Anders Hasselbohm om ”Huvudet på en påle”


Anders Hasselbohm. FOTO: Privat

JOURNALISTEN ANDERS HASSELBOHM HAR läst min senaste bok Huvudet på en påle och har skrivit ett omdöme som jag är mycket glad över att kunna publicera här och på min hemsida.

Anders Hasselbohm är nämligen inte vem som helst. Han är en journalist som under åren i alldeles ovanlig utsträckning utmärkt sig för mod, integritet och kompetens.

I sitt omdöme skriver han bland annat: ”Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda.”

Hela hans utlåtande publiceras längst ner i denna text. Men först något om Anders Hasselbohm själv, sådant som nog inte alla läsare av denna blogg känner till.

Han fick Stora Journalistpriset 1976 för sin bevakning på plats av det libanesiska inbördeskriget. Som juryn skrev: ”För hans reportage från den dramatiska belägringen av flyktinglägret Tel al Zataar i Libanon. Denna prestation utfördes under lång tid under kaotiska förhållanden och med fara för eget liv och kulminerade i en internationellt uppmärksammad intervju med den svårt skadade svenskan Eva Ståhl.”

En annan sorts mod visade Anders Hasselbohm nästan tio år senare när han ifrågasatte den officiella svenska uppfattningen om ubåtskränkningarna vid Hårsfjärden hösten 1982, först i tidningen Dagens Industri och sedan i boken ”Ubåtshotet – en kritisk granskning av Hårsfjärdenincidenten och Ubåtsskyddskommissionens rapport” (Prisma 1984). Det här var mitt under den period då det var en officiell sanning i Sverige att svenska vatten systematiskt utsattes för aggressiva ubåtskränkningar från öst. Hasselbohm kunde avslöja att en rad omständigheter pekade på att vad som pågått i stället var intrång av NATO-ubåtar. Det var en ståndpunkt som då var minst sagt obekväm att framföra, men där senare rön allt tydligare visat att han var sanningen på spåren i ett mycket tidigt skede. Bland annat har han fått stöd i sina slutsatser av huvudsekreteraren i den tredje svenska ubåtsutredningen, ambassadör Mathias Mossberg.

Anders Hasselbohm har publicerat flera omfattande artiklar i Aftonbladet och tidningen VI om hur Sverige, främst under Olof Palmes ledning, förde ett hemligt krig mot apartheidregimen i Sydafrika. Han var först med ett detaljerat avslöjande om hur svensken Bertil Wedin – ett namn som återkommande dykt upp i Palmeutredningen – sedan tidigt 80-tal fungerat som spion och agent för den sydafrikanska apartheidregimen. Och det var Hasselbohm som avslöjade Sydafrikas infiltration av IUEF, en stödfond för studenter som kämpade mot apartheidregimen och som i allt väsentligt fick sitt stöd från Sverige. Infiltratören – som nått en hög ställning i IUEF – var Craig Williamson, senare känd som sydafrikansk ”superspion” och ofta nämnd som misstänkt i utredningen av mordet på Olof Palme.

På senare tid har Anders Hasselbohm skrivit om en annan känslig fråga: regeringsbesluten att hindra Palmeutredarna från att ta del av uppgifter om svensk avlyssning av en sovjetisk diplomat som bedrevs 1986, uppgifter som skulle kunna ha betydelse för mordutredningen.

Här följer Anders Hasselbohms omdöme om min senaste bok:

”Gunnar Walls nya bok “Huvudet på en påle” borde läsas av många. Den handlar om regeringars och hemliga tjänsters smutsiga ageranden för att oskadliggöra misshagliga oppositionella och främmande länders ledare, som står i vägen för det egna landets vinstintressen eller maktsträvanden. Boken är både skrämmande och spännande läsning. Det är ett imponerande researchjobb Gunnar Wall har gjort och allt är mycket välskrivet. Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda. En avslutande del i boken handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Fakta presenterade av Wall öppnar för skrämmande möjliga sanningar där.”

Annonser

Nya belägg för att Hammarskjöld blev mördad


Svenska Dagbladets förstasida 19 september 1961 – innan mörkläggningsarbetet kommit igång på allvar.

FN:S GENERALFÖRSAMLING HAR NU (onsdag den 25 oktober) mottagit en rapport om Dag Hammarskjölds död från den särskilda utredaren Mohamed Chaude Othman. Rapportens slutsatser pekar på att flygkraschen i Ndola (i nuvarande Zambia) i själva verket var ett mord på Hammarskjöld och de övriga ombord.

Othman menar nämligen att ”det verkar sannolikt” att det svenska planet, ”Albertina”, kraschade som en följd av en attack eller ett hotfullt närmande från ett annat flygplan.

Han hävdar vidare att det nu krävs att medlemsstater som kan ha information om Hammarskjölds död utser oberoende personer som kan granska deras arkiv, ”särskilt deras underrättelse-, säkerhets- och försvarsarkiv” för att se om där kan finnas uppgifter om vad som hände med generalsekreteraren. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att han misstror dessa staters ordinarie väktare av hemliga arkiv när det gäller viljan att ta fram obekväma uppgifter. Den som följt turerna kring FN:s svårigheter med att få fram uppgifter från medlemsstaterna om Hammarskjölds död de senaste åren kan knappast förvånas över denna inställning från Othmans sida.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld (1905-1961) blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att komma i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska ledare. Hösten 1961 var han djupt engagerad i att lösa Kongokrisen som inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den självständiga staten Kongo som fram till dess varit en belgisk koloni.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en statsbildning som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds plan störtade under mystiska omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe. Länge betraktades kraschen som en ren flygolycka, trots mängder av omständigheter som pekade i en annan riktning.

De senaste åren har frågan kommit upp i FN, bland annat på grund av insatser från den brittiska historikern Susan Williams och den svenske Sida-medarbetaren Göran Björkdahl.

Se också avsnitt i mina två senaste böcker Konspiration Olof Palme, sid 33-53, och Huvudet på en påle, sid 199-209.

De nya rönen om Hammarskjölds död är en påminnelse om att nya högst väsentliga faktiskt kan komma fram även om andra gamla mysterier som till exempel mordet på Olof Palme. Eller mordet på president Kennedy. I dag, torsdag den 26 oktober, väntas tusentals tidigare hemliga sidor om Kennedymordet från amerikanska myndigheters arkiv bli offentliga. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till den frågan också.

Palmebok om angeläget ämne: Sydafrikaspåret

Sten Flygare omslag

VAR DET SYDAFRIKAS PRESIDENT P W Botha som låg bakom Palmemordet?

Sten Flygare, Lidköpingsbo med en bakgrund som kulturentreprenör, har skrivit den högst intressanta boken Olof Palme och Sydafrika, som kom ut för några veckor sedan.

Den har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av att Sten Flygare är den person som lämnat dramatiska uppgifter till Palmeutredningen om att en ökänd agent för apartheidregimen, Eugene de Kock, var i Stockholm i samband med Palmemordet.

Det var de Kock som skapade rubriker i tidningar runtom i världen i september 1996. Under en rättegång mot honom för brott han begått under sitt arbete för apartheidregimen sa han att sydafrikansk säkerhetstjänst låg bakom mordet på Olof Palme och att operationen letts av Craig Williamson.

Williamson hade haft en framgångsrik karriär inom apartheidregimen, som polischef och spion. Han hade personligen lett ett antal terroristoperationer och han hade också infiltrerat den svenska biståndsverksamheten till regimens motståndare. Så om Sydafrika låg bakom mordet var Williamson ett namn som passade väl in i bilden.

Eugene de Kock stod inför att dömas till ett långt fängelsestraff och det har allmänt antagits att han kommit med sina uppgifter för att komma billigare undan. Men det kan knappast användas som argument för att uppgifterna var oriktiga, snarare tvärtom.

Palmeutredningen hade tidigt fått detaljerade tips som pekade på sydafrikansk inblandning i mordet, men inte gjort särskilt mycket åt saken. Efter de Kocks uttalanden som gick ut över världen reste till sist Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro ner till Sydafrika för att på plats inhämta upplysningar. Under resan hörde de också Craig Williamson i Luanda, Angola. Williamson tillbakavisade alla anklagelser om att han skulle varit inblandad i mordet.

Efter hemkomsten var Danielsson och Ölvebro tämligen vaga i sina uttalanden. De avfärdade inte Sydafrikaspåret men visade inte heller någon synlig entusiasm för det. Det senare var kanske inte så konstigt. Palmeutredarna var vid den här tiden inriktade på att få till stånd en resningsansökan mot Christer Pettersson och en sådan lämnades också in till Högsta Domstolen följande år.

Uppgifterna som pekat på Sydafrikas möjliga inblandning i mordet har dock inte kunnat viftas undan. Och Sten flygare har alltså satt diskussionen i fokus igen genom att peka på tecken på att Eugene de Kock själv skulle ha varit på plats i Stockholm. Sten Flygare drar också slutsatsen att det var de Kock som sköt skottet mot Palme.

Vad är det då som tyder på att de Kock skulle ha varit i Stockholm?

En uppgift som Sten Flygare av naturliga skäl själv tar på stort allvar är att han anser sig ha sett de Kock på hotellet Lord Nelson på Västerlånggatan, nära makarna Palmes bostad, en vecka före mordet. Han bodde för egen del på hotellet och mötte i en korridor en man som stirrade på ett extremt sätt och som sedan passerade honom.

När sedan Olof Palme blivit mördad och polisens ”fantombild” publicerades tyckte Sten Flygare att mannen han sett påminde om den bilden. Att mannen befunnit sig på ett hotell intill Olof Palmes bostad var ett ytterligare skäl till att Sten Flygare ansåg att han borde kontakta utredarna, vilket han också gjorde. Men hans berättelse gjorde inget större intryck på den polis som tog emot tipset.

När Sten Flygare flera år senare fick se bilden på Christer Pettersson som då dömts av tingsrätten tyckte han sig minnas att mannen han sett påminde om Pettersson. Han kontaktade utredarna en gång till och berättade om sina tankar.

Senare ser Sten Flygare en bild på Eugene de Kock och drar slutsatsen att det är denne han sett på hotellet. Sten Flygare får veta att de Kock hade nedsatt syn, något som skulle kunna förklara den stirrande blicken. Och i sin bok presenterar Flygare en argumentering för att det var de Kock han såg.

Hur sannolikt är det att Sten Flygare minns rätt? Generellt måste man vara mycket försiktig med slutsatser när någon gjort en hastig observation av en okänd människa och lång tid efteråt gör ett utpekande av en namngiven person. I det här fallet fanns det ju inte så väldigt starka skäl att minnas utseendet på mannen från hotellet, kan man tycka. Däremot var det naturligt att Sten Flygare efter mordet som inträffade bara en vecka senare kom ihåg händelsen och började fundera över om den kunde ha ett samband med det sensationella dådet. Och i ett sådant läge är det förstås lätt att göra efterhandskonstruktioner. Föredömligt hederligt redovisar alltså Sten Flygare att han kopplat samman mannen på hotellet först med fantombilden och sedan med Christer Pettersson och i båda fallen kontaktat Palmeutredarna. Det är bra. Men samtidigt är det klart att detta inbjuder till invändningar när han senare kommer fram till att det var de Kock han sett – de Kock är inte påfallande lik vare sig fantombilden eller Pettersson.

För Sten Flygare blev övertygelsen om att det var en sydafrikansk agent han sett inledningen till ett omfattande researcharbete kring hypotesen att apartheidregimen låg bakom Palmemordet.

Och som han tydligt visar i sin bok finns det åtskilligt som pekar på att Sydafrika hade starka skäl att vilja göra sig av med Palme. Den svenske statsministern gick mer än andra europeiska politiker i spetsen för försöken att isolera Sydafrika.

Som vi vet föll denna regim mindre än tio år efter Palmes död. Men in i det sista fanns det vita fanatiker som uppfattade principen om majoritetsstyre i Sydafrika som civilisationens undergång. Och 1986, då Palme mördades, var denna fanatiska övertygelse den etablerade uppfattningen bland det vita etablissemanget.

I Sten Flygares bok återges det tal som Sydafrikas president P W Botha höll den 15 augusti 1985, vanligen kallat ”the Rubicon Speech”. Där slår Botha fast att han inte kommer att frige Nelson Mandela, att han inte är beredd att leda vita sydafrikaner på en väg som leder till ”självmord”, att regeringen kommer att använda kraftigare åtgärder mot sina motståndare om så behövs och att han ser sitt politiska agerande som ett sätt att uppfylla Guds vilja.

Av omvärlden uppfattades talet som ett tecken på att Botha valt väg, att han beslutat sig för att avvisa alla kompromisser. ”Att korsa Rubicon” är just ett uttryck som brukar användas för att beskriva beslutet att ta ett oåterkalleligt steg. Det syftar på en episod när Julius Caesar med sina soldater korsade floden Rubicon, något som han visste skulle leda till inbördeskrig i det romerska riket.

I Bothas tal fanns det klara markeringar som visade att han inte bara såg ANC som sin motståndare. Det handlade också om krafter i utlandet som stödde ANC. Bland annat sa han:

”Vi har aldrig gett efter för krav från utomstående och vi kommer inte att göra det nu heller. Sydafrikas problem kommer att lösas av sydafrikaner och inte av utlänningar. Vi kommer inte att avskräckas från att göra det vi anser är bäst…”

Det råder ingen tvekan om att sådant som Botha ansåg vara bäst kunde innebära iscensättanden av våldsdåd utomlands. En händelse som med största sannolikhet var kopplad till apartheidregimen var bombningen av ANC:s Stockholmskontor i september 1986, ett halvår efter Palmemordet. I mars 1988 sköts ANC:s chefsrepresentant i Frankrike, Dulcie September, ihjäl på en gata i Paris. Ingen har dömts för mordet, men spåren pekar mot Sydafrika. Ett bombdåd mot ANC:s kontor i London 1982 utfördes bevisligen av Sydafrika, samma sak gällde till exempel mordet på Palmes vän Ruth First, apartheidmotståndare som dödades av en brevbomb i Mocambique i augusti 1982. I båda dessa senare fall var Craig Williamson djupt inblandad.

Och det finns uppgifter om att Williamson befann sig i Stockholm vid tidpunkten för Palmemordet. Dagen efter de Kocks utspel i den sydafrikanska domstolen intervjuas Palmeåklagaren Jan Danielsson av TV 4:s ”Nyheterna” och kommenterar de Kocks påstående om att Williamson låg bakom mordet med orden:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

De följande dagarna försöker journalister utan framgång att få Danielsson att utveckla detta uttalande. Det undviker han envist att göra. Hans åklagarkollega Solveig Riberdahl försöker släta över saken med att Danielsson kanske gjort sig skyldig till en felsägning. Och efter ett par veckor backar Danielsson: han visste inte alls att Williamson befunnit sig i Stockholm, det var bara något han hade hört.

Inte desto mindre var uppgiften högst rimlig: en vecka före mordet hölls ett brett folkrörelseevenemang på Folkets hus i Stockholm, folkriksdagen mot apartheid. ANC:s ledare Oliver Tambo fanns på plats och Olof Palme höll ett uppmärksammat tal till deltagarna. En kvinna som arbetade som värdinna på folkriksdagen kontaktade efter Palmemordet polisen och berättade om mystiska män som uppehållit sig i entrén till Folkets hus under konferensen. Det var inte långsökt att föreställa sig att det fanns sydafrikanska underrättelseagenter på plats i Stockholm vid den här tidpunkten oavsett om de var inblandade i Palmemordet eller inte.

Och det skänkte en påtaglig grad av trovärdighet åt Sten Flygares slutsats att det var de Kock han sett på hotellet nära Palmes bostad samma dag som Palme höll sitt Sydafrikatal på Folkets hus – särskilt med tanke på vad han senare kunnat presentera: filmsekvensen från Arlanda dagen efter mordet.

Den hittade Sten Flygare under sina försök att hitta ytterligare belägg för hypotesen att de Kock varit i Stockholm. I denna filmsekvens syns en man, mycket lik de Kock, som passerar passkontrollen för att lämna Sverige. Likheten med den sydafrikanske agenten är så påfallande att Palmegruppen förklarat att den är intresserad av att fastslå mannens identitet.

I boken går Sten Flygare igenom ytterligare konkreta detaljer som pekar på att apartheidregimen kan ha haft en roll i mordet, bland annat den märkliga historien om Heine Hüman, en tidigare sydafrikansk medborgare som flyttat till Sverige och som vid tiden för Palmemordet drev en bilverkstad i Björklinge, norr om Uppsala. Hüman berättade efter mordet för Palmeutredarna att han hade kontakter med sydafrikansk underrättelseverksamhet men kom samtidigt med en rad uppgifter som framstod som icke trovärdiga. Mordutredarna avfärdade honom som en informationssvindlare utan verklig koppling till Palmemordet, men Sten Flygare redovisar uppgifter som pekar i annan riktning och menar att Hümans sätt att mixa fakta och fiktion kan ha varit utslag av en medveten strategi för att blanda bort korten om hans verkliga känsliga roll.

Styrkan i Sten Flygares bok är att han redovisar den dramatiska konflikten mellan Palmeregeringen och Sydafrika och att han tar fram en rad konkreta detaljer som pekar på att Sydafrika kan ha en koppling till mordet. Som han själv medger utesluter det inte att det också kan ha funnits andra aktörer som ingått i ett samarbete med Sydafrika.

Svagheten är, som jag ser det, att han ibland går för långt i sina försök att knyta samman alla lösa trådar. Ett exempel på det är när han hävdar att de två maskinkonstruerade spaningsbilderna, ”Fantombilden” och ”Skuggan” som polisen lät publicera tiden närmast efter mordet båda skulle vara färdigställda för att likna Christer Pettersson. Sten Flygare föreställer sig att ett syfte med att ta fram dessa bilder varit att påverka Lisbeth Palme så att hon med tiden skulle vara beredd att peka ut Pettersson.

Här hopar sig invändningarna. Varken ”Fantombilden”eller ”Skuggan” är påfallande lika Pettersson. Och det finns faktiskt inget som tyder på att Palmegruppen under Holmér planerade en åtgärd mot missbrukaren från Rotebro. Denne blev aktuell i utredningen långt efter Holmérs avgång som spaningsledare. Holmérs stora projekt var att knyta PKK till mordet – varför skulle han ha låtit iscensätta en skandalös och riskabel bildmanipulation för att sätta fast Pettersson?

Sten Flygare försöker med olika bildmontage övertyga läsaren om att det finns intressanta likheter mellan Pettersson och spaningsbilderna när det gäller ansiktsdetaljer, till exempel avstånd mellan ögon, näsa och mun. Men det är lätt att hitta sådant som inte alls är likt, ”Fantombilden” har till exempel en mycket längre näsa än Pettersson. Skulle det inte vara möjligt att utgå från bilder på de flesta vita män i 30-40-årsåldern och få fram samma sorts relativa likheter med polisens signalementsbilder? Om Sten Flygare gjort sådana jämförelser och kunnat visa att Pettersson var i särklass lik signalementsbilderna hade hans resonemang närmat sig en punkt då det kunde ha varit intressant. Nu blir det bara krystat.

Just den här detaljen drar ner helhetsintrycket av boken en bit, och en liten minuspoäng blir det också för tråkiga brister i korrekturläsningen framför allt när det gäller stavningen av namn. Men samtidigt är Olof Palme och Sydafrika rekommenderad läsning för den som vill bilda sig en uppfattning om Palmemordet och dess högst tänkbara kopplingar till P W Bothas desperata rasistregim.

Hur mycket får en romanförfattare knycka?

Sekreterarklubben

Ur Youtubetrailern för Sekreterarklubben.

HUR MYCKET INNEHÅLL FÅR en författare låna från någon annans bok utan att fråga?

Den stora debatten om den nya Millenniumromanen har knappt lagt sig när en helt annan litterär strid dykt upp: Jan Guillou som nyss kommit ut med romanen ”Blå Stjärnan” har försett sig friskt med material från Jan Bergmans dokumentärroman ”Sekreterarklubben”.

Läsare av min blogg minns kanske min presentation av ”Sekreterarklubben”, boken om den svenska hemliga militära spionorganisationen C-byrån och dess roll under andra världskriget. Framför allt handlar Bergmans bok om de unga kvinnor som befann sig längst ner i C-byråns hierarki. Ofta fick de utföra krävande  och påfrestande uppgifter där de skulle använda sin sexuella attraktionskraft. Ersättningen de fick var obetydlig, riskerna de tog var stora. Ibland gick det riktigt illa. Allt skedde mot en bakgrund av skiftande svenska säkerhetspolitiska manövrer gentemot de olika krigförande parterna i det omgivande Europa.

”Sekreterarklubben” bygger på kunskaper som författaren bland annat fått från sin mor som varit en av dessa kvinnor.

Det är en mycket välresearchad faktabok men skriven i en litterär form som gör att den i stora stycken framstår som en roman. Den är också, vilket är lätt att förstå, en bok som det var känslomässigt upprivande för författaren att skriva.

Den har gjort djupt intryck på många läsare – bland annat på  Jan Guillou som alltså beslutade sig för att använda sig av stora delar av berättelsen i sin egen roman: persongalleri, miljöer, händelser, detaljer. När ”Blå stjärnan” kommit ut skrev han till Jan Bergman, hyllade boken och tillade i förbifarten: ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt.”

Jan Bergman tyckte definitivt att det var osnyggt och har nu publicerat en artikel i Expressen under rubriken ”Jan Guillou stal min bok”. Och han betonar att han inte främst talar i egen sak. Det handlar framför allt, menar han, om respekt för de kvinnor som han berättar om.

Bergman påpekar att Guillou i sin bok fabulerar fritt utifrån ett kortfattat beskrivet sexuellt övergrepp som förekommer i ”Sekreterarklubben” och menar att han därmed begår ”ännu en våldtäkt”. Bergmans tolkning är att Guillou helt enkelt använder sig av händelsen i ”spekulativt, kommersiellt intresse”.

”För dessa utnyttjade, ibland misshandlade och även våldtagna kvinnor var det viktigt att deras historia berättades på deras villkor, i rätt sammanhang, och av en människa de kände förtroende för. De var rädda för att någon hänsynslös kommersiell exploatör skulle göra vad han ville med deras berättelse. De var rädda för att återigen bli utnyttjade och utsatta för en ny sorts medial våldtäkt. Den rädslan var befogad.”

Guillou svarar för sin del att ingen kan äga historiska skeenden och att han därför inte behövt be Jan Bergman om lov att använda vad han velat ur ”Sekreterarklubben”. Om våldtäktsscenen säger Guillou att Bergman nöjt sig med att beskriva inledningen och sedan hoppat över en del av förloppet för att fortsätta med avslutningen. Guillou kallar det för ett ”censurklipp” och tillägger: ”Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.”

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver i en kommentar att Guillous lån kanske inte är olagligt men att det definitivt är ”moraliskt besvärande”.

Jag har inte läst ”Blå stjärnan” så jag ska inte avge någon dom över Guillous senaste roman. Men Bergman, Liljestrand och Jan Guillou själv är överens om att Guillou lånat flitigt ur ”Sekreterarklubben” – och att den boken definitivt är högst läsvärd.

Det är bara att hålla med. Det är den.

Fiktion och verklighet om en hotad välfärd

photogen_buf203

NU ÄR SVERIGE ENSAMT med att tillåta privata ägare att göra vinster på skolor som finansieras med skattemedel.

Tills i dagarna har samma system gällt också i Chile. Det infördes under under general Pinochets diktatur – den som närmast kan beskrivas som ett nyliberalt ekonomiskt experiment under vapenhot – men detta speciella skolsystem har alltså överlevt militärjuntan med många år. Under årens lopp har de chilenska utbildningsanstalterna gett rejält klirr i kassakistorna till ägarna, men för de stackars eleverna har det fungerat så illa att landets senat till sist beslutat sig för att säga stopp.

Det kunde ha gått fortare att få bort eländet, kan man tycka – Pinochet avgick 1990. Men när en gång ett system som ger extra privilegier åt de rika och mäktiga införts brukar det kunna ta tid att återgå till de mer normala förhållanden som rådde tidigare.

I Sverige är det fortfarande privatisering av välfärden som gäller – trots att opinionsmätningar visar att de allra flesta är negativa. Och löftena från Löfvénregeringen om att åtminstone överväga att ändra på den saken ter sig för närvarande ännu vagare än förut. Det är som marknadens anonyma aktörer automatiskt väger tyngre än väljarnas åsikter.

Just detta är också det underliggande temat i min kriminalroman ”Maktens mörka korridorer”. Det har varit ont om traditionella recensioner. Men den pensionerade läraren Lennart Wallster skriver ett debattinlägg om boken i tidningen Östra Småland och konstaterar att han skulle ha avfärdat intrigen som ”osannolik” om han inte i samma veva läst Daniel Suhonens reportagebok om utmanövrerandet av Håkan Juholt. Nu drar han slutsatsen att böckerna egentligen handlar om samma sak, om hur vi närmar oss en framtid där politiker och toppar i näringslivet gemensamt arbetar för att allting ska bli till salu. Han skriver: ”Ju mer jag läser av Walls bok ju mer får jag en känsla av att det är Suhonens bok jag läser och när jag läser Suhonens bok får jag en känsla av att det är Walls bok.”

Bokbloggen ”Mest Lenas godsaker” har också recenserat ”Maktens mörka korridorer” och ger omdömet: ”en otroligt spännande och intressant kriminalroman”. Bloggaren Lena är också intresserad av det bakomliggande samhällstemat och kommenterar: ”På sättet att diskutera sig fram till saker och ting tycker jag att man märker att författaren skriver facklitteratur i vanliga fall(absolut ingen nackdel)”. Hon konstaterar att handlingen utspelas i ”ganska långsamt tempo”, men anser att det är något som ”passar alldeles utmärkt” i den här berättelsen där, enligt denna läsare ”både storyn, skrivsättet, karaktärerna och hur författaren trappar upp spänningen är riktigt bra”.

De närmaste månaderna – när fler hunnit läsa min ganska tjocka bok – lär det väl visa sig hur många det är som håller med om de här omdömena.

Deckare som kunde blivit mästerverk?

AB1

AFTONBLADET har recenserat min deckare ”Maktens mörka korridorer” tillsammans med en annan bok i samma genre. Recensionen täcker större delen av ett uppslag. Och recensent är ingen mindre än dramatikern och romanförfattaren Stig Larsson. Jag borde bli mycket nöjd. Eller hur?

Tja, uppmärksamhet är alltid bra om man skrivit något. Men det är förstås inte ointressant vad recensenten säger.

Rubriken för Stig Larssons dubbelrecension av min bok och Lars Petterssons deckare ”Slaktmånad” är ”Platt fall, kommissarien”. Min första tanke var förstås att det lät aningen oroväckande trots att det inte finns någon kommissarie som spelar en huvudroll i min bok. Underrubriken är ”Stig Larsson om två kriminalromaner som kunde blivit mästerverk”. Och det lät ungefär… kul men inte kul. Det där med ”kunde blivit” är ju inte riktigt samma sak som ”är”.

Stig Larssons recension finner ni här. Läs den gärna. Som ni kommer att se innehåller den rätt utförliga och stundtals mycket kritiska kommentarer om de två recenserade böckerna. Den avslutas ändå i försonlighetens tecken: ”Själv hoppas jag att både Wall och Pettersson inte alls ser det här som en sågning, utan som uppmuntrande ord till ett framtida arbete.”

AB2

Vackert så. Och givetvis läser jag Stig Larssons recension med respekt och eftertanke, just som han avser. Betyder det att jag håller med honom? Det behöver det inte göra. Exakt vad jag själv tycker ska jag inte skriva mina läsare på näsan, för en författare ska som regel inte polemisera mot recensenter. Anledningen är enkel: verket måste till sist ändå tala för sig självt – det gäller oavsett om man skrivit en deckare, en diktsamling eller något annat.

Nu finns det många sätt att läsa en bok. Och den som läst ”Maktens mörka korridorer” är förstås hjärtligt välkommen att lämna egna synpunkter på denna blogg. Även om de skulle vara lika tuffa som Stig Larssons. Eller hårdare ändå för den delen.

Ny bok skildrar: så startade Sveriges hemliga underrättelseverksamhet

sekreterarklubben

DET VAR UNDER ANDRA världskriget som den svenska underrättelseverksamhet som finns idag tog sin egentliga början. Mycket av det som hänt senare med IB, Stay Behind och andra hemlighetsfulla strukturer kan bara bli någorlunda begripligt om man känner till de lika hemliga rötterna.

Jan Bergman, TV-journalist och författare, har med sin bok ”Sekreterarklubben” (Norstedts) skrivit en introduktion till detta dunkla ämne som är både högst informativ och mycket spännande. Det är inte en vacker värld han beskriver, men den är övertygande skildrad – från transportförbud av obekväma tidningar och ogenerad flört med Hitlertyskland till de små typiska detaljerna från 40-talets Stockholm: mörkläggningsgardiner, matkuponger och surrogatkaffe.

Det handlar alltså om Sverige under kriget och särskilt om den hemliga militära spionorganisationen C-byrån. Men framför allt fokuserar boken på en grupp kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. De var unga, de var vackra och de lät sig lockas av den världsvane kapten Ternberg som frikostigt tog dem med till stadens eleganta nöjeslokaler och fick dem att känna sig som prinsessor. Så kom önskemålen: – först handlade det om enkla och ofarliga uppdrag och sedan, när de var inne i verksamheten, om alltmer krävande och påfrestande uppgifter. I början var det lätt för dessa unga kvinnor att föreställa sig att Ternberg erbjöd en fribiljett till ett mycket bättre liv. Snart visade det sig att verkligheten var helt annorlunda.

Ternbergs kvinnliga rekryter – de kallades ”svalor” – skulle fungera som kurirer, lyssna, notera och rapportera – och kaptenen hade valt ut dem för att de skulle kunna använda sin sexuella attraktionskraft för att nå sina mål. Det erkännande dessa unga kvinnor fick av den svenska statsmakt de tjänade var obetydligt – och det  personliga pris de betalade var ofta högt. ”Sekreterarklubben” redovisar en del skrämmande exempel på det senare, till exempel när några av kvinnorna lurades att ställa upp som makaber förströelse åt en grupp sadistiska tyska militärer på besök i Stockholm.

En del av Ternbergs kvinnliga agenter kände varann och träffades diskret. Och boken har fått sitt namn av att de just kallade sig lilla krets för ”sekreterarklubben”. Författaren är nära sitt material – en av ”svalorna” i sekreterarklubben var hans egen mor.

Den som vill förstå hur det verkligen såg ut Sverige under dessa år, med ett hänsynslöst intrigspel mellan polis och militär, med personer med nazistiska sympatier på höga positioner och med kriget mycket, mycket nära gör klokt i att läsa ”Sekreterarklubben”.

Den är delvis skriven som en roman där författaren på underlag av sin omfattande forskning rekonstruerat dialoger och händelseförlopp som om han varit där. Det kan vara en metod som lockar till förvrängningar och överdrifter. Men Jan Bergmans redovisning av hur han gått till väga och av sin tillgång till en rad kvalificerade informationskällor bidrar till att ge mig som läsare en bild av att detta kanske är så nära sanningen det går att komma.

Det är en imponerande bok. Och det är bara att hoppas att författaren fortsätter med nya böcker som skildrar senare kapitel i svensk underrättelseverksamhet.