En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…

 

Här är Palmemordsarkivet – demokrati och insyn i praktiken

Så här ser startsidan för Palmemordsarkivet ut – eller i alla fall dess översta del. Dokument som är markerade med grönt är tillgängliga, de som är markerade med vitt har begärts ut från utredningen men inte kommit ännu och de som är markerade med rött finns inte enligt polisen – eller så omfattas de helt av sekretess. Den blå texten till höger länkar direkt till dokumenten som kan läsas på skärmen eller laddas ner.

SEDAN DEN 10 JUNI I ÅR är Palmeutredningen officiellt proklamerat död. Det var då den lades ner av åklagaren Krister Petersson.

Samtidigt lever den i dag på ett sätt som kanske inte varit fallet på många år.

Och det beror väldigt mycket på en enda omständighet. Existensen av det digitala Palmemordsarkivet – åtkomligt utan avgift för var och en som är intresserad.

Här finns en snabbt växande del av utredningen. Inte som sammanfattningar skrivna av journalister utan som dokument i original, om än delvis maskade av polisen.

För den som följt den här bloggen är detta inte helt nytt, eftersom det förekommit en hel del hänvisningar och länkar till material som finns upplagt på arkivets server. Men inte någon riktig presentation av själva arkivet.

Och det är inte bara min blogg som brustit när det gällt att berätta. Denna snabbt växande samling av kunskap är helt enkelt en resurs som hittills inte heller på annat håll fått den uppmärksamhet som den är värd.

Lite längre ner i den här texten återkommer jag till detaljerna för alla er som undrar över hur man hittar arkivet och använder det.

Men låt oss först stanna upp vid frågan: varför är offentliggörandet av material från Palmeutredningen en så stor händelse?

Samlade damm

Fram till nedläggningsbeslutet i juni var dokumenten i mordutredningen bara tillgängliga för en ytterst liten krets. I princip handlade det om åklagaren Krister Petersson och de fyra utredarna i Palmegruppen.

Under årens lopp har det för all del varit möjligt för journalister och enskilda att begära ut handlingar från utredningen. Men utredarna har haft möjlighet att säga nej med hänvisning till förundersökningssekretessen och under den sista tiden, alltså då Krister Petersson var förundersökningsledare, var avslagen i princip standard på i stort sett vad som helst som någon begärde ut.

Det innebar i praktiken att väldigt stora delar av utredningsmaterialet bara låg och samlade damm i hyllorna, alternativt slumrade en digital sömn, utan att någon läste vad som stod där. I den mån inte utredarna intresserade sig för vad som stod i vissa dokument så blev de inte lästa.

Det som nu sker är att en växande del av detta material har blivit tillgängligt för allmänheten.

Och det finns verkligen ett stort intresse för vad som står i papperen. En månad efter nedläggningen av utredningen rapporterade nyhetsmedia att ett tjugotal polisanställda jobbade heltid med sekretessprövning av material om Palmemordet och att polisen räknade med att anställa en handfull jurister för att klara av trycket.

En miljon för hela utredningen

Handlingarna lämnas ut i form av pappersutskrifter och mot en avgift.

Den som vill ta del av hela utredningen får räkna med att betala omkring en miljon kronor. Förutom att det lär ta ett bra tag innan alla dokument är sekretessprövade är förstås den summan orealistisk för de allra flesta. Även att begära ut en avsevärt mindre del av utredningsmaterialet kan förstås svida i plånboken. Och det är inte heller lätt att veta vilka dokument som i så fall kan vara mest intressanta att begära ut.

Också i andra avseenden är upplägget lite otympligt. De handlingar som lämnas ut hamnar i brevlådan hemma hos var och en som begärt ut dem. Och det är fullt möjligt att tänka sig att flera tusen personer begär ut samma dokument – och att var och en betalar.

(Detta ska inte jämföras med att köpa en bok där det finns upphovsrätt och författaren förväntar sig inkomster. Dokumenten i Palmeutredningen är allmän egendom. De har inte producerats för att polisen ska tjäna pengar på dem. Kopieringsavgifterna är helt enkelt avsedda att kompensera för kostnaderna att göra och distribuera papperskopior, något som inte skulle behövas om handlingarna i stället lämnades ut digitalt.)

Jag har själv tidigare fått ut handlingar från Palmeutredningen i digital form via epost. Men när nu utredningen lagts ner har polisen valt att göra annorlunda, läs: krångligare. Och det ställer förstås till besvär för alla som vill att det ska kunna föras ett offentligt samtal om denna historiskt så betydelsefulla mordutredning.

Men den glada nyheten är att det finns ett litet antal hängivna personer som strävar efter att materialet ska vara tillgängligt på ett smidigt och rationellt sätt. De har alltså börjat bygga upp ett arkiv över handlingar på nätet och har redan kommit en bra bit.

Ideell insats

Adressen är: Palmemordsarkivet.se. De som jobbar med arkivet gör det helt på ideell basis och har inte några ekonomiska resurser för att marknadsföra det på ett sätt som skulle motsvara det stora faktiska intresse som av allt att döma finns. Men i den skara av människor som intresserar sig seriöst för utredningen av mordet på Sveriges statsminister har ryktet ändå börjat sprida sig.

Jonas Nyman och Mattias Kressmark är två av de administratörer som utför det dagliga arbetet med arkivet. De betonar att det bakom arkivet inte finns någon organisation, det har uppstått genom en rad spontana individuella initiativ från enskilda personer.

Jonas är 38 år, kemist och egenföretagare. Han läste kemiteknik i Borås, doktorerade i Southampton och var sedan forskare på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade tillbaka till Sverige. Han bor nu i Karlskoga.

Mattias är 44 år. Han arbetar till vardags hos Microsoft med moderna möteslösningar och artificiell intelligens. Mattias bor granne med polishuset på Kungsholmen och har följt rapporteringen kring Palmemordet så länge han kan minnas. Mattias var, kan det tilläggas, den som skapade det exceldokument som är ingången till arkivet.

Innan vi fortsätter: låt mig tillägga på en gång att jag själv har anknytning till arkivet även om jag inte gjort så mycket praktiskt. Jag är nämligen en av flera personer som är listade som konsulter och som administratörerna kan vända sig till för att få lite feedback.

Att jag fått det förtroendet är jag glad över. Men därmed vill jag också säga att den här artikeln inte ska ses som någon opartisk eller kritisk granskning av arkivet från min sida. Tvärtom vill jag understryka att jag tycker att detta arkiv är en utmärkt och närmast nödvändig företeelse i den situation som vi nu trätt in i.

Det vill säga när den gigantiska mordutredningen är nedlagd och materialet till sist ska vara tillgängligt för allmänheten.

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet, säger om situationen när så mycket handlingar blivit offentliga: ”Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.” FOTO: privat.

Trots att arkivet startat i relativ tysthet är det en högst levande institution. Jonas säger: ”En vanlig vardagskväll är det oftast fler än 50 personer som är inne samtidigt och tittar på listan över handlingar.”

(Handlingarna kan antingen läsas direkt på arkivets sajt eller laddas ner för senare genomgång.)

Över 7 000 sidor tillgängliga

Någon statistik över det samlade antalet nerladdningar finns det inte. Däremot kan Jonas berätta att arkivet hittills publicerat över 7 000 sidor i pdf-format med material från utredningen.

Mattias säger: ”Enligt en uppskattning från polisen innehåller utredningen kanske 500 000 sidor totalt. Då har vi till dags dato i mitten av oktober 2020 beställt ut ca 1,5% av hela utredningen.”

Är det meningen att hela Palmeutredningen ska ligga uppe till sist?

Jag tror inte att vi någonsin kommer få ut alla handlingar”, säger Mattias och tillägger: ”Och det vore knappast önskvärt heller. Det finns otroligt många helt ointressanta dokument.”

För den som går in och tittar återkommande är det lätt att se om det har kommit in något nytt sedan ens senaste besök. Det finns nämligen en kolumn – kolumn D – som har rubriken ”Upplagt/Uppdaterat”. Den visar datum för när varje dokument lagts upp – eller i vissa fall uppdaterats, om det till exempel kommit in en bättre scannad version. (Det finns en liten pil i det översta fältet för kolumnen. Den kan användas för att sortera posterna så att den senast inlagda kommer högst upp.)

Jag ställer frågan till Jonas och Mattias vilka handlingar de tycker är de mest intressanta av de som hittills kommit ut.

Jonas: ”Det talar jag inte om.” (Jag får först det här svaret via mail och det ska nämnas att Jonas lagt till en smiley. Men jag förstår på honom vid ytterligare kontakt att det är lika sant för det.)

Mattias är lite mer medgörlig och säger: ”Det beror ju förstås på vilka egna intressen man har, men det finns några som jag personligen tycker tål att nämnas särskilt.”

Mattias lästips

De handlingar Mattias vill lyfta fram är:

• Liggaren (detta handlar om det som är, eller ska vara, den fullständiga förteckningen över handlingarna i Palmeutredningen. Kommer man in på startsidan hittar man den under en särskild flik som just heter ”Liggaren”);

• avsnittsindelningen av utredningen (se raderna 172 och 172.1 på arkivets startsida samt fliken PU Avsnitt som ligger bredvid fliken Liggaren);

Säpos övervaknings-PM (alltså Säpos utredning från april 1986 kring frågan om Palme varit utsatt för hemlig bevakning före mordet eller inte);

• Förhör kring Christer A (Han var en av de personer som blev aktuell i samband med polisens arbete med gärningsmannaprofilen. Christer A var mycket fientlig till Palme och är känd bland annat för att han sa till mordutredarna att han sålt sin Magnumrevolver till en okänd person – vilket gjorde att den inte kunde provskjutas). Material om honom finns på raderna 9, 9.1, 9.2, 9.3, 163, 163.1, 176, 255, 256, 257, 258, 261 – länkar finns längst till höger på respektive rad här som i andra fall);

• Vittnen som berättar om Lisbeth på mordplatsen (givetvis åtskilliga, det är bara att söka på namnen, sökningar görs på excelarket med ⌘-F om du har en Mac, Ctrl-F om du har en PC);

• Kegö/Barrlings PM (alltså materialet där de två säkerhetspoliser som samarbetade med Ebbe Carlsson presenterar sina teorier) se raderna 267, 267.1, 267.2, 267.3, 267.4 och 267.5).

Mattias Kressmark, administratör på Palmemordsarkivet: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen.” FOTO: privat.

Det är lätt att bli överväldigad av den stora mängden information som plötsligt är tillgänglig, särskilt för den som inte tidigare ägnat tid å att försöka tränga in i mordgåtan. Så en fråga som kan vara intressant för nybörjaren är: var ska man börja?

”Här hittar man till exempel samtliga förhör med några vittnen som gjort viktiga observationer vid mordplatsen eller dess nära omgivningar: Anna Hage, Anders B, Lars J och Yvonne N. Och då ingår förhör med alla dessa fyra som hållits i närtid, förhör som inte varit publicerade tidigare”, säger Jonas.

(Förhören med Anna Hage finns på raderna 342 och 343, de med Anders B finns på raderna 71 samt 71.1-71.7, de med Lars J finns på raderna 30 samt 30.1-30.7 och de med Yvonne N finns på raderna 3, 151 samt 152.)

Finns lösningen i handlingarna?

En fråga som många förstås ställer sig och som framstår som den kanske viktigaste är: finns lösningen på mordet i handlingarna?

Jonas: ”Det vet jag inte, men jag kan säga att mina egna efterforskningar går snabbt framåt tack vare tillgången på dokumenten. Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.”

Mattias: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen. Jag ser mycket positivt på att informationen sprids till fler och fler personer som kan vrida och vända och fundera på skeenden och förhållanden. Oavsett om lösningen någonsin går att fastslå så måste det vara ett självklart mål för detta arbete (och för Sverige som nation) att det som finns i denna utredning blir publikt tillgängligt för kommande generationer.”

Har Jonas och Mattias rätt i att detta material kan bidra till att lösa mordgåtan? Jag tror de kan ha det. I så fall är arbetet med Palmemordsarkivet något som är av stor vikt för vad som till sist kommer att ske kring ett av de viktigaste rättsfall som någonsin funnits i Sverige.

Men inte bara det. Detta arbete kan också ha mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av vår samtidshistoria och det samhälle vi lever i.

Offentlighetsprincipen och verkligheten

Att arkivet har kommit till är en direkt följd av den svenska offentlighetslagstiftningen. Mycket hårt sammanfattat innebär den att myndighetshandlingar ska vara offentligt tillgängliga utom när det finns särskild och tydlig lagstiftning som anger undantag från den regeln, det vill säga sekretess.

Det är vanligt att den svenska lagstiftningen på detta område nämns med stolthet. I ett avseende är det helt begripligt. Sverige har nämligen den äldsta offentlighetslagstiftningen i världen.

Den kom till 1766.

Redan från början var den nära knuten till tryckfrihetslagstiftningen. Det är egentligen inte så konstigt. Tryckfriheten handlar i stor utsträckning om rätten att rapportera om och diskutera vad som sker i samhället. Och därmed också om vad olika grenar av statsmakten gör.

För att denna tryckfrihet ska kunna fungera bra – och inte bara handla om spekulationer – krävs det förstås att allmänheten ska kunna ta del av fakta kring statliga beslut och åtgärder. Och i 1766 års tryckfrihetsförordning fanns principen om allmänna handlingars offentlighet.

Nu var det lite sisådär med dessa fri- och rättigheter redan från början om man ska vara ärlig. I 1766 års lag fanns det allvarliga inskränkningar i tryckfriheten – det var till exempel inte tillåtet att kritisera kungen eller kyrkan. Och Gustav III upphävde för övrigt det mesta av den relativa frihet som lagen medgav efter sin statskupp som kom bara några år efteråt. Då blev det i praktiken förenat med risk för dödsstraff för den som misshagade hans majestät på tryckfrihetens område.

Inte heller vad som skett senare kring de viktiga principer som lanserades 1766 kan beskrivas som någon solskenshistoria. Medborgarnas rätt till insyn i statens agerande och rätt att publicera sakuppgifter och åsikter har i praktiken ofta varit under attack. Till exempel hamnade tidiga socialdemokrater som August Palm och Hjalmar Branting i fängsligt förvar för vad som ansågs vara farlig opinionsbildning från deras sida.

Ture Nerman med sin antinazistiska tidning Trots Allt som drabbades av transportförbud och beslag under kriget. Ture Nerman själv fick sitta i fängelse i tre månader. FOTO: Public Domain

Långt senare, under andra världskriget, var det stora inskränkningar i yttrandefriheten och den allmänna insynen i svenska statens agerande. Och även ännu senare, under det fredliga 70-talet, dömdes Peter Bratt och Jan Guillou för sina avslöjanden om den svenska hemliga underrättelseorganisationen IB.

En spännande – och gratis – källa till kunskap om den svenska offentlighets- och tryckfrihetslagstiftningens vindlande vägar är en jubileumsbok som gavs ut av riksdagen i samband med att den gamla lagen från 1766 fyllde 250 år. Den heter helt enkelt Fritt ord 250 år och kan laddas ner som pdf här.

Hur bra är dagens Sverige på tryckfrihet och offentlighet då?

Ja, svaret är väl egentligen: det är sådant som hela tiden visar sig i praktiken. Och inte minst i det perspektivet är det spännande att se hur bra det går att nu i efterhand få insyn i Palmeutredningen.

Ett avsnitt ur den rapport om möjlig övervakning av Palme som en utredningsgrupp inom Säpo färdigställde i april 1986.

Den stora frågan är ju: kommer vi till sist att få verklig insyn i mordutredningen – eller kommer viktiga delar av den att vara fortsatt dolda?

Svaret hittills är lite motsägelsefullt. En del handlingar som lämnats ut har maskats i en omfattning som ser rätt bekymmersam ut. Det gäller till exempel ett antal dokument som berör det hemliga Stay Behindnätverket, rad 127.

Och ganska nyligen fick vi för övrigt veta att en viktig handling som kan ha innehållit uppgifter med stor relevans för mordutredningen helt enkelt försvunnit spårlöst från en annan myndighet – nämligen Säpos personakt på Palme.

Sådant borde förstås inte kunna ske. Men det gjorde det.

Det där sista ska inte just Palmeutredarna lastas för, det är uppenbart. Men det understryker likafullt att det alltid finns en risk för att nog så väsentliga uppgifter om statsministermordet och utredningen av det helt enkelt kan försvinna i dunklet.

Åter till Jonas och Mattias och den praktiska hanteringen av Palmemordsarkivet. En fråga är: publicerar arkivet allt som kommer in?

”Praktiskt taget allt”, säger Jonas. ”Men det finns undantag. Det kan vara material som skyddas av upphovsrätt, till exempel tidningsartiklar som funnits med i utredarnas handlingar. Men vi har också fått in ett dokument där en namngiven levande person pekas ut som Palmes mördare och där vi avstått från att lägga ut det. Vi bedömde att det med stor sannolikhet skulle utgöra förtal om vi gjorde det.”

Att få ut handlingar

Så några ord om hur det hela fungerar praktiskt. Idén bakom arkivet är helt enkelt att olika enskilda personer själva begär ut dokument från polisen, scannar dem och lämnar in dem så att de kan läggas upp på nätet.

Den som själv vill begära ut handlingar ur Palmeutredningen kan ta del av den här informationen från polisen om hur det går till.

Jonas tillägger: ”Det är viktigt att man specificerar så tydligt som möjligt vilka handlingar man vill ha, gärna med diarienummer om man har tillgång till det.”

Många frågar sig förstås: hur vet man vilka handlingar som finns att begära ut?

Jonas: ”Det är ju en mycket bra fråga! Det finns flera sätt. Man kan till exempel be om alla förhör med en viss person, eller alla dokument där personens namn finns med. Polisen har digitaliserat utredningen så de kan enkelt söka efter namn och ord. De har en skyldighet att söka efter dokument som matchar din specifikation, så du måste inte känna till diarienummer, det räcker att din beskrivning är tillräckligt entydig.”

”En annan bra metod är att titta i de dokument vi redan har. Ofta finns det antecknat i marginalen vilka andra diarienummer som har anknytning till det dokumentet.”

”En tredje metod är att leta upp ett visst diarienummer i liggaren, då ser man ofta att det finns fler dokument under samma uppslag.”

”Om man har mycket tid och tålamod kan man läsa liggaren och försöka klura ut vad olika uppslag handlar om. Det är bra hjärngympa, ungefär som sudoku och korsord. Jag har hittat många spännande saker på det viset.”

Det är förstås alltid en god idé, tillägger Jonas, att titta efter i arkivet så att inte de handlingar man är intresserad av redan har lämnats ut och lagts upp.

Vad kostar det då att begära ut handlingar? Så länge det inte är så många är det inte så farligt. Polisen tar bara ut avgift för papperskopior om det handlar om mer än nio sidor, innan dess är det gratis. Avgiften för tio sidor är 50 kronor, utöver det kostar kopiorna två kronor styck. Om det visar sig att någon begärt handlingar som kommer att kosta mycket är det troligt att polisen frågar innan de skickas. Men det går bra att skriva att man vill veta hur många sidor det handlar om innan man gör sin definitiva beställning av kopior.

Rent allmänt finns det dock sällan anledning att vara bekymrad även om man inte tycker sig ha råd att betala själv. Det finns insamlade medel hos Palmemordsarkivet som gör det möjligt för den som begärt ut handlingar att söka ersättning för sina kostnader.

Jonas: ”Vi kan inte garantera att alla får ersättning, men hittills har alla fått det som bett om det. Vi ersätter upp till 80 procent av kostnaden.”

Mattias: ”Vi redovisar också samtliga transaktioner (donationer och utbetalningar) i det publika excelbladet där vi länkar till de olika dokumenten.

Om du har fått handlingar är det en fördel om du kan scanna dem själv och sedan skicka dem till arkivet via mailadressen arkiv.mop@gmail.com

Och det är också till den adressen det går bra att skriva för den som skulle vilja ha ersättning eller har några praktiska frågor.

Att hjälpa till

Vad gör den som vill hjälpa till med arkivet? Ett lämpligt sätt att börja är att gå med i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Den är just till för alla som på olika sätt vill hjälpa till praktiskt med arbetet. Där förs alltså inte någon allmän diskussion om Palmeutredningen. Och det ska tilläggas att det inte heller krävs att man är med där för att ta del av handlingarna på arkivet.

Ett sätt att hjälpa till kan vara att jobba med att tolka oklarheter i materialet. Ett annat är att skicka in en slant för täckande av kostnader.

Just nu finns det inga akuta behov av pengar, enligt Jonas och Mattias. Men det kan förstås ändra sig. Uppgifter om hur det går att betala samt även redovisningen av donationerna och utbetalningarna finns här.

Jonas och Mattias kommer förhoppningsvis att svara här på bloggen om ni ställer frågor av rent allmänt intresse kring arkivet. Vill ni ställa frågor om vad just ni kan göra eller vad just ni behöver hjälp med är det bättre att ni skriver direkt till  arkiv.mop@gmail.com.

Och själva arkivet med handlingarna hittar ni alltså på adress: Palmemordsarkivet.se.

Nu kan ni inte skylla på att ni inte har något att läsa till helgen!

 

Så säger recensenter om Gunnar Walls bok om andra världskriget

Amerikanska soldater landstiger i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. Bilden – förvisso vältagen och helt autentisk – har blivit en av de de klassiska symbolerna i mytbildningen om andra världskriget. FOTO: Public Domain

HITTILLS HAR DET BARA KOMMIT LOVORD i recensionerna av min nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nackdelen är att det inte varit så många recensioner – ännu i alla fall.

Mest glädjande för min del är kanske att boken uppmärksammats av bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i dess medlemstidning Pennan och Svärdet.

Tidningens vetenskapsredaktör Jan Waernberg skriver i sommarspecialnumret:

Krig är förfärligt, förutom i ett fall: andra världskriget. Det har gång efter annan utmålats som ”det sista goda kriget”. Men stämmer detta verkligen? I nya Andra världskriget och myten om det goda kriget säger Guldspadevinnaren Gunnar Wall bestämt ”nej” i vad som tveklöst kommer att bli en av årets mest kontroversiella böcker. /…/

Faktum är att jag tror att det är först nu som vi på allvar börjar förstå vad andra världskriget egentligen var. Tidigare har berättelsen om kriget varit så präglad av känslor att detta har varit svårt och den starkaste känslan av dem alla har alltid varit känslan av att kriget bestod av en kamp mellan ont och gott snarare än mellan ont och grått.

Det är frågor som dessa som Gunnar Wall behandlar i nya Andra världskriget och myten om det goda kriget. /…/

Jag är övertygad att det här är en bok som kommer att uppröra många, men om du vill läsa om det verkliga andra världskriget så är Walls verk ingenting du vill missa. Tvärtom rekommenderar jag boken till alla som när ett seriöst intresse för andra världskriget.

Andra världskriget var ett krig där olika aktörer – framför allt Nazityskland, men inte bara den regimen – spelade på rastänkande för att mana fram patriotiska känslor. Här är en amerikansk propagandaaffisch från kriget mot Japan. Bilden framställd av USA:s finansdepartement. Public domain.

BTJ-häftet är en skrift som vänder sig till bibliotek och liknande institutioner som ska göra kvalificerade bedömningar av litteratur som ska köpas. Där skriver Linus Björk om boken i nr 11/2020:

I denna populärt hållna bok erbjuds vi möjligheten att reflektera kring andra världskrigets moraliska värde relativt andra krig. Vi tänker oss gärna att kampen mot axelmakternas mordmaskin var moraliskt avsevärt mer försvarbar än andra krig. /…/

Framför allt är Andra världskriget och myten om det goda kriget en intressant bok som visserligen i stort är kronologiskt upplagd med också är bred och varierande i sitt anslag./…/

Gunnar Wall är en prisbelönt journalist och författare med ett flertal böcker i bagaget, och hans vana som skribent gör att språket flyter väl.

Slutligen skriver Per Leander i veckotidningen Internationalen nr 18/2020:

Ja, att andra världskriget är komplicerat och allt annat än en svart-vit historia om kampen mellan det onda och det goda, är temat i Gunnar Walls nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget./—/

De flesta vet nog att USA drogs in i kriget efter Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Men vad var det som drev japanerna till den attacken, och vad hade USA överhuvudtaget på Hawaii att göra? Vad var USA :s poäng med att atombomba Japan, som ju ändå var på väg att kapitulera, speciellt med tanke på att man lät kejsar Hirohito sitta kvar på sin post efter kriget?

Det är bara ett par av de många frågor som Gunnar Wall tar upp i denna tankeväckande bok som ger en djupare förståelse av det värsta kriget i historien – hittills.

FOTNOT: Boken finns också som ljudbok. Den kommer senare också som e-bok.

 

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

Här kan ni gärna diskutera Anders Jallais nya bok Spinndoktorn

DET HAR KOMMIT IN KOMMENTARER till den här bloggen om Anders Jallais nya roman Spinndoktorn som bland annat handlar om Ebbe Carlssonaffären.

Liksom i flera tidigare romaner fortsätter Jallai att utveckla tankegångar om Palmemordet, inbakade i en fiktiv agenthistoria. Och liksom i sin förra bok, Källa Erik, vill författaren slå ett slag för att det skulle vara politiska krafter i Sovjetunionen som låg bakom mordet.

Fiction är fiction, men genom sin blogg markerar Jallai att han faktiskt försöker redovisa sanningen om vad som skedde den där gången på Sveavägen.

Anders Jallai har onekligen en hel del kunskaper om Sverige och kalla kriget – också högst påtagligt. Det var ett team under hans ledning som 2003 hittade den svenska DC 3:a som försvunnit under ett signalspaningsuppdrag på Östersjön 1952. Och på sin blogg har han bland annat redovisat sina samtal med Olof Frånstedt, tidigare chef för Säpos kontraspionage. Frånstedt misstänkte att Palme mördats av krafter inom svensk underrättelsetjänst.

Mot den bakgrunden finns det förstås anledning att ägna hans skriverier om Palmemordet uppmärksamhet – även om det är problematiskt när han skriver spänningsromaner om sådant som mest borde handla om att noga redovisa faktauppgifter och om att analysera strikt och sakligt.

Jag har för egen del inte tid att läsa Spinndoktorn just nu – och ännu mindre tid att skriva en genomarbetad kommentar till den, vilket förmodligen är vad som skulle behövas. Som jag nämnt tidigare på bloggen jobbar jag med en bok om andra världskriget. Och det är ju inget litet ämne.

Det arbetet – och en del övriga projekt – har gjort att jag helt enkelt haft rätt ont om tid ett tag. Och av det skälet har jag inte heller presenterat någon egen kritisk genomgång av en annan rätt så ny bok om dådet på Sveavägen, Claes Hedbergs En oväntad vändning.

Hedberg hävdar djärvt nog att Palme aldrig mördades utan att allt bara var ett iscensatt skenmord. Det framstår visserligen för mig som rent trams. Men många som inte är insatta i detaljerna i fallet kan förstås lockas av en så nervkittlande tankegång, vilket också har skett. Och därför vore det väl på sin plats med en dissekering av vad han påstår i förhållande till vad som faktiskt är rimligt säkerställt om händelseförloppet. Vi får se när jag har tid.

Anders Jallais bok förtjänar också en granskning, tycker jag – men av lite andra skäl. Han har alltså tidigare på sin blogg presenterat intressant och initierat material med koppling till Palmeutredningen. Och när han nu ger sig på Ebbe Carlssonaffären kommer han förvisso in på ett område som jag kan rätt bra. Halva min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, handlar just om den affären. Vad han själv nu skriver på sin blogg om Ebbe Carlssons och dennes medarbetares operationer gör mig dock ytterst förvånad och inte så lite skeptisk.

Men jag får återkomma till det. Och förhoppningsvis kommer jag att skriva något utförligt om Jallais tankegångar en bit in på nästa år.

Till dess är bloggen öppen för den diskussion om boken som en läsare nyss inledde. Han väckte frågan i en kommentar som rent formellt ligger under ett av mina tidigare inlägg, ett som handlade om det mindre kända polisförhöret med Lisbeth Palme från 1993.

Det blev en lite konstig placering, men det fanns inget bättre ställe att ta upp frågan på eftersom jag inte skrivit om Jallai på bloggen. Så jag har inga invändningar.

För överskådlighetens skull, dock: lägg från och med nu in era kommentarer om Jallais bok under den här rubriken i stället. Och god jul!

PS: De kommentarer som hittills publicerats om Spinndoktorn på min blogg finner man här, här och här.

 

FN-utredare: nya bilder pekar på kulhål i Hammarskjölds plan

Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, som dödades i en mystisk flygkrasch i september 1961. FOTO: Public Domain.

FN:S UTREDNING AV Dag Hammarskjölds död går vidare, om än långsamt. Och för varje steg skärps frågorna om vad som egentligen hände den där natten utanför Ndola, i dåvarande Nordrhodesia, september 1961.

Den tidigare chefsdomaren Mohamed Chande Othman från Tanzania har i tre år för världsorganisationens räkning undersökt omständigheterna kring flygkraschen så Hammarskjöld dödades. Orsaken till Othmans uppdrag är en rad omständigheter som pekar på att FN-planet utsattes för ett attentat – det handlar om uppgifter som tidigare antingen varit okända eller som bara viftats undan.

Othman har nu publicerat en färsk rapport som innehåller nya rön från hans arbete. FN:s generalsekreterare António Guterrez har ställt sig bakom rapporten och manar generalförsamlingen att också göra det.

Saken har tagits upp i nyhetsrapportering från bland annat Dagens Nyheter (betalvägg), SVT och Washington Post (ett fåtal gratisartiklar är tillgängliga utan prenumeration).

I rapporten pekar Othman på argumenten för att Hammarskjölds död kan vara följden av en attack och anser att saken måste utredas vidare. Och han manar också vissa utpekade regeringar att redovisa den information de kan ha i ämnet: USA, Ryssland, Storbritannien och Sydafrika.

Bland annat pekar han på vikten av att undersöka bakgrunden till hittills okända fotografier som tycks visa kulhål i flygplansvraket.

Dessa foton har tillställts Othman av Mathias Mossberg som utsetts som särskild svensk utredare som ska bistå FN i frågan om Hammarskjölds död. Mossberg har tidigare varit huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning Perspektiv på ubåtsfrågan och 2002 års säkerhetspolitiska utredning Fred och Säkerhet. Han har även skrivit en uppmärksammad bok om ubåtsincidenterna, I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Jag intervjuar för övrigt Mossberg om ubåtarna i min bok Huvudet på en påle.

I Huvudet på en påle liksom i min tidigare bok Konspiration Olof Palme går jag också igenom frågorna kring Hammarskjölds död och beskriver vad som ligger bakom att FN för några år sedan återupptog utredningen av flygkraschen.

Frågan om vad som ändade generalsekreterarens liv är minst sagt laddad. Hammarskjöld var en modig och kontroversiell person och spekulationer om att hans död inte var en olyckshändelse har funnit i debatten redan från början. Om Hammarskjöld verkligen blev mördad leder spåren direkt in i det kalla kriget och hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Frågeställningar om vilka som i så fall kan ha varit inblandade har främst handlat om USA, Storbritannien, Belgien och den dåvarande sydafrikanska apartheidregimen.

Ifall det visar sig att Hammarskjöld föll offer för ett planlagt attentat skulle det förstås påverka vår förståelse av hela 1900-talets historia. Mord på FN:s generalsekreterare är av naturliga skäl ett brott som ingen stat vill förknippas med.

Lås också gärna denna kritiska artikel från PassBlue, en digital publikation med fokus på kritisk granskning av FN. Temat är att världsorganisationen dragit benen efter sig i Hammarskjöldsutredningen.

Och här, slutligen, är en artikel om anhöriga till dem som dog i flygkraschen. De har fått leva med sina frågor under de många år som gått. Och de har också fått konfronteras med ofta upprepade påståenden om att det var besättningen som helt enkelt gjorde fel och själva orsakade haveriet.

 

Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

Charles Manson, fängelsefoto från augusti 1996.

DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.

Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.

Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.

I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.

Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.

Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.

Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.

Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.

Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?

Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.

Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.

Till New York Times säger han exempelvis:

”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”

O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.

Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.

Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.

Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.

Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.

Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.

Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.

Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:

Först New York Times:

 

Så en artikel i brittiska The Guardian.

Washington Post.

The Daily Beast.

Los Angeles Times.

Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.

Everything You Know About Charles Manson Is Wrong!

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

Daniel Ellsberg som riskerade 115 års fängelse för att han avslöjade sanningen om Vietnamkriget. Foto: Kushal Das. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.

Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.

I minnesfondens motivering heter det också:

När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.

Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.

NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.

Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.

Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.

Boken som ännu inte finns på svenska heter The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner.

Den har jag inte läst. Men temat finns med redan i hans tidigare utgivna självbiografiska bok Secrets: a Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Den är tyvärr inte heller översatt.

Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.

Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.

När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:

Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.

Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?

Kissinger: Jo.

Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.

Kissinger: Öh, ja.

Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?

Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.

När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.

Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)

Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.

Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.

Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.

Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.

Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg.  I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.

Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.

Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:

”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”

Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.

Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.

Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.

Slutligen: en mycket sevärd dokumentär om Ellsberg, The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers, finns att se på YouTube.

TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.