Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.

Annonser

Fiktion och verklighet om en hotad välfärd

photogen_buf203

NU ÄR SVERIGE ENSAMT med att tillåta privata ägare att göra vinster på skolor som finansieras med skattemedel.

Tills i dagarna har samma system gällt också i Chile. Det infördes under under general Pinochets diktatur – den som närmast kan beskrivas som ett nyliberalt ekonomiskt experiment under vapenhot – men detta speciella skolsystem har alltså överlevt militärjuntan med många år. Under årens lopp har de chilenska utbildningsanstalterna gett rejält klirr i kassakistorna till ägarna, men för de stackars eleverna har det fungerat så illa att landets senat till sist beslutat sig för att säga stopp.

Det kunde ha gått fortare att få bort eländet, kan man tycka – Pinochet avgick 1990. Men när en gång ett system som ger extra privilegier åt de rika och mäktiga införts brukar det kunna ta tid att återgå till de mer normala förhållanden som rådde tidigare.

I Sverige är det fortfarande privatisering av välfärden som gäller – trots att opinionsmätningar visar att de allra flesta är negativa. Och löftena från Löfvénregeringen om att åtminstone överväga att ändra på den saken ter sig för närvarande ännu vagare än förut. Det är som marknadens anonyma aktörer automatiskt väger tyngre än väljarnas åsikter.

Just detta är också det underliggande temat i min kriminalroman ”Maktens mörka korridorer”. Det har varit ont om traditionella recensioner. Men den pensionerade läraren Lennart Wallster skriver ett debattinlägg om boken i tidningen Östra Småland och konstaterar att han skulle ha avfärdat intrigen som ”osannolik” om han inte i samma veva läst Daniel Suhonens reportagebok om utmanövrerandet av Håkan Juholt. Nu drar han slutsatsen att böckerna egentligen handlar om samma sak, om hur vi närmar oss en framtid där politiker och toppar i näringslivet gemensamt arbetar för att allting ska bli till salu. Han skriver: ”Ju mer jag läser av Walls bok ju mer får jag en känsla av att det är Suhonens bok jag läser och när jag läser Suhonens bok får jag en känsla av att det är Walls bok.”

Bokbloggen ”Mest Lenas godsaker” har också recenserat ”Maktens mörka korridorer” och ger omdömet: ”en otroligt spännande och intressant kriminalroman”. Bloggaren Lena är också intresserad av det bakomliggande samhällstemat och kommenterar: ”På sättet att diskutera sig fram till saker och ting tycker jag att man märker att författaren skriver facklitteratur i vanliga fall(absolut ingen nackdel)”. Hon konstaterar att handlingen utspelas i ”ganska långsamt tempo”, men anser att det är något som ”passar alldeles utmärkt” i den här berättelsen där, enligt denna läsare ”både storyn, skrivsättet, karaktärerna och hur författaren trappar upp spänningen är riktigt bra”.

De närmaste månaderna – när fler hunnit läsa min ganska tjocka bok – lär det väl visa sig hur många det är som håller med om de här omdömena.

Applåder till ”Maktens mörka korridorer”

maktensomslag11

ALLT FÄRRE BÖCKER RECENSERAS på tidningarnas kultursidor. Varannan bok som kommer ut i Sverige får helt enkelt inga recensioner alls i pressen. Mot den bakgrunden får de flesta författare som kommit ut med något nytt ställa in sig på att vänta lite oroligt på att resultatet av deras slit över huvud taget ska bli uppmärksammat – och glädja sig åt när det sker.

Jag brukar bli recenserad, om än inte alls i den omfattningen som skedde med min första bok, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” som kom ut på det sena 90-talet. Och det kan ta lite tid innan omdömena kommer. Det första har i alla fall dykt upp nu. Det är BTJ, tidigare Bibliotekstjänst, som kommit med sin recension. BTJ servar krävande kunder som bibliotek, universitet, företag och organisationer med omdömen om nyutkommen litteratur. Omdömena är ganska korta och definitivt mer inriktade på att vara sakliga än på att skribenten ska roa eller briljera.

BTJ:s lektör Magnus Nilsson inleder sin recension med att beskriva min bakgrund som fackboksförfattare och går sedan över till att diskutera de politiska och moraliska aspekterna av storyn i den nya boken. Han kallar den för en ”historia om kampen mellan ont och gott” och avslutar med omdömet: ”Som kriminalroman är Maktens mörka korridorer tämligen vällyckad. Intrigen är fängslande och engagerande, karaktärerna fascinerande (och åtminstone delvis originella) och Walls språkbehandling är bättre än den man vanligen möter i svensk kriminallitteratur.”

Det får väl beskrivas som en sorts behärskade men uppriktiga applåder. Och det var rätt efterlängtat efter mitt långa slit med boken. Vi får se om andra recensenter håller med.

Gunnar Wall om konspirationer i Kunskapskanalen

GW bokmässan
PROGRAMPUNKTEN från årets bokmässa om min nya bok ”Konspirationer” sänds onsdag 30 oktober i Kunskapskanalen, klockan 17.55-18.15. Repris söndag 10 november klockan 10.35-10.55.

Det är Semics förlagschef Måns Gahrton och jag som samtalar om bokens viktigaste teman. Varför tror en del människor gärna på konspirationer – och varför vill andra inte göra det? Vilka anledningar finns det att intressera sig för konspirationer och konspirationsteorier? Och hur ska man resonera om möjliga sammansvärjningar bakom morden på John F Kennedy och Olof Palme?

Inslaget kommer efter sändningen att vara tillgängligt på webbsidan UR Play. Direktlänk till programmet på webben här.

Konspirationer, finns dom?

NU ÄR DEN UTE – min bok om verkliga konspirationer, överdrivna konspirationsteorier och märkliga fall av ologisk motvilja mot att medge att det faktiskt finns konspirationer.

För drygt 50 år sedan kom en svensk film som på den tiden ansågs smått skandalös på grund av några med dagens mått mycket anständiga kärleksscener. ”Änglar, finns dom?”

Den som letar lite på nätet finner snart att frågan i filmens titel faktiskt sysselsätter en hel del människor. Det är lockande att förklara olyckor som blir avvärjda med att det skulle finnas skyddsänglar. Ibland verkar det som om den debatt som förs om förekomsten av konspirationer har lite grann av samma karaktär, det vill säga: att det är en fråga om religiös tro. Många som så att säga ”tror på konspirationer” gör det med en hängivenhet som är större än viljan att kritiskt ifrågasätta de egna tankarna. Och många som hånfullt avvisar resonemang om konspirationer gör det reflexmässigt som om sådana hypoteser kan jämföras med vetenskapligt ogrundade föreställningar om att till exempel änglar skulle utöva inflytande på händelser omkring oss.

konsomsl13-1

Gunnar Walls nya bok ”Konspirationer”.

Ämnet ”konspirationer” väcker med andra ord starka känslor och blir därmed svårt att diskutera i en strikt och saklig anda – vilket är just vad som behövs. Men i själva verket har mänsklighetens historia förstås präglats av att våra förfäder och förmödrar inte alltid har varit riktigt ärliga. Grupper, ofta i maktställning, har i sanningens namn rätt ofta slutit sig samman för att dölja både sina syften och handlingar de faktiskt utfört. Inte minst har krig närmast regelmässigt startats med falska argument och ofta också med omsorgsfullt iscensatta bedrägerier. Samtidigt finns det förvisso gott om överdrivna föreställningar om förekomsten av konspirationer och deras omfattning. I värsta fall går det så långt som för den märkligt nog populäre författaren och föredragshållaren David Icke som tror att världen i själva verket styrs av en hemlig ras av reptiler från rymden.

I min nya bok diskuterar jag – med många exempel – de olika faktorer som på det ena eller andra sättet kan få oss att tänka fel om konspirationer. Och jag går också in på ett antal konkreta fall där det förs en diskussion om möjliga sammansvärjningar. Ett av bokens längsta kapitel handlar om Kennedymordet, aktuellt i höst för att det gått 50 år sedan den dramatiska händelsen. Men i den 561-sidiga volymen hittar man också till exempel en hel del om CIA:s hemliga experiment med LSD och en märklig mörkläggningsoperation från det kejserliga Österrike i slutet av 1800-talet.

Det finns också ett kapitel om Palmemordet som tar upp en del saker som inte finns med i mina tidigare böcker i ämnet.

Välskriven thriller om europeiska hemligheter

”KODNAMN: EUROKAOS” låter nästan som en beskrivning av valutaunionens nuvarande bekymmer. Men det är namnet på en thriller som utspelas några år framåt i tiden, närmare bestämt 2015. Den högst närvarande bakgrunden är ett Europa där alla dagens problem är ännu ett snäpp mer allvarliga och där våldsamma dramatiska händelser snabbt ger en bild av en annalkande katastrof.

Varför jag tar upp boken här? Ja, det är ingen recension. Någon sådan skulle jag inte kunna författa eftersom jag varit bollplank under storyns tillblivelse. ”Kodnamn: Eurokaos” är skriven av Göran Dahlman. Han är förläggare på Bokförlaget Kärret och var modig nog att ge ut min första bok om Palmeutredningen, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” i slutet av 90-talet. Så det var klart jag gärna ville ge honom synpunkter på manuset.

Det visade sig snabbt att mitt uppdrag som samtalspartner inte var alltför betungande. Göran Dahlman har jobbat igenom den här boken ordentligt, den är en vidareutveckling och uppdatering av en historia som han skrev för länge sedan. Och det märks att resultatet inte är ett hafsverk. Han leder skickligt läsaren genom den väl uppbyggda storyn.

Det hela börjar med att huvudpersonen råkar befinna sig i samma hiss som en ung kvinna i Genève när allt plötsligt blir mörkt och hissen stannar. När de väl blir utsläppta är en liten romans på gång och samma kväll på hotellrummet bedrar han sin fru med sin nya – och av allt att döma tillfälliga – bekantskap.

Redan när han kommer hem till familjen finns alltså ett bedrägeri där, ett som läsaren känner sig generat delaktig i. Och det visar sig snart att skenet som bedrar är ett tema för boken: inte minst har den unga kvinnan egna hemligheter som hon inte avslöjat men som han blir indragen i, hemligheter som handlar om liv och död.

Berättelsen växlar ledigt mellan trakterna kring Stockholm och Göteborg med bland annat Teneriffa, Berlin och London fram till en våldsam klimax i franska Alperna – och med nya avslöjande vändningar in i det sista. Som läsare följer man trollbundet med, utan att egentligen ha någon valfrihet – precis som det ska vara.

Det är inte svårt att tänka sig att det här skulle kunna bli en framgångsrik film, Göran Dahlman tar väl vara på både täta händelseförlopp och tacksamma miljöer.

I boken spelar Carl Bildt en inte oväsentlig roll som makthavare på toppnivå inom EU. Det är väl möjligt att det framtidsscenariot snart kommer att framstå som orealistiskt med tanke på det politiska blåsväder som han sent omsider hamnat i. För läsaren spelar det inte så stor roll: den självmedvetne hallänningens närvaro är mest en pikant detalj, inte något som storyn står och faller med.

Jag är alltså lite grann part i målet. Men den som tror mig om ett visst mått av objektivitet kanske vågar ta till sig min rekommendation: Göran Dahlman är än så länge ett okänt namn jämfört med de stora bästsäljarna i genren. Inte desto mindre: även i jämförelse med dem kan man gott konstatera att han kan sina saker så det räcker och blir över.

intressant

Ny bok diskuterar Lisbeth Palmes vittnesuppgifter

I SIN NYA BOK ”förnuft och högmod” diskuterar författaren och journalisten Lena Andersson bland annat hypotesen om att Olof Palme samtalade med sin mördare innan han blev skjuten.

Hon tar sin utgångspunkt i den redovisning av vittnesmålen från Sveavägen som jag gör i min bok ”Mordgåtan Olof Palme” från förra året och drar slutsatsen att Lisbeth Palmes vittnesuppgifter inte är tillförlitliga utan att det ser ut som om ett möte mellan gärningsman och offer ägt rum.

Lena Andersson menar att ”den enda tillåtna tanken” varit att Lisbeth Palmes berättelse är i stort sett riktig och att detta gjort det omöjligt att komma fram till vad som egentligen hände när statsministern mördades.

”Förnuft och högmod” som är utgiven på Natur & Kultur består av en samling artiklar och fyra pjäsmanus. Det samlande temat är religion, sanning och kritiskt tänkande. Lena Andersson är känd för läsare av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och tidskriften Fokus. Hon medverkar på årets bokmässa där hon presenteras som ”en av de mest kompromisslösa skribenterna i Sverige i dag”.

intressant