För er som gillar ljudböcker – möt Per Juhlin, proffset som läst in Mörkläggning och annat jag skrivit

Per Juhlin (bilden) har läst in många av mina böcker om texter. Åtskilligt om Palmemordet men också om andra världskriget, politiska skandaler, brott och spionaffärer. Hur är det att vara inläsare av facklitteratur? I senaste avsnittet av podden Palmemordet delar Per med sig av sina erfarenheter. Samtalsledare är Tobias Henricsson och jag finns också med på ett hörn. FOTO: Privat.

DET SENASTE AVSNITTET av podden Palmemordet är ett samtal mellan i första hand Tobias Henricsson och Per Juhlin. Det är Per som läst in åtskilliga av mina ljudböcker, bland annat mastodontboken Mörkläggning som släppts i åtta delar av Bonnier Audio, här är del 1. Men han har också läst in betydligt kortare texter som jag skrivit, till exempel Watergate, Spionen Stig Wennerström och Döden i Hollywood.

Och så, för att ta ytterligare ett exempel som ligger min varmt och hjärtat, min bok om andra världskriget.

För den som lyssnat på Per Juhlin och uppskattar hans röst finns det mycket mer att välja på än sådant jag har skrivit. Han har till exempel läst in titlar av författare som Dick Harrison, Ola Larsmo och Wilhelm Agrell. Vanligtvis läser han in facklitteratur, vilket kräver en lite annan sorts inläsning än när det handlar om skönlitteratur. Här är en lista på de många titlar han läst in.

Per Juhlin berättar i podden för Tobias Henricsson om sin kärlek till sitt arbete men även om problem han kan stöta på som inläsare och hur han löser dem.

Och så blir det förstås en del Palmeprat. Jag finns också med i samtalet.

Vad visar Holmérs hemliga möten med Åsheden – trodde han på sitt eget huvudspår?

Hans Holmér trivdes i medialjuset under sin tid som spaningsledare. Han var stridbar, välformulerad och medvetet gåtfull. Vilken var hans dagordning egentligen? I vilken utsträckning trodde han på vad han själv sa? Frågorna väcktes igen för ett tag sedan av P3 Dokumentärs poddserie om hans hemliga möten med DN-journalisten Ann-Marie Åsheden.

EN AV DE FRÅGOR SOM VÄCKER DEBATT när det gäller Palmeutredningen är: hur kunde Hans Holmér fatta sitt ödesdigra beslut att satsa i stort sett alla spaningsresurser på PKK-spåret?

I slutet av 1986 gick han så långt som att i en TV-intervju säga att han var till 95 procent säker på att han hade hittat lösningen. Givetvis fångade han TV-tittarna. Men bara drygt en månad senare var allt över – Holmér hade fått genomföra sitt stora tillslag och PKK-spåret hade enligt åklagarnas slutsats visat sig bestå av luft.

Holmér avgick som spaningsledare och lämnade efter sig spillrorna av en utredning.

Upp som en sol och ner som en pannkaka alltså – och frågan inställer sig: hur kunde allt detta ske? Och den följs naturligt av en mer preciserad fråga: trodde verkligen Holmér själv på sitt favoritspår?

För var och en som funderat över den förste spaningsledarens märkliga projekt är Lovisa Lamm Nordenskiölds poddserie Palmeutredningen inifrån som släpptes tidigare i år en riktig guldgruva.

Serien som är på sju avsnitt ingår i P3 Dokumentärs utbud och den kom i februari i år. Bakgrunden – och ramberättelsen – till serien är, som många vet, den serie hemliga samtal som Dagens Nyheters Ann-Marie Åsheden hade med Holmér under 1986 och 1987. Lovisa Lamm Nordenskiöld fick Åshedens tillstånd att lyssna på och använda sig av inspelningarna av dessa samtal – ett material på många timmar – som legat inlåsta i mer än trettio år. Det enda som tidigare kommit ut har varit Åshedens redigerade sammanställningar – i form av DN-artiklar och en bok – av vad hon och Holmér talat om. Nu får vi höra bitar av Holmérs och Åshedens konversationer från tiden då det begav sig.

Jag lyssnade på de tre första avsnitten i samband med lanseringen men har sedan låtit lyssnandet ligga eftersom jag haft annat som tagit min tid.

Nu har jag inte bara lyssnat utan också reflekterat en del över innehållet. Och inledningsvis kan jag bara säga: den som hittills missat serien har något intressant framför sig. Holmérs uppgång och fall presenteras spännande och överskådligt. Och förutom ljudklippen från 80-talet innehåller avsnitten nutida intervjuer med en rad nyckelpersoner i sammanhanget.

Inbäddad journalist

Åshedens långa rad av möten med Holmér tillkom alltså under väldigt speciella omständigheter. Hon var vad som i dag skulle kallas ”inbäddad journalist” hos spaningsledaren.

Termen fanns inte 1986. Den dök upp i samband med USA:s invasion av Irak 2003 och förklaras så här av den statliga myndigheten Språkrådet som bland annat bevakar nya ord i svenskan: ”journalist som följer med anfallande militära trupper till ett krigsområde och åtnjuter skydd av dessa och som därför inte behöver tillstånd av den regim som anfalls, men som också är begränsad till det område som de anfallande trupperna behärskar”.

Termen är faktiskt väldigt lämplig när det gäller att beskriva Åshedens uppdrag. Och det av två skäl.

Det första skälet handlar om att hon – till skillnad från andra journalister som bevakade Palmeutredningen – bara hade en enda källa. Och det var Holmér. Det var hans version hon fick del av. Det var inte meningen att hon skulle samla information på något annat sätt. Trots att hon kunde röra sig fritt på Stockholms gator kunde hon inte intervjua någon annan om sådant hon fick höra av Holmér. Hon kunde helt enkelt inte kolla vad han sa.

Bakgrunden till det märkliga arrangemanget var en uppgörelse som Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström gjort upp med Holmér – med dennes vän Ebbe Carlsson som kontaktförmedlare. Åsheden skulle i hemlighet få intervjua Holmér – till en början skedde det dagligen – om hur denne ledde spaningarna. Och resultatet skulle presenteras först när mordet var uppklarat. Holmér skulle dessutom ha rätt att avbryta samarbetet när han ville och inget skulle få publiceras utan hans godkännande. Fördelen för Dagens Nyheter var att tidningen skulle få vad som framstod som en exklusiv bild inifrån av hur Holmér ledde mordspaningarna.

Men ingen skulle få veta något så länge det hemliga projektet pågick, inte heller Dagens Nyheters ordinarie kriminalreportrar. Åsheden skulle helt enkelt vara Holmérs egen krönikör och skriva det han ville – och först när han ville det. Om han alls skulle vilja det. Det var ett arrangemang som rimligtvis skulle kunna väcka en rad journalistiska invändningar: hade plötsligt Sveriges största morgontidning satt sig i knät på spaningsledaren?

Holmér uppnådde å sin sida en rad fördelar. Han fick inte bara en egen – förhoppningsvis lojal – historieskrivare som samtidigt kunde presenteras som någon sorts oberoende reporter. Han fick också löpande tillgång till en journalist som han kunde testa sina utspel på innan han gick ut med dem på riktigt. Och han skaffade sig förstås på detta sätt ett diskret men rimligtvis högst verkligt inflytande över vad svenska nyhetsmedias flaggskepp i Marieberg skulle skriva även under den tid då Åsheden fortfarande var hemlig. Jutterström visste ju att Holmér kunde hoppa av när som helst om han irriterade sig på Dagens Nyheter.

Det var alltså ett kontroversiellt upplägg som Jutterström ställde sig bakom, och som Palmeutredningen inifrån redovisar väckte saken stor irritation bland de normalt arbetande DN-reportrarna när de – och allmänheten – till sist fick veta vad som pågått i det fördolda. Som Åsheden själv uttryckte sig i avsnitt 7 av serien: ”Ja, de blev ju vansinniga när de fick reda på det här.”

Som ett fälttåg

Det andra skälet till att det känns rimligt att kalla Åsheden för ”inbäddad journalist” är att Holmér mer eller mindre uppfattade sin kampanj för PKK-spåret just som ett fälttåg. Vid ett tillfälle när tidningarna tagit till stora svarta rubriker om Holmér som föll honom i smaken hade han fnittrat förtjust och berättat för Åsheden att någon sagt till honom att hans namn hade blåsts upp i ungefär samma storlek som i rubrikerna om att ”jänkarna anföll vid D-dagen” under andra världskriget. (Avsnitt 6)

Och det var också en militär operation åklagarna associerade till när de såg hur Holmér förberedde sitt stora tillslag mot PKK. Anders Helin hade till exempel ironiskt jämfört spaningsledarens projekt med ”invasionen av Normandie” – det vill säga: mer ett krig än en rättslig utredning. (Se Erik Magnusson (red): Palmerapporten sid 411.)

Det finns tydliga belägg för att det var ungefär i sådana termer som Holmér själv tänkte. I poddserien får vi ta del av hur tillslaget är tänkt att leda till massutvisningar av PKK-anhängare. Spaningsledaren talar med Åsheden om vad som driver honom. Han säger att han helt enkelt ”känner ett slags hat” mot PKK: ”de ska förbanne mig inte vara i Sverige och Europa och slakta folk”. (Avsnitt 6 i poddserien.)

Här handlar det alltså inte om att analysera uppgifter som skulle kunna peka på att PKK eller svenska PKK-anhängare i Sverige låg bakom mordet på Olof Palme. Det handlar om att PKK definieras som en dödsfiende och det handlar om att slå sönder organisationen i Sverige.

Med den inställningen i botten har Holmér inga problem med vilka metoder han kan tillåta sig att använda. De behöver inte följa svenska lagar.

Ett exempel på det är de olagliga avlyssningarna som han beordrar bakom åklagarnas rygg. De blir långt senare avslöjade ändå och Holmér och fem andra polischefer ställs inför rätta. Holmér försvarar sig i hovrätten med att beskriva buggningarna som nödvändiga akutåtgärder mot allvarliga hot. Som han dramatiskt uttrycker saken: ”Det var att jämföra med stridsinsatser mot anfallande flygplan”.

Det har aldrig kommit fram några bevis för att dessa buggningar hade att göra med någon faktisk hotbild. Och Palmeutredningen inifrån ägnar en hel del utrymme åt att beskriva verkligheten för de kurder som Holmér inriktade sig på – och hur deras familjer också drabbades. En av de personer som intervjuas utförligt är ”Yusuf”, son till Ismet Celepli, en av de huvudmisstänkta i Holmérs teoribygge.

Det är kusliga och gripande detaljer som kommer fram. Och jag minns för egen del när jag besökte Ismet Celepli i Haninge under det sena 80-talet. Han var en man som var svårt plågad av den kampanj som drabbat honom och hans familj. Att Ismet Celepli skulle ha utgjort ett hot mot svenska myndigheter kändes då väldigt avlägset.

Men i hovrätten manade Holmér fram en extrem hotbild mot Sverige. Han hävdade att han under andra halvåret 1986 väntat sig attentat mot Ingvar Carlsson och invandrarminister Anita Gradin från PKK:s sida och att ”risken var över 7 på en tiogradig skala. (Se t ex min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 205-206.)

Holmér genomförde också under hösten 1986 en rad åtgärder som skulle markera att det var fara å färde: han trappade upp sin personliga livvaktsstyrka från tre till fyra poliser, han gick själv omkring beväpnad, han hade en bärbar polisradio vid sidan av sängen om nätterna och han lät installera pansarglas i Palmerummet. (Avsnitt 4 och 5 i poddserien.)

Personer i hans omgivning har i efterhand uppgett att de var skeptiska mot hans dramatiska säkerhetsåtgärder. Hans nära medarbetare i spaningsledningen, Hans Wranghult, var tvungen att ha livvakt en månad och tyckte det var tröttsamt – han fick inte ens gå till banken tvärs över gatan från polishuset utan livvakten. Holmér vill också att alla hans medarbetare skulle ha pistol. Tommy Lindström säger i serien att han tyckte det var löjligt. (Avsnitt 5)

Det kan i efterhand tyckas märkligt att ingen i Holmérs omgivning slog larm om de nu tyckte att han gick till excesser i sitt säkerhetstänkande. Ifall de menade att han tappat verklighetskontakten var det kanske inte så lämpligt att han satt kvar som spaningsledare. Men det kan ju hända att Holmérs medarbetare inte tolkade hans agerande som om han riktigt menade allvar. Kanske såg de snarare det som att han ville förmedla en dramatisk hotbild för att skapa den rätta stämningen inför det kommande tillslaget. Med tanke på bristerna i bevisning mot PKK skulle dramatiken kunna ha en kompenserande funktion i sammanhanget.

”De tjatar om Sveavägen”

För Holmérs egen del är det uppenbart att han inte tyckte att det behövdes något som liknade bevis inför tillslaget, den saken fick väl ordna sig senare. Åsheden talar med honom om saken under hösten 1986. Han säger med udden riktad mot åklagarna: ”De måste finna sig i att vi ska slå till mot det här gänget utan att kunna veta var vi hamnar någonstans. Det är det som är svårt, för vi kommer inte att ha gärningsmannen på papper när vi slår till. Vi ska möjligen få honom genom tillslaget på olika sätt.”

Åsheden undrar om Holmér någonsin haft något hopp om att de ska hitta gärningsmannen före tillslaget. Holmér svarar: ”Nänä. Det har jag aldrig.” Åsheden säger att det är väl det åklagarna är bekymrade för. Holmér svarar lite irriterat: ”Ja, de tjatar om att vi ska komma ner på Sveavägen.” (Avsnitt 5 i poddserien.)

Holmér liknar under detta samtal PKK vid en maffiaorganisation, en sådan som måste angripas med särskilda metoder på grund av dess starka inre sammanhållning. Den som är lite kritisk undrar förstås i så fall: hur kunde Holmér över huvud taget räkna med att få fram någon sorts ny bevisning vid ett tillslag om det rörde sig om så tuffa motståndare?

Det mesta pekar på att Holmér egentligen inte alls såg det som avgörande om tillslaget ledde fram till några stärkta misstankar mot PKK. Det viktiga var att det genomfördes, med maximal exponering i massmedia. Och att åklagarna i samband med detta tillslag gick ut och backade upp huvudspåret – oavsett vad resultatet av förhören egentligen blivit.

Vi vet vad som hände. Tillslaget gav ingenting som knöt PKK till mordet på Olof Palme. Och Palmeåklagaren Claes Zeime gick ut på en presskonferens samma dag och gjorde väldigt klart att så huvudspåret hade fallit ihop.

Holmérs reaktion är talande och den skildras bra i poddserien. Han håller masken under presskonferensen men när han träffar Åsheden två dagar senare låter det annorlunda. Han pratar med henne om vad han beskriver som ett direkt svek från Zeime: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.” Åsheden: ”Hur du menar du?” Holmér: ”Att han skulle visa enighet utåt. Det är så man gör.” (Avsnitt 6)

Ännu mera hätsk mot åklagarna var han i ett tal han höll till spaningsledningen efter tillslaget, ett tal som han också lät skicka ut till alla poliser som arbetade med utredningen.

”Det är inte anständigt. Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra. Jag kan lova en sak: att jag kommer att göra allt som på mig ankommer för att vi skall få vår heder tillbaka. Det innebär att jag skall sätta ansvaret där det hör hemma. Det vi upplever i dag skall vi få upprättelse för.” (För hela texten, se min bok Mörkläggning sid 188.)

Det handlar om heder, det handlar om upprättelse, det handlar om förbittring över att inte Holmér fick genomföra satsningen med utpekandet av PKK som han ansåg sig ha fått garantier för.

Var det då verkligen så att Holmér helt krasst struntat i att försöka hitta faktiska bevis som kopplade PKK till Sveavägen. Tja, nästan. I avsnitt 5 av poddserien redovisas hur Holmér i augusti, när åklagarna är tillbaka från semestern och ska få sin redovisning av ”huvudspåret”, inte har hittat någon koppling till Sveavägen. Det han diskuterar med Åsheden är olika motivbilder som han tycker sig se.

Men efter ytterligare drygt ett par månader, den 30 oktober, har han i alla fall hittat något som liknar en koppling till Sveavägen. Och den tar han nu upp med Åsheden. (Det redovisas också i avsnitt 5 av serien.) Han säger: ”På lördagen satt jag och tänkte att nu ska jag läsa allt om mordplatsen, det var länge sen.” Och han berättar att han den här gången läst materialet med ”kurdiska glasögon”, alltså med fokus på sådant som kan kopplas till PKK-spåret.

Att Holmér inte gjort det tidigare är ju milt talat anmärkningsvärt. Det var i maj han beslutade sig för att styra in utredningen på PKK, nästan ett halvår tidigare. Ändå har han väntat till långt in på hösten med att leta efter en koppling mellan PKK och Sveavägen i materialet – och då först sedan han insett att åklagarna envisas med den där kopplingen.

Bland alla förhör han gått igenom har Holmér till sist fastnat för ett vittne som heter Johnny W. Mordkvällen har Johnny cirkulerat i bil kring kvarteren runt Sveavägen. I nära tidsmässig anslutning till mordet ser han en man stå i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen, på motsatt sida från brottsplatsen räknat. Mannen står stilla. Den tyska signalementsmaskinen som användes för att producera fantombilden har tagit fram en annan fantombild som bygger på Johnny W:s uppgifter. För Holmér är det uppenbart att bilden visar en kurd som vittnet sett. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Det är svårt att säga vilket värde Johnny W:s uppgifter kan ha. Det har aldrig kommit fram något som vare sig visar att Johnny sett en kurd eller att den person han talar om hade att göra med Palmemordet.

Och åklagarna är fortsatt missnöjda. De konstaterar att Holmér inte alls kopplat PKK till mordplatsen. Det problemet står också klart för Holmérs nära medarbetare Hans Wranghult som i avsnitt 5 säger: ”Den stora bristen i materialet var ju: vad hände på Sveavägen?”

Anmärkningsvärt nog får Åsheden ta del av Holmérs teoribygge om PKK innan åklagarna fått det. Han informerar henne redan den 9 juli medan åklagarna får sin föredragning av Holmér först en månad senare. (Avsnitt 4 och avsnitt 5). Även regeringen är informerad långt före åklagarna, inte minst genom arrangemanget med egna observatörer i Palmerummet. Och regeringen backar upp Holmér hela vägen – ända fram tills att det inte går längre. Det vill säga: efter tillslaget då Claes Zeime spräcker bubblan genom att delge den församlade pressen att PKK-spåret rasat samman.

Ja. även efter det faktiskt om än lite mer lamt. Sedan Holmér lämnat Palmeutredningen säger Ingvar Carlsson: ”Hans Holmér har engagerat sig oerhört starkt för att nå ett resultat. Jag har den bestämda uppfattningen att under Hans Holmérs ledning har det bedrivits ett engagerat och effektivt arbete.” (Avsnitt 7.)

Det kan förstås tolkas som en vänlig fras från statsministerns sida och inget mer. Men så var det nog inte riktigt. Ett halvår efter Holmérs avgång börjar Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom och Ebbe Carlsson att tillsammans med Holmér i hemlighet planera för ett återupprättande av PKK-spåret. (För en detaljerad beskrivning se min bok Mörkläggning.)

Om vi förutsätter att regeringspolitikerna var rationella, logiska och ärliga blir det svårbegripligt med en sådan uppbackning till Ebbe från kanslihuset. Holmérs huvudspår hade kraschat så grundligt att spaningsledaren tvingats avgå. Varför skulle då regeringen gå bakom åklagarnas och den nya spaningsledningens ryggar för att backa upp en revival av det?

Huvudpunkterna i teoribygget

Poddserien ger en god överblick över vad som var huvudpunkterna i Holmérs teoribygge – och över svagheterna i dessa huvudpunkter.

Det handlade framför allt om tre saker:

Vapentipset – det som enligt Holmér själv var det som fick honom att styra in utredningen på PKK. Det skildras översiktligt i avsnitt en 3 och 4 i poddserien och handlar alltså om kåkfararen, alkoholisten och mytomanen Seppo som en dag i maj dyker upp på polishuset och berättar att han i mitten av februari 1986 under en permission köpt två stycken Smith & Wessonrevolvrar på uppdrag av två medfångar. Den ene är den kroatiske terroristen Miro Baresic och den andre en kurdisk knarklangare. Seppo påstår att han levererat vapnen till den adress i Sollentuna där kurden var skriven. Sanningshalten i Seppos berättelse är tveksam och kopplingen till PKK är svag även om det skulle visa sig att vapenaffären ägt rum. Baresic tillhör högerextrema Ustasja som inte har något samröre med PKK. Och kurden är inte politiskt aktiv.

Han har däremot en släkting som tillhör PKK-kretsen. Det räcker för Holmér. Senare visar det sig att det inte går att slå fast att det påstådda vapenköpet alls ägt rum.

Bröllopssamtalen – några avlyssnade telefonsamtal mellan en talesperson för den svenska PKK-kretsen, Ismet Celepli, och en PKK-kontakt denne hade i Västtyskland. Samtalen innehåller uppgifter om planering av något som kan betyda fest eller bröllop. Inom Säpo har det tolkats som en kodad diskussion om förberedelser för Palmemordet. En alternativ tolkning som efter Holmérs tid som spaningsledare vunnit stark tilltro är att det helt enkelt handlade om att PKK-kretsen i Sverige ville försöka att genomföra ett arrangemang för att fira det kurdiska nyåret, något som var svårt med tanke på att PKK var terroriststämplat i Sverige. (Avsnitt 7 i poddserien.)

Bröllopssamtalen hade uppmärksammats inom Säpo redan före Palmemordet och Holmér själv har berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! att han fick höra talas om dem av sin vän och förtrogne Ebbe Carlsson redan i mars 1986.

Holmér tog också upp bedömningen att PKK var ett hett spår redan under ett möte med spaningsledningen den 4 mars, fyra dagar efter mordet. Men han avvaktade med att lansera PKK-spåret på allvar tills i maj och då bara inom en snäv krets i utredningen. Vid det laget hade han etablerat ett nära samarbete med en av Säpos PKK-experter, Jan-Henrik Barrling, som sedan februari varit hårt fokuserad på ”bröllopssamtalen”. Med all sannolikhet kände också Holmér mycket väl till dem redan under våren – både genom Ebbe och genom Barrling. Ändå säger han till Åsheden så sent som den 9 juli att han först den dagen fått det slutliga beviset på att PKK mördat Palme. Han förklarar för henne att han just tagit del av dessa avlyssnade samtal och förstått att talet om ”bröllop” handlat om förberedelser för Palmemordet.

En rimlig gissning är att Holmér regisserat sin presentation för Åsheden och att han då, i juli, velat skapa maximalt effektiv dramatik. Det var nämligen då som han till sist avslöjade för DN-journalisten att det var PKK-spåret som gällde. Och samtidigt presenterade han alltså det gamla materialet med de avlyssnade samtalen. För den som kunde lockas att tro på att dessa samtal handlade om planeringen av statsministermordet var det onekligen starka saker.

Motivbilden – PKK skulle vilja hämnas på Sverige för tre saker. För det första skulle det handla om den svenska regeringens tidigare vägran att ge PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppehållstillstånd i landet, för det andra domarna mot de två män som mördat PKK-avhoppare i Uppsala och Stockholm 1984 respektive 1985 och för det tredje kommunarresten som drabbade ett antal PKK-anhängare trots att de inte kunde åtalas för kurdmorden. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Denna motivbild presenterar Holmér också för Åsheden i juli. En kritisk bedömare kan uppfatta den som ganska svag, inte minst med tanke på att PKK hade stora problem med myndigheterna i ett antal västeuropeiska länder – så varför skulle en hämnd från PKK riktas just mot Olof Palme, en politiker som betraktades med välvilliga ögon av de flesta kurder?

Ett mord på en västeuropeisk politiker skulle också innebära ett helt nytt sätt för PKK att agera – de våldsdåd som kopplats till organisationen i Västeuropa hade alla haft att göra med den kurdiska exilmiljön. Det är slutligen svårt att se på vilket sätt mordet skulle ha tjänat PKK:s intressen. Om avsikten varit att demonstrera organisationens styrka genom att straffa Palme för Sveriges agerande mot PKK skulle det väl ha varit väntat att organisationen antingen tog på sig mordet eller åtminstone uttryckte tillfredsställelse över den svenske statsministerns död. Men ingendera skedde.

Samarbetet som Holmér undvek

Holmérs eget agerande pekar också på att han inte gärna kan ha trott särskilt mycket på att PKK stod bakom mordet på den svenske statsministern. Allra mest avslöjande var väl att han inte sökte något samarbete med polisen i andra västeuropeiska länder.

PKK var – bland annat i Västtyskland – föremål för polisens intensiva uppmärksamhet. Västtyskland hade mycket nära och omfattande förbindelser med Turkiet – inklusive militärt samarbete – och PKK:s livaktiga verksamhet bland kurder på västtysk mark var en källa till förargelse i både Bonn och Ankara.

Till det kom att det tycktes finnas tydliga kopplingar till PKK när det gällde flera mord i den kurdiska exilmiljön i Västtyskland – mord av liknande slag som de i Uppsala och Stockholm 1984 och 1985, det vill säga mord som utförts mot tidigare PKK-aktivister som kommit i motsättning till organisationens ledning.

Allt det här gjorde att PKK framstod som högst intressant för polisen i ett antal västeuropeiska länder.

Och den här bakgrunden var inte okänd för Holmér. Tvärtom beskriver han i sin bok Olof Palme är skjuten! (sid 219ff) hur Palmeutredarna under sommaren 1986 började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK. Han beskriver PKK i Europa som ”ett gäng vettlösa mördare utan samveten”. Han beskriver vidare kurdmorden i Sverige som exempel på dåd som planerats av PKK på Europanivå, vilket understryks av att mördarna reser in i Sverige strax före morden. Och han betonar att PKK är en starkt centraliserad organisation där utrymmet för enskilda medlemmar att ta initiativ är mycket litet: ”Sammanhållningen inom PKK är stark och kontrollen av organisationens underavdelningar i Västeuropa och av kurder som lever i exil är noggrann och närgången. Kravet på evig trohet till partiet upprätthålls på terrorvis med hot, tvång och våld.” (OPÄS sid 202.)

Holmérs slutsatser om att morden i Sverige liksom ett antal mord på kontinenten var organiserade av en central instans inom PKK:s Europaledning stämde väl överens med vad utredare inom Säpo redan tidigare kommit fram till. Och det finns ingen större anledning att ifrågasätta den slutsatsen. Inom Säpo hade man också konstaterat att en centralfigur när det gällde att organisera dessa mord var Ali Cetiner, PKK:s Europachef under mitten av 80-talet. Det tillhör de märkliga detaljerna i historiken kring PKK-spåret att samme Cetiner senare lät sig rekryteras till den hemliga verksamhet som organiserades av Ebbe Carlsson med hjälp av några säpofunktionärer. Om PKK mördat Palme skulle han ha vetat det och troligen berättat om saken som den lojale polisagent han ville vara. Men något sådant kunde han inte bidra med.

PKK har bidragit med gerillasoldater till de kurdiska styrkorna i YPG i det syriska inbördeskriget. YPG har spelat en viktig roll i striderna mot Islamiska Staten, IS. FOTO: Kurdishstruggle. Wikimedia Commons.

Och nu menade alltså Holmér att PKK i Västeuropa gått från att mörda avhoppare till att ta livet av en regeringschef. Det vore, om det vore sant, en extraordinär händelse som skulle motivera ett starkt upptrappat polissamarbete över gränserna. Risken skulle ju vara stor att Olof Palme bara skulle vara den första i raden av europeiska politiska ledare som togs av daga.

Och Holmér ger i sina samtal med Åsheden uttryck för att han väntar sig en fortsättning. I avsnitt 5 i poddserien resonerar han om att nästa mord kan komma att utföras på distans med kikarsikte och han tänker sig att offret kan vara statsminister Ingvar Carlsson.

Det är alltså en mordvåg han talar om, en mordvåg som givetvis inte behöver begränsa sig till Sverige. Men – och det är detta som är så märkligt – något initiativ till polissamarbete på europeisk nivå mot ett akut terroristhot tar han inte.

Den parlamentariska kommission som granskade Palmeutredningen under det sena 80-talet samtalade bland annat med ambassadören Vidar Hellners som under den aktuella perioden fungerade som svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. (EG var föregångaren till EU.)

Hellners berättade att han aldrig blivit inkopplad för att samarbeta med Palmeutredningen. Det är märkligt, kan man tycka.

Om Holmér verkligen velat leta efter hållbara bevis på att PKK mördat Olof Palme hade det ju varit naturligt om han satsat hårt på organiserade kontakter med alla de regeringar och polisorgan i Europa som ägnade den kurdiska organisationen sitt intresse. Sådana kontakter hade också varit högst motiverade för att varna dessa utländska samarbetspartners.

Men det finns alltså inte någon som helst känd dokumentation om att polisen eller Rosenbad tog initiativ till ett samarbete över nationsgränserna för att stoppa en väntad mordvåg mot politiker som kunde ha ådragit sig PKK:s misshag.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Holmérs intresse för PKK på europeisk nivå inte var särskilt konsekvent. När han formulerade utgångspunkterna för sin polisiära strategi valde han nämligen att skissa på ett scenario med minsta möjliga internationella dimensioner.

Åsheden skriver i sin bok om samtalen med Holmér, Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna, att spaningsledningen under våren direkt förkastade tanken på att Palme mördats av någon terroristgrupp som opererade från utlandet – i stället ville man leta indicier mot flyktingar som var bosatta i Sverige och som var hätska mot den svenske statsministern. (Åsheden sid 157f.)

Detta går ju helt på tvärs mot hur Holmér själv beskrivit PKK i Västeuropa som en stenhårt centraliserad struktur. Förvirrande? Ja, men bara så länge man utgår från att Holmérs lansering av ”huvudspåret” var resultatet av en strävan att uppdaga sanningen om mordet. Det blir desto mera logiskt om man drar slutsatsen att PKK-spåret var en ren konstruktion avsedd att fylla vissa inrikespolitiska behov – och som sådan enbart besvärande att gå till andra länders polisorgan med.

Det visade sig också att Holmér i sitt upplägg på mordspaningarna skulle hålla fast vid att det handlat om en inhemsk amatörmässig operation. Hela tiden hängde han upp sin PKK-teori på vapentipset med Seppo, den alkoholiserade och pratglade kåkfararen som på slingriga omvägar skulle ha försett PKK-kretsen med mordvapnet. Något sådant är svårt att förena med tanken på att ett mer eller mindre professionellt mordkommando från kontinenten skulle ha organiserat dådet – varför blanda in Miro Baresic och en pladdrig missbrukare när det gällt något så viktigt som att skaffa mordvapnet?

”Vi gick i taket, ju”

I poddserien redovisas inte bara att åklagarna var ytterligt skeptiska till PKK-spåret utan också att skepsisen fanns även i polisens Palmerum – även om Holmérs medarbetare valde att hålla god min och inte protestera. Hans Wranghult intervjuas i poddserien om sina och kollegornas reaktioner på att Holmér gick ut i TV i december och sa att han var 95 procent säker på att han var på rätt spår: ”Vi gick i taket ju, vad fan säger han? Så där var ju en stor skillnad mellan Holmér och övriga spaningsledningen, för att inte tala om åklagarna.” (Avsnitt 5.)

Wranghults kommentar väcker frågor: hade inte Holmér gjort klart för sina medarbetare vilken lansering han tänkte göra av spåret? Eller hade han gjort det utan att de riktigt tagit till sig vad han sa – och så blev de chockade när de hörde honom i TV? Eller ska vi helt enkelt tolka det som att Holmérs gamle kollega i efterhand känner sig obekväm med det sakligt sett så illa grundade budskap som länspolismästaren och hans spaningsledning kommit att förknippas med?

Och om den teori Holmér lanserade var förbryllande och motsägelsefull kan man säga precis samma sak om den taktik han använde sig av när han på olika sätt antydde för allmänheten vad han sysslade med.

Sedan han hållit en presentation av sitt huvudspår för åklagarna – det skedde först mot slutet av sommaren 1986, till och med efter det att han berättat för Åsheden – ville dessa att kärnan i detta spår, vapentipset, skulle utredas på vanligt sätt, alltså med förhör med personer som förekom i materialet. Men så blev det inte. Holmér ville inte att det skulle hållas några förhör som kunde varna PKK-arna, förklarade han. Alla förhör borde ske samtidigt, i ett enda stort tillslag. Och därför gick hösten utan att det skedde någon granskning av bärigheten i Seppos tips. (Se Mörkläggning sid 69, 176f.)

Samtidigt sipprade det ut antydningar från Holmér själv och från källor i hans närhet. Ibland var de rätt allmänna, som när Holmér medverkade som specialgäst i radioprogrammet Sommar och intervjuades av journalisten Annika Hagström.

Hagström välkomnar Holmér och undrar när han ska ta ledigt. ”När vi har löst det här mordet”, svarar Holmér. Hagström: ”Inte förr?” Holmér: ”Nej.” Hagström: ”Kan mördaren ta semester?” Holmér: ”Nej, det är en tröst att han inte har semester. Han kanske ligger i en hängmatta. Men han mår inte bra. Det unnar jag honom.”

I intervjun med Hagström lägger han till: ”Jag tror jag vet hur motståndaren ser ut också.” Hagström: ”Vet du? Men tala om det då!” Holmér: ”Nej. Jag kan inte. Men jag har en bild av honom.” Hagström: ”Kan du inte säga nåt om det?” HH: ”Nej.”

Till Åsheden säger Holmér att att anledningen till att han ställer upp på den här intervjun är att han vill skicka ett meddelande till gärningsmannen, att han vill skrämma mördaren. (Avsnitt 4.)

Det är, kan man tycka, snubblande nära att varna PKK – om det nu är personer i den kretsen han vill skrämma.

Under sommaren läcker det också ut detaljerad information om PKK-spåret genom herrtidningen Lektyr som publicerar tre artiklar om saken. Reportern Charlie Nordblom berättar i poddserien (avsnitt 4) om hur Säpos Alf Karlsson gav honom insyn i hemligt säpomaterial om PKK och hypotesen om att organisationen låg bakom mordet. De två första artiklarna handlar om kurdmorden i Uppsala och Stockholm, den tredje handlar om Palmemordet och avslöjar att PKK nu är Holmérs huvudspår.

Åsheden frågar Holmér om vad han tycker om att någon läckt. Holmér svarar bara att artiklarna är bra och att Nordblom ”är duktig”. Det är inte precis en väntad reaktion från en spaningsledare som verkligen inte vill att PKK-kretsen ska bli varnad. (Avsnitt 4.)

Det finns andra signaler som går ut denna sommar.

Den 22 juli, dagen efter publiceringen av den andra artikeln i Lektyr, publicerar Expressen uppgifter från en icke namngiven ”mycket initierad” poliskälla som i kryptiska ordalag anspelar på utredningen av vapentipset och kartläggningen av PKK-anhängare som om man vore nära ett genombrott i utredningen. I artikeln talas om ”intensivspaning” och det heter att ”under de senaste dygnen har flera nya pusselbitar kunnat läggas på plats”.

Den anonyma poliskällan citeras så här: ”Vi är nu mycket nära den kritiska punkt då vi är helt säkra på att de vi spanar mot är de skyldiga.”

På Expressens fråga om varför de misstänkta inte gripits svarade källan: ”Jag använder bildspråk och säger att vi vill vara 200-procentigt säkra innan vi slår till.”

Aftonbladet publicerar samma dag liknande uppgifter, men där är det en namngiven person, Holmérs presstalesman Leif Hallberg, som står för uttalandena. (Se Mörkläggning sid 163.)

Några allvarliga försök att invagga kretsen av PKK-aktivister i falsk säkerhet kan man inte säga att Holmérs spaningsledning ägnat sig åt.

Varför behövdes Åsheden?

Vad vi får inblickar i när vi lyssnar på Palmeutredningen inifrån är hur lanseringen av PKK-spåret är en sorts spel från Holmérs och spaningsledningens sida.

Vilka riktar sig spelet mot? Det kan förstås handla om att provocera de PKK-aktivister som utsätts för avlyssning så att de fäller aggressiva kommentarer – eller i bästa fall ställer till bråk. Men det handlar definitivt också om att sätta press på åklagarna och att samtidigt kasta ut spännande smakbitar till media. Det handlar helt enkelt om att planera för det stora tillslaget genom att skapa en atmosfär av förväntan och ge åklagarna minimalt utrymme att sätta sig på tvären.

Hur passar då Holmérs kontakter med Åsheden in i det mönstret? De tar trots allt en del tid från annat, i början träffar han henne varje dag, och de ger ingen omedelbar utdelning i form av positiva skriverier. Men som vi varit inne på: Holmér har skaffat sig ett verktyg som han kan hoppas att styra Dagens Nyheter med. Och han räknar förmodligen med att om allt går väl kommer tidningen att stort uppslaget publicera en hjältesaga, skriven av Åsheden men med material som han själv försett henne med.

Låter det alltför krasst? Kan vi inte tänka oss att han kanske helt enkelt behövde diskutera sina teorier?

Visst. Men allt han sa till Åsheden kunde han löpande ta upp med spaningsledningen – och gjorde det säkerligen också.

Eller kanske han ville bolla sina tankar mot en utomstående, något som inte satt i polishuset hela dagarna?

För all del. Men till det hade han Ebbe Carlsson, en intelligent och initierad person som han litade obetingat på och som han hade daglig kontakt med.

Alternativt: kan det inte ha varit mer känslomässigt, att han ville söka tröst och sympati hos en lyssnande kvinna när han kände sig trött och nedstämd? Det kan väl tänkas. Men han hade just inlett ett nytt förhållande med Åsa Kylén som han senare skulle gifta sig med så behovet borde mänskligt att döma inte ha varit så stort.

Men ändå: kan vi inte tänka oss att han helt enkelt kände att Åsheden var rätt person när han ville berätta om sina innersta tankar kring mordet?

I princip, ja. Men det gjorde han ju inte.

Seppos vapentips är ett tydligt exempel på det. Vi vet för all del inte hur Holmérs innersta tankar såg ut i maj 1986 när han bestämde sig för att satsa allt på att detta skulle bli ingången till polisens lösning på mordgåtan. Men vad vi vet är att detta vapentips och PKK i allmänhet upptog i stort sett all hans professionella energi från och med någon gång i maj. Men först i juni berättade han för Åsheden om själva vapentipset och först i juli om att PKK blivit hans huvudspår.

Hon var inte precis hans förtrogna när det verkligen brändes.

Hur var det då med det omvända förhållandet – Åshedens relation till Holmér?

Hon kommenterar i poddserien hur hon uppfattade det att ha dessa hemliga samtal med spaningsledaren: ”Ja, han var ju den viktigaste personen i Sverige. Alla var ju oerhört chockade och förbryllade och ingen förstod varför Palme hade blivit mördad. Att få svar på frågan ’varför mördades han?’, den var oerhört viktig. Och här sitter mannen som ska försöka ta reda på det. Och så får jag följa honom i hans jakt på den förklaringen.” (Avsnitt 2.)

Här finns ingenting av tankar om att uppklarandet av mordet skulle kunna vara en kollektiv ansträngning från åklagare och hundratals poliser. Det är lätt att uppfatta det som att Åsheden var starstruck då och att känslan inte riktigt lämnat henne flera årtionden senare.

Det kanske inte var så konstigt. Hans Holmérs pressekreterare Leif Hallberg som intervjuas i poddserien säger om Holmér: ”Han hade en magisk aura.” (Avsnitt 2.)

Poddserien visar hur Holmér spelar på hela registret i sina kontakter med Åsheden. Han är inte bara en tuff, kunnig polis utan blir också personlig och pratar om prestationsångest, om att han jobbar dygnets alla vakna timmar och om att han äter vitaminer och gammaglobulin eftersom han inte får bli sjuk. (Avsnitt 2.)

Åsheden säger i poddserien: ”Det stämmer att vi lärde känna varandra, för det gör man ju med nån man träffar dagligen eller nästan dagligen.” Men hon tillägger att de inte pratade om något privat och bara sällan om något personligt.

Och hon vet att hennes jobb är att få honom att prata: ”Så här i efterhand så tycker jag att jag spelar med lite för mycket, lite väl mycket kan man säga, i hans sätt att vara och tala. Jag anammar lite av polisens språk som inte är mitt språk, jag hänger med i polishumorn och jag skrattar åt polisskämten och ibland cynismen också som finns i det här polisspråket. /…/ Och det är inte så klädsamt så här i efterhand, det håller jag med om. Men det var effektivt då. /…/ ”Jag fick ju ur honom väldigt mycket. Det var ju det jag ville.” (Avsnitt 5.)

Det här illustrerar en viktig aspekt av deras relation från Åshedens håll, det var delvis ett spel där hon gick in i en roll. Och det är rimligt att utgå från att det var samma sak för Holmér, men tvärtom.

När Holmér talar med Åsheden kallar han journalister för ”nyhetsgamar” som kan förstöra allt om han ger dem för mycket information. (Avsnitt 2.) Och det finns all anledning att tro att han hade den inställningen även till Åsheden.

Så självklart kunde han avsiktligt missleda journalister.

Den ljugande spaningsledaren

I poddseriens första avsnitt berättar Mårten Palme om ett tidigare minne han hade om Holmér och som gick ut på att denne skulle ha ljugit offentligt i en uppmärksammad fråga. Saken gällde dopinganklagelserna mot friidrottaren Linda Haglund, anklagelser som fick henne avstängd från att tävla – saken prövades av internationella friidrottsförbundet som försvarade avstängningen. Holmér som var det svenska friidrottsförbundets ordförande hade tillbakavisat anklagelserna mot Haglund, men Mårtens pappa Olof trodde inte att Holmér var ärlig.

Det kommer fram annat i poddserien som också berör Holmérs personliga pålitlighet. I tredje avsnittet får vi vara med när han berättar för Åsheden att Lisbeth Palme ringt till honom. Hon har haft behov av att prata och att de har haft vad han kallar ”terapisamtal”. Hon talar inte med andra poliser, förklarar Holmér för Åsheden, hon är upprörd över att saker hon sagt har läckt ut till pressen: ””Hon tycker inte om poliser, Den enda hon litar på är mig. Nej, det är det inte. Men det är lätt för henne att komma till mig.”

Lovisa Lamm Nordenskiöld tar upp med Åsheden att Holmér själv ju gjorde just det Lisbeth fruktade när han hade sina hemliga samtal om Lisbeth med DN-reportern. Åsheden försvarar sig – lite ologiskt, kan man tycka – med att hon för sin del inte läckte vidare, hon skulle skriva artiklarna själv.

Telefonsamtalen från Lisbeth till Holmér leder också till att hon går med på att träffa honom för ett förhör som hålls under informella omständigheter hemma hos Ebbe Carlsson. Även vad som sägs där får Åsheden del av och skriver senare om. När Åshedens artikelserie publiceras i Dagens Nyheter känner sig Lisbeth av naturliga skäl sviken. Hon kommenterar drastiskt Holmérs agerande i en TV-intervju hon ställer upp på 1989: ”Jag träffade Holmér och han lurade mig omedelbart.” (Citerat i Mörkläggning, sid 779.)

Under förhöret hemma hos Ebbe berättar Lisbeth om sin iakttagelse av mannen som efter mordet står och tittar på henne på flera meters håll. Holmér drar slutsatsen att det inte är mördaren hon ser utan vittnet Anders B. Till Åsheden säger han: ”På två minuter skulle jag kunna knäcka hennes version”. Åsheden undrar om Lisbeth i efterhand fått se en bild på Anders B för att se om hon känner igen honom, Holmér mumlar något.

Vad vi får del av är alltså att Holmér inte fäster någon tilltro till Lisbeths uppgifter, men att han inte gör något för att försöka reda ut saken med henne. Till exempel försöker han inte få henne att delta i en rekonstruktion på brottsplatsen. Han har helt enkelt andra planer på hur han ska komma fram till någon sorts polisiär lösning än att göra det självklara: nämligen att försöka få fram bästa möjliga information från huvudvittnet.

I avsnitt 5 ger Mårten Palme ett annat exempel på sådant som Holmér väljer att bortse från. Mårten har sent omsider kommit i kontakt med information om att militärjuntan i Chile tidigare försökt mörda Olof Palme och att den då anlitat en yrkesmördare vid namn Michael Townley. Han kontaktar spaningsledningen. Där visar man inget intresse för tipset och tycks inte heller känna till saken. Märten: ”Det var ju helt uppenbart att de inte hade koll alls.” Det här var, som Mårten såg det, den första indikationen på att Holmér var en ”idiot”.

Idiot eller inte, Holmér odlar i alla fall bilden av sig själv som den som står för tankeverksamheten i mordutredningen. Ett avsnitt ur ett samtal med Åsheden i avsnitt 4 illustrerar det:

Åsheden: ”Som jag förstår det hela är det du som driver tänkandet.” Holmér: ”Ja.” Åsheden: ”Och har gjort det ganska länge.” Holmér: ”Ja.”

I avsnitt 6 kommenterar han åklagarna: ”Jag känner mig så överlägsen det här gänget jag ska träffa i dag.” och han tillägger: ”Jag skulle inte vilja ha mig emot mig.”

Det är väl ingen överdrift att säga att Holmér hade vad som brukar kallas hybris – ett begrepp från den grekiska mytologin som handlar om att tro sig kunna överträffa gudarna.

Utan det personlighetsdraget är det väl osannolikt att han skulle ha gett sig på sitt riskabla PKK-projekt, ett försök att till synes klara upp Palmemordet utan att egentligen ha några bevis.

Men vad säger det om den fråga vi berörde inledningsvis: trodde han på PKK-spåret?

Det mest naturliga svaret på den frågan kanske är att den saken inte var relevant – i alla fall om frågan avser om Holmér verkligen var ute efter att försöka få fram ett sakligt grundat svar på vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Mycket pekar på att han inte var intresserad av den saken.

Han kan ju ändå ha trott på att han skulle lyckas med att presentera en lösning som skulle vinna allmän tilltro – med allt vad det innebar. Regeringen skulle ha en sak mindre att bekymra sig för, han själv skulle vara högst meriterad att bli nästa rikspolischef om han så önskade, media och allmänhet skulle hylla honom som en hjälte.

Sådant skulle kunna räcka ganska långt som morot för många människor.

Tävlingsmänniskan

Holmérs dotter Pia intervjuas i avsnitt 7 och hon säger att han ”kanske inte hade så höga tankar om sig själv”, att han kan ha känt sig nertryckt av att hans egen far varit en mycket framgångsrik idrottare och en äldre bror gjort en akademisk karriär. Hon tror att han drevs av en ”revanschlust”, av strävan att visa att han var tillräckligt bra.

Hans Holmérs eget intresse för idrott fanns definitivt där hela tiden. Och för en idrottare handlar det om att segra, att få ett erkännande.

Som Hans Wranghult sa i avsnitt 5: ”Ja, han är ju en tävlingsmänniska. Och vill ju få ut mesta möjliga credit av sitt jobb.”

Han hade dessutom de ledande kretsarna i det socialdemokratiska partiet att tacka för sina framgångar i karriären. Det var i väsentlig utsträckning de, bland annat statsminister Ingvar Carlsson, som skulle komma att sätta betyget för vad han uppnådde med mordutredningen.

Holmér har varit med förr och räddat den socialdemokratiska toppen från politiska skandaler: det hade handlat om telefonavlyssning, om åsiktsregistering bland sjukvårdsanställda och om höga politikers, bland annat en socialdemokratisk justitieministers, misstänkta sexköp.

När Holmér alldeles efter mordet gick in som spaningsledare med Ingvar Carlssons direkta stöd var det i ett läge när Carlsson fruktade att det kunde vara ett genomtänkt och välplanerat dåd. Själv skriver han i sin memoarbok Ur skuggan av Olof Palme om sina tankar när han under mordnatten var på väg in till Rosenbad med taxi: ”På Nynäsvägen funderade jag över om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns och jag kunde vara ett av dem.” Han skriver också: ”Min tanke omedelbart efter mordet på Olof Palme var att det fanns politiska motiv bakom dådet.”

Dagen efter mordet talade Ingvar Carlsson med moderatledaren Ulf Adelsohn. Denne beskriver i sin memoarbok Partiledare. Dagbok 1981-1986 vad Carlsson sa i detta samtal, nämligen följande: ”När nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg.” Enligt Adelsohn hade Ingvar Carlsson föreställt sig att bakom mordet kunde det ligga ”en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället.”

Det var alltså inte precis någon lättretlig missbrukare från Sollentuna som Ingvar Carlsson med fruktan tyckte sig skönja, utan något betydligt mer sofistikerat – och svårhanterligt.

I det läget valde Carlsson att backa upp Hans Holmér som spaningsledare. Med på det improviserade mötet i Folkets hus när den saken gjordes upp fanns – förutom Ingvar Carlsson och Holmér – den ständigt närvarande Ebbe Carlsson. Det var den 3 mars.

Fyra dagar senare möttes DN:s Christina Jutterström, Ann-Marie Åsheden och Hans Holmér för att göra upp om det hemliga samarbetet mellan spaningsledaren och Sveriges största morgontidning. Mötet ägde – förstås, är man frestad att tillägga – rum hemma hos Ebbe Carlsson.

Holmérs mordutredning skulle med tiden visa sig vara undermålig. Men PR-sidan fungerade – åtminstone mycket bättre än mordspaningarna.

Mörkläggning

Och hur ska man då karakterisera denna PR-kampanj, denna systematiska ansträngning från Holmérs sida att lansera ett spår som han visste att han inte hade några egentliga bevis för?

Frågan är väsentlig eftersom det handlade om en kampanj som helt tog över utredningen – och som därmed stängde dörren för en hel rad mer eller mindre självklara utredningsåtgärder som helt enkelt inte blev utförda.

Jag vill än i dag kalla det för mörkläggning, alltså den term jag använde i titeln på min första bok om Palmeutredningen.

Vad jag avser med det diskuterar jag bland annat i förordet till den nya upplagan. Där skriver jag:

”Det kan vara lämpligt att säga några ord om exakt vad jag menar med den lite dramatiska termen.

Det jag avser är att politiskt känsliga omständigheter har lämnats outredda. Spaningstips som skulle kunna tänkas föra utredningen framåt har diskret lagts åt sidan om de bedömts som olämpliga att forska i. Eller också har de blivit offentligt avfärdade på lösa grunder.

Centrala insatser i mordutredningen har i stället alltför ofta handlat om att etablera en snygg officiell sanning även när det handlat om att försöka pressa ner fyrkantiga bitar i runda hål. Det har helt enkelt varit viktigt för dem som haft ansvar för spaningarna att leverera någon sorts hanterligt svar på vad som hade hänt – och få slut på frågorna.

Och motiven? Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara. Det skulle i alla fall se ut som om de gjorde ett bra jobb. Men det har också handlat om att regeringspolitiker inte ansett sig ha råd med en situation där spekulationerna om mordet pågår okontrollerat.

De många trådarna – särskilt under de första åren – mellan kanslihuset och utredarna handlade helt tydligt om att det pågick en verksamhet som bara kan beskrivas som ett sätt att skydda vad som ansågs vara den svenska statsmaktens intressen.

Vanliga mord framkallar förstås inte några sådana aktiviteter på hög nivå. Men utredningen av mordet på en statsminister är en händelse utanför det normala – särskilt när den mördade statsministern är en ytterst omstridd politisk ledare med många fiender i Sverige och utomlands.”

Poddserien Palmeutredningen inifrån har sitt fokus på Holmér – helt naturligt eftersom utgångspunkten för serien är Åshedens inspelningar.

Spaningsledarens kontakter med kanslihuset skymtar därför bara högst indirekt – det är alldeles tydligt sådant han inte uppehållit sig särskilt vid i sina samtal med Åsheden.

Dessa kontakter är samtidigt högst påtagliga. Han har återkommande samtal med Ingvar Carlsson och justitieminister Sten Wickbom. Han har dessutom två observatörer från kanslihuset placerade i Palmerummet, med dem kan han tala så mycket han vill. Och han har förstås tillgång till Ebbe Carlsson som sitter med direkt access till en antal högt placerade socialdemokrater.

För den som lyssnar på serien med dessa kontakter i minnet blir Holmérs till synes irrationella handlande plötsligt mer begripligt. Han har åtagit sig ett uppdrag. Han ska leverera. Han behöver inte bry sig om åklagarna. Och han handlar utifrån en övertygelse om ett fullständigt mandat att sköta utredningen som han vill. Att han ända fram till det bittra slutet agerat utifrån den förutsättningen skymtar fram i hans upprörda brev till medarbetarna efter tillslaget.

Sammanbrottet för PKK-spåret blev också Holmérs fall.

”Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra.”

Holmér blev, som han såg det, huggen i ryggen av åklagarna. Vad dessa än trodde själva om PKK-spåret så var det deras uppgift att backa upp honom. Men det gjorde de inte. Som han sa om Zeime till Åsheden: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.”

Den repliken är en central punkt i den poddberättelse som med all rätt fått namnet Palmeutredningen inifrån.

FOTNOT: Texten är uppdaterad och korrigerad 220425 när det gäller en enskild uppgift. I den ursprungliga publicerade versionen skrev jag att Holmér informerade Åsheden om vapentipset först i juli, samtidigt som han berättade för henne att PKK var hans huvudspår. I avsnitt 3 av serien berättar dock Lovisa Lamm Nordenskiöld att Åsheden – med avslagen bandspelare – fick viss information om vapentipset redan den 10 juni, dock utan att Holmér då berättade att PKK blivit hans huvudspår. Det avslöjade han för henne först den 9 juli.

FOTNOT 2: I poddserien berättas om ett minne från barndomen som Mårten Palme hade av Holmér, om att denne tycktes ha ljugit i samband med dopningsskandalen med friidrottaren Linda Haglund. Det syftar dock på uttalanden från Holmér från 1981, året då Mårten fyllde 20 år och definitivt inte kunde räknas som ett barn. Jag hade i ursprungsversionen av min text beskrivit det som ett barndomsminne, precis som det gjordes i poddserien. Det är nu (220425) korrigerat.

FOTNOT 3: (220427) Uppgift om när Palmeutredarna började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK är nu korrigerad. Rätt tidpunkt är sommaren 1986.

Inte riktigt Holmérs innersta tankar – men en spaningsledare i närbild

Hans Holmér är huvudpersonen i en ny serie program från P3 Dokumentär. Där redovisas inspelningarna från hans hemliga möten med DN-reportern Ann-Marie Åsheden. De träffades på inledningsvis daglig basis från och med en vecka efter mordet. Och mötena fortsatte under hela hans tid som spaningsledare. Upplägget var att Åsheden skulle få en exklusiv ”inside story” om hur fallet klarades upp. Det blev i stället en dokumentation över det första kraschade försöket att leverera en lösning.

DET BÖRJADE SOM EN YTTERST HEMLIG OCH YTTERST DISKUTABEL överenskommelse. Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström var god vän med Ebbe Carlsson – Hans Holmérs samarbetspartner från sjukhusaffären och bordellaffären, två politiska skandaler som skakat Sverige på 70-talet. Holmér och Ebbe hade gjort sig kända som politiska fixare med täta band till den socialdemokratiska partitoppen.

Att Jutterström kände Ebbe var kanske inte så överraskande. Ebbe kände många inflytelserika personer, det ingick i hans sätt att arbeta.

När det blev känt att Ebbes gode vän Holmér, då länspolismästare i Stockholm, tagit på sig rollen som spaningsledare i Palmeutredningen tog det inte lång tid innan Jutterström fångades av en idé. Den gick ut på att DN skulle få storyn om mordspaningarna inifrån genom att en reporter fick en exklusiv kontakt med Holmér. Medan spaningarna pågick skulle Holmér berätta och reportern skulle notera och tiga. Men så fort som fallet klarats upp skulle DN med ensamrätt kunna leverera Holmérs egen success story.

Ebbe talade med Holmér som visade sig vara positivt inställd. Och bara några dagar efter mordet träffades Jutterström. reportern Ann-Marie Åsheden och Holmér hemma hos Ebbe. Holmér bodde själv till och från hos Ebbe eftersom hans äktenskap just brutit samman och han inte kunde bo hemma.

Mötet var kort och slutade med en överenskommelse. Holmér skulle ha rätt att avgöra när och om materialet skulle publiceras. Jutterström tyckte, förstår vi av hennes uttalanden i dokumentärserien, att hon hade gjort ett kap. Länspolismästaren hade å sin sida lyckats upprätta ett hemligt samarbete med Sveriges dominerande dagstidning – en nog så diskutabel åtgärd från en statlig befattningshavare, men en noterbar framgång för en PR-sinnad person som Holmér.

Det gick inte som DN och Holmér hoppats. Efter nästan ett år som spaningsledare tvingas han avgå under förnedrande former. Hela tiden fram till dess har Åsheden haft sina möten med honom i polishuset – i början dagligen men senare med lite längre intervaller. Hon har varje gång blivit diskret insmugglad med hjälp av Holmérs sekreterare. Nästan ingen annan har vetat något.

Vad skulle det nu bli av materialet? Det blev en kompromiss. Sommaren 1987 publicerade DN en artikelserie med namnet Holmer 1 mars – 31 maj 1986, alltså en skildring som baserade sig på mötena med spaningsledaren under de tre första månadernas mordutredning. Samma år kommer reportagen ut i bokform under titeln Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna. Boken ges ut av Bonnier Fakta där Ebbe Carlsson är chef.

Raskt fram 35 år i iden. Åshedens intervjuer har mer eller mindre fallit i glömska. Men nu visar det sig att hon spelat in allt på kassettband och sent omsider tillåtit reportern Lovisa Lamm Nordenskiöld, och producenten Hugo Lavett att ta del av inspelningarna och använda dem som underlag för en dokumentärserie om hela materialet, alltså även det som beskriver månaderna fram till det bittra slutet för Holmér.

Jag fick lyssna på de tre första avsnitten inför min medverkan i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddag, den 3 februari, där serien presenteras. Och i programmet gav jag en del synpunkter på Holmér och hans roll som spaningsledare – ett ämne som jag ju behandlat utförligt framför allt i Mörkläggning, min första Palmebok som nu är ute i en ny uppdaterad upplaga.

P3 Dokumentärserien som fått namnet Palmeutredningen inifrån består av ganska korta avsnitt från Åshedens inspelningar med Holmér, sammanbindande kommentarer från Lovisa Lamm Nordenskiöld, mediaklipp från den aktuella perioden samt nutida intervjuuttalanden från inte bara Ann-Marie Åsheden utan också en rad andra personer som funnits runt Holmér.

Men även om sekvenserna med Holmér själv verkligen är ganska korta är det förstås ändå han som är den självklara huvudperson i programmen. Hans pressekreterare Leif Hallberg säger i ett avsnitt: ”Han hade en magisk aura”. Och det fångar onekligen något av personen Holmér – han byggde, bland annat genom sina presskonferenser, upp en atmosfär kring sig själv som en sorts superpolis med star quality. Det var den förmågan som gjorde det möjligt för honom att under ett år fortsätta leda den gigantiska mordutredningen – utan att han själv hade några egentliga kunskaper just om hur man utreder ett mord.

På presskonferenserna var han tuff, slagfärdig och sammanbiten – något som imponerade på journalister och allmänhet. I samtal med Åsheden visar han upp en annan sida, han framstår som mjuk, känslig och lite tvekande. Är den mer äkta? Det är tveksamt, men den fungerade. Åsheden visade fortfarande i sin andra bok om Holmér, Förbannelsen, att hennes lojalitet till honom fanns kvar.

Att Holmér kunde vara nog så bedräglig inte minst mot personer som valt att lita blint på honom visar sig i serien när spaningsledaren berättar utförligt för Åsheden om vad Lisbeth Palme har delgett honom i förtroende. Lisbeth har gett tydligt uttryck för att hon inte gärna vill tala med några andra poliser än Holmér och räknar med att vad hon säger till honom ska stanna hos honom, i alla fall inte hamna i tidningarna. Senare, när Lisbeth genom publiceringen i DN inser att Holmér svikit hennes tillit, blir hon rasande.

Hur ärlig var Holmér mot Åsheden? Det framkommer i serien att han väntade en månad med att berätta något för henne om den uppgiftslämnare som kom att bli en helt central figur i PKK-spåret, den alkoholiserade kåkfararen Seppo.

Den 13 maj 1986 kontaktar denne polisen för att lämna en berättelse om hur han ett par veckor före Palmemordet skaffat fram ett par magnumrevolvrar åt två fängelsekompisar, den kroatiske terroristen Miro Baresic och en kurdisk knarklangare. Det blir snabbt utgångspunkten för den kampanj mot PKK som Holmér börjar skissa och som han ger namnet ”Operation Alfa”. Men Holmér nämner ingenting om Seppo eller om vapentipset till Åsheden förrän den 10 juni.

De är kanske inte så förvånande att han tvekade om hur han skulle ta upp detta tips med Åsheden. Rent sakligt var det knappast mer känsligt eller mer trovärdigt en en lång rad andra tips som han utan restriktioner diskuterade med henne. Men här handlade det om ett spaningsuppslag som han tänkte göra något riktigt stort av – och då fanns det inget utrymme att sjabbla.

I efterhand är det lätt för vem som helst som studerar tillgängligt material att kopplingen mellan denna påstådda vapenaffär och PKK redan från början bör ha framstått som högst diskutabel. Och med tiden visade det sig att Seppo av allt att döma hittat på alltihop, kanske inspirerad av den belöning som Holmér utlyst och av att Holmér tidigare under våren visat upp just två magnumrevolvrar i TV.

De avsnitt jag lyssnat på för bara fram handlingen till sommaren 1986 då Holmér just dragit igång sin kampanj för att knyta PKK till mordet. Hela upptrappningen av satsningen på PKK-spåret och Holmérs stegrade konflikter med åklagarna om den saken ligger i senare avsnitt.

Det vore synd att missa dessa. Vad som inträffade de månaderna är laddad politisk och juridisk dramatik.

De avsnitt jag lyssnat på innehåller några uppgifter som jag menar är felaktiga eller diskutabla. Jag räknar med att återkomma till dem i den diskussion om serien som jag räknar med kommer att föras här på bloggen.

Avsnitt 1 av serien heter Olof Palmes sista timmar. Det börjar med att berätta om mordkvällen och fortsätter sedan med överenskommelsen mellan Dagens Nyheter och Holmér. Medverkar i nutida intervjuer gör bland annat Mårten Palme och Christina Jutterström.

Avsnitt 2, Hans Holmér och de 40 ljusen, handlar om den första kaotiska tiden efter mordet. Medverkar gör bland andra Hans Wranghult som var Holmérs biträdande spaningsledare, pressekreteraren Leif Hallberg samt Tommy Lindström, dåvarande chefen för rikskriminalen och medlem i spaningsledningen.

De återstående avsnitten kommer att släppas enligt följande. Del 3: 6 februari, Del 4: 8 februari, Del 5: 10 februari, Del 6: 13 februari och Del 7: 15 februari.

Stig Engströms alibi på DN Debatt: 15 belägg för att han var ett vittne

Stig Engström har utan egentlig bevisning blivit uthängd som Palmemördare i nyhetsmedia och senast också i en underhållningsserie på Netflix. Samtidigt finns det, menar fyra skribenter på DN Debatt, ett stort antal konkreta omständigheter som visar att han var ett vittne på platsen efter dådet, inte en flyende gärningsman. FOTO: Polisen

ANKLAGELSERNA MOT STIG ENGSTRÖM FÖR ATT ha mördat Olof Palme har till stor del gått ut på att hävda att han inte fanns på mordplatsen minuterna efter dådet.

I en artikel som i kväll publicerats på DN Debatt går fyra debattörer konkret igenom vad Engström berättat om vad som skedde på platsen sedan mördaren flytt. En stor del av dessa uppgifter lämnade han mycket tidigt. Det är, menar debattörerna, orimligt att tänka sig att han skulle ha fått rätt om allt detta ifall han inte varit där.

Genomgången är uppdelad i femton punkter. De rör konkreta uppgifter om sådant som Engström sagt och som handlar om till exempel livräddningsåtgärder, Lisbeth Palmes uppträdande och hur polisen agerade på platsen. Bland annat handlar punkterna om vad Engström sa till väktarna när han återvände till Skandiahuset tjugo minuter efter Palmes död, vad han sa till sin hustru när han kom hem på natten och vad han sa till olika personer dagen efter mordet.

Den som vill studera källmaterialet till de femton punkterna kan gå till de här länkarna som leder till dokument på Palmemordsarkivet respektive ljud- och bildfiler på Youtube.

De fyra debattörerna bakom artikeln är:

Mattias Kressmark, en av administratörerna för Palmemordsarkivet;

Anders Olsson som gjort ett par uppmärksammade filmer om utpekandet av Engström, Analys av sannolikheten att Stig Engström var Palmes mördare och Stig Engströms beskrivning av mordplatsen. Filmerna är tillgängliga på Youtube;

Jörgen Gidlöf, debattör på denna blogg;

• och jag själv, Gunnar Wall.

Med all sannolikhet kommer de frågor som reses i inlägget att debatteras vidare i Dagens Nyheter. Och samtidigt är förstås debatten i ämnet nu öppnad här på bloggen.

Johannes Finnlaugsson recenserar DOM, avsnitt 1: Klassisk slapstick? Nej, kolla den grådassiga färgskalan


Johannes Finnlaugsson, ståuppkomiker och manusförfattare, har tittat på Netflixserien om Palmemordet. Här recenserar han första avsnittet – och kommer med en rad spännande – men obevisade – påståenden!

Mordet på Olof Palme är verklighet – medan den nya Netflixserien Den osannolika mördaren förstås är fiction.

Men även fiction förtjänar att kommenteras. Och med start nu kan denna blogg stolt erbjuda en serie recensioner av de olika avsnitten i serien.

Och den som står för bedömningarna är inte jag – mig får ni ändå läsa så det räcker här på bloggen – utan ståupparen Johannes Finnlaugsson.

Den här gången kommenterar Johannes det första avsnittet – och diskuterar bland annat vilken genre serien egentligen hör hemma i.

Här springs det i dörrar och Robert Gustafssons huvudperson faller pladask på golvet – är det en komedi? Det kan möjligen verka så, men Johannes har ett annat svar. /Gunnar Wall


Av Johannes Finnlaugsson

VI BÖRJAR MED EN BRASKLAPP. Den fem avsnitt långa serien Den osannolika mördaren har i skrivande stund funnits ute på Netflix i knappt en vecka. Den har redan tröskats igenom grundligt på kultursidor, bloggar, youtube, facebook-grupper och podd. Lyssna till exempel gärna på PALMEMORDSPODDEN där jag och K Svensson samtalar om första avsnittet – och där jag även kommer prata med andra gäster om kommande avsnitt.

Så det här är varken första eller sista inlägget i ämnet. Det jag får göra för att försöka sticka ut är att utgå från mig själv och gräva där jag står. Nu kör vi.


Jag heter Johannes. Jag är född tidigt åttiotal och min hjärna började således skapa minnen ungefär samtidigt som Sveriges statsminister sköts på öppen gata och följetongen som är mordutredningen drog igång.

Jag är också komiker, och var tidigt intresserad av humor. På nittiotalet konsumerade min endorfin-suktande tonårshjärna hungrigt samma serier som alla i min ålder tyckte var det roligaste som någonsin skapats — först NileCity och snäppet senare Varan-TV. På den nya balla kanalen TV3 sprang Gert Fylking runt och fes ikapp med Christer Pettersson.

Med denna bakgrund är det svårt att titta på Netflix nya serie Den osannolika mördaren och inte slås av hur världarna möts. På ytan har vi nämligen alla ingredienser för ett humoristiskt storverk. Visst, det finns en tragik i botten. Men det gjorde det ju även med Torsk på Tallinn.

Kolla in, det är Robert Gustafsson, han knasbollen från Killinggänget! Han har klätts ut med knasig mask så han fått närmast parodiskt runda kinder! Är det kanske i en av dessa han kommer gömma mordvapnet, så som en hamster lagrar mat?

Och kolla, han i bilen! Det är ju han där från Varan-TV! Vilken häftig mashup, att få se representanter från det sena 90-talets två största humorgäng i samma serie. Kanske kommer Farbror Barbro att spela Stig Engströms fru. Kanske kommer Tord Yvel läsa upp nyheten om statsministermordet i Österlen-nytt, med en bevingad fras som fanns med i original-sketchen men passar minst lika bra i detta sammanhang: “Ingen uppges ha skadats. En dog.”

Inledningen av första avsnittet bär också tydliga inslag av klassisk slapstick. Skandiamannen, gestaltad av Robert Gustafsson, springer lustigt på isiga gator. När han återvänder in på Skandia efter mordet ramlar han pladask ner på golvet. Han är full, deklarerar en kollega. Han har väl varit ute med sin kompis, illern Göran.

Manuset är dessutom baserat på ett material av Thomas Pettersson. Den humorintresserade studsar till, men för att vara tydlig — det handlar inte om ståuppkomikern och fars-artisten från Halmstad. Vilket i och för sig hade varit rimligt, då det hade förklarat Skandiamannens evinnerliga springande i dörrar.

Nä, det här är baserat på en bok av en namne till honom. Thomas Pettersson –  journalisten. Vilket nog är det epitet han själv föredrar, eftersom alternativet privatspanare anses som ett fult ord i sammanhanget. Men han spanade i alla fall, och han gjorde det privat. Åtminstone till en början, för senare blev det mer offentligt när han förde fram sin teori i en artikel i hipstermagasinet Filter och sedermera (förmodligen efter att artikeln kortats) i en bok. Och boken har mig veterligen aldrig stått i bokaffärernas humoravdelning. Författaren, hans redaktör och förläggare, och representanter för tv-serien (åtminstone i promotion-tider) insisterar på att det här är allvar.

Det är förvisso många som anser att teorin Pettersson lagt fram är komisk i sig, och att Filters storslagna utropande om att detta var den enda sanna lösningen på mordmysteriet är extra skrattretande. Men åklagare Krister Petersson, som inte omedelbart ger intrycket av att vara någon som ser humor i tillvaron, tog allting på fullaste allvar.

Det här är således inte en komediserie. Den exakta genren syns istället tydligt på den grådassiga färgskalan. Dessutom röker folk inomhus, vilket för tittaren signalerar att det antingen är förr i tiden eller Danmark. Men de pratar skådissvenska, så okej. Inte Danmark. Då snackar vi alltså en så kallad “period piece.” Både mord OCH nostalgi — det här är hårdvaluta i streamingvärlden. Det här är true crime.

Just vad som är “true” i begreppet true crime är förstås en tolkningsfråga. De högst verkliga huvudpersonerna och deras efterlevande har en distinkt annan åsikt än upphovsmännen i fråga om vad som är sant. Det är lätt hänt att råka påstå att verkligheten nog ligger nånstans mitt emellan, men det är lite som att säga att verkligheten om medeltiden ligger nånstans mittemellan historiska underlag och Game of Thrones.

Att försöka sila fram korn av sanning i en gyttjig flod av fiktion lämnar jag åt folk med bättre stövlar. Istället väljer jag att runda av detta inlägg med lite så kallad trivia. Intressanta fakta om tv-serien, helt enkelt. Precis som förlagan är den baserad på ett verkligt fall, även om det förstås kan förekomma ett visst mått av spekulation.

TRIVIA OM DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN, AVSNITT 1

* TV-serien heter “Den osannolika mördaren”. Man valde därmed bort arbetstiteln “Förtal av avliden.”

* När Hans Holmér under ett förhör med Lisbeth Palme hakar upp sig på att hon beskrivit en vit överläpp, så stod det inte i manus. Det var Mikael Persbrandt som reagerade instinktivt, då han tyckte att signalementet stämde in på honom själv.

* Olof Palme spelas av Peter Viitanen. Hans CV stoltserar nu med ordet “Palmelik” såväl under rubriken utseendebeskrivning som tidigare roller.

* “Den osannolika mördaren” är den enda skandinaviska true crime-serien de senaste 15 åren där David Dencik inte spelar mördaren. Anledningen är rent logistisk, då Dencik var upptagen med att spela mördare i en annan produktion samtidigt.

* Robert Gustafsson gick endast med på att spela Skandiamannen på villkoret att han också fick rättigheterna att använda karaktären i framtida sketcher på exempelvis Idrottsgalan eller i Melodifestivalen.

* Prislapparna på Hans Holmér-peruken fick avlägsnas digitalt i postproduktionen efter en konflikt med huvudsponsorn Buttericks.

OBS! Det är inte bevisat att ovanstående lista är sanningsenlig. Det är en teori bland flera, men den svenska komikern Johannes Finnlaugsson och hans podcast Palmemordspodden misstänker att den är ungefär lika korrekt som teorin om Skandiamannen som Olof Palmes mördare.

För mer trams och ibland lite allvar om TV-serien och om Palmeutredningen i övrigt, prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp!

Den osannolika mördaren som TV-fiction – nära eller långt från verkligheten?

Robert Gustafsson spelar Stig Engström i Netflixserien Den osannolika mördaren som nu släppts. FOTO: Johan Paulin/Netflix

SÅ HAR DÅ DEN LÄNGE FÖRHANDSANNONSERADE serien om Skandiamannen och Palmemordet släppts av Netflix. En påkostad produktion, kända skådespelare, omfattande lansering i nyhetsmedia.

Det här är alltså en berättelse om Palmemordet som möjligen kommer att kunna ge avtryck i det allmänna medvetandet. Men exakt vad påstår den – och hur sann är den?

Vad jag anser om både Thomas Petterssons och Krister Peterssons utpekande av Stig Engström har jag tagit upp i många sammanhang här på bloggen.

Jag anser att deras argument inte på något sätt räcker och att han just framstår som osannolik i rollen som mördare. Det vill säga: jag tror inte att Stig Engström sköt Olof Palme.

Men Netflixserien har jag inte sett än och jag kommer inte att kommentera den själv förrän jag med omsorg tagit del av alla avsnitten. Det kommer i alla fall inte att ske det här veckoslutet.

Samtidigt vet jag att många som följer den här bloggen kommer att se den redan de närmaste dagarna och jag öppnar därför redan nu en tråd för debatten.

Det finns förstås utrymme för bedömningar av konstnärliga kvaliteter och underhållningsvärde för den som vill kommentera det.

Men den diskussion som hör hemma på den här bloggen rör framför allt två saker: i vilken utsträckning stämmer serien överens med verkligheten? Och vilka moraliska synpunkter kan det läggas på den här typen av deckarhistoria där en ganska nyligen avliden person kopplas ihop med det mest sensationella brottet i Sverige i modern tid?

Utan att ha sett serien föreställer jag mig att båda frågorna behöver diskuteras noga. Och jag tror att den här bloggen är ett av de bästa tänkbara forumen för det. Bland er som hittills deltagit i debatten om utpekandet av Stig Engström finns både stora kunskaper och ett djupt engagemang.

Välkomna att börja hamra på tangenterna!

Ståupparen Johannes Finnlaugsson frågar ut mig om nedläggningen av Palmeutredningen

Johannes Finnlaugsson är en ståuppare med ett stort intresse för Palmemordet. Det slog honom att de två infallsvinklarna – humor och det tragiska dådet på Sveavägen – kunde förenas till en podcast. FOTO: David Möller.

DET GÅR ATT VARA ROLIG OCKSÅ OM ALLVARLIGA ämnen. Till och med om Palmemordet. Det visade filmproducenten Schiaffino Musarra med TV-serien We Got This om amerikanen som ville lösa mordgåtan och få de 50 miljonerna.

Lika rolig, men mera faktabaserad, är Johannes Finnlaugsson som skapat podcasten Palmemordspodden – inte att förväxlas med Dan Hörnings och Tobias Henricssons välbekanta podd Palmemordet.

Medan Hörning/Henricsson har en saklig och mestadels strikt ton så tar Johannes Finnlaugsson ut svängarna en del – och gör det med hjälp av gäster som ofta (men inte alltid) har sin bakgrund i stand-up comedy.

Johannes är själv en av drivkrafterna bakom ståupp-klubben Under Jord i Malmö. Han har dessutom kunnat ses och höras i många andra sammanhang som på ståuppscenerna Oslipat och Norra Brunn liksom i radioprogrammet Tankesmedjan.

En första lång omgång av Palmemordspodden inleddes 2013 och fortsatte fram till 2016.

Bland de medverkande fanns Kalle Lind, Liv Strömquist, Soran Ismail, Josefin Johansson, David Batra, Hasse Aro och Jan Guillou. Och jag, för den delen – i ett dubbelavsnitt eftersom jag pratade så mycket.

I flera år såg det ut som om podden var avslutad för alltid. Men efter Krister Peterssons nedläggningsbeslut bestämde sig Johannes för att det var dags igen. Han gjorde ett enstaka särskilt avsnitt med anledning av den händelsen. Och från mars i år kommer det regelbundet nya avsnitt. Bland Johannes samtalspartners sedan nystarten har funnits Farah Abadi, Johanna Hurtig Wagrell och Fredrik Strage.

Jag blev inbjuden att vara med igen. Rubriken för avsnittet med mig satte Johannes till Mordet på Palmeutredningen. Tanken var att det skulle handla om nedläggningsbeslutet och så blev det också. Bland annat, ska väl tilläggas.

Jag frågade efteråt Johannes hur länge han tänker hålla på. Han svarade: ”Tills vidare.”

Om han med en eller två meningar skulle säga vad som är tanken bakom podden, vad skulle han säga då?

Johannes tvekade lite. ”Ja, den är inte helt målgruppsanalyserad”, svarade han. ”Det är den här lite konstiga blandningen av humor och Palmemordet. Det är inte helt optimalt om man tänker i termer av målgrupper. En del som gillar humor kanske inte gillar att man blandar det med seriösa saker. Och en del som intresserar sig för Palmemordet kanske tycker att jag tramsar för mycket. Men jag är intresserad av både humor och Palmemordet och jag tänkte att jag kanske kunde kombinera det. Och folk som lyssnar verkar gilla podcasten.”

Här är startsidan för nya Palmemordspodden. Den första halvtimmen av intervjun med mig går att lyssna på gratis här. Den som vill höra hela avsnittet, avsevärt längre, kan ta en prenumeration för 29 kronor i månaden här.

Om jag själv levde upp till poddens ambitioner att vara underhållande? Det är upp till andra att bedöma. Johannes Finnlaugsson försåg i alla fall avsnittet med den här presentationsbilden. För undvikande av alla missförstånd: bilden är ett montage. (Fast jag tänkte väl att ni redan gissat det.)

Så här presenteras den nya intervjun med mig i ståupparen Johannes Finnlaugssons podcast Palmemordspodden.

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

Daniel Ellsberg som riskerade 115 års fängelse för att han avslöjade sanningen om Vietnamkriget. Foto: Kushal Das. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.

Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.

I minnesfondens motivering heter det också:

När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.

Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.

NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.

Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.

Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.

Boken som ännu inte finns på svenska heter The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner.

Den har jag inte läst. Men temat finns med redan i hans tidigare utgivna självbiografiska bok Secrets: a Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Den är tyvärr inte heller översatt.

Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.

Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.

När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:

Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.

Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?

Kissinger: Jo.

Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.

Kissinger: Öh, ja.

Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?

Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.

När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.

Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)

Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.

Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.

Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.

Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.

Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg.  I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.

Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.

Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:

”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”

Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.

Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.

Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.

Slutligen: en mycket sevärd dokumentär om Ellsberg, The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers, finns att se på YouTube.

TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.