Christer Pettersson som mordvittne – ska vi tro på teorin i nya TV-filmen ”30 sekunder”?

Svenska syndabockar är en målning från 2005 av Markus Andersson/Wikimedia Commons. Den föreställer Christer Pettersson. Vid den tidpunkten sågs det närmast som en etablerad sanning att det var Pettersson som mördat Olof Palme, trots att han friats av hovrätten. Numera har utpekandet av honom ersatts av Stig Engström som efter sin död utnämndes till misstänkt gärningsman av åklagaren Krister Petersson. Kvar finns frågan om Lisbeth Palmes till synes tvärsäkra utpekande av Pettersson. Filmarna Bo G Andersson och Håkan Pieniowski har lanserat en egen lösning på det problemet. Men hur trovärdig är den?

---

DET VAR DEN 14 DECEMBER 1988 klockan 18 på Riksåklagarens kansli i Stockholm. Då fick Lisbeth Palme för första gången se konfrontationsvideon med Christer Pettersson och elva polishusanställda.

Näst efter själva morddagen har det knappast funnits något enskilt datum i utredningen som något lika dramatiskt inträffat.

Lisbeth sa visserligen inte då att Pettersson var mannen som skjutit hennes make eller ens att hon sett honom på mordplatsen. Men hon sa enligt åklagarnas promemoria från tillfället: ”han stämmer på min beskrivning” och hon berättade att hon reagerat på ”hans ansiktsform, ögon och ruskiga utseende”.

Det räckte för att Palmeåklagarna skulle begära Christer Pettersson häktad.

Senare skulle Lisbeth gå längre och kategoriskt hävda att hon sett honom på mordplatsen, om än inte med en revolver i handen. Och till sist skulle hon – i form av en jakande nickning i hovrätten – direkt utpeka honom som sin makes mördare.

---

FILM

30 sekunder

Research och intervjuer, projektledning: Bo G Andersson

Regi, klippning, foto: Håkan Pieniowski

Visas på SVT Play

---

Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson är givetvis ett av de mest sensationella inslagen i den långa, långa Palmeutredningen.

Och missbrukaren från Rotebro har en förmåga att långt efter sin död uppenbara sig i nya former i debatten om Palmemordet.

När han åtalades presenterade åklagarna honom närmast som en vettvilling som utfört ett meningslöst slumpdåd, framkallat av att han råkat stöta på Palme vid Grandbiografen och varit på fel humör – och därför passat på att skjuta ihjäl statsministern efter biobesöket.

Advokaten Pelle Svensson valde att lansera Pettersson i en annan roll: som hitman i en liten mordliga ledd av bombmannen Lars Tingström. Pettersson hade enligt Svensson åtagit sig att döda inte bara Palme utan även kungen och justitieministern.

Filmaren Stig Edling – och senare också bland andra Tore Forsberg från kontraspionaget på Säpo – lanserade i stället teorin om att det egentligen inte alls handlade om Palme: Pettersson hade tänkt skjuta knarkhandlaren Sigge Cedergren men tog fel på person.

Och i och med Bo G Anderssons och Håkan Pieniowskis film 30 sekunder har vi ännu en variant: Pettersson var på mordplatsen men som ett oskyldigt vittne. Han hade, menar filmarna, bara råkat vara där och sedan snabbt försvunnit, rädd för att bli oskyldigt utpekad ifall han stannade kvar.

Filmen visades på SVT i söndags och ska ligga kvar på SVT Play i två år framåt.

En sorts äreräddning av Lisbeth Palme?

30 sekunder kan förstås på ett plan helt enkelt ses som en äreräddning av Lisbeth Palme. Allt färre tror i dag på Christer Pettersson som Palmemördare – inte ens Lisbeths söner Joakim och Mårten ställer sig längre bakom anklagelsen mot missbrukaren från Rotebro. De lutar numera offentligt åt åklagarväsendets nya favoritmisstänkte, den avlidne försäkringstjänstemannen från Täby.

Vid sidan av det finns en hel rad andra teorier som har sina uppbackare. Det är väl tveksamt om spåret Pettersson vid en opinionsmätning ens skulle hålla sig kvar bland top five.

Med andra ord: Lisbeths utpekande kan – för den som så vill – ses som något som inte kastar en skugga över Pettersson utan snarare över henne själv. Tvärsäkert men på vad som nu framstår som väldigt diskutabla grunder har hon pekat ut en förmodligen oskyldig person.

Nu vet den som fördjupat sig lite grann i vittnespsykologi att vittnen ofta har fel och att styrkan i deras upplevda eller påstådda säkerhet inte alls är kopplad till frågan om de har rätt eller inte. Inte ens kraftiga känslomässiga reaktioner från vittnen som gör tvärsäkra utpekanden är bevis för att utpekandena är riktiga. Våra hjärnor är på många sätt väldigt imponerande organ. Men de fungerar inte alltid som de ska.

Det där kan vara skrämmande och delvis av den anledningen svårt att ta till sig. Och när det handlat om Lisbeth Palme har dessutom sympatier för henne som brottsoffer och ibland också rena politiska lojaliteter ytterligare förstärkt uppslutningen bakom hennes utpekande av Pettersson. Ett ofta upprepat påstående har varit att om Lisbeth pekat ut Pettersson så måste han ju vara mördaren – hon borde ju veta, för hon var ju där. Ledande politiker som Ingvar Carlsson och Stefan Löfven hör till dem som gjort sig till företrädare för de tankarna. Och samma sak gäller Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten som länge varit en av de mest engagerade talespersonerna för teorin om Pettersson som mördare.

Men det har – kan vi nog inse i dag – ett pris att driva sådana teser. För om Pettersson till sist framstår som oskyldig så kan den som tagit intryck av argumentet ”Lisbeth borde ju veta, hon var ju där” lätt börja tänka i termer av att den mördade statsministerns hustru av någon anledning medvetet kan ha farit med osanning.

Och då kommer 30 sekunder som en sorts lösning på det dilemmat. För här lanseras alltså teorin att Pettersson visserligen dök upp mitt framför näsan på Lisbeth, men att han var fullkomligt oskyldig. Han hade bara råkat befinna sig på platsen. Dock var han, enligt resonemangen i filmen, rädd för att bli utpekad som mördare om han stannade kvar. Och därför flydde han, precis som gärningsmannen, in på Tunnelgatan.

En mördare, två flyende?

I filmen hävdas det – med en häpnadsväckande exakthet – att Palmes mördare försvinner in i gränden mellan 8 och 9 sekunder efter det första skottet och att Christer Pettersson tar sin tillflykt in i samma gränd 25-30 sekunder efter skottlossningens inledning, alltså omkring 20 sekunder efter gärningsmannen.

En mördare, två flyende.

Ulf Dahlsten som medverkar i filmen tar, som det verkar, tacksamt emot den här nya tankegången: den skulle ju betyda att Lisbeth hade rätt i en väsentlig mening, att hon verkligen såg Pettersson och att han dessutom hastigt lämnat brottsplatsen – samma väg som gärningsmannen dessutom och nästan i hasorna på denne.

Det är ju en spännande tanke även om den kan förefalla lite långsökt. Och det är givetvis bra att den formuleras så att den kan prövas.

Men tyvärr kan man inte säga att filmen 30 sekunder genomför en sådan prövning med någon större ambition. Alla brister i denna speciella hypotes sopas undan och filmmakarna andas helt enkelt en tvärsäkerhet som det är svårt att se att de har täckning för. Det heter till exempel om taxiföraren Hans J som gör en observation av en man som springer in på Tunnelgatan: ”Den han ser måste vara samme man som Leif Ljungqvist sett springa in i gränden. Alltså Christer Pettersson.” Här finns inga ”om” eller ”kan vara”. Det är bara pang på: vi blir försäkrade att Lisbeths utpekande av Pettersson har fått sin förklaring.

SVT rubricerar filmen som en dokumentär och som true crime. Det kan diskuteras om beteckningarna är helt korrekta. Det hela är förstås en definitionsfråga. Men på Wikipedia som brukar förmedla någon sorts brett förankrad uppfattning av vanliga företeelser heter det så här: ”En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

Filmen 30 sekunder innehåller dock inte bara högst kontroversiella påståenden som presenteras som om de vore sanningar. Den avstår från att redovisa åtskilligt som går tydligt på tvärs mot dessa påstådda sanningar. Och den innehåller hela tiden dramatiserade scener där skådespelare gestaltar det påstådda händelseförloppet.

Jag tycker det här är lite problematiskt. Gränserna suddas ut mellan vad människor förväntar sig av en dokumentär till skillnad från mer uppenbar fiction (sådant som Netflixserien Den osannolika mördaren eller en spelfilm om Palmemordet som Sista kontraktet).

Det är förstås inget fel att dramatisera ett händelseförlopp för att göra en film underhållande. Till skillnad från skribenten på Wikipedia menar jag att sådant mycket väl kan få förekomma i en dokumentärfilm. Men det vilar i så fall ett stort ansvar på filmarna att redovisa vad som är hypoteser och vad som är rimligt belagda fakta – i alla fall om dokumentären är avsedd som ett inlägg i en sakdebatt och inte bara bör ses som underhållning.

Låt oss nu gå in på själva sakdebatten. Och låt oss börja med vad jag ser som ett grundproblem med hypotesen om att Christer Pettersson bara råkar befinna sig precis på mordplatsen trots att han är totalt oskyldig.

Det är – krasst uttryckt – att den talar mot all sannolikhet.

Hur Pettersson dök upp i utredningen

Låt mig förklara. Och låt mig börja med att konstatera utgångspunkten för att Christer Pettersson kom att bli uppmärksammad i Palmeutredningen.

Det handlade nämligen inte alls om att någon skulle ha sett honom i Dekorimahörnan utan om helt andra saker. Och det är inte svårt att hitta polisens egen beskrivning av hur det gick till. Den finns i det dokument som brukar kallas huvudprotokollet, den centrala delen av det mycket omfattande förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Christer Pettersson.

I huvudprotokollet finns det ett avsnitt som heter Brottsmisstankarna. Där framgår att Pettersson – i likhet med många andra personer – dök upp tidigt i utredningen. Det skedde redan i april 1986 i vad som i huvudprotokollet beskrivs som ”tre av varandra oberoende spaningsuppslag”. Så här står det vidare i protokollet: ”Två av dessa föranleddes av likheter med den s k fantombilden; det tredje spaningsuppslaget grundades på uppgiftslämnarens uppfattning att Pettersson skulle vara ’fullkomligt galen’.”

Det där är, vad jag kan se, nästan rätt men bara nästan. Det första registrerade tipset kommer från en man som arbetar vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus. Det handlar dock inte om ”fantombilden” utan i stället om att Pettersson ska vara ”mycket lik skuggan”.

Signalementsbilden av Skuggan ledde till ett eller möjligen två av de tidiga tipsen om Christer Pettersson.

---

”Skuggan” beskrivs ibland som ”fantombild nummer 2”. Precis som den mer berömda ursprungliga fantombilden handlar det om en konstruerad ansiktsbild, byggd på vittnesuppgifter. ”Skuggan” ska dock inte föreställa mördaren utan en möjlig medhjälpare till mördaren. Kort efter det att polisen våren 1986 presenterat fantombilden i media kom denna uppföljare, också lanserad av polisen. Båda dessa bilder hade skapats som spaningsverktyg i hopp om att få reaktioner från allmänheten.

Bilden på ”skuggan” bygger på uppgifter från två håll. Det ena är ett brev från ett anonymt vittne som brukar kallas Skelleftehamnsmannen och handlar om en observation som denne ska ha gjort av en man med walkie-talkie nära mordplatsen. Brevskrivaren har bifogat en teckning av mannen som han ska ha sett.

Den andra uppgiften om ”skuggan” kommer från ett vittne som berättat om en observation av en man som tycktes ha förföljt Palme i centrala Stockholm dagen före mordet. Även det vittnet har ritat av den man han berättar om och bilden har vissa likheter med teckningen som Skelleftehamnsmannen gjort. Tillsammans fick dessa två teckningar sammansmälta i bilden på ”skuggan”, det vill säga en medhjälpare till mördaren.

Första gången Pettersson dyker upp i utredningen är det alltså som tänkbar medhjälpare i en konspiration – han har fört tipsarens tankar till en dimmig figur som antas ha skuggat Palme dagen före mordet och som under mordkvällen varit utrustad med walkie-talkie.

Det andra tidiga tipset om Pettersson är lite mer svårtolkat till sin innebörd. Det är ett brev från en fånge på Hall som tidigare suttit med Pettersson på Kumla. Han vill säga att Pettersson nästan är ”en kopia på bilden på Olof Palmes mördare”. I en maskinskriven notering från polisens sida betecknas detta tips på ett inte helt glasklart sätt. Det går att tolka som om det ska stå att det gäller en man som är lik ”fantombild 2”, men den som tittar ser att det skett en överskrivning på ett sätt som kunde göras med skrivmaskiner. På samma ställe som tvåan finns också en etta, dock lite mindre tydlig. En polis som senare gjort en handskriven anteckning om tipset drar i vilket fall slutsatsen att detta tips syftar på ”fantombild 2”, alltså den förmodade medhjälparen, och inte på gärningsmannen.

En mer rimlig tolkning är kanske ändå den som slagit igenom i huvudprotokollet, att fången tänkt på ”fantombilden” som ju var mer känd och som direkt framställdes som om den skulle handla just om mannen som sköt Palme.

Och vad var det då för uppgifter som låg bakom den första signalementsbilden, den berömda ”fantombilden”?

Jo, den byggde på observationer som en kvinna gjort på Smala gränd efter mordet – även hon hade tecknat den man hon sett – och den kopplades också till andra vittnesmål som pekade på att gärningsmannen efter det att kvinnan observerat honom skulle ha flytt i bil från närbelägna Snickarbacken.

Det är osäkert om någon av de vittnesuppgifter som låg till grund för ”fantomen” och ”skuggan” verkligen handlade om faktiska observationer av mördaren och en eventuell medhjälpare.

Vad vi mer definitivt kan säga är att ingen av dessa observationer tycks ha haft någon som helst koppling till Christer Pettersson.

Inte heller var Pettersson påfallande lik vare sig fantombilden eller skuggan. Framför allt kan det sägas att han inte var lik de ursprungliga teckningarna som gjorts av vittnet från Smala gränd. De skiljer sig rätt mycket från polisens fantombild.

Till vänster polisens fantombild, till höger en av de teckningar som vittnet ritat av sin observation och som senare blev underlag till fantombilden.

---

Men att det kom in tips av det här slaget om Pettersson är ändå inte så märkligt. Under våren 1986 strömmade det nämligen in mängder med spaningsuppslag till polisen om personer som ansågs likna den ena eller andra av dessa bilder. Och likheterna var inte alltid slående.

Det tredje tidiga tipset om Pettersson består av en kort samtalsanteckning från en polis som för Palmeutredningens räkning talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. Den enda egentliga informationen som finns där är att personen på kansliet påminner sig att Pettersson var ”fullkomligt galen”. Mycket pekar på att detta samtal är en ren uppföljning från polisens sida av något av de två andra tipsen. I så fall rörde det sig inte om tre oberoende spaningsuppslag utan bara om två – och inget av dem hade något påtagligt värde, kan man tycka. Framför allt handlade inget av dem om att Pettersson skulle ha varit synlig på mordplatsen.

Det hindrade dock inte att när Pettersson långt senare lanserades av utredarna som misstänkt Palmemördare fanns det många som ville göra en poäng av att att han förekommit tidigt i utredningen och att om polisen agerat snabbare då kunde mordet ha varit löst för länge sedan.

Vad som hände var i alla fall att Pettersson sedan hans namn fladdrat förbi våren 1986 för utredarnas del föll mer eller mindre i glömska fram till 1988.

Specialsatsningen på Oxen

Under sommaren det året beslutade åklagare och polis sig för att de fortsatta spaningsåtgärderna inte bara skulle fokusera på uppgifter med anknytning till Sveavägen utan också till spelklubben Oxen som var belägen ganska nära brottsplatsen och där det hände att det cirkulerade olagliga vapen.

Det kan tyckas att detta beslut om specialsatsning på just Oxen var lite omotiverat i förhållande till allt annat som också skulle kunna undersökas. Det fanns inget som sa att klubben var ett tillhåll för personer som var fientliga mot Palme och inget av någon dignitet som förknippade den med mordet på något annat sätt heller. Men kriminella personer fanns det i alla fall där, sådana som polisen hade ganska bra koll på. Och det betydde att här fanns en infallsvinkel som var jämförelsevis lättarbetad.

Och vi kan föreställa oss vad som hände: när utredarna väl började leta i de kretsarna var de angelägna om att hitta någon person som kunde vara intressant.

Det råkade bli Christer Pettersson. Han brukade besöka Oxen ibland, dock inte för att spela om pengar. Det som drog honom dit var att han kände en av ägarna, Sigge Cedergren, en av Stockholms kända narkotikalangare. Och den vanligtvis panke Pettersson brukade söka upp Cedergren för att tigga lite amfetamin, en drog som han nyttjade parallellt med sitt supande.

Utredningen av kretsen kring Oxen kom ganska snabbt att fokuseras på Pettersson. Han hade själv uppgett att han varit i centrala Stockholm under mordkvällen och han var känd för att stundtals vara en farlig person. 1970 hade han till och med dödat en man på Kungsgatan, inte långt från platsen där Palme mördades.

Och inte nog med det. I polisens material registrerades snart också spekulationer om att de vittnesuppgifter som fanns om en mystisk spanande man vid Grandbiografen kunde handla om just Pettersson. Inte så tungt, för all del. Men man kan tänka sig att det lät lite kittlande för utredarna.

Och fortfarande: vad som definitivt inte fanns i materialet var att han skulle ha varit synlig i Dekorimahörnan.

Vagheten i de indicier som fanns hindrade inte utredarna från att dra igång ganska stora spaningsinsatser mot missbrukaren från Rotebro. Man telefonavlyssnade och smygfilmade honom. Och så planerades det för att han skulle plockas in så att vittnen från både Grand och mordplatsen skulle få titta på honom som deltagare i en konfrontationsgrupp.

Det intensiva utredningsarbetet fortsatte under hösten. Men det kom fortfarande inte upp någonting som knöt honom till mordplatsen.

Till sist var det dags för konfrontationerna. Pettersson kallades till förhör och när han ville skjuta upp det för att han hade ont i benet hämtades han av polisen från sitt hem. Själv tycks han till en början ha betraktat det hela som en ren rutinhistoria. Han förekom på många poster i kriminalregistret och var van vid att polisen ville tala med honom om det ena och det andra.

Grandvittnena och Pettersson

Under dagen inträffade det dock saker som gjorde det lite bekymmersamt för Pettersson. Han ställdes upp i konfrontationsvisningar tillsammans med elva män som jobbade i polishuskvarteret. Och i två fall var resultaten till synes besvärande för honom. Det gällde vittnesmålen från Mårten Palme och flygledaren Lars-Erik E. Mårten kom fram till att av alla som var med i konfrontationsgruppen var det Pettersson som var mest lik en man som han sett stående utanför biografen, en man som visat intresse för hans föräldrar. Och Lars-Erik E tyckte att Pettersson ingav ”nästan samma olustkänsla” som en väntande man han observerat utanför bion.

Dessa rätt osäkra utpekanden får tas för vad de är. Det handlade om observationer som hade gjorts nästan tre år före konfrontationsvisningarna och varken Mårten eller Lars-Erik E hade när de var vid bion en aning om att Olof Palme skulle skjutas några minuter senare. De kände inte heller till Pettersson vare sig till namn eller utseende. Och vi vet också till exempel i dag att Mårten Palme numera är av uppfattningen att det kanske inte var Pettersson utan snarare Stig Engström han sett.

Parentetiskt kan tilläggas att under den tid som följde fram till rättegången lyckades utredarna faktiskt med en bedrift – att få fram ett vittnesmål från en person som kände Pettersson sedan förut och som plötsligt hävdade att denne varit synlig vid bion. Det var missbrukaren Roger Ö som sent omsider sa sig komma ihåg att han sett Pettersson utanför Grands dörrar medan han själv befann sig inne i foajén för att ringa ett samtal.

Roger hade bevisligen själv varit vid Grand under mordkvällen, till och med inne i foajén där han observerats av ett antal vittnen. Problemet med vittnena var att de placerade honom där först efter Palmemordet. En annan komplikation var att han tidigare uppgett att han varit så påverkad att han inte kom ihåg några som helst detaljer från kvällen. Men efter intensiv bearbetning av Roger Ö medan Pettersson satt i häktet hade alltså polisen lyckats få fram uttalanden som gick ut på att han friskat upp sitt minne – och sett sin bekant utanför biografens entré.

Det är dock att notera att också Roger Ö:s vittnesmål fortfarande handlade om Grand, inte om mordplatsen. Det som såg ut som ett verkligt genombrott kom sent på eftermiddagen efter konfrontationsvisningarna den 14 december – när Lisbeth Palme besökte riksåklagarens lokaler för att under stor sekretess titta på en videoupptagning av en av visningarna.

Lisbeth hade, vet vi i dag, varit lika grundligt preparerad som senare Roger Ö skulle bli. Hon hade av utredarna förmedlats uppfattningen att det fanns en person som det fanns starka misstankar mot och att denne var missbrukare.

Och hon sa, som vi också vet, precis det åklagarna hoppades. Inte riktigt efter första visningen av videon, för all del. Då var det i stort sett att han såg ruskig ut och stämde på hennes ”beskrivning”. Att ett vittne säger att en misstänkt persons utseende stämmer med den beskrivning hon tidigare lämnat är ju inte samma sak som att hon minns den misstänkte personen. Men Lisbeth hördes igen sex veckor senare och fick då se videoavsnittet med Pettersson en gång till. Och då var hon mycket tydligare – hon påstod utan reservationer att hon sett honom på mordplatsen.

Vad Lisbeth kanske inte förstod var att hon därmed hade gjort ett uttalande som skulle framstå som det enda egentliga beviset mot Pettersson i den kommande rättegången.

Vittnena på mordplatsen

När förhandlingarna genomfördes i tingsrätten och senare i hovrätten fanns det nämligen inget annat vittne som framträdde och sa sig ha känt igen Christer Pettersson på mordplatsen. Och all övrig bevisning mot honom var tämligen vaga indicier. Det enda av betydelse var Lisbeth.

Nu är det förstås viktigt att notera att när tingsrättsförhandlingarna hölls var Pettersson fortfarande okänd för de flesta. I media gick han under namnet 42-åringen och han visades inte upp på bild.

Men efter den fällande domen i tingsrätten – den kom den 27 juli 1989 – presenterades Pettersson i stor skala i nyhetsmedia, med namn, med bild och med filmupptagningar. Det betyder att alla de vittnen som skulle kunna vara aktuella i samband med hovrättsförhandlingarna hade närmast obegränsade möjligheter att ta del av hur Pettersson såg ut, lät och rörde sig – och att höra av sig till utredarna om de kände att de hade något nytt att tillföra.

Men inget vittne trädde fram och sa att han eller hon, precis som Lisbeth, hade sett Pettersson vid Dekorima. Om det var så som det framställs i filmen vi diskuterar, att Pettersson avvek från platsen först efter närmare 30 sekunder, kan man ju tycka att någon annan än Lisbeth borde ha noterat hans närvaro, i synnerhet eftersom hans utseende och rörelsemönster stack ut rätt ordentligt.

Långt senare skulle vittnet Leif Ljungqvist gå ut och säga att han sett Pettersson. Men sena utpekanden av det slaget är sådant man kunnat vänta sig mot bakgrund av den väldiga exponeringen av den utpekade mördaren och av hur den mänskliga hjärnan tenderar att fungera när det gäller att i efterhand konstruera vad som framstår som meningsfulla minnen av händelser.

Åter till åklagarna och polisens Palmegrupp. De hade alltså dragit igång en stor utredning mot Christer Pettersson utifrån resonemanget att han framstod som en tänkbar gärningsman. De hade samtidigt ingenting som knöt honom till mordplatsen. Det fick de först när Lisbeth Palme fick se konfrontationsvideon. Och då öppnades förstås vägen till ett åtal. Eller snarare: så länge Lisbeth inte backade så var det nästan omöjligt att låta bli att åtala Pettersson.

Här finns det ju två rimligt tänkbara alternativ.

Det ena är att utredarna, intuitivt och skickligt, nosade sig fram till en person som faktiskt råkade vara Palmes mördare utan att de hade något som kopplade honom till mordplatsen, bara andra typer av indicier. Det var i så fall en oerhört imponerande detektivbragd. Och då var förstås det tragiska att Pettersson ändå blev friad av hovrätten.

Det andra rimliga alternativet är att de mer eller mindre slumpmässigt valde att satsa på en person som i själva verket var oskyldig men som råkade ha det emot sig att han varit i centrala Stockholm under mordkvällen, att han tycktes sakna alibi, att han var kriminell sedan många år och att han hade flera impulsdrivna våldsbrott på sin meritlista. Och inför konfrontationsvisningen suggererade de sedan Lisbeth Palme att tro att de hade tung bevisning mot Pettersson, vilket de inte hade. Om det här är den troliga varianten kan man också säga att det är rätt osannolikt att Pettersson skulle ha råkat befinna sig vid Dekorima vid tidpunkten för mordet utan att polisen kände till det eller ens hade tillgång till några som helst tips i den riktningen.

Men det filmen 30 sekunder försöker få oss att tro är alltså att polis och åklagare drog igång en stor utredning kring Pettersson – som i själva verket var fullständigt oskyldig – och att de inte hade något som band honom till mordplatsen. Men att av en fantastisk slump så befann sig Pettersson just vid Dekorima av alla platser när Palme blev mördad och att Lisbeth råkade få syn på just honom precis när mördaren försvunnit.

Visst. Teoretiskt sett kan vi ju inte fullständigt utesluta ett sådant sammanträffande. Men det krävs ju en del bevisning för att med trovärdighet hävda att det var detta som faktiskt hände.

En sak har vi redan varit inne på – att inget vittne förutom Lisbeth, ens i hovrätten, sa sig ha sett Pettersson på mordplatsen. Vi vet också att ett av vittnena, Lars J, som såg en man som sprang in på Tunnelgatan förklarat att han kände igen Pettersson från Sollentuna där han själv bodde. Men den springande mannen hade på inget sätt fört Lars tankar till Pettersson.

Den som vill kan förstås hävda att Lars bara såg mördaren springa förbi och missade att Christer Pettersson också kom rännande samma väg, bara några sekunder efteråt. Det kan förstås inte heller uteslutas teoretiskt. Men hur troligt är det?

En annan invändning är givetvis att det skulle ha varit ett märkligt val från Petterssons sida att fly in i samma mörka gränd som den uppenbarligen beväpnade mördaren.

Vi kan ju också fråga oss: varför kan vi inte hitta några vittnen som säger sig ha sett att två personer flydde in i gränden tämligen direkt efter mordet?

Och hur kom det sig att inte ens ett så nära placerat vittne som Anders B såg att det förutom mördaren fanns en person till som konfronterade Lisbeth sekunderna efter mordet för att strax därefter fly in på Tunnelgatan?

Det finns en intressant problemställning som berör dessa frågor. Och det är: hur många personer befann sig på vad som kan kallas för själva brottsplatsen när mordet ägde rum?

Fem personer vid Dekorima?

I Palmerättegången var åklagarna noga med att framhålla att det bara fanns tre personer där: Olof, Lisbeth och mördaren. På det sättet ville de uppenbarligen undanröja alla eventuella försök från Pettersson att hävda att han visserligen varit på platsen, men att han inte mördat Palme utan bara gått förbi.

Skälet till att åklagarna behövde hävda att det bara funnits tre personer vid Dekorima var att Lisbeth ju inte sagt att hon sett Pettersson skjuta Palme, bara att hon sett honom stå där. En sådan observation skulle inte räcka i de flesta rättegångar så länge det gick att hävda att det kunde ha funnits oskyldiga personer på platsen.

Problemet var bara att det bevisligen fanns fyra personer på platsen, inte tre: vittnet Anders B stod i Dekorimas port och mycket pekar på att Lisbeths iakttagelse av en stående man handlade om honom och inte om vare sig mördaren eller om en oskyldig Christer Pettersson.

Just faktumet att det fanns två personer vid målarbutiken förutom Lisbeth och Olof ger ju en viss tyngd åt kommissarie Åke Rimborns uppgift att Lisbeth på sjukhuset skulle ha berättat för honom att det rörde sig om två gärningsmän – en uppgift som också kom att ligga till grund för polisens rikslarm under mordnatten. Lisbeth kunde ha sett både mördaren och Anders B och i alla fall tillfälligt trott att det var två personer inblandade i mordet.

Den bild som ges i 30 sekunder är dock att det inte räckte med dessa fyra, det skulle ha funnits fem personer på platsen: Olof, Lisbeth, Anders B, mördaren och Pettersson. Det blir ganska trångt. Är det tänkbart? Kanske det. Är det troligt? Kanske inte.

Men låt oss gå tillbaka till det märkliga sammanträffande som filmarna vill få oss att föreställa oss: att Christer Pettersson bara råkade befinna sig vid Dekorima. De försöker i filmen att göra det sannolikt att det var så genom att han helt enkelt brukade hänga där.

Var Dekorima Petterssons tjack-kiosk?

Det är den numera avlidna Lillemor Östlin, författare och Sveriges kanske mest berömda kvinnliga kåkfarare. I 30 sekunder säger hon att Dekorima var Petterssons ”lilla kiosk”, han brukade enligt henne stå just där och vänta på Sigge Cedergren för att få droger av denne.

Det är ett sensationellt påstående. Jag tror inte jag har träffat på det någonstans förut och då har jag ändå träffat på många mer eller mindre spekulativa uppgifter om Christer Pettersson och hans eventuella kopplingar till Palmemordet.

Man kan väl lugnt säga att om det var känt att Pettersson brukade stå och vänta på Sigge just vid det som skulle komma att bli mordplatsen så borde det ha varit känt av utredarna och utnyttjats som stark stödbevisning i antingen rättegången eller i Riksåklagarens långt senare inlämnade resningsansökan.

Jag intervjuade Lillemor Östlin under våren 2010. Till mig sa hon då att hon mycket väl kunde tänka sig att Christer Pettersson hade råkat vara vid Dekorima i samband med mordet och att Lisbeth sett honom. För mig motiverade hon dessa tankegångar med att platsen ju låg mellan Sigges bostad på Tegnérgatan och spelklubben Oxen på Oxtorgsgränd en bit söder om Kungsgatan. Pettersson kunde enligt Lillemor Östlin ha strosat omkring i området mellan Sigges två adresser – ett område som ju innefattade både Dekorima och Grand – medan han väntade på att Sigge skulle dyka upp.

Det var väl ingen orimlig tanke i och för sig. Men hon sa inget om att det fanns skäl att tro att just Dekorima var ett ställe där Pettersson brukade hänga.

Vad vi vet är i alla fall att Pettersson enligt egen uppgift hade träffat Sigge på Oxen under kvällen och fått amfetamin av honom. Och Sigge uppgav för sin del att Pettersson varit på Oxen mycket hastigt vid 22-tiden.

Det låter som ett indirekt medgivande från Sigges sida om att Pettersson då fått sitt amfetamin och sedan försvunnit. Och det gör det i så fall mindre troligt att Petterson skulle ha stått och väntat på Sigge senare på kvällen – i synnerhet på en plats som Sigge inte skulle komma att passera.

Sigge kom nämligen själv efter mordet att i olika förhör utförligt berätta om sin hemresa från Oxen någon gång efter klockan 23. Han hade då tagit bilen och kört Luntmakargatan och aldrig varit ute på Sveavägen. Hans berättelse fick i allt väsentligt stöd av hans passagerare Reine J. Det ger inte precis något stöd för att Pettersson hade skäl att tro att han skulle hitta Sigge om han stod vid Dekorima ifall han av någon anledning ville träffa honom igen. Om Pettersson verkligen ville träffa Sigge hade det förstås varit mycket enklare att gå tillbaka till spelklubben eller att vänta utanför Sigges bostad på Tegnérgatan.

Man bör väl också tänka sig att om Christer Pettersson uppehållit sig vid Dekorima i stressad väntan på att kanske tigga till sig lite mer amfetamin av Sigge så borde han ha blivit uppmärksammad av andra. Inte bara av mordplatsvittnena utan också av personer som gick förbi platsen minuterna före mordet. Han var ju en person som gjorde ett visst – ofta skrämmande – intryck på sin omgivning. Och om han bara var ute för att tigga lite tjack hade han ingen större anledning att försöka göra sig obemärkt, i alla fall inte på det sätt som en eventuellt väntande mördare skulle göra.

Låt oss lägga till att det i rättegången också framträdde två vittnen, Algot Å och Enar H, som gav Pettersson alibi för mordet om deras uppgifter var riktiga. Algot menade att han sett Pettersson i Märsta omkring klockan 23.20. Och Enar hävdade att han sett honom vid pendeltågsstationen i Rotebro någon gång mellan 23.45 och 23.50. Det hela stämde bra med Petterssons egen berättelse om att han somnat på pendeltåget, vaknat på ändhållplatsen i Märsta och fått åka tillbaka till Rotebro där han steg av och gick hem. De uppgifterna redovisades inte alls i filmen 30 sekunder.

Dags att presentera en redovisning

Självklart kan vi ändå överväga att filmarna kan ha halvvägs rätt i den tes de driver i programmet. Det kan ha funnits någon, om än inte Pettersson, som slank in i gränden nästan direkt efter mördaren. Den delen av tesen underbygger de med sina resonemang om vad de kallar för en tidslucka mellan vissa observationer som de anser handlar om den flyende gärningsmannen och andra observationer som de anser handlar om den flyende men oskyldige Pettersson.

Det finns skäl att diskutera om det kan ligga något i det resonemanget och jag upplåter gärna utrymme på bloggen åt den diskussionen. En central punkt som 30 sekunder flaggar för är att filmarna lyckats analysera hur rödljusen slog om och att det hjälpt dem att bestämma tiden för var olika bilar befann sig under de sekunder som följde på mordet.

Det här presenteras som ett stort avslöjande och som en utredning Palmeutredarna missat att genomföra. Ackompanjerat av revolverskott, en tickande klocka och ödesmättad musik heter det: ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.” Och: ”Vår berättelse skildrar de första 30 sekunder som ingen kunde stoppa. Att ta hänsyn till sekundernas obevekliga gång är en förutsättning för att kunna förklara vad som utspelade sig på mordplatsen efter mordet.”

Det låter ju mäktigt. Men det förekommer ingen tydlig redovisning av den undersökning som filmarna hänvisar till att de utfört. Det är kanske förståeligt: det är svårt att presentera något sådant i en film som ju är ett medium som mer kommunicerar med känslor än med intellektet.

Men det går ju att lägga fram materialet någon annanstans. Vi är säkert många som väntar oss att få ta del av en genomarbetad skriftlig presentation.

Och till dess finns det väl anledning att påminna om att det kring Palmemordet har förts åtskilliga diskussioner under årens lopp kring problem med tiderna. Det har gällt saker som:

• tiden för mordet, bland annat i förhållande till bankomattiderna på Tunnelgatan respektive Sveavägen;

• tiden för områdeslarmet till polisbilarna – kommissarie Gösta Söderström hävdade som bekant att den officiella tiden var sex minuter fel och andra har hävdat att tiden var fel men inte så mycket som Söderström menade;

• tiden för Stig Engströms utpassage från Skandia, något som förstås har betydelse i diskussionen om hans eventuella alibi.

Vad som kan sägas är att dessa diskussioner ofta visat sig vara svåra och att det kan vara vanskligt att komma fram till säkra svar. Men förutsättningen för att de ska kunna föras är ju att de som diskuterar har tillgång till själva grundmaterialet.

Till det kommer förstås att även om vi skulle ha kunskap om när olika ljus slog om kan vi tänka oss att en del manövrer med bilar gjordes trots att det var rött ljus. Det var en extrem situation och inte minst då (men även ibland annars, som bekant) så händer det att människor inte följer trafikreglerna.

Vad som inte tas upp i filmen

Det finns också viktiga uppgifter i utredningsmaterialet som helt enkelt förtigs i filmen. En sådan är att taxiföraren Hans J:s påstående att han gjort en u-sväng vid Apelbergsgatan motsägs av passagerarna som tillsammans ger ett mer eller mindre bestämt uttryck för att Hans J gjorde u-svängen redan vid Tunnelgatan. Om de har rätt spricker hela den tidsanalys som presenteras i filmen, den som utmynnar i att Hans inte såg mördaren utan en person som sprang in i gränden först senare.

Även sådant som inte har direkt bäring på filmens huvudtes får mig att reagera just över ofullständigheten i redovisningen. Ett av de centrala vittnena, Inge M, intervjuas i filmen. Han berättar om vad han anser är observationer av mördaren som han gjort minuterna före mordet. Det handlar om en man som väntar utanför Dekorima.

Jag anser för min del att Inges uppgifter om detta är viktiga. Men jag vet också att Inge, precis som andra vittnen, haft en benägenhet att förändra sina uppgifter under årens lopp. I filmen säger han att den väntande mannen var vältränad och militärisk, han var där för att göra ett jobb. Och Inge tillägger med eftertryck: ”Han var absolut ingen pundare, jag har sett pundare i mitt liv.”

När jag intervjuade Inge 2010 berättade han om samma förlopp som han tar upp i 30 sekunder. Men till mig sa han:

”Han står inte helt stilla utan går omkring lite grann. Även när han står på ett ställe rör han sig, det liknar det här typiskt oroliga sättet som en tjackpundare har. Det känner jag igen för jag har jobbat med ungdomar som har alkohol- och narkotikaproblem. Dessutom växte jag upp i Sköndal–Farsta under den absolut svåraste perioden på 60- och 70-talen.

I klassen jag gick var vi sexton grabbar som följdes åt till nian. Det var jag och tre till som klarade oss från att hålla på med preparat. Så att känna igen en pundare var inget svårt.”

Det här var en pundare?

”Jaja, jaja.”

En annan sak jag reagerade på var att filmarna visserligen tog upp taxiföraren Anders D men att det inte nämndes något alls om vad han berättat att han uppfattat precis före mordet, att tre personer – gärningsmannen, Olof och Lisbeth, föreföll ha varit inbegripna i ett samtal.

Det kan givetvis diskuteras om Anders D uppfattade situationen på ett riktigt sätt. Men han var mycket tydlig med detta redan under mordnatten då han både förhördes av polisen och intervjuades av media. I en film som avser att bygga sina slutsatser på vad vittnena säger är det, menar jag, viktigt att ta med alla centrala inslag i vittnesberättelserna och inte bara klippa och klistra för att presentera vad som ska se ut som en invändningsfri tes.

En del kan tolka Anders D:s uppgifter om vad som såg ut som ett samtal som en indikation på ett möte. Andra kan tolka det som att vad han säger ska betraktas som mindre tillförlitligt. Men det är sådant som förhoppningsvis kan redas ut i en diskussion – vilket förutsätter att de viktiga bitarna i ämnet redovisas innan diskussionen inleds.

Självklart är det svårt att få med allt av betydelse i en relativt kort film. Men det understryker behovet av att vara lite mer försiktig med slutsatserna än vad filmarna har varit.

Förhoppningsvis kan debatten här på bloggen – och i andra forum – kompensera för en del av de bristerna. Och möjligen kan den i det sammanhanget bidra till att klargöra delar av händelseförloppet kring mordet.

I så fall har 30 sekunder fyllt en viktig uppgift även om det inte är exakt den som filmarna själv flaggar för.

FOTNOT: I enlighet med policyn på den här bloggen beskrivs i allmänhet vittnena på Sveavägen med förnamn plus initialen i efternamnet. Undantag görs för offentligt kända personer som Lisbeth Palme själv, poliser i tjänst och för sådana vittnen som valt att publicera sig i skrift i debatten om mordet.

FOTNOT 2, 230306: En ny version av filmen 30 sekunder lades ut på SVT Play den 2 mars, efter publiceringen av recensionen. Jag har inte jämfört versionerna och ovanstående text behandlar den första versionen.

Annons