Åklagaren som vill lägga ner Palmeutredningen

dj

Debattinlägget om att lägga ner Palmeutredningen i Dagens Juridik 18 mars.

VAD BORDE VI KUNNA FÖRVÄNTA OSS av en åklagare som tagit sig an ett rättsfall?

Det naturliga svaret är kanske: kunskaper om fallet, logisk konsekvens i resonemangen och en viss ödmjukhet när det gäller svårigheterna att nå fram till en absolut sanning.

Till det kommer att en åklagare enligt gällande regelverk har ett objektivitetskrav på sig inte bara under förundersökningen utan också under själva rättegången. Det vill säga: om åklagaren finner att bevisningen inte räcker är det hennes eller hans uppgift att lägga ner åtalet om det så skulle vara under pågående process.

Men självklart är det inte alltid lätt att leva upp till en sådan grad av objektivitet. Det är en fjäder i hatten för en åklagare att vinna ett viktigt mål. Och den vetskapen stimulerar kanske inte ett självkritiskt tänkande, särskilt inte när rättegången börjat.

Lättare borde det vara för en åklagare som yttrar sig om ett fall som inte han eller hon driver själv. Då borde det inte finnas någon frestelse att spela tvärsäker eller att bortse från besvärande fakta som hotar att sätta krokben för den egna argumenteringen i skuldfrågan.

Det vill säga: en kompetent åklagare som skriver om andras rättsfall borde kunna framträda som ett mönster av sval och glasklar objektivitet – en trygg lärare för de flesta av oss andra, för oss som saknar formell juridisk kompetens.

Ack ja. Så borde det kunna vara. Men det är inte alltid det är riktigt så.

Härom dagen publicerade sajten Dagens Juridik en debattartikel om Palmemordet av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Internationella Åklagarkammaren i Göteborg.

Ahlstrand har själv aldrig haft någon anknytning till Palmeutredningen. Men han är alltså en professionell jurist och hans text borde därför vara intressant läsning.

Det är den också, men kanske inte riktigt på det sätt man förväntar sig.

Ahlstrands slutsats är att Palmeutredningen borde läggas ner å det snaraste. Så här skriver han:

”Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta att vi faktiskt praktiskt taget vet vem det var som sköt Olof Palme.”

Och den person Ahlstrand syftar på är Christer Pettersson, det gör han ingen hemlighet av i sin artikel.

Det Ahlstrand alltså förordar är att alla utredningsåtgärder omedelbart avbryts och att i stället en lämpligt utvald grupp av ”specialister” (på vad?) ska sammanfatta den utredning som hållit på i trettio år… så att allmänheten slutgiltigt ska förstå att det var missbrukaren från Rotebro som var mördaren.

Hoppsan, var ordet.

För några år sedan ändrades svensk lag så att mord aldrig skulle preskriberas. Det betydde två saker när det gällde Palmemordet: att utredningen skulle fortsätta och att det mesta av utredningsmaterialet skulle fortsätta att vara hemligt för allmänheten. Annars hade huvudregeln varit att materialet skulle ha blivit offentligt i och med nedläggningen av förundersökningen (som enligt tidigare lag skulle ha inträffat 1 mars 2011).

Med Ahlstrands nya recept avslutas utredningen i praktiken – men samtidigt kommer hemligstämpeln kring det gigantiska materialet gissningsvis att kvarstå eftersom mordet inte preskriberats. Vad allmänheten i stället får ta del av är ”specialisternas” färdigtuggade version av vad alltihop egentligen handlat om.

Det är ett sätt att hantera brottsutredningar som väcker en del principiella invändningar, för att uttrycka det milt.

Men också invändningar av mycket mer handfast slag. Det är ju nämligen så att den grupp poliser som numera utreder mordet inte alls ställer sig bakom Ahlstrands slutsats i skuldfrågan.

Det kom fram väldigt tydligt i samband med 30-årsminnet av mordet. På den pressträff som Palmegruppen höll den 25 februari passade utredarna på att åter efterlysa tips om de två män som fångats på film på Arlanda den 1 mars 1986 och där en av männen har tydliga likheter med den sydafrikanske agenten Eugene de Kock. Vid samma tillfälle sa också spaningsledaren Dag Andersson om vittnesobservationerna av män med walkie-talkies: ”Det finns ett 80-tal sådana iakttagelser och det är för många för att de ska kunna avfärdas.”

Att walkie-talkieobservationerna verkligen sysselsätter Palmegruppen framkom också i en artikel i Polistidningen i början av året. En av de sex medlemmarna i gruppen arbetar, som det står i artikeln ”företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen”.

En annan av de poliser som ingår i Palmegruppen, Lennart Gustafsson, har den unika rollen att vara den ende som ingått i mordutredningen hela tiden från 1986 och tills nu. Han har för sin del i olika sammanhang, bland annat just i den här länkade artikeln i Polistidningen, gjort klart att han avfärdar Christer Pettersson som gärningsman.

Andra poliser i Palmegruppen må ha det alternativet öppet som ett av flera tänkbara spår. Men någon uppslutning kring teorin om Pettersson rör det sig verkligen inte om från utredarnas sida. I stället är de öppna för att mordet kan ha begåtts av välorganiserade krafter, till exempel med direkta band till den sydafrikanska apartheidregimen, och med ett nät av personer utplacerat kring mordplatsen.

Det här vet förstås Ahlstrand, eller i vilket fall borde han veta det. Så när han vill ha en sammanfattning av polisutredningen som pekar ut mannen från Rotebro är det alltså en sammanfattning som drar helt andra slutsatser än de som dras av de poliser som faktiskt jobbar med materialet.

Anmärkningsvärt nog är inte Ahlstrand särskilt utförlig i sin argumentering om att Pettersson måste vara mördaren, något som var och en som läser artikeln lätt kan se.

I stället lägger han det mesta krutet på att försöka underbygga en mer allmän huvudtes han driver, nämligen att mordet omöjligt kan ha utförts av en professionell attentatsman utan att det måste ha skett av en slump. Eftersom han faktiskt är lite utförlig på den punkten kan det ju vara intressant att titta närmare på hans argumentering.

En poäng som Ahlstrand tycker är viktig är att mordet inte kan ha varit planerat eftersom biobesöket inte var det. Han skriver: ”Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio.”

Men redan här spricker det. Som framgår alldeles tydligt av till exempel Hans Holmérs förhör med Lisbeth från den 25 mars 1986 hade makarna Palme pratat om att de skulle gå på bio denna fredagskväll men inte slutgiltigt bestämt sig för vilken film de skulle se. När Lisbeth i telefonsamtal med sonen Mårten fick veta att denne och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart” lämnade hon öppet om hon och Olof skulle ansluta och se den filmen eller om de skulle välja någon annan. Till sist bestämde sig makarna dock för att också de skulle se ”Bröderna Mozart”.

I rikskriminalens förhör med Lisbeth från den 29 april och 5 och 6 maj 1986 förtydligar hon att den ursprungliga planen från hennes och Olofs sida hade varit att se filmen ”Mitt liv som hund”. Hon är dock osäker på vid vilken tidpunkt idén om att se en film på fredagskvällen först hade aktualiserats: ”När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp kunde hon inte erinra sig”, står det. Klart är i alla fall att det funnits en sådan planering redan innan Lisbeth talat med Mårten. Förhören kan läsas här. Det är svårbegripligt att Ahlstrand missat detta. Men där faller en av utgångspunkterna för hans resonemang.

Lite senare i Ahlstrands text skriver han följande (det är lite rörigt uttryckt, men jag har inget annat val än att citera ordagrant):

”Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ‘Tron på ett gemensamt öde’, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.”

Det är oklart exakt vilken källa Thomas Ahlstrand har för sitt referat och vilka personer som avses med juristen och författaren. Vad som däremot är fullständigt klart är att Ahlstrand inte själv pluggat på vittnesmålen från mordplatsen, lika lite som han pluggat på Lisbeth Palmes uppgifter om det planerade biobesöket.

Så här är det nämligen: det finns förvisso uppgifter, och inte bara från ett enda vittne, om något som såg ut som ett samtal mellan Olof Palme och mördaren före mordet. Det samtalet skulle inte ha ägt rum flera minuter innan utan mer eller mindre direkt före skottlossningen.

De vittnen som (förutom Lisbeth Palme) gjort iakttagelser av vad som hände alldeles före mordet är egentligen bara fem personer. (Och det kan tilläggas att deras iakttagelser av just det skeendet är mer utförliga än Lisbeths – hon har i de officiella polisförhören inte haft någonting att säga om vad som hände alldeles före skottlossningen.)

Av dessa fem vittnen talar två mycket tydligt om att det såg ut att pågå ett samtal mellan Palme och mördaren. Dessa två är just de vittnen som rimligtvis hade de bästa möjligheterna att göra observationer. Det ena vittnet, Anders B, var den person som befann sig närmast makarna Palme och mördaren, bara några meter bakom dem. Det andra vittnet, Anders D, var en taxichaufför som befann sig vid ett rödljus mer eller mindre jämsides med makarna Palme och gärningsmannen. Det var Anders D som genom sin taxiväxel larmade polis och ambulans. Båda dessa vittnen berättade oberoende av varandra att de uppfattat Olof och Lisbeth Palme och mördaren som ett sällskap, inbegripet i ett samtal.

Ett tredje vittne, Cilla A, hade sett tre personer komma gående tillsammans på trottoaren som om de var i sällskap. Och så hade en av de tre plötsligt fallit. Det ligger i linje med de två tidigare nämnda vittnesmålen.

Ett fjärde vittne, Nicola F, hade passerat makarna Palme bara några meter innan de kom fram till mordplatsen. Själv hann han gå en bra bit norrut på Sveavägen innan han hörde skottlossningen. Av polisens rekonstruktion framgår att det det verkar som om Olof och Lisbeth stannat i mer än 40 sekunder mycket nära Dekorimahörnan innan de gick de sista stegen dit – det pekar på att de kan ha stannat upp och pratat med mördaren och faller väl in i vad de övriga vittnena berättat.

Det femte vittnet, Inge M, som satt på andra sidan Sveavägen i sin parkerade bil har sagt att han flera minuter före mordet sett den väntande mördaren i gathörnet. Inge har förvisso inte vittnat om att han observerat en kontakt mellan Palme och mördaren. Men han har berättat att han har en oklar men möjligen viktig minnesbild av ett händelseförlopp vid en reklampelare några meter norr om mordplatsen. En högst möjlig tolkning är att han där hastigt observerat det samtal mellan offer och gärningsman som figurerar i andra vittnesmål, men att han inte riktigt förstod vad det var han såg.

Det är givetvis långt ifrån glasklart hur dessa fem vittnesmål ska tolkas. Men Ahlstrands nonchalanta och i flera avseenden felaktiga beskrivning av hur ett vittne flera minuter före mordet sett Palme tala med mördaren skapar förstås bara förvirring. Om hans resonemang bottnar i ren okunnighet eller om han försöker släta över bekymmersamma vittnesuppgifter kan förstås bara han själv veta. Men givetvis är dessa vittnesmål irriterande för den som vill frammana bilden av att mordet måste ha varit ett spontant impulsdåd från Christer Pettersson. De ställer också rent allmänt frågan om det kan finnas viktiga luckor i Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet.

Sedan Ahlstrand markerat sin övertygelse om att mördaren inte kan ha varit ett proffs som agerade på uppdrag utan måste ha varit en ensam, förvirrad och impulsstyrd person tillägger han: ”Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatördetektivernas julafton…”.

Det går förstås bara att tolka Ahlstrand som att de nuvarande Palmeutredarna inte är kloka och professionella, utan ”amatördetektiver” eftersom de intresserar sig för sådant som walkie-talkie-män och Sydafrikakopplingar. Man kan fråga sig hur Ahlstrand kan vara så säker på att han själv vet så mycket bättre än spaningsledaren Dag Andersson och dennes kollegor – i synnerhet som han som debattör i Dagens Juridik presenteras med orden: ”Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.” (Dokument som han dessutom tycks ha läst mycket slarvigt.)

Lika säker som när det gäller att fastslå mördarens identitet är Ahlstrand när det gäller att förklara varför missbrukaren från Rotebro faktiskt friades av en enig hovrätt. Ahlstrand räknar trosvisst men utan egentlig argumentering upp ett antal skäl till att rättegången i hovrätten led av en rad allvarliga brister, till exempel att”vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände” (hur han nu kan veta det) och att en ”vittnesmålsexpert ville göra karriär” (hur det nu påverkade målet).

Så slafsigt skulle förmodligen inte Ahlstrand våga argumentera i en domstol, motsidans advokat skulle med all säkerhet lystet kasta sig över luckorna i logiken.

Så frågan inställer sig förstås: varför skriva ett inlägg som är så slarvigt när det gäller fakta, så slappt när det gäller argumentering men ändå så fullkomligt tvärsäkert och arrogant när det gäller slutsatserna?

Det vet vi inte. Men det går ju inte att bortse från Ahlstrands position som åklagare. Och det leder till den genanta frågan om hans inhopp i Palmedebatten möjligtvis kan ha att göra med en vilja att visa lojalitet uppåt i den juridiska och politiska hierarkin?

Så här är det nämligen: riksåklagare, överåklagare och statsåklagare – liksom domare – tillsätts av regeringen. Åklagare i lägre positioner anställs i sin tur av riksåklagaren. Det är alltså rätt uppenbart att det finns en politisk aspekt att ta hänsyn till för den jurist som vill klättra  uppåt på karriärstegen.

I den bästa av världar skulle förstås regeringar inte ta hänsyn till politisk lojalitet vid tillsättandet av högre juristtjänster utan bara gå på strikt kompetens. Och att det helst bör vara så känner både jurister och ledande politiker på sig ganska väl. Det är därför det är ovanligt att politiker uttalar sig om bevisningen i rättsfall. I stället brukar de hänvisa till att sådant ska bedömas av juristerna.

Men just när det gäller Palmemordet har det varit tydligt redan från början att det funnits en styrning från politiskt håll om hur utredningen borde bedrivas. Ja, det har till och med handlat om vilka sorters tänkbara mördare som borde misstänkas. Det började med Ingvar Carlssons uppbackning av Holmér och dennes PKK-spår, en uppbackning som inte minst handlade om att köra över både åklagarväsendet och cheferna på Rikspolisstyrelsen. Det fortsatte med kanslihusets hemliga uppbackning av Ebbe Carlsson. Och sedan PKK-spåret inte längre funnits kvar på dagordningen har det med ojämna mellanrum poppat upp ett antal markeringar från särskilt socialdemokratiska ledande politiker om att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen.

Sorgligt nog, kan man tycka, har det varit just partikamrater till Palme som visat särskilt stor iver att utöva ett politiskt inflytande över mordutredningen. Det kan framstå som lite besynnerligt. Hos dem borde man tvärtom hitta den största viljan att få fram sanningen till varje pris. Men så har det alltså inte riktigt varit. Varför inte? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, men det får bli ämnet för ett annat inlägg på denna blogg.

Vad som kan konstateras är dock att detta inte bara är gammal historia. Nu senast var det statsminister Stefan Löfven själv som i samband med 30-årsminnet av mordet gick ut och slog fast att det var Pettersson och att Löfven för sin del därför betraktade fallet som uppklarat.

Vilket för oss tillbaka till Ahlstrand.

Som statsminister har Löfven alltså makt över vilka som ska få vara höga åklagare och domare i Sverige. Nu handlade förvisso inte hans uttalande om Palmemordet uttryckligen om vilka jurister som skulle få dessa åtrådda tjänster. Men det handlade om något som egentligen var mycket mera uppseendeväckande: om hur han tyckte att skuldfrågan borde bedömas.

Det gick bara några veckor efter Löfvens uttalande innan Thomas Ahlstrand var ute och markerade att han höll med. På så kort tid hann han kanske inte sätta sig in i petiga fakta. Och det kanske var mindre viktigt ur hans synvinkel – det väsentliga var möjligen att han visade att han tyckte precis som han borde. Eller som han själv valde att uttrycka det, som ”kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare”.

Alltså som statsministern, typ.

Och i alla fall inte som de där ”amatördetektiverna” i Svea hovrätt eller i dagens Palmegrupp.

 

 

 

IB-man: Jag såg Stay Behindagenter i Stockholms centrum under mordkvällen

AB 160222

TIDIGARE IB-agenten Donald Forsberg uttalar sig i måndagens Aftonbladet och berättar att han såg två medlemmar i en Stay Behind-enhet, Barbrogruppen, i Kungsträdgården tidigt under mordkvällen.

Forsberg säger att han drog slutsatsen att de var ute för att genomföra en av de operationer med walkie-talkie som var deras kännemärke.

Först nu har Palmeutredningen fått del av hans uppgifter. Han säger till Aftonbladet att han under alla dessa år helt enkelt trott att Barbrogruppen spanat på narkotikalangare den här kvällen och att det inte var något som Palmeutredningen behövde få hans vittnesuppgifter om:

”De utförde ett behjärtansvärt jobb i kampen mot knarket. Att det skulle ha haft något att göra med mordet på Palme är så bortom vett och förnuft att jag inte ens reflekterat över att vända mig till polisen.”

I Aftonbladet medger Forsberg samtidigt att han själv till viss del ”varit engagerad i” Stay Behind.

Aftonbladet relaterar också tidigare kända uppgifter om att Olof Frånstedt, hög chef på Säpo under 70-talet, befarat att Barbrogruppen operationer hade ett samband med Palmemordet och att Ulf Dahlsten, statssekreterare hos Palme, berättat att det var känt i den tidiga spaningsledningen att det pågått en walkie-talkieoperation under mordnatten men att det slagits fast att den inte behövde utredas.

I Aftonbladets webb-TV från måndagsmorgonen intervjuas jag om mina slutsatser kring Forsbergs nya uppgifter.

Donald Forsbergs och Ulf Dahlstens uppgifter om de hemliga spaningarna under mordkvällen illustrerar att det funnits angelägna uppgifter som möjligen skulle kunna skapa klarhet kring mordet men som inte tidigare bearbetats i den officiella Palmeutredningen. En annan påminnelse om samma sak är de två Säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling under många år varit lagligt förhindrade att berätta om en diplomatavlyssning som tycks peka på att diplomaten hade förhandskunskap om mordet. De har nu talat ut – så långt de vågar – i Expressen om sina kunskaper och slutsatser.

Ulf Dahlsten skriver för sin del om Palmemordet på DN Debatt och argumenterar för att det var Christer Pettersson som var mördaren. Det finns all anledning att återkomma till hans argumentering och hans sakuppgifter om detta. Om den walkie-talkieoperation som han tidigt fick höra tas om skriver han ingenting uttryckligt i DN-artikeln, mer än följande korta mening: ”En grupp poliser bedrev någon form av privat knarkspaning i omgivningen.”

Artikeln har blivit korrigerad 160222 kl 11:28 med tillägget om den korta meningen i Dahlstens debattinlägg som indirekt syftar på walkie-talkieobservationerna.

Palmebok om angeläget ämne: Sydafrikaspåret

Sten Flygare omslag

VAR DET SYDAFRIKAS PRESIDENT P W Botha som låg bakom Palmemordet?

Sten Flygare, Lidköpingsbo med en bakgrund som kulturentreprenör, har skrivit den högst intressanta boken Olof Palme och Sydafrika, som kom ut för några veckor sedan.

Den har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av att Sten Flygare är den person som lämnat dramatiska uppgifter till Palmeutredningen om att en ökänd agent för apartheidregimen, Eugene de Kock, var i Stockholm i samband med Palmemordet.

Det var de Kock som skapade rubriker i tidningar runtom i världen i september 1996. Under en rättegång mot honom för brott han begått under sitt arbete för apartheidregimen sa han att sydafrikansk säkerhetstjänst låg bakom mordet på Olof Palme och att operationen letts av Craig Williamson.

Williamson hade haft en framgångsrik karriär inom apartheidregimen, som polischef och spion. Han hade personligen lett ett antal terroristoperationer och han hade också infiltrerat den svenska biståndsverksamheten till regimens motståndare. Så om Sydafrika låg bakom mordet var Williamson ett namn som passade väl in i bilden.

Eugene de Kock stod inför att dömas till ett långt fängelsestraff och det har allmänt antagits att han kommit med sina uppgifter för att komma billigare undan. Men det kan knappast användas som argument för att uppgifterna var oriktiga, snarare tvärtom.

Palmeutredningen hade tidigt fått detaljerade tips som pekade på sydafrikansk inblandning i mordet, men inte gjort särskilt mycket åt saken. Efter de Kocks uttalanden som gick ut över världen reste till sist Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro ner till Sydafrika för att på plats inhämta upplysningar. Under resan hörde de också Craig Williamson i Luanda, Angola. Williamson tillbakavisade alla anklagelser om att han skulle varit inblandad i mordet.

Efter hemkomsten var Danielsson och Ölvebro tämligen vaga i sina uttalanden. De avfärdade inte Sydafrikaspåret men visade inte heller någon synlig entusiasm för det. Det senare var kanske inte så konstigt. Palmeutredarna var vid den här tiden inriktade på att få till stånd en resningsansökan mot Christer Pettersson och en sådan lämnades också in till Högsta Domstolen följande år.

Uppgifterna som pekat på Sydafrikas möjliga inblandning i mordet har dock inte kunnat viftas undan. Och Sten flygare har alltså satt diskussionen i fokus igen genom att peka på tecken på att Eugene de Kock själv skulle ha varit på plats i Stockholm. Sten Flygare drar också slutsatsen att det var de Kock som sköt skottet mot Palme.

Vad är det då som tyder på att de Kock skulle ha varit i Stockholm?

En uppgift som Sten Flygare av naturliga skäl själv tar på stort allvar är att han anser sig ha sett de Kock på hotellet Lord Nelson på Västerlånggatan, nära makarna Palmes bostad, en vecka före mordet. Han bodde för egen del på hotellet och mötte i en korridor en man som stirrade på ett extremt sätt och som sedan passerade honom.

När sedan Olof Palme blivit mördad och polisens ”fantombild” publicerades tyckte Sten Flygare att mannen han sett påminde om den bilden. Att mannen befunnit sig på ett hotell intill Olof Palmes bostad var ett ytterligare skäl till att Sten Flygare ansåg att han borde kontakta utredarna, vilket han också gjorde. Men hans berättelse gjorde inget större intryck på den polis som tog emot tipset.

När Sten Flygare flera år senare fick se bilden på Christer Pettersson som då dömts av tingsrätten tyckte han sig minnas att mannen han sett påminde om Pettersson. Han kontaktade utredarna en gång till och berättade om sina tankar.

Senare ser Sten Flygare en bild på Eugene de Kock och drar slutsatsen att det är denne han sett på hotellet. Sten Flygare får veta att de Kock hade nedsatt syn, något som skulle kunna förklara den stirrande blicken. Och i sin bok presenterar Flygare en argumentering för att det var de Kock han såg.

Hur sannolikt är det att Sten Flygare minns rätt? Generellt måste man vara mycket försiktig med slutsatser när någon gjort en hastig observation av en okänd människa och lång tid efteråt gör ett utpekande av en namngiven person. I det här fallet fanns det ju inte så väldigt starka skäl att minnas utseendet på mannen från hotellet, kan man tycka. Däremot var det naturligt att Sten Flygare efter mordet som inträffade bara en vecka senare kom ihåg händelsen och började fundera över om den kunde ha ett samband med det sensationella dådet. Och i ett sådant läge är det förstås lätt att göra efterhandskonstruktioner. Föredömligt hederligt redovisar alltså Sten Flygare att han kopplat samman mannen på hotellet först med fantombilden och sedan med Christer Pettersson och i båda fallen kontaktat Palmeutredarna. Det är bra. Men samtidigt är det klart att detta inbjuder till invändningar när han senare kommer fram till att det var de Kock han sett – de Kock är inte påfallande lik vare sig fantombilden eller Pettersson.

För Sten Flygare blev övertygelsen om att det var en sydafrikansk agent han sett inledningen till ett omfattande researcharbete kring hypotesen att apartheidregimen låg bakom Palmemordet.

Och som han tydligt visar i sin bok finns det åtskilligt som pekar på att Sydafrika hade starka skäl att vilja göra sig av med Palme. Den svenske statsministern gick mer än andra europeiska politiker i spetsen för försöken att isolera Sydafrika.

Som vi vet föll denna regim mindre än tio år efter Palmes död. Men in i det sista fanns det vita fanatiker som uppfattade principen om majoritetsstyre i Sydafrika som civilisationens undergång. Och 1986, då Palme mördades, var denna fanatiska övertygelse den etablerade uppfattningen bland det vita etablissemanget.

I Sten Flygares bok återges det tal som Sydafrikas president P W Botha höll den 15 augusti 1985, vanligen kallat ”the Rubicon Speech”. Där slår Botha fast att han inte kommer att frige Nelson Mandela, att han inte är beredd att leda vita sydafrikaner på en väg som leder till ”självmord”, att regeringen kommer att använda kraftigare åtgärder mot sina motståndare om så behövs och att han ser sitt politiska agerande som ett sätt att uppfylla Guds vilja.

Av omvärlden uppfattades talet som ett tecken på att Botha valt väg, att han beslutat sig för att avvisa alla kompromisser. ”Att korsa Rubicon” är just ett uttryck som brukar användas för att beskriva beslutet att ta ett oåterkalleligt steg. Det syftar på en episod när Julius Caesar med sina soldater korsade floden Rubicon, något som han visste skulle leda till inbördeskrig i det romerska riket.

I Bothas tal fanns det klara markeringar som visade att han inte bara såg ANC som sin motståndare. Det handlade också om krafter i utlandet som stödde ANC. Bland annat sa han:

”Vi har aldrig gett efter för krav från utomstående och vi kommer inte att göra det nu heller. Sydafrikas problem kommer att lösas av sydafrikaner och inte av utlänningar. Vi kommer inte att avskräckas från att göra det vi anser är bäst…”

Det råder ingen tvekan om att sådant som Botha ansåg vara bäst kunde innebära iscensättanden av våldsdåd utomlands. En händelse som med största sannolikhet var kopplad till apartheidregimen var bombningen av ANC:s Stockholmskontor i september 1986, ett halvår efter Palmemordet. I mars 1988 sköts ANC:s chefsrepresentant i Frankrike, Dulcie September, ihjäl på en gata i Paris. Ingen har dömts för mordet, men spåren pekar mot Sydafrika. Ett bombdåd mot ANC:s kontor i London 1982 utfördes bevisligen av Sydafrika, samma sak gällde till exempel mordet på Palmes vän Ruth First, apartheidmotståndare som dödades av en brevbomb i Mocambique i augusti 1982. I båda dessa senare fall var Craig Williamson djupt inblandad.

Och det finns uppgifter om att Williamson befann sig i Stockholm vid tidpunkten för Palmemordet. Dagen efter de Kocks utspel i den sydafrikanska domstolen intervjuas Palmeåklagaren Jan Danielsson av TV 4:s ”Nyheterna” och kommenterar de Kocks påstående om att Williamson låg bakom mordet med orden:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

De följande dagarna försöker journalister utan framgång att få Danielsson att utveckla detta uttalande. Det undviker han envist att göra. Hans åklagarkollega Solveig Riberdahl försöker släta över saken med att Danielsson kanske gjort sig skyldig till en felsägning. Och efter ett par veckor backar Danielsson: han visste inte alls att Williamson befunnit sig i Stockholm, det var bara något han hade hört.

Inte desto mindre var uppgiften högst rimlig: en vecka före mordet hölls ett brett folkrörelseevenemang på Folkets hus i Stockholm, folkriksdagen mot apartheid. ANC:s ledare Oliver Tambo fanns på plats och Olof Palme höll ett uppmärksammat tal till deltagarna. En kvinna som arbetade som värdinna på folkriksdagen kontaktade efter Palmemordet polisen och berättade om mystiska män som uppehållit sig i entrén till Folkets hus under konferensen. Det var inte långsökt att föreställa sig att det fanns sydafrikanska underrättelseagenter på plats i Stockholm vid den här tidpunkten oavsett om de var inblandade i Palmemordet eller inte.

Och det skänkte en påtaglig grad av trovärdighet åt Sten Flygares slutsats att det var de Kock han sett på hotellet nära Palmes bostad samma dag som Palme höll sitt Sydafrikatal på Folkets hus – särskilt med tanke på vad han senare kunnat presentera: filmsekvensen från Arlanda dagen efter mordet.

Den hittade Sten Flygare under sina försök att hitta ytterligare belägg för hypotesen att de Kock varit i Stockholm. I denna filmsekvens syns en man, mycket lik de Kock, som passerar passkontrollen för att lämna Sverige. Likheten med den sydafrikanske agenten är så påfallande att Palmegruppen förklarat att den är intresserad av att fastslå mannens identitet.

I boken går Sten Flygare igenom ytterligare konkreta detaljer som pekar på att apartheidregimen kan ha haft en roll i mordet, bland annat den märkliga historien om Heine Hüman, en tidigare sydafrikansk medborgare som flyttat till Sverige och som vid tiden för Palmemordet drev en bilverkstad i Björklinge, norr om Uppsala. Hüman berättade efter mordet för Palmeutredarna att han hade kontakter med sydafrikansk underrättelseverksamhet men kom samtidigt med en rad uppgifter som framstod som icke trovärdiga. Mordutredarna avfärdade honom som en informationssvindlare utan verklig koppling till Palmemordet, men Sten Flygare redovisar uppgifter som pekar i annan riktning och menar att Hümans sätt att mixa fakta och fiktion kan ha varit utslag av en medveten strategi för att blanda bort korten om hans verkliga känsliga roll.

Styrkan i Sten Flygares bok är att han redovisar den dramatiska konflikten mellan Palmeregeringen och Sydafrika och att han tar fram en rad konkreta detaljer som pekar på att Sydafrika kan ha en koppling till mordet. Som han själv medger utesluter det inte att det också kan ha funnits andra aktörer som ingått i ett samarbete med Sydafrika.

Svagheten är, som jag ser det, att han ibland går för långt i sina försök att knyta samman alla lösa trådar. Ett exempel på det är när han hävdar att de två maskinkonstruerade spaningsbilderna, ”Fantombilden” och ”Skuggan” som polisen lät publicera tiden närmast efter mordet båda skulle vara färdigställda för att likna Christer Pettersson. Sten Flygare föreställer sig att ett syfte med att ta fram dessa bilder varit att påverka Lisbeth Palme så att hon med tiden skulle vara beredd att peka ut Pettersson.

Här hopar sig invändningarna. Varken ”Fantombilden”eller ”Skuggan” är påfallande lika Pettersson. Och det finns faktiskt inget som tyder på att Palmegruppen under Holmér planerade en åtgärd mot missbrukaren från Rotebro. Denne blev aktuell i utredningen långt efter Holmérs avgång som spaningsledare. Holmérs stora projekt var att knyta PKK till mordet – varför skulle han ha låtit iscensätta en skandalös och riskabel bildmanipulation för att sätta fast Pettersson?

Sten Flygare försöker med olika bildmontage övertyga läsaren om att det finns intressanta likheter mellan Pettersson och spaningsbilderna när det gäller ansiktsdetaljer, till exempel avstånd mellan ögon, näsa och mun. Men det är lätt att hitta sådant som inte alls är likt, ”Fantombilden” har till exempel en mycket längre näsa än Pettersson. Skulle det inte vara möjligt att utgå från bilder på de flesta vita män i 30-40-årsåldern och få fram samma sorts relativa likheter med polisens signalementsbilder? Om Sten Flygare gjort sådana jämförelser och kunnat visa att Pettersson var i särklass lik signalementsbilderna hade hans resonemang närmat sig en punkt då det kunde ha varit intressant. Nu blir det bara krystat.

Just den här detaljen drar ner helhetsintrycket av boken en bit, och en liten minuspoäng blir det också för tråkiga brister i korrekturläsningen framför allt när det gäller stavningen av namn. Men samtidigt är Olof Palme och Sydafrika rekommenderad läsning för den som vill bilda sig en uppfattning om Palmemordet och dess högst tänkbara kopplingar till P W Bothas desperata rasistregim.

”Ni vet vad och vilka som ligger bakom statsministermordet men ni kan ingenting göra åt det”

Gunnar P

FÖRFATTAREN OCH journalisten Gunnar Pettersson är sedan många år baserad i London och har därför fördelen att kunna betrakta Sverige och svenska händelser i ett perspektiv på lite avstånd.

Han bidrar i min bok Konspiration Olof Palme med en berättelse om något han själv upplevt, en episod som pekar på en brittisk underrättelsekoppling till Palmemordet.

Nu har han på sin blogg Pressylta Redux presenterat en del slutsatser efter en läsning av Konspiration Olof Palme.

Det är en recension men också en initierad kommentar i sakfrågan: Gunnar Pettersson har länge följt Palmeutredningen och frågor med anknytning till den – till exempel har han samarbetat med dokumentärfilmaren Allan Francovich som i början av 90-talet gjorde en serie TV-program för brittiska BBC med titeln Gladio. Där skildrade Francovich genom intervjuer och annan initierad information det västeuropeiska Stay Behindnätverket som spelar en så viktig roll i Konspiration Olof Palme.

Gunnar Pettersson tolkar det händelseförlopp som framträder i min bok som belägg för att Palmes fiender i den svenska statsmakten inte bara låg bakom dådet på Sveavägen – de kände inte heller ett särskilt starkt behov av att dölja sanningen för Palmes medarbetare. Han menar till och med att det kan beskrivas som att de skickade rätt ogenerade signaler till den socialdemokratiska partiledningen. Och deras budskap var, som han uttrycker det: ”ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det”.

Första recensionen av nya Palmeboken: ”Det här är politisk dynamit”

Utvikrec

Högsta betyg, en femma, fick ”Konspiration Olof Palme” i SVT:s Gomorron.

MAGNUS UTVIK, bokrecensent i SVT:s Gomorron, var först ute med att ge sitt omdöme om min nya bok Konspiration Olof Palme. (Han passade på en dag före första officiella recensionsdatum, eftersom hans bokrecensioner i Gomorron är på tisdagar.)

Utvik som länge intresserat sig för Palmemordet och läst mycket i ämnet sa bland annat:

”Det här är den första boken där jag ser att någon försöker länka samman de politiska motiven, både utanför Sveriges gränser och inom Sverige och försöker sätta det i ett sammanhang … Jag är imponerad av Gunnar Wall som journalist och författare. Det är lugnt, det är sakligt, det är resonerande. Det här är politisk dynamit.”

Han berättar att han ibland blev skakad under läsningen och kände ”äntligen börjar vi komma nära gåtans lösning”.

Recensionen avslutas med att han kallar Konspiration Olof Palme för den bästa Palmeboken, ”den perfekta julklappen, en femma!”

Se inslaget här.

Min Palmebok på bokmässan

21052790003_e9ca358132_k

ÄR DU PÅ BOKMÄSSAN i Göteborg under dess sista dag, söndagen 27 september?

Då kanske vi ses om du är intresserad. I ganska snabb följd gör jag tre framträdanden och berättar om min nya Palmebok, ”Konspiration Olof Palme”.

Klockan 14-14.20 talar jag om boken på ett miniseminarium. Plats: F4, F05:03. Arrangör: Semic, förlaget som ger ut min bok.

Klockan 15:45-16.15 berättar jag om boken på Faktascenen, B02:02. Arrangör: Semic.

Och 16:20-16:40 är jag på Expressens scen, F01:39 och diskuterar Palmemordet med debattören och författaren Daniel Suhonen som bland annat skrivit den uppmärksammade boken om Håkan Juholt, ”Partiledaren som klev in i kylan.”

Palmes hemliga agent i Sydafrika

palme-agent-5-1280-jpg
Birgitta Karlström Dorph. Foto: SVT

HON FÖRDE ÖVER en miljard kronor till motståndet mot rasistregimen. Birgitta Karlström Dorph var svensk diplomat i Sydafrika under apartheidtiden.

Om ett par veckor, den 1 oktober kl 20.00 i SVT2, visas en dokumentär om hennes verksamhet. Den släpps samtidigt på SVT Play.

Filmen har titeln ”Palmes hemliga agent”. Det handlar om en del av Sveriges okända historia. Den tänker jag inte missa.

Läs mer här.