Stig Engströms alibi på DN Debatt: 15 belägg för att han var ett vittne

Stig Engström har utan egentlig bevisning blivit uthängd som Palmemördare i nyhetsmedia och senast också i en underhållningsserie på Netflix. Samtidigt finns det, menar fyra skribenter på DN Debatt, ett stort antal konkreta omständigheter som visar att han var ett vittne på platsen efter dådet, inte en flyende gärningsman. FOTO: Polisen

ANKLAGELSERNA MOT STIG ENGSTRÖM FÖR ATT ha mördat Olof Palme har till stor del gått ut på att hävda att han inte fanns på mordplatsen minuterna efter dådet.

I en artikel som i kväll publicerats på DN Debatt går fyra debattörer konkret igenom vad Engström berättat om vad som skedde på platsen sedan mördaren flytt. En stor del av dessa uppgifter lämnade han mycket tidigt. Det är, menar debattörerna, orimligt att tänka sig att han skulle ha fått rätt om allt detta ifall han inte varit där.

Genomgången är uppdelad i femton punkter. De rör konkreta uppgifter om sådant som Engström sagt och som handlar om till exempel livräddningsåtgärder, Lisbeth Palmes uppträdande och hur polisen agerade på platsen. Bland annat handlar punkterna om vad Engström sa till väktarna när han återvände till Skandiahuset tjugo minuter efter Palmes död, vad han sa till sin hustru när han kom hem på natten och vad han sa till olika personer dagen efter mordet.

Den som vill studera källmaterialet till de femton punkterna kan gå till de här länkarna som leder till dokument på Palmemordsarkivet respektive ljud- och bildfiler på Youtube.

De fyra debattörerna bakom artikeln är:

Mattias Kressmark, en av administratörerna för Palmemordsarkivet;

Anders Olsson som gjort ett par uppmärksammade filmer om utpekandet av Engström, Analys av sannolikheten att Stig Engström var Palmes mördare och Stig Engströms beskrivning av mordplatsen. Filmerna är tillgängliga på Youtube;

Jörgen Gidlöf, debattör på denna blogg;

• och jag själv, Gunnar Wall.

Med all sannolikhet kommer de frågor som reses i inlägget att debatteras vidare i Dagens Nyheter. Och samtidigt är förstås debatten i ämnet nu öppnad här på bloggen.

Johannes Finnlaugsson recenserar DOM, avsnitt 1: Klassisk slapstick? Nej, kolla den grådassiga färgskalan


Johannes Finnlaugsson, ståuppkomiker och manusförfattare, har tittat på Netflixserien om Palmemordet. Här recenserar han första avsnittet – och kommer med en rad spännande – men obevisade – påståenden!

Mordet på Olof Palme är verklighet – medan den nya Netflixserien Den osannolika mördaren förstås är fiction.

Men även fiction förtjänar att kommenteras. Och med start nu kan denna blogg stolt erbjuda en serie recensioner av de olika avsnitten i serien.

Och den som står för bedömningarna är inte jag – mig får ni ändå läsa så det räcker här på bloggen – utan ståupparen Johannes Finnlaugsson.

Den här gången kommenterar Johannes det första avsnittet – och diskuterar bland annat vilken genre serien egentligen hör hemma i.

Här springs det i dörrar och Robert Gustafssons huvudperson faller pladask på golvet – är det en komedi? Det kan möjligen verka så, men Johannes har ett annat svar. /Gunnar Wall


Av Johannes Finnlaugsson

VI BÖRJAR MED EN BRASKLAPP. Den fem avsnitt långa serien Den osannolika mördaren har i skrivande stund funnits ute på Netflix i knappt en vecka. Den har redan tröskats igenom grundligt på kultursidor, bloggar, youtube, facebook-grupper och podd. Lyssna till exempel gärna på PALMEMORDSPODDEN där jag och K Svensson samtalar om första avsnittet – och där jag även kommer prata med andra gäster om kommande avsnitt.

Så det här är varken första eller sista inlägget i ämnet. Det jag får göra för att försöka sticka ut är att utgå från mig själv och gräva där jag står. Nu kör vi.


Jag heter Johannes. Jag är född tidigt åttiotal och min hjärna började således skapa minnen ungefär samtidigt som Sveriges statsminister sköts på öppen gata och följetongen som är mordutredningen drog igång.

Jag är också komiker, och var tidigt intresserad av humor. På nittiotalet konsumerade min endorfin-suktande tonårshjärna hungrigt samma serier som alla i min ålder tyckte var det roligaste som någonsin skapats — först NileCity och snäppet senare Varan-TV. På den nya balla kanalen TV3 sprang Gert Fylking runt och fes ikapp med Christer Pettersson.

Med denna bakgrund är det svårt att titta på Netflix nya serie Den osannolika mördaren och inte slås av hur världarna möts. På ytan har vi nämligen alla ingredienser för ett humoristiskt storverk. Visst, det finns en tragik i botten. Men det gjorde det ju även med Torsk på Tallinn.

Kolla in, det är Robert Gustafsson, han knasbollen från Killinggänget! Han har klätts ut med knasig mask så han fått närmast parodiskt runda kinder! Är det kanske i en av dessa han kommer gömma mordvapnet, så som en hamster lagrar mat?

Och kolla, han i bilen! Det är ju han där från Varan-TV! Vilken häftig mashup, att få se representanter från det sena 90-talets två största humorgäng i samma serie. Kanske kommer Farbror Barbro att spela Stig Engströms fru. Kanske kommer Tord Yvel läsa upp nyheten om statsministermordet i Österlen-nytt, med en bevingad fras som fanns med i original-sketchen men passar minst lika bra i detta sammanhang: “Ingen uppges ha skadats. En dog.”

Inledningen av första avsnittet bär också tydliga inslag av klassisk slapstick. Skandiamannen, gestaltad av Robert Gustafsson, springer lustigt på isiga gator. När han återvänder in på Skandia efter mordet ramlar han pladask ner på golvet. Han är full, deklarerar en kollega. Han har väl varit ute med sin kompis, illern Göran.

Manuset är dessutom baserat på ett material av Thomas Pettersson. Den humorintresserade studsar till, men för att vara tydlig — det handlar inte om ståuppkomikern och fars-artisten från Halmstad. Vilket i och för sig hade varit rimligt, då det hade förklarat Skandiamannens evinnerliga springande i dörrar.

Nä, det här är baserat på en bok av en namne till honom. Thomas Pettersson –  journalisten. Vilket nog är det epitet han själv föredrar, eftersom alternativet privatspanare anses som ett fult ord i sammanhanget. Men han spanade i alla fall, och han gjorde det privat. Åtminstone till en början, för senare blev det mer offentligt när han förde fram sin teori i en artikel i hipstermagasinet Filter och sedermera (förmodligen efter att artikeln kortats) i en bok. Och boken har mig veterligen aldrig stått i bokaffärernas humoravdelning. Författaren, hans redaktör och förläggare, och representanter för tv-serien (åtminstone i promotion-tider) insisterar på att det här är allvar.

Det är förvisso många som anser att teorin Pettersson lagt fram är komisk i sig, och att Filters storslagna utropande om att detta var den enda sanna lösningen på mordmysteriet är extra skrattretande. Men åklagare Krister Petersson, som inte omedelbart ger intrycket av att vara någon som ser humor i tillvaron, tog allting på fullaste allvar.

Det här är således inte en komediserie. Den exakta genren syns istället tydligt på den grådassiga färgskalan. Dessutom röker folk inomhus, vilket för tittaren signalerar att det antingen är förr i tiden eller Danmark. Men de pratar skådissvenska, så okej. Inte Danmark. Då snackar vi alltså en så kallad “period piece.” Både mord OCH nostalgi — det här är hårdvaluta i streamingvärlden. Det här är true crime.

Just vad som är “true” i begreppet true crime är förstås en tolkningsfråga. De högst verkliga huvudpersonerna och deras efterlevande har en distinkt annan åsikt än upphovsmännen i fråga om vad som är sant. Det är lätt hänt att råka påstå att verkligheten nog ligger nånstans mitt emellan, men det är lite som att säga att verkligheten om medeltiden ligger nånstans mittemellan historiska underlag och Game of Thrones.

Att försöka sila fram korn av sanning i en gyttjig flod av fiktion lämnar jag åt folk med bättre stövlar. Istället väljer jag att runda av detta inlägg med lite så kallad trivia. Intressanta fakta om tv-serien, helt enkelt. Precis som förlagan är den baserad på ett verkligt fall, även om det förstås kan förekomma ett visst mått av spekulation.

TRIVIA OM DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN, AVSNITT 1

* TV-serien heter “Den osannolika mördaren”. Man valde därmed bort arbetstiteln “Förtal av avliden.”

* När Hans Holmér under ett förhör med Lisbeth Palme hakar upp sig på att hon beskrivit en vit överläpp, så stod det inte i manus. Det var Mikael Persbrandt som reagerade instinktivt, då han tyckte att signalementet stämde in på honom själv.

* Olof Palme spelas av Peter Viitanen. Hans CV stoltserar nu med ordet “Palmelik” såväl under rubriken utseendebeskrivning som tidigare roller.

* “Den osannolika mördaren” är den enda skandinaviska true crime-serien de senaste 15 åren där David Dencik inte spelar mördaren. Anledningen är rent logistisk, då Dencik var upptagen med att spela mördare i en annan produktion samtidigt.

* Robert Gustafsson gick endast med på att spela Skandiamannen på villkoret att han också fick rättigheterna att använda karaktären i framtida sketcher på exempelvis Idrottsgalan eller i Melodifestivalen.

* Prislapparna på Hans Holmér-peruken fick avlägsnas digitalt i postproduktionen efter en konflikt med huvudsponsorn Buttericks.

OBS! Det är inte bevisat att ovanstående lista är sanningsenlig. Det är en teori bland flera, men den svenska komikern Johannes Finnlaugsson och hans podcast Palmemordspodden misstänker att den är ungefär lika korrekt som teorin om Skandiamannen som Olof Palmes mördare.

För mer trams och ibland lite allvar om TV-serien och om Palmeutredningen i övrigt, prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp!

Ny Palmekommission, omstartad utredning – eller både och? Eller bara släppa frågan och ”gå vidare”?

Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna, vill ha en ny granskningskommission om Palmemordet – inklusive av utpekandet av Stig Engström. Han ifrågasätter om Sverige fungerat som en rättsstat när utredningen lades ner genom att en försvarslös och avliden Engström framställdes som lösningen på mordgåtan. FOTO: Riksdagen.

FREDRIK MALM, RIKSDAGSLEDAMOT för Liberalerna, kräver i dag på DN Debatt en ny kommission om Palmeutredningen, en som tar vid där Granskningskommissionen slutade.

Den kommissionen kom med sin rapport 1999 och det Malm föreslår är en kommission som granskar de följande omkring tjugo åren fram till utredningens nedläggning.

En av de frågor han menar att den nya kommissionen måste ta itu med är det utpekande av Stig Engström som Krister Petersson kom med när han avslutade utredningen.

Fredrik Malm skriver:

”Chefs­åklagarens beslut sågades av Justitieombudsmannen, tunga experter, jurister och av före detta Palmeutredare samt också av svenska folket.”

Han hänvisar till en opinionsundersökning som visar att inte ens var femte svensk låtit sig övertygas om Engströms skuld. Och samtidigt nämner han att utpekandet av den avlidne Engström på presskonferensen skedde utan att någon advokat fick möjlighet att tala för hans sak och försvara honom mot den allvarliga anklagelsen.

Fredrik Malm nämner vidare dokumentären ”Palmemordaren” i SVT där utpekandet ifrågasätts och en artikel på DN Debatt på årsdagen av mordet där 19 experter på Palmemordet kräver en återupptagen utredning. (Bland undertecknarna fanns förre spaningsledaren Dag Andersson och Inga-Britt Ahlenius, ledamot i den förra granskningskommissionen.)

Malm tillägger: ”Om denna hårda kritik är rättvis eller inte kan jag inte svara på, men jag konstaterar att de många frågorna inte fått några svar. Den officiella motiveringen till nedläggningsbeslutet bestod av en enda mening.”

Och om vad som företrädare för rättsapparaten sagt efter Krister Peterssons presskonferens skriver Malm: ”Det har /…/ blivit knäpptyst, trots all kritik. Så ska inte en rättsstat fungera.”

Fredrik Malm menar dessutom att en en ny kommission bör kunna lämna rekommendationer om att utredningen återupptas ifall den finner skäl till det.

Erik Helmerson, ledarskribent på oberoende liberala Dagens Nyheter, avfärdar Fredrik Malms förslag. Han menar att det är dags att säga nej till ytterligare utredande för att i stället ”ta den kunskap vi har”, lämna Palmemordet bakom oss och ”gå vidare”. FOTO: Vogler, Creative Commons.

Samtidigt som Fredrik Malms artikel publiceras går Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson ut i tidningen och tar starkt avstånd från förslaget. Han skriver:

”Liknande krav – nya kommissioner, nya utredningar, nya expertgrupper – återkommer ständigt även för Estonia.

Men vad tror ni egentligen ska hända? Kommer en slutlig kommission verkligen fram till ett slutligt svar som gör alla slutligt nöjda? Kommer det offentliga Sverige att dunka utredningen i bordet och rida bort i solnedgången till svulstig musik och ett storståtligt ‘The End’?

Eller är det kanske mer sannolikt att även denna kommission – förutom att än en gång riva i de sår som aldrig får läka – kommer att ifrågasättas och kritiseras av nya debattörer, nya privatspanare, nya riksdagsmän?”

Erik Helmerson avslutar med att det är dags att släppa frågan om Palmemordet, ”nöja oss och gå vidare”.

Vad tycker bloggens läsare? För min egen del menar jag att det inte borde behövas en ny kommission för att Palmeutredningen ska återupptas. Men vi har sett att motståndet från Riksåklagaren mot att över huvud taget pröva Krister Peterssons djupt kontroversiella beslut hittills har varit envist – om än tystlåtet. Ifall det finns en opinion för en ny kommission – och om en sådan kommer till stånd – skulle det förmodligen kunna öka pressen på RÅ. Och det vore verkligen välkommet.

Samtidigt: oavsett det högst rimliga kravet på att utredningen öppnas igen behövs givetvis en granskning av de senaste tjugo årens utredande – inte minst av vad som hände under den period som ledde fram till nedläggningsbeslutet.

Och låt oss komma ihåg att det ena inte utesluter det andra: den förra granskningskommissionen arbetade parallellt med att det pågick en mordutredning. Det finns inget som hindrar att något sådant skulle kunna ske igen.

Debatten här på bloggen är öppen.

Den osannolika mördaren som TV-fiction – nära eller långt från verkligheten?

Robert Gustafsson spelar Stig Engström i Netflixserien Den osannolika mördaren som nu släppts. FOTO: Johan Paulin/Netflix

SÅ HAR DÅ DEN LÄNGE FÖRHANDSANNONSERADE serien om Skandiamannen och Palmemordet släppts av Netflix. En påkostad produktion, kända skådespelare, omfattande lansering i nyhetsmedia.

Det här är alltså en berättelse om Palmemordet som möjligen kommer att kunna ge avtryck i det allmänna medvetandet. Men exakt vad påstår den – och hur sann är den?

Vad jag anser om både Thomas Petterssons och Krister Peterssons utpekande av Stig Engström har jag tagit upp i många sammanhang här på bloggen.

Jag anser att deras argument inte på något sätt räcker och att han just framstår som osannolik i rollen som mördare. Det vill säga: jag tror inte att Stig Engström sköt Olof Palme.

Men Netflixserien har jag inte sett än och jag kommer inte att kommentera den själv förrän jag med omsorg tagit del av alla avsnitten. Det kommer i alla fall inte att ske det här veckoslutet.

Samtidigt vet jag att många som följer den här bloggen kommer att se den redan de närmaste dagarna och jag öppnar därför redan nu en tråd för debatten.

Det finns förstås utrymme för bedömningar av konstnärliga kvaliteter och underhållningsvärde för den som vill kommentera det.

Men den diskussion som hör hemma på den här bloggen rör framför allt två saker: i vilken utsträckning stämmer serien överens med verkligheten? Och vilka moraliska synpunkter kan det läggas på den här typen av deckarhistoria där en ganska nyligen avliden person kopplas ihop med det mest sensationella brottet i Sverige i modern tid?

Utan att ha sett serien föreställer jag mig att båda frågorna behöver diskuteras noga. Och jag tror att den här bloggen är ett av de bästa tänkbara forumen för det. Bland er som hittills deltagit i debatten om utpekandet av Stig Engström finns både stora kunskaper och ett djupt engagemang.

Välkomna att börja hamra på tangenterna!

Ståupparen Johannes Finnlaugsson frågar ut mig om nedläggningen av Palmeutredningen

Johannes Finnlaugsson är en ståuppare med ett stort intresse för Palmemordet. Det slog honom att de två infallsvinklarna – humor och det tragiska dådet på Sveavägen – kunde förenas till en podcast. FOTO: David Möller.

DET GÅR ATT VARA ROLIG OCKSÅ OM ALLVARLIGA ämnen. Till och med om Palmemordet. Det visade filmproducenten Schiaffino Musarra med TV-serien We Got This om amerikanen som ville lösa mordgåtan och få de 50 miljonerna.

Lika rolig, men mera faktabaserad, är Johannes Finnlaugsson som skapat podcasten Palmemordspodden – inte att förväxlas med Dan Hörnings och Tobias Henricssons välbekanta podd Palmemordet.

Medan Hörning/Henricsson har en saklig och mestadels strikt ton så tar Johannes Finnlaugsson ut svängarna en del – och gör det med hjälp av gäster som ofta (men inte alltid) har sin bakgrund i stand-up comedy.

Johannes är själv en av drivkrafterna bakom ståupp-klubben Under Jord i Malmö. Han har dessutom kunnat ses och höras i många andra sammanhang som på ståuppscenerna Oslipat och Norra Brunn liksom i radioprogrammet Tankesmedjan.

En första lång omgång av Palmemordspodden inleddes 2013 och fortsatte fram till 2016.

Bland de medverkande fanns Kalle Lind, Liv Strömquist, Soran Ismail, Josefin Johansson, David Batra, Hasse Aro och Jan Guillou. Och jag, för den delen – i ett dubbelavsnitt eftersom jag pratade så mycket.

I flera år såg det ut som om podden var avslutad för alltid. Men efter Krister Peterssons nedläggningsbeslut bestämde sig Johannes för att det var dags igen. Han gjorde ett enstaka särskilt avsnitt med anledning av den händelsen. Och från mars i år kommer det regelbundet nya avsnitt. Bland Johannes samtalspartners sedan nystarten har funnits Farah Abadi, Johanna Hurtig Wagrell och Fredrik Strage.

Jag blev inbjuden att vara med igen. Rubriken för avsnittet med mig satte Johannes till Mordet på Palmeutredningen. Tanken var att det skulle handla om nedläggningsbeslutet och så blev det också. Bland annat, ska väl tilläggas.

Jag frågade efteråt Johannes hur länge han tänker hålla på. Han svarade: ”Tills vidare.”

Om han med en eller två meningar skulle säga vad som är tanken bakom podden, vad skulle han säga då?

Johannes tvekade lite. ”Ja, den är inte helt målgruppsanalyserad”, svarade han. ”Det är den här lite konstiga blandningen av humor och Palmemordet. Det är inte helt optimalt om man tänker i termer av målgrupper. En del som gillar humor kanske inte gillar att man blandar det med seriösa saker. Och en del som intresserar sig för Palmemordet kanske tycker att jag tramsar för mycket. Men jag är intresserad av både humor och Palmemordet och jag tänkte att jag kanske kunde kombinera det. Och folk som lyssnar verkar gilla podcasten.”

Här är startsidan för nya Palmemordspodden. Den första halvtimmen av intervjun med mig går att lyssna på gratis här. Den som vill höra hela avsnittet, avsevärt längre, kan ta en prenumeration för 29 kronor i månaden här.

Om jag själv levde upp till poddens ambitioner att vara underhållande? Det är upp till andra att bedöma. Johannes Finnlaugsson försåg i alla fall avsnittet med den här presentationsbilden. För undvikande av alla missförstånd: bilden är ett montage. (Fast jag tänkte väl att ni redan gissat det.)

Så här presenteras den nya intervjun med mig i ståupparen Johannes Finnlaugssons podcast Palmemordspodden.

Hemlig Säpo-operation under mordnatten avslöjad efter 35 år

Först nu, när utredningen av mordet på Olof Palme lagts ner, kommer det fram dokumentation om en hemlig spaningsoperation från Säpo som pågick under mordnatten. FOTO: Sloggi

UNDER KVÄLLEN DÅ OLOF Palme mördades hade Säpo en spaningsoperation i centrala Stockholm. Operationen som internt gick under namnet Cosi fan tutte (efter Mozarts opera).

Jan Almäng, docent i teoretisk filosofi, hittade en promemoria i den nu avslutade Palmeutredningen. Innehållet i den och sina egna fortsatta efterforskningar om saken presenterar han i en artikel i nättidskriften Kvartal.

En konsekvens av de nya uppgifterna är att de många vittnesmålen om personer om walkie-talkies kvällen då Palme mördades nu framstår i ett nytt ljus. Länge hävdades det från utredningens sida att alla dessa vittnen inbillat sig eller fabulerat.

Vad Säpos operation handlade om råder det fortfarande oklarheter kring. Från Säpos sida har man valt att lägga locket på.

Jag kommenterar det nya avslöjandet i en kortare artikel i Kvartal.

Saken har också tagits upp i dagens Expressen.

Pettersson om Lampers bok: Gärningsman eller vittne – en sekundstrid utan slut?

Thomas Pettersson skriver nu på denna blogg och bemöter sina kritiker. I denna första artikel tar han upp Lars Olof Lampers bok där denne reser invändningar mot bevisningen mot Skandiamannen. I en senare artikel kommer han att ta upp min artikelserie om i samma ämne. FOTO: Ola Kjelbye.

Av de skribenter och debattörer som ställt sig bakom utpekandet av ”Skandiamannen” Stig Engström som Palmes mördare är Thomas Pettersson utan tvekan den som fått mest uppmärksamhet.

Han kom våren 2018 med en artikel i tidskriften Filter och följde senare upp artikeln med boken Den osannolika mördaren.

Här på bloggen har Thomas Petterssons teorier diskuterats utförligt. Och debatten fick av naturliga skäl ny fart i och med Palmeåklagaren Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020 där han lade ned utredningen med hänvisning till att det fanns misstankar mot Engström samtidigt som denne var avliden.

Ett tema i diskussionen har varit den bok av TV-journalisten Lars Olof Lampers, Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som starkt ifrågasatte slutsatsen att Engström skulle vara Palmes mördare. Lampers bok var först bara tillgänglig för dem som hade ljud- och ebokstjänsten Storytel men går numera att köpa som fysisk bok i den öppna handeln.

I våras publicerade jag själv på bloggen en kritisk artikelserie i fyra avsnitt under den övergripande rubriken Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen. De artiklarna ledde också till en omfattade diskussion. (Här ligger del 1, del 2, del 3 respektive del 4.)

Thomas Pettersson har varit inbjuden att svara sina kritiker här på bloggen. Och här kommer nu den första av två artiklar. Den ägnas åt Lars Olof Lampers bok. I enlighet med policyn på den här bloggen är vittnena i allmänhet betecknade med förnamn och initialen till efternamnet.


Av Thomas Pettersson

UNDER VINTERN PUBLICERADE Lars Olof Lampers Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som e-bok och ljudbok på Storytel. Lite senare publicerade Gunnar Wall fyra artiklar som rörde Palmeutredningen, min bok och ett poddsamtal. Jag ska i två artiklar ta upp det som jag funnit mest väsentligt att kommentera i Lampers och Walls alster. 

Vi börjar med Lampers bok. Han skriver med spetsen riktad mot åklagare och utredare och deras argumentation för att presentera Stig Engström som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme. I slutordet skriver Lampers ”att det, som åklagaren hävdat, inte går att komma runt honom som misstänkt, men som jag visat är det mycket långt kvar att kunna hävda något mer än så”. Det saknas åtskilligt i åklagarens framställning, hävdar Lampers, som anser att om man hårddrar det som presenterades på presskonferensen i juni 2020 så räcker det inte längre än till ännu en Palmeteori – dock med skillnaden att Engström går att placera i mordkvarteret vid tiden för mordet. ”I övrigt framstår han som det vittne han säger sig vara, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.”

Min avsikt är inte att göra en fullständig genomgång av Lampers argumentation, snarare att ge några generella synpunkter på en metodiskt välskolad och väl researchad bok som framförallt koncentrerar sig på vad som hände på brottsplatsen. Det var där åklagare och utredare lade krutet under sin presskonferens, och det är där Engströms öde som vittne eller gärningsman avgörs.

Lampers är väl bekant med den polisiära miljön och navigerar hemtamt i källmaterialet, varför boken är ett verk att återvända till för att exempelvis kolla upp personer, skeenden och fakta från brottsplatsen. Vi får också ta del av en del av nytt och intressant material, framförallt från Palmegruppens möten där turerna runt Engström nu blir mer förståeliga än tidigare. Det blir exempelvis tydligt att Stockholmspolisens våldsrotels chef ser Engström som möjlig gärningsman både i april och så sent som januari 1987. Lika tydligt är det att spaningsledaren Hans Holmér vill se honom avförd ur utredningen.

Lampers strävar efter en modererande ståndpunkt. Oftast är framställningen hyggligt balanserad, även om ansatsen är tydlig: det är hypotesen att Engström bara var ett vittne som ska prövas. Men Lampers lyfter också fram omständigheter som pekar på att Engström var gärningsmannen, ibland så övertygande att hans övergripande slutsats att Engström kan anses vara oskyldig kommer i skymundan.

Så, vi återvänder till brottsplatsen för att se hur väl Lampers vittneshypotes fungerar, parat med mina egna reflexioner om Engström som gärningsman. Det är en lång text, här kommer en disposition till hjälp:

1. Lampers osynliga vittne
2. Engströms tre fataliteter
3. Engström knyter an till sex vittnen

4. Förväxlad med mördaren
5. Osannolik som vittne, sannolik som gärningsman

1 Lampers osynliga vittne

Lampers strävar efter att ge en alternativ förklaring till Engströms beteende, dörr-till-dörr Skandia. I korthet går hans förklaring ut på att Engström kommer ut sent från Skandia, tajmar in på brottsplatsen i lagom tid för att göra observationen av gärningsmannen/Lars J från en position i närheten av den skjutne Olof Palme.

Sedan uppehåller sig Engström på brottsplatsen, förmodligen ungefär så länge som han själv uppger. Det betyder tills polisen sätter upp avspärrningsbanden, runt 9-10 minuter efter mordet. Han bör i alla fall inte ha varit kvar på platsen när de första journalisterna anlände, anser Lampers.

Engströms frånvaro på brottsplatsen förklarar Lampers bland annat med att polisen missade att notera flera av de mera aktiva vittnena på brottsplatsen. Inte heller var det omöjligt att uppehålla sig på brottsplatsen utan att andra vittnen lade särskilt märke till det.

Det Lampers förbiser är att de vittnen som polisen missades på brottsplatsen inte hade några problem att styrka sin närvaro när de anmälde sig i efterhand. Historierna var trovärdiga, kunde vid behovs styrkas genom andra vittnen på plats och var i samklang med kända fakta från brottsplatsen. Och i de fall det dök upp falska vittnen, avslöjades de när de utsattes för pressande frågor från polis och media.

Det andra som särskiljer Engström från personer som varit på brottsplatsen, men inte uppmärksammats, är hans signalement. Som överensstämmer väl med gärningsmannen, en likhet som förstärktes med tiden ju mer precisa uppgifterna blev.

Det som ibland kommer i skymundan för resonemangen om gärningsmannens kläder och huvudbonad är Engströms goda överensstämmelse med uppgifterna om längd och kroppsbyggnad.

I en rättsmedicinsk genomgång av mordet på statsministern berättar rättsläkaren Kari Ormstad om hur hon och vapenteknikern Sonny Björk försökt beräkna gärningsmannens längd med hjälp av skottvinkel och höjden över marken på kulans ingångshål. De landar på någonstans mellan 175 och dryga 180 cm. Lisbet Palme uppskattade mördarens längd till 180 cm, medan författaren Lars Larsson i sin vittnesgenomgång helt enkelt summerade och dividerade alla vittnesuppgifter och hamnade på 179,5 centimeter.

De personer som hade tillfälle att iaktta gärningsmannen på nära håll och/eller under en längre stund och kunde bilda sig en hyfsad uppfattning av kroppsbyggnaden uttryckte det så här:

Lisbet Palme – kompakt kropp, med kort hals.

Lars J – tämligen kraftig över axlar och rygg.

Anders D – kraftigt byggd, bred ryggtavla.

Yvonne N – inte tjock, snarare satt eller grov.

Anders B – kraftigt byggd, inte tjock utan snarare robust (polisen Lena Löhrs uppgifter).

Stig Engström var vid tiden för mordet 182 cm lång och vägde ” drygt 80 kilo”, enligt egen utsago. Engström var påtagligt bred över axlarna, och kraftigt byggd, snarast med viss övervikt.

En förklaring till att Engström inte uppmärksammades av vittnen på platsen ser Lampers i att människor var upprörda, att stämningen var smått kaotisk och att det var allmänt rörigt på brottsplatsen. Ännu värre blev det när det blev känt att den skjutne var Olof Palme, inte minst gällde detta poliserna på platsen. En återhållen och tystlåten, iakttagande Engström skulle därmed ha försvunnit i det allmänna larmet på brottsplatsen.

Mot detta talar först och främst den fysiska platsen. Brottsplatsen är en öppen, begränsad och upplyst yta. De närvarande är en begränsad skara, från en handfull personer en halvminut efter skotten, till 10-12 när Söderström anländer till som mest 18-20 när avspärrningarna sätts upp.

De närvarande samlades runt den skjutne statsministern, den enda som beter sig kaosartat på brottsplatsen är Lisbet Palme. Det föreligger ingen risk för ytterligare beskjutning utan vittnena rör sig fritt på brottsplatsen, talar med varandra och inväntar ambulans.

Det fanns de som berördes illa av det som hände på platsen, medan andra var mer distanserade. Ett bra exempel på det är Jan-Åke S som i sitt vittnesmål (och min egen kontakt med honom) verkar ha haft god kontroll över situationen och vad den krävde. Så bra kontroll att något vittne störde sig på honom, och upplevde honom som en smula besserwisseraktig.

Det fanns andra vittnen som inte upplevde situationen som särskilt rörig eller uppskakande. Här följer ett exempel:

”Förhörsledaren: Samlades det mycket folk omkring den här platsen?

Vittnet: Inte så speciellt, och jag är lite förvånad, därför att slagsmål och grejer brukar ju samla folk. Jag tyckte det samlades inte så mycket folk. Det kom ju några, det gjorde det ju, och några som undrade och sådär.”

Enligt vittnet var det personer på brottsplatsen som inte verkade ta situationen på allvar: ” … en tjej som jag upplevde som flinade och jag sa åt henne, det här är väl ingenting att flina åt, så då vart hon litet stött på mig”.

När det blev känt att den skjutne var Olof Palme efter dryga fem minuter, förändrades situationen. Framförallt var det poliserna, med Gösta Söderström i spetsen, som tappade fokus. Att en dryg handfull kända vittnen kunde lämna platsen utan att ha meddelat kontakt- och vittnesuppgifter är sannerligen ett dåligt betyg åt polisinsatsen.

En person som var kraftigt omskakad var däremot Engström själv. Han var så omskakad att han var svår att förstå när han återvände till Skandia. Han såg så pass kraftlös och chockad ut, att en av väktarna erbjöd sig att beställa en taxi åt honom, väktaren trodde inte Engström skulle klara av promenaden till bussen.

I Palmerummet på FB har framlidne rättspsykiatern Henrik Anckarsäters kommentar om Lisbet Palmes, Anders B:s och Stig Engströms sinnestillstånd efter skotten citerats ibland, och det förtjänar att återges igen: ”Att uppleva, som de tre fick göra, ett våldsamt dödsfall på nära håll leder oundvikligen till svår chock”.

Själv nämner inte Engström något om att han skulle ha varit chockad i sina första samtal, förhör och tidningsintervjuer. Det omskakade tillståndet hänger i även dagen efter mordet, men någon förklaring till det får vi inte av Engström. Däremot levererar han några observationer som han kanske hållit inne med, om han inte varit så pass skakig och känslig för vad som dök upp i nyhetsflödet.

2 Engströms tre fataliteter

Men, åter till Lampers! Det är ju så att om man kan visa på ett enda självupplevt moment från Engströms sida, så faller hypotesen om Engström som Palmes mördare, skriver han.. Det är sant, men i Engströms utsagor finns inga sådana frälsarkransar att klamra sig fast vid. Inte heller har det under 34 år dykt upp något trovärdigt vittne som ger honom alibi på brottsplatsen.

Och även det omvända gäller: om det går att visa att Engström uttrycker sådant som mördaren kan ha observerat eller uppfattat, ja då är han illa ute. Det finns åtminstone tre själupplevda moment från Engström som pekar på att han är gärningsmannen. Alla dessa självupplevda moment från brottsplatsen och flyktvägen omtalas av Engström mindre än 16 timmar efter det att skotten föll.

Mördaren i gränden

Det var bland annat Engströms tidiga uppgifter om vittnet Lars J som först väckte misstanken om att han kunde vara gärningsmannen redan våren 1986. Inget vittne på brottsplatsen hade sett Lars J där han kikade in mot brottsplatsen en kort stund efter mordet. Däremot hade Lars och gärningsmannen iakttagit varandra en kort stund.

Dagen efter mordet ringde Engström in till polisen och lämnade sina uppgifter om att han sett en yngre person, i silhuett, med blå täckjacka kika in mot brottsplatsen. Detta kunde vara gärningsmannen, enligt Engström.

I en längre version av den SvD-intervju som genomfördes samma dag får vi veta betydligt mera än i det korta polisförhöret. (Fotnot 1) Här har den person i blå täckjacka som Engström sett i silhuett längs gärningsmannens flyktväg blivit tydligare i kanterna. Engström är säker på sin sak:

– Mördaren, för det måste ha varit en man, stod stilla någon sekund innan han sprang vidare.

Gärningsmannen hade uppenbarligen stannat till en stund, vänt sig om och tittat bakåt, som för att beskåda sitt verk. Det var en yngre person och han hade fortsatt sin flykt.

Åt vilket håll mördaren sprungit säger Engström inte i intervjun, men någon uppfattning om det bör han haft. Engström är också säker på sin sak: det är mördaren han sett.

Detta borde ha varit en stark upplevelse, när han förstår att den person som tittar rakt mot honom är mördaren. I aprilförhöret säger han också:

”Jag var lite granna rädd för att personen eventuellt kunde vara skjuten, och eventuellt få för sig att skjuta tillbaka”.

Uppenbarligen var dock situationen inte hotfull nog för att uppmana övriga vittnen i närheten att ta skydd. I nästa mening tonar Engström ner hotet:

”Det var ju dels så långt avstånd, dels så trodde jag inte att det skulle komma något skott”.

I tingsrätten uttrycker han det sålunda: ”Och den personen står alldeles blickstilla under en tidsperiod som jag uppskattar till tio sekunder. Och eftersom jag trodde att det var den person som hållit i vapnet så kände jag en liten hotfull känsla och därför tyckte jag tio sekunder var en väldigt lång period.”

Sammantaget var det viktiga upplysningar om mördarens beteende, signalement och den fortsatta flyktvägen. Desto märkligare framstår det då att Engström inte berättar för någon enda person på brottsplatsen vad han sett.

Engström borde, tycker man, frågat andra vittnen i närheten om de sett och uppfattat samma sak. Inte heller berättar han om sin skrämmande upptäckt av den stirrande mördaren i gränden för väktarna 20 minuter senare. Och, han borde definitivt ha lämnat uppgifterna till polis på plats, han hade ju flera tillfällen att göra det. Och gott om tid, minst 15 minuter.

Att han inte möter upp poliserna när de först anlände till brottsplatsen och lämnar sina uppgifter är märkligt. Gösta Söderström och flera andra polismän frågar ju efter signalement i ett tidigt skede, men får inte mycket till hjälp.

Ännu märkligare blir det när Engström anger Lisbet Palmes uppgift om den blå täckjackan som anledning till att han försöker springa ikapp poliserna – han har ju själv betydligt mer information att ge om den förmodade mördaren.

Direkt obegripligt blir det när han inte lämnar sina uppgifter till de piketpoliser som senare tar upp vittnesmål på brottsplatsen. Han hade uppgifter att lämna som han var ensam om, och som hade höjt honom en bra bit över övriga brottsplatsvittnen. I sitt första förhör den 1 mars får vi ingen förklaring till varför han inte lämnat sina uppgifter direkt på brottsplatsen. Först i förhöret den 10 mars får vi veta att han verkligen försökt lämna uppgifter, men att han avvisats av en den polis han talat med.

Här brister Engströms historia tvärt itu. I kommande förhör gör han gällande att han sökt upp polis på brottsplatsen för att lämna kontaktuppgifter/korrigera andra vittnens felaktiga uppgifter – inte för att lämna signalement, beteende och flyktväg för den person han några minuter tidigare uppfattat som en farlig mördare. Och som han blivit riktigt rädd för.

Att INTE lämna dessa uppgifter omedelbart på brottsplatsen betydde dessutom att dessa förlorade i värde. Därmed skulle också Engströms eget värde som viktigt vittne minska betydligt.

Den Engström vi känner hade inte missat tillfället att träda fram med sin unika iakttagelse av mördaren under hans flyktväg. Genom att ingen annan gjort samma iakttagelse var hans uppgifter unika och verkligen något att briljera med inför media. Att han inte berättade för de första journalisterna på plats att han stått öga mot öga med mördaren i gränden är sannerligen inte likt Engström.

Den rimliga slutsatsen av att Engström inte lämnade några som helst uppgifter om gärningsmannen på brottsplatsen är att han enkelt inte befann sig där. Enkelt uttryckt: det var inte vittnet Engström som såg mördaren från brottsplatsen ­– det var gärningsmannen Engström som såg vittnet Lars J under sin flyktväg.

Försöket att göra Lars J till gärningsman var en efterhandskonstruktion, en observation Engström gjort under sin flykt och som han använde för att rikta strålkastarljuset mot någon annan.

Lisbet Palme stoppade bilar

I den Skandiaanställde Per H:s PM av den 5 juni 1986 fanns två uppgifter med som Per H ansåg visade att Engström befunnit sig på brottsplatsen: dels att han observerat Lars J, dels att han sett att Lisbet Palme ”rusat ut i gatan för att stoppa bilar”.

Att Engström sett Lisbet Palme försöka stoppa bilar är en intressant uppgift. Det var nämligen bara ett av vittnena på brottsplatsen som nämner samma sak i förhören: taxichauffören Hans J.

Hans J stod vid rödljusen i södergående riktning, och gjorde omedelbart en U-sväng som placerade honom närmast brottsplatsen. När han fått stopp på bilen bedömer han att mördaren hunnit ungefär 25 meter bort. Hans J stod så till att han kunde följa gärningsmannens flykt hela vägen fram till Tunnelgatans trappor och en bit upp i densamma, enlig egen utsago.

Vid åtminstone ett tillfälle vände sig mördaren om och tittade bakåt mot brottsplatsen ” Han vände sig om snabbt och så sprang han vidare bara”, berättar Hans J.

Om Lisbet Palme säger Hans att hon, direkt efter skotten ” ligger alltså på han där och skriker bara” och att hon sedan snabbt ”bara springer upp på gatan där”.

Lisbet Palme är svårt chockad, framhåller han och så upprepar Hans J att Lisbet ”sprang ut i gatan”.

Hans J:s uppgifter om Lisbets beteende på brottsplatsen stämmer väl överens med hur hon själv berättat om förloppet: först hör hon något som hon uppfattar som smällare, vänder sig 90 grader mot Olof, ser att han sjunker ihop, försöker förstå vad som hänt och omfamnar den skjutne, stående på knä. Sedan fortsätter hon, i tingsrättsförhören:

”Jag bestämmer mig för att söka hjälp. Allt detta sker mycket fort ”.

I nästa sekvens tittar hon sig om på trottoaren, och uppfattar några personer varav en är gärningsmannen. Ingen av de personer hon ser på trottoaren visar några tecken på att komma till hjälp.

I detta skede, när ingen hjälp står att få från någon person i närheten beger sig Lisbet Palme ut i gatan för att söka hjälp av förbipasserade bilar . ”Hon sprang ut i gatan” som Hans J uttrycket det. Hon är chockad, ropar osammanhängande saker som till och med Lars J uppfattar från sin position långt ner på gatan.

Själv nämner Lisbet Palme inget om att hon försökt stoppa bilar i detta tidiga skede av händelseförloppet under sina förhör. Bästa förklaringen är förmodligen den starka chocken, plus att hon inte behövde vänta på hjälp, förloppet var snabbt. Både Hans J och Leif L gjorde u-svängar med sina bilar från sina positioner vid rödljusen i korsningen närmast den skjutne och ställde sig vid/på trottoaren intill den skjutne.

När Lisbet Palme uppfattat att bilar var på väg att stanna och hjälp var på väg, återvände hon till sin skjutne man. När så Anna Hage och Stefan G kommer fram till den skjutne, 20-30 sekunder efter skotten, är hon tillbaka vid sin makes sida.

Så, tillbaka till Engström. I sitt första samtal med Skandias personalman Roland B under lördagen 1 mars hade han berättat att han var en av de första på plats och hjälpt till med Palme. Roland B hade hört att Lisbet fått en skada och frågade Engström om det:

”Det verkade inte vara någon större fara med henne sade han för hon rusade ut i gatan ett par gånger och viftade på bilar och sade nånting om att ’min man har blivit skjuten’.

Engström har alltså sett samma sak som Hans J, uppenbarligen har Lisbet befunnit sig i de bådas gemensamma synfält. Detta bör ha inträffat någon gång 10-15 sekunder efter att Olof skjutits. Den tidpunkten passar hyfsat väl med när mördaren är på väg att passera barackerna och vänder sig om för att ta kontrollera vad som händer på brottsplatsen, enligt Hans J.

Engströms observation av Lisbet är intressant och anmärkningsvärd. Det blir inte mindre intressant när han i SvD:s långa artikel säger följande: ”Lisbet Palme sprang fram till minst 20 bilar och bad dem kalla på ambulans”.

Här är Engströms uppgifter uppenbart felaktiga: om Lisbet Palme försökt stoppa så många bilar hade hon fått ägna uppåt minuten åt enbart detta moment i händelseförloppet. Och samtidigt väckt stor uppmärksamhet, naturligtvis.

Uppenbarligen har Engström inte varit kvar på brottsplatsen tillräckligt länge för att se hela förloppet när Lisbet sprang ut i gatan, för att sedan återvända till Olof. Då hade han sett att Lisbets agerande gav snabb utdelning, de bilar som stannade till vid brottsplatsen hade uppenbarligen bestämt sig för att stanna oberoende av vad Lisbet gjorde – det är bara Hans J som noterar att Lisbet springer ut i gatan.

Engströms båda uppgifter om hur det gick när Lisbet stoppade bilar går inte ihop. Den ena är rätt, den andra felaktig. Förklaringen är enkel: den första uppgiften härrör sig från när han vänder sig om under flyktvägen, den andra fyller han på med för att befästa sin historia inför SvD:s journalist. Och då tar en stressad och omskakad Engström i för mycket, utan att tänka på vad som kan vara rimligt och att hans uppgift om ”minst 20 bilar” är enkel att kontrollera.

Kan Engström läst, hört eller sett något på tv om att Lisbet rusat ut i gatan för att stoppa bilar? Nej, inte vad jag kunna se i tillgängligt material. De vittnen som var intervjuade i media hade inget att säga om detta, och Lisbets eget agerande på brottsplatsen var av litet intresse för media i detta tidiga skede av nyhetsförmedlingen.

Inget av brottsplatsvittnena nämner heller något om Lisbets tur ut i gatan under polisförhören. Bästa förklaringen är att Lisbets vända ut i gatan gick snabbt, inte var synligt för alla och så tidigt i händelseförloppet att vittnenas fokus låg på annat. Vittnen som Anna Hage och Stefan G satt förmodligen fortfarande kvar i de bilar de färdades i som medpassagerare.

Engströms dramatiska ögonblicksbilder från Lisbets försök att påkalla hjälp blev kortvariga. I senare upplagor av SvD söndagstidning ströks det stycket, och Engström själv skulle aldrig nämna det i något polisförhör eller tidningsintervju. Trots att detta var en uppgift som skulle ha kunnat komplettera hans övriga tre uppgifter om sin dialog med Lisbet på brottsplatsen. Ville han stärka sin egen autenticitet, hade det passat bra att foga in uppgiften om Lisbets försök att skaffa hjälp som hans första intryck av Lisbet Palme.

Att behålla de uppgifterna för sig själv under polisförhören var dock klokt av Engström. Det kunde ha ställt till med stora bekymmer, i likhet med hans observation av Lars J som direkt pekade mot att han var gärningsmannen. Att Engström sett Lisbet försöka stoppa bilar innebar ju att han befunnit sig mycket tidigt på brottsplatsen, så tidigt att han varit första vittnet på plats – eller mördaren.

Nu låg Engströms uppgifter om Lisbet undanskymda i förhöret med Roland B. Det krävdes ingående kunskap om förloppet på plats för att förstå vikten av det Engström berättat om Lisbets agerande. Först med ny information i långversionen av SvD-artikeln den 2 mars blev konsekvensen av Engströms uppgifter om Lisbet Palmes agerande tydlig.

Det är med största sannolikhet så att Engström ser Lisbet Palmes tur ut i gatan och Hans J:s taxibil när han vänder sig om under flykten. Han kan även ha hunnit med någon mer blick bakåt, som Hans J missat när han höll på med sitt radioanrop.

Den skjutne såg så liten ut

Det som framgår tydligt av väktarförhören och Skandias personalman Roland B:s samtal med Engström dagen efter mordet är att Skandiamannen inte kunnat tro att den skjutne var statsministern, på grund av att ”han såg så liten ut”.

Det här uttalandet ger intryck av att vara spontant, självupplevt och korrekt återgivet av väktarna. Engström hade en kort dialog med Anna-Lisa G om att han upplevt Palme som liten, Anna-Lisa G bekräftar att så är fallet, varpå Engström svarar ” Ja, jag har aldrig sett honom”.

Engströms spontana yttrande om att Palme såg liten ut är ett yttrande som förbryllar. Dels för att inget annat vittne kommenterat att den skjutne såg liten ut, dels för att Olof Palme inte var särskilt liten varken till längd eller kroppsbyggnad.

Enligt obduktionsprotokollet var han 175 cm lång, och därmed låg han på genomsnittet för sin årskull, män födda 1927, enligt mönstringsrullorna. Låt vara att medellängden för mönstrande män var dryga 178 cm vid tiden för mordet, men att Olof Palme var liten till växten kan man knappast säga.

Att Engström reagerat för att den skjutne var liten kräver någon form av referens. Engström måste ha sett den skjutne från en position där han fått en uppfattning om längd och storlek. Det innebär att Engström måste ha varit relativt nära, och att han kunnat se kroppen uppifrån och/eller från sidan.

Vi vet gärningsmannen dröjde sig kvar och betraktade den skjutne en kort stund, innan han vände om och började springa mot barackerna. Det har tolkats som att han antingen ville se hur skotten tagit eller att han helt enkelt inte visste vad han skulle göra i nästa steg.

Även Engström kan berätta att han stannat upp en kort stund vid den skjutne på gatan. Han är nära den skjutne, han nästan snubblat över honom, stannar upp och funderar över om han ska hjälpa till – eller skynda vidare. Första tanken är att det är en a-lagare, nästa att det är en uppgörelse mellan kriminella. Först när det börjar rinna blod ur munnen förstår han att det är allvar.

Att det är under denna korta paus som Engström noterar Palmes ”litenhet” är en rimlig tanke. Men då är vi ett tidigare skede i händelseförloppet, och Engström är inte vittne utan gärningsmannen.

Att Engström återkommande markerar egna handlingar på brottsplatsen som svarar mot hur gärningsmannen agerade på brottsplatsen är bestickande, något som även Lampers uppmärksammar i sin bok. Den här tydligt markerade tveksamheten när Engström står stilla intill den skjutne är ett av dessa moment, och vi ska återkomma till denna förväxling senare.

Om nu inte Engström grep litenheten ur luften – bara för att ha något att säga – så ser jag två möjliga förklaringar till att han upplevde Palme som liten.

Antingen den psykologiska: Engström lever med en föreställning av Palme som maktfullkomlig, närmast demonisk, ett stort ego som dominerar både sin omgivning och det politiska livet i landet. Skotten punkterar maktmänniskan, tar ner honom på jorden och i den tillintetgjorda kroppen finns inte längre något skrämmande och respektingivande kvar.

Eller så grundar påståendet sig i upplevelsen av att Palme faktiskt såg liten ur där han låg närmast hopkrupen direkt efter skotten. Förhållandet var att Olof Palme direkt efter det dödande skottet låg framstupa på gatan, han hade slagit pannan i trottoaren. Utöver stora kroppspulsådern var även ryggmärgen avskjuten.

Därmed försvann det rättsläkaren Kari Ormstad kallar muskelstramningen i alla kroppsdelar genom att ryggmärgen tappat kontakt med hjärnan. ”Han torde falla så här, ihopknycklad i knän och höfter, och inte som en kägla, inte som en fura för han kan inte hålla sig rak”, enligt en föredragning 1995.

Lars Olof Lampers, TV-journalist och författare till boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, riktade kritik mot utpekandet av Stig Engström. Thomas Pettersson menar att kritiken inte håller. FOTO: Mattias Bardå.

När Anna Hage kom fram till den skjutne statsministern låg han med det vänstra benet något över det högra, vilande på höger axel med huvudet vänt inåt gränden. Positionen påminner snarast om en blandning av fosterställning och framstupa sidoläge. I detta läge såg statsministern snarast som om han tryckts ihop och vältrat över på sidan.

Först när Anna Hage och Stefan G vänt på honom och man rätat ut hans ben låg han i sin fulla längd på rygg på trottoaren. Men då hade gärningsmannen redan lämnat platsen.

Det troliga är därför att Engström reagerat för att Palme tryckts ihop, med benen vikta under kroppen, delvis dolda under rocken. Det hann Engström uppfatta under de sekunder han dröjde sig kvar vid den skjutne, liksom det faktum att Palme började blöda ur mun och näsa.

Inte heller den här observationen kom Engström att plocka upp vid något kommande förhör eller tidningsintervju. Annars var ju Engström flitig med att lägga till egna instick för att förstärka intrycket av sin närvaro på brottsplatsen. Men, inte i detta fallet.

3 Engström knyter an till sex vittnen

Inget annat brottsplatsvittne har så mycket att berätta om andra vittnen som Stig Engström. Däremot har han inget att säga om själva utförandet av mordet. Merparten av hans berättelse går ut på att berätta om vad han själv sett, sagt och gjort på brottsplatsen.

För att göra sig märkvärdig, spela upp sin egen roll och skyla över att han gjort en slät figur på brottsplatsen? Ja, där hamnar Lampers ofta när han analyserar Engströms utsagor om vad som hänt på brottsplatsen. Det är en tolkning som följer i spåren på Wincent Langes lättvindiga gubbgissande i april 1986 där han apropå Engströms framträdande i Rapport säger ”detta är hans livs händelse och så har han suttit på arbetsplatsen och pratat och skroderat om detta och sen inför hustru och barn och goda vänner och allting och sedan kommer han inte med på rekonstruktionen i dess första skede, han blir ju förtvivlad, vad ska de säga?”

Men Engström höjer sig på inget vis över andra vittnen, han gör inget som inte andra vittnen gjort på brottsplatsen. Den enda insats som andas hjältemod är när han hävdar att han sprungit efter gärningsmannen, men den historien hamnade aldrig i några förhörsprotokoll. Och den versionen blev kortlivad, även om den levde kvar i första hand bland hans kollegor på Skandia och hos frugan.

Engströms vittnesmål är snarare helt inriktat på att hävda hans närvaro på brottsplatsen efter att mordet begåtts. Och då är det vissa vittnen som är särskilt viktiga, men inte de som vi skulle kunna förvänta oss. Det är inte Leif L och Jan A som (dock mindre trovärdigt) hävdat att de sett honom på brottsplatsen. Dessa två tidiga vittnen på brottsplatsen har han inget att säga om. Inte heller har han något att säga om Stefan G, syskonen W eller Bengt P som också var tidigt framme vid den skjutne statsministern.

Det är i stället vittnen som tydligt sett honom efter skotten i egenskap av gärningsman som han knyter an till. Han har antingen sett, pratat med eller hört dessa vittnen yttra sig på brottsplatsen.

Lampers tar upp det här förhållandet, att Engström knyter an till personer på brottsplatsen som kan vara ett hot mot honom. I det fallet gäller det Yvonne N. Det är en viktig, och riktig, iakttagelse. Det är snarast så att det är utmärkande för hans vittnesmål att han knyter an till vittnen som är riskabla för honom, eller som i fallet Anna Hage, ett vittne han kan dra fördel av.

Lisbet Palme

Det är i relationen till Lisbet Palme som Engströms ansträngningar för att knyta an till nyckelvittnen kommer tydligast till uttryck. I Engströms första samtal med Skandias Roland B är det uppenbart att han inte talat med Lisbet, utan bara iakttagit henne på brottsplatsen.

I sitt första polisförhör trekvart senare har Engström däremot talat med Lisbet, fått en signalementsuppgift och gett sig iväg på en språngmarsch för att lämna denna uppgift till de poliser som jagar gärningsmannen.

Vad hade hänt? Jo, polisens uppdaterade signalementsuppgifter hade blivit kända i riksmedia. Förutom de allmänna uppgifterna verkade kepsen med öronlappar vara det som främst bekymrat Engström.

Att polisens signalementsuppgifter, som träffade Engström så illa, kom från Lisbet var en naturlig tanke. Engström kunde inte veta hur mycket eller lite Lisbet uppfattat av gärningsmannen. Och hans egen uppmärksamhet hade under ett moment i händelseförloppet fastnat i ett betraktande av den skjutne på marken som ”såg så liten ut”.

Det han visste var att Lisbet Palme befann mycket nära gärningsmannen i skottögonblicket och sekunderna därefter. Samt att hon även sett mördaren under flyktvägen när han vände sig om – just den uppgiften fanns med i ett tidigt förhör med Lisbet.

Om Engström är gärningsmannen blir det då ett måste att knyta an till Lisbet, och att göra det på ett distinkt sätt. Sedan gällde att hoppas på att Lisbet varit så chockad att hennes minnesbilder skulle vara fragmentariska, otydliga och rapsodiska om Engström skulle bli utpekad som misstänkt.

Enkelt uttryckt har gärningsmannen Engström som närmat sig paret Palme, skjutit Olof (och även Lisbet) och lämnat platsen springande stöpt om sig själv till vittnet Engström som närmar sig Lisbet, för en dialog med henne och lämnar platsen springande.

Talande i sammanhanget är att Engström uppenbarligen inte berättar för Skandias Roland B att han talat med Lisbet. Det kan Engström inte göra av det enkla skälet att han i sitt första samtal med Roland B, på en direkt fråga hur Lisbet mådde, bara refererade till att han sett henne på avstånd, inte talat med henne.

Engströms påståenden om att han talat med Lisbet fick senare högsta polisbefälet på plats, Gösta Söderström, att anmäla sig till rättegången mot Christer Pettersson vid Svea hovrätt. Han redogjorde där för hur chockad och okontaktbar Lisbet Palme varit, att Engström skulle ha fått den information han själv i egenskap av uniformerad polis inte fått framstod som otänkbart. En av Engströms uppgifter föll för övrigt på sin egen orimlighet – det var först på Sabbatsbergs sjuhus Lisbet blev medveten om att hon träffats av ett skott.

Ingen har sett Engström tala med Lisbet, och själv har hon aldrig nämnt något om detta. Däremot talade Joakim Palme med modern om Engström, sedan han blev känd för allmänheten 2018. Lisbet Palme var också villig att prata med åklagare Krister Petersson om Engström, men sjukdomar kom emellan, har Joakim Palme senare berättat.

Vad hon skulle ha sagt, vet vi förstås inte. Riktigheten i hennes utpekande av Christer Pettersson ändrade hon inte uppfattning om under åren. Men, som Joakim Palme uttryckte det i DN den 11 juni 2020:

– Även jag var övertygad om att hon hade rätt i sitt utpekande. Jag kan se varför det blev fel, och hur svårt det är att göra ett utpekande. Men samtidigt när man tittar på hennes signalement så stämmer det egentligen bättre på Stig Engström än på Christer Pettersson.

Undersköterskan Anna Hage

Engström utvecklar tidigt en relation till blivande undersköterskan Anna Hage. Redan i de första tidningsintervjuerna säger han att de båda tillsammans hjälpts åt att lägga Palme i framstupa sidoläge, det är hon som berättar för honom identiteten på den skjutne. De har alltså en direkt kontakt med varandra. Själv förnekade Anna Hage denna kontakt, särskilt tydligt gäller det under hovrättsförhandlingarna där hon får en direkt fråga om Engström.

Anna Hage var viktig för Engström. Om hon skulle bekräfta att han varit framme vid Palme, skulle det stärka hans vittnesmål högst väsentligt. I synnerhet om Lisbet Palme skulle kunna peka ut honom som gärningsman.

Kanske räknade Engström med att han, med en äldre mans pondus och en självsäker borgerlighets uppförandekod i ryggen, skulle kunna påverka en ung arbetartjej till sin fördel. Det var i så fall inte fel tänkt, Engström framstod som trovärdig i mångas ögon. Ett bra exempel är hovrättens friande dom över Christer Pettersson. Där skriver hovrätten, apropå varför Anna Hage och Stig Engström beskrivit Lisbet Palmes sinnestillstånd så olika: Hage beskrev henne som halvt hysterisk, Engström behärskat chockad. Skillnaden kunde bero på att Lisbet Palme helt enkelt känt ett större förtroende för Engström, ansåg hovrätten. En av händelserna hårt prövad Anna Hage vek dock inte undan: hon hade inte sett Engström på brottsplatsen.

När Engström inte fick utdelning på sina anknytningsförsök med Anna Hage gick han i stället till angrepp på henne. I ett brev till journalisten Sven Anér snarast hånar han henne för livräddningsförsöken och antyder att hon i stället bidragit till statsministerns död. Här visade Engström upp en direkt obehaglig sida, som han inte skyltade med i andra sammanhang.

Ingenjören Anders B

Ingenjören Anders B är det vittne Engström måste passera och observera, oavsett om han är gärningsman eller ej. Om Anders B varit nykter, förberedd och haft längre tid på sig att iaktta gärningsmannen, kunde han ha varit ett farligt vittne.

Nu var han oförberedd, ofokuserad och alkoholpåverkad – och rejält skakad av chocken att ha upplevt skottdramat på bara några meters håll. Samtidigt var han ett osäkert kort för en gärningsman – vem vet vad som kunde dyka upp ur minnet, om det triggades av något bekant från brottsplatsen?

Anders B är en av tre personer som Engström identifierar ur polisens fotosamling. När Engström ska knyta an till Anders gör han det på ett sätt som minskar Anders trovärdighet som vittne. Anders B var högljudd och berusad, påstår Engström i sitt vittnesmål i april. Anders är klart förvirrad, enligt Engström:

”Han upprepade samma sak hela tiden, och han sa, är det Palme, är det Palme upprepade han gång på gång”.

Nu var det så med Anders att han varken var högljudd eller uppträdde uppenbart berusad. Tvärtom, var han tyst och introvert, skakad av vad han nyss upplevt. Det var svårt för andra vitten att få riktig kontakt med honom. Och, det mest uppenbara: Anders B hade ingen aning om att det var Olof Palme som blivit skjuten. Anders var en av de personer som lämnade brottsplatsen utan att ha förstått att det var landets statsminister som blivit skjuten. Det blev han upplyst om av de poliser som förhörde honom senare på natten.

Att Engström sett och hört Anders B på brottsplatsen efter skotten kan vi nog därmed stryka. I dagens utredares förhör med Anders 2019 framgår också att han inte hade något minne av att ha sett Engström på brottsplatsen efter skotten.

Taxichauffören Hans J

Taxichauffören Hans J stod vid rödljusen i södergående riktning med sin vita Mercedestaxi. När skotten avlossades gjorde han omedelbart en U-sväng som placerade honom närmast brottsplatsen, så placerad att han från förarplatsen kunde se rakt in i öppningen mellan byggbarackerna och Skandiahuset. På det viset kunde han följa gärningsmannens flykt hela vägen fram till Tunnelgatans trappor och några trappsteg upp, enligt egen utsago.

När han fått stopp på bilen vid trottoarkanten bedömer han att mördaren hunnit ungefär 25 meter bort. Det är också ungefär vid det tillfället som mördaren vänder sig om och tittar bakåt mot brottsplatsen:

”Han vände sig om snabbt och så sprang han vidare bara”, berättade Hans J och tillade att han inte hann se så mycket av ansiktet att han skulle kunna identifiera gärningsmannen. I ett senare förhör, i oktober 1986, säger Hans J ändå att han nog skulle kunna känna igen gärningsmannen, om han fick se honom.

Under en kort stund har alltså mördaren och Hans tittat på varandra. För gärningsmannen måste det dock ha vart svårt att uppfatta något av Hans J där han satt på förarplatsen inne i bilen.

Hans J:s uppmärksamhet var delad mellan brottsplatsen, passagerarna och det taxianrop han höll på med. Enligt några vittnen hade han öppnat dörren på förarsidan av Mercedesen, men satt, enligt egen utsago, kvar inne i bilen medan han anropade.

För gärningsmannen Engström är Hans J och hans vita taxibil naturligtvis viktiga. Redan på lördagen, i sitt andra samtal med Skandias Roland B, för han taxin på tal som en ”bil som var nära här”. ”Och som jag uppfattade det så var det en taxibil han syftade på” förklarade Roland B. Den enda taxibil som var nära mordplatsen, var Hans J:s. Han stod placerad desto närmare, det var inte många meter mellan den skjutne och Hans taxi.

Varför nämner då inte Engström även Leif L:s stora Chevavan och Jan-Åke S:s BMW? De landar ju strax framför Hans J:s taxi bara några sekunder senare.

Svaret är förmodligen så enkelt att den enda bilen som är klart synlig från gärningsmannens synvinkel är Hans taxi. Ju länge in i ”flyktkorridoren” gärningsmannen hunnit springa innan han vänder sig om, desto snävare synfält blir det.

I sitt polisförhör 11 mars återkommer Engström till den vita taxibilen, nu kompletterad med en person som står utanför bilen. I aprilförhöret tar han åter upp den vita taxibilen. Den här gången verkar han anse sig behöva motivera varför han lagt märke till just Hans J:s taxi, och inga andra bilar på brottsplatsen: ”… det jag lägger märke till också är ju en vit taxibil och det är klart det är ju lätt att se dels för att den var ljus, och dels för att det är så pass ovanligt med vita taxibilar”.

Engström säger sig se någon som står precis i anslutning till dörren och håller någonting i handen som ser ut som en mikrofon: ”Förstår att det är någon som, en taxibil som hjälper till att tillkalla hjälp, ambulans och så vidare”.

Engström vill tydligt markera att han i egenskap av vittne sett den taxichaufför som iakttagit honom under flykten från mordplatsen. Att kunna knyta an till vittnen som sett Engström under flyktvägen är viktigt: om han kan förekomma, om han kan hävda att han sett Hans J i egenskap av vittne har han ett kort att spela med om han skulle bli ifrågasatt och i värsta fall identifierad.

Lars J och Yvonne N

Det vittne som tog vid där Hans J:s vittnesmål angående gärningsmannen slutar är Lars J. Och det vittne som, med ett kort avbrott, tar vid efter Lars J är Yvonne N. Båda dessa vittnen är förstås giftiga för Engström.

Lars J har Engström sett under flyktvägen, Yvonne har han förmodligen ingen aning om förrän Holmér berättar att ett vittne sett en man med handledsväska på David Bagares gata. Hur mycket eller lite Lars och Yvonne sett av honom kunde han givetvis inte veta.

De vittnen som befann sig på brottsplatsen och kunde utgöra ett hot mot Engström kunde han knyta an till genom att påstå att han själv befunnit sig på brottsplatsen. Med Lars och Yvonne var det värre, de hade ju sett honom under hans flyktväg.

Engströms lösning var enkel: han flyttade helt enkelt ner sin observation av de båda till brottsplatsen. Där hade de båda fått lämna sina uppgifter, som de andra brottsplatsvittnena. Och där hade Engström sett, och framförallt hört de båda lämna sina uppgifter till poliser på platsen.

Den 10 mars säger han:

”När Engström kommer ner på Sveavägen står en person och beskriver klädseln, den förmodade gärningsmannen, för en polisman. Engström hör att det är hans klädsel som beskrives. Engström hör hur hans keps och stålbågade glasögon, rock omtalas. Ingen reagera dock för honom. Den person, som för polismannen beskrev Engströms klädsel, hade inte varit på platsen i inledningsskedet — Engström frågade en polis om denne ville ha hans namn. Polisen ansåg dock ej detta nödvändigt.”

Att det rör sig om Lars J som Engström i det här vittnesmålet vill knyta an till är tydligt. Det vara bara Lars som talat om keps på brottsplatsen, och han hade inte varit framme vid mordplatsen direkt efter att skotten föll.

Den 11 mars säger han:

”När E därefter kom tillbaka till platsen för händelsen stor en person och lämande uppgifter till en polis. E väntade på sin tur att tala och hörde att uppgiftslämnaren lämnade signalementet på E som hade keps, mörk rock, stålbågade glasögon och handlovsväska. E talade härefter om detta för polismannen.”

Engström vet inte så mycket om Yvonne N, och håller sig otydlig om det är en kvinna eller man som lämnar dessa uppgifter. Dock vet han att uppgiften om handledsväskan kommer från ett vittne på David Bagares gata.

Engström är svävande i sin beskrivning av de personer som lämnar signalement gärningsmannen. Däremot är han tydlig med vem det är som avses: det är Engström själv.

Det knepiga är att ingen reagerar för hans likhet med det signalement som avlämnas, säger han i förhöret. Dagen därpå går han ett steg längre, och säger att ha påtalat sin likhet med det nyss givna signalementet för en polisman. Uppenbarligen utan att något händer.

För en kollega på Skandia berättade Engström att han, när han kom tillbaka till brottsplatsen efter sin språngmarsch, fått höra en person beskriva hans eget signalement för en polisman. – Vi tyckte båda att polisen borde ha insett, att där stod han ju, den person som vittnet pratat om. Det där skrattade vi åt tillsammans: Tänk, att polisen varit så virrig!

Och där har vi Engströms avgörande poäng: om han kunde hävda att han befunnit sig på brottsplatsen, samtidigt med dessa två nyckelvittnen utan att bli igenkänd av vare sig dessa vittnen eller polisen, ja då hade han förekommit en riktig vittneskonfrontation med honom.

Han kunde i så fall hänvisa till att han redan på brottsplatsen, kort efter mordet, påpekat att hans signalement lämnats av åklagarens förmodat bästa vittnen. Och då skulle i alla fall en åklagare få jobba för att motbevisa honom.

Idag vet vi att varken vittnen (Lars J förhördes i en piketbuss, Yvonne N lämnade ett kortfattat vittnesmål på plats) eller de vittnesmål de lämnat överensstämde med Engströms berättelse. Inte heller fanns det någon polisman som kunde komma ihåg att denne talat med Engström.

Dagens Palmeutredare ägnade just det här momentet en del möda under sina förnyade förhör med Lars och Yvonne. Så mycket klokare blev de nog inte, mer än att det stod klart att ingen av dem sett Engström på brottsplatsen vid den här tidpunkten.

Hur bra eller dålig Engströms tanke var att på detta sätt knyta an till de vittnen som sett honom under flyktvägen får vi aldrig veta. Engström blev ju aldrig satt på prov.

4 Förväxlad med mördaren

Första gången Engström dök upp för en bredare allmänhet var i ett numera välkänt Rapportinslag den 6 april. Ett bestående intryck gjorde hans berättelse om hur han förväxlats med mördaren på brottsplatsen. Dagen efter fick han komma till tals i Expressen under rubriken Han förväxlades med mördaren.

Just detta, att Engströms historia från brottsplatsen bygger på att han förväxlats med mördaren, alltså att vittnen kan ha förväxlat honom med gärningsmannen är en bärande del i hans berättelse om vad som hände. Hans berättelse förändras också i takt med att nya vittnesmål dyker upp, de sista ändringarna lägger han till så sent som 1989.

Även Lampers anser att Engströms sätt att återkomma till förväxlingen och hans sätt att placera sig i mördarens närhet tillhör det ”mest gåtfulla och problematiska” med honom och något ”som måste förklaras”.

Att det skulle vara tillfälligheter tycker han är en svag invändning. En mer komplicerad invändning, men som ändå tycks vara den Lampers föredrar är att han enkelt vill odla sin egen föreställning om att vara en central del i händelseförloppet. En annan förklaring skulle kunna kan vara att han helt enkelt är gärningsmannen, skriver han. Men Engström är i så fall knappast konsekvent. Varför har han i så fall inte gjort något försök att placera sig i Tunnelgatans trappor eller på David Bagares gata, frågar han sig.

Först får vi konstatera att Engström i sina första samtal, intervjuer och vittnesförhör inte är tydlig med vem eller vilka som uppfattar honom som gärningsman. I samtalet med Roland B under lördagen, någon gång efter lunch, hade Engström berättat att polisen var på plats väldigt snabbt.

”Så sprang han in efter dom in i Tunnelgatsgränden och motivet att han sprang efter var att han fick uppfattningen att de hade fått ett felaktigt signalement på gärningsmannen Just det här med kepsen och trenchcoat. Så sade han ’så var ju jag klädd och jag sprang efter dem för att tala om att det var fel”.

Det är ett mycket märkligt: hur ska något vittne kunna uppfatta Engström som gärningsman så länge han uppehåller sig på brottsplatsen bland andra vittnen?? Den enda som skulle kunna uppfatta Engström som gärningsman är i så fall Lisbet Palme, och att det är Lisbet som Engström indirekt syftar på som givare av hans signalement på brottsplatsen.

En rimlig förklaring är att Engström utgår från att det första poliserna gör när de kommer till platsen är att fråga efter signalement. Och att de signalementsuppgifter som gick ut under tidig lördag var ungefär de samma som förmedlades på brottsplatsen. Och att de uppgifterna förmedlades av Lisbet Palme.

Varför reagerar Engström så kraftigt på det tämligen allmängiltiga signalement som gick ut under lördagen, kepsen med öronlappar undantagen? Ja, om vi ser Engström som gärningsman så har han vaknat upp till en lördag med vetskapen om att han utfört ett mord på öppen gata i hygglig belysning och med ett okänt antal vittnen på gatan och i bilar i närheten av brottsplatsen.

Lägg därtill att han fortfarande var omskakad av chocken från gårdagen, något som Skandias Roland B märkte av när han talade med honom. Att han var på helspänn och reagerade för allt som över huvudtaget var i närheten av hans eget signalemente är inte konstigt. Och vill han ge sig själv möjligheten att agera och få berätta sin egen historia, kunde han inte vila på hanen. Väktarna på Skandia hade sett honom komma och gå – att de skulle bli kontaktade borde bara vara en tidsfråga.

Då blir det logiskt att han hör av sig första gången till polisen 12. 20 lördagen efter mordet, ”för att ta bort ett felaktigt signalement” – och samtidigt hävda att han talat med Lisbet Palme. Även om det på polisrapporten står att Engström primärt hört av sig för att berätta om att han sett mördaren inne på Tunnelgatan är signalementet den främsta anledningen, säger han i ett senare polisförhör.

I det första polisförhöret är det oklart hur han motiverar att hans signalement skulle kunna uppfattas som mördarens. Har han bara befunnit sig bland andra vittnen på brottsplatsen är det ju uteslutet. Engström förser i alla fall sig själv med en språngmarsch efter de jagande piketpoliserna. Han har rört sig på egen hand i mördarens flyktväg och sprungit ifrån både vittnen och Lisbet Palme på brottsplatsen. Språngmarschen ger honom en möjlighet till att ha uppfattats som en flyende gärningsman av en svårt chockad Lisbet Palme.

Under de första dagarna talar Engström om att det är hans signalement som polisen felaktigt gått ut med och visar stor oro över det. En Skandiakollega råkar exempelvis avlyssna ett samtal där Engström samtalar med en okänd person och är starkt bekymrad över gärningsmannens signalement: ”Det var egentligen en beskrivning av honom själv” hade han uttryckt det.

Förmodligen är Engströms största bekymmer att det är Lisbet som lämnat de besvärande signalementsuppgifterna. I värsta fall har hon sett så mycket av gärningsmannen att hon kan identifiera honom. Därför blir det helt nödvändigt för Engström att tydligt knyta an till Lisbet.

Engströms oro blir inte mindre av att det under söndagen efter mordet kommer uppgifter om att mördaren synts uppe på David Bagares gata med en handledsväska. Det är nu han skruvar på sina uppgifter om målet för sin språngmarsch från brottsplatsen: nu är det gärningsmannen han sprungit efter. Det ger honom möjligheten att sträcka ut förföljandet så långt att han till och med skulle kunna bli iakttagen på David Bagares gata.

Och det är just så han blir ihågkommen på Skandia: kollegan Engström har sprungit efter gärningsmannen!! Vissa uppfattar det som att han sprungit uppför Tunnelgatans trappor, men stannat på krönet. För minst en Skandiakollega sträcker han dock ut löpturen så långt så att han korsat Malmskillnadsgatan och vidare in på gatorna uppe på Norrmalm – just det som Lampers efterlyste om Engström skulle vara konsekvent i sitt förväxlingstänk.

Under veckan spetsas situation till när Lars J träder fram som vittnet vid barackerna. Nu kan inte Engström gärna hävda att han sprungit efter gärningsmannen, i alla fall inte utan att ta höjd för Lars.

Några dagar senare räddas han av fantombilden på mördaren, åtminstone för en period framåt. Eftersom fantombilden tagits fram av ett vittne som befinner sig en bit bort från brottsplatsen och inte på Lisbet Palmes uppgifter, står det också klart för Engström att hennes signalementsuppgifter sannolikt är svaga.

I de två kommande förhören i mars kan han konstruera den förklaring hans berättelse ska vila på framöver. Där utvecklar han successivt sin förväxlingstanke, dels genom hur han rört sig på vägen fram till brottsplatsen, dels genom att han hört andra vittnen förmedla hans signalement till polisen. Först i Rapportinslaget den 6 april syr Engström ihop sin förväxlingspåse: ett vittne har sett honom springa efter polismän på mördarjakt och misstagit honom för mördaren.

Vi behöver inte redogöra för Engströms förväxlingsstrategi i detalj. Men, som även Lampers framhåller, är det slående hur nära han lägger sig gärningsmannen i dennes agerande på brottsplatsen. Det är saker som hur han går fram till ett upplyst butiksfönster, hur han markerat halar fram klockan (vapnet) ur rockärmen (rockfickan), hans tvekan vid fotändan av den skjutne Palme, den sträckta armen när han pekar ut flyktvägen för de nyss anlända poliserna. Och mest iögonenfallande: hur han placerar sig själv längst ut i den snömoddiga trottoarkanten på vägen fram till brottsplatsen i tidningen Proletären så sent som i januari 1989.

5 Osannolik som vittne, sannolik som gärningsman

Jag ska kort kommentera Lampers strävan att formulera en sammanhållen historia om Engström. Eftersom Engströms utsagor inte är något att luta sig mot, får han helt enkelt konstruera en historia åt Engström – liksom andra har gjort före honom, men inte lika metodiskt genomarbetat och välformulerat.

Stig Engström är, enligt Lampers, en person som vill spela en viktig roll på brottsplatsen, han älskar uppmärksamheten och har något av en grandios personlighet. Han är lättkränkt och tycker inte att han tas på tillräckligt allvar av polisen.

Själva händelseförloppet kokar Lampers ner till att Engström stämplar ut, blir hängande i receptionen och kommer fram till brottsplatsen sent, runt 40 sekunder efter att skotten fallit. Det är lagom till att Lars J blir synlig nere på Luntmakargatan. Han uppehåller sig sedan på brottsplatsen, utan att göra värst mycket väsen av sig och håller sig i bakgrunden. Han gör sedan sin beramade språngmarsch efter piketpoliserna och missar därmed Lisbet Palmes identifiering av sig själv och Olof. Engström avviker sedan från brottsplatsen, med största sannolikhet innan media anländer. Så återvänder han till Skandia, där han yttrar en del runt händelseförloppet som Lampers anser styrker att han varit på brottsplatsen.(Fotnot 2).

Till stöd för sin historia anför Lampers tre luckor i tiden där Engström inte lämnar någon information: själva mordtillfället 23.21.30, Lisbets identifiering av Olof cirka 23.27 och så perioden cirka 23.30- 23.40 innan Engström återvänder till Skandia.

Jag börjar med grundantagandet om Stig Engström. Att han ville bli berömd, uppskattad och få medial uppmärksamhet ifrågasätter ingen. Men var han beredd att ljuga sig fram till den positionen, med allt vad det innebär av socialt risktagande?

Det finns inga vittnesmål om Engström att han var lögnaktig, att han var beredd att säga vad som helt för en rad i lokaltidningen. Inte heller i privatlivet var känd för att ljuga eller vara opålitlig. Hans fru, som borde vara bästa karaktärsvittnet, underströk i våra samtal: Stig brukade inte ljuga sig fram i livet. Tvärtom, han var ovan vid att ljuga, vilket kom fram i hans synnerligen skröpliga lögnbygge. Engström levde tvärtom högt på sin trovärdighet, och sin tillgång till sociala koder.

När det sedan gäller Engström på brottsplatsen lider Lampers historia av samma brist som hans föregångare – det saknas konkreta bevis eller utsagor som binder Engström till brottsplatsen efter att skotten fallit.

Det närmaste vi kommer en personanknytning är vittnet Jan A. Efter att ha förväxlat Engström med vittnet Jan-Åke S 1986 hittar Jan A långt senare en ”gubbe” till i minnet som han verkar hävda är Engström. Här ska bara påminnas om att Jans kompanjon Leif L, från att ha förnekat Engströms närvaro på brottsplatsen i april 1986, svängde om till att var helt säker på det omvända. Stig Engström har dock inget att säga om vare sig Jan A eller Leif L i sina förhör.

När det gäller tidsluckorna i Engströms berättelse är det väl så att Engströms tystnad kan tolkas på två sätt: antingen har han inte varit på brottsplatsen, eller så vill han inte berätta vad han sett och hört.

När det gäller den första tidsluckan vid tidpunkten för mordet ska det stärka uppfattningen att Engström inte var på brottsplatsen just då, att han kom fram till paret Palme betydligt senare. Att Engström inte har något att säga om själva mordögonblicket är snarast att betrakta som ren självbevarelsedrift. Här måste han redan vid första samtalet med polisen bestämma sig för hur han skulle hantera mördaren: signalement, tillvägagångssätt och skottögonblicket. Vilket skulle innebära att han skulle få lämna ett signalement som låg snubblande nära hans eget, plus, om han ville verka trovärdig, lägga till egna uppgifter om hur mordet gått till.

Det skulle ha gett honom stora bekymmer att särskilja det som verkligen hänt, från hans egen påhittade historia. Risken var uppenbar att han därigenom skulle avslöja sig som gärningsman. Vilket ju faktiskt var precis det som skedde, genom hans uppgifter om vittnet Lars J. Den absolut säkraste utvägen för Engström så tidigt som 13 timmar efter mordet var att hävda att han ingenting sett. Allt annat skulle vara att ta en stor, och onödig, risk.

Den andra tidsluckan, runt 23.27 förklarar Lampers med att vid den tidpunkten utför Engström sin språngmarsch till Luntmakargatan. Han missar då det ögonblick då Lisbet Palme identifierar Olof och sig själv, vilket förklarar att denna uppgift saknas i hans berättelse. Det krävs, får vi konstatera, en långsam språngmarsch och en ännu makligare promenad tillbaka för att Stig ska missa Lisbets utrop och ambulanserna på platsen.

Å andra sidan har Engströms språngmarsch, anser jag, inte inträffat på grunder som tidigare förklarats. Frånvaron av vittnesuppgifter tillsammans med hans egna skiftande uppgifter om motiv och målet för språngmarschen gör inte språngmarschen trovärdig.

Den tredje tidsluckan som sträcker sig över minst 10 minuter från det att Engström lämnat brottsplatsen till att han återvänder till Skandia, chockad och upplöst, har Engström aldrig lämnat någon förklaring till. En sak är säker: att ha så mycket oredovisad tid kan aldrig tala till vittnet Engströms fördel.

Kort sagt: att vittnet Engström skulle flytta fram sin egen position på brottsplatsen 20-25 sekunder och därmed ställa sig i förväxlingsläge med gärningsmannen är svårt att förklara. Han vinner inget på det, hans berättelse blir inte nämnvärt bättre och han tar en fullständigt onödig risk.

Att gärningsmannen Engström flyttar tillbaka sin position på gatan runt 10 sekunder är däremot rimligt och förklarligt. Då kan han hävda att han är ett vittne som kommer tidigt in handlingen på brottsplatsen, han kan också vid behov hävda att han förväxlats med gärningsmannen.

Att förväxlingen inte är rimlig blir bara ett bekymmer den dag Engström tvingas svara för sig – och den dagen kom aldrig. I media och för allmänheten fungerade förväxlingen fint som förklaring till hans påtagliga likhet med mördaren.

Att vittnet Engström sedan så tydligt försöker knyta an till just de vittnen som är riskabla för gärningsmannen är ännu svårare att förklara. Inget annat vittne uppvisar ett sådant beteende. Förklaringen är enkel: han vill kunna hävda att han befunnit sig på brottsplatsen som vittne, om någon av dessa personer skulle peka ut honom som gärningsman. Vilket kan hävdas att Yvonne N med god tillförlitlighet gjorde redan 1987 och Lars J, med reservationer, 31 år senare.

De tre unika observationer som Engström i ett tidigt stadium levererar från brottsplatsen och mördarens flyktväg hade man velat höra hans egen förklaring till. Att Engström exempelvis skulle ha sett Lars J från brottsplatsen utan att berätta detta på plats för polis, vittnen, journalister eller väktare är inte trovärdigt i mina ögon.

Och då får vi återvända till åklagare Krister Petersson och den gula linje han drog upp längs Tunnelgatan under presskonferensen 10 juni förra året: Engström har gjort iakttagelsen av Lars under flyktvägen i sin egenskap av gärningsman.

Så, för min del blir resultatet av återbesöket på brottsplatsen en förväxlingsstrategi, tre unika observationer och sex anknytningar till vittnen som är riskabla eller nyttiga för Engström. Tillsammans ger det bilden av en gärningsman som frenetiskt försöker transformera sig till ett vittne på brottsplatsen, ett vittne som rör sig i hasorna på gärningsmannen, intill förväxling lik i handling och signalement.


FOTNOT 1: Den längre versionen av SvD-artikeln av 2 mars upptäcktes av en privatperson, en intresserad läsare av Gunnar Walls blogg. Denna längre artikel var införd i tidningens riksupplaga, medan den kortare texten bara gick ut i Stockholmsupplagan.

Den längre textversionen ger anledning att tro att lördagens intervju med Engström är gjord efter att han talat med polisen. Han gör fler egna observationer och nya element har tillkommit i jämförelse med polisförhöret. Om Engström hört av sig till tidningen innan eller efter han kontaktat polisen är svårt att avgöra.

Den längre textversionen:

”Stig Engström som arbetat över på Skandia på Sveavägen, var 20 meter från statsministern då han sköts ned.

– Jag såg inte när skotten avlossades, berättar han. Det smäller så mycket på gatorna. Men när jag lyfte blicken såg jag en man ligga på rygg på gatan.

Engström gick fram för att se om han kunde hjälpa till. Olof Palme låg stilla på gatan med slutna ögon. Han blödde ur näsa och mun. Blodet hotade att koagulera, så tillsammans med 17-åriga Anna Hage lade de Palme i framstupa sidoläge.

– Flickan gav honom hjärtmassage och tog hans puls. Lisbet Palme sprang fram till minst 20 bilar och bad dem kalla på ambulans.

– Själv sade Lisbet Palme att hon trodde att hon var träffad i ryggen, men det verkade inte vara så farligt.

Stig Engström frågade åt vilket håll gärningsmannen försvunnit. Lisbet Palme pekade mot Tunnelgatan.

När Engström tittade i gatans förlängning såg han en yngre person i siluett. Han var klädd i blå täckjacka.

– Mördaren, för det måste ha varit en man, stod still någon sekund innan han sprang vidare.

I samma ögonblick dök polisen upp. De frågade åt viket håll gärningsmannen försvunnit och sprang i den riktningen.

– Jag glömde att tala om att han hade blå täckjacka, så jag sprang efter, berättar Engström. Men jag hann inte ikapp dem.

När han kom tillbaka var ambulansen på plats”.

FOTNOT 2: I ett långt inlägg på Sanningskommissionens blogg har jag diskuterat Engströms första uppgifter till väktarna i receptionen på Skandiahuset. Det kan man läsa här:

Thomas Petterssons svar kring Skandiamannen – Sanningskommissionen – Mordet på Olof Palme

Polisen gör ny hård maskning av Ingvar Carlsson om Palmemordet

När Ingvar Carlsson hördes av konstitutionsutskottet i augusti 1988 hade han själv valt att komma till KU för att, som han själv sa, bemöta ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”. Vad Ingvar Carlsson hade att säga om mordet i ett polisförhör 2018 döljs dock i väsentlig utsträckning av polisen enligt ett färskt beslut. Mycket stora delar av förhöret är maskade – trots att mordutredningen är avslutad.

UTREDNINGEN OM MORDET PÅ Olof Palme är nedlagd som bekant. Men vad Palmes efterträdare Ingvar Carlsson har att säga om mordet i ett förhör från 2018 beläggs med hård sekretess enligt ett färskt beslut av polisen.

Det är Jonas Nyman, en av de ansvariga för Palmemordsarkivet, som berättar om saken i ett nytt avsnitt av podden Palmemordet där han samtalar med Tobias Henricsson.

Bakgrunden är denna: den 16 januari 2018 hördes Ingvar Carlsson av två av utredarna i Palmegruppen, Jonas Englund och Sven-Åke Blombergsson. Förhöret är på 23 sidor och pågick i en och en halv timme. Och så här ser det ut i den hårt maskade form som polisen nyligen beslutat om. (Observera att länken går till ett dokument som inleds med ett tidigare förhör med Ingvar Carlsson, två sidor från 1986.)

Förhöret från 2018 gällde bland annat:

• Palmehatet,

• den planerade resan till Moskva och anklagelser om att Palme skulle vara en potentiell landsförrädare,

• det svenska Stay Behindnätverket och IB,

• fientlighet till Palme inom den svenska säkerhetspolisen,

• Palmes förhållande till USA, bland annat under Vietnamkriget men även senare,

• varningar som kom in före Palmemordet,

• och om det blev några förändringar i svensk inrikes- och utrikespolitik efter mordet.

En av förhörsledarna säger också att de utredare som arbetar med fallet tycker sig se att det fortfarande 2018 sprids ”desinformation” om mordet. Han tillägger: ”Vi ser att Christer Pettersson hängs ut som gärningsman år efter år och i fallet Hans Holmér och Ebbe Carlsson att PKK-spåret blir heligt”.

Det där sista pekar på att den Palmegrupp som arbetar vid den här tiden är inne på att tidigare utredningsinsatser manipulerats av krafter som velat förhindra att sanningen kommer fram. Men förhöret med Ingvar Carlsson hölls, som vi förstår, innan Krister Petersson bestämde sig för att lansera Skandiamannen som lösningen på mordgåtan.

Nu måste det sägas: ovanstående genomgång av vad förhöret handlade om skulle bara delvis kunna göras utifrån den mycket hårt maskade version som nyligen lämnades ut av polisen. Att till exempel Stay Behindnätverket avhandlades framgår inte alls på grund av de hårda strykningarna.

Hur kan vi ändå relativt detaljerat veta vad som diskuterades? Vi återkommer till det.

Men först finns det ännu en sak som är värd att uppmärksamma: när Jonas Nyman fick ut det drastiskt maskade förhöret efter ett tjänstemannabeslut bad han om ett myndighetsbeslut från polisen. Och när han fick svaret fanns det en sak som överraskade honom.

Först en nödvändig bakgrund: när någon begär ut material från Palmeutredningen är det i en första vända en enskild handläggare som gör en bedömning. Om en handling inte lämnas ut eller bara lämnas ut i maskad version finns det en möjlighet att överklaga till kammarrätten. Men då krävs det först att polisen tagit ett myndighetsbeslut om vad som inte lämnas ut. Den som ber om ett sådant kan ibland få en ändring av det ursprungliga tjänstemannabeslutet så att mer information släpps.

Men när Jonas Nyman begärde ett myndighetsbeslut om förhöret med Ingvar Carlsson fick han avslag på att få ut någonting mer. Tjänstemannabeslutet stod fast. (Jonas Nymans begäran gällde även en del annat material. Myndighetssvaret är upplagt på denna blogg ograverat utom att jag tagit bort Jonas Nymans e-postadress.)

Den regel som myndighetsbeslutet hänvisar till för att motivera maskningarna är den vanliga, att ett offentliggörande av de strukna uppgifterna kan innebära ”skada eller men” för enskild. (Men – uttalas med långt e – är för övrigt ett annat ord just för någon sorts skada.)

Vad avses med detta? Det kan förstås handla om både skada och men för Ingvar Carlsson själv. Men också för andra personer som kan identifieras i texten. I det här fallet är det dock klart att strykningarna är så omfattande att de på intet sätt kan handla om att enskilda personers namn – eller andra tydligt utpekande beskrivningar av dem – maskats. Det är något annat, och på vilket sätt det skulle kunna ställa till bekymmer för enskilda personer kan vi bara gissa om.

I en viss mening kan det förstås sägas att offentliggörande av hemlig information om ett statsministermord alltid skulle kunna orsaka bekymmer för folk som föredrar att sådan information även i fortsättningen är hemlig. Och med en sådan vidsträckt tolkning av skada eller men för enskild finns det förstås en risk att nästan vad som helst kan hemligstämplas.

Sett utifrån en demokratisk synpunkt, alltså från den vinkel som brukar framhållas som grunden till den stolta svenska offentlighetslagstiftningen, blir det förstås olyckligt när en tidigare statsministers uppfattningar om Palmemordet i väldigt stor utsträckning ska hemlighållas för allmänheten.

Men nu till det som fick Jonas Nyman att lyfta på ögonbrynen och som han också tar upp i poddsändningen. Det handlar om en speciell motivering till att just detta förhör ska omges med särskilt omfattande sekretess.

I polisens beslut står det nämligen så här:

”Av uppgifter som lämnats ut framgår att förhöret med IC genomfördes år 2018. Den omständigheten i sig och de uppgifter han förhörts om är sådana att de utifrån sin kontext ger förhöret en annan karaktär än om det vore hållet direkt efter mordet. Det ger bland annat information om IC:s kännedom om eller koppling till de spår som polisen utredde vid tiden för förhöret och vilka minnesbilder som IC haft eller inte haft 32 år efter mordet.”

Så långt polisen. Det innebär alltså att eftersom det handlar om saker Ingvar Carlsson ansett sig veta om mordet under senare år, då han inte längre var statsminister, (och som han möjligen inte visste 1986) ska det omges med särskild sekretess.

Det är, kan man tycka, svårt att se logiken i detta. Blir det extra hemligt om Ingvar Carlsson snubblade över en sanning 1999 eller 2014 jämfört med om han fått samma insikt redan veckan efter mordet?

I brist på begriplig logik är det lätt att se detta myndighetsbeslut som ett utslag av den skärpning av sekretessen kring Palmemordet som polisen sedan en tid tillbaka tillämpar. Den som följt polisens utlämnande av handlingar, till exempel genom vad som lagts upp på Palmemordsarkivet, kan se att nuvarande policy är mycket mer hemlighetsfull än den var alldeles efter att utredningen lagts ner.

Jag frågade Jonas Nyman om hans bedömning av när denna förändring skett:

”Jag menar att den har kommit gradvis, men med start kring årsdagen av utredningens nedläggning”, säger han till mig.

Det vill säga: från och med juni i somras har det steg för steg blivit påtagligt svårare att få ut material kring en utredning som för polisens och åklagarmyndighetens vidkommande formellt betraktas som historia.

Men det är, som vi ser, inte mer historia än att alltmer vidlyftigt tolkade sekretessbestämmelser ändå tillåts att lägga lock på väsentliga delar av materialet.

Och det ligger i sakens natur att det är närmast omöjligt utifrån polisens allmänna formuleringar i myndighetsbesluten att förstå vad det är för typ av information som anses vara så känslig att den måste döljas.

Förutom – och nu blir det lite roligare – när ett hårt maskat dokument tidigare lämnats ut i en mindre maskad version.

Det är nämligen vad som skett med Ingvar Carlssonförhöret.

När Jonas Nyman tämligen nyligen fick ut förhöret från 2018 med Ingvar Carlsson visste han inte att samma förhör redan hade lämnats ut från polisen i en avsevärt mindre maskad version. När han insåg det kunde han på ett antal ställen se exakt vad det var som polisen velat dölja i det senaste beslutet. Här är en länk till den mindre maskade versionen – även här inleds dokumentet med ett två sidors tidigare förhör med Ingvar Carlsson.

Var så goda och jämför. Här kan vi se i svart på vitt vad de senaste bedömarna hos polisen vill hindra oss från att se men som tidigare bedömare valt att släppa.

Notera också att det i viss utsträckning förekommer att text som maskats i den tidigare versionen faktiskt finns att läsa i den senare, hårdare maskade, versionen. Det gäller till exempel den ene förhörsledarens tidigare nämnda kommentar om desinformation i utredningen.

Inte minst detta belyser det starka inslag av godtycklighet som tycks finnas inbakat i den rättsliga sekretessbedömningen.

Men frånsett sådana pikanterier – och mer väsentligt: det är mycket som är hemligstämplat i båda versionerna.

Bakom de maskningarna döljer sig kanske något som kan kallas historia som vi tills vidare är bestulna på.

Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.