I huvudet på en brottsplatsutredare

Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård konstruerade han gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Nu berättar Jan Olsson i en bok om sitt polisliv. När det gäller gärningsmannaprofilen backar han inte en tum, han anser att de lyckades samtidigt som han fullständigt avfärdar utpekandet av Stig Engström.


JAN OLSSON BLEV POLIS i slutet av 50-talet. Som 86-åring har han sedan en rätt lång tid tillbaka gått i pension men inte slutat arbeta. Han har bland annat åtagit sig uppdrag i samband med resningsansökningar och bidragit till friande domar för Thomas Quick och Kaj Linna.

Under sin tid i polisyrket kom Jan Olsson att konfronteras med en rad av de rättsfall och andra dramatiska händelser som gett störst rubriker genom åren. Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Militärligan, Estonia och styckmordet på Catrine da Costa för att ta några exempel.

För min del har jag mest reflekterat över honom som en av författarna till gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård tog han på utredarnas uppdrag fram en profil på Palmes mördare.

Jag har alltid varit skeptisk till denna profil, av en rad anledningar. Men den är ju en del av historien om Palmeutredningen och därför var det med rätt stort intresse jag började läsa boken om Jan Olssons yrkesliv, De kallar honom Supersnuten.

Som författare står journalisten Peter H Johansson, men boken är skriven i jagform från Jan Olssons perspektiv. Och som läsare godtar jag att det verkligen är Olsson som talar. Det får betraktas som ett lyckat samarbete.


Boken

Peter H Johansson:

De kallar honom supersnuten – Jan Olsson, ett polisliv

Ordfront

373 sidor


En deklaration gör jag gärna direkt: man behöver inte hålla med om Jan Olssons slutsatser i de enskilda fall som han diskuterar, det är genomgående intressant läsning ändå.

Rätt roligt är det till att börja med att ta del av Olssons första år i yrket då han fotpatrullerade på Söder i Stockholm. En av hans chefer var en överkonstapel som kallades Karl den tolfte. Vid kaffebordet domderade gärna Karl den tolfte för sina underlydande om vilka poliser som han ansåg dög och vilka som borde bättra sig. Men en gång valde han i stället att framhålla att det i alla fall fanns en fördel med alla poliser: ”Jag har aldrig träffat en enda kollega som är socialdemokrati!”

Då hördes ett svar: ”Det har du visst det. Jag är det.” Alla tittade upp, vem hade vågat säga något så förbjudet? Jan Olsson berättar för läsaren: ”Till min förvåning upptäckte jag att det var jag själv.”

Egentligen hade Olsson, som han minns det i efterhand, röstat på Folkpartiet i det senaste valet. Men han hade inte kunnat låta bli att ta landets största parti i försvar, ”som en skyldighet gentemot demokratin” som han skriver i boken.

Den spontana repliken vid fikabordet underlättade inte för Jan Olsson att komma bort från fotpatrullerandet – Karl den tolfte kom att avsky honom. Men han lyckades med det i alla fall.

Jan Olsson blev brottsplatsundersökare och kom att arbeta under Wincent Lange, ett välkänt namn för den som fördjupat sig i den tidiga Palmeutredningen. Även i det här sammanhanget kunde Olsson inte hålla tyst när det hade varit enklast att göra det. När han tyckte att Lange körde med honom svarade han: ”Du ska veta att jag inte är någon jävla dräng.”

Lange bemötte det genom att i fortsättningen kalla honom för ”herr Olsson”. Men med tiden kom de bättre överens.

Ibland blir det riktigt spännande som när Olsson deltar i undersökningen av ”bombmannen” Lars Tingströms sommarstuga med tillhörande bunker. Under arbetets gång dyker Tingström upp, eskorterad av en polis. Han har fått tillstånd att hämta ett antal flaskor av sitt äppelvin som han hade i ett förråd.

Tingström tittade överlägset på brottsplatsutredarna. Så gick han fram till Olsson och sa förtroligt: ”Här jobbar ni på egen risk.”

Med tanke på Tingströms kapacitet att framställa bomber var det givetvis ett högst oroande besked.

Någon explosion kom det aldrig, men när Olsson och kollegor jobbade i Tingströms hus en kväll och bland annat undersökte den hiss som ”bombmannen” konstruerat blev det alldeles mörkt i hela byggnaden – och också i omgivande hus. Det var onekligen dramatiskt med tanke på var Olsson och hans kollegor befann sig.

Men det visade sig att det inte var ovarsamhet med Tingströms elkablar som hade ställt till det, utan det var ett strömavbrott i hela östra Svealand.

När Olof Palme mördades låg Jan Olsson och sov, berättar han. Och det var ingen som ringde och väckte honom, vilket han tyckte var lite förvånande. Som brottsplatsundersökare i chefsställning borde han ha kallats in.

Men han blev inte inringd under lördagen heller. På söndagsmorgonen såg han i morgontidningen att Hans Holmér hade utnämnt sig själv till spaningsledare. ”Herregud”, tänkte Jan Olsson – för honom var Holmér en karriärjurist som inte hade några större erfarenheter som polis. Jan Olsson såg det som ett politiskt drag att Holmér tilläts kontrollera utredningen. Han hade rätt partitillhörighet och kunde med sin personlighet ge intryck av att allt var under kontroll.

I boken beskriver Olsson hur han tillsammans med Ulf Åsgård i ett långt senare skede fick i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil av Palmes mördare. Olsson kommenterar: ”Det var en otrolig utmaning. Ärofullt, men också uppfordrande.”

Han tillägger: ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”. Men som vi vet hindrade det inte honom och Åsgård.

En annan komplikation var givetvis att gärningsmannen inte lämnade något efter sig på brottsplatsen förutom två kulor. Och de vittnesmål som finns om honom skiljer sig inbördes åt i ett antal viktiga avseenden.

För att det över huvud taget skulle vara möjligt att göra en gärningsmannaprofil även under gynnsamma omständigheter – alltså andra än de som rådde vid Palmemordet – krävdes alltså normalt sett att det fanns flera brott att jämföra och att det fanns fysiska fynd eller distinkta observationer att utgå från. Det var givetvis också viktigt att det rörde sig om en ensam gärningsman vars personliga särdrag skulle ringas in. Fanns det flera inblandade blev det genast en helt annan sak.

Vi läser i boken hur Olsson helt enkelt ser ut att anpassa sin tolkning av Palmemordet utifrån vad som skulle krävas för att han och Åsgård skulle kunna ta itu med den ärofulla utmaningen.

Han skriver: ”Vad vi kunde säga var att det med stor sannolikhet rörde sig om en enskild person, ingen organisation eller komplott, det var tillfälligheter som gjort brottet.”

Och vidare: ”Det fanns inga tecken på att någon tidigare förföljt dem [makarna Palme], eller bevakat deras bostad.” /…/”Ingen utländsk underrättelsetjänst hade någon information av värde om mordet och dådet hade inte heller haft någon effekt som skulle kunna förklara en konspiration med internationella politiska motiv.” /…/ ”Vem som än mördade statsministern hade med all sannolikhet fått syn på paret först vid biografen. Först där finns uppgifter om en person som iakttar dem på ett ovanligt sätt.”

Vart och ett av dessa påståenden kan ifrågasättas utifrån uppgifter som finns i utredningsmaterialet och utifrån vad som i övrigt är känt om Olof Palme och mordet.

Men Olsson och Åsgård studerade sitt fall utan att snegla åt håll som kunde komplicera deras uppgift. I boken heter det: ”I materialet hittar vi heller inte någonting som tydde på att fler än en person skulle ha varit inblandad i mordet.” Och: ”Mordet på Olof Palme hade kaotiska drag. Ingenting tydde på att det fanns någon planering.”

Jag citerar inte dessa meningar för att hävda motsatsen, att allt tydde på att flera personer var inblandade, att mordet måste ha varit välplanerat eller att det måste ha legat rationella politiska motiv bakom dådet. Men den som inte kan se att det finns åtskilliga uppgifter som pekar i sådana riktningar har uppenbarligen skygglappar på sig. Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.

Olsson berättar entusiastiskt om hur han och Åsgård tillsammans med Hans Ölvebro reste över till FBI:s träningscenter i Quantico i Virginia och hur de togs emot av en handfull agenter, alla specialister på just profilering: ”I tre dagar diskuterar vi mordet. När de väl tillgodogjort sig alla fakta i målet så var det även för FBI-agenterna uppenbart att gärningsmannen hade agerat ensam”.

Det vill säga: FBI-agenterna tog del av svenskarnas referat och drog de slutsatser som referatet var upplagt för att leda till. Olsson är nöjd: ”Vi såg deras reaktioner som ett kvitto på att vi absolut hade hamnat rätt.”

Ändå blev det inte jubel från riktigt alla håll när profilen blev känd. Olsson kommenterar: ”Beskedet om att en gärningsmannaprofil tagits fram möttes av invändningen att en sådan inte kunnat göras baserat på ett enda brott. Kritiken kändes meningslös, den typen av förbehåll hade vi själva givit redan innan vi påbörjade arbetet.”

Just här är läsaren av boken ursäktad om hon eller han stannar upp och låter hakan falla ner en bit. Vad som har skett har alltså varit att Olsson och Åsgård fått i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil, att de insett att det egentligen inte borde gå, att de gjort en i alla fall, att kritiker påpekat att det rimligtvis var omöjligt att lyckas med det under de givna förutsättningarna – och att Olsson avfärdar det med att det visste han redan i och för sig. Men eftersom han och Åsgård gjort en så gick det ju i alla fall.

Allt det där skulle ha varit lysande om det visat sig att gärningsmannen stämmer in på Olssons och Åsgårds profil. Men vi vet ju inte vem eller vilka som mördade Olof Palme.

Och det kan ju tilläggas att deras profil inte precis pekar in på den numera officiellt misstänkte Stig Engström.

Det där sista håller Jan Olsson med om. Han framhåller i boken att utpekandet av Stig Engström var ”löjeväckande”. Den person han själv är mest intresserad av som tänkbar gärningsman är, vilket framgår av boken, den avlidne Christer A – en man som som haft en magnumrevolver som han gjort sig av med innan den hann provskjutas och som hade tydliga aversioner mot Olof Palme. Det finns som bekant en del debattörer som starkt lutar åt uppfattningen att Christer A var mördaren. Rätt ofta är de då mycket kritiska till utpekandet av Christer Pettersson. Men Jan Olsson har för sin del en generös inställning även till de utredare som drev tesen att Pettersson var gärningsman. I boken heter det:

”Min bild av Palmeutredningen är att den sköttes på ett kompetent sätt under större delen av sina 34 år. Undantagen är den förvirrade starten och det farsartade slutet.”

Det är naturligt att fundera över om faktumet att Olsson och Åsgård fick uppdraget att ta fram gärningsmannaprofilen när Hans Ölvebro var spaningsledare har påverkat Olssons välvilliga inställning till hur utredningen bedrevs då. I efterhand finns det ju annars åtskilligt kritiskt att säga om utpekandet av Pettersson som vilade på såväl mycket svajig bevisning som högst diskutabla förhörsmetoder – och som vi vet är det numera tämligen få personer som tror på Pettersson som mördare.

Mot slutet av boken ger Jan Olsson sin syn på dagens debatt om kriminalpolitik. Här kommer den igen, hans vilja att säga emot rådande uppfattningar, ungefär som när han vägrade vika ner sig för Karl den tolfte.

Olsson berättar att han under de föredrag han håller brukar möta åhörare som tvärsäkert uttalar sig om att våldet blivit allt vanligare i dagens samhälle. Han brukar svara: ”Jo, skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med en stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka..”

Han tillägger: ”Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar.”

Journalisten Peter Johansson står som författare till boken där kriminalkommissarien Jan Olsson berättar om sitt långa yrkesliv. FOTO: Magnus Laupa.

Jan Olsson tror inte att hårdare straff är lösningen men att en ny polisorganisation skulle kunna vara det. Han uttalar sig kritiskt om att dagens polisorganisation fått en alltmer centraliserad och militärliknande struktur där gradbeteckningar blivit det viktigaste och där höga chefer gärna visar sig i uniform. Och där vanliga poliser samtidigt slutat att fotpatrullera för att i stället åka omkring i sina bilar.

Avslutningsvis berättar han om hur arbetet påverkat hans eget liv. Han har mött mycket våld och det har satt sina spår: ”Genom åren har jag ofta haft svårt att sova. Det har hänt att jag ansatts av mardrömmar. Jag minns aldrig exakta detaljer, bara att drömmarna brukar påminna om varandra,, att de ofta utspelar sig i en obduktionssal och att blod förekommer.”

Det räcker så bra med drömmarna och minnena av vad han varit med om, menar han: ”Jag brukar alltid titta bort när det dyker upp våldsscener i någon film eller TV-serie… Jag avundas människor som obekymrat kan sitta och titta på det där utan att påverkas.”

I sådana avsnitt av boken, och det finns ett antal, berör verkligen Jan Olsson mig som läsare.

Annons

46 reaktioner på ”I huvudet på en brottsplatsutredare

  1. Hej Gunnar,
    Tack för en som alltid intressant recension. Och ja, det går att ha många synpunkter på Olsson och Åsgårds gärningsmannaprofil. Men jag tycker Jan Olsson är inne på en hel del intressanta tankegångar i boken. Bland annat framgår följande:

    Han [dvs. mördaren] skjuter två skott och återvänder sedan in i mörkret. En skugga som dyker upp och försvinner för att sedan utan åthävor återgå till sin vanliga tillvaro, är desto svårare att hitta. En person utan anknytning till offret, som flyr från platsen utan att gripas i anslutning till den”.

    Även Axberger har varit inne på samma tema, när gärningsmannen – förmodligen med en hel del tur – lyckades försvinna bland skuggorna på Brunkebergsåsen blev detta ett mycket svårlöst spaningsmord.

    Men min förhoppning är att mördaren senast om ca 10-15 år, som då bör vara en gammal man i åtminstone 80-årsåldern, önskar lätta sitt hjärta. Ja, förr eller senare får vi nog svaret!

    1. Anders Fredric:

      Det är en rätt kittlande tanke att mordet faktiskt på riktigt skulle kunna lösas så, med att någon ligger på dödsbädden eller att sanningen avslöjas i ett efterlämnat dokument. Om mördaren var mellan 30 och 45 år 1986 är han mellan 66 och 81 år idag, om han lever. Nuvarande medellivslängd för män i Sverige är händelsevis just 81 år.

      Själv kan jag mycket väl tänka mig att det var någon helt okänd figur som sköt Palme, som aldrig gått att läsa om i utredningen eller tidningarna. Om det är så, så är ju en lösning genom erkännande en verklig möjlighet. Det är för övrigt nästan den enda möjlighet jag kan tänka mig, utom kanske ett slumpmässigt vapenfynd. Jag håller nämligen också med om att mordet i stort sett var olösbart från första början, utifrån tillgängliga fakta.

      Problemet är förstås att en person som lyckats hålla tyst all denna tid kanske lika gärna håller tyst hela vägen ner i graven. Även någon som skulle ha velat berätta kan dessutom välja att inget säga av hänsyn till familj och släktingar. Och dö kan man ju göra oplanerat, dessutom, innan man hunnit skriva ner eller förmedla sina bekännelser.

      Om det var flera inblandade ändras förstås förutsättningarna, och då kan det dessutom finnas andra typer av spår. Men också då kan ju någon på ålderns höst vilja säga något.

      Man ska väl inte gå och hoppas på den här typen av långskott. Men lite kan man kanske unna sig det ändå, i juletider.

  2. Tack för din recension, Gunnar. Håller med om det mesta du skriver.

    Men jag fastnade först och främst för denna del:

    Gunnar Wall: ”Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.”

    Eftersom de inte kunde koppla Stig till några bevis, som ett mordvapen och eftersom de hade tunnelseende kring Engström, så var polisen ju tvungna att försöka undersöka en organiserad sammanslutning som kunde ha försett han med ett vapen och information om att Palme var på väg. Stig Engström kunde nämligen inte ha råkat skjuta vilken känd person/politiker som helst när han gått ut på gatan, utan han måste ju vara inriktad på just sitt hat mot Olof Palme. Robert Ressler i SOU 1999:88 menade att detta var felaktig motivbild hos mördaren i Åsgårds/Olssons GMP. Det handlade ju om en s.k. auktoritets-mördare som kunde skjutit en annan person om denne varit tillräckligt känd för gärningsmannen. Men den riktiga ensamagerande gärningsmannen måste ju ha sett Olof redan vid Grand eller på väg till Grand.

    Men Engströms motiv ska ju ha varit det s.k. Palmehatet som han ska ha fått av sitt bekräftelsebehov. Och då blir det inte lika trovärdigt att ha en ensamagerande Stig Engström eftersom Stig bär ett vapen för att döda just Olof Palme. Problemet är ju att Stig Engström är upptäckt ur mötesscenariot och passar inte in som en ensamagerande gärningsman. En person som Stig Engström är ju bara möjlig i en amatörmässig sammanslutning. Men det hade de ju inga bevis för. Det fanns ju inga bevis överhuvudtaget mot Stig Engström.

    Där har du en möjlig förklaring till att de inte uteslöt en konspiration, Gunnar. De ville öka trovärdigheten en aning och få ett slut på alla tvivel. De skapade nog bara mer tvivel.

    Skriver från en mobil så hoppas det inte blir för luddigt skrivet.

    1. Det finns ingna bevis mot någon, men ändå diskuteras Palmemordet och de flesta som gör det har sina egna tankar, åsikter vem som gjorde det (enskild person eller organisation etc). Mot t ex CA finns det inte ens indicier. Mot SE finns det flera skäl att i.a.f misstänka honom (han var där när mordet skedde, rätt signalement, motivbild, sergeant i det militära, jobbat hos FMV som det hette då m.m.) till skillnad mot alla andra spår/uppslag. Och vad gjorde SE under ca 20 minuter efter skotten? Finns inga bevis alls att han var på mordplatsen i.a.f. och gjorde upplivningsförsök på Olof (osynlig i så fall), pratade med Lisbet, sprang in i gränden och kom tillbaka som han sade m.m. 36 år senare kan man inte få fram konkreta bevis och det vet alla innerst inne som har någon innanför pannbenet.

      1. Ulf – vad tänker du att Engström gjorde under dessa ca 20 min? Hur tog han in informationen han gav till väktarna? Hur visste han att väktarna inte var upodaterade på händelsen och besökt av tillkommen polis ? Hade han vapnet på sig när han gick in och koverserade/ringde hem till frun?

        Enligt mig svårare att få en logisk förklaring till i rollen som gm.

      2. Ulf.

        Jag förstår inte riktigt.

        Talar det för eller emot Stig som misstänkt mördare om det inte finns några bevis för att han var vid mordplatsen, att Lisbeth aldrig pratade med honom eller ens såg Stig vid mordplatsen? Hur menar du?

        ”Thomas Pettersson är övertygad om att Engström begick mordet, och det han publicerat är framsprunget ur denna övertygelse. Det läsaren får följa är alltså inte en förutsättningslös resa som mynnar ut i den slutsatsen utan slutsatsen är utgångspunkten. Det som skildras är inte bevis eller indicier [!] utan förklaringen till att Engström blev en mördare. Inte minst den senare upplagan av hans bok är skriven och ska läsas i det ljuset. Sådant som bekymrar en jurist, som varifrån Engström fått sitt vapen, blir då ingen stor sak – han sköt, alltså måste han haft en revolver. Att författarens övertygelse utvecklats mot visshet framgår av boktiteln ”Den osannolika mördaren”, där o:et i ”osannolika” i andra upplagan är halvt utsuddat, som ett bortvittrande tvivel.
        Hur säker Thomas Pettersson än är på att Engström är mördaren vet han ändå inte hur det gått till. Han pekar på flera luckor och osäkerheter men ser inte dessa som alltför bekymmersamma. ”Det stora mysteriet är i stället vad som hände före klockan 23.19.”

        Källa: Axberger, H-G. (2022). Statsministermordet. Norstedts.

          1. Ulf,
            det är en dålig utgångspunkt att bestämma sig för att någon inte är värd att lyssna på bara för att den har slutsatser som inte stämmer överens med ens egna.

      3. Ulf

        Mer troligt är att SE återvände efter omkring tio minuter (finns stöd i utredningen) och därefter tog Martin W:s taxi från Rådmansgatan 54 omkring 23.48 – 23.50 till Häggvik.
        SE hann bl.a. se efter skotten att blodet pumpade ur Palmes näsa och mun och att LP sprang fram mot Hans J:s taxi. SE hade det upprepande beteendet att ideligen vända sig om och se efter förföljare (vittnesstöd från mordplatsen till Snickarbacken).

        När det gäller revolvern så finns stöd i utredningen för nedan.

        https://gunnarwall.wordpress.com/2022/12/03/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-2/#comment-39828

      4. Ulf:

        Upplever du att det är särskilt vanligt att just sergeanter och FMV-anställda begår mord?

        Det är för övrigt numera det heter FMV. På Engströms tid i tjänst (1950-talet) hette det Kungliga armétygförvaltningen, och han arbetade där med att rita pedagogiska planscher och trycka instruktionsböcker. Jag har svårt att se någon direkt linje från detta till Sveavägen, men visst kan han vid något tillfälle ha kommit i kontakt med en ritning på en revolverkula. Kanske till och med två, och i så fall börjar det ju brännas.

  3. Tack för recensionen Gunnar!
    Boken ligger på min att-läsa-lista.

    När det gäller vilken tilltro man skall fästa vid gärningsmannaprofilen så tycker jag Olsson själv säger allt som behöver sägas:
    ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”

    Att den sen baseras på felaktiga premisser som att det exempelvis inte fanns tecken på övervakning gör den närmast meningslös att använda för att finna gärningsmannen/männen.

    Kände man inte till Säpos sk övervaknings-PM när den skrevs?

    1. Simon A.
      Olsson var en mycket kompetent polis, uppenbart mer kompetent än de flesta då det är ganska tydligt i boken att han även var bildad och inte enbart utbildad till polis. Det var extra tydligt när Olsson stod upp och tog strid för demokratiska värden inom polisorganisationen, oavsett vad tyckte eller inte tyckte om socialdemokrater. Han gjorde ett visst motstånd mot likformigheten, vilket är ett gott kännetecken för sådant anser jag.
      Jag tror dock det är fel att försöka framhäva ur boken att det vore omöjligt att göra en profil vid ett enskilt brott bara för att han råkat uttrycka detta. Han ville väl mest visa på svårigheterna och möjligheterna att GMP inte kan ge en exakt bild av verkligheten. Det är bara ett verktyg för att försöka ringa in misstänkta personer och inte ett bevismaterial mot någon. Thomas Pettersson försökte trycka in Stig Engström i GMP för att bekräfta att han hade rätt gärningsman. Men det är ett bakvänt sätt att arbeta med GMP. Stig Engström passar ju inte in på GMP över huvudtaget.
      Robert Ressler är förstås profileraren som borde vetat veta vad som krävdes för en GMP, och han skulle ju inte hållit med om det vore omöjligt att använda detta i ett enskilt brott som Palmemordet, eftersom detta även nämndes i GK:s rapport:
      ”Det finns enligt Ressler inget som hindrar att ”profiling” används i samband med ett enskilt brott, dvs. det behöver inte vara fråga om ”seriebrott”, inte heller behöver det vara fråga om sexualbrott. Det avgörande är om brottet lämnat tillräckligt med spår att analysera. Ett statsministermord skiljer sig i den bemärkelsen inte från andra brott där det kan vara aktuellt att teckna en profil. Resslers bedömning var här alltså identisk med den som gjordes av FBI gruppen.
      Frågan om den information som föreligger från brottsplatsen i mordfallet Olof Palme är tillräcklig för en profil besvarades även av Ressler bestämt jakande. Också han ansåg att det fanns mycket tolkningsbar information inte minst från själva mordplatsen.” (SOU 1999:88, s. 902)
      Det jag saknar är en uppdaterad GMP utifrån Robert Resslers synpunkter i GK:s rapport för att inte låta GMP vara missvisande. Det är en stor och uppenbar brist i GMP. Den innehåller några onödiga spekulationer, men det kan man inte beskylla Åsgård och Olsson för. De var nybörjare vad gällde detta och deras jobb fick trots allt godkänt av Ressler. Så man kan inte förkasta GMP helt och hållet om man vill försöka att lösa gåtan, anser jag. Tvärtom – använd den. Men lita inte på den till 100 procent. Robert Ressler hade ju som sagt vissa synpunkter på den.

      1. Hej VVA
        Egentligen skulle jag helst vilja undvika att klanka ner på Åsgård, Olsson och Ressler. Alla tre är normalt mycket kompetenta och gjorde säkert så gott man kunde. Det ifrågasätter jag inte. Jag menar vem är jag att ha åsikter om deras yrkeskunnande?

        I det här fallet verkar det dock som att det trots allt kan vara högst befogat att ha vissa synpunkter och det kan finnas en förklaring till att det verkar blivit en rejäl dikeskörning. Sånt kan hända den bäste. Det är ju bara titta på Hans M och Krister P. Normalt sett också de kompetenta herrar.

        Olsson är absolut en mycket kompetent polis, jag har full respekt för honom men här verkar man nog dessvärre som sagt gjort en rejäl groda vilket ställt till det. Den stora frågan är vilken information Olsson/Åsgård hade tillgång till? Nu har jag inte hunnit lösa boken ännu så jag kanske får anledning att återkomma beträffande den biten. Det kan inte uteslutas att information undanhölls för dem, tvärtom. Jag är rätt övertygad om att man exempelvis inte hade kännedom om operation Cosi fan tutte.

        När det gäller Ressler så är det ju mycket sannolikt samma sak där. Han fick inte all information att utgå ifrån. Exempelvis nämndes inte Palmehatet, hotbilden och att säkerhetspolisen gjort en analys som menade på att övervakning hade föregått mordet. Att han inte heller informerades om Cosi fan tutte kan man nog utgå ifrån.

        Sannolikt minst två personer har deltagit i en övervakning och troligen ytterligare en person. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren är den sammanfattande slutsatsen i Säpos sk övervaknings-PM.

        Därmed blir även Resslers synpunkter i det här fallet tämligen meningslösa eftersom när man plockar bort de bitarna så kan man ju inte hamna någon annanstans än på en ensam gärningsman. Frågan är om det kanske var det som var syftet. Det är i alla fall inte alltför svårt att tänka sig det.

        Frågeställningen blir på grund av detta den felaktiga, vilken ensam gärningsman mördade Olof Palme istället för det bredare och enligt min mening korrekta, vem eller vilka mördade Olof Palme?

        Den felaktiga frågeställningen gör dessvärre att det mesta av krutet kommer läggas på att leta efter en ensam gärningsman som passar in på profilen och det är ju ungefär det man har ägnat sig åt. Utfallet av det arbetet kan ju inte påstås varit särskilt lyckosamt. När det gäller Christer P lades nästan allt krut på honom under många år, vilket skadade utredningen när det gäller andra förmodat ensamagerande gärningsmän, exempelvis Christer A. Där delar jag dock uppfattning med Olsson om att han är intressant.

        Det kan alltså fortfarande vara en ensam gärningsman med de drag som profilen nämner och då kan den vara användbar men om det exempelvis rör sig om ett beställt mord, flera direkt inblandade gärningsmän, en konspiration eller någon eller några som under exempelvis en kuppförsvarsövning eller liknande tog tillfället i akt så hamnar man ordentligt snett.

        https://efolket.eu/overvakningen-av-olof-palme-sapo-rapporten-som-sapoledningen-och-holmer-inte-ville-ta-i/

        Det finns även en artikel om det hela i DN men den verkar numera ligga bakom betalvägg:

        https://www.dn.se/arkiv/debatt/palmeutredarna-vilseledde-fbi-tv-journalister-amerikanska-experter-fick-fel-information/

        Tomas Bresky har en tänkvärd artikel som behandlar problematiken när det gäller information från Säpo.

        ”Kommissionen beskriver vidare hur man ”inledningsvis fick felaktiga uppgifter” angående säkerhetspolisens arbete. När kommissionen senare fick en del material som de frågat efter och jämförde med uppgifter som Säpo lämnat till tidigare utredningar, så överensstämmer inte de. ”Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer annat än i  säkerhetsklassad dokumentation.”

        ”Granskningskommissionens slutsats, när det gäller svårigheterna att undersöka Säpos roll i mordspaningarna, är att de inte är säkra på att granskningen har något värde ”eftersom Säpo vägrat att samarbeta.”

        ”Kommissionen återkommer flera gånger till svårigheterna att granska Säpos roll i utredningsarbetet och sammanfattar på sidan 886: ”Vi reserverar oss för den utredning som kan ha förekommit hos säkerhetspolisen men som inte blivit bekant för oss.”

        http://flamman.se/a/sapo-tyst-om-palmemordet

        Sammanfattningsvis, att det skulle röra sig om en ensam gärningsman tror jag alltså knappast skulle blivit den allenarådande slutsatsen om alla inblandade profilerare även fått information om att Olof Palme sannolikt varit övervakad, att det förelåg en hotbild, att det fanns mängder av uppgifter om män med walkie-talkies vid makarna Palmes bostad, i tunnelbanan, runt Grand, vid mordplatsen samt att det mordkvällen pågick en hemlig operation där kontraspionaget var ute och där det finns uppgifter om att även motståndarsidan var ute liksom en spangrupp från Säpo. Den profilerare som med de bitarna i åtanke ändå drar slutsatsen att det rör sig om en ensamagerande gärningsman kommer gissningsvis få söka ny utkomst tämligen omgående.

        1. Hej Simon.

          Du har väldigt många intressanta synpunkter. Var hamnar vi om ingen vågar ifrågasätta de kungar som går omkring nakna på stan och samtidigt tror att de bär något på sig? Jag uppskattar din kritik mot GMP och Ressler.

          Hans M och Krister P är säkerligen kompententa herrar i vissa avseenden och mindre kompetenta i andra avseenden, precis som alla vi andra inkompetenta och kompetenta i våra yrkesroller. Kompetens visar sig i situationen och i rollen man bär. Vi bör påminna oss om att åklagare inte är några försvarsadvokater till en misstänkt. Åklagarens presskonferens samt signerade av sitt beslut var mindre kompetent genomförd, enligt JO. Men ingenting har förändrats sedan kritiken. Stig och hans anhöriga fick ingen ursäkt. Man kan därmed dra slutsatsen att åklagaren är inkompetent i just detta fall, precis som så många andra som lockats av tonerna från grottan. Det är även en slutsats som Axberger drog, om jag tolkat han rätt. Det är som en ond grekisk saga, menade Peter Kadhammar i Aftonbladet 26 februari 2020. Åklagaren var sagans senaste offer i sin jakt efter visdomens källa, som Kadhammar uttryckte det flera månader innan presskonferensen.

          Olsson och Åsgård hade troligtvis bättre tillgång till väsentlig information på sin tid än vad vi har idag, eftersom ”I själva verket vet vi nästan ingenting.” som Wall uttryckte det i sin bok (2020, s. 14). Detta är något som i princip fortfarande gäller, oavsett vad journalisten Thomas Bresky haft för synpunkter att dela med sig av i det kommunistiska propagandaorganet Flamman.

          Ressler kommenterade vad han ansåg inte var fakta och vad han ansåg vara felaktig argumentering av Olsson och Åsgård. Den övergripande slutsatsen ansåg Robert Ressler var korrekt, utifrån sin egen argumentering utifrån vad han ansåg vara fakta. Jag har inga större synpunkter på denna argumentering utan anser att det stämmer bra in med vad jag själv kan tänka mig anse. Sen kan man givetvis ha synpunkter och argumentera emot Ressler. Men jag har hittills inte sett någon övertygande argumentering emot.

          Du frågade om syftet med att Ressler pekar ut en ensam gärningsman i sin argumentering och bedömning. Syftet med Resslers uttalanden inför granskningskommissionen var att de önskade få perspektiv på GMP och en allmän uppfattning om dess kvalitet. Ressler var en av referenserna bakom GMP. Jag har själv läst Robert Resslers bok. Ressler menade att det fanns lösa antaganden i GMP som Åsgård och Olsson borde ha rensat bort. Ressler rekommenderade att man rensade bort allt som inte kan slås fast som fakta. Profilskaparens uppgift var att ta fram en profil som föreställde den mest sannolika mördaren.

          Axberger (2022) ansåg ju, enligt min tolkning, fortfarande att Resslers och GMP:s bedömning vara gällande och därmed anser jag att det är svårt för en annan att hävda motsatsen. Jag väljer därför att avstå, min bedömning är med andra ord detsamma tills motsatsen är bevisad. Den motsatsen lyckades inte Thomas eller åklagaren bevisa för mig, trots att de försökte på alla sätt och vis att övertyga både mig och er andra som satt framför TV:n, när sanningen skulle avslöjas.

          Ressler (SOU 1999:88) hade invändningar mot argumentering om motivet, d.v.s. ”Palmehatet” som beskrevs i GMP:

          ”I grunden saknas det motiv här. I stället rör det sig om vad Ressler kallade ”personal cause”. Han delade därför uppfattningen i GMP att det rör sig om ett personligt till skillnad från ett privat motiv. […] I GMP:s hypoteser talas om en gärningsman motiverad av ett djupgående hat mot Olof Palme.37 Enligt Ressler borde det snarare röra sig om en fixering vid Olof Palme, eller irritation över denne (”Olof Palme represented what was irritating this guy in his life.”) Ressler såg därvid Olof Palme som symbol – ”syndabock” – för gärningsmannens egna tillkortakommanden och frustrationer i livet.”. Enligt GMP beskrev man detta, men drog samtidigt slutsatsen att det rörde sig om en ”personlighetsstörd man, motiverad att begå brottet till följd av palmehatet” (GMP s. 115).

          GMP är ju bara en profil på den mest sannolika mördaren, personer som utredarna först och främst bör ägna sina resurser åt. Det vill säga: en ensamagerande gärningsman med en personlighetsstörning. Stig Engström var en osannolik mördare, enligt Thomas Pettersson. Stig är väl alltså varken inte den första eller sista personen man borde ha utrett, frågade sig hans egna bror till Thomas Pettersson. Och det kan man ju hålla med om.

          Frågeställningen för mig är väl snarare vem som höll i vapnet? Den som höll i vapnet som avlossade skottet mot Olof Palme är ju mördaren. Palme dödades med ett enda skott, inte flera skott. En konspiration eller en ensamagerande gärningsman är ganska ointressant förrän man funnit mannen som höll i vapnet.

          Problemet är att om man inte vill fuska sig fram i mordutredningen så utgår man först och främst från att det var en ensamagerande gärningsman. Allt pekar ju på det. Sen får vi väl se var vi hamnar.

          ”Så där står vi i dag. 22 år efter mordet på statsministern. En 900-sidig rapport, fylld av uppslag, som ingen läser och ingen tycks bry sig om.” (Thomas Bresky, 2013)

          Jag tycker att jag citerar ur den 900-sidiga rapporten ganska ofta. Thomas Bresky verkar ju inte ha tagit till sig allt vad som står i den rapporten han heller om man ska vara ärlig. Han tar ju bara och rycker bitar ur den som han anser är värda att uppmärksamma, precis som alla vi andra som läst igenom rapporten.

          Robert Ressler rekommenderade att man skulle utgå från fakta och inte spekulationer och antaganden. Och det är vad jag också lärt mig i högskolan när det gällde att försöka analysera olika rättsfall och utredningar.

          Vad är inte antaganden och spekulationer kring Palmemordet? Det tänker jag gäller särskilt om det som du beskriver som: ”information om att Olof Palme sannolikt varit övervakad, att det förelåg en hotbild, att det fanns mängder av uppgifter om män med walkie-talkies vid makarna Palmes bostad, i tunnelbanan, runt Grand, vid mordplatsen samt att det mordkvällen pågick en hemlig operation där kontraspionaget var ute och där det finns uppgifter om att även motståndarsidan var ute liksom en spangrupp från Säpo.”

          Minst lika många hävdar väl raka motsatsen, så som jag tolkar det? Hans Ölvebro och Axberger hävdade ju i alla fall motsatsen, om jag inte minns fel. Det råder ingen större enighet kring detta. Då kan vi inte anse att det är fakta.

          Simon A: ”Den profilerare som med de bitarna i åtanke ändå drar slutsatsen att det rör sig om en ensamagerande gärningsman kommer gissningsvis få söka ny utkomst tämligen omgående.”

          Ja, kanske det. Men det handlar ju om vad som är den mest sannolika gärningsmannen och inte att försöka leta efter ”den osannolika mördaren”. Det finns ju något som heter proportionalitetsprincipen, som innebär en avvägning mellan motstående intressen och mellan skada och nytta. Man kan utifrån denna princip inte börja en utredning i helt fel ände, t.ex. nere i Sydafrika, så att det riskerar att orsaka en stor skada för väldigt många människor som inte har med mordet att göra. Väldigt många kan i så fall bli felaktigt utpekade samtidigt som den verkliga gärningsmannen sluppit undan. Utredare behöver börja i rätt ände och klarar de inte svänga 180 grader om så kan de behöva bytas ut.

          Sen anser jag som sagt att du (och många andra med för den delen), Simon A, har många insiktsfulla och kloka tankar och bra argumentering när du diskuterar kring olika ämnen och bedömningar. Fortsätt med det, så lär vi till sist hamna i ett trovärdigt avslut på denna mordgåta. För som det är nu är ju ingen nöjd, utom möjligtvis de ansvariga. Experten på kritisk utredningsmetodik, Bo Edvardsson (2003), nämnde någonstans något om vad engagerade och kunniga medborgare kan betyda för att göra en utredning saklig. Men det citatet orkar jag inte leta upp just nu.

          1. Hej igen VVA
            Tack för de vänliga orden och detsamma säger jag till dig. Det är bara konstatera att vi har olika uppfattning i den här frågan och det är ju inte så mycket att göra något åt. Vi får jobba vidare och se om det kanske så småningom går att få fram exakt vilken information man hade tillgänglig. Jag ska även försöka ta mig tid att läsa boken så jag kommer säkert återkomma med fler synpunkter.

    1. As the lyrics go in that fine old song:

      Qué será, será
      Whatever will be, will be
      The future’s not ours to see
      Qué será, será
      What will be, will be

      In other words, we don’t know for sure what will come up in the future. I don’t think you have ever asked anything about the present or about what’s aready been published in the many existing books about the Palme case. That would be more fruitful.

      (And yes, I am working om my next book about the case.)

      Have a nice Saturday!

  4. Jag har inte läst boken och vet därför inte hur Jan Olsson lägger ut texten runt Quickfallet.
    För en tid sedan visade SVT en dokumentärserie om morden i Appojaure 1984. Den kan ses på SVT Play, där Jan Olsson bland annat medverkar i del 3:
    https://www.svtplay.se/video/8E3BJxZ/morden-i-appojaure/3-finns-svaret-dar-ute?info=visa.

    Han deltog i den rekonstruktion som gjordes med Quick i juli 1995. I SVT-dokumentären och i andra sammanhang har Jan Olsson framställt sig som en av de tidigaste kritikerna av Quickutredningen. Det stämmer också. Idag raljerar han, med rätta, över utredarnas metodik. Numera kan man också få intrycket att det framstod som uppenbart för Olsson att Quick inte kunde ha begått morden i Appojaure.

    Det som sällan påpekas är att hans slutsats var den motsatta då det begav sig. Från att inledningsvis ha varit skeptisk i skuldfrågan blev han vid rekonstruktionen 1995 övertygad om att Quick var gärningsmannen. I TV4:s dokumentär från 1996 låter det bland annat så här:

    -Om jag då var misstrogen, så…så var det de här två olika sakerna som självklart var svår[a] att förklara på annat sätt än att han varit där och gjort detta.

    Och vidare:
    -Rekonstruktionen var i de här delarna väldigt övertygande…faktiskt. Det var ju i och för sig…jag tyckte…det var ju förvånande. Jag…blev ju lätt förvånad över detta.

    Det var förstås många som blev förda bakom ljuset av Quickutredarna, men för historieskrivningens skull är det nog bra att lyfta fram hur det lät på 1990-talet.

    1. Mikael B,
      Jan Olsson berättar i boken om hur han presenterade den tekniska bevisningen i Appojauremålet i Gällivare tingsrätt. Så här står det:

      ”Tillsammans med Anders Eriksson, professor i rättsmedicin vid Umeå universitet, som också var kopplad till utredningen, gjorde jag en gemensam presentation av den tekniska bevisningen i målet. Iakttagelser på platsen, skadorna i tältet, obduktionsprotokollet. I mycket anknöt det till de detaljer som Quick lämnat i förhörsprotokollet. Resultatet blev en samlad bild av vad som tilldragit sig.

      Vad jag förstod var den också väldigt övertygande om att Quick var skyldig till mordet.” (Sid 298).

      Så Jan Olsson döljer inte att han ändrat uppfattning. Om det som står i boken i alla avseenden på ett riktigt sätt speglar hur han ändrade sig i fallet kan nog andra bedöma bättre än jag.

      1. Tack för det. Det låter ju utmärkt.

        Något säger mig för övrigt att ett visst f.d. justitieråd kommer att ha en del synpunkter på boken.

  5. Olsson/Åsgård tog inte med i GMP det anonyma tipset som kom in via Jourhavande präst den 5 mars. Det gällde en iakttagelse av en SE-kopia som sprang på Snickarbacken ungefär samtidigt som den äkta SE gjorde livräddande hjälteinsatser på mordplatsen en halv kilometer bort.

    Det SE-alibit bortsåg Olsson/Åsgård ifrån i händelselistan/GMP vilket hedrar dem.

    Ett annat anonymt tips inkom strax före att SE skulle förhöras den 25 april 1986. Det var en iakttagelse av en man som kommit upp för trapporna från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan vid tiden för mordet när GM flydde uppför dem. Mannen hade fortsatt Malmskillnadsgatan söderut och vidare trapporna ner till Kungsgatan.

    Uppgiftslämnaren hade benämnt trapporna med dess officiella namn ”Malmskillnadstrappan”. Ett namn som ingen använder utan verkar konstruerat hämtad från en detaljerad stockholmskarta vid tiden.

    PU brydde sig heller inte om det eventuella SE-alibit utan efter förhöret 25 april togs beslut att SE skulle utredas.

    Olsson/Åsgård tog inte heller med denna anonyma observation i händelselistan. De valde i stället vad Anki R och Gerard S hade upplevt vid Regeringsgatan 85 och trafikvakten Birgit D sett på Snickarbacken.

    Det hedrar också Olsson/Åsgård.

    Om Holmér hade kunnat fråga Olsson/Åsgård före publiceringen av Fantombilden 6 mars 1986 hade det förödande MOP-misstaget kanske kunnat undvikas.

    1. Mikael A:

      ”Uppgiftslämnaren hade benämnt trapporna med dess officiella namn ‘Malmskillnadstrappan’. Ett namn som ingen använder utan verkar konstruerat hämtad från en detaljerad stockholmskarta vid tiden.”

      Så vad brukar den där trappan kallas? Uppriktig fråga, jag vet inte.

      1. Tror inte att Malmskillnadstrappan brukar kallas för något annat än just Malmskillnadstrappan eller bara trappan från Kungsgatan till Malmskillnadsgatan

        Att ingen använder namnet Malmskillnadstrappan är troligen bara ett av alla påhitt som Mikael A kommer med för att förminska observationer som talar för en annan gärningsman än Engström.

    2. Hej Mikael A!

      Jag skulle vilja kommentera två av dina inlägg, gäller en man som springer omkull en kvinna på Regeringsgatan 85, mannen springer sedan nerför Snickarbacken, tyder på bra lokalkännedom, mannen är väl knappast uppvuxen i Johannesburg?

      Andra inlägget, ett vittne som efter några veckor, efter mordet, kontaktar polisen, han observerar en man som går Malmskillnadsgatan söderut och sedan går ner för Malmskillnadstrapporna ner mot Kungsgatan. Det vore intressant att få fram ytterligare uppgifter kring vittnet? vilken uppfattning har MOP-arkivet?

      Leif GW Persson har det som en alternativ flyktväg, den har fått lite uppmärksamhet i media. Jag såg en karta över detta området i en av GW böcker, en bok som förmodligen utgavs någon gång mellan 2002- 2010. Tillägg, GW uttalar sig i media var och varannan vecka om tillståndet i nationen, han ligger ovanligt lågt, håller han på att skriva en bok i ämnet?

      1. Hej Madam, Simon A, Mikael A och Gunnar W!

        Igår torsdag kväll, tittade jag på SVT Play, en film, del 1 baserad på Leif GW Perssons romaner om Palmemordet ”En pilgrims död”. Flera duktiga skådespelare medverkade, bland annat Jonas Karlsson och Rolf Lassgård som spelade kommissarie Lars Martin Johansson, (han förekommer i flera av GW polisromaner). Johansson ansåg att det fanns tre flyktvägar, David Bagares gata, eller ta till vänster på Malmskillnadsgatan mot Johannes kyrkogård, den bästa vägen nerför Malmskillnadstrappan, för att smälta in bland övriga fotgängare nere på Kungsgatan. Tillägg, filmen ”En pilgrims död” sänds i två delar.

        1. Kim,
          ja, de tre alternativa vägarna för en gärningsman som tagit trapporna upp på åsen är ju till vänster eller höger på Malmskillnadsgatan eller rakt fram på David Bagares Gata. Alla är ju tänkbara, även om Yvonnes observation ger ett rätt starkt stöd för att gärningsmannen valde David Bagares gata. Helt riktigt bör alternativet att ta till höger på Malmskillnadsgatan och sedan ner till Kungsgatan ha varit attraktivt för en gärningsman som snabbt ville blanda sig med stora mängder andra personer. Men något liknande skulle ju ha varit möjligt också om han tagit sig ner till Birger Jarlsgatan antingen via David Bagares gata eller via Malmskillnadsgatan åt vänster, Johannesplan och Drottningshusgränd.

          Det kan inte heller uteslutas att gärningsmannen räknade med att plockas upp med bil till exempel på Snickarbacken. Och då var ju David Bagares gata det givna alternativet. Samma sak kan ha gällt om han hade en lägenhet att fly till uppe på åsen.

          1. Hej Gunnar!
            Tack för intressanta synpunkter när det gäller vittnet Yvonne, det var ett tag som jag läste om Yvonne. Om jag inte missminner så hade hon sällskap med en man, dom gick på David Bagars Gatan, riktning mot Malmskillnadsgatan? Kunde Yvonne observera något av mannen till exempel, klädsel? huvudbonad? ålder? Det var väl ganska mörkt på denna del av gatan? Vittnet tecknerskan har ju också observerat en man som kom gående på Samla gränd. Är det möjligen samma man?

              1. God fortsättning!

                Jag klarade inte av att klicka upp länken http://www.itdemokrati.nu och hänvisning till nr 36.

                Jag tror att vittnet Yvonne är trovärdig. Min hypotes är att gärningsmannen småspringer på David Bagars Gata och viker sedan av till vänster på Regeringsgatan, port nr 85 springer han nästan omkull en kvinna och springer sedan ner på Snickarbacken( God lokalkännedom, bodde gärningsmannen på Brunkebergsåsen? Eller jobbade han i området? )

                Vittnet tecknerskan ser en man kom gående på Smala gränd, han kommer med stor sannolikhet från David Bagars gata, det är inte gärningsmannen. Vittnet tecknerskan är också osäker på tiden, när mannen kommer gående på Smala gränd.

        2. Hej Kim
          En Pilgrims Död vill jag minnas var en alldeles utmärkt produktion. Tack för tipset, det var ett bra tag sedan jag såg den så jag ser gärna om den. Skulle vara intressant att veta om Leif GW baserat den helt efter vad han själv tror eller om det finns någon verklig substans i det som berättas. Att det rådde oordning i polisens vapenverkstad och dess förråd vet vi:

          https://www.varldenidag.se/nyheter/detta-ar-inget-annat-an-grovt-vapenbrott/cbbhax!m3LjHayBcVRmzVgKRIz4Iw/

          Liksom att det finns uppgifter om en man som kommer springande trapporna ner mot Kungsgatan vid en tidpunkt som gör att det skulle kunna röra sig om gärningsmannen.

          Frågan är om det också fanns fristående operatörer (av Hedberg-typ) som användes av Säpo och om Leif hade någon verklig förebild till Jonas Karlssons rollfigur Claes Waltin i åtanke.

          1. Hej Simon!
            Det finns cirka 20 oligarker i Ryssland som har dött under mystiska omständigheter, fallit ned från höga våningar, från ett fönster, fallit ned från trappor, har säkert utförts av personer, kallas att utföra ”våta jobb”.

      2. Kim

        Ja, de flesta verkar vara överens om att GM hade bra lokalkännedom. Mördaren försvann ju ned för Snickarbacken och fortsatte ut mot Birger Jarlsgatan (Gerard S, Anki R, Bodil D (trafikvakt)).

        Bodil D satt i sin tjänstebil på Smala gränd och såg mot Snickarbacken och då blir Fantombilden helt obegriplig. PU måste då mena att GM sprang mot Bodil på Smala gränd och inte mot Birger Jarlsgatan. Tyder då på dålig lokalkännedom hos PU. Fantombilden är ett av PU:s största misstag.

        Att mördaren tog höger på Malmskillnadsgatan och sedan trapporna ned till Kungsgatan kanske det finns flera tips om. Här har jag kommenterat ett.

        https://gunnarwall.wordpress.com/2022/12/16/i-huvudet-pa-en-brottsplatsutredare/#comment-39961

        I den mycket sevärda TV-serien ”En pilgrims död” som baseras på GW Perssons suveräna böcker går det att förstå varför GW hamnat helt fel när det gäller GM.
        Bra dock av GW att understryka Lars J:s vittnesmål att det INTE var CP som sprang förbi honom i gränden. Särskilt med tanke på Axbergers prisbelönta bok.

        1. Hej Mikael A!

          Jag tror inte gärningsmannen sprang ned för Malmskillnadstrapporna, ner mot Kungsgatan. Har inte tyvärr inte läst Axbergers bok.

          1. Kim

            Nej precis.

            GM sprang DBG (Yvonne N, Ahmed Z), Regeringsgatan (Anki R, Gerard S) och Snickarbacken (Bodil D).

            1. Möjligheten finns att gärningsmannen vek av åt vänster in på Luntmakargatan och en medgärningsman utplacerad vid korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan samtidigt sprang mot och upp för trapporna i syfte att förvilla. Eller att gärningsmannen vek av åt höger eller vänster in på Malmskillnadsgatan och en medgärningsman som stod utplacerad vid översta trappsteget sprang ner för David bagares gata.

    3. Ser inte att tipset om att Engström ska ha befunnit sig på Snickarbacken ger honom alibi om det inte kan klarläggas att gärningsmannen inte hade hunnit dit samtidigt som livräddande insatser fortfarande pågick på mordplatsen. De lär ha fortgått några minuter så tipset stöder snarare hypotesen att Engström som gärningsman kan ha passerat Snickarbacken under flyktvägen.

      Givetvis kan inte gärningsmannen ha befunnit sig på Snickarbacken samtidigt som mordet inträffade eller mindre än 1-2 minuter efteråt men det kan knappast Engström heller ha gjort då han knappast hade hunnit dit på den korta tiden från att han lämnade Skandia.

      Blev han verkligen observerad av någon på Snickarbacken bör det ha varit vid en tidpunkt som inte ger honom alibi.

      Om det andra anonyma tipset var seriöst finns det en observation som stöder att gärningsmannen kan ha tagit höger efter trapporna och fortsatt ner för Malmskillnadstrappan till Kungsgatan. Ser inte att tipset försvagas av att tipsaren använder trappans officiella namn. Att ingen använder det namnet är Mikael som påstår och det får stå för honom. Har gärningsmannen tagit den vägen kan en medhjälpare samtidigt ha sprungit ner för David bagares gata i vilseledande syfte och medvetet dragit till sig omgivningens uppmärksamhet genom att hålla på med väskan i farten

      En mordutredning måste kunna arbeta parallellt med flera alternativa scenarion för exempelvis gärningsmannens flyktväg och inte låsa sig för bara ett av flera tänkbara alternativ. Att beakta tipset om en man som flydde ner för Malmskillnadstrappan innebär inte att man avfärdar alternativet att gärningsmannen flydde ner för David bagares gata
      utan man håller flera alternativa möjligheter öppna.

      Mikael A synes vara av uppfattningen att utredarna bara ska fokusera på en tänkbar flyktväg och avfärda alla alternativa möjligheter. Därmed förespråkar han precis den form av tunnelseende som förstört hela utredningen

  6. Olsson/Åsgårds profil baserar sig på en attityd och vare sig på kunskap eller erfarenhet.

    Det visar t. ex. följande:

    s. 101

    – Gärningsmannen har ett expositionsbeteende vid biografen.

    Om nu Olsson är så bildad så måste han i alla fall vara mycket dåligt inläst på ärendet om han förutsätter att Grandmannen är GM. Signalementet stämmer inte alls.

    Med tanke på att Olsson allmänt framställs här som mycket bildad så är också följande kommentar anmärkningsvärd:

    – Genomförandet är oklart genom att Lisbeth Palme beskjuts men inte dödas.

    ”Oklart” betyder dock inte ”ej slutfört” utan ”svårt att urskilja.” En mycket bildad person skulle aldrig uttrycka sig på detta sätt.

    s. 78

    ”Vid tiden för mordet fanns det inte några specifika hot riktade mot Olof Palme. Inte heller förelåg förhållanden av sekret natur, kända av Palmes omgivning, som föranledde någon att reflektera över att Palme befann sig i en potentiellt farofylld situation.”

    Detta är ett fullständigt inkompetent påstående.

    Ett höggradigt förakt för svagheter tycks också denna Jan Olsson hysa. Att beskriva en ”loser” är dock inte någon bedrift. Profilen tycker jag säger mer om Jan Olsson själv än om GM. Hur kan Jan Olsson t. ex. veta att GM inte förefaller vara vältränad (s. 105).

  7. Stig Engström, jag tror absolut han stämplade ut 23.19 och vek av åt samma håll som makarna Palme, lätt salongsberusad, på väg hem efter att ha arbetat övertid. Det som sedan hände är att jag tror SE, blir varse om att någon förolyckats längre fram, dels genom ”knallarna” som hördes, skrik och ganska snart började folk samlas och SE vågade sig fram. Sen tror jag att han försökte förstora sin ”insats” vid brottsplatsen, såg sin chans att hamna i rampljuset i och med liknelsen av klädsel. Borde om han varit GM, fått LP att reagera. Och även fått MÅP att göra detsamma,oavsett om nu GM är densamma eller inte som ”Grandmannen”.
    Omöjlig GM, nää, men föga trolig, däremot märkligt att han skulle förvarat/burit eller gått runt med en 357a ,i förvar på jobbet/på väg hem från jobbet. Att stundens ingivelse gjorde att han ”råkade ha vapnet till förfogande” på jobbet, borde någon vetat om i såna fall, exfrun exempelvis, om SE någonsin bar vapen när han var ute.

    Christer A/GH
    Större trolighet som GM än SE, då han inte anförtrodde sig åt folk i allmänhet och säkerligen riskerat livstid om han pratat med någon i förtroende, om han nu varit GM. Väldigt osocial, knepig och säkerligen någon man borde kollat upp från början. Torde gjort sig av med vapnet, oavsett om han skulle misstänkligjorts eller inte, då vapen av denna typ dragit på sig uppmärksamhet i och med mordet på OP.

    Polisspåret:
    Osvenskt, otroligt och speciellt då mordet på OP som inte ändrade politiken eller något annat, i någon större utsträckning.
    Visst en karismatisk och högljudd person, men nää, aldrig känts troligt, då man i alla de flesta brottsfall, tjänar eller vill påverka ens egna situation positivt, genom att begå detta. Att hävda OP ensam skulle kunna ”köra sverige i botten” eller åsamka Sverige lidande genom sin utrikespolitik är helt enkelt inte sant, hade OP fört en sån dålig politik som skulle varit skadligt, hade han fått större kritik inom det egna partiet, än han fick.

    VG, Skrytig mytoman och tjejtjusare. Ville framstå som förmer och skröt om vilka han kände och inte. Var nog ett framstressat gripande då tiden tickade och man i princip inte hittat nå konkret i övrigt..

    CP: Syndabock som trots sannolika diagnoser och hårt leverne, var social, smart och drog nytta av att få uppmärksamhet i media, främst ekonomiskt, gäller 1989 och framåt.

    Sydafrika: Kanske det mest troliga om det nu hade varit ett rent politiskt mord, dock så borde det framkommit bättre bevis, då många f.d apartheid spioner uttalat sig om vem och varför, men i övrigt tunt.

  8. Vill uppmärksamma om att en dokumentär om individ Gh/CA är under produktion och att denna förhoppningsvis är klar under vären-sommaren 2023.
    Det är den utmärkte Marc Pennartz som i samarbete med producent Kajsa Stal samt researcher Peter Isaksson(kända fran Kalla Fakta och Dokument Inifrn)som gör jobbet.
    Nya uppgifter kring individ CA utlovas.
    Stay tuned i det bortglömda Palmesparet!

    1. Marc Pennartz är säkert en utmärkt person på många sätt, men beträffande CA tycks han redan ha tagit ställning. Det är ju inte någon särskilt bra utgångspunkt när man ska göra en dokumentär av det här slaget. Därför känns det betryggande att det är erfaret folk i branschen som håller i trådarna. Det borgar för en mer balanserad framställning. Här kan man läsa om projektet:
      https://www.pressreader.com/sweden/hallands-nyheter/20221209/281801402998948

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.