Axberger om Palmeutredningen – ofta träffsäker, ibland ensidig och ibland självmotsägande

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson

ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.

Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.

Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.

En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?

För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.

Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.

Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.

Lyckas han med det?


BOKRECENSION

Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet

Norstedts

456 sidor

Finns som fysisk bok och e-bok

Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W

UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.


Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.

Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.

Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.

Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.

Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)

Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.

Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.

Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.

Men det finns flera skäl.

Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.

I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.

Orädd kritiker i kommissionen

Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.

Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.

Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”

Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.

Nerv i berättandet

På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.

Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.

För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.

Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.

Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).

Liknande slutsatser som i Mörkläggning

Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.

På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.

Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.

Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:

• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;

• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;

• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;

• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;

• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;

• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:

• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;

• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;

• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;

• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;

• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;

• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;

och så vidare.

Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.

Vad Axberger inte vill tro

Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.

Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.

Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.

Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:

”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)

Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.

I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.

Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.

En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.

Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.

Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.

Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.

Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.

Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.

Axberger och Hans Holmér

Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.

Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.

Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.

Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.

Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.

Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.

Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.

Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.

Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.

För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.

Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.

Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.

Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)

Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)

I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.

När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.

Axberger och regeringen

Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.

Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.

Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)

Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.

Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.

Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)

Axberger och Ebbe Carlsson

Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.

Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.

Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”

Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.

Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.

Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.

Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.

Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.

Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.

Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?

Axbergers historiska paralleller

Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.

Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.

Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.

I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.

Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.

Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.

Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.

Axberger och mordutredningens avslutning

När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)

Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.

Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.

Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.

Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.

Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.

Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.

Axberger och Christer Pettersson

I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.

Christer Pettersson.

Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.

Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)

Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.

Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.

Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.

Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.

Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.

Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.

Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?

Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?

Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”

Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.

Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.

Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.

Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?

Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.

Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.

När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.

Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)

Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.

Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.

Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)

Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.

Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.

Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.

Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.

Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.

Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.

Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.

Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.

När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.

Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.

Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.

Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande

I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.

Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.

Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.

Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.

Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?

Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.

Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.

Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.

Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.

”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.

Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.

Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.

Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.

Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?

Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)

Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.

Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.

Åklagaren Almblad och förhandsinformationen

Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.

Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.

Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.

Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.

Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.

Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.

Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”

De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.

Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.

Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)

Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.

Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?

Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth

Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.

Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.

Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.

Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.

Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)

Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.

Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)

Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.

Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?

Mantrat med den ensamme gärningsmannen

Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.

En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.

Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?

Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.

Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)

Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.

Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.

Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.

Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.

Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.

Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.

Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.

Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?

Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)

Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.

Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.

Axberger och Stig Engström

Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.

I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.

Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)

I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.

För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.

Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.

I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.

Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.

Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.

I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.

Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)

Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.

Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.

Axberger och Palmes sista dag i livet

I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.

Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.

Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.

Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.

Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.

Hans inställning yttrar sig på flera sätt.

En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.

Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)

Här saknas en del, kan det tyckas.

Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.

Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.

”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”

Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)

Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.

Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.

Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.

En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.

En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.

Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.

Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:

”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”

Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:

”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).

Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.

Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.

Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)

Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.

Axberger och biobesöket

Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)

Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.

Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:

”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”

Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:

”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).

Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.

Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:

”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)

Axberger och europeiska politikermord

Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.

Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.

Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.

Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.

Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.

I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.

Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)

Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.

Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.

Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.

Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.

Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.

När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.

Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.

Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.

Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.

Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.

När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)

Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.

Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.

Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.

Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)

Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)

Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind

Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)

Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:

”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)

Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:

”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)

Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.

Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.

Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p&gt; redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:

”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”

Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”

Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.

Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)

Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.

Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?

Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.

Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.

Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?

För sent att utreda mordet?

Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.

Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:

”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)

Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.

När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:

”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)

En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.

Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.

Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.

Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.

Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.

Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.

Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.

Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

Henrik Bromander har skrivit en roman om det svenska Stay Behindnätverket – och snuddar vid mordet på Olof Palme. Foto: Emil Malmborg

”JAG VILLE GÖRA EN BERÄTTELSE om en slags urspårad Stay Behindcell” säger författaren Henrik Bromander i den här intervjun som jag gjort med honom för bloggen.

Det handlar om hans senaste roman Skymningstid, en bok om Sveriges hemliga armé under kalla kriget, den som brukar gå under namnet Stay Behind.


Henrik Bromander: Skymningstid

Roman

Weyler förlag 2021

427 sidor


Det mesta om detta dolda nätverk är fortfarande höljt i dunkel, det var en vittförgrenad underjordisk struktur som fanns i årtionden men som inte ens i dag har granskats i någon svensk offentlig utredning.

Det som finns är frågor, till exempel de som ställdes av Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i FN, i en artikel på DN Debatt 2013 (betalvägg). Där pekade hon på möjligheten av att Stay Behinds aktiviteter kunde vara en del av lösningen på det ouppklarade Palmemordet.

Henrik Bromanders roman kom ut strax före den senaste årsdagen av mordet på Olof Palme. Datumet var väl valt av förlaget, dådet på Sveavägen skymtar kort men intensivt i berättelsen.

Romanen har tagits emot väl av recensenterna.

Aftonbladets Thomas Engström kallade Skymningstid ”en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig” och tillade att ”Bromander är lysande på att visa den processen”.

Expressens Victor Malm var också imponerad av författarens skildring av de konspirativa kretsar som fanns inom Stay Behind – och inte minst av den koppling som finns i boken till mysteriet kring Olof Palmes död på Sveavägen 1986. Han skrev: ”romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens”.

Dagens Nyheters recensent Rebecka Kärde (betalvägg) skrev: ”Henrik Bromander gör en helt enkelt tacksam: för att världen är så stor och spännande, och för att det finns någon som så inkännande tar sig an den.”

Henrik Bromander beskriver sig som författare, serietecknare och dramatiker. Han är född 1982 och bosatt i Malmö. Bland annat har han publicerat det prisbelönta seriealbumet Smålands mörker och den hyllade romanen Högspänning.
Men nu alltså: en roman om det hemliga Sverige och särskilt om Stay Behindverksamheten. Och om det talade jag med honom härom veckan. Här följer vårt samtal.

GW: Varför kom du att skriva en bok på det här temat?

HB: Jag hade läst och hört talas om Stay Behind ganska länge. Första gången i ett seriöst sammanhang var väl när Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt skrev om behovet av att utreda Stay Behind, att tillsätta en kommission och titta på eventuella kopplingar till Palmemordet. Och det väckte mitt intresse.

Det som Sverige sysslade med under kalla kriget är något som vi inte riktigt vill låtsas om med tanke på Sveriges neutralitet – och det är fortfarande ganska känsligt. Samtidigt är det möjligt att existensen av det här nätverket lett till väldigt allvarliga konsekvenser, kanske till och med att vår statsminister blev mördad. Även om det fortfarande inte finns några konkreta bevis eller starka indicier för den saken så finns det tillräckligt med oklarheter för att man verkligen borde gå till botten med det. Där tycker jag precis som Inga-Britt Ahlenius,

Så det var väl det som startade mitt intresse. Det ledde till att jag började läsa på om det som finns skrivet om nätverket. Det är ju inte mycket när det gäller Sverige men det finns lite mer att läsa om man söker sig utomlands, främst om Gladio, den italienska grenen av Stay Behindnätverket. Det blev en långsam research för min del och någonstans under den processen insåg jag att det skulle gå att väva en väldigt spännande roman kring en slags cell av det här slaget.

Svenskt 70-tal bildar bakgrunden till Henrik Bromanders roman, det är en period som länge fascinerat honom.

Jag kunde alltså tänka mig att figurer inom detta nätverk kanske faktiskt dödade Palme. Men då återstod frågan: vad gjorde de i så fall tidigare? Jag ville göra en berättelse om en slags urspårad Stay Behindcell. En inspirationskälla var en händelse i Italien, bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

GW: Vi talar alltså om ett bombdåd som dödade 85 personer och där senare ett antal nyfascister dömdes men där det också har funnits uppgifter som pekat mot inblandning från Gladio. Och det betydde i sin tur att det kan ha funnits direkta trådar till krafter inom den italienska staten.

HB: Ja. Och jag ville helt enkelt följa en liten grupp svenska män som ingår i det motsvarande nätverket här och som bestämmer sig för att ta saker i egna händer och slå tillbaka mot det de uppfattar som interna fiender. Den idén var upprinnelsen kan man säga.

Sedan ska det också sägas att jag var sugen på att skriva en thriller. Det hade jag inte gjort innan men jag har ju alltid läst mycket spänningslitteratur och varit intresserad av den genren. Särskilt den typen av författare som John le Carré och Graham Greene. Jag ville helt enkelt skriva en bok i den traditionen. Men det gick ganska många år innan jag till sist fick möjlighet att göra det.

En ganska sluten värld

GW: Jag gissar att ditt intresse för hemlig militär verksamhet startade innan du fick upp ögonen för Stay Behind.

HB: Så är det, kalla kriget och särskilt Sverige i det sammanhanget har varit ett av mina intressen. Jag har varit fascinerad av hela den där världen med hemlighetsmakeriet. Och under senare år har jag grävt ner mig i militaria och fakta om Sveriges försvar på ett ganska nördigt sätt.

Jag gjorde inte själv värnplikten, vilket jag ångrade under skrivandet av den här boken. Förutom när jag mönstrade är det väldigt få gånger jag kommit i närheten av ett aktivt regemente. Så jag har fått intervjua personer som varit verksamma som soldater, hemvärnsmän och officerare. Det är en ganska sluten värld och jag visste inte mycket om vardagen i den.

GW: Det du beskriver i boken är en cell med fyra personer. Eller fem, om man räknar med hustrun till en av medlemmarna för hon kommer ju att spela en mycket aktiv roll i sammanhanget. Och parallellt med det finns det några scener där du beskriver vad som händer högst upp i samhället, närmare bestämt i kanslihuset där det sitter för läsaren anonyma makthavare och tar beslut som får stor betydelse för händelseutvecklingen i boken.

Men mellan dessa två nivåer, den höga och den låga, fanns det en omfattande Stay Behindverksamhet som läsaren aldrig ser. Är den där luckan något som du avsiktligt eftersträvade när du skrev boken?

HB: Ja, jag ville förmedla den här lite dunkla bilden och den lite konspiratoriska miljön – det motsvarar ju också att man inte riktigt vet hur det var upplagt. Visst finns det en del personer och berättelser i till exempel Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Han har intervjuat före detta Stay Behindmän om hur det var upplagt och vad de gjorde. Men det framstår samtidigt som om de uppgifterna trots allt är lite motstridiga.

Jag ville också skapa den där känslan av att inte de som ingår i cellen riktigt vet vad som finns ovanför dem och vilken omfattning det har. Sedan är det ju så att när man skriver bokmanus kan det bli kapitel som stryks eller ändras och scener som tas bort. Det fanns scener som inte kom med i boken där läsaren kanske skulle ha fått lite större inblick i nätverket. Jag hade en dialog med min redaktör om hur mycket som skulle redovisas och hur mycket som skulle få vara lite oklart fortfarande. Det är en balansgång när man skriver skönlitteratur jämfört med när man skriver en fackbok då man vill lägga alla kort på bordet. En skönlitterär författare kan välja att dölja sina kort för att bibehålla den här mystiken.

GW: Ja, läsaren är inne i den här gruppen under större delen av boken och vet egentligen inte mer än dess medlemmar. Och dessutom vet vi inte heller vad alla medlemmarna vet, för de känner alldeles tydligt till olika saker och avslöjar inte allting inbördes för varandra. Det är verkligen en speciell värld du har återskapat.

Nästa fråga: du låter den huvudsakliga delen av berättelsen utspelas under 70-talet. Det är ju inte givet, tänker jag, att det skulle vara 70-talet som står i centrum för en bok med det här temat. Du kunde med goda skäl ha skrivit om 50- 60- eller 80-talet. Men du tog just det här årtiondet.

HB: Jo, precis. Om man tänker på kalla kriget brukar 70-talet beskrivas som en avspänningsperiod, en väldigt lugn del av hela konflikten och jag förmodar att Stay Behind låg lite på sparlåga då jämfört med 50-60-talet. Och sedan blev det ju åter ganska dramatiskt under 80-talet. Men mitt val av årtionde var kanske inte riktigt kopplat till Stay Behind utan det var mer att jag alltid varit fascinerad av 70-talet.

Jag har läst mycket om ockupationen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat till exempel. Redan som 11-12-åring slukade jag årsboken Nordisk kriminalkrönika. Därifrån minns jag foton, bland annat just om västtyska ambassaddramat. Jag blev väldigt fascinerad och också skrämd. Det var något som verkligen fastnade där.

Nej, jag tycker att 70-talet är en väldigt spännande epok med terrorhot och paranoian kring sådant. Det går verkligen att känna igen i dagens samhälle – fast i stället för vänsterterrorism och palestinier är det nu IS som skapar rädsla. Men det hände också någonting annat där, ett skifte bort från 60-talets framtidstro. Då kom oljekrisen och så någon slags ekonomisk nedgång. Och över lag bromsades de där förhoppningarna om framtiden in, det blev mörkare. Det kan jag också fascineras av som författare. Och även där tycker jag man kan känna igen rätt mycket av vår samtid i 70-talet. Ju mer jag läste på om 70-talet och pratade med människor som levde och var unga då, desto mer såg jag också parallellerna till vår tid.

Erlander hade uttryckt oro

GW: Ja, i boken har du ju fångat in en rad av de stora händelserna i Sverige under det årtiondet. Och det är ju i sådana avsnitt som du kliver utanför den här gruppen och drar storyn om vad som hände, som kapardramat på Bulltofta och ockupationen av västtyska ambassaden. Där är det uppenbart att du håller dig till sådant som faktiskt inträffade.

Och det för mig över till en central punkt i din berättelse, en episod som du kopplar till Bulltoftadramat. Du skildrar ett möte i kanslihuset där det fattas ett beslut om att avveckla de vapenförråd som de hemliga motståndsgrupperna ska ha egen tillgång till. Och den yttersta orsaken till beslutet är att statsministern – det vill säga Palme – är orolig för att det kan finnas grupperingar i den hemliga svenska motståndsrörelsen som är besläktade med de kroatiska högerextremister som genomfört flygkapningen. Beslutet om att avväpna Stay Behindgrupperna genomförs också i boken och får stor betydelse för vad som händer sedan i din berättelse. Vad finns det för faktiskt underlag till det du skriver om den där avväpningen?

HB: Inget alls, skulle jag säga. Det är väldigt mycket en dramaturgisk konstruktion för min del för att sätta någon slags boll i rullning. Det får bli en katalysator för vad som händer i cellen. Dess medlemmar börjar långsamt tappa förtroendet för statsledningen. Och det leder inte bara till uttalad fientlighet mot regeringen utan också till att de beslutar sig för att själva skaffa sig vapen.

Det är alltså inte så att jag har stött på någon uppgift om avväpning av Stay Behindgrupperna, vare sig efter Bulltofta eller i annat sammanhang. Däremot har jag läst att Tage Erlander hade uttryckt oro över närvaron av före detta Finlandsfrivilliga och SS-frivilliga i startfasen av Stay Behind, sent 40-tal och 50-tal. Och jag tror att det över lag kan ha funnits en misstänksamhet från socialdemokratin, att det ställdes frågor som: vilka är egentligen de här antikommunisterna med tillgång till vapen och stridserfarenhet, de som ska försvara oss under en ockupation?

Det fanns verkligen en ansträngning från ledande politiskt håll att koppla bort de där extremhögerelementen. Och som jag ser det var det en bidragande orsak till vad man kan kalla Lindencronaupplägget för Stay Behind. Med det menar jag att det fanns en strävan att skapa ett Stay Behind utifrån den svenska modellen, alltså med LO och SAF som i någon slags god förening skulle samlas kring demokratin, ett projekt utan de där ytterlighetsfigurerna och med försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som samlande gestalt. Så det är väl den faktiska bakgrunden, men just det här med avväpning av de hemliga cellerna, det är min fiktiva ”take” på det hela kan man säga.

Vapenförråden

GW: Det jag funderat över är att när du låter vapenförråden försvinna i början av 1974 kommer den här gruppen lite grann att hänga i luften. Den tycks inte få så mycket instruktioner. Den är inte avvecklad men den finns fortfarande. Kan man tänka sig – är det så du tänker dig – att det under en period i alla fall fanns en form av Stay Behindnätverk som man inte tog riktigt ansvar för uppifrån?

HB: Ja, det är väl över lag min bild. Det handlar också om att det inte tycks ha varit en enhetlig organisation för Stay Behind utan att det verkar ha funnits parallella strukturer, fast det är oklart hur länge och när.

Dels har vi det nätverk som en ledande svensk militär, Anders Grafström, tidigt byggde upp tillsammans med nazisten Otto Hallberg. Och dels har vi det som blev Lindencronanätverket med kopplingar till det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen. Så har vi det som ibland kallas krigs-IB och slutligen också initiativet från William Colby som var CIA-chef i Stockholm och som efter kriget arbetade med att bygga upp Stay Behind i Skandinavien under USA:s kontroll.

Det verkar ha varit ganska rörigt, men kanske mest på på 50- och 60-talet, då det absolut kan ha hänt att vissa grupper eller vissa strukturer lämnades lite vind för våg. Det är i alla fall tydligt att det var den militära underrättelsetjänsten som hade i uppgift att orkestrera det hela. Och på det hållet vet vi att det inträffade en kris under 70-talet efter avslöjandet av en besläktad hemlighet: existensen av den hemliga militära underrättelseorganisationen IB och dess verksamhet som också riktades mot svenskar. Jag har intervjuat en gammal IB-anställd kring vad som hände då och han menade att IB, som alltså utgjorde den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten, var en organisation i kaos något år. Ingen visste riktigt vad som skulle hända.

Då tänker jag att ett liknande kaos under någon tid kan ha drabbats Stay Behindstrukturen. Det kan ha funnits motsatta viljor som verkligen drog åt olika håll och det är det som finns underförstått i min fiktiva berättelse. Samtidigt som cellerna närapå avvecklades kan folk inom underrättelsetjänsten ha tyckt att verksamheten borde få fortsätta som förut. Underrättelsetjänsten kan ha haft egna rapportörer som upprätthöll grupperna och som rapporterade vidare uppåt i all tysthet. Så i berättelsen har jag skrivit in att underrättelsetjänsten har en egen liten mullvad i den grupp jag skildrar.

GW: Ja, under läsningen får jag verkligen intrycket av att just eftersom det här är en så hemlig verksamhet som officiellt inte ens existerar så skapas det ett utrymme för vilken sorts initiativ som helst och att ingen egentligen vet fullt ut vad som händer. För även de som sitter högt upp har ju bara en viss överblick över saker och ting. Det ingår ju i upplägget att de inte ska veta i detalj vad som finns längre ner.

HB: Och kanske de inte riktigt vill veta heller. Det är det som är det klassiska problemet med sådana här hemliga strukturer. Och det kan leda till att något plötsligt smäller efter att ha stått och jäst utan att någon haft riktig koll på vad som hållit på att hända.

GW: Det du säger pekar ju på en orsak till att det inte finns någon historieskrivning om denna hemliga verksamhet. I alla fall inte någon officiell – och det är väl frågan om det finns någon alls. Det är en stor del av svensk historia under de här årtiondena som är undanstoppad.

HB: Ja, verkligen.

GW: Tror du att din bok har bidragit till att förtydliga behovet av att de här sakerna blir klarlagda?

HB: Ja, jag kan ju hoppas det. Det skulle vara fantastiskt om den får någon sådan effekt. Sedan är ju jag medveten om att det här är fiktion, det här är påhittat. Det är inte så att jag hävdar att det är ett försök till någon sorts faktisk historieskrivning.

GW: Nej, men du förmedlar ett starkt intryck av att det kan ha funnits grupper av ungefär den här typ som du beskriver.

HB: Ja, och det är väl en av mina poänger. Därför är jag den förste att tycka att en verklig historieskrivning behövs. Och jag vill gärna hoppas att min bok kan få upp ögonen på folk för det behovet.

Varulvsrörelsen

GW: Det dyker upp lite anspelningar på varulvsrörelsen här och var i din bok. Varulvsrörelsen var ju planerad för att vara en underjordisk nazistisk motståndsrörelse i Tyskland som skulle dra igång när Hitlerregimen föll samman i slutet av andra världskriget. Vi vet att svenska nazister tog till sig de där tankegångarna. Och det har diskuterats hur mycket av tankegodset om en varulvsrörelse som fanns med i de tidiga svenska försöken att bygga upp vad som blev Stay Behind. Hur mycket forskade du omkring det?

HB: Jag har läst en del. De flesta är överens om att det tyska försöket knappast var någonting som fick egentlig betydelse, det var väldigt mycket en propagandaskapelse av Goebbels. Det hände visserligen saker efter krigsslutet i Tyskland, försök till en resning med enskilda terrordåd, men det var väldigt splittrat och i liten skala. Samtidigt kan man se att nazisten Otto Hallberg som spelade en roll i det tidiga svenska Stay Behind hade tankar om att bygga en motståndsrörelse som kanske inte egentligen var riktad mot en sovjetisk invasion utan snarare mot vad han såg som femtekolonnare i Sverige. Det påminde mycket om varulvstänket.

GW: I Tyskland de allra senaste åren har det kommit upp rätt skakande rapporter om hur grupper inom militären i vår tid förberett mord på vad de sett som landsförrädiska politiker. Det ser ut som om tankar som frodades bland nazister vid tiden för andra världskrigets slut kommit tillbaka – och inte i alldeles liten skala.

HB: Jag har också läst lite om detta, det är väldigt skrämmande. Mot bakgrund av den tyska historien och kontexten är det extra allvarligt att det har börjat röra på sig igen där.

GW: En helt annan fråga: din centrala huvudperson Gunnar år yrkesofficer på P 10, det pansarregemente som då fanns i Strängnäs. Han ingår i den hemliga cellen. Du skriver om att han får rapporter om att det förekommit sabotage på P 10. Det är inte han som har utfört sabotagen så han grubblar över vad det handlar om. Från regementsledningen förklaras det efter en tid med att det bara varit en del i en övning. Det vill säga: officerare och värnpliktiga skulle till en början tro att det var verkliga sabotage så att det skulle gå att få en realistisk bild av hur snabbt och effektivt de reagerade på situationen.

Men Gunnar tar inte riktigt till sig den där förklaringen. Han tror det kan handla om något annat, kanske är det riktat mot honom på något sätt. Han inser att han inte litar på sina överordnade.

När jag läste det där väckte det intressanta frågor – hur kan egentligen den som befinner sig på lägre nivå i det militära veta vad som är normala övningar och vad som är något annat som kanske aldrig redovisas? Är det över huvud taget meningen att de som befinner sig längre ner ens i efterhand ska få veta säkert?

Mina tankar gick till diskussionen om ubåtskränkningarna av svenska vatten under 80-talet. På den tiden var den etablerade uppfattningen att det var Sovjetunionen och Warszawapakten som låg bakom intrången. Men en av dem som studerat frågan mest, diplomaten och ubåtsutredaren Mattias Mossberg, skriver i sin bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan att det i själva verket fanns starka tecken på att det var NATO som skickat in ubåtar. Och det skulle i sin tur ha ingått i gemensamma övningar med svensk militär. Men existensen av några sådana övningar erkändes inte. Och det hela framstod därför som ett utslag av utmanande sovjetisk aggression.

Så när du förde in dessa mystiska sabotageincidenter pekade du, tycker jag, på frågan: i vilken utsträckning kan man tänka sig att det i militära sammanhang inte hålls någon klar gräns mellan övningar och desinformation? Är det något du funderade över speciellt när du skrev det här?

HB: Jag tänkte nog inte medvetet att det skulle vara en parallell till ubåtskränkningarna men det är väldigt intressant om man ställer upp det så, det känns som att det finns väldigt mycket att rota i kring ubåtarna.

Det jag skrev om sabotagen var i stället inspirerat av en specifik sak som en av de personer jag intervjuade berättade om de här olika skarpa lägena. Han var amfibiejägare och det här var sent 90-tal, alltså efter murens fall. Vid ett antal tillfällen hade han varit med om att det påståtts vara någon form av verksamhet från så kallade spetsnazenheter – alltså ryska specialförband – i Stockholms skärgård. I de fallen hade det varit tydligt, åtminstone efteråt, att det bara handlat om övning. Men så inträffade något som inte var som de vanliga övningarna, Min källa och hans kamrater hade haft skarp ammunition och fått order att skjuta om de påträffade fienden. Det hände aldrig något, de hittade inga ryssar. Och när det hela var över var det inga ansvariga officerare som pratade om det.

Han frågade sig i efterhand: vad hade hänt om det nu bara var en övning och de hade skjutit mot någon de träffade på som de hade order om att göra? Han upplevde det som ganska skrämmande med den här tystnaden efteråt, att ingen pratade om det och att heller ingenting skrevs i media. Än i dag undrar han: var det verkligen ryska enheter på plats i Sveriges skärgård?

Romanen handlar bland annat om att vara en människa i ett system och försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser – men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller, menar Henrik Bromander. Foto: Emil Malmborg.

GW: En av dina huvudpersoner, Ramona som är gift med en medlem i den hemliga cellen, hör hemma i den uttalat nazistiska gruppen Nordiska Rikspartiet som ju funnits i verkligheten. När hon på allvar kommer in i cellen introducerar hon dödslistor på förrädare, personer som antogs vara beredda att ställa sin tjänster till förfogande när Moskva tog makten och som därför borde oskadliggöras i förväg.. Hur mycket faktaunderlag hade du när du skrev det där?

HB: Ja, just kring Rikspartiet så har jag väldigt mycket faktaunderlag. Jag fick enorma mängder material av en person som infiltrerat Rikspartiet under de sista åren av dess verksamhet, partiet lades ner 2009. Det var inte bara deras offentliga tidningar utan också en massa brev och interna skrifter. Men det är inte så att jag hittade några dödslistor där utan det jag skrev var snarare inspirerat av hur senare nynazister har arbetat. Det fanns faktiskt en tidning som hette Werwolf som kom på 90-talet och som publicerade långa adresslistor på aktiva antirasister men också på judar och personer som var från Mellanöstern.

Dödslistor

GW: Jag uppfattade också dödslistorna i din bok som en form av start på det du senare skriver om Palmemordet. Gunnar har inga förkunskaper om att Palme ska mördas, men han får ett par uppringningar på mordnatten. Telefonen ringer först en gång och sedan tre gånger. Han tolkar det som en signal han känner igen, ett meddelande om att ett uppdrag är utfört.

Du låter inte läsaren få veta säkert om uppringningarna verkligen var ett meddelande till Gunnar. Och inte heller vem som i så fall ringde upp – och varför. Men det kommer in väldigt suggestivt i berättelsen.

Är det med avsikt som du skapar en osäkerhet omkring vad som händer? Eller är det jag som har läst boken illa som inte har förstått?

HB: Nej, verkligen inte. Det ska vara dunkelt. Men det är också lite grann en lek med ett inslag i mordutredningen, det där paret som blir uppringt där på mordnatten och fick något som lät som en rapportering om att Palme var skjuten. Det kom att diskuteras mycket om den som ringde slagit fel nummer. Och det finns ju ett par berättelser till om mystiska samtal under mordnatten där folk har uttryckt glädje eller gett besked, till exempel radiosamtalet som lyder: ”Hallå där uppe, hur är det?”, ”För jävligt kallt”, ”Statsministern skjuten”.

Det finns nästan en… mytbild är fel att säga för att jag tänker mig att de där samtalen säkert har skett, men mordnatten är en fond med moderna legender. Så det var lite grann en lek med de där mystiska meddelandena. Men i fiktionen, i bokens värld, tänker jag att det mycket väl kan vara så att någon eller ett par i cellen är inblandade i ett mordkommando på två eller tre personer som faktiskt utför det här. Eller så är det bara Gunnars fantasier, han dricker mycket vid den här tiden.

GW: Det finns en annan intressant episod med Gunnar, det är när han hälsar på en gammal sjuk officer som inte kan prata och som nästan inte kan skriva. Men han orkar i alla fall skriva ner ett meddelande: ”Det är inte du som bestämmer”. Det känns som någon form av sammanfattning av boken.

HB: Verkligen. Men återigen kan man tolka vad han menar på olika sätt.

GW: Jag läser det som att Gunnar vill följa sin övertygelse samtidigt den där skrivna lappen påminner honom om att han inte kan göra mycket mer än att vara en länk i någonting större som han egentligen inte styr. Det är väl det som sliter i honom hela tiden?

HB: Ja, precis. Att vara en människa i ett system och samtidigt försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller. Det blir en krock mellan försöken att vara en sann och renhårig människa och den smutsiga verkligheten.

”En utraderad punkt i samtidshistorien”

GW: Du kommer in på ett liknande tema med en annan av huvudpersonerna, Monika, som arbetar på Säpo och intresserar sig för att kartlägga högerextremister – något hon inte får så mycket stöd för av sina överordnade. När hon har slutat på Säpo får hon plötsligt tillgång till en uppsättning dokument. Där får hon svar på väldigt mycket saker som hon funderat på. Ändå bestämmer hon sig för att köra detta i papperstuggen. Och så försvinner de sista resterna av bevis på vad som har hänt. Det är en sak som sätter sig i mig som läsare.

HB: Ja, det blir någon slag kommentar till det vi pratade om innan om det här med historielösheten kring Stay Behind. Det finns så få dokument. Och det finns så få belägg. Det är en stor utraderad punkt i den svenska samtidshistorien. Vi kanske aldrig kommer att få veta. Det är ju samma med Palmemordet och det är väldigt frustrerande.

GW: Jag associerar lite till vad som avslöjades av journalisten Bo G Andersson i en artikel i Dagens Nyheter om att Palmes personakt på Säpo är försvunnen och att det inom Palmeutredningen spekulerades om att någon på Säpo kanske hade eldat upp den. Det är förstås en absurditet om det är sant – vi föreställer oss ju att lagar och regler ska förhindra att sådana handlingar försvinner.

HB: Ja. Och när det gäller Palmeakten är det oklart om den eldats upp på ett enskilt initiativ eller om det var någon order uppifrån.

GW: Och slutligen återstår förstås möjligheten att den kanske inte har eldats upp, att den finns kvar någonstans – på ett ställe dit den vanliga medborgaren inte har insyn.

Det kanske är en naturlig slutpunkt. Eller är det något mera som du tycker skulle vara bra att ta upp?

HB: Nej, jag tycker att vi har betat av det mesta.


Jag planerar att publicera en egen recension av Henrik Bromanders bok här på bloggen de närmaste dagarna. Att jag tycker att det finns skäl att läsa den framgår dock redan av ovanstående intervju. /Gunnar

En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…

 

Här är Palmemordsarkivet – demokrati och insyn i praktiken

Så här ser startsidan för Palmemordsarkivet ut – eller i alla fall dess översta del. Dokument som är markerade med grönt är tillgängliga, de som är markerade med vitt har begärts ut från utredningen men inte kommit ännu och de som är markerade med rött finns inte enligt polisen – eller så omfattas de helt av sekretess. Den blå texten till höger länkar direkt till dokumenten som kan läsas på skärmen eller laddas ner.

SEDAN DEN 10 JUNI I ÅR är Palmeutredningen officiellt proklamerat död. Det var då den lades ner av åklagaren Krister Petersson.

Samtidigt lever den i dag på ett sätt som kanske inte varit fallet på många år.

Och det beror väldigt mycket på en enda omständighet. Existensen av det digitala Palmemordsarkivet – åtkomligt utan avgift för var och en som är intresserad.

Här finns en snabbt växande del av utredningen. Inte som sammanfattningar skrivna av journalister utan som dokument i original, om än delvis maskade av polisen.

För den som följt den här bloggen är detta inte helt nytt, eftersom det förekommit en hel del hänvisningar och länkar till material som finns upplagt på arkivets server. Men inte någon riktig presentation av själva arkivet.

Och det är inte bara min blogg som brustit när det gällt att berätta. Denna snabbt växande samling av kunskap är helt enkelt en resurs som hittills inte heller på annat håll fått den uppmärksamhet som den är värd.

Lite längre ner i den här texten återkommer jag till detaljerna för alla er som undrar över hur man hittar arkivet och använder det.

Men låt oss först stanna upp vid frågan: varför är offentliggörandet av material från Palmeutredningen en så stor händelse?

Samlade damm

Fram till nedläggningsbeslutet i juni var dokumenten i mordutredningen bara tillgängliga för en ytterst liten krets. I princip handlade det om åklagaren Krister Petersson och de fyra utredarna i Palmegruppen.

Under årens lopp har det för all del varit möjligt för journalister och enskilda att begära ut handlingar från utredningen. Men utredarna har haft möjlighet att säga nej med hänvisning till förundersökningssekretessen och under den sista tiden, alltså då Krister Petersson var förundersökningsledare, var avslagen i princip standard på i stort sett vad som helst som någon begärde ut.

Det innebar i praktiken att väldigt stora delar av utredningsmaterialet bara låg och samlade damm i hyllorna, alternativt slumrade en digital sömn, utan att någon läste vad som stod där. I den mån inte utredarna intresserade sig för vad som stod i vissa dokument så blev de inte lästa.

Det som nu sker är att en växande del av detta material har blivit tillgängligt för allmänheten.

Och det finns verkligen ett stort intresse för vad som står i papperen. En månad efter nedläggningen av utredningen rapporterade nyhetsmedia att ett tjugotal polisanställda jobbade heltid med sekretessprövning av material om Palmemordet och att polisen räknade med att anställa en handfull jurister för att klara av trycket.

En miljon för hela utredningen

Handlingarna lämnas ut i form av pappersutskrifter och mot en avgift.

Den som vill ta del av hela utredningen får räkna med att betala omkring en miljon kronor. Förutom att det lär ta ett bra tag innan alla dokument är sekretessprövade är förstås den summan orealistisk för de allra flesta. Även att begära ut en avsevärt mindre del av utredningsmaterialet kan förstås svida i plånboken. Och det är inte heller lätt att veta vilka dokument som i så fall kan vara mest intressanta att begära ut.

Också i andra avseenden är upplägget lite otympligt. De handlingar som lämnas ut hamnar i brevlådan hemma hos var och en som begärt ut dem. Och det är fullt möjligt att tänka sig att flera tusen personer begär ut samma dokument – och att var och en betalar.

(Detta ska inte jämföras med att köpa en bok där det finns upphovsrätt och författaren förväntar sig inkomster. Dokumenten i Palmeutredningen är allmän egendom. De har inte producerats för att polisen ska tjäna pengar på dem. Kopieringsavgifterna är helt enkelt avsedda att kompensera för kostnaderna att göra och distribuera papperskopior, något som inte skulle behövas om handlingarna i stället lämnades ut digitalt.)

Jag har själv tidigare fått ut handlingar från Palmeutredningen i digital form via epost. Men när nu utredningen lagts ner har polisen valt att göra annorlunda, läs: krångligare. Och det ställer förstås till besvär för alla som vill att det ska kunna föras ett offentligt samtal om denna historiskt så betydelsefulla mordutredning.

Men den glada nyheten är att det finns ett litet antal hängivna personer som strävar efter att materialet ska vara tillgängligt på ett smidigt och rationellt sätt. De har alltså börjat bygga upp ett arkiv över handlingar på nätet och har redan kommit en bra bit.

Ideell insats

Adressen är: Palmemordsarkivet.se. De som jobbar med arkivet gör det helt på ideell basis och har inte några ekonomiska resurser för att marknadsföra det på ett sätt som skulle motsvara det stora faktiska intresse som av allt att döma finns. Men i den skara av människor som intresserar sig seriöst för utredningen av mordet på Sveriges statsminister har ryktet ändå börjat sprida sig.

Jonas Nyman och Mattias Kressmark är två av de administratörer som utför det dagliga arbetet med arkivet. De betonar att det bakom arkivet inte finns någon organisation, det har uppstått genom en rad spontana individuella initiativ från enskilda personer.

Jonas är 38 år, kemist och egenföretagare. Han läste kemiteknik i Borås, doktorerade i Southampton och var sedan forskare på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade tillbaka till Sverige. Han bor nu i Karlskoga.

Mattias är 44 år. Han arbetar till vardags hos Microsoft med moderna möteslösningar och artificiell intelligens. Mattias bor granne med polishuset på Kungsholmen och har följt rapporteringen kring Palmemordet så länge han kan minnas. Mattias var, kan det tilläggas, den som skapade det exceldokument som är ingången till arkivet.

Innan vi fortsätter: låt mig tillägga på en gång att jag själv har anknytning till arkivet även om jag inte gjort så mycket praktiskt. Jag är nämligen en av flera personer som är listade som konsulter och som administratörerna kan vända sig till för att få lite feedback.

Att jag fått det förtroendet är jag glad över. Men därmed vill jag också säga att den här artikeln inte ska ses som någon opartisk eller kritisk granskning av arkivet från min sida. Tvärtom vill jag understryka att jag tycker att detta arkiv är en utmärkt och närmast nödvändig företeelse i den situation som vi nu trätt in i.

Det vill säga när den gigantiska mordutredningen är nedlagd och materialet till sist ska vara tillgängligt för allmänheten.

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet, säger om situationen när så mycket handlingar blivit offentliga: ”Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.” FOTO: privat.

Trots att arkivet startat i relativ tysthet är det en högst levande institution. Jonas säger: ”En vanlig vardagskväll är det oftast fler än 50 personer som är inne samtidigt och tittar på listan över handlingar.”

(Handlingarna kan antingen läsas direkt på arkivets sajt eller laddas ner för senare genomgång.)

Över 7 000 sidor tillgängliga

Någon statistik över det samlade antalet nerladdningar finns det inte. Däremot kan Jonas berätta att arkivet hittills publicerat över 7 000 sidor i pdf-format med material från utredningen.

Mattias säger: ”Enligt en uppskattning från polisen innehåller utredningen kanske 500 000 sidor totalt. Då har vi till dags dato i mitten av oktober 2020 beställt ut ca 1,5% av hela utredningen.”

Är det meningen att hela Palmeutredningen ska ligga uppe till sist?

Jag tror inte att vi någonsin kommer få ut alla handlingar”, säger Mattias och tillägger: ”Och det vore knappast önskvärt heller. Det finns otroligt många helt ointressanta dokument.”

För den som går in och tittar återkommande är det lätt att se om det har kommit in något nytt sedan ens senaste besök. Det finns nämligen en kolumn – kolumn D – som har rubriken ”Upplagt/Uppdaterat”. Den visar datum för när varje dokument lagts upp – eller i vissa fall uppdaterats, om det till exempel kommit in en bättre scannad version. (Det finns en liten pil i det översta fältet för kolumnen. Den kan användas för att sortera posterna så att den senast inlagda kommer högst upp.)

Jag ställer frågan till Jonas och Mattias vilka handlingar de tycker är de mest intressanta av de som hittills kommit ut.

Jonas: ”Det talar jag inte om.” (Jag får först det här svaret via mail och det ska nämnas att Jonas lagt till en smiley. Men jag förstår på honom vid ytterligare kontakt att det är lika sant för det.)

Mattias är lite mer medgörlig och säger: ”Det beror ju förstås på vilka egna intressen man har, men det finns några som jag personligen tycker tål att nämnas särskilt.”

Mattias lästips

De handlingar Mattias vill lyfta fram är:

• Liggaren (detta handlar om det som är, eller ska vara, den fullständiga förteckningen över handlingarna i Palmeutredningen. Kommer man in på startsidan hittar man den under en särskild flik som just heter ”Liggaren”);

• avsnittsindelningen av utredningen (se raderna 172 och 172.1 på arkivets startsida samt fliken PU Avsnitt som ligger bredvid fliken Liggaren);

Säpos övervaknings-PM (alltså Säpos utredning från april 1986 kring frågan om Palme varit utsatt för hemlig bevakning före mordet eller inte);

• Förhör kring Christer A (Han var en av de personer som blev aktuell i samband med polisens arbete med gärningsmannaprofilen. Christer A var mycket fientlig till Palme och är känd bland annat för att han sa till mordutredarna att han sålt sin Magnumrevolver till en okänd person – vilket gjorde att den inte kunde provskjutas). Material om honom finns på raderna 9, 9.1, 9.2, 9.3, 163, 163.1, 176, 255, 256, 257, 258, 261 – länkar finns längst till höger på respektive rad här som i andra fall);

• Vittnen som berättar om Lisbeth på mordplatsen (givetvis åtskilliga, det är bara att söka på namnen, sökningar görs på excelarket med ⌘-F om du har en Mac, Ctrl-F om du har en PC);

• Kegö/Barrlings PM (alltså materialet där de två säkerhetspoliser som samarbetade med Ebbe Carlsson presenterar sina teorier) se raderna 267, 267.1, 267.2, 267.3, 267.4 och 267.5).

Mattias Kressmark, administratör på Palmemordsarkivet: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen.” FOTO: privat.

Det är lätt att bli överväldigad av den stora mängden information som plötsligt är tillgänglig, särskilt för den som inte tidigare ägnat tid å att försöka tränga in i mordgåtan. Så en fråga som kan vara intressant för nybörjaren är: var ska man börja?

”Här hittar man till exempel samtliga förhör med några vittnen som gjort viktiga observationer vid mordplatsen eller dess nära omgivningar: Anna Hage, Anders B, Lars J och Yvonne N. Och då ingår förhör med alla dessa fyra som hållits i närtid, förhör som inte varit publicerade tidigare”, säger Jonas.

(Förhören med Anna Hage finns på raderna 342 och 343, de med Anders B finns på raderna 71 samt 71.1-71.7, de med Lars J finns på raderna 30 samt 30.1-30.7 och de med Yvonne N finns på raderna 3, 151 samt 152.)

Finns lösningen i handlingarna?

En fråga som många förstås ställer sig och som framstår som den kanske viktigaste är: finns lösningen på mordet i handlingarna?

Jonas: ”Det vet jag inte, men jag kan säga att mina egna efterforskningar går snabbt framåt tack vare tillgången på dokumenten. Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.”

Mattias: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen. Jag ser mycket positivt på att informationen sprids till fler och fler personer som kan vrida och vända och fundera på skeenden och förhållanden. Oavsett om lösningen någonsin går att fastslå så måste det vara ett självklart mål för detta arbete (och för Sverige som nation) att det som finns i denna utredning blir publikt tillgängligt för kommande generationer.”

Har Jonas och Mattias rätt i att detta material kan bidra till att lösa mordgåtan? Jag tror de kan ha det. I så fall är arbetet med Palmemordsarkivet något som är av stor vikt för vad som till sist kommer att ske kring ett av de viktigaste rättsfall som någonsin funnits i Sverige.

Men inte bara det. Detta arbete kan också ha mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av vår samtidshistoria och det samhälle vi lever i.

Offentlighetsprincipen och verkligheten

Att arkivet har kommit till är en direkt följd av den svenska offentlighetslagstiftningen. Mycket hårt sammanfattat innebär den att myndighetshandlingar ska vara offentligt tillgängliga utom när det finns särskild och tydlig lagstiftning som anger undantag från den regeln, det vill säga sekretess.

Det är vanligt att den svenska lagstiftningen på detta område nämns med stolthet. I ett avseende är det helt begripligt. Sverige har nämligen den äldsta offentlighetslagstiftningen i världen.

Den kom till 1766.

Redan från början var den nära knuten till tryckfrihetslagstiftningen. Det är egentligen inte så konstigt. Tryckfriheten handlar i stor utsträckning om rätten att rapportera om och diskutera vad som sker i samhället. Och därmed också om vad olika grenar av statsmakten gör.

För att denna tryckfrihet ska kunna fungera bra – och inte bara handla om spekulationer – krävs det förstås att allmänheten ska kunna ta del av fakta kring statliga beslut och åtgärder. Och i 1766 års tryckfrihetsförordning fanns principen om allmänna handlingars offentlighet.

Nu var det lite sisådär med dessa fri- och rättigheter redan från början om man ska vara ärlig. I 1766 års lag fanns det allvarliga inskränkningar i tryckfriheten – det var till exempel inte tillåtet att kritisera kungen eller kyrkan. Och Gustav III upphävde för övrigt det mesta av den relativa frihet som lagen medgav efter sin statskupp som kom bara några år efteråt. Då blev det i praktiken förenat med risk för dödsstraff för den som misshagade hans majestät på tryckfrihetens område.

Inte heller vad som skett senare kring de viktiga principer som lanserades 1766 kan beskrivas som någon solskenshistoria. Medborgarnas rätt till insyn i statens agerande och rätt att publicera sakuppgifter och åsikter har i praktiken ofta varit under attack. Till exempel hamnade tidiga socialdemokrater som August Palm och Hjalmar Branting i fängsligt förvar för vad som ansågs vara farlig opinionsbildning från deras sida.

Ture Nerman med sin antinazistiska tidning Trots Allt som drabbades av transportförbud och beslag under kriget. Ture Nerman själv fick sitta i fängelse i tre månader. FOTO: Public Domain

Långt senare, under andra världskriget, var det stora inskränkningar i yttrandefriheten och den allmänna insynen i svenska statens agerande. Och även ännu senare, under det fredliga 70-talet, dömdes Peter Bratt och Jan Guillou för sina avslöjanden om den svenska hemliga underrättelseorganisationen IB.

En spännande – och gratis – källa till kunskap om den svenska offentlighets- och tryckfrihetslagstiftningens vindlande vägar är en jubileumsbok som gavs ut av riksdagen i samband med att den gamla lagen från 1766 fyllde 250 år. Den heter helt enkelt Fritt ord 250 år och kan laddas ner som pdf här.

Hur bra är dagens Sverige på tryckfrihet och offentlighet då?

Ja, svaret är väl egentligen: det är sådant som hela tiden visar sig i praktiken. Och inte minst i det perspektivet är det spännande att se hur bra det går att nu i efterhand få insyn i Palmeutredningen.

Ett avsnitt ur den rapport om möjlig övervakning av Palme som en utredningsgrupp inom Säpo färdigställde i april 1986.

Den stora frågan är ju: kommer vi till sist att få verklig insyn i mordutredningen – eller kommer viktiga delar av den att vara fortsatt dolda?

Svaret hittills är lite motsägelsefullt. En del handlingar som lämnats ut har maskats i en omfattning som ser rätt bekymmersam ut. Det gäller till exempel ett antal dokument som berör det hemliga Stay Behindnätverket, rad 127.

Och ganska nyligen fick vi för övrigt veta att en viktig handling som kan ha innehållit uppgifter med stor relevans för mordutredningen helt enkelt försvunnit spårlöst från en annan myndighet – nämligen Säpos personakt på Palme.

Sådant borde förstås inte kunna ske. Men det gjorde det.

Det där sista ska inte just Palmeutredarna lastas för, det är uppenbart. Men det understryker likafullt att det alltid finns en risk för att nog så väsentliga uppgifter om statsministermordet och utredningen av det helt enkelt kan försvinna i dunklet.

Åter till Jonas och Mattias och den praktiska hanteringen av Palmemordsarkivet. En fråga är: publicerar arkivet allt som kommer in?

”Praktiskt taget allt”, säger Jonas. ”Men det finns undantag. Det kan vara material som skyddas av upphovsrätt, till exempel tidningsartiklar som funnits med i utredarnas handlingar. Men vi har också fått in ett dokument där en namngiven levande person pekas ut som Palmes mördare och där vi avstått från att lägga ut det. Vi bedömde att det med stor sannolikhet skulle utgöra förtal om vi gjorde det.”

Att få ut handlingar

Så några ord om hur det hela fungerar praktiskt. Idén bakom arkivet är helt enkelt att olika enskilda personer själva begär ut dokument från polisen, scannar dem och lämnar in dem så att de kan läggas upp på nätet.

Den som själv vill begära ut handlingar ur Palmeutredningen kan ta del av den här informationen från polisen om hur det går till.

Jonas tillägger: ”Det är viktigt att man specificerar så tydligt som möjligt vilka handlingar man vill ha, gärna med diarienummer om man har tillgång till det.”

Många frågar sig förstås: hur vet man vilka handlingar som finns att begära ut?

Jonas: ”Det är ju en mycket bra fråga! Det finns flera sätt. Man kan till exempel be om alla förhör med en viss person, eller alla dokument där personens namn finns med. Polisen har digitaliserat utredningen så de kan enkelt söka efter namn och ord. De har en skyldighet att söka efter dokument som matchar din specifikation, så du måste inte känna till diarienummer, det räcker att din beskrivning är tillräckligt entydig.”

”En annan bra metod är att titta i de dokument vi redan har. Ofta finns det antecknat i marginalen vilka andra diarienummer som har anknytning till det dokumentet.”

”En tredje metod är att leta upp ett visst diarienummer i liggaren, då ser man ofta att det finns fler dokument under samma uppslag.”

”Om man har mycket tid och tålamod kan man läsa liggaren och försöka klura ut vad olika uppslag handlar om. Det är bra hjärngympa, ungefär som sudoku och korsord. Jag har hittat många spännande saker på det viset.”

Det är förstås alltid en god idé, tillägger Jonas, att titta efter i arkivet så att inte de handlingar man är intresserad av redan har lämnats ut och lagts upp.

Vad kostar det då att begära ut handlingar? Så länge det inte är så många är det inte så farligt. Polisen tar bara ut avgift för papperskopior om det handlar om mer än nio sidor, innan dess är det gratis. Avgiften för tio sidor är 50 kronor, utöver det kostar kopiorna två kronor styck. Om det visar sig att någon begärt handlingar som kommer att kosta mycket är det troligt att polisen frågar innan de skickas. Men det går bra att skriva att man vill veta hur många sidor det handlar om innan man gör sin definitiva beställning av kopior.

Rent allmänt finns det dock sällan anledning att vara bekymrad även om man inte tycker sig ha råd att betala själv. Det finns insamlade medel hos Palmemordsarkivet som gör det möjligt för den som begärt ut handlingar att söka ersättning för sina kostnader.

Jonas: ”Vi kan inte garantera att alla får ersättning, men hittills har alla fått det som bett om det. Vi ersätter upp till 80 procent av kostnaden.”

Mattias: ”Vi redovisar också samtliga transaktioner (donationer och utbetalningar) i det publika excelbladet där vi länkar till de olika dokumenten.

Om du har fått handlingar är det en fördel om du kan scanna dem själv och sedan skicka dem till arkivet via mailadressen arkiv.mop@gmail.com

Och det är också till den adressen det går bra att skriva för den som skulle vilja ha ersättning eller har några praktiska frågor.

Att hjälpa till

Vad gör den som vill hjälpa till med arkivet? Ett lämpligt sätt att börja är att gå med i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Den är just till för alla som på olika sätt vill hjälpa till praktiskt med arbetet. Där förs alltså inte någon allmän diskussion om Palmeutredningen. Och det ska tilläggas att det inte heller krävs att man är med där för att ta del av handlingarna på arkivet.

Ett sätt att hjälpa till kan vara att jobba med att tolka oklarheter i materialet. Ett annat är att skicka in en slant för täckande av kostnader.

Just nu finns det inga akuta behov av pengar, enligt Jonas och Mattias. Men det kan förstås ändra sig. Uppgifter om hur det går att betala samt även redovisningen av donationerna och utbetalningarna finns här.

Jonas och Mattias kommer förhoppningsvis att svara här på bloggen om ni ställer frågor av rent allmänt intresse kring arkivet. Vill ni ställa frågor om vad just ni kan göra eller vad just ni behöver hjälp med är det bättre att ni skriver direkt till  arkiv.mop@gmail.com.

Och själva arkivet med handlingarna hittar ni alltså på adress: Palmemordsarkivet.se.

Nu kan ni inte skylla på att ni inte har något att läsa till helgen!

 

Så säger recensenter om Gunnar Walls bok om andra världskriget

Amerikanska soldater landstiger i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. Bilden – förvisso vältagen och helt autentisk – har blivit en av de de klassiska symbolerna i mytbildningen om andra världskriget. FOTO: Public Domain

HITTILLS HAR DET BARA KOMMIT LOVORD i recensionerna av min nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nackdelen är att det inte varit så många recensioner – ännu i alla fall.

Mest glädjande för min del är kanske att boken uppmärksammats av bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i dess medlemstidning Pennan och Svärdet.

Tidningens vetenskapsredaktör Jan Waernberg skriver i sommarspecialnumret:

Krig är förfärligt, förutom i ett fall: andra världskriget. Det har gång efter annan utmålats som ”det sista goda kriget”. Men stämmer detta verkligen? I nya Andra världskriget och myten om det goda kriget säger Guldspadevinnaren Gunnar Wall bestämt ”nej” i vad som tveklöst kommer att bli en av årets mest kontroversiella böcker. /…/

Faktum är att jag tror att det är först nu som vi på allvar börjar förstå vad andra världskriget egentligen var. Tidigare har berättelsen om kriget varit så präglad av känslor att detta har varit svårt och den starkaste känslan av dem alla har alltid varit känslan av att kriget bestod av en kamp mellan ont och gott snarare än mellan ont och grått.

Det är frågor som dessa som Gunnar Wall behandlar i nya Andra världskriget och myten om det goda kriget. /…/

Jag är övertygad att det här är en bok som kommer att uppröra många, men om du vill läsa om det verkliga andra världskriget så är Walls verk ingenting du vill missa. Tvärtom rekommenderar jag boken till alla som när ett seriöst intresse för andra världskriget.

Andra världskriget var ett krig där olika aktörer – framför allt Nazityskland, men inte bara den regimen – spelade på rastänkande för att mana fram patriotiska känslor. Här är en amerikansk propagandaaffisch från kriget mot Japan. Bilden framställd av USA:s finansdepartement. Public domain.

BTJ-häftet är en skrift som vänder sig till bibliotek och liknande institutioner som ska göra kvalificerade bedömningar av litteratur som ska köpas. Där skriver Linus Björk om boken i nr 11/2020:

I denna populärt hållna bok erbjuds vi möjligheten att reflektera kring andra världskrigets moraliska värde relativt andra krig. Vi tänker oss gärna att kampen mot axelmakternas mordmaskin var moraliskt avsevärt mer försvarbar än andra krig. /…/

Framför allt är Andra världskriget och myten om det goda kriget en intressant bok som visserligen i stort är kronologiskt upplagd med också är bred och varierande i sitt anslag./…/

Gunnar Wall är en prisbelönt journalist och författare med ett flertal böcker i bagaget, och hans vana som skribent gör att språket flyter väl.

Slutligen skriver Per Leander i veckotidningen Internationalen nr 18/2020:

Ja, att andra världskriget är komplicerat och allt annat än en svart-vit historia om kampen mellan det onda och det goda, är temat i Gunnar Walls nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget./—/

De flesta vet nog att USA drogs in i kriget efter Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Men vad var det som drev japanerna till den attacken, och vad hade USA överhuvudtaget på Hawaii att göra? Vad var USA :s poäng med att atombomba Japan, som ju ändå var på väg att kapitulera, speciellt med tanke på att man lät kejsar Hirohito sitta kvar på sin post efter kriget?

Det är bara ett par av de många frågor som Gunnar Wall tar upp i denna tankeväckande bok som ger en djupare förståelse av det värsta kriget i historien – hittills.

FOTNOT: Boken finns också som ljudbok. Den kommer senare också som e-bok.

 

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

Här kan ni gärna diskutera Anders Jallais nya bok Spinndoktorn

DET HAR KOMMIT IN KOMMENTARER till den här bloggen om Anders Jallais nya roman Spinndoktorn som bland annat handlar om Ebbe Carlssonaffären.

Liksom i flera tidigare romaner fortsätter Jallai att utveckla tankegångar om Palmemordet, inbakade i en fiktiv agenthistoria. Och liksom i sin förra bok, Källa Erik, vill författaren slå ett slag för att det skulle vara politiska krafter i Sovjetunionen som låg bakom mordet.

Fiction är fiction, men genom sin blogg markerar Jallai att han faktiskt försöker redovisa sanningen om vad som skedde den där gången på Sveavägen.

Anders Jallai har onekligen en hel del kunskaper om Sverige och kalla kriget – också högst påtagligt. Det var ett team under hans ledning som 2003 hittade den svenska DC 3:a som försvunnit under ett signalspaningsuppdrag på Östersjön 1952. Och på sin blogg har han bland annat redovisat sina samtal med Olof Frånstedt, tidigare chef för Säpos kontraspionage. Frånstedt misstänkte att Palme mördats av krafter inom svensk underrättelsetjänst.

Mot den bakgrunden finns det förstås anledning att ägna hans skriverier om Palmemordet uppmärksamhet – även om det är problematiskt när han skriver spänningsromaner om sådant som mest borde handla om att noga redovisa faktauppgifter och om att analysera strikt och sakligt.

Jag har för egen del inte tid att läsa Spinndoktorn just nu – och ännu mindre tid att skriva en genomarbetad kommentar till den, vilket förmodligen är vad som skulle behövas. Som jag nämnt tidigare på bloggen jobbar jag med en bok om andra världskriget. Och det är ju inget litet ämne.

Det arbetet – och en del övriga projekt – har gjort att jag helt enkelt haft rätt ont om tid ett tag. Och av det skälet har jag inte heller presenterat någon egen kritisk genomgång av en annan rätt så ny bok om dådet på Sveavägen, Claes Hedbergs En oväntad vändning.

Hedberg hävdar djärvt nog att Palme aldrig mördades utan att allt bara var ett iscensatt skenmord. Det framstår visserligen för mig som rent trams. Men många som inte är insatta i detaljerna i fallet kan förstås lockas av en så nervkittlande tankegång, vilket också har skett. Och därför vore det väl på sin plats med en dissekering av vad han påstår i förhållande till vad som faktiskt är rimligt säkerställt om händelseförloppet. Vi får se när jag har tid.

Anders Jallais bok förtjänar också en granskning, tycker jag – men av lite andra skäl. Han har alltså tidigare på sin blogg presenterat intressant och initierat material med koppling till Palmeutredningen. Och när han nu ger sig på Ebbe Carlssonaffären kommer han förvisso in på ett område som jag kan rätt bra. Halva min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, handlar just om den affären. Vad han själv nu skriver på sin blogg om Ebbe Carlssons och dennes medarbetares operationer gör mig dock ytterst förvånad och inte så lite skeptisk.

Men jag får återkomma till det. Och förhoppningsvis kommer jag att skriva något utförligt om Jallais tankegångar en bit in på nästa år.

Till dess är bloggen öppen för den diskussion om boken som en läsare nyss inledde. Han väckte frågan i en kommentar som rent formellt ligger under ett av mina tidigare inlägg, ett som handlade om det mindre kända polisförhöret med Lisbeth Palme från 1993.

Det blev en lite konstig placering, men det fanns inget bättre ställe att ta upp frågan på eftersom jag inte skrivit om Jallai på bloggen. Så jag har inga invändningar.

För överskådlighetens skull, dock: lägg från och med nu in era kommentarer om Jallais bok under den här rubriken i stället. Och god jul!

PS: De kommentarer som hittills publicerats om Spinndoktorn på min blogg finner man här, här och här.