Leif GW om mordscenariot som utredarna inte ville höra talas om

Leif GW Persson och Lena Andersson i diskussion om Palmemordet på bokmässan i Göteborg under fredagen. Diskussionen arrangerades av tidskriften Vi Läser. Moderator var Stina Jofs.

DIREKT FRÅN BOKMÄSSAN ett klipp från fredagseftermiddagens samtal mellan Leif GW Persson och Lena Andersson om Palmemordet. Tack Otto Ekevi som lagt upp det på Facebook!

Leif GW talar i lite inlindade ordalag om det som brukar kallas mötesscenariot. Det är förståeligt att han inte försöker sig på att sammanfatta det på den korta stund han har på sig. Men det är positivt och värt att notera att han alls går ut offentligt med sina tankegångar om den laddade mordhypotesen.

Den som läst mina Palmeböcker – eller Lena Anderssons essä Elementär induktion i boken Förnuft och högmod från 2011 – vet vad det går ut på: att Olof Palme lockats till ett möte och att mördaren väntade på honom.

Lenas essä handlar just om mötescenariot och om varför den hypotesen så länge framstått som en otänkbar tanke. Hon skriver bland annat: ”De personer som bevittnar händelserna minuterna och sekunderna före mordet ger i tidiga förhör uppgifter som talar för att det funnits en längre kontakt mellan paret Palme och gärningsmannen innan denne skjuter.”

Men ändå har dessa vittnesmål sopats undan. Och utredningen har kört fast. Som Lena skriver: ”När det mesta talar för att jorden snurrar runt solen men vi ändå bestämmer oss för att solen snurrar runt jorden är det mycket som inte går att få klarhet i.”

Det är just de där sakerna Lena och Leif GW samtalar om.

”Jag är ingen stor vän av vittnen, men ibland säger de konstiga saker och det är då jag blir intresserad”, säger GW bland annat. Han säger att han i det sammanhanget tog intryck av vad Lena skrivit och att han också tog upp den infallsvinkeln inom utredningen: ”Jag försökte torgföra dina teser där”, säger han till Lena, ”men de väckte ingen större succé.”

Den som vill veta mer om argumenten för mötesscenariot kan läsa någon av mina böcker om Palmemordet. Eller min senaste bok Huvudet på en påle som till hälften handlar om utredningen av mordet på den svenske statsministern och då framför allt om Lisbeth Palmes vittnesmål.

Annonser

Ett långt farväl till Sven Anér

Sven Anér vid tiden för folkomröstningen mot kärnkraften. Copyright: Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

NÄR JAG VAR I ÖVRE TONÅREN sommarjobbade jag som vaktmästare på ett långvårdssjukhus i Stockholm. Ett veckoslut då allt var väldigt lugnt gick jag till det lilla sjukhusbiblioteket intill den prunkande vinterträdgården och tog en bok ur hyllan för att ha något att läsa. Det var Raymond Chandlers klassiska – numera lite bortglömda – deckare Långt farväl från 1953. Den hör definitivt hemma i undergenren noir, ”hårdkokt” sa man då. Ja, absolut för den som undrar: den är väldigt läsvärd.

Titeln kommer för mig när jag ska sätta rubrik till det här blogginlägget om Sven Anér. Av olika skäl. Dels för att huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, med en bra formulering som jag sett någonstans ”ständigt tar stryk i sin jakt på sanningen”. Men, kan man tillägga, som aldrig ger sig.

Det för tankarna till Sven.

Omslaget på Raymond Chandlers Långt farväl, svenska utgåvan från 1982. Nu är det antikvariat eller bibliotek som gäller.

Det andra skälet till att jag valt den här titeln på blogginlägget är att jag hade ett ganska nära samarbete och en personlig vänskap med Sven. Men att det hela planade ut – mest beroende på mig – utan att så mycket blev sagt oss emellan om varför. Under ett antal år i slutet av hans liv sågs vi inte. Något enstaka brev, något telefonsamtal, var allt.

Ett tredje skäl är att när jag nu efter Svens död tagit mig tid att skriva ner ett farväl till honom så ser jag att texten blivit – just det – väldigt lång.

Det var redan den 11 maj i år som Sven avled. Begravningen var bara för de närmaste så jag gick inte dit, visste inte ens var och när. Desto större skäl att jag borde ha skrivit något här på bloggen ganska snart efter hans död.

Han skulle ha fyllt 97 år i slutet av sommaren.

Mest känd är han för sina omfattande skriverier om Palmemordet – i ett antal böcker, i sitt nyhetsbrev Palme-Nytt och och i en egen blogg som han publicerade under åren 2009-17.

Men Sven hade också en lång journalistisk bana i etablerade medier bakom sig. Bland annat hade han arbetat på Dagens Nyheter (där han under en tid var tidningens korrespondent i Moskva) och på samhällsredaktionen på Sveriges Television.

Den som vill veta mer om hans år som anställd journalist rekommenderas andra delen av hans memoarer, Så fick det bli. Där berättar han målande om hur det gick till att göra tidning och TV för femtio, sextio år sedan. Och där passerar en rad personer revy som det heter, Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, kung Gustaf VI Adolf, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, ord- och musikgeniet Povel Ramel och många andra.

Men det var först efter den traditionella karriären i mediebranschen som Sven kom att väcka riktigt stor uppmärksamhet genom sitt skrivande. Det började med hans engagemang för att få ett stopp för det svenska kärnkraftsprogrammet, ett engagemang som kulminerade i samband med den folkomröstning som hölls 1980. Och det fortsatte senare med hans envisa granskning av utredningen av mordet på Olof Palme.

Det finns tydliga paralleller mellan de två frågorna. I båda fallen handlade det mycket om politiker och myndigheter som var rädda för att låta allmänheten få insyn i viktiga men besvärande fakta. Och dessutom: både den hemlighetsfullt utformade framväxten av det svenska kärnkraftsprogrammet och mordet på Olof Palme ägde rum i skuggan av det kalla kriget.

Oavsett om en hel del av Sven Anérs slutsatser om Palmemordet är omstridda råder i dag enighet om en av hans grundteser: att själva utredningen i stora stycken bedrivits på ett rent skandalartat sätt. Det är numera väldokumenterat och allmänt erkänt att:

• den förste spaningsledaren Hans Holmér nästan förstörde utredningen under det första viktiga året av spaningar;

• att privatpersonen Ebbe Carlssons hemliga och regeringsstödda operationer för att återupprätta Holmérs slokande PKK-spår gjorde skadan än värre;

• samt att det som kom sedan, åtalet mot missbrukaren Christer Pettersson, i stor utsträckning handlade om otillåtliga polismanipulationer av en bevisning som egentligen var högst bristfällig.

Folkomröstningen om kärnkraften är däremot en händelse som många i dag vuxna människor ha ytterst dimmiga föreställningar om – trots att den hölls bara några år före mordet på Olof Palme. Och trots att de frågor som då väcktes om kärnkraftens risker är lika aktuella i dag som de var då.

Den som vill kan välja att se Palmemordet som en historisk fråga. Men riskerna för reaktorhaverier och för att avfallet från kärnkraften ska orsaka allvarliga skador på mänskligt liv och miljö är inte historia. De finns här och nu.

Minnesbilderna av folkomröstningen må delvis ha bleknat bort i det allmänna medvetandet. Dagens fyrtioåringar var småbarn när den ägde rum. Och själva folkomröstningen gav förstås inte några brutala minnesbilder i dignitet med Palmemordet, Estoniakatastrofen eller 11 september.

Till det kommer kanske ännu en omständighet: de som med störst engagemang kastat sig in i kampanjarbetet kring folkomröstningen var de som ville stoppa kärnkraften. Det var de – eller vi, kan jag säga – som förlorade. Och det är aldrig roligt att minnas ett nederlag och tiden fram till det.

Den 24 mars 1980 stod det klart. Kärnkraften skulle fortsätta att byggas ut. De två ja-sidorna hade segrat.

Själv minns jag hur det var. Jag hade varit aktiv i opinionsbildningen mot kärnkraften, precis som Sven Anér både innan det blev klart att det skulle bli en folkomröstning och – förstås – inför själva folkomröstningen. På den tiden var jag inte personligt bekant med Sven, men han var väldigt närvarande i sammanhanget, som en orädd debattör och effektivt grävande journalist.

När vi senare kom att träffas, under några år ganska ofta, var det så gott som aldrig vi pratade om den där striden. Kanske just för att den var så bittert förlorad.

Sven Anér själv skrev i Så fick det bli: ”Jag har under långa år förträngt mina antikärnkraftsår, varför vet jag egentligen inte”.

Inför memoarskrivandet gick han till sist tillbaka till almanackor, texter och bilder som han sparat. Och så kom minnena igen från vad han beskriver som ”vår snedkonstruerade folkomröstning, med tre alternativ, där två ’ja’ krossade ett ’nej’, helt enligt Olofs uträkning”.

Det där sista handlade om den märkliga utformningen av alternativen – och om socialdemokratins, och därmed om Palmes, roll i den frågan. Mer om den saken nedan.

I memoarboken tillägger Sven om Palme: ”Låg han bakom denna politiska smidighet? Det gjorde han.”

Och mordet på Olof Palme blev förstås för många av oss ytterligare ett skäl till att lägga minnena av denna folkomröstning bakom sig – just för att omröstningen så mycket handlade om ett mindre smickrande politiskt rävspel från den döde socialdemokratiske ledarens sida.

Inte desto mindre: denna folkomröstning var Sveriges mest dramatiska inrikespolitiska fråga i skarven mellan 70- och 80-tal. Det var en fråga som på goda grunder grep tag i många människor – därför att den bottnade i oron för ett visserligen svårbedömt men inte desto mindre kusligt hot. Och det riktigt obehagliga var att detta hot hade, och har, en sådan räckvidd. Riskerna med det svenska kärnkraftsprogrammet berörde, och berör, alla som då levde, som nu lever och som i många år framåt förhoppningsvis ska leva i det här landet och dess närmaste omgivningar.

En av orsakerna till detta djupa obehag var att det handlade om en fara som var så svår att få grepp om. Radioaktivitet syns inte – annat än som mätresultat på instrument. Och storleken på risken för att den svenska kärnkraftssatsningen skulle framkalla någon sorts miljökatastrof var omöjlig att realistiskt beräkna för en vanlig enskild medborgare.

Det enda vi som funderat på saken visste var att den fanns och att den var påtaglig.

Den oro som kommit ur detta hade växt fram på tvärs mot etablerade ståndpunkter i frågan. Från ett flertal politiker och experter i Sverige hade beskedet länge varit att kärnkraften var en ren och säker energikälla. Punkt, slut.

Och det där med radioaktiviteten hade länge beskrivits som om det egentligen inte var så farligt, utan snarare nyttigt. Röntgenfotografering var ju bra, eller hur? Mineralvatten på flaska, som till exempel Ramlösa, hade saluförts som ”naturligt radioaktivt”. Det hade till och med funnits ett populärt tvättmedel som hette Radion, även det ett sätt att lansera en produkt genom att associera till den märkliga strålning som antogs kunna uträtta underverk.

Under ett antal år efter kärnvapnen mot Hiroshima och Nagasaki var helt enkelt inte de långsiktiga strålningseffekterna kända av allmänheten, vare sig i Sverige eller i världen i stort. På 70-talet hade förstås kunskaperna om just den saken hunnit ifatt rätt mycket, men då gick det att lugna sig med att det där ju hade varit resultat av krig – inte av kärnkraft i fredens tjänst. Och det var väl något totalt annorlunda?

Men så plötsligt, den 28 mars 1979, inträffade det som egentligen inte skulle kunna ske – reaktorhaveriet i Harrisburg, Pennsylvania.

Nyheten spred sig snabbt över världen: något hade gått allvarligt fel i ett kärnkraftverk i USA av alla länder, alltså i en avancerad industristat. Ja, i världens tekniskt och ekonomiskt ledande nation. Och detta kärnkraftverk var dessutom placerat på den tätbefolkade östkusten – tämligen nära både New York och Washington.

Rubriken på Dagens Nyheters första artikel om saken (från den 29 mars) var: USA: Nytt kärnkraftshaveri ”det värsta hittills”. Och följande dag toppades förstasidan i samma tidning med: ”Hårsmån från katastrof”: Strålning sprids 25 kilometer.

Det var en chock för amerikaner – men definitivt också för svenskar. Sverige var nämligen ett av de länder i världen som satsat på att gå i spetsen för en snabb utbyggnad av kärnkraften.

Vad som utan förvarning skett i Harrisburg kunde rimligtvis också ske i Sverige, Alla som kunde läsa en tidning eller se på TV fick på ett ögonblick en drastisk påminnelse om att kärnkraften verkligen inte var säker. Frågan var bara hur osäker den var.

Snabbt visade det sig att reaktorhaveriet lett till spridning av radioaktiva ämnen – men bara i liten skala.

Till en början var det oklart hur nära det hade varit att haveriet lett till en okontrollerad katastrof. Snart visade det sig att risken varit påtaglig. Centrala delar av reaktorhärden hade hel enkelt smält. Och det hade varit en hårsmån från att smältan bränt igenom också själva reaktortankens botten. Om så hade skett hade Harrisburg snabbt gått i riktning mot en fullskalig tragedi med mängder av dödsfall inte bara i USA utan också på andra håll i världen.

Nu blev inte Harrisburg den värsta sortens katastrof. Utsläppet av radioaktivitet kunde begränsas och haveriet klass av experterna bara som en femma på den sjugradiga internationella skalan för kärnkraftsolyckor.

Skalan antyder att det kunde ha varit värre. Och det blev det senare.

Efter Harrisburg har det inträffat två händelser som klassats som sjuor, i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986 och i Fukushima i Japan 2011. I båda de fallen utsattes stora grupper av människor för höga doser av radioaktiv strålning. Det samlade antalet förtida dödsfall i olika former av cancer går fortfarande inte att fastställa. När det gäller Tjernobyl har uppskattningarna varierat från tusentals till hundratusentals människor.

Men det gick alltså lyckligtvis inte så illa den där gången i mars 1979. Långt innan det gick att göra någon riktig avstämning av följderna av olyckan hade den dock haft en snabb och drastisk effekt på den svenska politiken. Redan en vecka efter haveriet hade riksdagspartierna enats om att det skulle bli en folkomröstning om vårt eget kärnkraftsprogram.

Det var begripligt att denna enighet uppnåddes mycket snabbt. Kärnkraftsanhängarna hade tidigare varit motståndare till ett sådant förslag. Men vad som nu stod på spel var tilltron till alla de myndighetspersoner som försäkrat att det inte fanns något att vara rädd för.

Det betydde inte att de som velat ha en utbyggnad av kärnkraften hade ändrat sig. För de politiker, statliga experter och företagsledare som tagit ställning för svensk kärnkraft och som kände till projektets förhistoria och framväxt var en nära på-katastrof på andra sidan Atlanten inte så mycket att tjafsa om jämfört med betydligt tuffare saker som funnits på planeringsbordet från början.

Den svenska satsningen på kärnkraft hade nämligen växt fram som en integrerad del av förberedelserna för att producera svenska kärnvapen.

I dag framstår 70-talets glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän.

De svenska atombomberna blev det till sist inget av med, men när de till sist avskrevs var stat och industri långt framme med de tekniska och ekonomiska satsningarna kring kärntekniken. Så adjöss, för all del, med drömmen om att bli en blågul kärnvapenmakt – men fortfarande var det tänkt att Sverige skulle bli det land i världen som hade störst kärnkraftsproduktion per invånare. Alternativ som till exempel solenergi var visserligen kända som teoretiska alternativ. Men de väckte ingen entusiasm bland dem som valt att satsa på att klyva atomkärnor.

I dag framstår denna glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän. Vi har vid det här laget fått flera otäcka påminnelser om kärnkraftens risker. Och vi har fått underlag för slutsatsen att alternativet verkligen inte behöver vara olja och kol. Det finns alldeles utmärkta förnyelsebara energikällor som har kapacitet att uträtta mycket mer än vad de flesta trodde för några årtionden sedan.

Lika uppenbart är det om vi tänker efter att ifall bara en bråkdel av de pengar som satsats på kärnkraft och kärnvapen skulle ha satsats på miljö- och människovänlig teknik så skulle läget för världens energiförsörjning ha varit betydligt ljusare i dag.

Det har med andra ord hänt en del saker i vårt tänkande. Och Sven Anér var en av de viktiga pionjärerna i den svenska debatten.

Hannes Alfvén, Nobelpristagare i fysik som gick i spetsen för att varna för kärnkraftens faror.

Det fanns förstås forskare, personer med djupa kunskaper, som hade reagerat ännu tidigare. Bland dem som var först med att varna för riskerna fanns Nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén. Hans insatser var en viktig bidragande orsak till att centerpartiet tog avstånd från svensk kärnkraft på sin partistämma 1973. Det var ett tecken på att människor hade börjat att reagera.

Och i riksdagsvalet 1976 valde centerledaren Thorbjörn Fälldin, att profilera sig mycket hårt i kärnkraftsfrågan. Trots att centern tillsammans med de andra borgerliga partierna försökte få till stånd ett regeringsskifte och få bort socialdemokratin från kanslihuset lovade Fälldin att inte sätta sig i en regering som startade ytterligare atomreaktorer. Det var ett djärvt löfte med tanke på att både folkpartiet (nuvarande liberalerna) och moderaterna – centerns tilltänkta samarbetspartners – ville ha fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Precis som socialdemokraterna.

Så kom valdagen. Centern behöll sin ställning från förra valet som största parti i det borgerliga lägret. Och än viktigare: socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången på årtionden. Valresultatet ledde till bildandet av en borgerlig majoritetsregering med Fälldin som statsminister.

Hur mycket berodde valresultatet på Fälldins löften om kärnkraften? Det blev en fråga för politiska analytiker att bita i – och frågan skulle snart bli dramatiskt laddad.

Löftet om kärnkraften hade ju inte kostat något före valet. Men nu var det dags för Fälldin att infria det. Problemet var bara att folkpartiet och moderaterna pressade på för utbyggnad. Och det visade sig att de inte tänkte ge sig.

Det gjorde däremot Fälldin. När han i oktober presenterade sin nya regering meddelade han också att den gav sitt tillstånd till startandet av det färdigbyggda Barsebäck 2. Tvärt emot vad han gått till val på.

Så här presenterade Dagens Nyheter det beslut som utlöste svekdebatten kring Thorbjörn Fälldin. Förstasida från 8 oktober 1976.

Olof Palme var inte sen att kalla det beslutet för ”det största sveket i svensk politisk historia”.

Och en svekdebatt blev det, inte minst i Centerpartiets egna led.

Fälldin blev rejält tilltufsad – och insåg samtidigt att detta bara var början. Den svenska kärnkraften höll på att byggas ut i snabb takt i linje med tidigare fattade beslut. Och snart skulle det finnas ytterligare reaktorer som stod på tur att startas. Skulle han säga ja om och om igen? Eller skulle han spräcka regeringen?

På kort sikt löstes frågan genom att de olika regeringspartierna förhandlade fram en till synes elegant lösning som också klubbades av riksdagen, en ny lag kallad villkorslagen. Den innebar att ytterligare kärnkraftverk bara kunde startas om kärnkraftsindustrin kunde visa upp en helt säker plan för hur det utbrända kärnbränslet skulle tas om hand.

Det kunde låta betryggande. Men på helt olika sätt beroende på var man stod i kärnkraftsdebatten. Och det var där problemet fanns, förstås.

En kärnkraftsmotståndare kunde utgå från att någon sådan säkerhet aldrig kunde finnas – och därför skulle det inte bli några nya reaktorer. Den som förespråkade kärnkraft kunde å sin sida hänvisa till att med den nya lagen skulle det finnas juridiska garantier för att avfallshanteringen var säker när väl nästa reaktor startades. Och då fanns det ju ingen anledning att oroa sig längre.

På kort sikt innebar dock den nyinrättade villkorslagen framför allt en sak: att den borgerliga majoriteten kunde skjuta bekymren med kärnkraften på framtiden och i stället ägna sig åt vad man helst ville, att fortsätta regera tillsammans.

Det var under den här perioden, efter laddningen av Barsebäck 2 men innan riksdagen klubbade villkorslagen, som den då 55-årige Sven Anér på allvar kastade sig in i kärnkraftsfrågan. Tillsammans med fotografen P-O Stackman gjorde han en reportageresa i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Sverige. Det var ett frilansprojekt från hans sida och syftet var att ta temperaturen på kärnkraftsutbyggnaden i Europa – hur stora var riskerna och hur argumenterade förespråkare respektive motståndare?

Sven Anérs första debatt- och reportagebok om kärnkraften. Han gjorde den i samarbete med fotografen P-O Stackman som han kom att samarbeta med i flera böcker.

Det hela blev till en uppmärksammad bok som kom ut våren 1977, Kärnkraft på lerfötter. Det var hans första bok och hans första betydande grävinsats i en politiskt känslig fråga. Det skulle bli många ytterligare böcker. Och flera av dem om kärnkraften.

Det finns skäl att stanna upp inför Svens skrivande om det ämnet. För det var alltså här han började sin egentliga bana som kritisk, undersökande journalist. Och han hade gett sig i kast med ett problemkomplex som som sannerligen var mycket svårutforskat och omgivet av stort hemlighetsmakeri.

Under arbetet med denna första bok träffade Sven bland annat Yves Lenoir, vid den tiden en av de mest framstående kärnkraftsmotståndarna i Frankrike. Lenoir var tekniker och författare och hade suttit med i en statlig kommission som skulle undersöka möjligheterna till slutlagring av avfallet – de farliga restprodukter som blev kvar från kärnkraftsproduktionen. Bland de olika alternativ som kommissionen undersökt fanns att lagra atomsoporna på Antarktis, att sänka ner dem i havsdjupen eller att skicka ut dem i en bana runt solen. Lenoir konstaterade att inget av alternativen erbjöd en realistisk lösning men att kärnkraftsanhängarna helt enkelt valde att skjuta det hela framför sig. Deras ståndpunkt var, som Lenoir sammanfattade den: ”Det finns inga tekniska problem, det är inte bråttom. Avfallet blir ett verkligt problem först om tjugo, trettio år, under mellantiden hinner alla frågor lösas.”

Det här var förstås en sanning som sa något viktigt om den svenska villkorslagen – ifall den tillämpades hederligt skulle det inte finnas något lagligt sätt att ladda några svenska reaktorer förrän högst eventuellt i en framtid då avfallsfrågan förhoppningsvis var löst.

För den som läser Sven Anérs bok nu, så många år efteråt, infinner sig en märklig känsla. Avfallsproblemen är nämligen fortfarande inte lösta, samtidigt som den samlade mängden radioaktiva sopor från reaktorerna har ökat kraftigt.

Lenoir insåg också att det vid sidan av frågan om avfallsförvaringen fanns risker för att det plötsligt skulle inträffa en allvarlig olycka. Han menade att det inte fanns några meningsfulla sätt att beräkna sannolikheten för att det skulle ske – alltför många faktorer var okända. Det enda som var uppenbart var att det alldeles tydligt kunde hända och att det i så fall kunde gå mycket illa.

Sven Anér sammanfattar Lenoirs budskap: ”en kärnkraftskatastrof får inte äga rum. Därför måste kärnkraftsfolket säga: en katastrof kan inte äga rum.”

Och det var i stort sett vad de sa. Det där kanske kunde framstå som spetsfundigheter när Kärnkraft på lerfötter kom ut. Men det var det ju inte. Bara ett par år senare, 1979, inträffade haveriet i Harrisburg. 1986 kom katastrofen i Tjernobyl. Och 2011 inträffade jordbävningen som ledde till haverierna i japanska Fukushima.

Men allt detta var fortfarande händelser i framtiden när bygget av de nya reaktorerna fortsatte under Fälldinregeringen. Och ju längre byggena kom, desto mer ökade pressen på centern från regeringskollegorna.

Till sist blev det dags för Fälldinregeringen att ta ställning till begäran om tillstånd att starta två ytterligare reaktorer som då stod färdiga att ta i bruk – Ringhals 3 och Forsmark 1.

Och det kom ett beslut från kanslihuset. Det lät som ett nej: regeringen gav inget tillstånd. Men det fanns ett kryphål: i beslutet fanns med att Kärnkraftsinspektionen, en statlig myndighet, kunde få ge det där tillståndet om villkorslagens säkerhetskrav uppfylldes.

Den som var lite misstänksam kunde nu fundera över om Fälldin höll på att backa genom att lämna ifrån sig ansvaret för att starta kärnkraftverken tll en lägre instans. Och Fälldin insåg själv att hans position nu var tämligen pressad. Som ett sätt att ta sig ur dilemmat försökte han få de två andra regeringspartierna att gå med på en folkomröstning om kärnkraften. Men de sa nej. Det enda övriga riksdagspartiet som ville ha en folkomröstning var vänsterpartiet kommunisterna.

I oktober 1978 klarade inte Fälldin den olidliga balansgången längre, han valde att avgå som statsminister. Och på det sättet kom den folkpartistiska minoritetsregeringen till.

Ett halvår senare sa Kärnkraftsinspektionen ja till att starta Ringhals 3 och Forsmark 1 – säkerhetskraven för avfallshanteringen var uppfyllda, hette det. Och direkt godkände folkpartiregeringen beslutet.

Vad som låg bakom de svepande löftena om att säkerheten var garanterad kom fram först senare. Det handlade om att de svenska kärnkraftsbolagen genom ett gemensamt projekt – kallat KBS och uttytt Kärnbränslesäkerhet – hade slutit ett upparbetningskontrakt med det franska kärnteknikföretaget Cogéma.

Det vill säga: tanken var att Cogéma skulle ta hand om avfallet och upparbeta det. Upparbetning innebär att kärnkraftsavfall bearbetas så att man dels får fram bränsle som kan användas igen, dels att man får fram mer lätthanterligt avfall och dels – om så önskas – att man får fram plutonium till kärnvapen.

Men – som Sven Anér senare skulle gå i spetsen för att avslöja – kontraktet innebar inga som helst bindande åtaganden för Cogéma. Däremot kostade det pengar för de svenska bolagen och det öppnade dessutom för att svensk energiproduktion skulle leverera material till atomvapen.

Detaljerna är numera ganska välkända. Den som vill ha en sammanfattning av frågan kan gå till en skrift utgiven av Avfallskedjan, ett nätverk av ideellt arbetande grupper av lokalbefolkning på orter som berörts av planer på slutförvaring inom Sverige. Så här skriver nätverket i skriften Kärnkraftavfall – Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen:

Avtalen garanterade egentligen bara en sak, att de svenska kärnkraftbolagen skulle satsa ca 4 miljarder kronor i den franska ”kärnvapenfabriken” i La Hague (Frankrike gjorde då officiellt ingen skillnad mellan civil och militär kärnteknik). Sedan skulle fransmännen försöka upparbeta det svenska avfallet. Om inte detta gick eller inte passade fransmännen skulle avfallet sändas tillbaka. Anmärkningsvärt är att avfallets plutoniumdel helt ”glömdes bort” i KBS-planen. Eller var det självklart att plutoniet i all tysthet skulle ha tillfallit det franska kärnvapenprogrammet?

Om detta varit allmänt känt när folkpartiregeringen fick på sitt bord att ta ställning till laddningen av Ringhals 3 och Forsmark 1 hade det knappast varit politiskt möjligt att säga ja – det hade nog framstått som ett svek värre än när Fälldin bröt sitt vallöfte och tillät laddning av Barsebäck 2. Avfallsfrågan var inte ens i närheten av att vara löst på ett säkert sätt.

Men vad människor inte visste kunde de inte protestera mot.

Folkpartiregeringens ja till att ladda de nya reaktorerna kom den 28 mars 1979.

Samma dag (!) inträffade någonting på andra sidan Atlanten som däremot inte kunde hemlighållas – den där reaktorolyckan i Harrisburg, Pennsylvania.

Svenska Dagbladet om Harrisburg, två dagar efter larmet om haveriet.

Paniken bland kärnkraftsvänliga politiker framstår i det ljuset som övertydligt begriplig. Och så blev det alltså mycket hastigt bestämt att det måste få bli en folkomröstning.

Men när väl den första chocken efter den amerikanska reaktorolyckan lagt sig kom det så sakteliga tillbaka, debattutrymmet för att fortsätta predika kärnkraftens välsignelser och relativa ofarlighet.

Tage Danielsson (till höger) som skrev den berömda sannolikhetsmonologen om kärnkraften. Här med sin samarbetspartner Hasse Alfredsson.

En av dem som observerade hur argumenteringen snart började låta från dem som ville släta över vad som skett var komikern, filmregissören, författaren med mera Tage Danielsson. Det var i det läget han skrev och framförde sin berömda monolog om sannolikhet som började så här:

Sannolikhet, va – det betyder väl nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Och därför är det synd att vi från och med i år på grund av de rådande konjunkturerna inte har råd med några riktiga sanningar utan vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. De är inte riktigt lika pålitliga, de är till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar: före Harrisburg så var det ju väldigt osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända. Men sen, så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det blev nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är det konstiga. Det är som om man menar att de går omkring och tycker att det där som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

Men de som ville ha en fortsatt utbyggnad av kärnkraften kunde inte riktigt hoppas på att vinna en folkomröstning bara med argumentet att den nog inte var så farlig. Det måste kombineras med att det skulle vara ännu farligare att avstå från den. Jobben och välfärden skulle hotas, landet skulle drabbas av fattigdom och elände.

Det var ett högst diskutabelt påstående, ett antal industriländer har klarat sig alldeles utmärkt utan kärnkraft. Vad som var sant var att den svenska energipolitiken i all tysthet hade inriktats på att kärnkraft skulle vara den dominerande nya energikällan inom överskådlig tid. Och det fanns alltså ett omfattande program för hur detta skulle gå till, utvecklat genom en rad överenskommelser mellan politiker och storföretag. Den saken hade närmast inblandade parter redan skakat hand på. Så självklart var det inte önskvärt med en medborgerlig opinion som kullkastade vad som redan gjorts upp.

Och nu när det oundvikligen skulle bli en folkomröstning gällde det för denna etablerade kärnkraftslobby att spela korten rätt. De tre partier som placerat sig på den sidan var alltså socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna. Vad de ville få igenom var, till att börja med i alla fall, att den redan planerade kärnkraftsutbyggnaden skulle fullföljas. Det betydde i klartext att de ville ta ytterligare sex reaktorer i bruk utöver de sex som redan var i drift. De nya skulle dessutom vara mycket mer kraftfulla, så i praktiken handlade det om en åttadubbling av kärnkraftsprogrammet.

Det där sista var inget som var bra att skylta med efter Harrisburg. Bland de kärnkraftsvänliga partiernas medlemmar och traditionella väljarskaror fanns det många som var oroliga för riskerna med den energikällan. Inte minst gällde detta inom socialdemokratin. Det var problematiskt ur s-ledningens synvinkel.

Samtidigt fanns det bland många socialdemokratiska väljare en oro för att ett nej till kärnkraft skulle drabba jobben och levnadsstandarden.

Det fanns en grupp som gärna underblåste den oron: ledarna för de svenska storföretagen. I de kretsarna var uppslutningen närmast total kring det gemensamma målet. Ur deras perspektiv handlade det om att staten skulle garantera en för företagen jämförelsevis billig energiförsörjning.

Och de argumenterade gärna kring kärnkraften på samma sätt som de brukade göra, i stort sett vad saken än gällde: om industrin drabbades av ekonomiska bakslag skulle det slå mot löntagarna. Strategerna inom socialdemokratin ville inte gå i polemik mot det, tvärtom. Men samtidigt ville de inte förknippas alltför hårt med storföretagens ledare som ju kunde misstänkas för att ha särintressen att värna.

Alla de här omständigheterna bildade en bakgrund till det taktikspel som startade inom och mellan riksdagspartierna när alternativen till folkomröstningen skulle formuleras.

Inget parti ville framstå som om det var för en utbyggnad av kärnkraften – inte heller de partier som faktiskt var det. Och inget parti ville heller framstå som om det ville driva igenom en avveckling som kunde få kännbara ekonomiska konsekvenser för landets invånare.

Här gällde det att fånga väljare. Den formel som kärnkraftsförespråkarna använde blev därför ”avveckling med förnuft”. Det skulle innebära att den redan planerade utbyggnaden visserligen skulle genomföras, men att kärnkraften sedan skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”. Så kom det också att stå på röstsedlarna för dem som ville ha en fortsatt utbyggnad.

Socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna var överens i sak. De ville att folkomröstningen skulle ge klartecken att köra de tolv reaktorer som var i drift, stod färdiga eller som höll på att förberedas. Ingen del av den planerade utbyggnaden skulle alltså stoppas. Sedan, hette det, skulle det inte bli mera.

Men så var det frågan om att inte förknippas för hårt med industrins särintressen. Det var viktigt för socialdemokratin men också, faktiskt, för folkpartiet. Och därför lanserade socialdemokraterna tillsammans med folkpartiet en särskild linje i omröstningen, den som kom att kallas linje 2. I alla väsentliga avseenden sammanföll den med moderaternas alternativ, linje 1. Framsidan på valsedeln var identisk, men på baksidan av linje 2:s valsedel fanns några formuleringar som att ”de svagaste grupperna i samhället” måste skyddas samt om att stat och kommun borde äga framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft. Det där sista var en formulering som inte moderaterna kunde ställa upp på. Och så blev det två linjer av en. (För den som undrar: kärnkraftverken drivs i dag av privata bolag som i sin tur har ett blandat statligt och privat ägande.)

Linje 3 som backades upp av centern och vpk innebar däremot att kärnkraften skulle avvecklas inom tio år och att inga nya reaktorer skulle få laddas.

Tre linjer är förstås inte det idealiska upplägget – om det gäller att få ett tydligt resultat från en folkomröstning, vill säga.

Det var inte heller helt lätt för väljarna att bedöma hur viktiga riskerna med kärnkraften var i förhållande till de ekonomiska risker som kunde finnas med att avveckla den.

Den samlade informationen som väljarna utsattes för kunde alltså sammanfattas som att det för all del kunde vara farligt med kärnkraft men att det också var farligt om den avvecklades för fort. Och då framstod linje 2 i mångas ögon som en sorts sansat mittenalternativ. Det verkade vara det man skulle rösta på om man inte ville gå till extremer åt någondera hållet.

Sven Anér var för sin del fokuserad på hur verkligheten såg ut bakom alla vackra formuleringar. I juni 1979 fick han in ett par uppmärksammade avslöjande artiklar i sin gamla tidning Dagens Nyheter.

De handlade om en av de mest känsliga punkterna i det politiska taktikspel som pågick – och också om en av de centrala aspekterna av riskerna med kärnkraften. Slutförvaringen av kärnbränslet.

Juni 1979: Sven Anér avslöjar sanningen bakom Cogémaavtalet i två artiklar i Dagens Nyheter.

Det var nämligen han som var först med att i den svenska debatten börja avslöja hur villkorslagen egentligen hade tillämpats. Han hade kommit över det upparbetningsavtal som Cogéma slutit med västtysk kärnkraftsindustri. Och det visade mycket tydligt att Cogéma egentligen inte förband sig att ta hand om västtyskt utbränt kärnbränsle utan bara deklarerade en önskan att göra det. Det visade sig också att upparbetningen avsågs att utföras i anläggningar som ännu inte fanns – och att inte bara driften utan också byggandet av dessa anläggningar skulle finansieras av Cogémas kunder. Dessa kunder erbjöds dock varken delägande eller insyn i anläggningarna. Det vill säga: de risker som fanns kring Cogémas hantering av avfallet (i den mån man tog emot det) var inget som det franska företaget tänkte redovisa för sin motpart. Och samma hemlighetsmakeri gällde vad Cogéma skulle välja att göra med det åtråvärda plutonium som blev en av restprodukterna efter en upparbetning.

Sven Anér menade – på goda grunder har det senare visat sig – att det svenska avtalet i väsentliga avseenden hade en liknande utformning. Han krävde på grundval av det att den svenska avtalstexten skulle bli offentlig – och att detta avtal måste rivas upp.

Dagens Nyheters ledarsida gav Sven Anérs avslöjanden uppbackning och krävde att en avveckling av kärnkraften snarast borde inledas genom en stängning av Barsebäck. Just den anläggningen fanns det extra skäl att bekymra sig över eftersom en olycka där skulle innebära ett direkt hot mot två stora städer, både Malmö och Köpenhamn.

Själv beskriver Sven Anér målande och roligt i memoarboken Så fick det bli hur han under sina efterforskningar blev känd som en fiende till Cogéma.

Han hade blivit uppmärksammad av det franska bolaget i samband med att han skrivit om det svenska fartyg, Sigyn, som skulle föra med sig utbränt svenskt kärnbränsle till Cogémas upparbetningsanläggning La Hague på Frankrikes kanalkust.

Jag var påpassad av kärnkraftens direktörer i en omfattning som jag inte hade väntat mig. /…/ Kulmen, som väckte visst medialt uppseende, nåddes då Sigyn, som skulle frakta kärnavfall och som jag hade skrivit en bok om med den onekligen mycket tydliga titeln Se upp för Sigyn, ställde till det.

Jag befann mig i det normandiska Le Havre, och var ute på ensamkoll av Cogéma, som var det stora och stöddiga franska kärnkraftsbolaget. /—/

Jag hade, med mina bandspelare, gått fram till Sigyns reling där hon låg förtöjd vid en av hamnens många kajer.

”Je ne vous vois pas sur la liste, monsieur. Vous n’êtes pas le bienvenu!” [Jag ser er inte på listan, min herre. Ni är inte välkommen!]

Jag stod och undrade. En fransk höjdare kallades till relingen. ”Pourquoi pas?” [Varför inte?] /…/

”Det bara är så. Ni har vid tidigare tillfällen setts bära vapen, och vi tar inga risker.”

Sven Anér beskriver hur han tog sig till stan och ringde Skånska Dagbladet som han skrev för. Tidningen slog upp saken stort. Men Sven Anér släpptes inte ombord på Sigyn, han förstod att han ”fanns rejält placerad bland kärnkraftens farligaste fiender.”

Hade han kommit dragande med pistol?

Det hade jag förstås aldrig gjort. Det var min lilla handbandspelare som någon nitisk hade sett någon gång de här dagarna och tytt som ett vapen. Eller kanske var hela grejen påhittad till kärnkraftens skydd och fromma. /…/ Jag minns att jag undrade. Är det så här stora bolag sköter sin PR, med hot och lögner?

Och det har alltså visat sig att Sven Anér hade rätt. Den säkra lösning som Cogéma påståtts erbjuda existerade inte i verkligheten. Den existerar inte nu heller. Därför har numera svenska politiker och svensk kärnkraftsindustri övergett planen på att bli av med atomsoporna genom upparbetning. I stället är det tänkt att högriskavfall som produceras i Sverige direkt ska förvaras långt ner i berggrunden, inneslutet i kopparbehållare.

Var och hur det ska ske är fortfarande föremål för förhandlingar och debatt, vilket inte är så märkligt. De bedömningar som gjort går nämligen ut på att avfallet måste hållas säkert inneslutet i 100 000 år om det inte ska hända riktiga obehagligheter. Så lång är den uppskattade tidrymd under vilken det ger ifrån sig farlig strålning. Och då gäller det att behållarna inte långsiktigt bryts ner i det tysta så att innehållet börjar läcka – eller (förstås) att det inte inträffar några jordbävningar, meteornedslag eller bombattacker som kan skada behållarna.

Det var med andra ord ingen liten fråga som Sven Anér reste när han engagerade sig i att avslöja verkligheten bakom de lugnande löftena om hanteringen av kärnkraftens avfall.

Inför folkomröstningen kom han ut med en ny debattbok, Kärnstopp.

Debattboken Kärnstopp som kom 1979.

Han konstaterade där illusionslöst att läget var fortsatt allvarligt, trots att det gått så långt som att medborgarna skulle få rösta om vad som skulle hända med de svenska reaktorerna. Som han uttryckte saken när han skrev om sina opinionsmöten:

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: nu är du väl glad, nu är du väl nöjd, nu är du väl belåten?

Jag svarade alltid: Nej. Jag är varken glad eller nöjd eller belåten. Jag ser genom tårar på vad som hänt och händer i Harrisburg. Detta som hände har vi hela tiden vetat skulle hända. /…/ Det råkade bli Harrisburg.

Sven Anér kom att bli redaktör för linje 3:s kampanjtidning inför folkomröstningen. Och bakom linje 3 fanns en livaktig folkrörelse som gjorde sig hörd genom torgmöten och demonstrationer.

Men ansträngningarna räckte inte. De närmast identiska linjerna 1 och 2 fick tillsammans en tydlig majoritet.

Och riksdagen fattade på den grunden att beslutet som innebar att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010 – senast då, alltså – och att inga nya kärnkraftverk skulle få dras igång utöver de som redan var på gång.

Det lät ju som någon sorts avvecklingsplan om man ville vara välvillig, även om den började med en utbyggnad. Men vad som angavs i det beslutet om en kommande avveckling visade sig med tiden inte ha någon praktisk betydelse. Vad som var det centrala var att utbyggnaden skulle fortsätta. Och det gjorde den direkt.

År 2010 har – som vi märkt – passerat för ett tag sedan. Och ingen har väl missat att den svenska kärnkraften finns kvar. Det är bara löftet om att den skulle vara borta som delvis fallit i glömska.

Inte desto mindre utmärkte sig 2010 som ett märkesår i den svenska kärnkraftens historia på annat sätt. Det var nämligen det året som riksdagen bestämde sig för att tillåta att det startades nya reaktorer. Det beslutet togs trots de kusliga erfarenheterna från Tjernobyl som inträffat först efter folkomröstningen. Och det togs i lycklig okunskap om exakt när nästa allvarliga olycka skulle inträffa. (Vilket visade sig bli i Fukushima året därpå.)

Vad har hänt sedan dess? Ja, det kom en energiöverenskommelse 2016. Den stöddes av en majoritet i riksdagen och innebar fortsatt ja till att starta nya kärnkraftverk i stället för gamla som tjänat ut. Samtidigt slogs det fast en allmän målsättning om att Sverige ska ha 100 procent förnybar elproduktion 2040.

Vi får väl se vad som händer.

För Sven Anérs del blev kampen mot kärnkraften en startpunkt för många års fortsatt arbete på att tränga igenom och avslöja officiella proklamationer som han inte trodde på.

Året efter folkomröstningen bildades Miljöpartiet i protest mot den förda miljöpolitiken, inte minst på kärnkraftens område – och Anér var en tidig centralgestalt. Men hans deltagande i partipolitiken blev kortvarigt. Han fortsatte däremot att skriva om kärnkraftens faror och det politiska spelet kring den.

Sven Anér om det hänsynslösa spelet med urbefolkningens rättigheter när det handlade om att bryta uran i Australien.

1985 kom han till exempel ut med boken De köpte Peter Balminidbal. Den var resultatet av ett djupt grävande som han gjort på andra sidan jordklotet, i Australien. Boken handlade om hur regimen i Canberra på 70-talet genom olika manövrer såg till att skaffa sig en egen uranindustri på mark som traditionellt kontrollerats av grupper inom landets ursprungsbefolkning.

Men så: sex år efter folkomröstningen inträffade en så händelse som skulle förändra fokus för hans fortsatta journalistiska grävarbete.

Mordet på Olof Palme.

De flesta av oss som under årens lopp kommit att forska på djupet om Palmemordet behövde inledningsvis lite tid på oss innan vi förstod att något sådant behövdes. I början var det en spridd uppfattning att mordet skulle klaras upp ganska snabbt. Det handlade ju om ett dåd mot en statsminister och utredarna hade fått väldigt stora resurser till sitt förfogande.

Men så blev det inte.

Själv kom jag att börja skriva om Palmemordet hösten 1987. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen. Vid det laget hade utredningen pågått ett och ett halvt år. Hans Holmér hade kommit och gått och hans PKK-spår framstod alltmer som en ren skrivbordsprodukt, avsedd att få till stånd ett snabbt slut på utredningen – trots att det inte funnits några bevis.

Och så kom det ut en rad uppgifter i media som pekade på möjlig polisinblandning i mordet.

När väl den hypotesen var formulerad var det många – också jag- som inte tyckte att den verkade alldeles långsökt. Palme hade varit en omstridd person i det svenska samhället. Och bland hans motståndare fanns definitivt vissa kretsar i polisen.

Jag bestämde mig för att skriva en artikel om saken – det verkade det finnas underlag för.

Det blev flera artiklar. Och ännu flera. Ganska snart fick kom jag i kontakt med Sven Anér som liksom jag bodde i Uppsala. Han hade också börjat arbeta med frågan under 1987. Och denna höst skrev han på sin första bok i ämnet, den som kom att heta Polisspåret. Jag minns att jag fick läsa den innan den kom ut. Den sammanfattar många av de frågor som tidigt kom upp om utredningen, frågor som pekade på att sanningen kanske var för känslig för att svenska myndigheter skulle ha lust att peta alltför djupt i vad som hade skett. Den är fortfarande läsvärd.

Många gånger hade jag ärende till Svens och hans hustru Lenas lägenhet på Kungsgatan i centrala Uppsala. Sven var alltid generös inte bara med gott kaffebröd utan också – och mera väsentligt – med synpunkter och med dokument.

Han blev en samtalspartner som förutom att han gav mig infallsvinklar på själva mordutredningen också visade hur det faktiskt gick att få fram annars helt okända papper från olika myndigheter, papper som var för sig gav små bitar av information och som tillsammans kunde ge underlag för att lägga större pussel. Visst hade jag lärt mig ett och annat om offentlighetsprincipen på Journalisthögskolan och själv praktiserat mina kunskaper i liten skala. Men Sven Anér behärskade regelverk och rutiner bättre än många handläggare på olika myndigheter och var envis som få.

Naturligtvis drev han ett antal tjänstemän inom polisen och på departement till smärre vansinne. Sverige må ha sin offentlighetslagstiftning, och rätt ofta stoltseras det med den. Men om någon verkligen vill använda sig av den knakar det gärna i systemet. Och bland Palmeutredarna blev det snart en klagovisa att det behövdes en heltidsanställd bara för att ta hand om Sven Anérs förfrågningar.

Kanske var det så. Men vad är i så fall problemet? Om Sverige vill kunna berömma sig av att vara en demokrati där medborgarna ska ha insyn i beslutsfattandet så är en heltidstjänst för att få denna insyn att fungera när det gäller en av svensk nutidshistorias mest centrala händelser inte mycket att bråka om, kan man tycka. Det som kan vara bekymmersamt är snarare att det oftast inte har varit de stora mediebolagen som begärt fram dessa handlingar utan en på egen hand grävande pensionerad journalist i Uppsala.

Sven Anér kom att ge ut tolv böcker om Palmemordet om jag räknat rätt. Förutom den nämnda första titeln Polisspåret skrev han bland annat Fyra nycklar, Affären Borlänge och Dominoeffekten. Och avslutade med två titlar så sent som 2016, Staten tog Olofs liv och kompendiet Palmemordet: då Sverige störtdök ner i ett moraliskt kärr. Och dessutom gav han som tidigare nämnts ut sitt nyhetsbrev Palme-Nytt. Nio årgångar, 1993-2001, finns digitalt tillgängliga på webbplatsen Project Runeberg. Längre fram, från 2009 och fram till 2017, publicerade han – som också nämnts – i stället sina dagskommentarer om Palmemordet på sin blogg.

Från och med mitten av 90-talet kom han också att ägna en del skrivande åt Estoniakatastrofen och de många oklarheterna kring den.

Fyra nycklar som han gav ut 1991 på eget förlag tar upp flera frågor som kommit att stanna kvar i debatten om Palmemordet, bland annat var Holmér befann sig under mordnatten. Skriften lyfter också fram de motsägelsefulla inslagen i polisens protokoll om avlyssningen av Sigge Cedergrens bostad under morddygnet – besynnerligheter som reser frågan om de publicerade uppgifterna är friserade i efterhand. Den pekar också på, många år före Thomas Pettersson och tidskriften Filter, på att Skandiamannens egen berättelse om vad han gjorde i samband med mordet stämde illa med annan tillgänglig information. Till skillnad från Filter drog Sven Anér inga slutsatser i skuldfrågan men krävde däremot att Palmegruppen skulle utreda Skandiamannen. Han tog för övrigt upp Skandiamannen igen i boken Cover-up: Palmemordet från 1999 – fortfarande med frågor men inte med bestämda svar.

Jag tog mig nyligen tid att läsa om en annan av hans tidiga böcker om Palmemordet, Affären Chamonix från 1992.

Affären Chamonix från 1992 med omslagsbild av EWK.

Att den blev skriven hade med mina egna efterforskningar att göra. Jag arbetade då med det som senare skulle bli min första (och mycket tjocka) bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Där försökte jag inte i första hand hitta svar på mordgåtan. Vad som mest intresserade mig var de märkliga utredningsturerna. Det vill säga: vad var det som gjorde att allt gick så fel – i alla fall om syftet var att klara upp mordet?

En helt central del i boken kom Ebbe Carlssonaffären att få.

Vad den handlade om kan enkelt uttryckt beskrivas som Ebbes försök att med konspirativa metoder återupprätta det PKK-spår som kraschat i början av 1987.

Kärnan i den plan som Ebbe Carlsson och hans medarbetare ägnade sig åt var att använda sig av en polisagent, den före detta centralfiguren i PKK Ali Cetiner, för att locka PKK-anhängare i Sverige att inlåta sig på planering av våldsdåd. Samtal om detta skulle spelas in och senare kunna användas för att upprätta PKK-spårets trovärdighet. Cetiner var väl lämpad för sitt uppdrag som provokatör, han hade tidigare varit den ytterst ansvarige för mord på kurder som av PKK-ledningen betraktades som förrädare.

Ebbe Carlssons plan var förstås spektakulär. Men han agerade inte ensam utan med stöd från personer i det socialdemokratiska regeringskansliet. Och en helt central axel i hans intensiva verksamhet var de täta kontakterna med Carl Lidbom, ordförande för Säpoutredningen och samtidigt svensk ambassadör i Paris. Lidbom, en gammal politisk räv, var också en av Ingvar Carlssons närmaste förtrogna. Och han var så involverad i Ebbe Carlssons verksamhet så att han till och med var påtänkt för att själv med hjälp av sin diplomatstatus smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige.

En av de mer anmärkningsvärda episoderna i Ebbes och Lidboms samarbete var annars när de tillsammans slog larm till fransk polis om ett påstått terrordåd mot den svenska ambassaden i Paris. Någon – kanske en diplomat – hade blivit kidnappad. I själva verket hade ingenting hänt – och i efterhand var Ebbe och Lidbom ivriga att vifta undan saken. Bakgrunden till händelsen var egentligen, kunde jag konstatera, att Ebbe snabbt hade behövt träffa en viss tjänsteman inom den franska säkerhetspolisen, DST, för att få information. DST-mannen hade haft kontakt med Ebbes samarbetspartner inom Säpo, Walter Kegö, vilket Ebbe visste. Och den påstådda terroristaktionen gav Kegö en anledning att ringa sin franske kollega och be honom besöka ambassaden.

Ebbes återkommande resor till Frankrike ingick i det som åklagaren Ola Nilsson tittat närmare på i sin utredning av den socialdemokratiske förlagsmannens och hans medarbetares smuggling av avlyssningsutrustning.

Jag hade köpt ett eget exemplar av förundersökningsprotokollet och där fanns bland annat kopior av sidorna i Ebbes pass för den aktuella perioden. Men märkligt nog fanns det inga stämplar för den Parisresa som Ebbe enligt uppgift gjort helgen då Olof Palme mördades.

Enligt vad som rapporterats efter mordet hade Ebbe – liksom Lidbom – varit involverade i att få hem Palmes yngste som Mattias från Chamonix i franska Alperna där han var på skidsemester.

Det var ganska noga med stämplar i svenska pass vid besök i Frankrike vid den här tiden då Sverige inte var med i EU – så de saknade stämplarna vid tiden för Palmemordet var lite anmärkningsvärda. Jag nämnde det för Ola Nilsson. Jo, han hade också märkt det. Men det låg utanför hans utredning.

När jag tog upp det med Sven Anér blev han desto mer intresserad. Det tycktes ligga i linje med vad han alltså redan intresserat sig för – vad Ebbes samarbetspartner Hans Holmér egentligen gjort på mordnatten. Hade han verkligen sovit på hotell i Borlänge eller var den versionen kamouflage för något annat?

Det var inte bara Sven Anér som ställt dessa frågor om Holmér. I en artikel på DN Debatt reste han tillsammans med andra debattörer frågan om rikskriminalen rentav förfalskat dokument för att ge alibi åt Holmér på mordnatten och placera honom i Borlänge. Bland undertecknarna fanns advokaten Peter Althin och riksdagsledamoten för miljöpartiet Per Gahrton.

Och nu såg det alltså ut att finnas oklarheter också kring Ebbe Carlssons – och i så fall även Lidboms – agerande under själva morddygnet.

Enligt Lidbom hade hans vän Ebbe Carlsson varit nere i Paris i ett bokförläggarärende och då bott på ambassadörsresidenset. Ebbe Carlsson hade för sin del i KU sagt att han var hos Lidbom för att fira dennes 60-årsdag. Det ena utesluter ju inte nödvändigtvis det andra.

Båda uppgav att de blev indragna i att hjälpa Olof Palmes son Mattias att komma hem till Stockholm – Mattias var på sportlov i den franska alpina skidorten Chamonix, belägen inte så långt från Genève i Schweiz. Det är inte heller konstigt. Men detaljerna kring Ebbes och Lidboms insatser blir svårgripbara när Sven Anér försöker fånga in dem.

Sven tycker sig finna att Ebbe och Lidbom i efterhand konstruerat en osann berättelse – eller snarare olika osanna berättelser – om exakt vad de gjorde dessa timmar. Och en av de slutsatser han kommer fram till är att Lidbom förefaller ha använt sig av Mattias Palmes hemresa för att dölja någon egen hemlig aktivitet i schweiziska Genève.

Boken är – i likhet med mycket som Sven skrivit – upplagd i en sorts dagboksform där läsaren får följa hans efterforskningar steg för steg. Det innefattar bland annat hans kontakter med franska myndigheter och med svenska UD samt hans försök att få fram uppgifter från Ebbe Carlsson, Lidbom och familjen Palme.

Själva formen bidrar till att boken stundtals kommer att handla rätt mycket om författarens mellanhavanden med olika myndigheter och svårigheterna att få fram information. Vad som verkligen går att belägga om Ebbe Carlsson och Carl Lidbom kommer till sist lite i skymundan eller blir åtminstone svårt att överblicka för läsaren.

Det som ändå framstår som uppenbart efter läsningen är att det finns oklarheter kring händelseförloppet och att det kan ha funnits saker som Ebbe Carlsson och Lidbom inte haft lust att skylta med. Och frågan inställer sig om de också friserade en del faktauppgifter som en direkt följd av att Sven Anér började ställa besvärliga frågor.

Men vad var det i så fall de dolde? Sven Anér skriver att det enda man kan veta säkert är att Lidbom befann sig i Schweiz då Palme mördades. Och han tillägger: ”Detta måste vara det svarta mysteriets innersta svarta gåta.”

Jag reagerar vid omläsningen av boken inför den formuleringen. Troligen reagerade jag inte lika starkt när jag läste Affären Chamonix första gången i samband med att den kom ut. Men med åren återkom den typen av dramatiska fraser allt tätare när Sven intresserade sig för olika personer och händelser med anknytning till Palmeutredningen. Och allt eftersom tyckte jag i stigande utsträckning att hans retorik lyfte en bit från från vad som faktiskt var belagda fakta.

Därför leder denna omläsning också till att jag börjar fundera kring vad det var som hände när jag flera år efter publiceringen av Affären Chamonix inledde mitt långa men aldrig tydligt uttalade farväl till Sven.

För det som skedde steg för steg under åren som sedan gick var att våra en gång så täta kontakter planade ut för att till sist närmast upphöra.

Det där är ett lite plågsamt ämne att tänka på – just för att det var så mycket som inte blev sagt från min sida.

Vad var det då som gjorde att Sven började ta till de där stora, svarta bokstäverna?

I efterhand tror jag att det kanske inte var så konstigt. Det hade nog rätt mycket att göra med stämningarna under ett antal år som följde efter rättegången mot Christer Pettersson.

Under dessa år var det inte en alldeles lätt syssla att rikta ifrågasättanden mot hur Palmeutredningen skötts – i alla fall inte för den som samtidigt redovisade tvivel på att Pettersson var gärningsmannen. Då rådde nämligen en rätt enig uppfattning bland journalister, advokater, politiker och mer eller mindre professionella debattörer om att fallet egentligen var löst och att missbrukaren från Rotebro bara gick fri på grund av väldigt högt ställda beviskrav från hovrätten.

Och den bilden trummades ständigt ut genom tidningar, radio och TV. Lars Borgnäs på Sveriges Television var det viktigaste undantaget från den regeln, han fortsatte att göra ett antal noga researchade program som väckte oroande frågor för den som ville lyssna.

Vi ska också komma ihåg att under ganska många år efter Palmemordet existerade inte heller något internet som var tillgängligt för alla och där avvikande synpunkter om utredningen kunde föras fram och debatteras. Det folk visste hade de helt enkelt fått veta genom kvällstidningar och nyhetsinslag i TV. Punkt.

Några av Expressens löpsedlar från 2004.

Det här medieklimatet fortsatte att råda väldigt länge. I stort sett fram till 25-årsdagen av mordet 2011 var det Christer Pettersson som gällde, och även de svagaste nya uppgifter som möjligen tycktes peka på att han var skyldig kunde beredas stor plats i nyhetsflödet när de dök upp.

Det slår mig att det skulle vara intressant att arrangera en utställning med de kvällstidningslöpsedlar under dessa år som just handlade om Pettersson och alla förmodade nya bevis på att han var skyldig. Det skulle bli en stor utställning och den skulle förmodligen ge ett lätt surrealistiskt intryck på dagens betraktare.

Det var mot den bakgrunden som jag under dessa drygt tjugo år ofta kunde tycka att det var rätt svårt att behålla inte bara ett kritiskt utan också ett balanserat sinne.

En av de vanligaste frågorna jag kunde räkna med att möta var: om det inte var Pettersson, vem var det då i så fall? Underförstått: har du inget svar på den saken så måste det väl vara Pettersson.

I sådana lägen kunde jag förstås känna att det vore lockande att ta fram den breda penseln och presentera en egen tvärsäker lösning på mordgåtan – även om den bara var baserad på mina senaste obearbetade hypoteser och hugskott.

Nu undvek jag att falla i den gropen så gott jag kunde. Men var det kanske liknande känslor som ledde Sven till hans djärva slutsatser och kategoriska formuleringar?

Hur det än var med den saken: trots att jag tyckte att Sven drog iväg in sina resonemang så fungerade det han gjorde på åtminstone ett plan. Djärva och bestämda svar på hittills olösta problem tenderar att få sin publik. Och även om den i början är liten så kan den växa.

Den framgången fick Sven rätt mycket av under de sista åren av sitt liv även om han själv inte fullt ut kunde överblicka den. Han tillhörde den generation där de allra flesta hade svårt att komma underfund med internet. Och det växande genomslaget för hans idéer var framför allt synligt just på nätet. Han blev sällan refererad i etablerade medier, men via digitala diskussionsforum spreds hans tankegångar ändå.

Det handlade bland annat om att han med namn pekade ut en tidigare Stockholmspolis som Palmes mördare. Och parallellt med det drev han tesen att Lisbeth Palme under färden från mordplatsen till Sabbatsberg skulle ha sinkat ambulansen genom att – av oklara skäl – kliva av och fortsätta resan i en polisbil.

I båda fallen snappades hans tankegångar upp av många människor med intresse för mordgåtan och de kom därför att leva ett rätt omfattande liv i cyberrymden.

Framgångarna för Svens infallsvinklar kan förklaras av en högst berättigad misstro som många människor vid det här laget kände mot både utredarna och medias täckning av utredningen. Men i båda dessa fall saknades det – som jag såg det då och fortfarande anser – någon egentlig bevisning som gjorde det troligt att han hade rätt.

När det gällde Lisbeth Palme byggde det hela på en bildtext i Göteborgs-Posten till ett foto som visade en kvinna i färd med att kliva ur en polisbil utanför akuten på Sabbatsberg. I bildtexten hette det att det var Lisbeth. Bilden publicerades i tidningen en av de första dagarna efter mordet, uppenbarligen bara som en illustration till bevakningen av Palmemordet och utan något syfte att bevisa något. Kvinnan syntes med ryggen mot kameran och hon hade vissa likheter med Lisbeth men var inte klädd i den välkända kappan med kulhål. Sven valde bort den enklaste förklaringen – att någon på tidningen gjort ett misstag och att det helt enkelt inte var Lisbeth på bilden – utan tolkade det som ett tecken på en invecklad komplott med utbytta kläder.

Lisbeth Palme hade förvisso skapat rubriker genom sin avoghet mot journalister och sin ovilja att medverka i Palmerättegången. Och självklart var det legitimt för journalister att kritiskt granska också henne. Men Svens slutsatser ledde enligt min mening till orimligheter. Och de bidrog givetvis också – i den mån de väckte tilltro – till att framställa Lisbeth Palme som person i en både besynnerlig och väldigt negativ dager.

Jag kunde tycka att det där borde ha fått honom att tveka. Men kanske spelade hans egna tidigare – begränsade men dåliga – relationer med Lisbeth in.

Det hade nämligen skurit sig dem emellan många år tidigare om vi får tro Sven.

Han berättar om saken i andra delen av sina memoarer, boken som heter Så fick det bli.

1970 besökte den nye svenske statsministern Olof Palme såväl Washington som Moskva. Sven som var nyhetsreporter på Sveriges Television var med på båda resorna. Washington kom först. Och dit följde Lisbeth med.

På planet som tog statsministerparet till USA tillsammans var också Sven med, tillsammans med en fotograf. Och tanken var att filma makarna Palme i samband med avfärden.

Men det gick inte:

… fru Lisbeth Palme bröt omedelbart våra intentioner. Hon tog Olofs hatt och hängde den framför den för fullt filmande fotografens optik, varpå den eventuella förtrollningen var bruten och jag stod där, mycket undrande och raskt förbannad: ska en statsministerfru jävlas med ett från ett nästan statligt TV utsänt filmteam? Det borde hon nog inte, Lisbeth Palme.

Och när delegationen landat i Washington blev det inte bättre enligt Sven Anér:

Lisbeth Palme såg på mig, varje dag i District of Columbia, som på något katten släpat in. Dag för dag, Vad hade jag gjort? Och framför allt: vad hade jag gjort Lisbeth Palme?

Bitterheten från Svens sida hade inte riktigt gått över ens 2014, 44 år senare, när han skrev om saken.

Att i detalj redovisa gamla själsliga sår kan ju vara ett tecken på en vilja till ärlighet. Och memoarböckerna präglas väldigt mycket just av ärlighet. Men hur väl klarade journalisten Sven Anér att inte låta de där gamla såren påverka hans skriverier om en sakfråga som krävde kylighet och objektivitet, Palmemordet?

Det blev alltså så att Sven och jag med åren inte hade mycket kontakt. Medan jag för min del tyckte att han alltmer började dra slutsatser på svaga grunder ansåg han på sitt håll att jag lite fegt undvek de ”svarta gåtor” som han själv såg som centrala. Snart blev det inte av att vi pratade med varann, vare sig om våra meningsskiljaktigheter eller något annat. Jag kunde ibland se något kritiskt Sven skrivit om mig och jag kunde förstås ha gått i svaromål. Men jag valde den lättare vägen: att rycka på axlarna och försöka strunta i honom.

Jag hade helt enkelt skaffat mig en bild av att Sven blivit hopplöst tjurskallig och ville inte ta en konflikt som jag bedömde som meningslös.

I efterhand inser jag att den bilden inte var riktigt rättvis. För det var faktiskt under sina sista år som han skrev sina fina, klarsynta och självrannsakande memoarböcker.

Jag läste dem inte när de kom ut utan först efter hans död. Det känns ledsamt att det blev så, jag hade gärna gett honom det erkännande de förtjänar.

Den första delen, Mitt 20-tal och mitt 30-tal, handlar som titeln anger om hans uppväxt – han föddes 1921. Det är ett svunnet Stockholm som flimrar förbi. Och en svunnen tid.

Somligt är idylliskt. Som när Sven och hans syster Kerstin (senare riksdagsledamot för folkpartiet) i tidig ålder deltog i det med tiden klassiska radioprogrammet Barnens Brevlåda.

Annat är mindre idylliskt. Läroverksgrabben Sven passerade på sin väg till skolan AK-kontoret där den tidens lågavlönade nödhjälpsarbeten delades ut under åren av svår arbetslöshet. När han och de andra sönerna från välbärgade familjer passerade arbetarna som väntade på jobb kunde de få höra: ”Jävla överklassungar, här kan ni gå i era fina plugg medan kaptener och löjtnanter skjuter ihjäl hederligt folk.”

Det var vid tiden för Ådalshändelserna – då fem människor sköts ihjäl av militär i samband med en facklig demonstration till stöd för en strejk.

En person fanns med som ständig och sträng övervakare under Sven Anérs barndom och ungdom – ja, också över en stor del av hans vuxna liv. Det var hans far Josef Anér, framgångsrik affärsman och bankdirektör. Det var pappa Josef som tvingade Sven att föra noggrann kassabok över sin veckopeng. Och det var också fadern som med fast hand dirigerade Sven genom studier och tidigt arbetsliv.

I memoarerna återkommer Sven ofta till det spända förhållandet till sin pappa. Och för att nyansera bilden låter han ibland sina inre invändningar mot vad han skrivit komma fram – i form av ”själen”.

Hittar du inget bra hos Josef, undrar Själen.

Jag tänkte just komma dit, du har så rätt så, Själen.

Och så modifierar Sven sina nyligen avgivna rätt hårda ord.

Till sist, trots faderns försök att få sin son att gå i de egna fotspåren, hamnar Sven efter egna beslut i journalistiken. Och det är temat för en stor del av Så fick det bli, den andra delen i memoarerna.

Journalistik var särskilt på den tiden ett arbete som var klart förenat med risken att bli alkoholiserad. Och som Sven skriver blev det ”40 år av rackare och rackabajsare, nubbar och kröken” och ett otal ”förlåt mig” till närmast berörda personer i hans privatliv.

Ända tills han i samband med folkomröstningen tvärt slutade dricka, en nykterhet som han upprätthöll resten av livet.

Kanske fanns det ett samband här, mellan hans kompetenta men riktningslösa journalistik under dessa fyrtio första år i yrket och alla dessa nubbar under samma tid. Som han själv skriver:

Jag var sällan gravt, verkligen gravt påverkad, men jag fanns ofta inne i mitt dis, när jag vaknade och när jag gick och la mig. Låt det vara sagt nu.

Och ett motsvarande samband fanns nog mellan hans häpnadsväckande – ibland nästan rasande – energi under de år han hade kvar och det faktum att han då inte rörde en droppe.

Var det kanske så att en bidragande orsak till först det dövande drickandet och sedan till den rebelliska frilansjournalistiken var Sven Anérs förhållande till sin far som han aldrig gick ut i öppen revolt mot utan hellre smög sig undan från? Han skriver:

Jag ville ägna mig åt språk, humaniora, men det ville inte min far, som i min ålder flitigt hade ägnat sig åt språk, humaniora. Det är denna ständiga konflikt, aldrig löst, som drar upp linjen. Gör som jag säger! Sa, ibland röt, min far, medan jag någon gång svarade emot men för det mesta väjde undan, stack och gömde mig, grät över hur illa det var ställt med mig och min framtid.

Josef Anér levde till 1984 då Sven själv närmade sig pensionsåldern. Sven talade vid Josefs bår i Västerledskyrkan och försäkrade att fadern och han själv till sist hade fått kontakt. Men som han skriver i memoarerna:

Uttalandet /…/ var inte sanningsenligt, jag ångrade det efteråt. Jag skulle inte ha hycklat. Men det kyrkliga rummet filar bort kanter och gör oss ödmjuka.

Den inställda revolten mot pappa gav troligen bränsle åt revolten mot ett helt nätverk av makthavare som gjorde anspråk på att ha rätt att domptera medborgarna och sköta allt på bästa sätt över dessa medborgares huvuden.

Men Sven hade flera strängar på sin lyra, även under åren då han främst skrev sina debattböcker om Palmeutredningen. Han och hustrun Lena blev ett par ganska sent i livet. Tillsammans med henne skrev han inte bara reseskildringen Resa i Nya Zeeland utan också tre detektivromaner med anknytning till verkliga händelser, Ciao Australia, Moln över 08 och Mayday.

Lena med sin säkra språkkänsla var i många år verksam som översättare. Deras gemensamma texter är – inte överraskande – mycket välskrivna.

På många ställen i memoarerna skymtar också den djupa kärleken dem emellan. Och att den fanns var också något jag tydligt såg när jag träffade dem tillsammans vid olika tillfällen under årens lopp.

Sven hade en fantasifull och lekfull sida också. Försommaren 1996 hade han och jag fortfarande god kontakt. Då reste vi tillsammans till Hamburg för att intervjuas av Norddeutscher Rundfunk, ett tyskt radio- och TV-bolag som tidigare under året sänt dokumentären Mord in Stockholm om skotten på Sveavägen. Bolaget ville nu göra en utökad och uppdaterad version och bland annat ta upp frågor kring Ebbe Carlssonaffären. Sven och jag hade bedömts som lämpliga att intervjua i sammanhanget och det billigaste för bolaget var om vi reste ner.

Så blev det. Det uppdaterade programmet sändes för sin tyska publik i augusti och kan ses på Youtube med svensk text.

När jag träffade Sven kort tid efteråt gav han mig ett kassettband för vidarebefordran till min dotter Sara som fyllde fem den sommaren. Det var en saga han läst in själv, och den visade sig handla just om hans och min resa till Hamburg ”där alla bara äter hamburgare, det hörs ju på namnet”.

Kassetten där Sven läst in sin saga om räven och älgen i Hamburg. Det visade sig att han använt ett ljudband som också innehöll gamla radioinslag om polisspåret och Ingvar Carlssons beslut att avgå som statsminister.

Här kan ni lyssna på hur Sven berättar början av sagan.

Med på resan fanns förutom Sven och jag också två andra figurer, Räven och Älgen. På något sätt lyckades de komma med på flyget, ”för Älgen och Räven ska alltid följa med när den här farfarn är ute och åker”. Sven hade flera barn från tidigare äktenskap och med tiden hade det blivit barnbarn.

Lena och Sven hade planerat att skriva en barnbok med just dessa Räven och Älgen som huvudpersoner. Arbetet kom en bit på väg men den kom aldrig ut. Den här sagan på kassettbandet var ett i hast improviserat – men sprudlande – sidoskott på det projektet.

Sven berättade om färden till Arlanda:

Älgen åker i en sån där släpvagn som egentligen är för hästar och som det brukar sitta två dalahästar på. Men räven han slinker med, han brukar åka med Sven och gömma sig nånstans i bilen eller nånting. För rävar slinker undan så fort så ingen människa kan se dem. Och måste de visa sig, då låtsas de antingen att de är hundar eller att de är en rödrävsboa kallas det, en rödräv som hänger om halsen på en tant.

Andra inslag i Svens saga låg närmare verkligheten som jag mindes den, till exempel att på det hotell där han och jag inkvarterades blev vi avbrutna i frukosten av en barsk kvinna från personalen som trodde att vi försökte äta där utan att betala.

Till sist flög vi hem igen, Sven och jag och räven och älgen. ”Sen när de kom fram var det ingen som mötte dem” tills de hittade Lena ”utanför flygplatshuset”. ”Där stod hon och vinkade”, berättade Sven och den som lyssnar på bandet känner ingen tvekan om hans förtjusning.

Sven fortsatte med att jag fick applåder från folk i min omgivning när jag senare berättade vad jag varit med om. Det minns jag inte något av.

Men farfarn när han kom hem, han fick inga applåder. För där fanns bara två katter och de kan inte klappa i händerna.

Sven bodde ute på landet vid den här tiden i ett hemtrevligt och rätt rymligt hus som gick under namnet Hjelmbergstorpet. Postadressen var Almunge, men det var en bra bit även till det ganska lilla samhället som bär det namnet. Min gissning är att det stundtals var lite väl ensligt där ute för en gammal reporter som jobbat i världens storstäder. Katterna räckte kanske inte hela vägen som sällskap när Lena hade annat för sig.

Med tiden flyttade Sven och Lena in till Uppsala igen. Men det kunde nog vara ensamt ibland då också.

Upsala Nya Tidning intervjuade honom 2016 då han kallat till presskonferens i sin lägenhet i samband med utgivningen av vad som skulle bli hans näst sista bok, Staten tog Olofs liv. UNT var den enda tidning som infann sig.

I artikeln säger Sven:

Jag är van vid att tidningarna säger att de ska komma när jag släpper en bok men de dyker aldrig upp. Då har någon höjdare på tidningen gett nya direktiv; Nej för helvete, det är ju Sven Anér, det jobbet åker vi inte på. /…/ Jag har berättat om det här i åratal men får ingen att lyssna. Jag jobbar ständigt i motvind, varje timme, varje dag.

UNT:s reporter kommenterar: ”Ändå är det långt ifrån en bruten man som tagit plats i soffan inför presskonferensen, iklädd vit skjorta och röda hängslen. Han redogör för sina teorier och namnger dem han menar ligger bakom mordet på den dåvarande statsministern.”

”Sticker man ut hakan så långt som du kan man få en smäll”, säger UNT-reportern.

”Ja, men jag kan inte vara en daggmask”, svarar Sven.

När jag läser om den intervjun grips jag av hans berömvärda stridbarhet. Och jag känner att jag borde ha insisterat på att prata utförligt med honom om det viktigaste av det jag inte var överens om. Vi borde tillsammans ha gått igenom hans tankegångar. Jag borde ha lagt fram mina invändningar. Och så borde vi sakligt ha diskuterat vad som kunde vara rätt. Hade Sven velat lyssna på mig och tagit intryck? Hade jag själv orkat lyssna på honom och kanske i så fall lärt mig något, jag med?

Båda sakerna är fullt möjliga. Men det får jag ju aldrig veta.

Det återstår bara en sak att säga.

Farväl, Sven! Jag inser att jag saknar dig.

* * *

Den som vill köpa Sven Anérs böcker kan beställa ett antal av dem till förmånliga priser hos Bokförlaget Kärret.

* * *

Det går också bra att köpa Svens böcker genom en av hans söner, Lennart Anér. Här nedan är ett meddelande från honom som jag gärna publicerar.


Sven Anérs böcker
Min far Sven Anér, författare och journalist, avled i maj 2018, nära 97 år gammal och en livslång kamp mot maktens och myndigheternas väderkvarnar är till ända.

De ständigt levande resultaten av mödan lever dock kvar i form av ord, fakta och texter i alla böcker. Ämnena rör sig från Palmemordet, Estoniaförlisningen, kärnkraften och reseskildringar fram till de avslutande biografierna.

Vill du köpa böcker, hör vänligen av dig till mig, Lennart Anér, på palmebok@outlook.com, så mailar jag all info – bilder, baksidestexter, årtal och antal sidor.

Alla böcker säljs till enhetspriset 40:- styck, plus porto och kuvert.

Välkommen att höra av dig!
Lennart Anér


Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.

Nya avslöjanden skakar Palmeutredningen

PALMEÅKLAGARE ANDERS HELIN ljög för domstolen när han förnekade att ett vittne i Christer Petterssons bekantskapskrets under polisförhör blev lockat med belöningen på 50 miljoner kronor om han hjälpte till att sätta fast Pettersson.

Det är ett av avslöjandena i Uppdrag Gransknings nya genomgång av hur Christer Pettersson kom att lanseras som Palmes mördare. En sammanfattning av fakta kring just manipulationen av detta vittne och hur saken smusslades undan finns på SVT:s hemsida.

Första delen av två i genomgången av utredningen mot Pettersson sänds i kväll, onsdag den 21 februari. Andra delen kommer en vecka senare, på årsdagen av mordet, den 28 februari. Där kommer bland annat det nämnda polisförhöret med lockropen om de 50 miljonerna att tas upp.

En längre version av Uppdrag Gransknings reportage kommer att finnas på SVT Play, fördelad på sex avsnitt. De fyra första är redan utlagda.

På onsdagsmorgonen medverkade jag i Aftonbladet Morgons TV-sändning tillsammans med Axel Gordh Humlesjö från Uppdrag Granskning och diskuterade innebörden i de nya avslöjandena.

Under onsdagseftermiddagen deltog jag i Sveriges Radios Studio Ett där även Palmeåklagaren Krister Petersson medverkade.

Uppdrag Gransknings reportage sänds kort tid efter att Expressen rapporterat om att frilansfilmaren Mikael Hylin i ett annat dokumentärfilmsprojekt berättar något dramatiskt på samma tema: en pensionerad narkotikaspanare inom Stockholmspolisen påstår nu att uppgifter i Palmeutredningen om ett telefonsamtal mellan knarkhandlare Sigge Cedergren och missbrukaren Roger Östlund är förfalskade. Ett telefonavlyssningsprotokoll som förlade det samtalet till tiden 23.15-23.21 under mordkvällen var en viktig del av bevisningen mot Christer Pettersson i Palmerättegången.

Jag har redan tidigare, i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, redovisat omständigheter som starkt pekar på att avlyssningsprotokollet är förfalskat. Men en uppgift från en polis som hävdar egen kunskap om att så var fallet är givetvis en sensationell bekräftelse på den hypotesen.

Tidigare i är kom ett av Palmevittnena från Sveavägen, Anna Hage, ut med boken 30 år av tystnad där hon bland annat berättade om hur hon blev anmodad att tiga om sina observerationer från mordplatsen av en hemlighetsfull man i militär uniform. Jag diskuterar hennes observationer i ett inlägg på den här bloggen.

Ett huvudvittne berättar om Palmemordet – och om en mystisk man i militär uniform


Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson

NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.

Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.

Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.

Vi kommer dit längre fram i texten.

För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.

Men det blev ingen vanlig fredagskväll.


Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.


Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.

Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.

Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.

Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.

Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.

Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.

Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?

Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.

I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.

I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.

Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.

Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.

Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”

Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”

Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.

Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.

Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.

Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.

Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.

Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”

Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.

Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.

Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.

Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?

Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.

Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.

Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.

Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.

Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.

Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?

”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.

Hon går med på mötet under stor tveksamhet.

När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”

Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.

Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.

Så är mötet över.

Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.

Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.

Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.

Men den saken tål förstås att fundera på.

Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.

Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.

Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.

Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.

Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.

Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.

Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.

Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.

Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.

Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.

Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.

Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.

Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.

Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.

Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.

Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.

I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.

Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.

Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.

Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.

I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.

I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.

Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.

Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.

Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.

Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”

Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.

Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.

Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.

Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.

Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.

Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.

Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.

Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.

När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”

Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.

Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.

Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.

Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.

Pelle Svensson hotar stämma staten för att få ut de 50 miljonerna för Palmemordet


Pelle Svensson gör ett nytt försök att placera sig i centrum för Palmeutredningen. BILD: TV4 Nyhetsmorgon.

ADVOKATEN PELLE SVENSSON har gett ut en ny bok, Mannen på barrikaderna. Den handlar, som hans böcker ofta brukar göra, om honom själv. Och i den upprepar han sina påståenden om att han personligen lyckats lösa Palmemordet och att mördaren var Christer Pettersson.

På torsdagsmorgonen den 21 december framträdde han i TV 4:s Nyhetsmorgon och sa bland annat att han övervägde att stämma staten för att få ut de 50 miljonerna i belöning som finns undanlagda för den som avslöjar sanningen om mordet på statsministern.

Hans framträdande väckte begränsad uppmärksamhet, men noterades i alla fall i Sundsvalls Tidning. Han är bosatt i Sundsvall.

Pelle Svensson säger att han har ”full bevisning” för att Pettersson var skyldig och anklagar rättsväsendet för att mot bättre vetande undanhålla sanningen:

”De har inte tagit mig på allvar och de har gömt undan avgörande bevisning och den kommer jag att lägga fram.”

”Om man inte bryr sig om det nya som jag lägger fram här så kommer jag att stämma svenska staten för att utbetala de 50 miljonerna som är utlovade för den som kan frambringa bevis som direkt pekar ut mördaren.”

Det framgår av intervjun att Pelle Svensson är inne på samma tema som han tidigare drivit, att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning. Denne som uppvisade ett starkt samhällshat hade suttit i fängelse tillsammans med Pettersson och de hade umgåtts en del även utanför fängelset.

Det som är nytt i Pelle Svenssons nuvarande argumentering är att han menar att Palmeåklagarna vek sig under rättegången mot Pettersson och inte tog upp hans koppling till Tingström därför att de ville skydda en annan åklagare, Sigurd Dencker, som tidigare drivit ett mål mot Tingström.

Pelle Svensson har en uppenbar poäng så tillvida att Dencker i samband med rättegången haft ett hemligt förhållande med Tingströms dåvarande sambo, något som väckte Tingströms raseri när denne fick kännedom om det. Det finns alltså anledning att ifrågasätta om Dencker var opartisk i sitt förhållande till den man han ville ha dömd, och Pelle Svensson kallar i intervjun detta för ”sängkammarjävet”.

Frågan är förstås bara vad detta har att göra med Palmemordet.

I samband med resningsansökan i Palmemålet gjorde Pelle Svensson ett försök att placera sig i centrum för händelseförloppet genom att hävda att han hade tillgång till vad han kallade för ”bombmannens testamente”, ett erkännande från Tingström om sin roll som ansvarig för mordet på statsministern. Det visade sig dock snart att Svensson inte hade något sådant ”testamente” att visa upp och hans olika försök att rädda situationen gjorde honom bara mindre och mindre trovärdig i de flestas ögon. Högsta domstolen avslog resningsansökan där Pelle Svenssons uppgifter hade haft en viktig plats.

En detaljerad beskrivning av Pelle Svenssons improviserade och motsägelsefulla agerande i samband med resningsansökan finns i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ‘bombmannens testamente’.

Anders Hasselbohm om ”Huvudet på en påle”


Anders Hasselbohm. FOTO: Privat

JOURNALISTEN ANDERS HASSELBOHM HAR läst min senaste bok Huvudet på en påle och har skrivit ett omdöme som jag är mycket glad över att kunna publicera här och på min hemsida.

Anders Hasselbohm är nämligen inte vem som helst. Han är en journalist som under åren i alldeles ovanlig utsträckning utmärkt sig för mod, integritet och kompetens.

I sitt omdöme skriver han bland annat: ”Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda.”

Hela hans utlåtande publiceras längst ner i denna text. Men först något om Anders Hasselbohm själv, sådant som nog inte alla läsare av denna blogg känner till.

Han fick Stora Journalistpriset 1976 för sin bevakning på plats av det libanesiska inbördeskriget. Som juryn skrev: ”För hans reportage från den dramatiska belägringen av flyktinglägret Tel al Zataar i Libanon. Denna prestation utfördes under lång tid under kaotiska förhållanden och med fara för eget liv och kulminerade i en internationellt uppmärksammad intervju med den svårt skadade svenskan Eva Ståhl.”

En annan sorts mod visade Anders Hasselbohm nästan tio år senare när han ifrågasatte den officiella svenska uppfattningen om ubåtskränkningarna vid Hårsfjärden hösten 1982, först i tidningen Dagens Industri och sedan i boken ”Ubåtshotet – en kritisk granskning av Hårsfjärdenincidenten och Ubåtsskyddskommissionens rapport” (Prisma 1984). Det här var mitt under den period då det var en officiell sanning i Sverige att svenska vatten systematiskt utsattes för aggressiva ubåtskränkningar från öst. Hasselbohm kunde avslöja att en rad omständigheter pekade på att vad som pågått i stället var intrång av NATO-ubåtar. Det var en ståndpunkt som då var minst sagt obekväm att framföra, men där senare rön allt tydligare visat att han var sanningen på spåren i ett mycket tidigt skede. Bland annat har han fått stöd i sina slutsatser av huvudsekreteraren i den tredje svenska ubåtsutredningen, ambassadör Mathias Mossberg.

Anders Hasselbohm har publicerat flera omfattande artiklar i Aftonbladet och tidningen VI om hur Sverige, främst under Olof Palmes ledning, förde ett hemligt krig mot apartheidregimen i Sydafrika. Han var först med ett detaljerat avslöjande om hur svensken Bertil Wedin – ett namn som återkommande dykt upp i Palmeutredningen – sedan tidigt 80-tal fungerat som spion och agent för den sydafrikanska apartheidregimen. Och det var Hasselbohm som avslöjade Sydafrikas infiltration av IUEF, en stödfond för studenter som kämpade mot apartheidregimen och som i allt väsentligt fick sitt stöd från Sverige. Infiltratören – som nått en hög ställning i IUEF – var Craig Williamson, senare känd som sydafrikansk ”superspion” och ofta nämnd som misstänkt i utredningen av mordet på Olof Palme.

På senare tid har Anders Hasselbohm skrivit om en annan känslig fråga: regeringsbesluten att hindra Palmeutredarna från att ta del av uppgifter om svensk avlyssning av en sovjetisk diplomat som bedrevs 1986, uppgifter som skulle kunna ha betydelse för mordutredningen.

Här följer Anders Hasselbohms omdöme om min senaste bok:

”Gunnar Walls nya bok “Huvudet på en påle” borde läsas av många. Den handlar om regeringars och hemliga tjänsters smutsiga ageranden för att oskadliggöra misshagliga oppositionella och främmande länders ledare, som står i vägen för det egna landets vinstintressen eller maktsträvanden. Boken är både skrämmande och spännande läsning. Det är ett imponerande researchjobb Gunnar Wall har gjort och allt är mycket välskrivet. Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda. En avslutande del i boken handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Fakta presenterade av Wall öppnar för skrämmande möjliga sanningar där.”