner, utan chans. […] Jag ansåg att politiker var roten till allt ont. Att de skulle bestämma över ens liv, och man skulle dansa efter deras pipa. […] Jag kommer ihåg att det var mycket skrik. […] Så vände jag mig om och på väg ut slängde jag kniven i rulltrappan. Så att folk inte skulle se att jag hade en kniv i handen. Jag trodde inte att jag skulle klara mig, utan att folk skulle försöka hålla fast mig tills polisen kom. […] jag hade hat mot politiker, inte någon annan. […] Vad tror du är den största missuppfattningen om dig? – Att jag är sjuk, allvarligt psykiskt störd. Människor skapar sig en bild genom media och det är inte alltid det är sant. – Att må dåligt är inte samma som att vara sjuk. […] Vad skulle jag göra? Jag satt hemma, åt pizza, tittade på tv och filmer. Jag trodde att de skulle komma tidigare. De kunde ha tagit mig tidigare, men de ville samla mer bevis. […] Ja, jag sov. Jag satt hemma och väntade. Jag tänkte på att det var mina sista veckor i frihet eftersom jag visste att jag skulle få hundra års fängelse. Följde du rapporteringen? – Ja, jag tittade på tv. Jag såg att det var ett stort trauma.
              När polisen grep 35-åringen, Vad tänkte du? – Jag förstod inte varför de grep honom, han liknade inte ens. Inte kroppsmässigt. Det var konstigt tyckte jag. Trodde du att de inte skulle komma efter dig då?
              – Nej, nej, jag visste ju att de inte skulle hitta hans DNA och att han skulle släppas. De skulle inte hitta fingeravtryck, inte DNA, inte något. – Jag väntade bara på ögonblicket polisen skulle slå in dörren.”.

              Källa: https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/mijailovic-talar-ut-det-ar-dags-att-sanningen-kommer-fram/

              Skillnaden var förstås främst vapnet samt att man under 1980-talet inte kunde man inte ta DNA-spår.

              Men om vi tänker oss att den 25-åriga Mijailovic hade haft en revolver och sett Olof Palme den 28 februari 1986?

              Vad tror du att skillnaden hade varit i så fall?

              Svar: då hade han troligen kommit undan och vi hade aldrig fått veta vem det var.

              1. Nej, det tror jag inte. Polisen hade fastnat för Mijailovic och spanade på honom från en lägenhet mitt emot av andra skäl än DNA. Personer han hade omkring sig hade tipsat. Det är väl troligt att han fällts även om det inte varit lika lätt. Han var också sedan tidigare känd av polisen för våldsbrott.

              2. Villvaraanonym skriver
                Jag tror att hela PU var en galen sammansvärjning. Det handlade om att mörklägga gärningsmannen för få att ändra politiken i landet.

                Så Palmemordet var inte en konspiration utan slumpmässigt gatuvåld men däremot var utredningen en konspiration för att ändra politiken?? På vilket sätt kunde utredarna påverka politiken genom att låta en ensam galning komma undan?? Menar du att en omläggning av den politiska inriktningen med avveckling av välfärdsstaten och ökade sociala klyftor underlättades av att mordet aldrig klarades upp. Underlättades hur då?? Om polisen misslyckas att klara upp ett mord på en statsminister så skapar det opinion för att skrota den politik som den mördade statsministern stod för?? Det borde snarare förhålla sig tvärtom att folk i gemen tänker att även om det går att mörda en statsminister och komma undan rättvisan så ska mördaren inte ges makten att påverka politiken. Som Anna Lindh sa på Olof Palmes begravning så kan en människa mördas men inte de ideer han stod för. Vi ska fortsätta kämpa för de ideal Palme stod för…

                Nej om det är en konspiration jag INTE tror på är det att utredarna trott sig kunna påverka politiken genom att avsiktligt undvika att sätta dit en ensam gärningsman som begick mordet av en slump. Däremot att själva mordet var resultat av en konspiration med syfte att kunna påverka politiken genom att eliminera Palme kan jag mycket väl tänka mig. Palme var en nyckelperson som inte kompromissade med sina ideologiska principer. När den store ledaren som alla socialdemokrater såg upp till inte fanns längre var motståndet mot ändring av den politiska inriktningen rejält försvagat. Palme var den tydliga ideologiska kompassen som alla navigerade efter. Utan den kompassen kunde man gradvis ändra kursen på den socialdemokratiska skutan åt styrbord dvs högerut

                1. Jonas J;

                  Dina många och komplicerade frågor på en och samma gång kräver ett långt svar.

                  ”Så Palmemordet var inte en konspiration utan slumpmässigt gatuvåld men däremot var utredningen en konspiration för att ändra politiken??”

                  Svar: Ja. Mördar man en statsman måste man vara medveten om att det är värt att dö eller få sitta i fängelset resten av sitt redan olyckliga liv. Det är få med högre utbildning, yrkeskarriär, pengar på kontot, villa, fru och/eller barn samt goda vänner gör en nog inte beredd att offra allt för deras möjliga hat mot Palme.

                  Palme och hans politik var rättvis. De som hade skäl att hata Palme hade också mycket att förlora på att döda honom. Den som dödade Palme kan ha haft skäl att gå och döda en slumpmässigt vald politiker.

                  ”På vilket sätt kunde utredarna påverka politiken genom att låta en ensam galning komma undan??”

                  Svaret beskrivs kanske bäst i Gunnar Walls bok Mörkläggning (2020).

                  Kortfattat: Mordet begicks. Misstag begicks. ”Palmehatet” fanns kanske mest bara bland topparna. Mordet mörklades. Ansvariga slapp undan. Folkhemmet raserades. Och mördaren/mördarna gick fria. (Wall, 2020). Utredningen kantrade (egentligen redan 1986) och innebar vid presskonferensen 2020 slutligen den svenska rättsstatens kapitulation i mordet. (Axberger, 2022).

                  Att försöka mörklägga (dvs. få mordet övermäktigt komplicerat så att den trygga rättsstaten till sist kapitulerar inför ett statsministermord) handlar i grund och botten om att försöka skydda sig själv och sina kollegor (som troligen begick avgörande misstag redan under mordnatten).

                  Om det t.ex. vore en större sammansvärjning så skulle de ha varit beredda att offra sina liv (som terrorister vid sina dåd ofta är samt vissa militärer i en del statskupper). De som gav mening (motiv) åt det meningslösa mordet var utredare som i sin tur påverkades i sin tur av politiker (som i sin tur kan ha påverkats av näringslivet) och andra tjänstemän. När en hatad fiende mördats av någon (oavsett vem) så värderas mördarens motiv utifrån sin egen ideologi och så tänker man ut en strategi hur man nu kan påverka situationen för sin egen vinning skull. Då gäller det att sprida ut ett propagandamotiv ut bland befolkningen. Sen finns det förstås undantag när det gäller personliga förhållanden gentemot Palme. Men då är det ett ”hämndmotiv” och inte ”hatmotiv” och det låter annorlunda i allmänhetens öron. Man hämnas väl inte något som inte redan har skett.

                  En av dom som erkänner mordet i ett tidigt brev till utredningen (och som jag utifrån min GMP anser troligen är mördaren) menar att ”han ville regera världen han var som Hitler”. Så därför jämför jag nu med attentatet mot Hitler. Var det utifrån ett utbrett ”Hitlerhat” i andra världskrigets Tyskland som gjorde att en sammansvärjning av höga militärer försökte mörda honom i ett desperat försök för att rädda landet från sönderfall och undergång? Eller var det kanske snarare nazistiska officerare som mest ville rädda sig själva, kollegor och sina anhöriga? Det är sällan man pratar om ”Hitlerhat” bakom detta motiv trots att var mördare. Snarare var det ett allmänt ”missnöje” mot diktatorn och det nationalsocialistiska samhället, trots att en säker undergång väntade dem alla på grund av Hitler och hans politik. Så om vi försöker bli lite mindre ideologiska så var det troligen den uppfattningen som Palmes mördare (och utredarna) hade. Mördaren och utredningen är två helt skilda delar. Båda de bär troligtvis ett hat eller förakt. Men mördarens hat baseras dock på egna misslyckanden, och där har vi motivbilden. Den ensamma mördarens motiv är troligen riktat rent allmänt mot samhället i stort. De högre topparnas motiv och som styr utredningen var troligen mer personligt och mer avgränsat. Därför tror de som är högre upp i hierarkin att det handlar om har mot personen, inte mot det allmänna i stort. De bortser inte från sina egna tankar. Där har vi deras motiv till mörkläggning: deras ego. Åter till breven: ”kanske att det blir fler så småningom om dom för samma politik som Palme”. Det var inte hat mot Palme personligen. Det var ett hat mot politiken som han och andra politiker förde.

                  ”Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att ”någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället”. De ansåg – liksom flera generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten – att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna.” (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/20_juli-attentatet)

                  Henning von Tresckow (Wikipedia) antecknade 1944 att ”En människa vinner sitt moraliska värde först när hon är beredd att ge sitt liv för sin övertygelse.”, det var strax före sitt självmord med hjälp av en handgranat, efter det misslyckade attentatet mot Hitler. 1944 var de nämligen desperata och beredda att offra sina liv för att döda Hitler. Mot Palme var snarare en s.k. ”loser” utan något personligt hatmotiv gentemot Palme.

                  Menar du att en omläggning av den politiska inriktningen med avveckling av välfärdsstaten och ökade sociala klyftor underlättades av att mordet aldrig klarades upp. Underlättades hur då??

                  Sen fanns det ju starka krafter inom myndigheter, näringsliv och politiken som påverkade utredningen i en riktning att låta mordet förbli olöst. Man analyserade troligen olika möjligheter och kom troligen fram till att om man kunde förlängde utredningen så kunde man omforma politiken åt det mer nyliberala hållet, trots att många i befolkningen och ute i världen kände sorg kring Palme.

                  Palme dödades alltså inte för att ändra politiken eller bevara några hemligheter. Men mordet mörklades för att göra detta, på grund av ”Palmehat” men också på grund av att enskilda begick stora misstag. Man drog den döda statsminister i smutsen på alla sätt så att politiken kunde förnedras och för att mörklägga sin egen inkompetens. Mordet innebar, enligt Gunnar Wall (2020), ett stort kliv framåt för det nyliberala samhället som vi idag lever i. Men håller han inte med så får han gärna säga emot.

                  För att citera Olle Minell, 1 mars 2021:

                  ””Förre justitieministern Carl Lidbom, chefredaktören för den nu nedlagda tidningen Arbetet, Anders Ferm, Olof Palmes tenniskompis Harry Schein – och till och med den förste spaningsledaren Hans Holmér – alla dessa var socialdemokratiska vänner till Olof Palme och har uttryckt sig offentligt i ordalag som:

                  ”Det skulle skaka Sverige i dess grundvalar om sanningen om mordet på Olof Palme kom fram.”

                  ”Det svenska folket är inte moget att få reda på sanningen om mordet på Olof Palme.”

                  ”Det kanske är bäst för Sverige om mordet förblir olöst.”

                  Vad menas? Vad är det som dessa vet och som är så ljusskyggt att det måste hållas fördolt för det svenska folket? Skulle det ”skaka Sverige i dess grundvalar” om någon av den så kallade 33-åringen, PKK, Christer Pettersson eller Stig Engström skulle vara Olof Palmes mördare?

                  Nej, naturligtvis inte – det är inget annat än villospår och olika delar i Palmeutredningens försök att mörklägga vad/vilka som kan ligga bakom mordet på Sveriges statsminister! Och vilken roll spelar socialdemokratin i detta?”

                  Källa: https://proletaren.se/artikel/nya-uppgifter-och-outredda-spar-sviken-och-forradd-av-de-egna

                  Olle Minell är nog inne på rätt spår. Men det ideologiska misstaget jag misstänker att han gör, i tidskriften Proletären, är att han knyter ihop mördaren och motivet. Min ”Palmevänliga” teori om förakt mot auktoriteter i allmänhet handlar i motsats till många ”Palmefientliga” teorier om hatet mot honom personligen.

                  En ensam ”loser” (anser att detta är ett bättre begrepp i sammanhanget än ensam ”galning”) samt en enda sammansvärjning av inkompetenta tjänstemän och korrupta politiker och galna näringslivsföreträdare som i åratal önskat förändra politiken mot Palmes vilja. Mördaren är en bitter loser som lade skulden på andra och de andra var troligen maktgalna, inkompetenta och egocentriska. De kunde nog inte pussla pusslet. Och de som hade kompetensen och viljan och som verkligen försökte hade plötsligt väldigt många pusselbitar att pussla med.

                  Om Hans-Gunnar Axberger verkligen ville ha svar borde han först söka svaret på vem gärningsmannen var. Men jag förstår om det är svårt bland alla pusselbitar. Men bara fyra pusselbitar krävs för att få 999 996 andra pusselbitar att börja falla på plats eller sorteras ut.

                  Även om en människa mördas så kan idealen finnas kvar. Sen hur vi uppfattar idealen beror det på hur vi tolkar motivet bakom mordet. Dödades Palme av rent hat så kanske det fanns skäl att ifrågasätta Palmes ideologi, snarare än om det var en människa som kanske snarare var i behov av större insatser från samhället (som ex. Mijailovic och Nyqvist).

                  Men det är ju som sagt stor skillnad på Palme i Sverige 1986 och Hitler i Tyskland 1944. Kika en gång till på Palmes citat som jag gav i tidigare kommentar.

                  För att hitta mördaren vill jag lyfta fram en sak som Gunnar Wall (2020, s.845) troligen råkat bortse ifrån, trots att han lyckades leta upp ett (två) intressant vittnesmål bland förundersökningsprotokollen.

                  ”Letar man riktigt noga i förundersökningsprotokollen, i den del som innehåller vittnesmålen från själva brottsplatsen, hittar man faktiskt ytterligare två personer som var på samma föreställning som makarna Palme, nämligen studerande Egon E och hans väninna Annika B. De såg paret Palme i samband med föreställningens slut men – vi känner igen mönstret nu – gjorde inga observationer av någon mystisk man.”.

                  Det är det enda som Gunnar skrev i boken om Egon E och Annika B. Annika såg ingenting av mördaren, men bekräftar att Egon E såg någonting. Egon E var en av de allra första att föras iväg till krimjouren för att avlägga vittnesmål – man kan undra varför. Det blir därför intressant att ta reda på vad Egon E kommer med i sitt vittnesmål och det kanske till och med Gunnar kan ha missat, tänker jag. Rätta mig gärna om jag har fel, Gunnar.

                  Förhöret är från tiden 02:10 på mordnatten:

                  ”så hör vi två skott i ganska snabb följd, två skott som låter väldigt dämpade. Vi vänder oss genast om och jag ser då en man som springer från hörnan vid Dicorama där det hela utspelades, in på gatan, Gavid Bagares Gata. Vad jag uppfattade så var det en man som var under medellängd, men han sprang lite krokigt eller lite böjd framåt. Det är svårt att uppskatta hans längd. Som jag uppfattade så var han under medellängd och ganska klent byggd, eller ganska smärt i alla fall. Han rörde sig smidigt. Jag fick uppfattningen att det var en ganska ung … Direkt såg jag inte vad som hade skett, men jag flyttade mig lite grann, så såg jag, antagligen var det några bilar som stod i vägen, så såg jag någon ligga på gatan där och det var ganska upplyst för skyltfönstret är ganska ljust där. Ser att någon ligger på marken och någon som kommer fram, eller rusar fram och böjer sig över. Det första mitt sällskap Annika säger att, vi måste ringa efter ambulans. Jag säger att det då, det måste vara någon som har skjutit någon. Kunde först inte riktigt avgöra vad som hade skett, men då förstod jag efter som jag såg att någon låg på marken, så förstod jag att det hade varit ett skott, någon som hade skjutit någon.”.

                  Egon E fortsätter:

                  ”Skyltfönstret i den hörnan är ganska upplyst och därför såg jag honom bara som en siluett, en mörk siluett. Därför kan jag heller inte säga hur han var klädd med någon större noggrannhet. Jag uppfattade heller inte några detaljer i hans ansikte.
                  F: Beträffande kroppsbyggnaden?
                  E: Ja det är vad jag har sagt tidigare att jag uppfatta honom som ganska smärt, smal, under medellängd. Det var något som jag reagerade på direkt när jag såg honom. Jag funderade på vad kan man säga i en sådan här situation om man skulle bli förhörd. Vad har jag egentligen sett. Min andra reaktion var att det var väldigt synd att jag inte hade med mig min kamera.”

                  Det berättar om gärningsmannens möjliga unga ålder och korta längd utifrån en person som troligen inte hört något signalement på radion innan och som uppgett för polisen direkt på platsen att han ”såg honom springa in” i den mörka gränden. Det är min tanke kring Egon E, inte att han är mördaren utan att han såg mördaren ganska väl. Han verkade ha avstått från att gissa (vilket kan ha sina naturliga orsaker tänker jag). Däremot uppfattade han en del annat om gärningsmannen som är intressanta iakttagelser. Men för att hitta detta så behövde Gunnar Wall, som sagt, gräva djupt.

                  Man bör fråga sig om anledningen till detta djupa grävande, när det ju uppenbart handlar om ett ytterst högintressant vittne. Handlar det om mörkläggning runt mördaren? Jag vet inte, men jag slänger ut frågan till Gunnar här om vad han kan anse vara orsaken till att han fick gräva djupt. Finns det sen något mer om Egon E någonstans än förhöret den 1 mars 1986 och rekonstruktionen den 10 mars 1986? Själv har jag inte hittat fler förhör. Det finns inte mycket om Egon E vad jag kunnat se. Det känns märkligt.

                  Det verkar ganska tyst kring Egon E och hans vittnesförhör. Finns det ett bra svar om det? Borde det inte finnas mer från detta vittne? Han såg ju mördaren springa in i gränden och var bland de första att åka in och förhöras. Det skiljer ju Egon E från många andra vittnen som stod på lite längre avstånd (eller satt i bilar). Många hörde av sig senare. Men Egon hade sett Palme tidigare och han gick fram till polisen på brottsplatsen och uppgav att han hade uppgifter om mördaren att komma med.

                  1. Gunnar Wall;

                    Jag fick plötsligt ännu en anledning att få lägga upp en ytterligare en kommentar kring Egon E för att belysa vittnet som har en lite annan historia om mördarens längd och ålder, än många andra vittnen runt mordplatsen. Efter att ha citerat förhöret med Egon E och skickat iväg kommentaren till Jonas J här, så lyssnade jag igenom Palmemordspodden (avsnitt 61, runt 18:10 in i programmet) för att försöka se om jag kunde höra någon annans reaktion kring förhöret, medan jag åkte i min bil.

                    Något som jag inte reagerat på sist jag lyssnade på avsnittet uppenbarade sig denna gång. Programledaren, Dan Hörning, uttalar sig plötsligt såhär angående förhöret med Egon E:

                    ”Jag blir förvirrad för det här förhöret… ser ut precis som ett av dom förhören som gjordes i april. Alltså mycket noggrannare förhör. Men det är alltså gjort omedelbart 02:05… så det här måste ha varit ett väldigt prioriterat vittne… för några sådana här förhör finns ju inte… viktigare ögonvittnen än Egon. MÄRKLIGT! Men vi fortsätter…”

                    Den nämns ju förstås bara i förbifarten i programmet. Men jag anser att det finns anledning att lyfta denna kommentar.

                    Det är underligt.

                  2. Blir inte klok på detta. Tre år efter mordet lägger utredarna ner enorma resurser på att försöka sätta dit en socialt utslagen missbrukare som ensam gärningsman. Just precis en misslyckad Loser längst ner på samhällets botten som inte är känd för att hata Olof Palme men möjligen kan ha känt sig sviken av samhället. Får inte ihop det med att utredarna medvetet försökt undvika att få någon dömd för mordet och få ett avslut på utredningen. Hur det nu underlättade att förändra politiken att mordet förblev icke uppklarat i årtionden för det har du inte lyckats klargöra. Ser inte någon logik i dina resonemang

                    1. GW:s kommentar: VillVaraAnonym har bett mig att ta bort denna kommentar. Jag tar också bort mitt svar. I vanliga fall gör jag inte så. Men jag gör ett undantag eftersom ingen annan än jag svarat på VVA:s kommentar och eftersom jag ansåg att VVA tog upp resonemang som jag anser inte hörde hemma på bloggen.

                    2. GW:s kommentar: VVA bad mig att ta bort kommentaren som han skrivit. Jag har gjort så och tar även bort mitt svar.

      2. ”Det är trots allt den mördade statsministerns fru man faktiskt bedömer och ifrågasätter. ”
        Detta är dina egna ord.
        Då bör du anse att CP är gärningsmannen. Hon har ju faktiskt pekat ut CP.
        Det är trots allt den mördade statsministerns fru du också bedömer och ifrågasätter. Du har sagt det själv. Jag tycker i annat fall att du bär sig lika illa åt som alla andra.

      3. ”Det här är ju efter att Robert Ressler satt sig in i utredningsarbetet lite bättre än vid reportaget i programmet (bl.a. fick han förmånen att läsa en engelsk översättning av Palmemordets GMP).”

        Denna kommentar är intressant. Att skapa en GMP genom att sätta sig in i en annan GMP är förkastligt. Då får man bara i princip en kopia av den andra GMP. Att läsa en annan GMP i syfte att göra en egen är ingenting annat än en nackdel. Detta var felet Ölvebro gjorde. Han skapade en GMP för att få en bekräftelse på något han redan tror sig veta.

        Vad Ressler behöver för information är om själva brottet. Absolut inte från en annan GMP.

        1. Zombie;

          Granskningskommissionen granskade GMP och tog Ressler till sin hjälp för att få en expertbedömning. Ressler hade synpunkter på GMP och dessa redovisades i rapporten.

          Jag är bara en glad amatör så jag får väl göra vad jag vill på min fritid. Om jag vill göra en egen GMP på min fritid så gör jag en egen GMP på min fritid (även om frugan tycker att jag borde ägnat tiden åt annat). Men man behöver ju inte försöka uppfinna hjulet två gånger när det finns två olika hjul att kopiera från. Man tar väl den gamla GMP och förbättrar den med kritiken från Ressler så den blir lite bättre än den förra. Lätt som en plätt.

          1. Ja, jag har aldrig ifrågasatt att du inte får stoppa GMP i kopiatorn och knappa in 100 ex på din fritid om du vill.

          2. Om du vill göra något lite mer kreativt tror jag att det kan vara en idé att granska om det finns aspekter av själva brottet som inte togs i beaktande när man gjorde dessa GMPs.

            T. ex. Norrköpingsmötet, Walkie-Talkies, hatet mot Palme och uppfattningen att det gällde nationens säkerhet.

            Lycka till med din GMP!

  18. Någon som tror, hoppas eller vet om utredningen öppnas igen innan 10/6-22?
    Jag tänker att flera engagerar sig i det inkl jag själv men är ju väldigt tyst.

    1. Jag tror den kommer att öppnas igen förr eller senare. Kunde FN återuppta utredningen av Hammarskjölds död mer än 50 år efter händelsen så finns det väl ingen anledning att tro att något liknande inte skulle kunna hända i fallet Palme. Frågetecknen kvarstår ju. Och mordet kan enligt svensk lag inte preskriberas.

      Men det händer knappast före den 10/6 -22. I alla fall vet jag inget som skulle kunna orsaka en så snabb utveckling.

    2. Just nu när Sverige är på väg med snabba steg mot ett Nato medlemskap är sannolikheten minimal att någon vill aktivera utredningen med tanke på att Natos hemliga organisation Stay behind kan ha varit inblandad i mordet. Att en koppling mellan hemlig Nato aktivitet i Sverige och det nationella trauma som Palmemordet fortfarande utgör ska uppdagas just nu är det sista någon på hög politisk nivå önskar sig. Timingen kan inte bli sämre ur de styrandes synvinkel som i praktiken redan fattat beslutet om ett svenskt Nato medlemskap utan att fråga folket.

        1. Detta kan de mycket väl vara. Norrköpingsmötet är ett indicium som kan peka mot att en hemlig tjänst är inblandad.

            1. Jag vet inte vem du anser är mördaren men tidigare har du ju sagt att mördaren kan vara del av ett större sammanhang. Varför inte t. ex. då Stay Behind?

              1. Zombie
                Jag har aldrig sagt att mördaren var en del av ett större sammanhang på det viset att han hade kontakt med ngn organisation. Det verkar orimligt. Men han åkte inte ensam till Stockholm den dagen.
                Jag ser bara till de saker jag vet sen förut. Vet ju var mördaren bodde vid mordet och vilket umgänge han hade o nu kan man se vittnesmål o förhör från utredningen som bekräftar och lägger till saker som får det hela att gå ihop. Han fick ju alibi direkt och var därför allt fick mala på med andra utpekade. Varför? Ett svar är brist på teknisk bevisning vad jag förstår.

                1. Hur vet du att den du pratar om är GM? Många är ju de personer som skrivit massa brev eller sökt uppmärksamhet på andra sätt. Vissa har lyckats med konststycket att bli misstänkta även av PU. Alla kan inte vara GM.

                  1. Zombie
                    Det är inte breven jag först kontaktade PU om utan personen som mördaren. Sen kände jag igen breven när jag började googla o kolla upp saker. Först då de sk Skelleftehamnsbreven.

              2. Zombie
                Från början tänkte jag att han åkt till Stockholm för att skaffa ett vapen han kunde skjuta genom metall för att tex få ut pengar från bla tankautomater. Han var ju glad för pengar o hans tankeverksamhet var inte alltid ok. Så mötte han Palme av en slump o var redan förbannad på honom.
                Personen har sagt att han kände Stockholm som sin egen ficka.

  19. Var Anders B för berusad för att förstå vad som hände på mordplatsen?

    ”I den här filmen analyserar jag ett av de ”svarta hål” där vi inte vet vad som händer strax innan mordet på Olof Palme sker.”

    1. Det var inte det intrycket jag fick när jag intervjuade honom om händelsen. Och det är inte heller, tycker jag, det intrycket man får av de ganska detaljrika förhören med honom. Att han omedelbart förstod att en av de tre personerna framför honom hade skjutit en annan av de tre personerna menar jag är alldeles klart. Och han tycks ha agerat snabbt och i någon mening rationellt när han sökte skydd i en port.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.