Lena Andersson i ny bok om varför Olof Palme ansågs vara så farlig

Författaren och debattören Lena Andersson har kommit med en ny bok, Koryféerna. Den diskuterar – i lätt inlindad form – mordet på Olof Palme men allra mest mörkläggningen av detta mord från de politiska ledare som stod Palme nära. FOTO: Henric Lindsten.

LENA ANDERSSON har publicerat en ny bok, Koryféerna. Den har lanserats som en ”konspirationsroman”, alltså som fiction, dock med en högst verklig händelse, Palmemordet, som inspiration.

Jag har läst boken och grubblat en del över den. Snart ska jag återkomma till sådant som jag upplever som lite problematiskt. Men låt mig börja med att säga det viktigaste: läs den! Det är en tankeväckande skrift om vad som fortfarande är en viktig och gåtfull händelse i svensk nutidshistoria.


BOKRECENSION

Lena Andersson:

Koryféerna – en konspirationsroman

Polaris


Innan jag över huvud taget går in på själva boken vill jag göra ett par påpekanden.

Det ena handlar om min förhandsinställning. Jag är generellt rätt skeptisk till romaner om Palmemordet.

Vid det här laget finns det ju ett antal skönlitterära verk som har dådet på Sveavägen som sitt centrala tema. Leif GW Persson har tagit upp det i Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm. Pseudonymen John W Grow har ägnat sig åt mordet i romanen Kontraktet, senare filmad under titeln Sista kontraktet. Anders Leopold gav ut Satans marionetter. Sven Wernström skrev Mordet – en rövarhistoria. Stefan Lindberg kom med Nätterna på Mon Chéri. Och så vidare, och så vidare. Här på bloggen intervjuade jag för en tid sedan Henrik Bromander om hans roman Skymningstid som definitivt handlade om Palmemordet inom ramen för en berättelse om det svenska Stay Behindnätverket.

Det lär komma många flera försök i ämnet. Problemet som jag ser är inte att dessa romaner behöver vara dåliga. En del av dem är, menar jag, riktigt bra. Men just en olöst mordgåta som skottet mot den svenske statsministern kan inte gärna bilda underlag till en roman utan att ställa till med problem för den läsare som faktiskt är intresserad av vad som hände.

I alla dessa romaner finns – förstås – inslag som stämmer väl överens med vad vi tror oss veta om mordet. Men de är hopblandade med rena skrönor och i bästa fall med någorlunda rimliga men högst osäkra hypoteser som ändå får formen av sanningar. Och den läsare som vill sortera bort påhitt och spekulationer från det som ska gälla som verklighet har ett svårt och otacksamt arbete.

Med tanke på att den sakdebatt som förs om Palmemordet alldeles oberoende av dessa romaner är fullkomligt indränkt i vandringssägner är det lite bekymmersamt att mytbildningen tillförs ytterligare näring genom vad som visserligen lanseras som fiktion men som knappast kan undgå att få i alla fall en del av läsarna att slås av tanken:

a) att det som står på sidorna skulle kunna vara sant.

För att allt eftersom glida vidare till tanken:

b) att det nog är sant.

Och vid punkt b) är det inte säkert att läsaren längre minns var hon eller han fått uppgifterna ifrån.

Det där kan framstå som en nördig irritation från min sida, jag inser det. Självklart kommer författare att vilja fabulera kring en så central historisk händelse som Palmemordet, just för att vi inte har svaret på vad som hände. Men jag tror det har ett pris. Och den inställningen präglade min läsning även av Koryféerna, i alla fall inledningsvis.

Det andra påpekandet jag vill göra är snarast en motsats till det första och något som i alla fall delvis dämpar min kritik av Palmemordsromanen som genre. Det handlar nämligen om att jag menar att en hel del av de faktaböcker om Palmeutredningen som kommit ut – och de är ännu fler än romanerna – ibland är så illa researchade eller skrivna med så obetydlig respekt för sanningen att de gott kan kallas för fiktion de också, bara förklädda till något annat.

Det är förstås ännu värre. Fördelen med dessa titlar som gör anspråk på att vara faktaböcker är å andra sidan att författarna genom att påstå sig ha skrivit facklitteratur är skyldiga att vid förfrågan redovisa sina källor och försvara sina påståenden.

Med detta sagt är min position rätt tydlig, hoppas jag. Jag vill läsa böcker om Palmeutredningen som skapar förutsättningar för en sakdiskussion om vad som egentligen skedde. Mitt behov av att bli underhållen med påhittade berättelser om detta mord är rätt begränsat.

Det var alltså med viss skepsis jag började läsa Koryféerna – helt enkelt på grund av själva genren.

Vad kom jag fram till? Jag återkommer snart till det. Men innan dess några presenterande ord om boken.

Koryfé är ett gammalt ord som kanske sett sitt bäst-före-datum, men jag tycker det är lite kul. Det betyder ungefär ledare eller tongivande person. Ofta används det avståndstagande så att innebörden är pamp eller högdjur.

Och koryféer är just vad boken handlar om, framför allt ledande personer inom socialdemokratin vid tiden för Palmemordet.

Lena Andersson har ambitionen att krypa under skinnet på dessa personer och gestalta vad de egentligen tänkte om mordet och vad som vägledde dem när de fattade beslut som hade betydelse för utredningen.

Den bild hon presenterar skiljer sig radikalt från den som socialdemokratiska ledare själva har förmedlat. Det hon skildrar är nämligen en grupp mörkläggare som beslutat sig för att sanningen om mordet är för känslig och därför inte får komma fram.

Inte minst i min egen första bok om Palmemordet – som just heter Mörkläggning – har jag redovisat omständigheter som pekar på att det var något sådant som ägde rum under åren närmast efter dådet.

Jag tillfogar dock reservationen att det inte finns något som bevisar att ledande socialdemokrater faktiskt visste vad som hade skett på Sveavägen. Deras agerande kan om man så vill förklaras enbart med vad de fruktade skulle kunna vara sanningen om mordet och de reaktioner från allmänheten som skulle kunna dyka upp ifall olika rimliga men känsliga hypoteser utreddes seriöst, vare sig de visade sig vara riktiga eller inte.

I Lena Anderssons bok vet koryféerna ganska väl vad som hände. Statsministern föll offer för en nitisk person i den svenska säkerhets- och underrättelsevärlden som betraktade nationens politiske ledare som en landsförrädare. Och ett avslöjande av något sådant skulle definitivt riva upp alltför mycket som inte fick rivas upp.

Det är en rimlig hypotes som ger en tänkbar förklaring till varför Hans Holmér fick hand om utredningen och skötte den som han gjorde. Men det är förstås inte den enda rimliga hypotesen.

Romanen skildrar dessa koryféer inifrån, vad de säger till varann privat och vad de tänker. Något sådant kan förstås inte Lena Andersson veta. Och hon löser problemet genom att skapa en parallellvärld till den vi lever i med en fiktiv statsminister, Carl Stjärne. Han har inte ens titeln statsminister utan kallas försteminister. Hans hustru heter Astrid och mordkvällen är de visserligen och ser en film, men det är inte Bröderna Mozart utan Gökboet. Biografen och mordplatsen ligger inte vid Sveavägen, utan vid en gata, väldigt lik Sveavägen, som kallas Thuleavenyn. Och så vidare. I förordet heter det till och med uttryckligen att boken handlar om landet Thule men att detta land i det följande kommer att benämnas med det fingerade namnet Sverige. Det är som om författaren vill säga att boken inte exakt handlar om Sverige och om Palmemordet, utan bara om något som är ungefär Sverige och ungefär Palmemordet.

Ibland är det svårt att se konsekvensen i den parallellvärld som Lena Andersson konstruerat. Den gata som är så central i förloppet får alltså i boken heta Thuleavenyn medan andra platser i och kring huvudstaden, till exempel Stureplan och Sundbyberg, har namn som är hämtade från det för läsarna så välbekanta Sverige.

Det skulle vara lätt att tänka sig att Koryféerna är en ren nyckelroman och att Lena Andersson helt enkelt bara bytt ut vissa namn på personer och platser för att försöka undvika åtal för förtal. Men under läsningen visar det sig att i alla fall somliga figurer har hämtat drag från olika personer eller att en gestalt i romanen på vissa uppenbara sätt skiljer sig från den person som han eller hon mest liknar.

Finansminister Ernst Dudek förefaller till exempel vara en blandning av Kjell-Olof Feldt och Harry Schein. Och en av bokens mest centrala figurer, en koryfé vid namn Henry Fredriksson, har på många sätt likheter med Ingvar Carlsson men är partisekreterare, inte den mördade statsministerns efterträdare.

Inte desto mindre: ibland hettar det till i romanen när händelserna kommer riktigt nära verkligheten.

I Lena Anderssons bok samlas efter valet 1985 ett antal ledande socialdemokrater i Poitiers i centrala Frankrike. De diskuterar behovet av att Stjärne måste avgå, han har blivit en belastning för partiet. Deltagarna här är romanfigurer som påminner om bland andra Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

I verkligheten ägde en liknande sammankomst rum på Korsika, även den efter valet 1985. Bestämda uppgifter pekar på att dagordningen just var behovet av Palmes avgång. Men Holmér och Ebbe var inte med, däremot Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein och Carl-John Åberg.

Lena Andersson har alltså skapat ett händelseförlopp och ett persongalleri som är väldigt likt det vi känner till om vi fördjupat oss i Palmemordet. Men samtidigt har hon stoppat in så många olikheter att vi ska förstå att det hon beskriver bara är typ det hon tror har hänt – inte en skildring av något hon har ambitionen att bevisa.

Skälet till ett sådant tillvägagångssätt må vara begripligt. Hon kan inte komma med distinkta påståenden om olika identifierade socialdemokraters faktiska inblandning i en mörkläggning om hon inte har belägg för just de specifika uppgifter hon presenterar. Annars skulle hon riskera rättsliga konsekvenser eller åtminstone att få sitt rykte skamfilat.

Genom att hon fiktionaliserar skaffar hon sig också den litterära rätten att så att säga kliva in i huvudena på sina romanfigurer och låta oss få del av precis hur de tänker. Fördelen med det tillvägagångssättet är förstås att vi som läsare kan få del av en relativt levande skildring av hur en mörkläggning ungefär skulle kunna ha gått till. Och baksidan är att det bara framstår som en tankekonstruktion. Plus att exakt så här, med just de här halvfiktiva personerna, kunde det hela absolut inte ha gått till.

En bärande tanke i framställningen är i vilket fall att personerna som skildras egentligen inte framstår som särskilt osympatiska. De gör under våndor något som de tror på men känner olust inför. En central figur i romanen, den pensionerade Nils Niia som haft djup insyn i statsförvaltningen, säger till en journalist som många år efteråt intresserar sig för fallet: ”Du måste förstå att de inblandade inte alls såg det så som att de var korrupta, utan tvärtom som att de räddade oskattbara värden.”

Längst går den gestalt, Utterström, som är ganska tydligt modellerad efter Hans Holmér. Bokens motsvarighet till Ebbe Carlsson säger till Holmér/Utterström: ”Du kommer att få bära dumstruten och hundhuvudet och göra det så länge du lever och långt därefter. Men du är utvald att göra det för att du klarar det.”

Och vad det handlar om är att rädda partiet från den skandal det skulle utgöra om det kom fram att dess koryféer själva velat bli av med nationens ledare – deras egen partikamrat – på ett fredligt sätt och att det gått så långt att de samarbetat med säkerhetspolisen för att tvinga honom att avgå. Detta skulle vara känsligt under alla omständigheter, men det blir än mer så sedan allt gått över styr och försteministern blivit mördad av en nitisk figur från de hemliga tjänsterna. För den lilla kretsen av formella och informella makthavare gäller det i detta läge bara att skadereglera genom att sopa undan vad som förevarit. Och så fort mörkläggningen har inletts är det inte längre förspelet till mordet och själva mordet som måste döljas, utan också faktumet att det bedrivits en mörkläggning.

Vad var det då som var så farligt med Stjärne enligt Lena Andersson?

I romanen är de tydligt att det på sina håll finns misstankar mot honom för att gå Sovjetunionens ärenden. Men Koryféerna ger inget som helst stöd för att Stjärne skulle ha varit någon form av sovjetisk agent.

Bokens sanningssägare, Nils Niia, säger i stället till den nyfikne men skeptiske journalisten att Stjärne inte alls var ”smygkommunist med önskan om att sälja ut Sverige och låta ryssen komma och ta matsalssilvret och allt han kunde bära med sig. Det förhöll sig tvärtom, precis tvärtom. Stjärnes avsikt var att sälja ut ryssen till svenskarna.”

Niia utvecklar resonemanget på följande sätt: ”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet att även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt.”

Som Niia också uttrycker vad som var Stjärnes dröm: ”Sverige skulle stå som mönstermodell för världen”.

En nutida läsare må studsa i sin stol. Men för den som går tillbaka till Palmes budskap och agerande är det en slående träffsäker beskrivning av hans drivkrafter. Och det ska ses i förhållande till att den som vid tiden för Palmes död var ledare i Sovjetunionen var Michail Gorbatjov, en med sovjetiska mått ytterst reformvänlig politiker som strävade efter en demokratisering av den stormakt han ledde. Efter Sovjetunionens fall försökte Gorbatjov till och med bilda ett socialdemokratiskt parti.

Niia tillägger: ”Carl Stjärne förstod att om Sovjetunionen inte omvandlades till socialdemokrati skulle riket ifall det kollapsade snart återfalla i tsaristiska mönster. Han visste att när en struktur raseras går man tillbaka till den struktur man lämnade. Den är vad som finns i det gemensamma minnet, i det kollektiva förflutna, det är den matris folket och dess ledare känner. Man kan bara söka sig till något man känner igen sig i, och tsarismen låg i den ryska folksjälen.”

Resonemanget må vara drastiskt och förenklat. Men den som reflekterar över hur Sovjetunionens kaotiska sönderfall resulterade i en rövarkapitalism – ivrigt påhejad från väst – och sedan upprättandet av något som har stora likheter med ett nytt tsardöme under Vladimir Putin har lätt att se en tydlig poäng.

Det tas inte direkt upp i Lena Anderssons roman, men det kan väl tilläggas att en demokratisering av sovjetstaten där de tunga ekonomiska tillgångarna stod under offentlig kontroll förstås skulle innebära något annat än det visserligen socialdemokratiskt styrda men i högsta grad kapitalistiska Sverige. Och det skulle i sin tur resa frågor om makten över samhällsekonomin i Sverige och andra västeuropeiska länder.

Det här var laddade frågeställningar vid denna tid inte minst eftersom det pågick en motsatt offensiv i världen, ledd av politiker som USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, båda inspirerade av tankar som saluförts av nyliberala ekonomiska ideologer som Milton Friedman. Och det centrala innehållet var: en kapitalism utan restriktioner, en sorts motsats till den politik som socialdemokratin byggts upp kring. såväl Friedman som Thatcher och Reagan är högst närvarande vid horisonten i Koryféerna.

Nu blev det alltså inte någon omvandling av Sovjetunionen i en eller annan demokratiskt socialistisk riktning. Och vi kan därför fråga oss hur realistiska Stjärnes/Palmes visioner egentligen var.

Men det ligger i sakens natur att det är svårt att besvara den frågan i efterhand. Historien tar sig sina svängar, ofta oväntade. Och frågan om hur nära det var att det skulle kunna ha gått på något annat sätt blir alltid mer eller mindre spekulativ.

Vad som är ett återkommande tema i Koryféerna är dock att Stjärne utmanade starka krafter som föredrog att stämpla honom som en farlig landsförrädare. Lena Anderssons tes är att koryféerna omkring Palme/Stjärne helt enkelt blev rädda för de krafter han utmanade vilket först ledde till att de ville förmå honom att avgå. Och att de när han i stället blivit mördad beslutade sig för att dölja såväl sina egna intriger som vad de visste eller föreställde sig om själva mordet.

I bokens lite komplicerade konstruktion ingår alltså en journalist som tar del av Niias berättelse om vad som förevarit. Först tyckte jag att upplägget med journalisten var ett onödigt och lite otympligt inslag – hade det inte varit enklare att låta läsarna möta koryféerna direkt utan att deras syften först presenterades av Niia för denne journalist? Men under läsningen framgick Lena Anderssons syfte med även den romanfiguren. Han blev till en symbol för den dominerande infallsvinkeln från svenska medier.

Han får veta allt som bokens läsare får veta och till sist grips han motvilligt av tanken att detta kan vara vad som hände. Men han skriver ändå den artikel som förväntas av honom. I den snuddar han visserligen vid vad han starkt misstänker är sanningen, men avfärdar det samtidigt som en oseriös konspirationsteori. Artikeln blir, som han själv skamset konstaterar, ”en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara.”

Och mitt slutliga omdöme om Koryféerna? Det är bland annat – och viktigt nog – att det här knappast i första hand är en roman.

Lena Andersson är ju en författare som inte enbart skriver skönlitteratur utan också essäer och debattartiklar. Och Koryféerna är, som jag ser det, egentligen en lång essä eller debattartikel. Den litterära gestaltningen av personerna är stundtals inspirerad, men det är fortfarande författarens tankegångar kring politisk makt, sanning och lögn som är behållningen av boken.

Den som läser den med det perspektivet bör inte bli besviken. Koryféerna är intellektuellt utmanande. Och det är inte så väldigt många böcker man kan säga det om.

Till sist: i samband med att jag skrev denna text hittade jag också en sorts recension av Koryféerna i augusti/septembernumret av tidskriften Filter. Recensionen missar det mesta av intresse i boken och ägnas helt åt att polemisera mot en enskildhet i handlingen, att Palme mötte och samtalade med sin mördare på mordplatsen.

Mötesteorin har debatterats åtskilligt under årens lopp och den som känner till den vet att den baserar sig på flera vittnesmål från Dekorimahörnan. Jag har själv tagit upp den utförligt i mina böcker om Palmemordet och har reagerat över att åklagare och polis helt enkelt låtit bli att utreda denna hypotes trots att det finns en rad omständigheter som talar för den. Filters recensent – som är anonym – beskriver det dock som att hela teorin baserar sig på ett enda vittnesmål och anser sig kunna förstå att det vittnesmålet ”kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument”.

Efter att ha slagit fast detta skriver den anonyme avslutningsvis triumferande:

”Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.”

Det är kanske inte att förvånas över den typen av smått fåniga påhopp från det hållet. Filter är ju i sammanhanget inte vilken tidskrift som helst, utan den publikation som för all framtid kommer att vara förknippad med det spekulativa utpekandet av den Skandiaanställde grafikern Stig Engström som Palmemördare. Och som vi vet kom detta med tiden att bli den officiella – men illa underbyggda – statliga versionen av vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Axberger om Palmeutredningen – ofta träffsäker, ibland ensidig och ibland självmotsägande

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson

ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.

Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.

Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.

En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?

För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.

Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.

Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.

Lyckas han med det?


BOKRECENSION

Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet

Norstedts

456 sidor

Finns som fysisk bok och e-bok

Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W

UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.


Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.

Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.

Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.

Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.

Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)

Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.

Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.

Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.

Men det finns flera skäl.

Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.

I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.

Orädd kritiker i kommissionen

Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.

Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.

Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”

Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.

Nerv i berättandet

På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.

Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.

För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.

Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.

Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).

Liknande slutsatser som i Mörkläggning

Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.

På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.

Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.

Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:

• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;

• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;

• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;

• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;

• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;

• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:

• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;

• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;

• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;

• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;

• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;

• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;

och så vidare.

Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.

Vad Axberger inte vill tro

Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.

Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.

Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.

Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:

”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)

Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.

I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.

Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.

En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.

Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.

Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.

Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.

Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.

Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.

Axberger och Hans Holmér

Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.

Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.

Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.

Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.

Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.

Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.

Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.

Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.

Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.

För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.

Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.

Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.

Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)

Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)

I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.

När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.

Axberger och regeringen

Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.

Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.

Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)

Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.

Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.

Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)

Axberger och Ebbe Carlsson

Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.

Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.

Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”

Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.

Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.

Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.

Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.

Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.

Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.

Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?

Axbergers historiska paralleller

Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.

Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.

Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.

I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.

Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.

Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.

Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.

Axberger och mordutredningens avslutning

När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)

Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.

Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.

Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.

Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.

Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.

Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.

Axberger och Christer Pettersson

I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.

Christer Pettersson.

Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.

Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)

Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.

Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.

Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.

Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.

Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.

Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.

Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?

Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?

Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”

Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.

Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.

Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.

Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?

Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.

Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.

När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.

Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)

Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.

Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.

Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)

Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.

Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.

Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.

Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.

Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.

Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.

Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.

Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.

När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.

Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.

Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.

Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande

I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.

Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.

Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.

Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.

Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?

Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.

Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.

Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.

Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.

”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.

Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.

Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.

Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.

Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?

Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)

Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.

Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.

Åklagaren Almblad och förhandsinformationen

Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.

Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.

Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.

Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.

Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.

Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.

Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”

De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.

Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.

Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)

Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.

Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?

Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth

Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.

Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.

Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.

Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.

Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)

Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.

Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)

Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.

Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?

Mantrat med den ensamme gärningsmannen

Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.

En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.

Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?

Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.

Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)

Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.

Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.

Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.

Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.

Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.

Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.

Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.

Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?

Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)

Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.

Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.

Axberger och Stig Engström

Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.

I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.

Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)

I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.

För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.

Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.

I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.

Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.

Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.

I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.

Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)

Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.

Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.

Axberger och Palmes sista dag i livet

I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.

Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.

Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.

Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.

Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.

Hans inställning yttrar sig på flera sätt.

En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.

Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)

Här saknas en del, kan det tyckas.

Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.

Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.

”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”

Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)

Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.

Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.

Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.

En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.

En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.

Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.

Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:

”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”

Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:

”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).

Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.

Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.

Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)

Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.

Axberger och biobesöket

Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)

Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.

Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:

”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”

Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:

”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).

Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.

Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:

”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)

Axberger och europeiska politikermord

Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.

Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.

Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.

Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.

Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.

I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.

Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)

Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.

Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.

Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.

Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.

Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.

När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.

Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.

Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.

Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.

Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.

När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)

Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.

Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.

Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.

Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)

Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)

Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind

Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)

Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:

”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)

Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:

”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)

Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.

Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.

Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p&gt; redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:

”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”

Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”

Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.

Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)

Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.

Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?

Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.

Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.

Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?

För sent att utreda mordet?

Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.

Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:

”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)

Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.

När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:

”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)

En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.

Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.

Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.

Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.

Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.

Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.

Sydafrikaspåret: högintressant agent försvann – officiellt är han begravd i Stockholm

Henry B var en agent för den sydafrikanska apartheidregimen som sammankopplats med mordet på Olof Palme. Han uppträdde under många namn – och han hade personliga kopplingar till Sverige som han besökte flera gånger – kanske också den 28 februari. Den här bilden togs när han var häktad i Moçambique 1997. Nu heter det att Henry B är död. Och hans aska finns registrerad som begravd på en kyrkogård i Stockholmsområdet.

Sydafrikaspåret är fortfarande ett uppslag i den nedlagda Palmeutredningen som måste betraktas som meningsfullt att undersöka vidare för den som inte är övertygad om den officiella lösningen, att grafikern Stig Engström av okända skäl sköt ihjäl statsministern.

På pressträffen som avslutade utredningen sa spaningsledaren Hans Melander att han fortfarande tyckte att Sydafrika var ”ett ganska intressant uppslag” med ”en ganska konkret motivbild” och att det kommit in ”intressanta synpunkter” från personer som kontaktat utredningen men att utredarna inte lyckats få fram ”någonting specifikt” som gick att gå vidare med.

Journalisten Anders Hasselbohm har i många år ägnat sig åt Sydafrikaspåret. ”Jag kan inte säga att det är det som leder till sanningen om mordet på Olof Palme, men frågorna kvarstår”, säger han till mig, ”frågor som det borde gå att jobba vidare med om utredningen återupptogs”. Den här gången skriver han för bloggen om en agent för apartheidregimen som hade svensk anknytning och om den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs arbete med att kartlägga denne. /GW


Av Anders Hasselbohm

HENRY B, TOPPAGENT INOM den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under apartheid är död. I vart fall finns sedan 2017 vad som påstås vara hans aska gravsatt på en kyrkogård i södra Stockholm.

Ända sedan 1997 har Henry B varit högintressant som möjligen inblandad i mordet på Olof Palme.

”Men när jag skulle åka till Maputo i Moçambique där han satt häktad för spioneri för fortsatta förhör så släpptes han plötsligt fri”, säger den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg till mig. ”Det måste ha skett efter ingripande av någon mycket högt uppsatt person. Därefter gick B upp i rök. ”

Som journalist har jag länge intresserat mig för Henry B som en del av Sydafrikaspåret. Redan 2019 fann jag en officiell uppgift om att han gravsatts i Sverige, men av skäl jag inte kan uppge har jag valt att inte publicera detta förrän nu.

Henry B ska ha avlidit under hösten 2016. Jag har talat med hans svenska släkting som ombesörjde gravsättningen vilken skedde 2017.

Allt denna släkting vill säga är:

”En vän till B flög upp till Sverige från Sydafrika med hans aska och vände sig till mig.”

Är det riktigt att du ombesörjde så att askan gravsattes och invid en sten vilken endast bär ditt efternamn?

”Ja, det är min familjegrav.”

Den graven har jag besökt efter att hos pastorsexpeditionen ha frågat var Henry B:s aska finns gravsatt.

Det var den nyss citerade svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg som först fick ögonen på Henry B då han under slutet av 1990-talet arbetade som utredare på den så kallade Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission, TRC, i Sydafrika.

En person kontaktade 1997 Kjellberg och berättade att en sydafrikan fängslats för spioneri i Maputo i Moçambique och att denne kunde vara Olof Palmes mördare. Bland den häktades tillhörigheter hade landets polis bland annat funnit ett ljudband med en inspelning av ett program på svenska om mordet på Olof Palme. Det hade sänts av Radio Sweden.

Jan-Åke Kjellberg flög då omedelbart till Maputo och fick där tillsammans med den lokala underrättelsetjänsten delta i förhöret av B i häktet.

I Moçambique hade den häktade mannen levt och verkat under namnet Nigel Barnett, men det framkom snabbt efter gripandet att den gripne var Henry B, som var agent inom den sydafrikanska underrättelsetjänsten.

Henry B blev den enskilde person som Jan-Åke Kjellberg kom att utreda allra mest intensivt under sin tid på TRC. Och han har fortsatt att ägna ärendet stor uppmärksamhet under alla år som gått sedan 1997.

”Jag anser fortfarande att Henry B:s eventuella inblandning i mordet på Olof Palme inte är fullständigt utredd”, säger Jan-Åke Kjellberg.

I Sydafrika förhindrades Kjellberg också på flera sätt att bedriva utredningen såsom han önskade. Det handlade framför allt om det som nämnts ovan, att Henry B plötsligt och helt oförklarligt släpptes från häktet i Maputo sedan Kjellberg förhört honom flera gånger. Men redan innan dess hade det krånglat.

”Vid ett tillfälle när jag redan befann mig på flygplatsen för att resa till Maputo för att förhöra B igen ringde den högste chefen för utredningsenheten på TRC till mig och sa att jag inte fick åka”, säger Jan-Åke Kjellberg. Efter ingripande från andra på TRC kunde Kjellberg dock resa.

Vid ett annat tillfälle framfördes det till Kjellberg från någon inom TRC som uppenbarligen önskade att den svenske polismannen inte skulle vara så nitisk att den svenska ambassaden hade uttryckt att han inte borde arbeta med Henry B eller internationella saker. Kjellberg ringde då ambassaden där man förnekade att man sagt något sådant.

”Det var hela tiden frustrerande att intresset för att finna sanningar var så svagt”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Men det är inte förvånande, för nu har det ju nyligen avslöjats att ANC och nationalistpartiet under hela TRC-processen kom överens om att i vissa ärenden i n t e söka sanningen utan att man i stället skulle dölja den.”

Det var alltså uppenbart att Henry B var en het potatis som varken fick genera förhållandet mellan Sydafrika och Moçambique, eller ännu värre att han vid förhör skulle börja avslöja känsliga uppgifter.

Jan-Åke Kjellberg känner sig idag inte ens säker på att det är en urna med aska efter just Henry B som har gravsatts i södra Stockholm.

Varför tvivlar du?

”Jag bedömer det som 50/50”, säger han. ”När jag 2016 fick reda på att han hade avlidit så bad jag en av mina kontakter att försöka få se dödsattesten. På den angavs ingen dödsorsak, vilket det borde ha gjort. Dessutom tyckte människor som kände Henry B att det var märkligt att han skulle ha avlidit. Han hade varit frisk och stark.”

Om hans död nu har iscensatts, varför tror du att det skedde?

”Ett skäl kan ha varit att jag som hade arbetat så intensivt med honom tidigare hade börjat ställa frågor om honom igen 2016. Jag hade då fått reda på att han fanns utanför Kapstaden och arbetade med säkerhet för ett så kallat gated community. ” (Se fotnot 1.)

”Han och hans före detta chefer inom underrättelsetjänsten kan ha tyckt att det var dags att han så att säga försvann för alltid så att mitt intresse för honom också försvann.”

Du tror alltså att Henry B fortfarande kan finnas vid liv någonstans?

”Ja, så kan det fungera inom de hemliga tjänsterna.”

Jan-Åke Kjellberg säger också:

”Jag är förresten inte ens helt säker på att den jag träffade och förhörde i Maputo var Henry B. Hans bror sa till exempel till mig att han inte kände igen Henry på de foton jag visade honom”.

I en underrättelsetjänsts avancerade trick för att för evigt försöka dölja en av dess agenter ingår att låta en agent ”avlida”. Varför då inte också låta jordfästa Henry B i just Sverige varifrån misstankar riktats emot honom för inblandning i mordet på Olof Palme – och där han dessutom har släktingar?

Henry B föddes 1949 i Queenstown i Sydafrika som Leon van der Westhuizen. Några månader gammal adopterades han av brittiskfödde Jeffrey B och dennes svenskfödda hustru Aina E. Efter adoptionen registrerades pojken som Henry B. Paret hade sedan tidigare en son född 1947 vars tvillingbror tidigt hade dött.

Henry B:s bana som vuxen började i dåvarande Rhodesia, numera Zimbabwe. Där engagerades han av säkerhetspolisen. Han utbildades och fick praktisk erfarenhet i gerillabekämpning.

Den välkände sydafrikanske journalisten, författaren och anti-apartheidaktivisten Terry Bell skriver om Henry B i boken ”Unfinished Business – South Africa, Apartheid and Truth” (Verso 2003, Terry Bell med Dumisa Buhle Ntsebeza):

”Han skaffade fram information både på vanligt och på grymt sätt; han tjuvlyssnade, förhörde källor, skrev rapporter och dödade.”

”Det var en tid av hemliga raider över gränsen, av ibland fruktansvärd blodsspillan och ofta masslakt; en tid då de sociala missanpasslingar som skar av, torkade och bar öronen från de dödade som halsband bara sågs som hårda män.”

”I den miljön blomstrade [Henry B], befordrades och fick utmärkelser”, skriver Terry Bell.

I oktober 1979 belönades B för tapperhet efter att ha ”deltagit i anti-terror-operationer”.

I förhör utförda av Jan-Åke Kjellberg hävdade dock Henry B att han aldrig någonsin sysslat med något annat än att samla information.

Att i detalj kartlägga en agent i apartheidregimens militära underrättelsetjänst är omöjligt eftersom tjänsten varken för TRC eller senare har delat med sig av information om sin verksamhet eller släppit ifrån sig sina dokument.

Klart står dock att Henry B medan rasistregimen i Rhodesia/Zimbabwe höll på att rasa samman kom att knytas till en enhet bestående av säkerhetspolisen BOSS och den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Vid den tiden blev översten At Nel, hög chef inom Directorate of Covert Collection, DCC, också B:s operativa handledare.

Medan tusentals sydafrikaner som på olika vis stridit för den rhodesiska rasistregimen runt 1980 började dra sig hemåt till Sydafrika inför de kommande fria valen i Rhodesia var Henry B som Terry Bell beskriver honom ”en tränad spion och killer, en gåva till apartheid-Sydafrika.”

Henry B stod nu med Sydafrika som bas till At Nels förfogande att utföra uppdrag i både Afrika, Europa och världen i övrigt.

Vad han gjorde är i stor utsträckning okänt. Klarlagt är ändå att han introducerades till shipping i Durban och vid en marinbas utanför Kapstaden och att han sedan begav sig utomlands, bland annat till Hongkong och Kobe i Japan och Bangkok.

En period bytte Henry B officiellt namn till Nico Esslin vilket offentliggjordes på vederbörligt vis i sydafrikanska Gazette den 2 oktober 1982. Varför han tog det namnet är ännu oklart.

Därefter försåg At Nel honom med en ny, dock inte officiell, identitet: Nigel Barnett.

Som Nigel Barnett blev B chef för Lesotho Mountain Carriers, LMC, ett täckföretag för underrättelsetjänsten med bland annat kontor i Maputo. LMC var dotterbolag till ett annat täckföretag ägt av ett annat bolag, DCC:s huvudtäckbolag Pan African Investment Corporation, PAIC. PAIC var i sin tur agent för Gold Star Shipping Line som var ett täckföretag för Israels hemliga tjänster.

Terry Bell skriver:

[”B]/Esslin/Barnett förbereddes uppenbarligen för ett viktigt uppdrag i samarbete med israeliska underrättelsetjänster.”

Nu var Henry B som hetat Esslin i några månader redo för att som Nigel Barnett våren 1984 kliva in i rollen som ”shipping agent” för Gold Star i Maputo i Moçambique.

I förhör 1997 ljuger Henry B för Jan-Åke Kjellberg om att han aldrig någonsin fått någon utbildning som agent. Dock genomgick han, enligt Terry Bell, i vart fall just en sådan utbildning under åtta veckor i Pretoria 1984 strax innan han permanent slog sig ned i Maputo för att där som Barnett påbörja sitt uppdrag.

Dessutom, några år efter att Kjellberg avslutat sitt uppdrag för TRC, fick han från den militära säkerhetstjänsten beskedet att Barnett/[Henry B] funnits inom den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten, men där under täcknamnet H W Otto.

Kjellberg fann vid tiden då Henry B ännu satt i häkte i Maputo att han hade ett bankfack i Durban i Sydafrika. Han var också med då facket öppnades. Högst upp låg en Smith & Wesson-revolver kaliber 357 Magnum, precis en sådan som Olof Palme anses ha blivit skjuten med.

Där fanns också 28 ammunitionspatroner för den typen av revolver, samt även annan ammunition, 50 stycken .38 Special CCI Lawman, samt bland annat ett moçambiqiskt pass utan namn, ett fotoalbum, några kuvert med fotonegativ och ett kuvert innehållande fotonegativ på vilket det stod skrivet ”Simbass??? Stockholm”.

Magnum-revolvern provsköts i Sydafrika.

Var du med vid provskjutningen?

”Det vill jag av speciella skäl inte svara på”, säger Jan-Åke Kjellberg.

Men Kjellberg fick i vart fall efter provskjutningen tio kulor som påstods vara från provskjutningen av den funna Magnum-revolvern och dessa sände han till Palmeutredarna i Stockholm.

”Men om de kulorna var från ammunitionen i bankfacket och om de hade avlossats med revolvern ur bankfacket vet jag inte”, säger Kjellberg. ”Jag vet inte ens om det är kulorna som jag sände till Stockholm är de som utredarna i Stockholm tog emot. Paketet hade nämligen öppnats någonstans.”

Henry B har besökt Sverige flera gånger, bland annat när han som ung 1956 tillsammans med sin familj hälsade på mammans svenska släktingar i Skellefteå. Men han reste också till Sverige flera gånger på 1980-talet. Vid ett av dessa tillfällen uppgav han att han återigen besökt släkten i Skellefteå vilket vid polisens kontroll med dessa visade sig stämma.

Han sa sig alla gånger ha rest med sitt sydafrikanska pass med namnet Henry B till Sverige eftersom hans släktingar ju kände honom under det namnet. Ett hotellkvitto visar att han vid en av sina resor hade bott på hotell Anno 1647 vid Slussen i Stockholm. Vid något tillfälle besökte han bland annat Skansen.

En sak Henry B uppgav förbryllade dock utredarna. Vid ett av hans Sverigebesök hade det varit kallt och snö enligt vad han sade. Vid kontroll visade det sig att det aldrig varit kallt och snö vid något av de tillfällen han uppgivit att han varit i Sverige. Frågan uppkom därför om B möjligen kunde ha befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme i februari 1986.

Då Henry B satt häktad för spioneri i Moçambique 1997 genomgick han en lögndetektortest. Han fallerade på frågorna om han visste vem eller vilka som varit inblandade i mordet på Olof Palme. (Se fotnot 2).

Sedan Jan-Åke Kjellberg deltagit i öppnandet av B:s bankfack önskade han återvända till Maputo för ännu ett förhör med B. Kjellberg hörde därför som vanligt av sig dit och begärde tillstånd för att få komma.

”Visst, det går bra”, fick han till svar. ”Men B finns inte längre kvar! Han har släppts!”

Jan-Åke Kjellberg säger:

”Detta var alldeles oerhört! Han var ju gripen för spioneri, ett mycket allvarligt brott. Någon mycket högt uppsatt måste ha agerat för att få honom fri så att han skulle undgås ifrån att utsättas för fler förhör.”

En annan av B:s handledare inom de hemliga tjänsterna än At Nel, han hade flera, som Kjellberg träffade sommaren 1997 berättade att han 1985 såg att Henry B hade ett svenskt pass. Denne handledare fick se de två första sidorna av passet och att det stod Sverige, men när han frågade B varför han hade ett svenskt pass fick han inget svar.

Handledaren sa att det var mycket vanligt att operatörer inom DCC hade falska pass och att han själv åtminstone kände till två tillfällen då B rest utomlands på falska pass. Craig Williamson var enligt handledaren djupt inblandad i att förse agenter med falska pass.

Vid förhör med Jan-Åke Kjellberg förnekade dock Henry B att han någonsin haft något svenskt pass.

Jan-Åke Kjellberg säger att Henry B också mycket bestämt förnekade att han kände Anthony White, en sydafrikan i samma bransch som B själv. White stod nära Craig Williamson och har i likhet med Williamson av flera utpekats som inblandad i mordet på Olof Palme.

En man som förhördes i Maputo uppgav dock att han visste att Henry B kände Anthony White. Bland Henry B:s tillhörigheter återfanns dessutom ett litet papper där han hade skrivit ”Anthony White”.

FOTNOT 1: Ett gated community kan beskrivas som ett bostadsområde för höginkomsttagare som skyddas av betalda väktare.

FOTNOT 2: Granskningskommissionen, den tredje svenska statliga kommissionen som granskade Palmeutredningen, skriver så här preciserat om Henry B och lögndetektortestet: ”N hade polygrafundersökts i mitten av april 1997 i Maputo. Av protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om han deltagit i mordet på Olof Palme respektive om han misstänkte någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var definitivt säker på att mordet var en sydafrikansk operation och att han hade sina misstankar om vem som var inblandad.”

Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

En hängiven sökare efter sanningen om Palmemordet har gått ur tiden

Anders Leopold har avlidit. Han har i många år fokuserat på Victor Gunnarsson, den förste huvudmisstänkte i Palmeutredningen och gett honom en central roll i en internationell mordkomplott. FOTO från Anders Leopolds Facebooksida.

ANDERS LEOPOLD har gått ur tiden. Han var journalisten som med stort engagemang drev tesen att Victor Gunnarsson utförde mordet på Olof Palme och som menade att bakom Gunnarsson fanns en mordkonspiration som bland annat omfattade amerikanska CIA och underrättelsetjänster i Chile och Sydafrika.

Teorin har onekligen en rad omständigheter som talar för sig – Palme hade djärvt utmanat de ledande krafterna i alla tre dessa stater under sin politiska karriär. Och det är klarlagt att Chilejuntan hade konkreta planer på att mörda Palme under 1970-talet. Det finns dessutom åtskilliga omständigheter som leder till frågor om Washingtons och Pretorias möjliga roll i dådet mot den svenske statsministern.

Sina slutsatser sammanfattade Anders Leopold i Jag sköt Olof Palme, publicerad som ebok 2015. Innan dess hade han i romanform skildrat Palmemordet i boken Det svenska trädet skall fällas. Han hade också hjälpt polisen Börje Wingren med skrivandet av boken Han sköt Olof Palme från 1993.

Men framför allt ska kanske nämnas att Anders Leopold hade sin internetsida Leopoldreport där han år efter år publicerade viktiga delar av sina efterforskningar.

Han hade en långvarig bana som journalist i kvällspressen bakom sig och han hade i tjänsten träffat Olof Palme flera gånger.

1995 gick han i pension men slutade alltså inte med sitt skrivande. Och särskilt fokuserade han på det ouppklarade dådet mot den svenske statsministern. Till Expressen sa han 2013:

”Jag kallas ibland ‘privatspanare’ och det gör mig ingenting. Jag har aldrig, som vissa andra, föraktat uttrycket utan tycker att varje svensk journalist åtminstone någon gång i karriären ska ägna sig åt Palmemordet.”

2017 intervjuades han av Tobias Henricsson i podden Palmemordet, sammanlagt i tre avsnitt. Del 1, del 2 och del 3.

Som bekant finns det många andra uppfattningar om vad som låg bakom dådet på Sveavägen än den som Anders Leopold gjorde till sin. Men när det gäller den respekt som är värd att känna för Anders som person spelar det ingen roll om man delar hans slutsatser. Han var en engagerad och hårt arbetande researcher i ett viktigt och komplicerat ämne. Och han bidrog i högsta grad till att dra fram anmärkningsvärda uppgifter i ljuset.

Han lämnar ett tomrum efter sig.

Vila i frid, Anders!

Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

Henrik Bromander har skrivit en roman om det svenska Stay Behindnätverket – och snuddar vid mordet på Olof Palme. Foto: Emil Malmborg

”JAG VILLE GÖRA EN BERÄTTELSE om en slags urspårad Stay Behindcell” säger författaren Henrik Bromander i den här intervjun som jag gjort med honom för bloggen.

Det handlar om hans senaste roman Skymningstid, en bok om Sveriges hemliga armé under kalla kriget, den som brukar gå under namnet Stay Behind.


Henrik Bromander: Skymningstid

Roman

Weyler förlag 2021

427 sidor


Det mesta om detta dolda nätverk är fortfarande höljt i dunkel, det var en vittförgrenad underjordisk struktur som fanns i årtionden men som inte ens i dag har granskats i någon svensk offentlig utredning.

Det som finns är frågor, till exempel de som ställdes av Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i FN, i en artikel på DN Debatt 2013 (betalvägg). Där pekade hon på möjligheten av att Stay Behinds aktiviteter kunde vara en del av lösningen på det ouppklarade Palmemordet.

Henrik Bromanders roman kom ut strax före den senaste årsdagen av mordet på Olof Palme. Datumet var väl valt av förlaget, dådet på Sveavägen skymtar kort men intensivt i berättelsen.

Romanen har tagits emot väl av recensenterna.

Aftonbladets Thomas Engström kallade Skymningstid ”en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig” och tillade att ”Bromander är lysande på att visa den processen”.

Expressens Victor Malm var också imponerad av författarens skildring av de konspirativa kretsar som fanns inom Stay Behind – och inte minst av den koppling som finns i boken till mysteriet kring Olof Palmes död på Sveavägen 1986. Han skrev: ”romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens”.

Dagens Nyheters recensent Rebecka Kärde (betalvägg) skrev: ”Henrik Bromander gör en helt enkelt tacksam: för att världen är så stor och spännande, och för att det finns någon som så inkännande tar sig an den.”

Henrik Bromander beskriver sig som författare, serietecknare och dramatiker. Han är född 1982 och bosatt i Malmö. Bland annat har han publicerat det prisbelönta seriealbumet Smålands mörker och den hyllade romanen Högspänning.
Men nu alltså: en roman om det hemliga Sverige och särskilt om Stay Behindverksamheten. Och om det talade jag med honom härom veckan. Här följer vårt samtal.

GW: Varför kom du att skriva en bok på det här temat?

HB: Jag hade läst och hört talas om Stay Behind ganska länge. Första gången i ett seriöst sammanhang var väl när Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt skrev om behovet av att utreda Stay Behind, att tillsätta en kommission och titta på eventuella kopplingar till Palmemordet. Och det väckte mitt intresse.

Det som Sverige sysslade med under kalla kriget är något som vi inte riktigt vill låtsas om med tanke på Sveriges neutralitet – och det är fortfarande ganska känsligt. Samtidigt är det möjligt att existensen av det här nätverket lett till väldigt allvarliga konsekvenser, kanske till och med att vår statsminister blev mördad. Även om det fortfarande inte finns några konkreta bevis eller starka indicier för den saken så finns det tillräckligt med oklarheter för att man verkligen borde gå till botten med det. Där tycker jag precis som Inga-Britt Ahlenius,

Så det var väl det som startade mitt intresse. Det ledde till att jag började läsa på om det som finns skrivet om nätverket. Det är ju inte mycket när det gäller Sverige men det finns lite mer att läsa om man söker sig utomlands, främst om Gladio, den italienska grenen av Stay Behindnätverket. Det blev en långsam research för min del och någonstans under den processen insåg jag att det skulle gå att väva en väldigt spännande roman kring en slags cell av det här slaget.

Svenskt 70-tal bildar bakgrunden till Henrik Bromanders roman, det är en period som länge fascinerat honom.

Jag kunde alltså tänka mig att figurer inom detta nätverk kanske faktiskt dödade Palme. Men då återstod frågan: vad gjorde de i så fall tidigare? Jag ville göra en berättelse om en slags urspårad Stay Behindcell. En inspirationskälla var en händelse i Italien, bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

GW: Vi talar alltså om ett bombdåd som dödade 85 personer och där senare ett antal nyfascister dömdes men där det också har funnits uppgifter som pekat mot inblandning från Gladio. Och det betydde i sin tur att det kan ha funnits direkta trådar till krafter inom den italienska staten.

HB: Ja. Och jag ville helt enkelt följa en liten grupp svenska män som ingår i det motsvarande nätverket här och som bestämmer sig för att ta saker i egna händer och slå tillbaka mot det de uppfattar som interna fiender. Den idén var upprinnelsen kan man säga.

Sedan ska det också sägas att jag var sugen på att skriva en thriller. Det hade jag inte gjort innan men jag har ju alltid läst mycket spänningslitteratur och varit intresserad av den genren. Särskilt den typen av författare som John le Carré och Graham Greene. Jag ville helt enkelt skriva en bok i den traditionen. Men det gick ganska många år innan jag till sist fick möjlighet att göra det.

En ganska sluten värld

GW: Jag gissar att ditt intresse för hemlig militär verksamhet startade innan du fick upp ögonen för Stay Behind.

HB: Så är det, kalla kriget och särskilt Sverige i det sammanhanget har varit ett av mina intressen. Jag har varit fascinerad av hela den där världen med hemlighetsmakeriet. Och under senare år har jag grävt ner mig i militaria och fakta om Sveriges försvar på ett ganska nördigt sätt.

Jag gjorde inte själv värnplikten, vilket jag ångrade under skrivandet av den här boken. Förutom när jag mönstrade är det väldigt få gånger jag kommit i närheten av ett aktivt regemente. Så jag har fått intervjua personer som varit verksamma som soldater, hemvärnsmän och officerare. Det är en ganska sluten värld och jag visste inte mycket om vardagen i den.

GW: Det du beskriver i boken är en cell med fyra personer. Eller fem, om man räknar med hustrun till en av medlemmarna för hon kommer ju att spela en mycket aktiv roll i sammanhanget. Och parallellt med det finns det några scener där du beskriver vad som händer högst upp i samhället, närmare bestämt i kanslihuset där det sitter för läsaren anonyma makthavare och tar beslut som får stor betydelse för händelseutvecklingen i boken.

Men mellan dessa två nivåer, den höga och den låga, fanns det en omfattande Stay Behindverksamhet som läsaren aldrig ser. Är den där luckan något som du avsiktligt eftersträvade när du skrev boken?

HB: Ja, jag ville förmedla den här lite dunkla bilden och den lite konspiratoriska miljön – det motsvarar ju också att man inte riktigt vet hur det var upplagt. Visst finns det en del personer och berättelser i till exempel Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Han har intervjuat före detta Stay Behindmän om hur det var upplagt och vad de gjorde. Men det framstår samtidigt som om de uppgifterna trots allt är lite motstridiga.

Jag ville också skapa den där känslan av att inte de som ingår i cellen riktigt vet vad som finns ovanför dem och vilken omfattning det har. Sedan är det ju så att när man skriver bokmanus kan det bli kapitel som stryks eller ändras och scener som tas bort. Det fanns scener som inte kom med i boken där läsaren kanske skulle ha fått lite större inblick i nätverket. Jag hade en dialog med min redaktör om hur mycket som skulle redovisas och hur mycket som skulle få vara lite oklart fortfarande. Det är en balansgång när man skriver skönlitteratur jämfört med när man skriver en fackbok då man vill lägga alla kort på bordet. En skönlitterär författare kan välja att dölja sina kort för att bibehålla den här mystiken.

GW: Ja, läsaren är inne i den här gruppen under större delen av boken och vet egentligen inte mer än dess medlemmar. Och dessutom vet vi inte heller vad alla medlemmarna vet, för de känner alldeles tydligt till olika saker och avslöjar inte allting inbördes för varandra. Det är verkligen en speciell värld du har återskapat.

Nästa fråga: du låter den huvudsakliga delen av berättelsen utspelas under 70-talet. Det är ju inte givet, tänker jag, att det skulle vara 70-talet som står i centrum för en bok med det här temat. Du kunde med goda skäl ha skrivit om 50- 60- eller 80-talet. Men du tog just det här årtiondet.

HB: Jo, precis. Om man tänker på kalla kriget brukar 70-talet beskrivas som en avspänningsperiod, en väldigt lugn del av hela konflikten och jag förmodar att Stay Behind låg lite på sparlåga då jämfört med 50-60-talet. Och sedan blev det ju åter ganska dramatiskt under 80-talet. Men mitt val av årtionde var kanske inte riktigt kopplat till Stay Behind utan det var mer att jag alltid varit fascinerad av 70-talet.

Jag har läst mycket om ockupationen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat till exempel. Redan som 11-12-åring slukade jag årsboken Nordisk kriminalkrönika. Därifrån minns jag foton, bland annat just om västtyska ambassaddramat. Jag blev väldigt fascinerad och också skrämd. Det var något som verkligen fastnade där.

Nej, jag tycker att 70-talet är en väldigt spännande epok med terrorhot och paranoian kring sådant. Det går verkligen att känna igen i dagens samhälle – fast i stället för vänsterterrorism och palestinier är det nu IS som skapar rädsla. Men det hände också någonting annat där, ett skifte bort från 60-talets framtidstro. Då kom oljekrisen och så någon slags ekonomisk nedgång. Och över lag bromsades de där förhoppningarna om framtiden in, det blev mörkare. Det kan jag också fascineras av som författare. Och även där tycker jag man kan känna igen rätt mycket av vår samtid i 70-talet. Ju mer jag läste på om 70-talet och pratade med människor som levde och var unga då, desto mer såg jag också parallellerna till vår tid.

Erlander hade uttryckt oro

GW: Ja, i boken har du ju fångat in en rad av de stora händelserna i Sverige under det årtiondet. Och det är ju i sådana avsnitt som du kliver utanför den här gruppen och drar storyn om vad som hände, som kapardramat på Bulltofta och ockupationen av västtyska ambassaden. Där är det uppenbart att du håller dig till sådant som faktiskt inträffade.

Och det för mig över till en central punkt i din berättelse, en episod som du kopplar till Bulltoftadramat. Du skildrar ett möte i kanslihuset där det fattas ett beslut om att avveckla de vapenförråd som de hemliga motståndsgrupperna ska ha egen tillgång till. Och den yttersta orsaken till beslutet är att statsministern – det vill säga Palme – är orolig för att det kan finnas grupperingar i den hemliga svenska motståndsrörelsen som är besläktade med de kroatiska högerextremister som genomfört flygkapningen. Beslutet om att avväpna Stay Behindgrupperna genomförs också i boken och får stor betydelse för vad som händer sedan i din berättelse. Vad finns det för faktiskt underlag till det du skriver om den där avväpningen?

HB: Inget alls, skulle jag säga. Det är väldigt mycket en dramaturgisk konstruktion för min del för att sätta någon slags boll i rullning. Det får bli en katalysator för vad som händer i cellen. Dess medlemmar börjar långsamt tappa förtroendet för statsledningen. Och det leder inte bara till uttalad fientlighet mot regeringen utan också till att de beslutar sig för att själva skaffa sig vapen.

Det är alltså inte så att jag har stött på någon uppgift om avväpning av Stay Behindgrupperna, vare sig efter Bulltofta eller i annat sammanhang. Däremot har jag läst att Tage Erlander hade uttryckt oro över närvaron av före detta Finlandsfrivilliga och SS-frivilliga i startfasen av Stay Behind, sent 40-tal och 50-tal. Och jag tror att det över lag kan ha funnits en misstänksamhet från socialdemokratin, att det ställdes frågor som: vilka är egentligen de här antikommunisterna med tillgång till vapen och stridserfarenhet, de som ska försvara oss under en ockupation?

Det fanns verkligen en ansträngning från ledande politiskt håll att koppla bort de där extremhögerelementen. Och som jag ser det var det en bidragande orsak till vad man kan kalla Lindencronaupplägget för Stay Behind. Med det menar jag att det fanns en strävan att skapa ett Stay Behind utifrån den svenska modellen, alltså med LO och SAF som i någon slags god förening skulle samlas kring demokratin, ett projekt utan de där ytterlighetsfigurerna och med försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som samlande gestalt. Så det är väl den faktiska bakgrunden, men just det här med avväpning av de hemliga cellerna, det är min fiktiva ”take” på det hela kan man säga.

Vapenförråden

GW: Det jag funderat över är att när du låter vapenförråden försvinna i början av 1974 kommer den här gruppen lite grann att hänga i luften. Den tycks inte få så mycket instruktioner. Den är inte avvecklad men den finns fortfarande. Kan man tänka sig – är det så du tänker dig – att det under en period i alla fall fanns en form av Stay Behindnätverk som man inte tog riktigt ansvar för uppifrån?

HB: Ja, det är väl över lag min bild. Det handlar också om att det inte tycks ha varit en enhetlig organisation för Stay Behind utan att det verkar ha funnits parallella strukturer, fast det är oklart hur länge och när.

Dels har vi det nätverk som en ledande svensk militär, Anders Grafström, tidigt byggde upp tillsammans med nazisten Otto Hallberg. Och dels har vi det som blev Lindencronanätverket med kopplingar till det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen. Så har vi det som ibland kallas krigs-IB och slutligen också initiativet från William Colby som var CIA-chef i Stockholm och som efter kriget arbetade med att bygga upp Stay Behind i Skandinavien under USA:s kontroll.

Det verkar ha varit ganska rörigt, men kanske mest på på 50- och 60-talet, då det absolut kan ha hänt att vissa grupper eller vissa strukturer lämnades lite vind för våg. Det är i alla fall tydligt att det var den militära underrättelsetjänsten som hade i uppgift att orkestrera det hela. Och på det hållet vet vi att det inträffade en kris under 70-talet efter avslöjandet av en besläktad hemlighet: existensen av den hemliga militära underrättelseorganisationen IB och dess verksamhet som också riktades mot svenskar. Jag har intervjuat en gammal IB-anställd kring vad som hände då och han menade att IB, som alltså utgjorde den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten, var en organisation i kaos något år. Ingen visste riktigt vad som skulle hända.

Då tänker jag att ett liknande kaos under någon tid kan ha drabbats Stay Behindstrukturen. Det kan ha funnits motsatta viljor som verkligen drog åt olika håll och det är det som finns underförstått i min fiktiva berättelse. Samtidigt som cellerna närapå avvecklades kan folk inom underrättelsetjänsten ha tyckt att verksamheten borde få fortsätta som förut. Underrättelsetjänsten kan ha haft egna rapportörer som upprätthöll grupperna och som rapporterade vidare uppåt i all tysthet. Så i berättelsen har jag skrivit in att underrättelsetjänsten har en egen liten mullvad i den grupp jag skildrar.

GW: Ja, under läsningen får jag verkligen intrycket av att just eftersom det här är en så hemlig verksamhet som officiellt inte ens existerar så skapas det ett utrymme för vilken sorts initiativ som helst och att ingen egentligen vet fullt ut vad som händer. För även de som sitter högt upp har ju bara en viss överblick över saker och ting. Det ingår ju i upplägget att de inte ska veta i detalj vad som finns längre ner.

HB: Och kanske de inte riktigt vill veta heller. Det är det som är det klassiska problemet med sådana här hemliga strukturer. Och det kan leda till att något plötsligt smäller efter att ha stått och jäst utan att någon haft riktig koll på vad som hållit på att hända.

GW: Det du säger pekar ju på en orsak till att det inte finns någon historieskrivning om denna hemliga verksamhet. I alla fall inte någon officiell – och det är väl frågan om det finns någon alls. Det är en stor del av svensk historia under de här årtiondena som är undanstoppad.

HB: Ja, verkligen.

GW: Tror du att din bok har bidragit till att förtydliga behovet av att de här sakerna blir klarlagda?

HB: Ja, jag kan ju hoppas det. Det skulle vara fantastiskt om den får någon sådan effekt. Sedan är ju jag medveten om att det här är fiktion, det här är påhittat. Det är inte så att jag hävdar att det är ett försök till någon sorts faktisk historieskrivning.

GW: Nej, men du förmedlar ett starkt intryck av att det kan ha funnits grupper av ungefär den här typ som du beskriver.

HB: Ja, och det är väl en av mina poänger. Därför är jag den förste att tycka att en verklig historieskrivning behövs. Och jag vill gärna hoppas att min bok kan få upp ögonen på folk för det behovet.

Varulvsrörelsen

GW: Det dyker upp lite anspelningar på varulvsrörelsen här och var i din bok. Varulvsrörelsen var ju planerad för att vara en underjordisk nazistisk motståndsrörelse i Tyskland som skulle dra igång när Hitlerregimen föll samman i slutet av andra världskriget. Vi vet att svenska nazister tog till sig de där tankegångarna. Och det har diskuterats hur mycket av tankegodset om en varulvsrörelse som fanns med i de tidiga svenska försöken att bygga upp vad som blev Stay Behind. Hur mycket forskade du omkring det?

HB: Jag har läst en del. De flesta är överens om att det tyska försöket knappast var någonting som fick egentlig betydelse, det var väldigt mycket en propagandaskapelse av Goebbels. Det hände visserligen saker efter krigsslutet i Tyskland, försök till en resning med enskilda terrordåd, men det var väldigt splittrat och i liten skala. Samtidigt kan man se att nazisten Otto Hallberg som spelade en roll i det tidiga svenska Stay Behind hade tankar om att bygga en motståndsrörelse som kanske inte egentligen var riktad mot en sovjetisk invasion utan snarare mot vad han såg som femtekolonnare i Sverige. Det påminde mycket om varulvstänket.

GW: I Tyskland de allra senaste åren har det kommit upp rätt skakande rapporter om hur grupper inom militären i vår tid förberett mord på vad de sett som landsförrädiska politiker. Det ser ut som om tankar som frodades bland nazister vid tiden för andra världskrigets slut kommit tillbaka – och inte i alldeles liten skala.

HB: Jag har också läst lite om detta, det är väldigt skrämmande. Mot bakgrund av den tyska historien och kontexten är det extra allvarligt att det har börjat röra på sig igen där.

GW: En helt annan fråga: din centrala huvudperson Gunnar år yrkesofficer på P 10, det pansarregemente som då fanns i Strängnäs. Han ingår i den hemliga cellen. Du skriver om att han får rapporter om att det förekommit sabotage på P 10. Det är inte han som har utfört sabotagen så han grubblar över vad det handlar om. Från regementsledningen förklaras det efter en tid med att det bara varit en del i en övning. Det vill säga: officerare och värnpliktiga skulle till en början tro att det var verkliga sabotage så att det skulle gå att få en realistisk bild av hur snabbt och effektivt de reagerade på situationen.

Men Gunnar tar inte riktigt till sig den där förklaringen. Han tror det kan handla om något annat, kanske är det riktat mot honom på något sätt. Han inser att han inte litar på sina överordnade.

När jag läste det där väckte det intressanta frågor – hur kan egentligen den som befinner sig på lägre nivå i det militära veta vad som är normala övningar och vad som är något annat som kanske aldrig redovisas? Är det över huvud taget meningen att de som befinner sig längre ner ens i efterhand ska få veta säkert?

Mina tankar gick till diskussionen om ubåtskränkningarna av svenska vatten under 80-talet. På den tiden var den etablerade uppfattningen att det var Sovjetunionen och Warszawapakten som låg bakom intrången. Men en av dem som studerat frågan mest, diplomaten och ubåtsutredaren Mattias Mossberg, skriver i sin bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan att det i själva verket fanns starka tecken på att det var NATO som skickat in ubåtar. Och det skulle i sin tur ha ingått i gemensamma övningar med svensk militär. Men existensen av några sådana övningar erkändes inte. Och det hela framstod därför som ett utslag av utmanande sovjetisk aggression.

Så när du förde in dessa mystiska sabotageincidenter pekade du, tycker jag, på frågan: i vilken utsträckning kan man tänka sig att det i militära sammanhang inte hålls någon klar gräns mellan övningar och desinformation? Är det något du funderade över speciellt när du skrev det här?

HB: Jag tänkte nog inte medvetet att det skulle vara en parallell till ubåtskränkningarna men det är väldigt intressant om man ställer upp det så, det känns som att det finns väldigt mycket att rota i kring ubåtarna.

Det jag skrev om sabotagen var i stället inspirerat av en specifik sak som en av de personer jag intervjuade berättade om de här olika skarpa lägena. Han var amfibiejägare och det här var sent 90-tal, alltså efter murens fall. Vid ett antal tillfällen hade han varit med om att det påståtts vara någon form av verksamhet från så kallade spetsnazenheter – alltså ryska specialförband – i Stockholms skärgård. I de fallen hade det varit tydligt, åtminstone efteråt, att det bara handlat om övning. Men så inträffade något som inte var som de vanliga övningarna, Min källa och hans kamrater hade haft skarp ammunition och fått order att skjuta om de påträffade fienden. Det hände aldrig något, de hittade inga ryssar. Och när det hela var över var det inga ansvariga officerare som pratade om det.

Han frågade sig i efterhand: vad hade hänt om det nu bara var en övning och de hade skjutit mot någon de träffade på som de hade order om att göra? Han upplevde det som ganska skrämmande med den här tystnaden efteråt, att ingen pratade om det och att heller ingenting skrevs i media. Än i dag undrar han: var det verkligen ryska enheter på plats i Sveriges skärgård?

Romanen handlar bland annat om att vara en människa i ett system och försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser – men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller, menar Henrik Bromander. Foto: Emil Malmborg.

GW: En av dina huvudpersoner, Ramona som är gift med en medlem i den hemliga cellen, hör hemma i den uttalat nazistiska gruppen Nordiska Rikspartiet som ju funnits i verkligheten. När hon på allvar kommer in i cellen introducerar hon dödslistor på förrädare, personer som antogs vara beredda att ställa sin tjänster till förfogande när Moskva tog makten och som därför borde oskadliggöras i förväg.. Hur mycket faktaunderlag hade du när du skrev det där?

HB: Ja, just kring Rikspartiet så har jag väldigt mycket faktaunderlag. Jag fick enorma mängder material av en person som infiltrerat Rikspartiet under de sista åren av dess verksamhet, partiet lades ner 2009. Det var inte bara deras offentliga tidningar utan också en massa brev och interna skrifter. Men det är inte så att jag hittade några dödslistor där utan det jag skrev var snarare inspirerat av hur senare nynazister har arbetat. Det fanns faktiskt en tidning som hette Werwolf som kom på 90-talet och som publicerade långa adresslistor på aktiva antirasister men också på judar och personer som var från Mellanöstern.

Dödslistor

GW: Jag uppfattade också dödslistorna i din bok som en form av start på det du senare skriver om Palmemordet. Gunnar har inga förkunskaper om att Palme ska mördas, men han får ett par uppringningar på mordnatten. Telefonen ringer först en gång och sedan tre gånger. Han tolkar det som en signal han känner igen, ett meddelande om att ett uppdrag är utfört.

Du låter inte läsaren få veta säkert om uppringningarna verkligen var ett meddelande till Gunnar. Och inte heller vem som i så fall ringde upp – och varför. Men det kommer in väldigt suggestivt i berättelsen.

Är det med avsikt som du skapar en osäkerhet omkring vad som händer? Eller är det jag som har läst boken illa som inte har förstått?

HB: Nej, verkligen inte. Det ska vara dunkelt. Men det är också lite grann en lek med ett inslag i mordutredningen, det där paret som blir uppringt där på mordnatten och fick något som lät som en rapportering om att Palme var skjuten. Det kom att diskuteras mycket om den som ringde slagit fel nummer. Och det finns ju ett par berättelser till om mystiska samtal under mordnatten där folk har uttryckt glädje eller gett besked, till exempel radiosamtalet som lyder: ”Hallå där uppe, hur är det?”, ”För jävligt kallt”, ”Statsministern skjuten”.

Det finns nästan en… mytbild är fel att säga för att jag tänker mig att de där samtalen säkert har skett, men mordnatten är en fond med moderna legender. Så det var lite grann en lek med de där mystiska meddelandena. Men i fiktionen, i bokens värld, tänker jag att det mycket väl kan vara så att någon eller ett par i cellen är inblandade i ett mordkommando på två eller tre personer som faktiskt utför det här. Eller så är det bara Gunnars fantasier, han dricker mycket vid den här tiden.

GW: Det finns en annan intressant episod med Gunnar, det är när han hälsar på en gammal sjuk officer som inte kan prata och som nästan inte kan skriva. Men han orkar i alla fall skriva ner ett meddelande: ”Det är inte du som bestämmer”. Det känns som någon form av sammanfattning av boken.

HB: Verkligen. Men återigen kan man tolka vad han menar på olika sätt.

GW: Jag läser det som att Gunnar vill följa sin övertygelse samtidigt den där skrivna lappen påminner honom om att han inte kan göra mycket mer än att vara en länk i någonting större som han egentligen inte styr. Det är väl det som sliter i honom hela tiden?

HB: Ja, precis. Att vara en människa i ett system och samtidigt försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller. Det blir en krock mellan försöken att vara en sann och renhårig människa och den smutsiga verkligheten.

”En utraderad punkt i samtidshistorien”

GW: Du kommer in på ett liknande tema med en annan av huvudpersonerna, Monika, som arbetar på Säpo och intresserar sig för att kartlägga högerextremister – något hon inte får så mycket stöd för av sina överordnade. När hon har slutat på Säpo får hon plötsligt tillgång till en uppsättning dokument. Där får hon svar på väldigt mycket saker som hon funderat på. Ändå bestämmer hon sig för att köra detta i papperstuggen. Och så försvinner de sista resterna av bevis på vad som har hänt. Det är en sak som sätter sig i mig som läsare.

HB: Ja, det blir någon slag kommentar till det vi pratade om innan om det här med historielösheten kring Stay Behind. Det finns så få dokument. Och det finns så få belägg. Det är en stor utraderad punkt i den svenska samtidshistorien. Vi kanske aldrig kommer att få veta. Det är ju samma med Palmemordet och det är väldigt frustrerande.

GW: Jag associerar lite till vad som avslöjades av journalisten Bo G Andersson i en artikel i Dagens Nyheter om att Palmes personakt på Säpo är försvunnen och att det inom Palmeutredningen spekulerades om att någon på Säpo kanske hade eldat upp den. Det är förstås en absurditet om det är sant – vi föreställer oss ju att lagar och regler ska förhindra att sådana handlingar försvinner.

HB: Ja. Och när det gäller Palmeakten är det oklart om den eldats upp på ett enskilt initiativ eller om det var någon order uppifrån.

GW: Och slutligen återstår förstås möjligheten att den kanske inte har eldats upp, att den finns kvar någonstans – på ett ställe dit den vanliga medborgaren inte har insyn.

Det kanske är en naturlig slutpunkt. Eller är det något mera som du tycker skulle vara bra att ta upp?

HB: Nej, jag tycker att vi har betat av det mesta.


Jag planerar att publicera en egen recension av Henrik Bromanders bok här på bloggen de närmaste dagarna. Att jag tycker att det finns skäl att läsa den framgår dock redan av ovanstående intervju. /Gunnar

Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.