Konspirationer, finns dom?

NU ÄR DEN UTE – min bok om verkliga konspirationer, överdrivna konspirationsteorier och märkliga fall av ologisk motvilja mot att medge att det faktiskt finns konspirationer.

För drygt 50 år sedan kom en svensk film som på den tiden ansågs smått skandalös på grund av några med dagens mått mycket anständiga kärleksscener. ”Änglar, finns dom?”

Den som letar lite på nätet finner snart att frågan i filmens titel faktiskt sysselsätter en hel del människor. Det är lockande att förklara olyckor som blir avvärjda med att det skulle finnas skyddsänglar. Ibland verkar det som om den debatt som förs om förekomsten av konspirationer har lite grann av samma karaktär, det vill säga: att det är en fråga om religiös tro. Många som så att säga ”tror på konspirationer” gör det med en hängivenhet som är större än viljan att kritiskt ifrågasätta de egna tankarna. Och många som hånfullt avvisar resonemang om konspirationer gör det reflexmässigt som om sådana hypoteser kan jämföras med vetenskapligt ogrundade föreställningar om att till exempel änglar skulle utöva inflytande på händelser omkring oss.

konsomsl13-1

Gunnar Walls nya bok ”Konspirationer”.

Ämnet ”konspirationer” väcker med andra ord starka känslor och blir därmed svårt att diskutera i en strikt och saklig anda – vilket är just vad som behövs. Men i själva verket har mänsklighetens historia förstås präglats av att våra förfäder och förmödrar inte alltid har varit riktigt ärliga. Grupper, ofta i maktställning, har i sanningens namn rätt ofta slutit sig samman för att dölja både sina syften och handlingar de faktiskt utfört. Inte minst har krig närmast regelmässigt startats med falska argument och ofta också med omsorgsfullt iscensatta bedrägerier. Samtidigt finns det förvisso gott om överdrivna föreställningar om förekomsten av konspirationer och deras omfattning. I värsta fall går det så långt som för den märkligt nog populäre författaren och föredragshållaren David Icke som tror att världen i själva verket styrs av en hemlig ras av reptiler från rymden.

I min nya bok diskuterar jag – med många exempel – de olika faktorer som på det ena eller andra sättet kan få oss att tänka fel om konspirationer. Och jag går också in på ett antal konkreta fall där det förs en diskussion om möjliga sammansvärjningar. Ett av bokens längsta kapitel handlar om Kennedymordet, aktuellt i höst för att det gått 50 år sedan den dramatiska händelsen. Men i den 561-sidiga volymen hittar man också till exempel en hel del om CIA:s hemliga experiment med LSD och en märklig mörkläggningsoperation från det kejserliga Österrike i slutet av 1800-talet.

Det finns också ett kapitel om Palmemordet som tar upp en del saker som inte finns med i mina tidigare böcker i ämnet.

Välskriven thriller om europeiska hemligheter

”KODNAMN: EUROKAOS” låter nästan som en beskrivning av valutaunionens nuvarande bekymmer. Men det är namnet på en thriller som utspelas några år framåt i tiden, närmare bestämt 2015. Den högst närvarande bakgrunden är ett Europa där alla dagens problem är ännu ett snäpp mer allvarliga och där våldsamma dramatiska händelser snabbt ger en bild av en annalkande katastrof.

Varför jag tar upp boken här? Ja, det är ingen recension. Någon sådan skulle jag inte kunna författa eftersom jag varit bollplank under storyns tillblivelse. ”Kodnamn: Eurokaos” är skriven av Göran Dahlman. Han är förläggare på Bokförlaget Kärret och var modig nog att ge ut min första bok om Palmeutredningen, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” i slutet av 90-talet. Så det var klart jag gärna ville ge honom synpunkter på manuset.

Det visade sig snabbt att mitt uppdrag som samtalspartner inte var alltför betungande. Göran Dahlman har jobbat igenom den här boken ordentligt, den är en vidareutveckling och uppdatering av en historia som han skrev för länge sedan. Och det märks att resultatet inte är ett hafsverk. Han leder skickligt läsaren genom den väl uppbyggda storyn.

Det hela börjar med att huvudpersonen råkar befinna sig i samma hiss som en ung kvinna i Genève när allt plötsligt blir mörkt och hissen stannar. När de väl blir utsläppta är en liten romans på gång och samma kväll på hotellrummet bedrar han sin fru med sin nya – och av allt att döma tillfälliga – bekantskap.

Redan när han kommer hem till familjen finns alltså ett bedrägeri där, ett som läsaren känner sig generat delaktig i. Och det visar sig snart att skenet som bedrar är ett tema för boken: inte minst har den unga kvinnan egna hemligheter som hon inte avslöjat men som han blir indragen i, hemligheter som handlar om liv och död.

Berättelsen växlar ledigt mellan trakterna kring Stockholm och Göteborg med bland annat Teneriffa, Berlin och London fram till en våldsam klimax i franska Alperna – och med nya avslöjande vändningar in i det sista. Som läsare följer man trollbundet med, utan att egentligen ha någon valfrihet – precis som det ska vara.

Det är inte svårt att tänka sig att det här skulle kunna bli en framgångsrik film, Göran Dahlman tar väl vara på både täta händelseförlopp och tacksamma miljöer.

I boken spelar Carl Bildt en inte oväsentlig roll som makthavare på toppnivå inom EU. Det är väl möjligt att det framtidsscenariot snart kommer att framstå som orealistiskt med tanke på det politiska blåsväder som han sent omsider hamnat i. För läsaren spelar det inte så stor roll: den självmedvetne hallänningens närvaro är mest en pikant detalj, inte något som storyn står och faller med.

Jag är alltså lite grann part i målet. Men den som tror mig om ett visst mått av objektivitet kanske vågar ta till sig min rekommendation: Göran Dahlman är än så länge ett okänt namn jämfört med de stora bästsäljarna i genren. Inte desto mindre: även i jämförelse med dem kan man gott konstatera att han kan sina saker så det räcker och blir över.

intressant

Ny bok diskuterar Lisbeth Palmes vittnesuppgifter

I SIN NYA BOK ”förnuft och högmod” diskuterar författaren och journalisten Lena Andersson bland annat hypotesen om att Olof Palme samtalade med sin mördare innan han blev skjuten.

Hon tar sin utgångspunkt i den redovisning av vittnesmålen från Sveavägen som jag gör i min bok ”Mordgåtan Olof Palme” från förra året och drar slutsatsen att Lisbeth Palmes vittnesuppgifter inte är tillförlitliga utan att det ser ut som om ett möte mellan gärningsman och offer ägt rum.

Lena Andersson menar att ”den enda tillåtna tanken” varit att Lisbeth Palmes berättelse är i stort sett riktig och att detta gjort det omöjligt att komma fram till vad som egentligen hände när statsministern mördades.

”Förnuft och högmod” som är utgiven på Natur & Kultur består av en samling artiklar och fyra pjäsmanus. Det samlande temat är religion, sanning och kritiskt tänkande. Lena Andersson är känd för läsare av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och tidskriften Fokus. Hon medverkar på årets bokmässa där hon presenteras som ”en av de mest kompromisslösa skribenterna i Sverige i dag”.

intressant

Avatar och imperiet

EN AMERIKANSK marinsoldat är utsänd för att delta i en militär expedition som går ut på att ta kontrollen över en region med värdefulla råvaror. Det innebär att underkuva eller döda befolkningen i regionen. Hans överordnade betraktar denna befolkning som en underlägsen ras, så de ser inga större problem med det. Allt handlar om att tillfredsställa aktieägarna i det företag som kommer att skörda stora profiter genom tillgång till råvaran. Kvartalsrapporten är nyckelordet. För att få tag i råvaran anses det också helt legitimt att orsaka rena miljökatastrofer. Marinsoldaten kommer slutligen till plågsam insikt om att han hamnat på fel sida och deltar i motattacken mot de amerikanska styrkorna.

Detta är några väsentliga delar av storyn i Hollywoods senaste jätteproduktion ”Avatar”, filmen med de blå djungelsmurfarna som man ska se med 3D-glasögon. Är den bra? Det kan man alltid diskutera, jag tycker faktiskt det även om den stundtals vältrar sig i svulstiga actionscener och tar till ett och annat utslitet berättargrepp. Men mest intressant är ändå att en story som denna fungerar hos den amerikanska biopubliken. Låt vara att berättelsen utspelas i en science fictionartad framtid. Ingen kan ändå missa parallellerna till dagens värld.

Och jodå: det är kul med 3D också!

Lästips för den blaserade

IBLAND känns det som om man inte hittar något riktigt intressant att läsa. Och det är ju rätt smärtsamt. Till min glädje snubblade jag över en sida på nätet med en lista över 101 udda antikvariska böcker på engelska.

Vem känner sig inte lockad av titlar som ”Dead Clients Don’t Pay: The Bodyguard’s Manual” eller ”Toilet Paper Origami”?

Tänkte väl det.

En ny sorts engelska

ENGELSMÄN och amerikaner lever vanligtvis i föreställningen att deras språk kommer att vara det dominerande världsspråket för överskådlig framtid. Det är ju inte så säkert. Om tjugo år kanske kinesiskan har blivit internationell standard. Och även om så inte blir fallet kan vi i alla fall räkna med att vi kommer att tala en annan sorts engelska.

Jag har rätt nyligen utrustat min PC så att jag kan trycka in en extra hårddisk i en lucka i fronten. Varje gång jag startar datorn kollar den om det ligger någon disk där. Och gör det inte det får jag upp ett snabbt förbiflimrande meddelande från det asiastiska programvaruföretaget där nyckelmeningen lyder: ”No any drives found”. Så heter det ju inte, har jag irriterat tänkt för mig själv. Men plötsligt gick det självklara gick upp för mig: om tillräckligt många säger något så heter det så. Och det finns rätt mycket folk i Asien. Vinner inte något av deras språk tävlingen om att bli världslingo nr 1 så kommer vi nog i alla fall att tala asiatisk engelska.

UPPRÖRANDE? Nej, varför det?