Bo G Andersson: Inte osannolikt att Pettersson var på mordplatsen

Journalisten Bo G Andersson (bilden) svarar här i ett utförligt inlägg på den kritik som riktats mot filmen 30 sekunder. Filmen handlar om de 30 sekunderna som följde på det första skottet som sköts av Palmes mördare och den lanserar teorin att Christer Pettersson fanns på mordplatsen, men inte som gärningsman utan som ett vittne. FOTO: Privat.

---

Härom veckan publicerade jag en kritisk recension av Bo G Anderssons och Håkan Pieniowskis Palmemordsfilm 30 sekunder som släpptes på SVT den 26 februari och som fortfarande kan ses på SVT Play.

Bo G Andersson har nu kommit in med ett svar både på min kritik och på andra kritiska synpunkter som publicerats i kommentarsfältet här på bloggen.

Jag har redigerat hans text när det gäller vittnens efternamn. I enlighet med policyn på min blogg har jag ersatt ett antal efternamn med initialer i en del fall där han valt att inte göra det.

Jag ser fram mot en spännande och konstruktiv debatt med bidrag från bloggens läsare och kommer att återkomma med en del egna synpunkter lite senare. /Gunnar Wall

---

Av Bo G Andersson

GUNNAR WALL HAR I EN LÄNGRE BLOGGTEXT kommenterat dokumentärfilmen ”30 sekunder”, som hade premiär den 26 februari på SVT2. (Den finns på SVT Play, där den kommer att ligga under de kommande två åren.)

Jag har av Gunnar erbjudits utrymme för att bemöta honom och andra som haft åsikter om filmen. Självfallet vill jag ta vara på den möjligheten. En tanke med filmen är att den ska stimulera till diskussion om Palmemordet.

Förutom att resonera kring researchen och filmens innehåll tänker jag också berätta något om hur dokumentärfilmaren Håkan Pieniowski och jag arbetat.

Antagligen är det bara ett fåtal här som känner till Håkans och min bakgrund. Så först några ord om oss.

Håkan är en av Sveriges mest erfarna dokumentärfilmare. Han står bakom ett 40-tal dokumentärer, de flesta på SVT.

Själv har jag har jobbat drygt 30 år på Dagens Nyheter, bland annat som reporter, nyhets- och nattchef. De sista åren var jag redaktör för DN Debatt.

När skotten föll på Sveavägen jobbade jag som kriminalreporter på tidningen och deltog under de första månaderna i rapporteringen om mordet. Därefter återgick jag till det som jag var mitt uppe i när mordet skedde; Karlskogaföretaget Bofors smuggling av svensk krigsmateriel till Iran och andra ”förbjudna” stater.

Filmen ”30 sekunder” är Håkans och mitt andra gemensamma dokumentärfilmprojekt. I mitten av 1990-talet producerade vi tillsammans med Christoph Andersson ”Den stora krutbluffen”, som handlar om just de svenska krigsmaterielaffärerna med krigets Iran. (Går för övrigt att se på Youtube)

De senaste tre, fyra åren har jag i huvudsak arbetat med Palmemordet. Ett bokmanus är på gång och eventuellt ytterligare en dokumentärfilm.

Filmen ”30 sekunder” är ovanlig såtillvida att den är finansierad med egna, privata medel. Bakom filmen står även animatören Jessica Laurén och Håkan Markstedt, som svarar för originalmusiken.

Innan jag går in i detalj på filmens idé och researchunderlaget, vill jag säga några ord om Palmemordets speciella faktamässiga beskaffenhet.

Det vi vet med säkerhet om mordplatsen inskränker sig till två upphittade kulor och en mörkklädd man som flyr in i Tunnelgatans mörker. I övrigt, när det handlar om vad som utspelade sig före, under och efter skotten, vilar det lilla kunnande som finns i huvudsak på olika vittnesmål.

Allt som publiceras om mordet måste därför bedömas mot en osäker kunskapsfond. Det gäller även filmen ”30 sekunder”.

Några dagar innan filmens premiär blev jag intervjuad av en reporter på SVT. I artikeln på hemsidan uttrycker jag mig så här:

Vi säger inte att vi bevisar något eller att vi kommit fram till sanningen.

Tydligare än så kan inte vår inställning beskrivas. Sedan är det en annan sak, som Gunnar berör i sin text, att vi förmodligen hade vunnit på att vara ännu tydligare med den hållningen i filmens speakertext.

Följden av det dåliga kunskapsläget har blivit att vittnenas trovärdighet är minst lika betydelsefull som själva vittnesmålen. Därför är jag glad att vi tidigt bestämde oss för att söka upp så många vittnen som möjligt och intervjua dem. Ett personligt möte övertrumfar de skriftliga protokollen när en människas pålitlighet ska bedömas. Innehållet i de nya intervjuerna har självfallet stämts av mot förhör, vittnesmål i rättegångarna, intervjuer i tidningar, böcker etc.

I ett fall fick vi nej (Anders B). Flertalet av dem vi kontaktade var dock villiga att träffa oss. Två av vittnena (Stefan G som var först framme vid Olof Palmes kropp och taxichauffören Anders D) avböjde att ställa upp framför kamera, men svarade kort på frågor på telefon.

Trots att så många år förflutit har de personliga kontakterna med vittnena ökat förståelsen för skeendet på Sveavägen. Det tydligaste exemplet är intervjun med Lillemor Östlin, men även samtalet med vittnet Jan A blev centralt för researchen och för hur filmen kom att läggas upp.

Beklagligt nog har både Lillemor Östlin och poliskommissarie Åke Rimborn (som samtalade med Lisbeth på Sabbatsbergs sjukhus) avlidit efter intervjuerna. Vi är tacksamma för att de ställde upp och att vi hann dokumentera deras berättelser. Intervjun med Rimborn fick i filmen stryka på foten av utrymmesskäl, men är ändå en viktig del av kunskapsunderlaget.

På grund av faktabristen blir alla som tar sig an Palmemordet ofrånkomligen beroende av polisförhören, vittnesmålen i tings- och hovrätten samt i bästa fall andra muntliga källor. Detta gör det angeläget att försöka komplettera materialet med annan information, till exempel av teknisk natur. I filmen har vi gjort detta med hjälp av Trafikkontoret i Stockholm. Jag återkommer till vilken betydelse detta haft för filmen.

Precis som Gunnar Wall är inne på är flertalet av tidsuppgifterna i Palmeutredningen otillförlitliga. Vi löste detta genom att betrakta det första skottet som en ”nollpunkt”. Det är då klockan, som spelar en central roll i filmen, startar. På det viset fick vi en fast tidpunkt att relatera alla iakttagelser till. Många av vittnena nära mordplatsen hade hört första eller åtminstone andra skottet och kunde berätta var de då befunnit sig. Denna metod gav oss en förhållandevis säker grund att stå på i researchen.

Allt flyter – Panta rei

Ett vanligt misstag när Palmemordet diskuteras är att betrakta det som hände på ett statiskt sätt. Även om vittnena kring mordplatsen vanligtvis brukar placeras i rummet är det inte så ofta som de värderas i ett tidssammanhang. Att ta hänsyn till hur de olika aktörerna och bilarna rör sig i förhållande till varandra är heller inte särskilt vanligt bland dem som debatterar mordet.

Filmen ”30 sekunder” är ett försök att i någon mån råda bot på det. Var befann sig exempelvis de bilburna vittnena Jan A och Leif L när de hörde det första och andra skottet? Vad är rimligt att de kunnat se av själva mordet, givet deras rumsliga och tidsmässiga position? Och framförallt, vad betyder detta i sin tur för förståelsen av vad som utspelat sig på mordplatsen den första halvminuten efter dådet.

Flera gånger under arbetet har vi varit tvungna att påminna varandra om betydelsen av filosofen Herakleitos visdomsord ”allting flyter” (latin Panta rei). Trots fullt fokus på den tidsmässiga rekonstruktionen har vi tenderat att falla in i statiska tankebanor som om allt vid och på Sveavägen skedde mer eller mindre momentant. Som om alla mordplatsvittnen betraktade mordet vid ungefär samma tidpunkt, som om bilarna stod samtidigt vid ljussignalerna. Jag vet inte vad förklaringen är till det här mänskliga beteendet, kanske bara ett tecken på bristande fantasi.

Filmen ”30 sekunder” – idén

Filmens hypotes kan knappast ha undgått någon här på bloggen:

Christer Pettersson råkar vara på eller intill mordplatsen – inte som mördare utan som vittne. Han får ögonkontakt med Lisbeth Palme som senare av det skälet identifierar honom som sin makes baneman.

Tanken med filmen är att pröva den här hypotesen. Är den rimlig? Trolig? Utesluten?

Filmen kan sägas utgöra en alternativ hypotes till mordåtalet mot Christer Pettersson. Palmeåklagarnas hypotes gick ut på att han var gärningsman och ensam hade utfört dådet. Han hade fångat upp makarna utanför biografen Grand och följt efter dem fram till Dekorimabutiken i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Allt som stred mot åklagarnas hypotes ströks ur förundersökningsprotokollet och åtalet. Det gällde exempelvis Lisbeth Palmes berättelse på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet att hon iakttagit två olika män på mordplatsen. (Se även nedan.)

Åklagarnas agerande under rättegångarna följde samma mönster. Under förhören med vittnena handlade det om att påvisa att ingen annan än mördaren/Christer Pettersson kunde ha varit på mordplatsen. Om ytterligare någon befunnit sig där, hade Christer Pettersson lätt kunnat säga: ”Visst, jag var där, men bara som vittne”.

Filmen är på så vis åtalets motsats; det handlar om att pröva om det faktiskt kan ha funnits två män där ungefär vid samma tidpunkt: mördaren och Christer Pettersson. Och att det finns ett ”utrymme” i vittnesmålen – ett ”tidsfönster” om man så vill – för att det kan förhålla sig på det viset.

Faktum är att det redan på mordplatsen fanns indikationer på att två personer sprungit in på Tunnelgatan i riktning mot trapporna som leder upp till Malmskillnadsgatan.

Kommissarien Gösta Söderström var insatsledare i yttre tjänst under mordkvällen och den polis som först kom fram till mordplatsen. Under hovrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson berättade han om en man i 40-årsåldern (ej identifierad såvitt jag vet) som hade pekat in i gränden på Tunnelgatan när han anlände och sagt:

”Dom sprang ditåt.”

Söderströms arbetsuppgifter, som han beskrev dem, gick ut på att så snabbt som möjligt få fram signalementsuppgifter på gärningsmannen, starta polisens eftersök och spärra av platsen. Något riktigt bra signalement lyckades han inte få fram, men snabbt larmades det ändå ut två starkt divergerande beskrivningar. Dels av en man i blå täckjacka som avvikit springande in i gränden (förmedlat via polismannen Windén), dels av en man iklädd lång rock och mössa med öronlappar som skulle ha tagit samma väg. Det sistnämnda signalementet kom enligt Söderström från taxichauffören Anders D som blivit vittne till andra skottet och rimligen också sett mördaren på hyfsat nära håll.

Redan under de allra första minuterna fanns alltså två olika signalement som kunde tyda på att två män hade flytt in på Tunnelgatan direkt efter mordet. Signalementet som Anders D stod för (lång rock och huvudbonad) bör ha avsett gärningsmannen med tanke på hans position i taxibilen mitt i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Åke Rimborn talade med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus och var övertygad om att hon sagt att hon sett två gärningsmän, varav en sköt. FOTO: Gunnar Wall

---

Endast någon halvtimme senare, fortfarande alltså i ett väldigt tidigt skede, talar poliskommissarien Åke Rimborn med en skärrad men ändå samlad Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus. De träffas vid två tillfällen, den andra gången under cirka tio minuter.

Enligt Rimborn berättade Lisbeth Palme att hon på mordplatsen sett, som hon uttryckte det, ”två gärningsmän, varav en sköt”. Uppgiften att de två varit ”gärningsmän” får man lov att ta med en nypa salt. Lisbeth Palme såg aldrig mordet, inte heller något vapen. Följaktligen kunde hon inte veta vem som skjutit.

Det betydelsefulla i sammanhanget är att hon uppenbarligen iakttog två olika män som hon satte i samband med skottlossningen. Och eftersom hon uppenbarligen bara sett dessa två, drog hon slutsatsen att någon av dem måste vara gärningsmannen. Därav formuleringen, ”varav en sköt”.

Frågan är om Lisbeth över huvud taget hann se mördaren. Om inte, talar det för att det förutom gärningsmannen funnits två andra män på mordplatsen som båda alltså iakttagits av Lisbeth Palme. Den ena är av allt döma vittnet Anders B, men vem är den andre? I filmen är det Christer Pettersson. (Mer om Lisbeths iakttagelser längre fram.)

Kommissarien Åke Rimborn svarade för innehållet i det rikslarm som Rikspolisstyrelsen skickade ut strax efter klockan 02.00. Texten löd:

Signalement på gärningsmän efter beskjutning av Sveriges Statsminister

2 gärningsmän, 40 – 45 år, mörkhåriga, en av gärningsmännen är påfallande lång, en av männen var iklädd mörkblå täckjacka, tillhör ev Ustasjarörelsen.

Åke Rimborn vidhöll under alla år att Lisbeth Palme talat om två män på mordplatsen. Han har hudflängts för detta, inte minst av den första spaningsledaren i Palmeutredningen Hans Holmér som påstod att allt var ett missförstånd. Om detta vore sant, skulle även den ställföreträdande länspolismästaren under mordnatten Gösta Welander ha missuppfattat Lisbeth Palme. Han talade också med henne och lät uppgiften om ”2 gärningsmän” stå kvar i det reviderade rikslarm som sändes ut senare under mordnatten.

Att Lisbeth iakttagit två män redovisades även under det extrainsatta regeringsmöte som hölls i Rosenbad tidigt på lördagsmorgonen. Efter mötet uppdaterade försvarsminister Roine Carlsson ÖB Lennart Ljung om mordet och även i det samtalet talades om att Lisbeth sett två män.

Varför är detta viktigt?

Jo, under de nästan tio år som polis och åklagare betraktade Christer Pettersson som skyldig (från 14 december 1988 till dess Riksåklagarens resningsansökan slutligen avslogs våren 1998) undertrycktes uppgifterna från Lisbeth Palme. (Ja, jag vet att hon tyckte sig ha sett männen tidigare i Gamla stan och att det är detta som ligger bakom talet om ”missförstånd”. Detta hindrar inte att hon för Rimborn talat om två olika män på mordplatsen. Jag litar i det fallet mer på honom än på Hans Holmér.)

Skälet till att Lisbeths ursprungliga uppgifter från mordnatten negligerades var alltså taktiskt, som jag varit inne på. För att få Christer Pettersson fälld var en förutsättning att ingen annan samtidigt var på mordplatsen. Talet om ”två män” på mordplatsen var en hindrande omständighet i åtalet mot Christer Pettersson.

Detta är orsaken till att Åke Rimborns uppgifter från mordnatten aldrig togs med i förundersökningsprotokollet mot Pettersson. Han hördes för övrigt av Palmeutredarna först efter fem år (!) De anteckningar som han förde under mordnatten visade Palmeutredarna heller aldrig något intresse för.

Sammanfattningsvis:

Så länge Christer Pettersson var aktuell som Palmemördare hade polis och åklagare inget som helst intresse av att utreda om det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen (vid sidan av mördaren och vittnet Anders B). Inte heller fanns det någon vilja att undersöka om två män kunde ha sprungit in i gränden omedelbart efter mordet, med kanske tio sekunders mellanrum.

Följaktligen har det heller inte funnits något incitament att identifiera den ”beiga” man som Lisbeth berättade om under rättegångarna och som kom gående emot henne efter skottlossningen. Det hedrar henne att hon stod fast vid den uppgiften under hela förundersökningen. Och eftersom jag, lika lite som Hans Holmér eller åklagaren K G Svensson, tror att Lisbeth någonsin såg mördaren bör den ”beiga” mannen ha varit en av de två män hon syftade på under samtalen med Åke Rimborn.

Vem var han? Efter 37 år är detta fortfarande en gåta.

Filmens underlag

Först, kort om filmens underbyggnad vad gäller huvudpersonerna Lillemor Östlin, Christer Pettersson, Lisbeth Palme och Ulf Dahlsten.

• Intervju med Lillemor Östlin, även kallad ”Hinsehäxan”. Hon säger sig ha hört Christer Pettersson (i fortsättningen Christer P) berätta om sin närvaro på mordplatsen.
• Christer P:s beteende/uttalanden den närmaste tiden efter mordet, hans ansträngningar att skaffa alibi, hans anteckningar och uttalanden under rättegångarna och efter den frikännande domen, hans försök att närma sig familjen Palme kort före sin död.
• Lisbeth Palmes rörelser direkt efter skotten, hennes beskrivning av ”mördarens” klädsel, den spontana bilden av ”mördaren” omedelbart efter skotten, uttalanden på Sabbatsbergs sjukhus om att hon sett två män, uttalanden under polisutredningen att mannen hon sett var alkoholist/missbrukare. Utpekandet av Christer P i videokonfrontationen i december 1988. Samt hennes vittnesmål under rättegångarna mot Christer P.
• Intervjuer med Ulf Dahlsten om vad Lisbeth sagt till honom om innehållet i polisförhören, vad hon sagt om den man (Christer P) som hon trodde var mördare, vad hon upplevde före, under och efter utpekandet i videokonfrontationen.

Researchunderlaget omfattar även polisförhören med samtliga så kallade mordplatsvittnen samt filmade intervjuer under åren 2020 – 2022 med vittnena Jan A, Inge M, Leif L och Hans J. Även Anders D:s, Anders B:s med fleras vittnesmål från rättegångarna mot Christer P ingår i researchen. Liksom förstås Granskningskommissionens betänkande, hela förundersökningsprotokollet i målet mot Christer P, böcker om Palmemordet, tidningsartiklar, radio- och tv-inslag etc.

Filmteamet bad, som sagt, även Trafikkontoret i Stockholms stad att hjälpa till med en teknisk genomgång av hur trafiksignalerna kan tänkas ha fungerat 1986. Efter vår förfrågan tog Trafikkontoret kontakt med numera pensionerade ingenjörer som på 80-talet ansvarade för trafiksignalsystemen. Trafikkontoret återkom sedan och på basis av samtalet med den (eller de?) f d anställda berättade en av Trafikkontorets främsta trafiksignalexperter hur systemen kan antas ha fungerat. Kontentan var att trafiksignalsystemet i princip var detsamma på 1980-talet som i dag. Anledningen var att Sverige på den tiden tekniskt låg i internationell framkant och hade ett avancerat signalsystem. (Mer om trafiksignalerna längre fram.)

Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi

---

Boken som jag arbetat med parallellt med filmen rymmer bland annat en analys av Sveavägen både före, under och efter skottlossningen. Det är denna analys som ligger till grund för filmen. Eftersom jag av olika skäl inte kan gå in på bokens innehåll i detalj, väljer jag att besvara ett antal frågor som jag hoppas kan ge en uppfattning om hur resonemangen förts under filmarbetet. Flera av frågorna är sådana som ställts av tittare efter filmens premiär.

Första frågan

Vad talar för att Christer P kan ha varit på mordplatsen?

• Lisbeth Palmes utpekande av honom som mördare.
• Intervju med Lillemor Östlin (mindre del återgiven i filmen).
• Förhör i Palmeutredningen med Östlin.
• Christer P:s egna ord till grannar och andra bekanta dagarna efter mordet – se förhör i Palmeutredningen, första rättegångsdagen i Stockholms tingsrätt, diverse tidningsartiklar december 1988.
• Christer P:s beteende under mordutredningen. Bl a vidhöll han att han inte satt sin fot norr om Kungsgatan mordkvällen, men beslogs med lögn. Försökte skaffa alibi genom att förmå Sigge C ”backa” tiden med en timme vad gäller avgångstiden med pendeln från Stockholms C. Utövade påtryckningar på fyllekompisen Ulf S för att få denne att tidigarelägga hans ankomsttid till bostaden. I samtliga fall handlade det om att han ville undvika att bli bunden till Sveavägen vid tiden för mordet.
• Christer P:s uttalanden under rättegångarna när han vände sig till Lisbeth.
• Palmeutredarnas förhör med Lennart G, den så kallade svarttaxiåkaren, som vittnat om att han sett Christer Pettersson flera gånger under mordkvällen, bland annat vid mordplatsen.
• Tips till polisen 1989 från namngiven och identifierbar källa om att Christer P berättat att han bevittnat mordet.
• Christer P:s agerande efter den friande domen i hovrätten. Bland annat hans framträdande i Ulf Elfvings radioprogram Efter tre.
• Christer P:s intention kort tid före sin död att ta kontakt med Lisbeth och föra fram ett budskap till henne.

Andra frågan

Vad kan Lisbeth ha sett under och efter skotten?

Det är framför allt fem iakttagelser av Lisbeth som ligger till grund för filmens skildring av händelseförloppet på Sveavägen.

1. Någon halvminut, minut efter mordet talar Lisbeth om en ”buse”, ”ruggig människa”
2. När hon tittar bakåt efter ett antal sekunder, ser hon en man framför avfasningen till Dekorima, klädd i en ”blå, lite bullig täckjacka”. Mannen är ”orörligt stirrande” och inte till någon hjälp. (framför allt klädseln tyder på att det är vittnet Anders B hon ser)
3. Lisbeths blick söker sig sedan längre norrut på Sveavägen där en man kommer gående mot henne. Att döma av hans huvudrörelse vill inte heller han hjälpa till. Lisbeth säger i rätten att hon sedan inte ser honom mer på mordplatsen.
4. Nästa observation gör på sin vänstra sida, mellan Olof Palmes kropp och Hötorgets T-banenedgång. Hon noterar ”snett bakifrån” hur en man tar ett par ”studsande” steg bort från henne. Hon säger inte åt vilket håll han sprungit. Men på den skiss där hon prickade in tre av sina observationer (åklagarförhöret, januari 89) ser det ut som stegen tas i riktning in i gränden.
5. Efter en till tre minuter ser hon en man som står invid barackerna i gränden. (med stor sannolikhet vittnet Lars J)

Underlaget till de olika observationerna ser ut så här:

Första observationen

17-åriga Anna Hage, som försökte rädda livet på Olof Palme med hjärtmassage, berättar i ett förhör att Lisbeth Palme omedelbart efter mordet sagt att hon sett en ”buse”, en ”ruggig människa”. Anna H minns inte exakt hur Lisbeths ord föll, men har grunnat väldigt mycket på det. Det här var antagligen en av Lisbeths allra första kommentarer bara någon halvminut eller dryga halvminut efter skotten. Anna H var tillsammans med Stefan G de vittnen som kom fram först till mordplatsen.

Andra observationen

När Lisbeth Palme efter skottlossningen hukar vid sin makes sida – av allt att döma med ryggen vänd in mot gränden – inser hon att han är mycket allvarligt skadad och måste föras till sjukhus. Hon vänder sig bakåt, norrut på Sveavägen, för att söka hjälp. Blicken fastnar då på en man som står vid avfasningen i Dekorimahörnet.

… men jag tittar mig då omkring och får då omedelbart syn på en person som står i hörnet av Dekorima, eller under där, vid färgaffären, vid det avfasade hörnet, och som jag uppfattade orörligt stirrar. Eftersom jag söker hjälp tittar jag mycket noggrant på den här personen. Men jag ser omedelbart att jag får ingen hjälp och intuitivt tror jag att jag drar vissa slutsatser. (Lisbeth i Svea hovrätt)

Skyltfönstret är upplyst med 50 spottar och ljusskenet bakom mannen är starkt. Ansiktet ligger troligen i halvskugga, och det bör ha varit svårt att urskilja detaljer.

Hon beskriver i förhören mannens klädsel på ett sätt som mycket väl överensstämmer med hur vittnet Anders B var klädd mordkvällen. Han gick fem, sex meter bakom makarna i skottögonblicket.

Han var iklädd en blå, något litet ”bullig” täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel. (Första förhöret med Lisbeth lördagen den 1 mars 86)

Tredje observationen

Lisbeth ser snabbt att mannen vid avfasningen inte är till någon hjälp. Hennes blick söker sig därför längre norrut på Sveavägen där en annan man kommer gående i riktning mot henne.

Hon får ögonkontakt även med den här mannen. Men inte heller han vill bistå henne i försöken att skaffa en ambulans till platsen. Med en avvärjande huvudrörelse mot Lisbeth visar han tydligt sin ovilja att hjälpa till.

Så här formulerade hon det i Svea hovrätt:

Men jag fortsätter blicken bakåt eftersom jag inte får någon hjälp. Där kommer en person längre bort. Men där är ju sämre belysning och den här personen verkar liksom smalare och tunnare, längre, och rör sig framåt. Men när jag tittar vädjande rör han huvudet i sidled som jag uppfattar som ett avvisande av att på något sätt hjälpa till eller så. Den personen ser jag inte mera sedan.

Uppenbarligen har hon lagt hans ansikte på minnet. Annars är det svårt att förstå hur hon kan vara kapabel att dra slutsatsen att hon inte har sett honom mer på mordplatsen.

Samtidigt som mannen kommer gående mot Lisbeth på trottoaren, gömmer sig Anders B i Dekorimas lilla entré. Han är berusad och chockad av vad han precis bevittnat. Enligt vittnet Jan A, som under flera minuter följer honom med blicken från Leif L:s Chevrolet, ser han skräckslagen ut och ger ett förvirrat intryck.

Lisbeth Palme tycks vara en av få som iakttagit mannen som kommer emot henne norrifrån. Vem var han? Varför ville han inte hjälpa till? Avvek han omedelbart från platsen när han förstod vad som hänt? För Palmeutredarna var han under alla år ett mysterium.

När jag inför filmarbetet frågade Palmeutredningens sista/senaste spaningsledare Hans Melander, spekulerade han lite halvhjärtat att det kanske rörde sig om vittnet Jan-Åke S, som parkerade sin bil framför Leif L:s Cheva. Men det finns ingen möjlighet att så är fallet. Dels kom Jan-Åke för sent in i bilden, dels gav han sig till känna för polisen. Och han talade dessutom med flera av dem som samlats kring Olof Palmes kropp. Finns heller ingenting som talar för att han skulle ha varit ovillig att hjälpa till om han kommit som första person till platsen.

Det är viktigt att inse att Lisbeth tycks ha iakttagit mannen på ett mycket tidigt stadium. Observationen bör ha gjorts inom 10 – 15 sekunder efter skottlossningen. Uppskattningsvis 20 sekunder har förflutit när hon släpper honom med blicken. I det här tidiga skedet hade folk ännu inte hunnit fram till Olof Palmes livlösa kropp. Av allt att döma tar det åtminstone en halv minut innan Anna H och Stefan G är framme och inleder upplivningsförsöken.

Under arbetet med filmen har vi ansett oss ha skäl att anta att det är Christer P som kommer emot henne på Sveavägens trottoar.

OBS! Lisbeth lämnar olika uppgifter om hur långt bort mannen befinner sig när hon lägger märke till honom. Pressad på saken i domstolen uppskattar hon avståndet till tre, fyra gånger längre än avståndet till den blåklädda mannen vid avfasningen. Generellt har hon svårt med avståndsbedömningarna, det erkänner hon själv. Men skulle den här uppskattningen stämma upptäcker hon honom på kanske på 15 – 20 meters avstånd. Men hur nära de kommer varandra vet vi inte, bara att han är i rörelse mot henne. Till Dekorimas varuintag – där Christer Pettersson enligt Lillemor Östlins uppgifter befann sig när skotten föll – är det cirka 14 – 15 meter, räknat från Olof Palmes kropp. Det rimmar rätt väl med det avstånd som Lisbeth angett, fast vi vet förstås inte exakt var hon själv stått när hon fått ögonkontakt med ”Christer P”.

I domstolen beskriver Lisbeth mannen så här:

Personen måste ha gått mot den plats där vi befann oss och gav ett smalare intryck, tunnare, och det var ett orangefärgat ljus där, tyckte jag att jag uppfattade det som, ett ljus över gatan. Så jag vet inte om det var någonting beige eller någonting sådant. Jag tror att jag uppfattade det som något ljusare färg på jackan.

Advokat Arne Liljeros:

…Ni talade om beige plagg, det är väl riktigt?

Lisbeth Palme:

Jag uppfattade det som ljusare, kanske beigt. Det är möjligt att det kan vara en annan färg, eftersom jag tror att det är ett orangt ljus. Då blir det andra färger. Det kanske herr Liljeros vet.

Lisbeth tycker alltså att mannen som kom emot henne var ”smalare och tunnare”. Det troliga är att hon jämför med mannen i blått i avfasningen (sannolikt vittnet Anders B) och hans ”bulliga” kroppsform, förstärkt av täckjackan. Allt är som bekant relativt.

Är det möjligt att Christer P skulle ha kunnat vara klädd så att han givit ett ”beigt” intryck? Ja, det finns i Palmeutredningen stöd för att han våren 1986, bland annat under påsken, bar en beige vindtygsjacka.

Fjärde observationen

Nästa gång hon tyckte sig iaktta mannen från Dekorimahörnet befann han sig på motsatta sidan Tunnelgatan, nära Hötorgets stängda T-banenedgång. Hon såg honom aldrig framifrån utan bara ”snett bakifrån” när han förflyttade sig bort från henne med studsande steg.

Under rättegången i hovrätten uppskattade hon att det gått 15 – 30 sekunder mellan den första observationen av mannen i Dekorimahörnet och iakttagelsen av de studsande stegen.

Vem är denne man? Är det Christer Pettersson som tagit några steg runt Olof Palme innan han avviker? I vilken riktning går de ”studsande” stegen? Lisbeth har ritat in dem i riktning in i gränden. Var det verkligen så hon uppfattade det, eller kan det vara en efterhandskonstruktion? Vittnet Anders B:s steg kan det omöjligen vara, eftersom han efter att ha stått ”fryst” vid avfasningen hoppar in i Dekorimas lilla butiksentré. Lisbeth har inget signalement av mannen, bara ett par studsande steg snett bakifrån. Men hon tror att stegen tillhör den blåklädda och ”bulliga” person hon tidigare sett i Dekorimahörnet och som hon uppfattar som gärningsman. Men om hennes egna tidsskattningar är någorlunda korrekta är detta en omöjlighet. När hon ser de ”studsande” stegen är redan mördaren försvunnen och befinner sig långt in i gränden.

Femte observationen

Efter en till tre minuter – det är Lisbeths uppskattning – ser hon en man som står invid barackerna. Hon tror att det här är samma person som hon sett i Dekorimahörnet (observation nr 2) och som tagit de studsande stegen (observation nr 4). Och den här mannen är enligt hennes uppfattning gärningsmannen.

Det hela faller på sin egen orimlighet. Mördaren är sedan länge försvunnen. Den man hon ser invid baracken är av allt att döma vittnet Lars J, som iakttar gärningsmannens flykt uppför trapporna från sin plats i korsningen Tunnelgatan – Luntmakargatan. Efter att ha följt efter den flyende gärningsmannen ett stycke, återkommer han till Tunnelgatan och går fram till mordplatsen.

Tredje frågan

Hur har ni under filmarbetets gång resonerat om de centrala mordplatsvittnena Jan A, Leif L och Inge M?

Jan A är ett pålitligt vittne, kanske det mest trovärdiga av de vittnen vi lyfter fram i filmen. Det är viktigt att ha det i bakhuvudet då hans vittnesmål har stor betydelse för berättelsen i filmen.

Jan A sitter till höger i passagerarsätet i Leif L:s svarta Chevrolet Suburban. Till skillnad från Leif behöver han inte ha uppsikt över trafiken, inte heller håller han på att plocka med biltelefon för att kunna larma om skottlossningen. När de är 50 – 60 meter från korsningen Sveavägen – Tunnelgatan hör de det första skottet. Det andra skottet hör de när de är under inbromsning till rödljuset i korsningen. Jan A tittar sig omkring och det är först då han blir varse mordplatsen. En man ligger på marken och en kvinna hukar vid hans sida. När han lokaliserat platsen pekar han och gör Leif uppmärksam på var skotten fallit.

Från sin position ser Jan A mördaren, ”svarta kappan” som han säger, ta två, tre steg in på Tunnelgatan innan han försvinner bakom husgaveln i Dekorimahörnet. Enligt Jan A ser Leif ingenting av mördaren.

Detta styrks av vad som sker när Jan och Leif kommer hem efter dramatiken på Sveavägen. De bor grannar i ett villaområde och familjerna umgås. Deras fruar är vakna och vill höra vad som hänt. Enligt Jan är det bara han som har något att berätta om mördaren. Leif håller en låg profil i det läget.

Slutsatsen vi har dragit och utgår från i filmen:

Leif L har inte sett mördaren. Om han har sett en man, vilket han hävdar bestämt, måste det röra sig om en annan person. Och det styrker uppgifterna att det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen, ett fåtal sekunder efter skotten.

I filmen pekar Leif L ut Christer P som den person som han iakttagit på mordplatsen. Han ska ha känt igen honom på gångstilen och rusat upp ur soffan när han på tv såg polisens spaningsbilder från Rotebro.

Han menar också att Christer P:s och Lisbeths blickar möttes.

Är detta sannolikt?

Vi tror det kan förhålla sig så. Men i likhet med de flesta andra vittnen finns det komplikationer med Leif L:s berättelse.

I maj 1986 ringer han till Palmegruppen och meddelar att han i Aftonbladet sett ett foto av en man som är lik den minnesbild han har från mordplatsen. Bilden i tidningen föreställer Jan-Carl Raspe, medlem i Baader-Meinhof-ligan, som faktiskt är ganska lik Christer P.

1987, alltså långt innan Christer P blir aktuell på allvar i utredningen, har Leif L svårt att sova och vill ha ro i själen. Han upplever att han sett ett ansikte, men kan inte minnas några detaljer. Han ber därför att få bli hörd under hypnos. Flera hypnosförhör hålls, men han kan inte framkalla ansiktet på mannen. Själv säger han att kan inte lyckades komma ner i hypnotiskt tillstånd.

När han i december 1988 deltar i en vittneskonfrontation med Christer P, upplever han ”olustkänslor” vid åsynen av honom. Detta berättade han för hustrun när han kom hem och även för andra personer, bland annat en man som var anställd i hans golvfirma.

Först 1996 pekade han ut Christer P med namn. Det skedde anonymt i ett program i TV4:s Kalla fakta. Tre dagar senare hördes han av Palmeutredningen och vidhöll sin uppfattning.

Att det hann gå tio år efter mordet innan han namngav Christer P försvagar hans berättelse. Samtidigt finns det sådant som tyder på att han verkligen har äkta minnesbilder från mordplatsen.

Under rättegångarna mot Christer P talade Leif L på ett specifikt sätt om mördarens anklar som ska ha avtecknat sig mot snön i Tunnelgatans gränd. Detta fick Ekoredaktionens expertkommentator Claes Borgström att reagera. Borgström ansåg att den detaljen ökade trovärdigheten i hans vittnesmål.

Det finns även komplikationer vad gäller Inge M:s vittnesmål. I filmen skildras hans intryck av mördaren, hur denne tar några steg upp i ryggen på makarna och avlossar skotten.

Han var där för att göra ett jobb…så uppfattade jag honom. Han rörde sig väldigt vältränat, militäriskt, målinriktat…Han var absolut ingen pundare…nej, jag har sett pundare i mitt liv…

Med tanke på Inge M:s placering finns det skäl att tro på hans beskrivning av Olof Palmes mördare. Han uppträdde effektivt och avlägsnade sig enligt Inge på ett sätt som tydde på att han inte ville dra till sig onödig uppmärksamhet.

Men hur länge mördaren i så fall inväntat makarna kan vi inte veta. Och i det avseendet går det heller inte att lita på Inge M:s minnesbilder. Han har talat om att mannen i Dekorimahörnet (mördaren) skulle ha stått där i flera minuter, ja, i Gunnar Walls bok ”Mordgåtan Olof Palme” (s 118) heter det att det till och med skulle kunna röra sig om ”sex, sju minuter före mordet”.

Detta är förstås orimligt. Enligt min analys (baserad på vad vi i dag vet om hur länge uttagen i bankomaten varade) kan Inge som längst ha stått parkerad med sin bil i drygt två minuter.

Var det verkligen bara en man han såg utanför Dekorima? Eller bär han på minnesbilder av två olika män? Jag tror på det sistnämnda.

Gunnar Wall återger i sin kommentar till filmen ”30 sekunder” ett kort stycke ur en intervju med Inge M från februari 2010. Han gör det i syfte att visa att det var en ”pundare” som han iakttagit utanför Dekorima. Detta, tycks Gunnar mena, torpederar filmen eftersom Inge M i den är tydlig med att mördaren absolut inte var någon pundare. (Se citatet ovan.)

Men i min analys är detta på intet sätt motsägelsefullt. Tvärtom, att Inge M i intervjun 2010 talar om att han sett en ”pundare” styrker min uppfattning att det faktiskt kan vara två olika män som han iakttar utanför Dekorima. Alltså skulle det kunna handla om en man som rör sig på en pundares typiskt oroliga sätt och en annan, mördaren, som uppträder på ett militäriskt och iskallt vis, som Inge M så målande uttrycker det i filmen.

Inge M var orolig för att han på grund av felparkeringen (som påverkade trafiken på Sveavägen) skulle bli upptäckt av polisen. Därför var hans koncentration inte hela tiden riktad mot Dekorimahörnan. (Efter mordet skämtade Stockholmspolisens tekniske chef Wincent Lange med honom om att han egentligen borde ha fått parkeringsböter.) Det är också rimligt att tro att han kastade en och annan blick mot kompisarna och flickvännen vid bankomaten tvärs över Tunnelgatan medan han väntade i bilen. Enligt min mening är det därför fullt rimligt att han kan ha minnesbilder av två olika personer.

Om det var en typisk ”pundare”, ja, till och med en ”tjackpundare” som Inge M iakttagit är det inte orimligt att det kan ha handlat om just Christer P. Som så mycket annat i diskussionen om Palmemordet är detta förstås en spekulation. Men det var i så fall långt ifrån första gången Christer P vankade fram och tillbaka på Sveavägen i hopp om att möta Sigge Cedergren när denne kom gående på väg hem från spelklubben Oxen. Detta upprepade beteende i jakten på några gram amfetamin styrks av vittnesmål i Palmeutredningen. (Gunnar Wall gör en poäng av att Sigge C åkte bil hem mordkvällen. Jag förstår inte det argumentet. Såvitt jag vet finns inget i utredningen som tyder på att Christer P kände till bilturen.)

Inge M har hela tiden hållit fast vid uppfattningen att den man som mördade Olof Palme efter skotten gått på utsidan (mellan kroppen och Sveavägens körbana) och sedan rundat huvudet innan han avlägsnar sig in i gränden. Ingen annan har veterligen gjort en sådan iakttagelse. Var det verkligen mördaren som rörde sig på det sättet? Eller en annan man som också sprang in i gränden?

Under rättegången fick Inge M en möjlighet att studera Christer P på nära håll. Han reagerade på hans utseende och nämnde det också för en av Palmeutredarna som var på plats.

Fjärde frågan

Hur har ni kommit fram till ”vittnesbilarnas” positioner på Sveavägen och hur kan ni vara så säkra på att filmens framställning är korrekt?

Vad de flesta – inklusive Palmeutredarna – missat, eller i varje fall inte analyserat, är det faktum att Anders D med sin taxibil ligger i ljusintervallet FÖRE Hans J i den vita Mercedesen och Leif L och Jan A i den svarta Chevan.

Anders D får grönt och har hunnit rulla några meter när det första skottet avlossas. Leif L och Jan A befinner sig då enligt vad de själva berättat mitt på Skandiakvarteret, åtminstone 50 – 60 meter bakom Anders taxibil. När det andra skottet går av är de under inbromsning i korsningen. Ljussignalen står då på rött och framför dem i filen står redan Hans J med sin Merca och väntar på grönt. Med andra ord har ljussignalen hunnit slå om en gång efter att Anders fått grönt och rullat iväg. Att ljussignalerna slagit om från grönt till rött beror på att Inge M står på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan i samma korsnings sydvästra hörn.

Den genomgång som vi fick av en av Trafikkontorets främsta signalexperter stödjer slutsatsen att Anders D står ensam i korsningen när ljuset slår om till grönt och det första skottet brinner av någon sekund senare. Enligt Trafikkontoret skiftar ljussignalen sedan till rött redan efter cirka fem sekunder på grund av att Inge M:s bil står på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan.

Det tål att understrykas att filmen INTE använt Trafikkontorets uppgifter som ett fristående ”bevis” för bilarnas placeringar. Dessa framgår med all önskvärd tydlighet av vad de bilburna vittnena själva berättar. Värdet av genomgången med Trafikkontoret var att den styrkte den slutsats som vi redan hade dragit.

Varför är det så viktigt med bilarnas placering? Jo, det gör det enklare att bedöma tidsförloppet och flera av de centrala vittnesmålen. Det har exempelvis betydelse för tolkningen av vad Leif ¨L och Jan A berättar och vad de kan ha sett.

Femte frågan

I filmen talas om att det finns ett ”tidsfönster” eller en ”tidslucka”. Vad menas med det?

Ja, filmen talar om ett ”tidsfönster”, vilket skulle göra det möjligt för en annan person än mördaren att komma fram till Lisbeth och Olof Palmes kropp, få ögonkontakt med henne, för att sedan hinna avvika innan folk börjar samlas på mordplatsen. (I filmen är mannen alltså Christer P.)

”Tidsfönstret” grundar sig dels på en bedömning av hur lång tid det tog innan Lisbeth insåg allvaret och började söka hjälp, dels på hur länge Leif L och Jan A i den svarta Chevan stod och väntade innan de fick grönt och kunde påbörja u-svängen i korsningen.

Så här tänker jag när det gäller Lisbeths rörelser:

Lisbeth tror att de går arm i arm när Olof träffas av skottet. När hon hör vad hon uppfattar som ”smällare”, börjar hon en vridning mot honom. Under rörelsen – troligen ett kvarts varv, 90 grader – sjunker han ned på knäna, för att sedan långsamt tippa framåt med huvudet före mot marken.

På grund av armkroken följer Lisbeth antagligen med en bit ned mot trottoaren. Hur stark ”bindningen” till Olofs högerarm är – han förlorar ju omedelbart all muskelkraft – är förstås omöjligt att veta. Men jag utgår från att ”ikrokandet” har betydelse. Eftersom mördarens hand på Olofs axel något hejdat hans framåtrörelse, är Lisbeth halvsteget före. Vittnet Inge M tycker sig uppfatta att det förhåller sig så. Om Lisbeth faller hela vägen till marken är oklart; naturligt i ett sådant läge är kanske att försöka parera fallet, kanske med ett stapplande steg framåt. Alternativt att hon faktiskt hamnar på knä men instinktivt sträcker ut högerarmen för att ta emot sig.

(Det här rörelseförloppet visade sig inte möjligt att rekonstruera i filmstudion. I filmen är därför skådespelaren som spelar Lisbeth stående under hela skottlossningen.)

Lisbeth ser att Olof fallit med ansiktet mot gränden, och tar därför några steg runt huvudet och sjunker ned på insidan, ungefär mitt på Olofs kropp. Lisbeth sitter alltså på huk vänd utåt mot Sveavägen. (Detta följer Inge M:s berättelse. Han är det enda vittne som haft i alla fall hyggliga förutsättningar att uppfatta det här skeendet på ett korrekt sätt.)

Olof Palme hamnade alltså i framstupa läge med tyngden på höger axel och ansiktet riktat mot Tunnelgatans gränd.

Vad blev då Lisbeths nästa steg när hon sjunkit ned på insidan av kroppen?

För att få kontakt och se vad som hänt vänder hon över maken på rygg. Blodet väller då ur hans mun och ur bröstkorgen där kulan gått ut. Det här är en rimlig slutsats som bygger på vittnesmålen från Stefan G, Anders E (båda passagerare i Hans J:s taxi) och Karin J (Anna H:s kompis; de sprang fram till platsen samtidigt). Alla tre är av uppfattningen att Olof Palme låg på ryggen när de kom fram till kroppen. (Anna H har en avvikande minnesbild, men jag tycker att Karin J genomgående är ett mer trovärdigt vittne och i kombination med Stefan och Anders vågar jag förlita mig på att kroppen är i ryggläge när de kommer fram.)

Att Lisbeth vänder på honom utgår vi med andra ord från. Och vi håller för troligt att hon kramar/håller om honom och att de kommer i kontakt med varandra fysiskt. På annat sätt går det inte att tolka Anders B:s minne av en nedblodad Lisbeth, när hon något senare tittar åt hans håll under en mycket kort sekvens. Jämför även med Ulf D:s beskrivning från Sabbatsberg av hennes kläder och skor som kippar av blod osv

Men hur lång tid befinner hon sig på huk över sin man? När förstod hon vad som hade hänt och att maken var mycket allvarligt skadad? Hur många sekunder kan då ha förflutit från första skottet?

Det hela är naturligtvis en traumatisk, djupt chockerande upplevelse för henne. Vittnet Lars J hade hört henne ropa: ”Vad gör du?”, eller något liknande. Det talar ju för att hon först inte alls begriper att det rör sig om en beskjutning. Är det en hjärtattack eller vad har hänt Olof? Varför har han fallit handlöst till marken? (Lars J:s uppgift har av somliga tolkats som om det var riktat till mördaren, men det är osannolikt. Hon tolkar smällarna som att det är ungdomar som busar, och är med andra ord helt oförberedd på det som därefter händer och varför.)

För det första går det två, tre sekunder (den vanligaste bedömningen) mellan första och andra skottet. Och därefter ska hon ta ett par steg, sjunka ner på knä, vända över Olof på rygg, och detta tar ytterligare fyra, fem sekunder, kanske mer. När hon ser blodet välla fram ur mun och näsa och även ur utgångshålet i bröstet, inser hon rimligen snabbt situationens allvar. Han måste genast föras till sjukhus! Det har då hunnit gå ytterligare några sekunder. Därefter tittar hon norrut på Sveavägen, åt höger, vilket säkert tar ytterligare någon eller några sekunder. Eventuellt kommer hon upp på fötter i det här läget.

Min uppskattning är därför att det hinner förflyta minst 10 – 11 sekunder från första skottet till dess att hon börjar söka hjälp. Troligen handlar det om ytterligare några sekunder.

Tidsrymden bedömer jag som tillräcklig för att någon annan än mördaren ska ha hunnit fram till mordplatsen för att se vad som hänt. Därefter hinner det gå ytterligare ett antal sekunder innan personen (i filmen Christer P) avviker. Marginalerna medger att detta kan ha hänt innan Stefan G, Anna H, Karin J med flera kommer fram till Olof Palmes kropp.

Hur länge Jan A och Leif L stod och väntade vid rödljuset i sin svarta Cheva är svårt att veta. Vi har här i första hand Jan A:s egen uppskattning i filmen: ”10, 15, 20 sekunder” att luta oss emot. Trafikkontoret bedömer att det röda intervallet kan ha varat mellan 15 och 20 sekunder, givet de övriga bilarnas placeringar och signalsystemets funktion.

Jan A ser mördaren ta två, tre steg när Chevan är under inbromsning de sista metrarna till rödljuset. Det betyder att denne hunnit en bra bit in i gränden när Chevan väl får grönt och påbörjar u-svängen i korsningen. Om det är korrekt, som Leif L uppger, att han under u-svängen ser en man som kommer gående fram till Lisbeth kan det inte röra sig om gärningsmannen. Han är då utom synhåll. Kontentan är att det här tidsspannet, ett ”tidsfönster” är mer än tillräckligt för att en annan person, Christer Pettersson enligt Leif L, kan ha kommit fram till mordplatsen.

Sjätte frågan

Filmen beskriver att två personer (mördaren och ”Christer P”) springer in i gränden efter skotten. Vad grundar ni detta på?

Som jag skrev inledningsvis fanns redan under mordnatten tecken på att två män kan ha flytt in i gränden. Polisen Gösta Söderströms vittnesmål i hovrätten om två vitt skilda signalement understryker detta. Beskrivningarna skiljer sig så pass mycket åt att det är inte är sannolikt att det rör sig om en iakttagelse av en och samma person. Dessutom har av allt att döma någon sett två personer springa in i gränden: ”Dom sprang ditåt”.

Filmens berättelse i sig är ett svar på frågan. Leif L säger sig ha sett Christer P stå och titta på Lisbeth för att sedan avvika in i gränden. Det talar för att det kan ha varit två personer som sprungit in i gränden. (Filmens hypotes utesluter ju att Christer P är gärningsman.)

Som framgått av avsnittet om Inge M, finns det skäl att fråga sig om han inte i själva verket iakttagit två olika personer i Dekorimahörnet. En man som bar starka tecken på att vara ”pundare” och en annan som uppträdde målmedvetet och iskallt.

Det finns därutöver flera vittnesmål som kan sägas stärka hypotesen i filmen. Ett sådant tillhör Charlotte L. Hon var passagerare i Anders D:s taxi och hördes i likhet med de två andra passagerarna i Stockholms tingsrätt.

Charlotte L är den av passagerarna som har klarast minnen från mordet. Hon menar att gärningsmannen avvek snabbt in i gränden, högst några sekunder efter skotten.Ingenting i de övriga passagerarnas vittnesmål motsäger detta, låt vara att deras minnesbilder alltså är mer diffusa.

Förutom makarna Palme och mördaren hade Charlotte L också lagt märke till en fjärde person cirka 10 meter norrut på Sveavägen, som troligen bar en täckjacka i en mörkare, blå färg, någonting åt det hållet i alla fall. (Observationen rör troligen vittnet Anders B) Dessutom uppgav hon i ett förhör två dagar efter mordet att hon kunnat följa hur någon sprungit efter gärningsmannen in i gränden. Men hon mindes ingenting av hur den här personen såg ut eftersom hennes blick kom att riktas åt ett annat håll.

Även Anders D:s vittnesmål tyder på att det kan vara två personer som under ett relativt kort tidsintervall avlägsnat sig in i gränden.

Under mordnatten och i polisförhöret den 14 mars 1986 tycks Anders D vara helt övertygad om att gärningsmannen snabbt lämnar brottsplatsen.

I anteckningarna från mordnattens förhör på krimjouren heter det bland annat:

[Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen, han springer Tunnelgatan i riktning mot Luntmakargatan.

Händelsen är knapphändigt skildrad i krimjourens anteckningar. Det går inte att få en säker uppfattning om tidsförloppet. Men det är ändå möjligt att tolka skrivningen som om mördaren snabbt måste ha avvikit in i gränden.

Förhöret den 14 mars är något mer detaljerat. Där heter det:

Efter det andra skottet verkade det som om gärningsmannen tvekade lite grand över vilken väg som han skulle fly. Han gungade av och an med överkroppen några gånger på ett sätt som är typiskt för sådan tveksamhet. Mannen tvekade 1 – 2 sekunder och sprang sedan in på Tunnelgatan mot Malmskillnadsgatan.

Även om mördaren tvekade något dröjde det med andra ord bara någon eller några sekunder innan han avlägsnade sig.

I vittnesförhöret med Anders D i Stockholms tingsrätt drygt tre år senare händer något remarkabelt. Då omvandlas 1 – 2 sekunder till 20 sekunder…

Åklagare Helin: Hur lång tid kan det här ha tagit tror du…från det att du först får se honom och till det att han börjar springa in i Tunnelgatan? Är det fråga om sekunder…eller tar det längre tid?

D: Tidsrymd på tjugo sekunder kan jag tänka mig…

H: Och under de cirka tjugo sekunderna som du uppskattar det till…är du då så att säga…rullar din bil då?

D: Jag hinner förflytta mig från…jag har fått grönt ljus i mitten på Tunnelgatan… till ett par meter högre upp på Sveavägen…och larmar centralen…

H: Samtidigt som du ser honom…

D: Ja, just det.

Hur är det möjligt att Anders D lämnar två så motsägelsefulla tidsskildringar av händelseförloppet? I de två inledande polisförhören, de enda existerande, avviker mördaren i stort sett omedelbart. I rättegången, tre och ett halvt år senare, har gärningsmannen tagit tjugo sekunder på sig att lämna mordplatsen. Är förklaringen att det är två olika personer som han iakttar, första gången mördaren, andra gången en annan man som springer från mordplatsen?

Allt tyder på att det verkligen är mördaren som Anders D ser inifrån bilen när den rullat ut i korsningen. Han är ett av huvudvittnena och den enda vid sidan av Inge M som sagt sig ha sett gärningsmannen skjuta. Han har sett en mynningsflamma och uppenbarligen också en skymt av vapnet som han beskrev som ett ”vapen med ovanligt lång pipa, typ colt”.

Andes D hörde det första skottet, tittade då åt vänster och såg det andra skottet. Som vi sett talade han inledningsvis om att gärningsmannen avvek redan efter 1 – 2 sekunder. Är flykten något han själv kunnat se? Jag är inte så säker på det. Om mördaren avviker efter cirka nio sekunder (filmens uppskattning) måste Anders D ha haft mordplatsen under uppsikt i cirka sju – åtta sekunder. Är det rimligt i och med att han sitter vid ratten, styr direkt till höger för att parkera intill trottoarkanten på andra sidan korsningen med nosen mot Kungsgatan. Under manövern var han rimligen tvungen att ta hänsyn till övrig trafik samtidigt som han enligt vad han själv säger ganska omedelbart greppade efter mikrofonen och larmade sin taxiväxel. Kunde han släppa uppmärksamheten på bilen och trafiken under sju, åtta sekunder? Ingenting talar ju för att han bromsade in eller stannade bilen i korsningen.

När jag talade med Anders D på telefon förnekade han inte att han på grund av att han larmade taxiväxeln med mera kan ha missat delar av händelseförloppet. Men mer än så ville han inte kommentera saken.

Det är därför fortfarande ett mysterium varför han i tingsrätten talar om att det förflöt uppskattningsvis 20 sekunder från skotten till dess han såg ”gärningsmannen” fly in i gränden. Det är en orimligt lång tid.

Åklagare Helin måste ha gnuggat händerna av förtjusning inför Anders D:s nya tidsuppgifter. Allt som under rättegången tydde på att Lisbeth haft tid att hinna studera mördaren stärkte åtalet. Ett stort problem för åklagarsidan var ju att hon inte sett någon skjuta och inte heller något vapen.

En som förmodligen var mindre glad var Christer P:s försvarare Arne Liljeros. Han tycktes inte förstå vad Anders D syftade på när han talade om de tjugo sekunderna:

L: De här tjugo sekunder…jag uppfattade inte riktigt…vad det den tid det tog att svänga runt?

D: Det var den tiden det tog för gärningsmannen från första skedet när han avlossade skottet till dess han flydde från platsen,

En intressant detalj är Anders D:s beskrivning av mannen han ser försvinna in i gränden. ”Lite otymplig, nästan klumpig och stel”, kallar han honom bland annat. Det finns vissa likheter med hur exempelvis Leif L skildrar den bortflyende mannen. Även Hans J använder liknande uttryck (”som en elefant”).

Men kan det verkligen vara samma person som han ser skjuta och som sedan flyr in i gränden efter uppskattningsvis 20 sekunder? Jag tror inte det. Att gärningsmannen skulle ha tagit så lång tid på sig innan han avvek finns det inget stöd för i övrigt i Palmeutredningen. De flesta centrala vittnen talar om att han avvek mer eller mindre omedelbart. Även Anders D själv är, som sagt, av den uppfattningen i de inledande förhören.

Tidsintervallet 20 sekunder rimmar väl med den tidpunkt då det är rimligt att tro att den ”beiga” mannen (Christer P i filmen) avviker in i gränden, om vi nu sätter tilltro till Leif L:s berättelse.

Slutsatsen av Anders D:s vittnesmål blir att det är fullt möjligt att han iakttagit två olika män.

Ett liknande resonemang kan föras om taxichauffören Hans J:s iakttagelser. I likhet med Jan A/Leif L bromsade han in vid rödljuset och det var i den positionen han enligt egen utsago bevittnade en man med ”pistol”, uppenbarligen omedelbart efter det andra skottet. Han får grönt efter uppskattningsvis 10-20 sekunder om vi tar utgångspunkt i Jan A:s tidsuppgifter. Oavsett var Hans J sedan genomförde u-svängen med sin taxi (själv säger han Apelbergsgatan) bör det ha tagit ett antal sekunder innan han kommit över på andra sidan Sveavägen och parkerat sin Mercedes vid trottoarkanten. Han står där som första bil bara några meter från Olof Palmes kropp. Från den positionen ser han inte bara offret och Lisbeth utan han har även fri sikt in på Tunnelgatan mot byggbarackerna. Det är när han parkerat som han gör sin iakttagelse av en man inne i gränden.

Från polisförhöret den 14 mars 1986:

När jag sitter i bilen så ser jag han springer. Då är han 25 meter in och vänder sig om och tittar till om det kommer nån efter snett bak, men jag hinner aldrig se ansiktet på han.

Även Hans J ser i första skedet, precis som Anders D, med största sannolikhet mördaren. Men är det samma man han ser springa ”som en elefant” en kort stund senare?

I ett förhör i oktober 1986 säger han att mannen ”sprang och rullade med kroppen” och det var en ”helt unik löpstil” som han aldrig sett tidigare. Sättet att springa var det enda han lade märke till hos mannen, något ansikte såg han inte.

Tidsberäkningarna i filmen indikerar att iakttagelsen av mannen ”25 meter” inne i gränden måste ha gällt en annan man, alltså inte mördaren. Det troliga är att Hans J ser mannen först efter 25-30 sekunder. Och vid den tidpunkten är mördaren förmodligen redan på väg en bit upp i trapporna mot Malmskillnadsgatan, om vi utgår från att han tog den vägen.

Hans J:s vittnesmål är knepigt att tolka. I några polisförhör sa han att kunde följa mannen hela vägen fram till trapporna, ja, till och med se honom ta tre steg upp mot Malmskillnadsgatan. Är det verkligen rimligt? Samtidigt som han observerade mannen försökte han larma växlarna hos såväl Taxi Stockholm som Solna taxi. Kan det i själva verket ha varit två olika personer han iakttog? Vi har i filmen tagit fasta på att det kan förhålla sig så.

Hans J är såvitt jag vet den enda som säger att ”mördaren” skulle ha stannat upp inne i gränden under språngmarschen, vänt sig om och tittat snett bakåt. Det här är ett argument för att det inte är gärningsmannen han ser. (Den enda observation som kommer i närheten men som vi nog bör bortse från här är Lisbeths iakttagelse om en man som stått i gränden och tittat ut mot Sveavägen en till tre minuter efter mordet. Det har antagits att hon sett Lars J som kom ut från gränden efter några minuter.)

Ytterligare ett vittne – den så kallade limousinföraren Jan N – är intressant när det gäller frågan om det är en eller två män som sprungit in i gränden.

Jan N kom körande med sin bil, en svart Mercedes, Tunnelgatan österut mot Sveavägen. Han var på väg med kunder till restaurang King Creole på Kungsgatan.

Vid korsningen Tunnelgatan – Sveavägen fick han rött ljus och stod som första bil. Precis när han fått grönt och börjar svänga till höger in på Sveavägen ser han en man i ljusbrun jacka som ”springer som fan” in i gränden. Exakt i vilket läge iakttagelsen görs blir aldrig riktigt klarlagt i polisens förhör. Han säger spontant (förhöret 8 april 1986) att mannen ”for iväg” samtidigt som ”dom kom fram”. Han syftar här på Anna H och Karin J som kom rusande till mordplatsen för att hjälpa till. Hans J:s vita Mercedes hade precis parkerat vid trottoarkanten och skymde sikten för honom.

Om Jan N:s iakttagelse är korrekt, och ingenting motsäger det, är det uteslutet att det är Olof Palmes mördare han ser springa in i gränden. Det måste handla om en annan man som ännu efter 37 år är oidentifierad.

Övriga kritiska frågor

Anders B

Jag har fått flera relevanta frågor efter filmens premiär som vi också funderat på under arbetets gång. En sådan lyder:

Om filmens berättelse stämmer, hur kan det då komma sig att vittnet Anders B inte sett Christer Pettersson?

Så här tänker jag:

Anders B var berusad, hur mycket går inte att veta. Men han sa att han kände av alkoholen (”man var glad”) och även hans hustru har berättat att han fortfarande var onykter när han kom hem på småtimmarna.

Som vi sett tidigare (vittnet Jan A) betedde sig Anders B förvirrat och såg skräckslagen ut efter skottlossningen, som han alltså upplevde på bara fem, sex meters håll.

Hur mycket berusningen och sinnesstämningen inverkat på hans uppmärksamhet är förstås svårt att säga, men att den satt ned hans observationsförmåga blir tydligt i polisförhören och i hans vittnesmål i domstolarna. Trots att han i praktiken befann sig på platsen för mordet, har han bara vaga minnen av händelseförloppet.

Anders B står nära Dekorimabutikens entré när mördaren avlossar sina skott. Hans spontana tankar går till PKK-mordet i Medborgarhuset i Stockholm några månader tidigare. Och uppenbarligen blir han rädd och vill skydda sig. Han tar därför ett kliv in i entrén och detta ska, enligt vad han säger i ett förhör, ha skett efter att mördaren försvunnit ur hans blickfång.

Förklaringen till att han inte lägger märke till Christer Pettersson kan vara att denne passerar i samma ögonblick som han vänder ryggen mot Sveavägen och tar steget in i entrén.

Under rättegången i tingsrätten utbryter en intressant ordväxling mellan försvararen Arne Liljeros (LR) och Anders B (AB). Rättens ordförande, lagmannen Carl-Anton Spak fyller i med frågor. Liljeros inleder med att fråga vad Anders B uppfattat av Lisbeth Palme.

LR: Tittade hon upp vid något tillfälle…

AB: Ja, ja

LR: Åt vilket håll tittade hon åt…

AB: Hon stod så…när hon tittade upp…tittade hon rätt in i Tunnelgatan…jag tror hon tittade på mig också…

Rättens ordförande Carl-Anton Spak:

Jag uppfattade inte det sista…

AB: Jag tror hon tittade på mig också…

Spak: Tror…eller…

AB: Jag har en svag minnesbild att…

LR: Kunde du se om det fanns några människor bakom dig…i det här momentet

AB: Nej, det kan jag inte säga

LR: Och bortom dig…på den andra sidan den här mordplatsen då…

AB: Det kan jag heller inte säga…

LR: Du såg tydligen människor men du kan inte placera in dom var dom var…

AB: Jag…jag stod ju på Sveavägen en stund och då gick ju människor förbi där…men det var mera människor på andra sidan Sveavägen.

Man ska inte dra för stora växlar på förhöret. Men det förefaller som om en man skulle ha kunnat gå förbi på trottoaren utan att Anders B nödvändigtvis behövt lägga märke till det. På ett annat ställe i vittnesmålet uttrycker han sig så här:

Ja, jag har sett människor, men jag har inte registrerat någon…

Lars J

Skälet till namnet ”30 sekunder” är att filmen endast skildrar den första halvminuten efter skotten. Detta har en del tittare haft synpunkter på. Man hade önskat att filmen också hade berättat hur det kan komma sig att Lars J, som befann sig på Tunnelgatan nära Luntmakargatan, bara vittnat om att han sett en man inne i gränden.

Om det stämmer att det förutom Lisbeth Palme och vittnet Anders B funnits ytterligare en person på mordplatsen vid sidan av mördaren (i filmen Christer Pettersson), och vederbörande tagit sin tillflykt i riktning mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan, hur kan det då komma sig att Lars J inte lagt märke till honom? I synnerhet som han visste vem Pettersson var och kände igen honom från Sollentuna.

Frågan är i högsta grad rimlig och även Gunnar har ställt sig den i sin kommentar. Om Christer Pettersson avvikit in på Tunnelgatan måste hans rörelser (tidsmässigt och fysiskt) vinna stöd av – eller i vart fall inte stå i motsats till – Lars J:s berättelse.

Jag tänker så här:

Vi vet för det första inte om personen/Christer Pettersson sprungit till höger eller vänster om byggbarackerna. Båda varianterna är möjliga i ”vårt” scenario.

Lars J står vid skottlossningen några meter in på Tunnelgatan, på dess södra sida, bakom barackerna. Efter ett antal sekunder hör han en man komma springande med tunga steg på andra sidan bodarna, sannolikt mördaren. Han står stilla och väntar på att mannen ska passera. Positionen är sådan att han upptäcker den springande mannen först när denne korsat Luntmakargatan och befinner sig på väg fram mot trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Han såg honom alltså aldrig framifrån utan enbart snett bakifrån. Signalementet han lämnar senare är vagt.

Viktigt att tänka på för resonemanget om Christer Pettersson är att Lars J från sin första position inte ser någonting av Luntmakargatan norrut. Barackerna på Tunnelgatan, som han står dold bakom, skär av sikten åt det hållet.

Vi vet att Lars avvaktar en stund i sitt ”gömställe” – exakt hur länge är svårt att veta – innan han vågar sig fram. Under den tiden är det alltså fullt möjligt att Christer Pettersson, om han kommit springande samma väg som mördaren, tagit till vänster in på Luntmakargatan norrut utan att kunna iakttas av Lars.

För att Lars J ska kunna fortsätta följa den flyende mannen/mördaren, tar han några steg i riktning mot trapporna, korsar Luntmakargatan och ställer sig i motsatta hörnet av korsningen. Alltså framför den husknut på Luntmakargatan som ligger närmast rulltrappan, hissen och trapporna upp till Malmskillnadsgatan. Därifrån ser han hela vägen upp till trappkrönet och även åt motsatt håll, längs Tunnelgatans norra sida ner till Sveavägen och mordplatsen. I förhör har han sagt att han blickade mot mordplatsen och noterade att några hade samlats runt Olof Palmes kropp.

Bild från mordplatsen, tagen kort tid efter mordet. Här syns byggbarackerna som till en början skymde Lars för den som stod vid själva Dekorimhörnan. FOTO: Polisen.

---

Från sin nya strategiska position följer han den springande mannen i trapporna. När han ställde sig vid husknuten, befann sig mannen på övre halvan av första trappavsatsen. Lars J:s koncentration låg uppenbarligen på mannen och trapporna, han tycks följa honom med blicken ända upp till krönet. Men från husknuten torde han även ha haft fri sikt både norr och söder ut på Luntmakargatan.

Om vi, som ett alternativ, tänker oss att Christer Pettersson i stället hållit till höger om byggbarackerna, kan han ha närmat sig korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan samtidigt som Lars J korsar Luntmakargatan och intar sin nya position. (Tänk Panta rei – Allting flyter.) Christer Pettersson hade i så fall tur och skulle då i stället ha kunnat ta höger in på Luntmakargatan och fortsätta backen upp till Apelbergsgatan utan att ha blivit iakttagen av Lars. Denna väg var troligen den snabbaste för honom till pendeltåget på Stockholms central. Han är på väg hem till Rotebro och kan avgångstiderna utan och innan och är säkerligen medveten om när nästa pendel går. Detta skulle kunna tala för att han väljer att ta åt höger.

Mot bakgrund av detta menar jag att det funnits såväl ett tidsmässigt som fysiskt utrymme för Christer Pettersson att försvinna in i gränden utan att stöta på Lars J. Men risken att bli upptäckt var stor, precis som den var för gärningsmannen.

De här funderingarna är inte helt enkla att redovisa i en film. Och det var ett skäl till att vi avstod från att gå in på vittnet Lars J.

Hans J – var gjorde han u-svängen?

Efter filmens premiär har jag fått en del frågor om taxichauffören Hans J och den u-sväng han gjorde med sin vita Mercedes. I filmen kör han upp till Apelbergsgatan, vänder där och kör tillbaka till mordplatsen där han parkerar vid trottoarkanten några meter från Olof Palmes kropp.

Jag är den första att hålla med om att det finns frågetecken kring u-svängen och det är också något vi övervägt under arbetet. Självklart känner jag till att han i de första förhören uppgav att han stått med taxin och passagerarna i korsningen Apelbergsgatan – Sveavägen. Senare framkom, tack vare förhören med ett par av passagerarna, att han i stället stod vid trafikljusen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan när skotten föll. Detta är oomtvistat.

Problemet är att Hans J själv alltsedan tingsrättförhandlingarna mot Christer Pettersson vidhållit att han efter skotten körde upp till Apelbergsgatan och vände där. Jag har frågat honom vad han stöder sig på och svaret är att det var förbud mot vänstersväng i korsningen. Han ville vara laglydig och valde därför att köra den här extra svängen innan han parkerade vid mordplatsen.

Mot Hans J:s egen berättelse står flera vittnesmål som kan tolkas som om han gjort u-svängen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Men de flesta av dessa förhör är sammanfattade av utredarna (inga dialogförhör) och det finns förstås en risk att händelseförloppet dragits ihop utan hänsyn till exempelvis tidsaspekten. Hur som helst, flera av vittnesmålen indikerar att Hans J har fel.

Å andra sidan finns det ett par vittnesmål från bilar som var på väg norrut på Sveavägen som skulle kunna tolkas som om Hans J tagit vägen via Apelbergsgatan. Bland annat tänker jag på vittnesmålet från föraren i den bil som vittnena Anna H och Karin J färdades i och som stod för rött i vänsterfilen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Om Hans J gjort u-svängen direkt i den korsningen tycker jag att den här föraren borde ha uppmärksammat det. Men i vittnesmålet finns inget som direkt tyder på det.

Så bilden är inte helt entydig.

Hur tänkte vi då? Eftersom det för slutsatserna i filmen egentligen kvittar vilken väg Hans J tog, valde vi att grafiskt följa hans egen berättelse. Jag tyckte inte att vi hade tillräckligt på fötterna för att frankt avfärda hans uppfattning och säga till honom att han fått allt om bakfoten.

Här fanns kanske också ett inslag av mänskligt hänsynstagande. I synnerhet som polisen den inledande veckan behandlade honom styvmoderligt. Han blev aldrig kallad till förhör. Först sedan han vänt sig till pressen (DN) och kritiserat utredningen, blev han hörd. Då hade minnet av händelsen redan sjunkit undan en del, säger han i dag.

Men det handlar om en delikat avvägning, det medger jag gärna.

Trafikkontorets genomgång

Det har förekommit en del hätska, ja, rentav aggressiva reaktioner på vår undersökning av trafiksignalsystemet. En jurist – vars namn jag av Gunnar är förhindrad att nämna här – har exempelvis anklagat SVT och oss filmmakare för att vi ”manipulerat information från myndigheter”.

Jag har tidigare i texten beskrivit hur undersökningen i stora drag gått till. Anledningen till att jag vände mig till Trafikkontoret i Stockholms stad är enkel. Jag ville veta hur det kunde komma sig att Inge M ideligen fick grönt ljus i korsningen. Vilken var den tekniska förklaringen? Hur fungerade detektorerna? Var i körbanan fanns de?

Att Inge M:s parkering påverkade trafiken på Sveavägen stod redan klart. Det vittnade inte bara han själv om utan den slutsatsen kunde vi dra även av Jan A:s och Leif L:s vittnesmål.

Trafikkontoret var mig behjälplig att förstå principerna bakom signalsystemet. Svårare än så var det inte. Filmen stod inte och föll med detta på något vis. Men om jag som journalist kan vända på ännu en sten och bli klokare, försöker jag göra det. Att sträva efter så många källor som möjligt är en god regel som jag under åren försökt lära ut till journaliststuderande och andra.

Gunnar Walls genomgång

En del av Gunnar Walls synpunkter har jag kommenterat i den löpande texten. Men en fråga som blivit hängande i luften rör mördarens flykt. Gunnar undrar hur vi kan vara så säkra på vår sak och påstå att den sker efter ”cirka 9 sekunder”.

När vi gjorde rekonstruktionen av mordscenen i filmstudion, fick vi göra ett tiotal omtagningar. Jag klockade varje gång hur lång tid det tog från första skottet till dess att skådespelaren (mördaren) vände ryggen till (mot Sveavägen) och tog de första stegen (in på Tunnelgatan).

På ett närmast förbluffande sätt låg resultaten hela tiden inom intervallet 8 – 10 sekunder. Därav vår slutsats. Den förutsätter att mördaren avvaktat någon sekund, kastat en hastig blick mot Olof och Lisbeth för att sedan genast avlägsna sig.

Gunnar uppehåller sig i texten länge vid Christer Pettersson. Han skriver att ett ”grundproblem” med filmens hypotes är att den ”talar mot all sannolikhet”. Han anser att det hade varit en ”fantastisk slump” om Christer Pettersson hade varit vid Dekorima ”av alla platser” när Palme blev mördad.

Är det verkligen så osannolikt? Jag tycker faktiskt inte det.

Christer Pettersson kände mordplatsen och kvarteren därikring som sin egen ficka. Efter det så kallade bajonettmordet 1970 på Kungsgatan hade han flytt in på Tunnelgatan, just den väg som Olof Palmes mördare tog.

Mordkvällen var han inne i Stockholms city för att få tag på amfetamin. I polisförhören hävdade han att han inte någon gång rört sig norr om Kungsgatan, men överbevisades av utredarna.

För att få alibi för mordet/mordplatsen försökte han förmå flera personer i sin omgivning att ljuga för polisen. Svea hovrätt skrev klokt i sina domskäl att detta inte gjorde honom till mördare utan att det kunde finnas andra skäl för hans beteende.

Det var välkänt att Christer Pettersson kunde vanka av och an i timmar på Sveavägen i väntan på knarklangaren Sigge Cedergren och några gram amfetamin. Sigge bodde på Tegnérgatan nära Grand och promenerade ofta förbi Dekorima på vägen hem från spelklubben Oxen, där han var delägare.

Enligt Lillemor Östlin var Dekorimas varuintag Christer Petterssons ”lilla kiosk” där han kunde stå och vänta på Sigge. Det var ett bra ställe, särskilt om vädret var dåligt. Dessutom var han mindre exponerad därinne för polisens knarkspanare.

Det är dock inte bara Lillemor Östlin som bär vittnesbörd om att han befunnit sig på mordplatsen. För flera bekanta berättade han dagarna efter mordet att han råkat vara på Sveavägen. Han ska ha sagt saker som att ”jag var där, jag av alla” och ”det är ju märkligt att allt ska hända där jag är…att Olof Palme skulle bli skjuten…”

Gunnar skriver att det teoretiskt sett inte går att utesluta att Christer Pettersson kan ha varit på mordplatsen. Men att det krävs en del bevisning för att med trovärdighet hävda att det var så.

Det håller jag naturligtvis med om. Och filmen gör heller inte anspråk på att det är bevisat.

Gunnar gör en stor poäng av att det skulle ha varit en ren slump att polis och åklagare över huvud taget började intressera sig för Christer Pettersson. Jag delar inte den uppfattningen, men det får jag återkomma till i annat sammanhang, kanske i den bok jag skriver på.

Annons