Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

Charles Manson, fängelsefoto från augusti 1996.

DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.

Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.

Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.

I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.

Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.

Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.

Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.

Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.

Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?

Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.

Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.

Till New York Times säger han exempelvis:

”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”

O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.

Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.

Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.

Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.

Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.

Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.

Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.

Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:

Först New York Times:

 

Så en artikel i brittiska The Guardian.

Washington Post.

The Daily Beast.

Los Angeles Times.

Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.

Everything You Know About Charles Manson Is Wrong!

Annonser

Här är de saknade sidorna (och raderna) i Gärningsmannaprofilen

Omslaget på Jan Olssons och Ulf Åsgårds gärningsmannaprofil från 1994. Dokumentet blev en bibel för den dåvarande Palmegruppen som till varje pris satsade på att hitta en ensam, störd och impulsstyrd gärningsman. Det har fått ett nytt liv genom Thomas Petterssons teorier om Skandiamannen.

PÅ 90-TALET GAV PALMEUTREDARNA kriminalkommissarien Jan Olsson och psykiatrikern Ulf Åsgård  i uppdrag att färdigställa en gärningsmannaprofil.

Resultatet presenterades för utredarna av Olsson och Åsgård följande år. Deras slutsats var att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd gärningsman. Den kom att spela stor roll för utredarnas arbete under 90-talet.

Var det så bra att det blev så?

Det beror ju på vad som står i Olsson/Åsgårds dokument, kan man säga. Kunde de argumentera för sig var det kanske bra?

Det har inte alltid varit helt lätt att ta del av den saken.

Vi återkommer till det.

En del kritik mot gärningsmannaprofilen kom efter några år i Granskningskommissionens betänkande, framför allt i sammanfattningen av vad två experter från Riksrevisionsverket hade att säga om Olssons och Åsgårds arbete, se sid 892-896 i betänkandet.

Jag har för min del invänt mot resonemangen från Åsgård och Olsson i boken Mordgåtan Olof Palme (sid 431-442 respektive i ljudboksversionen, avsnittet Kan mordet få sin lösning?) samt i Sista föreställningen med Christer Pettersson?, ett kritiskt inlägg på min blogg om Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna. (Olssons och Åsgårds resonemang får i den serien tjäna som argument för att det nog var Christer Pettersson som var mördaren.)

Thomas Pettersson som i en artikel i tidskriften Filter och i boken Den osannolika mördaren pekat ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare har precis som Hylin lutat sig rätt hårt mot Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil.

Det är förståeligt: Pettersson menar också att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd mördare.

Filter har på sin hemsida lagt upp en länk till Olsson/Åsgårds rapport (se punkt 28 i listan över källor). Vad som inte framgår hos Filter, men som märks om man tar sig tid att gå igenom den version av rapporten som tidskriften erbjuder till nedladdning är dock att ett antal sidor saknas.

Vissa av dessa sidor är helt centrala för den som vill bedöma rapportens värde, till exempel Olsson/Åsgårds genomgång av Palmes sista dag i livet, klockslag för klockslag.

Dessutom saknas delar av sidor, något som i vissa fall inte framgår tydligt för den som inte kan jämföra Filterversionen med originalet.

Jag har nu laddat upp de sidor som Filter inte presenterat och de som bara förekommer i stympad form i Filters version. Se nedanstående lista:

• Saknade sidor i Filter: 47-64 (om Palmes sista månader, sista veckor och sista dag i livet).

• Ofullständig sida i Filter: sid 67 (avsnitt om ammunitionen och om i Sverige registrerade revolvrar saknas).

Här är sid 46-67 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: sid 77 (vissa uppgifter om planeringen av makarna Palmes biobesök saknas).

Här är sid 76-77 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 89 (hänvisning till diagram om walkie-talkies på följande sida saknas).

• Saknade sidor i Filter: 90-93 (om walkie-talkies och tecken på konspiration).

Här är sid 88-93 i komplett skick (jag ber om överseende för dålig kvalitet på sid 90).

• Ofullständig sida i Filter: 111 (uppgifter om personer i FBI som Olsson/Åsgård hade kontakt med saknas).

Här är sid 111 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 124 (förteckning med rubriken ”PKK-mord” saknas).

• Saknade sidor i Filter: 127-130 (tabell över signalement mm för gärningsmannen).

• Ofullständig sida i Filter: 131 (kortfattade uppgifter om utredningen av en utpressare kallad ”C” saknas).

Här är sid 124-131 i komplett skick.

• Saknad sida i Filter: 135 (om gärningsmannens sociala bakgrund, utbildning, personlighet med mera).

Här är sid 134-135 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 141 (källförteckning över bl a vissa polisdokument saknas).

Här är sid 140-141 i komplett skick.

Det var det hela.

Gärningsmannaprofilens genomgång av Palmes sista dag i livet (sid 52-64) finns (sånär som en kort inledning) redan tidigare publicerad på den alltmer användbara webbplatsen MOP-arkivet, direktadress till dokumentet här. MOP-arkivet har för övrigt hämtat texten från Sven Anérs bok Cover-up: Palmemordet från 1999.

Med andra ord: väsentliga delar av det som är bortfiltrerat i Filterversionen har haft rätt stor spridning tidigare.

Så varför har inte Filter publicerat hela dokumentet?

Det finns ett enkelt svar. Den stympade versionen som tidskriften publicerat var vad Thomas Pettersson fick ut när han nyligen bad utredarna att ge honom Gärningsmannaprofilen. Det går i linje med en relativt ny policy från Palmegruppen att säga nej till det allra mesta som utomstående försöker få ut.

Nu har i alla fall den som hittat hit tillgång till Olsson/Åsgårds dokument – inklusive det som utredarna kommit på att de helst velat gömma undan.

Är det intressant läsning? Det får man nog säga, inte minst de delar som Palmeutredarna inte velat lämna ut.

Samtidigt finns det förstås anledning att vara vaksam när det gäller enskildheter i det Olsson och Åsgård skrivit – de driver en slutsats och det kan definitivt ha påverkat vad de brytt sig om att notera, hur de noterat det och vad de valt bort.

Inte desto mindre: vad de skrivit är förstås ett viktigt komplement till exempelvis förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. För det kvarstår att Olsson/Åsgård – till skillnad från de allra flesta av oss – hade tillgång till mordutredningen och att de noga studerat händelseförloppet under mordkvällen.

Eller kanske snarare: vad som finns dokumenterat om detta händelseförlopp.

Det är ju inte riktigt samma sak.

Men det är vad vi har.

I vilket fall: just den lilla skillnaden gör det lite vanskligt att värdera enskildheter hos Olsson/Åsgård. Som alla andra skriver de alltså om vad som påstås ha hänt, inte nödvändigtvis om vad som verkligen hände.

Hur knepigt, men samtidigt intressant, det kan bli att rota i sådant kan illustreras med ett avslutande exempel. Det handlar om en uppgift från sidan 60 i Olssons och Åsgårds dokument, en uppgift som kom upp till diskussion på denna blogg härom dagen.

Låt oss alltså titta på den som hastigast. Vi befinner oss i deras kronologi över händelseförloppet efter biobesöket. Intill tidsangivelsen 23.17 heter det:

Paret Palme dröjer sig kvar vid SARI-butikens skyltfönster på Olof Palmes initiativ.

Det där kan nog få de flesta som är intresserade av Palmemordet att reagera. Skulle Palme ha velat stanna vid Sari? Det var inget Lisbeth Palme sa i rättegången mot Pettersson och inte heller något hon sagt i tidigare kända förhör. Så vad betyder det? Varför skulle hennes make dröja sig kvar? Knappast för att titta på klänningar, väl? Det låter inte som Olof Palme. Och det har ju hetat att det var Lisbeth, inte han, som kom på att de skulle titta i skyltfönstret.

Vad gör då den som vill veta vad detta betyder? Ja, ett sätt att att försöka komma underfund med var uppgiften kommer ifrån.

En närmare titt på Olsson/Åsgårds uppställning visar att de refererar till dokumentet T 116-L.

Första delarna av denna kodbeteckning, ”T 116”, tyder på att det är ett förhör med Lisbeth Palme. Och det är det mycket riktigt. Det visar sig när jag tittar i de offentliggjorda delarna av Tilläggsprotokoll H till förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. Tilläggsprotokoll H sammanställdes i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson.  Stora delar av det är fortfarande hemliga. Men inte allt. Och faktiskt inte ett dokument som just har beteckningen T 116-L.

Det är ett förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993.

Förhörsledare var kriminalkommissarie Paul Johansson och biträdande förhörsledare var kriminalinspektör Lars Hamrén.

Det kan knappast sägas att förhöret innehåller något som ger argument i resningsansökan mot Pettersson. Däremot är det intressant ändå, inte minst för att de övriga polisförhörsprotokoll med Lisbeth Palme som offentliggjorts är få och korta.

Och här har vi alltså ett till.

Vad står det då om Sari i detta förhör? Jo, här finns en formulering som anknyter till vad Olsson/Åsgård skrivit, även om det inte låter riktigt likadant:

När dom passerat Sveavägen [dvs korsat gatan, GW] och Lisbeth Palme ville att dom skulle titta i skyltfönstret till butiken Sarin så uppfattade hon att Olof Palme dröjde något. Efteråt har Lisbeth Palme spekulerat i om han märkt att de var förföljda.

Exakt var och när dröjde Olof Palme enligt Lisbeth? Innan de kom fram till skyltfönstret eller efter? Det framgår inte av protokollet.

Inte heller vet vi om detta var en efterhandskonstruktion eller något som Lisbeth genuint kom ihåg från mordkvällen. Förhöret hölls ju närmare åtta år efter mordet och vid den tidpunkten förefaller uppgiften vara splitter ny för utredarna – Olsson/Åsgård har ju inte någon hänvisning till något tidigare förhör med Lisbeth när det gäller just detta. (Och jag har inte heller sett att hon skulle ha sagt så här tidigare.)

Gärningsmannaprofilerarnas formulering är med andra ord lite förledande eftersom den kan tolkas som att den beskriver ett erkänt faktum och inte bara ett påstående från Lisbeth. Den är också förledande av ett annat skäl, kan man tycka: den ger intryck av att Olof Palme tydligt markerade att han ville att han och hustrun skulle stanna upp ett tag längre än vad Lisbeth tänkt sig innan de gick vidare. I förhöret låter det mer som om Palme tvekade en aning i steget alldeles innan eller alldeles efter det att de stannat upp vid skyltfönstret.

Inte desto mindre har Olsson/Åsgård satt fingret på en intressant formulering från Lisbeth. Hon är alldeles tydligt inne på att hennes make kan ha känt sig förföljd under promenaden.

Det borde han knappast ha känt om det bara var så att någon gick efter honom och han inte var orolig redan innan.

Det kanske han var. Lisbeths formulering här ligger nämligen i linje med vad hon säger i slutet av förhöret. Protokollets två sista stycken lyder så här:

Lisbeth Palme tillfrågades om den så kallade Harvardaffären ökade hätskheten mot Olof Palme. Hon uppgav att den användes i den allmänna förföljelsen av Olof Palme samt i valrörelsen av Bildt och andra som politiska ‘dirty tricks’.

Tillfrågad om förföljelsen ökade de sista 6 månaderna så ansåg Lisbeth Palme att den då ökade till ett crescendo. Förföljelsen skedde i media. Dom sista veckorna innan mordet hade dom talat om det, vilket dom i vanliga fall inte gjorde. Man kan inte utesluta att förföljelsen kan ha påverkat någon våldsbenägen människa.

Lisbeth Palme talar alltså om en kraftigt stegrad hatkampanj mot hennes make, något som de båda var medvetna om och för en gångs skull diskuterade med varann. Och hon säger alltså också att hon tror att han under promenaden kan ha misstänkt att någon följde efter dem.

Det är en obehaglig atmosfär hon skissar upp.

Men det ligger i linje med att Palme på andra sätt tycks ha gett uttryck för oro den här dagen.

Ett av tillfällena – det här är välkänt – var under en intervju med en fackförbundstidning. Palme skulle fotograferas och först ställde han sig vid fönstret, men ändrade sig och gick in i rummet med orden: ”Ingen vet vad som finns där ute”.

Och Mårten Palme har berättat att hans far reagerade när ljuset släcktes i en butik intill biografen medan Olof, Lisbeth, Mårten och hans flickvän stod där och pratade efter bioföreställningen. Som Mårten sagt i en tidningsintervju:

Jag kommer ihåg att han tyckte det var en konstig händelse. Han kände sig på något sätt förföljd av omständigheterna och försökte kika in i affären för att se om det fanns någon där. (Expressens extratidning om Olof Palme 21.2.96)

De här olika uppgifterna understryker att det går att ställa sig en del frågor om hur det ändå kom sig att paret Palme denna fredag gjorde något som de sällan gjorde: de gick på bio. Och det till och med på en sen föreställning i centrala Stockholm och utan livvakter.

Det finns ett drag av planlöshet kring detta biobesök som också är anmärkningsvärt – de hade inte ordnat biljetter innan och det var bara med lite tur de fick plats i salongen, att döma av vad utredningen visat.

Och efter föreställningen skyndade de sig hemåt på egen hand i stället för att välja att umgås en stund med sonen och dennes flickvän. Och sättet att ta sig hem var samtidigt inte det snabbaste: de valde att promenera hem genom den råkalla och stökiga staden.

Var de på väg mot någonting som var beslutat innan? Och var det därför mördaren fanns på plats och försvann så effektivt efteråt?

Jag har länge fångats av tanken att det var så mordet gick till. Lisbeths uppgift om sin orolige make gör inte det alternativet mindre sannolikt. Det är som om ytterligare bitar faller på plats.

Det kanske inte var så. Men en förutbestämd mordplats och att Palme lockades i en fälla är för mig det är det mest logiska alternativet till Olsson/Åsgårds scenario med en ensam person som råkar få chansen att begå ett impulsmord.

PS 29 mars: En av den här bloggens läsare, signaturen laggargunnar, har nu laddat upp en version av Olsson/Åsgård där Filters version är kompletterad med de saknade sidor som jag laddat upp. En fullständig text, alltså.

Här är länken!

 

 

 

 

Debatt Thomas Pettersson – Gunnar Wall i podcasten Palmemordet

Thomas Pettersson, Gunnar Wall, Dan Hörning och Tobias Henricsson har just klarat av inspelningen av debatten om Skandiamannen. FOTO: Podcasten Palmemordet

I DAG SLÄPPTES FÖRSTA AVSNITTET (av två) i en debatt mellan Thomas Pettersson och mig som arrangerats av podcasten Palmemordet.

Denna podcast som görs av Dan Hörning i samarbete med Tobias Henricsson har vid det här laget kommit upp i inte mindre än 164 avsnitt (plus ett extraavsnitt efter Lisbeth Palmes död).

Här finns utförliga genomgångar av en rad centrala inslag i den pågående diskussionen om Palmemordet – som Skandiamannen, Victor Gunnarsson, Christer A, polisspåret och mycket mer.

Men det här är första gången som det ordnas en debatt i sändning. Ämne för debatten är Thomas Petterssons teori att det var Skandiamannen som mördade Olof Palme.

Den kan avlyssnas på till exempel någon av följande webbadresser: I Like Radio, Poddtoppen eller ITunes.

 

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Nya pusselbitar om Stocklassas bok

Det israeliska underrättelseföretaget Psy-Group opererade internationellt med fula tricks åt stora och små kunder. Det företaget har försvunnit men det finns många andra.

VILL DU HYRA EN EGEN LITEN underrättelsetjänst? ”Private Mossad for Hire” är rubriken på en artikel i internetupplagan av den ansedda amerikanska tidskriften The New Yorker. Det syftar på temat för artikeln, att den som betalar kan få tillgång till en egen agentorganisation – som helt enkelt utför vad som beställs.

På senare tid har det dykt upp ett antal privata underrättelseföretag runtom i världen. Ett antal av dem är baserade i Israel även om de jobbar internationellt. Och de har ofta personal med bakgrund i underrättelsetjänsten Mossad. Det gemensamma för dessa företag är att de arbetar för den som betalar.

En annan gemensam egenskap tycks vara att de inte drar sig för att syssla med lögner och fula tricks.

Artikeln är intressant inte minst för den som nyligen läst Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Ett centralt inslag i boken är författarens kartläggning av en man som han valt att kalla Jakob Thedelin men som i själva verket heter något annat.

Denne Thedelin var i många år en sorts hjälpreda till den Palmehatande opinionsbildaren Alf Enerström. Och långt efter mordet på Palme har Thedelin fortsatt att publicera texter på nätet som uttrycker avsky mot den skjutne statsministern.

Jan Stocklassa pekar i sin bok ut Thedelin och Enerström som dem som utförde mordet. Enligt Stocklassa befann sig båda två på Sveavägen med skjutvapen i hand. Den nu avlidne Enerström blev den som sköt, Thedelin tog efteråt hand om revolvern.

Allt enligt Stocklassa.

Någon egentlig bevisning presenterar inte författaren. Men boken håller intresset uppe kring Thedelin genom att Stocklassa berättar om hur han kartlade denne med hjälp av en hemlighetsfull kvinna som i boken presenteras med det fiktiva namnet Lída Komárková.

Stocklassa och Komárková arrangerar en ”honungsfälla” för Thedelin på typiskt spionmaner – Thedelin blir intensivt uppvaktad av henne. Hon spelar på hans fåfänga, spelar in sina samtal med honom och försöker få honom att medge en roll i Palmemordet.

Med hjälp av Lída Komárková får Stocklassa också tillgång till resultatet av en hackningsoperation som ger honom möjlighet att läsa en omfattande mailkorrespondens Thedelin haft med en annan Palmefientlig figur, exilsvensken Bertil Wedin – bosatt på norra delen av Cypern.

Den innehåller inte heller något som klargör vem som mördade Palme, men Stocklassas referat och citat av mailväxlingen mellan dessa två lite udda personer är förstås kittlande för läsaren.

När boken går mot sin klimax befinner sig Thedelin i Israel. En av Lídas kontakter, Schmuel (inget efternamn anges), antyder i telefon för Stocklassa att han har beröringspunkter med Mossad. Han erbjuder Stocklassa ett erkännande från Thedelin om Palmemordet inom 48 timmar och tillägger: ”Oavsett om han gjort det eller inte.”

Stocklassa nappar inte på erbjudandet, men fortsätter i boken att föra fram sin övertygelse om Thedelins skuld till mordet.

För den som läser boken rakt upp och ner är det naturligt att föreställa sig att personer med anknytning till Mossad kan ha varit inblandade i operationen mot Thedelin från början till slut.

Det som främst kan framkalla tvekan hos en genomsnittsläsare är väl att det låter lite väl dramatiskt – spioner och hemliga agenter är ju något som de flesta av oss framför allt känner till från underhållningsböcker och actionfilmer.

Där bidrar den välresearchade artikeln i New Yorker med en del pusselbitar.

Författare är två av tidskriftens medarbetare, Adam Entous och Ronan Farrow.

I pappersupplagan heter samma artikel ”Deception, Inc” – alltså ungefär ”AB bedrägeri”. Och det verkar vara ett välfunnet sätt att beskriva den verksamhet som skildras.

Artikeln tar sin utgångspunkt i en enskild händelse fjärran från den världspolitiska scenen och därmed också fjärran från underrättelseagenters vanliga verksamhetsområden. Men den är inte mindre intressant.

En ung student, Alex Gutiérrez, bosatt i staden Tulare i Kalifornien, jobbade som kypare på en restaurang och kom en kväll 2016 att servera Yorai Benzeevi, direktör för staden sjukhus. Denne var där i sällskap med en av styrelseledamöterna för sjukhuset, en man vid namn Parmod Kumar. De firade med dyra viner och var på ett strålande humör.

Benzeevi hade med olika diskutabla metoder dragit in miljontals dollar till sig själv, och det hade han lyckats med på grund av uppbackning från en majoritet av styrelsen. Samtidigt gick sjukhuset på knäna. Den unge studenten Gutiérrez hade just gått med i en medborgargrupp som utkrävde ansvar för hur sjukhuset drevs. Efter att ha sett Benzeevis och Kumars festande övertalade han sin mor, Senobia Gutiérrez, att ställa upp mot Kumar i valet till sjukhusstyrelsen.

När Benzeevi fick veta det insåg han att han egen inkomstbringande verksamhet var hotad. Han kontaktade ett privat israeliskt underrättelseföretag, Psy-Group.
Psy-Groups slogan var ”Skapa verkligheten” och i dess metoder ingick att manipulera människor, bland annat genom att arbeta med falska identiteter. Bland verktygen ingick också att svärta ner personer med hjälp av hemliga inspelningar där innehållet sedan spreds för att uppnå önskade syften.

Företaget arbetade över hela världen. Ett projekt i USA handlade om att trakassera amerikanska studenter som ville sätta ekonomisk press på Israel på grund av regimens behandling av palestinier. Kampanjen finansierades av Israelvänner i USA. Psy-Group hade också gjort tappra försök i det amerikanska presidentvalet 2016 att skaffa sig kontrakt på operationer med syfte att manipulera väljare.

I sitt eget informationsmaterial gjorde Psy-Group reklam för att man använde sig av ”honumgsfällor”, alltså just sådant som Stocklassas partner Lída utsatte Jakob Thedelin för.

I Tulare satte Psy-Group igång en kampanj med hjälp av agenter som arbetade i det fördolda. Deras uppdrag var att smutskasta de personer som gick i spetsen för ha bort Parmod Kumar från sjukhusstyrelsen. Bland annat dök det nu upp ett antal webbsidor som drevs av anonyma personer men som hade det gemensamt att de riktade anklagelser mot Kumars motkandidat, Senobia Gutiérrez.

Hon beskrevs som inkompetent. Hennes mexikanska brytning framhölls. Och det ifrågasattes om hon verkligen var amerikansk medborgare.

Kampanjen på webbsidorna gick också ut på att anklaga henne för att ta mutor. Någon hade – synbarligen demonstrativt – parkerat en dyr bil utanför Senobia Gutiérrez bostad. Och vid ett tillfälle hade en kvinna ringt på hennes dörr och lämnat över ett kuvert till en av hennes familjemedlemmar. Samtidigt hade en fotograf tagit bilder av överlämnandet. Bilderna dök senare upp på en av de anonyma webbsidorna tillsammans med anklagelser om att Gutiérrez skulle vara korrupt.

Smutskastningskampanjen misslyckades. Senobia Gutiérrez vann en överlägsen seger i valet till sjukhusstyrelsen. Och företaget Psy-Group är numera nedlagt sedan den tidigare FBI-chefen Robert Mueller börjat utreda om Psy-Groups aktiviteter i presidentvalet också innefattade möjliga kopplingar till ryska intressen.

Men som artikelförfattarna understryker: efterfrågan på den här typen av företag växer. Det förekommer till exempel att de får i uppdrag att agera på fastighetsmarknaden för att med bluffmetoder hålla uppe priserna.

Och just israeliska underrättelseföretag ligger långt framme, Som det framhålls i artikeln har dessa företag en stor fördel. I förhållande till folkmängden är det ”få länder som producerar fler högutbildade och krigstestade underrättelseproffs än Israel”.

Och det tycks alltså som om det fanns hemliga operatörer av det slaget involverade i Jan Stocklassas bokprojekt.

Det är genom utpekandet av Thedelin som Stocklassa kunnat hävda att han presenterat lösningen på mordet. Med hjälp av detta i kombination med hänvisningarna till den legendariske Stieg Larsson har författaren lyckats få sin bok utgiven i mer än femtio länder, i alla fall enligt förlagsreklamen.

Fick han all denna hjälp med honungsfällan och de hackade mailen utan att betala för det? Ja, boken redovisar i alla fall ingen affärsuppgörelse. Det skulle betyda att han kommit billigare undan än andra som anlitat krafter från den privata underrättelsesektorn. Har han i så fall funderat över varför han fått allt detta gratis?

Andra frågor inställer sig också. Ska vi tro Stocklassa hade han alltså med ett enkelt ”ja” i ett telefonsamtal kunnat beställa ett erkännande – falskt eller äkta var likgiltigt – från Thedelin när denne befann sig i Israel.

Stocklassa beskriver att det är Lída som talar om för honom att Thedelin plötsligt rest till Israel. Hon har tagit reda på det, men det är oklart hur. Boken förmedlar intrycket att Thedelin rest dit på eget initiativ. Det kan ju vara så. Men samtalet med Schmuel där denne kommer med sitt erbjudande om att få Thedelin att erkänna väcker ju frågan om denne helt enkelt blivit lurad till Israel. Där är han ju i en mer utsatt position än i Sverige – och där är samtidigt de personer Stocklassa fått hjälp av i en mer bekväm sits om de själva ska trappa upp operationen.

Jan Stocklassa har valt att inte svara på mina tidigare frågor om hans bok, i alla fall inte här på min blogg. Det är hans rättighet. Men frågorna finns kvar och blir flera.

Jan Stocklassas förvånande tystnad ger ökad tyngd åt mina frågor

Jan Stocklassa, författare till den nya Palmeboken Stieg Larssons arkiv, väljer att låta bli att svara på mina frågor, påstår att jag har sakligt fel på många viktiga punkter men vägrar berätta om vad. Designed by katemangostar / Freepik Bilden är beskuren.

Tidigare publicerade jag en recension av Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet här på bloggen.

Jan Stocklassa replikerade för några dagar sedan. Det här är mina synpunkter på den repliken. /Gunnar Wall


JAN STOCKLASSA HAR SVARAT på min långa diskuterande recension av hans bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Hans svar är kort. Och det går framförallt ut på att han inte har lust att diskutera sina teser eller redovisa svar på de frågor jag ställt.

Jag ska också svara ganska kort. Men inte lika kort. För vad Jan Stocklassa skriver innehåller en del överraskningar som är värda att stanna upp inför.

Först en snabbsammanfattning av min centrala kritik av boken. Den är väldigt lik den jag riktade mot Thomas Petterssons bok om Skandiamannen: att vi blir serverade ett mordscenario som ogenerat presenteras som sanningen, fast det bara är en hypotes bland många andra tänkbara.

Det där har varit något av en förbannelse när det gäller Palmeutredningen. På officiellt håll drev man länge på svaga grunder tesen att Christer Pettersson var gärningsman. Och Sven Anér, en av de mest produktiva skribenterna om mordet, utnämnde för sin del en politiker och före detta polis till Palmemördare, även han utan att vara i närheten av något som kan kallas avgörande bevis. Listan kan göras mycket längre.

Min särskilda kritik av Jan Stocklassa bestod dessutom av två saker: att han i väldigt liten utsträckning försökte stämma av sin tes mot vittnesmålen från Sveavägen och att han kom att ägna sig åt mycket diskutabla metoder för att få fram en egen favoritmördare – den man han väljer att kalla Jakob Thedelin.

Denne Thedelin förekommer inte med sitt riktiga namn i Stocklassas bok, men hans identitet är i dag känd av många. Den bild som framträder i boken är en Palmehatande kuf som blir alldeles exalterad när han blir uppvaktad av en attraktiv kvinna, Lída. Hon samarbetar i hemlighet med Jan Stocklassa och hennes jobb är att övertala Jakob Thedelin att medge att han mördat Olof Palme.

Lída jobbar hårt för att leda Thedelin till målet, framför allt signalerar hon mycket tydligt att hon tycker det skulle vara väldigt spännande och intressant om han begått dådet på Sveavägen. I hennes arsenal av påtryckningar ingår också att hon hotar med att avbryta kontakten om han inte öppnar sitt hjärta för henne och säger det hon vill höra.

Thedelin försöker tappert leva upp till vad Lída väntar sig av honom genom att i alla fall redovisa sitt Palmehat i så yviga termer han förmår. Men det där erkännandet som Lída anstränger sig att locka fram, det kommer aldrig.

Jag har inte tagit del av de hemliga inspelningar som Stocklassa lät göra under Lídas kontakter med Thedelin, så jag vet inte hur väl boken speglar vad som egentligen skedde. Men som jag nämnde i min recension så väcker läsningen ett moraliskt obehag.

Låt mig förtydliga vad det där moraliska problemet handlar om även om inte Jan Stocklassa vill debattera detta, för jag tror det kan vara viktigt.

En journalist, en författare av faktaböcker och en forskare har som jag ser det vissa etiska normer att leva upp till.

Den första är att vara ärlig mot läsarna.

Den andra är att vara ärlig mot sina källor. Och med källor avser jag personer som har valt att lämna information för att de vill att journalisten (alternativt författaren eller forskaren) ska överväga om informationen eller delar av den bör publiceras. Och en central aspekt av att vara ärlig mot källorna är att skydda dem, att hemlighålla deras identitet om de så önskar.

De två sakerna kan man inte tumma på.

Mer komplicerat blir det när den undersökande skribenten vill få fram information från folk som inte har lust att berätta. Under vissa speciella förhållanden kan det då vara motiverat att använda direkt bedrägliga metoder för att få fram uppgifter, jag medger det.

Det kan till och med handla om att under falsk flagg kontakta en person och med rent skådespeleri fortsätta den kontakten under en längre period. I sin mest extrema form kan det handla om att utöva något som i praktiken blir en integritetskränkning, att locka fram privata sidor hos objektet för undersökningen genom att professionellt spela på hans eller hennes känslor.

Det finns sällsynta situationer när det går att moraliskt motivera även den typen av research, javisst. Men sedan då, när det är dags att skriva? Om en sådan operation har lett till att en mycket viktig sakuppgift har kommit fram är det förstås naturligt att publicera uppgiften. Men inte ens då är det på något sätt givet att den lurade personen själv i all sin privata skröplighet ska hängas ut till allmän och detaljerad beskådan.

Om Jan Stocklassa verkligen lyckats visa att Jakob Thedelin stått med sin revolver på Sveavägen så hade det varit lätt att ursäkta de okonventionella spaningsmetoderna. Men det tycker jag inte han har. Och särskilt i det ljuset framstår den närgångna skildringen av hur den politiskt förvirrade Palmehataren lockas att falla för Lída som hänsynslös och lite sjaskig.

Kanske tycker Jan Stocklassa att sådan kritik är petig. Men i så fall har jag svårt att förstå hur han samtidigt som han är så skoningslöst utlämnade mot sitt undersökningsobjekt anser sig ha rätt att resa höga privata murar kring sitt eget researcharbete. Det blir en sorts dubbel standard.

I min recension väckte jag också frågor om varför Stocklassa inte tycks ha ifrågasatt sin samarbetspartners Lídas bevekelsegrunder, trots att han själv förser läsaren med uppgifter som antyder att hon har kopplingar till israeliska Mossad eller någon annan hemlig tjänst.

Jag får inga svar där heller. Det enda jag får är en liten märklig avslutning på Jan Stocklassas text. Han skriver: ”PS. Lída hälsar. Både hon och jag tyckte det var trevligt sist vi sågs!”

Jag förstår om läsarna undrar. Vad Stocklassa syftar på är att jag träffade honom och Lída på ett mingel i Stockholm efter en förhandsvisning av Mannen som lekte med elden, den dokumentärfilm om Stieg Larsson som hade premiär i höstas och som Stocklassa arbetat en del med i de inledande skedena.

Lída kom dit i Stocklassas sällskap och hälsade översvallande på mig. Jag småpratade lite med båda två och jag förstod att de umgicks på det personliga planet. Något utrymme för seriöst samtal fanns inte och för min del hade jag inte börjat tänka på min recension än.

När jag sedan började skriva på recensionen funderade jag på att nämna detta i och för sig intressanta möte med Lída. Men jag avstod eftersom jag inte i en sådan text ville gå in på aspekter av Stocklassas privatliv som jag råkat få inblick i mer eller mindre av en händelse. Det var ju boken jag skulle skriva om, inte författaren.

Tillbaka till min kritik av Jan Stocklassas skriverier. Den är förstås inte ristad i sten. Om Stocklassa skulle välja att svara på mina kritiska frågor – och om svaren är bra – så stryker jag utan vidare ett tjockt rött streck över mina invändningar. Och jag understryker därför nu att han är fortsatt välkommen att redovisa dessa svar på min blogg. Gärna utförligt.

Jag tycker faktiskt att denna blogg är ett väldigt lämpligt forum i sammanhanget. Den har en tämligen stor publik, förra året hade den närmare 250 000 visningar fördelade på 56 000 unika besökare. Och jag vill dessutom hävda att den livliga debatt som förs på kommentarsfältet ofta präglas av stora kunskaper och genomtänkta argument hos dem som skriver. Debatten om Thomas Petterssons bok var lång, omfattande och värdefull – och värdet av den blev så stort bland annat för att Pettersson själv deltog aktivt.

Med andra ord: om Jan Stocklassa vill ha en kvalificerad diskussion om sina teorier så kan han få den här. Väljer han att låta bli så öppnar han i stället för spekulationer som inte får svar.

Men som det ser ut nu vill han alltså inte kommentera min kritik, i alla fall inte på min blogg. Orsaken? Han ”tror inte att det leder närmare en lösning på mordet” att svara just här.

Det där sista är ju aningen provocerande, inte främst mot mig personligen utan mot alla som valt att följa bloggen.

Samtidigt som Jan Stocklassa alltså avböjer att debattera sakfrågorna i detta forum kan han inte avhålla sig från att slänga in påståendet att min recension innehåller ”fem allvarliga fel och några mindre”.

Vilka fel då? Tji fick jag, det talar han inte om.

Jag får gissa: kanske syftar han på att jag helt enkelt inte känner till en del uppgifter som han inte berättat om men som han ända tror är värdefulla och relevanta.

Den gissningen får visst stöd av att han särskilt skriver att han hoppat över saker för att göra boken lättläst. Eller som han uttrycker det: ”Upplägget har fört med sig att [boken] inte innehåller allt jag vet om olika delar.”

Vid första anblicken är det svårt att se vad han är ute efter med en sådan deklaration. Varje författare inser ju att det inte går att ta med allting hon eller han vet om ett ämne i en bok. Men om Stocklassa menar någonting utöver rena självklarheter skulle det ju kunna vara att han hoppat över viktig information eftersom han för allt i världen inte velat göra boken tråkig.

Att han varit väldigt uppfylld av målet att få ihop en spännande historia kommer fram när han skriver att han inte velat ”[gå] igenom detaljer på flera sidor”. Han tillägger att ifall han gjort det misstaget så ”hade det blivit en i raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Jag tycker nog att det där är en inställning som leder till trovärdighetsproblem för Stocklassa.

Om boken driver en ny och kontroversiell tes – och det gör ju Stieg Larssons arkiv – bör väl författaren ta med allt av väsentlig betydelse för att göra tesen övertygande?

Men tolkar jag Stocklassa rätt menar han alltså att han helt enkelt inte skulle ha klarat av det utan att göra boken tråkigare – och att han därför valt att avstå.

Vad han skulle kunna ha klarat av om han verkligen försökt kan ju inte jag bedöma. Men dilemmat är i vilket fall lätt avhjälpt i efterhand om han själv skulle vilja. I bokens slutkapitel hänvisar han nämligen till en blogg han registrerat med adress www.palmemurder.com och där den som är riktigt intresserad ska få veta mera.

Den som går in där när detta skrivs hittar dock bara en enda kommentar. Den är daterad november 2018 och har kort och gott texten ”Hello world!” – något mer står det inte.

Det är lite knapphändigt, kan man tycka. Så på den bloggen finns det rimligtvis gott om utrymme att lägga ut bakgrundsmaterial. Och jag länkar förstås gärna till det materialet om och när det kommer.

Jag vill också återgå till den ovan nämnda formuleringen, den där om ”raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Det är inte glasklart vilka böcker Stocklassa syftar på. Men en god gissning är att han – i alla fall bland annat – avser de böcker som skrivits av mig, Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen.

Dem har han nämligen inte orkat läsa själv, avslöjar han i förbifarten. Inte en enda en av dem, för övrigt. (Han modifierar det något genom att tillägga att han läst ”väldigt mycket” i dem, men ”aldrig en hel bok”.)

Aningen överraskad blev jag eftersom Jan Stocklassa själv i sin bok rekommenderat sina läsare att ta del av ”någon bok av Gunnar Wall eller Lars Borgnäs” om de vill få djupare kunskaper. Han har alltså gett andra en uppmaning som han inte orkat följa själv.

Jag har stor förståelse för att många människor som har ett visst intresse för Palmemordet inte har tid eller ork att läsa några böcker i ämnet. Det är helt OK för mig. Så klart.

Men en professionell författare som ska presentera något som ska föreställa vara själva sanningen om denna svårlösta mordgåta gör kanske ändå klokt i att ta reda på vad andra har skrivit. Och helst innan han börjar använda tid till att fundera ut en alldeles egen lösning.

Om författaren nu har den egenskapen att han inte gillar att läsa Palmeböcker kan det kanske kännas lite motigt för honom, det kan jag förstå. Men om jag ska vara lite sträng tycker jag nog att det ändå liksom ingår i jobbet att sätta sig över det obehaget. Åtminstone ett par, tre stycken böcker i ämnet borde väl inte vara omöjligt att klämma – i synnerhet om författarens eget skrivprojekt pågår i flera år.

Efter Jan Stocklassas pikanta bekännelse om vad han inte läst kommer förstås följdfrågan upp i mitt huvud: vad har han läst?

Framför allt undrar jag en sak. För det finns nämligen en typ av skriftligt material som är ännu viktigare att bekanta sig med än de böcker som skrivits i ämnet.

Jag tänker förstås på förstahandskällorna.

Det vill säga: själva grundmaterialet i utredningen – i den mån det är tillgängligt.

Centralt i det sammanhanget är förundersökningsprotokollet i målet mot Christer Pettersson.

Nu omfattar detta protokoll tusentals sidor. Och jag begär inte att Jan Stocklassa ska göra en läsinsats som han uppfattar som orimlig. Men det jag verkligen skulle vilja veta är: har han läst i alla fall det avsnitt som är av störst relevans för hans egen tes om hur mordet gick till – nämligen del III:2?

Det vill säga vittnesmålen från Grandavsnittet.

Man kan tycka att det vore konstigt om han inte gjort det – eftersom han kommer med en egen detaljerad mordteori där han placerar denne Jakob Thedelin på mordplatsen med en revolver i handen. Men det finns faktiskt inget i boken som tyder på att han har gått igenom dessa förhör.

Så är det. Och avsaknaden av hänvisningar till vad som står i de förhören är givetvis rätt besynnerlig med tanke på bokens syfte.

Den enklaste – och trots allt mest anständiga – förklaringen till att sådant inte finns med i boken är att författaren helt enkelt har bristande kunskaper, att han inte brytt sig om eller orkat att läsa på.

Och då blir det ju inte heller så konstigt att han lyckats skissa ett mordscenario som har så lite att göra med vad vittnena kring mordplatsen berättat att de såg.

Jag får förstås inget svar från Jan Stocklassa själv på frågan om han studerat dessa vittnesförhör så länge han lämnar walkover i debatten. Men kanske någon som följer denna blogg och som gått igenom hans bok med andra ögon än jag hittar formuleringar som kan klargöra om han är bekant med materialet i del III:2 eller inte.

Vid den här punkten måste jag säga ännu en sak för att undvika missförstånd: jag menar verkligen inte att alla som skriver om olika aspekter av Palmemordet måste vara detaljerat inlästa på utredningen för att ha rätt att uttrycka sig om ämnet.

Inte alls.

Det finns många journalister som gjort bra intervjuer med olika vittnen eller skrivit värdefulla artiklar om aspekter av den tekniska bevisningen utan att nödvändigtvis veta särskilt mycket om utredningen i stort.

Det är inga problem med det. Och den research om vissa saker som Jan Stocklassa alldeles tydligt har gjort skulle ha räckt till en bra reportagebok om Enerström, Bertil Wedin och viktiga aspekter av Sydafrikaspåret.

Det är när han bestämmer sig för att han också i förbifarten ska lösa Palmemordet som det går åt skogen.

Nu är boken hårt lanserad internationellt. Och upplägget kan kanske fungera utan större bekymmer när den möter en utländsk publik som gärna vill läsa om ikonen Stieg Larsson men som knappt vet någonting alls om Palmeutredningen. Det är bara här på hemmaplan som det blir lite krångligare.

Till sist: Jan Stocklassa har ett mer allmänt problem med mitt blogginlägg för att han inte riktigt vet vad det är. Han skriver: ”Är det en bokrecension? Ett sammandrag av boken? Är det dina egna funderingar? Lite av varje?”

Jag har inte träffat på någon annan som haft bekymmer med detta, lika lite som jag gjorde det under den långa debatten om min recension av Thomas Petterssons bok om Skandiamannen.

Det är klart det är en recension eftersom syftet just är att värdera boken Stieg Larssons arkiv.

Men som var och en vet finns det ju olika sorters recensioner av böcker, filmer, musik och allt möjligt.

Vanligt är att det blir fem rader i en tidning och så fyra getingar, tre kajor eller två plus. Sådant fungerar förstås som en sorts konsumentupplysning och ska inte föraktas – utom i de fall där recensenten kan misstänkas för att knappt ha ägnat någon tid åt det verk som ska recenseras.

Men det finns ju också andra sorters recensioner, inte minst av böcker, som utgörs av mycket långa texter där skribenten tar sig friheten att dela med sig av egna tankar och kunskaper och där syftet är att stimulera till debatt – och förstås till läsning av boken.

Det var en recension i den andan det var min ambition att erbjuda mina läsare eftersom jag tycker att ämnet är viktigt nog för det. Frågan är bara om Jan Stocklassa vill vara med och debattera.

Stocklassa svarar på recensionen: Ingen svårläst Palmebok för de närmast sörjande

Fantombilden som tagits fram med hjälp av en signalementsmaskin dagarna efter Palmemordet – Jan Stocklassa presenterar i sin bok den som ett av beläggen för att en man han kallar Jakob Thedelin var delaktig i dådet på Sveavägen. BILD: Polisen.

Tidigare publicerade jag en lång recension av Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet här på bloggen.

Jag inbjöd Jan Stocklassa att svara, givetvis utan att ange några restriktioner vad gällde hur långt. Nu har jag fått följande korta svar. Och som framgår tänker Stocklassa inte återkomma med något mer utförligt, vilket jag beklagar.

Givetvis avblåser jag inte den diskussion som redan inletts bland dem som följer bloggen. Och Jan Stocklassa är förstås mycket välkommen att återkomma i debatten om han skulle ändra sig.

Stocklassa menar att en del kommentarer på bloggen om hans bok gränsar till näthat. Det noteras, och jag kommer att vara observant på hur kommentarer utformas i den fortsatta diskussionen. Jag tror och hoppas att mina läsare också kommer att vara det när ni skriver.

Vad gäller sakfrågorna i Jan Stocklassas inlägg återkommer jag inom kort. /Gunnar Wall


Av Jan Stocklassa

TILL GUNNAR WALL OCH DINA LÄSARE PÅ BLOGGEN.

Här kommer svaret på din långa text om min bok Stieg Larssons Arkiv – Nyckeln till Palmemordet med några inledande ord: Jag kommer hålla mig kort och det blir mitt sista inlägg om det här ämnet. Orsaken är att jag inte tror att munhuggning medelst tangentbord leder till att Palmemordet blir löst. Snarare tvärtom.

Det är klart jag blir glad när du som en av mina viktiga inspirationskällor skriver att du applåderar min bok, att den är spännande och att den bidrar med fascinerande och relevant kunskap. Det motsvarar faktiskt den beskrivning som en representant för Palmeutredningen gav bara några dagar innan de vidtog ett antal åtgärder mot Jakob Thedelin efter vi fört en dialog under flera månader. Åtgärder som såvitt jag vet inte motsvarar något som hänt på många år och som inte vidtas utan anledning.

Dessutom fortsätter polisen utreda bärande delar i min bok, vilket får mig att konstatera att för första gången på kanske tre årtionden är en politisk konspiration med sydafrikanska agenter och svenska högerextremister på allvar intressant i utredningen. Så när du skriver i din text att jag ”kommit fel” i min lösning på mordet så håller jag inte med. Det är tyvärr inte det enda ställe där jag tycker att du gått vilse. Jag räknar till fem allvarliga fel och några mindre.

I ett tidigare inlägg på din blogg så kritiserade vår kollega Thomas Pettersson att du uttalat dig om min bok i Aftonbladet trots att du också faktagranskat den. Efter att ha läst ditt aktuella inlägg torde det stå klart för honom och alla andra att du inte odelat köper mina slutsatser i boken. Därmed hoppas jag att Petterssons invändning faller.

Och här kommer ett erkännande som jag borde gjort för längesen: Jag har faktiskt aldrig läst en bok av dig. Eller av Lars Borgnäs. Eller av bröderna Poutiainen.

Jag har förstås läst väldigt mycket i böcker av alla de nämnda, men aldrig en hel bok. Med det i åtanke, blev målet när jag skulle skriva min egen att vanliga människor skulle ta kunna sig igenom den från pärm till pärm, förstå mer om Palmemordet och kunna bedöma den lösning jag är övertygad om är den rätta.

Det blev en sann berättelse om Stieg Larssons efterforskningar och hur jag tagit dem vidare till en lösning i en bok riktad till yngre personer, till de som inte kommer från Sverige och till alla andra som inte hänger på låset när nästa bok om Palmemordet kommer. Jag tror det var rätt beslut för min bok väcker ett överraskande stort intresse utomlands. Och där kom ytterligare ett av mina mål: Eftersom vi svenskar inte lyckats så bra med att lösa mordet på 33 år, så tror jag det är nödvändigt med tryck från utlandet för att polisen ska få de resurser de måste ha. Jag hoppas min bok kan hjälpa till med det.

Upplägget har fört med sig att den inte innehåller allt jag vet om olika delar. Inte heller går den igenom detaljer på flera sidor, vilket i sig är en del av svaret på dina frågor och kommentarer. Orsaken är att om jag hade tagit med allt så hade det blivit en i raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande. Med det sagt så innehåller den betydligt mer av fakta och detaljer än vad jag tycker framgår av din beskrivning.

Till saken, det vill säga ditt inlägg. Om jag fick välja skulle ingen läsa det utan att ha läst min bok. Inte för att texten inte innehåller intressanta passager, men för att den plockar isär saker, blandar ihop dem med egna ingredienser och tyckanden till en text där till och med syftet är oklart. Är det en bokrecension? Ett sammandrag av boken? Är det dina egna funderingar? Lite av varje?

Min slutsats blir tyvärr att din text på ett rörigt, vinklat, flera gånger felaktigt och någon gång konspiratoriskt vis beskriver och förvränger saker som förtjänar att läsas i sin ursprungsform. Ditt inlägg har också lett till en rad kommentarer på bloggen som börjar gränsa till något som kan kallas näthat, vilket jag varken vill medverka till eller bli utsatt för.

Här funderade jag på att beskriva och bemöta de saker som jag reagerar mest på, men bestämde mig till slut för att avstå av den anledning som jag skrev i början. Jag tror inte att det leder närmare en lösning på mordet. Jag kommer skriva mer och jag kommer svara på de frågor som ställs av dig och andra, men det kommer inte ske i det här forumet.

Däremot tror jag att ditt, Lars Borgnäs’, Thomas Pettersons, en lång rad andra personers och kanske mitt idoga arbete kommer bidra till att polisen löser mordet. Jag är till och med övertygad om att bollen redan är satt i rullning och inte går att stoppa. Vi har ett eller två spännande år framför oss!

Allt gott!

Jan Stocklassa

PS. Lída hälsar. Både hon och jag tyckte det var trevligt sist vi sågs!