Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.

Ett hårdrocksalbum med fokus på Palmemordet – och på alla spåren

Nils Patrik Johansson, sångare inom heavy metal/hårdrock, har gjort ett konceptalbum om Palmemordet.

GÅR DET ATT GÖRA ett metal-album om det gamla men fortfarande olösta mordet på Sveriges statsminister?

Ja, det går alldeles utmärkt. Nils Patrik Johansson har gjort det.

Han har en lång karriär som sångare inom genren hårdrock/heavy metal att luta sig mot. Bland annat har han sjungit med grupper som Astral Doors, Lion’s Share och Civil War.

Det här är hans andra soloalbum. Han har skrivit hela materialet men erkänner sin tacksamhetsskuld till Dan Hörning som skapat podden Palmemordet – ett av de mest ambitiösa projekten bland svenska poddar över huvud taget.

På samma sätt som Hörning vill Nils Patrik Johansson presentera frågeställningarna kring mordet utan att själv ta definitiv ställning.  Och som han säger själv: ”Ju mer jag sätter mig in i det här, desto mer osäker blir jag.”

Albumet är tillägnat Olof Palme. Första spåret, The Agitator, handlar om hur Palme bryter med sin överklassmiljö och blir betraktad som en klassförrädare av många av sina egna. Nästa låt, One Night at the Cinema, handlar förstås om mordet.

Resten av albumet tar upp en rad uppmärksammade inslag i utredningen och debatten om mordet: The Baseball League handlar om gruppen av våldsbenägna poliser i Stockholm som pekats ut som inblandad i mordet, Freakshow Superstar handlar om Christer Pettersson, Prime Evil om Sydafrikaspåret och Killer Without a Gun om Skandiamannen. Och det finns mera.

Albumet har väckt uppmärksamhet även i metalkretsar utomlands.

”Det kan stå för sig självt som en jävla bra metalskiva även om du inte är ett skit intresserad av Palme”, säger Nils Patrik själv.

Musiken kan avlyssnas på Youtube och Spotify. Albumet finns som CD och – självklart för metalfans – och så vinyl-LP.

Här – som exempel – är sången om Christer Pettersson, Freakshow Superstar, med tillhörande video och med gästinsats av Håkan Hemlin, sångare i Nordman.

Den som vill höra Nils Patrik Johansson prata om sitt album kan lyssna på det här avsnittet av Dan Hörnings och Tobias Henricssons podd Palmemordet.

PS 1: När vi ändå är inne på musik om mord på politiker förtjänar det förstås att påpekas – om någon missat det – att Bob Dylan nyligen släppt sin längsta låt någonsin och att den handlar om mordet på president Kennedy. (Bland annat, får man tillägga. Det är en tidsbild på många sätt.)

Kennedymordet är ett ämne Dylan faktiskt aldrig tagit upp tidigare, trots att tragedin i Dallas inträffade i november 1963, kort tid efter sångarens genombrott och under en period då Dylan skrev många av sina mest samhällsorienterade sånger.

Kanske är det här en sorts sammanfattning för hans del. Det är i alla fall väl värt att lyssna på.

PS 2: På söndag eller måndag kommer till sist min (försenade) recension av Lars Borgnäs nya Palmebok. Det blir en lång text. Förhoppningsvis också intressant.

 

Här kan ni gärna diskutera Anders Jallais nya bok Spinndoktorn

DET HAR KOMMIT IN KOMMENTARER till den här bloggen om Anders Jallais nya roman Spinndoktorn som bland annat handlar om Ebbe Carlssonaffären.

Liksom i flera tidigare romaner fortsätter Jallai att utveckla tankegångar om Palmemordet, inbakade i en fiktiv agenthistoria. Och liksom i sin förra bok, Källa Erik, vill författaren slå ett slag för att det skulle vara politiska krafter i Sovjetunionen som låg bakom mordet.

Fiction är fiction, men genom sin blogg markerar Jallai att han faktiskt försöker redovisa sanningen om vad som skedde den där gången på Sveavägen.

Anders Jallai har onekligen en hel del kunskaper om Sverige och kalla kriget – också högst påtagligt. Det var ett team under hans ledning som 2003 hittade den svenska DC 3:a som försvunnit under ett signalspaningsuppdrag på Östersjön 1952. Och på sin blogg har han bland annat redovisat sina samtal med Olof Frånstedt, tidigare chef för Säpos kontraspionage. Frånstedt misstänkte att Palme mördats av krafter inom svensk underrättelsetjänst.

Mot den bakgrunden finns det förstås anledning att ägna hans skriverier om Palmemordet uppmärksamhet – även om det är problematiskt när han skriver spänningsromaner om sådant som mest borde handla om att noga redovisa faktauppgifter och om att analysera strikt och sakligt.

Jag har för egen del inte tid att läsa Spinndoktorn just nu – och ännu mindre tid att skriva en genomarbetad kommentar till den, vilket förmodligen är vad som skulle behövas. Som jag nämnt tidigare på bloggen jobbar jag med en bok om andra världskriget. Och det är ju inget litet ämne.

Det arbetet – och en del övriga projekt – har gjort att jag helt enkelt haft rätt ont om tid ett tag. Och av det skälet har jag inte heller presenterat någon egen kritisk genomgång av en annan rätt så ny bok om dådet på Sveavägen, Claes Hedbergs En oväntad vändning.

Hedberg hävdar djärvt nog att Palme aldrig mördades utan att allt bara var ett iscensatt skenmord. Det framstår visserligen för mig som rent trams. Men många som inte är insatta i detaljerna i fallet kan förstås lockas av en så nervkittlande tankegång, vilket också har skett. Och därför vore det väl på sin plats med en dissekering av vad han påstår i förhållande till vad som faktiskt är rimligt säkerställt om händelseförloppet. Vi får se när jag har tid.

Anders Jallais bok förtjänar också en granskning, tycker jag – men av lite andra skäl. Han har alltså tidigare på sin blogg presenterat intressant och initierat material med koppling till Palmeutredningen. Och när han nu ger sig på Ebbe Carlssonaffären kommer han förvisso in på ett område som jag kan rätt bra. Halva min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, handlar just om den affären. Vad han själv nu skriver på sin blogg om Ebbe Carlssons och dennes medarbetares operationer gör mig dock ytterst förvånad och inte så lite skeptisk.

Men jag får återkomma till det. Och förhoppningsvis kommer jag att skriva något utförligt om Jallais tankegångar en bit in på nästa år.

Till dess är bloggen öppen för den diskussion om boken som en läsare nyss inledde. Han väckte frågan i en kommentar som rent formellt ligger under ett av mina tidigare inlägg, ett som handlade om det mindre kända polisförhöret med Lisbeth Palme från 1993.

Det blev en lite konstig placering, men det fanns inget bättre ställe att ta upp frågan på eftersom jag inte skrivit om Jallai på bloggen. Så jag har inga invändningar.

För överskådlighetens skull, dock: lägg från och med nu in era kommentarer om Jallais bok under den här rubriken i stället. Och god jul!

PS: De kommentarer som hittills publicerats om Spinndoktorn på min blogg finner man här, här och här.

 

FN-utredare: nya bilder pekar på kulhål i Hammarskjölds plan

Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, som dödades i en mystisk flygkrasch i september 1961. FOTO: Public Domain.

FN:S UTREDNING AV Dag Hammarskjölds död går vidare, om än långsamt. Och för varje steg skärps frågorna om vad som egentligen hände den där natten utanför Ndola, i dåvarande Nordrhodesia, september 1961.

Den tidigare chefsdomaren Mohamed Chande Othman från Tanzania har i tre år för världsorganisationens räkning undersökt omständigheterna kring flygkraschen så Hammarskjöld dödades. Orsaken till Othmans uppdrag är en rad omständigheter som pekar på att FN-planet utsattes för ett attentat – det handlar om uppgifter som tidigare antingen varit okända eller som bara viftats undan.

Othman har nu publicerat en färsk rapport som innehåller nya rön från hans arbete. FN:s generalsekreterare António Guterrez har ställt sig bakom rapporten och manar generalförsamlingen att också göra det.

Saken har tagits upp i nyhetsrapportering från bland annat Dagens Nyheter (betalvägg), SVT och Washington Post (ett fåtal gratisartiklar är tillgängliga utan prenumeration).

I rapporten pekar Othman på argumenten för att Hammarskjölds död kan vara följden av en attack och anser att saken måste utredas vidare. Och han manar också vissa utpekade regeringar att redovisa den information de kan ha i ämnet: USA, Ryssland, Storbritannien och Sydafrika.

Bland annat pekar han på vikten av att undersöka bakgrunden till hittills okända fotografier som tycks visa kulhål i flygplansvraket.

Dessa foton har tillställts Othman av Mathias Mossberg som utsetts som särskild svensk utredare som ska bistå FN i frågan om Hammarskjölds död. Mossberg har tidigare varit huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning Perspektiv på ubåtsfrågan och 2002 års säkerhetspolitiska utredning Fred och Säkerhet. Han har även skrivit en uppmärksammad bok om ubåtsincidenterna, I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Jag intervjuar för övrigt Mossberg om ubåtarna i min bok Huvudet på en påle.

I Huvudet på en påle liksom i min tidigare bok Konspiration Olof Palme går jag också igenom frågorna kring Hammarskjölds död och beskriver vad som ligger bakom att FN för några år sedan återupptog utredningen av flygkraschen.

Frågan om vad som ändade generalsekreterarens liv är minst sagt laddad. Hammarskjöld var en modig och kontroversiell person och spekulationer om att hans död inte var en olyckshändelse har funnit i debatten redan från början. Om Hammarskjöld verkligen blev mördad leder spåren direkt in i det kalla kriget och hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Frågeställningar om vilka som i så fall kan ha varit inblandade har främst handlat om USA, Storbritannien, Belgien och den dåvarande sydafrikanska apartheidregimen.

Ifall det visar sig att Hammarskjöld föll offer för ett planlagt attentat skulle det förstås påverka vår förståelse av hela 1900-talets historia. Mord på FN:s generalsekreterare är av naturliga skäl ett brott som ingen stat vill förknippas med.

Lås också gärna denna kritiska artikel från PassBlue, en digital publikation med fokus på kritisk granskning av FN. Temat är att världsorganisationen dragit benen efter sig i Hammarskjöldsutredningen.

Och här, slutligen, är en artikel om anhöriga till dem som dog i flygkraschen. De har fått leva med sina frågor under de många år som gått. Och de har också fått konfronteras med ofta upprepade påståenden om att det var besättningen som helt enkelt gjorde fel och själva orsakade haveriet.

 

Nya krav på utredning av Estonia – fanns det militär last ombord?

Vattenfylld räddningsflotte från Estonia.

ETT ANTAL ansedda debattörer och experter har publicerat en artikel i Svenska Dagbladet där de reser förnyade krav på att vraket efter passagerarfärjan Estonia måste undersökas genom dykning.

Det är nu 25 år sedan Estonia gick till botten och 852 människor miste livet.

Skribenterna betonar att haveriförloppet i viktiga delar fortfarande är oklart. Och de pekar på flera dramatiska uppgifter som tyder på att det – i strid med gällande lagstiftning – kan ha funnits militär last på detta fartyg som ju gick i civil trafik.

De skriver:

”Det hade givetvis blivit en oerhörd skandal, ovanpå den ofattbara mänskliga tragedi olyckan innebär, om det visat sig att krigsmateriel forslats på bildäck på Estonia. Vi kan föreställa oss att det i så fall varit ett svårt dilemma för de svenska och estniska regeringarna att lösa. Beslut måste ju tas om färjan skulle bärgas eller ej, om bildäck skulle undersökas eller ej.

Färjan blev liggande utan att granskas närmare, en unik hantering av en olycka av den storleksordningen.”

Bland dem som nu tagit till orda finns Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör på Riksrevisionsverket och före detta chef för FN:s internrevision; Lennart Berglund, ordförande för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA; Lars Borgnäs, journalist; Susanna Popova, journalist och  författare samt Anders Ulfvarson, professor emeritus i marin konstruktionsteknik på Chalmers.

Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

Charles Manson, fängelsefoto från augusti 1996.

DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.

Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.

Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.

I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.

Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.

Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.

Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.

Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.

Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?

Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.

Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.

Till New York Times säger han exempelvis:

”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”

O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.

Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.

Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.

Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.

Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.

Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.

Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.

Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:

Först New York Times:

 

Så en artikel i brittiska The Guardian.

Washington Post.

The Daily Beast.

Los Angeles Times.

Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.

Everything You Know About Charles Manson Is Wrong!

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Löser Lisbeth Salander den gamla mordgåtan från Dekorimahörnan?

Författaren Jan Stocklassa utgick från Stieg Larssons research om Palmemordet för att själv hitta fram till lösningen. En spännande bok, men författaren snubblar i ett viktigt avseende, menar Gunnar Wall i den här recensionen.

VISST ÄR DET EN UPPLEVELSE att läsa Jan Stocklassas Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Det är spännande att följa författaren på mötena med flera av de mystiska personer som figurerar i mordgåtan. Och det är ingen tvekan om att boken bidrar med fascinerande och relevant kunskap om olika bitar i det olösta pusslet.

Så en bra bit på vägen är det bara att applådera – här är ännu en Palmebok som den intresserade absolut inte bör hoppa över. Men samma bok har också ett stort problem inbyggt, ett problem som inte är synligt i dess fulla vidd under en hastig genomläsning.


Jan Stocklassa: Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet. Bokfabriken.


Jag missade det i alla fall delvis själv i somras. Då var jag sysselsatt med att läsa manuset på uppdrag av Jan Stocklassas förlag. Mitt jobb var att leta faktafel så att sådana skulle kunna åtgärdas innan boken gick i tryck. Det var inte Jan Stocklassas egen research på fältet jag skulle detaljgranska, utan mitt fokus skulle ligga på bakgrundsdelarna som mestadels fanns i bokens första halva.

Det jobbet var inget större problem. Förstås fanns det en hel del slutsatser jag inte var överens med författaren om, till exempel vilken vikt man skulle lägga vid olika vittnesmål från mordplatsen och hur de skulle tolkas. Men sådant lämnade jag därhän under arbetet, det var inte min sak att tala om vad Jan Stocklassa borde tycka. Inte i det sammanhanget i alla fall. För min del var det tillräckligt om ännu en författare som ambitiöst studerat viktiga aspekter av mordgåtan kom fram med resultaten av sitt slit utan att texten drogs ner av onödiga missar.

Nu har jag läst boken i lugn och ro efter utgivningen. Och jag tycker mig alltså se att författaren har kommit fel på ett lite värre sätt än vad jag tidigare uppfattat.

Jag vill inte påstå att hans speciella misstag gör boken mindre intressant. Kanske tvärtom, om man så vill. Däremot leder det enligt min uppfattning till att han förirrar sig in i en återvändsgränd när det gäller mordgåtans lösning.

Vi återkommer till det.

Men låt oss börja med det som är så uppenbart lyckat.

Först och främst, naturligtvis, är själva idén lysande – att låta Stieg Larsson så att säga återkomma till livet. Jan Stocklassa tecknar med detaljrikedom den världsberömde författarens engagerade försök att komma tillrätta med Palmemordet under de tidiga dagarna, veckorna och åren efter händelsen.

Det är bra berättat. Och även om det inte hade varit det skulle det bli intressant läsning ändå bara genom själva ämnet. Det handlar ju om en skribent som blivit legendarisk genom sitt internationellt extremt framgångsrika deckarskrivande. Och självklart är det en upplevelse att få vara med när Stieg Larsson ger sig i kast med en detektivgåta på riktigt.

Till det kommer förstås att legenden om Stieg Larsson blivit särskilt stor genom en välkänd sorglig omständighet: att författaren avled alldeles innan han blev berömd, innan hans tre böcker om superhjältinnan Lisbeth Salander inledde sitt segertåg över världen.

Stieg Larssons tre deckare om Lisbeth Salander låg på första, tredje och femte plats på bokförsäljningslistorna i USA i augusti 2010.

Och ovanpå allt detta: tvisten om hans jättelika arv, en tvist som inte minst gällt den ideella upphovsrätten till hans författarskap.

Vi känner till resten också: filmatiseringarna av hans böcker och hur förlaget fått tag i en annan författare som fortsatt att producera Lisbeth Salanderböcker.

Och förutom denna närmast sagolika kombination av sprudlande glitter och sorglig svärta ramas berättelsen om Stieg Larsson in av något avsevärt mer handfast som i alla fall är känt i Sverige: hans avgörande insatser för uppbygget av den antirasistiska stiftelsen Expo som ger ut en tidskrift med samma namn.

Berättelsen om Stieg Larsson och Expo finns sammanfattad i dokumentärfilmen Mannen som lekte med elden som kom 2018 och som Jan Stocklassa varit involverad i under arbetets inledande skeden.

Men Stieg Larssons research kring Palmemordet har hittills varit en mer okänd del av hans liv än allt detta andra.

Så det är klart att här ligger en story. Och Jan Stocklassa kom på idén att berätta den.

För min del var jag väl medveten om Stieg Larssons intresse för gåtorna kring statsministerns död på den tiden då Stieg ägnade sig åt saken, under det sena 80-talet. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen där jag skrev mycket just om Palmemordet. Stieg som arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå skrev också åt Internationalen på fritiden – dock om andra ämnen.

Men jag minns ett tillfälle när han bad att få träffa mig för att prata om dådet på Sveavägen. Han var lite hemlighetsfull inför mötet. Vi sågs på ett café på Vasagatan och han hade med sig några dokument som handlade om den före detta officeren Bertil Wedin, en Palmefientlig personlighet på den yttersta högerkanten som före mordet flyttat till den turkiskockuperade norra delen av Cypern.

Bland de dokument Stieg visade mig fanns kopior på sidor ur Wedins pass som bland annat visade att han varit i Sydafrika ett år före Palmemordet. Stieg ville inte berätta hur han fått tag i dem, men jag tyckte mig förstå att någon med hjälp av hemlighetsfulla metoder skaffat sig tillgång till handlingarna i Wedins bostad på Cypern.

Med andra ord tycktes Stieg på något sätt stå i förbindelse med kretsar som hade mer eller mindre professionell koll på Wedin. Och det var begripligt att det var känsligt. Han bad mig att inte skriva om saken och det gjorde jag inte heller.

Några egentliga bevis för att Wedin var inblandad i mordet hade Stieg inte visat upp för mig. Men det hindrade inte att jag, precis som han, tyckte att den Palmefientlige exilsvensken var intressant.

Det tycker jag fortfarande. Och det finns ett antal skäl till det.

Bland annat för att Wedin faktiskt kommit från en bakgrund som involverade högst etablerade kretsar. Cypernsvensken har själv framhållit att han på 60-talet ledde en informationsbyrå som som var knuten till det svenska privata näringslivet och som startats på initiativ av ingen mindre än Marcus Wallenberg.

Det har förvisso funnits flera företrädare för denna berömda finanssläkt som burit namnet Marcus. Men här talar vi alltså om den mäktige bankman och företagsledare som levde 1899-1982 och som under årtionden helt enkelt var den självklara symbolen för den svenska kapitalismen, någon som alla kände till.

Arbete med information på Wallenbergs uppdrag låter som en nog så salongsmässig verksamhet. Wedin hade också annat som lät snyggt på en CV: en bakgrund som militär med löjtnants grad, bland annat med placering vid en av de centrala staberna. Och han hade även tjänstgjort i FN, både i Kongo och på Cypern.

Men under de här åren var samme Wedin dessutom en centralfigur inom den svenska extremhögern. Han var aktiv inom den skandinaviska delen av World Anti Communist League. Och han hade kopplingar till svenska grupper som Kommittén för ett Fritt Asien och Demokratisk Allians – vi talar här om organisationer som gjort sig kända för att backa upp USA:s krigföring i Vietnam även sedan den stora majoriteten av den svenska opinionen tagit kraftigt avstånd från kriget.

Med tiden utvecklade Wedin också nära kontakter med företrädare för den sydafrikanska regimen, bland annat genom att förse dem med information om apartheidmotståndare.

Själv hävdar han – nu som tidigare – att han bara sysslade med laglig verksamhet i de sammanhangen. Men under det tidiga 80-talet ställdes han inför rätta i London, anklagad för delaktighet i ett inbrott som var riktat mot motståndare till den sydafrikanska regimen.

Wedin blev frikänd. Det blev dock inte en senare mycket beryktad medåtalad vid namn Peter Casselton. Denne var en av de sydafrikanska agenter som under det sena 90-talet kom att bli utpekad för direkt inblandning i Palmemordet.

En tid efter frikännandet i London – men då Palme fortfarande var i livet – höll Wedin en presskonferens där han beskrev sina politiska målsättningar. Bland annat sa han:

Jag arbetar emot Olof Palme och svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i skandinaviska länder. Jag ser som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. Säpo och svensk militär står i klart motsatsförhållande till sin egen regering. (Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 726.)

Det här ger en del av konturerna kring den man som Stieg Larsson samlat på sig dokumentation om.

För min del hoppades jag förstås att Stieg skulle komma vidare med sin research om den mystiske exilsvensken. Men själv hade jag andra infallsvinklar som jag ägnade mig åt då. Och vårt möte ledde inte till något samarbete kring en kartläggning av Wedin.

I Jan Stocklassas bok dyker de upp, de där dokumenten som Stieg visat mig. Det framgår att han hade fått tillgång till dem genom sin bekant Gerry Gable, chefredaktören på Searchlight – en brittisk antirasistisk tidskrift som kom att bli en förebild för svenska Expo.

Och i en PM (återgiven av Stocklassa) som Stieg skrev om Wedin under 1987 framgår det hur Stieg kommit att få tillgång till dokumenten. Den som snappade upp dem var en gammal bekant till Wedin som tidigare hört hemma i extremhögern men som sedan blivit liberal. Denne bekant hade sedan många år fungerat som agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6 (sammanhanget antyder att det rör sig om en regelbunden uppgiftslämnare, inte om någon MI6-anställd.) Han kom att träffa Wedin och den senare trodde att hans bekant från förr fortfarande var en likasinnad. MI6-agenten hade utnyttjat tillfället och försett sig med information som han sedan lämnat vidare till Gable – och så hade den gått vidare till Stieg och för övrigt även nått Palmeutredningen.

Bland mordutredarna visste man tämligen väl vem Wedin var redan innan man fick den här informationen. Hans namn hade tidigt dykt upp genom uppgifter från annat håll. Redan i mars 1986 hade Abdul Minty lämnat upplysningar till utredarna om möjlig sydafrikansk inblandning i mordet och specifikt också om Bertil Wedin.

Minty var en sedan många år välkänd sydafrikansk apartheidmotståndare och hade bland annat arbetat med internationell bojkott av rasistregimen i idrottsliga sammanhang. Vid tiden för Palmes död var han chef för den Oslobaserade organisationen World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Organisationen försåg löpande FN:s säkerhetsråd med information om brott mot FN:s vapenembargo mot Sydafrika. Det kan tilläggas att efter apartheidregimens fall har Minty haft ett antal tunga diplomatiska uppdrag för sitt land.

Den information som Minty gav Palmeutredarna om Wedin hade att göra med vad Cypernsvensken sysslat med i London i samband med åtalet. Och Minty betonade särskilt att Wedin hade haft samröre med den sydafrikanske superspionen Craig Williamson..

Williamson hade tidigare framgångsrikt infiltrerat IUEF, en organisation i Genève som arbetat med motstånd mot apartheid och som letts av svensken Lars-Gunnar Eriksson. Han kom snart att bli en centralt placerad person i de sydafrikanska hemliga tjänsterna och hans namn har med tiden ihärdigt återkommit i tips till Palmeutredarna.

Informationen från Minty kom med tiden att följas av en hel rad tips om Cypernsvensken och framför allt om hans nära samröre med Sydafrika.

Det är lätt att tycka att Wedin  borde ha blivit hörd av Palmeutredarna tämligen omgående. Men så skedde inte – långt därifrån, som vi snart ska se. En orsak till att saken drog ut på tiden skulle förstås kunna ha varit att han förvisso inte var alldeles lätt att få kontakt med för svensk polis: han var – och är fortfarande – bosatt på den turkiskt kontrollerade norra delen av Cypern. Men 1987 kontaktade han faktiskt själv Palmeutredarna per telefon (!) och ställde frågor om ett brev som han påstod sig ha skickat till utredningen och som han inte fått något svar på.

Granskningskommissionen som långt senare tittade närmare på utredningsmaterialet om Wedin i samband med sin genomgång av Sydafrikaspåret konstaterade – med viss häpnad, förefaller det som – att polisen inte tog tillfället i akt att ställa några egna frågor till Wedin. Vid det laget fanns det definitivt så mycket uppgifter om honom hos utredarna att det varit naturligt om de utnyttjat tillfället när han hörde av sig.

Först i oktober 1996 – tio år efter mordet – då Sydafrikaspåret seglat upp som en internationell nyhet tog Palmegruppen telefonkontakt med Bertil Wedin för att ställa frågor. Wedin svarade genom att för egen del fråga varför utredarna inte kontaktat honom tidigare. Han hävdade att han i olika omgångar försökt lämna uppgifter om mordet men att olika myndighetsföreträdare vägrat att ta emot den. (Det tycks verkligen som om den saken stämmer, vi återkommer till det.)

Därefter hade det följt en diskussion mellan Palmegruppen och Wedin om möjligheterna för ett sammanträffande då han skulle kunna höras. Enligt kommissionen ställde Wedin hela tiden upp olika villkor för ett sådant möte och till sist, sommaren 1997, hade kontakterna runnit ut i sanden.

Med tanke på att mordgåtan fortfarande är olöst och att frågorna kring Sydafrikas möjliga roll ligger kvar kan man definitivt tillåta sig att bli förvånad över att utredarnas ambitioner att höra Wedin i många år framstått som högst bristfälliga.

Och det framstår som lite tveksamt om det verkligen varit särskilt svårt för dem att få kontakt med honom. Aftonbladet citerar 5 november 2018 (betalvägg) ett mail som tidningen då fått från Wedin. Där skriver han:

Svensk polis och UD-personal har under 32 år haft en stående inbjudan till mitt hem på Cypern för att ställa frågor och granska och kopiera mitt bevismaterial. Min fru och jag har även erbjudit gästrum så att besökare kan stanna en tid.

Till sist tycks dock något ha hänt: i samma Aftonbladsartikel redovisas uppgifter som tyder på att det då kommit en attitydförändring från mordutredarnas sida och att Palmeåklagaren Krister Petersson under 2018 gjort vad som framstår som allvarliga försök att höra Wedin. Tidningen hade tagit del av ett mail från åklagaren till Wedin, skickat i september samma år, där det heter:

Ett namn som ofta dykt upp – i alla fall i den offentliga debatten – är ditt. Då i samband med kontakter med Sydafrika. Det vore bra att försöka få din version av dessa uppgifter för att kunna avfärda eller bekräfta exempelvis sydafrikanska intressen i mordet.

Vad dessa knappt halvårsgamla kontakter mellan Petersson och Wedin kan ha lett till är inte känt. Men kanske är det nu slut på det långvariga och lite märkliga ointresset från utredarnas sida när det gällt att höra Cypernsvensken.

Möjligtvis var det så att Petersson bestämde sig för att till sist försöka ta itu med frågetecknen kring Wedin när han fick klart för sig att Jan Stocklassas bok var på väg ut.

Stocklassa hade nämligen tagit på sig den högst legitima uppgiften att närmare undersöka vilken roll Wedin kunde ha spelat i samband med Palmemordet – vilket ju onekligen skulle kunna aktualisera hur utredarna mer eller mindre dribblat bort frågan år efter år.

När det gäller möjliga sydafrikanska kopplingar till mordet är förvisso Stocklassa inte den ende som rotat. Journalisten Anders Hasselbohm och filmaren Boris Ersson är två av dem som gjort viktig research i det ämnet.

Men Stocklassa fokuserade särskilt på Bertil Wedin och såg till att träffa honom för en lång intervju. Denne lät sig övertalas att prata och deras samtal kom att sträcka sig över flera dagar. Och skildringen av Stocklassas möte med den mystiske mannen på norra Cypern är utan tvekan ett av bokens mest intressanta avsnitt. (Det har funnits redovisat tidigare i Svenska Dagbladet, men inte alls lika utförligt.)

Jan Stocklassas intervju med Wedin presenterades ursprungligen i hans och Ola Billgers artikelserie om Palmemordet i Svenska Dagbladet 2014. Bild från tidningens förstasida 26 februari det året.

I dessa samtal medgav Wedin utan vidare att han haft nära kontakter med Craig Williamson. Samtidigt förnekade han att han själv fungerat som sydafrikansk agent. Han hade bara samlat information, ”som vilken journalist som helst”.

Den reservationen från Wedins sida hindrade inte att han samtidigt ville ge Stocklassa intrycket att han varit en formidabel superstjärna när det gällde underrättelseverksamhet. Han påstod till exempel att han på egen hand i slutet av 70-talet kartlagt sovjetiskt spionage på amerikanskt territorium. Det hade han fått i uppdrag att göra, hävdade han, av en liten hemlighetsfull underrättelseorganisation som bestod av personer med bakgrund i CIA och dess brittiska motsvarighet MI6.

Och så tillfogade han dramatiskt:

När jag var klar med mitt uppdrag ville CIA ha rapporten direkt från mig, men jag gav den till [den brittiske journalisten och underrättelsemannen Brian] Crozier som personligen överlämnade den till Ronald Reagan, vars kommentar var: ’Det här kommer ta död på Sovjetunionen.’

Med andra ord: ska man ta Wedins ord bokstavligt så låter det närmast som om det var han som vann det kalla kriget åt väst.

När det gällde mordet på Olof Palme sökte han dock inte motsvarande ryktbarhet när han samtalade med Stocklassa. Han förnekade tvärtom kategoriskt att han ingått i en komplott mot den svenske statsministern.

Det har också funnits ett annat återkommande påstående om Wedin, nämligen att han spelat en viktig roll i att i utredningen plantera något som sedan länge brukar betraktas som ett rent villospår: PKK-spåret.

Vi lämnar nu för en stund hans samtal med Stocklassa för att titta på bakgrunden till det påståendet.

Wedin bodde alltså på norra Cypern – i en statsbildning som inte erkänns av något annat land än Turkiet – och hade gjort det sedan en kort tid före Palmemordet. Hans ovanliga val av bostadsort och hans bakgrund i underrättelseverksamhet pekar onekligen på möjligheten av att han haft goda kontakter med turkiska myndigheter.

Vid tiden för Palmemordet befanns sig Turkiet sedan några år i militär konflikt med den kurdiska organisationen PKK. Bakom stridigheterna låg frågan om den kurdiska minoritetens nationella rättigheter. Förtrycket av kurderna var, och är, en känslig fråga för Turkiet. Från Ankaras synvinkel var det därför viktigt att vinna striden om den europeiska opinionen. Det fanns med andra ord ett stort och påtagligt intresse från turkisk sida att utmåla PKK som samvetslösa terrorister. Kunde den kurdiska grupperingen knytas till mordet på en västeuropeisk politisk ledare vore mycket vunnet i det avseendet ur regimens synvinkel.

Den stora turkiska dagstidningen Hürriyet publicerade i september 1987 en hel serie artiklar författade av en av tidningens korrespondenter, Mehmet Ali Yula.

Denne var stationerad i Frankfurt men hade tidigare bott åtskilliga år i Sverige och arbetat på riksradions turkiska redaktion. Där hade han till sist fått problem på grund av sina starka sympatier för militärjuntan i sitt hemland. Som journalist på Hürriyet blev han i stället lanserad som expert på Palmemordet och fick ett väl tilltaget utrymme att driva tesen att det var PKK som utfört det.

I artikelserien ger Ali Yula en detaljerad beskrivning av hur mordet på Olof Palme förberetts och utförts. Det heter att uppgifterna bygger på vad svenska Säpo kommit fram till.

Artiklarna går i korthet ut på följande: beslutet om mordet togs vid ett hemligt möte i Damaskus. På mötet deltog PKK:s generalsekreterare Abdullah Öcalan och den övriga högsta PKK-ledningen samt två iranier, två syriska underrättelsmän och en syrisk diplomat. PKK:s motiv att mörda Palme var att denne skadat organisationen, bland annat genom att inte ge Öcalan inresevisum till Sverige.

Öcalan fastslog formellt beslutet i en hemlig avrättningsorder. Den gick med kurir till Västtyskland och där började en utvald grupp förbereda mordet.

Ett mordkommando reste sedan till Stockholm, utförde dådet, gömde sig i Sverige i tre veckor och lämnade slutligen landet med hjälp av falska pass. I sina artiklar publicerar Ali Yula namn på flera personer som ska ha deltagit i attentatet.

Jan Stocklassa nämner i sin bok kortfattat journalistiken i Hürriyet och utgår från att Wedin på något sätt legat bakom artiklarna, dock utan att argumentera särskilt kring det.

Tesen om Wedins inblandning i PKK-spåret presenterades däremot mer utförligt i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna. Boken är en sammanställning av den artikelserie som journalisterna Håkan Hermansson och Lars Wenander skrev i tidningen Arbetet 1987. Ett centralt tema i boken är att Palme var hatad av svenska och internationella högerextremister. Det framgår som hastigast av bokens förord att det var Stieg Larsson som stått för mycket av researchen om dessa högerextremister. Och Stiegs roll i det sammanhanget blir än tydligare i Stieg Larssons arkiv.

I Arbetetjournalisternas bok heter det:

Den turkiske journalisten Ali Yala [ska alltså vara Ali Yula, GW:s anm.] skriver i sin tidning Hürriyet att han för 40 000 västtyska mark köpt information med innebörden att fem namngivna medlemmar ur PKK begått mordet på Olof Palme med hjälp av en sjätte person, en svensk. /…/

Vad säger journalisten om sin källa? Han säger följande:

Källan har gett honom namn på fem kurder och nämnt den sjätte, utan att kunna identifiera personen, en svensk.

Källan har kontakt med svenska Säpo. Mycket nära kontakt till och med, men han finns inte inom Säpo.

Om källans nationalitet säger turken Yala att ’jag vill inte påstå att han är svensk. Däremot vill jag inte heller påstå att han är utlänning.

Hermansson/Wenander skriver därefter:

Låt oss sedan jämföra denna historia med en annan. Och se om vi efter den jämförelsen förnimmer den omisskännliga lukten av rövarhistoria, medveten desinformation eller rent av profitbegär. Eller kanske en förening av samtliga dessa odörer, nu så välbekanta i mordets efterbörd.

Och så går de in på uppgifter som alldeles tydligt handlar om Bertil Wedin:

Klockan 15.00 tisdag den 29 april 1986 ljuder telefonen hos sekreteraren till en hög tjänsteman vid svenska utrikesdepartementet. En man som säger sig ringa från den turkiska norra delen av Cypern uppger sitt namn och vill tala med UD-tjänstemannen. Denne är inte intresserad när han får höra vem det är. Sekreteraren ger den uppringande det något avsnoppande beskedet att denne inte nu och heller inte framgent är någon UD-mannen önskar tala med.

Mannen i telefonen säger då: Jag har hittat sex eller sju medlemmar i ligan som mördade Olof Palme. Jag vill ha hjälp att få ett nytt svenskt pass. Jag har kontakt med Säpo och arbetar för dem i mordärendet. Jag kommer inom kort till Skandinavien.

Hermansson/Wenander övergår sedan till att beskriva mannen som ringde UD, dock utan att beskriva hans namn. För den initierade är det klart att det handlar om Wedin.

Episoden med samtalet från Cypern till UD-mannens sekreterare går för övrigt igen i en artikel som Bertil Wedin själv skrivit i tidskriften Contra nr 5 1996. Contra är en publikation som getts ut sedan 1974 och som brukar betecknas som högerextrem. Efter Palmemordet blev tidskriften uppmärksammad för att ha publicerat en bild av en måltavla med Olof Palmes ansikte inlagd. I Wedins artikel heter det:

Från Cypern ringde jag /…/ till UD och bad att få lämna mina uppgifter om statsministermordet till Pierre Schori, som nu var kabinettssekreterare. Denne svarade mig genom sin sekreterare:

–Din information kommer aldrig att mottagas, varken nu eller någonsin senare.

Wedin skriver i sin artikel i Contra att han sammanställt ett stort material med resultat av undersökningar som han själv gjort om Palmemordet. Enligt artikeln var hans slutsats att det var sovjetiska intressen som låg bakom dådet och att det var det han velat tala om för svenska myndigheter – men att dessa valt att inte vilja lyssna. Han förnekar samtidigt bestämt att det var han som legat bakom PKK-spåret. Han hade, skriver han, inget att göra med Hürriyets artikelserie, hade inte samlat på sig några uppgifter om PKK och hade inte haft förbindelser med turkisk säkerhetstjänst.

I Contra-artikeln hävdar Wedin att påståendena om att han skulle ha legat bakom utpekandet av PKK i själva verket är uttryck för ”en omfattande, statssubventionerad publicitetskampanj” riktad mot honom själv. Han preciserar: ”Desinformationskampanjen har förts i Arbetaren, Arbetet, Ord och Bild, Proletären, Svenska Dagbladet, material från TT, Sveriges Radios Kanalen och tidningen Vi.”

Vad hände då med den utredning som han påstår att han gjort, den där han pekade ut Sovjetunionen? I artikeln hävdar Wedin att materialet blev stulet från hans bostad på Cypern medan han låg på sjukhus 1987 utan att han kunnat lämna det vidare till svenska myndigheter. Ett liknande öde hade, hävdas i samma artikel, drabbat en text som Wedin skrivit före Palmemordet, en artikel som enligt honom handlat om sovjetiska hemliga aktiviteter i Sverige. Den hade stulits från hans hem i England sommaren 1985.

Den bild han målar upp av sig själv är onekligen att han drabbats av svårartad förföljelse. Han skriver också att han tyckt sig förstå att syftet från de konspiratörer som tog den svenske statsministerns liv hade varit att samtidigt utföra två mord i Stockholm den 28 februari, ett på Palme och ett på honom själv. Efter sin död skulle han, Wedin, bli syndabock för dådet mot den socialdemokratiske ledaren:

Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt – ett på statsministern och därefter ett, med kodnamnet ”Bröllop”, på en man som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han [Det vill säga Wedin själv. GW:s anm.] låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet.

Wedins artikel väcker ett antal frågor.

Var det till exempel så att han verkligen inte haft någon roll i att lansera mordscenariot som pekade på den kurdiska organisationen och som med sådan entusiasm togs upp av Hans Holmér?

När Wedin publicerade sin artikel tio år efter mordet var förvisso PKK-spåret diskrediterat och det är fullt förståeligt att han inte ville sammankopplas med det – vad som än kan ha varit sant om hans eget agerande.

Låt oss nu återvända till hans samtal med Jan Stocklassa, ännu ett antal år senare. Där hävdar han i alla fall att han på något sätt fått upplysningar om att det var en PKK-aktivist som skjutit Palme. Han säger bland annat så här om mördaren:

Helt kort så tror jag att det var en turkisk medborgare från det som jag senare fick veta heter PKK.

Wedin gör ett tillägg som återigen lyfter fram tankegången att han själv var utsedd som syndabock. Om mördaren säger han:

Han gjorde det på uppdrag av bland annat en kvinna från Östtyskland, som befann sig på Cypern för att skylla upplägget på mig.

Varianten att Palmemordet kan kopplas till såväl PKK som till Moskva och dess allierade är inget som varit specifikt för Wedin, kan det väl tilläggas.

Säpomännen Kegö och Barrling som hjälpte Ebbe Carlsson att driva just PKK-spåret var också mycket angelägna om att hitta kopplingar som skulle placera ett ansvar för Palmemordet bland ledarna i Sovjetunionen. För dem var det absolut inte frågan om att det ena skulle utesluta det andra.

Och i det sammanhanget kan det vara värt att notera att uppgifterna i Hürriyet om det påstådda Damaskusmötet där mordet konkret skulle ha planerats var en central del i den mordteori som Ebbe Carlsson själv lanserade i sina hemliga kontakter med politiker och ämbetsmän.

Bertil Wedin har förnekat att han skulle ha försett Ebbe Carlsson med underlag till PKK-spåret. Men han medger för Jan Stocklassa att han för all del brukade träffa på Ebbe under sin tid vid den informationsbyrå som startats av Marcus Wallenberg

Jag kände honom inte mer än andra som brukade gå på Operabaren eller på presskonferenser. Så vi sa hej. Och sen några fler meningar, det var så det var på den tiden.

Vad är sant då?

Ja, det finns knappast något som säger att det var just Wedin som hade formulerat underlaget till den konspirationsteori om en PKK-komplott som Holmér och Ebbe Carlsson torgförde. Fanns han med på ett hörn? Ja, det är högst tänkbart.

Vad som är värt att fundera kring är dock en fråga som Jan Stocklassa inte på allvar tycks ha försökt att pejla i sina samtal med Wedin eller på annat sätt: varför betedde sig representanter för svenska myndigheter, UD såväl som Palmeutredningen, på ett närmast besvärat sätt när Wedin ville kontakta dem?

Kanske har det att göra med att Stocklassa lite grann kapitulerat inför vad som blivit den mer eller mindre officiella historieskrivningen om Palmeutredningen.

Han skriver i sin bok:

De flesta trodde nog att förföljandet av den kurdiska befrielserörelsen PKK skulle upphöra efter att Holmér så snöpligt misslyckats med att få fram bevis i samband med Operation Alfa [det stora tillslaget i januari 1987, GW:s anm.] Men Holmérs och Ebbes intresse för PKK:s möjliga inblandning fortsatte eftersom de var övertygade om att det var lösningen på mordet.

I någon mån nyanserar han vad han skrivit genom att lägga till:

Om det berodde på en övertygelse om att någon inom organisationen verkligen var skyldig eller om det var en politiskt bekväm lösning är oklart.

Oavsett nyanseringen är det naturligt att tolka Jan Stocklassa som att Holmér och Ebbe Carlsson i alla fall inte allvarligt misstrodde teorin att PKK mördat Palme.

Men det är nog just vad de gjorde.

När jag själv talade med Ebbe Carlsson i början av 1991, inför den väntande rättegången i smugglingsmålet, var Ebbe tämligen tydlig på en punkt – att Palmeutredningen var indränkt i lögner.

Låt mig citera från min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 41:

Jag hade berättat för Ebbe att jag skrev på en bok som bland annat tog upp hans egen ”affär”. Och jag frågade om han trodde att någon lurat honom under resans gång.

Ebbe började med att mumla något om att han nog inte blivit särskilt lurad. Så fortsatte han med sitt mest karakteristiska sätt att tala, det som lät som om varje stavelse bar med sig ytterst viktig och dramatisk information:

– Eftersom jag inte är journalist lever jag inte i föreställningen att alla talar sanning. Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön ljuger. Det är grundhypotesen.

Jag ville vara säker på att inte ha missuppfattat honom, så jag frågade om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser.

– Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?

För att jag inte skulle missa budskapet tillade Ebbe:

– Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.

Sedan Ebbe blivit en icke önskvärd person i politiska kretsar kunde han inte avhålla sig från en viss uppriktighet på den här punkten: för honom var ljugandet en självklar del av all maktutövning och det beredde honom ett tydligt nöje att påpeka det.

Så långt Ebbe Carlsson i Mörkläggning.

Ebbe Carlsson i TV-sänt KU-förhör den 27 juli 1988.

Som jag ser saken – och det här har jag ägnat mycket tid – var såväl Holmér som Ebbe Carlsson fullt medvetna om att PKK-spåret var ett rent villospår. Däremot ansåg de att det var ett nog så praktiskt sådant.

Det här är inte platsen för att argumentera utförligt kring detta – det gör jag på många sidor just i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Men ett av de tydliga tecknen på att de visste vad de gjorde var att Holmér – häpnadsväckande nog, kan man tycka – undvek att ta in hjälp från polisorgan som sysslade med terroristfrågor i andra stater i Europa.

Sanningen var förstås att om PKK – som var högst verksamma i flera europeiska länder och hade polisens ögon på sig var de än fanns – hade förändrat strategi till den grad att de börjat mördat höga europeiska politiska ledare, så hade det inte bara varit en sensation. Det hade också varit en fråga av högsta angelägenhetsgrad för polisens antiterroristenheter i en rad europeiska länder.

Men Holmér visade inget intresse för ett samarbete med sådana instanser.

Den parlamentariska kommissionen som granskade Palmeutredningen på 80-talet hörde ambassadören Vidar Hellners som var svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. Och då framgick det just att Hellners inte blivit inkopplad när det gällde Palmeutredningen. Den sköttes helt enkelt som om den inte hade minsta beröring med internationell terrorism, fastän PKK-spåret just byggde på att dådet var ett internationellt terroristmord.

Det kan tilläggas att inte heller någon annan anställd UD-tjänsteman hade knutits till utredningen. Holmér skötte i stället sina internationella undersökningar genom ett informellt arrangemang som fått grönt ljus i Rosenbad. Han anlitade den pensionerade toppdiplomaten Sverker Åström för sådana frågor. Denne kunde göra ganska mycket som han ville eftersom han inte hade någon formell ställning som begränsade hans agerande.

Och vad gjorde Åström? Åtskilligt. Ett exempel på hans verksamhet som är särskilt intressant här dök upp i tidningen IDAG hösten -90. Där publicerades en artikel som gick ut på att Åström med Rosenbads godkännande hade träffat turkiska diplomater. Dessa hade fungerat som ombud för säkerhetstjänsten MIT och lämnat ut såväl dokument som muntliga besked om PKK. Informationen hade Åström sedan lämnat vidare till Palmeutredningen. Från MIT:s sida ville man ha personuppgifter om kurdiska flyktingar i utbyte. I det läget hade det hela blivit lite känsligt för den svenska regeringen och ganska snart hade Åström fått avveckla samarbetet med turkarna.

Av detta och många andra skäl kan det ganska säkert sägas att bilden av Bertil Wedin som den som drog igång PKK-spåret inom Palmeutredningen åtminstone är en grav förenkling. Allt pekar på att det fanns starkare krafter som arbetade för att mordet skulle få sitt officiella uppklarande genom att den kurdiska organisationen pekades ut.

Visst kan Wedin ha varit en pusselbit i sammanhanget. Men han var i så fall en pusselbit som kanslihuset inte ville ha direktkontakter med – vad skulle han kunna häva ur sig om han började prata? Och kanske är det här vi hittar den ursprungliga förklaringen till att de tidiga mordutredarna sjabblade bort Wedin, han kan ha varit genant för dem själva.

I sin bok har Jan Stocklassa förvisso inte begränsat sig till att kartlägga den märklige mannen på norra Cypern. Han har också intresserat sig för den högerextrema miljö på svensk hemmaplan som Stieg Larsson ägnade sig åt att kartlägga. Framför allt har han fokuserat på Alf Enerström.

Liksom Wedin har Enerström figurerat länge i Palmeutredningen. Som Granskningskommissionen skriver kom det redan under den första månaden in ett drygt 15-tal tips om honom. (GrK sid 545.)

Enerström som var läkare och som hade en bakgrund i socialdemokratin var välbekant som hätsk Palmemotståndare långt före mordet – framför allt genom den serie ofta återkommande annonser som var undertecknade av honom själv och hustrun, skådespelerskan Gio Petré, och som publicerades i olika svenska dagstidningar. Enerström brukade beskriva sig som en riktig socialdemokrat till skillnad från Palme som han betecknade som maktgalen och illasinnad. Enligt Enerström var det därför nödvändigt att socialdemokrater som månade om landet såg till att rösta fram en borgerlig regering för att stoppa Palme.

I en annons från paret Enerström/Petré i Svenska Dagbladet den 8 april 1982 där de försvarade ett borgerligt förslag om att införa karensdagar i sjukförsäkringen hette det till exempel: ”Palme har än en gång visat att han är en destruktör och skadlig för arbetarrörelsen”.

Den 12 september samma år manade Enerström och Petré sympatisörer till KDS (nuvarande KD) som då befann sig utanför riksdagen att se till nationens bästa och rösta på något av de borgerliga partier som hade en chans att komma in. På det sättet kunde de hindra Palme från att få makten, vilket behövdes för att ”rädda Sverige” och stoppa landets utveckling mot ”ofrihetens och planhushållningens samhälle”.

En annons från Alf Enerström i Svenska Dagbladet 26 januari 1986, bara en månad före mordet.

Socialdemokraterna vann valet 1982 och Enerström/Petré fortsatte sitt korståg. Den 16 mars 1983 annonserade de och anklagade Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv) för att inte ta tillräckligt hård strid mot Palme. De skrev till exempel:

En av landets främsta politiker ringde oss våren 1980 och sade att Palme tänkte ingripa och sabotera avtalsrörelsen. Han sade ordagrant: Det finns nu bara Gio Petré och Alf Enerström som skulle kunna skrämma Palme att avstå från sin plan. Det var lätt att se. Palme var bara rädd för marginalväljarna och dem hade vi grepp om. Vi ringde till SAF och berättade vad vi visste och bad att få eller få låna pengar för att kunna agitera. Men SAF felbedömde och vägrade ställa upp. Vi har sedan dess talat med många berömda ekonomer och alla säger att Palmes sabotage kostade folkhushållet minst femtio miljarder om året. Palme bröt ner landet för att vinna val 1982. En teknik som vi känner från historien.

Enerström/Petré menade att SAF kunde ha kompenserat sin tidigare passivitet genom att stå på sig i avtalsförhandlingarna 1983 och därmed sätta stopp för Palmes planer. Det hade, skrev de, varit ”ett billigt pris för att få en tumör bortopererad för all framtid. Men Nicolin [SAF:s ordförande] fattade som vanligt ingenting.”

Det kan tilläggas att Nicolin brukade betraktas som politiskt stridbar representant för det privata näringslivets intressen. Men till skillnad från paret Enerström/Petré gick han inte så långt som att kalla Palme för en ”tumör”.

Hösten 1985 vann Palme valet än en gång. En månad före mordet, den 26 januari 1986, var det Enerström ensam som undertecknade en annons i Svenska Dagbladet. Där hette det:

Högkonjunkturen utnyttjades inte av regeringen utan Palmes valseger blev precis som vi förutspådde en tragedi för landets arbetare. Vi är nu raskt på väg mot öststatssocialism. Palme kastade ut några köttben till överklassen för att att man snällt skulle gå i fällan. Men alla miljonärer gjorde det inte. Vissa låter sig inte bluffas.

Det där sista var en antydan om att Enerström ansåg sig ha stöd från en del framträdande personer i näringslivet. (Det kan tilläggas att det vägde lite tyngre att vara miljonär då än det gör i dag. GW:s anm.)

Läst så här i efterhand kan Enerström visserligen framstå som lätt bisarr. Men betyder det att han hade fel när han förmedlade intrycket av att han hade stöd från ”miljonärer” som ville ha bort Palme?

Nej, han hade verkligen sina uppbackare. Och somliga av dem var högst välsituerade.

Lars Borgnäs berättar i sin bok En iskall vind drog genom Sverige om den kände fastighetsmäklaren Ragnar Bjurfors som efter riksdagsvalet 1985 fick besök av hustrurna till två ledande män inom svenskt näringsliv. Det framgick att kvinnorna reste runt i Europa och bad svenska företagare om ekonomiska bidrag för att få bort Palme. Pengarna skulle gå till Alf Enerström. Bjurfors var för sin del inte intresserad. (Borgnäs sid 175).

Borgnäs talade själv med Enerström efter mordet. Denne berättade att han blivit uppsökt av personer som inte kommit med bidrag utan i stället bett honom om pengar för att finansiera en operation för att få bort Palme med våld. Enerström påstod att han hade fått flera sådana förfrågningar från 1982 och framåt.

Enligt Enerström hade det låtit som om det funnits en konkret plan: ”De sa ’Vi har 500 man varav 250 kan besätta radiohuset och 250 kan besätta Rosenbad’”.

Borgnäs undrade vad de här personerna ville göra med Palme.

Enerström: ”Förmodligen skjuta honom. Det var ju det de gjorde.”

Till Borgnäs sa Enerström att han motsatt sig sådana metoder. Och han hade också rapporterat om dessa samtal till en namngiven intendent på Säpo som lovat återkomma, men inte hade gjort det. (Sid 354-355.)

När det gällde Enerström var Palmeutredarna ganska tidigt uppenbart mer alerta än de var när det gällde Bertil Wedin. Visserligen hade Hans Holmér den 1 april 1986 beslutat att det inte fanns några skäl för polisen att bevaka Enerström och hans hustru. Och två veckor senare beslutade Säpo att den undersökning av paret Enerström/Petré de inlett kort efter mordet var avslutad eftersom man inte hittat något som pekade på att de kunde vara inblandade.(Granskningskommissionen sid 546.)

Men tips om Enerström fortsatte att strömma in till Palmeutredarna. Bland annat kom det i maj 1987 in ett brev som han skrivit till en kriminalinspektör. Brevet ingick i utredningen av en anmälan mot den stridslystne läkaren som en granne gjort. I brevet hette det bland annat: ”Palme skrev under sin egen dödsdom när han tog min son /…/ ifrån mig.” Det var en hänsyftning på att Enerström förlorat vårdnaden av sonen efter ingripande från de sociala myndigheterna. I samma brev skämtade Enerström om att den vid det laget döde och begravde svenske statsministern ”som alla vet blivit en jordnära politiker”.

Palmeutredarna konstaterade att Enerström var ägare till flera vapen och under några månader våren och sommaren 1987 bedrev de spaning mot honom. I juni det året försökte spaningsledningen få tillstånd att avlyssna Enerströms och Petrés telefon samt också telefonen till en av Enerströms vänner, den man som i Jan Stocklassas bok kallas Jakob Thedelin.

Palmeåklagarna gick dock inte vidare till domstol med begäran om avlyssning och det hela verkställdes aldrig. Däremot utredde Palmegruppen Enerströms ekonomi och kartlade vilka som gett honom pengar till hans verksamhet.

I augusti och september det året hördes Enerström och hans hustru. Enerström kallade i förhöret med honom den mördade statsministern för ”antikrist” och sa ”att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme.”

Utredningsåtgärderna mot paret Enerström och Petré fortsatte de följande åren. Ett tillslag mot Enerström och hans bostad, herrgården Sölje i Värmland, rapporterades det om i den tidigare nämnda tidskriften Contra, nummer 4 2000. I en redaktionell ingress till en artikel av Enerström hette det:

Sommaren 1998 blev vi uppringda av en gäst på Enerströms herrgård Sölje i Värmland, som berättade att Enerström gripits och förts bort av polis till Karlstad. Contra-medarbetaren Bertil Wedin, som befann sig i London, försökte få besked från polisen varför Enerström gripits. Någon förklaring fick han aldrig. Det fick för övrigt inte Enerström heller. Han släpptes kort efter samtalet från London. Måhända bidrog uppmärksamheten från en internationellt verksam journalist till detta.

Där fanns, som vi ser här, någon sorts koppling mellan Wedin och Enerström, två av de Palmefientliga personer på den yttersta högerkanten som Stieg Larsson intresserat sig för.

Och inte minst därför kan det ju framstå som högst befogat att göra precis det Jan Stocklassa gjort i sin bok, att på allvar titta på såväl den ene som den andre av dessa fiender till Olof Palme.

Stocklassas beskrivningar av hur han träffade såväl Enerström som Gio Petré är liksom hans skildring av kontakterna med Wedin högst läsvärda – på samma gång underhållande, upplysande och skrämmande.

Frågan är bara hur mycket hans redovisning säger om vilka som planerade och genomförde Palmemordet och varför. Eller annorlunda uttryckt: går det att placera in de här rätt speciella personerna i en mordkomplott som framstår som realistisk?

Enerström hade alldeles uppenbarligen en del kontakter i näringslivet och pengar hade han tillgång till. Även Wedin hade i alla fall tidigare haft nära kopplingar till svensk storföretagsamhet. Dessutom hade det alldeles tydligt funnits en hel del trådar mellan Cypernsvensken och olika funktionärer i hemliga tjänster, i Sverige såväl som utomlands. Och såväl Enerström som Wedin hade obestridligen band till högerextrema och Palmefientliga nätverk.

Men hur långt räcker det?

Nu fanns det mera, sådant som kanske framstår som mer handfast. Wedin var, som vi vet, inte bara en länk till svenska högerextremister utan också till den sydafrikanska apartheidregimen. Och andra minnesvärda avsnitt i boken är de som beskriver Jan Stocklassas efterforskningar kring Palmemordet på plats i dagens Sydafrika.

Han reser ner dit tillsammans med en sydafrikansk dokumentärfilmare som är bosatt i Sverige och en amerikansk journalist. Det leder till flera möten med personer med anknytning till Sydafrikaspåret och bland annat lyckas han till sist få till en träff med Craig Williamson.

Williamson förklarar direkt att han kan prata om allt som han medgett för Sanningskommissionen, ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Han hävdar att det dödande som han erkänt för kommissionen ”inte var mord, utan dödande i krig”. Men Palmemordet tillhör inte sådant som han erkänt och han säger till Stocklassa att de anklagelserna var ”nonsens”, att han inte var inblandad.

Längre än så gick det inte att komma med Williamson på den punkten.

Jan Stocklassa skildrar i boken hur han funderar och researchar vidare kring Sydafrika. Han noterar att Stieg Larsson mindre än tre veckor efter mordet nämner spekulationer om att mordet utlösts av att Palme börjat agera mot vapenhandlare som gjorde affärer med apartheidregimen.

Efter intervjun med Williamson har denne skickat ett mail till Jan Stocklassa med en länk till en artikel. Den visar sig handla om olagliga vapenaffärer. Stocklassa ringer Williamson och frågar om artikeln som det länkas till i mailet. Denne svarar bara:

Well, den handlar ju om det som du är intresserad av, eller hur?”

Senare skickar Williamson ett annat mail till Stocklassa med en rekommendation av en bok, Apartheid, Guns and Money – a Tale of Profit av Hennie van Vuuren.

Försöker Williamson säga något viktigt? Stocklassa läser boken av van Vuuren, en författare som särskilt ägnar sig åt att kartlägga ekonomisk brottslighet och brott mot mänskliga rättigheter.

Och som Stocklassa skriver:

En viktig pusselbit som tillkom i van Vuurens bok var att Sydafrika hade spelat en roll i en av de största och mest komplicerade konspirationerna under 1900-talet – det som blev känt under namnet Iran-Contras-affären och som nära nog kostade Ronald Reagan presidentposten.

Trots ett uttryckligt förbud från USA:s kongress hade CIA beslutat att stödja den kontrarevolutionära gerillan Contras i Nicaragua med vapen. Samtidigt hade man insett att Irans islamistiska regim var där för att stanna och att det var önskvärt att börja återknyta banden genom att sälja vapen till dem. Även detta förbjöd kongressen, men CIA:s chef William Casey – en av Ronald Reagans personliga utnämningar – designade en komplicerad plan utan onödig inblandning av USA:s demokratiska institutioner.

Affären avslöjades åtta månader efter Palmes död, i november 1986. Avslöjandet ledde till en skandal av samma dimensioner som Watergateaffären drygt tio år tidigare. Men till skillnad från president Nixon behövde inte Ronald Reagan avgå. Och Reagans personliga roll i Iran/Contras-affären är än i dag delvis höljd i dunkel.

Men det nya i sammanhanget var en omständighet som beskrivs detaljerat i van Vuurens bok: att i affären kom att ingå att Iran exporterade olja till Sydafrika som på grund av de internationella sanktionerna hela tiden löpte risk att få slut på sina oljereservlager. CIA-chefen William Casey besökte personligen Sydafrika flera gånger för att göra upp affärerna. Ett sådant besök då han träffade landets president P W Botha ägde rum åtta dagar efter mordet på Palme.

Om Palme försökt stoppa affärer av detta slag fanns det ett motiv från flera håll att mörda den svenska statsministern. Inte minst gav det Sydafrika ytterligare skäl att agera.

I boken redogör Jan Stocklassa för ytterligare detaljer kring dessa internationella skumraskoperationer, också omständigheter som hade direkta kopplingar till Sverige – bland annat den svenske vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz’ affärer.

Och mot slutet av sin bok återvänder Stocklassa till Iran/Contras när han sammanfattar sina teorier. Han skriver bland annat:

Själva informationen om transaktionerna är sprängstoff som, om Olof Palme eller någon i hans närhet offentliggör den, kan hota dem som står bakom upplägget. Arkitekten är CIA:s chef William Casey som står USA:s president Ronald Reagan mycket nära. Om Reagan tvingas avgå kan de sista åren av kalla kriget påverkas och USA:s seger hotas. /…/ Efter att de svenska socialdemokraterna vunnit riksdagsvalet 1985 fortsätter Olof Palme som statsminister och det står klart att svenska myndigheter kommer att fortsätta att ställa till besvär för de viktiga affärerna. Det definitiva beslutet att låta mörda Palme tas efter sommaren 1985, enligt uppgifter från flera källor och dokument i Sydafrika.

Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson sa i slutet av 80-talet om de svenska olagliga vapenaffärerna (det fanns flera sådana också vid den här tiden): ”Vapenbyken ska tvättas ordentligt och offentligt.”

Så skedde inte. En av de centrala punkter där det fortfarande råder dunkel är krigsmaterielinspektören Carl:Fredrik Algernons mystiska död i T-banan i Stockholm i januari 1987.

Och det finns många aspekter av Iran/Contras-byken som inte heller blivit offentligt tvättade. Den hypotes som Jan Stocklassa skissar, att den affären hade att göra med Palmemordet, är på intet sätt någon orimlighet.

Det finns till och med en del konkreta omständigheter som väcker tankar åt det hållet utöver det som redovisas i Stocklassas bok. När vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling hörs av tullkriminalens smuggelutredare om hur han skaffat avlyssningsutrustning åt Ebbe Carlsson kommer förhöret in på hans affärer med företaget PK Electronic i Hamburg. I samband med ett inköp han gjort där har han fått ett kvitto där den tyska firman angett sydafrikanska legationen i Stockholm som köpare.

Det förefaller alltså som om Östling använt Sydafrika som en täckmantel. Och det är lätt att förstå varför: västtysk lagstiftning gjorde det nämligen svårt för företaget att sälja avlyssningsutrustning till privatpersoner.

Jag citerar nu ur min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet:

Det är en genant detalj för vapenhandlaren och när smuggelutredarna vidrör ämnet genom att fråga om kvittot säger han undvikande:

Ja… någon… något måste det ju ställas ut på.

Ö” utvecklar senare detta svar genom att säga att han ”haft lite att göra med sydafrikanerna i andra sammanhang” men att det lika gärna kunde ha blivit Iran som fått stå som kund. (Sid 601, se även sid 596)

Sydafrika och Iran – det råkar vara två av de centrala parterna i Iran/Contras-affären.

Ur tullkriminalens förhör med Östling den 21 oktober 1988.
Senare i samma förhör.

Och Carl-Gustaf Östling har länge varit ett av de namn som återkommit i diskussionen om en poliskonspiration som kan tänkas ha spelat en roll i Palmemordet. Han var känd för nazistsympatier, han var vapenexpert, han slutade vid polisen precis i samband med dådet på Sveavägen för att starta en ny karriär som vapenhandlare, han inledde affärsverksamheten genom att sälja pansarglas och automatvapen till Hans Holmér och han kom sedan att ingå i Ebbe Carlssons smugglarliga.

Men Iran/Contras? Är det verkligen realistiskt att tänka sig att Palme blev dödad på grund av att han hade farliga kunskaper om den gigantiska konspiratoriska operationen? Det skulle i så fall kunna betyda att mordet handlade både om att han hotade internationella affärsintressen och att han satte krokben för USA i det kalla kriget…

Just som jag skriver denna recension kommer nya rön om Dag Hammarskjölds död upp, att en brittisk/belgisk pilot och legoknekt skulle ha erkänt att han skjutit ner Hammarskjölds plan utanför Ndola i dåvarande brittiska Nordrhodesia.

Planet kraschade i samband med att Hammarskjöld var på väg till ett möte för att försöka lösa Kongokrisen. Redan tidigare har det kommit fram övertygande uppgifter som pekar på att det rörde sig om ett attentat. Och om det är så faller misstankarna på den då existerande informella alliansen mellan finansintressen som ville tjäna pengar på Kongos naturtillgångar och västliga hemliga tjänster som uppfattade Hammarskjöld som en destabiliserande faktor i det kalla kriget.

Orsakerna till Hammarskjölds död har de senaste åren tagits upp till förnyad utredning av FN och arbetet fortsätter.

Parallellerna mellan Palmemordet och Hammarskjölds död kanske är mer slående än vi riktigt kunnat föreställa oss. Tankegångarna om Iran/Contras i Jan Stocklassas bok pekar på att en kombination av samma sorts krafter som i fallet Hammarskjöld kan ha legat bakom Palmemordet.

Orimliga tankar? Nej, inte alls, Och de blir inte mer orimliga för att Craig Williamson, av alla människor, gjort antydningar i den riktningen.

Samtidigt: just i det läget kommer inte Stocklassa längre. Det är inte att förvåna. Om mordet verkligen har en bakgrund av det slaget är det ju inte att vänta sig att sanningen låter sig avslöjas i första taget. Eller ens i andra eller tredje.

Det är alltså lätt att förstå författarens frustration efter åratals arbete. Han har startat ett researchprojekt i Stieg Larssons fotspår. Och han vill komma hela vägen. Han vill komma i mål.

Det är berömvärt. Men det är i sådana ögonblick som det är lätt att falla för frestelser.

Det finns många som forskat kring Palmemordet och som övertygat sig själva om de kommit fram till sanningen – inklusive namn på gärningsmannen/gärningsmännen.

Jan Stocklassa berättar i Stieg Larssons arkiv att han under under sitt researcharbete började drömma om hur han i ett slag skulle komma vidare, att han skulle ”hitta en verklig Lisbeth Salander till slut. Med tatueringar, någon typ av diagnos och vänner som kunde hacka datorer”.

Och lite längre fram i boken träffar han verkligen en kvinna med tatueringar, med kontakter som alldeles uppenbarligen kan hacka datorer – och hon beter sig definitivt med en handlingskraft som påminner om Lisbeth Salanders, vare sig hon har en diagnos eller inte. Han fångas av tanken att den kvinnan ska hjälpa till att avslöja sanningen om Palmemordet åt honom.

Jan Stocklassa drömde om en verklighetens Lisbeth Salander – och så dök hon upp i form av Lída – eller? FOTO: Pixabay

Och steg för steg blir Stieg Larssons arkiv till berättelsen om två personer med fiktiva namn:

Jakob Thedelin som Stocklassa placerar med ett skjutvapen i Dekorimahörnan;

och Lída Komárková som blir Stocklassas egen Lisbeth Salander.

I författarens rekonstruktion av händelseförloppet på Sveavägen blir Jakob Thedelin en av två beväpnade Palmemördare. Den andre är Alf Enerström.

Runt omkring dem i kvarteren som omger Sveavägen, men på behörigt avstånd, finns medkonspiratörer – sydafrikanska agenter och svenska poliser. Och ännu längre bort, utan synliga kopplingar till vad som utspelas på gatan i Stockholm, finns CIA och dess chef William Casey.

CIA-chefen William Casey, djupt inblandad i Iran/Contrasaffären.

Jakob Thedelin har i Stocklassas scenario planerat att skjuta Palme, men misslyckas. Det blir därför i stället Enerström som trycker på avtryckaren. Men till sist hamnar ändå revolvern hos Thedelin som får i uppgift att förvara den.

Här staplas frågorna på varandra för den kritiske läsaren – vad finns det över huvud taget för stöd i vittnesuppgifter om att det kan ha gått till på det här sättet?

Alf Enerström var en mycket lång – 195 centimeter enligt Jan Stocklassa – och mager man, 56 år gammal. Vilka vittnen hade sett en person som stämde in på den beskrivningen skjuta Palme?

Några sådana vittnesmål går inte att hitta.

Och att det skulle ha funnits två beväpnade mördare i gathörnet?

Jan Stocklassa har vissa ansatser till svar. Han tar upp kommissarie Åke Rimborns påstående om att Lisbeth Palme talade om två gärningsmän när han träffade henne på Sabbatsbergs sjukhus direkt sedan hon kommit dit.

Det finns förvisso mycket som talar för att Rimborn korrekt uppfattade vad Lisbeth Palme sa till honom. Men Jan Stocklassa undviker den mest uppenbara förklaringen till att hon kan ha uttalat sig så: att hon observerat inte bara mördaren utan också vittnet Anders B som även han fanns där i Dekorimahörnan men som inte gjorde någon ansats att hjälpa henne. Och så drog hon den felaktiga slutsatsen att han var inblandad.

Stocklassa behöver inte redovisa sina tankar kring det alternativet eftersom han helt enkelt trollar bort Anders B. Denne finns inte med i bokens beskrivning av vad som utspelades på mordplatsen – fastän han befann sig så uppenbart mitt i händelsernas centrum. Och som var och en kan konstatera undviker författaren också varje annan analys av de vittnesmål från mordplatsen som finns att tillgå.

Om han valt att göra annorlunda – det vill säga: om han stämt av sin teori mot kända faktauppgifter – hade det varit oerhört mycket svårare för honom att locka normalläsaren att fästa någon tilltro till hypotesen om att hans mördarduo Enerström och Thedelin tillsammans uppehöll sig vid Dekorima.

Den som inte läst Jan Stocklassas bok ställer sig förstås frågan: hur får han över huvud taget in denne Jakob Thedelin i sitt scenario? Vi talar alltså en person som även under sitt riktiga namn varit okänd för de allra flesta som intresserat sig för Palmemordet.

Den saken får vi i alla fall ett visst svar på. Det hela börjar med att Jan Stocklassa i januari 2012 träffar en bibliotekarie på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Denne har i likhet med Stocklassa intresserat sig för Alf Enerström. De två utbyter material med varann och i sammanhanget berättar bibliotekarien om en man som han beskriver som en udda figur. Mannen har arbetat utan lön för Enerström i femton år och har brukat gå omkring i peruk.

Och det är den mannen som i boken får gå under namnet Jakob Thedelin.

Jan Stocklassa letar upp information om Thedelin på nätet och finner foton där denne poserar i skotsk högtidsdräkt. Andra bilder som Jakob Thedelin själv lagt ut visar engelska kungahuset och olika judiska symboler. Bland hans vänner på nätet finns flera sverigedemokratiska politiker. Särskilt intressant för Jan Stocklassa är att Jakob Thedelin i sitt Facebookflöde skrivit en del fientliga saker om den mördade svenske statsministern, bland annat har han berättat att han själv firat årsdagen av Palmes död med ett glas vin.

Stocklassa noterar också att Jakob Thedelins ansikte har vissa påtagliga likheter med den av polisen publicerade fantombilden – den som byggde på ett vittnes iakttagelser av en jäktad man på Smala gränd omkring en kvart efter mordet. Det är sent och det är en bit från mordplatsen, men Smala gränd låg i alla fall längs mördarens tänkbara flyktväg.

Det är lite spännande förstås. Och så finner författaren att Thedelin faktiskt under en kort tid väckt Palmeutredarnas intresse. Det handlar om det som nämndes ovan – att de varit inne på att han borde avlyssnas på grund av sina kontakter med Alf Enerström.

Sent omsider, i februari 2016, får Jan Stocklassa faktiskt ut en del information från Palmeutredarna om Jakob Thedelin. Som han skriver i boken framgår det att denne ”hade blivit förhörd två gånger under 1987, ett drygt år efter mordet. Fram till det första förhöret i maj 1987 hade Jakob varit övervakad av Säpo. Orsaken till det var att han i slutet av 1986 under falskt namn iklädd peruk hade kontaktat en extern Säpo-medarbetare och pratat om mordet på Olof Palme. I början av 1988 hade han sedan lagts ad acta – till handllingarna – utan åtgärd.”

Långt innan Jan Stocklassa får del av detta material, bara kort tid efter mötet med bibliotekarien, har han dock inlett något som kommer att få betydelse för hans fortsatta research. När han tittat på Jakob Thedelins kontakter på Facebook har han nämligen träffat på någon som kallar sig Lída Komárková.

Stocklassa som själv bott i Prag konstaterar att det är ett typiskt tjeckiskt kvinnonamn. Bilden föreställer en ”ung och nästan överdrivet snygg tjej”. Hur hade hon kommit i kontakt med ”en medelålders sverigedemokrat i kilt?” frågar sig Stocklassa och tillägger:

Det luktade falsk profil och jag undrade vem som hade gjort sig besväret och varför. Utan något speciellt syfte skrev jag en kort hälsning och skickade som ett personligt meddelande till Lída Komárková.

Mer än ett år senare – i april 2013 – kommer ett svar. Lída undrar: ”Vad vill ni?” och efter några utbyten av kommentarer bestämmer de sig för att träffas på en bar i Prag. Stocklassa tar ett plan till den tjeckiska huvudstaden och infinner sig på baren. Där dyker det upp en kvinna som inte ser ut som på profilfotot. Han förstår att det inte är samma person. För övrigt konstaterar han att kvinnan han möter har en hebreisk tatuering på handleden och en i nacken. Han funderar på om hon är judinna.

Varför har hon använt ett annat foto än sitt eget? undrar han. Hon förklarar att det handlar om en sorts rollspel där hon kan träffa andra människor och skriva andra saker än i sitt vanliga liv. Varför har hon kontakt med Jakob Thedelin? Hon säger att det har att göra med deras gemensamma intresse för judendomen.

Jan Stocklassa berättar för henne om sin forskning kring Palmemordet och undrar om hon vill hjälpa honom att få fram upplysningar om Jakob. Hon säger: ”Det låter som en roll för mig. Ge mig ett par månader så kommer jag tillbaka med nåt. Kanske jag pratar med nån kompis som också gillar sånt här.”

Det är en häpnadsväckande händelseutveckling, kan det tyckas. Varför skulle Lída direkt inleda ett samarbete av högst märkligt slag med en man hon aldrig sett förr?

Som läsare är det lätt att känna att här saknas det pusselbitar.

Jan Stocklassa förklarar i sin bok (sid 403) att den kvinna han på det här sättet fick kontakt med inte bara hade använt sig av en falsk bild. Han skriver också att hennes verkliga namn inte heller är Lída Komárková. Och någon egentlig presentation av henne finns inte i boken.

Dessutom nämner han (sid 404) att han ändrat tidpunkten för sitt första möte med Lída. Det ägde alltså inte rum i april 2013 vilket är det som anges i boken. Det framgår inte varför han ändrat fakta på den här punkten. Han skriver att han ändrat tidpunkten för flera händelser, ”antingen för att förenkla och förtydliga berättelsen eller för att skydda källor”. Vilket som kan vara fallet när det gäller Lída får läsaren inte veta och inte heller vilka andra tidpunkter han gjort om. Men som vi senare ska se kanske det kan ha en viss betydelse att fastslå exakt när hon plötsligt visade intresse för att ha kontakt med Stocklassa, liksom de mer exakta omständigheterna kring hur det kom sig att de träffades.

Fortsatta kontakter mellan författaren och Lída blir det nämligen – och de blir också helt centrala för bokens fortsatta inriktning.

Men först händer inte så mycket i det avseendet, om vi godtar författarens officiella kronologi. Månaderna går utan att Stocklassa får någon förnyad kontakt med Lída. Sommaren 2013 träffar han i stället Wedin på Cypern.

Så i september får han ett USB-minne med posten. Det visar sig vara krypterat och det finns ingen avsändare.

Han kollar sina meddelanden i telefonen för att hitta en förklaring. Och han har, visar det sig då, fått ett från Lída. Det innehåller bara ett ord, ”Wedin”.

Som Stocklassa skriver: ”Ja, det kunde definitivt vara lösenordet. Men hur kunde hon känna till Bertil Wedin?” Han är nästan säker på att han inte nämnt Wedins namn för henne.

Det visar sig i alla fall fungera som lösenord. På stickan finns dels ett antal privata meddelanden på Facebook mellan Lída och Jakob och dels en fil med mail som Stocklassa först inte kan öppna.

Meddelandena visar hur Lída steg för steg lockar Jakob att göra sig intressant för henne. Hon får honom att berätta att han provskjutit med en magnum och hon tjatar på honom om att han måste medge att det var han som sköt Olof Palme. Det gör han inte, men däremot skriver han att mordet var en god nyhet. Lida visar sitt missnöje med svaret. Hon avslutar dramatiskt sin kontakt med Jakob och förklarar att hon är ledsen att han inte visar henne förtroende.

Jan Stocklassa är imponerad. Han tycker att Lida skickligt gillrat en honungsfälla, en ”honey trap”- det begrepp som brukar användas när spioner lockar till sig sina offer med hjälp av sexuella inviter. Och han slås av att hon agerat ”lika effektivt som Mata Hari” (en mytomspunnen kvinna som avrättades för spioneri under första världskriget).

Innan Lída avslutat sin kontakt med Jakob har hon dock fått honom att berätta att han sedan många år haft en mailkorrespondens med Bertil Wedin – han har förklarat för henne att Wedin ingått i Enerströms nätverk.

Stocklassa drar slutsatsen att det är på det sättet Lída fått kunskap om Wedin, vilket förklarar varför hon kunnat använda hans namn som kodord för USB-stickan. Och det visar sig att i den bifogade mailfilen finns en omfattande korrespondens mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin, tusentals mail som Lída på något sätt skaffat sig tillgång till.

Mycket i mailen handlar om Palmemordet och bland annat diskuterar Wedin och Thedelin en teori om att Palme varit agent för Sovjetunionen och att KGB mördat honom för att han höll på att bli avslöjad.

Men det är ett par mail utan synlig anknytning till Palmemordet som mest fångar Jan Stocklassas uppmärksamhet, nämligen de kronologiskt första av dem som finns på USB-stickan. Den 1 september 2009 skriver Wedin:

Baeste Jakob,

Vaenligen beraetta om musiklivet i Vaestra Froelunda.

Haelsningar

Bertil

Han får svaret:

Bertil!

I Västra Frölunda inget musikliv vi har att ta del av, men en IDF-spokesman kan förtälja att dunder och brak i en bunker, med andra ljud som låter efter att bomberna falla, varslar om raketer som ej mer kommer åter.

Med vänlig hälsning

Jakob Thedelin

(IDF = Israel Defence Force)

Vi som läser denna rätt speciella konversation börjar förstås fundera. Kan Wedins fråga innehålla en kod, kanske överenskommen på telefon, för att han vill försäkra sig om att det är rätt person han mailar? Det skulle det ju kunna vara om han vill vara försiktig och det är första gången han skriver till kontot. Eller är det kanske bara ett skämt de två männen emellan?

Jakob Thedelins svar låter i vilket fall som om det anspelar på palestinska raketattacker mot israeliska mål, något som förekom flera gånger under augusti 2009. Andra tolkningar är förstås möjliga. Och Jan Stocklassa fastnar i sin bok för den tanke som är mest lockande om han vill få alla pusselbitar att falla på plats, att det kan vara en anspelning på att Jakob gömt vapnet som använts för att mörda Olof Palme och att det finns i Västra Frölunda.

Stocklassa tackar Lída och frågar hur hon klarat av att få fram detta. Hon svarar att han aldrig mer får fråga vem som hjälpt henne.

Han försöker få kontakt med henne lite längre fram men utan att lyckas. Och för en tid släpper han tankarna på henne. Men i mars 2017, flera år senare, bestämmer han sig för att försöka få tag i Lída igen. Han har nu definitivt fastnat för teorin om Jakob Thedelin som en nyckelfigur i genomförandet av Palmemordet. Om han har rätt så är han framme vid lösningen eller centrala delar av den. Men han har inga bevis och han hoppas att hon ska kunna hjälpa honom – precis som förra gången. Men den här gången krävs att hon går ett steg till och etablerar fysisk kontakt.

Han får tag i henne, hon förklarar att hon inte gått att nå med att hon varit två år i USA men nu är tillbaka. Hon kommer gärna till Sverige och vill gärna träffa Jakob för att få fram bevis mot honom. När Stocklassa undrar varför hon ställer upp svarar hon: ”Jag säger alltid ja när jag tycker att nåt verkar spännande.”

Han litar på henne.

Jakob Thedelin har vid det här laget flyttat till en mindre svensk stad som Stocklassa – med en blinkning till Stieg Larsson och dennes romaner om Lisbeth Salander – kallar för Hedestad. Och de beger sig dit. Lída blir försedd med teknisk utrustning – här gäller det att spela in komprometterande uttalanden som hon kan locka Jakob att göra.

Så följer ett ganska långt och detaljerat avsnitt där operationen sätts i verket. Lída lägger an på Jakob och fortsätter sin kampanj från förr: hon ber honom vara sanningsenlig och berätta om Palmemordet. Jakob håller fast vid att det är KGB som begått dådet. Deras samvaro pågår i två dagar. Den avslutas med att Lída säger: ”Nästa gång jag kommer till Sverige så vill jag känna att du berättar allt. Att du inte undanhåller något.” Jakob försäkrar att han vill vara ärlig, Lída kysser honom och försvinner.

Efter två veckor kontaktar hon honom igen. Han har å sin sida skrivit till henne nästan varje dag men hon har medvetet låtit bli att svara, tekniken är att hålla honom på halster. Nu plötsligt ber hon honom komma till Stockholm och träffa honom där. Det vill han gärna.

När de ses på Stockholms centralstation har han klätt upp sig i kilt. Han visar henne olika platser i Stockholm som slottet, livrustkammaren och mordplatsen. Så tar han med henne till Palmes grav. Han spottar på den och förklarar att han har en plan: att hyra en grävmaskin, gräva upp Palme, spotta på liket och förstöra det. Lida säger att det är en fantastisk plan och belönar honom genom att krama honom och ge honom en puss.

Efter Lídas och Jakobs andra sammanträffande händer dock något, Jakob går plötsligt under jorden. Det är en besvikelse för Jan Stocklassa som i det läget lutar åt att han måste avveckla operationen. Lida övertalar honom att fortsätta. Hon säger att hon kan ta reda på var någonstans på jordklotet Jakob finns. Han kan inte motstå hennes övertalning och går med på att hon gör sina efterforskningar.

Som läsare kan man tycka att det borde vara en lite knepig uppgift. Men ett par veckor senare ringer hon honom och berättar att Jakob Thedelin är i Israel.

Hon kan berätta att Thedelin fattat misstankar mot henne efter deras senaste sammanträffande. Han har därför bett Wedin att få komma till Cypern, men Wedin har inte velat det. I stället har han alltså nu rest till Israel. Och han hoppas att få bosätta sig där.

Stocklassa och Lída träffas igen, den här gången i Prag. De är överens om att försöka komma igång med en ny under cover-operation riktad mot Jakob. Stocklassa inser att de behöver en lokal kontakt i Israel. Det kan Lída ordna. Hon ser till att Stocklassa får tala i telefon med en av hennes bekanta, Schmuel, som tydligen befinner sig på israelisk mark.

Schmuel är helt införstådd med vad Stocklassa vill ha hjälp med. Han säger att han just då sitter med en person som frilansar för något han kallar ”M” och tillägger: ”Om du vet vad jag menar.”

Det vet inte Stocklassa. Men Schmuel fortsätter och säger att de kan få fram ett erkännande från ”objektet” inom 48 timmar. Han tillägger: ”Oavsett om han gjort det eller inte.”

Då börjar Stocklassa förstå att ”M” sannolikt syftar på den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och att det är hårda tag som avses.

Han bestämmer sig för att det inte är en väg han vill gå och backar ur kontakten med Schmuel.

Det leder honom dock inte till att på något sätt ifrågasätta Lída. Han stannar kvar i Prag och umgås med henne. I bokens final går de tillsammans på konsert. Medan musiken omger dem använder Stocklassa tiden till att sammanfatta sin mordteori. Han pusslar samman CIA, Sydafrika och svenska högerextremister. Han plockar till och med in ”33-åringen” och ”Skandiamannen” på ett hörn, om än i mer perifera roller. Och bäst av allt: han slås av tanken att Jakob Thedelin inte bara har mordvapnet utan att det måste ligga i ett bankfack, i ett kassavalv som liknar en bunker.

Nöjd med resultatet av sitt pusslande funderar han vidare. Som han skriver i kapitlets avslutning:

Tänk om Stieg hade fått vara här ikväll. Jag är ganska säker på att han skulle ha gillat konserten, men ännu mer möjligheten att mordvapnet kunde hittas och mordet få en lösning tack vare hans arbete, många år efter hans död. Det skulle vara som ur en roman. En roman av Stieg Larsson.

Så långt Stocklassa.

Men skulle Stieg Larsson verkligen ha varit nöjd? Eller skulle han, men sin väldokumenterade noggrannhet och förmåga att studera och ifrågasätta detaljer, ha reagerat över att hans efterföljare låtit tankarna rusa iväg utan att ställa de nödvändiga motfrågorna till de egna älsklingsteorierna?

Vi vet förstås inte vad Stieg Larsson skulle ha tänkt, vi kan bara gissa.

Men för min del tänker jag: visst kan man föreställa sig någon sorts mordkomplott mot Sveriges statsminister där Alf Enerström och Bertil Wedin – och till och med en person som Jakob Thedelin – förekommer, åtminstone i perifera roller.

Märkligare konspirationer har funnits.

Men om man på allvar överväger hypotesen att Palme kan ha fallit offer för stater och hemliga tjänster, då blir både Enerström och Thedelin rätt orimliga som utsedda gärningsmän.

Alldeles särskilt gäller det förstås om vi tänker oss ett mord av de dimensioner som Jan Stocklassa – på inte alls orimliga grunder – skissar: att det ytterst handlade om att rädda Reagans korståg mot Gorbatjov och att samtidigt säkra internationella affärsintressen.

I så fall framstår väl ändå både Jakob Thedelin och Alf Enerström – och för all del även Bertil Wedin – som lite för yviga, naiva, verklighetsfrämmande och egocentriska för att platsa som centralt placerade aktörer i sammanhanget?

Det finns ju andra personer i Stocklassas bok som utgör tydliga motpoler till Thedelin och Enerström, personer som framstår som effektiva, osentimentala och rationella och därmed avsevärt mer tillförlitliga för den som vill ha något viktigt utfört.

Praktexemplet är förstås Craig Williamson. Men i mindre skala ger onekligen en person från en betydligt yngre generation, författarens hemlighetsfulla samarbetspartner Lída Komárková, läsaren bevis för att hon duger till ett uppdrag i en genomtänkt komplott – om än inte en mordkomplott.

Jan Stocklassa försöker lösa det uppenbara problemet med Jakob Thedelins inte alltför professionella image genom att lansera tankegången att denne skulle ha varit utsedd till att bli en ”patsy”, en syndabock som skulle offras för att dölja vilka som verkligen låg bakom dådet.

Men den som i förväg utser en syndabock för ett mord behöver inte låta syndabocken utföra mordet – och gör det knappast om personen i fråga inte alls verkar lämpad för det.

Och under åren som gått har det inte heller varit någon som försökt lansera Jakob Thedelin som syndabock. Inte förrän nu, kan man säga. Det var först när Jan Stocklassa började rota i Palmemordet och kom in på internationella förgreningar som han plötsligt fick oväntad och effektiv hjälp med att skaffa fram vad som i alla fall vid en ytlig betraktelse kan framstå som bevisning mot Thedelin.

Och så: när Lída Komárková och de okända personer som fanns bakom henne erbjöd Jan Stocklassa sina tjänster släppte han mer eller mindre det fokus han haft på de internationella motiven som kunde finnas bakom mordet. I stället kom han att ägna det mesta av sin energi åt en lite tafatt men väldigt Palmehatande medhjälpare till Alf Enerström.

Och så inleddes en långtgående operation mot Jakob Thedelin där denne skulle bli lurad än djupare in i honungsfällan och på det sättet provoceras att uttala de önskade erkännandena, eller i alla fall något som gick i den riktningen.

Här finns det skäl att stanna upp lite grann. Metoder är inte moraliskt neutrala. Och väljer man en metod som handlar om att iscensätta ett bedrägeri så kan det också skapa komplikationer rent praktiskt. Gäller det till exempel en mordutredning så ökar man genom sitt eget agerande mängden lögner som omger mordet.

Försök av liknande slag som operationen mot Thedelin har förekommit tidigare i samband med Palmeutredningen. Det mest anmärkningsvärda exemplet är Ebbe Carlssons och hans medarbetares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner. Denne hade under en tid haft en position som gett honom stor prestige bland den kurdiska organisationens anhängare i Västeuropa. Så kom han på kant med PKK-ledningen och bestämde sig för att byta sida och bli polisagent mot löfte om en nystart i livet. Han tog sig till Sverige under falsk identitet och välkomnades av Ebbes medarbetare. Och snart fanns det en färdig plan för vad han skulle göra på svensk mark: han skulle utnyttja sin gamla prestige till att inleda försåtliga samtal med landsmän som hade respekt för honom, samtal som i hemlighet skulle spelas in och användas för att återlansera PKK-spåret.

Det intressanta är att Cetiner själv av allt att döma inte hade några kunskaper som överhuvud taget antydde att PKK verkligen skulle ha varit inblandat i Palmemordet. Men det spelade mindre roll för Ebbe Carlsson, det viktiga var om han skulle kunna locka andra att säga saker som kunde framstå som komprometterande för dem själva och för PKK.

Operationen med Cetiner kom aldrig till stånd på grund av att Ebbes livvakt innan dess fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Men operationen med Lída Komárková kom att genomföras på ett ganska långtgående sätt. Metoden i det fallet liknade vad som var tänkt i fallet Cetiner: det handlade om att locka fram uttalanden genom att skapa en situation. I fallet Cetiner handlade det om att denne skulle spela på sina offers politiska lojalitet. I fallet Lída Komárková handlade det om att få offret att svälja ett lockbete av romantiskt eller sexuellt slag och vädja till hans fåfänga.

I Ebbe Carlssons ögon var – med hans egna ord – Palmeutredandet en verksamhet som krävde lögner. Och han såg troligen inga moraliska problem med att fabricera bevis – Ebbe var en garvad politisk fixare.

Det är inte Jan Stocklassa och jag tror inte han har samma moraliskt lättvindiga attityd till den här typen av frågor. Att han backade ur när Schmuel kom med sitt långtgående förslag pekar på det.

Men vad som kvarstår är att han slet med planerna på en bok som skulle fullfölja det projekt som Stieg Larsson inlett. Och en sådan bok skulle förstås bli som mest fulländad om den kunde avslutas med vad som framstod som en lösning på mordgåtan.

Det är begripligt att Jan Stocklassa inte ville överge tanken på att han faktiskt var på väg dit. Men när det gäller hans påstående om Jakob Thedelin och Alf Enerström som Palmemördare är vad han har bara en mycket bräcklig indiciekedja som motsägs direkt om man tittar på existerande vittnesmål från mordplatsen.

Till det kan för all del adderas lite kringbevisning han hittat, som till exempel Thedelins utseendemässiga likheter med fantombilden. Men Jakob Thedelin är sannerligen inte den förste – och säkert inte heller den siste – som jämförs med denna signalementsbild av högst osäkert värde.

I boken presenteras denna likhet med viss dramatisk schvung. Så den läsare som drabbas av känslan ”Wow, där har vi det!” är högst ursäktad.

Men det faktiska bevisvärdet är inte större än till exempel faktumet att Christer Pettersson femton år före Palmemordet dödat en man och sedan flytt in just på Tunnelgatan i riktning mot tunneln. Eller att att PKK vid tiden för mordet hade sitt bokcafé på David Bagares gata, längs mördarens förmodade flyktväg. Eller…

Den som ägnat en del tid åt vad som skrivits om den mer än 30 år gamla mordgåtan kan fortsätta själv. Det finns gott om suggestiva omständigheter som kan ge en aha-känsla men som tyvärr pekar i alla möjliga riktningar.

Och i övrigt? I boken finns en rad besynnerliga uttalanden från Jakob Thedelin som kan låta komprometterande för honom. Den som tänjer på deras innebörd kan hävda att några av dem snuddar vid ett erkännande.

Frågan är bara: vad är sådan bevisning värd? Det finns många som fällt kryptiska kommentarer om Palmemordet – till och med utan att ha varit utsatta för någon honungsfälla: Christer Petterson, Victor Gunnarsson, Hans Holmér…

Det finns också en annan fråga som måste ställas: vilka krafter är det som har funnits bakom Lída och vilka motiv har de haft?

Jan Stocklassa berättar i boken att han gått med på hennes krav om att han inte ska fråga något om den saken.

Ändå måste han ha funderat. Genom Lída får han plötsligt tillgång till en omfattande privat mailkonversation mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin. Och i slutändan får han som vi vet ett erbjudande om att en bekant till Lídas mystiske kontakt Schmuel kan klämma fram ett erkännande ur Thedelin – oavsett om denne varit inblandad i Palmemordet eller inte.

Det där pekar inte riktigt på en levnadsglad yngre kvinna som – med sina egna ord – helt enkelt brukar säga ja när något verkar spännande. Det är större än så. Och fast Lída lägger ner så mycket tid och energi på Jakob Thedelin så anser hon sig inte kunna bjuda Stocklassa ens på en liten inblick i vilka hon jobbar med.

Författaren strösslar till synes aningslöst i sin bok med ledtrådar om vilka som kan ligga bakom. Det mesta pekar ju på krafter med anknytning till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Men ingenstans ställer han sig den självklara frågan: hör Lída hemma i det sammanhanget? Och vad har hon i så fall för syften?

Den mer generella frågan är givetvis: vad skulle en organisation som Mossad ha för anledning att blanda sig i en sådan här angelägenhet?

Ja, ett tänkbart skäl snuddar Jan Stocklassa vid i sin bok när han ser Iran/Contrasaffären som en möjlig bakgrund till Palmemordet.

Mot slutet av 1987 skakades USA av Iran-Contrasaffären. Men president Reagan klarade sig. Och många frågor är ännu obesvarade.

Vid sidan av USA, Iran och Sydafrika fanns det nämligen ännu en regim som var djupt inblandad i de hemliga transaktioner som utgjorde kärnan i affären: nämligen Israel.

De hemliga amerikanska vapenförsäljningarna till Iran kom igång under 1985. Och märkligt nog, kan man tycka, var det Israel som var mellanhand. Israel levererade en del av sina egna missiler till Iran i utbyte mot att USA inte bara lovade att komma med nya utan också lade till en ekonomisk kompensation för besväret.

Det var en uppenbar fördel för CIA-chefen Casey att vapnen gick iväg till Iran från Israel. På det viset var ju affärerna lite lättare att dölja för nyfikna personer på hemmaplan som kunde tänkas ha invändningar.

Och den motiverade tanken infinner sig: eftersom krafter inom Israel fanns med i vissa extremt hemliga delar av Iran/Contras-affären så kan de förstås ha funnits med även i andra.

Ett exempel på känsliga aspekter av affären med direkt koppling till Israel får vi om vi tittar på den roll som spelades av en man vid namn Amiram Nir och vad som hände honom.

Amiram Nir var rådgivare till den israeliska regeringen i kontraterrorismfrågor, först under Shimon Peres och sedan under Yitzhak Shamir. Han var djupt involverad i Iran/Contrasaffären och hans namn blev känt i det sammanhanget sedan skandalen avslöjats i slutet av 1986. Oliver North, en av frontfigurerna i skandalen, hade tjänstgjort som rådgivare i Vita huset och hade då spelat en nyckelroll i kontakterna med Israel. North kom att bli åtalad för bland annat att ha förstört dokument och att ha försökt försvåra kongressens utredning av ärendet. Han valde då att lägga en stor del av skulden för sin roll i vapenaffärerna på sin samarbetspartner Nir.

 

Ronald Reagans rådgivare Oliver North, polisfoto taget i samband med att han greps som misstänkt för brott i samband med Iran/contras-affären.

Nir lämnade sitt uppdrag för den israeliska regeringen i mars 1987 sedan han hamnat i den politiska hetluften. Men det betydde inte att han reducerades till en ointressant figur.

Den ansedde israeliske journalisten Ronen Bergman har i en av sina böcker, The Secret War with Iran, tagit upp vad George H W Bush visste om Iran/Contras-affären.

Bush (pappa till George W Bush) hade tidigare varit CIA-chef och var vicepresident under Ronald Reagan. 1988 ställde han upp i presidentvalet för republikanerna och en av de viktiga frågorna i valet kom att bli vad Bush hade vetat om Iran/Contras-affären. Offentligt hävdade han att han inte haft med saken att göra. Han vann valet.

Bergman skriver:

Vad som inte avslöjades var att Nir hade informerat Bush om operationen när vicepresidenten var på besök i Israel. Nir kunde verkligen ha riktat misstankar mot den tillträdande presidenten. Faktumet att Nir dödades i en mystisk krasch med ett chartrat flygplan i Mexiko december 1988 har gett upphov till åtskilliga konspirationsteorier.

Under de femton följande åren genomfördes en systematisk serie inbrott i bostäder och kontor som disponerades av folk med anknytning till affären, inklusive Nirs änkas hem. De enda föremål som stals var dokument som hade att göra med skandalen.

Bergman hänvisar till en icke namngiven men initierad källa som hävdar att tjuvarna var ytterst professionella och att de var ute efter en dokumentsamling som gick under namnet ”The Hungarian Octogon”. Han fortsätter:

Än i denna dag är det inte klargjort om Amiram blev mördad och i så fall av vem. Vad som är klart är att det viktigaste dokumentet i ”The Hungarian Octogon” entydigt bevisar att George H W Bush verkligen kände till alla de illegala åtgärderna. (Bergman: The Secret War with Iran, sid 212.)

Det kan tilläggas att Amiram Nirs son, Nimrod Nir, i en israelisk TV-intervju härom året berättade att han forskat i sin fars död och kommit fram till att fadern mördades så att han inte skulle kunna berätta sanningen. Nimrod Nir sa också att hans misstankar gick till högt uppsatta personer i den amerikanska politiken.

Vad kan då Olof Palme ha vetat om Iran/contrasaffären? Här kan vi bara gissa. Men vi vet att han hade ett omfattande internationellt kontaktnät, han var engagerad i frågor som gällde nedrustning och internationella konflikter, han hade samtidigt specifika kunskaper om den internationella vapenmarknaden, han hade en bakgrund i underrättelsevärlden och han hade dessutom under sin tid som oppositionsledare fungerat som särskild FN-medlare i kriget Iran-Irak. Slutligen hade han deklarerat sin solidaritet med sandinisternas Nicaragua som ju hotades av den i hemlighet USA-finansierade contrasgerillan.

Ifall Palme kände till viktiga delar av det hemliga spelet från Reaganadministrationen – och om han kunde tänkas utnyttja sin kunskap för att främja sin egen dagordning – utgjorde han ett allvarligt problem för ett antal politiker, regimer och affärsintressenter.

I sammanhanget kan det därför vara av intresse att påminna sig vad Lisbeth Palme sa i det förhör som Hans Holmér höll med henne i slutet av mars 1986, ett förhör som han tecknade ner på det mest komprimerade sätt man kan tänka sig. Där finns följande korta passus som rimligtvis väcker frågor (även om Holmér själv inte ställde några sådana frågor till Lisbeth Palme):

Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Att hon nämnde kroater hade förstås att göra med den kända fientligheten mot Palme från den fascistiska kroatiska rörelsen Ustaša och dess frontfigur Miro Barešić som satt i svenskt fängelse, dömd för mordet på Jugoslaviens Stockholmsambassadör. Och tyskar syftade rimligtvis på den vänsterradikala terrorgruppen Rote Arme Fraktion (Baader-Meinhofligan) och dess avläggare. Där fanns anknytningar till konflikter med Sverige, dels genom händelseförloppet kring ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 och dels genom den planerade kidnappningen av den socialdemokratiska politikern Anna-Greta Leijon två år senare.

Men de tre andra nationaliteterna hon nämnde: israeler, sydafrikaner och amerikaner pekar kusligt nog på regimer som var centrala aktörer i Iran/Contras-affären.

Israels Mossad är utan tvekan en av världens mest effektiva underrättelseorganisationer – och kanske den mest våldsamma. Den tidigare nämnde israeliske undersökande journalisten Ronen Bergman kom i början av 2018 ut med den internationellt uppmärksammade boken Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations. (ungefär: Slå till först: den hemliga historien om Israels lönnmord).

I boken som bygger på omkring tusen intervjuer och många fler dokument gör Bergman uppskattningen att Israel utfört minst 2 700 mordoperationer under den tid staten existerat. Metoderna har varierat: drönare, förgiftad tandkräm, exploderande mobiltelefoner och mycket annat. Och förstås ihjälskjutningar.

Kan Israel ha varit inblandat i Palmemordet? Det vet vi inte, lika lite som vi har några säkra besked om de andra aktörerna i Iran/Contras-affären. Men för Lisbeth Palme var inte tanken främmande.

Nästa fråga är förstås: skulle folk inom Mossad verkligen bry sig om att ägna tid åt att lura Jan Stocklassa på villovägar?

Ja, tydliga tecken på att det verkligen kan ha varit så finns ju redovisade i hans egen bok.

Och det kan i sammanhanget tilläggas att Mossad är en stor organisation med uppskattningsvis 1 200 anställda och med ytterligare tillfälliga samarbetspartners. Där finns resurser att syssla med många saker samtidigt – både stora och lite mindre.

Kanske finns det någon annan förklaring till den märkliga hjälp som Jan Stocklassa fick med att spinna ett nät kring den lite udda gratismedarbetaren till Alf Enerström, mannen som älskar att klä upp sig i kilt och som säger sig drömma om att gräva upp Palmes lik. Men Jan Stocklassa söker ingen förklaring alls.

Mitt bestående intryck av boken Stieg Larssons arkiv blir därför med nödvändighet rätt splittrat.

Avsnitten om Alf Enerström och Bertil Wedin är fascinerande inte bara för att de speglar den atmosfär som fanns i utstuderat Palmefientliga kretsar vid tiden för mordet, utan också för att vi får veta mycket om hur ett par nyckelfigurer i de miljöerna kom att fortsätta sina märkliga banor under åren som följde dådet på Sveavägen.

Avsnittet om Sydafrika och inte minst Craig Williamsons antydningar om i vilken riktning mordgåtans lösning kan hittas är också engagerande och relevant läsning.

Men berättelsen om ”honungsfällan” som gillrades för Jakob Thedelin är intressant i första hand av helt andra skäl än de författaren presenterar. De pekar på ett dunkelt spel där inte bara Jakob Thedelin utan också författaren själv tycks ha utgjort ett objekt för andras manipulationer.

Thedelin utsattes för en uppvaktning av ett slag han nog inte vågat hoppas på – från en attraktiv och världsvan kvinna som både uttryckte beundran för honom som person och entusiastisk sympati för hans Palmehat.

Jan Stocklassa mötte för sin del den önskedröm som han i alla fall formulerat för sig själv – en sorts Lisbeth Salander som dök upp i verkliga livet och som synbarligen gav allt för att hjälpa honom ro i hamn det komplicerade forskningsprojektet om Stieg Larsson och Palmemordet.

Och vi läsare? Vi har fått ännu en bok som – oavsett andra obestridliga kvaliteter – lurar oss på konfekten om vi tror att vi nu äntligen ska få ett svar på vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.