Lena Andersson i ny bok om varför Olof Palme ansågs vara så farlig

Författaren och debattören Lena Andersson har kommit med en ny bok, Koryféerna. Den diskuterar – i lätt inlindad form – mordet på Olof Palme men allra mest mörkläggningen av detta mord från de politiska ledare som stod Palme nära. FOTO: Henric Lindsten.

---

LENA ANDERSSON har publicerat en ny bok, Koryféerna. Den har lanserats som en ”konspirationsroman”, alltså som fiction, dock med en högst verklig händelse, Palmemordet, som inspiration.

Jag har läst boken och grubblat en del över den. Snart ska jag återkomma till sådant som jag upplever som lite problematiskt. Men låt mig börja med att säga det viktigaste: läs den! Det är en tankeväckande skrift om vad som fortfarande är en viktig och gåtfull händelse i svensk nutidshistoria.

---

BOKRECENSION

Lena Andersson:

Koryféerna – en konspirationsroman

Polaris

---

Innan jag över huvud taget går in på själva boken vill jag göra ett par påpekanden.

Det ena handlar om min förhandsinställning. Jag är generellt rätt skeptisk till romaner om Palmemordet.

Vid det här laget finns det ju ett antal skönlitterära verk som har dådet på Sveavägen som sitt centrala tema. Leif GW Persson har tagit upp det i Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm. Pseudonymen John W Grow har ägnat sig åt mordet i romanen Kontraktet, senare filmad under titeln Sista kontraktet. Anders Leopold gav ut Satans marionetter. Sven Wernström skrev Mordet – en rövarhistoria. Stefan Lindberg kom med Nätterna på Mon Chéri. Och så vidare, och så vidare. Här på bloggen intervjuade jag för en tid sedan Henrik Bromander om hans roman Skymningstid som definitivt handlade om Palmemordet inom ramen för en berättelse om det svenska Stay Behindnätverket.

Det lär komma många flera försök i ämnet. Problemet som jag ser är inte att dessa romaner behöver vara dåliga. En del av dem är, menar jag, riktigt bra. Men just en olöst mordgåta som skottet mot den svenske statsministern kan inte gärna bilda underlag till en roman utan att ställa till med problem för den läsare som faktiskt är intresserad av vad som hände.

I alla dessa romaner finns – förstås – inslag som stämmer väl överens med vad vi tror oss veta om mordet. Men de är hopblandade med rena skrönor och i bästa fall med någorlunda rimliga men högst osäkra hypoteser som ändå får formen av sanningar. Och den läsare som vill sortera bort påhitt och spekulationer från det som ska gälla som verklighet har ett svårt och otacksamt arbete.

Med tanke på att den sakdebatt som förs om Palmemordet alldeles oberoende av dessa romaner är fullkomligt indränkt i vandringssägner är det lite bekymmersamt att mytbildningen tillförs ytterligare näring genom vad som visserligen lanseras som fiktion men som knappast kan undgå att få i alla fall en del av läsarna att slås av tanken:

a) att det som står på sidorna skulle kunna vara sant.

För att allt eftersom glida vidare till tanken:

b) att det nog är sant.

Och vid punkt b) är det inte säkert att läsaren längre minns var hon eller han fått uppgifterna ifrån.

Det där kan framstå som en nördig irritation från min sida, jag inser det. Självklart kommer författare att vilja fabulera kring en så central historisk händelse som Palmemordet, just för att vi inte har svaret på vad som hände. Men jag tror det har ett pris. Och den inställningen präglade min läsning även av Koryféerna, i alla fall inledningsvis.

Det andra påpekandet jag vill göra är snarast en motsats till det första och något som i alla fall delvis dämpar min kritik av Palmemordsromanen som genre. Det handlar nämligen om att jag menar att en hel del av de faktaböcker om Palmeutredningen som kommit ut – och de är ännu fler än romanerna – ibland är så illa researchade eller skrivna med så obetydlig respekt för sanningen att de gott kan kallas för fiktion de också, bara förklädda till något annat.

Det är förstås ännu värre. Fördelen med dessa titlar som gör anspråk på att vara faktaböcker är å andra sidan att författarna genom att påstå sig ha skrivit facklitteratur är skyldiga att vid förfrågan redovisa sina källor och försvara sina påståenden.

Med detta sagt är min position rätt tydlig, hoppas jag. Jag vill läsa böcker om Palmeutredningen som skapar förutsättningar för en sakdiskussion om vad som egentligen skedde. Mitt behov av att bli underhållen med påhittade berättelser om detta mord är rätt begränsat.

Det var alltså med viss skepsis jag började läsa Koryféerna – helt enkelt på grund av själva genren.

Vad kom jag fram till? Jag återkommer snart till det. Men innan dess några presenterande ord om boken.

Koryfé är ett gammalt ord som kanske sett sitt bäst-före-datum, men jag tycker det är lite kul. Det betyder ungefär ledare eller tongivande person. Ofta används det avståndstagande så att innebörden är pamp eller högdjur.

Och koryféer är just vad boken handlar om, framför allt ledande personer inom socialdemokratin vid tiden för Palmemordet.

Lena Andersson har ambitionen att krypa under skinnet på dessa personer och gestalta vad de egentligen tänkte om mordet och vad som vägledde dem när de fattade beslut som hade betydelse för utredningen.

Den bild hon presenterar skiljer sig radikalt från den som socialdemokratiska ledare själva har förmedlat. Det hon skildrar är nämligen en grupp mörkläggare som beslutat sig för att sanningen om mordet är för känslig och därför inte får komma fram.

Inte minst i min egen första bok om Palmemordet – som just heter Mörkläggning – har jag redovisat omständigheter som pekar på att det var något sådant som ägde rum under åren närmast efter dådet.

Jag tillfogar dock reservationen att det inte finns något som bevisar att ledande socialdemokrater faktiskt visste vad som hade skett på Sveavägen. Deras agerande kan om man så vill förklaras enbart med vad de fruktade skulle kunna vara sanningen om mordet och de reaktioner från allmänheten som skulle kunna dyka upp ifall olika rimliga men känsliga hypoteser utreddes seriöst, vare sig de visade sig vara riktiga eller inte.

I Lena Anderssons bok vet koryféerna ganska väl vad som hände. Statsministern föll offer för en nitisk person i den svenska säkerhets- och underrättelsevärlden som betraktade nationens politiske ledare som en landsförrädare. Och ett avslöjande av något sådant skulle definitivt riva upp alltför mycket som inte fick rivas upp.

Det är en rimlig hypotes som ger en tänkbar förklaring till varför Hans Holmér fick hand om utredningen och skötte den som han gjorde. Men det är förstås inte den enda rimliga hypotesen.

Romanen skildrar dessa koryféer inifrån, vad de säger till varann privat och vad de tänker. Något sådant kan förstås inte Lena Andersson veta. Och hon löser problemet genom att skapa en parallellvärld till den vi lever i med en fiktiv statsminister, Carl Stjärne. Han har inte ens titeln statsminister utan kallas försteminister. Hans hustru heter Astrid och mordkvällen är de visserligen och ser en film, men det är inte Bröderna Mozart utan Gökboet. Biografen och mordplatsen ligger inte vid Sveavägen, utan vid en gata, väldigt lik Sveavägen, som kallas Thuleavenyn. Och så vidare. I förordet heter det till och med uttryckligen att boken handlar om landet Thule men att detta land i det följande kommer att benämnas med det fingerade namnet Sverige. Det är som om författaren vill säga att boken inte exakt handlar om Sverige och om Palmemordet, utan bara om något som är ungefär Sverige och ungefär Palmemordet.

Ibland är det svårt att se konsekvensen i den parallellvärld som Lena Andersson konstruerat. Den gata som är så central i förloppet får alltså i boken heta Thuleavenyn medan andra platser i och kring huvudstaden, till exempel Stureplan och Sundbyberg, har namn som är hämtade från det för läsarna så välbekanta Sverige.

Det skulle vara lätt att tänka sig att Koryféerna är en ren nyckelroman och att Lena Andersson helt enkelt bara bytt ut vissa namn på personer och platser för att försöka undvika åtal för förtal. Men under läsningen visar det sig att i alla fall somliga figurer har hämtat drag från olika personer eller att en gestalt i romanen på vissa uppenbara sätt skiljer sig från den person som han eller hon mest liknar.

Finansminister Ernst Dudek förefaller till exempel vara en blandning av Kjell-Olof Feldt och Harry Schein. Och en av bokens mest centrala figurer, en koryfé vid namn Henry Fredriksson, har på många sätt likheter med Ingvar Carlsson men är partisekreterare, inte den mördade statsministerns efterträdare.

Inte desto mindre: ibland hettar det till i romanen när händelserna kommer riktigt nära verkligheten.

I Lena Anderssons bok samlas efter valet 1985 ett antal ledande socialdemokrater i Poitiers i centrala Frankrike. De diskuterar behovet av att Stjärne måste avgå, han har blivit en belastning för partiet. Deltagarna här är romanfigurer som påminner om bland andra Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

I verkligheten ägde en liknande sammankomst rum på Korsika, även den efter valet 1985. Bestämda uppgifter pekar på att dagordningen just var behovet av Palmes avgång. Men Holmér och Ebbe var inte med, däremot Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein och Carl-John Åberg.

Lena Andersson har alltså skapat ett händelseförlopp och ett persongalleri som är väldigt likt det vi känner till om vi fördjupat oss i Palmemordet. Men samtidigt har hon stoppat in så många olikheter att vi ska förstå att det hon beskriver bara är typ det hon tror har hänt – inte en skildring av något hon har ambitionen att bevisa.

Skälet till ett sådant tillvägagångssätt må vara begripligt. Hon kan inte komma med distinkta påståenden om olika identifierade socialdemokraters faktiska inblandning i en mörkläggning om hon inte har belägg för just de specifika uppgifter hon presenterar. Annars skulle hon riskera rättsliga konsekvenser eller åtminstone att få sitt rykte skamfilat.

Genom att hon fiktionaliserar skaffar hon sig också den litterära rätten att så att säga kliva in i huvudena på sina romanfigurer och låta oss få del av precis hur de tänker. Fördelen med det tillvägagångssättet är förstås att vi som läsare kan få del av en relativt levande skildring av hur en mörkläggning ungefär skulle kunna ha gått till. Och baksidan är att det bara framstår som en tankekonstruktion. Plus att exakt så här, med just de här halvfiktiva personerna, kunde det hela absolut inte ha gått till.

En bärande tanke i framställningen är i vilket fall att personerna som skildras egentligen inte framstår som särskilt osympatiska. De gör under våndor något som de tror på men känner olust inför. En central figur i romanen, den pensionerade Nils Niia som haft djup insyn i statsförvaltningen, säger till en journalist som många år efteråt intresserar sig för fallet: ”Du måste förstå att de inblandade inte alls såg det så som att de var korrupta, utan tvärtom som att de räddade oskattbara värden.”

Längst går den gestalt, Utterström, som är ganska tydligt modellerad efter Hans Holmér. Bokens motsvarighet till Ebbe Carlsson säger till Holmér/Utterström: ”Du kommer att få bära dumstruten och hundhuvudet och göra det så länge du lever och långt därefter. Men du är utvald att göra det för att du klarar det.”

Och vad det handlar om är att rädda partiet från den skandal det skulle utgöra om det kom fram att dess koryféer själva velat bli av med nationens ledare – deras egen partikamrat – på ett fredligt sätt och att det gått så långt att de samarbetat med säkerhetspolisen för att tvinga honom att avgå. Detta skulle vara känsligt under alla omständigheter, men det blir än mer så sedan allt gått över styr och försteministern blivit mördad av en nitisk figur från de hemliga tjänsterna. För den lilla kretsen av formella och informella makthavare gäller det i detta läge bara att skadereglera genom att sopa undan vad som förevarit. Och så fort mörkläggningen har inletts är det inte längre förspelet till mordet och själva mordet som måste döljas, utan också faktumet att det bedrivits en mörkläggning.

Vad var det då som var så farligt med Stjärne enligt Lena Andersson?

I romanen är de tydligt att det på sina håll finns misstankar mot honom för att gå Sovjetunionens ärenden. Men Koryféerna ger inget som helst stöd för att Stjärne skulle ha varit någon form av sovjetisk agent.

Bokens sanningssägare, Nils Niia, säger i stället till den nyfikne men skeptiske journalisten att Stjärne inte alls var ”smygkommunist med önskan om att sälja ut Sverige och låta ryssen komma och ta matsalssilvret och allt han kunde bära med sig. Det förhöll sig tvärtom, precis tvärtom. Stjärnes avsikt var att sälja ut ryssen till svenskarna.”

Niia utvecklar resonemanget på följande sätt: ”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet att även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt.”

Som Niia också uttrycker vad som var Stjärnes dröm: ”Sverige skulle stå som mönstermodell för världen”.

En nutida läsare må studsa i sin stol. Men för den som går tillbaka till Palmes budskap och agerande är det en slående träffsäker beskrivning av hans drivkrafter. Och det ska ses i förhållande till att den som vid tiden för Palmes död var ledare i Sovjetunionen var Michail Gorbatjov, en med sovjetiska mått ytterst reformvänlig politiker som strävade efter en demokratisering av den stormakt han ledde. Efter Sovjetunionens fall försökte Gorbatjov till och med bilda ett socialdemokratiskt parti.

Niia tillägger: ”Carl Stjärne förstod att om Sovjetunionen inte omvandlades till socialdemokrati skulle riket ifall det kollapsade snart återfalla i tsaristiska mönster. Han visste att när en struktur raseras går man tillbaka till den struktur man lämnade. Den är vad som finns i det gemensamma minnet, i det kollektiva förflutna, det är den matris folket och dess ledare känner. Man kan bara söka sig till något man känner igen sig i, och tsarismen låg i den ryska folksjälen.”

Resonemanget må vara drastiskt och förenklat. Men den som reflekterar över hur Sovjetunionens kaotiska sönderfall resulterade i en rövarkapitalism – ivrigt påhejad från väst – och sedan upprättandet av något som har stora likheter med ett nytt tsardöme under Vladimir Putin har lätt att se en tydlig poäng.

Det tas inte direkt upp i Lena Anderssons roman, men det kan väl tilläggas att en demokratisering av sovjetstaten där de tunga ekonomiska tillgångarna stod under offentlig kontroll förstås skulle innebära något annat än det visserligen socialdemokratiskt styrda men i högsta grad kapitalistiska Sverige. Och det skulle i sin tur resa frågor om makten över samhällsekonomin i Sverige och andra västeuropeiska länder.

Det här var laddade frågeställningar vid denna tid inte minst eftersom det pågick en motsatt offensiv i världen, ledd av politiker som USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, båda inspirerade av tankar som saluförts av nyliberala ekonomiska ideologer som Milton Friedman. Och det centrala innehållet var: en kapitalism utan restriktioner, en sorts motsats till den politik som socialdemokratin byggts upp kring. såväl Friedman som Thatcher och Reagan är högst närvarande vid horisonten i Koryféerna.

Nu blev det alltså inte någon omvandling av Sovjetunionen i en eller annan demokratiskt socialistisk riktning. Och vi kan därför fråga oss hur realistiska Stjärnes/Palmes visioner egentligen var.

Men det ligger i sakens natur att det är svårt att besvara den frågan i efterhand. Historien tar sig sina svängar, ofta oväntade. Och frågan om hur nära det var att det skulle kunna ha gått på något annat sätt blir alltid mer eller mindre spekulativ.

Vad som är ett återkommande tema i Koryféerna är dock att Stjärne utmanade starka krafter som föredrog att stämpla honom som en farlig landsförrädare. Lena Anderssons tes är att koryféerna omkring Palme/Stjärne helt enkelt blev rädda för de krafter han utmanade vilket först ledde till att de ville förmå honom att avgå. Och att de när han i stället blivit mördad beslutade sig för att dölja såväl sina egna intriger som vad de visste eller föreställde sig om själva mordet.

I bokens lite komplicerade konstruktion ingår alltså en journalist som tar del av Niias berättelse om vad som förevarit. Först tyckte jag att upplägget med journalisten var ett onödigt och lite otympligt inslag – hade det inte varit enklare att låta läsarna möta koryféerna direkt utan att deras syften först presenterades av Niia för denne journalist? Men under läsningen framgick Lena Anderssons syfte med även den romanfiguren. Han blev till en symbol för den dominerande infallsvinkeln från svenska medier.

Han får veta allt som bokens läsare får veta och till sist grips han motvilligt av tanken att detta kan vara vad som hände. Men han skriver ändå den artikel som förväntas av honom. I den snuddar han visserligen vid vad han starkt misstänker är sanningen, men avfärdar det samtidigt som en oseriös konspirationsteori. Artikeln blir, som han själv skamset konstaterar, ”en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara.”

Och mitt slutliga omdöme om Koryféerna? Det är bland annat – och viktigt nog – att det här knappast i första hand är en roman.

Lena Andersson är ju en författare som inte enbart skriver skönlitteratur utan också essäer och debattartiklar. Och Koryféerna är, som jag ser det, egentligen en lång essä eller debattartikel. Den litterära gestaltningen av personerna är stundtals inspirerad, men det är fortfarande författarens tankegångar kring politisk makt, sanning och lögn som är behållningen av boken.

Den som läser den med det perspektivet bör inte bli besviken. Koryféerna är intellektuellt utmanande. Och det är inte så väldigt många böcker man kan säga det om.

Till sist: i samband med att jag skrev denna text hittade jag också en sorts recension av Koryféerna i augusti/septembernumret av tidskriften Filter. Recensionen missar det mesta av intresse i boken och ägnas helt åt att polemisera mot en enskildhet i handlingen, att Palme mötte och samtalade med sin mördare på mordplatsen.

Mötesteorin har debatterats åtskilligt under årens lopp och den som känner till den vet att den baserar sig på flera vittnesmål från Dekorimahörnan. Jag har själv tagit upp den utförligt i mina böcker om Palmemordet och har reagerat över att åklagare och polis helt enkelt låtit bli att utreda denna hypotes trots att det finns en rad omständigheter som talar för den. Filters recensent – som är anonym – beskriver det dock som att hela teorin baserar sig på ett enda vittnesmål och anser sig kunna förstå att det vittnesmålet ”kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument”.

Efter att ha slagit fast detta skriver den anonyme avslutningsvis triumferande:

”Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.”

Det är kanske inte att förvånas över den typen av smått fåniga påhopp från det hållet. Filter är ju i sammanhanget inte vilken tidskrift som helst, utan den publikation som för all framtid kommer att vara förknippad med det spekulativa utpekandet av den Skandiaanställde grafikern Stig Engström som Palmemördare. Och som vi vet kom detta med tiden att bli den officiella – men illa underbyggda – statliga versionen av vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.