Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård konstruerade han gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Nu berättar Jan Olsson i en bok om sitt polisliv. När det gäller gärningsmannaprofilen backar han inte en tum, han anser att de lyckades samtidigt som han fullständigt avfärdar utpekandet av Stig Engström.
JAN OLSSON BLEV POLIS i slutet av 50-talet. Som 86-åring har han sedan en rätt lång tid tillbaka gått i pension men inte slutat arbeta. Han har bland annat åtagit sig uppdrag i samband med resningsansökningar och bidragit till friande domar för Thomas Quick och Kaj Linna.
Under sin tid i polisyrket kom Jan Olsson att konfronteras med en rad av de rättsfall och andra dramatiska händelser som gett störst rubriker genom åren. Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Militärligan, Estonia och styckmordet på Catrine da Costa för att ta några exempel.
För min del har jag mest reflekterat över honom som en av författarna till gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård tog han på utredarnas uppdrag fram en profil på Palmes mördare.
Jag har alltid varit skeptisk till denna profil, av en rad anledningar. Men den är ju en del av historien om Palmeutredningen och därför var det med rätt stort intresse jag började läsa boken om Jan Olssons yrkesliv, De kallar honom Supersnuten.
Som författare står journalisten Peter H Johansson, men boken är skriven i jagform från Jan Olssons perspektiv. Och som läsare godtar jag att det verkligen är Olsson som talar. Det får betraktas som ett lyckat samarbete.
En deklaration gör jag gärna direkt: man behöver inte hålla med om Jan Olssons slutsatser i de enskilda fall som han diskuterar, det är genomgående intressant läsning ändå.
Rätt roligt är det till att börja med att ta del av Olssons första år i yrket då han fotpatrullerade på Söder i Stockholm. En av hans chefer var en överkonstapel som kallades Karl den tolfte. Vid kaffebordet domderade gärna Karl den tolfte för sina underlydande om vilka poliser som han ansåg dög och vilka som borde bättra sig. Men en gång valde han i stället att framhålla att det i alla fall fanns en fördel med alla poliser: ”Jag har aldrig träffat en enda kollega som är socialdemokrati!”
Då hördes ett svar: ”Det har du visst det. Jag är det.” Alla tittade upp, vem hade vågat säga något så förbjudet? Jan Olsson berättar för läsaren: ”Till min förvåning upptäckte jag att det var jag själv.”
Egentligen hade Olsson, som han minns det i efterhand, röstat på Folkpartiet i det senaste valet. Men han hade inte kunnat låta bli att ta landets största parti i försvar, ”som en skyldighet gentemot demokratin” som han skriver i boken.
Den spontana repliken vid fikabordet underlättade inte för Jan Olsson att komma bort från fotpatrullerandet – Karl den tolfte kom att avsky honom. Men han lyckades med det i alla fall.
Jan Olsson blev brottsplatsundersökare och kom att arbeta under Wincent Lange, ett välkänt namn för den som fördjupat sig i den tidiga Palmeutredningen. Även i det här sammanhanget kunde Olsson inte hålla tyst när det hade varit enklast att göra det. När han tyckte att Lange körde med honom svarade han: ”Du ska veta att jag inte är någon jävla dräng.”
Lange bemötte det genom att i fortsättningen kalla honom för ”herr Olsson”. Men med tiden kom de bättre överens.
Ibland blir det riktigt spännande som när Olsson deltar i undersökningen av ”bombmannen” Lars Tingströms sommarstuga med tillhörande bunker. Under arbetets gång dyker Tingström upp, eskorterad av en polis. Han har fått tillstånd att hämta ett antal flaskor av sitt äppelvin som han hade i ett förråd.
Tingström tittade överlägset på brottsplatsutredarna. Så gick han fram till Olsson och sa förtroligt: ”Här jobbar ni på egen risk.”
Med tanke på Tingströms kapacitet att framställa bomber var det givetvis ett högst oroande besked.
Någon explosion kom det aldrig, men när Olsson och kollegor jobbade i Tingströms hus en kväll och bland annat undersökte den hiss som ”bombmannen” konstruerat blev det alldeles mörkt i hela byggnaden – och också i omgivande hus. Det var onekligen dramatiskt med tanke på var Olsson och hans kollegor befann sig.
Men det visade sig att det inte var ovarsamhet med Tingströms elkablar som hade ställt till det, utan det var ett strömavbrott i hela östra Svealand.
När Olof Palme mördades låg Jan Olsson och sov, berättar han. Och det var ingen som ringde och väckte honom, vilket han tyckte var lite förvånande. Som brottsplatsundersökare i chefsställning borde han ha kallats in.
Men han blev inte inringd under lördagen heller. På söndagsmorgonen såg han i morgontidningen att Hans Holmér hade utnämnt sig själv till spaningsledare. ”Herregud”, tänkte Jan Olsson – för honom var Holmér en karriärjurist som inte hade några större erfarenheter som polis. Jan Olsson såg det som ett politiskt drag att Holmér tilläts kontrollera utredningen. Han hade rätt partitillhörighet och kunde med sin personlighet ge intryck av att allt var under kontroll.
I boken beskriver Olsson hur han tillsammans med Ulf Åsgård i ett långt senare skede fick i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil av Palmes mördare. Olsson kommenterar: ”Det var en otrolig utmaning. Ärofullt, men också uppfordrande.”
Han tillägger: ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”. Men som vi vet hindrade det inte honom och Åsgård.
En annan komplikation var givetvis att gärningsmannen inte lämnade något efter sig på brottsplatsen förutom två kulor. Och de vittnesmål som finns om honom skiljer sig inbördes åt i ett antal viktiga avseenden.
För att det över huvud taget skulle vara möjligt att göra en gärningsmannaprofil även under gynnsamma omständigheter – alltså andra än de som rådde vid Palmemordet – krävdes alltså normalt sett att det fanns flera brott att jämföra och att det fanns fysiska fynd eller distinkta observationer att utgå från. Det var givetvis också viktigt att det rörde sig om en ensam gärningsman vars personliga särdrag skulle ringas in. Fanns det flera inblandade blev det genast en helt annan sak.
Vi läser i boken hur Olsson helt enkelt ser ut att anpassa sin tolkning av Palmemordet utifrån vad som skulle krävas för att han och Åsgård skulle kunna ta itu med den ärofulla utmaningen.
Han skriver: ”Vad vi kunde säga var att det med stor sannolikhet rörde sig om en enskild person, ingen organisation eller komplott, det var tillfälligheter som gjort brottet.”
Och vidare: ”Det fanns inga tecken på att någon tidigare förföljt dem [makarna Palme], eller bevakat deras bostad.” /…/”Ingen utländsk underrättelsetjänst hade någon information av värde om mordet och dådet hade inte heller haft någon effekt som skulle kunna förklara en konspiration med internationella politiska motiv.” /…/ ”Vem som än mördade statsministern hade med all sannolikhet fått syn på paret först vid biografen. Först där finns uppgifter om en person som iakttar dem på ett ovanligt sätt.”
Vart och ett av dessa påståenden kan ifrågasättas utifrån uppgifter som finns i utredningsmaterialet och utifrån vad som i övrigt är känt om Olof Palme och mordet.
Men Olsson och Åsgård studerade sitt fall utan att snegla åt håll som kunde komplicera deras uppgift. I boken heter det: ”I materialet hittar vi heller inte någonting som tydde på att fler än en person skulle ha varit inblandad i mordet.” Och: ”Mordet på Olof Palme hade kaotiska drag. Ingenting tydde på att det fanns någon planering.”
Jag citerar inte dessa meningar för att hävda motsatsen, att allt tydde på att flera personer var inblandade, att mordet måste ha varit välplanerat eller att det måste ha legat rationella politiska motiv bakom dådet. Men den som inte kan se att det finns åtskilliga uppgifter som pekar i sådana riktningar har uppenbarligen skygglappar på sig. Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.
Olsson berättar entusiastiskt om hur han och Åsgård tillsammans med Hans Ölvebro reste över till FBI:s träningscenter i Quantico i Virginia och hur de togs emot av en handfull agenter, alla specialister på just profilering: ”I tre dagar diskuterar vi mordet. När de väl tillgodogjort sig alla fakta i målet så var det även för FBI-agenterna uppenbart att gärningsmannen hade agerat ensam”.
Det vill säga: FBI-agenterna tog del av svenskarnas referat och drog de slutsatser som referatet var upplagt för att leda till. Olsson är nöjd: ”Vi såg deras reaktioner som ett kvitto på att vi absolut hade hamnat rätt.”
Ändå blev det inte jubel från riktigt alla håll när profilen blev känd. Olsson kommenterar: ”Beskedet om att en gärningsmannaprofil tagits fram möttes av invändningen att en sådan inte kunnat göras baserat på ett enda brott. Kritiken kändes meningslös, den typen av förbehåll hade vi själva givit redan innan vi påbörjade arbetet.”
Just här är läsaren av boken ursäktad om hon eller han stannar upp och låter hakan falla ner en bit. Vad som har skett har alltså varit att Olsson och Åsgård fått i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil, att de insett att det egentligen inte borde gå, att de gjort en i alla fall, att kritiker påpekat att det rimligtvis var omöjligt att lyckas med det under de givna förutsättningarna – och att Olsson avfärdar det med att det visste han redan i och för sig. Men eftersom han och Åsgård gjort en så gick det ju i alla fall.
Allt det där skulle ha varit lysande om det visat sig att gärningsmannen stämmer in på Olssons och Åsgårds profil. Men vi vet ju inte vem eller vilka som mördade Olof Palme.
Och det kan ju tilläggas att deras profil inte precis pekar in på den numera officiellt misstänkte Stig Engström.
Det där sista håller Jan Olsson med om. Han framhåller i boken att utpekandet av Stig Engström var ”löjeväckande”. Den person han själv är mest intresserad av som tänkbar gärningsman är, vilket framgår av boken, den avlidne Christer A – en man som som haft en magnumrevolver som han gjort sig av med innan den hann provskjutas och som hade tydliga aversioner mot Olof Palme. Det finns som bekant en del debattörer som starkt lutar åt uppfattningen att Christer A var mördaren. Rätt ofta är de då mycket kritiska till utpekandet av Christer Pettersson. Men Jan Olsson har för sin del en generös inställning även till de utredare som drev tesen att Pettersson var gärningsman. I boken heter det:
”Min bild av Palmeutredningen är att den sköttes på ett kompetent sätt under större delen av sina 34 år. Undantagen är den förvirrade starten och det farsartade slutet.”
Det är naturligt att fundera över om faktumet att Olsson och Åsgård fick uppdraget att ta fram gärningsmannaprofilen när Hans Ölvebro var spaningsledare har påverkat Olssons välvilliga inställning till hur utredningen bedrevs då. I efterhand finns det ju annars åtskilligt kritiskt att säga om utpekandet av Pettersson som vilade på såväl mycket svajig bevisning som högst diskutabla förhörsmetoder – och som vi vet är det numera tämligen få personer som tror på Pettersson som mördare.
Mot slutet av boken ger Jan Olsson sin syn på dagens debatt om kriminalpolitik. Här kommer den igen, hans vilja att säga emot rådande uppfattningar, ungefär som när han vägrade vika ner sig för Karl den tolfte.
Olsson berättar att han under de föredrag han håller brukar möta åhörare som tvärsäkert uttalar sig om att våldet blivit allt vanligare i dagens samhälle. Han brukar svara: ”Jo, skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med en stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka..”
Han tillägger: ”Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar.”
Journalisten Peter Johansson står som författare till boken där kriminalkommissarien Jan Olsson berättar om sitt långa yrkesliv. FOTO: Magnus Laupa.
Jan Olsson tror inte att hårdare straff är lösningen men att en ny polisorganisation skulle kunna vara det. Han uttalar sig kritiskt om att dagens polisorganisation fått en alltmer centraliserad och militärliknande struktur där gradbeteckningar blivit det viktigaste och där höga chefer gärna visar sig i uniform. Och där vanliga poliser samtidigt slutat att fotpatrullera för att i stället åka omkring i sina bilar.
Avslutningsvis berättar han om hur arbetet påverkat hans eget liv. Han har mött mycket våld och det har satt sina spår: ”Genom åren har jag ofta haft svårt att sova. Det har hänt att jag ansatts av mardrömmar. Jag minns aldrig exakta detaljer, bara att drömmarna brukar påminna om varandra,, att de ofta utspelar sig i en obduktionssal och att blod förekommer.”
Det räcker så bra med drömmarna och minnena av vad han varit med om, menar han: ”Jag brukar alltid titta bort när det dyker upp våldsscener i någon film eller TV-serie… Jag avundas människor som obekymrat kan sitta och titta på det där utan att påverkas.”
I sådana avsnitt av boken, och det finns ett antal, berör verkligen Jan Olsson mig som läsare.
Michael Fetz, en person med nyckelposition i svenskt polisväsende, har i en ny bok hävdat att Lisbeth Palme felaktigt pekat ut honom som Palmes mördare. En faktakoll ger svaret att Lisbeth Palme aldrig gjort något sådant utpekande. FOTO: Lina Eidenberg Adamo
FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN kom en ny bok som delvis handlade om Palmemordet, ”Insats pågår – från piketstyrka till terrorbekämpning” av Michael Fetz.
Författaren är en polischef med en mäktig meritlista. I förlagsreklamen heter det: ”Michael Fetz (f. 1960) är polismästare och samordnare för terrorismbekämpning i polisregion Stockholm. Han har tidigare bl.a. varit chef för operativa enheten i polisregion Stockholm, polismästare i Västerort och i Södertälje, chef för piketenheten och grundat Nationella insatsstyrkan.”
Boken handlar om polisarbete och framför allt om händelser under Michael Fetz egen karriär.
Boken
Michael Fetz (med Niclas Andersson):
Insats pågår – från piketstyrka till terrorbekämpning
284 sidor
Norstedts
En händelse som väckte mitt intresse när jag hörde talas om boken var att han deltagit som figurant i en konfrontationsgrupp som också innehöll Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Och inte nog med det: i boken skriver Fetz att Lisbeth Palme under konfrontationsvisningen pekade ut honom själv, Fetz, som sin makes mördare.
Det lät som en riktig nyhet om det var korrekt.
Författaren redovisar att han hade alibi för Palmemordet, han var i FN-tjänst på Cypern. Så som han skriver: ett utpekande av honom själv som Palmes mördare var inte något som behövde bekymra honom.
Så långt är det lätt att följa med i tankegångarna.
Men om hans berättelse är korrekt försätter det förstås Lisbeths senare utpekande av Christer Pettersson i en sämre dager än vad som redan är fallet – i synnerhet eftersom varken hon eller Palmeåklagarna under rättegången sa ett ord om något tidigare utpekande av en annan person som hon skulle ha gjort.
Det här innebär att Lisbeth alltså skulle ha tigit om att hon förut pekat ut en helt annan man än Pettersson som Palmemördare. Och det innebär att ingen i hela utredningen skulle ha sagt pip om denna rätt så sensationella information till Petterssons advokater.
Jag är inte den som ser det som min uppgift att skydda rättsapparatens anseende när det gäller Palmemordet.
Men rätt ska vara rätt. Och det här är av allt att döma inte sant. Lisbeth Palme har med största sannolikhet aldrig pekat ut Michael Fetz.
Vi kommer till varför jag kan säga så.
Men innan dess: författarens egen skildring av vad som skedde i samband med konfrontationen. Först en kort förklaring: en konfrontationsvisning går ut på att ett vittne får se en rad personer uppställda på rad för att bland dem försöka plocka ut någon som vittnet sett i samband med det brott som utreds. I konfrontationsgruppen finns bara en misstänkt, de andra är figuranter – ofta är det polisanställda.
Vi förflyttar oss nu i i tiden till veckorna efter Palmemordet. Michael Fetz är tillbaka från FN-tjänsten på Cypern. Några dagar före den konfrontation som han skriver om har han han blivit ombedd att ställa upp som figurant. När han kommer till lokalen för visningen på den utsatta dagen träffar han sju andra personer som ska delta, En av dem är Victor Gunnarsson, då misstänkt för Palmemordet. Alla får var sin bricka med ett nummer att hänga om halsen, Gunnarsson får nummer 3 och Fetz nummer 5.
De åtta förs in i konfrontationsrummet. På en av väggarna finns en envägsspegel – den som står utanför kan se in men Fetz och de sju andra kan inte se ut.
Fetz skriver att de plötsligt märkte hur stämningen förändrades, dörren till rummet stängdes och låstes: ”Vi förstod att det tilltänkta vittnet var på ingång /…/ Vem det var fick vi ingen information om, men det var nog så att vi alla kunde föreställa oss det ändå /…/ Nu skulle Lisbeth Palme eventuellt få återse, och förhoppningsvis peka ut, den man som några veckor tidigare så kallblodigt hade bragt hennes make om livet.”
Vad som hände på andra sidan spegeln kunde alltså de åtta i konfrontationsgruppen inte se eller höra. Men Michael Fetz skriver att han efter visningen dröjer sig kvar och träffar på förhörsledaren. Han frågar hur det har gått. Förhörsledaren spänner ögonen i honom och svarar: ”Hon pekade på dig, Fetz. Nummer fem.”
De följande dagarna märker inte Fetz av att det skulle finnas något intresse för honom själv från utredningens sida. Han skriver att han tvivlar på att det över huvud taget startades en formell utredning kring honom, han hade ju sitt alibi på Cypern. I stället redovisar han i boken egna funderingar som han senare haft kring att hans egen hårfärg och kroppsform hade vissa likheter med Christer Petterssons.
I vilket fall, under rättegången mot Pettersson 1989 sades alltså inte ett ord om att Lisbeth tidigare skulle ha pekat ut en helt annan person än den åtalade Pettersson.
Det finns många saker som har kritiserats kring den rättegången och dess förspel. Men om Michael Fetz har rätt så slår detta troligen allt annat. Ett bestämt utpekande av Fetz kort tid efter mordet avlägsnar förstås det allra mesta av tyngden i ett lika bestämt utpekande av Christer Pettersson nästan tre år efter händelsen.
Med andra ord: det borde ha räckt, kan man tycka, för att Pettersson skulle ha friats redan i tingsrätten.
Men problemet är att detta tidigare utpekande från Lisbeth helt enkelt inte tycks ha förekommit.
Fakta i fallet har delvis varit åtkomliga tidigare. Ytterligare fakta har jag tagit fram efter publiceringen av Michael Fetz bok.
Så här är det:
Lisbeth Palme deltog förvisso som vittne i en konfrontationsvisning där Victor Gunnarsson ingick i gruppen. Det var den 17 mars 1986. Här är protokollet. Som framgår av bilden som fogats till protokollet har Gunnarsson nummerbricka 6. Och som också framgår pekar Lisbeth Palme inte ut någon i gruppen, även om hon menar att nummer 9 stämmer ”något så när”. Och då handlar det om att han saknar mustasch samt hans kroppsbyggnad och längd.
Nummer 9 i denna konfrontationsgrupp hade alltså enligt Lisbeth vissa allmänna likheter med hennes minnesbilder av gärningsmannen. Och det kan genast konstateras, nummer 9 är inte identisk med Michael Fetz.
Aftonbladet som skrivit om Fetz bok och om att Lisbeth skulle ha pekat ut honom har publicerat en bild på en konfrontationsgrupp där Fetz ingår. Som synes är han tydligt längre än alla de andra i gruppen. Någon så lång person finns inte med i den grupp som Lisbeth Palme fick se den 17 mars.
Men som vi ser på bilden med Fetz finns också Gunnarsson med i gruppen. Hur kan det förklaras?
Ja, det är inte så konstigt. Victor Gunnarsson blev ombedd att delta i väldigt många konfrontationsvisningar med olika vittnen och de genomfördes vid en rad olika datum. Vid varje enskilt tillfälle kunde det vara ett antal vittnen som kallades.
Jag kontaktade nyligen den enhet inom polisen som ansvarar för handlingarna i Palmeutredningen för att få reda på exakt hur det var ställt i det här fallet. De svar jag fick var mycket tydliga:
• Lisbeth Palme har enligt polisens handlingar bara fått se en konfrontationsgrupp med Victor Gunnarsson vid ett enda tillfälle, den 17 mars 1986;
• Michael Fetz deltog som figurant i konfrontationsvisningar vid ett enda datum, den 28 april 1986;
• I samma konfrontationsgrupp som Fetz ingick Victor Gunnarsson;
• Polisen lämnade ut en bild från detta tillfälle. Intill bilden finns en handskriven notering ”Konfrontation 28 april” (se ovan). Denna bild är identisk med den bild som publicerades i Aftonbladet, bara annorlunda maskad. Och precis som Michael Fetz skriver i sin bok har han själv nummer 5 och Gunnarsson nummer 3;
• Elva vittnen fick se konfrontationsgruppen den 28 april. Den första konfrontationsvisningen startade klockan 13.35 och den sista startade klockan 15.55;
• De flesta av dessa vittnen är välkända: exempelvis deltog Leif Ljungqvist, Anna Hage, Yvonne N och Inge M.
• De tio första vittnena var tydliga med att de inte kände igen någon i gruppen. Det elfte vittnet var Birgitta W, den konstnär som observerat en mystisk man utanför Grand. Hon menade att hon sett en av männen vid en bildvisning tidigare och är benägen att tro att det var den mannen hon såg utanför Grand. Exakt vilken man hon pekar ut framgår inte av det förhör som polisen lämnat ut, där är numret på den utpekade personen maskat. Men det är givetvis möjligt att den hon fastnade för var nummer 5, Michael Fetz. Det skulle i sådana fall ge någon sorts underlag till de minnesbilder han redovisar. Det vill säga: någon – och en kvinna dessutom – gjorde något som framstod som ett utpekande av honom. Förhöret med Birgitta W finns redan publicerat på Palmemordsarkivet, dessutom i en lite mindre maskad version än den jag fick ut. Här är förhöret.
Viss oklarhet fanns det i det material som polisen lämnade ut. Som datum för den konfrontationsvisning där Michael Fetz var figurant fanns angivet både den 28 mars och den 28 april. Men av allt att döma rör sig 28 mars om en felskrivning. Den 28 mars förekom det inga vittneskonfrontationer med Gunnarsson, men det gjorde det definitivt den 28 april. Vid en särskild fråga till polisen fick jag svaret att det rätta datumet med all sannolikhet skulle vara 28 april.
Vi kan alltså konstatera: i utredningsmaterialet finns inga belägg för att Lisbeth Palme pekat ut Michael Fetz. Allt pekar på att han var figurant vid ett helt annat tillfälle än när hon var i polishuset.
Jag ringde upp Michael Fetz och frågade honom vilken dag han var med på de här konfrontationsvisningarna:
”Oj, det kan jag inte svara på. Ingen aning. Jag vet bara att när jag skulle skriva boken om mitt liv inom polisen så var det här en speciell historia som jag ville berätta.”
Du såg inte Lisbeth?
MF: ”Nej, det gjorde jag inte.”
Det jag hittade var att du var figurant i en visning den 28 april.
MF: ”Det låter sent, tycker jag. men jag ska inte säga någonting.”
Det är polisens egna handlingar som säger det. Och Lisbeth fick se Gunnarsson den 17 mars och inte någon annan dag.
MF: ”OK. Men jag var ju med när Gunnarsson var med.”
Ja, han var med också den 28 april. Då var det elva personer som fick se honom och på slutet var det faktiskt en dam som gjorde ett ganska bestämt utpekande av en person i gruppen. Vem det var som pekades ut är maskat. Men jag kan gissa att det var du. Och damen i fråga var inte Lisbeth. Såvitt jag kan se har aldrig Lisbeth Palme gjort ett felaktigt utpekande av dig.
MF: ”Ja, jag har bara fått förlita mig på den här kollegan som kom ut och sa det till mig att det var Lisbeth. Och jag har ringt och kollat med den här medarbetaren som inte längre jobbar kvar inom polisen. Och då sa vederbörande att det var så. Jag kollade det till och med två gånger.”
Om Lisbeth gjort ett sådant utpekande borde det ha kommit upp i rättegången mot Pettersson och det gjorde det inte. Tänkte du att åklagarna ville avstå från att nämna det?
MF: ”Jag vill inte spekulera. Jag ville bara berätta om något jag varit med om i min poliskarriär. Det här är min minnesbild och det är vad jag fått höra när jag kollat.”
Så långt Michael Fetz.
Av allt att döma kom både han själv och kollegan ihåg fel. Det är högst begripligt 36 år efter en händelse. Det är, kan man tycka, lite mindre begripligt att den rutinerade journalist som hjälpte honom att skriva boken och det ansedda bokförlag som gav ut den inte kollade en uppgift som gällde tillförlitligheten hos Lisbeth Palme, hustru till den mördade statsministern.
Jag noterar den saken, inte för att jag själv avhållit mig från att ifrågasätta de uppgifter Lisbeth Palme lämnat till utredningen. Tvärtom har ofta framhållit att hon kommit med uppgifter som väcker invändningar. Det gjorde jag redan under de år då hennes utsagor om Christer Pettersson och hennes allmänna trovärdighet hade väldigt högt anseende.
Numera har ju hennes söner slutat försvara hennes utpekande av Pettersson och rättsapparaten har ju som bekant pekat ut en annan misstänkt gärningsman. I det läget kan det vara lätt att det slinker igenom okontrollerade uppgifter som ytterligare ifrågasätter hennes trovärdighet. Ungefär: ‘Äsch, Lisbeth, hon var väl ute och cyklade. Och hon är ju död. Det där behöver vi inte kolla.’.
Det är inte riktigt rättvist mot hennes minne. Och det bidrar ju inte heller till klarhet kring den olösta gåtan från den 28 februari för så många år sedan.
Michael Fetz bok i övrigt? Ja, den innehåller en del berättelser från hans yrkesliv som onekligen är intressant läsning, till exempel om hur det gick till när han var med om att skapa Nationella insatsstyrkan. Eller när han var någon sekund från att ge order om att skjuta ner ett privat sportflygplan på nöjestur i samband med kronprinsessan Victorias bröllop.
Rätt spännande, det medges. Kvar hänger bara den lite irriterande frågan om vad som verkligen är hard facts och vad som möjligen är inte helt korrekta minnesbilder.
Författaren och debattören Lena Andersson har kommit med en ny bok, Koryféerna. Den diskuterar – i lätt inlindad form – mordet på Olof Palme men allra mest mörkläggningen av detta mord från de politiska ledare som stod Palme nära. FOTO: Henric Lindsten.
LENA ANDERSSON har publicerat en ny bok, Koryféerna. Den har lanserats som en ”konspirationsroman”, alltså som fiction, dock med en högst verklig händelse, Palmemordet, som inspiration.
Jag har läst boken och grubblat en del över den. Snart ska jag återkomma till sådant som jag upplever som lite problematiskt. Men låt mig börja med att säga det viktigaste: läs den! Det är en tankeväckande skrift om vad som fortfarande är en viktig och gåtfull händelse i svensk nutidshistoria.
Innan jag över huvud taget går in på själva boken vill jag göra ett par påpekanden.
Det ena handlar om min förhandsinställning. Jag är generellt rätt skeptisk till romaner om Palmemordet.
Vid det här laget finns det ju ett antal skönlitterära verk som har dådet på Sveavägen som sitt centrala tema. Leif GW Persson har tagit upp det i Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm. Pseudonymen John W Grow har ägnat sig åt mordet i romanen Kontraktet, senare filmad under titeln Sista kontraktet. Anders Leopold gav ut Satans marionetter. Sven Wernström skrev Mordet – en rövarhistoria. Stefan Lindberg kom med Nätterna på Mon Chéri. Och så vidare, och så vidare. Här på bloggen intervjuade jag för en tid sedan Henrik Bromander om hans roman Skymningstid som definitivt handlade om Palmemordet inom ramen för en berättelse om det svenska Stay Behindnätverket.
Det lär komma många flera försök i ämnet. Problemet som jag ser är inte att dessa romaner behöver vara dåliga. En del av dem är, menar jag, riktigt bra. Men just en olöst mordgåta som skottet mot den svenske statsministern kan inte gärna bilda underlag till en roman utan att ställa till med problem för den läsare som faktiskt är intresserad av vad som hände.
I alla dessa romaner finns – förstås – inslag som stämmer väl överens med vad vi tror oss veta om mordet. Men de är hopblandade med rena skrönor och i bästa fall med någorlunda rimliga men högst osäkra hypoteser som ändå får formen av sanningar. Och den läsare som vill sortera bort påhitt och spekulationer från det som ska gälla som verklighet har ett svårt och otacksamt arbete.
Med tanke på att den sakdebatt som förs om Palmemordet alldeles oberoende av dessa romaner är fullkomligt indränkt i vandringssägner är det lite bekymmersamt att mytbildningen tillförs ytterligare näring genom vad som visserligen lanseras som fiktion men som knappast kan undgå att få i alla fall en del av läsarna att slås av tanken:
a) att det som står på sidorna skulle kunna vara sant.
För att allt eftersom glida vidare till tanken:
b) att det nog är sant.
Och vid punkt b) är det inte säkert att läsaren längre minns var hon eller han fått uppgifterna ifrån.
Det där kan framstå som en nördig irritation från min sida, jag inser det. Självklart kommer författare att vilja fabulera kring en så central historisk händelse som Palmemordet, just för att vi inte har svaret på vad som hände. Men jag tror det har ett pris. Och den inställningen präglade min läsning även av Koryféerna, i alla fall inledningsvis.
Det andra påpekandet jag vill göra är snarast en motsats till det första och något som i alla fall delvis dämpar min kritik av Palmemordsromanen som genre. Det handlar nämligen om att jag menar att en hel del av de faktaböcker om Palmeutredningen som kommit ut – och de är ännu fler än romanerna – ibland är så illa researchade eller skrivna med så obetydlig respekt för sanningen att de gott kan kallas för fiktion de också, bara förklädda till något annat.
Det är förstås ännu värre. Fördelen med dessa titlar som gör anspråk på att vara faktaböcker är å andra sidan att författarna genom att påstå sig ha skrivit facklitteratur är skyldiga att vid förfrågan redovisa sina källor och försvara sina påståenden.
Med detta sagt är min position rätt tydlig, hoppas jag. Jag vill läsa böcker om Palmeutredningen som skapar förutsättningar för en sakdiskussion om vad som egentligen skedde. Mitt behov av att bli underhållen med påhittade berättelser om detta mord är rätt begränsat.
Det var alltså med viss skepsis jag började läsa Koryféerna – helt enkelt på grund av själva genren.
Vad kom jag fram till? Jag återkommer snart till det. Men innan dess några presenterande ord om boken.
Koryfé är ett gammalt ord som kanske sett sitt bäst-före-datum, men jag tycker det är lite kul. Det betyder ungefär ledare eller tongivande person. Ofta används det avståndstagande så att innebörden är pamp eller högdjur.
Och koryféer är just vad boken handlar om, framför allt ledande personer inom socialdemokratin vid tiden för Palmemordet.
Lena Andersson har ambitionen att krypa under skinnet på dessa personer och gestalta vad de egentligen tänkte om mordet och vad som vägledde dem när de fattade beslut som hade betydelse för utredningen.
Den bild hon presenterar skiljer sig radikalt från den som socialdemokratiska ledare själva har förmedlat. Det hon skildrar är nämligen en grupp mörkläggare som beslutat sig för att sanningen om mordet är för känslig och därför inte får komma fram.
Inte minst i min egen första bok om Palmemordet – som just heter Mörkläggning – har jag redovisat omständigheter som pekar på att det var något sådant som ägde rum under åren närmast efter dådet.
Jag tillfogar dock reservationen att det inte finns något som bevisar att ledande socialdemokrater faktiskt visste vad som hade skett på Sveavägen. Deras agerande kan om man så vill förklaras enbart med vad de fruktade skulle kunna vara sanningen om mordet och de reaktioner från allmänheten som skulle kunna dyka upp ifall olika rimliga men känsliga hypoteser utreddes seriöst, vare sig de visade sig vara riktiga eller inte.
I Lena Anderssons bok vet koryféerna ganska väl vad som hände. Statsministern föll offer för en nitisk person i den svenska säkerhets- och underrättelsevärlden som betraktade nationens politiske ledare som en landsförrädare. Och ett avslöjande av något sådant skulle definitivt riva upp alltför mycket som inte fick rivas upp.
Det är en rimlig hypotes som ger en tänkbar förklaring till varför Hans Holmér fick hand om utredningen och skötte den som han gjorde. Men det är förstås inte den enda rimliga hypotesen.
Romanen skildrar dessa koryféer inifrån, vad de säger till varann privat och vad de tänker. Något sådant kan förstås inte Lena Andersson veta. Och hon löser problemet genom att skapa en parallellvärld till den vi lever i med en fiktiv statsminister, Carl Stjärne. Han har inte ens titeln statsminister utan kallas försteminister. Hans hustru heter Astrid och mordkvällen är de visserligen och ser en film, men det är inte Bröderna Mozart utan Gökboet. Biografen och mordplatsen ligger inte vid Sveavägen, utan vid en gata, väldigt lik Sveavägen, som kallas Thuleavenyn. Och så vidare. I förordet heter det till och med uttryckligen att boken handlar om landet Thule men att detta land i det följande kommer att benämnas med det fingerade namnet Sverige. Det är som om författaren vill säga att boken inte exakt handlar om Sverige och om Palmemordet, utan bara om något som är ungefär Sverige och ungefär Palmemordet.
Ibland är det svårt att se konsekvensen i den parallellvärld som Lena Andersson konstruerat. Den gata som är så central i förloppet får alltså i boken heta Thuleavenyn medan andra platser i och kring huvudstaden, till exempel Stureplan och Sundbyberg, har namn som är hämtade från det för läsarna så välbekanta Sverige.
Det skulle vara lätt att tänka sig att Koryféerna är en ren nyckelroman och att Lena Andersson helt enkelt bara bytt ut vissa namn på personer och platser för att försöka undvika åtal för förtal. Men under läsningen visar det sig att i alla fall somliga figurer har hämtat drag från olika personer eller att en gestalt i romanen på vissa uppenbara sätt skiljer sig från den person som han eller hon mest liknar.
Finansminister Ernst Dudek förefaller till exempel vara en blandning av Kjell-Olof Feldt och Harry Schein. Och en av bokens mest centrala figurer, en koryfé vid namn Henry Fredriksson, har på många sätt likheter med Ingvar Carlsson men är partisekreterare, inte den mördade statsministerns efterträdare.
Inte desto mindre: ibland hettar det till i romanen när händelserna kommer riktigt nära verkligheten.
I Lena Anderssons bok samlas efter valet 1985 ett antal ledande socialdemokrater i Poitiers i centrala Frankrike. De diskuterar behovet av att Stjärne måste avgå, han har blivit en belastning för partiet. Deltagarna här är romanfigurer som påminner om bland andra Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.
I verkligheten ägde en liknande sammankomst rum på Korsika, även den efter valet 1985. Bestämda uppgifter pekar på att dagordningen just var behovet av Palmes avgång. Men Holmér och Ebbe var inte med, däremot Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein och Carl-John Åberg.
Lena Andersson har alltså skapat ett händelseförlopp och ett persongalleri som är väldigt likt det vi känner till om vi fördjupat oss i Palmemordet. Men samtidigt har hon stoppat in så många olikheter att vi ska förstå att det hon beskriver bara är typ det hon tror har hänt – inte en skildring av något hon har ambitionen att bevisa.
Skälet till ett sådant tillvägagångssätt må vara begripligt. Hon kan inte komma med distinkta påståenden om olika identifierade socialdemokraters faktiska inblandning i en mörkläggning om hon inte har belägg för just de specifika uppgifter hon presenterar. Annars skulle hon riskera rättsliga konsekvenser eller åtminstone att få sitt rykte skamfilat.
Genom att hon fiktionaliserar skaffar hon sig också den litterära rätten att så att säga kliva in i huvudena på sina romanfigurer och låta oss få del av precis hur de tänker. Fördelen med det tillvägagångssättet är förstås att vi som läsare kan få del av en relativt levande skildring av hur en mörkläggning ungefär skulle kunna ha gått till. Och baksidan är att det bara framstår som en tankekonstruktion. Plus att exakt så här, med just de här halvfiktiva personerna, kunde det hela absolut inte ha gått till.
En bärande tanke i framställningen är i vilket fall att personerna som skildras egentligen inte framstår som särskilt osympatiska. De gör under våndor något som de tror på men känner olust inför. En central figur i romanen, den pensionerade Nils Niia som haft djup insyn i statsförvaltningen, säger till en journalist som många år efteråt intresserar sig för fallet: ”Du måste förstå att de inblandade inte alls såg det så som att de var korrupta, utan tvärtom som att de räddade oskattbara värden.”
Längst går den gestalt, Utterström, som är ganska tydligt modellerad efter Hans Holmér. Bokens motsvarighet till Ebbe Carlsson säger till Holmér/Utterström: ”Du kommer att få bära dumstruten och hundhuvudet och göra det så länge du lever och långt därefter. Men du är utvald att göra det för att du klarar det.”
Och vad det handlar om är att rädda partiet från den skandal det skulle utgöra om det kom fram att dess koryféer själva velat bli av med nationens ledare – deras egen partikamrat – på ett fredligt sätt och att det gått så långt att de samarbetat med säkerhetspolisen för att tvinga honom att avgå. Detta skulle vara känsligt under alla omständigheter, men det blir än mer så sedan allt gått över styr och försteministern blivit mördad av en nitisk figur från de hemliga tjänsterna. För den lilla kretsen av formella och informella makthavare gäller det i detta läge bara att skadereglera genom att sopa undan vad som förevarit. Och så fort mörkläggningen har inletts är det inte längre förspelet till mordet och själva mordet som måste döljas, utan också faktumet att det bedrivits en mörkläggning.
Vad var det då som var så farligt med Stjärne enligt Lena Andersson?
I romanen är de tydligt att det på sina håll finns misstankar mot honom för att gå Sovjetunionens ärenden. Men Koryféerna ger inget som helst stöd för att Stjärne skulle ha varit någon form av sovjetisk agent.
Bokens sanningssägare, Nils Niia, säger i stället till den nyfikne men skeptiske journalisten att Stjärne inte alls var ”smygkommunist med önskan om att sälja ut Sverige och låta ryssen komma och ta matsalssilvret och allt han kunde bära med sig. Det förhöll sig tvärtom, precis tvärtom. Stjärnes avsikt var att sälja ut ryssen till svenskarna.”
Niia utvecklar resonemanget på följande sätt: ”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet att även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt.”
Som Niia också uttrycker vad som var Stjärnes dröm: ”Sverige skulle stå som mönstermodell för världen”.
En nutida läsare må studsa i sin stol. Men för den som går tillbaka till Palmes budskap och agerande är det en slående träffsäker beskrivning av hans drivkrafter. Och det ska ses i förhållande till att den som vid tiden för Palmes död var ledare i Sovjetunionen var Michail Gorbatjov, en med sovjetiska mått ytterst reformvänlig politiker som strävade efter en demokratisering av den stormakt han ledde. Efter Sovjetunionens fall försökte Gorbatjov till och med bilda ett socialdemokratiskt parti.
Niia tillägger: ”Carl Stjärne förstod att om Sovjetunionen inte omvandlades till socialdemokrati skulle riket ifall det kollapsade snart återfalla i tsaristiska mönster. Han visste att när en struktur raseras går man tillbaka till den struktur man lämnade. Den är vad som finns i det gemensamma minnet, i det kollektiva förflutna, det är den matris folket och dess ledare känner. Man kan bara söka sig till något man känner igen sig i, och tsarismen låg i den ryska folksjälen.”
Resonemanget må vara drastiskt och förenklat. Men den som reflekterar över hur Sovjetunionens kaotiska sönderfall resulterade i en rövarkapitalism – ivrigt påhejad från väst – och sedan upprättandet av något som har stora likheter med ett nytt tsardöme under Vladimir Putin har lätt att se en tydlig poäng.
Det tas inte direkt upp i Lena Anderssons roman, men det kan väl tilläggas att en demokratisering av sovjetstaten där de tunga ekonomiska tillgångarna stod under offentlig kontroll förstås skulle innebära något annat än det visserligen socialdemokratiskt styrda men i högsta grad kapitalistiska Sverige. Och det skulle i sin tur resa frågor om makten över samhällsekonomin i Sverige och andra västeuropeiska länder.
Det här var laddade frågeställningar vid denna tid inte minst eftersom det pågick en motsatt offensiv i världen, ledd av politiker som USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, båda inspirerade av tankar som saluförts av nyliberala ekonomiska ideologer som Milton Friedman. Och det centrala innehållet var: en kapitalism utan restriktioner, en sorts motsats till den politik som socialdemokratin byggts upp kring. såväl Friedman som Thatcher och Reagan är högst närvarande vid horisonten i Koryféerna.
Nu blev det alltså inte någon omvandling av Sovjetunionen i en eller annan demokratiskt socialistisk riktning. Och vi kan därför fråga oss hur realistiska Stjärnes/Palmes visioner egentligen var.
Men det ligger i sakens natur att det är svårt att besvara den frågan i efterhand. Historien tar sig sina svängar, ofta oväntade. Och frågan om hur nära det var att det skulle kunna ha gått på något annat sätt blir alltid mer eller mindre spekulativ.
Vad som är ett återkommande tema i Koryféerna är dock att Stjärne utmanade starka krafter som föredrog att stämpla honom som en farlig landsförrädare. Lena Anderssons tes är att koryféerna omkring Palme/Stjärne helt enkelt blev rädda för de krafter han utmanade vilket först ledde till att de ville förmå honom att avgå. Och att de när han i stället blivit mördad beslutade sig för att dölja såväl sina egna intriger som vad de visste eller föreställde sig om själva mordet.
I bokens lite komplicerade konstruktion ingår alltså en journalist som tar del av Niias berättelse om vad som förevarit. Först tyckte jag att upplägget med journalisten var ett onödigt och lite otympligt inslag – hade det inte varit enklare att låta läsarna möta koryféerna direkt utan att deras syften först presenterades av Niia för denne journalist? Men under läsningen framgick Lena Anderssons syfte med även den romanfiguren. Han blev till en symbol för den dominerande infallsvinkeln från svenska medier.
Han får veta allt som bokens läsare får veta och till sist grips han motvilligt av tanken att detta kan vara vad som hände. Men han skriver ändå den artikel som förväntas av honom. I den snuddar han visserligen vid vad han starkt misstänker är sanningen, men avfärdar det samtidigt som en oseriös konspirationsteori. Artikeln blir, som han själv skamset konstaterar, ”en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara.”
Och mitt slutliga omdöme om Koryféerna? Det är bland annat – och viktigt nog – att det här knappast i första hand är en roman.
Lena Andersson är ju en författare som inte enbart skriver skönlitteratur utan också essäer och debattartiklar. Och Koryféerna är, som jag ser det, egentligen en lång essä eller debattartikel. Den litterära gestaltningen av personerna är stundtals inspirerad, men det är fortfarande författarens tankegångar kring politisk makt, sanning och lögn som är behållningen av boken.
Den som läser den med det perspektivet bör inte bli besviken. Koryféerna är intellektuellt utmanande. Och det är inte så väldigt många böcker man kan säga det om.
Till sist: i samband med att jag skrev denna text hittade jag också en sorts recension av Koryféerna i augusti/septembernumret av tidskriften Filter. Recensionen missar det mesta av intresse i boken och ägnas helt åt att polemisera mot en enskildhet i handlingen, att Palme mötte och samtalade med sin mördare på mordplatsen.
Mötesteorin har debatterats åtskilligt under årens lopp och den som känner till den vet att den baserar sig på flera vittnesmål från Dekorimahörnan. Jag har själv tagit upp den utförligt i mina böcker om Palmemordet och har reagerat över att åklagare och polis helt enkelt låtit bli att utreda denna hypotes trots att det finns en rad omständigheter som talar för den. Filters recensent – som är anonym – beskriver det dock som att hela teorin baserar sig på ett enda vittnesmål och anser sig kunna förstå att det vittnesmålet ”kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument”.
Efter att ha slagit fast detta skriver den anonyme avslutningsvis triumferande:
”Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.”
Det är kanske inte att förvånas över den typen av smått fåniga påhopp från det hållet. Filter är ju i sammanhanget inte vilken tidskrift som helst, utan den publikation som för all framtid kommer att vara förknippad med det spekulativa utpekandet av den Skandiaanställde grafikern Stig Engström som Palmemördare. Och som vi vet kom detta med tiden att bli den officiella – men illa underbyggda – statliga versionen av vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.
Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson
ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.
Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.
Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.
En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?
För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.
Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.
Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.
Lyckas han med det?
BOKRECENSION
Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet
Norstedts
456 sidor
Finns som fysisk bok och e-bok
Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W
UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.
Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.
Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.
Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.
Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.
Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)
Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.
Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.
Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.
Men det finns flera skäl.
Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.
I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.
Orädd kritiker i kommissionen
Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.
Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.
Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”
Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.
Nerv i berättandet
På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.
Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.
För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.
Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.
Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggningsom kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).
Liknande slutsatser som i Mörkläggning
Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.
På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.
Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.
Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:
• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;
• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;
• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;
• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;
• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;
• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:
• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;
• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;
• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;
• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;
• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;
• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;
och så vidare.
Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.
Vad Axberger inte vill tro
Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.
Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.
Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.
Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:
”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)
Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.
I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.
Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.
En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.
Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.
Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.
Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.
Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.
Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.
Axberger och Hans Holmér
Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.
Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.
Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.
Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.
Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.
Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.
Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.
Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.
Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.
För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.
Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.
Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.
Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)
Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)
I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.
När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.
Axberger och regeringen
Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.
Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.
Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)
Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.
Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.
Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)
Axberger och Ebbe Carlsson
Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.
Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.
Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”
Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.
Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.
Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.
Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.
Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.
Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.
Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?
Axbergers historiska paralleller
Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.
Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.
Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.
I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.
Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.
Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.
Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.
Axberger och mordutredningens avslutning
När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)
Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.
Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.
Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.
Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.
Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.
Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.
Axberger och Christer Pettersson
I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.
Christer Pettersson.
Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.
Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)
Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.
Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.
Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.
Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.
Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).
”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.
Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.
Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?
Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?
Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”
Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.
Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.
Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.
Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?
Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.
Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.
När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.
Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)
Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.
Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.
Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)
Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.
Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.
Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.
Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.
Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.
Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.
Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.
Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.
När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.
Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.
Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.
Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande
I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.
Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.
Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.
Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.
Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?
Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.
Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.
Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.
Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.
”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.
Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.
Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.
Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.
Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?
Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)
Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.
Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.
Åklagaren Almblad och förhandsinformationen
Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.
Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.
Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.
Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.
Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.
Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.
Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”
De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.
Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.
Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)
Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.
Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?
Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth
Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.
Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.
Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.
Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.
Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)
Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.
Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)
Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.
Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?
Mantrat med den ensamme gärningsmannen
Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.
En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.
Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?
Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.
Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)
Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.
Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.
Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.
Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.
Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.
Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.
Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.
Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?
Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)
Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.
Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.
Axberger och Stig Engström
Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.
I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.
Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)
I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.
För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.
Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.
I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.
Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.
Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.
I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.
Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)
Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.
Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.
Axberger och Palmes sista dag i livet
I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.
Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.
Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.
Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.
Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.
Hans inställning yttrar sig på flera sätt.
En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.
Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)
Här saknas en del, kan det tyckas.
Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.
Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.
”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”
Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)
Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.
Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.
Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.
En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.
En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.
Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.
Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:
”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”
Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:
”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”
Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).
Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.
Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.
Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)
Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.
Axberger och biobesöket
Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)
Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.
Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:
”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”
Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:
”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).
Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.
Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:
”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)
Axberger och europeiska politikermord
Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.
Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.
Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.
Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”
Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.
Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.
I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.
Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)
Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.
Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.
Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.
Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.
Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.
När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.
Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.
Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.
Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.
Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.
Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.
När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)
Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.
Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.
Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.
Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)
Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)
Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind
Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)
Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:
”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)
Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:
”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)
Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.
Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.
Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://<!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p> redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:
”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.
Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”
Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”
Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.
Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)
Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.
Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?
Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.
Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.
Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?
För sent att utreda mordet?
Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.
Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:
”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)
Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.
När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:
”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)
En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.
Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.
Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.
Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.
Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.
Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.
Hans Holmér är huvudpersonen i en ny serie program från P3 Dokumentär. Där redovisas inspelningarna från hans hemliga möten med DN-reportern Ann-Marie Åsheden. De träffades på inledningsvis daglig basis från och med en vecka efter mordet. Och mötena fortsatte under hela hans tid som spaningsledare. Upplägget var att Åsheden skulle få en exklusiv ”inside story” om hur fallet klarades upp. Det blev i stället en dokumentation över det första kraschade försöket att leverera en lösning.
DET BÖRJADE SOM EN YTTERST HEMLIG OCH YTTERST DISKUTABEL överenskommelse. Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström var god vän med Ebbe Carlsson – Hans Holmérs samarbetspartner från sjukhusaffären och bordellaffären, två politiska skandaler som skakat Sverige på 70-talet. Holmér och Ebbe hade gjort sig kända som politiska fixare med täta band till den socialdemokratiska partitoppen.
Att Jutterström kände Ebbe var kanske inte så överraskande. Ebbe kände många inflytelserika personer, det ingick i hans sätt att arbeta.
När det blev känt att Ebbes gode vän Holmér, då länspolismästare i Stockholm, tagit på sig rollen som spaningsledare i Palmeutredningen tog det inte lång tid innan Jutterström fångades av en idé. Den gick ut på att DN skulle få storyn om mordspaningarna inifrån genom att en reporter fick en exklusiv kontakt med Holmér. Medan spaningarna pågick skulle Holmér berätta och reportern skulle notera och tiga. Men så fort som fallet klarats upp skulle DN med ensamrätt kunna leverera Holmérs egen success story.
Ebbe talade med Holmér som visade sig vara positivt inställd. Och bara några dagar efter mordet träffades Jutterström. reportern Ann-Marie Åsheden och Holmér hemma hos Ebbe. Holmér bodde själv till och från hos Ebbe eftersom hans äktenskap just brutit samman och han inte kunde bo hemma.
Mötet var kort och slutade med en överenskommelse. Holmér skulle ha rätt att avgöra när och om materialet skulle publiceras. Jutterström tyckte, förstår vi av hennes uttalanden i dokumentärserien, att hon hade gjort ett kap. Länspolismästaren hade å sin sida lyckats upprätta ett hemligt samarbete med Sveriges dominerande dagstidning – en nog så diskutabel åtgärd från en statlig befattningshavare, men en noterbar framgång för en PR-sinnad person som Holmér.
Det gick inte som DN och Holmér hoppats. Efter nästan ett år som spaningsledare tvingas han avgå under förnedrande former. Hela tiden fram till dess har Åsheden haft sina möten med honom i polishuset – i början dagligen men senare med lite längre intervaller. Hon har varje gång blivit diskret insmugglad med hjälp av Holmérs sekreterare. Nästan ingen annan har vetat något.
Vad skulle det nu bli av materialet? Det blev en kompromiss. Sommaren 1987 publicerade DN en artikelserie med namnet Holmer 1 mars – 31 maj 1986, alltså en skildring som baserade sig på mötena med spaningsledaren under de tre första månadernas mordutredning. Samma år kommer reportagen ut i bokform under titeln Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna. Boken ges ut av Bonnier Fakta där Ebbe Carlsson är chef.
Raskt fram 35 år i iden. Åshedens intervjuer har mer eller mindre fallit i glömska. Men nu visar det sig att hon spelat in allt på kassettband och sent omsider tillåtit reportern Lovisa Lamm Nordenskiöld, och producenten Hugo Lavett att ta del av inspelningarna och använda dem som underlag för en dokumentärserie om hela materialet, alltså även det som beskriver månaderna fram till det bittra slutet för Holmér.
Jag fick lyssna på de tre första avsnitten inför min medverkan i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddag, den 3 februari, där serien presenteras. Och i programmet gav jag en del synpunkter på Holmér och hans roll som spaningsledare – ett ämne som jag ju behandlat utförligt framför allt i Mörkläggning, min första Palmebok som nu är ute i en ny uppdaterad upplaga.
P3 Dokumentärserien som fått namnet Palmeutredningen inifrån består av ganska korta avsnitt från Åshedens inspelningar med Holmér, sammanbindande kommentarer från Lovisa Lamm Nordenskiöld, mediaklipp från den aktuella perioden samt nutida intervjuuttalanden från inte bara Ann-Marie Åsheden utan också en rad andra personer som funnits runt Holmér.
Men även om sekvenserna med Holmér själv verkligen är ganska korta är det förstås ändå han som är den självklara huvudperson i programmen. Hans pressekreterare Leif Hallberg säger i ett avsnitt: ”Han hade en magisk aura”. Och det fångar onekligen något av personen Holmér – han byggde, bland annat genom sina presskonferenser, upp en atmosfär kring sig själv som en sorts superpolis med star quality. Det var den förmågan som gjorde det möjligt för honom att under ett år fortsätta leda den gigantiska mordutredningen – utan att han själv hade några egentliga kunskaper just om hur man utreder ett mord.
På presskonferenserna var han tuff, slagfärdig och sammanbiten – något som imponerade på journalister och allmänhet. I samtal med Åsheden visar han upp en annan sida, han framstår som mjuk, känslig och lite tvekande. Är den mer äkta? Det är tveksamt, men den fungerade. Åsheden visade fortfarande i sin andra bok om Holmér, Förbannelsen, att hennes lojalitet till honom fanns kvar.
Att Holmér kunde vara nog så bedräglig inte minst mot personer som valt att lita blint på honom visar sig i serien när spaningsledaren berättar utförligt för Åsheden om vad Lisbeth Palme har delgett honom i förtroende. Lisbeth har gett tydligt uttryck för att hon inte gärna vill tala med några andra poliser än Holmér och räknar med att vad hon säger till honom ska stanna hos honom, i alla fall inte hamna i tidningarna. Senare, när Lisbeth genom publiceringen i DN inser att Holmér svikit hennes tillit, blir hon rasande.
Hur ärlig var Holmér mot Åsheden? Det framkommer i serien att han väntade en månad med att berätta något för henne om den uppgiftslämnare som kom att bli en helt central figur i PKK-spåret, den alkoholiserade kåkfararen Seppo.
Den 13 maj 1986 kontaktar denne polisen för att lämna en berättelse om hur han ett par veckor före Palmemordet skaffat fram ett par magnumrevolvrar åt två fängelsekompisar, den kroatiske terroristen Miro Baresic och en kurdisk knarklangare. Det blir snabbt utgångspunkten för den kampanj mot PKK som Holmér börjar skissa och som han ger namnet ”Operation Alfa”. Men Holmér nämner ingenting om Seppo eller om vapentipset till Åsheden förrän den 10 juni.
De är kanske inte så förvånande att han tvekade om hur han skulle ta upp detta tips med Åsheden. Rent sakligt var det knappast mer känsligt eller mer trovärdigt en en lång rad andra tips som han utan restriktioner diskuterade med henne. Men här handlade det om ett spaningsuppslag som han tänkte göra något riktigt stort av – och då fanns det inget utrymme att sjabbla.
I efterhand är det lätt för vem som helst som studerar tillgängligt material att kopplingen mellan denna påstådda vapenaffär och PKK redan från början bör ha framstått som högst diskutabel. Och med tiden visade det sig att Seppo av allt att döma hittat på alltihop, kanske inspirerad av den belöning som Holmér utlyst och av att Holmér tidigare under våren visat upp just två magnumrevolvrar i TV.
De avsnitt jag lyssnat på för bara fram handlingen till sommaren 1986 då Holmér just dragit igång sin kampanj för att knyta PKK till mordet. Hela upptrappningen av satsningen på PKK-spåret och Holmérs stegrade konflikter med åklagarna om den saken ligger i senare avsnitt.
Det vore synd att missa dessa. Vad som inträffade de månaderna är laddad politisk och juridisk dramatik.
De avsnitt jag lyssnat på innehåller några uppgifter som jag menar är felaktiga eller diskutabla. Jag räknar med att återkomma till dem i den diskussion om serien som jag räknar med kommer att föras här på bloggen.
Avsnitt 1 av serien heter Olof Palmes sista timmar. Det börjar med att berätta om mordkvällen och fortsätter sedan med överenskommelsen mellan Dagens Nyheter och Holmér. Medverkar i nutida intervjuer gör bland annat Mårten Palme och Christina Jutterström.
Avsnitt 2, Hans Holmér och de 40 ljusen, handlar om den första kaotiska tiden efter mordet. Medverkar gör bland andra Hans Wranghult som var Holmérs biträdande spaningsledare, pressekreteraren Leif Hallberg samt Tommy Lindström, dåvarande chefen för rikskriminalen och medlem i spaningsledningen.
De återstående avsnitten kommer att släppas enligt följande. Del 3: 6 februari, Del 4: 8 februari, Del 5: 10 februari, Del 6: 13 februari och Del 7: 15 februari.
Thomas Pettersson skriver nu på denna blogg och bemöter sina kritiker. I denna första artikel tar han upp Lars Olof Lampers bok där denne reser invändningar mot bevisningen mot Skandiamannen. I en senare artikel kommer han att ta upp min artikelserie om i samma ämne. FOTO: Ola Kjelbye.
Av de skribenter och debattörer som ställt sig bakom utpekandet av ”Skandiamannen” Stig Engström som Palmes mördare är Thomas Pettersson utan tvekan den som fått mest uppmärksamhet.
Här på bloggen har Thomas Petterssons teorier diskuterats utförligt. Och debatten fick av naturliga skäl ny fart i och med Palmeåklagaren Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020 där han lade ned utredningen med hänvisning till att det fanns misstankar mot Engström samtidigt som denne var avliden.
Ett tema i diskussionen har varit den bok av TV-journalisten Lars Olof Lampers, Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som starkt ifrågasatte slutsatsen att Engström skulle vara Palmes mördare. Lampers bok var först bara tillgänglig för dem som hade ljud- och ebokstjänsten Storytel men går numera att köpa som fysisk bok i den öppna handeln.
I våras publicerade jag själv på bloggen en kritisk artikelserie i fyra avsnitt under den övergripande rubriken Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen. De artiklarna ledde också till en omfattade diskussion. (Här ligger del 1,del 2,del 3 respektive del 4.)
Thomas Pettersson har varit inbjuden att svara sina kritiker här på bloggen. Och här kommer nu den första av två artiklar. Den ägnas åt Lars Olof Lampers bok. I enlighet med policyn på den här bloggen är vittnena i allmänhet betecknade med förnamn och initialen till efternamnet.
Av Thomas Pettersson
UNDER VINTERN PUBLICERADE Lars Olof Lampers Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som e-bok och ljudbok på Storytel. Lite senare publicerade Gunnar Wall fyra artiklar som rörde Palmeutredningen, min bok och ett poddsamtal. Jag ska i två artiklar ta upp det som jag funnit mest väsentligt att kommentera i Lampers och Walls alster.
Vi börjar med Lampers bok. Han skriver med spetsen riktad mot åklagare och utredare och deras argumentation för att presentera Stig Engström som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme. I slutordet skriver Lampers ”att det, som åklagaren hävdat, inte går att komma runt honom som misstänkt, men som jag visat är det mycket långt kvar att kunna hävda något mer än så”. Det saknas åtskilligt i åklagarens framställning, hävdar Lampers, som anser att om man hårddrar det som presenterades på presskonferensen i juni 2020 så räcker det inte längre än till ännu en Palmeteori – dock med skillnaden att Engström går att placera i mordkvarteret vid tiden för mordet. ”I övrigt framstår han som det vittne han säger sig vara, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.”
Min avsikt är inte att göra en fullständig genomgång av Lampers argumentation, snarare att ge några generella synpunkter på en metodiskt välskolad och väl researchad bok som framförallt koncentrerar sig på vad som hände på brottsplatsen. Det var där åklagare och utredare lade krutet under sin presskonferens, och det är där Engströms öde som vittne eller gärningsman avgörs.
Lampers är väl bekant med den polisiära miljön och navigerar hemtamt i källmaterialet, varför boken är ett verk att återvända till för att exempelvis kolla upp personer, skeenden och fakta från brottsplatsen. Vi får också ta del av en del av nytt och intressant material, framförallt från Palmegruppens möten där turerna runt Engström nu blir mer förståeliga än tidigare. Det blir exempelvis tydligt att Stockholmspolisens våldsrotels chef ser Engström som möjlig gärningsman både i april och så sent som januari 1987. Lika tydligt är det att spaningsledaren Hans Holmér vill se honom avförd ur utredningen.
Lampers strävar efter en modererande ståndpunkt. Oftast är framställningen hyggligt balanserad, även om ansatsen är tydlig: det är hypotesen att Engström bara var ett vittne som ska prövas. Men Lampers lyfter också fram omständigheter som pekar på att Engström var gärningsmannen, ibland så övertygande att hans övergripande slutsats att Engström kan anses vara oskyldig kommer i skymundan.
Så, vi återvänder till brottsplatsen för att se hur väl Lampers vittneshypotes fungerar, parat med mina egna reflexioner om Engström som gärningsman. Det är en lång text, här kommer en disposition till hjälp:
1. Lampers osynliga vittne 2. Engströms tre fataliteter 3. Engström knyter an till sex vittnen 4. Förväxlad med mördaren 5. Osannolik som vittne, sannolik som gärningsman
1 Lampers osynliga vittne
Lampers strävar efter att ge en alternativ förklaring till Engströms beteende, dörr-till-dörr Skandia. I korthet går hans förklaring ut på att Engström kommer ut sent från Skandia, tajmar in på brottsplatsen i lagom tid för att göra observationen av gärningsmannen/Lars J från en position i närheten av den skjutne Olof Palme.
Sedan uppehåller sig Engström på brottsplatsen, förmodligen ungefär så länge som han själv uppger. Det betyder tills polisen sätter upp avspärrningsbanden, runt 9-10 minuter efter mordet. Han bör i alla fall inte ha varit kvar på platsen när de första journalisterna anlände, anser Lampers.
Engströms frånvaro på brottsplatsen förklarar Lampers bland annat med att polisen missade att notera flera av de mera aktiva vittnena på brottsplatsen. Inte heller var det omöjligt att uppehålla sig på brottsplatsen utan att andra vittnen lade särskilt märke till det.
Det Lampers förbiser är att de vittnen som polisen missades på brottsplatsen inte hade några problem att styrka sin närvaro när de anmälde sig i efterhand. Historierna var trovärdiga, kunde vid behovs styrkas genom andra vittnen på plats och var i samklang med kända fakta från brottsplatsen. Och i de fall det dök upp falska vittnen, avslöjades de när de utsattes för pressande frågor från polis och media.
Det andra som särskiljer Engström från personer som varit på brottsplatsen, men inte uppmärksammats, är hans signalement. Som överensstämmer väl med gärningsmannen, en likhet som förstärktes med tiden ju mer precisa uppgifterna blev.
Det som ibland kommer i skymundan för resonemangen om gärningsmannens kläder och huvudbonad är Engströms goda överensstämmelse med uppgifterna om längd och kroppsbyggnad.
I en rättsmedicinsk genomgång av mordet på statsministern berättar rättsläkaren Kari Ormstad om hur hon och vapenteknikern Sonny Björk försökt beräkna gärningsmannens längd med hjälp av skottvinkel och höjden över marken på kulans ingångshål. De landar på någonstans mellan 175 och dryga 180 cm. Lisbet Palme uppskattade mördarens längd till 180 cm, medan författaren Lars Larsson i sin vittnesgenomgång helt enkelt summerade och dividerade alla vittnesuppgifter och hamnade på 179,5 centimeter.
De personer som hade tillfälle att iaktta gärningsmannen på nära håll och/eller under en längre stund och kunde bilda sig en hyfsad uppfattning av kroppsbyggnaden uttryckte det så här:
Lisbet Palme – kompakt kropp, med kort hals.
Lars J – tämligen kraftig över axlar och rygg.
Anders D – kraftigt byggd, bred ryggtavla.
Yvonne N – inte tjock, snarare satt eller grov.
Anders B – kraftigt byggd, inte tjock utan snarare robust (polisen Lena Löhrs uppgifter).
Stig Engström var vid tiden för mordet 182 cm lång och vägde ” drygt 80 kilo”, enligt egen utsago. Engström var påtagligt bred över axlarna, och kraftigt byggd, snarast med viss övervikt.
En förklaring till att Engström inte uppmärksammades av vittnen på platsen ser Lampers i att människor var upprörda, att stämningen var smått kaotisk och att det var allmänt rörigt på brottsplatsen. Ännu värre blev det när det blev känt att den skjutne var Olof Palme, inte minst gällde detta poliserna på platsen. En återhållen och tystlåten, iakttagande Engström skulle därmed ha försvunnit i det allmänna larmet på brottsplatsen.
Mot detta talar först och främst den fysiska platsen. Brottsplatsen är en öppen, begränsad och upplyst yta. De närvarande är en begränsad skara, från en handfull personer en halvminut efter skotten, till 10-12 när Söderström anländer till som mest 18-20 när avspärrningarna sätts upp.
De närvarande samlades runt den skjutne statsministern, den enda som beter sig kaosartat på brottsplatsen är Lisbet Palme. Det föreligger ingen risk för ytterligare beskjutning utan vittnena rör sig fritt på brottsplatsen, talar med varandra och inväntar ambulans.
Det fanns de som berördes illa av det som hände på platsen, medan andra var mer distanserade. Ett bra exempel på det är Jan-Åke S som i sitt vittnesmål (och min egen kontakt med honom) verkar ha haft god kontroll över situationen och vad den krävde. Så bra kontroll att något vittne störde sig på honom, och upplevde honom som en smula besserwisseraktig.
Det fanns andra vittnen som inte upplevde situationen som särskilt rörig eller uppskakande. Här följer ett exempel:
”Förhörsledaren: Samlades det mycket folk omkring den här platsen?
Vittnet: Inte så speciellt, och jag är lite förvånad, därför att slagsmål och grejer brukar ju samla folk. Jag tyckte det samlades inte så mycket folk. Det kom ju några, det gjorde det ju, och några som undrade och sådär.”
Enligt vittnet var det personer på brottsplatsen som inte verkade ta situationen på allvar: ” … en tjej som jag upplevde som flinade och jag sa åt henne, det här är väl ingenting att flina åt, så då vart hon litet stött på mig”.
När det blev känt att den skjutne var Olof Palme efter dryga fem minuter, förändrades situationen. Framförallt var det poliserna, med Gösta Söderström i spetsen, som tappade fokus. Att en dryg handfull kända vittnen kunde lämna platsen utan att ha meddelat kontakt- och vittnesuppgifter är sannerligen ett dåligt betyg åt polisinsatsen.
En person som var kraftigt omskakad var däremot Engström själv. Han var så omskakad att han var svår att förstå när han återvände till Skandia. Han såg så pass kraftlös och chockad ut, att en av väktarna erbjöd sig att beställa en taxi åt honom, väktaren trodde inte Engström skulle klara av promenaden till bussen.
I Palmerummet på FB har framlidne rättspsykiatern Henrik Anckarsäters kommentar om Lisbet Palmes, Anders B:s och Stig Engströms sinnestillstånd efter skotten citerats ibland, och det förtjänar att återges igen: ”Att uppleva, som de tre fick göra, ett våldsamt dödsfall på nära håll leder oundvikligen till svår chock”.
Själv nämner inte Engström något om att han skulle ha varit chockad i sina första samtal, förhör och tidningsintervjuer. Det omskakade tillståndet hänger i även dagen efter mordet, men någon förklaring till det får vi inte av Engström. Däremot levererar han några observationer som han kanske hållit inne med, om han inte varit så pass skakig och känslig för vad som dök upp i nyhetsflödet.
2 Engströms tre fataliteter
Men, åter till Lampers! Det är ju så att om man kan visa på ett enda självupplevt moment från Engströms sida, så faller hypotesen om Engström som Palmes mördare, skriver han.. Det är sant, men i Engströms utsagor finns inga sådana frälsarkransar att klamra sig fast vid. Inte heller har det under 34 år dykt upp något trovärdigt vittne som ger honom alibi på brottsplatsen.
Och även det omvända gäller: om det går att visa att Engström uttrycker sådant som mördaren kan ha observerat eller uppfattat, ja då är han illa ute. Det finns åtminstone tre själupplevda moment från Engström som pekar på att han är gärningsmannen. Alla dessa självupplevda moment från brottsplatsen och flyktvägen omtalas av Engström mindre än 16 timmar efter det att skotten föll.
Mördaren i gränden
Det var bland annat Engströms tidiga uppgifter om vittnet Lars J som först väckte misstanken om att han kunde vara gärningsmannen redan våren 1986. Inget vittne på brottsplatsen hade sett Lars J där han kikade in mot brottsplatsen en kort stund efter mordet. Däremot hade Lars och gärningsmannen iakttagit varandra en kort stund.
Dagen efter mordet ringde Engström in till polisen och lämnade sina uppgifter om att han sett en yngre person, i silhuett, med blå täckjacka kika in mot brottsplatsen. Detta kunde vara gärningsmannen, enligt Engström.
I en längre version av den SvD-intervju som genomfördes samma dag får vi veta betydligt mera än i det korta polisförhöret. (Fotnot 1) Här har den person i blå täckjacka som Engström sett i silhuett längs gärningsmannens flyktväg blivit tydligare i kanterna. Engström är säker på sin sak:
– Mördaren, för det måste ha varit en man, stod stilla någon sekund innan han sprang vidare.
Gärningsmannen hade uppenbarligen stannat till en stund, vänt sig om och tittat bakåt, som för att beskåda sitt verk. Det var en yngre person och han hade fortsatt sin flykt.
Åt vilket håll mördaren sprungit säger Engström inte i intervjun, men någon uppfattning om det bör han haft. Engström är också säker på sin sak: det är mördaren han sett.
Detta borde ha varit en stark upplevelse, när han förstår att den person som tittar rakt mot honom är mördaren. I aprilförhöret säger han också:
”Jag var lite granna rädd för att personen eventuellt kunde vara skjuten, och eventuellt få för sig att skjuta tillbaka”.
Uppenbarligen var dock situationen inte hotfull nog för att uppmana övriga vittnen i närheten att ta skydd. I nästa mening tonar Engström ner hotet:
”Det var ju dels så långt avstånd, dels så trodde jag inte att det skulle komma något skott”.
I tingsrätten uttrycker han det sålunda: ”Och den personen står alldeles blickstilla under en tidsperiod som jag uppskattar till tio sekunder. Och eftersom jag trodde att det var den person som hållit i vapnet så kände jag en liten hotfull känsla och därför tyckte jag tio sekunder var en väldigt lång period.”
Sammantaget var det viktiga upplysningar om mördarens beteende, signalement och den fortsatta flyktvägen. Desto märkligare framstår det då att Engström inte berättar för någon enda person på brottsplatsen vad han sett.
Engström borde, tycker man, frågat andra vittnen i närheten om de sett och uppfattat samma sak. Inte heller berättar han om sin skrämmande upptäckt av den stirrande mördaren i gränden för väktarna 20 minuter senare. Och, han borde definitivt ha lämnat uppgifterna till polis på plats, han hade ju flera tillfällen att göra det. Och gott om tid, minst 15 minuter.
Att han inte möter upp poliserna när de först anlände till brottsplatsen och lämnar sina uppgifter är märkligt. Gösta Söderström och flera andra polismän frågar ju efter signalement i ett tidigt skede, men får inte mycket till hjälp.
Ännu märkligare blir det när Engström anger Lisbet Palmes uppgift om den blå täckjackan som anledning till att han försöker springa ikapp poliserna – han har ju själv betydligt mer information att ge om den förmodade mördaren.
Direkt obegripligt blir det när han inte lämnar sina uppgifter till de piketpoliser som senare tar upp vittnesmål på brottsplatsen. Han hade uppgifter att lämna som han var ensam om, och som hade höjt honom en bra bit över övriga brottsplatsvittnen. I sitt första förhör den 1 mars får vi ingen förklaring till varför han inte lämnat sina uppgifter direkt på brottsplatsen. Först i förhöret den 10 mars får vi veta att han verkligen försökt lämna uppgifter, men att han avvisats av en den polis han talat med.
Här brister Engströms historia tvärt itu. I kommande förhör gör han gällande att han sökt upp polis på brottsplatsen för att lämna kontaktuppgifter/korrigera andra vittnens felaktiga uppgifter – inte för att lämna signalement, beteende och flyktväg för den person han några minuter tidigare uppfattat som en farlig mördare. Och som han blivit riktigt rädd för.
Att INTE lämna dessa uppgifter omedelbart på brottsplatsen betydde dessutom att dessa förlorade i värde. Därmed skulle också Engströms eget värde som viktigt vittne minska betydligt.
Den Engström vi känner hade inte missat tillfället att träda fram med sin unika iakttagelse av mördaren under hans flyktväg. Genom att ingen annan gjort samma iakttagelse var hans uppgifter unika och verkligen något att briljera med inför media. Att han inte berättade för de första journalisterna på plats att han stått öga mot öga med mördaren i gränden är sannerligen inte likt Engström.
Den rimliga slutsatsen av att Engström inte lämnade några som helst uppgifter om gärningsmannen på brottsplatsen är att han enkelt inte befann sig där. Enkelt uttryckt: det var inte vittnet Engström som såg mördaren från brottsplatsen – det var gärningsmannen Engström som såg vittnet Lars J under sin flyktväg.
Försöket att göra Lars J till gärningsman var en efterhandskonstruktion, en observation Engström gjort under sin flykt och som han använde för att rikta strålkastarljuset mot någon annan.
Lisbet Palme stoppade bilar
I den Skandiaanställde Per H:s PM av den 5 juni 1986 fanns två uppgifter med som Per H ansåg visade att Engström befunnit sig på brottsplatsen: dels att han observerat Lars J, dels att han sett att Lisbet Palme ”rusat ut i gatan för att stoppa bilar”.
Att Engström sett Lisbet Palme försöka stoppa bilar är en intressant uppgift. Det var nämligen bara ett av vittnena på brottsplatsen som nämner samma sak i förhören: taxichauffören Hans J.
Hans J stod vid rödljusen i södergående riktning, och gjorde omedelbart en U-sväng som placerade honom närmast brottsplatsen. När han fått stopp på bilen bedömer han att mördaren hunnit ungefär 25 meter bort. Hans J stod så till att han kunde följa gärningsmannens flykt hela vägen fram till Tunnelgatans trappor och en bit upp i densamma, enlig egen utsago.
Vid åtminstone ett tillfälle vände sig mördaren om och tittade bakåt mot brottsplatsen ” Han vände sig om snabbt och så sprang han vidare bara”, berättar Hans J.
Om Lisbet Palme säger Hans att hon, direkt efter skotten ” ligger alltså på han där och skriker bara” och att hon sedan snabbt ”bara springer upp på gatan där”.
Lisbet Palme är svårt chockad, framhåller han och så upprepar Hans J att Lisbet ”sprang ut i gatan”.
Hans J:s uppgifter om Lisbets beteende på brottsplatsen stämmer väl överens med hur hon själv berättat om förloppet: först hör hon något som hon uppfattar som smällare, vänder sig 90 grader mot Olof, ser att han sjunker ihop, försöker förstå vad som hänt och omfamnar den skjutne, stående på knä. Sedan fortsätter hon, i tingsrättsförhören:
”Jag bestämmer mig för att söka hjälp. Allt detta sker mycket fort ”.
I nästa sekvens tittar hon sig om på trottoaren, och uppfattar några personer varav en är gärningsmannen. Ingen av de personer hon ser på trottoaren visar några tecken på att komma till hjälp.
I detta skede, när ingen hjälp står att få från någon person i närheten beger sig Lisbet Palme ut i gatan för att söka hjälp av förbipasserade bilar . ”Hon sprang ut i gatan” som Hans J uttrycket det. Hon är chockad, ropar osammanhängande saker som till och med Lars J uppfattar från sin position långt ner på gatan.
Själv nämner Lisbet Palme inget om att hon försökt stoppa bilar i detta tidiga skede av händelseförloppet under sina förhör. Bästa förklaringen är förmodligen den starka chocken, plus att hon inte behövde vänta på hjälp, förloppet var snabbt. Både Hans J och Leif L gjorde u-svängar med sina bilar från sina positioner vid rödljusen i korsningen närmast den skjutne och ställde sig vid/på trottoaren intill den skjutne.
När Lisbet Palme uppfattat att bilar var på väg att stanna och hjälp var på väg, återvände hon till sin skjutne man. När så Anna Hage och Stefan G kommer fram till den skjutne, 20-30 sekunder efter skotten, är hon tillbaka vid sin makes sida.
Så, tillbaka till Engström. I sitt första samtal med Skandias personalman Roland B under lördagen 1 mars hade han berättat att han var en av de första på plats och hjälpt till med Palme. Roland B hade hört att Lisbet fått en skada och frågade Engström om det:
”Det verkade inte vara någon större fara med henne sade han för hon rusade ut i gatan ett par gånger och viftade på bilar och sade nånting om att ’min man har blivit skjuten’.
Engström har alltså sett samma sak som Hans J, uppenbarligen har Lisbet befunnit sig i de bådas gemensamma synfält. Detta bör ha inträffat någon gång 10-15 sekunder efter att Olof skjutits. Den tidpunkten passar hyfsat väl med när mördaren är på väg att passera barackerna och vänder sig om för att ta kontrollera vad som händer på brottsplatsen, enligt Hans J.
Engströms observation av Lisbet är intressant och anmärkningsvärd. Det blir inte mindre intressant när han i SvD:s långa artikel säger följande: ”Lisbet Palme sprang fram till minst 20 bilar och bad dem kalla på ambulans”.
Här är Engströms uppgifter uppenbart felaktiga: om Lisbet Palme försökt stoppa så många bilar hade hon fått ägna uppåt minuten åt enbart detta moment i händelseförloppet. Och samtidigt väckt stor uppmärksamhet, naturligtvis.
Uppenbarligen har Engström inte varit kvar på brottsplatsen tillräckligt länge för att se hela förloppet när Lisbet sprang ut i gatan, för att sedan återvända till Olof. Då hade han sett att Lisbets agerande gav snabb utdelning, de bilar som stannade till vid brottsplatsen hade uppenbarligen bestämt sig för att stanna oberoende av vad Lisbet gjorde – det är bara Hans J som noterar att Lisbet springer ut i gatan.
Engströms båda uppgifter om hur det gick när Lisbet stoppade bilar går inte ihop. Den ena är rätt, den andra felaktig. Förklaringen är enkel: den första uppgiften härrör sig från när han vänder sig om under flyktvägen, den andra fyller han på med för att befästa sin historia inför SvD:s journalist. Och då tar en stressad och omskakad Engström i för mycket, utan att tänka på vad som kan vara rimligt och att hans uppgift om ”minst 20 bilar” är enkel att kontrollera.
Kan Engström läst, hört eller sett något på tv om att Lisbet rusat ut i gatan för att stoppa bilar? Nej, inte vad jag kunna se i tillgängligt material. De vittnen som var intervjuade i media hade inget att säga om detta, och Lisbets eget agerande på brottsplatsen var av litet intresse för media i detta tidiga skede av nyhetsförmedlingen.
Inget av brottsplatsvittnena nämner heller något om Lisbets tur ut i gatan under polisförhören. Bästa förklaringen är att Lisbets vända ut i gatan gick snabbt, inte var synligt för alla och så tidigt i händelseförloppet att vittnenas fokus låg på annat. Vittnen som Anna Hage och Stefan G satt förmodligen fortfarande kvar i de bilar de färdades i som medpassagerare.
Engströms dramatiska ögonblicksbilder från Lisbets försök att påkalla hjälp blev kortvariga. I senare upplagor av SvD söndagstidning ströks det stycket, och Engström själv skulle aldrig nämna det i något polisförhör eller tidningsintervju. Trots att detta var en uppgift som skulle ha kunnat komplettera hans övriga tre uppgifter om sin dialog med Lisbet på brottsplatsen. Ville han stärka sin egen autenticitet, hade det passat bra att foga in uppgiften om Lisbets försök att skaffa hjälp som hans första intryck av Lisbet Palme.
Att behålla de uppgifterna för sig själv under polisförhören var dock klokt av Engström. Det kunde ha ställt till med stora bekymmer, i likhet med hans observation av Lars J som direkt pekade mot att han var gärningsmannen. Att Engström sett Lisbet försöka stoppa bilar innebar ju att han befunnit sig mycket tidigt på brottsplatsen, så tidigt att han varit första vittnet på plats – eller mördaren.
Nu låg Engströms uppgifter om Lisbet undanskymda i förhöret med Roland B. Det krävdes ingående kunskap om förloppet på plats för att förstå vikten av det Engström berättat om Lisbets agerande. Först med ny information i långversionen av SvD-artikeln den 2 mars blev konsekvensen av Engströms uppgifter om Lisbet Palmes agerande tydlig.
Det är med största sannolikhet så att Engström ser Lisbet Palmes tur ut i gatan och Hans J:s taxibil när han vänder sig om under flykten. Han kan även ha hunnit med någon mer blick bakåt, som Hans J missat när han höll på med sitt radioanrop.
Den skjutne såg så liten ut
Det som framgår tydligt av väktarförhören och Skandias personalman Roland B:s samtal med Engström dagen efter mordet är att Skandiamannen inte kunnat tro att den skjutne var statsministern, på grund av att ”han såg så liten ut”.
Det här uttalandet ger intryck av att vara spontant, självupplevt och korrekt återgivet av väktarna. Engström hade en kort dialog med Anna-Lisa G om att han upplevt Palme som liten, Anna-Lisa G bekräftar att så är fallet, varpå Engström svarar ” Ja, jag har aldrig sett honom”.
Engströms spontana yttrande om att Palme såg liten ut är ett yttrande som förbryllar. Dels för att inget annat vittne kommenterat att den skjutne såg liten ut, dels för att Olof Palme inte var särskilt liten varken till längd eller kroppsbyggnad.
Enligt obduktionsprotokollet var han 175 cm lång, och därmed låg han på genomsnittet för sin årskull, män födda 1927, enligt mönstringsrullorna. Låt vara att medellängden för mönstrande män var dryga 178 cm vid tiden för mordet, men att Olof Palme var liten till växten kan man knappast säga.
Att Engström reagerat för att den skjutne var liten kräver någon form av referens. Engström måste ha sett den skjutne från en position där han fått en uppfattning om längd och storlek. Det innebär att Engström måste ha varit relativt nära, och att han kunnat se kroppen uppifrån och/eller från sidan.
Vi vet gärningsmannen dröjde sig kvar och betraktade den skjutne en kort stund, innan han vände om och började springa mot barackerna. Det har tolkats som att han antingen ville se hur skotten tagit eller att han helt enkelt inte visste vad han skulle göra i nästa steg.
Även Engström kan berätta att han stannat upp en kort stund vid den skjutne på gatan. Han är nära den skjutne, han nästan snubblat över honom, stannar upp och funderar över om han ska hjälpa till – eller skynda vidare. Första tanken är att det är en a-lagare, nästa att det är en uppgörelse mellan kriminella. Först när det börjar rinna blod ur munnen förstår han att det är allvar.
Att det är under denna korta paus som Engström noterar Palmes ”litenhet” är en rimlig tanke. Men då är vi ett tidigare skede i händelseförloppet, och Engström är inte vittne utan gärningsmannen.
Att Engström återkommande markerar egna handlingar på brottsplatsen som svarar mot hur gärningsmannen agerade på brottsplatsen är bestickande, något som även Lampers uppmärksammar i sin bok. Den här tydligt markerade tveksamheten när Engström står stilla intill den skjutne är ett av dessa moment, och vi ska återkomma till denna förväxling senare.
Om nu inte Engström grep litenheten ur luften – bara för att ha något att säga – så ser jag två möjliga förklaringar till att han upplevde Palme som liten.
Antingen den psykologiska: Engström lever med en föreställning av Palme som maktfullkomlig, närmast demonisk, ett stort ego som dominerar både sin omgivning och det politiska livet i landet. Skotten punkterar maktmänniskan, tar ner honom på jorden och i den tillintetgjorda kroppen finns inte längre något skrämmande och respektingivande kvar.
Eller så grundar påståendet sig i upplevelsen av att Palme faktiskt såg liten ur där han låg närmast hopkrupen direkt efter skotten. Förhållandet var att Olof Palme direkt efter det dödande skottet låg framstupa på gatan, han hade slagit pannan i trottoaren. Utöver stora kroppspulsådern var även ryggmärgen avskjuten.
Därmed försvann det rättsläkaren Kari Ormstad kallar muskelstramningen i alla kroppsdelar genom att ryggmärgen tappat kontakt med hjärnan. ”Han torde falla så här, ihopknycklad i knän och höfter, och inte som en kägla, inte som en fura för han kan inte hålla sig rak”, enligt en föredragning 1995.
Lars Olof Lampers, TV-journalist och författare till boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, riktade kritik mot utpekandet av Stig Engström. Thomas Pettersson menar att kritiken inte håller. FOTO: Mattias Bardå.
När Anna Hage kom fram till den skjutne statsministern låg han med det vänstra benet något över det högra, vilande på höger axel med huvudet vänt inåt gränden. Positionen påminner snarast om en blandning av fosterställning och framstupa sidoläge. I detta läge såg statsministern snarast som om han tryckts ihop och vältrat över på sidan.
Först när Anna Hage och Stefan G vänt på honom och man rätat ut hans ben låg han i sin fulla längd på rygg på trottoaren. Men då hade gärningsmannen redan lämnat platsen.
Det troliga är därför att Engström reagerat för att Palme tryckts ihop, med benen vikta under kroppen, delvis dolda under rocken. Det hann Engström uppfatta under de sekunder han dröjde sig kvar vid den skjutne, liksom det faktum att Palme började blöda ur mun och näsa.
Inte heller den här observationen kom Engström att plocka upp vid något kommande förhör eller tidningsintervju. Annars var ju Engström flitig med att lägga till egna instick för att förstärka intrycket av sin närvaro på brottsplatsen. Men, inte i detta fallet.
3 Engström knyter an till sex vittnen
Inget annat brottsplatsvittne har så mycket att berätta om andra vittnen som Stig Engström. Däremot har han inget att säga om själva utförandet av mordet. Merparten av hans berättelse går ut på att berätta om vad han själv sett, sagt och gjort på brottsplatsen.
För att göra sig märkvärdig, spela upp sin egen roll och skyla över att han gjort en slät figur på brottsplatsen? Ja, där hamnar Lampers ofta när han analyserar Engströms utsagor om vad som hänt på brottsplatsen. Det är en tolkning som följer i spåren på Wincent Langes lättvindiga gubbgissande i april 1986 där han apropå Engströms framträdande i Rapport säger ”detta är hans livs händelse och så har han suttit på arbetsplatsen och pratat och skroderat om detta och sen inför hustru och barn och goda vänner och allting och sedan kommer han inte med på rekonstruktionen i dess första skede, han blir ju förtvivlad, vad ska de säga?”
Men Engström höjer sig på inget vis över andra vittnen, han gör inget som inte andra vittnen gjort på brottsplatsen. Den enda insats som andas hjältemod är när han hävdar att han sprungit efter gärningsmannen, men den historien hamnade aldrig i några förhörsprotokoll. Och den versionen blev kortlivad, även om den levde kvar i första hand bland hans kollegor på Skandia och hos frugan.
Engströms vittnesmål är snarare helt inriktat på att hävda hans närvaro på brottsplatsen efter att mordet begåtts. Och då är det vissa vittnen som är särskilt viktiga, men inte de som vi skulle kunna förvänta oss. Det är inte Leif L och Jan A som (dock mindre trovärdigt) hävdat att de sett honom på brottsplatsen. Dessa två tidiga vittnen på brottsplatsen har han inget att säga om. Inte heller har han något att säga om Stefan G, syskonen W eller Bengt P som också var tidigt framme vid den skjutne statsministern.
Det är i stället vittnen som tydligt sett honom efter skotten i egenskap av gärningsman som han knyter an till. Han har antingen sett, pratat med eller hört dessa vittnen yttra sig på brottsplatsen.
Lampers tar upp det här förhållandet, att Engström knyter an till personer på brottsplatsen som kan vara ett hot mot honom. I det fallet gäller det Yvonne N. Det är en viktig, och riktig, iakttagelse. Det är snarast så att det är utmärkande för hans vittnesmål att han knyter an till vittnen som är riskabla för honom, eller som i fallet Anna Hage, ett vittne han kan dra fördel av.
Lisbet Palme
Det är i relationen till Lisbet Palme som Engströms ansträngningar för att knyta an till nyckelvittnen kommer tydligast till uttryck. I Engströms första samtal med Skandias Roland B är det uppenbart att han inte talat med Lisbet, utan bara iakttagit henne på brottsplatsen.
I sitt första polisförhör trekvart senare har Engström däremot talat med Lisbet, fått en signalementsuppgift och gett sig iväg på en språngmarsch för att lämna denna uppgift till de poliser som jagar gärningsmannen.
Vad hade hänt? Jo, polisens uppdaterade signalementsuppgifter hade blivit kända i riksmedia. Förutom de allmänna uppgifterna verkade kepsen med öronlappar vara det som främst bekymrat Engström.
Att polisens signalementsuppgifter, som träffade Engström så illa, kom från Lisbet var en naturlig tanke. Engström kunde inte veta hur mycket eller lite Lisbet uppfattat av gärningsmannen. Och hans egen uppmärksamhet hade under ett moment i händelseförloppet fastnat i ett betraktande av den skjutne på marken som ”såg så liten ut”.
Det han visste var att Lisbet Palme befann mycket nära gärningsmannen i skottögonblicket och sekunderna därefter. Samt att hon även sett mördaren under flyktvägen när han vände sig om – just den uppgiften fanns med i ett tidigt förhör med Lisbet.
Om Engström är gärningsmannen blir det då ett måste att knyta an till Lisbet, och att göra det på ett distinkt sätt. Sedan gällde att hoppas på att Lisbet varit så chockad att hennes minnesbilder skulle vara fragmentariska, otydliga och rapsodiska om Engström skulle bli utpekad som misstänkt.
Enkelt uttryckt har gärningsmannen Engström som närmat sig paret Palme, skjutit Olof (och även Lisbet) och lämnat platsen springande stöpt om sig själv till vittnet Engström som närmar sig Lisbet, för en dialog med henne och lämnar platsen springande.
Talande i sammanhanget är att Engström uppenbarligen inte berättar för Skandias Roland B att han talat med Lisbet. Det kan Engström inte göra av det enkla skälet att han i sitt första samtal med Roland B, på en direkt fråga hur Lisbet mådde, bara refererade till att han sett henne på avstånd, inte talat med henne.
Engströms påståenden om att han talat med Lisbet fick senare högsta polisbefälet på plats, Gösta Söderström, att anmäla sig till rättegången mot Christer Pettersson vid Svea hovrätt. Han redogjorde där för hur chockad och okontaktbar Lisbet Palme varit, att Engström skulle ha fått den information han själv i egenskap av uniformerad polis inte fått framstod som otänkbart. En av Engströms uppgifter föll för övrigt på sin egen orimlighet – det var först på Sabbatsbergs sjuhus Lisbet blev medveten om att hon träffats av ett skott.
Ingen har sett Engström tala med Lisbet, och själv har hon aldrig nämnt något om detta. Däremot talade Joakim Palme med modern om Engström, sedan han blev känd för allmänheten 2018. Lisbet Palme var också villig att prata med åklagare Krister Petersson om Engström, men sjukdomar kom emellan, har Joakim Palme senare berättat.
Vad hon skulle ha sagt, vet vi förstås inte. Riktigheten i hennes utpekande av Christer Pettersson ändrade hon inte uppfattning om under åren. Men, som Joakim Palme uttryckte det i DN den 11 juni 2020:
– Även jag var övertygad om att hon hade rätt i sitt utpekande. Jag kan se varför det blev fel, och hur svårt det är att göra ett utpekande. Men samtidigt när man tittar på hennes signalement så stämmer det egentligen bättre på Stig Engström än på Christer Pettersson.
Undersköterskan Anna Hage
Engström utvecklar tidigt en relation till blivande undersköterskan Anna Hage. Redan i de första tidningsintervjuerna säger han att de båda tillsammans hjälpts åt att lägga Palme i framstupa sidoläge, det är hon som berättar för honom identiteten på den skjutne. De har alltså en direkt kontakt med varandra. Själv förnekade Anna Hage denna kontakt, särskilt tydligt gäller det under hovrättsförhandlingarna där hon får en direkt fråga om Engström.
Anna Hage var viktig för Engström. Om hon skulle bekräfta att han varit framme vid Palme, skulle det stärka hans vittnesmål högst väsentligt. I synnerhet om Lisbet Palme skulle kunna peka ut honom som gärningsman.
Kanske räknade Engström med att han, med en äldre mans pondus och en självsäker borgerlighets uppförandekod i ryggen, skulle kunna påverka en ung arbetartjej till sin fördel. Det var i så fall inte fel tänkt, Engström framstod som trovärdig i mångas ögon. Ett bra exempel är hovrättens friande dom över Christer Pettersson. Där skriver hovrätten, apropå varför Anna Hage och Stig Engström beskrivit Lisbet Palmes sinnestillstånd så olika: Hage beskrev henne som halvt hysterisk, Engström behärskat chockad. Skillnaden kunde bero på att Lisbet Palme helt enkelt känt ett större förtroende för Engström, ansåg hovrätten. En av händelserna hårt prövad Anna Hage vek dock inte undan: hon hade inte sett Engström på brottsplatsen.
När Engström inte fick utdelning på sina anknytningsförsök med Anna Hage gick han i stället till angrepp på henne. I ett brev till journalisten Sven Anér snarast hånar han henne för livräddningsförsöken och antyder att hon i stället bidragit till statsministerns död. Här visade Engström upp en direkt obehaglig sida, som han inte skyltade med i andra sammanhang.
Ingenjören Anders B
Ingenjören Anders B är det vittne Engström måste passera och observera, oavsett om han är gärningsman eller ej. Om Anders B varit nykter, förberedd och haft längre tid på sig att iaktta gärningsmannen, kunde han ha varit ett farligt vittne.
Nu var han oförberedd, ofokuserad och alkoholpåverkad – och rejält skakad av chocken att ha upplevt skottdramat på bara några meters håll. Samtidigt var han ett osäkert kort för en gärningsman – vem vet vad som kunde dyka upp ur minnet, om det triggades av något bekant från brottsplatsen?
Anders B är en av tre personer som Engström identifierar ur polisens fotosamling. När Engström ska knyta an till Anders gör han det på ett sätt som minskar Anders trovärdighet som vittne. Anders B var högljudd och berusad, påstår Engström i sitt vittnesmål i april. Anders är klart förvirrad, enligt Engström:
”Han upprepade samma sak hela tiden, och han sa, är det Palme, är det Palme upprepade han gång på gång”.
Nu var det så med Anders att han varken var högljudd eller uppträdde uppenbart berusad. Tvärtom, var han tyst och introvert, skakad av vad han nyss upplevt. Det var svårt för andra vitten att få riktig kontakt med honom. Och, det mest uppenbara: Anders B hade ingen aning om att det var Olof Palme som blivit skjuten. Anders var en av de personer som lämnade brottsplatsen utan att ha förstått att det var landets statsminister som blivit skjuten. Det blev han upplyst om av de poliser som förhörde honom senare på natten.
Att Engström sett och hört Anders B på brottsplatsen efter skotten kan vi nog därmed stryka. I dagens utredares förhör med Anders 2019 framgår också att han inte hade något minne av att ha sett Engström på brottsplatsen efter skotten.
Taxichauffören Hans J
Taxichauffören Hans J stod vid rödljusen i södergående riktning med sin vita Mercedestaxi. När skotten avlossades gjorde han omedelbart en U-sväng som placerade honom närmast brottsplatsen, så placerad att han från förarplatsen kunde se rakt in i öppningen mellan byggbarackerna och Skandiahuset. På det viset kunde han följa gärningsmannens flykt hela vägen fram till Tunnelgatans trappor och några trappsteg upp, enligt egen utsago.
När han fått stopp på bilen vid trottoarkanten bedömer han att mördaren hunnit ungefär 25 meter bort. Det är också ungefär vid det tillfället som mördaren vänder sig om och tittar bakåt mot brottsplatsen:
”Han vände sig om snabbt och så sprang han vidare bara”, berättade Hans J och tillade att han inte hann se så mycket av ansiktet att han skulle kunna identifiera gärningsmannen. I ett senare förhör, i oktober 1986, säger Hans J ändå att han nog skulle kunna känna igen gärningsmannen, om han fick se honom.
Under en kort stund har alltså mördaren och Hans tittat på varandra. För gärningsmannen måste det dock ha vart svårt att uppfatta något av Hans J där han satt på förarplatsen inne i bilen.
Hans J:s uppmärksamhet var delad mellan brottsplatsen, passagerarna och det taxianrop han höll på med. Enligt några vittnen hade han öppnat dörren på förarsidan av Mercedesen, men satt, enligt egen utsago, kvar inne i bilen medan han anropade.
För gärningsmannen Engström är Hans J och hans vita taxibil naturligtvis viktiga. Redan på lördagen, i sitt andra samtal med Skandias Roland B, för han taxin på tal som en ”bil som var nära här”. ”Och som jag uppfattade det så var det en taxibil han syftade på” förklarade Roland B. Den enda taxibil som var nära mordplatsen, var Hans J:s. Han stod placerad desto närmare, det var inte många meter mellan den skjutne och Hans taxi.
Varför nämner då inte Engström även Leif L:s stora Chevavan och Jan-Åke S:s BMW? De landar ju strax framför Hans J:s taxi bara några sekunder senare.
Svaret är förmodligen så enkelt att den enda bilen som är klart synlig från gärningsmannens synvinkel är Hans taxi. Ju länge in i ”flyktkorridoren” gärningsmannen hunnit springa innan han vänder sig om, desto snävare synfält blir det.
I sitt polisförhör 11 mars återkommer Engström till den vita taxibilen, nu kompletterad med en person som står utanför bilen. I aprilförhöret tar han åter upp den vita taxibilen. Den här gången verkar han anse sig behöva motivera varför han lagt märke till just Hans J:s taxi, och inga andra bilar på brottsplatsen: ”… det jag lägger märke till också är ju en vit taxibil och det är klart det är ju lätt att se dels för att den var ljus, och dels för att det är så pass ovanligt med vita taxibilar”.
Engström säger sig se någon som står precis i anslutning till dörren och håller någonting i handen som ser ut som en mikrofon: ”Förstår att det är någon som, en taxibil som hjälper till att tillkalla hjälp, ambulans och så vidare”.
Engström vill tydligt markera att han i egenskap av vittne sett den taxichaufför som iakttagit honom under flykten från mordplatsen. Att kunna knyta an till vittnen som sett Engström under flyktvägen är viktigt: om han kan förekomma, om han kan hävda att han sett Hans J i egenskap av vittne har han ett kort att spela med om han skulle bli ifrågasatt och i värsta fall identifierad.
Lars J och Yvonne N
Det vittne som tog vid där Hans J:s vittnesmål angående gärningsmannen slutar är Lars J. Och det vittne som, med ett kort avbrott, tar vid efter Lars J är Yvonne N. Båda dessa vittnen är förstås giftiga för Engström.
Lars J har Engström sett under flyktvägen, Yvonne har han förmodligen ingen aning om förrän Holmér berättar att ett vittne sett en man med handledsväska på David Bagares gata. Hur mycket eller lite Lars och Yvonne sett av honom kunde han givetvis inte veta.
De vittnen som befann sig på brottsplatsen och kunde utgöra ett hot mot Engström kunde han knyta an till genom att påstå att han själv befunnit sig på brottsplatsen. Med Lars och Yvonne var det värre, de hade ju sett honom under hans flyktväg.
Engströms lösning var enkel: han flyttade helt enkelt ner sin observation av de båda till brottsplatsen. Där hade de båda fått lämna sina uppgifter, som de andra brottsplatsvittnena. Och där hade Engström sett, och framförallt hört de båda lämna sina uppgifter till poliser på platsen.
Den 10 mars säger han:
”När Engström kommer ner på Sveavägen står en person och beskriver klädseln, den förmodade gärningsmannen, för en polisman. Engström hör att det är hans klädsel som beskrives. Engström hör hur hans keps och stålbågade glasögon, rock omtalas. Ingen reagera dock för honom. Den person, som för polismannen beskrev Engströms klädsel, hade inte varit på platsen i inledningsskedet — Engström frågade en polis om denne ville ha hans namn. Polisen ansåg dock ej detta nödvändigt.”
Att det rör sig om Lars J som Engström i det här vittnesmålet vill knyta an till är tydligt. Det vara bara Lars som talat om keps på brottsplatsen, och han hade inte varit framme vid mordplatsen direkt efter att skotten föll.
Den 11 mars säger han:
”När E därefter kom tillbaka till platsen för händelsen stor en person och lämande uppgifter till en polis. E väntade på sin tur att tala och hörde att uppgiftslämnaren lämnade signalementet på E som hade keps, mörk rock, stålbågade glasögon och handlovsväska. E talade härefter om detta för polismannen.”
Engström vet inte så mycket om Yvonne N, och håller sig otydlig om det är en kvinna eller man som lämnar dessa uppgifter. Dock vet han att uppgiften om handledsväskan kommer från ett vittne på David Bagares gata.
Engström är svävande i sin beskrivning av de personer som lämnar signalement gärningsmannen. Däremot är han tydlig med vem det är som avses: det är Engström själv.
Det knepiga är att ingen reagerar för hans likhet med det signalement som avlämnas, säger han i förhöret. Dagen därpå går han ett steg längre, och säger att ha påtalat sin likhet med det nyss givna signalementet för en polisman. Uppenbarligen utan att något händer.
För en kollega på Skandia berättade Engström att han, när han kom tillbaka till brottsplatsen efter sin språngmarsch, fått höra en person beskriva hans eget signalement för en polisman. – Vi tyckte båda att polisen borde ha insett, att där stod han ju, den person som vittnet pratat om. Det där skrattade vi åt tillsammans: Tänk, att polisen varit så virrig!
Och där har vi Engströms avgörande poäng: om han kunde hävda att han befunnit sig på brottsplatsen, samtidigt med dessa två nyckelvittnen utan att bli igenkänd av vare sig dessa vittnen eller polisen, ja då hade han förekommit en riktig vittneskonfrontation med honom.
Han kunde i så fall hänvisa till att han redan på brottsplatsen, kort efter mordet, påpekat att hans signalement lämnats av åklagarens förmodat bästa vittnen. Och då skulle i alla fall en åklagare få jobba för att motbevisa honom.
Idag vet vi att varken vittnen (Lars J förhördes i en piketbuss, Yvonne N lämnade ett kortfattat vittnesmål på plats) eller de vittnesmål de lämnat överensstämde med Engströms berättelse. Inte heller fanns det någon polisman som kunde komma ihåg att denne talat med Engström.
Dagens Palmeutredare ägnade just det här momentet en del möda under sina förnyade förhör med Lars och Yvonne. Så mycket klokare blev de nog inte, mer än att det stod klart att ingen av dem sett Engström på brottsplatsen vid den här tidpunkten.
Hur bra eller dålig Engströms tanke var att på detta sätt knyta an till de vittnen som sett honom under flyktvägen får vi aldrig veta. Engström blev ju aldrig satt på prov.
4 Förväxlad med mördaren
Första gången Engström dök upp för en bredare allmänhet var i ett numera välkänt Rapportinslag den 6 april. Ett bestående intryck gjorde hans berättelse om hur han förväxlats med mördaren på brottsplatsen. Dagen efter fick han komma till tals i Expressen under rubriken Han förväxlades med mördaren.
Just detta, att Engströms historia från brottsplatsen bygger på att han förväxlats med mördaren, alltså att vittnen kan ha förväxlat honom med gärningsmannen är en bärande del i hans berättelse om vad som hände. Hans berättelse förändras också i takt med att nya vittnesmål dyker upp, de sista ändringarna lägger han till så sent som 1989.
Även Lampers anser att Engströms sätt att återkomma till förväxlingen och hans sätt att placera sig i mördarens närhet tillhör det ”mest gåtfulla och problematiska” med honom och något ”som måste förklaras”.
Att det skulle vara tillfälligheter tycker han är en svag invändning. En mer komplicerad invändning, men som ändå tycks vara den Lampers föredrar är att han enkelt vill odla sin egen föreställning om att vara en central del i händelseförloppet. En annan förklaring skulle kunna kan vara att han helt enkelt är gärningsmannen, skriver han. Men Engström är i så fall knappast konsekvent. Varför har han i så fall inte gjort något försök att placera sig i Tunnelgatans trappor eller på David Bagares gata, frågar han sig.
Först får vi konstatera att Engström i sina första samtal, intervjuer och vittnesförhör inte är tydlig med vem eller vilka som uppfattar honom som gärningsman. I samtalet med Roland B under lördagen, någon gång efter lunch, hade Engström berättat att polisen var på plats väldigt snabbt.
”Så sprang han in efter dom in i Tunnelgatsgränden och motivet att han sprang efter var att han fick uppfattningen att de hade fått ett felaktigt signalement på gärningsmannen Just det här med kepsen och trenchcoat. Så sade han ’så var ju jag klädd och jag sprang efter dem för att tala om att det var fel”.
Det är ett mycket märkligt: hur ska något vittne kunna uppfatta Engström som gärningsman så länge han uppehåller sig på brottsplatsen bland andra vittnen?? Den enda som skulle kunna uppfatta Engström som gärningsman är i så fall Lisbet Palme, och att det är Lisbet som Engström indirekt syftar på som givare av hans signalement på brottsplatsen.
En rimlig förklaring är att Engström utgår från att det första poliserna gör när de kommer till platsen är att fråga efter signalement. Och att de signalementsuppgifter som gick ut under tidig lördag var ungefär de samma som förmedlades på brottsplatsen. Och att de uppgifterna förmedlades av Lisbet Palme.
Varför reagerar Engström så kraftigt på det tämligen allmängiltiga signalement som gick ut under lördagen, kepsen med öronlappar undantagen? Ja, om vi ser Engström som gärningsman så har han vaknat upp till en lördag med vetskapen om att han utfört ett mord på öppen gata i hygglig belysning och med ett okänt antal vittnen på gatan och i bilar i närheten av brottsplatsen.
Lägg därtill att han fortfarande var omskakad av chocken från gårdagen, något som Skandias Roland B märkte av när han talade med honom. Att han var på helspänn och reagerade för allt som över huvudtaget var i närheten av hans eget signalemente är inte konstigt. Och vill han ge sig själv möjligheten att agera och få berätta sin egen historia, kunde han inte vila på hanen. Väktarna på Skandia hade sett honom komma och gå – att de skulle bli kontaktade borde bara vara en tidsfråga.
Då blir det logiskt att han hör av sig första gången till polisen 12. 20 lördagen efter mordet, ”för att ta bort ett felaktigt signalement” – och samtidigt hävda att han talat med Lisbet Palme. Även om det på polisrapporten står att Engström primärt hört av sig för att berätta om att han sett mördaren inne på Tunnelgatan är signalementet den främsta anledningen, säger han i ett senare polisförhör.
I det första polisförhöret är det oklart hur han motiverar att hans signalement skulle kunna uppfattas som mördarens. Har han bara befunnit sig bland andra vittnen på brottsplatsen är det ju uteslutet. Engström förser i alla fall sig själv med en språngmarsch efter de jagande piketpoliserna. Han har rört sig på egen hand i mördarens flyktväg och sprungit ifrån både vittnen och Lisbet Palme på brottsplatsen. Språngmarschen ger honom en möjlighet till att ha uppfattats som en flyende gärningsman av en svårt chockad Lisbet Palme.
Under de första dagarna talar Engström om att det är hans signalement som polisen felaktigt gått ut med och visar stor oro över det. En Skandiakollega råkar exempelvis avlyssna ett samtal där Engström samtalar med en okänd person och är starkt bekymrad över gärningsmannens signalement: ”Det var egentligen en beskrivning av honom själv” hade han uttryckt det.
Förmodligen är Engströms största bekymmer att det är Lisbet som lämnat de besvärande signalementsuppgifterna. I värsta fall har hon sett så mycket av gärningsmannen att hon kan identifiera honom. Därför blir det helt nödvändigt för Engström att tydligt knyta an till Lisbet.
Engströms oro blir inte mindre av att det under söndagen efter mordet kommer uppgifter om att mördaren synts uppe på David Bagares gata med en handledsväska. Det är nu han skruvar på sina uppgifter om målet för sin språngmarsch från brottsplatsen: nu är det gärningsmannen han sprungit efter. Det ger honom möjligheten att sträcka ut förföljandet så långt att han till och med skulle kunna bli iakttagen på David Bagares gata.
Och det är just så han blir ihågkommen på Skandia: kollegan Engström har sprungit efter gärningsmannen!! Vissa uppfattar det som att han sprungit uppför Tunnelgatans trappor, men stannat på krönet. För minst en Skandiakollega sträcker han dock ut löpturen så långt så att han korsat Malmskillnadsgatan och vidare in på gatorna uppe på Norrmalm – just det som Lampers efterlyste om Engström skulle vara konsekvent i sitt förväxlingstänk.
Under veckan spetsas situation till när Lars J träder fram som vittnet vid barackerna. Nu kan inte Engström gärna hävda att han sprungit efter gärningsmannen, i alla fall inte utan att ta höjd för Lars.
Några dagar senare räddas han av fantombilden på mördaren, åtminstone för en period framåt. Eftersom fantombilden tagits fram av ett vittne som befinner sig en bit bort från brottsplatsen och inte på Lisbet Palmes uppgifter, står det också klart för Engström att hennes signalementsuppgifter sannolikt är svaga.
I de två kommande förhören i mars kan han konstruera den förklaring hans berättelse ska vila på framöver. Där utvecklar han successivt sin förväxlingstanke, dels genom hur han rört sig på vägen fram till brottsplatsen, dels genom att han hört andra vittnen förmedla hans signalement till polisen. Först i Rapportinslaget den 6 april syr Engström ihop sin förväxlingspåse: ett vittne har sett honom springa efter polismän på mördarjakt och misstagit honom för mördaren.
Vi behöver inte redogöra för Engströms förväxlingsstrategi i detalj. Men, som även Lampers framhåller, är det slående hur nära han lägger sig gärningsmannen i dennes agerande på brottsplatsen. Det är saker som hur han går fram till ett upplyst butiksfönster, hur han markerat halar fram klockan (vapnet) ur rockärmen (rockfickan), hans tvekan vid fotändan av den skjutne Palme, den sträckta armen när han pekar ut flyktvägen för de nyss anlända poliserna. Och mest iögonenfallande: hur han placerar sig själv längst ut i den snömoddiga trottoarkanten på vägen fram till brottsplatsen i tidningen Proletären så sent som i januari 1989.
5 Osannolik som vittne, sannolik som gärningsman
Jag ska kort kommentera Lampers strävan att formulera en sammanhållen historia om Engström. Eftersom Engströms utsagor inte är något att luta sig mot, får han helt enkelt konstruera en historia åt Engström – liksom andra har gjort före honom, men inte lika metodiskt genomarbetat och välformulerat.
Stig Engström är, enligt Lampers, en person som vill spela en viktig roll på brottsplatsen, han älskar uppmärksamheten och har något av en grandios personlighet. Han är lättkränkt och tycker inte att han tas på tillräckligt allvar av polisen.
Själva händelseförloppet kokar Lampers ner till att Engström stämplar ut, blir hängande i receptionen och kommer fram till brottsplatsen sent, runt 40 sekunder efter att skotten fallit. Det är lagom till att Lars J blir synlig nere på Luntmakargatan. Han uppehåller sig sedan på brottsplatsen, utan att göra värst mycket väsen av sig och håller sig i bakgrunden. Han gör sedan sin beramade språngmarsch efter piketpoliserna och missar därmed Lisbet Palmes identifiering av sig själv och Olof. Engström avviker sedan från brottsplatsen, med största sannolikhet innan media anländer. Så återvänder han till Skandia, där han yttrar en del runt händelseförloppet som Lampers anser styrker att han varit på brottsplatsen.(Fotnot 2).
Till stöd för sin historia anför Lampers tre luckor i tiden där Engström inte lämnar någon information: själva mordtillfället 23.21.30, Lisbets identifiering av Olof cirka 23.27 och så perioden cirka 23.30- 23.40 innan Engström återvänder till Skandia.
Jag börjar med grundantagandet om Stig Engström. Att han ville bli berömd, uppskattad och få medial uppmärksamhet ifrågasätter ingen. Men var han beredd att ljuga sig fram till den positionen, med allt vad det innebär av socialt risktagande?
Det finns inga vittnesmål om Engström att han var lögnaktig, att han var beredd att säga vad som helt för en rad i lokaltidningen. Inte heller i privatlivet var känd för att ljuga eller vara opålitlig. Hans fru, som borde vara bästa karaktärsvittnet, underströk i våra samtal: Stig brukade inte ljuga sig fram i livet. Tvärtom, han var ovan vid att ljuga, vilket kom fram i hans synnerligen skröpliga lögnbygge. Engström levde tvärtom högt på sin trovärdighet, och sin tillgång till sociala koder.
När det sedan gäller Engström på brottsplatsen lider Lampers historia av samma brist som hans föregångare – det saknas konkreta bevis eller utsagor som binder Engström till brottsplatsen efter att skotten fallit.
Det närmaste vi kommer en personanknytning är vittnet Jan A. Efter att ha förväxlat Engström med vittnet Jan-Åke S 1986 hittar Jan A långt senare en ”gubbe” till i minnet som han verkar hävda är Engström. Här ska bara påminnas om att Jans kompanjon Leif L, från att ha förnekat Engströms närvaro på brottsplatsen i april 1986, svängde om till att var helt säker på det omvända. Stig Engström har dock inget att säga om vare sig Jan A eller Leif L i sina förhör.
När det gäller tidsluckorna i Engströms berättelse är det väl så att Engströms tystnad kan tolkas på två sätt: antingen har han inte varit på brottsplatsen, eller så vill han inte berätta vad han sett och hört.
När det gäller den första tidsluckan vid tidpunkten för mordet ska det stärka uppfattningen att Engström inte var på brottsplatsen just då, att han kom fram till paret Palme betydligt senare. Att Engström inte har något att säga om själva mordögonblicket är snarast att betrakta som ren självbevarelsedrift. Här måste han redan vid första samtalet med polisen bestämma sig för hur han skulle hantera mördaren: signalement, tillvägagångssätt och skottögonblicket. Vilket skulle innebära att han skulle få lämna ett signalement som låg snubblande nära hans eget, plus, om han ville verka trovärdig, lägga till egna uppgifter om hur mordet gått till.
Det skulle ha gett honom stora bekymmer att särskilja det som verkligen hänt, från hans egen påhittade historia. Risken var uppenbar att han därigenom skulle avslöja sig som gärningsman. Vilket ju faktiskt var precis det som skedde, genom hans uppgifter om vittnet Lars J. Den absolut säkraste utvägen för Engström så tidigt som 13 timmar efter mordet var att hävda att han ingenting sett. Allt annat skulle vara att ta en stor, och onödig, risk.
Den andra tidsluckan, runt 23.27 förklarar Lampers med att vid den tidpunkten utför Engström sin språngmarsch till Luntmakargatan. Han missar då det ögonblick då Lisbet Palme identifierar Olof och sig själv, vilket förklarar att denna uppgift saknas i hans berättelse. Det krävs, får vi konstatera, en långsam språngmarsch och en ännu makligare promenad tillbaka för att Stig ska missa Lisbets utrop och ambulanserna på platsen.
Å andra sidan har Engströms språngmarsch, anser jag, inte inträffat på grunder som tidigare förklarats. Frånvaron av vittnesuppgifter tillsammans med hans egna skiftande uppgifter om motiv och målet för språngmarschen gör inte språngmarschen trovärdig.
Den tredje tidsluckan som sträcker sig över minst 10 minuter från det att Engström lämnat brottsplatsen till att han återvänder till Skandia, chockad och upplöst, har Engström aldrig lämnat någon förklaring till. En sak är säker: att ha så mycket oredovisad tid kan aldrig tala till vittnet Engströms fördel.
Kort sagt: att vittnet Engström skulle flytta fram sin egen position på brottsplatsen 20-25 sekunder och därmed ställa sig i förväxlingsläge med gärningsmannen är svårt att förklara. Han vinner inget på det, hans berättelse blir inte nämnvärt bättre och han tar en fullständigt onödig risk.
Att gärningsmannen Engström flyttar tillbaka sin position på gatan runt 10 sekunder är däremot rimligt och förklarligt. Då kan han hävda att han är ett vittne som kommer tidigt in handlingen på brottsplatsen, han kan också vid behov hävda att han förväxlats med gärningsmannen.
Att förväxlingen inte är rimlig blir bara ett bekymmer den dag Engström tvingas svara för sig – och den dagen kom aldrig. I media och för allmänheten fungerade förväxlingen fint som förklaring till hans påtagliga likhet med mördaren.
Att vittnet Engström sedan så tydligt försöker knyta an till just de vittnen som är riskabla för gärningsmannen är ännu svårare att förklara. Inget annat vittne uppvisar ett sådant beteende. Förklaringen är enkel: han vill kunna hävda att han befunnit sig på brottsplatsen som vittne, om någon av dessa personer skulle peka ut honom som gärningsman. Vilket kan hävdas att Yvonne N med god tillförlitlighet gjorde redan 1987 och Lars J, med reservationer, 31 år senare.
De tre unika observationer som Engström i ett tidigt stadium levererar från brottsplatsen och mördarens flyktväg hade man velat höra hans egen förklaring till. Att Engström exempelvis skulle ha sett Lars J från brottsplatsen utan att berätta detta på plats för polis, vittnen, journalister eller väktare är inte trovärdigt i mina ögon.
Och då får vi återvända till åklagare Krister Petersson och den gula linje han drog upp längs Tunnelgatan under presskonferensen 10 juni förra året: Engström har gjort iakttagelsen av Lars under flyktvägen i sin egenskap av gärningsman.
Så, för min del blir resultatet av återbesöket på brottsplatsen en förväxlingsstrategi, tre unika observationer och sex anknytningar till vittnen som är riskabla eller nyttiga för Engström. Tillsammans ger det bilden av en gärningsman som frenetiskt försöker transformera sig till ett vittne på brottsplatsen, ett vittne som rör sig i hasorna på gärningsmannen, intill förväxling lik i handling och signalement.
FOTNOT 1: Den längre versionen av SvD-artikeln av 2 mars upptäcktes av en privatperson, en intresserad läsare av Gunnar Walls blogg. Denna längre artikel var införd i tidningens riksupplaga, medan den kortare texten bara gick ut i Stockholmsupplagan.
Den längre textversionen ger anledning att tro att lördagens intervju med Engström är gjord efter att han talat med polisen. Han gör fler egna observationer och nya element har tillkommit i jämförelse med polisförhöret. Om Engström hört av sig till tidningen innan eller efter han kontaktat polisen är svårt att avgöra.
Den längre textversionen:
”Stig Engström som arbetat över på Skandia på Sveavägen, var 20 meter från statsministern då han sköts ned.
– Jag såg inte när skotten avlossades, berättar han. Det smäller så mycket på gatorna. Men när jag lyfte blicken såg jag en man ligga på rygg på gatan.
Engström gick fram för att se om han kunde hjälpa till. Olof Palme låg stilla på gatan med slutna ögon. Han blödde ur näsa och mun. Blodet hotade att koagulera, så tillsammans med 17-åriga Anna Hage lade de Palme i framstupa sidoläge.
– Flickan gav honom hjärtmassage och tog hans puls. Lisbet Palme sprang fram till minst 20 bilar och bad dem kalla på ambulans.
– Själv sade Lisbet Palme att hon trodde att hon var träffad i ryggen, men det verkade inte vara så farligt.
Stig Engström frågade åt vilket håll gärningsmannen försvunnit. Lisbet Palme pekade mot Tunnelgatan.
När Engström tittade i gatans förlängning såg han en yngre person i siluett. Han var klädd i blå täckjacka.
– Mördaren, för det måste ha varit en man, stod still någon sekund innan han sprang vidare.
I samma ögonblick dök polisen upp. De frågade åt viket håll gärningsmannen försvunnit och sprang i den riktningen.
– Jag glömde att tala om att han hade blå täckjacka, så jag sprang efter, berättar Engström. Men jag hann inte ikapp dem.
När han kom tillbaka var ambulansen på plats”.
FOTNOT 2: I ett långt inlägg på Sanningskommissionens blogg har jag diskuterat Engströms första uppgifter till väktarna i receptionen på Skandiahuset. Det kan man läsa här:
Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.
Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall
Av Ola Tunander
JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.
Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.
Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.
Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.
Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.
De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.
Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.
Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.
De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.
Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.
Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.
Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.
Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.
För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.
Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.
För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.
Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.
Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.
Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.
Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.
Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.
Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.
Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.
Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.
FOTNOT1: Decca är ett system för radionavigation.
FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.
Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.
Av Anders Hasselbohm
EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.
Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.
Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:
”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”
På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall
Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.
Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…
Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?
Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.
Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.
Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.
Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.
Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.
Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?
I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:
”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”
Och vidare lite längre fram på bandet
”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”
”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”
Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.
Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.
ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.
Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.
Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.
Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.
Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.
Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain
Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.
Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?
Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.
Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.
Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.
Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!
Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.
En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.
Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?
I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.
Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”
Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.
Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.
Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?
Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.
Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.
Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.
Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.
Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.
Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.
För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.
I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.
John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.
UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.
En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.
Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.
Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.
Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen,engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.
/Gunnar Wall
I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.
I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.
När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.
Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.
Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.
Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.
Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.
Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.
En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.
Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.
I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.
Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.
Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.
Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.
För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”
”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.
Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.
Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.
Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…
Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.
Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.
Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.
Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.
Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.
Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.
Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.
Sven Anér som avled i maj 2018, skrev mer än 30 böcker varav ungefär hälften handlade om Palmemordet. Han föddes den 14 augusti 1921, nu precis ett sekel sedan. Ett jubileum värt att uppmärksamma. Photo by Bellava G on Unsplash
IDAG, den 14 augusti 2021, skulle författaren och journalisten Sven Anér ha fyllt 100 år. Han är ett legendariskt namn när det handlar om kritisk journalistik om Palmemordet.
Jag kände honom sedan det sena 80-talet och hade stor glädje av hans stora kunskaper i ämnet och också av hans kompetens när det gällde att få fram information från ibland rätt motspänstiga myndigheter. (Motspänstigheten är tyvärr ofta kvar, så även av det skälet finns det särskild anledning att sakna honom.)
Med tiden kom Sven och jag att fjärma oss från varandra när det gällde åtskilliga bedömningar kring dådet på Sveavägen och vad som låg bakom det. Det hindrar inte att jag fortfarande känner respekt för hans mod och envishet.
Efter Svens död skrev jag här på bloggen en längre artikel om hans journalistik kring både Palmemordet och annat. Den kan läsas här.
Och den som vill fördjupa sig i vad han skrivit hittar åtskilliga av hans titlar hos Bokförlaget Kärret.
Gunnar Walls blogg 
