Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

En hängiven sökare efter sanningen om Palmemordet har gått ur tiden

Anders Leopold har avlidit. Han har i många år fokuserat på Victor Gunnarsson, den förste huvudmisstänkte i Palmeutredningen och gett honom en central roll i en internationell mordkomplott. FOTO från Anders Leopolds Facebooksida.

ANDERS LEOPOLD har gått ur tiden. Han var journalisten som med stort engagemang drev tesen att Victor Gunnarsson utförde mordet på Olof Palme och som menade att bakom Gunnarsson fanns en mordkonspiration som bland annat omfattade amerikanska CIA och underrättelsetjänster i Chile och Sydafrika.

Teorin har onekligen en rad omständigheter som talar för sig – Palme hade djärvt utmanat de ledande krafterna i alla tre dessa stater under sin politiska karriär. Och det är klarlagt att Chilejuntan hade konkreta planer på att mörda Palme under 1970-talet. Det finns dessutom åtskilliga omständigheter som leder till frågor om Washingtons och Pretorias möjliga roll i dådet mot den svenske statsministern.

Sina slutsatser sammanfattade Anders Leopold i Jag sköt Olof Palme, publicerad som ebok 2015. Innan dess hade han i romanform skildrat Palmemordet i boken Det svenska trädet skall fällas. Han hade också hjälpt polisen Börje Wingren med skrivandet av boken Han sköt Olof Palme från 1993.

Men framför allt ska kanske nämnas att Anders Leopold hade sin internetsida Leopoldreport där han år efter år publicerade viktiga delar av sina efterforskningar.

Han hade en långvarig bana som journalist i kvällspressen bakom sig och han hade i tjänsten träffat Olof Palme flera gånger.

1995 gick han i pension men slutade alltså inte med sitt skrivande. Och särskilt fokuserade han på det ouppklarade dådet mot den svenske statsministern. Till Expressen sa han 2013:

”Jag kallas ibland ‘privatspanare’ och det gör mig ingenting. Jag har aldrig, som vissa andra, föraktat uttrycket utan tycker att varje svensk journalist åtminstone någon gång i karriären ska ägna sig åt Palmemordet.”

2017 intervjuades han av Tobias Henricsson i podden Palmemordet, sammanlagt i tre avsnitt. Del 1, del 2 och del 3.

Som bekant finns det många andra uppfattningar om vad som låg bakom dådet på Sveavägen än den som Anders Leopold gjorde till sin. Men när det gäller den respekt som är värd att känna för Anders som person spelar det ingen roll om man delar hans slutsatser. Han var en engagerad och hårt arbetande researcher i ett viktigt och komplicerat ämne. Och han bidrog i högsta grad till att dra fram anmärkningsvärda uppgifter i ljuset.

Han lämnar ett tomrum efter sig.

Vila i frid, Anders!

Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

Henrik Bromander har skrivit en roman om det svenska Stay Behindnätverket – och snuddar vid mordet på Olof Palme. Foto: Emil Malmborg

”JAG VILLE GÖRA EN BERÄTTELSE om en slags urspårad Stay Behindcell” säger författaren Henrik Bromander i den här intervjun som jag gjort med honom för bloggen.

Det handlar om hans senaste roman Skymningstid, en bok om Sveriges hemliga armé under kalla kriget, den som brukar gå under namnet Stay Behind.


Henrik Bromander: Skymningstid

Roman

Weyler förlag 2021

427 sidor


Det mesta om detta dolda nätverk är fortfarande höljt i dunkel, det var en vittförgrenad underjordisk struktur som fanns i årtionden men som inte ens i dag har granskats i någon svensk offentlig utredning.

Det som finns är frågor, till exempel de som ställdes av Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i FN, i en artikel på DN Debatt 2013 (betalvägg). Där pekade hon på möjligheten av att Stay Behinds aktiviteter kunde vara en del av lösningen på det ouppklarade Palmemordet.

Henrik Bromanders roman kom ut strax före den senaste årsdagen av mordet på Olof Palme. Datumet var väl valt av förlaget, dådet på Sveavägen skymtar kort men intensivt i berättelsen.

Romanen har tagits emot väl av recensenterna.

Aftonbladets Thomas Engström kallade Skymningstid ”en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig” och tillade att ”Bromander är lysande på att visa den processen”.

Expressens Victor Malm var också imponerad av författarens skildring av de konspirativa kretsar som fanns inom Stay Behind – och inte minst av den koppling som finns i boken till mysteriet kring Olof Palmes död på Sveavägen 1986. Han skrev: ”romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens”.

Dagens Nyheters recensent Rebecka Kärde (betalvägg) skrev: ”Henrik Bromander gör en helt enkelt tacksam: för att världen är så stor och spännande, och för att det finns någon som så inkännande tar sig an den.”

Henrik Bromander beskriver sig som författare, serietecknare och dramatiker. Han är född 1982 och bosatt i Malmö. Bland annat har han publicerat det prisbelönta seriealbumet Smålands mörker och den hyllade romanen Högspänning.
Men nu alltså: en roman om det hemliga Sverige och särskilt om Stay Behindverksamheten. Och om det talade jag med honom härom veckan. Här följer vårt samtal.

GW: Varför kom du att skriva en bok på det här temat?

HB: Jag hade läst och hört talas om Stay Behind ganska länge. Första gången i ett seriöst sammanhang var väl när Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt skrev om behovet av att utreda Stay Behind, att tillsätta en kommission och titta på eventuella kopplingar till Palmemordet. Och det väckte mitt intresse.

Det som Sverige sysslade med under kalla kriget är något som vi inte riktigt vill låtsas om med tanke på Sveriges neutralitet – och det är fortfarande ganska känsligt. Samtidigt är det möjligt att existensen av det här nätverket lett till väldigt allvarliga konsekvenser, kanske till och med att vår statsminister blev mördad. Även om det fortfarande inte finns några konkreta bevis eller starka indicier för den saken så finns det tillräckligt med oklarheter för att man verkligen borde gå till botten med det. Där tycker jag precis som Inga-Britt Ahlenius,

Så det var väl det som startade mitt intresse. Det ledde till att jag började läsa på om det som finns skrivet om nätverket. Det är ju inte mycket när det gäller Sverige men det finns lite mer att läsa om man söker sig utomlands, främst om Gladio, den italienska grenen av Stay Behindnätverket. Det blev en långsam research för min del och någonstans under den processen insåg jag att det skulle gå att väva en väldigt spännande roman kring en slags cell av det här slaget.

Svenskt 70-tal bildar bakgrunden till Henrik Bromanders roman, det är en period som länge fascinerat honom.

Jag kunde alltså tänka mig att figurer inom detta nätverk kanske faktiskt dödade Palme. Men då återstod frågan: vad gjorde de i så fall tidigare? Jag ville göra en berättelse om en slags urspårad Stay Behindcell. En inspirationskälla var en händelse i Italien, bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

GW: Vi talar alltså om ett bombdåd som dödade 85 personer och där senare ett antal nyfascister dömdes men där det också har funnits uppgifter som pekat mot inblandning från Gladio. Och det betydde i sin tur att det kan ha funnits direkta trådar till krafter inom den italienska staten.

HB: Ja. Och jag ville helt enkelt följa en liten grupp svenska män som ingår i det motsvarande nätverket här och som bestämmer sig för att ta saker i egna händer och slå tillbaka mot det de uppfattar som interna fiender. Den idén var upprinnelsen kan man säga.

Sedan ska det också sägas att jag var sugen på att skriva en thriller. Det hade jag inte gjort innan men jag har ju alltid läst mycket spänningslitteratur och varit intresserad av den genren. Särskilt den typen av författare som John le Carré och Graham Greene. Jag ville helt enkelt skriva en bok i den traditionen. Men det gick ganska många år innan jag till sist fick möjlighet att göra det.

En ganska sluten värld

GW: Jag gissar att ditt intresse för hemlig militär verksamhet startade innan du fick upp ögonen för Stay Behind.

HB: Så är det, kalla kriget och särskilt Sverige i det sammanhanget har varit ett av mina intressen. Jag har varit fascinerad av hela den där världen med hemlighetsmakeriet. Och under senare år har jag grävt ner mig i militaria och fakta om Sveriges försvar på ett ganska nördigt sätt.

Jag gjorde inte själv värnplikten, vilket jag ångrade under skrivandet av den här boken. Förutom när jag mönstrade är det väldigt få gånger jag kommit i närheten av ett aktivt regemente. Så jag har fått intervjua personer som varit verksamma som soldater, hemvärnsmän och officerare. Det är en ganska sluten värld och jag visste inte mycket om vardagen i den.

GW: Det du beskriver i boken är en cell med fyra personer. Eller fem, om man räknar med hustrun till en av medlemmarna för hon kommer ju att spela en mycket aktiv roll i sammanhanget. Och parallellt med det finns det några scener där du beskriver vad som händer högst upp i samhället, närmare bestämt i kanslihuset där det sitter för läsaren anonyma makthavare och tar beslut som får stor betydelse för händelseutvecklingen i boken.

Men mellan dessa två nivåer, den höga och den låga, fanns det en omfattande Stay Behindverksamhet som läsaren aldrig ser. Är den där luckan något som du avsiktligt eftersträvade när du skrev boken?

HB: Ja, jag ville förmedla den här lite dunkla bilden och den lite konspiratoriska miljön – det motsvarar ju också att man inte riktigt vet hur det var upplagt. Visst finns det en del personer och berättelser i till exempel Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Han har intervjuat före detta Stay Behindmän om hur det var upplagt och vad de gjorde. Men det framstår samtidigt som om de uppgifterna trots allt är lite motstridiga.

Jag ville också skapa den där känslan av att inte de som ingår i cellen riktigt vet vad som finns ovanför dem och vilken omfattning det har. Sedan är det ju så att när man skriver bokmanus kan det bli kapitel som stryks eller ändras och scener som tas bort. Det fanns scener som inte kom med i boken där läsaren kanske skulle ha fått lite större inblick i nätverket. Jag hade en dialog med min redaktör om hur mycket som skulle redovisas och hur mycket som skulle få vara lite oklart fortfarande. Det är en balansgång när man skriver skönlitteratur jämfört med när man skriver en fackbok då man vill lägga alla kort på bordet. En skönlitterär författare kan välja att dölja sina kort för att bibehålla den här mystiken.

GW: Ja, läsaren är inne i den här gruppen under större delen av boken och vet egentligen inte mer än dess medlemmar. Och dessutom vet vi inte heller vad alla medlemmarna vet, för de känner alldeles tydligt till olika saker och avslöjar inte allting inbördes för varandra. Det är verkligen en speciell värld du har återskapat.

Nästa fråga: du låter den huvudsakliga delen av berättelsen utspelas under 70-talet. Det är ju inte givet, tänker jag, att det skulle vara 70-talet som står i centrum för en bok med det här temat. Du kunde med goda skäl ha skrivit om 50- 60- eller 80-talet. Men du tog just det här årtiondet.

HB: Jo, precis. Om man tänker på kalla kriget brukar 70-talet beskrivas som en avspänningsperiod, en väldigt lugn del av hela konflikten och jag förmodar att Stay Behind låg lite på sparlåga då jämfört med 50-60-talet. Och sedan blev det ju åter ganska dramatiskt under 80-talet. Men mitt val av årtionde var kanske inte riktigt kopplat till Stay Behind utan det var mer att jag alltid varit fascinerad av 70-talet.

Jag har läst mycket om ockupationen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat till exempel. Redan som 11-12-åring slukade jag årsboken Nordisk kriminalkrönika. Därifrån minns jag foton, bland annat just om västtyska ambassaddramat. Jag blev väldigt fascinerad och också skrämd. Det var något som verkligen fastnade där.

Nej, jag tycker att 70-talet är en väldigt spännande epok med terrorhot och paranoian kring sådant. Det går verkligen att känna igen i dagens samhälle – fast i stället för vänsterterrorism och palestinier är det nu IS som skapar rädsla. Men det hände också någonting annat där, ett skifte bort från 60-talets framtidstro. Då kom oljekrisen och så någon slags ekonomisk nedgång. Och över lag bromsades de där förhoppningarna om framtiden in, det blev mörkare. Det kan jag också fascineras av som författare. Och även där tycker jag man kan känna igen rätt mycket av vår samtid i 70-talet. Ju mer jag läste på om 70-talet och pratade med människor som levde och var unga då, desto mer såg jag också parallellerna till vår tid.

Erlander hade uttryckt oro

GW: Ja, i boken har du ju fångat in en rad av de stora händelserna i Sverige under det årtiondet. Och det är ju i sådana avsnitt som du kliver utanför den här gruppen och drar storyn om vad som hände, som kapardramat på Bulltofta och ockupationen av västtyska ambassaden. Där är det uppenbart att du håller dig till sådant som faktiskt inträffade.

Och det för mig över till en central punkt i din berättelse, en episod som du kopplar till Bulltoftadramat. Du skildrar ett möte i kanslihuset där det fattas ett beslut om att avveckla de vapenförråd som de hemliga motståndsgrupperna ska ha egen tillgång till. Och den yttersta orsaken till beslutet är att statsministern – det vill säga Palme – är orolig för att det kan finnas grupperingar i den hemliga svenska motståndsrörelsen som är besläktade med de kroatiska högerextremister som genomfört flygkapningen. Beslutet om att avväpna Stay Behindgrupperna genomförs också i boken och får stor betydelse för vad som händer sedan i din berättelse. Vad finns det för faktiskt underlag till det du skriver om den där avväpningen?

HB: Inget alls, skulle jag säga. Det är väldigt mycket en dramaturgisk konstruktion för min del för att sätta någon slags boll i rullning. Det får bli en katalysator för vad som händer i cellen. Dess medlemmar börjar långsamt tappa förtroendet för statsledningen. Och det leder inte bara till uttalad fientlighet mot regeringen utan också till att de beslutar sig för att själva skaffa sig vapen.

Det är alltså inte så att jag har stött på någon uppgift om avväpning av Stay Behindgrupperna, vare sig efter Bulltofta eller i annat sammanhang. Däremot har jag läst att Tage Erlander hade uttryckt oro över närvaron av före detta Finlandsfrivilliga och SS-frivilliga i startfasen av Stay Behind, sent 40-tal och 50-tal. Och jag tror att det över lag kan ha funnits en misstänksamhet från socialdemokratin, att det ställdes frågor som: vilka är egentligen de här antikommunisterna med tillgång till vapen och stridserfarenhet, de som ska försvara oss under en ockupation?

Det fanns verkligen en ansträngning från ledande politiskt håll att koppla bort de där extremhögerelementen. Och som jag ser det var det en bidragande orsak till vad man kan kalla Lindencronaupplägget för Stay Behind. Med det menar jag att det fanns en strävan att skapa ett Stay Behind utifrån den svenska modellen, alltså med LO och SAF som i någon slags god förening skulle samlas kring demokratin, ett projekt utan de där ytterlighetsfigurerna och med försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som samlande gestalt. Så det är väl den faktiska bakgrunden, men just det här med avväpning av de hemliga cellerna, det är min fiktiva ”take” på det hela kan man säga.

Vapenförråden

GW: Det jag funderat över är att när du låter vapenförråden försvinna i början av 1974 kommer den här gruppen lite grann att hänga i luften. Den tycks inte få så mycket instruktioner. Den är inte avvecklad men den finns fortfarande. Kan man tänka sig – är det så du tänker dig – att det under en period i alla fall fanns en form av Stay Behindnätverk som man inte tog riktigt ansvar för uppifrån?

HB: Ja, det är väl över lag min bild. Det handlar också om att det inte tycks ha varit en enhetlig organisation för Stay Behind utan att det verkar ha funnits parallella strukturer, fast det är oklart hur länge och när.

Dels har vi det nätverk som en ledande svensk militär, Anders Grafström, tidigt byggde upp tillsammans med nazisten Otto Hallberg. Och dels har vi det som blev Lindencronanätverket med kopplingar till det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen. Så har vi det som ibland kallas krigs-IB och slutligen också initiativet från William Colby som var CIA-chef i Stockholm och som efter kriget arbetade med att bygga upp Stay Behind i Skandinavien under USA:s kontroll.

Det verkar ha varit ganska rörigt, men kanske mest på på 50- och 60-talet, då det absolut kan ha hänt att vissa grupper eller vissa strukturer lämnades lite vind för våg. Det är i alla fall tydligt att det var den militära underrättelsetjänsten som hade i uppgift att orkestrera det hela. Och på det hållet vet vi att det inträffade en kris under 70-talet efter avslöjandet av en besläktad hemlighet: existensen av den hemliga militära underrättelseorganisationen IB och dess verksamhet som också riktades mot svenskar. Jag har intervjuat en gammal IB-anställd kring vad som hände då och han menade att IB, som alltså utgjorde den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten, var en organisation i kaos något år. Ingen visste riktigt vad som skulle hända.

Då tänker jag att ett liknande kaos under någon tid kan ha drabbats Stay Behindstrukturen. Det kan ha funnits motsatta viljor som verkligen drog åt olika håll och det är det som finns underförstått i min fiktiva berättelse. Samtidigt som cellerna närapå avvecklades kan folk inom underrättelsetjänsten ha tyckt att verksamheten borde få fortsätta som förut. Underrättelsetjänsten kan ha haft egna rapportörer som upprätthöll grupperna och som rapporterade vidare uppåt i all tysthet. Så i berättelsen har jag skrivit in att underrättelsetjänsten har en egen liten mullvad i den grupp jag skildrar.

GW: Ja, under läsningen får jag verkligen intrycket av att just eftersom det här är en så hemlig verksamhet som officiellt inte ens existerar så skapas det ett utrymme för vilken sorts initiativ som helst och att ingen egentligen vet fullt ut vad som händer. För även de som sitter högt upp har ju bara en viss överblick över saker och ting. Det ingår ju i upplägget att de inte ska veta i detalj vad som finns längre ner.

HB: Och kanske de inte riktigt vill veta heller. Det är det som är det klassiska problemet med sådana här hemliga strukturer. Och det kan leda till att något plötsligt smäller efter att ha stått och jäst utan att någon haft riktig koll på vad som hållit på att hända.

GW: Det du säger pekar ju på en orsak till att det inte finns någon historieskrivning om denna hemliga verksamhet. I alla fall inte någon officiell – och det är väl frågan om det finns någon alls. Det är en stor del av svensk historia under de här årtiondena som är undanstoppad.

HB: Ja, verkligen.

GW: Tror du att din bok har bidragit till att förtydliga behovet av att de här sakerna blir klarlagda?

HB: Ja, jag kan ju hoppas det. Det skulle vara fantastiskt om den får någon sådan effekt. Sedan är ju jag medveten om att det här är fiktion, det här är påhittat. Det är inte så att jag hävdar att det är ett försök till någon sorts faktisk historieskrivning.

GW: Nej, men du förmedlar ett starkt intryck av att det kan ha funnits grupper av ungefär den här typ som du beskriver.

HB: Ja, och det är väl en av mina poänger. Därför är jag den förste att tycka att en verklig historieskrivning behövs. Och jag vill gärna hoppas att min bok kan få upp ögonen på folk för det behovet.

Varulvsrörelsen

GW: Det dyker upp lite anspelningar på varulvsrörelsen här och var i din bok. Varulvsrörelsen var ju planerad för att vara en underjordisk nazistisk motståndsrörelse i Tyskland som skulle dra igång när Hitlerregimen föll samman i slutet av andra världskriget. Vi vet att svenska nazister tog till sig de där tankegångarna. Och det har diskuterats hur mycket av tankegodset om en varulvsrörelse som fanns med i de tidiga svenska försöken att bygga upp vad som blev Stay Behind. Hur mycket forskade du omkring det?

HB: Jag har läst en del. De flesta är överens om att det tyska försöket knappast var någonting som fick egentlig betydelse, det var väldigt mycket en propagandaskapelse av Goebbels. Det hände visserligen saker efter krigsslutet i Tyskland, försök till en resning med enskilda terrordåd, men det var väldigt splittrat och i liten skala. Samtidigt kan man se att nazisten Otto Hallberg som spelade en roll i det tidiga svenska Stay Behind hade tankar om att bygga en motståndsrörelse som kanske inte egentligen var riktad mot en sovjetisk invasion utan snarare mot vad han såg som femtekolonnare i Sverige. Det påminde mycket om varulvstänket.

GW: I Tyskland de allra senaste åren har det kommit upp rätt skakande rapporter om hur grupper inom militären i vår tid förberett mord på vad de sett som landsförrädiska politiker. Det ser ut som om tankar som frodades bland nazister vid tiden för andra världskrigets slut kommit tillbaka – och inte i alldeles liten skala.

HB: Jag har också läst lite om detta, det är väldigt skrämmande. Mot bakgrund av den tyska historien och kontexten är det extra allvarligt att det har börjat röra på sig igen där.

GW: En helt annan fråga: din centrala huvudperson Gunnar år yrkesofficer på P 10, det pansarregemente som då fanns i Strängnäs. Han ingår i den hemliga cellen. Du skriver om att han får rapporter om att det förekommit sabotage på P 10. Det är inte han som har utfört sabotagen så han grubblar över vad det handlar om. Från regementsledningen förklaras det efter en tid med att det bara varit en del i en övning. Det vill säga: officerare och värnpliktiga skulle till en början tro att det var verkliga sabotage så att det skulle gå att få en realistisk bild av hur snabbt och effektivt de reagerade på situationen.

Men Gunnar tar inte riktigt till sig den där förklaringen. Han tror det kan handla om något annat, kanske är det riktat mot honom på något sätt. Han inser att han inte litar på sina överordnade.

När jag läste det där väckte det intressanta frågor – hur kan egentligen den som befinner sig på lägre nivå i det militära veta vad som är normala övningar och vad som är något annat som kanske aldrig redovisas? Är det över huvud taget meningen att de som befinner sig längre ner ens i efterhand ska få veta säkert?

Mina tankar gick till diskussionen om ubåtskränkningarna av svenska vatten under 80-talet. På den tiden var den etablerade uppfattningen att det var Sovjetunionen och Warszawapakten som låg bakom intrången. Men en av dem som studerat frågan mest, diplomaten och ubåtsutredaren Mattias Mossberg, skriver i sin bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan att det i själva verket fanns starka tecken på att det var NATO som skickat in ubåtar. Och det skulle i sin tur ha ingått i gemensamma övningar med svensk militär. Men existensen av några sådana övningar erkändes inte. Och det hela framstod därför som ett utslag av utmanande sovjetisk aggression.

Så när du förde in dessa mystiska sabotageincidenter pekade du, tycker jag, på frågan: i vilken utsträckning kan man tänka sig att det i militära sammanhang inte hålls någon klar gräns mellan övningar och desinformation? Är det något du funderade över speciellt när du skrev det här?

HB: Jag tänkte nog inte medvetet att det skulle vara en parallell till ubåtskränkningarna men det är väldigt intressant om man ställer upp det så, det känns som att det finns väldigt mycket att rota i kring ubåtarna.

Det jag skrev om sabotagen var i stället inspirerat av en specifik sak som en av de personer jag intervjuade berättade om de här olika skarpa lägena. Han var amfibiejägare och det här var sent 90-tal, alltså efter murens fall. Vid ett antal tillfällen hade han varit med om att det påståtts vara någon form av verksamhet från så kallade spetsnazenheter – alltså ryska specialförband – i Stockholms skärgård. I de fallen hade det varit tydligt, åtminstone efteråt, att det bara handlat om övning. Men så inträffade något som inte var som de vanliga övningarna, Min källa och hans kamrater hade haft skarp ammunition och fått order att skjuta om de påträffade fienden. Det hände aldrig något, de hittade inga ryssar. Och när det hela var över var det inga ansvariga officerare som pratade om det.

Han frågade sig i efterhand: vad hade hänt om det nu bara var en övning och de hade skjutit mot någon de träffade på som de hade order om att göra? Han upplevde det som ganska skrämmande med den här tystnaden efteråt, att ingen pratade om det och att heller ingenting skrevs i media. Än i dag undrar han: var det verkligen ryska enheter på plats i Sveriges skärgård?

Romanen handlar bland annat om att vara en människa i ett system och försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser – men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller, menar Henrik Bromander. Foto: Emil Malmborg.

GW: En av dina huvudpersoner, Ramona som är gift med en medlem i den hemliga cellen, hör hemma i den uttalat nazistiska gruppen Nordiska Rikspartiet som ju funnits i verkligheten. När hon på allvar kommer in i cellen introducerar hon dödslistor på förrädare, personer som antogs vara beredda att ställa sin tjänster till förfogande när Moskva tog makten och som därför borde oskadliggöras i förväg.. Hur mycket faktaunderlag hade du när du skrev det där?

HB: Ja, just kring Rikspartiet så har jag väldigt mycket faktaunderlag. Jag fick enorma mängder material av en person som infiltrerat Rikspartiet under de sista åren av dess verksamhet, partiet lades ner 2009. Det var inte bara deras offentliga tidningar utan också en massa brev och interna skrifter. Men det är inte så att jag hittade några dödslistor där utan det jag skrev var snarare inspirerat av hur senare nynazister har arbetat. Det fanns faktiskt en tidning som hette Werwolf som kom på 90-talet och som publicerade långa adresslistor på aktiva antirasister men också på judar och personer som var från Mellanöstern.

Dödslistor

GW: Jag uppfattade också dödslistorna i din bok som en form av start på det du senare skriver om Palmemordet. Gunnar har inga förkunskaper om att Palme ska mördas, men han får ett par uppringningar på mordnatten. Telefonen ringer först en gång och sedan tre gånger. Han tolkar det som en signal han känner igen, ett meddelande om att ett uppdrag är utfört.

Du låter inte läsaren få veta säkert om uppringningarna verkligen var ett meddelande till Gunnar. Och inte heller vem som i så fall ringde upp – och varför. Men det kommer in väldigt suggestivt i berättelsen.

Är det med avsikt som du skapar en osäkerhet omkring vad som händer? Eller är det jag som har läst boken illa som inte har förstått?

HB: Nej, verkligen inte. Det ska vara dunkelt. Men det är också lite grann en lek med ett inslag i mordutredningen, det där paret som blir uppringt där på mordnatten och fick något som lät som en rapportering om att Palme var skjuten. Det kom att diskuteras mycket om den som ringde slagit fel nummer. Och det finns ju ett par berättelser till om mystiska samtal under mordnatten där folk har uttryckt glädje eller gett besked, till exempel radiosamtalet som lyder: ”Hallå där uppe, hur är det?”, ”För jävligt kallt”, ”Statsministern skjuten”.

Det finns nästan en… mytbild är fel att säga för att jag tänker mig att de där samtalen säkert har skett, men mordnatten är en fond med moderna legender. Så det var lite grann en lek med de där mystiska meddelandena. Men i fiktionen, i bokens värld, tänker jag att det mycket väl kan vara så att någon eller ett par i cellen är inblandade i ett mordkommando på två eller tre personer som faktiskt utför det här. Eller så är det bara Gunnars fantasier, han dricker mycket vid den här tiden.

GW: Det finns en annan intressant episod med Gunnar, det är när han hälsar på en gammal sjuk officer som inte kan prata och som nästan inte kan skriva. Men han orkar i alla fall skriva ner ett meddelande: ”Det är inte du som bestämmer”. Det känns som någon form av sammanfattning av boken.

HB: Verkligen. Men återigen kan man tolka vad han menar på olika sätt.

GW: Jag läser det som att Gunnar vill följa sin övertygelse samtidigt den där skrivna lappen påminner honom om att han inte kan göra mycket mer än att vara en länk i någonting större som han egentligen inte styr. Det är väl det som sliter i honom hela tiden?

HB: Ja, precis. Att vara en människa i ett system och samtidigt försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller. Det blir en krock mellan försöken att vara en sann och renhårig människa och den smutsiga verkligheten.

”En utraderad punkt i samtidshistorien”

GW: Du kommer in på ett liknande tema med en annan av huvudpersonerna, Monika, som arbetar på Säpo och intresserar sig för att kartlägga högerextremister – något hon inte får så mycket stöd för av sina överordnade. När hon har slutat på Säpo får hon plötsligt tillgång till en uppsättning dokument. Där får hon svar på väldigt mycket saker som hon funderat på. Ändå bestämmer hon sig för att köra detta i papperstuggen. Och så försvinner de sista resterna av bevis på vad som har hänt. Det är en sak som sätter sig i mig som läsare.

HB: Ja, det blir någon slag kommentar till det vi pratade om innan om det här med historielösheten kring Stay Behind. Det finns så få dokument. Och det finns så få belägg. Det är en stor utraderad punkt i den svenska samtidshistorien. Vi kanske aldrig kommer att få veta. Det är ju samma med Palmemordet och det är väldigt frustrerande.

GW: Jag associerar lite till vad som avslöjades av journalisten Bo G Andersson i en artikel i Dagens Nyheter om att Palmes personakt på Säpo är försvunnen och att det inom Palmeutredningen spekulerades om att någon på Säpo kanske hade eldat upp den. Det är förstås en absurditet om det är sant – vi föreställer oss ju att lagar och regler ska förhindra att sådana handlingar försvinner.

HB: Ja. Och när det gäller Palmeakten är det oklart om den eldats upp på ett enskilt initiativ eller om det var någon order uppifrån.

GW: Och slutligen återstår förstås möjligheten att den kanske inte har eldats upp, att den finns kvar någonstans – på ett ställe dit den vanliga medborgaren inte har insyn.

Det kanske är en naturlig slutpunkt. Eller är det något mera som du tycker skulle vara bra att ta upp?

HB: Nej, jag tycker att vi har betat av det mesta.


Jag planerar att publicera en egen recension av Henrik Bromanders bok här på bloggen de närmaste dagarna. Att jag tycker att det finns skäl att läsa den framgår dock redan av ovanstående intervju. /Gunnar

Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.

Craig Williamson avfärdar nya uppgifterna – men hur mycket är hans dementi värd?

Craig Williamson i dag: ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.” FOTO: Privat

VAR DEN SYDAFRIKANSKA APARTHEIDREGIMENS hemlige agent Craig Williamson på plats i Folkets hus i Stockholm samtidigt med Olof Palme en vecka innan den svenske statsministern mördades?

Ja, det uppgav journalisten och apartheidmotståndaren Madi Gray när hon intervjuades av Anders Hasselbohm i en artikel som publicerades här på bloggen

Men Williamson nekar när jag kontaktar honom i samband med artikelns publicering.

Vad ska vi våga tro?

Det är inte första gången Craig Williamson pekats ut som inblandad i Palmemordet. Och det har också funnits tidigare uppgifter om att han befann sig i Stockholm i februari 1986.

Men Madi Grays berättelse är av särskilt intresse eftersom hon hade träffat Williamson flera gånger tidigare och var välbekant med hans utseende när hon besökte Folkriksdagen mot apartheid en vecka före mordet. Och hon har alltså nu berättat för Anders Hasselbohm att hon såg Williamson vid samma tillfälle som Olof Palme höll ett hårt fördömande tal mot apartheidregimen. Bland de närvarande fanns också ANC-ledaren Oliver Tambo.

Jag frågade nu Craig Williamson om hennes vittnesberättelse får honom att ändra de uppgifter han lämnat tidigare: att han över huvud taget inte var i Sverige under 80-talet.

I ett avseende kan det kanske framstå som meningslöst att ens fråga: Williamson har ju redan gett sin version. Men några omständigheter har kommit till.

En sådan är förstås Madi Grays vittnesmål.

En annan är det uttalande från den tidigare Palmeutredaren Tommy Lindström som Anders Hasselbohm redovisade i artikeln. Lindström hade så sent som 2001 haft en särskild föredragning om Sydafrikaspåret för Lars Nylén, chef för rikskriminalen. Då hade han lyft fram uppgifter om att Williamson fanns i Stockholm vid tiden för mordet. Till Anders Hasselbohm har Lindström nyligen preciserat att det skulle ha varit veckan före mordet – alltså den vecka som Madi Gray besökte Folkriksdagen.

En tredje omständighet av betydelse är att mordutredningen är nedlagd. Det betyder att polisen i princip har tappat intresset för var Williamson uppehöll sig i februari 1986.

En möjlighet skulle ju kunna vara att han för det sydafrikanska militära underrättelseväsendets räkning rest till Sverige med falskt pass för att bevaka Folkriksdagen. Det hade givetvis varit oerhört fräckt, men inte så djärvt som det skulle ha varit att visa upp sig i Stockholm om planerna varit att mörda Olof Palme.

Och om Williamson gjort en sådan underrättelseresa utan samband med mordet skulle det samtidigt vara begripligt om han var högst ovillig att tala om den sedan Palme skjutits till döds.

När nu den Skandiaanställde Stig Engström av åklagaren Krister Petersson pekats ut som Palmemördare skulle ju situationen kunna vara en annan för den tidigare sydafrikanske agenten.

Alltså frågade jag honom och presenterade frågan så här: Jag vet att du tidigare har förnekat att du var i Stockholm 1986. Å andra sidan skulle en person involverad i säkerhets- och underrättelsearbete på hög nivå för den sydafrikanska regeringen ha varje tänkbart skäl att förneka att han varit på en hemlig underrättelseresa, särskilt i ljuset av spekulationerna om sydafrikansk inblandning i Palmemordet.

I sammanhanget refererade jag också givetvis till Anders Hasselbohms uppgifter från Madi Gray och Tommy Lindström.

Williamson står dock kvar vid sina uppgifter. Och om Madi Grays berättelse svarar han på följande sätt:

”Jag tror att hon bara vill känna sig betydelsefull och delaktig. Om det hon säger är sant, varför väntade hon i 34 år med att avslöja att hon ’såg’ mig på mötet? Om jag hade varit på mötet (vilket jag inte var) och någon som var nära knuten till ANC i Sverige hade sett mig och blundat för att jag var där – vilka slutsatser borde folk dra av det? Jag tror att Madis önskan om senkommen ’berömmelse’ kan slå tillbaka mot henne själv.”

Däremot bekräftar Williamson en annan sak i intervjun med Madi Gray. Det gäller vad hon berättar om ett sammanträffande hon hade med honom 1979. Det var sista gången de möttes innan det avslöjades att han varit en infiltratör för den sydafrikanska regimen samtidigt som han uppträtt som apartheidmotståndare.

Hon säger i intervjun att de sågs på Hotell Birger Jarl för att äta middag tillsammans. Han hade då visat henne en flaska fin whisky och sagt: ”Du skulle bara veta vem som ska få den här.”

Williamson: ”Händelsevis är hennes berättelse om whiskyn sann. Den var avsedd för ANC;s chefsrepresentant i Sverige, Sobizana Mngqikana som jag träffade senare den kvällen.”

Tommy Lindströms uppgifter om att Williamson varit i Stockholm veckan före mordet avfärdar han med att Lindström är väl medveten om att ”många rapporter som polisen får inte har någon grund i fakta”.

Wiliamson sammanfattar sin ståndpunkt med orden: ”Hasselbohm is flogging a dead horse.”[piskar en död häst]. Det är ett uttryck i delar av den engelskspråkiga världen som ungefär betyder att lägga energi på något som inte kommer att leda till resultat. ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.”

Det är i stort sett den versionen som Craig Williamson presenterade också när han hördes av Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro i Angola i oktober 1996. (Se fotnot). Danielsson och Ölvebro hade rest ner till södra Afrika som en följd av Eugene de Kocks utspel under en rättegång tidigare under hösten. Polisöversten De Kock, själv anklagad för en rad brott begångna under apartheidregimen, hade då pekat ut Craig Williamson som ansvarig för Palmemordet och hävdat att denne använt sig av en organisation vid namn Longreach för att planera och utföra dådet. Saken blev en världsnyhet och de svenska Palmeutredarna som tidigare visat ett högst begränsat intresse för Sydafrikaspåret kände sig nu tvungna att agera.

En sak framstod snabbt som uppenbar: Longreach var något som definitivt hade existerat i verkligheten. Det var namnet på ett företag som Williamson varit involverad i på 80-talet. Officiellt arbetade företaget med riskanalyser åt utländska bolag som ville investera i länder som Moçambique, Uganda och Burundi.

Longreach, både på afrikaans och på engelska, i Johannesburgs telefonkatalog från 1990/91. FOTO: Anders Hasselbohm

Men när Williamson fick frågor av de svenska utredarna var han noga med att betona att Longreach hade etablerats som företag först i april/maj 1986 – alltså efter mordet på Olof Palme.

Därmed skulle det ju kunna framstå som omöjligt att denna verksamhet legat bakom dådet på Sveavägen. Men saken kompliceras av en omständighet som Williamson faktiskt medger när han förhörs av Danielsson och Ölvebro, att Longreach i själva verket var en front för den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten. Med andra ord kan man utgå från att själva projektet Longreach existerade innan företaget officiellt registrerades – och att det hade en hemlig dagordning som gick utöver den som skulle synas, alltså att ge riskanalyser åt investerare.

Endast för vita – typisk skylt från apartheidtidens Sydafrika. FOTO: Public Domain

I förhöret säger Williamson lite svävande att han var i Sverige för sista gången 1978 eller 1979. Och han betonar att under 1986 lämnade han över huvud taget inte Sydafrika förrän i april – vilket i så fall givetvis innebar att han inte skulle kunna ha varit i Stockholm vid tiden för Folkriksdagen mot apartheid.

Problemet är att Williamsons resor sannolikt inte är särskilt lätta att kartlägga i efterhand.

Så här lät det i ett avsnitt av ett av de svenska förhören med Williamson:

Danielsson: Har du någonsin haft ett pass i annat namn än Williamson?

Williamson: Ja.

Danielsson frågar vilket namn han använde.

Williamson: Jag använde Smith och jag hade också ett under namnet Clayton.

Danielsson: Clayton?

Williamson: Clayton. C-l-a-y-t-o-n.

Danielsson: Och… när och var använde du det passet. [Williamson har just talat om två olika pass, men det har tydligen inte Danielsson noterat.]

Williamson: Det är det jag använde under det tidiga åttiotalet när jag reste till Storbritannien.

Danielsson: Och i vilket syfte?

Williamson: När jag var… när jag hade operationer på gång i London.

Och där släpper de svenska utredarna frågan.

Av intresse i sammanhanget är förstås vad det var för sorts aktiviteter man kunde förvänta sig att Williamson ägnade sig åt i samband med sin hemliga verksamhet.

Hans egen presentation av sin karriär har haft en tendens att förändra sig beroende på i vilket sammanhang han talat om den.

När han svarade på Danielssons och Ölvebros frågor var han mån om att betona att han var en person som samlade information, inte någon som organiserade eller genomförde våldsdåd. Han förklarade att hans hållning gentemot sina överordnade i den militära underrättelsetjänsten i den mån sådana aktioner kom på tal var: ”Jag är bra på att vara spion. Låt mig strosa runt och hitta information, det är vad jag är bra på. Jag vill inte veta något om sådana där operationer.”

Williamson förtydligar för de svenska utredarna: ”Om det fanns en sydafrikansk koppling så skulle den ha skötts med hjälp av operationer som skapats för den sortens syften. Och jag är inte någon sorts Rambo, tränad i en specialstyrka. Jag är en underrättelsekille.”

Det vill säga: inte någon som hörde hemma i organiseringen av dödande.

Lite annorlunda lät det när han kämpade för att få amnesti i Sydafrika för våldsdåd han var misstänkt för. Sannings- och försoningskommissionen, TRC, som bildades efter apartheidregimens fall hade mandat att bevilja straffrihet för våldshandlingar som begåtts av olika sidor under den blodiga kamp som pågått under de tidigare åren.

Bevisningen mot Williamson för direkt inblandning i dödandet av flera motståndare var överväldigande.

Saken belyses på ett intressant sätt i programserien TRC Special Report som sändes av det sydafrikanska public servicebolaget SABC.

I ett avsnitt som ägnas åt Craig Williamson säger denne:

”Jag var officer i säkerhetsstyrkorna och jag arbetade inom en särskild enhet som hade som uppgift att genomför kontrarevolutionära aktioner mot ANC och andra organisationer. Jag gjorde mitt jobb. /…/ Det är en soldats jobb att döda när han är hotad och när systemet han försvarar är hotat. Det är svaret. Om fienden försöker döda dig eller försöker döda folk som du försvarar, då är ditt jobb att döda honom.”

Williamson är i programmet noga med att betona orsaken till att han valt att berätta om vad han gjort för kommissionen:

”Jag erkänner inte. Jag ska bara reda ut historiken. Vi ska prata om vad som hände och varför det hände. /…/ Alla har ett enkelt val att göra, antingen går du [till kommissionen] eller inte. Om du känner att du har begått vissa handlingar som gör att du riskerar åtal men där du erbjuds ett sätt att hantera detta personliga problem, detta personliga legala problem, då är det dags för dig att besluta dig för om du har ett problem som behöver lösas eller inte.”

Intervjuaren frågar Craig Williamson om hans arbete med ”target selection”, alltså val av mål för våldsanvändningen.

Williamson bekräftar att han arbetat med sådant men säger att det handlade om ”militära operationer, godkända av presidenten och genomförda i full öppenhet”.

Han får frågan om det också kunde röra sig om operationer riktade mot ”individual targets”, alltså där utvalda personer var måltavlor för attackerna.

”Det kunde det också vara”, säger Williamson.

Ett av de fall som tydligt hör hemma i den kategorin var skickandet av en brevbomb till en adress i Angola i juni 1984. Operationen genomfördes under Williamsons personliga överinseende, något som han medgav för kommissionen.

Brevbomben skickades till Marius och Jeanette Schoon, två sydafrikanska apartheidmotståndare som arbetade som universitetslärare i staden Lubango. Det var Jeanette Schoon som öppnade försändelsen hemma i bostaden när hon var tillsammans med parets två små barn. Jeanette och dottern Katryn sprängdes fullkomligt sönder i explosionen, medan Katryns tvåårige lillebror överlevde.

Marius Schoon som intervjuas i TV-programmet ger en gripande skildring av hur han fick ta hand om sin överlevande lille son och hur den lille pojken reagerade över det obegripliga. Han berättar också att han faktiskt träffat Williamson personligen några år tidigare. Agenten hade bott några nätter hemma hos Schoons under tiden då han fortfarande uppträdde som ANC-anhängare. Marius Schoon påminer sig att Williamson då framstod som en intelligent person och en festlig sällskapsmänniska. Och han tillägger: ”Jag lyckades aldrig komma underfund med vad som pågick inom honom, vare sig i hans huvud eller i hans hjärta.”

Craig Williamsons egen inställning till vad han gjort speglas i ett uttalande han gör i programmet, för honom handlade det om att det fanns ett högre syfte och att han kände sig trygg med att han hade regimens fulla uppbackning:

”När du utför operationer och du får alla de gratulationer, utmärkelser och hedersbetygelser som kan ges till en framgångsrik officer i kampen mot kommunismen, då utgår du också från att de människor som hedrar dig vet vad du gjort för att bli hedrad”.

Craig Williamson fick sin amnesti av Sanningskommissionen för bland annat detta bombdåd och undgick därmed alla rättsliga efterräkningar för sina operationer åt apartheidregimen.

Men sanningskommissionen hade inte mandat att ge amnesti för mordet på Olof Palme om den frågan skulle ha kommit upp. Och för Williamson handlade alltså hans mellanhavanden med kommissionen inte om att erkänna något han ångrade utan om att lösa sina personliga legala problem.

Det ska understrykas att Eugene de Kock som under en rättegång hävdade att Sydafrika och Williamson låg bakom Palmemordet var tydlig med att inte erkänna någon som helst inblandning i mordet för egen del. Och varför de Kock valde att göra sina uttalanden är inte så svårt att föreställa sig. Han befann sig i en desperat position sedan han åtalats för en lång rad allvarliga brott som han inte beviljats amnesti för – och rättegången slutades för övrigt med att han dömdes till 212 års fängelse. (Han blev dock villkorligt frigiven 2015.)

Samtidigt har de Kocks uppgifter inte varit tillräckligt exakta och verifierbara för att kunna tas som sanningen om vad som skedde på Sveavägen – och saken kompliceras av att han själv utsatts för misstankar om inblandning i mordet, till och med på plats i Sverige.

Frågan om Sydafrikaspåret fortsätter tills vidare att vara obesvarad.

FOTNOT: Det finns två dokument på Palmemordsarkivet där Williamson förhörs av Danielsson och Ölvebro. Det ena är mer omfattande och innehåller förhör från flera datum – bland annat ett lång förhör från den 18 oktober 1996. Det andra innehåller bara förhöret från den 18 oktober, men med andra sekretesstrykningar. Det bästa resultatet för den som vill läsa det förhöret är att ha båda dessa versioner till hands.

En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…

 

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Frågorna om Estonia väcks med förnyad styrka

Modell av Estonia. Fartyget med sina nio däck och plats för 2 000 passagerare hette tidigare Viking Sally och gick då mellan Åbo och Stockholm. I september 1994 gick fartyget till botten mellan finska Utö och estniska Dagö. De flesta som fanns ombord förolyckades. Foto: Stan Shebs, Wikimedia Commons.

DEN NYA DOKUMENTÄRSERIEN Estonia – fyndet som förändrar allt som visas på DPlay har dramatiskt avslöjat något som strider mot den etablerade versionen av vad som hänt i samband med förlisningen. Dykare som undersökt vraket har kunnat konstatera att det finns ett stort avlångt hål i skrovet.

Hur viktigt är detta, så många år efteråt?

Det får vi förhoppningsvis veta. Vad som är uppenbart är att det öppnar för andra förklaringar än den officiella, den som handlar om att fartyget sjönk för att bogvisiret lossnat på grund av den hårda väderleken.

Estoniakatastrofen inträffade 28 september 1994. 852 av de 994 personerna ombord förolyckades. Orsakerna till haveriet har debatterats under årens lopp men det nya avslöjandet tillför fakta som hittills varit okända, men som tycks stämma överens med hur det gick till när fartyget sjönk.

Avslöjandet får extra laddning eftersom svenska myndigheter agerat på ett sätt som kan tolkas som att de velat försvåra en utredning av vad som förorsakade katastrofen. Dels har det handlat om de långtgående försöken att täcka över vraket med betong. Och dels om beslutet att kriminalisera dykningar vid Estonia.

Tio år efter haveriet kunde TV-journalisten Lars Borgnäs avslöja att Estonia vid tidigare resor använts för att smuggla gammal sovjetisk militär materiel till Sverige.  Det fanns ett givet intresse från svensk och annan västerländsk militär underrättelsetjänst att studera sådan utrustning. Och denna smuggling hade alltså genomförts trots att det givetvis kunde innebära olika typer av risker för de ovetande passagerarna på ett civilt fartyg.

I den nya dokumentärserien framträder en av de överlevande från Estonia, Sara Hedrenius, med uppgifter som pekar på att en sådan smuggling också genomfördes under själva den resa som slutade med det tragiska haveriet.

Sara Hedrenius säger i dokumentären:

”Båten är försenad så jag går ut på däck och ser ut över parkeringen. Då ser jag att det kommer en transport som kör snabbt, eskorterad av tre, fyra motorcyklar. Grönmålade militära fordon åker på båten.”

Hennes kommentar i dag:

”Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag var vittne?”

Filmaren Henrik Evertsson som är ansvarig för dokumentärserien och en av hans medarbetare står i dag åtalade för brott mot gravfriden för att de genomfört en dykning vid Estonia. Henrik Evertsson berättade nyligen i Expressen om hur han tidigare i år topsades av polis i samband med att han förhördes om filmprojektet. En svensk åklagare försökte också få igenom ett beslag av filmmaterialet.

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har också forskat kring Estonia och avslöjat hemliga militära transporter som genomfördes på fartyget. FOTO: Anna Drvnik

Lars Borgnäs, som förutom att han gjort TV-reportage om Estonia också skrivit om frågorna kring haveriet i sin bok Nationens intresse, intervjuas om betydelsen av de nya fynden i det senaste numret av veckotidningen Internationalen.

Han säger bland annat:

”Kravet att man ska undersöka vraket har /…/ framförts åtskilliga gånger under åren, men det har aldrig blivit gjort. Myndigheterna, de svenska framför allt, har hållit emot och inte velat göra en ny utredning. Men nu är det omöjligt att inte tillsätta en ny utredning, menar jag.”

Den nya debatt som väcks om Estonia är en påminnelse om att Sverige under det kalla kriget varit indraget i händelseförlopp som inte kommit fram i ljuset utan som bara låtit sig observeras mer eller mindre indirekt.

Existensen av det omfattande svenska Stay Behindnätverket är ett ett sådant exempel. Nätverket var en hemlig paramilitär struktur med kopplingar till NATO och dess existens var givetvis helt i strid med Sveriges officiellt deklarerade neutralitetspolitik. Och frågor har många gånger rests – bland annat i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Inga-Britt Ahlenius (betalvägg) – om orsaken till att mordet på Olof Palme inte har klarats upp är att det finns storpolitiska dimensioner som gjort att det som hände vid Dekorimahörnan varit för känsligt för att utreda på riktigt. Ahlenius pekar just på de möjliga kopplingarna mellan Stay Behind och Palmemordet.

En utredning av vad som hände med Estonia kan med andra ord komma att bidra till att lyfta på locket till många hemligheter i svensk samtidshistoria.

 

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade

Restaurang Mancini, tidigare Bohemia, som den ser ut i dag. Krogen var fortfarande öppen när Palme sköts ihjäl och den flyende mördaren passerade tätt intill entrén. FOTO: Anders Hasselbohm.


Journalisten och författaren Anders Hasselbohm är bekant för denna bloggs läsare.  Han publicerade tidigare i år en uppmärksammad artikel här. Den handlade om tecken på att det förbereddes ett attentat mot Palme under dennes besök på Kreta hösten 1985.

Anders Hasselbohm är också känd för sina initierade artiklar i Aftonbladet och tidningen Vi om en möjlig koppling mellan Sydafrika och Palmemordet. Och han skrev en uppmärksammad bok om 80-talets ubåtskränkningar av svenska vatten, Ubåtshotet, en kritisk granskning av Ubåtsskyddskommissionens rapport.

I denna artikel presenterar han häpnadsväckande information som visar att Palmeutredarna under alla år – och in i det sista – missat att titta på en närmast självklar adress i området närmast kring Dekorima: restaurangen Bohemia.

Det är anmärkningsvärt – inte minst i skenet av att Palmeåklagaren Krister Petersson gärna markerade att han ansåg att mordet bara kunde klaras upp om utredningen verkligen fokuserade på vad som skedde kring brottsplatsen. /GW


Av Anders Hasselbohm

MAN SKULLE KANSKE TRO att polisen sökt av och talat med alla i området i närheten av platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Men så är det inte. Inte ens idag efter 34 år.

”Ingen polis har hittills besökt oss eller frågat oss om någonting”, säger Claudio Mancini, ägare till restaurang Bohemia, idag Mancini. Restaurangen ligger bara runt 60 meter från mordplatsen och i den riktning mördaren uppges ha flytt.

”Jag har varit väldigt förvånad eftersom jag förstås som alla andra har följt mordspaningarna”, säger Claudio Mancini. ”Jag utgick ifrån att polisen allra först noggrant undersöker området i omedelbar närhet av en mordplats. Men så var det alltså inte efter mordet på Sveriges statsminister.”

Jag träffade Claudio Mancini för två och ett halvt år sedan på hans restaurang i ett annat ärende. Det var då han sa ovanstående, att ingen polis hade besökt restaurangen och förhört honom eller någon i hans personal om de observerat något speciellt under mordkvällen och om vilka gäster de hade haft.

Ett sådant besök med förhör tillhör det första polisen ska göra intill platsen av ett mord! Vart än gärningsmannen tog vägen sedan han sprungit inåt på Tunnelgatan så passerade han nära Bohemias entré.

Enormt förvånad över vad Claudio Mancini berättat skrev jag ett email till Sven-Åke Blombergsson, en av Palmeutredarna, den 23 februari 2018. Jag skrev inledningsvis att jag just av ägaren till Bohemia fått höra något ”som gjorde att öronen nästan trillade av, nämligen att ingen polisutredare någonsin sedan mordet på Palme har kontaktat honom – på en restaurang mindre än 100 meter och längs mördarens förmodade flyktväg. Ingen på 32 år! Häpnadsväckande!”

Claudio Mancini, var ägare till den välkända italienska restaurangen Bohemia på Tunnelgatan när Palme mördades och har haft den sedan dess. Bohemias läge på den korta sträckan mellan mordplatsen och trapporna upp mot Brunkebergsåsen borde ha gjort polisen angelägen om att få information från honom och hans personal. Men mordutredarna kontaktade honom aldrig under de 34 år som utredningen pågick. FOTO: Privat.

Claudio Mancini var själv på restaurangen och i själva lokalen vid tiden för mordet.

Han sa att han mindes tre kvinnor på restaurangen. En av dem rusade tillbaka till Bohemia sedan hon fått klart för sig att Olof Palme skjutits alldeles intill och bad att få låna en telefon. Hon var journalist och ringde sin redaktion.

Att jag 2018 sökte upp Claudio Mancini berodde på att jag hade en uppgift om att en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.

Bernt Carlsson var något av Palmes grå eminens i utrikesfrågor, tidigare generalsekreterare i Socialistinternationalen, senare biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär.

Det hade spekulerats om varför makarna Palme promenerade hem från sitt biobesök och varför de bytte sida på Sveavägen. Skulle Olof Palme träffa någon på hemväg? Var deras plan möjligen att slinka in på just Bohemia? Satt möjligen någon inne på restaurangen och väntade på dem?

Till sin flickvän Sanya Popovic i New York sa Bernt Carlsson efter mordet att han var en av en handfull personer som visste varför Palme dödats. Något liknande har veterligen ingen annan i den närmaste kretsen kring Olof Palme yppat.

Bernt Carlsson själv omkom i en flygkrasch i december 1988 på väg till New York. En bomb exploderade ombord på Pan Am-planet som störtade vid Lockerbie i Skottland.

Carlsson var en enveten apartheid-motståndare, Sydafrikas utrikesminister Pik Botha var bokad på samma flight med sin 22-mannadelegation för att tillsammans med Bernt Carlsson och FN:s generalsekreterare delta i högtidligheten då det av Sydafrika kontrollerade Sydvästafrika skulle bli det fria Namibia.

Pik Botha valde dock att efter en varning från sin säkerhetstjänst att boka om till en tidigare Pan Am-avgång (The Independent on Sunday 24 oktober 2018), uppenbarligen utan att varna andra.

Vad hände då sedan jag skrivit mitt email till Sven-Åke Blombergsson på Palmegruppen i februari 2018? Har Claudio Mancini kontaktats av polisen sedan dess?

”Nej, ingen polis har pratat med mig, inte heller efter att du i ett email uppmärksammade dem på att ingen överhuvudtaget kontaktat oss sedan mordet.” Det säger Mancini till mig nu.

Vid presskonferensen 10 juni sa Krister Petersson bland annat vid ett tillfälle att journalister och andra ju bara har kunskap om delar av utredningen om mordet på Olof Palme medan polis och förundersökningsledaren ju sitter på helheten.

Detta stämmer alltså knappast.

Ingen utredare har ju ens på över 34 år förmått hasa sig iväg de runt 60 meterna från mordplatsen till Bohemia, numera Mancini, för att inhämta m ö j l i g e n väsentlig information. Här är alltså ännu en hålighet i en lång utredning full av håligheter.

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.