Slutreplik från Bo G Andersson: Lillemor Östlins uppgifter är trovärdiga

Christer Pettersson har även efter sin död fortsatt att figurera i debatten om Palmemordet. Här kommer Bo G Anderssons slutreplik där han försvarar sin ståndpunkt att Pettersson var vid Dekorima, men som ett oskyldigt vittne. Bilden på Pettersson är skapad av gatukonstnären hoplouie. Public Domain.

---

DEBATT

Var Christer Pettersson på mordplatsen, men bara som ett vittne? Det var den tes som framfördes i filmen 30 sekunder av Bo G Andersson och Håkan Pieniowski som sändes i SVT tidigare i år.

I en recension ifrågasatte jag starkt den slutsatsen. Bo G Andersson svarade. Jag replikerade på hans svar. Och här kommer en slutreplik från Bo G Andersson.

Jag kommer inte att svara med en egen lång text. De kompletterande synpunkter jag vill lämna kommer jag framöver att presentera i kommentarsfältet till den här bloggpostningen. Och debatten i kommentarsfältet är givetvis fortsatt öppen, precis som andra debatter som inletts här på bloggen./ Gunnar Wall

---

Av Bo G Andersson

GUNNAR WALL HAR I EN NY, LÄNGRE BLOGGTEXT bemött mitt inlägg om filmen ”30 sekunder”. Jag har av Gunnar erbjudits att svara och vill givetvis ta vara på den möjligheten. Min nya text kan ses som ett komplement till det tidigare drygt 11 000 ord långa inlägget (motsvarar drygt 30 normala boksidor). Tillsammans ger de bägge texterna en komplett bild av researchen, hur dokumentärfilmaren Håkan Pieniowski och jag tänkt och vilka slutsatser som går att dra av filmen. Den finns för övrigt tillgänglig på SVT Play till den 25 februari 2025.

Bilarna och de centrala vittnesmålen

Palmeutredarnas rekonstruktioner på mordplatsen i april 1986 lämnade som bekant mycket övrigt att önska. Det kanske allvarligaste felet var att spaningsledaren Hans Holmér inte såg till att alla vittnen som deltog redovisade vilka andra personer/vittnen de lagt märke till på mordplatsen, hur dessa sett ut och varit klädda. Om detta hade skett hade det varit mycket lättare att upptäcka om ytterligare personer rörde sig på mordplatsen direkt efter skotten, exempelvis den person (Christer Pettersson) som i filmen dyker upp efter 10 – 15 sekunder eller en eventuell medhjälpare till mördaren. Inte heller undersökte polisen närmare ”vittnesbilarnas” exakta positioner vid första respektive andra skottet och hur bilarna rörde sig i förhållande till varandra. Den rekonstruktion som vi gör i filmen ”30 sekunder” med bilarna och de bilburna vittnena är därför den första i sitt slag.

Varför är det då så viktigt med bilarnas placeringar och var de befunnit sig när skotten föll?

Jo, det gör det enklare att bedöma flera av de centrala vittnesmålen och tidsförloppet. Det har exempelvis avgörande betydelse för tolkningen av vad de bilburna vittnena Leif Ljungqvist och Jan A berättar och vad de sett.

Jag ställde i mitt svar på Gunnars ursprungliga ”recension” av filmen ett antal frågor – riktade till oss själva i egenskap av filmmakare. En av frågorna handlade just om bilarna. Den löd:

Hur har ni kommit fram till ”vittnesbilarnas” positioner på Sveavägen och hur kan ni vara så säkra på att filmens framställning är korrekt?

Jag ska här förtydliga det tidigare svaret eftersom Gunnar Wall och även några andra debattörer uppenbarligen inte förstått vad som ligger till grund för filmens slutsatser.

Vittnet Anders D

Taxiföraren Anders D står sekunderna före första skottet stilla för rött ljus i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Han är på väg Sveavägen söder ut och befinner sig i den högra av de två filerna. (Till höger om honom finns även en tredje fil, en svängfil Tunnelgatan väster ut.)

Avgörande är slutsatsen att Anders D står ensam vid trafikljusen, i väntan på att de ska slå om till grönt. Detta kommenterade han för övrigt själv i det förhör som hölls med honom under natten en timme efter mordet. Så här heter det i protokollet (efternamnet är här utbytt mot ett ”D”):

D säger med nästan full säkerhet att han inte hade någon bil bredvid sig, alltså i det vänstra körfältet.

Vittnesmålet styrker med andra ord att filen till vänster om honom är tom. Men det är inte det enda belägget, som vi ska se nedan under avsnittet ”Vittnena Leif och Jan”.

Anders D har fått grönt och hunnit rulla några meter ut i korsningen när det första skottet avlossas. Han hör skottet, riktar blicken till vänster och ser det andra skottet. Hans beskrivning av mördarens klädsel, revolverns mynningsflamma med mera tyder på att han har fri sikt mot mordplatsen. Om det funnits en bil till vänster om honom, som också kört när signalen slagit om till grönt, är det knappast troligt att Anders D kunnat göra dessa iakttagelser. Sikten borde då helt eller delvis ha varit skymd.

Vittnena Leif och Jan

Vittnena Leif Ljungqvist och Jan A kommer körande på Sveavägen i Leifs stora Chevrolet Suburban i samma riktning som Anders D, det vill säga mot Kungsgatan. De gör sig ingen större brådska eftersom de väntar på att Leifs söner ska komma med en buss från fjällen till Citykyrkan på Adolf Fredriks kyrkogata. De har misslyckats med att hitta en parkeringsplats nära kyrkan och tar därför en sväng runt de närmaste kvarteren för att få tiden att gå.

Leif och Jan befinner sig med Chevan, enligt vad de själva berättat, ungefär mitt på Skandiakvarteret när de hör det första skottet. Avståndet till korsningen Sveavägen – Tunnelgatan, och följaktligen också till Anders D:s taxi, är då cirka 50 – 60 meter. När det andra skottet går av två, tre sekunder senare är Leif och Jan under inbromsning i korsningen. Ljussignalen står nämligen på rött. Framför dem i filen ligger taxichauffören Hans J med sin Merca. Även han bromsar in för rött.

Som vi sett befinner sig Anders D ute i korsningen när andra skottet avlossas. Den enda rimliga slutsats som går att dra av detta är att Anders D stått ensam vid grönt och att ljussignalen hunnit slå om till rött innan Hans J i taxin och Leif Ljungqvist och Jan A i den stora Chevan kommit fram till korsningen.

Vi anser att detta är ett faktum och det är också skälet till att vi lagt så stor vikt vid det i filmen. Redan i introduktionen till ”30 sekunder” formulerar vi det på följande sätt:

Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.

Att ljussignalerna snabbt skiftade från grönt till rött efter att Anders D kört ut i korsningen berodde på att musikläraren Inge M stod med sin bil på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan i samma korsnings sydvästra hörn. Han påverkade signalerna för bilarna på Sveavägen. Enligt Trafikkontorets bedömning bör ljuset ha slagit om från grönt till rött efter fem sekunder.

Jag ska försöka förtydliga även signalsystemets funktion så att detta blir mer begripligt.

I likhet med på Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata) fanns på 80-talet, likväl som i dag, detektorer/avkännare i Sveavägens norr- och södergående körbanor. De ligger nedgrävda någon eller några decimeter i marken och reagerar på vibrationerna från bilarna. Enligt de kartor som Trafikkontoret tillhandahöll under vår research är avståndet från detektorerna till signalstolparna ungefär 10 – 15 meter, beroende på vilken mätpunkt man väljer. (De långsmala detektorerna ligger nämligen inte i 90-graders vinkel tvärs över körbanan utan är snedställda.)

OM Hans J:s taxi och Leif/Jans Cheva hunnit fram till detektorerna/avkännarna under de fem sekunder som det gröna intervallet varade, hade detta automatiskt förlängts. Det hade då uppstått en ”grön våg” i södergående riktning. Bilarna hade följaktligen inte fått rött ljus i korsningen utan hade kunnat följa efter Anders D:s taxi.

MEN detta skedde alltså inte utan i stället var de, som sagt, tvungna att bromsa in för rött. Detta innebär i sin tur att de befann sig minst 10 – 15 meter från korsningen när ljuset slog om till rött.

Det tål att upprepas att filmen INTE använt Trafikkontorets uppgifter som ett fristående ”bevis” för bilarnas positioner. Dessa framgår med all önskvärd tydlighet av vad de bilburna vittnena själva berättar. Värdet av genomgången med Trafikkontoret var att den stödjer den slutsats som vi redan hade dragit.

Hur länge Jan A och Leif Ljungqvist stod och väntade vid rödljuset i sin svarta Cheva är svårt att veta. Vi har här i första hand Jan A:s egen uppskattning i filmen att luta oss emot: ”10, 15, 20 sekunder”. Trafikkontoret bedömer att det röda intervallet kan ha varat mellan 15 och 20 sekunder.

Det faktum att det skiljer ett ljusintervall mellan Anders D och de övriga bilburna vittnena får stora konsekvenser för bedömningen av händelseförloppet på Sveavägen.

Jan A sitter till höger i passagerarsätet i Leif Ljungqvists svarta Chevrolet. Till skillnad från Leif behöver han inte ha uppsikt över trafiken, inte heller håller han på att plocka med biltelefonen för att kunna larma om skottlossningen. När de är ungefär mitt på Skandiakvarteret hör de alltså det första skottet. Det andra skottet, som sagt, hör de när de är under inbromsning till rödljuset i korsningen. Jan A tittar sig omkring och det är först då han blir varse mordplatsen. En man ligger på marken och en kvinna hukar vid hans sida. När han lokaliserat platsen pekar han och gör Leif uppmärksam på var skotten fallit.

Från sin position ser Jan A mördaren, ”svarta kappan” som han säger i filmen, ta två, tre steg in på Tunnelgatan innan denne snabbt försvinner bakom husgaveln i Dekorimahörnet. Enligt Jan A ser Leif ingenting av mördaren.

Detta styrks av vad som sker när Jan och Leif kommer hem efter dramatiken på Sveavägen. De bor grannar i ett villaområde och familjerna umgås. Deras fruar är vakna och vill höra vad som hänt. Enligt Jan är det bara han som har något att berätta om mördaren. Leif håller en låg profil i det läget. Den här bilden kan också bekräftas av flera andra personer.

Att Jan ser mördaren ta några steg när Chevan är under inbromsning till rödljuset betyder att denne hunnit en bra bit in i gränden när han och Leif väl får grönt och påbörjar u-svängen i korsningen. Om det är korrekt, som Leif Ljungqvist uppger, att han under svängen ser en man som kommer gående fram till Lisbeth kan det därför omöjligen röra sig om gärningsmannen. Denne är då utom synhåll. Kontentan är att det här tidsspannet, eller ”tidsfönstret” är mer än tillräckligt för att en annan person kan ha kommit fram till mordplatsen.

Slutsatsen vi har dragit och utgår från i filmen:

Leif Ljungqvist har inte sett mördaren. Om han har sett en man, vilket han hävdar bestämt, måste det röra sig om en annan person. Och det styrker uppgifterna att det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen, ett fåtal sekunder efter skotten.

I filmen pekar Leif Ljungqvist ut Christer Pettersson som den person som han iakttagit på mordplatsen. Han ska ha känt igen honom på gångstilen och rusat upp ur soffan när han på tv såg polisens spaningsbilder från Rotebro.

Leif Ljungqvists berättelse är emellertid inte den enda indikationen på att ytterligare en person – förutom vittnet Anders B, Lisbeth Palme och mördaren – befunnit sig på mordplatsen 10 – 15 sekunder efter skottlossningen.

Det tyngsta ”beviset” är egentligen huvudvittnet Lisbeth Palmes vittnesmål under rättegångarna mot Christer Pettersson. Hon talar om att hon sökt hjälp hos två personer, men blivit avvisad. Den ena är med stor sannolikhet vittnet Anders B. Men vem var den andra mannen som kom emot henne och som hon uppfattade som ”beige”? I filmen är det Christer Pettersson.

(Obs! Jag utvecklade Lisbeth Palmes olika iakttagelser i detalj i mitt förra inlägg och upprepar inte det i den här texten. Jag redogjorde där också utförligt för vad jag menar är tydliga tecken på att två män avvikit in i Tunnelgatans gränd med bara 10 – 12 sekunders mellanrum. Se frågan Filmen beskriver att två personer (mördaren och ”Christer P”) springer in i gränden efter skotten. Vad grundar ni detta på?)

Gunnar Wall ifrågasätter i sitt inlägg resultatet av filmens rekonstruktion. Detta är han givetvis i sin fulla rätt att göra. Han hävdar samtidigt att det i filmen inte skulle finnas ”någon systematisk och tydlig genomgång av hur bilarna ska ha rört sig i förhållande till trafikljusen”.

Det sistnämnda påståendet är obegripligt. De synpunkter vi fått när det gäller den här saken brukar vara det omvända; filmen innehåller för många upprepningar och är övertydlig när det gäller bilarnas rörelser i förhållande till trafikljusen.

Gunnar Wall skriver vidare att ”ingenting” talar för att ”fordonen med de viktigaste bilburna vittnena skulle ha passerat trafiksignalerna i två vågor”. De båda taxibilarna med förarna Anders D och Hans J skulle, om jag förstår honom rätt, i korsningen ha kört sida vid sida ”direkt på det grönljus som de fick nästan samtidigt med skottlossningen”.

Gunnars påståenden är inte förenliga med Jan A:s och Leif Ljungqvists iakttagelser att de framför sig har Hans J:s taxi, som också stod för rödljus. (Till en början trodde Leif att det var Anders D som stod före dem i filen, men han insåg senare att han blandat samman de båda taxibilarna.) De, som i likhet med Gunnar, tror att Hans J:s och Anders D:s taxibilar stod bredvid varandra, och att de körde ut i korsningen samtidigt, måste även visa hur det i så fall kunde komma sig att Anders D och hans passagerare hade fri sikt mot brottsplatsen.

Vad talar för att Christer P varit på mordplatsen?

Gunnar Wall har i olika sammanhang fört en ihärdig kamp mot dem som på grund av lojalitet eller egen övertygelse betraktat Christer Pettersson som mördare. Den uthålligheten beundrar jag och jag kan bara hålla med om att mannen från Rotebro är en mycket osannolik mördare.

I filmen ”30 sekunder” gestaltas Christer Pettersson som ett möjligt vittne på mordplatsen. Framställningen bygger bland annat på intervjuer med Lillemor Östlin och det bilburna vittnet Leif L. Men det finns även andra uppgifter i bland annat Palmeutredningen som stödjer uppfattningen att Christer Pettersson befann sig på eller i direkt anslutning till mordplatsen när skotten föll.

Här är ett antal punkter som talar för att Christer Pettersson kan ha varit på mordplatsen:

• Lisbeth Palmes utpekande av honom som mördare.

• Intervjun med Lillemor Östlin där hon säger sig ha hört Christer Pettersson berätta om var vid Dekorima vid tiden för mordet. (se vidare avsnittet Är Lillemor Östlin trovärdig?).

• Förhör i Palmeutredningen med Östlin. (se vidare avsnittet Är Lillemor Östlin trovärdig?)

• Christer Petterssons egna ord till grannar och andra bekanta dagarna efter mordet – se förhör i Palmeutredningen, första rättegångsdagen i Stockholms tingsrätt, diverse tidningsartiklar december 1988. (se vidare nedan)

• Christer Petterssons beteende under mordutredningen. Bl a försökte han skaffa alibi genom att förmå sin knarkleverantör Sigge C ”backa” tiden med en timme vad gäller avgångstiden med pendeln från Stockholms C. Utövade påtryckningar på suparkompisen Ulf S för att få denne att tidigarelägga hans ankomsttid till bostaden. I samtliga fall handlade det om att han ville undvika att bli bunden till Sveavägen vid tiden för mordet. (se vidare nedan)

• Christer Petterssons uttalanden under rättegångarna när han vände sig till Lisbeth.

• Palmeutredarnas förhör med Lennart G, den så kallade svarttaxiåkaren, som vittnat om att han sett Christer Pettersson flera gånger under mordkvällen, bland annat vid mordplatsen.

• Tips till polisen 1989 från namngiven och identifierbar källa om att Christer Pettersson berättat att han bevittnat mordet.

• Christer Petterssons agerande efter den friande domen i hovrätten. Bland annat hans framträdande i Ulf Elfvings radioprogram Efter tre.

• Christer Petterssons intention kort tid före sin död att ta kontakt med Lisbeth och föra fram ett budskap till henne.

Christer Pettersson åkte in till Stockholms city vid 19.30-tiden mordkvällen av allt att döma för att skaffa amfetamin till sig och suparkompisen Ulf S, som under tiden väntade i Petterssons bostad i Rotebro.

Under hela förundersökningen höll Christer Pettersson fast vid att han inte befunnit sig på Sveavägen norr om Kungsgatan under kvällen. På vägen till och från spelklubben Oxen, som låg uppe på Brunkebergsåsen, hade han gått via Sergels torg och sedan tagit de trappor på Sveavägens östra sida som är belägna söder om Kungsgatan. Han skulle således aldrig ha passerat mordplatsen i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan eller rört sig utanför biografen Grand, där makarna Palme såg den sena föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart”. Inte heller hade han satt sin fot i närheten av knarkhandlaren Sigge C:s bostad på Tegnérgatan 16.

Sammantaget innebar Christer Petterssons berättelse, om den kunde styrkas, att han hade alibi för mordet på Olof Palme. Han hade lämnat Stockholms innerstad 30 – 40 minuter före mordet och kunde inte komma ifråga vare sig som ett vittne som råkade vara på mordplatsen eller som gärningsman.

Fast talade Christer Pettersson sanning? Under tiden som han satt häktad, vintern och våren 1989, lade polisutredarna och åklagarna ned mycket möda på att motbevisa uppgifterna. Och arbetet var inte utan framgång.

Dekorimahörnan – bilden tagen av polisen kort efter mordet. Här skulle, enligt filmen ”30 sekunder”, Christer Pettersson ha stött ihop med Lisbeth Palme.

---

Inget vittne kunde på något övertygande sätt bekräfta att Christer Petterssons uppgifter om han besökt spelklubben Oxen. Sigge C och Reine J tillbakavisade att de hade delat bord med honom. Och, nej, några spritflaskor skulle heller inte ställts fram. Lena Å, Sigges fästmö, hade över huvud taget inte besökt spelklubben den här kvällen. Reine J var visserligen där, men hade kommit först vid 22.30-tiden och inte träffat på honom.

Sigge C hade i det här skedet av Palmeutredningen hörts vid ett tjugotal tillfällen, betydligt fler gånger än något annat vittne. I ett tidigt förhör förklarade han att Christer kommit till Oxen någon gång vid 22-tiden och stannat en kort stund. Vid ett senare förhörstillfälle trodde han att Christer kom ”någon gång vid 21-tiden”. Sigge C:s vittnesutsagor svajade betänkligt och det var svårt att med dem som utgångspunkt dra någon slutsats över huvud taget om Christer Petterssons besök på Oxen.

Problemet för Christer Pettersson var emellertid större än så. Sigge C påstod dessutom att Christer erkänt inför honom att han vilselett polisen. Det skulle ha skett när han hördes första gången av polisen på parkeringsplatsen i Rotebro i maj 1986. Han hade sagt att han sammanträffat med Sigge C på Oxen, men ljugit om tidpunkten när han lämnade klubben.

Samma dag som Christer Pettersson blivit förhörd på parkeringen, eller möjligen dagen efter, hade han i ett upprört tillstånd sökt upp Sigge C i bostaden. Och han hade då, berättade Sigge C i förhören, bett honom att ”backa tillbaka” den tid de träffats med ”ungefär en timme”, ifall polisen skulle förhöra även honom.

Framstöten tolkade Sigge C som ett försök från Christer Petterssons sida att förmå honom att vittne falskt. Syftet var att Christer ville styrka sitt alibi.

Under ett av förhören påstår Sigge C att han till och med blev instruerad att säga vilket tåg Christer tagit från Stockholms central. Allt för att alibit skulle hålla. Jag citerar ur protokollet:

Sigges bestämda uppfattning när han hörde tiden som Christer uppgivit, att han åkte/skildes ifrån Sigge, är att det icke var den tid som de skildes. Han påstår att de skildes senare än den tid som Christer bad honom säga, ifall han skulle höras av poliser. Vad Sigge kommer ihåg så var det någonting om att han skulle säga, att de hade skilts åt och att Christer tagit ett tåg som gick 20 i någon timma.

Mot den här bakgrunden vågar vi dra en säker slutsats:

Christer Pettersson var synnerligen angelägen om att skaffa sig ett alibi för mordet. För det talar hans egna ord, vittnesmålen från Oxen och inte minst Sigge C:s berättelse om hur Christer försökt tubba honom.

Om det hade stämt att Christer Pettersson verkligen lämnat Oxen strax efter klockan 22, hade han hunnit ta pendeln från Stockholms central med avgång strax före 23 och varit hemma i bostaden vid 23.30-tiden, precis som han hade hävdat i de första förhören. Att han justerade sin berättelse i förhöret den 14 december – och lade till att han somnat på tåget och hamnat i Märsta – går att se som en anpassning till Ulf S förhörsutsagor, som han kände väl till sedan tidigare. Tack vare omvägen via Märsta var den nya tiden för hemkomsten, 23.55, fortfarande förenlig med påståendet att han lämnat Stockholms central med ett tåg klockan 22.46, i god tid före mordet på Olof Palme klockan 23.21.

Men något stöd för att han skulle ha lämnat spelklubben Oxen strax efter klockan 22, fanns helt enkelt inte. Inget vittne på Oxen kunde bekräfta att han kommit vid 19.30 och stannat hela kvällen. Ett vittne, Jan L, trodde sig ha sett honom en stund före klockan 22, men även efter klockan 23.

Palmeutredarna lyckades även slå hål på påståendet att han aldrig rört sig på Sveavägen norr om Kungsgatan. En kvinna, Eva F, som kände honom sedan tidigare, berättade att hon talat med honom vid Konsumbutiken mittemot biografen Grand vid 21-tiden på kvällen. Hon hade sökt Sigge Cedergren utan resultat i hans bostad på Tegnérgatan alldeles i närheten. På fråga från Christer om hon visste om Sigge var hemma ska hon ha svarat att så inte var fallet utan att han nog hade gått på bio. Christer Pettersson ska då sprungit över till andra sidan Sveavägen och ställt sig utanför biografen Grand.

Till det kom flera personer från hans egen bekantskapskrets som hört honom berätta att han inte bara befann som på Sveavägen utan även i omedelbar närhet av makarna Palme vid tiden för mordet.

Några exempel:Anders O bodde i lägenheten rakt under honom på Kung Hans väg 35 i Rotebro. De talades vid en kort tid efter mordet, och Christer Pettersson ska då ha sagt, ordagrant:

Jag var ju precis där, jag var ju där av alla.

Stig G bodde vägg i vägg med honom. Två dagar efter mordet ska han ha träffat Christer som då sagt att ”jag var där ute på Sveavägen” och ”jag såg dom”, syftande på makarna Olof och Lisbeth Palme.

Domstolarna ansåg det klarlagt att Christer Pettersson befunnit sig i kvarteren kring mordplatsen under kvällen. Svea hovrätt skrev i domen att Christer Pettersson med ”betydande sannolikhet” uppehöll sig vid biografen Grand kring klockan 23, ungefär samtidigt som bioföreställningen som makarna Palme varit på slutade. Den sistnämnda slutsatsen går emellertid att ifrågasätta, eftersom vittnesmålen vid Grand är djupt problematiska.

Men oavsett Svea hovrätts slutsats stod det klart att Christer Pettersson blivit överbevisad på de flesta punkter. Trots det höll han under hela rättsprocessen fast vid berättelsen från förhöret den 14 december 1988. Han hävdade att han hade kommit tillbaka till bostaden klockan 23.55 och lämnat Stockholm city med ett tåg som troligen avgått 22.46, alternativt senast klockan 23.15.

Eftersom Ulf S väntade i lägenheten är han rimligen den enda person som har förutsättningar att säkert veta när Pettersson kom hem. Frågan är då vilken ledning hans uttalanden ger oss?

Vi har tidigare sett att han i förhören i november 1988 förlade Christer Petterssons hemkomsttid till strax efter tolvslaget. Men även Ulf S tidsangivelser skiftade över tid. I det allra första polisförhöret trodde han att Pettersson kom tillbaka vid 01-tiden på natten. I senare förhör flyttade han successivt tillbaka tidpunkten för Petterssons hemkomst, först till 00.30-tiden och sedan till 00.15-tiden.

Under rättegången i Stockholms tingsrätt sommaren 1989 velade Ulf S fram och tillbaka för att till slut stanna vid att det var ”runt tolvtiden”. Tidpunkten framstod därmed som i det närmaste förenlig med Petterssons egen tidsangivelse, klockan 23.55.

Det är ställt utom allt tvivel att Christer Pettersson utövade ett starkt tryck på Ulf S för att förmå honom att flytta tillbaka tidpunkten så att den överensstämde med hans egna uppgifter. Enligt flera personer i deras gemensamma umgängeskrets i Sollentuna grälade de under våren och försommaren 1986 gång på gång om klockslaget. Enligt vittnet Lars L handlade bråken om ”den där jävla halvtimmen hit och halvtimmen dit”. Ett annat vittne, Lennart H, sade att Ulf S berättat att Pettersson tvingat honom att vittna falskt.

Domstolarna var heller inte särskilt imponerade av vare sig Petterssons eller Ulf S:s piruetter. Den sistnämndes osäkra framträdande fick till följd att hans vittnesmål inte tillmättes något värde. Christer Petterssons påstående om hemkomsten blev med andra ord inte styrkt – men heller inte vederlagt. Det kunde under mordrättegångarna helt enkelt inte klarläggas när han kom hem till lägenheten.

Om hans egen uppgift om klockan 23.55 skulle stämma, kan han omöjligen ha bevittnat mordet i hörnet Sveavägen – Tunnelgatan klockan 23.21. Tidsmarginalen är inte tillräcklig ens om han skulle ha sprungit hela vägen till Stockholms central och haft maximalt flyt med pendeltågsavgången till Rotebro. Följaktligen kan då inte heller uppgifterna om att han blev vittne till mordet vara korrekta.

Vad är då sant? Går det att med någon slags tillförlitlighet slå fast att Christer Pettersson saknade alibi för tidpunkten för mordet?

Ja, det är faktiskt fullt möjligt. Det finns nytillkommen dokumentation som slår sönder Christer Petterssons alibi och som trovärdigt fastställer tidpunkten för hans hemkomst. Men dessa uppgifter kommer jag förhoppningsvis att kunna presentera i den bok jag skriver på.

Gunnar Wall gör en poäng av de så kallade ”alibivittnena” Algot Å och Enar H. Den förstnämnda påstod i ett relativt sent skede av målet att han iakttagit Christer Pettersson på Märsta pendeltågsstation klockan 21.30 mordkvällen. Enar H, som sade sig ha träffat Christer Pettersson hundratalet gånger, hävdade att han sett honom klockan 23.30 utanför pendeltågsstationen i Rotebro. Christer Petterssons försvarare åberopade vittnesmålen som stöd för att han hade alibi för mordet.

Gunnar Wall skriver:

Om båda dessa vittnesmål är riktiga – eller bara ett av dem – kan Pettersson varken ha varit en Palmemördare eller ett vittne i Dekorimahörnan.

Gunnar Wall torde vara ganska ensam om att tillmäta Algot Å och Enar H sådan betydelse. Algot var en omvittnad lögnhals och skrävlare. Varför dröjde han så länge med att komma till Christer Petterssons undsättning? Om nu Enar H kände Christer Pettersson så väl, varför hejade han inte på honom när de möttes öga mot öga mordkvällen utanför pendeltågsstationen i Rotebro?

Algot Å:s och Enar H:s vittnesmål prövades ingående av Svea hovrätt och underkändes som jag bedömer det på goda grunder. Vittnesmålen hindrar således inte, enligt min mening, att Christer Pettersson kan ha befunnit sig vid Dekorima när Olof Palme mördades.

Är Lillemor Östlin trovärdig?

Det råder inget tvivel om att intervjun med Lillemor Östlin är betydelsefull för filmen. Hon säger sig ha hört Christer Pettersson berätta om mordplatsen och att han ”drog som en avlöning” när han förstod att det skett ett mord.

Men hon är inte ensam om att placera honom där. Även vittnet Leif Ljungqvist tror alltså att det är Christer Pettersson som han sett stå nära Lisbeth Palme och få ögonkontakt med henne en kort stund efter skottlossningen.

Jag är den första att medge att detta är två vittnen som inte är helt enkla att hantera ur trovärdighetssynpunkt. I mitt förra svar till Gunnar Wall utvecklade jag hur jag ser på Leif Ljungqvist och hans vittnesmål.

När det gäller Lillemor Östlin är det viktigt att förstå det sammanhang i vilket hon erhöll informationen från Christer Pettersson. Jag ska ge lite av bakgrunden här, som ett komplement till intervjun i filmen.

Lillemor kände inte Christer Pettersson närmare. Däremot var hennes man, Helmer Östlin, och Christer Pettersson sedan länge väldigt goda vänner. De hade suttit samtidigt på kåken i yngre dar för var sitt dråp. Christer Pettersson för bajonettmordet, som det hette, fast det var ett dråp och Helmer för ett dråp i Ljusdal. Han gick därför under namnet Ljusdalsskräcken.

Helmer och Christer höll kontakten även när någon av dem satt inne. De brevväxlade och hjälpte varandra med några hundringar ibland. Christer deltog på Helmers begravning 2002 och dikterade ett stycke ur Iliaden vid kistan, men tvingades avbryta uppläsningen när känslorna tog överhanden.

Ibland besökte Christer Pettersson Helmer och Lillemor i deras lägenhet i Gubbängen. Det var vid ett av dessa tillfällen som Lillemor ska ha hört Christer Pettersson berätta att han stått och väntat på sin knarkleverantör Sigge C utanför Dekorima när Olof Palme mördades.

Gunnar Wall misstror Lillemor Östlin. Han kallar i sitt inlägg hennes berättelse för en ”skröna”. Gunnar skriver också att det är en ”väldigt sent lanserad nyhet” – något hon kom med ”först mer än 30 år efter mordet”.

Låt oss se hur det förhåller sig med tidsaspekten.

Lillemor Östlin var lojal mot sin man. För henne var det därför otänkbart att avslöja innehållet i Christers och Helmers samtal före makens död, vilken alltså inträffade 2002. Helmer blev vad jag förstår aldrig kallad till förhör i Palmeutredningen. Även om så hade skett är det, enligt Lillemor i intervjun, föga troligt att han skulle ha yppat något om sina samtal med Christer Pettersson.
När Helmer låg för döden hade han sagt att hon måste hitta på något för att fylla tomrummet efter honom. Det blev starten på hennes författarskap.

Några år efter hans död, 2005, kom hennes självbiografiska bok ”Hinsehäxan”. Vid det laget var även Christer Pettersson borta och Lillemor kände sig för första gången fri att berätta vad hon visste. I boken skriver hon:

”För min del tror jag att Lisbeth Palme såg alldeles rätt. Om Christer stod vid Dekorimas entré och hörde skottlossning, tittade han säkert fram för att se vad som hänt. Vad jag vet sade aldrig fru Palme att hon såg den person som hon identifierade som Christer Pettersson skjuta, utan bara att han var där.”

Lillemor Östlin har därefter flera gånger, i olika sammanhang, placerat Christer Pettersson på Sveavägen vid tidpunkten för mordet. När hon hördes av Palmeutredarna 2014 förde hon självmant saken på tal (förhöret rörde Thure Nässén) och berättade då samma historia som hon fem år senare delgav Håkan Pieniowski och mig.

Två år senare, 2016, var det dags igen. I TV 4:s dokumentär ”Gåtan Christer Pettersson” säger hon:

Jag ville ju faktiskt höra vad som försiggått och så vidare. Och han (Christer Pettersson, förf anm) berättade det. Han hörde skotten och tittade ut och när han såg att en man låg på gatan och en kvinna var där bredvid, då stack han fort som sjutton.

Mer än så utvecklade Lillemor Östlin inte resonemanget i programmet. Eller så tyckte TV 4:s producent att det hon sa var ointressant och klippte bort resten. Eller så fick hon helt enkelt inga följdfrågor.

När Håkan och jag träffade henne hösten 2019 sade hon sig vara förvånad över att ingen tidigare ställt mer ingående frågor om hennes vetskap om Christer Pettersson och mordplatsen. Vi var de första som tog hennes uppgifter på allvar, tycktes hon mena.
Jag har talat med en av de Palmeutredare som hörde henne 2014 och vi verkar ha kommit till samma slutsats: Lillemor Östlin förefaller trovärdig när hon talar om Christer Pettersson.

Så Gunnar, att Lillemor Östlin berättat ”först mer än 30 år efter mordet” stämmer inte. Hon berättade uppenbarligen så fort hon kunde, med tanke på de lojalitetsband som fanns framförallt gentemot hennes man Helmer. Det anmärkningsvärda är att vare sig du, Gunnar, eller några andra journalister tycks ha gått på djupet med hennes uppgifter tidigare.

”Två versioner”

På SVT Play, där ”30 sekunder” finns tillgänglig fram till 25 februari 2025, står det på presentationssidan för filmen (Ny version 2/3). Gunnar Wall undrar vad som döljer sig bakom formuleringen.

Så här förhåller det sig:

Veckorna före premiären (26 februari) visades filmen för ett tiotal speciellt utvalda personer. Vi fick in många kloka synpunkter och några av dem ledde också till justeringar i klippningen. Men ett förtydligande i det av skådespelare inlästa tingsrättsförhöret med Lisbeth Palme blev tyvärr inte åtgärdat före premiären. Ansvaret är helt och hållet mitt. Direkt efter premiären, i samband med att en kopia av filmen togs fram för dansk televisions räkning, fixades detta. Oavsett om det handlar om stora förändringar eller som i det här fallet en liten korrigering är det SVT:s policy att detta ska noteras.

Trafiksignalerna

Gunnar Wall är inte nöjd med min tidigare beskrivning av Trafikkontorets undersökning. Han menar att jag i mitt utförliga inlägg ”drastiskt” skulle ha ”tonat ned” betydelsen av Trafikkontorets uppgifter för filmen.

Om du, Gunnar, uppfattar den skrivna texten på det sättet är det din sak, inte mitt problem eller filmens. Det är i alla lägen vad som visas och sägs i filmen som gäller.

Anledningen till att vi vände oss till Trafikkontoret i Stockholms stad har jag beskrivit tidigare. Vi ville veta hur det kunde komma sig att vittnet Inge M ideligen fick grönt ljus i korsningen. Vilken var den tekniska förklaringen? Hur fungerade detektorerna? Var i körbanan fanns de?

Att Inge M:s parkering på Tunnelgatan påverkade trafiken på Sveavägen stod redan klart. Det vittnade inte bara han själv om i polisförhören utan den slutsatsen kunde vi dra även av Jan A:s och Leif Ljungqvists vittnesmål.

Trafikkontoret var oss behjälpliga i att förstå principerna bakom signalsystemet. Svårare än så var det inte. Filmen stod inte och föll med detta på något vis.

Jag kan tillägga en sak:

Genomgången som vi gjorde tillsammans med en av Trafikkontorets främsta signalexperter är dokumenterad och sparad till eftervärlden. Framöver, i något lämpligt sammanhang, kan det kanske finnas ett värde att redovisa den i dess helhet.

Men för filmens skull – eller för den delen för sakdiskussionen om Palmemordet – är detta inte nödvändigt. För förståelsen av händelse- och tidsförloppet de första 30 sekunderna efter skotten är det fullt tillräckligt att se filmen och ta till sig av dess slutsatser. För övrigt står det ju var och fritt att undersöka trafiksignalsystemet på samma sätt som vi gjorde.

Även det ”osannolika” är ibland sant

Gunnar Walls uppfattning är att åtalet mot Christer Pettersson är resultatet av en konspiration. Den ”rätt ensamme, maktlöse och allmänt jobbige missbrukaren Pettersson kom att bli utsedd till praktisk huvudmisstänkt”, skriver han.

Vilka skulle i så fall ha riggat målet mot Christer Pettersson?

Om jag tolkar Gunnar rätt menar han att det bland annat rörde sig om mindre nogräknade poliser (läs: till exempel polismannen Thure Nässén) och kriminella med egna intressen att försvara (läs: knarkhandlaren Sigge C med flera kriminella i kretsen kring honom).

Men Gunnar stannar inte där. Även åklagarna i Petterssonmålet skulle ha varit en del av den konspirativa miljön. Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som makens mördare ”framstår som styrt och framprovocerat av åklagarsidans manipulationer”, heter det.

Det är inte helt enkelt att följa Gunnars tankegångar, men så här tolkar jag fortsättningen:

Polis och åklagare betedde sig ”skandalöst” i fallet Christer Pettersson. Han ”singlades ut som lämplig misstänkt Palmemördare på i princip inga sakliga grunder alls”. Men i likhet med Holmérs PKK-spår var Pettersson ett ”luftslott” som till sist lyckligtvis sprack.

Nästkommande stycke i Gunnars text lyder i dess helhet:

Och mot den bakgrunden framstår det för mig som osannolikt att just Pettersson av alla människor skulle ha råkat uppehålla sig vid just Dekorimahörnan av alla platser i Stockholm samtidigt som någon annan mördade Palme några meter intill.

Gunnar lanserar också en egen ”betydligt enklare förklaring” till uppgifterna om att Christer Pettersson befunnit sig vid Dekorima, nämligen att ”Lisbeth av åklagarna suggererades att tro att hon sett Pettersson på mordplatsen”.

Men är det verkligen så osannolikt att Christer Pettersson befunnit sig vid Dekorima när mordet skedde? Jag tycker inte det.

Christer Pettersson kände mordplatsen och kvarteren däromkring som hans egen ficka. Efter det så kallade bajonettmordet 1970 på Kungsgatan hade han flytt in på Tunnelgatan, just den väg som Olof Palmes mördare tog.

Mordkvällen var han inne i Stockholms city under tre, fyra timmars tid för att få tag på amfetamin. Svea hovrätt skriver klokt i sina friande domskäl att hans ansträngningar att skaffa ett alibi inte gör honom till mördare. Det kan finnas andra skäl till hans beteende. Jag menar att en orsak kan ha varit att han ville dölja sin närvaro som vittne på mordplatsen. Om han självmant hade berättat om det, hade han troligen dömts till livstid.

Det var välkänt att Christer Pettersson kunde vanka av och an i timmar på Sveavägen i väntan på knarklangaren Sigge C och några gram amfetamin. Sigge bodde på Tegnérgatan nära Grand och promenerade enligt Lillemor Östlin ofta förbi Dekorima på vägen hem från spelklubben Oxen, där han var delägare. Hans fästmö, Lena Å, bodde för övrigt under en period i en lägenhet på just Tunnelgatan.

Enligt Östlin var Dekorimas varuintag Christer Petterssons tillhåll där han kunde stå och vänta på Sigge. Det var ett bra ställe, särskilt om vädret var dåligt. Dessutom var han mindre exponerad där inne för polisens knarkspanare.

Som vi sett är det inte bara Lillemor Östlin som bär vittnesbörd om att han befunnit sig på mordplatsen. För flera bekanta berättade han alltså dagarna efter mordet att han råkat vara på Sveavägen.

Gunnar spekulerar om att Sigge C kanske tog bakgatorna i stället för Sveavägen när han gick hem från spelklubben. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att detta skulle ha varit en regelbunden vana. Om jag får gissa i likhet med Gunnar, kan jag tänka mig att en knarkhandlare av Sigge C:s snitt (småhandlare, oftast med några gram amfetamin på fickan) i hög grad styrdes av var polisens narkotikaspanare befann sig för stunden. Han sålde rimligen sitt knark på alla möjliga ställen i kvarteren runt omkring bostaden på Tegnérgatan. (Själva lägenheten höll polisen under uppsikt från en ”holk” i en grannfastighet.) Om varuintaget vid Dekorima, som Lillemor Östlin hävdar, var ett utmärkt försäljningsställe finns det enligt min mening skäl att tro henne. Hon hade ju som bekant egen mångårig erfarenhet av att sälja narkotika utan att bli upptäckt av polisens spanare.

Lillemor Östlin berättade för övrigt under intervjun hösten 2019 att hon trodde att Sigge C var på väg hem till fots minuterna efter mordet. Men när han kom fram till korsningen Kungsgatan – Sveavägen skulle han ha sett blåljusen nere vid Dekorima och därför vänt tillbaka till Oxen. Enligt Lillemor Östlin kan han ha haft amfetamin på sig och det kan ha varit orsaken till att han ville undvika mordplatsen. Därför tog han i stället en bil hem till Tegnérgatan och körde via Luntmakargatan. Men det ska understrykas att Lillemor Östlins uppgifter är en spekulation.

När jag läser Gunnars resonemang om sannolikheter går tankarna osökt till Harrisburg och Tage Danielssons eminenta monolog om sannolikheten för en kärnkraftsolycka. Och även till den gåta vi talar om här, mordet på Olof Palme. Det som framstår som osannolikt kan givetvis inträffa. Vilka hade före mordet trott att Sveriges statsminister skulle skjutas halv tolv på natten utan livvaktsskydd på öppen gata i Stockholms city? ”Sådant händer inte i Sverige”, var en allmän reaktion efter skotten.

Argumentet att det är osannolikt att Christer Pettersson var vid Dekorima väger därför lätt i min föreställningsvärld. Hur Gunnar Wall dessutom kan komma fram till att den ”statistiska sannolikheten” för att han varit där är ”försvinnande liten”, är obegripligt. Det är naturligtvis inte möjligt att applicera matematikens sannolikhetslära på den saken. Är det något diskussionen om Palmemordet INTE handlar så är det vetenskaplig exakthet. Så länge mordet är olöst får vi nog alla finna oss i att vara hänvisade till det egna sunda förnuftet.

Avslutande ord

Jag är glad att jag fått en möjlighet att i två längre texter resonera kring filmen ”30 sekunder” och diskutera innehållet med dig, Gunnar. I Palmemordets eget universum av privatspanare och andra intresserade är du ett föredöme med din lugna och sansade ton. Jag har också fått intrycket, efter att ha följt ditt författarskap sedan 90-talet, att du verkligen anstränger dig för att skilja på sak och person.

Därför blev jag förvånad när jag läste din avslutande kommentar. Plötsligt är det inte den vanliga resonerande Gunnar läsaren möter utan snarare en Palmedebattens egen ”gatekeeper” som sänker sig till en nivå som jag inte skådat tidigare.

Jag ska illustrera vad jag menar med låg debattnivå.

Du gör exempelvis en retorisk poäng av att jag, naturvetare som jag är, inte kan skilja på gammalgrekiska och latin i texten. Dessutom sätter du rubriken ”Viktigt med respekt för detaljer” på ditt inlägg. Jag har svårt att se vart du vill komma med det? Misstag, stora som små, gör vi alla. Och med den film som vi diskuterar har detta inget att skaffa.

Ett annat exempel rör missbrukaren Roger Östlund och hans vittnesmål i Palmeutredningen. Du skriver, med ett mästrande tonfall, apropå vittnesmålet:

Jag trasar gärna sönder det i småbitar om så skulle vara fallet.

Ivern att få lägga vantarna på ett lättfångat byte går inte att ta miste på. Östlunds namn nämns förvisso i förbigående av Lillemor Östlin, men hans vittnesmål har ingenting att göra med filmens slutsatser eller dess research.

Tack för ordet!

Annons