Kommentarer från Lars Olof Lampers till mina och läsarnas synpunkter på hans bok

SVT-journalisten Lars Olof Lampers bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen recenserades tidigare här på bloggen. Nu svarar författaren på kritik och frågor från mig och bloggens läsare. BILD: Windh/Creative Commons.

Av Lars Olof Lampers

JAG SKA BE ATT FÅ TACKA Gunnar så mycket för den långa recensionen, det är få förunnat att alls bli lästa och även recenserade, särskilt av personer som kan ämnet väl. Mina kommentarer kommer att finnas insprängda i Gunnars text med markeringen ”Kommentar”.


Här kommer kommentarer från Lars Olof Lampers på mina två recenserande texter av hans ebok/ljudbok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen.

Han har valt att infoga dem i den löpande texten från mina två artiklar. Det har förstås sina pedagogiska fördelar även om den samlade textmängden blir längre. Styckebrytningar i min text har ibland utlämnats nedan för att det inte ska bli så långt att scrolla. Bilderna till mina artiklar är också borttagna. Den som vill läsa mina texter så som de ursprungligen publicerats hittar dem här och här.

Avslutningsvis besvarar Lars Olof Lampers också ett antal frågor och kommentarer från läsare som publicerats här på bloggen. Ytterligare frågor och kommentarer från läsare är förstås i vanlig ordning välkomna.

Min artikelserie ”Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen” (del 1 finns här och del 2 här) tar en paus på några dagar för att ge utrymme för den här debatten. /Gunnar Wall


Jag ska säga att när man läser recensionen och även mina svar så kan man få intryck av att Gunnar och jag är oense om det mesta, vilket är alldeles missvisande. Jag tror tvärtom att vi är överens om det mesta till uppemot 95 % men Gunnar har i sin recension lagt stor vikt vid en del områden som inte är föremål för bokens syfte eller som behandlas mycket sparsamt, men då måste jag också svara honom där. Mvh/LOL

Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken. Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.

Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme. Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen. Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.  När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker. Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström. Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

KOMMENTAR: Jag är lite kluven till det här påståendet. Leif slutade på Veckans brott strax efter årsdagen av mordet 2018. Fram till dess hade inget sagts offentligt så vitt jag känner till om SE-spåret utöver Lars Larssons bok som hade passerat rätt obemärkt förbi, så obemärkt så att vi på Veckans brott i alla fall inte fann någon anledning att kommentera det vidare.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

KOMMENTAR: Jag förstår att det naturligtvis varit omöjligt för alla att följa vad en inte alltför känd eller central person som jag haft för ståndpunkt när det gäller SE-spåret. Men det du skriver stämmer inte och vad som kunde förväntas av mig den 10 juni blir således lite snett.

Sanningen är att jag, sedan SE-spåret presenterades våren 2018, varit kritisk och ifrågasättande.

Första gången jag fick möjlighet att offentligt kommentera det var i Ekot i samband med Filters avslöjande (https://sverigesradio.se/ekot?date=2018-05-23 ca 7.25) och det är bara att lyssna och konstatera att jag inte gav uttryck för någon som helst entusiasm, tvärtom så ifrågasatte jag det.

Jag kommer på rak arm inte ihåg när jag kommenterade fallet nästa gång men tror att det var i ett särskilt Playprogram som sändes våren 2019 där några i redaktionen diskuterade olika spår, främst SE. Också där sa jag att jag inte trodde på det här spåret och jag motiverade det.

Sen tror jag inte att jag förhöll mig offentligt till SE-spåret förrän i februari 2020 då Krister Petersson gick ut med sitt bekanta uttalande. Det var då på inget sätt klart att det spår som skulle presenteras handlade om SE, det kunde lika gärna röra Sydafrika eller t ex en person som CA osv. Men SE fanns definitivt med däruppe som ett av de hetare alternativen, inte bara i mitt huvud utan på de flesta redaktioner vill jag påstå.

Jag hade emellertid fortfarande svårt att tro på det men i något program gav vi Thomas Pettersson möjlighet att utveckla tankarna kring det spåret och det är riktigt att vi inte ifrågasatte det på något djupare sätt och själv kände jag att det var rimligt att inta en avvaktande attityd, särskilt som vi ändå skulle få besked av PU inom några månader.

Att vi i Veckans brott på något endaste sätt genom vårt agerande efter det att Leif lämnade skulle ha stött eller banat väg för PU:s Palmespår vänder jag mig definitivt emot, om vi på något sätt banade väg för något så var det en väntad lösning på mordet men inte hur den skulle se ut.

Vad man verkligen gjorde inom PU vid den tidpunkten (våren 2020) var oerhört svårt att få insyn i men det jag kan säga är att en intervju vi gjorde med Hans Melander, där vi ville få klart för oss om utredningsgruppen verkligen till 100 % stod bakom KP, den gjorde intryck på mig, hela det besöket hos PU gjorde intryck på det viset att allt pekade på att de själva var övertygade om att de var rätt ute och att de skulle komma att kunna leverera något speciellt. Detta gav jag också uttryck för i en kommentar i något av våra program i slutet av februari 2020. Men jag sa aldrig något om huruvida jag trodde på SE-spåret, jag tror inte ens att jag kommenterade det.

I det stora hela var det väldigt svårt att förhålla sig till det PU sa, eftersom vi inte fick några som helst detaljer från dem. Men det var ju en självklarhet att så snart något skulle presenteras, då skulle det också granskas, inte minst av mig själv, som har rätt så höga krav när det gäller en sån sak som Palmemordet. Någon gång vid den här tidpunkten gjorde vi flera Playprogram där vi kommenterade spåret, jag tror kanske inte att de finns tillgängliga längre men jag tror inte att jag själv i något av dom gav uttryck för någon entusiasm när det gällde SE-spåret. Samma sak när det närmade sig den 10 juni och de ”inför”-kommentarer jag gjorde.

Den 8 juni fick jag för övrigt, efter ett månadslångt tröstlöst försök, till slut en bekräftelse på att det i vart fall inte skulle handla om Sydafrika, men källan var så känslig att jag inte kunde säga något utåt av risk för att avslöja källan eller miljön som den befann sig i. Då var det lite märkligt att samma dag läsa om något sensationellt kring just Sydafrika som publicerats i The Guardian men det verkar ha funnits krafter som in i det sista försökte sälja in Sydafrikaspåret, sådana indikationer fick jag själv. Men på det hela taget – jag kan alltså inte acceptera en historieskrivning om att Veckans brott skulle medverkat till att bana väg för en TP/Filtersk lösning av Palmemordet.

Däremot kan jag hålla med om att Leif säkert skulle varit mer bombastiskt kritisk, men om du ser på hur han förhöll sig under perioden mellan februari – juni 2020 så tror jag att det fanns en rätt så avvaktande attityd där också, däremot fanns det nog medier som var betydligt mer positiva till SE-spåret, bl.a. Expressen och stundtals också Aftonbladet. I de intervjuer som gjordes under de två åren fram till den 10 juni 2020 tycker jag absolut att vi ställde KP mot väggen och krävde besked, men vi fick ju inga svar som man kunde gå vidare och granska förrän just den 10 juni.

Så blev det inte. I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

KOMMENTAR: Ja, och vad detta visar är att jag absolut gav SE-spåret en chans, men det skulle då finnas någon form av teknisk bevisning och om inte det fanns så istället samlad bevisning som gjorde det i stort sett otvivelaktigt vem mördaren var. Det var på den nivån mina krav låg.

Och det var också det som var grunden för min besvikelse, som jag gav uttryck för i olika program den dagen. I den långa kvällssändningen den 10 juni gav jag också närmast ett löfte om att detta skulle granskas journalistiskt och att ”det är en granskning som börjar nu” och det har lett till den granskning jag gjort först i filmen ”Palmemördaren” och nu i den aktuella boken.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen. Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen. Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering. Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster. Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor. Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i. Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsbergkepseller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning. Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att det här projektet präglats av tidsbrist. Dels förstås pga av dokumentären och mitt reguljära arbete på SVT med Veckans brott men också av publiceringen av en annan ljudbok i höstas om dubbelmordet i Linköping. Arbetet med den här boken kom inte igång på allvar förrän efter det, i början av november. Därför har jag medvetet valt bort fördjupningar i delar som inte har direkt med KP:s påstående vid presskonferensen att göra, vilket jag återkommer till.

Fördelen med en publicering på Storytel, enligt den överenskommelse jag har där, är att man någorlunda snabbt ska kunna publicera den här typen av böcker som kommenterar/beskriver/granskar en aktuell förundersökning. Jag tror inte att det är många förlag som skulle ha publicerat den här texten så här tidigt, det skulle ha ställts betydligt högre krav och inblandningen från ett sådant förlags sida skulle självfallet också ha varit betydligt större men samtidigt skulle mycket tappas i kvalitet.

Personligen skulle jag föredra att kalla det ett längre reportage. Utöver Thomas Petterssons uppdaterade bok (som ju till stor del redan var skriven) har heller inget publicerats som jag känner till och det lär väl dröja innan en genomarbetad bok på större förlag, med register, notapparat osv föreligger på bokdiskarna. Så det är lite av ”gilla läget” i det här fallet.

Men boken kommer att komma som ”vanlig” bok, jag vet dock inte när. Det blir då emellertid samma text som nu publicerats som ljudbok/e-bok och kommer således också sakna en notapparat. Jag ska emellertid undersöka om det finns möjlighet att tillfoga ett avsnitt där jag redovisar källorna för egentligen rör det sig inte om några stora mängder och en hel del framgår redan av texten där jag hänvisar till ”förhör”, ”samtal”, ”mail” osv. Men det går förstås att precisera.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken. Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

KOMMENTAR: Jag kanske skulle ha preciserat anslaget, eller ”avgränsningen” lite mer och tydligare, för jag har märkt att förväntningarna åtminstone hos en del i det här forumet varit lite bredare än vad jag tänkt mig. Anslaget är egentligen inte så brett utan kretsar helt kring vad som har bäring på SE-spåret.

Nu är ju egentligen inte, med all respekt, ni i det här forumet min målgrupp, ni kan redan ämnet, jag skriver för en bredare publik som inte är så förtrogna med mordet och som kanske bara sett Krister Peterssons presskonferens plus lite till i samband med det. Men: i stort sett har jag haft ett enda syfte – att granska de påståenden som KP gjorde den 10 juni, för det är egentligen det enda som spelar någon roll för mig, vad en myndighet uttalar officiellt.

Vad journalister skriver är på en annan nivå för mig, jag tar alltså inte strid med Lars Larsson, Thomas Pettersson eller Filter eller någon annan, möjligen indirekt i den mån deras uppgifter sammanfaller med KP/PU:s. Det betyder, vilket jag får anledning att återkomma till, att om KP inte drev exempelvis frågan om en konspiration kring SE, så har jag ingen anledning att diskutera det. Om han inte drev frågor kring användande av walkie-talkies (vilket jag personligen annars tycker är ett spännande och relevant ämne, liksom konspirationsmöjligheten) så har jag ingen anledning att ta upp det. Om inte KP drev att SE fick syn på makarna Palme vid Grand och sedan snabbt tog sig tillbaka till Skandia för att ev hämta vapen och stämpla ut, ja då har jag ingen anledning att diskutera det heller.

Ibland kan jag kanske överträda den här linjen, jag får reservera mig för det, men detta har varit min huvudtanke. Det har varit direkt nödvändigt av tidsmässiga skäl att göra den här relativt skarpa avgränsningen med tanke på att boken huvudsakligen är skriven mellan november och januari.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet. Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom. Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant. 

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset. Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister. För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten. Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”. Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.) Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den. Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

KOMMENTAR: Tack för positiva ord i den här delen som jag själv anser är den viktigaste i boken och som jag av det skälet gärna sett lite fler kommentarer kring, alltså de sista ca 40 sidorna, diskussionen kring åklagarens ”tre moment”, SE:s ”tre luckor”, SE:s problem med ”personen”, hans idé kring en förväxling, det ytterst gåtfulla problemet med den ”person” som han tycker beskriver honom på mordplatsen & det kanske mest centrala, KP:s upplevelse av Håkans Ströms pm osv.

Istället blir det flera frågor på ”Gunnars planhalva”, dvs Rimborn, walkie-talkies osv, som inte ligger i mitt fokus och som i mitt tycke riskerar att dra bort sökarljuset från det som jag velat lyfta fram.

Men eftersom detta är Gunnars hemsida så anpassar jag mitt svar efter hans recension. Jag ska säga att det är svårt att veta hur man egentligen ska skildra SE i en redovisning av händelser kring mordplatsen, scenariot blir lite av ”Sliding doors”, två parallella skeenden där han antingen är mördaren eller vittnet. Däremellan finns en värld av nyanser som jag intresserat mig för men som uppenbarligen också förvirrat en och annan eftersom världen inte är svart eller vit.

Det är lätt att irra bort sig här och inte riktigt veta, eller i vart fall inte tydliggöra, vad man menar och var man har honom. Här tycker jag att Larsson/Pettersson/Filter gjort en tjänst genom att lyfta fram honom för när man börjar titta närmare så ÄR han intressant, en psykologisk gåta på många sätt och mycket omkring honom får oss också att närmare granska delar av utredningen som vi kanske inte gjort annars, inte minst rekonstruktionerna som åtminstone jag lärt mig mycket mer om genom att titta närmare på hur SE hanterades.

Av såna skäl kan jag inte känna någon aversion mot L/P/F:s publiceringar, det är möjligen inte ömsesidigt men det beror ju på vad man egentligen vill med Palmemordet, om man enbart vill att det egna perspektivet ska gälla, eller om man vill försöka nå en något högre, allmän sanning. Inom forskningen till exempel, har man ju en förkärlek för att anlägga ”perspektiv”, se ett och samma skeende genom olika glasögon eller raster och det är alltså intressant att betrakta Palmeutredningen ur SE-perspektivet.

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen. Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig. Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

KOMMENTAR: Ja, det är en intressant iakttagelse som jag faktiskt funderat en hel del över.

Om man, när man lägger ihop allting kring SE, kommer fram till att han är osannolik som gärningsman, så har man ändå mycket att förklara, känner jag, med tanke på de anklagelser som riktats mot honom. Det måste man acceptera.

Jag ser att det finns skribenter här på forumet och på andra håll, som ser det lite grann i svart och vitt; om inte Engström är gärningsmannen så talar han sanning – ett normalt vittne, inga konstigheter. Men då slipper man alldeles för lätt undan, för han är inte ett alldeles normalt vittne. Jag ska inte gå in på detaljer här, man kan inte missa detta när man läser boken. Ställ honom bara mot alla andra vittnen från mordplatsen, ja kanske i övrigt också, och det är svårt att finna hans like. Och då måste vi lägga in i det hela att hans närvaro på mordplatsen som vittne inte är bekräftad – det är där vi inte kan komma runt honom.

Han placerar sig vid åtminstone fyra tillfällen i situationer som också mördaren intagit, vilket annat vittne gör det? Han är den enda personen på platsen vars närvaro inte till fullo bekräftas antingen av egna iakttagelser eller av andras. Redan här skiljer alltså SE ut sig och det är alltså högst rimligt att granska honom och ifrågasätta de uppgifter han lämnat.

Men sen är ju frågan, som Gunnar lyfter här, om jag överdriver, överbetonar detta. Ja, det får jag nog överlåta åt läsaren att avgöra. Problemet är alltså detta med om man kommer fram till att SE som gm är osannolik, men också att han inte är den han utger sig för att vara, så måste man förklara detta. Och där har jag bara kunnat hitta något matnyttigt i hans psyke och bakgrund.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott. Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten. Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.  Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed. Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa. Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda. 

KOMMENTAR: Jag anser resonemanget kring LP väl underbyggt, jag har försökt visa hur jag tänker här och vad som lett mig till den här slutsatsen.

Det finns utöver SE inte en enda uppgift från mordplatsen som stödjer att LP redan där förstod att hon beskjutits, visa mig en sådan uppgift i så fall.

Det enda som finns är vad hon själv säger i efterhand men det finns, som jag visar, flera uppgifter där hon anpassar sitt vittnesmål efter vad som kommer fram efteråt. Jag kan inte se, att ni som värjer er mot den här tanken lyckats undergräva slutsatsen på något trovärdigt sätt. Jag får inte till någon riktig logik i de här invändningarna. Jag har inte heller tänjt den här slutsatsen till det yttersta, jag brukar vara försiktig med sådant, det går ju nästan aldrig om man ska vara ärlig, men jag förstår verkligen att det verkade så i dokumentären och det är riktigt att jag försökt nyansera detta i boken på ett sätt som jag känner mig mer hemma i.

Dokumentärer har, som jag tidigare sagt, sina begränsningar och jag borde ha tänkt på att uttryckt mig mer nyanserat där. Men det betyder inte att jag övergett grundinställningen, dvs att Lisbeth Palme först på sjukhuset förstod att hon själv beskjutits. Däremot har jag misstolkats av några och det gäller frågan om vad hon förstod i övrigt av beskjutningen och där menar jag, för att vara tydlig, att hon inte omedelbart, och kanske (obs kanske – jag utesluter det inte) inte ens under så lång tid som den första minuten, förstod att maken skjutits men att hon förstås förstod detta på platsen, hur mycket hon sedan kunde ta in av det vet vi ju inte.

Den poäng jag egentligen velat göra är den att LP inte omedelbart förstod att det fanns någon eller några i närheten som man kunde kalla ”skytt” eller ”gärningsman/män”. Hon gjorde inte heller någon känd tendens till att försöka ta skydd vilket hade varit mänskligt och naturligt. Men om LP inte förstod att hon själv blivit beskjuten, hur skulle hon då kunna säga detta till SE, på det sätt som han beskriver? Och när? Jag har svårt att hitta det utrymmet över huvud taget. Och då kan det ju bara bli en slutsats om att SE inte talar sanning i rätten, tyvärr. Men jag tror inte att du Gunnar heller kan tro på allt SE säger i rätten?

Och ska man gå till andra, KP i mitt fall, så menar ju de något betydligt mer extremt, där väl att SE skulle ha ljugit konsekvent genom förhören i rätterna är en av de lindrigaste anklagelserna. Oavsett hur man ser på SE, gm eller inte, så kommer man inte undan att det finns stora problem med honom som man måste försöka förklara.

Vad en del menar i LP-delen är att LP till SE, och bara till honom, skulle ha sagt – ohörbart för alla andra – att hon också skjutits. Sen är SE själv så hemlig på mordplatsen att han behåller denna, för LP:s hälsa, rätt så viktiga uppgift, trots att han inte vet hur allvarligt det är. Han frågar henne inte vidare om det, utan antar att det inte är så farligt, han säger det inte ens till ambulanssjukvårdarna. Det finns vidare inga uppgifter om att LP ska ha sagt det till någon annan på platsen. Inte till Anna H, Karin J eller Leif L, inte till Gösta Söderström eller några av de andra poliserna, inte ens till ambulanspersonalen, faktiskt inte ens till sjukvårdspersonalen på Sabbatsberg förrän Lena Ö upptäcker det. Ingen vittnar om detta.

Och hade hon sagt det så skulle de förstås kommit ihåg det. Smaka på uttalandet – ”förresten har de skjutit mig också”. Inte ”förresten försökte de skjuta mig också” utan hon har verkligen blivit skjuten. Med tanke på hur det ser ut med mannen som ligger på gatan och att många hört två skott så kan man ju tänka sig att åtminstone någon som hörde detta då skulle a) reagera över det och lägga det på minnet b) åtminstone fråga var hon träffats och hur det var med henne. Inget sådant. Kan ni förklara varför?

Så hamnar vi då till slut i rätten. Men före dess nämner SE den här uppgiften vid många tillfällen, som vi sett av SvD-artikeln så ingår den i hans berättelse från mordplatsen redan den 1 mars. Det är intressant, faktiskt väldigt intressant för var den uppgiften känd när SE intervjuades av SvD? Om inte så har vi i så fall ett starkt tecken för att SE verkligen talar sanning och då har jag förstås all anledning att backa helt och pudla för fullt.

Men eftersom jag har gått igenom detta mycket noggrant – alltså frågan om vad SE kan ha snappat upp via medierna före 12.20 (som är den säkraste deadlinen) så vet jag också att uppgiften om skottet mot LP – och att det också handlade om ryggen – fanns tillgängliga i medierna före 12.20 dagen efter mordet. Så man kan inte hävda att detta är någon exklusiv kunskap som SE hade.

Då är uppgiften om bilarna som LP ska ha sprungit fram till mer intressant, men den vet vi redan att SE talade om och vi har inte fått någon förklaring till hur han kunde känna till detta även om uppgiften är lite udda formulerad och inte direkt motsvaras av någon annan sådan uppgift (om så många bilar) men däremot av uppgifter som ligger i närheten, vilket jag skriver om i boken.

Alltnog, SE har ett flertal gånger nämnt uppgiften om att LP säger på mordplatsen att hon skjutits och han säger det sedan också i rättegångarna (minns nu inte om han säger det i båda men jag tror det), det har blivit en del av hans standardberättelse. Ljuger han? Ja, jag uttrycker det så i skenet av allt detta men det är klart att man kan reservera sig och säga att han inte talar sanning som kanske är ett mindre infekterat uttryck.

Ju mer jag sysslar med SE och hans sätt att förhålla sig till omvärlden och verkligheten så är det inte så orimligt att tala om att han inbillat sig saker, att han har svårt att skilja på vad han sett, läst och hört också i detta avseende, men det gör det ju inte heller mera sant. Så en lögn är det i mina ögon, även om vi som alltid i SE:s fall kan hitta förmildrande omständigheter.

Angående uppgiften om att LP sprungit ut i gatan så ansåg Per H, Skandia, den så central för att placera SE på mordplatsen att han tog upp den som den ena av två av SE:s iakttagelser i en PM den 5 juni 1986 där han skriver:

”Vad i E:s berättelse talar för att han varit på mordplatsen mellan 23.19 – 23.45?

  1. Närvaron är styrkt genom väktarna och tiduret. Dvs periodens yttre tidpunkter.
  2. Hans iakttagelser om hur Lisbeth `rusar ut i gatan för att stoppa bilar´, hans iakttagelser beträffande Jeppsson, dvs allt han har berättat om händelsen.”

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).Var det verkligen så väldigt märkligt?Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

KOMMENTAR: Varken Anna H, Karin J eller även Stefan G visar upp någon sådan märklig fundering som SE ger uttryck för, nämligen att stå vid fötterna på en man som blöder svårt och fundera på om han ska hjälpa till eller om han ska fortsätta försöka hinna med tunnelbanan.

Åke L är ingen bra exempel eftersom det är just hans passagerare som tar sig ut för att hjälpa till, så varför skulle han göra det? Det är skillnad på Åke L och Stig E som säger sig stå framför en blödande person och fundera på vad han ska göra, det har jag svårt att tro att Åke L skulle ha gjort.

Anna, Karin & Stefan gör det självklara och normala, dom står inte och funderar i något enda läge, utan rusar ut ur sina bilar och sätter igång utan någon som helst tvekan, ingen som är känd i alla fall, med att försöka göra något konkret – Anna och Stefan tar han om OP, medan Karin tar hand om LP. Karin hade problem med detta, SE kunde ju ha hjälpt henne och tillsammans försökt lugna och stötta LP, inte minst för att säkra livräddningsarbetet.

Men nej, SE står vid fötterna hos den liggande mannen och funderar. Jag raljerar ju förstås en del här men jag menar ju att SE inte alls står vid OP:s fötter, han har kommit fram betydligt senare, och DÅ, Gunnar, blir dina invändningar mer relevanta. DÅ tror jag att SE agerade mer som de personer som kom i ”andra vågen” eller vad man ska kalla det. Den vågen som innebar att man inte var först på plats utan istället kunde konstatera att mannen på trottoaren nu fått tillräcklig hjälp i väntan på polis och ambulans. Men det säger inte SE, han säger att han kom fram efter 5-6 sekunder vilket förstås inte kan stämma eftersom det bör ha dröjt ytterligare ett 20-tal sekunder innan de första personerna var på plats.

Är du/ni beredda att tro att SE talar sanning när han i flera förhör hävdar att han var framme vid mordplatsen 5-6 sekunder efter det första skottet? Jag har försökt så långt det varit möjligt att visa var fokus ligger för de personer som finns på platsen och hur de förhåller sig till vad som händer där, för det har jag saknat i tidigare skildringar. Det är också en av fördelarna med att SE lyfts, vi har fått verklig anledning att skärskåda vad som händer på mordplatsen efter det att gm försvann, det har vi inte haft tidigare egentligen, av kända skäl utöver de infallsvinklar som bröderna Poutiainen sysslat med.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg. Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen. Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet. Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

KOMMENTAR: De personer du räknar upp befinner sig inte alls i en sådan situation som den SE målar upp.

Det du bortser ifrån är när SE ska ha gjort det han säger att han gjort, alltså när han ska ha stått vid OP:s fötter och funderat på vad han ska ta sig till. Han har alltså befunnit sig ca 20-30 meter från mordet när det skedde, han kommer fram till den fallne mannen bara 5-6 sekunder senare, detta är alltså vad han själv berättar och detta menar jag att vi kan bortse ifrån.

Anna, Stefan o Karin kan knappast ha varit framme hos OP förrän efter 25-30 sekunder. Om SE:s skildring ska stämma så kan han ju inte ha kommit fram före de tre. Han måste ha kommit tidigast efter någon halvminut. Den märkliga ”funderingsscenen” måste alltså till att börja med ha skett betydligt senare än vad han själv anger.

Det är möjligt att du missförstår mig här Gunnar, jag avfärdar inte berättelsens innehåll i och för sig, jag avfärdar att den skulle ha skett där och då som SE hävdar. Har den skett så har den skett senare, då det kommit fram fler personer och jag ser fortfarande en ankomst för SE till mordplatsen som rimlig kring 23.22.15. Då blir hans berättelse lite mer logisk, då är han inte längre lika central utan mer en i mängden. Då kan jag till och med förstå om han funderar på att gå vidare, även om det också är lite märkligt. Och ja, jag kan i övrigt tycka att det är märkligt att lämna en mordplats, eller gå vidare som om inget hänt, det gäller även NF som säger sig tro eller anta att OP blev skjuten när han hörde skott, men ändå gick vidare.

Det fanns till och med dom som upplevde det traumatiska på mordplatsen och sedan fortsatte kvällen på stan.

Ja, vi agerar väldigt olika och man kan inte sätta sig till doms över någons agerande, men jag menar fortfarande att SE, så som han beskriver sitt agerande där och då, är väldigt märkligt och det är bara att jämföra med övrigas initiala agerande, för det är det initiala agerandet det handlar om här, inte vad man gjorde efter det, efter att man sett att folk strömmade till osv. Det är viktigt att man förstår att jag menar att SE kom i den andra vågen, inte, som han själv vill göra gällande, redan efter 5-6 sekunder.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

KOMMENTAR: Jag vill då bara upprepa att detta agerade bara är ytterst märkligt om vi tar SE:s ord för givna och det är ju hans egna utsagor som jag vill ställa mot vad som är känt i övrigt.

Om vi så att säga flyttar på honom lite i tid och rum, bara något 15/30-tal sekunder och kanske två meter, så räcker det, då är jag mer beredd att tro honom. Sen ska jag säga att SE väl inte heller varit helt konsekvent i sin skildring, men han band upp sig tidigt med detta att han skulle ha varit vid Götabankens fönster när det small. Och då har han inget val, om han inte stått och hängt vid fönstret i en halvminut, så har han kommit fram mycket tidigt, och då får vi stå ut med att man måste montera ned delar av hans historia.

Jag tror honom helt enkelt inte. För mig pekar det mesta på att han hörde skottet precis när han klivit ut på trottoaren och allt blir det betydligt mer logiskt, även hans ”märkliga fundering”.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia. Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19. Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.” Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel. Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla. Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram. Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

KOMMENTAR: Ja, ”godtar” är ju tveksamt här.

Jag hade inledningsvis en hel del funderingar kring hur jag skulle förhålla mig till alla de tidsangivelser som florerar i Palmemordet. Jag vet ju hur omstridda de varit. Skulle jag acceptera 23.21.30 som tidpunkt för skotten t ex? Det finns en annan angivelse i CP-fupen exempelvis. Larmen? Ambulansernas körtider? Gösta Söderströms ankomst? Filmens sluttid? Likadant då med utstämplingen som jag på något ställe ändå reserverar mig för.

Men jag bestämde mig för att utgå från de tider som KP gjorde i sin presentation och enbart där jag själv är säker på att jag vet något om tiderna, så har jag infogat det. Det gäller t ex hur länge Inge M satt och tittade i sin bil (högst någon dryg minut skulle jag säga), en uppgift som jag funnit rätt självklar och som jag inte förstår har klarlagts tidigare eftersom underlaget (alltså bankomattiderna + förhörsuppgifter) funnits tillgängliga sedan 1989.

Alltnog, detta är min förklaring till att jag trots alla osäkerhetsfaktorer valde att utgå från 23.19 men det är möjligt som du skriver Gunnar, att Roland B i och för sig kan ha kastat om sifforna. Jag uppfattar i alla fall att SE kan ha gjort det och att det aldrig betydde så särskilt mycket för honom om det var 23.19, 23.20, 23.21, 23.22 eller tom 23.23, jag tror helt enkelt inte att han höll koll på sådana detaljer och jag tycker också det är märkligt att, som jag lyfter fram, man inte tidigare tänkt på varför SE kan ha velat få reda på sin utstämplingstid. Kom då ihåg att under den 1 mars var klockslaget 23.21 inte fastställt och inte ens nämnt i medierna när SE ville ha besked om utstämplingen. Så det var i alla fall inte för att han, som hävdats, ville förhålla sig till det klockslaget.

Jag kommer nu inte på rak arm ihåg de olika grunder jag haft för att acceptera 23.19 som den egentliga sluttiden men en faktor som jag vet spelade in är att det verkar som att man vid Skandia, någon gång mellan antagligen april 1986 och februari 1987 gjorde en dubbelkontroll av SE:s in- och utstämplingstider.

Tabellen finns återgiven i en av de PM som polisen fick från Skandia och där står 23.19 för den 28 februari 1986. Ett starkt tecken på att det är en dubbelkoll är alltså att man har tagit fram fler stämplingar, t ex måndagen i samma vecka (10.18/17.06) och två tillfällen veckan före. Intressant är också att man inte konstaterar någon instämpling på måndagen den 3 mars, för varje vardag den veckan står ”sem”. Mot slutet av rapporten står också att ”Engström knappade in för semester under dagen den 28 febr 1986”. På vilket sätt han gjorde detta är oklart men uppenbarligen fanns en rutin för det. Man får utgå från att detta är de tidsmässigt korrekta tiderna, men helt säker kan man ju aldrig vara.

I sin PM av den 5 juni 1986 skriver Per H, Skandia, följande: ”Fredagen den 28 februari arbetade Engström över t o m kl 23.19. Han lämnade entréhallen mot Sveavägen 44 sannolikt kl 23.20.”

Lite längre fram i samma PM upprepar Per H detta och att Roland B begett sig till Skandia för att kontrollera Engströms kort och stämplingar. RB hade fastställt att det handlade om två stämplingar den 28 feb: 08.10 och 23.19. Detta upprepas sedan flera gånger ytterligare några sidor längre fram.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.) Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom. Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

KOMMENTAR: Ja, det är nästan komiskt och belysande på sitt sätt.

Det är en miss av mig helt enkelt och ska förstås korrigeras. I sak betyder det väl inget men självklart ska det vara korrekt och hur mycket man än kollar, känns det som, så slipper ändå alltid faktafel och/eller felstavningar osv igenom. Som tur är för min del är det här projektet pågående så jag kan utveckla det efterhand vilket jag också kommer till när det gäller SvD-artikeln nedan.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren. Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen. Lampers: ”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Och Lars Olof Lampers poängterar att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern. Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus. Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare. Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull. Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

KOMMENTAR: Ja, den sista var väl då kanske lite orättvis tycker jag.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi. I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt.

KOMMENTAR: Det är en tolkning som får stå för dig Gunnar, för så menar jag inte och då blandar du möjligen ihop mig med annat som skrivits om detta.

I den mån SE överdriver eller ljuger om saker och ting så skulle jag nog inte heller påstå att han gör det försiktigt utan snarare rätt så ogenerat, så som jag kommit att känna honom. Jag tror alltså inte att SE hade någon skum plan när han ringde till polisen den 1 mars 1986.

LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.) Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom. Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel. Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars. Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen. Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt. Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

KOMMENTAR: Detta är väl inte en alldeles korrekt och rättvis historieskrivning, för jag kan konstatera att tills för kanske två månader sedan så kände inte heller du (och tydligen inte heller PU) till den här artikeln utan den kom till såväl min som din kännedom ungefär samtidigt genom Jörgen G.

Då hade jag, tyvärr lämnat in mitt sista manus för inläsning och det var för sent att infoga detta, annars hade jag förstås gjort det. Samtidigt kan jag erkänna att jag borde ha kollat den här saken mer noggrant, särskilt som jag känner att jag var det på spåret. Och spåret är en artikel i GT, publicerad tror jag den 2 mars, där en uppgift tillskrivs SE trots att de inte verkar ha intervjuat honom.

Det är uppgiften om att Lisbet Palme skulle ha sprungit ut i gatan och stoppat ett 20-tal bilar, om jag nu minns rätt. Var kom den uppgiften ifrån? Den fanns alltså inte i SvD:s stockholmsupplaga som vi sett, och då hade inte heller Aftenpostens intervju med SE publicerats. Nu, när jag fick artikeln av Jörgen G, så kunde jag se att det var ju i riksupplagan som uppgiften fanns och jag är full av självkritik för att jag inte kunde räkna ut detta, med tanke på att det var ju rimligt att GT-journalisten läst riksupplagan av SvD och att det kunde finnas en annan version där.

Men också av ett annat skäl var Jörgen G:s fynd viktigt, nämligen att det sökande med ljus och lykta som pågått här och var de senaste åren, inte minst av PU, efter fotografen, kunde upphöra. Det var Benkt Eurenius, tyvärr avliden sedan många år, då 23 år gammal. Jag har påbörjat undersökningar efter fler foton för det foto som publicerats i riksupplagan är inte samma som det i Stockholmsupplagan.

Tyvärr framgår inte en annan viktig uppgift, så långt jag hunnit se, nämligen vem som intervjuade SE och skrev artikeln, det är nästan mystiskt hur ingen vill kännas vid detta, knappt ens diskutera det och tyvärr är alltså Eurenius avliden. Men tack vare Jörgen G har vi andra något att arbeta vidare på och jag välkomnar förstås allt sådant, även om det kommer att användas emot mig i såna här kommentarer som tecken på ”slarv” eller förbiseenden, det är bara att hacka i sig.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.) Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J. Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

KOMMENTAR: ja, men det är inte nödvändigtvis en särskilt besvärande skugga. Bara om man ser honom i svart eller vitt – gm eller ärligt vittne och inte som en lite mer komplicerad person.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit. En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin. Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.) Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla. ”Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna. Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

KOMMENTAR: Fem personer hävdar att de hört SE säga att han sprang efter gm. Bland dem finns hans dåvarande hustru, även Ulrika G, Fredrik T och ytterligare två personer. Det går inte att bortse ifrån fem personer.

Jag går ändå inte så långt så att jag slår fast att det verkligen är på det viset men jag håller verkligen den möjligheten öppen, det tycker jag är en absolut skyldighet när fem personer oberoende av varandra säger det. Hade det varit en, eller två, till och med tre, då hade man kunnat tveka, men fem? Nej, jag kan inte göra det så den invändningen kan jag inte riktigt köpa. Vad beträffar Fredrik T så sa han detta till polisen redan 1993 att Engström berättat att ”han hade sett gärningsmannen och följt efter denne när denne sprang från platsen”.

Sen måste man fråga sig varför det är så problematiskt egentligen, den bild jag har fått av SE är att han mycket väl kunde ha sagt olika saker till olika personer vid olika tillfällen. Han var inte slug, han hade ingen plan, han var ingen planerande, listig person på det sättet, det är verkligen inte den bild jag fått. Jag har fått bilden av en spontan, lite naiv, något snarstucken, uppmärksamhetssökande person som hade en tendens att tänja på sanningen efter behov.

Och med den bilden – och jag verkligen pratat mycket och länge med en hel del personer, fler än jag kan ange, om honom – så är inte det här scenariot alls konstigt för mig. Bilden blir alltså att Engström sagt till några bekanta redan den 1 mars att han sprungit efter gärningsmannen och att han sa det till personer på Skandia efter semesterveckan i Idre.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren. Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson. Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska. Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil. Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss? Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”. Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där. Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B. Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen. I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick. Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne. På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.) Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser. Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett. Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade. Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B. Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre. Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd. Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv. Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden. Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”. Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll. Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.  Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person. Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet. Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer? Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig. Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.) I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

KOMMENTAR: Jag tror inte man ska dra för stora växlar på ordet ”mötte”.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade. Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

KOMMENTAR: För mig har detta inte varit så centralt, min inställning har varit att vad som än sas mellan Rimborn och Lisbet Palme på sjukhuset så såg eller uppfattade aldrig LP två gärningsmän på mordplatsen.

Vem som rört till det eller missuppfattat vem är för mig mindre intressant. En utmaning här: den eller de som till äventyrs fortfarande tror att LP såg två gärningsmän på platsen kan väl dels visa vilket dokumenterat stöd det finns för detta, dels också förklara hur LP förstår att de båda är just ”gärningsmän”, alltså inblandade i skotten mot hennes make, dels också var de båda befinner sig och vart de tar vägen.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen. Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet. Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser. I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.) Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat: ”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.) Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt. Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”. Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth. Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Jag är alltså bara kallsinnig till den delen av Rimborns uppgifter som handlar om att LP skulle ha sett två gärningsmän, (se ovan) inte att hon sett en, två eller flera män, eller om hon sett två män i Gamla stan tidigare.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem. Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen? Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att jag är helt kallsinnig till Rimborns uppgifter, men jag har aldrig klandrat honom för att medvetet agera felaktigt, jag har egentligen aldrig brytt mig om något annat i den delen än detta: ”kan man utifrån Rimborns uppgifter sammantagna, driva en hypotes om att det verkligen var två gärningsmän på platsen?”

Ja, det kan man förstås men man kan avfärda den hypotesen rätt snart. Kan man ändå tänka sig att LP sagt att hon såg två gärningsmän? Ja, det kan man. Här kommer ett litet ansvar för Rimborn in som jag menar är rimligt att avkräva och det är att verkligen säkerställa detta om han kände att det var tveksamt, men han upplevde nog att det var svårt att komma till tals med LP den här natten och han var knappast i en position där och då att domdera och ställa krav på henne.

Men vad Rimborn kan ha uppfattat och vad LP kan ha sagt är ointressant i skenet av den övriga bevisning som finns. Som jag argumenterar – hur skulle LP ens förstått att de var gärningsmän? Vad var det de båda gjorde som medförde att hon i så fall kunde definiera dem som gärningsmän inför Rimborn? Hade de samrått på något sätt? Hade båda vapen? Gick de tillsammans? Flydde de tillsammans? Det är ju i skenet av sådana frågor en självklarhet att hon i verkligheten inte kan ha sett två gärningsmän. Det är synd att Rimborn fick lida för det hela, han ska ha varit en mycket duktig polis på alla sätt och han avled för inte länge sedan. Som så många andra hamnade han den här natten i en situation som blev väldigt svår att hantera och man får kanske vara lite ödmjuk inför det också.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen. Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.” Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde. Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet. Men tillbaka till de två gärningsmännen. Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet. Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd? Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett? I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om. Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den. Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen. I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumentering ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas. 

KOMMENTAR: Det är fel att säga, i och för sig, att jag menar att Rimborns argumentering kan avfärdas, han kan naturligtvis ha haft alla skäl i världen att uppfatta saken som han gjorde. Min fokusering ligger på att vad han än uppfattade och vad LP än sa, så kan hon inte ha sett två gärningsmän på platsen. Jag återkommer i saken.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver: 

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.”(Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.) Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten. Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort. Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

KOMMENTAR: Ja, en del kanske jag redan svarat på. Rimbornhistorien är inte så central för mig. Jag tror att ett skifte långsamt skett hos en del, från uppfattningen att det verkligen var två gärningsmän som LP såg, till frågan om, ”ja, men vad var det hon såg då, vad kan hon ha menat?”

Ja, det kanske är en rimligare ingång i frågan. Den tillför inte mig så mycket ändå, i skenet av den granskning jag gjort med de avgränsningar jag valt. Jag tog upp historien med Rimborn mest för att jag ville ha en bättre bild av vad LP sa på sjukhuset till de olika personer hon träffade, saker som ”blå täckjacka” osv och annat som på något sätt kunde knyta an till Stig Engström, vilken bild hon hade av det som nyss hänt osv. Hur hon agerade, betedde sig, förhöll sig till polisen osv.

Jag tyckte inte att Sabbatsbergstimmarna skildrats ordentligt tidigare och jag hade också i min allmänna research tidigt fått ut förhören med sjukvårdspersonalen, bland annat förstås Lena Ö och hennes kollegor. Jag håller med om att den meningen Gunnar citerar är svepande, onödigt svepande. När jag talar om att ”kommissioner” som på något sätt berört (eller ”tittat på” det som jag skriver) Rimbornärendet så menar jag Juristkommissionen och Granskningskommissionen.

”Missförstånd” är i och för sig min egen slutsats av vad kommissionerna kommit fram till, båda kommissionerna har ju dragit slutsatsen att rikslarmet var felaktigt i den här delen och de har inte kunnat peka ut någon av Rimborn eller LP som den som orsakade det här felet och det mesta pekar på att det är i deras kommunikation på Sabbatsberg som felet uppstår. Men jag skulle kunna förtydliga detta om det är så att det uppfattas som tveksamt, kanske att utredningarna ”tycks” ha kommit fram till att det hela var ett missförstånd för på något annat sätt kan i vart fall inte jag tolka det. En fråga man i så fall också bör ställa sig är: vilken uppfattning hade Rimborn själv om antalet gärningsmän på platsen?

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet. Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38). Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta. Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken. Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen. Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken. Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen. Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den. Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register. Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”. Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat. När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern. Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år. Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016. Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.” De menade vidare att det var ”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan. Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.” Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)  Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen. Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok. PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

KOMMENTAR: Jag kommer osökt att tänka på vad min gamle kollega och bänkgranne på SVT Dok, Olle Häger, berättade om en av sina första dokumentärer, som handlade om ryska revolutionen. En recensent skrev ”Olle Häger har gjort en film om ryska revolutionen – jag hade föredragit att han gjort en om franska revolutionen istället”.

Ja, och så vill många att det man skriver förstås också ska innehålla fler eller andra områden. Vi kan kalla våra böcker olika saker, titlar blir inte alltid rättvisande eller kirurgiskt precisa. Börje Wingren kallade sin bok ”Han sköt Olof Palme”, men lyckades aldrig komma i närheten av att bevisa detta. Sven Anér på sin tid hade en förkärlek för att kalla nästan allt för ”affärer” av olika slag – ”Affären Charmonix” och ”Affären Borlänge” är väl några exempel, men någon riktig ”affär” kunde han aldrig hitta. Du, Gunnar, har kallat två böcker för ”Mörkläggning” resp ”Konspiration Olof Palme”, utan några reservationer i form av frågetecken på slutet, ändå för du inte i hamn vare sig frågan om mörkläggning eller konspiration till några historiska sanningar.

Jag har inga synpunkter på detta men det är i skenet av detta man ska se min titel, jag har i huvudsak velat återvända till mordplatsen och hålla mig där rätt mycket och en stor del, den största, av boken uppehåller sig också där. Men jag har också varit mån om att hålla mig nära KP:s version av vad som hände kring SE och av de skälen har vissa i och för sig väldigt intressanta delar helt eller delvis fått stryka på foten – Grand, walkie-talkies, konspiration, Stay behind osv. Inget av detta drev KP mot SE.

Även vapendelen är nedtonad i och med att man inte drev något konkret spår i den delen, liksom frågan om SE var eller inte var i Idre åtminstone på måndagen den 3 mars, där har jag ingen annan uppfattning än den KP gav uttryck för, alltså att allt pekar på att paret E var i Idre. Jag vet inte av vilket skäl jag skulle ha gått in på att redovisa w-t-delen, hade jag valt det så hade jag tagit ett steg som gjort att jag varit tvungen att öppna upp för en betydligt mer omfattande skildring, kring Sydafrikaspåret, polisspåret osv. Inte heller Christer Pettersson har jag med särskilt mycket om.

Skillnaden är möjligen PKK, med enda anledningen att jag skildrar det är ju att jag velat skriva om ”Engströms år i utredningen” alltså perioden från mars 1986 till mars 1987 kan man säga.

En del av din kritik mot dokumentären Gunnar, var ju att jag då skildrade det året på ett sånt sätt att Engström framstod som närmast en central misstänkt. Då hade jag redan skrivit det här kapitlet så jag visste ju att jag skulle komma med en lite mer rimlig skildring och det hoppas jag är gjort nu. Men för att knyta an till detta med titeln och det jag skrev inledningsvis; det kanske hade varit bra med en tydligare läsanvisning om vad mitt syfte varit, vilka avgränsningar jag gjort och varför osv.

När du skriver att ett område som det med w-t absolut hör hemma i en bok med den titel jag valt, så ja, det kan man ju säga men kan du också säga att detta med w-t också hör hemma i den bok som jag faktiskt skrivit? Det kanske inte är lika självklart och jag kan inte se att du motiverar det utifrån det perspektivet. Men jag vill slutligen ändå ge dig rätt på ett sätt och det är att om personer som inte är så förtrogna med mordet läser boken så är det sant att det saknas något när områden som Grand och den om w-t inte behandlas, därför ska jag ändå fundera över om det finns en plats i sammanhanget även om det inte har med KP:s anklagelser mot SE att göra.

Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet

JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.

Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället. En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare. En område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket. I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:

– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;

– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:

– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.

Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?” Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.” Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.” När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”

Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån. Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter? 

Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg. Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna. Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”

Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken. 

KOMMENTAR: Jag tror det här utgör ännu ett exempel på en tendens att se världen lite grann i svart och vitt.

Antingen är Palme obekymrad om sin säkerhet, en uppfattning du tillskriver mig, eller så var han det inte. Några mellanting finns inte. Jag problematiserar en del och skriver om det här och undrar hur OP tänkte här egentligen. Jag tror inte att OP nödvändigtvis tänkte att ”förföljaren” skulle vara en mördare. Det kunde vara risken för en person som gick för nära av nyfikenhet och kunde höra vad de sa, någon som ville ”snacka politik” (han hade nyss fått en kommentar av en flicka på bion om kulturstöd t ex, detta var vardag, kanske något han ville undvika). Man måste försöka se mellantingen.

Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden. Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:

”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick det det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Ja, min skrivning står fast, inget vittne kunde se att de var förföljda av någon och här menar jag precis det jag skriver, inget vittne säger ”de var förföljda av en person, helt klart, det kunde jag se”, inte sant?

Något förföljande i någon form såvitt jag känner till har inte konstaterats och utöver ”Skuggan” så vet jag inte om polisen någonsin ens efterlyst en förföljare, alltså jag menar då en person som sett gå i närheten av makarna Palme på vägen till bion. Jag är såklart medveten om nyanser, världen är som bekant inte svart eller vit, ytterligheterna är att de antingen förföljdes av en mördare eller inte förföljdes alls. Däremellan har vi många nyanser av ”förföljande”, av vilka de flesta är oskyldiga och präglas av nyfikenhet, några kanske är lite mindre oskyldiga och präglas av att ”nu ska jag fanimej säga Palme ett sanningens ord” osv.

Men faktum kvarstår, jag talar om vad som konstaterats här och då står jag för det jag skrivit. Och jag återkommer också till det mest centrala: att detta inte varit en särskilt viktig del av boken. Hade KP påstått att SE troligen skuggat makarna P från bostaden, ja då kan du lita på att jag skulle ha skärskådat den delen.

Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet. Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var: EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme. I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.) Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”. Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.” Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.) Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom. Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.

De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.

KOMMENTAR: Ja, men det förändrar inget för mig, för min text i den här delen eller för den granskning av Krister Peterssons påståenden vid presskonferensen som är mitt huvudsyfte.

Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan. Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet. Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte eller om några andra walkie-talkieobservationer. Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.” Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.

KOMMENTAR: Eftersom inte resan till bion egentligen hade någon betydelse för min granskning av de påståenden som fördes fram av KP vid presskonferensen den 10 juni 2021 så har jag valt att förhålla mig mycket översiktligt kring den, det gäller även det påföljande avsnittet om förhållanden vid och på biografen Grand.

Anledningen till att jag över huvud taget tog med den var för att den bör vara med i varje allmän bakgrundsbeskrivning till det specialområde man sedan väljer att beskriva. Det betyder alltså inte att man på något sätt är skyldig att lika detaljerat, kritiskt granska varje aspekt av sådana områden som inte är föremål för granskningen, i det här fallet områden där KP inte hävdar att SE förekommer. Det är av de här skälen mycket man kommer att sakna i boken om man inte är beredd att förstå detta, vilket jag ändå tror att ett majoritet av läsarna är, till de övriga kommer att sakna finns säkert en genomgång av polisspåret, Sydafrikaspåret, uppgifterna kring CA osv. Beträffande rapporten om övervakningen så har jag inte varit omedveten om den, vilket bör framgå i ett av avsnitten.

Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.

KOMMENTAR: Jag vill inte säga att jag ”argumenterar för”, utan jag pekar på en möjlighet och här visar jag, menar jag, hur konsekvent jag arbetat i min framställning för det är här någonstans, oklart exakt var, som KP menar att SE dyker upp och möter och följer efter makarna Palme.

Man kan säga att då börjar också min mer kritiska granskning, när KP för in SE i händelseförloppet på Sveavägen. Och jag letar då efter en möjlighet där det skulle kunna gå att placera in SE i sammanhanget. Kan han vara personen som följer efter paret? Om ett efterföljande skett redan från Grand så kan det inte handla om SE, i alla fall inte enligt den framställning som KP gjorde, helt enkelt eftersom SE inte skulle ha hunnit stämpla ut krig 23.19 och sen hinna till Grand och var den person som Mårten Palme iakttar i närheten av dem.

Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt.

KOMMENTAR: Jag drar ingen slutsats om något här, jag skriver om en möjlighet, det är en viktig skillnad för mig. Jag har sett att en och annan medlem i det här forumet ibland tillskriver mig slutsatser jag aldrig dragit utan det handlar om möjligheter jag påpekat.

Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.) Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt. Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.) Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finnas ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter. Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.

En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.) Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten.  Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt som Gunnar påtalar här att det blir lite motsägelsefullt.

Min uppfattning som jag minns att jag landade i och uppehöll mig mest vid, var själva rekonstruktionen där fotot togs eftersom man där såg att det inte fanns något alternativ till att mannen gått längst ut på trottoaren, alternativet hade nämligen varit att han i så fall närmast krockat med NF som verkar placera sig själv just 3 meter in från kanten på (eller mitt på) den, vill jag minnas, sju meter breda trottoaren. Det kändes (ingen slutsats, enbart en möjlighet) som att NF i något skede varit tvungen att välja vilken sida av annonspelaren som han ska placera mannen på, det blev utsidan, väldigt nära sträckstenskanten. Jag är emellertid ingen NF-expert och för att inte förvirra ska jag tydliggöra detta.

Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats.(Avsnittet Två skott.) Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.

KOMMENTAR: Jag förstår inte riktigt den här synpunkten.

Jag tror det du måste i så fall rikta kritik mot är min uppfattning om att Inge M bara kan ha befunnit sig på sin plats med bilen i någon dryg minut och det rör sig om den dryga minuten (ungefär) fram till 23.21.30.

Det finns inget som pekar på att Anders B med sällskap passerade under den tiden, utan någon eller några minuter tidigare. De hann nämligen under den tid som passerade att göra två uttag i bankomaten (antingen 23.16 resp 23.17 eller 23.15 resp 23.16, men bankomattiderna kan vi i och för sig inte lita på) och de gick sedan vidare norrut utan att lägga märke till paret Palme vilket tyder på att de inte mötte dem utan hade hunnit längre norrut på Sveavägen och de hann faktiskt så långt att de sedan inte heller hörde skottlossningen.

Av detta drar jag slutsatsen att det inte kan ha varit dessa personer som Inge såg i sitt blickfält under minuten från ca 23.20.30 – 23.21.30, en slutsats som jag finner alldeles rimlig. Jag skriver också att någon sådan grupp inte gett sig tillkänna. Jag har gjort en väldigt noggrann undersökning av alla kända uppgifter kring bankomatuttagen och de rörelser som gjordes i samband med det, den finns inte med i boken eftersom den blev rätt omöjlig att följa som uppläsning, med alla tider och sekunder hit och dit, men utifrån den är det min bestämda uppfattning att Inge M kom rätt sent till platsen, så sent som jag anger.

En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

KOMMENTAR: Det här tillhör kanske inte kategorin ”direkta felaktigheter”. Uppgiften om transporten till Sabbatsbergs sjukhus, så som den bl.a. beskrivs av IK i ett förhör den 24/4 1986 kan naturligtvis ha gått via omvägar, som till Gamla stan, men icke desto mindre åkte de från bostaden till Sabbatsberg.

Men rätt ska vara rätt och jag ska undersöka exakt hur det låg till, vilken typ av fordon som hämtade upp paret och hur färden gick även om det inte har bäring på just min granskning av KP:s påståenden om SE.

Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.

Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.) En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik. Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO. Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.

KOMMENTAR: Jag fick själv anledning att fördjupa mig i Stay behind, Lindencronas verksamhet, Krigs-IB osv under min tid i Säkerhetskommissionen och jag står fast vid min egen, om än mycket korta beskrivning och dess relevans i just det här sammanhanget.

Jag nämnde det hela eftersom jag räknade med att annars bli ifrågasatt för att inte alls nämna det om man säger så.

Och med det sätter jag punkt för den här gången.

Några andra frågor som ställts

Gruto

Lampers bog er knepig. På den ene side forsøger han at vise endnu mere end TP, at Engström lyver. Han forklarer også detaljeret, hvordan Engström kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand. Men når han så konkluderer, bliver han – performativt? – skeptisk over for, at Engström er gerningsmand. Bogens konstruktion får mig til at tænke på den gamle vending “Man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid”.

SVAR: Tack för din fråga. Jag hävdar alltså att du har fel i att jag detaljerat förklarar hur Engström kan ha följt efter paret Palme från Grand, jag beskriver – och inte särskilt detaljerat heller – hur NÅGON skulle ha kunnat göra det.

Se också mitt svar till Gunnar. I övrigt tror jag, när du skriver att “man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid” att du förväntat dig en mer svartvit skildring av händelserna, medan jag försöker vara så balanserad som möjligt och räkna in allt som kan tala för och tala emot. Och då hamnar man ofta i ett mittenläge, tillvaron är komplicerad och fylld av psykologi.

Det är inte så enkelt som att SE antingen talar sanning till 100 % och är ett vittne, eller att han ljuger till 100 % och är mördaren. Jag menar att man faktiskt KAN ” blæse og have mel i munden på samme tid” men man får vara försiktig och noggrann och inte ” blæse på” hur som helst.

Per W

Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare. Det är inget Lampers hymlar med och för det ska han ha en eloge. Det något märkliga är syftet, det vill säga VARFÖR ljuger Engström. Lampers landar i slutsatsen att det handlar om att upphöja sig till ett viktigt vittne. I den kontexten blir Engströms uppgifter fullständigt snurriga. Det blir de av två anledningar. Dels eftersom det inte finns något i lögnerna som är upphöjande för Engström själv. Lögnerna byggs inte upp till en kontext där Engström blir ett stjärnvittne. Lampers saknar galgar för att föra den hypotesen i hamn. För det andra måste Lampers bokstavligen förändra Engströms utsagor för att de ska passa in i hans hypotesbygge. Inte minst då det handlar om utstämplingen och Engströms position ute på Sveavägen i förhållande till mordet. Den berättelsen är mer logisk när Engström är gärningsman. Han är mycket noggrann med att positionera sig väldigt nära mordet. Naturligtvis för att han bygger upp sitt förväxlingsscenario – utifall något vitten kan peka ut honom i närheten av skotten. När det gäller uppgiften om väktare Henry O och det påstådda samtalet med Stig så har polisen naturligtvis värderat denna lösryckta uppgift i förhållande till det övergripande. Deras slutsats är att den uppgiften saknar betydelse. Läser man materialet förstår man varför. Lampers nämner att ett vittne sprang efter in efter gärningsmannen på Tunnelgatan. Den (gamla) uppgiften bör nagelfaras. Uppgiften är ganska sensationell, men Lampers väljer att bara nämna den i förbifarten. Jag frågar mig om den verkligen är sann – då uppgiften lyser med sin frånvaro i det bandade och transkriberade förhöret med nämnda vittne. Hur som – det friskriver inte Engström. 

Så slutsats, det blev inte mycket till försvar för den misstänkta statsministermördaren. I Lampers bok blir han i stället en figur som ljuger helt orationellt, framförallt ljuger inte den detaljerade Engström för att upphöja sig själv. Lögnerna blir bara logiska i ljuset av ett gärningsmannaskap. Annars – en välskriven bok som tar upp viktiga misstag i utredningens linda.

KOMMENTAR: Tack, Per W för frågan. Det är inte alldeles lätt att följa ditt resonemang, men en viktig sak ser jag att du inte riktigt förstått – det är SE:s syn på sin egen roll och betydelse.

Jag behöver egentligen inte hävda att han försöker upphöja sig, för det gör han ju själv. Jag måste fråga dig hur han ser på sig själv, tycker han inte själv att han är ett centralt och viktigt vittne? Och om vi andra ser på detta mer objektivt då – är han det? Han ser alltså inte något av mordet, han uppfattar knappt ens skotten, i alla fall inte som skott. Han ser inte förspelet, inte gärningsmannen, han hör inget av det hela, t ex Lisbeths skrik (som t o m Lars J hör), han ser inte samma stora rökmoln som Anders B säger sig ha sett, han ser inte gärningsmannens rörelser på mordplatsen och inte när han ger sig i väg in i gränden. Han ser honom inte försvinna där, detta trots att han säger att han kommer fram efter 5-6 sekunder.

Tycker du fortfarande att han är det centrala och viktiga vittne han själv säger sig vara? Vad menar du att han skulle ha tillfört vid en rekonstruktion när det gäller just mordet? Den skulle ju utfalla till hans egen nackdel. Han anser att han är ett stjärnvittne (eller kronvittne som han på ett ställe felaktigt kallar det) trots att han inte sett mordet. Vem kontaktar Rapport för att påpeka att man inte tagits med på de första rekonstruktionerna? Varför ringer man inte ens polisen och frågar?

Jag problematiserar en del kring det faktum att han inte ljuger ihop en historia om att han också sett mordet, det hade ju varit lätt att göra utifrån det som sas och skrevs i medierna den 1 mars. Men det gör han inte. Han anser sig vara ett viktigt vittne ändå. Sedan gör du det andra felet som många gör här och det är att du tycks tro att jag bestämt mig för ett visst scenario, som jag måste ändra uppgifter för att få dem att passa in i. Det är alltså fel. Jag målar upp möjligheter, alternativa förklaringar till det scenario som KP förde fram och som jag tycker att han själv borde ha gjort med hänsyn till den objektivitetsprincip som åklagare har att rätta sig efter.

Sen landar jag i och för sig att jag har svårt att se SE som gärningsman utifrån allt det jag gått igenom men det betyder inte att jag utesluter och jag påpekar ofta att man faktiskt inte kommer runt honom i det avseendet. Jag snålar inte heller med sådant som kastar misstankar över honom vilket blir ett väldigt problem för alla som ser omvärlden i svart och vitt. Men det är hela tiden viktigt att komma ihåg att man måste laborera med alternativa förklaringar. Världen är inte svartvit.

Jag ska ge dig rätt i ett avseende – det är när du skriver att Engströms lögner egentligen inte lyfter upp honom till ett upphöjt vittne, vilket jag tycker är en intressant iakttagelse för det ställer ju frågan på sin spets om varför han inte bättrar på ”lögnpaketet” genom att tillfoga den stora pusselbit som saknas – att han också såg mordet.

Varför gör han inte det? Jag skickar gärna ut den frågan till kloka personer att fundera över. Varför tar han inte denna enormt stora chans till den absoluta upphöjdheten som råder i sammanhanget – att ha bevittnat mordet? Min ena förklaring är att SE sällan ljuger i så stora centrala sjok, det är snarare en mening här, en överdrift där. Som jag skriver tror jag att han absolut kan ha hört något av det som LP sa på platsen. Han kan också ha sett saker. Men det är svårt att tro att det verkligen gäller allt och det är svårt att tro att det gäller i den ordning och med de tidsperspektiv han anger. Den andra förklaringen är att han helt enkelt inte förstår, eller struntar högaktningsfullt i att andra inte redan ser hans upphöjelse, vilket inte är ovanligt när det gäller personer som har en anstrykning av grandios självbild, vilket jag menar att SE har i någon utsträckning.

Av det här skälet saknar jag ett intresse i Gunnars recension för det som står på de sista 40-50 sidorna, det är de som i mina ögon är de intressanta. Bland annat det som utspelar sig mellan det svarta och det vita. Jag ska säga att ytterst finns ännu en möjlighet som man ändå inte helt kan bortse ifrån och det är att SE skulle kunna vara mördaren och att det helt enkelt är för svårt av någon anledning för honom att gå in på och återuppleva ögonblicket när han dödade statsministern. Men det känns förstås långsökt i skenet av alla andra uppgifter.

Olle

Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via DBG. Han verkar tro att YN sett GM vilket känns väldigt förnuftigt. Kanske därför WT går bort för honom? GM iklädd långrock , keps, handledsväska, Smith & Wesson, WT och hala skor. Rejält utrustad och finklädd må man säga. Synd att inte Lampers utvecklar resonemanget kring YNs iakttagelser och hur det hänger ihop med SE på Sveavägen 23.21.30.

SVAR: Jag är osäker på vad du vill att jag ska utveckla. Menar du hennes beskrivning av hur mannen hon såg var klädd jämfört med hur SE var klädd? Jag har skrivit väldigt mycket om SE i förhållande till YN så du får gärna återkomma med en precisering.

JB

Jag har inte läst boken ännu men har en fråga till LOL:

”Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Dom som tittade på pressträffen ville ju bara veta namnet på den misstänkte så vad var syftet med att han nämnde CPs namn ? Jag förstår inte hans svar vad som är syftet med att nämna CP namn

” Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B ”

SVAR: Nej, JB, jag förstod inte heller det syftet så det var förstås skälet till varför jag frågade honom. Jag ville i första hand få klarhet i om han på något sätt ville mena att CP kan ha befunnit sig på platsen som vittne, vilket annars var en fullkomligt främmande tanke för mig.

Att folk på platsen skulle ha kunnat missa SE, det har jag full förståelse, men CP hade knappast gått att missa om han stannat kvar där som vittne i tio minuter. Men där förtydligade Melander att han inte heller menade detta. Han har egentligen ingen förklaring till LP:s utpekande av CP mer än att hon skulle ha kunnat se honom vid Grand eller någonstans i omgivningen där. Och det var som jag förstår skälet till att han nämnde CP över huvud taget. Hans poäng – eftersom han tror på SE som gm – är att LP bara pekade ut en person på platsen, inte nödvändigtvis mördaren och det skulle möjligen förklara varför hon inte beskrev en person som mer påminde om SE.

Anders Fredric

@LOL: Nu är jag lite sent ute, men har du möjlighet ser jag gärna att du kommenterar Holmérs relativt tidiga teori om en övervakning från Sveavägens östra sida.

KOMMENTAR: Tack för frågan, men jag vet egentligen för lite om detta och vad den teorin grundade sig på, Holmér behövde inte alltid ha så mycket mer än sin egen fantasi för att komma på sådana tankar.

Den östra sidan är ju Skandia/Dekorima-sidan för dom som kanske inte närmare känner området. Kan du återkomma med var HH gett uttryck för den här teorin så kanske jag kan titta på det.

Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

Vad är det som är nytt i nyutgåvan av Den osannolika mördaren? De nya kapitlen är skrivna sedan åklagaren Krister Petersson gav Thomas Pettersson rätt och sedan Thomas Pettersson tagit del av det släppta utredningsmaterialet kring Stig Engström. Boken skulle kunna sätta sista spiken i kistan och definitivt etablera Engströms skuld. Gör den det?

THOMAS PETTERSSON KOM tidigare i år ut med en ny uppdaterad upplaga av Den osannolika mördaren.

När första upplagan kom ut var Skandiamannen bara en teori av många om Palmemordet. När andra upplagan publicerades var Thomas Petterssons teori sedan en tid tillbaka den officiella versionen av vad som hände den där kvällen på Sveavägen.

Det låter som om den nya upplagan borde vara högintressant läsning. Den har kommit ut relativt sent efter Krister Peterssons beslut att lägga ner utredningen. Och det betyder att läsaren har skäl att vänta sig något djuplodande och sammanfattande om den nya situationen där det plötsligt inte finns en Palmeutredning längre.

Är Thomas Pettersson nöjd? Lägger han till viktiga förklaringar som inte Krister Petersson kom med? Övertygar han den som tidigare varit tveksam? Det var frågor jag ställde mig innan jag började läsa nyversionen av Den osannolika mördaren. (Svar på frågorna kommer i slutet av recensionen.)

För att börja rent handfast: hur mycket är det som är nytt? Det enkla och uppenbara svaret är att boken innehåller åtta nyskrivna kapitel, sammanlagt omkring 60 sidor.


Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 2

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det förra avsnittet tog jag särskilt upp:

  • hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
  • hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
  • och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I det här avsnittet tar jag upp den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. I två kommande avsnitt tar jag upp ett avsnitt av Filterpodden där Thomas Pettersson diskuterar mordutredningen med Filters chefredaktör Mattias Göransson..


Men det är mera som är nytt än så. I själva verket har Thomas Pettersson skrivit om texten på många ställen – exakt var får läsaren leta reda på själv genom att jämföra upplagorna stycke för stycke. Ibland rör det sig bara om redaktionella finputsningar eller naturliga uppdateringar. Men några gånger är det mer intressant än så.

Redan på sidan 11 hittar vi ett tillägg som är värt att notera. Där skriver Thomas Pettersson om observationer utanför biografen Grand vid tidpunkten för slutet på sena föreställningen av Bröderna Mozart, alltså då paret Palme kom ut från bion. Flera vittnen har berättat att de sett en man som de uppfattat som avvikande, mystisk eller hotfull. Dessa observationer, tillsammans med vittnesiakttagelser från tiden kring filmens början, har gett upphov till föreställningen om ”Grandmannen”, en person som skulle kunna vara Palmes mördare.

Det ingår i Thomas Petterssons teoribildning att de där observationerna – i alla fall en del av dem – handlar om Stig Engström. Resonemanget han för i boken går ut på att Engström varit ute på stan och ”druckit middag” vid 21-tiden och sett paret Palme utanför biografen Grand. Han har sedan kommit tillbaka till bion efter föreställningens slut för att skjuta Palme, men så har modet svikit honom. Han återvänder till Skandiahuset för att stämpla ut och bege sig hemåt. När han kommer ut på gatan träffar han på paret Palme. (Sidan 213f – sidhänvisningar i denna recension är till nya upplagan om inte annat anges.)

Det resonemanget finns redan i gamla upplagan och redan där har Thomas Pettersson lyft fram vissa vittnesmål som han anser understödjer teorin. Men i den nya har han petat in ytterligare ett vittne. Det är programmeraren Lars K. som i ett förhör från juni 1987 berättat om en man han observerat. Så här skriver Tomas Pettersson om Lars K, sidan 11 alltså:

”Han såg en man klädd i mörka kläder och en ’sportmössa med skärm’. Mannen stod till vänster om entrén, verkade inte vara någon biobesökare och såg ut som en blandning mellan TV-figuren Marve Fleksnes och skådespelaren Björn Gustafsson. Personen gjorde ett töntigt intryck, summerade [Lars K].”

Det där låter ju lite spännande när man läser Thomas Petterssons bok. Om Engström var där så var han ju verkligen inte någon biobesökare. Han hade enligt egen utsago mörka kläder under mordkvällen. Det stämmer också. Och hans traditionella herrkeps kanske inte brukade beskrivas som en ”sportmössa med skärm”, men skärm hade den ju.

Den komiska rollfiguren Fleksnes, spelad av Rolv Wesenlund, såg ut så här.

Och den Björn Gustafson (med ett s om vi ska vara noga) som åsyftas här är skådespelaren som bland annat är känd för att ha gestaltat Dynamit-Harry i filmerna om Jönssonligan.

Likheter med Stig Engström? Det kanske man kan hävda med lite god vilja. Men vad som är anmärkningsvärt är vad Thomas Pettersson inte tog med när han refererade förhöret med Lars K. Så här står det nämligen också i protokollet:

”Kommer inte ihåg några detaljer i mannens utseende eller klädsel men säger att denne var av medellängd och var sportigt klädd, i jacka och byxor. Jackan kan ha varit blå, i alla fall gav den, liksom byxorna, ett mörkt intryck. På huvudet hade han en sportmössa med skärm, Klädseln såg ut att vara skidkläder i Domus-stil från 50-60-talet.”

I övrigt bedömer Lars K att mannen var runt 40 och inte hade glasögon.

Den här utstyrseln är från en annons som publicerades i dagspressen i januari 1958. Och det är sannolikt en man med klädsel av det här slaget som vittnet Lars K försöker beskriva.

Om mannen hade något att göra med Palmemordet är förstås en öppen fråga. Men vad vi kan konstatera är att det inte låter särskilt mycket som den prydliga och konservativa klädsel för kontorsbruk som Stig Engström förknippas med. Den som vill skulle ju på minst lika goda grunder kunna säga att det signalement Lars K här lämnar hade vaga likheter med Christer Petterssons. Eller med Lasse Åbergs rollfigur Stig Helmer i Sällskapsresan 2 – Snowroller.

Thomas Petterssons högst ofullständiga återgivande av vad Lars K berättat i detta särskilt inlagda tillägg är inte ägnat att rent generellt öka tilltron till hans omarbetningar av boken.

Engström på jobbet den 3 mars?

sidan 40 har Thomas Pettersson lagt in ett annat nytt avsnitt. Det handlar om en kollega till Stig Engström, icke namngiven, som kommer till jobbet på måndagsmorgonen efter mordet, alltså den 3 mars. Enligt Thomas P:s referat konstaterar kollegan då att Stig Engström är på arbetsplatsen. Han hör nämligen hur Engström talar i telefon inne på sitt rum. Det hörs av det Engström säger att han är bekymrad över att det signalement som lämnats på gärningsmannen egentligen gäller honom själv.

Thomas Pettersson skriver: ”Kollegan uppfattade det som om Engström talade med någon på polisen, men något sådant samtal finns inte noterat så det måste ha varit någon annan”.

Enligt Thomas Pettersson – som i en not uppger att han gjort en mobilintervju med kollegan – blev denne ”väldigt illa berörd”. (Sidan 41, 301)

Här låter det alltså som om Stig Engström – tvärt emot den bild han ger i förhören – hade tagit sig till Skandia under sin första semesterdag i stället för att ha rest till Idre under helgen. Och det lät vidare som om han fört ett mystiskt samtal om att han blivit utpekad som mördare med någon okänd person, definitivt inte med polisen.

Det är lätt att tycka att detta låter graverande för Engström: varför var han på Skandia den måndag då han hade semester, ett besök som han tydligen inte velat kännas vid efteråt? Är detta ett ytterligare bevis på vad Thomas Pettersson brukar beskriva som Engströms ständiga lögner – och också ett bevis på att han denna morgon inne på sitt rum anförtror en hemlig kontakt att han känner sig utpekad för mordet, att han fruktar att det håller på att gå illa när sanningen hotar att hinna ifatt honom?

Det skulle man kunna tro. Men nu finns det ett meddelande som denne Skandiamedarbetare skickat till Leif GW Persson, ett meddelande som gått vidare till utredningen och som nu blivit offentligt med bara några få maskningar.

Där kan vi konstatera följande: medarbetaren är i stort sett säker på att hans arbetskamrat Stig pratade med polisen. Han menar också att Stigs berättelse, särskilt om vad han hört Lisbeth Palme säga om gärningsmannen, förefaller trovärdig. Han beskriver Stig Engström som ”rekorderlig”, någon som han ”i ett sådant här sammanhang skulle ha fullt förtroende för”.

Den känsla av obehag som Thomas Pettersson refererar tycks ha att göra med att arbetskamraten helt enkelt tyckte det var pinsamt att han tjuvlyssnat.

Inte minst viktigt, arbetskamraten är osäker på vilket datum det var.

Och intressant nog, vilket förstås Thomas Pettersson känner till men inte nämner, så finns det i utredningsmaterialet uppgifter om ett telefonsamtal med polisen som Stig Engström hade måndagen den 10 mars, första dagen på arbetet efter semestern. Det vill säga: på dagen en vecka efter måndagen den 3 mars. Och innehållet i det samtalet stämmer alldeles utmärkt med arbetskamratens minnesbilder.

Påståendet att Stig Engström egentligen var på Skandia under måndagen då han borde ha varit i Idre för att åka skidor är dock inget nytt för just andra upplagan av Petterssons bok. Det finns med redan i första upplagan (sidan 43) där Thomas Pettersson berättar om en prao-elev som Engström ansvarade för och som kommit till Skandia veckan före mordet.

I första upplagan kallar Thomas Pettersson honom för Henrik Hallin. I den nya upplagan använder han i stället personens riktiga namn, Fredrik Thelin. Annars är uppgifterna desamma. (Jag skriver ut Fredrik Thelins namn eftersom jag varit i kontakt med honom och han inte har några invändningar. Vi återkommer till vad han berättade för mig.)

Thomas Pettersson berättar att Fredrik som bodde med sina föräldrar i Norrland gjorde praktik på Skandia och hade haft Stig Engström som handledare veckan före mordet. Jag citerar ur boken (sid 41):

”Nu väntade en vecka med en annan ledsagare – Engström skulle ju vara ledig – men Stig kom ändå in till jobbet och hade massor att berätta.

– Han sa att han sprungit efter gärningsmannen, men inte hunnit ikapp honom, säger Thelin. Det var hur spännande som helst för mig att höra honom berätta, att han varit så nära händelserna.

Som Fredrik Thelin minns det gick Stig mest runt och delgav sin historia för den som ville lyssna. Det blev inte mycket gjort. Och det var i sin ordning, Engström hade ju faktiskt semester.”

Så skriver alltså Thomas Pettersson. Och i en fotnot (sid 247 gamla upplagan, sid 302 nya upplagan) tillfogar han att Fredrik hade ”tydliga minnen av hur Stig kom in till Skandia måndagen den 3 mars, och att han då sade att han sprungit efter gärningsmannen”.

Det fanns alltså två uppseendeväckande inslag i Fredrik Thelins berättelse så som Thomas Pettersson framställer den: att Engström av någon anledning tagit sig in till jobbet under semestern och att han sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom.

Som vi snart ska se hänger de här elementen ihop, alltså att Stig Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars och att han skulle ha sagt att han jagade mördaren.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Engström i polisförhör inte alls sagt att han jagat mördaren. Han har i stället talat om att han gjort ett försök att springa ikapp några poliser för att ge dem det signalement som han hört från Lisbeth Palme. Det är en anmärkningsvärd skillnad.

I nya upplagan av boken har Thomas Pettersson också med ett referat av en intervju med en icke namngiven person som beskrivs som en ”mellanchef på Skandia”. Den personen citeras så här:

”Stig hade ju förföljt mördaren uppför trapporna och över Malmskillnadsgatan. Det är också den versionen som levt kvar inom Skandia, vad jag kommer ihåg så här långt efteråt.” (sidan 41-42).

Den versionen ligger verkligen långt från versionen att Engström bara gjort ett kort och misslyckat försök att hinna ifatt poliserna. Till polisen sa nämligen Engström att han bara sprang till Luntmakargatan, alltså före trapporna, för att sedan vända om.

Med andra ord: den som misstänker Engström för att vara mördaren tycks här få stöd för att denne ljuger som det passar honom, än si och än så.

Thomas Pettersson har i den nya upplagan (sidan 50) lagt in ett kort avsnitt som syftar till att förklara varför Engström snart kommer att backa från sin version om att han förföljt mördaren.

Där skriver han om hur vittnet Lars J framträder i Aftonbladet lite senare under Engströms semestervecka. Lars J är vittnet som stått inne i gränden och som efter en stunds väntan tagit upp jakten på mördaren. I Lars berättelse – som nu blir känd – ingår inte att han sett Engström springa efter gärningsmannen, det är bara Lars själv som gör det. Thomas Pettersson skriver: ”Därmed sprack den historia Engström dragit för kollegorna på Skandia – om att han förföljt mördaren.”

Lars framträdde i Aftonbladet den 4 mars. Och Thomas Pettersson menar alltså att Engström inte gärna kunde sprida sin historia om hur han jagade mördaren efter det att Lars framträtt i media. Den slutsatsen har sin logik. Det betyder i praktiken att den enda tänkbara dagen då han kunde ha berättat något sådant på sin arbetsplats var måndagen den 3 mars.

Thomas Petterssons uppgifter är alltså intressanta kan man tycka, såväl det där med att Engström skulle ha varit inne på Skandia den 3 mars som att han då sagt att han jagat mördaren, till och med ända upp på Brunkebergsåsen.

Frågan är bara om Thomas Pettersson har rätt.

Var det verkligen troligt, kan vi fråga oss, att Engström skulle ha sagt till kollegorna att han försökte hinna ifatt gärningsmannen? Det strider ju mot allt han sagt i polisförhör liksom när han hördes i tingsrätten och hovrätten. Redan när han talade med polisen den 1 mars hade han ju varit tydlig med vad han också konsekvent återkom till i senare förhör, nämligen att han försökt springa ifatt poliserna som gett sig av för att ge dem signalementsuppgifter, inte att han jagat mördaren.

En möjlighet skulle ju vara att Fredrik Thelin och den anonyme mellanchefen kommit ihåg fel, sådant händer – särskilt många år efteråt.

Men en annan möjlighet som alltid måste beaktas när skribenten har en agenda är att vittnesuppgifterna blivit återgivna på ett felaktigt sätt så att de passar de önskade slutsatserna.

Journalister ska ju inte slarva eller glida på sanningen. Men vi har redan tittat på Thomas Petterssons försök att stötta sin tes om Engströms besök på jobbet den 3 mars med arbetskamraten som hört Engström tala i telefon. Och då har vi kunnat konstatera att dennes egna uppgifter pekade på att telefonsamtalet han hörde var från den 10 mars.

”Samma dag som minnesstunden”

Mellanchefen är anonym i Thomas Petterssons bok, så hans uttalanden har jag inte kunnat kolla med honom själv. Men Fredrik Thelin kontaktade jag och ställde de frågor jag tyckte var nödvändiga – om datumet för när Engström var på Skandia, om han sagt att han jagade mördaren och om hur långt han hävdat att han sprungit.

Fredrik Thelin var mycket tydlig med sina svar. Jag återger här det väsentliga ur vårt samtal och har givetvis kollat med Fredrik att jag uppfattat honom rätt.

GW: Vet du hur lång din praktik på Skandia var och när den var?

FT: Jag har hela tiden trott att den var två veckor. Men det som jag vet med bestämdhet är att jag var på Skandia innan mordet, troligen hela veckan, och att jag också var där den dagen då det hölls en minnesstund för Palme i Stockholm. Det var fullt med folk nere på Sveavägen och vi var många på Skandia som hade samlats i ett rum ovanför mordplatsen där vi kunde titta ner. Och då var Stig Engström med och berättade om mordkvällen. Jag nämnde minnesstunden för TV-journalisten Lars Olof Lampers. Och när han kollade upp datumet fick jag veta att det var den 10 mars. Så det skulle betyda att jag var på Skandia i tre veckor, inte två.

GW: Eller kan du ha varit ledig veckan efter mordet, samtidigt som Stig Engström, och kommit igen den 10 mars?

FT: Det jag vet är att under den där perioden på Skandia fick jag också handledning av andra. Jag var på tryckeriet och jag fick vara med på filmning och i någon filmredigeringsstudio. Så det är mycket möjligt att jag var på plats fast inte med Stig den där veckan emellan, men det kan jag inte svara på.

(Efter vårt samtal kontrollerar Fredrik med sin mors almanacksanteckningar från 1986. Och där framgår att han var på praktik i Stockholm också veckan som började den 3 mars, alltså då Stig Engström hade semester.)

GW: Kan Stig Engström ha varit på Skandia någon gång under veckan då han hade semester?

FT: Det kan jag inte säga något om. Det jag kommer ihåg är att jag träffade honom samma dag som minnesstunden, efter hans semester. Och att han då berättade att han sprungit samma väg som mördaren.

GW: Sa han att han jagat mördaren?

FT: Det kan jag inte säga att han sa.

GW: Sa han hur långt han hade sprungit? Till exempel att han skulle ha sprungit upp på åsen?

FT: Nej, jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt. Och så berättade han att polisen hade skickat ut hans signalement i stället för mördarens och att han var orolig för det.

GW: Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?

FT: Det minns jag inte. Det är själva minnesstunden som har etsat sig fast mest i mitt minne. Jag vet alltså att Stig Engström var där och jag vet att han gärna ville vara i centrum och berätta om mordkvällen. Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.

GW: Det står i Thomas Petterssons bok att Engström inte fick mycket jobb gjort när han gick omkring och pratade om mordet på Skandia, men att det var i sin ordning eftersom han faktiskt hade semester. Men det där är ingenting som du har sagt?

FT: Nej, det kommer inte från mig. Och jag har hela tiden varit jättetydlig, både mot Lars Olof Lampers och framför allt mot Thomas Pettersson, att jag egentligen inte har någonting att bidra med förutom några få saker. Jag vet att jag var på Skandia under veckan före mordet och att det var Stig som tog emot mig första dagen, Det var också han som var min handledare de dagar jag var där den veckan. Jag vet att jag var där på minnesstunden och att Stig Engström var det. Då sa han att han hade sprungit efter mördaren, åt det håll som mördaren försvann. Och han sa också att det signalement som polisen gått ut med först, det var hans signalement och inte mördarens.

Så långt mitt samtal med Fredrik Thelin. Det går alldeles uppenbart inte att använda honom som stöd vare sig för att Stig Engström varit inne på Skandia den 3 mars eller att Engström sagt att han sprungit efter mördaren för att hinna ikapp honom – eller för att Engström påstått att han sprungit ända upp på åsen.

Fredrik Thelin kan alltså inte säga om Engström kunde ha återvänt till Skandia någon gång under sin semestervecka. Men det finns ett i sammanhanget ganska tungt vägande vittne som helt avfärdar det. Det är tjänstemannen Roland B som hade ansvar för tidsregistreringen av personalens närvaro på företaget. I ett polisförhör från juni 1986 har han berättat om sina kontakter med Engström helgen direkt efter mordet. Och så tillägger han:

”Sedan så vet jag att han inte var synlig här på kontoret kommande vecka.”

Roland B säger att han visserligen inte kan gå i god för om Engström var i Idre, men ”att han inte varit på arbetsplatsen är helt klart.”

Längre fram i boken, framför allt i kapitlet ”Den sannolika mördaren”, har Thomas Pettersson gjort ytterligare och mer omfattande ändringar. Bland annat har han lagt in en del hänvisningar till något han beskriver som Stig Engströms förväxlingsstrategi. Exakt vad han menar med det kommer trots allt inte fram lika tydligt i boken som i ett samtal han har med Mattias Göransson i avsnitt 24 av Filterpodden, en podcast som produceras av tidskriften Filter. Det som sägs där är så nära knutet till den nya upplagan av boken – men mera tydligt uttryckt och med en del ytterligare anmärkningsvärda påståenden – så att jag bestämde mig för att behandla även den sändningen i denna artikelserie.

Í de två följande avsnitten av denna genomgång ska vi därför noga titta på vad som sägs i Filterpodden – bland annat just om ”förväxlingsstrategin”. Men i resten av det här avsnittet ska jag i stället säga något om de åtta nyskrivna kapitlen i den nya upplagan av Thomas Petterssons bok.

Först en allmän reflektion: lite grann på samma sätt som Thomas Pettersson var besviken på Krister Peterssons föredragning den 10 juni kan det sägas att de nya kapitlen inte riktigt lever upp till vad som kanske kunde förväntas. Den andra upplagan av boken kom ut ett och ett halvt år efter den första. Och under den tiden har Thomas Pettersson förvandlats från en uppstickare i debatten om Palmemordet till en sorts inofficiell förvaltare av den etablerade myndighetsversionen. Det var alltså naturligt att i alla fall hoppas på att Thomas Pettersson skulle leverera det som Krister Petersson inte gjorde, något nytt och riktigt övertygande.

Det tycker jag inte han gör.

”Fel galning”

Det första nya kapitlet heter ”Stieg Larssons ensamma galning”.

Bakgrunden är att ungefär samtidigt som första upplagan av Den osannolika mördaren kom det ut en annan Palmebok, Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet av Jan Stocklassa.

Den väckte uppmärksamhet – framför allt internationellt – genom att författaren presenterade ett försök till lösning på mordgåtan som han menade utgick från de efterforskningar som journalisten och författaren Stieg Larsson gjort i ämnet. Stieg Larsson var ju – om någon av denna bloggs läsare lyckats missa det – författaren till tre enormt framgångsrika spänningsromaner om hackern Lisbeth Salander. Och Jan Stocklassas bok fick därmed en riktig publicitetsskjuts över i stort sett hela världen – tanken på att Stieg Larsson varit sanningen om Palmemordet på spåren lät onekligen spännande.

Stocklassa skissade i sin Palmebok på en omfattande konspiration som involverade såväl den sydafrikanska apartheidregimen som svenska högerextremister. Och det Thomas Pettersson försöker sig på i detta kapitel är egentligen att göra anspråk på att själv vara Stieg Larssons verklige efterföljare. Stieg Larsson hade vid sidan av funderingar om en konspiration nämligen också lekt med tanken på att mördaren kanske egentligen var en ensam galning. Thomas Pettersson skriver att Palmeutredarna hittade en sådan lösning i december 1988 i form av Christer Pettersson och tillägger: ”Tyvärr var det fel galning, vilket ledde till att hypotesen om en ensam gärningsman kom att misskrediteras.”

Som vi konstaterat i förra delen av denna artikelserie var Thomas Petterssons slutsats i Filterartikeln från 2018 om Stig Engström som ensam gärningsman av tämligen färskt datum. Bara några månader tidigare hade han gjort sitt bästa för att ge Palmeutredarna bilden av att Engström fungerat som redskap i en konspiration.

Med de formuleringar han använder i det här kapitlet beskriver han alltså inte bara Stig Engström som ensam ansvarig för statsministermordet, utan också som en ”galning”. Alldeles oavsett vilken uppfattning man har om Stig Engströms eventuella skuld till dådet på Sveavägen är det en karakterisering av Skandiatjänstemannen som inte vilar på något som helst seriöst underlag – det finns helt enkelt inga uttalanden om honom från folk i hans omgivning som beskriver honom på det sättet. Och enligt vad som är känt har det aldrig gjorts några psykiatriska diagnoser på Engström som (med ett slappt språkbruk) skulle kunna användas för att kalla honom ”galning”.

Är jag petig nu? Nej, det tycker jag inte. Om man som Thomas Pettersson vill framställa mordet som ett vansinnesdåd är det naturligtvis också hans uppgift att visa att personen han pekar ut i någon mening var vansinnig, åtminstone vid tidpunkten för dådet. Särskilt med tanke på den i övrigt bristfälliga bevisningen mot Engström framstår den här illa underbyggda etiketteringen av dennes psykiska tillstånd som rätt stötande.

I den nyss citerade korta meningen lyckas Thomas Pettersson dessutom pricka in ytterligare två mycket tvivelaktiga påståenden.

Det är för det första också högst tveksamt om det är riktigt att kalla Christer Pettersson för en galning. Pettersson var förvisso en mycket mer instabil person än Stig Engström, vilket bland annat visade sig i den långa listan av planlösa brott som han dömts för. Men som vi vet dömde tingsrätten honom till fängelse för Palmemordet vilket ju vilade på bedömningen att han i alla fall i februari 1986 varit frisk nog för att vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

För det andra kan man knappast säga att rättegångarna mot Pettersson minskade allmänhetens tilltro till att det låg en ensam gärningsman bakom mordet. Snarare kan man säga att åtalet mot Pettersson för lång tid etablerade uppfattningen att mordet var resultatet av en ensam persons tämligen impulsstyrda agerande. Innan dess hade som bekant PKK-spåret haft en central roll i utredningsarbetet. Och den friande domen mot Pettersson följdes av bland annat Palmeutredarnas arbete med ”gärningsmannaprofilen” (som utgick från hypotesen om en ensam mördare) och med resningsansökan till Högsta domstolen angående Christer Pettersson.

Den allvarliga bristen med åtalet mot Pettersson – att han ställdes inför rätta utifrån en väldigt svag bevisning – har först långt i efterhand blivit uppenbar för den genomsnittsliga TV-tittaren. Och så sent som 2016 gjorde statsminister Stefan Löfven ett uttalande med innebörden att han trodde att Christer Pettersson var Palmes mördare. Det om något är ett tydligt tecken på att teorin om en ensam gärningsman inte varit diskrediterad särskilt länge.

Kanske Thomas Pettersson hämtat inspiration till sina formuleringar ur faktumet att han själv tämligen nyligen gått från att argumentera för en mordkomplott med Engström som hitman till att Engström agerat ensam. Han vill kanske helt enkelt förmedla intrycket av att det varit mycket, mycket svårt att inse att det handlade om en ensam gärningsman förrän ungefär 2018 då han själv på något sätt landade i den slutsatsen.

Förhören med stugägarparet

I samma kapitel som Thomas Petterson tar upp Stieg Larsson berättar han också om hur Palmeutredarna förhörde det par som ägde den stuga i Idre som Stig Engström och hans fru hyrt första veckan i mars. Mannen i uthyrarparet kände Engström ytligt och hade i samband med förhöret reagerat över utredarnas uppenbara misstänksamhet mot denne. Han hade menat att Engström var fel typ för att vara Palmes mördare. En av förhörsledarna hade då sagt: ”Du tror inte att det var Engström, men det här fallet är snart löst ska du veta”.

Här syns reportaget om Stig Engström i Kringelfjords-Nytt, det lokala nyhetsbrevet för friluftsområdet där Engström och hans fru vistades efter Palmemordet.

Det är i alla fall så mannen i paret själv beskrivit replikväxlingen. Han har skildrat hur han och hustrun förhördes i en artikel han skrivit i det lokala nyhetsbrevet Kringelfjords-Nytt, nummer 2 2018. Hans beskrivning går bra ihop med förhörsprotokollen som nu blivit offentliga med bara begränsade maskningar. Till exempel bekräftas det i protokollen att han rätt noga blev förhörd om sitt privatliv samt sina egna och sina släktingars eventuella militära kopplingar. Han skriver också att hustrun samtidigt blev förhörd separat och även det stämmer. Datum för förhören anger han till den 25 juni 2018, och det är det datum som också finns i protokollen.

Några direkta försök från utredarnas sida att påverka paret finns dock inte redovisade i förhörsprotokollen. Men det hade ju också varit överraskande om det gjort det. Dels ska förhör handla om vad den hörde har att bidra med, inte vad förhörsledaren tycker. Och dels är det ju enligt regelboken inte meningen att förhörsledarna ska plantera slutsatser hos de personer som hörs.

Vi vet ju inte exakt vad som sades utanför protokollet, kanske utredarna inte alls försökte påverka stugägarna, kanske de inte alls hintade grovt att Stig Engström var Palmes mördare. Men vad vi kan konstatera är att Thomas Pettersson i sin bok tycks godta den manlige stugägarens berättelse och inte ha några som helst kritiska synpunkter på ett sådant beteende från mordutredarna som beskrivs i artikeln.

Det säger i värsta fall något om hans egen metodik.

I de två förhören med stugägarna finns en sak som Thomas Pettersson inte bryr sig om att redovisa i boken men som definitivt har sitt intresse. Och det är att förhörsledarna – som nämnts – var mycket intresserade av stuguthyrarnas kopplingar till militär verksamhet. Inte nog med att mannen hörs noga om den saken, hustrun får när hon förhörs en fråga om mannen eller hans släktingar har kopplingar till Storlien, vilket hon för övrigt förnekar.

Storlien är precis som Idre en ort som är känd för skidåkning. Men det ska sägas att snabbaste bilvägen mellan Idre och Storlien är 384 kilometer. Det finns med andra ord inga naturliga lokala kopplingar mellan de små samhällena, så frågan till kvinnan i paret kan ju låta lite udda. Den får dock sin förklaring om man vet att Storlien har en central plats i det svenska Stay Behindnätverkets historia. Reinhold Geijer som under många år var direktör för Storliens högfjällshotell var major i reserven och en av de fåtaliga identifierade nyckelpersonerna i svenska Stay Behind.

Förhören med paret som hyrde ut stugan i Idre till Stig Engström bekräftar att Krister Peterssons Palmeutredare sommaren 2018 definitivt var intresserade av hypotesen om Engström som gärningsman. Men till skillnad från Thomas Pettersson ansåg de fortfarande att det fanns så många skäl att se mordet som resultatet av en militär komplott att de inte ville släppa den infallsvinkeln. Först senare, sedan de insett att de inte kunnat koppla Engström till något hemligt militärt nätverk valde de att i likhet med Thomas Pettersson satsa på chansningen att den Skandiaanställde grafikern helt enkelt var en mordisk ensamvarg.

”Ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning”

I nästa kapitel, ”En tankesmedja runt Engström”, berättar Thomas Pettersson om kontakter han fått som hjälpt honom att fila på argumenten kring utpekandet av Engström. Och i ett ytterligare kapitel, ”Lögnens anatomi”, resonerar han lite allmänt om lögner i rättsliga sammanhang.

Så följer ett par kapitel som refererar Krister Peterssons utpekande och debatten kring det. Thomas P stannar upp inför något som rimligtvis varit en besvikelse för både honom själv och åklagaren Petersson, SIFO-undersökningen av vad mer än 1 100 slumpvis utvalda svenskar trodde i skuldfrågan direkt efter Peterssons presskonferens.

Det visade sig nämligen att mindre än en femtedel trodde att Engström var mördaren, lika många trodde att han var oskyldig och resten hade ingen bestämd uppfattning.

Thomas Pettersson hävdar i boken att han inte lät sig nedslås. Han skriver: ”Själv fastnade jag för att så många var tveksamma. Frågan var komplicerad och krävde intresse och inläsning, varför det var ett sundhetstecken att de flesta inte tagit ställning.” (Sid 263).

Så kan man tycka förstås. Det är dock en lite annan beskrivning av hypotesen om Stig Engström som Palmes mördare än den man hittar i bokens baksidestext. Där står det: ”Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström lyckas undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i öppen dagar.”

Här finns ingen antydan om att frågan om Engströms skuld skulle vara komplicerad, lösningen hade tydligen varit uppenbar för varje normalt tänkande människa långt innan Thomas Pettersson och Krister Petersson pekat ut Skandiatjänstemannen.

Och det var ju också med den arroganta tvärsäkerheten i skuldfrågan som Filter publicerade Thomas Petterssons artikel 2018.

Kaffe och tigerkaka hemma hos Engströms före detta fru

I ytterligare ett par kapitel försöker sig Thomas Pettersson på att skriva artigt uppskattande om Palmegruppens arbete med spåret Skandiamannen – samtidigt som han alltså kommer fram till slutsatsen att utredarna egentligen inte hittat någonting av värde som kunnat komplettera hans eget avslöjande av Engström som Palmemördare.

I ett av dessa kapitel, ”Förundersökningen”, beskriver han ändå sina intresserade reaktioner när han läser igenom förhören med Stig Engströms före detta hustru. (Sid 275ff) Hon hördes av Palmeutredarna vid en rad tillfällen, med start i september 2017, arton år efter skilsmässan från Engström.

Innan vi går vidare, låt oss påminna oss att Thomas P förvisso själv talat med exfrun tidigare i ett antal omgångar, med start 2007. Det hade rört sig om samtal som förts i en vänskaplig ton. Så här beskriver han saken i Filterreportaget:

”Med tålamod och intresse hade hon stått ut med mina efterforskningar i över tio års tid. Utöver en handfull personliga besök hade vi fört minst lika många telefonsamtal, och vid alla dessa tillfällen svarade hon artigt på alla tänkbara frågor, samtidigt som hon vidhöll att hon inte såg någon anledning att ifrågasätta Stigs egen berättelse om mordkvällen.”

Ju mer Thomas Pettersson bestämde sig för sin teori om att Stig Engström måste vara Palmes mördare, desto mer kändes det som att det var något avigt med den vänskapliga kontakten han upprätthöll med henne.

Han valde att inte tolka det som att det var hans agerande som var problematiskt, utan hennes:

”Kanske var hennes tålamod med mig bara resultatet av ett eget informationsbehov: genom att aldrig tröttna och bryta kontakten, vilket borde ha varit den mest naturliga reaktionen, kunde hon hålla koll på hur nära sanningen jag och andra kommit.”

Det där citatet speglar att Thomas Pettersson lutar starkt åt att Skandiamannens hustru i efterhand blivit djupt involverad i Palmemordet genom att hon systematiskt skyddat sin make mot misstankar trots att hon vetat att det var han som var mördaren.

Och lite längre fram i reportagetexten berättar han om sitt sista besök hos henne, det är när publiceringen i Filter närmar sig:

”Hon serverar kaffe och hembakad tigerkaka i köket. Trivsamt, om det inte vore för ärendet. Jag vill ge henne en sista möjlighet att berätta allt hon vet och börjar beta av punkterna på min lista, men exfrun har redan sin ståndpunkt klar:

– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.

– Han hade inget emot att det hände?

– Nej, inte på det sättet, säger hon. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.”

Det ovanstående citatet från Thomas P:s och exfruns replikväxling låter ju inte direkt som om hon till varje pris försökte försvara sin avlidne före detta man mot misstankar och inte heller att hon var väldigt mån om att upprätthålla hans goda anseende. Hon beskriver honom ju både som för ”feg” för att utföra dådet och samtidigt så negativt inställd till Palme att han egentligen inte upprördes över mordet.

Det framstår helt enkelt som om hon ärligt säger vad hon tänker och tycker, utan någon överdriven skonsamhet mot sin förre man.

Och om vi nu gör samma sak som Thomas Pettersson berättar att han gjort, om vi går till polisförhören, kan vi konstatera att hon även där presenterar en bild av Stig Engström som är rätt ofördelaktig för honom i ett antal avseenden.

Redan i det första polisförhöret med henne säger hon till exempel att Stig var en sådan som ”charmade sig till” saker ”för att få fördelar”, det hade han gjort hela livet. (Förhör 170907 sid 2,4)

Av det förhöret framgår också att paret under 80-talet fått problem med ekonomin och att hon ansåg att Stigs nonchalans när det gällde pengar var en orsak till detta. I samma förhör berättar hon att Stig hade planer på att starta ett företag med grafisk verksamhet tillsammans med en bekant. Men hon ”sade absolut nej till detta. Kunde han inte klara hushållsekonomin så skulle han inte kunna sköta ett företag.” (Förhör 170907, sid 4-5)

Äktenskapet gick så sakteliga mot sin upplösning. 1999 skildes hustrun och Stig Engström och året efter avled han.

I nästa förhör nämner hon att hon känner till att Stig brukade dricka alkohol när han satt sent kvar på jobbet och att hon kan tänka sig att han nog ”druckit whisky på kammaren där uppe”, alltså på tjänsterummet, under mordkvällen.

Och i detta förhör berättar hon också att sedan Stig dött såg hon till att hans efterlämnade dator förstördes. Han hade skrivit ”så mycket skit” om henne efter skilsmässan.

Om hon verkligen trott eller vetat att han var den som sköt Palme – och om hon velat förhindra att något sådant kom fram – hade hon knappast haft någon anledning att betona för polisen att hon själv aktivt sett till att hans efterlämnade dator förstördes.

Den som läser förhöret med öppna ögon kan knappast tolka det på annat sätt än att hon inte alls väljer sina ord för att skydda en mördare.

Trots att hon inte väjer för att ge en mycket kritisk bild av sin före detta make understryker hon i samma förhör att någon mördare var han inte. Och hon tycker det är ”obegripligt” att någon kan tro det. Här uttrycker hon sig ungefär som när hon vid ett annat tillfälle talar med Thomas Pettersson om samma sak, hon säger: ”Han var inte en sån människa. Han var för rädd och för harig.”

Hon understryker att hon alltid trott på Stigs berättelse från mordnatten och att hon för övrigt aldrig upplevde att han fabulerade om saker.

Och så lägger hon till att hon aldrig hört att han använt ett skjutvapen. (Förhör 171025, sid 1,4,5)

Den som är ute efter försöka hitta listiga lögner från den före detta hustruns sida kan naturligtvis reagera över det där sista eftersom det numera är känt att Engström deltog i skytte som fritidsaktivitet när han i sin ungdom, långt före äktenskapet med henne, arbetade på Armétygförvaltningen.

Men det är samma sak här: det är svårt att se någon meningsfull strategi med ett sådant ljugande. Hon visste att polisen kartlade hennes tidigare make för att knyta honom till Palmemordet. Om hon själv kände till att han skjutit en del i sin ungdom måste hon ha räknat med att utredarna skulle få det klart för sig förr eller senare. En mycket rimligare förklaring än att hon skulle ha ljugit är att han aldrig visade något intresse för skjutvapen under den tid de var gifta och att hon – om hon alls hört om hans gamla fritidsskytte med de dåvarande arbetskamraterna – hade glömt bort en sådan detalj.

”Var hon ledsen? Arg?”

Tillbaka till Thomas Pettersson. Han sitter alltså vid kaffebordet hemma hos Stig Engströms före detta hustru den där gången kort tid före publiceringen. Men han säger inget som sätter punkt för det godmodiga umgänge som han lyckats etablera med henne.

Samma dag som artikeln i Filter publiceras ser Thomas Pettersson att Engströms exfru ringt honom. Han skriver i efterhand om saken i en bloggtext på tidskriften Filters hemsida på ett sätt som antyder att han möjligen känner sig lite obekväm:

”Vad ville hon? Var hon ledsen? Arg?

Ingetdera, skulle det visa sig. Istället kunde hon servera mig ett lite oväntat motiv till mordet på statsministern. Visserligen var hon nu belagd med yppandeförbud från Palmeutredarna, men det här var privata reflektioner:

– Olof Palme hade väl en affär med den där berömda amerikanska skådespelerskan, det var ju ute i pressen. Hur mådde Lisbeth med det?

Det var onekligen lite förbryllande: försökte ex-frun presentera en motivbild där maken garanterat inte hade något med saken att göra?”

Frågar Thomas Pettersson vid detta tillfälle Stig Engströms exfru om hon fått veta att hans reportage kommit ut – reportaget där han hänger ut inte bara hennes före detta man utan även henne? Det framgår inte av hans bloggtext.

Kanske vet hon inget än. I vilket fall borde kanske den intressanta frågan för TP – och för hans läsare – just vara om hon tagit del av vad han skrivit och vad hon i så fall tycker om det.

Men det enda vi kan notera att TP gör är att han samlar på sig hennes funderingar för att vid lämpligt tillfälle i framtiden använda dem för att ytterligare misstänkliggöra henne.

”En på förhand uttänkt strategi”

Åter till andra upplagan av hans bok. Han skildrar alltså hur han två år efter Filterartikelns publicering äntligen kan läsa polisförhören. Och han konstaterar att han känner igen mycket, sådant som Engströms före detta hustru sagt också till honom. Men det han letar efter är sådant han inte känner till, sådant som kan ge nya belägg för hans teori om att exfrun – precis som Stig Engström själv – ljuger medvetet och systematiskt för att dölja sanningen.

Och så hittar han plötsligt något som intresserar honom. Så här skriver han: ”Ett mönster blev tydligt som jag tidigare inte reflekterat över: vid inget av de tillfällen när Stig gått ut i media, eller vittnat i tingsrätt och hovrätt, påstod hon sig ha tagit del av vad han sagt.” (Sid 276)

Han räknar upp en rad sammanhang där Stig Engström medverkat: Svenska Dagbladet, Aftenposten, GT, Expressen, Proletären, Skydd & Säkerhet – och TV-inslaget i Rapport i april 1986. Han noterar särskilt också att den före detta hustrun säger att hon över huvud taget inte kommer ihåg att Stig Engström vittnat i tingsrätt och hovrätt.

Thomas Pettersson ser nu detta som bett belägg för att exfrun ”precis som Stig… verkade ha haft en på förhand uttänkt strategi när polisen knackade på dörren”.

Det vill säga: som TP såg saken var det med någon sorts dold och genomtänkt avsikt som hon förnekade kännedom om dessa framträdanden från den dåvarande makens sida.

Vad kunde hon vinna på det? Jo, det förklarar TP: ”Om hon hört eller läst Stigs alltmer förändrade berättelse så borde hon ha begripit att han ljög – och hade i så fall haft åtminstone ett moraliskt ansvar för att agera på något sätt.”

Han tillägger för att ytterligare hamra in sitt budskap:

”Genom att förneka all kännedom om vad Stig sagt och gjort i media, förhör och rättegångar gled hon undan både ansvar och besvärliga följdfrågor.” (Sid 277)

Att hon gled undan ansvar låter som ett lite vagare sätt att säga att hon såg till att inte åka fast. Det är en hård anklagelse.

Och det är dessutom en rätt märklig argumentering.

Låt oss för resonemangets skull godta att Stig Engström verkligen ändrat sin berättelse i viktiga avseenden – något som knappast är sant. Men om han nu gjort det: visst skulle den före detta hustrun kunna ha sagt att hon kom ihåg att maken intervjuats respektive att han vittnat i domstol utan att hon mindes några detaljer så där trettio år efteråt.

En betydligt enklare förklaring till att hon säger som hon gör i förhöret är att hon helt enkelt inte kommer ihåg exakt i vilka sammanhang Stig pratat om sina upplevelser.

Vad hon har sagt alldeles tydligt är att han ”var gruvligt imponerad över att han varit där i närheten”, alltså vid mordplatsen, och hon har betonat att om detta ”berättade han för omgivningen så fort han fick tillfälle”. (Förhör 180521 sid 3)

Stig Engströms förtjusning i att återge sina upplevelser från mordkvällen tycks ha varit en källa till irritation från hans frus sida. Som det står i det första förhörsprotokollet med henne: ”Pressen ville intervjua Stig men [hustruns namn] var hård och sade till Stig att ‘hit kommer ingen människa’. Hon ville inte ha deras hus i pressen. Hon vet att han ringde. Han hade kontakt med polisen och med Svenska Dagbladet. Det kan ha varit Dagens Nyheter. Detta var på lördagen.” (Förhör 170907 sid 7)

Det är riktigt att Stig Engström talade både med Svenska Dagbladet och polisen på lördagen den 1 mars. Den saken minns hon alldeles rätt. Hon påminner sig också i samma förhör att hennes man hördes av polisen vid ett senare tillfälle. Däremot minns hon inte TV-reportaget med Stig i april 1986. (Förhör 170907 sid 11)

Men det väsentliga här är att hon – till skillnad från maken – inte alls uppskattade att figurera i nyhetsmedia.

Här är människor olika, som bekant. Och om de två parterna i ett förhållande har vitt skilda attityder i det här avseendet så kan det förstås uppstå problem.

I nästa förhör får den före detta hustrun se det där Rapportinslaget med Stig. Hon säger i samband med det att det är ”signifikativt” att han medverkade på det sättet, ”det var så Stig var. Han ville visa upp sig.” (Förhör 171025 sid 6)

I ett senare förhör kommer hon igen till intervjun med Svenska Dagbladet. Hon betonar ungefär samma saker som förut, att hon sagt till Stig att inga journalister skulle få komma dit, ”allra minst med en kamera. Hon ville inte att deras hus skulle hamna i pressen.”

Längre fram i det förhöret får hon se ett foto från Svenska Dagbladet den 2 mars 1986 och inser att det faktiskt är taget i hennes och makens kök. Hon kan fortfarande inte minnas själva besöket och menar att hon kanske inte var hemma då. (Ingenting i reportaget tyder heller på att hon var det.) Hon får också se Rapportinslaget från april 1986 en gång till och säger att hon inte har något minne av att hon och Stig tittade på inslaget tillsammans kvällen när det sändes. I sammanhanget får hon också frågan om Stig visat henne någon tidning där han förekommer och hon svarar ”nej, absolut inte”. (Förhör 181115 sid 4-6)

Vad vi kan se tydligt (om vi inte förstått det förut) är för det första att Stig Engström verkligen var förtjust i att synas i nyhetsmedia i samband med Palmemordet. Hans medverkan i Rapportinslaget där han gör en dramatiserad rekonstruktion av sina insatser och samtidigt recenserar polisens arbete är väl det mest slående exemplet på den sorts uppmärksamhet han eftersträvade.

Och för det andra framgår det det tämligen övertygande att hans hustru var irriterad och demonstrativt ointresserad av hans framträdanden. Det gör det ganska lätt att föreställa sig att Stig Engström valde att inte särskilt kraftfullt uppmärksamma henne på vare sig TV-inslaget, tidningsintervjuerna eller sina framträdanden i rätten. Han visste nog att han inte hade så mycket för det. Och som sagt: det är svårt att se att hon skulle ha något att tjäna på att ljuga för utredarna när hon säger att hon inte minns hans specifika framträdanden.

”En liten glipa” – de anonyma telefonsamtalen

Thomas Pettersson letar vidare i förhören med Stig Engströms före detta hustru. Finns det något mera? Jo, han hittar ytterligare en sak som han tänder till på:

”… i ett av förhören fanns faktiskt en liten glipa, en detalj som fick mig att haja till. Exfrun fick frågan om hon under skidsemestern i Idre hade ringt till polisen och jourhavande präst för att lämna tips om Palmemordet”. (Sidan 278)

Det TP syftar på här är ett avsnitt i ett förhör från augusti 2019 (sidan 5 i denna länkade dokumentsamling).

I kapitlet ”Eniga om Engström” beskriver Thomas Pettersson vad det handlar om: två anonyma telefonsamtal till polisen och ett (också anonymt) till en präst som ringts in under onsdagskvällen den 5 mars 1986, alltså då paret Engström befann sig i sportstugan i Idre.

Uppgifterna om dessa tre gamla samtal hade funnits i polisens arkiv länge. Men de blev plötsligt föremål för Palmegruppens intensiva intresse i samband med dess försök att hitta någon sorts bevisning mot Engström. Utredarna slogs inte bara av tanken att det kunde vara samma person som ringt alla tre gångerna – den saken hade andra redan funderat kring. Men de såg plötsligt framför sig ett namn på den personen: det skulle kunna vara Stig Engströms hustru.

Bakgrunden är följande: samtalen handlar om en observation gjord på Snickarbacken, en gatstump som ligger på andra sidan om Brunkebergsåsen från mordplatsen räknat. Och vad som sägs i dessa samtal går ut på att en man ska ha kastat sig in i en Opel som hastigt försvunnit från platsen. Tidpunkten ska ha varit mycket kort tid efter mordet. Det första samtalet till polisen och samtalet till prästen kom från en kvinna. När det gällde det andra samtalet till polisen var det inte klart av de gamla anteckningarna om det var en kvinna eller en man som lämnat uppgifterna.

Och det som måste ha fått igång Krister Peterssons utredare mest av allt: i det första samtalet hade uppgiftslämnaren bland annat sagt att mannen haft en handledsväska.

I Palmegruppen föds alltså nu tanken att den anonyma uppringaren är identisk med Stig Engströms hustru – och att hon ringt in tipsen för att dra uppmärksamheten från sin man. Om polisen tror att en mördare med handledsväska flyr i bil så bör Engström – som ju inte flytt i bil – klara sig från misstankar. (Sid 279ff, se även Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, avsnittet Dödshot och oro)

I själva verket fanns det inga särskilda skäl att dra slutsatsen om att dessa samtal kommit från sportstugan i Idre – och inte heller att de över huvud taget skulle ha varit avsiktligt utlagda villospår. Dessa anonyma tips låg på olika sätt nära andra vittnestips (från identifierade personer) som just pekade på att mördaren kunde ha flytt via Snickarbacken. Och enligt den jourhavande prästen hade kvinnan han talat med sagt att hon ville vara anonym för att hon ägnat sig åt ”vänsterprassel”. Det är ingen orimlig förklaring.

Sanningen var för övrigt den att Palmegruppen så här många år efteråt inte hade några möjligheter att spåra telefonsamtalen. Men Thomas Pettersson redogör i sin bok för hur utredarna diskuterade möjligheten att antyda för Engströms hustru att de lyckats spåra samtalen till stugan i Idre och att det bara var för henne att berätta.

Hur långt utredarna verkligen testade den taktiken är oklart, det framgår inte av förhörsprotokollet. Men Thomas Pettersson redovisar inga invändningar mot själva idén att försöka knäcka Engströms före detta fru genom en ren bluff.

I vilket fall blev det inget genombrott för utredarna med den här framstöten heller. Exhustrun sa bestämt att hon aldrig ringt någon polis eller präst om Palmemordet. Thomas P citerar en av utredarna, Sven-Åke Blombergsson: ”Hon klev inte på det tåget. Ja, hon klev inte på någonting under våra förhör. (Sid 282)

Inte desto mindre: för Thomas Pettersson var det där ändå ”en glipa”, en spricka i fasaden, en liten öppning in mot den lösning som han bestämt sig för.

Tunnelseende

Det är lätt att vid läsningen slås av att såväl Thomas Pettersson som utredarna drabbats av det som brukar kallas tunnelseende. Men TP använder sig av just det ordet – ”tunnelseende” – för att beteckna vad han menar är vad som drabbat dessa utredares föregångare, alla de som av olika skäl inte drog slutsatsen att Stig Engström måste vara mördaren.

Med gillande återger han ännu en kommentar från Sven-Åke Blombergsson som säger att Palmegruppen på alla sätt försökt hitta förklaringar som skulle visa att Engström trots allt var oskyldig – antingen för att han bara var mytoman eller för att han faktiskt varit på plats som vittne utan att bli iakttagen.

Blombergsson: ”Allt det där har vi kunnat sopa undan /…/ Jag står för det här resultatet sju dagar i veckan.” (Sid 286f)

I ett slutkapitel hyllar Thomas P den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia vid tiden för Palmemordet. Det var Per H som började samla på sig information om Engström och som ganska snart såg till att förse Palmeutredningen med uppgifter som framstod som komprometterande för den kepsprydde grafikern med handledsväskan.

Per H hade tidigare varit polis och bland annat arbetat på Säpo. Ett statsministermord alldeles utanför Skandiahuset kunde inte låta bli att dra till sig hans intresse. Tanken på att en Skandiaanställd kunde vara mördaren gjorde att Palmemordet mer eller mindre skulle kunna bli Per H:s alldeles eget fall.

Det där är en naturlig psykologisk reflex, inte minst hos poliser och före detta poliser. Den kan förstås leda rätt, men den behöver inte göra det.

Nästan samtidigt med att Per H började sina efterforskningar kring Engström arbetade till exempel kriminalinspektören Börje Wingren på att samla på sig komprometterande bevisning mot Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Wingren hade tidigt kommit i kontakt med uppgifter som var besvärande för Gunnarsson och snart blev försöken att knyta denne definitivt till mordet helt enkelt Wingrens personliga korståg.

Både Wingren och Per H skulle tidigt notera vissa framgångar för sina hypoteser. Wingren väckte för sin del alldeles tydligt Holmérs intresse i några veckor. Per H lyckades inte lika bra, men viss support inifrån utredningen fick han trots allt.

Och både blev senare under 1986 djupt besvikna för att ansvariga för utredningen inte lyssnade på dem.

Wingren fortsatte att hålla fast vid tanken på Gunnarsson som mördare inte bara sedan Holmér släppt det spåret utan ända fram till sin död 2009. Och Per H som avled tio år senare fungerade likadant – för honom var det Stig Engström som tagit livet av Palme.

En tröst för Per H var att han under den sista delen av sitt liv blev en sorts mentor för Thomas Pettersson som skriver i sin bok att de två ”diskuterade ämnet ur alla möjliga vinklar genom åren”.

I slutkapitlet hyllar han Per H för dennes ”rättspatos” och skriver att denne ”satt inne med unik förstahandskunskap”.

Entusiasmen var av allt att döma ömsesidig. Thomas Pettersson nämner att han själv efter Filterartikeln fått ta emot ett brev från Per H som innehöll orden: ”Jag är tacksam för att du genomfört detta gigantiska arbete”. (Sidan 290).

En sorts happy end, med andra ord. Två ärrade spanare som uttrycker sin respekt för varandra.

Och där slutar berättelsen.

Så vad blir då mitt sammanfattande omdöme om boken? Det är i sanningens namn inte alldeles lätt för mig att göra en rättvis recension när nu författaren har en helt annan uppfattning i sakfrågan än jag själv. Men för all del, det skulle av andra skäl inte vara helt lätt att opartiskt recensera en bok där författaren och jag i väsentliga avseenden vore överens. I det avseendet skulle det vara lättare att betygsätta Den osannolika mördaren om jag inte hade några egna kunskaper i ämnet och inte heller några åsikter om det.

Men vad skulle det bli för en recension?

Det kan finnas skäl att påminna om att när jag recenserade första upplagan av Den osannolika mördaren var jag för all del mycket kritisk mot centrala inslag i boken. Men jag skrev också: ”… det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.”

Det som var värdefullt i första upplagan finns kvar i den andra. Men den som hoppats att denna utökade och redigerade version ska erbjuda så mycket väsentligt blir nog besviken. Och när något som väcker intresse tillförts i denna upplaga så är det ofta diskutabelt eller helt enkelt fel.

Över de nya kapitlen vilar, tycker jag, rätt mycket ett drag av pliktskyldighet. Det var liksom givet att det behövdes en uppdatering. Och det som måste stå där, om Krister Peterssons presskonferens och så vidare, det finns förstås med. Men det är sällan spännande.

Betyder det att boken är värd att köpa? För den som inte har den första upplagan och är seriöst intresserad av Palmeutredningen tycker jag svaret är enkelt: ja, det är den. Det är lika självklart att ha den som att ha Hans Holmérs: Olof Palme är skjuten! Genom Thomas Petterssons betydelse för vad som hänt med mordutredningen så är den historiskt viktig. Dessutom innehåller den givetvis åtskilligt med information om Stig Engström, en person som nog kommer att ingå i debatten kring mordgåtan för en tid framöver.

Som framgått anser jag att boken innehåller en del allvarliga felaktigheter – plus en illa underbyggd övergripande slutsats. Men den som vill undvika att skaffa sig böcker som kan anklagas för brister av de slagen kan nog ställa in sig på att avdelningen Palmelitteratur i bokhyllan blir rätt liten.

För den som redan har den gamla upplagan tycker jag inte valet är lika självklart. Den som vill ta del av färska tankegångar från Thomas Pettersson om Stig Engström finner honom i avsevärt mer inspirerad form i Filterpoddens avsnitt 24 än i de nyskrivna kapitlen i boken. Där resonerar han kring Stig Engström med Filters chefredaktör Mattias Göransson och är mestadels på ett rätt inspirerat humör.

Läsaren har förstås rätt att fråga sig: frånsett humöret, har han också mer information av värde att komma med när han utvecklar sina tankar i podden än de som presenteras i bokens nyskrivna kapitel?

Den saken ska vi diskutera i de två sista avsnitten av den här artikelserien.


SVAR PÅ FRÅGORNA FRÅN RECENSIONENS BÖRJAN: 1) Särskilt nöjd är knappast Thomas Pettersson. Det märks att glädjen över att Palmeutredningen landade på hans slutsats i skuldfrågan grumlas av att åklagaren Petersson hade så lite att komma med så att inte så många trodde på honom. 2) Thomas Pettersson har sina egna försök till förklaringar som sträcker sig längre än Krister Peterssons. Men särskilt nya är de inte. 3) Den som varit tveksam eller negativ till utpekandet av Stig Engström tidigare och som följt debatten lär knappast ändra sig efter att ha läst denna nya upplaga.

Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet

Här kommer ännu några tankegångar från min sida om Lars Olof Lampers ebok/ljudbok om Palmemordet som nyligen kommit ut.

JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.

Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället.

En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare.

Ett område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket.

I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:

– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;

– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:

– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.

Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?”

Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.”

Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.”

När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”

Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån.

Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter?

Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg.

Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna.

Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”

Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.)

Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken.

Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden.

Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:

”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick i det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.

Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet.

Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var:

EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme.

I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.)

Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”.

Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.”

Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.)

Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom.

Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.

De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.

Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan.

Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet.

Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte heller om några andra walkie-talkieobservationer.

Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.”

Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.

Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.

Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt. Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.)

Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt.

Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.)

Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finns ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter.

Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.

En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.)

Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.)

Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten.

Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.

Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats. (Avsnittet Två skott.)

Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.

En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.

Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.)

En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik.

Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO.

Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.

Och med det sätter jag punkt för den här gången.

Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen


Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken.

Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.


Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel Original.


Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme.

Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen.

Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.

Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.

När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker.

Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström.

Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

Så blev det inte.

I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen.

Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen.

Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering.

Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster.

Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor.

Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i.

Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsberg, keps eller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning.

Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken.

Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet.

Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom.

Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant.

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset.

Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister.

För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten.

Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.

Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.)

Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den.

Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig.

Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott.

Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten.

Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.

Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed.

Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa.

Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, Men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda.

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).

Var det verkligen så väldigt märkligt?

Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.

Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg.

Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen.

Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet.

Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia.

Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19.

Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”

Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel.

Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla.

Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram.

Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.)

Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom.

Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren.

Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen.

Lampers:

”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och Lars Olof Lampers poängterar att att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern.

Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus.

Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare.

Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull.

Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi.

I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt. LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom.

Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel.

Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars.

Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen.

Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt.

Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.)

Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J.

Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Här syns den ursprungliga, längre versionen av intervjun med Stig Engström – den som publicerades i Svenska Dagbladets riksupplaga den 2 mars 1986.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit.

En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin.

Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.)

Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.”

Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna.

Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren.

Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson.

Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska.

Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil.

Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss?

Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där.

Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B.

Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen.

I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick.

Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne.

På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.)

Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser.

Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett.

Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade.

Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B.

Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre.

Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd.

Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv.

Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden.

Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”.

Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll.

Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.

Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person.

Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet.

Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer?

Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig.

Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.)

I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade.

Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen.

Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet.

Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser.

I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

”Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång.

Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.)

Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat:

”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.)

Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt.

Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”.

Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth.

Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem.

Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen?

Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

Aftonbladets löpsedel från den 21 januari 2013. Taxichauffören Anders D berättar om sina iakttagelser från mordnatten – iakttagelser som han redovisade redan när han hördes mindre än en timme efter mordet men som utredarna valde att ignorera.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen.

Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde.

Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet.

Men tillbaka till de två gärningsmännen.

Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet.

Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd?

Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett?

I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om.

Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den.

Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen.

I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumenteirng ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver:

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten.

Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort.

Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet.

Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38)

Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta.

Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken.

Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen.

Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken.

Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen.

Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den.

Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register.

Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”.

Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat.

När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern.

Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år.

Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016.

Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

De menade vidare att det var”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.

Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”

Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)

Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen.

Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok.

PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…

 

Lars Borgnäs andra svar till Gunnar Wall: Det finns mer att upptäcka i vittnesförhören

Tunnelgatan, polisfoto kort tid efter mordet. Restaurang Bohemia som Lars Borgnäs nämner i samband med ett vittnesmål låg på höger sida av gatan, i korsningen med Luntmakargatan. Det är fortfarande restaurang där, nu under namnet Mancini. En provisorisk reklamskylt för Bohemia syns på byggbaracken.


Här kommer Lars Borgnäs andra svar till mig i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget. Och jag bemötte honom i detta svar.

Nu kommer Lars Borgnäs med ett inlägg som får bli en slutreplik i debatten mellan honom om mig i den här formen. De ytterligare synpunkter jag har för min del får återkomma i kommentarsfältet. Och givetvis är inte bara Lars Borgnäs utan också alla bloggens läsare välkomna att komma med kommentarer i denna debatt även i fortsättningen. /Gunnar Wall


GUNNAR, DU UNDRAR OM JAG VERKLIGEN kan göra anspråk på att ha funnit något nytt i vittnesförhören efter trettiofyra år.

Ja precis det påstår jag att jag har gjort, med hjälp av en närläsning med avseende på just dessa faktorer: vad de olika vittnesmålen säger om Olof Palmes fall i relation till de båda skotten och vad de säger om tidsavståndet mellan dem.

Har ingen annan studerat materialet ur just den aspekten? Jo, det har faktiskt jag själv gjort, men inte särskilt framgångsrikt.

I min bok Nationens intresse närmade jag mig samma problematik men kunde då inte frigöra mig från föreställningen att det första skottet ”måste” ha varit riktat mot Olof Palme. Den oundvikliga slutsatsen blev då att i så fall måste de två skotten ha avfyrats mycket snabbt efter varandra, med mindre än en sekunds, eller snarare en halv sekunds mellanrum.

Detta för att få ekvationen att gå ihop. Längre kom jag inte den gången, eftersom jag alltså inte mentalt kunde frigöra mig från en ogenomtänkt övertygelse om att Olof Palme ”måste” ha varit målet för den första kulan.

Vittnet G på Bohemia

Sedan dess har jag ändrat inställning. Jag inser nu att det inte kan vara någon tvingande nödvändighet att gärningsmannen först ”klarade av” OP. Jag inser nu också att det är en orimlighet att skotten skulle ha avfyrats så tätt efter varandra som på mindre än en sekund. De vittnen som talar om två eller tre sekunders mellanrum, eller ett markant mellanrum, kan inte ha tagit så fel – inbegripet Kerstin N. Men ytterligare ett vittne, hittills inte offentliggjort, styrker mig också i uppfattningen att det gick minst två sekunders mellan skotten. Att jag inte nämnde det vittnet i boken ska jag tids nog förklara.

Det är en kvinna, som jag kallar G. Hon åt middag inne på restaurang Bohemia tillsammans med några väninnor vid mordtidpunkten. En av väninnorna hade hon lärt känna i Libanon. Plötsligt hördes två smällar utifrån gatan.

Vid den första smällen reagerade den libanesiska väninnan förskräckt. G, som uppfattade det som en avgassmäll från en passerande bil ute på Luntmakargatan, hann börja ge henne en lugnande kommentar innan den andra smällen kom. G uppfattade den andra smällen som mer dämpad än den första, och hon tolkade det som att bilen hade hunnit avlägsna sig en bit upp i backen, dvs Luntmakargatan söderut, och hon sa detta till väninnan med tillägget: ” Vi är inte i Beirut nu”.
Som G återger det är det uppenbart att det måste ha gått mer än en sekund, snarare två eller tre, mellan de båda smällarna.

Detta vittnesmål är Palmeutredarna informerade om. G ringde nämligen upp polisen en tid efter mordet och berättade om sina observationer. Det mest intressanta hon hade att berätta var dock något annat, nämligen att det efter smällarna kom in en man på restaurangen. Han satte sig vid ett bord utan att ta av sig ytterkläderna eller beställa något, för att en kort stund senare lämna platsen och gå ut på gatan igen. Det var mannens utseende och märkliga uppträdande i direkt anslutning till smällarna som fick G att kontakta utredarna, sedan en polis i hennes bekantskapskrets uppmanat henne till det.

Palme föll efter skott nummer två

Tidsavståndet mellan skotten kan tyckas vara en petitess i mordgåtan men just vad gäller den omvända skottföljden utgör det ett av de tre benen slutsatsen vilar på – de andra är den omedelbara effekten av Olof Palmes ryggskada, som fick honom att rasa ihop i fritt fall utan fördröjning, samt mordplatsvittnenas i mina ögon samstämmiga uppgifter om att han inte föll ihop förrän efter det andra skottet. Varken du eller någon annan kommentator på bloggen har givit något konkret exempel på motsatsen. Det har mest handlat om allmänna resonemang om minnespsykologi och om möjligheten att protokollen varit felskrivna. Det får mig att misstänka att ingen bevisning, hur ”tung” den än förefaller vara, kommer att klara sig mot invändningar av det slaget. Man kan ju alltid hävda att vittnena inte har sett det de säger sig ha sett och att det de har sett inte har kommit med i förhörsprotokollen – och att dessa fel kan slå systematiskt åt ett och samma håll, nämligen i en riktning som råkar bekräfta den uppfattning man redan har.

Jag står fast vid att alla vittnesmål som har något att säga i frågan, såsom de är upptecknade i de tidiga förhören, tagna till sitt face value, indikerar att OP inte föll förrän efter skott nummer två. Om han redan var nere på gatan när det andra skottet kom borde någon ha sett det och uttryckt det så i sina förhör. De två vittnen som hade platsen i fokus vid första skottet – i synnerhet Inge M men även Anders B – borde i så fall ha noterat att offret redan då rasade till marken. Att Anders D uppges säga så i sitt andra referatförhör kan jag inte tro avspeglar hans verkliga uppfattning, den tror jag kom fram med hans egna ord i radiointervjun på natten och i det samma natt nedtecknade polisförhöret.

En man sköt Palme, en annan sprang upp på åsen

Men det finns även andra intressanta saker att upptäcka i vittnesförhören, trots de trettiofyra åren som gått. Det handlar om att ställa in skärpan på en viss omständighet som man intresserar sig för och läsa dokumenten ytterst noggrant. En spännande sak är signalementet på gärningsmannen vid mordplatsen i relation till signalementet på mannen som sprang upp på åsen, sedd av Lars J och Yvonne N.

Där finns anmärkningsvärda olikheter, och de får mig att misstänka att det inte rör sig om samma person.

Med andra ord: en man sköt Olof Palme och en annan sprang upp på åsen. Om det är riktigt – och jag tar upp detta i boken – innebär det att vi måste frigöra oss från ännu en invand föreställning om händelseförloppet, nämligen att Olof Palmes mördare flydde uppför trapporna. Det kan för övrigt knyta an till vittnet Gs observation av mannen på Bohemia.

Hur mordet gick till

Men åter till dina invändningar om hur mordet gick till. Du skriver angående Anders Bs iakttagelse att gärningsmannen la handen på OPs axel att jag påstår att han höll fast och bromsade OP i tre sekunder. Det låter, menar du, som en orimligt lång tid, under vilken OP skulle ha kunnat reagera och avvärja angreppet.

Det kan jag hålla med om, men så menar jag inte att det gick till. Jag tänker mig istället att det kan gått till så här:

Gärningsmannen – som kan vara en person som OP känner eller som han av annan anledning släpper nära inpå sig – går de sista stegen (som Anders B ser) till vänster om och något bakom OP fram mot korsningen, i riktning snett in mot Tunnelgatans mynning (som Cecilia A ser det). Eventuellt pratas de vid. Plötsligt lägger gärningsmannen upp sin högra hand på OPs högra axel – inte håller fast den, märk väl, mer som en gest av förtrolighet (som Anders B också
tolkar det), men möjligen får det OP att känna sig obekväm.

OP vänder sig till vänster mot gärningsmannen (som Inge M ser det), kanske för att be honom lägga av. Kanske säger han detta till mannen, men utan att göra sin irritation synlig för omgivningen – han har ju trots allt nyss samtalat med mannen och, som sagt, de kanske känner varandra. I ett sådant läge börjar man inte plötsligt skrika och gorma. Här, omedelbart före det första skottet, bromsar OP in på stegen, men observera att det inte är gärningsmannen som fysiskt hejdar OP, utan det är effekten av att han håller kvar sin hand på dennes axel.

Detta är alltså, kan jag tänka mig, vad som händer vid Olof Palmes sista steg i livet. Det är det som får LP (som enligt Inge M hamnat hamnar något steg före OP) att titta bakåt för att se vad som pågår, alltså att vrida sig halvvägs åt vänster samtidigt som OP gör detsamma. Det ser då på avstånd ut som om de båda samtidigt tittar in i eller genom Dekorimas skyltfönster, och det är just så Cecilia A uppfattar det.

I det läget har gärningsmannen tagit fram revolvern och håller den, osett av alla, i vänster hand, alltså närmast skyltfönstret.

Olof Palme kanske ser den men utan att omedelbart ta det hela på allvar (den kanske ingår i gärningsmannens normala utrustning, och OP vet om det). Men detta är förstår en spekulation. Alternativt upptäcker inte OP vapnet förrän alldeles före första skottet, gärningsmannen håller det ju i midjehöjd. Det är också möjligt att gärningsmannen håller det bakom OPs rygg, och då ser han det förstås inte (men den positionen verkar besvärligare att beskjuta LP från, med precision). Gärningsmannen avlossar det första skottet riktat mot LP som står en knapp meter längre fram, och eftersom hon är vriden halvvägs bakåt kan kulan stryka tangentiellt längs hennes rygg. Redan här bör hon ha haft en möjlighet, om inte förr, att se gärningsmannen – han beskjuter ju henne rakt från sidan.

Nej Gunnar, det handlar inte om någon cirkusartistskjutning. Vi har att göra med en mycket skjutskicklig person, helt trygg med sitt vapen, med en plan för vad han tänker göra och med ett motiv till det. I planen ingår helt visst att döda OP – därför har han lagt handen på dennes axel, för att ha kontroll medan han avlossar det första skottet.

Men han räknar med att OP ska vara handlingsförlamad under ett par sekunder därefter, och att han då ska hinna rikta in sig för det andra. Han ska döda OP, det vill han vara hundraprocentigt säker på, men han har också ett motiv, eller ett uppdrag, att beskjuta LP. För honom är det mest rationellt att göra det först eftersom han inte har kontroll över henne men vill att skottet ska träffa henne ungefär så som han har planerat.

Här finns flera möjligheter eftersom vi inte känner till hans motiv när det gäller LP, och därmed inte heller hans plan.

Som skicklig skytt kan han knappast ha avsett att försöka döda henne med det skottet, så grovt kan han inte missa på en knapp meters avstånd. Han kan i och för sig ha haft avsikten att döda henne men ändrar sig sedan i sista sekunden – det är kanske svårt för honom att skjuta ihjäl en kvinna, och det kanske inte ens är hans egen idé – och han vrider undan vapnet en smula. Alternativt har han bara avsikten att markera ett skott mot henne – för att skrämma, eller av något annat skäl – och sätter det mot baksidan på hennes kappa. Följden blir en strimma över hennes rygg, vilket kanske bara råkade bli så. Han kanske hade varit fullt nöjd även om kulan bara hade strukit längs utsidan av kappan. Man skulle kunna tolka in i det skottet att gärningsmannen var likgiltig till exakt hur den kulan skulle träffa.

Hursomhelst, när första skottet går ryggar OP reflexmässigt bort från vapnet eller smällen, det vill säga vrider sig åt höger samtidigt som han kanske kurar ihop och böjer sig något framåt. Allt detta sker i så fall instinktivt, och under dessa två sekunder – men först då – nyttjar gärningsmannen sin högra hand till att kontrollera OPs rörelse.

OP kommer nu i ett läge där gärningsmannen, möjligen efter att ha tagit ett steg bakåt, kan höja revolvern två decimeter och rikta den mot önskat ställe på OPs ryggrad (han väljer enligt Kari Ormstad det bästa området som finns på en kropp att sikta mot om man vill vara säker på att få dödlig effekt) och han skjuter honom snett nedåt i ryggraden, med en liten vinkel åt vänster beroende på OPs högerrotation.

Anders B ser vid det första skottet gärningsmannens högra hand uppe på OPs axel men ser inget vapen eller någon blixt eller rök. Han tycker att smällarna låter dämpade. Allt detta tolkar han som att gärningsmannen har vapnet i vänster hand och avfyrar det framför sig själv, dolt för Anders B (som ser två rökpuffar hänga i luften först när gärningsmannen går åt sidan efter det andra skottet).

Vid det andra skottet har flera vittnen hunnit få mordplatsen i fokus. Eftersom gärningsmannen har sin högra hand uppe på OPs axel och samtidigt – något bredvid och på ungefär samma höjd – med vänster hand riktar vapnet mot övre delen av OPs rygg, uppfattar några i hastigheten det som att skottet kommer från gärningsmannens högra hand.

OP faller blixtsnabbt till marken och gärningsmannen sänker båda händerna samtidigt och för med höger hand undan sin rock på höger sida (vilket Inge M tolkar som att han stoppar vapnet i rockfickan) samtidigt som han sticker in vapnet med vänster hand i en ficka eller ett hölster innanför rockens högra sida, dvs den som är närmast gatan (vilket Ann-Charlott H ser).

I samma moment som han för in vapnet innanför rocken tar han något steg bakåt (vilket Inge M noterar, och Anders D tolkar som en tvekan) och vrider sig samtidigt åt vänster (det sker i ett moment, enligt Anders B) för att därpå gå några steg och sedan börja springa in på Tunnelgatan. Under de sekunder han har backat undan har han tittat på OPs kropp som just landat utsträckt på trottoaren – detta för att kontrollera att kulan haft avsedd effekt. Med kulan mot Lisbeth har han inte motsvarande behov att läsa av effekten eftersom den inte är lika viktig för honom. Men rimligen hinner han konstatera att hon inte fått någon allvarlig skada, och nöjer sig ändå med det.

Det handlar inte om någon cirkusartist, men det handlar om en person som till fullo behärskar sitt vapen och som, tror jag, är tränad att agera med full sinneskontroll även i en våldssituation med dödlig utgång – före, under och efter. En närstridsutbildad person, sannolikt. Den möjliga kretsen att söka i borde inte vara stor om gärningsmannen var svensk.

Lisbeths dilemma

Avslutningsvis några ord om Lisbeth Palmes bevekelsegrunder. I motsats till dig Gunnar tror jag att hon omedelbart, redan på mordplatsen, förstod att hon hamnat i ett svårt dilemma. Vid sidan av chocken tror jag det kan ha bidragit till att hon blev fullständigt förvirrad, ja närapå hysterisk (vilket det sedan var viktigt för henne att förneka). Hon insåg direkt att det fanns saker hon aldrig skulle kunna berätta om beträffande förspelet till mordet – varför de gått just hit och vart de var på väg, att hon hade sett gärningsmannen, kanske till och med pratat med honom och möjligen även kände till eller anade mordets bakgrund och motiv.

För henne stod det genast klart att det fanns omständigheter som skulle komma att hindra henne från att tala om detta eftersom det skulle kunna få för henne oacceptabla följder. Det förklarar hennes märkliga agerande redan på sjukhuset – att hon inte kunde inlåta sig i detaljerade förhör med några kriminalpoliser, att hon inte kunde låta dokumentera skadan på ryggen. Alla utredningsåtgärder uppfattades från början av henne som ett hot. Hon kunde inte beskriva vad som verkligen skett på mordplatsen, det hade lett till för henne omöjliga följdfrågor. Hon kunde inte berätta att hon hade sett gärningsmannen och skulle kunna beskriva honom, därför gav hon inledningsvis intrycket att hon ingenting hade sett och ingenting visste. En rekonstruktion på plats var också utesluten för hennes del eftersom hon inte kunde visa hur de verkligen gått och stått och vad som hänt före mordet.

I det första läget hade hon ännu inte konfererat med någon, inte heller med Hans Holmér, och kunde därför ännu inte stå under någons inflytande. Senare, däremot, kan jag tänka mig att hennes och Holmérs/Regeringens/Säpos olika men sammanfallande intressen styrde hennes agerande. Att hon skulle ha varit ett viljelöst verktyg i de andras händer köper jag inte. Hon var starkare än så.

Återigen vill jag betona att hennes eget motiv för att inte berätta fullt ut vad som hänt kan ha varit fullt begripligt, till och med acceptabelt. Vem som helst kanske skulle känt sig tvingad att agera på samma sätt i motsvarande situation. Jag tror att hon ställdes inför ett omöjligt val, men beslutet att hålla inne med vad som hänt var från början hennes eget.

Jag påstår alltså inte att LP ensam satt vid styråran för den mörkläggning som följde, men hon hade haft möjlighet att peka åt rätt håll om hon hade kunnat bortse från konsekvenserna för sin egen del, alternativt Olof Palmes och/eller partiets (eller Sveriges?).

Hon hade nyckeln i sin hand. Samtidigt tänker jag mig, precis som du, att starka krafter var (och är) nöjda med att hon inte gav ifrån sig den. Men den nyckeln går fortfarande att finna. Hittar man den inte måste någon, för vår demokratis skull, till sist ges de förutsättningar som krävs för att bryta upp låset.

Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons


Här kommer mitt svar till Lena Andersson i debatten om Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik både mot vad Lars Borgnäs skrivit och vad Lena Andersson tagit upp i förordet. Lars Borgnäs svarade och jag svarade honom.

Lena Andersson svarade också. Och här nedan kommer mitt svar till henne.  Samtidigt inbjuder jag henne att skriva ett andra svar. 

Jag väntar mig också ett andra svar från Lars Borgnäs, förhoppningsvis nästa vecka. /Gunnar Wall


TACK FÖR DITT svar, Lena!

Vår debatt gäller ju framför allt om Lisbeth Palme visste att hon inte sett Christer Pettersson vid Dekorima men ändå pekade ut honom. Du säger att hon pekade ut honom mot bättre vetande, medan jag föreställer mig att hon trodde att hon faktiskt sett honom där.

Vi är både överens om att han med största sannolikhet inte befann sig i Dekorimahörnan, så allt handlar om vad som rörde sig i Lisbeth Palmes medvetande.

”Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa”, skriver du, Lena, i ditt svar på min recension. Och med det avser du alltså att Lisbeth Palme var i stånd att göra exakta och korrekta iakttagelser på mordplatsen. Och det betyder i sin tur att när hon sa att Petterson var där så for hon medvetet med osanning.

Jag ifrågasätter inte att det mänskliga psyket ibland kan fungera på det sättet under krisartade händelseförlopp, alltså att en person kan göra mycket exakta iakttagelser under stress. Och jag medger också att personen efteråt kan ha tydliga och väsentligen riktiga minnesbilder av vad som skett.

Men det behöver inte vara så och det är till och med vanligt att det inte är så.

Ett tidigt experiment i vittnespsykologi

Det här är ju ett ämne som vittnespsykologer ägnat forskningsmödor åt i många årtionden. Och hur vanskligt det kan vara att veta om en person gör korrekta iakttagelser av dramatiska händelser illustreras redan av ett test som utgjorde själva starten för den experimentella vittnespsykologin. Det utfördes i Berlin 1902 och presenterades några år senare i en bok av den tysk-amerikanske psykologen Hugo Münsterberg. Elizabeth Loftus redogör för det i sin bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996, sid 20).

Under en universitetsföreläsning börjar ett par studenter skrika åt varann. Ordkriget övergår i våld när den ene studenten drar en revolver. Under kalabaliken som följer går ett skott av.

Allt är iscensatt av föreläsaren, en känd kriminolog, men det vet förstås inte de närvarande utom de få som spelat upp scenen.

De studenter som bara varit omskakade åskådare blir sedan ombedda att redogöra för vad de varit med om. Deras svar sorteras in under fjorton olika inslag i händelseförloppet – repliker och händelser.

Det är mycket som blir fel. När det gäller det inslag som vittnena kan redogöra för bäst finns det misstag i 26 procent av svaren. I det sämsta fallet utgör de felaktiga svaren 80 procent av samtliga.

En annan slutsats som kan dras är att felfrekvensen är större när det gäller inslag i den senare, mer dramatiska, delen av händelseförloppet.

Det här tidiga experimentet har följts av många fler och vittnespykologin är ju idag ett omfattande forskningsområde med stor betydelse för de bedömningar som görs inom rättsskipningen. Och den uppfattning som råder i dag har på intet sätt kullkastat vad ovanstående tidigare experiment pekar på: vittnen har verkligen ofta fel, inte minst i dramatiska situationer.

Jag tycker det här är en viktig bakgrund till diskussionen om Lisbeth Palme.

Mannen i ljusskenet

Låt oss nu övergå till det inslag i hennes vittnesberättelse som ligger till grund för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Lisbeth Palme redovisade i olika sammanhang ett antal iakttagelser från mordplatsen. Det hon berättat kan i olika delar vara korrekt eller felaktigt. Och det som är felaktigt kan i sin tur vara felaktigt på olika sätt: hon kan ha missuppfattat saker när det hela skedde, hon kan ha kommit ihåg fel och hon kan av en eller annan orsak avsiktligt ha undanhållit eller ändrat uppgifter när hon förhördes.

Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.

Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. Och att det lett till viktiga luckor i vad vi vet om hennes minnesbilder.

Dessutom tror jag att en del av det vi fått veta att hon redovisat egentligen inte alls stämde överens med vad hon ansåg sig komma ihåg.

Så långt är du och jag överens.

Men den iakttagelse som var central i hennes utpekande av Christer Pettersson tror jag definitivt hade en motsvarighet i verkligheten. Och jag tror att hennes beskrivning av vad hon såg stämmer väl med det faktiska förloppet i alla väsentliga avseenden utom ett – iakttagelsen handlade inte om Pettersson utan om en annan person. Och jag är ganska säker på vem.

Jag tror alltså att Lisbeth gjorde en sådan observation, och jag tror att hon beskrev den ganska väl i rätten. Förutom det mest väsentliga.

Du tror dig veta att när Lisbeth satt där i rätten visste hon att mannen hon observerat inte var identisk med Pettersson.

Det tror inte jag.

Låt oss gå in på detaljerna. Du är säkert ganska väl orienterad i det här, men jag tar det ändå rätt noga för andra läsares skull.

Vi går till förhöret med Lisbeth som hölls hos riksåklagaren den 26 januari 1989. Där berättade hon om tre observationer hon gjort efter mordet – tre observationer som enligt henne förmodligen handlade om en och samme man, mördaren.

En av dessa iakttagelser handlar om en man som efter skottlossningen vänder ansiktet mot henne. Det är den som hon hänvisar till när hon pekar ut Christer Pettersson under rättegången.

Så här står det:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster. Samtidigt sade hon något om en smällare. I det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen. Lisbeth Palme vet inte om hon stod upp eller satt på huk när hon gjorde iakttagelsen, men hon tror att hon stod upp. Mannen stod i ett ljussken.

Hon nämner alltså också två andra iakttagelser. Den ena handlar om en man som avviker från platsen in på Tunnelgatan och den andra om en man hon iakttar ett par minuter senare och som då står vid barackerna inne på Tunnelgatan, vänd ut mot Sveavägen. Enligt förhörsprotokollet tror Lisbeth i efterhand att alla tre iakttagelserna gäller samme man.

Låt oss också notera att förhöret även innehåller uppgifter om en man som var klädd i beige jacka. Lisbeth säger att hon såg honom på avstånd efter skottlossningen. Men han befann sig enligt henne ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon hade iakttagit”.

Mannen i beige finns omnämnd redan i ett förhör som poliser från rikskriminalen höll med Lisbeth Palme våren 1986. Hon såg honom när hon ropade på hjälp. Han befann sig då, enligt hennes uppgifter i det förhöret, ”ca 30 meter norrut på Sveavägen” och var på väg i hennes riktning.

Men närmare än så, på själva mordplatsen, handlade det alltså enligt Lisbeth Palme om en enda man som hon lagt märke till i tre omgångar.

Så var det säkert inte. Hennes uppgift om mannen som begav sig in på Tunnelgatan (och som hon såg snett bakifrån) låter som att det kan vara en minnesbild av mördaren. Den man som ett par minuter efter mordet stod inne på Tunnelgatan var dock knappast mördaren utan nästan säkert vittnet Lars J.

”Det fanns ingen annan person där”

Mannen som Lisbeth befann sig ansikte mot ansikte med då? Det är den observationen som utgör grunden för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Var kommer detta ifrån? Såg hon något som liknar det hon beskriver?

Vi kommer snart till det.

Men låt oss först noga notera att intrycket som förmedlas genom detta förhörsprotokoll är att det inte har funnits någon annan person i själva Dekorimahörnan än mördaren, Olof Palme och Lisbeth Palme själv. Mannen i beige blir en illustration till att när Lisbeth upptäcker ytterligare en person så befinner sig denne på rejält avstånd.

Och just detta – att det bara var tre personer på platsen – är en uppgift som åklagarna behöver av en väldigt enkel anledning.

Som vi märker uppger Lisbeth Palme i detta förhör inget om att hon ser mördaren när han skjuter. Det finns inte heller några uppgifter om att hon sett ett vapen ens efter skottlossningen. Det som finns är en man som står på 5 – 7 meters avstånd och tittar på henne. Och den mannen är enligt Lisbeth identisk med ”nummer 8” från videofilmen – det vill säga Christer Pettersson.

Det där låter ju mycket bra ur åklagarsidans perspektiv. Men att hon säger att Pettersson står där räcker inte ensamt, även om rätten skulle vara benägen att tro på Lisbeth Palmes försäkran om att hon sett just honom.

I ett sådant läge skulle Pettersson, som i och för sig konsekvent nekat till att ha befunnit sig på mordplatsen, plötsligt kunna ändra sig och säga att han faktiskt råkat gå förbi precis i samband med mordet och att Lisbeth Palme tydligen sett honom – men att det definitivt inte var han som sköt Olof Palme.

Med andra ord var det viktigt för åklagarsidan att kunna slå fast att det inte fanns någon annan där. Såg Lisbeth Pettersson på mordplatsen så var det Pettersson som sköt – det är den bärande tesen i åtalet.

I förhöret i hovrätten understryker Anders Helin detta tema genom att fråga Lisbeth Palme om hennes observation av mannen som sprang in i gränden – är hon säker på att det var samma person som stod och tittade på henne?

Lisbeth Palme svarar: ”Ja, det fanns ju ingen annan person.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros säger att han inte hörde Lisbeths svar. Helin går in och svarar i hennes ställe med ett litet förtydligande.

Helin säger: ”Det fanns ingen annan person där.”

Och så här sa Anders Helin i sin slutplädering i tingsrätten:

”Att Lisbeth Palme har sett mördaren och kunnat identifiera honom, det styrks av samtliga vittnen ifrån brottsplatsen. Samtliga vittnen säger sig ha sett endast tre personer intill varandra i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen: Olof Palme, Lisbeth Palme och den man som sedan springer därifrån.”

Förvisso tycks det bara ha varit tre personer alldeles intill varann i ögonblicken då mördaren sköt: mördaren själv och makarna Palme. Mördaren befann sig tätt inpå Olof Palme, som blev skjuten på ett avstånd av omkring 10 – 30 centimeter. Och skottet som snuddade vid Lisbeth Palme sköts på ett avstånd av 70 – 100 centimeter. De tre var alltså verkligen mycket nära varann. Men problemet är bara att när Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson talar hon inte om en man som stod alldeles intill henne i skottögonblicket. Hon säger i det förhör vi nyss citerat att mannen hon såg stod så mycket som 5 – 7 meter ifrån henne. När hon tidigare, i rikskriminalens förhör våren 1986, redogör för samma observation är avståndet till och med ännu längre, 10 – 15 meter.

Det fanns fyra personer på mordplatsen

Och nu kommer det intressanta: på omkring 7 meters avstånd från Lisbeth Palme, i ljuset från Dekorimabutiken i gathörnet, hade det bevisligen alldeles efter skottlossningen stått en man och tittat på henne. Och det var inte mördaren, utan vittnet Anders B. Han stod med andra ord på det avstånd – och i den riktning – som den man som Lisbeth Palme berättar att hon iakttog. Och han stod med ansiktet mot henne.

Det betyder att, trots vad Helin sa i tingsrätten, hade det funnits fyra personer på mordplatsen – inte tre.

Och dessutom är det mycket som talar för att Lisbeth Palmes observation av mannen som stod vänd mot henne var just Anders B.

Han berättade själv om sin bild av händelseförloppet när jag träffade honom långt senare för att intervjua honom till min bok Mordgåtan Olof Palme.

Han är bara några meter från Olof Palme när mördaren skjuter. Vad som utspelas framför hans ögon liknar en sorts avrättning.

Anders observerar gärningsmannen, som drar sig undan men utan extrem brådska. Denne försvinner ur sikte bakom hörnet in på Tunnelgatan, utom synhåll för Anders som inte vet om skottlossningen är över. Anders tar skydd i porten till Dekorimabutiken.

”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger han till mig.

Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp.

”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders.

Samma sak, att kvinnan – det vill säga Lisbeth Palme – tittar på Anders finns tydligt med redan när Anders i november 1987 hörs under hypnos som ett led i polisutredningen.

Anders berättar då att det är fem, sex meter till kvinnan. Och han ser att hon tittar på honom.

Det kan konstateras att Anders uppgifter stämmer väldigt väl med Lisbeth Palmes egen beskrivning av vad hon såg efter skottlossningen. Det gäller såväl avståndet som Anders position framför butiken – och att Lisbeth såg på honom.

De uppgifter hon lämnar om gärningsmannen i förhöret den 1 mars 1986 handlar om en man i 40-årsåldern, med ”kompakt” kropp och kort hals, klädd i en bullig täckjacka. Det får anses vara en hygglig beskrivning av Anders B fast den inte innehåller några uppgifter om ansiktet. Det är däremot, kan vi notera, en beskrivning som stämmer dåligt med den som de flesta andra vittnen gett av gärningsmannen – mest uppenbart att denne tycks ha haft en rock, inte en täckjacka.

Det kan tilläggas att inga andra vittnesmål ger något stöd för att gärningsmannen skulle ha stannat upp när han kommit omkring sju meter bort, och då vänt sig om för att sedan stå och stirra på Lisbeth en stund innan han begav sig in i gränden.

Ifall han gjort så borde han för övrigt ha hamnat intill Anders. Och det borde rimligtvis Anders ha märkt. Men enligt Anders är mördaren borta när Lisbeth vänder blicken mot honom som om hon vädjar om hjälp.

Av allt att döma fanns det alltså bara tre personer kvar på mordplatsen när Lisbeth gjorde den observation som blev central i rättegången (och en av dem var död). Men de tre var inte hon, Olof och mördaren utan hon, Olof och Anders B. Mördaren var inte kvar. Hade även han stått i ljusskenet utanför Dekorima borde hon ha sett både honom och Anders.

När Lisbeth hörs i tingsrätten av åklagaren Anders Helin betonar hon varför hon såg sig om, hon letade efter hjälp.

”Då ser jag en person som står under hörnet … och stirrar … mot mig … och Olof …”

Hon beskriver mannen och förklarar: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”

Däremot tror hon inte då att det är han som skjutit, säger hon i rätten: ”Jag uppfattade att skotten kom från längre håll.”

Den beskrivning Lisbeth i rätten ger av den bedömning hon gjorde i ögonblicket stämmer väl överens med Anders berättelse och med all sannolikhet också med verkligheten. Den man hon ser är inte identisk med mannen som skjutit. Hon vill ha hans hjälp men märker snart att hon kan inte vänta sig hjälp från honom. Samtidigt är Lisbeth klar över att mannen tittar just på henne – det handlar inte bara om att hans ansikte rent allmänt är vänt utåt gatan till. Även här har vi en direkt överensstämmelse med Anders B:s berättelse.

Låt oss för fullständighetens skull också notera att både Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson har uttryckt att de trodde att det var Anders Lisbeth hade sett. K G Svensson drog, vad jag kan förstå, den slutsatsen utifrån tillgängliga faktauppgifter. Holmér hade för sin del ytterligare skäl att dra slutsatsen: hans insatser präglades av att han ville hålla Lisbeth borta från utredningen. Så länge Lisbeth bara pratade om någon som sannolikt var Anders B kunde Holmér inom sin spaningsledning lätt motivera att hon inte hade något viktigt att komma med och att hon lika gärna kunde lämnas i fred.

Visste Lisbeth att det inte var Pettersson hon sett?

Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?

Det tror jag inte.

• Hennes observation av Anders måste ha varit hastig.

• Hon hade förmodligen aldrig sett honom förut.

• Hon betonade själv att hon sett mannen stående i ljusskenet från butiken. Det tyder på att bakgrunden var mer upplyst än hans ansikte.

• I den mån hon ändå kunde urskilja hans utseende hade hon inte haft någon uppenbar anledning att inpränta det i minnet eftersom hon tydligen i det ögonblicket inte tänkt tanken att han kunde vara gärningsman eller inblandad i mordet.

• Observationen av Anders var bara ett inslag i en hel serie av dramatiska iakttagelser av – och interaktioner med – olika personer som snart omgav henne. Det hela var rörigt och det är omvittnat att Lisbeth var i affekt och närmast kom i gräl med en del av de närvarande.

• Veckorna efter mordet konfronterades hon med signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”. Hon genomgick också en konfrontationsvisning med Victor Gunnarsson och en annan med en av dennes bekanta. Dessutom fick hon vid olika tillfällen se foton på mer än 600 personer som förekom i utredningsmaterialet. Hon blev alltså formligen bombarderad med bilder på potentiellt misstänkta ansikten.

Den naturliga slutsatsen är att det för det första är mycket tveksamt om hon lagt märke till detaljer i Anders B:s utseende. Ja, mycket pekar till och med på att hon inte kunde ha gjort det även om hon velat.

Det ansåg i alla fall Svea hovrätt som under rättegången genomförde ett besök på mordplatsen. Rätten konstaterade i sin dom att det motljus från Dekorimabutiken som Lisbeth haft när hon gjorde sin iakttagelse innebar att det inte var möjligt för henne att göra detaljerade observationer av ansiktet på den man hon sett.

Och i den mån hon gjorde det är det högst osäkert om hon kunde bevara dessa iakttagelser i minnet utan att de påverkades av de mer eller mindre suggestiva uppvisningar av bilder och konfrontationsvisningar som hon fick genomgå.

Klimax på allt detta var visningen av konfrontationsvideon med Christer Pettersson – inte minst för att denna visning hade förberetts genom att åklagarna förmedlat bilden av att de nu äntligen hade hittat en starkt misstänkt person. Och en av dessa åklagare, Jörgen Almblad, hade till och med låtit Lisbeth få veta att denne misstänkte var alkoholist.

Mot all denna bakgrund finns det förstås anledning att dra slutsatsen att Lisbeths utpekande av Pettersson inte har någon större trovärdighet i sak. Men vår diskussion gäller ju en annan fråga: om hon skulle ha varit medveten om att det inte var Pettersson hon sett.

Du hävdar ju det. Jag tycker det är en vittnespsykologiskt mycket diskutabel slutsats. Det förutsätter att hon verkligen gjort en detaljerad observation av mannen hon såg, förmodligen Anders B. Och det förutsätter också att hon hållit den bilden bevarad och opåverkad i sitt minne under tre år.

Eftersom Lisbeth Palme var psykolog borde hon ha känt till den rådande uppfattningen inom yrkeskåren när det gällde sådana frågor: att det var högst osäkert om hon under sådana omständigheter kunde göra ett korrekt utpekande.

Jag föreställer mig att din och min oenighet finns redan här, att du inte ger så mycket för den rådande uppfattningen bland psykologer när det gäller sådana frågor. Överraskande nog hamnar du på samma slutsats som Lisbeth Palme själv när det gällde vad hon kunde klara av. Hon talade ju bestämt om sin yrkesmässiga kompetens, den som gjorde att hon hade en väl utvecklad förmåga att observera och minnas.

Varifrån hade Lisbeth fått denna sin tvärsäkerhet om sitt minnes tillförlitlighet? Det vet vi inte. Men en person som kategoriskt gått ut och hävdat att hon var som en filmkamera  är Ulf Dahlsten.

Dahlsten hade satts in av regeringen för att ta hand om Lisbeth och var med under polisförhöret den 1 mars. Och han höll även nära kontakt med henne i samband med åtalet mot Pettersson. Först hade han i en tidning sagt att hon inte gjort några viktiga observationer på mordplatsen. Men i sina memoarer Nirvana kan vänta från 2001, sid 183, skriver han:

Händelserna efter det första skottet fanns i henne som en film, bildruta för bildruta. En film som plågade henne och spelades upp i hennes inre gång på gång, men som hon inte till något pris ville glömma. Med den filmen kunde hon identifiera mördaren den dag de skulle mötas på nytt. 

Det Dahlsten förmedlar till oss – och det han kanske också förmedlade till Lisbeth i samband med utredningen av Pettersson – var alltså budskapet att hennes minne var i stort sett ofelbart. Upplevde hon i efterhand att det var Pettersson som stått utanför Dekorima så var det också Pettersson.

Lisbeth kom som bekant att hänga upp sin säkerhet i utpekandet till den observationsförmåga hon ansåg sig ha utvecklat som psykolog. Resonemanget är lite dimmigt – varför skulle en psykolog vara särskilt bra på att notera ansikten? En kosmetolog, en servitör eller en karikatyrtecknare borde väl vara mer kompetenta när det gäller en sådan sak?

Och även om nu psykologer skulle vara duktiga på att minnas utseenden i ett arbetssammanhang – hur fungerar den kompetensen i en helt annan situation, en där livspartnern just blivit ihjälskjuten?

Psykologer är helt enkelt också människor. Och med det menar jag inte bara att de har sina naturliga mänskliga brister när det gäller att observera och i minnet lagra enskildheter i den långa ström av synintryck som alla människor utsätts för.

Jag menar också att de, precis som andra människor, kan inbilla sig att de minns saker – särskilt om de suggereras till det och om omständigheterna är känslomässigt laddade.

Och för min del menar jag därför att det är rimligt att tänka sig att Lisbeth Palme på felaktiga grunder kom fram till att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen.

Det är att märka att det knappast tycks ha varit en övertygelse som kom till henne direkt.

Promemorian från konfrontationsvisningen den 14 december 1988 är inte särskilt glasklart formulerad när det gäller hennes utpekande. Märk särskilt formuleringen: ”han stämmer på min beskrivning” – inte ”han stämmer med min minnesbild”.

De entydiga formuleringarna kom först i förhöret med Lisbeth den 26 januari – vilket händelsevis är det datum då åklagarna till sist upprättar en utskrift av promemorian om konfrontationen sex veckor tidigare.

Jag vet inte riktigt hur du tänker dig detta förlopp, Lena. Om vi hypotetiskt skulle anta att det hela var en gemensam komplott från Lisbeth och åklagarna blir det ju obegripligt varför hon envisades med alla de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen – till exempel att Petterssons advokat inte fick vara med. Allt detta försvagade ju bara hennes utpekande. Och det blir också svårt att förstå varför hennes uttalanden från visningen den 14 december var så vaga. Liksom att det tog sex veckor innan åklagarnas anteckningar skrevs ut.

Min bedömning är att Lisbeth gradvis lät sig övertygas om att hon sett Pettersson på brottsplatsen.

Ett skäl till att jag tror det är att jag inte förstår vad hon skulle tjäna på att ljuga om den saken – av allt att döma längtade hon ju verkligen inte efter att delta i en rättegång. Och inte heller hade hon kommit till konfrontationsvisningen med någon entusiasm.

Men när hon väl gjort sitt utpekande var hon inte en person som gärna kunde tänka sig att backa och ompröva vad hon sagt. Motvilligt pressades hon därför att delta i rättegången.

Vi kan förstås tänka oss att hon trots sin utåt sett deklarerade säkerhet ändå känt inslag av tvivel – det borde hon ha gjort om hon över huvud taget reflekterat över ståndpunkter från vittnespsykologisk expertis.

Men även om hon gjorde det menar jag i alla fall att det är mindre sannolikt att hon skulle ha vetat att det inte var Pettersson hon sett.

Fanns det en hållhake?

Som framgår av vad jag skrivit tidigare föreställer jag mig att Lisbeth intalade sig att Pettersson funnits på platsen som en medgärningsman, en backup – inte som den som faktiskt sköt. Jag tror, som du, att hon såg den som sköt och visste att det var en annan person.

Det innebär förstås att hon gjorde ett framträdande i rätten som inte speglade vad hon egentligen trodde sig veta.

Om det skriver du:

Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

Ja, det kan jag hålla med dig om. Och hennes direkta ovilja att delta i rättegången framgick ju också med all tydlighet – trots att det ju skulle föreställa att denna process var till för att skipa rättvisa när det gällde mordet på hennes man.

Du fortsätter:

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Jag tror varken att hon var ”enastående svag och osjälvständig” eller att konspirerande herrar i statsledningen hade en ”gigantisk hållhake på henne”.

Vad jag menade försökte jag uttrycka i min recension. Men jag ska kort ange det igen.

Jag tror att hon förmådde sig att ställa upp i rättegången därför att hon landat i att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen och att hon då utgick från att denne hade en roll i mordet på hennes man.

Hon sa aldrig att hon sett ett vapen i hans hand eller att hon sett honom skjuta. Det enda hon vittnade om var att han var där. Om hon trodde det ljög hon inte om just det.

Men om hon undanhöll annat – vilket jag föreställer mig att hon gjorde – hur ska man tolka det?

För min del tror jag att det bara kan förklaras med hon hade haft kontakter med tongivande personer i regeringskretsarna och i det socialdemokratiska parti som hennes man lett. Och att de hade fått henne att gå med på att vissa uppgifter måste behandlas med en typ av sekretess som inte hör hemma i vanliga brottmål.

Låter det konstigt? Inte för mig. Hemlighetsmakeri och ljugande som baseras på taktiska överväganden har alltid förekommit i den politiska världen.

Det finns ingen konkret anledning att tro att någon skulle ha utpressat Lisbeth för att få henne att gå med på något sådant. Mycket mer troligt är att de personer som hon var i kontakt med – och som hon hoppades kunna lita på – hade motiverat denna långtgående sekretess med argument som hon skulle kunna godta av egen vilja. Jag kan tänka mig att det handlade om hänvisningar till nationens bästa, partiets intressen, möjligheten att på bästa sätt få fram sanningen om mordet på hennes make och hantera den kunskapen seriöst. Och så vidare.

Om hon i ett tidigt skede sa ja till att delta i en informell överenskommelse om sekretess kring vissa delar av vad hon varit med om ser jag ingen anledning till att tro att hon då kände att hon vek ner sig moraliskt. Det kan vid den tiden ha verkat högst rimligt och ansvarsfullt i hennes ögon – genom många samtal med sin make hade hon säkert lärt sig rätt mycket om politikens realiteter och förstått att det sällan gick till som i skolböckerna i samhällskunskap.

Det var när det blev aktuellt att åtala Christer Pettersson som det moraliska dilemmat plötsligt dök upp med full kraft. Hon bör rätt snart ha anat att denna rättegång i stora delar skulle bli en skenprocess där en figur som hon antog var en underhuggare i sammanhanget skulle få bära hela skulden för något som hon föreställde sig var mycket större.

Och vad kan hon ha trott om syftet med ett sådant arrangemang? Jag tänker mig att hon drog den bittra slutsatsen att det hela handlade om att bli av med ett elände som ingen i ansvarig ställning hade lust att ta tag i på riktigt.

Det vill säga: hon slogs nog av insikten att åtalet mot Pettersson krasst handlade om att sortera undan det känsliga mordet på hennes make från den politiska och rättsliga dagordningen.

Men vem skulle hon säga det till?

Gunnar Wall svarar Lars Borgnäs: Jag väntar på bevis som övertygar

Staty av rättvisan som väger bevisen utanför domstolsbyggnad i Memphis, Tennessee. Foto: Carptrash


Här kommer mitt svar till Lars Borgnäs i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget.

Och nu bemöter jag alltså vad han skrev. Samtidigt inbjuder jag honom till att skriva ett andra svar.

Snart kommer också mitt svar till författaren Lena Andersson. Hon skrev ett förord till boken. Jag tog upp det i min recension och hon kommenterade det i ett inlägg som kan läsas här. /Gunnar Wall


NEJ LARS, JAG TYCKER INTE JAG HAR ”någon orubblig föreställning om hur saker måste vara”. Däremot förhåller jag mig tills vidare skeptisk till en teori som du presenterar trettiofyra år efter mordet – den om den omvända skottföljden.

Och det tycker jag är naturligt.

Som du själv säger baserar du din teori på material som har funnits allmänt tillgängligt i de förhörsprotokoll som presenterades i samband med Palmerättegången för mer än trettio år sedan. Av någon anledning har du för egen del undgått att dra slutsatsen om den omvända skottordningen under hela den tiden. Och det har också nästan alla andra. Men nu har du dragit den.

Skulle i stort sett alla som studerat denna mordgåta under alla dessa år ha missat det du nu framställer som uppenbart? Ja, så kan det förstås vara. Men min utgångspunkt är helt enkelt att den som tar del av ditt resonemang gör klokt i att leta efter invändningar mot det och att kräva dig på tung bevisning om du gör anspråk på att få det du säger etablerat som en ny sanning.

Med andra ord: det kan hända att du har rätt. Men jag anser inte att du har bevisat det. Och det finns, menar jag, omständigheter som pekar på motsatsen.

Håller mördaren fast Palme medan han skjuter mot Lisbeth?

Vi kan börja med en detalj, men en som kan vara nog så viktig. Du hänvisar här på bloggen till ”Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel.”

Det där är en viktig punkt i ditt teoribygge, inser jag. Det handlar om att mördaren fysiskt skaffar sig kontroll över Olof Palme i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. Eftersom du menar att det var två sekunder mellan skotten – vilket jag medger är möjligt – skulle mördaren ha hållit fast Palme något längre tid än så, kanske tre sekunder.

Det är i så fall en i sammanhanget rätt utdragen och högst dramatisk händelsesekvens: Palme blir fasthållen medan mördaren öppnar eld mot Lisbeth.

Men säger Anders något sådant?

I första förhöret som hålls under mordnatten heter det:

[Anders B] uppfattar personerna framför sig som att det var en man som gick närmast husen och som höll om en kvinna som gick i mitten samt en kvinna som gick längst ut mot gatan. De såg alla ut att vara i samma längd. [Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra. Plötsligt hörde [Anders B] två st smällar som lät som ”påsksmällare” […]

Här finns ingenting om att mördaren bromsade Palme.

Nästa förhör den 3 mars:

Den person som går längst till vänster, personerna går liksom i stort sett i bredd, har liksom lagt armen om en person som går i mitten och som just av att han har armen runt om axlarna på personerna drar [Anders B] slutsatsen att det är en kvinna som går. Till höger om den som har armen runt axlarna på sig och som senare faller omkull går en kvinna och då närmast gatan.

Längre ner i samma förhör:

[Anders B] säger vidare spontant att han i sin egen fantasi runt detta förhållande har helt enkelt dragit slutsatsen att mannen har skjutit Palme med sin vänstra hand under tiden som han hållit den högra runt axlarna på honom.

I ett tredje förhör – hållet den 25 mars 1987 – går det inte längre att känna igen Anders B:s ursprungliga berättelse. Det låter där som om han ser paret Palme och mördaren först när de befinner sig i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Vi kan lämna det åt sidan med konstaterandet att inte heller där finns något om att mördaren bromsar Palme genom att hålla fast honom.

I tingsrätten när Anders hörs återkommer han dock till att han själv är medveten om att han följer efter sällskapet några steg innan mordet äger rum. Han säger för övrigt att mördaren ”verkar hålla om” Palme och har handen på dennes axel.

Anders ger också följande generella beskrivning av förloppet:

Jag upplever det som så att här kommer det ett sällskap som haft trevligt och så skjuter någon bara. Och går därifrån.

Ingenting av detta ger belägg för att Anders skulle ha noterat att mördaren bromsat Palme i kanske tre sekunder medan han skjutit Lisbeth för att därefter skjuta Palme själv.

Det kan tilläggas att Anders i det första förhöret säger att han till en början tror att smällarna från revolvern var påsksmällare. Det pekar på att han inte sett något före smällarna som han uppfattat som dramatiskt, till exempel att mördaren kraftfullt gripit tag i Palme, bromsat upp honom och hållit honom i en fast position.

Det är förstås möjligt att det ändå gått till som du beskriver, men då vill jag se argument som övertygar mig.

Vad har vittnena sagt – och hur ska det bedömas?

Nästa fråga som jag funderar över är din övergripande beskrivning av vittnesmålen. Du skriver att om Olof blev skjuten först och Lisbeth sedan: ”borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?”

Här låter det som om alla vittnena påstått att mördaren först sköt mot Lisbeth. Så är det ju inte. Det är väl egentligen inget vittne som uttryckligen påstått det.

Däremot – det medger jag gärna – kan man i vissa protokoll hitta uppgifter som mer eller mindre starkt pekar på att det var så det gick till. Men det ändrar inte fakta: flertalet av vittnesmålen från mordplatsen kan inte alls kan användas för några som helst slutsatser i någondera riktningen.

Och när det gäller det stöd du hittar för din teori i vissa förhörsprotokoll får man inte glömma: det kan bli fel i sådana protokoll av alla möjliga skäl.

En särskild sådan orsak till sådana fel som jag inte tydligt resonerade om i min recension kan det finnas anledning att säga några ord om nu. Det handlar helt enkelt om att vittnen kan begå exakt den sortens misstag som du varnar mig för att göra: de godtar något som de anser vara rimligt fastän de egentligen inte kan veta om det är sant.

Det finns ju en omfattande forskning kring vittnespsykologi och vittnens tillförlitlighet. Den visar att vittnen kan missa delar av händelseförlopp, de kan missuppfatta andra delar och de kan i efterhand lägga till saker de inte sett – och då vara övertygade om de faktiskt har sett det.

Det där sista, att de tror sig ha sett saker de inte sett, beror vanligtvis på att de så starkt tror att något har ägt rum att det nästlar sig in i deras föreställning om vad de själva noterat med sina sinnen.

Ibland kan det röra sig om sådant som inte alls har inträffat, men ibland kan det givetvis röra sig om saker som faktiskt har skett även om de inte själva har sett det.

Elizabeth Loftus, amerikansk minnespsykolog med vittnespsykologi som specialområde. Foto: BD Engler

Elizabeth Loftus är förmodligen världens mest kända minnespsykolog och hon har särskilt koncentrerat sin forskning på frågan om tillförlitligheten i vittnesmål.

Mycket av det hon kommit fram till finns sammanfattat i hennes bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996).

Ett experiment som Loftus redogör för handlar om försökspersoner som får se en film som visar en seriekrock. Den orsakas av ett en bil gjort en sväng utan att stanna vid en stoppskylt. När en annan bil tvingas bromsa hastigt kör en rad fordon in i den bromsande bilen.

Efter filmen får försökspersonerna en serie frågor att besvara. Hälften av dem får inledningsvis en fråga om vilken hastighet den vållande bilen hade när den körde förbi stoppskylten, den andra hälften får motsvarande fråga utan att stoppskylten nämns.

I slutet av testet får alla försökspersonerna en sista fråga om de själva sett en stoppskylt. De som tidigare har fått frågan där stoppskylten nämns är tydligt mer benägna att svara att de själva sett en sådan skylt. 53 procent i den gruppen svarar ja, men bara 35 procent i den andra gruppen. (Loftus sid 55f)

Här har vi uppenbarligen inte att göra med minnesfel på grund av att lång tid förflutit. Försökspersoner ser en film, fyller i ett test och när de fyller i sista frågan – som tydligt handlar om vad de själva sett – har de uppenbarligen påverkats av en tidigare fråga.

Det här skulle kunna vara en parallell till polisförhören med vittnena från Sveavägen. När polisen talade med dessa vittnen visste de givetvis mer än vad de gjort vid själva skottögonblicket. De visste att det skett ett mord och att mordoffret fallit till marken i samband med skjutandet.

Vi vet också att Palme föll till marken, så just i det avseendet spelar det förstås ingen roll om det ena eller andra vittnet sett det ske. Men om frågan gäller exakt när han föll till marken blir det mer bekymmersamt ifall vittnen felaktigt föreställer sig att de har sett det – för då kommer en systematisk felkälla in. De vittnen som vet med sig att de tittade mot mordplatsen först sedan de hört att det smällde kan ju bara förlägga uppgiften om sin observation av mannen som föll till ett relativt sent skede i händelseförloppet. Och det passar i så fall mycket bättre ihop med det andra skottet än med det första.

Susanne L:s vittnesmål är ett tydligt exempel på något sådant. Hon tror sig ha sett Palme falla men hennes berättelse i övrigt pekar på att det tog henne rätt lång tid innan hon tittade mot brottsplatsen. Ifall hon verkligen såg honom slå i marken kan det absolut inte ha varit efter det första skottet. Men det allra mesta pekar på att hon vände blicken mot Dekorimahörnan så sent att hon inte heller kan ha sett Palme falla efter det andra skottet.

Liknande minnesfel kan helt klart ha förekommit hos andra vittnen även om dessa fel inte är lika lätta att identifiera som i hennes fall.

Vittnen som hade Dekorimahörnan eller Palme själv i synfältet redan före skottlossningen kunde förstås se Palme falla oavsett om han träffades av det första eller andra skottet. Anders B är ett sådant vittne, Inge M ett annat.

Deras iakttagelser är förstås därför särskilt intressanta i förhållande till den diskussion du reser. Men Anders uppgifter ger, menar jag, ingen vägledning när det gäller frågan om det var det första eller andra skottet. Och när det gäller Inge utgörs stödet för din teori bara av dennes påstående att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger, vilket ju kan tolkas som att Palme stod upp efter det första skottet. Men det räcker inte, menar jag, för att anse att den saken skulle vara bevisad.

Just i det sammanhanget är det för övrigt av intresse att notera att Loftus i sin bok menar att vittnen generellt tenderar att överskatta hur lång tid ett händelseförlopp tar. (Se sid 29f.) Det kan ju få betydelse när vi ska bedöma hur lång tid det gick mellan skotten på Sveavägen.

Du bygger dina bedömningar på vad vittnena uppger och konstaterar att ingen preciserad uppgift ligger under en sekund.

Jag påpekade i min recension att de flesta människor är ovana att diskutera eller bedöma kortare tidrymder och därför inte säger till exempel 0,8 sekunder. Men till det kan alltså läggas att vittnen – om Loftus har rätt – generellt är benägna att uppge längre tidrymder än de faktiska.

I min recension valde jag ändå att medge att mycket talade för att tiden mellan skotten nog var så lång som du menar, alltså åtminstone en sekund. Men när jag i stort sett instämde i din slutsats på den punkten måste jag nog i efterhand medge att jag lite grann utgick från vad jag tyckte var rimligt. Och det kan ju egentligen, som du påpekar i annat sammanhang, vara vanskligt att göra så.

I själva verket finns det ju en möjlighet att det andra skottet kan ha kommit snabbare efter det första än vad du tror, kanske bara efter en halv sekund. Och det har i så fall betydelse inte minst för hur vi ska tolka den där uppgiften från förhöret med Inge M, den som handlade om att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger.

Menar du att skottet mot Lisbeth kan ha träffat precis som avsett?

Du skriver i ditt svar en annan sak som jag reagerar över, att vi inte alls vet om skottet mot Lisbeth blev en miss eller ej och att en skicklig skytt borde kunna skjuta med stor precision på det korta avståndet.

Om jag förstår dig rätt menar du alltså att det skott som passerade strax intill Lisbeths ryggrad kan ha varit noga placerat för att uppnå maximal skrämseleffekt utan att egentligen skada henne. Och du nämner till och med som ett åtminstone tänkbart alternativ – även om du själv inte tror på det – att skottet var avsett att ge Lisbeth alibi. Det skulle ha verkat som om hon var i fara utan att hon var det.

Jag förstår att det ligger i linje med din teori att öppna för sådana tankegångar

Du menar ju att det första skottet mot Lisbeth var väl planerat och att hon redan var vänd mot mördaren när han sköt mot henne på en meters håll. Då borde han inte ha missat om han var så professionell som du föreställer dig. Alltså, menar du, var det kanske egentligen ett perfekt skott.

Du syftar med andra ord på någon sorts exakt cirkusartistskjutning, vad jag kan förstå. En sådan är förstås hypotetiskt tänkbar enbart om det var det första skottet som riktades mot Lisbeth när allt var någorlunda lugnt och kontrollerbart – och om hon befann sig i en tämligen orörlig position som inbjöd till prickskytte av ett slag där hon bara nästan skulle bli ihjälskjuten.

Men inte ens då talar vi om något som jag kan se som sannolikt – eftersom det skulle bygga på att mördaren kunde räkna med att förutsäga Lisbeth Palmes förväntade rörelsemönster in i minsta detalj. Om skottet som snuddade henne gått någon centimeter annorlunda hade hon varit död.

Dessutom måste han själv vara oerhört säker på handen, vilket ju borde vara svårförenligt med att han samtidigt var fullt upptagen med att hålla fast Olof Palme med andra handen.

Nog om detta. Tills vidare håller jag fast vid den traditionella uppfattningen om skottordningen.

Säpo och Stay Behind

Ett annat tema för din bok är att centrum för en mordkomplott mot Palme skulle ligga i Säpo.

Jag avvisar inte alls den möjligheten, men menar att även om man diskuterar svenska hemliga strukturer så fanns det ju andra, till exempel Stay Behindnätverket som arbetade helt utanför lagen.

Du skriver här på bloggen: ”Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind.”

För all del. Men som en av kommentatorerna på min blogg, signaturen Stefan, så riktigt har påpekat var det ju inte ens känt att Stay Behind existerade vid tiden för Palmemordet.

Inte desto mindre existerade Stay Behindnätverket i högsta grad. Och det är tämligen klart att i dess uppgifter ingick att förbereda sig för att i kritiska situationer kunna utföra likvideringar av personer som betraktades som förrädare. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 240f).

Att det över huvud taget fanns strukturer med tydliga kopplingar till svenska staten som ägnade sig åt sådan planering var förstås extremt känsligt. Och just därför menar jag att det är lättare att föreställa sig att sådana halvt vilande paramilitära styrkor fanns i en organisation som officiellt inte ens existerade än inom de officiella ramarna för den högst bekanta svenska säkerhetspolisen.

Men låt mig förtydliga: jag kan inte ge något svar på vem eller vilka som mördade Olof Palme. Det jag vill betona är att vi inte låsa oss vid alltför snabba slutsatser.

Fel att fokusera på Lisbeth som orsak till haveriet

Ända sedan jag skrev min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, har jag velat fokusera på det märkliga och bekymmersamma i att utredningen av mordet kraschat så grundligt under så lång tid. Jag försökte resa de frågorna i min recension.

Under de första två åren var utredningen i väsentlig utsträckning i händerna på Holmér och Ebbe Carlsson. Båda två hade utmärkta kontakter med kanslihuset. Efter den skandal som följde när Ebbes livvakt fastnat i tullen i Helsingborg flyttade det faktiska utredandets operativa centrum över till åklagarna och rikskriminalen. Och PKK ersattes av Christer Pettersson när det gällde att formulera ett huvudspår.

Det här händelseförloppet kan knappast kallas annat än bedrövligt, som jag ser det. Och jag har svårt att se någon annan förklaring till det än att krafter i kanslihuset, inte minst Ingvar Carlsson, agerade som mörkläggare.

Ingvar Carlsson hörs i konstitutionsutskottet 4 augusti 1988. Förhöret sänds i TV. Han har själv valt att komma till KU. Anledningen är, säger han själv, ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”.

Det betyder givetvis inte att ansvaret för att mordet begåtts fanns i kanslihuset eller ens att man där visste sanningen om vad som skett. Men – som jag många gånger understrukit – det kan ha räckt med fruktan för en förutsättningslös utredning för att regeringsmaskineriet skulle låta fixarna Holmér och Ebbe rassla igång med sin yviga skenlösning, PKK. Och för att – sedan detta projekt misslyckats – låta Palmegruppen och åklagarna försöka hitta en lämplig gärningsman i den sorts kriminella kretsar som rättsapparaten brukade befatta sig med.

Håller du med mig om detta? Och i så fall: hur placerar du då in Lisbeth Palme? Var det hon som såg till att Holmér och Ebbe lanserade PKK-spåret? Var det senare hon som fick åklagarna och Ölvebros Palmegrupp att börja leta efter en lämplig statsministermördare i kretsarna kring spelklubben Oxen?

Skulle hon ha varit indragen i, eller till och med lett, sådana sjaskigheter för att sopa igen spåren efter sin makes mördare? Det tror inte jag.

Lisbeth Palme visade i den intervju hon ställde upp på med Sveriges Radios Helena Groll 2011 att hon var stolt över sin döde man och att hon mycket väl visste att han varit en omstridd politiker med mäktiga fiender. När hon fick frågan om varför Olof Palme var så kontroversiell svarade hon:

Han vågade säga ifrån. Och det var inte alltid populärt. Ta exemplet Vietnamkriget. Det var självklart inte populärt att han stod upp och hävdade ett litet folks rätt att bestämma över sig själva.

Lite längre fram i programmet kommer intervjuaren in på att det talats om att Palme kort tid före sin död funderat på att lämna politiken, på att han var trött. Hon frågar Lisbeth om det var så att han funderade på att avgå.

Lisbeth svarar genom att säga att tanken alltid fanns. Och hon tillägger:

Det är klart att han visste att man riktade in sig på hans person väldigt mycket för att han var den som stod för och vågade ta upp alla de här frågorna ute i världen.

Och hon tillägger:

Han visste att det betydde någonting om han var kvar. Han visste att han spelade en roll för avkolonialiseringen i Afrika till exempel.

Lisbeth Palme förklarar att hennes man förstås insåg att det var hans ställning i den svenska politiken som ”rättfärdigade hans position”. Utan rollen som statsminister skulle han inte kunna ”agera för andra länder på det sättet i solidaritet med deras strävanden”.

Som hon också uttrycker det:

Det som bar var hela den här väldiga kraften som han fick genom att han förstod vad det var som höll på att hända runtom i världen. Och han ville vara med och göra någonting där. 

Skulle hon ha ingått i den grupp av ansvariga på hög politisk nivå som såg till att det blev något som liknade en mordutredning men inte var det? Det tror jag inte.

Däremot tror jag att denna statligt regisserade mörkläggningsoperation – som säkert moraliskt och politiskt motiverades med att den var i nationens intresse – knappast kan ha dragits igång utan att lämpliga personer pratade noga med Lisbeth Palme om vad hon kunde känna till om vad som egentligen hade skett.

Jag föreställer mig att Lisbeth berättade det hon visste – exakt vad hon kan ha berättat är en annan diskussion – och att hon därmed trodde att hon lagt sin berättelse i så goda händer som möjligt.

Tror inte du också att det var så det gick till, Lars? Eller tror du att Lisbeth teg gentemot låt oss säga Ingvar Carlsson, Ulf Dahlsten och Hans Holmér?

Om du tror det, då blir naturligtvis hennes eget ansvar just så stort som du gör det till i din bok. Då är det hon personligen som sett till att utredningen legat som en strandad val i mer än trettio år.

Jag tycker inte bara att det är obevisat, vilket skulle räcka för att kritisera din bok på den punkten. Jag tycker också det är orimligt.

Lena Andersson svarar: Lisbeth trodde knappast själv att hon sett Pettersson

Författaren Lena Andersson skrev förordet till Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet. Här svarar hon på kritiken från Gunnar Wall i hans recension. FOTO: Bengt Oberger, licens Creative Commons.


Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.

I recensionen tog jag också upp författaren Lena Anderssons förord till boken. På samma sätt som jag föreslagit Lars Borgnäs att han skulle kommentera min recension har jag därför erbjudit henne att göra det.

Ett bidrag från Lars Borgnäs har jag redan publicerat. Och till min – och gissningsvis även läsarnas – glädje har jag nu fått in ett debattinlägg från Lena Andersson. Det publiceras nedan.

Jag planerar att svara båda debattörerna tämligen snart och kommer då att ge dem möjlighet att svara en andra gång.

Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera de olika bidragen i diskussionen. /Gunnar Wall


Av Lena Andersson

EFTERSOM JAG SKRIVIT FÖRORDET till Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare (Semic, 2020) och finns med i en kortare passage i recensionen av den ska jag ta Gunnar Walls vänliga uppmaning ad notam och kommentera påståendena som rör min insats.

Wall håller för sannolikt att Lisbeth Palme verkligen trodde att Christer Pettersson var på brottsplatsen. Jag håller det för osannolikt. Egentligen bedömer jag det som uteslutet, men då inget går att säga säkert om vad människor tror sig ha sett och varför de säger saker får jag nöja mig med att säga att det är osannolikt. Lisbeth Palme sa vid något tillfälle att hennes uppmärksamhet var mycket skärpt vid händelsen, och det bör den ha varit. Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa.

Lisbeth var inte enastående svag och osjälvständig

Bland annat därför tror jag att hon visste att hon inte sett Pettersson vid mordplatsen. Men låt anta att Lisbeth Palme just i den stund i december 1988 då hon gjorde sitt utpekande av Christer Pettersson ändå fick för sig att hon sett honom vid mordplatsen. Då borde hon så snart hon insåg felet ha ändrat sig och förklarat att hon misstagit sig, eller uttryckt osäkerhet om saken i rätten.

Om Lisbeth Palme, som Gunnar Wall föreslår, var säker på att Pettersson inte var skytten, alltså mördaren, men pekade ut honom i egenskap av förmodad medhjälpare, borde hon ha uppgett det för rätten. Hon var på det klara med att Pettersson stod åtalad för mord på statsministern, inte för medhjälp till mord eller för att ha varit närvarande på brottsplatsen. Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Varför skulle hon gå med på deras krav på hennes tystnad om det inte fanns något hon för egen del ville hålla tyst om, varför en sådan underlig och faktiskt oetisk tjänstvillighet gentemot andras skumma intressen?

Jag tror snarare att när herrarna i statsledningen mörkade och undanhöll sanningen, så var det för att skydda såväl Lisbeth som Olof Palme, socialdemokratiska partiet, rikets säkerhet samt delar av statsapparaten.

Förmodligen ville man också låta medborgarna förbli ovetande om vad landet och dess ledning var kapabla till.

I motsats till Wall anser jag inte att lögner måste vara kallblodiga eller begångna med diabolisk uttänkthet, berått mod och illasinnade avsikter. Lögner är ofta banala, småttiga, framkallade av stundens nödvändighet, ägnade att dölja något som man just då bedömer vara nödvändigt eller gynnsamt att dölja, kanske till och med rätt. Det behöver inte vara skamligheter, det kan räcka med att man inser att världen aldrig kommer att förstå eller vilja förstå.

Somligt bedömer man helt enkelt att man inte kan berätta. Man kan till exempel anse att människor inte har rätt att få veta allt om ens liv bara för att man råkat ut för en ohygglighet. Denna självklara insikt för den drabbade står dessvärre i olöslig konflikt med medborgarnas behov av och rätt att få veta vem som mördade landets statminister.

Stockholmare lägger blommor på mordplatsen den 3 mars 1986, tre dagar efter mordet. FOTO: Holger Ellgaard, GNU Free Documentation License

Det var Gunnar Wall själv som genom sin bok Mordgåtan Olof Palme (Semic, 2010) fick mig att inse hur synnerligen troligt det är att mördaren och paret Palme talade med varandra helt kort på trottoaren före mordet och då såg varandras ansikten. Att Lisbeth Palme skulle ha gjort det och ändå i god tro insisterat på att det var Christer Pettersson som mördade hennes make (eller befann sig på mordplatsen som medhjälpare) verkar väldigt egendomligt.

Kanske litade Palme på mördaren

Till sist vill jag även tillåta mig en fundering kring det som Wall skriver om Olof Palmes beteende ifall det första skottet gick mot Lisbeth (vilket jag med Borgnäs bok anser vara bevisat). Wall skriver att Palme då borde ha ”reagerat kraftigt”. Det kan man tycka. Varför gör han då inte det? Han varken viftar eller ropar på hjälp.

Jag tror att det beror på Olof Palme visste vem mördaren var eller åtminstone varifrån han kom. Kanske litade han på honom, kanske var det inget konstigt att han var beväpnad ifall han hade en sådan yrkesroll. Om man går gatan fram bredvid någon man känner och tror sig veta var man har (det kunde möjligen räcka att paret kände sig trygga med hans uppdragsgivare), är inte första tanken att denne ska mörda en, det är inte ens andra tanken. Måhända ligger det närmare till hands för paret Palme att tro att mannen är satt att skydda dem.

Om denne då plötsligt avlossar ett skott hinner Olof Palme knappast ställa om mentalt så snabbt som skulle krävas för att inse vidden av det skedda och att han är utsatt för livsfara. När det som inträffar har ett drag av orimlighet över sig tar det betydligt längre än två sekunder att begripa vad som händer och sortera i det.

Här måste vi ta med i beräkningen sådant vi vet om universell mänsklig psykologi. Ifall en bekant tar fram en revolver är den omedelbara impulsen inte att tillkalla hjälp, utan att tala personen till rätta eller fråga vad som pågår. Ju närmare man känner personen i fråga, desto mer otroligt ter det sig att hotet är riktat mot en själv. Man är då också mindre benägen att vända sig mot omgivningen för att få hjälp, och mer mot personen man känner eller har en uppfattning om.

Att paret Palme inte alls reagerar, verkar oroliga eller söker hjälp innan allt är för sent antyder att det inte är en fullkomlig främling som går intill dem. Olof Palmes brist på reaktion borde snarare kunna ge oss en viss ledtråd därvidlag.

Lars Borgnäs svarar: Den omvända skottföljden är bevisad – och betydelsefull

Lars Borgnäs, författare till boken ”Olof Palmes sista steg” svarar på den kritik som fördes fram i recensionen här på bloggen. Foto: Anna Drvnik.


Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.

När jag diskuterar litteratur om Palmeutredningen är det för att jag vill bidra till en klargörande debatt i ämnet. Jag inbjöd därför Lars Borgnäs att svara.

Här – glädjande snabbt – kommer nu ett inlägg från honom.

Senare kommer jag att ge mina synpunkter på det LB tar upp här och erbjuda även honom att återkomma.

Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera såväl vad jag som Lars Borgnäs skrivit. /Gunnar Wall


Av Lars Borgnäs

FÖRST VILL JAG TACKA Gunnar för recensionen, som jag finner i huvudsak vara uppskattande. Eftersom han dock uttalar starka tvivel mot framför allt två av mina slutsatser vill jag bemöta hans kritik i första hand på dessa punkter.

Att överge ett invant tankemönster, att tänka på tvärs mot det man tidigare sett som självklart, är inte alltid så lätt. Det gäller också oss som intresserar oss för mordet på Olof Palme.

Men jag trodde inte att Gunnar, som den kunnige journalist han är, hörde till dem som kan låta sig styras av en orubblig föreställning av hur saker ”måste vara”, oberoende av vad nya fakta eller en ny analys visar.

Först gäller det frågan om i vilken ordning de två skotten mot paret Palme avlossades – en detalj, men i sina konsekvenser en mycket viktig sådan. En omvänd skottföljd – LP först, OP sedan – påverkar synen på gärningsmannens motiv, men den betyder också att det som hände omedelbart före det första skottet var något annat än vad LP har berättat. Konsekvensen är nämligen att LP och OP inte kan ha gått i armkrok sida vid sida när skotten föll, hon måste ha gått något före honom (något som Inge M tyckte sig ha observerat), och hon måste ha vänt sig om bakåt redan före det första skottet.

Detta ökar i sin tur sannolikheten för att hon bör ha kunnat se gärningsmannen redan i samband med skotten.

Det stärker dessutom, menar jag, Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel – en uppgift som utredarna valt att bortse från.

Skottföljden påverkar alltså både synen på det faktiska skeendet, uppfattningen om LPs tillförlitlighet och bedömningen av andra mordplatsvittnens utsagor i relation till henne.

Skottföljden är inte heller en fråga där sanningen kan ligga någonstans mittemellan. Antingen träffades OP av det första skottet eller av det andra. Jag påstår att jag kan bevisa att han träffades av det andra och att LP alltså besköts först. Det måste ha funnits en förklaring till detta om det var avsiktligt från gärningsmannens sida.

Frågan är alltså viktig, och det är inget självändamål från min sida att ”få rätt” i det här avseendet. Jag tycker helt enkelt att det är nödvändigt att vi får klart för oss vilket alternativ som bör ses som det riktiga och sanna. Att vi tar reda på exakt hur mordet på statsministern rent fysiskt gick till är det minsta man kan begära. Det är därför jag har ägnat mig åt denna närläsning av vittnesmålen ur den aspekten.

Faran med en föreställning om hur det ”måste vara”

Jag tror att Gunnar, och många andra, styrs av en föreställning av hur det ”måste vara” utifrån någon slags logik som säger att den som utför ett attentat mot statsministern och hans hustru först måste rikta sig mot honom.

Utgående från det tankemönstret tolkar man de vittnesutsagor som finns och tänjer tolkningen till det yttersta och ännu längre för att få dem att peka i önskad riktning. Gunnar anklagar mig i och för sig för samma sak. Egentligen borde jag kanske därför inte kommentera hans recension utan hänvisa till den bevisföring som finns i min bok.

För diskussionens skull ska jag ändå gå igenom den här, och komplettera den på några punkter.

Min beviskedja för den omvända skottföljden är, som Gunnar skrev, ett resonemang med tre led.

(1) Den skada OP fick av det skott som träffade honom – ryggmärgen förstördes – var sådan att han omedelbart och utan fördröjning förlorade förmågan att stå upprätt. Detta intygas av neurologisk expertis.

Knäna vek sig genast vilket medförde att OP kom i fritt fall och var nere på knä på trottoaren inom en halv sekund efter det att han blivit träffad, för att slutligen hamna liggande utsträckt på stenläggningen.

På den här punkten har Gunnar ingen invändning så den kan vi lämna.

(2) Mellan det första och det andra skottet gick det, som Granskningskommissionen skriver, mellan en och tre sekunder.

Där tycks Gunnar också vara ense med mig, även om han för att förklara Inge M:s yttrande att gärningsmannen tycktes skjuta OP två gånger laborerar med att tidsavståndet var betydligt kortare. Också när det gäller det exakta tidsavståndet mellan de två skotten finns det bara ett korrekt svar som beskriver verkligheten. Min uppfattning är att det rörde sig om cirka två sekunder, och jag ska strax förklara varför.

(3) Om OP hade träffats av det första skottet och alltså hamnat på knä inom en halv sekund därefter skulle han, när det andra skottet kom minst en sekund senare, inte fortfarande ha kunnat stå upp. Han hade då redan fallit ihop och hamnat på trottoaren. Vittnen som tittade mot platsen redan före första skottet borde då ha kunnat se honom falla omedelbart, medan vittnen som fick platsen i fokus efter det första skottet inte kunde ha sett honom falla från stående ställning, dvs ”rasa ihop” eller ”segna ner”.

Jag hävdar att det som mordplatsvittnena berättar i polisförhören visar att OP inte föll vid det första skottet.

Om han hade gjort det borde åtminstone något vittne, av alla de som förhörts, ha sagt att de såg OP redan vara nere när det andra skottet kom. Men detta finns det ingen som otvetydigt säger (utom Lisbeth Palme, och det återkommer jag till).

Det finns inte heller något vittne som säger att bara två personer – det vill säga LP och gärningsmannen – stod upp när andra skottet kom. Däremot finns det en rad vittnesmål som säger att OP då ännu stod upp och att han föll ihop först därefter.

Gunnar håller med mig om att det inte finns något vittnesmål (utom möjligen Lisbeth Palmes) som tydligt talar för den skottföljd som vi hittills utgått från, dvs OP först och LP sedan. Om det vore den riktiga, borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?

Innan jag går vidare på det, låt mig komplettera frågan om tidsavståndet mellan skotten, som jag alltså vill sätta till cirka två sekunder. Av de vittnen som i förhör uttalade sig om saken ser jag Kerstin N, som bodde i en lägenhet högst upp på andra sidan gatan, som det ambitiösaste. Hon angav i förhör den 9 mars att tidsavståndet mellan skotten var 3 sekunder, och hon berättade i ett senare förhör (12 maj) att hon tillsammans med sin son hade gjort en rekonstruktion av vad hon hört och på så sätt kommit fram till det angivna mellanrummet på cirka tre sekunder. Gunnar har visserligen rätt i att jag inte vet hur och när rekonstruktionen gjordes, men jag antar att hon sa pang två gånger så som hon mindes det, medan sonen tog tid. Jag ser ingen anledning att misstänka att hennes skattning var grovt felaktig. Hon var vid mordtillfället inte distraherad av några synintryck, för henne tycks det ha handlat om ett rent ljudminne.

Likadant var det för Bengt P som i full fart passerade mordplatsen i sin bil just när första skottet kom. Han trodde det var en smällare som kastats av några ungdomar. Sedan hörde han den andra smällen när han hunnit längre bort på gatan. Han sa i sitt andra förhör, den 17 mars, att det var två till tre sekunder mellan skotten.

Detsamma sa Jan A, passageraren i Leif L:s van, som först uppfattade de två smällarna som avgassmällar eller påsksmällare. Han sa att det var ”ett markant mellanrum” mellan dem, och preciserade det sedan till två eller högst tre sekunder.

Även taxichauffören Hans J uppgav att det var två till tre sekunder mellan smällarna.

Och Christina W som befann sig tvärs över Sveavägen sa att det var ”fem sekunder kanske, nej inte ens det, tre kanske.”

Jan-Åke S uppgav lustigt nog att intervallet mellan knallarna var ”högst tio sekunder”, vilket givetvis är helt orealistiskt. Det indikerar ändå att han uppfattade ett distinkt mellanrum.

Å andra sidan fanns det några vittnen som på ett mer oprecist sätt indikerade att skotten kom i tät följd, exempelvis sa Nils E ”i snabb följd” och Susanne L ”snabb snabb följd”. Vad de menade i sekunder räknat är det omöjligt att dra någon säker slutsats om.

Hade OP redan nått marken vi det andra skottet?

Nu går jag över mer i detalj till frågan om huruvida mordplatsvittnenas utsagor tyder på att OP redan hade sjunkit till marken vid det andra skottet eller om han då ännu stod upprätt och föll först efter det. För att få en uppfattning om hur snabbt hans fall måste ha varit kan jag hänvisa till filmen från Saigon 1968, då stadens polischef kallblodigt avrättade en Viet Cong-fånge som råkade ledas förbi honom.

Fångens död är visserligen en annan – han blir skjuten i huvudet – men effekten är densamma, alltså att han omedelbart förlorar förmågan att stå upp, som att strömmen slås av. Hans knän viker sig och han rasar med tyngdkraften till marken. Han hamnar på stjärten medan OP sannolikt – enligt Kari Ormstad – först hamnade på knäna, men hastigheten i fallet var densamma. Av filmklippet framgår att den som inte ser mot platsen när skottet avlossas inte hinner se att offret dessförinnan står upp. Detsamma gäller för mordet på OP.

Låt oss se på vittnena. Vi börjar med de två som uppgav sig ha sett mot mordplatsen redan när det första skottet avlossades. Inge M sa i förhör att han ”uppfattade det som han sköt honom två gånger”. Det var ett intryck han sa sig ha fått på platsen, och sådana intryck tycker vittnespsykologerna om. Om OP hade fallit ihop direkt, träffad av det första skottet, är det obegripligt hur Inge M kunde få det intrycket – effekten av det första skottet skulle ha varit omedelbart uppenbar för honom.

Gunnar lyfter fram följande citat ur Inge M:s andra förhör:

”Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.”

Det, menar Gunnar, låter som om hon vände sig om till följd av skottlossningen, inte att hon vänt sig om redan före den. Men det låter ju inte heller som att hon vände sig om mellan det första och andra skottet, som den officiella skottföljden säger. Det kan ju vara så att Inge M i första skedet inte tänkte på vad LP gjorde. Vi kan se på vad han säger lite senare i samma förhör, som svar på frågan om LP gjorde någon rörelse i skottögonblicket:

”Om hon vände sig om direkt i skottögonblicket det törs jag inte svara på, men jag vet att när jag tittade, eller som jag uppfattade får man säga, så när jag reagerade på kvinnan så började hon ropa på hjälp. Då var hon vänd mot mannen som jag uppfattade det.”

Jag tolkar Inge M som att han hade gärningsmannen och OP i fokus just i skottögonblicket och inte registrerade LP:s rörelser förrän båda skotten
gått av och gärningsmannen retirerade. Just därför menar jag att han borde ha sett om OP föll – snabbt som fången i Saigon – direkt efter första skottet.

Då hade han knappast kunnat få intrycket att gärningsmannen sköt honom två gånger.

Anders B, som gick fem meter bakom, sa att gärningsmannen, som gick bredvid och något bakom OP, hade lagt armen runt om axlarna på OP:s när den första smällen kom. Anders B tolkade gesten som att OP var en kvinna – också en sådan där spontan reflexion som vittnespsykologer uppskattar. Anders B tyckte ljuden inte var särskilt höga och han förstod inte varifrån de kom. Han såg inget vapen, ingen blixt eller rök från gärningsmannens högra hand uppe på OP:s axel (det menar jag för övrigt är ett starkt stöd för att gärningsmannen höll vapnet i vänster hand, skymt för Anders B). Anders B trodde därför att det handlade om påsksmällare.

Han hör, enligt det första förhöret, hållet på mordnatten, först dessa båda smällar från sällskapet tre meter framför honom och ”ser då hur den person som går i mitten plötsligt segnar ner på gatan” samtidigt som kvinnan intill honom skriker till. Han ger en liknande redogörelse i nästa förhör två dagar senare: han registrerar OP:s fall först efter det andra skottet. Det är samma sak här som för Inge M: hade OP träffats av det första skottet och omedelbart sjunkit ner till marken borde Anders B, som enligt egen utsago tittade åt det hållet just då, rimligen ha sett detta och kopplat smällen till hans fall.

Redan dessa två vittnesmål visar, menar jag, att OP inte föll efter första skottet. Vi går nu vidare till de övriga vittnena, och kan återigen konstatera, vilket Gunnar håller med om, att det inte finns ett enda vittne, av alla dem vi har tillgång till förhören med, som säger sig ha sett att OP redan var nere, stod på knä eller låg på trottoaren när andra skottet kom. Hade det varit så borde i alla fall något vittne ha uppfattat det så. Ska vi verkligen tro att alla har misstagit sig, och på samma sätt?

Flera vittnen är tydliga med att OP föll vid det andra skottet. Taxichauffören Anders D säger visserligen i sitt andra förhör, två veckor efter mordet – vilket jag redovisar i boken – att OP föll före det andra skottet. Men då har han vänt på det i förhållande till sitt första förhör som hölls en timme efter mordet, klockan 00.20 den 1 mars. I detta tidiga förhör säger han att han vid första smällen tittar åt det hållet, hör ytterligare en smäll ”samt ser en rökflamma från det vapen som mannen med ryggen vänd mot husfasaden håller i sin högra hand, riktad mot paret.”

Och strax därefter: ”[Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull”. Detta hade han inte kunnat se, varken att paret stod framför gärningsmannen eller att OP föll omkull, om första skottet hade träffat denne.

I båda fallen handlar det om referat, inte om ordagrant återgivna förhör. Men i den intervju för Dagens Eko som Lars Adaktusson gjorde med Anders D på mordnatten sa han följande (efter att först ha berättat att han stannade vid rödljuset och såg tre personer stå på trottoaren):

”När jag får grönt ljus då hör jag det första skottet och vänder mig om igen och ser det andra skottet kommer varvid personen i fråga faller ner (min kursivering) och den mannen som avlossade skottet vänder sig om och springer in i gränden”.

Det är hans egna ord, när minnet var färskt. Här finns ingen otydlighet – OP föll i samband med det andra skottet.

Dekorimahörnan – bilden tagen av polisen kort efter mordet.

Men Gunnar ifrågasätter om Anders D verkligen vill placera OP:s fall efter andra skottet. Han tar som argument att jag inte betraktar Anders D som ”en källa till absolut och säker kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull.”

Det är riktigt, men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Inget vittne är en absolut och säker källa till kunskap , varje uppgift måste bedömas för sig. Att jag tror att Anders D tog fel när han placerade vapnet i gärningsmannens högra hand betyder inte att jag måste underkänna hans uppfattning av när OP föll till marken, eller hans uppgift att paret Palme och gärningsmannen stod stilla, vända mot varandra, kort före mordet. Men det är just detta misstag utredarna har gjort gentemot Lisbeth Palme, och det är en huvudpoäng i min bok. De har sett henne som ”en källa till absolut och säker kunskap” om händelseförloppet vid  mordplatsen och låtit det trumfa över alla andra vittnesuppgifter, även om de varit samstämmiga från flera personer. Övertygelsen har stått i vägen för objektiviteten.

Jan-Åke S säger i sitt första polisförhör – som är ett referat – att han satt i sin stillastående bil och efter första smällen och då tittade upp. Han såg ”tre personer stå på trottoaren i korsningen”. Referatet fortsätter: ”Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop”. För mig tycks det uppenbart att han anser sig ha sett tre personer stå upprätt före det andra skottet. Gunnar medger att vittnesmålet ger ”visst stöd” för min tes, men fortsätter: ”Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen- den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med första skottet.”

Gunnar underkänner alltså, utan grund som jag ser det, Jan-Åkes sammankoppling av det andra skottet med OP:s fall. Min poäng,som väl är tydlig vid det här laget, är att om det första skottet hade fällt OP skulle Jan-Åke S inte hunnit registrera att tre personer stod upp, eftersom han inte tittade ditåt redan före skottet. Det finns det inget skäl att tro att han gjorde, hur ”tämligen omgående” han än fick platsen i fokus när han sökte den med blicken.

Gunnar skriver också apropå detta förhör att det finns ”inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt”, vilket ”tyvärr ofta är fallet”. Han har då missat att det i slutet av förhörsprotokollet står att Jan-Åke S ”har lyssnat till inspelningen av förhöret och förklarat sig nöjd med detta”.

Det är riktigt att man inte kan lita på alla vittnen, och egentligen inte på något vittne fullt ut. Men med så många vittnesmål som finns från platsen där Olof Palme mördades måste några kunna bedömas efter sitt ”face value” när det gäller frågan om vid vilket skott OP föll.

Skulle alla ha tagit miste?

Här säger alla de nu redovisade vittnesmålens ”face value” att OP föll vid eller efter det andra skottet, inget säger motsatsen. Väljer man att tro att alla har tagit miste, och dessutom åt samma håll, ligger misstanken nära att man drivs av önsketänkande, en föreställning av hur det ”måste vara”.

Det som gällde Jan-Åke S gäller också Charlotte L (passagerare i Anders D:s taxi) som såg mot platsen först vid andra skottet, och då såg OP falla ihop. Det är hon tydlig med, men Gunnar misstänker – utan att ange någon grund för spekulationen – att hon kan ha pratat ihop sig med de övriga i bilen. Hon får frågan:”När du tittar då, vad ser du då?” och hon svarar: ”Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan”.

Gunnar skriver ”Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först när mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte.”

Men det kan ju vara så att Charlotte L väljer att beskriva de olika händelserna i förloppet i den ordningen, utan att iaktta en absolut kronologi. Huvudsaken är att hon sa sig ha sett när OP föll, och det kunde hon inte ha gjort om det skedde vid första skottet eftersom hon inte tittade ditåt då. Lite senare i protokollet sammanfattar också förhörsledaren: ”(Charlotte L) berättar att hon ser när andra skottet avfyras och då håller gärningsmannen pistolen, riktar med höger hand mot offret”. Det måste väl betyda att offret, dvs OP, inte ligger utsträckt på marken i det ögonblicket?

Jag kan däremot ge Gunnar rätt i att utsagan från Susanne L, som satt i Inge Ms bil, inte ger något starkt stöd för min tes – men det ger inte heller stöd för motsatsen. Hon berättade att när hon hörde smällarna satt hon just och tittade bakåt genom bakrutan, sedan vände hon sig om och såg OP ”rasa ihop”. Här är det uppenbart att det skedde efter det andra skottet, men Gunnar gissar att hon inte såg honom falla utan blandade ihop det med att LP böjde sig över sin fallne make. Det tycker jag i och för sig verkar vara en underlig sammanblandning, men det ligger en poäng i att det – som hon berättar det -förefaller vara en väl lång tidsrymd mellan skotten och hennes observation av OP:s fall.

Det finns en enda person som beskriver händelseförloppet på ett sätt som kan tolkas som att det var det andra skottet som träffade LP, och inte det första, och det är hon själv. Men trots att hon alltså motsägs av en rad andra vittnen och inte får stöd av något enda har hennes version blivit accepterad.

Faktum är dock att inte ens hon är tydlig och konsekvent på den här punkten. I det första förhöret med henne, den 1 mars, säger hon (det är också bara ett referat eftersom hon inte tillät att det bandades) att hon, när de kom fram till korsningen med Tunnelgatan, hörde smällar,” sannolikt två till antalet” Hon vände sig mot maken och såg att han i samma ögonblick sjönk ihop, kraftigt blödande. Då hörde hon ytterligare en smäll, dvs en tredje, och samtidigt kände hon det bränna till på ryggen.

Att hon kände svedan på ryggen så sent kan – om det är riktigt – ha berott på en fördröjd smärtreaktion, ett inte ovanligt fenomen vid kroppsskador. Men enligt denna hennes första version föll alltså OP ihop i samband med den andra smällen, dvs helt i enlighet med min omvända skottföljd. Men var kommer den tredje smällen från? Det kan vi inte veta. När hon talar med Hans Holmer den 25 mars har hon ändrat sig till att hon bara hörde ett skott innan hon vände sig om.

Vad hade fått henne att ändra sig? För mig framstår detta som besynnerligt och värt att fundera vidare på.

Men jag anser mig alltså ha bevisat att det första skottet inte var riktat mot OP utan mot hans hustru. Man kan tycka att den slutsatsen utifrån något slags ”suntförnuftresonemang” ter sig ologisk, men man kan inte komma undan den.

Varför sköt mördaren först mot Lisbeth?

Nästa steg är att finna en möjlig logisk förklaring till att mördaren först vände vapnet mot henne. En sådan är förstås att det första skottet gick av av misstag och råkade träffa henne. Jag tror dock det är mindre sannolikt eftersom kulan träffade hennes rygg på nästan precis samma ställe som kulan mot OP:s rygg. Det vore en fantastisk slump om det var resultatet av ett vådaskott.

Jag ser andra mer eller mindre troliga förklaringar. Den mest extrema, som jag inte själv tror på men som likväl är teoretiskt möjlig, är att LP själv på något sätt var inblandad i mordet och att skottet var avsett att ge henne ”alibi”.

Men en annan och betydligt mer sannolik förklaring är att gärningsmannen ville skrämma LP till tystnad, vilket han i så fall lyckades väl med med tanke på hur hon sedan agerade gentemot utredarna – faktiskt redan från Sabbatsbergs sjukhus och framåt.

För en skicklig skytt är det vad jag förstår – Anders Lexne ger mig stöd där – inte något problem att skjuta med mycket stor precision på det korta avståndet, det rör sig om under en meter. Men eftersom gärningsmannen sköt mot LP först måste han i så fall redan dessförinnan ha ansett att hon var en fara för honom, exempelvis att hon visste något som kunde leda spåren till honom. Ytterligare en annan tänkbar förklaring är att han ville döda även henne, eller hade fått det som uppdrag, men i sista momentet tvekade och vände undan revolvern.

Vi vet alltså inte vad gärningsmannens avsikt var med att beskjuta LP. Jag har aldrig framställt det som att jag tror att hon var huvudobjektet för honom. Det är inte omöjligt, men jag tror inte på det. Att det skulle vara bokens budskap är en missuppfattning som sannolikt emanerar från att Expressen i samband med en förhandsartikel med rubriken ”Mördaren sköt först mot Lisbeth” satte rubriken ”Palmemördarens mål: Lisbeth” på förstasidan. Sedan återgavs detta okritiskt av bland andra Peter Kadhammar, som om jag såg henne som gärningsmannens enda mål. Uppenbarligen hade han inte läst boken.

Vad var gärningsmannens avsikt med skottet mot henne? Gunnar skriver att vi ”vet” att gärningsmannen missade henne och att gärningsmannen ”borde” ha träffat henne bättre eftersom hon i min version redan hade vänt sig om och han hade tid att sikta. Men vi vet ju inte alls vad hans avsikt var med skottet mot henne, och kan därför inte säga om det ur hans synpunkt blev en miss eller ej.

Han kanske just bara ville träffa henne ytligt, eller bara markera ett skott mot henne, eventuellt för att skrämma, och kanske inte alls hade avsikten att skada henne allvarligt. Kulan kanske träffade ungefär som han hade tänkt. Det var möjligen därför det var viktigt för honom att skjuta mot henne först, så att han hade full kontroll även över det skottet.

Skottet mot OP, som naturligtvis var centralt för honom, hade han redan tillförsäkrat sig kontroll över genom att ta tag i OPs axel. Ett sådant handlande tycks mig vara mer rationellt än att först skjuta ett exakt och kontrollerat skott mot OP och sedan rikta om vapnet mot LP i en situation som han måste ha förutsett skulle bli mer kaotisk genom att hon kunde röra sig på ett sätt som han inte kunde beräkna och därför inte heller kontrollera.

Gunnar menar att min ”teori” om mördarens syften är motsägelsefull. ”Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth att han började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter att det inte gjorde något att han missat eftersom hon ändå inte skulle prata”. Men hans syfte var kanske inte att skjuta henne utan att beskjuta henne, dvs träffa henne på ett sätt som uppfyllde hans avsikter. Då behövdes inga flera skott, effekten var uppnådd under kontrollerade former.

Gärningsmannen visade på alla andra sätt att han var en mycket skicklig skytt och föreföll välplanerad och rationell i sitt handlande, så kan han ha varit även i detta avseende. Det hade varit mer ologiskt om han var väldigt skicklig och förtrogen med sitt vapen i det första momentet, mot OP, men en osäker dilettant i det andra.

Till det kommer en annan punkt: om han hade skjutit första skottet mot OP och denne alltså omedelbart hade rasat till marken och blivit liggande, tvivlar jag på att att han hade kunnat undvika att följa fallet med blicken, tills kroppen låg utsträckt på trottoaren – för att försäkra sig om att skottet haft önskad verkan. Det var det, kan jag tro, som han gjorde under den eller de sekunder av tvekan efter andra skottet som Anders D tyckte sig uppfatta, och då han enligt Inge M tog ett par steg tillbaka.

Gunnar tvivlar också på att gärningsmannen kunde lita på att OP skulle vara paralyserad under ett par sekunder efter den första smällen.

Det är sant att situationen var en annan än vid en insatsstyrkas eller ett militärt specialförbands stormningar av en lägenhet med distraktionsgranater, sk flash-and-bang. Men den psykologiska effekten är densamma – den som helt oförberedd utsätts för ett nära skott med en grov revolver, med mycket hög ljudknall och åtföljande blixt och rök, blir fullständigt passiviserad under några sekunder. Detta enligt vapenspecialisten Anders Lexne. Och just det faktum att gärningsmannen valde den skottföljden skulle kunna peka på att han visste om detta, kanske från egen erfarenhet.

”Rycket” i snön – vad bevisar det?

Jag vill också kommentera en annan detalj som lyfts fram i flera kommentarer, nämligen det ”ryck” i snön vid trottoarkanten som både Bengt P och Jan-Åke S noterade efter det andra skottet. I mina ögon har det inget bevisvärde åt något håll när det gäller skottföljden, och därför har jag inte tagit fasta på det. För det första vet vi inte på vilken plats snön virvlade upp. Jan-Åke S placerar det ”en bit från offret ut mot körbanan” medan Bengt P, som såg det i sin bils inre backspegel, i det första förhöret den 2 mars placerade det ”50 meter innan korsningen” men i nästa förhör, sex veckor senare, ändrade det till ”uppskattningsvis tio meter norr om Tunnelgatan”.

Ingen av dem säger att det med säkerhet var en kula de såg, eller ens en rikoschett. Det kan alltså ha varit något annat, exempelvis någon detalj från OPs kläder eller kropp – vi vet ju inte om snön var lös eller hårt packad. Men om det var en kula, vilket kanske trots allt är troligast, är det osannolikt att det handlar om den som träffade LP. Den gick i en något stigande bana genom kappryggen och mötte inget annat motstånd än tyg. Den kan inte ha dykt ner i trottoaren fem meter bakom henne.

Troligare är att det i så fall rörde sig om skottet som gick genom OPs kropp. Den kulan stötte där på rejält motstånd, tumlade kraftigt och hade redan ställt sig på tvären när den lämnade bröstkorgen. Den kan ha stuckit iväg i vilken riktning som helst därefter. Det betyder i och för sig att den inte kan ha hamnat på den plats där den hittades 36 timmar senare, bakom pelaren 7 meter från mordplatsen, men jag är ändå övertygad om att det inte var platsen där den hamnade från början. Där håller jag med polisens tekniker, som genomsökte området, och tekniska rotelns dåvarande chef Wincent Lange. Kulan flyttades (om det är den rätta), men varifrån och av vem vet vi inte.

Mot bakgrund av alla dessa osäkerheter menar jag att ”rycket” i snön inte ger någon som helst ledning vad avser skottföljden.

Varför höll Lisbeth Palme tyst?

Avslutningsvis några ord om den andra punkt där Gunnar ger mig underkänt, nämligen mitt resonemang om varför LP valde att inte berätta vad som verkligen hände på mordplatsen.

Gunnar är i och för sig är enig med mig om att hon höll inne med sanningen, men kan inte tro att det kan ha haft en privat förklaring, vilket är en av flera möjligheter jag lägger fram i boken. Jag menar att hon kan ha varit rädd för att Olof Palme eller familjen skulle löpa risk att bli skandaliserad om hon vände sig mot de ansvariga för mordet. Det skulle kunna handla om att mycket komprometterande uppgifter om OPs politiska eller privata agerande skulle kunna läckas ut, vilket hon såg som absolut oacceptabelt.

Joakim och Lisbeth Palme på Kulturhuset i Stockholm under minneshögtid för Olof Palme den 28 februari 2016. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=61288548

Hellre då hålla tyst och inte fullt ut hjälpa till att söka lösningen på mordet, kan hon ha resonerat. Alternativt kan det ha funnits ett moment av rädsla för att hon och sönerna kunde råka i fysisk fara om hon pekade ut de ansvariga.

Vad gäller de politiska omständigheterna vet vi ju redan att det fanns starka misstankar exempelvis inom Säpo om att OP hade illegitima kontakter med Moskva. LP kan ha haft grund för oro över vad som kunde komma ut i form av läckta avslöjanden i det avseendet, och hållit tyst av det skälet. Men Gunnar tror inte på alternativet att några privata omständigheter skulle ha kunnat motivera ett sådant agerande från hennes sida.

Här handlar det om bedömningar om vad som är troligt och inte. I boken redovisar jag uppgifter som bevisligen kom in till utredningen om att OP hade kvinnoaffärer vid sidan av äktenskapet med LP. Det handlade om ett antal kvinnor, och flera var namngivna. Det var alltså inte fråga om skvaller, utan om konkreta och existerande uppgifter.

Min bedömning är att LP kan ha känt till dessa påstådda affärer och att de sannolikt beredde henne mycket stort obehag. Hon kan ha misstänkt, eller till och med vetat, att de var kända exempelvis inom Säpo. Av henne kan det mycket väl ha upplevts som en verklig och oacceptabel risk att uppgifter av det slaget skulle komma ut om hon anklagade personer med anknytning till Säpo för delaktighet i mordet. Det må kallas en spekulation, men det skulle inte ha varit första gången i världshistorien som vetskap om sexuella eller politiska snedsteg har fått en person att hålla tyst. Säpos operative chef PG Näss sa, enligt den polisman jag citerar i boken: ”Det finns så mycket skit kring Palme som sossarna inte vill ska komma fram”.

Jag tror att det för LP, och säkert också för partiet, skulle setts som katastrofalt om OPs goda namn hade fläckats genom sådana avslöjanden, antingen det handlade om kvinnor eller politik. I LPs fall gällde det nog inte minst omtanken om sönerna.

Det är sant, som Gunnar påpekar, att väldigt lite skrevs om Olof Palmes kvinnoaffärer i svensk press under hans livstid. Men det betyder inte att LP kunde vara säker på att konkreta uppgifter, kanske till och med dokumenterade sådana, inte plötsligt skulle dyka upp i media med eller utan påstådd relevans i mordfallet. Hon litade ju inte på media, det visade hon tydligt, och hon uttalade sig upprepade gånger om sin rädsla för att uppgifter skulle läcka till pressen.. Samma rädsla kan ha gällt dessa för henne reella hot om skandalisering och vanrykte. Hon kan ha uppfattat som sitt bästa skydd att hålla tyst. Jag tror att andra skulle ha kunnat agera likadant i motsvarande situation.

Fientligheten mot Olof Palme var stark inom Säpo. Foto: Rob Bogaerts/Public Domain

Utifrån hennes eget uppträdande mot utredningen, liksom Säpos, landar jag i slutsatsen att det finns en god chans att personer inom Säkerhetspolisen hade ett finger med i spelet, alternativt hela handen. Jag menar att LP kan ha haft samma misstankar, och en på dem grundad rädsla.

Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind. Det dokumenterade hatet mot Olof Palme, agerandet på mordnatten, tipsen som kom in efteråt, dokumenten som försvann, uppgifterna om förhandskunskap, planteringen av villospåret PKK med mera leder mig till den slutsatsen. Min förmodan blir inte svagare av att den visade sig delas av Arne Irvell i de personliga minnesanteckningar jag fick överlämnade till mig efter hans död. Dessa borde inspirera dagens Palmeutredare till att ta nya tag.

Till frågor som tagits upp av andra kommentatorer, tex vänsterhäntheten, ska jag återkomma i senare inlägg.