En hel dag med teorier och fakta om Palmemordet – ser ut att bli en återkommande händelse

Mattias Kressmark och Jonas Nyman från Palmemordsarkivet var nöjda efter söndagens konferens om det fortfarande ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. En hel dags föredrag och diskussioner hade genomförts med framgång – deltagarna var nöjda, tidsschemat hade hållits och mängder av information hade redovisats. Det ser ut som om konferensen kommer att bli en återkommande företeelse.

---

”VARFÖR BERÄTTADE DU INTE för mig om Palmemordskonferensen i förväg? Jag blev nästan lite sur på dig!”, sa en av mina vänner härom dagen. Andra hade visserligen hört talas om konferensen men inte varit snabba nog med att anmäla sig och därför blivit utan plats i alla fall.

Det var Jonas Nyman och Mattias Kressmark från Palmemordsarkivet som tagit initiativet till evenemanget. Och ambitionen var att skapa ett forum för utbyte av information om denna gigantiska mordutredning, den som formellt avslutades för snart tre år sedan men som fortfarande väcker ett stort intresse både i Sverige och utomlands.

Konferensen kan ses som ett komplement just till Palmemordsarkivet.se som är en sida på nätet med länkar till ett stort och växande antal dokument från den numera nedlagda utredningen.

Jag fick själv nöjet att inleda konferensen med ett anförande om Palmeutredningens sista år. Och jag passar här på att i sammandrag ta upp vad jag valde att tala om. Sedan ska jag i ännu kortare form säga något om de andra inslagen. Jag kompletterar det jag skriver om andra talare med en del länkar som gör det möjligt att ta mer utförlig del av deras resonemang eller ge bakgrund till det de tog upp.

En enkel fråga till deltagarna

Jag började för min del med en enkel fråga till deltagarna: vad skulle du göra om du bevittnade Palmemordet?

Så här skissade jag förutsättningarna: du befinner dig nära Dekorima när du hör skotten. Du tittar dit och går fram till platsen. Du gör vissa observationer, värdet av dem kan du inte riktigt bedöma. Du ger dig iväg efter en stund, lite osäker på vad som hänt. Du vet inte vem som är skjuten. Nästa dag får du veta att offret är Palme. Du inser att du kanske sett något viktigt och du tänker att du skulle kunna ringa polisen eller i alla fall någon tidning. Eller både och.

Frågan är vad du gör då. Som samhällsmedborgare förväntas du göra din plikt och ge dig till känna. Du kanske också tycker det vore spännande om folk fick veta att du varit med om något stort och dramatiskt. Kanske kan du få en belöning av polisen eller tipspengar av någon tidning.

Å andra sidan: såg eller hörde du verkligen något viktigt? Är du säker på vad du såg? Kan det uppstå en hotfull situation – för dig eller dina anhöriga – om det blir känt att du sett något? Kan du tvingas vittna i en rättegång? Kan det till och med bli så att du själv blir misstänkt? Kan du lita på polisen – eller kan det till och med vara så att poliser är inblandade? Och om du går till journalister, kan du lita på att de skriver rätt och inte framställer saker så det blir jobbigt för dig? Kan du i värsta fall bli uppsökt av konstiga människor om du blir uppmärksammad i media?

Jag ville ge deltagarna hjälp att tänka sig vilka frågor som skulle kunna dyka upp i deras huvuden i en sådan situation. Och så bad jag alla att tänka efter: var de säkra på att de skulle kontakta polis och/eller media och berätta att de varit på platsen? De som var säkra skulle räcka upp hand.

Ungefär hälften slängde upp handen i vädret. Resten avstod.

Det där var förstås inget vetenskapligt experiment. Men jag startade så för att illustrera att vi faktiskt inte vet hur många personer som befann sig på brottsplatsen i nära anslutning till mordet och som kan ha sett något av intresse.

Lisbeth Palme har talat om en man i beige som befunnit sig norr om mordplatsen strax efter mordet. Han är inte identifierad. Och det finns andra vittnesuppgifter om till synes okända personer.

Vi vet också att polisen inte alls tog upp namn och kontaktuppgifter på ett systematiskt sätt. Bara nio personer blev antecknade av alla dem som fanns på brottsplatsen. Det fanns många fler där. Dessa andra hörde av sig själva senare eller – i en utsträckning som vi bara kan gissa om – kanske inte alls.

Två unga killar blev fångade på bild av en pressfotograf. Bilden plus deras namn publicerades i Svenska Dagbladet den 1 mars 1986. Där stod också att de varit vittnen till mordet. De två killarna blev förvisso hörda av polisen – men först som två och ett halvt år senare. Då berättade de att de aldrig sett mordet utan kommit fram först sedan ambulanserna åkt. Men det kunde ju inte polisen veta innan det hållits förhör med dem. Mer noggranna än så var inte de tidiga utredarna med att dammsuga brottsplatsen på information.

En sak som borde ha gjorts från polisens sida var att tidigt och systematiskt ha frågat ut alla kända vittnen om vilka andra personer de sett på platsen. Det skedde inte.

Den samlade bilden vi kan få är alltså att det inte existerar någon tillförlitlig kartläggning av vilka personer som befann sig vid Dekorima minuterna närmast efter mordet.

En man som verkligen ansträngde sig att rapportera till både polis och media var dock Stig Engström. Han har anklagats för mycket, men detta kan faktiskt ingen ta ifrån honom. Vad han inte visste var att långt efter hans död skulle hans iver att berätta bli förödande för eftervärldens bild av honom – han blev utpekad som misstänkt statsministermördare. Hade han valt att tiga så hade detta aldrig hänt.

Den väsentliga orsaken till Palmeutredarnas utpekande var att hans närvaro på brottsplatsen inte tydligt kunde beläggas i det befintliga – och väldigt ofullständiga – utredningsmaterialet. Alla andra indicier som dragits fram mot honom är helt underordnade denna centrala ingångsuppgift. Men om vi medger den högst påtagliga möjligheten av att han faktiskt var där fast det syns dåligt i materialet så blir det inte mycket kvar av resten av caset mot honom.

”Tillbaka till Sveavägen”, Stig Engström och Stay Behind

Det är klart att det kunnat verka lite fascinerande att Engström å ena sidan berättat utförligt om vad han gjorde på mordplatsen och att han å andra sidan inte gjort något tydligt avtryck i de upptecknade vittnesmålen från andra vittnen. Men i mitt anförande diskuterade jag också en del ytterligare omständigheter som gjorde att utredarna blev så intresserade av Engström.

Inledningsvis hade det att göra med att de arbetade efter devisen ”tillbaka till Sveavägen”. Engström hade ju ur utredarnas synvinkel den fördelen att han uppenbarligen befunnit sig på Sveavägen någon gång i nära anslutning till mordet. Något sådant hade aldrig kunnat bevisas till exempel i fallen Victor Gunnarsson eller Christer Pettersson. Och den lockande tanken blev då att här fanns det en identifierad tänkbar mördare som kunde knytas till platsen.

Och en misstänkt person att peka ut var precis som behövdes för att kunna avsluta utredningen.

Men nu visar sig något intressant i materialet som kommit fram sedan utredningen lagts ner. Krister Petersson och Palmegruppen startade verkligen inte med en ensam gärningsman. I stället var de benägna att se Engström som en nyckelfigur i en komplott med trådar till Stay Behind.

Hur kunde det komma sig? Jo, helt enkelt för att materialet från Sveavägen med närmaste omgivningar gav goda skäl att tänka sig att mordet var resultatet av en komplott. Trots att tidigare utredare oftast låtit bli att utreda spaningsuppslag i den riktningen så fanns det många sådana, framför allt vittnesobservationer av personer runt Sveavägen som tycktes ägna sig åt organiserad övervakning. Och uppgifter av det här slaget väckte intresse hos Peterssons utredare, det framgår tydligt av det släppta materialet.

Att titta på dessa försummade uppslag var definitivt att gå tillbaka till Sveavägen. Det bekymmersamma var bara att det handlade om namnlösa och ansiktslösa individer. Det var där Stig Engström kom in. Om han kunde kopplas till hemliga operationer kring mordplatsen så borde det se ut som om det var en lösning i sikte, en lösning som just handlade om att gå tillbaka till Sveavägen. Och den länk som utredarna tyckte sig se mellan Engström och vittnesmålen om vad som liknade en komplott var den hemliga organisationen Stay Behind som av tradition haft kopplingar just till Skandiahuset, Stig Engströms arbetsplats.

Det problem som utredarna med tiden konfronterades med var att de, trots intensivt letande, inte hittade några kopplingar mellan Engström och Stay Behind. Och då fick det till sist bli ett utpekande av Engström ensam, trots att det inte gått att avfärda de oroande tecknen på organiserad övervakning av Palme.

Någon gång i början av 2020 blev huvudstrategin att nagla fast Engström vid mordet, även om det fick bli Engström ensam.

Det problem som utredarna då insåg att de ställdes inför var att bevisningen mot Engström som person var mycket mer bristfällig än de intalat sig. De gjorde vad de kunde för att komplettera bevisningen under månaderna fram till halvårsskiftet. Men de hittade inget. Och utpekandet av honom på den presskonferens som avslutade utredningen blev – som vi vet – ingen succé.

Men det är ändå där vi står i dag. Utpekandet av Stig Engström som misstänkt gärningsman är fortfarande är den officiella lösningen – hur ohållbar den än är.

Kommer det att fortsätta vara rättsapparatens officiella ståndpunkt? Jag avslutade mitt anförande med att jag inte tror det och att konferensen var ett bevis på att frågorna finns kvar och fortfarande bearbetas av människor med engagemang.

Swedenborgsgruppen

Nästa punkt på dagordningen var att en av arrangörerna, Jonas Nyman, gick igenom uppgifter från utredningsmaterial som nu blivit tillgängligt om två tidigare okända personer som kan misstänkas för inblandning i Palmemordet. Han kallade dem ”Rudolf” och ”Kent”.

”Rudolf” var 38 år vid tiden för mordet. Han var drivande i en krets som ibland betecknats som Swedenborgsgruppen. Den lånade lokaler i Swedenborgskyrkan i Tegnerlunden, nära biografen Grand. Bland dess medlemmar fanns ett antal personer som var framträdande i den svenska extremhögern. En av medlemmarna i denna grupp var Anders Larsson, den man som före mordet skickade en varning till statsrådsberedningen om att Palme skulle mördas. Och det visar det sig nu att han pekat ut just ”Rudolf” som ansvarig för mordet på Palme.

Den andre personen Jonas Nyman tog upp var en person han kallade ”Kent”. Denne var liksom ”Rudolf” medlem i Swedenborgsgruppen. Han var också medlem i S:t Michaelsorden, ett ordenssällskap med rötter i det pronazistiska Sveriges Nationella Förbund. Jonas Nyman berättade att det finns uppgifter i utredningen som pekar på att ”Kent” under makarna Palmes besök på Grand blev uppringd av en anställd på biografen.

Den som vill veta mer om vad Jonas Nyman har att säga om Swedenborgsgruppen kan till exempel lyssna på avsnitten 271, 272, 276 och 277 i den ambitiösa podden Palmemordet som produceras av Dan Hörning och Tobias Henricsson.

Nästa talare var Christina Jensen som berättade om sin före detta man som enligt henne var den som utfört Palmemordet. Även han hade kopplingar till Swedenborgsgruppen. Christina Jensen kan också höras i avsnitt 273 av podden Palmemordet.

WACL, Skandiahuset och Sydafrika

Därefter var det dags för Christian Kirk Muff, en av de ansvariga för den danska podden Det hemmeligste af det hemmelige. Podden handlar om det kalla kriget, om Stay Behind i Sverige och Danmark och om Palmemordet och detta var också temat för Christian Kirk Muffs anförande. Där tog han särskilt upp WACL, World Anti Communist League, en internationell organisation som också var verksam i Sverige och som, menade talaren, egentligen var en täckorganisation för kretsar som använde sig av politiskt våld för att främja sina syften. Ett internationellt exempel var dödsskvadronerna i Paraguay. Men Christian Kirk Muff reste också frågor om WACL:s inblandning i Palmemordet. En av de svenska representanterna för WACL var Anders Larsson som tagits upp redan i Jonas Nymans föredrag. Christian Kirk Muff beskrev honom som en ”whistle blower”. Podden Det hemmeligste af det hemmelige hittar man här.

Från genomgången av Skandiahuset.

---

Efter lunch inledde Henrik Andersson med en detaljerad genomgång av en byggnad som diskuterats utförligt under de senaste årens debatt om Palmemordet – Skandiahuset. Han hade skaffat sig tillgång till ritningar av såväl fasaden som interiörerna på olika våningar. Syftet med föredraget var inte att argumentera för någon särskilt slutsats när det gällde anklagelserna mot Stig Engström utan helt enkelt att ge en ökad kunskap om byggnaden som den såg ut vid tiden för mordet. En kort men illustrerad artikel om Skandiahuset finns här. Och en läsvärd artikel som berör Skandia och dess relationer till Stay Behind finns här.

Därefter talade Göran Björkdahl om Sydafrikaspåret. Han har sedan 1983 arbetat med utveckling i Afrika som konsult och som handläggare på Sida och på ambassader i Afrika. Tidigare har han forskat i omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död vilket bidrog till att FN öppnade sin utredning på nytt, Hans arbete redovisas också i dokumentären Cold Case Hammarskjöld från 2019.

Göran Björkdahl berättade om hur han 2014, under arbetet med Dag Hammarskjöldfilmen, kom i kontakt med de så kallade Deepsearch-dokumenten, en sammanställning av handlingar som – ifall de var äkta – visade att Sydafrika planerat och genomfört mordet på Olof Palme.

Konferensprogrammet.

---

Genom olika kontakter i det gamla och det nya Sydafrikas hemliga tjänster fick Göran Björkdahl fram ett material som han tog med hem till Sverige och som väckte Palmeutredarnas intresse. Göran Björkdahl nämnde att 2018 hade det gått så långt att Krister Petersson då uttryckte att han kunde tänka sig att resa ner till Sydafrika och stanna en månad om han bara fick möjlighet att tala med rätt personer.

Göran Björkdahl fick med tiden intrycket att det skulle vara möjligt att få fram någon sorts förhandlingslösning, att personer som arbetat för apartheidregimen och var inblandade i mordet skulle kunna tänkas erkänna om de fick garantier om att inte ställas inför rätta. När han hörde Krister Petersson gå ut i februari 2020 och flagga för en lösning som kanske, men inte nödvändigtvis, skulle innebära åtal så trodde han att en sådan uppgörelse var på gång. Två artiklar från brittiska Guardian om Göran Björkdahls research om Sydafrikaspåret finns här respektive här, den senare skriven av Göran Björkdahl själv.

David Fredin och Jan Stocklassas bok

Efter Göran Björkdahl talade David Fredin. I Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet pekas David Fredin ut som deltagare i mordoperationen och som den som efteråt gömmer mordvapnet. Hans namn har i boken ersatts med en pseudonym, men David Fredin menade i sitt anförande att det inte var svårt att lista ut att det var han som åsyftades och han menade att det handlade om falsk tillvitelse från Jan Stocklassas sida. David Fredin presenterade också inslag i en teori som han själv gjorde sig till tolk för. Den gick ut på att Palme hade anknytning till KGB och att han blev mördad av sovjetiska agenter som var rädda för att sanningen skulle komma fram. Jan Stocklassas bok hittar man exempelvis här. En artikel där David Fredin utvecklar sina tankegångar om Olof Palme finns här.

Jan Stocklassa som ursprungligen skulle ha deltagit på konferensen och berättat om sina teorier hade fått förhinder.

Konstnären GF och Victor Gunnarsson

Karl Kyle berättade om en av de personer som hade väckt Palmeutredarnas intresse som en följd av deras arbete med gärningsmannaprofilen. Det handlade om den man som brukar gå under beteckningen GF. Karl Kyle beskrev honom som en excentrisk konstnär med personlighetsstörning, antisemitiska åsikter och kriminell bakgrund. GF är också enligt Karl Kyle en person med stor förmåga att göra sig oanträffbar och som dolt sig bakom olika alias. Ett avsnitt om GF finns i Palmemordspodden (inte att förväxla med podden Palmemordet). Det kan hittas här (betalvägg).

Anders Malmqvist berättade om Victor Gunnarsson och dennes relationer till bibelsmuggling in i dåvarande östblocket. Mer om Gunnarsson finns till exempel här, på en sida på WPU, en portal om Palmeutredningen med länkar till dokument.

Marc Pennartz om Christer A

Marc Pennartz, en nederländsk journalist som varit bosatt i Sverige, talade om sin research kring Christer A, en annan av de personer som intresserade Palmeutredarna när de arbetade med gärningsmannaprofilen. Marc Pennartz menade att Christer A var ett starkt alernativ som gärningsman, han hade rätt sorts vapen, tillgång till rätt sorts ammunition och praktiska möjligheter att utföra mordet eftersom han bodde relativt nära mordplatsen och saknade alibi. Han var dessutom mycket fientligt inställd till Olof Palme och han undvek i det längsta att lämna in sin revolver för provskjutning. Till sist hävdade han att han sålt den till en person som han inte kunde uppge namnet på. Mer om Marc Pennartz research finns i podden Palmemordet, avsnitt 268 och 269.

Avslutningsvis talade Mattias Kressmark om Palmemordsarkivets framtid och efterlyste förslag och initiativ från deltagarna.

Under punkten kollade han intresset från deltagarnas sida för en upprepning av initiativet med en konferens. Det visade sig att intresset var stort, så de som missade det här evenemanget bör inte behöva vara alltför ledsna.

Efter själva konferensen fortsatte de som ville till Urban Deli i Dekorimas gamla lokaler för att fortsätta diskussionen över en öl.

Podden Palmemordet har ett nytt avsnitt som just handlar om konferensen, det kan hittas här.

Konferensen hölls på Westmanska Palatset, alldeles intill Adolf Fredriks kyrka (bilden) där Olof och Lisbeth Palme ligger begravda på kyrkogården. Ett stenkast härifrån är också den sträcka av Sveavägen där paret Palme gick från biografen en sen kväll för 37 år sedan.

Annons