Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.

Annonser

Nya avslöjanden skakar Palmeutredningen

PALMEÅKLAGARE ANDERS HELIN ljög för domstolen när han förnekade att ett vittne i Christer Petterssons bekantskapskrets under polisförhör blev lockat med belöningen på 50 miljoner kronor om han hjälpte till att sätta fast Pettersson.

Det är ett av avslöjandena i Uppdrag Gransknings nya genomgång av hur Christer Pettersson kom att lanseras som Palmes mördare. En sammanfattning av fakta kring just manipulationen av detta vittne och hur saken smusslades undan finns på SVT:s hemsida.

Första delen av två i genomgången av utredningen mot Pettersson sänds i kväll, onsdag den 21 februari. Andra delen kommer en vecka senare, på årsdagen av mordet, den 28 februari. Där kommer bland annat det nämnda polisförhöret med lockropen om de 50 miljonerna att tas upp.

En längre version av Uppdrag Gransknings reportage kommer att finnas på SVT Play, fördelad på sex avsnitt. De fyra första är redan utlagda.

På onsdagsmorgonen medverkade jag i Aftonbladet Morgons TV-sändning tillsammans med Axel Gordh Humlesjö från Uppdrag Granskning och diskuterade innebörden i de nya avslöjandena.

Under onsdagseftermiddagen deltog jag i Sveriges Radios Studio Ett där även Palmeåklagaren Krister Petersson medverkade.

Uppdrag Gransknings reportage sänds kort tid efter att Expressen rapporterat om att frilansfilmaren Mikael Hylin i ett annat dokumentärfilmsprojekt berättar något dramatiskt på samma tema: en pensionerad narkotikaspanare inom Stockholmspolisen påstår nu att uppgifter i Palmeutredningen om ett telefonsamtal mellan knarkhandlare Sigge Cedergren och missbrukaren Roger Östlund är förfalskade. Ett telefonavlyssningsprotokoll som förlade det samtalet till tiden 23.15-23.21 under mordkvällen var en viktig del av bevisningen mot Christer Pettersson i Palmerättegången.

Jag har redan tidigare, i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, redovisat omständigheter som starkt pekar på att avlyssningsprotokollet är förfalskat. Men en uppgift från en polis som hävdar egen kunskap om att så var fallet är givetvis en sensationell bekräftelse på den hypotesen.

Tidigare i är kom ett av Palmevittnena från Sveavägen, Anna Hage, ut med boken 30 år av tystnad där hon bland annat berättade om hur hon blev anmodad att tiga om sina observerationer från mordplatsen av en hemlighetsfull man i militär uniform. Jag diskuterar hennes observationer i ett inlägg på den här bloggen.

Ett huvudvittne berättar om Palmemordet – och om en mystisk man i militär uniform


Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson

NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.

Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.

Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.

Vi kommer dit längre fram i texten.

För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.

Men det blev ingen vanlig fredagskväll.


Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.


Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.

Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.

Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.

Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.

Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.

Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.

Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?

Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.

I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.

I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.

Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.

Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.

Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”

Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”

Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.

Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.

Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.

Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.

Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.

Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”

Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.

Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.

Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.

Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?

Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.

Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.

Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.

Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.

Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.

Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?

”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.

Hon går med på mötet under stor tveksamhet.

När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”

Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.

Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.

Så är mötet över.

Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.

Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.

Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.

Men den saken tål förstås att fundera på.

Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.

Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.

Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.

Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.

Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.

Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.

Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.

Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.

Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.

Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.

Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.

Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.

Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.

Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.

Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.

Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.

I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.

Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.

Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.

Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.

I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.

I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.

Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.

Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.

Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.

Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”

Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.

Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.

Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.

Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.

Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.

Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.

Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.

Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.

När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”

Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.

Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.

Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.

Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.

Pelle Svensson hotar stämma staten för att få ut de 50 miljonerna för Palmemordet


Pelle Svensson gör ett nytt försök att placera sig i centrum för Palmeutredningen. BILD: TV4 Nyhetsmorgon.

ADVOKATEN PELLE SVENSSON har gett ut en ny bok, Mannen på barrikaderna. Den handlar, som hans böcker ofta brukar göra, om honom själv. Och i den upprepar han sina påståenden om att han personligen lyckats lösa Palmemordet och att mördaren var Christer Pettersson.

På torsdagsmorgonen den 21 december framträdde han i TV 4:s Nyhetsmorgon och sa bland annat att han övervägde att stämma staten för att få ut de 50 miljonerna i belöning som finns undanlagda för den som avslöjar sanningen om mordet på statsministern.

Hans framträdande väckte begränsad uppmärksamhet, men noterades i alla fall i Sundsvalls Tidning. Han är bosatt i Sundsvall.

Pelle Svensson säger att han har ”full bevisning” för att Pettersson var skyldig och anklagar rättsväsendet för att mot bättre vetande undanhålla sanningen:

”De har inte tagit mig på allvar och de har gömt undan avgörande bevisning och den kommer jag att lägga fram.”

”Om man inte bryr sig om det nya som jag lägger fram här så kommer jag att stämma svenska staten för att utbetala de 50 miljonerna som är utlovade för den som kan frambringa bevis som direkt pekar ut mördaren.”

Det framgår av intervjun att Pelle Svensson är inne på samma tema som han tidigare drivit, att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning. Denne som uppvisade ett starkt samhällshat hade suttit i fängelse tillsammans med Pettersson och de hade umgåtts en del även utanför fängelset.

Det som är nytt i Pelle Svenssons nuvarande argumentering är att han menar att Palmeåklagarna vek sig under rättegången mot Pettersson och inte tog upp hans koppling till Tingström därför att de ville skydda en annan åklagare, Sigurd Dencker, som tidigare drivit ett mål mot Tingström.

Pelle Svensson har en uppenbar poäng så tillvida att Dencker i samband med rättegången haft ett hemligt förhållande med Tingströms dåvarande sambo, något som väckte Tingströms raseri när denne fick kännedom om det. Det finns alltså anledning att ifrågasätta om Dencker var opartisk i sitt förhållande till den man han ville ha dömd, och Pelle Svensson kallar i intervjun detta för ”sängkammarjävet”.

Frågan är förstås bara vad detta har att göra med Palmemordet.

I samband med resningsansökan i Palmemålet gjorde Pelle Svensson ett försök att placera sig i centrum för händelseförloppet genom att hävda att han hade tillgång till vad han kallade för ”bombmannens testamente”, ett erkännande från Tingström om sin roll som ansvarig för mordet på statsministern. Det visade sig dock snart att Svensson inte hade något sådant ”testamente” att visa upp och hans olika försök att rädda situationen gjorde honom bara mindre och mindre trovärdig i de flestas ögon. Högsta domstolen avslog resningsansökan där Pelle Svenssons uppgifter hade haft en viktig plats.

En detaljerad beskrivning av Pelle Svenssons improviserade och motsägelsefulla agerande i samband med resningsansökan finns i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ‘bombmannens testamente’.

Anders Hasselbohm om ”Huvudet på en påle”


Anders Hasselbohm. FOTO: Privat

JOURNALISTEN ANDERS HASSELBOHM HAR läst min senaste bok Huvudet på en påle och har skrivit ett omdöme som jag är mycket glad över att kunna publicera här och på min hemsida.

Anders Hasselbohm är nämligen inte vem som helst. Han är en journalist som under åren i alldeles ovanlig utsträckning utmärkt sig för mod, integritet och kompetens.

I sitt omdöme skriver han bland annat: ”Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda.”

Hela hans utlåtande publiceras längst ner i denna text. Men först något om Anders Hasselbohm själv, sådant som nog inte alla läsare av denna blogg känner till.

Han fick Stora Journalistpriset 1976 för sin bevakning på plats av det libanesiska inbördeskriget. Som juryn skrev: ”För hans reportage från den dramatiska belägringen av flyktinglägret Tel al Zataar i Libanon. Denna prestation utfördes under lång tid under kaotiska förhållanden och med fara för eget liv och kulminerade i en internationellt uppmärksammad intervju med den svårt skadade svenskan Eva Ståhl.”

En annan sorts mod visade Anders Hasselbohm nästan tio år senare när han ifrågasatte den officiella svenska uppfattningen om ubåtskränkningarna vid Hårsfjärden hösten 1982, först i tidningen Dagens Industri och sedan i boken ”Ubåtshotet – en kritisk granskning av Hårsfjärdenincidenten och Ubåtsskyddskommissionens rapport” (Prisma 1984). Det här var mitt under den period då det var en officiell sanning i Sverige att svenska vatten systematiskt utsattes för aggressiva ubåtskränkningar från öst. Hasselbohm kunde avslöja att en rad omständigheter pekade på att vad som pågått i stället var intrång av NATO-ubåtar. Det var en ståndpunkt som då var minst sagt obekväm att framföra, men där senare rön allt tydligare visat att han var sanningen på spåren i ett mycket tidigt skede. Bland annat har han fått stöd i sina slutsatser av huvudsekreteraren i den tredje svenska ubåtsutredningen, ambassadör Mathias Mossberg.

Anders Hasselbohm har publicerat flera omfattande artiklar i Aftonbladet och tidningen VI om hur Sverige, främst under Olof Palmes ledning, förde ett hemligt krig mot apartheidregimen i Sydafrika. Han var först med ett detaljerat avslöjande om hur svensken Bertil Wedin – ett namn som återkommande dykt upp i Palmeutredningen – sedan tidigt 80-tal fungerat som spion och agent för den sydafrikanska apartheidregimen. Och det var Hasselbohm som avslöjade Sydafrikas infiltration av IUEF, en stödfond för studenter som kämpade mot apartheidregimen och som i allt väsentligt fick sitt stöd från Sverige. Infiltratören – som nått en hög ställning i IUEF – var Craig Williamson, senare känd som sydafrikansk ”superspion” och ofta nämnd som misstänkt i utredningen av mordet på Olof Palme.

På senare tid har Anders Hasselbohm skrivit om en annan känslig fråga: regeringsbesluten att hindra Palmeutredarna från att ta del av uppgifter om svensk avlyssning av en sovjetisk diplomat som bedrevs 1986, uppgifter som skulle kunna ha betydelse för mordutredningen.

Här följer Anders Hasselbohms omdöme om min senaste bok:

”Gunnar Walls nya bok “Huvudet på en påle” borde läsas av många. Den handlar om regeringars och hemliga tjänsters smutsiga ageranden för att oskadliggöra misshagliga oppositionella och främmande länders ledare, som står i vägen för det egna landets vinstintressen eller maktsträvanden. Boken är både skrämmande och spännande läsning. Det är ett imponerande researchjobb Gunnar Wall har gjort och allt är mycket välskrivet. Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda. En avslutande del i boken handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Fakta presenterade av Wall öppnar för skrämmande möjliga sanningar där.”

Nya belägg för att Hammarskjöld blev mördad


Svenska Dagbladets förstasida 19 september 1961 – innan mörkläggningsarbetet kommit igång på allvar.

FN:S GENERALFÖRSAMLING HAR NU (onsdag den 25 oktober) mottagit en rapport om Dag Hammarskjölds död från den särskilda utredaren Mohamed Chaude Othman. Rapportens slutsatser pekar på att flygkraschen i Ndola (i nuvarande Zambia) i själva verket var ett mord på Hammarskjöld och de övriga ombord.

Othman menar nämligen att ”det verkar sannolikt” att det svenska planet, ”Albertina”, kraschade som en följd av en attack eller ett hotfullt närmande från ett annat flygplan.

Han hävdar vidare att det nu krävs att medlemsstater som kan ha information om Hammarskjölds död utser oberoende personer som kan granska deras arkiv, ”särskilt deras underrättelse-, säkerhets- och försvarsarkiv” för att se om där kan finnas uppgifter om vad som hände med generalsekreteraren. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att han misstror dessa staters ordinarie väktare av hemliga arkiv när det gäller viljan att ta fram obekväma uppgifter. Den som följt turerna kring FN:s svårigheter med att få fram uppgifter från medlemsstaterna om Hammarskjölds död de senaste åren kan knappast förvånas över denna inställning från Othmans sida.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld (1905-1961) blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att komma i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska ledare. Hösten 1961 var han djupt engagerad i att lösa Kongokrisen som inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den självständiga staten Kongo som fram till dess varit en belgisk koloni.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en statsbildning som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds plan störtade under mystiska omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe. Länge betraktades kraschen som en ren flygolycka, trots mängder av omständigheter som pekade i en annan riktning.

De senaste åren har frågan kommit upp i FN, bland annat på grund av insatser från den brittiska historikern Susan Williams och den svenske Sida-medarbetaren Göran Björkdahl.

Se också avsnitt i mina två senaste böcker Konspiration Olof Palme, sid 33-53, och Huvudet på en påle, sid 199-209.

De nya rönen om Hammarskjölds död är en påminnelse om att nya högst väsentliga faktiskt kan komma fram även om andra gamla mysterier som till exempel mordet på Olof Palme. Eller mordet på president Kennedy. I dag, torsdag den 26 oktober, väntas tusentals tidigare hemliga sidor om Kennedymordet från amerikanska myndigheters arkiv bli offentliga. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till den frågan också.

Palmebok om angeläget ämne: Sydafrikaspåret

Sten Flygare omslag

VAR DET SYDAFRIKAS PRESIDENT P W Botha som låg bakom Palmemordet?

Sten Flygare, Lidköpingsbo med en bakgrund som kulturentreprenör, har skrivit den högst intressanta boken Olof Palme och Sydafrika, som kom ut för några veckor sedan.

Den har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av att Sten Flygare är den person som lämnat dramatiska uppgifter till Palmeutredningen om att en ökänd agent för apartheidregimen, Eugene de Kock, var i Stockholm i samband med Palmemordet.

Det var de Kock som skapade rubriker i tidningar runtom i världen i september 1996. Under en rättegång mot honom för brott han begått under sitt arbete för apartheidregimen sa han att sydafrikansk säkerhetstjänst låg bakom mordet på Olof Palme och att operationen letts av Craig Williamson.

Williamson hade haft en framgångsrik karriär inom apartheidregimen, som polischef och spion. Han hade personligen lett ett antal terroristoperationer och han hade också infiltrerat den svenska biståndsverksamheten till regimens motståndare. Så om Sydafrika låg bakom mordet var Williamson ett namn som passade väl in i bilden.

Eugene de Kock stod inför att dömas till ett långt fängelsestraff och det har allmänt antagits att han kommit med sina uppgifter för att komma billigare undan. Men det kan knappast användas som argument för att uppgifterna var oriktiga, snarare tvärtom.

Palmeutredningen hade tidigt fått detaljerade tips som pekade på sydafrikansk inblandning i mordet, men inte gjort särskilt mycket åt saken. Efter de Kocks uttalanden som gick ut över världen reste till sist Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro ner till Sydafrika för att på plats inhämta upplysningar. Under resan hörde de också Craig Williamson i Luanda, Angola. Williamson tillbakavisade alla anklagelser om att han skulle varit inblandad i mordet.

Efter hemkomsten var Danielsson och Ölvebro tämligen vaga i sina uttalanden. De avfärdade inte Sydafrikaspåret men visade inte heller någon synlig entusiasm för det. Det senare var kanske inte så konstigt. Palmeutredarna var vid den här tiden inriktade på att få till stånd en resningsansökan mot Christer Pettersson och en sådan lämnades också in till Högsta Domstolen följande år.

Uppgifterna som pekat på Sydafrikas möjliga inblandning i mordet har dock inte kunnat viftas undan. Och Sten flygare har alltså satt diskussionen i fokus igen genom att peka på tecken på att Eugene de Kock själv skulle ha varit på plats i Stockholm. Sten Flygare drar också slutsatsen att det var de Kock som sköt skottet mot Palme.

Vad är det då som tyder på att de Kock skulle ha varit i Stockholm?

En uppgift som Sten Flygare av naturliga skäl själv tar på stort allvar är att han anser sig ha sett de Kock på hotellet Lord Nelson på Västerlånggatan, nära makarna Palmes bostad, en vecka före mordet. Han bodde för egen del på hotellet och mötte i en korridor en man som stirrade på ett extremt sätt och som sedan passerade honom.

När sedan Olof Palme blivit mördad och polisens ”fantombild” publicerades tyckte Sten Flygare att mannen han sett påminde om den bilden. Att mannen befunnit sig på ett hotell intill Olof Palmes bostad var ett ytterligare skäl till att Sten Flygare ansåg att han borde kontakta utredarna, vilket han också gjorde. Men hans berättelse gjorde inget större intryck på den polis som tog emot tipset.

När Sten Flygare flera år senare fick se bilden på Christer Pettersson som då dömts av tingsrätten tyckte han sig minnas att mannen han sett påminde om Pettersson. Han kontaktade utredarna en gång till och berättade om sina tankar.

Senare ser Sten Flygare en bild på Eugene de Kock och drar slutsatsen att det är denne han sett på hotellet. Sten Flygare får veta att de Kock hade nedsatt syn, något som skulle kunna förklara den stirrande blicken. Och i sin bok presenterar Flygare en argumentering för att det var de Kock han såg.

Hur sannolikt är det att Sten Flygare minns rätt? Generellt måste man vara mycket försiktig med slutsatser när någon gjort en hastig observation av en okänd människa och lång tid efteråt gör ett utpekande av en namngiven person. I det här fallet fanns det ju inte så väldigt starka skäl att minnas utseendet på mannen från hotellet, kan man tycka. Däremot var det naturligt att Sten Flygare efter mordet som inträffade bara en vecka senare kom ihåg händelsen och började fundera över om den kunde ha ett samband med det sensationella dådet. Och i ett sådant läge är det förstås lätt att göra efterhandskonstruktioner. Föredömligt hederligt redovisar alltså Sten Flygare att han kopplat samman mannen på hotellet först med fantombilden och sedan med Christer Pettersson och i båda fallen kontaktat Palmeutredarna. Det är bra. Men samtidigt är det klart att detta inbjuder till invändningar när han senare kommer fram till att det var de Kock han sett – de Kock är inte påfallande lik vare sig fantombilden eller Pettersson.

För Sten Flygare blev övertygelsen om att det var en sydafrikansk agent han sett inledningen till ett omfattande researcharbete kring hypotesen att apartheidregimen låg bakom Palmemordet.

Och som han tydligt visar i sin bok finns det åtskilligt som pekar på att Sydafrika hade starka skäl att vilja göra sig av med Palme. Den svenske statsministern gick mer än andra europeiska politiker i spetsen för försöken att isolera Sydafrika.

Som vi vet föll denna regim mindre än tio år efter Palmes död. Men in i det sista fanns det vita fanatiker som uppfattade principen om majoritetsstyre i Sydafrika som civilisationens undergång. Och 1986, då Palme mördades, var denna fanatiska övertygelse den etablerade uppfattningen bland det vita etablissemanget.

I Sten Flygares bok återges det tal som Sydafrikas president P W Botha höll den 15 augusti 1985, vanligen kallat ”the Rubicon Speech”. Där slår Botha fast att han inte kommer att frige Nelson Mandela, att han inte är beredd att leda vita sydafrikaner på en väg som leder till ”självmord”, att regeringen kommer att använda kraftigare åtgärder mot sina motståndare om så behövs och att han ser sitt politiska agerande som ett sätt att uppfylla Guds vilja.

Av omvärlden uppfattades talet som ett tecken på att Botha valt väg, att han beslutat sig för att avvisa alla kompromisser. ”Att korsa Rubicon” är just ett uttryck som brukar användas för att beskriva beslutet att ta ett oåterkalleligt steg. Det syftar på en episod när Julius Caesar med sina soldater korsade floden Rubicon, något som han visste skulle leda till inbördeskrig i det romerska riket.

I Bothas tal fanns det klara markeringar som visade att han inte bara såg ANC som sin motståndare. Det handlade också om krafter i utlandet som stödde ANC. Bland annat sa han:

”Vi har aldrig gett efter för krav från utomstående och vi kommer inte att göra det nu heller. Sydafrikas problem kommer att lösas av sydafrikaner och inte av utlänningar. Vi kommer inte att avskräckas från att göra det vi anser är bäst…”

Det råder ingen tvekan om att sådant som Botha ansåg vara bäst kunde innebära iscensättanden av våldsdåd utomlands. En händelse som med största sannolikhet var kopplad till apartheidregimen var bombningen av ANC:s Stockholmskontor i september 1986, ett halvår efter Palmemordet. I mars 1988 sköts ANC:s chefsrepresentant i Frankrike, Dulcie September, ihjäl på en gata i Paris. Ingen har dömts för mordet, men spåren pekar mot Sydafrika. Ett bombdåd mot ANC:s kontor i London 1982 utfördes bevisligen av Sydafrika, samma sak gällde till exempel mordet på Palmes vän Ruth First, apartheidmotståndare som dödades av en brevbomb i Mocambique i augusti 1982. I båda dessa senare fall var Craig Williamson djupt inblandad.

Och det finns uppgifter om att Williamson befann sig i Stockholm vid tidpunkten för Palmemordet. Dagen efter de Kocks utspel i den sydafrikanska domstolen intervjuas Palmeåklagaren Jan Danielsson av TV 4:s ”Nyheterna” och kommenterar de Kocks påstående om att Williamson låg bakom mordet med orden:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

De följande dagarna försöker journalister utan framgång att få Danielsson att utveckla detta uttalande. Det undviker han envist att göra. Hans åklagarkollega Solveig Riberdahl försöker släta över saken med att Danielsson kanske gjort sig skyldig till en felsägning. Och efter ett par veckor backar Danielsson: han visste inte alls att Williamson befunnit sig i Stockholm, det var bara något han hade hört.

Inte desto mindre var uppgiften högst rimlig: en vecka före mordet hölls ett brett folkrörelseevenemang på Folkets hus i Stockholm, folkriksdagen mot apartheid. ANC:s ledare Oliver Tambo fanns på plats och Olof Palme höll ett uppmärksammat tal till deltagarna. En kvinna som arbetade som värdinna på folkriksdagen kontaktade efter Palmemordet polisen och berättade om mystiska män som uppehållit sig i entrén till Folkets hus under konferensen. Det var inte långsökt att föreställa sig att det fanns sydafrikanska underrättelseagenter på plats i Stockholm vid den här tidpunkten oavsett om de var inblandade i Palmemordet eller inte.

Och det skänkte en påtaglig grad av trovärdighet åt Sten Flygares slutsats att det var de Kock han sett på hotellet nära Palmes bostad samma dag som Palme höll sitt Sydafrikatal på Folkets hus – särskilt med tanke på vad han senare kunnat presentera: filmsekvensen från Arlanda dagen efter mordet.

Den hittade Sten Flygare under sina försök att hitta ytterligare belägg för hypotesen att de Kock varit i Stockholm. I denna filmsekvens syns en man, mycket lik de Kock, som passerar passkontrollen för att lämna Sverige. Likheten med den sydafrikanske agenten är så påfallande att Palmegruppen förklarat att den är intresserad av att fastslå mannens identitet.

I boken går Sten Flygare igenom ytterligare konkreta detaljer som pekar på att apartheidregimen kan ha haft en roll i mordet, bland annat den märkliga historien om Heine Hüman, en tidigare sydafrikansk medborgare som flyttat till Sverige och som vid tiden för Palmemordet drev en bilverkstad i Björklinge, norr om Uppsala. Hüman berättade efter mordet för Palmeutredarna att han hade kontakter med sydafrikansk underrättelseverksamhet men kom samtidigt med en rad uppgifter som framstod som icke trovärdiga. Mordutredarna avfärdade honom som en informationssvindlare utan verklig koppling till Palmemordet, men Sten Flygare redovisar uppgifter som pekar i annan riktning och menar att Hümans sätt att mixa fakta och fiktion kan ha varit utslag av en medveten strategi för att blanda bort korten om hans verkliga känsliga roll.

Styrkan i Sten Flygares bok är att han redovisar den dramatiska konflikten mellan Palmeregeringen och Sydafrika och att han tar fram en rad konkreta detaljer som pekar på att Sydafrika kan ha en koppling till mordet. Som han själv medger utesluter det inte att det också kan ha funnits andra aktörer som ingått i ett samarbete med Sydafrika.

Svagheten är, som jag ser det, att han ibland går för långt i sina försök att knyta samman alla lösa trådar. Ett exempel på det är när han hävdar att de två maskinkonstruerade spaningsbilderna, ”Fantombilden” och ”Skuggan” som polisen lät publicera tiden närmast efter mordet båda skulle vara färdigställda för att likna Christer Pettersson. Sten Flygare föreställer sig att ett syfte med att ta fram dessa bilder varit att påverka Lisbeth Palme så att hon med tiden skulle vara beredd att peka ut Pettersson.

Här hopar sig invändningarna. Varken ”Fantombilden”eller ”Skuggan” är påfallande lika Pettersson. Och det finns faktiskt inget som tyder på att Palmegruppen under Holmér planerade en åtgärd mot missbrukaren från Rotebro. Denne blev aktuell i utredningen långt efter Holmérs avgång som spaningsledare. Holmérs stora projekt var att knyta PKK till mordet – varför skulle han ha låtit iscensätta en skandalös och riskabel bildmanipulation för att sätta fast Pettersson?

Sten Flygare försöker med olika bildmontage övertyga läsaren om att det finns intressanta likheter mellan Pettersson och spaningsbilderna när det gäller ansiktsdetaljer, till exempel avstånd mellan ögon, näsa och mun. Men det är lätt att hitta sådant som inte alls är likt, ”Fantombilden” har till exempel en mycket längre näsa än Pettersson. Skulle det inte vara möjligt att utgå från bilder på de flesta vita män i 30-40-årsåldern och få fram samma sorts relativa likheter med polisens signalementsbilder? Om Sten Flygare gjort sådana jämförelser och kunnat visa att Pettersson var i särklass lik signalementsbilderna hade hans resonemang närmat sig en punkt då det kunde ha varit intressant. Nu blir det bara krystat.

Just den här detaljen drar ner helhetsintrycket av boken en bit, och en liten minuspoäng blir det också för tråkiga brister i korrekturläsningen framför allt när det gäller stavningen av namn. Men samtidigt är Olof Palme och Sydafrika rekommenderad läsning för den som vill bilda sig en uppfattning om Palmemordet och dess högst tänkbara kopplingar till P W Bothas desperata rasistregim.