Carlsson, affären och lögnerna – apropå en ny dokumentär

Ingvar Carlsson

Carlsson på presskonferensen då justitieminister Anna-Greta Leijon avgår.

EN AV DE MEST FÖRBRYLLANDE – och mest missförstådda – svenska politiska skandalerna i modern tid är utan tvekan Ebbe Carlssonaffären som briserade i juni 1988.

Alla som vet någonting om denna märkliga affär känner till att den handlade om Palmemordet och några sorts hemliga spaningar som hade med avlyssning att göra. Plus att huvudpersonen Ebbe Carlsson hade haft vissa likaledes hemliga regeringskontakter. Men sedan är det inte lika glasklart längre.

Sveriges Television sände nu i september 2017 en dokumentär med titeln Statsministern, Ebbe och affären. (Den kommer att ligga kvar på SVT Play till 17 september 2018. Här.)
Den som är optimistiskt lagd och upptäcker att dokumentären finns är ursäktad om den utbrister i ett ”Ja! Äntligen! Nu får jag veta det jag aldrig fattat.”

Men riktigt så blir det inte.

Dokumentären anknyter inledningsvis till den regeringskris som dök upp i somras då allianspartierna hotade med misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar – en kris som då tills vidare löstes genom att två av de tre ministrarna avgick.

Den känsla som kanske de ansvariga velat förmedla är att historien upprepar sig, att det där är sådana stormar i vattenglas som dyker upp med jämna mellanrum. Och situationen i somras hade åtminstone ytliga likheter med vad som skedde under Ebbe Carlssonaffären då de borgerliga partierna – och även Vänsterpartiet – krävde den socialdemokratiska justitieministern Anna-Greta Leijons avgång. Och i det läget, utan att längre ha stöd av en parlamentarisk majoritet, lämnade hon regeringen.

Den som tittar på dokumentären får på olika sätt bilden av att Leijon fick gå trots att hon själv egentligen inte hade begått några allvarliga fel. Och den som vill kan dra slutsatsen: precis som ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson sommaren 2017.

Men parallellen haltar en del. Löfvenregeringen hade ärvt problemet med IT-sekretess från Reinfeldts regering, problemet fanns inbyggt när väl processen med att lämna ut statliga data till privata aktörer hade satts igång. När det gällde Palmeutredningen fanns det ingen annan att skylla på. Ingvar Carlssons regering hade från första början haft ansvaret för att den rättsliga hanteringen kring statsministermordet fungerade. Och det hade den inte gjort.

Inte desto mindre: den slutsats som förmedlas i programmet – att Anna-Greta Leijon inte gjort särskilt mycket som förtjänade kritik – är nog alldeles riktig.

Men det betydde inte att det som pågått var oförargligt. Tvärtom.

Ebbe Carlssonaffären kan nämligen knappast beskrivas som något annat än en riktigt sjaskig skandal där inte bara inblandade personers diskutabla och ibland olagliga metoder förtjänar kritik. Vad som är mycket värre – men som inte är särskilt känt – är att Ebbe Carlssons – och några andras – syften var rent bedrägliga. Vad han strävade efter var att med berått mod etablera en skenlösning på det ouppklarade statsministermordet. Och den skenlösningen var helt enkelt en variant på vad hans gode vän spaningsledaren Hans Holmér försökt sig på tidigare – att peka ut det kurdiska partiet PKK som ansvarigt för Olof Palmes död.

Holmér hade inte haft någonting som liknade bevis. Det hade inte hans kompis den socialdemokratiske fixaren Ebbe Carlsson heller. Och, det bör understrykas, de visste att de inte hade det – något som kom fram med all önskvärd tydlighet för den som följde de rättsliga processerna mot dem senare. För Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade det inte varit att klara upp ett brott som varit målet. De hade haft en politisk dagordning. Och där hade de agerat inte i eget intresse utan som ombud för statsminister Ingvar Carlsson och en mycket liten men införstådd krets som denne omgav sig med.

Varför skulle de ägna sig åt något sådant? Var inte Ingvar Carlsson upprörd över mordet på sin vän och partikollega, på sitt partis ledare, på landets statsminister?

Jo, det var han alldeles säkert.

Men problemet för en politiker i Carlssons ställning – och efter Palmes död var det ju han som var statsminister – var att upprördhet är en sak men vad som är politiskt lämpligt att göra är något helt annat.

Och mycket tidigt framstod det som uppenbart att en förutsättningslös utredning av mordet på Olof Palme skulle kunna leda till att det uppdagades obehagligheter – av både inrikespolitisk och utrikespolitisk art. Palme var, milt uttryckt, omstridd både hemma och internationellt. Och en förutsättningslös mordutredning kunde hamna precis var som helst.

Alltså fanns det praktiska skäl att se till att utredningen sköttes av någon som kunde ta de hänsyn som regeringen önskade. Och just det var också Hans Holmérs enda merit när han tog på sig att vara spaningsledare.

Självklart var det annars rätt obegripligt att just han, en betrodd fixare åt den socialdemokratiska regeringen men utan egna erfarenheter av mordutredande, hade det uppdraget.

Ett vanligt mord skulle ju aldrig få utredas av en polis som hade någon sorts personligt engagemang i fallet, till exempel att den mördade ingick i hans egna umgängeskretsar. Men Holmér med sina kända lojaliteter fick, utan att någon ens blinkade, ansvaret för att utreda mordet på statsministern. Och vid hans sida fanns redan från första början, hans kompis Ebbe Carlsson. Tillsammans hade de två mörklagt andra känsliga saker som till exempel skandalen med sjukhusspionen i Göteborg på 70-talet. Och nu var det dags igen.

Holmér tvingades till sist gå från posten som spaningsledare. Inte för att regeringen ville göra sig av med honom utan för att en beslutsam åklagare, Claes Zeime, offentligt slog fast att PKK-spåret helt saknade substans.

Men när Holmér avgått fanns det plötsligt ingen politiskt hanterlig lösning på mordet i sikte. Det blev alltmer besvärande för regeringen. Väldigt många människor krävde att sanningen skulle komma fram och obekväma frågor om mordutredningen började formuleras även i pressen – till exempel om att svenska poliser kunde vara inblandade.

Det var då Ebbe började med att i största hemlighet återuppliva PKK-spåret. Han hade nämligen på krokiga vägar fått veta att det fanns en tidigare framträdande ledare i PKK, Ali Cetiner, som var villig att bli polisagent och som skulle kunna delta i en brottsprovokation riktad mot den svenska PKK-kretsen. Där öppnade sig en möjlighet: om Cetiner lyckades lura PKK-are att engagera sig i planer på allvarliga olagligheter så skulle PKK-spåret kunna återlanseras – och det besvärliga statsministermordet få något som kunde presenteras som en lösning. Och till på köpet skulle då förstås Hans Holmér återfå sin förlorade heder.

Ebbe hade kontakt med en grupp poliser inom Säpo som var med på noterna. Och så tog planerna på något som måste kallas en brottsprovokation form. Cetiner skulle kontakta PKK-are i Sverige och inleda komprometterande samtal med dem. Dessa samtal skulle spelas in. Och när man fått ihop tillräckligt mycket skulle de kunna användas som bevis för PKK:s farlighet – och därmed också för organisationens tänkbara benägenhet att till exempel skjuta statsministrar. Men Ebbes grupp hade ett problem: den hade inte tillgång till Säpos egen avlyssningsutrustning utan behövde smuggla in speciellt inköpt apparatur till Sverige. Och det var under en sådan insmuggling som Ebbes personliga livvakt åkte fast med bilen full av buggningsattiraljer.

Till en början verkade det som om smugglingsoperationen kunde tystas ner men av olika skäl blev det inte så – och så var skandalen ett faktum.

Vad som är anmärkningsvärt är att i den gigantiska bevakningen av denna skandal lyckades inte journalister i etablerade medier få någon egentlig uppfattning om vad avlyssningsutrustningen skulle användas till. Det var först när jag långt senare kom med min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som Ebbe Carlssonaffären fick sin egentliga förklaring. Men den nådde i första hand dem som läste boken. I mainstreambeskrivningen av affären – som i den nu aktuella dokumentären – finns fortfarande nästan alla frågetecknen kvar.

Anna-Greta Leijon

Leijon – skrev under ett brev och fick gå.

Anna-Greta Leijon hamnade snabbt i rampljuset sedan det visade sig att hon skrivit under ett rekommendationsbrev åt Ebbe som han skulle använda i kontakter med brittiska hemliga tjänster.

Det var komprometterande, men inte så mycket som det verkade. I själva verket hade hon blivit sent och ofullständigt informerad om vad Ebbe egentligen sysslade med. Men hon var under press från statsministern att hjälpa Ebbe Carlsson på alla sätt. Och när Ebbe ville ha hennes underskrift på ett brev var det svårt för henne att göra något annat än att skriva på.

Leijon avgick alltså sommaren 1988, kort tid efter avslöjandet av Ebbes smugglingsoperationer. Vad hände sedan med henne? Ja, samtidigt som hon avgick lovade Ingvar Carlsson offentligt att hon skulle få en ny ”tung” ministerpost om socialdemokraterna vann valet den kommande hösten.

Och socialdemokraterna vann. Men någon tung ministerpost fick inte Leijon, vare sig då eller senare. Och inte någon lätt ministerpost heller för den delen. I praktiken tog hennes politiska karriär slut i och med hennes avgång.

Åter till den nya dokumentärfilmen. Den består i väsentlig utsträckning av överblivet intervjumaterial med Ingvar Carlsson från den tvådelade dokumentären Folkhemspojken från 2016 av Lars Olof Lampers och Lena Thompson. Intervjusnuttarna har varvats med gamla nyhetsklipp och bundits samman med en speakerröst. Som ansvariga för den nya filmen står Lampers och Martin Wanngård.

Det hade förvisso varit roligt om den nya filmen kunnat leverera en bra introduktion till en politisk affär som fortfarande på många sätt är outredd och som ju har ett direkt samband med mordet på Olof Palme. Men Statsministern, Ebbe och affären fungerar tyvärr inte så. Och den mest uppenbara orsaken ligger i att den enda person som framträder i det nya material som filmarna tagit fram själva är just Ingvar Carlsson.

Därmed blir hela filmen en orimlig produkt. Dess titel antyder visserligen att den ska reda ut vilken relation som eventuellt kan ha funnits mellan Ingvar Carlsson själv och Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Det skulle ha varit en utmärkt ambition om den varit allvarligt menad. Men det här blir Ingvar Carlssons version och inget annat. Han får inte ens intervjufrågor som är på något sätt besvärande utan kan i stort sett prata på som han vill.

Mot bakgrund av den mängd av motstridiga uppgifter som fullkomligt översvämmade hela affären blir det rätt märkligt. Det märkliga förloppet kartlades i två långa omgångar av TV-sända KU-förhör där oftast ord stod fullständigt mot ord mellan de inblandade personerna.

De praktiska konsekvenserna av affären stannade förvisso inte heller vid att Leijon avgick. Detsamma gjorde rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och Säpochefen Sune Sandström.

Och dessutom följde två uppmärksammade rättegångar. Den ena mot sex höga polischefer, bland annat Hans Holmér, för olovlig avlyssning, framför allt mot personer med anknytning till PKK. Och den andra mot Ebbe Carlsson och fem av hans kumpaner för bland annat insmuggling och försök till insmuggling av avlyssningsutrustning.

Smugglingsrättegången omnämns som hastigast i dokumentären. Men den som är påläst märker att den kortfattade beskrivningen av den lider av ett bekymmersamt fel när det gäller de mest enkla fakta.

Det heter i dokumentären: ”Ebbe Carlsson och flera andra personer åtalades för smugglingen men det blev till slut bara Ebbe som fälldes.”

Så var det definitivt inte. Två åtalade säkerhetspoliser friades visserligen. Men förutom Ebbe själv fälldes tre av hans medåtalade för smugglingsbrott – och dessa tre var i sammanhanget nog så intressanta personer.

Två av dem hade varit livvakter till Hans Holmér – och en av dessa två hade dessutom varit personlig livvakt åt Ebbe Carlsson. Slutligen fälldes också vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling, en av de mest uppseendeväckande figurer som förekommit i Palmeutredningen över huvud taget.

Denne Östling – numera avliden – var känd för nazistiska sympatier och det hade redan tidigt efter mordet kommit in ett antal spaningstips om honom till utredarna. Vissa av dessa tips hade kommit från polisens egna led – han var ett känt namn där, dels för att han under en period fungerat som polisens vapenexpert och dels för att han varit inblandad i de omtalade högerextrema herrmiddagarna som en poliskrets ägnat sig åt under början av 80-talet. Han hade också spelat en central roll i de ökända våldsbenägna kretsarna inom Norrmalmspolisen under samma tid.

Tipsen som utredarna fick om Östling gick helt enkelt ut på att han skulle medverkat till statsministermordet eller i vart fall haft personlig kännedom om förberedelserna till dådet.

Östling hade själv varit sjukskriven efter en blindtarmsoperation dagen då Palme mördades och han kom faktiskt aldrig tillbaka i tjänst. I stället etablerade han sig under 1986 som affärsman i vapen- och säkerhetsbranschen. Och lite senare var det han som på hemliga vägar köpte in avlyssningsutrustningen till Ebbe Carlsson och dennes medarbetare. Det var ganska dyra saker, men pengarna till inköpen hade Ebbe lånat av sin vän finansmannen Thomas Fischer.

Östling hade gjort för honom själv lönsamma affärer med Palmeutredningen under den tid då Holmér var spaningsledare. Holmér hade nämligen – utanför all normala inköpsrutiner – gynnat Östlings nystartade företag genom ett antal märkliga beställningar. Bland annat hade Östling levererat automatvapen till spaningsledarens livvakter – ett av dem hade varit inmonterat i en attachéväska i bästa James Bondstil. Han hade också sålt pansarglas till Palmerummet, frekvenshoppande walkie-talkies och annat som han hade skaffat sig svenska försäljningsrättigheter för men som var av högst tvivelaktigt värde i en mordutredning.

När tullkriminalen gjorde tillslag hos Östling hittade man för övrigt mängder med vapen och ammunition, undanstoppade här och var i bostaden. Ett av fynden var en patron av samma slag som de kulor som hittats på Sveavägen.

Den som är intresserad av att veta mer om denne märklige affärsman och hans speciella relation till Palmeutredningen kan till exempel läsa kapitlet Den mystiske vapenhandlaren i min bok Konspiration Olof Palme från 2015.

Däremot är det ingen idé att leta efter information om honom i dokumentären, för där förekommer han inte alls, inte ens i ett hastigt omnämnande. Det är en brist, kan man tycka. Och den bidrar givetvis till att bilden av förloppet i Ebbe Carlssonaffären blir rätt ofullständig.

Nu kan det sägas att filmens fokus inte är på de praktiska operationer som Ebbe ledde utan på det politiska ansvaret, och det kan väl i någon mån förklara att Östling är borta ur bilden. Men att hans alls förekom som en central samarbetspartner till Ebbe var rimligtvis så kontroversiellt att det skulle kunna ha betydelse vid bedömningen även av Ingvar Carlssons och Leijons agerande.

Om vi ändå lämnar Östling åt sidan just för att filmen handlar om det politiska ansvaret blir det likafullt märkligt att Ingvar Carlsson så att säga får ensamrätt på att besvara alla frågor om hur detta politiska ansvar skulle fördelas. Han kan svära sig fri för egen del utan motsägelser.

Det framkommer i filmen att det under affärens förlopp förvisso restes misstänksamma frågor om statsministerns egen möjliga inblandning i Ebbe Carlssons smuggling och förberedelser för olovlig avlyssning. Men tittarna får närmast intrycket av att det var djupt orättvist att dessa frågor över huvud taget kom upp. Ingvar Carlsson beskriver det som att ”nu gällde det att försöka komma åt mig”.

Själv avvisar han kategoriskt att han haft något att dölja, han visste nästan inget om vad Ebbe gjorde och allt han ville var att eventuellt viktiga uppgifter som skulle kunna bidra till Palmemordets uppklarande måste få komma fram. I filmen får han frågan: ”Och när du i dag säger att du har rent samvete, då menar du att du har berättat det du visste?” Och han svarar: ”Precis.”

Den bild Ingvar Carlsson förmedlar i programmet är inte bara att han själv är fullständigt oskyldig till alla tvivelaktigheter utan också att han fortfarande, nästan 30 år efteråt, har bra koll på vad han kände till vid tiden för händelserna när det begav sig.

Det är lite intressant. För det var inte vad han hävdade när jag bad honom om en intervju om hans förhållande till Palmeutredningen när jag arbetade med min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010.

Då avböjde han mitt önskemål om en intervju med att han att han inte kunde tillföra något ytterligare till vad han redan sagt och skrivit och tillade att ”minnet sviktar efter så många år”.

Det var förstås en besvikelse för mig, men jag var väl inte helt överraskad.

Vad jag hade velat prata med honom om var bland annat något som jag hittat så många märkliga belägg för – att han i sin roll som statsminister banat väg först för Hans Holmér och sedan för Ebbe Carlsson.

När det gällde Ebbe hade Ingvar Carlsson förvisso hållit sig personligen i bakgrunden. Den som hade agerat murbräcka för att se till att Ebbe skulle kunna bygga upp sin hemliga operation tillsammans med en grupp säkerhetspoliser var i stället statsministerns gode vän och nära politiska medarbetare Carl Lidbom.

Carl Lidbom2

I ständig kontakt med både Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson – säpoutredaren Carl Lidbom.

Det var Lidbom som personligen såg till att markera för den nytillträdde rikspolischefen Åhmansson och den likaså nytillträdde säpochefen Sandström att Ebbe Carlsson hade politiskt stöd från högsta ort och måste behandlas med största möjliga tillmötesgående.

Det fungerade utmärkt, till en början i alla fall. Sandström försåg till exempel Ebbe med en livvakt utan att ha en aning om vilka tänkbara hot som eventuellt kunde motivera ett sådant beslut.

Och snart var Ebbe igång med sina hemliga operationer som bedrevs bakom ryggen på såväl Palmeåklagarna som polisens Palmegrupp.

Förutom att det var känt att Lidbom stod statsministern nära hade han i sammanhanget en formell ställning som han fått just av Ingvar Carlsson och som gjorde det möjligt för honom att utöva sina påtryckningar. Han var nämligen utsedd av regeringen som Säpoutredare, och därmed  var han en person som hade mycket långtgående befogenheter att granska den verksamhet som Åhmansson och Sandström ansvarade för.

Vad som är tämligen okänt är att Lidboms egen inblandning i Ebbe Carlssons operationer sträckte sig avsevärt längre än till dessa påtryckningar. En stark indiciekedja pekar till och med på att han planerat att personligen smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige i sitt diplomatbagage – och att dessa planer bara kom att ställas in i sista stund på grund av rent praktiska omständigheter.

Vad som är obestridligt är att Lidbom och Ingvar Carlsson hade nära och återkommande kontakter under månaderna som föregick händelsen då Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingborg med bilen full med avlyssningsutrustning. Ingvar Carlssons officiella version är att de samtal som fördes under dessa sammanträffanden inte alls handlade om Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Men det är föga trovärdigt för den som bryr sig om att sätta sig in i de närmare detaljerna kring händelseförloppet i affären.

I själva verket är det mycket svårt att föreställa sig något annat än att Ingvar Carlsson var mycket mer involverad i Ebbes operationer än vad Anna-Greta Leijon var. Men hon kunde bli den som offrades eftersom hon, till skillnad från statsministern, skrivit under ett rekommendationsbrev som skulle ge Ebbe möjligheter att samarbeta med brittiska hemliga tjänster. Och därmed var det möjligt att lägga hela ansvaret för Ebbes regeringskontakter på henne.

Ingvar Carlsson försöker i dokumentären att förmedla bilden av att Vänsterpartiets Lars Werner gjorde saken värre för regeringen genom att han anslöt sig till de borgerliga partiledarnas orättvisa krav på att Leijon måste gå.

Nu var inte Lars Werner den som brukade ställa till besvär för den socialdemokratiska regeringen. Och i själva verket finns det mycket som pekar på att hans partis ställningstagande för att Leijon måste avgå utgjorde en välkommen hjälp för Ingvar Carlsson i en situation när han var pressad. Carlsson ville inte offentligt uttrycka att hans justitieminister skulle ha begått ett allvarligt fel. Men samtidigt behövde han någon som offrade sig så att pressen mot honom själv lättade. Och Leijon var den mest praktiska kandidaten.

Det var där Werners ställningstagande kom in så elegant. Nu fanns det inte längre någon parlamentarisk majoritet för att Leijon skulle sitta kvar. Därmed kunde Ingvar Carlsson låta henne gå utan att själv framstå som om han offrade henne. Och Leijon själv fick han med på noterna genom att lova att hon skulle få en framtida tung statsrådspost så fort partiet vunnit valet. I det läget fanns det inte mycket mer för henne att göra än att gå, till synes självmant, och samtidigt upprätthålla en lojal front tillsammans med sin statsminister – trots att hon i själva verket misstänkte att Ingvar Carlsson varit mycket mer inblandad i Ebbe Carlssons operationer än vad hon själv varit.

Att hon hade sådana misstankar kom fram i hennes läsvärda memoarer, Alla rosor ska inte tuktas, som hon skrev långt senare. Bland annat berättar hon där att Ebbe Carlsson vid ett tillfälle sagt åt henne att han diskuterat sitt engagemang i mordutredningen med både Lidbom och Ingvar Carlsson innan hon fått veta något om saken. Hon hade längre fram frågat Ingvar Carlsson om detta var sant. Han hade nekat och hon skriver i boken att hon i det läget valde att tro honom, att ”Ebbe Carlsson övertolkat uttalanden som Lidbom gjort.”.

Men att saken alls kom med i memoarerna visar att hon inte hade glömt saken. Och det är kanske inte så konstigt – för i ett annat avseende hade hon all anledning att känna sig lurad av Ingvar Carlsson. Den utlovade statsrådsposten fick hon ju aldrig trots att partiet vann valet.

Ingvar Carlsson fortsatte som statsminister. Men han lät aldrig Leijon komma tillbaka. Hon fick i den offentliga debatten stå ut med att bära hundhuvudet som den enda regeringsmedlem som i alla fall haft någon sorts ansvar för Ebbe Carlssons mystiska agerande.

Desto bättre klarade sig Carl Lidbom, trots att hans djupa inblandning för den som sätter sig in i saken är helt odiskutabel. Men i och med Leijons avgång så kom han undan strålkastarljuset.

Och Ingvar Carlsson fortsatte att ha honom som bollplank i trängda lägen. Under valrörelsen -94, när socialdemokratin skulle återta regeringsmakten efter tre år i opposition, framträdde den då pensionerade Lidbom sida vid sida med Ingvar Carlsson. Och omedelbart efter den socialdemokratiska segern kom Lidbom att ingå i den lilla krets av medarbetare som Ingvar Carlsson samlade omkring sig för att diskutera den stundande regeringsbildningen.

Men i SVT-dokumentären är Carl Lidbom nästan lika osynlig som den nazistiske vapenhandlaren Östling. Han fladdrar för all del förbi som hastigast, men mer blir det inte.

Inte heller tar dokumentären upp den märkliga timingen när Ingvar Carlsson plötsligt bestämde sig för att offentligt meddela att han själv tänkte avgå som statsminister och partiledare. Det skedde i augusti 1995, dagen efter det att tidningarnas löpsedlar plötsligt slagit upp en överraskande och oroande nyhet som alldeles definitivt handlade om Palmeutredningen.

Det var Kjell-Olof Feldt, Palmes finansminister, som skrivit en krönika i Dagens Nyheter torsdagen den 17 augusti där han menade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar tittade på vad som kommit att kallas ”polisspåret”. Feldt menade att det var nödvändigt att ställa sig frågan om ”svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister”. Dagens Nyheter slog upp Feldts tankegångar som den stora nyheten på förstasidan och i ett dygn dominerade Feldts dramatiska utspel den svenska nyhetsbevakningen. Sedan tog skriverierna slut – i och med att Ingvar Carlsson plötsligt under fredagen gick ut och meddelade att han skulle avgå som statsminister, givetvis utan att på något sätt antyda att det hade något samband med Feldts artikel.

Det behöver det förstås inte ha haft. Men nyhetsjournalister som bevakade statsministerns överraskande besked var för fantasilösa för att ens ställa frågan.

Inte heller reagerade de över en annan lite märklig händelse som inträffade natten mellan torsdag och fredag, alltså natten mellan publiceringen av Feldts artikel och Ingvar Carlssons plötsliga besked om att han tänkte avgå.

Så här skrev Dagens Nyheter på lördagen:

”Två festivalfirande män greps natten till fredagen på UD:s tak intill statsministerns bostad i Sagerska huset.

På statsrådsberedningens säkerhetsavdelning, som ansvarar för bevakningen av departementen och regeringskansliet, viftas händelsen närmast bort som obetydlig.

– Vårt säkerhetssystem har fungerat som det ska, säger säkerhetschef Hans Alnervik.

Säpo, som sköter Ingvar Carlssons personliga skydd samt bevakningen av Sagerska huset, har samma inställning.

– Jag konstaterar att skyddssystemet har fungerat och att männen är gripna, säger Säpos generaldirektör Anders Eriksson.

Statsminister Ingvar Carlsson låg och sov i Sagerska huset när de två männen, 22 och 25 år gamla, utan att upptäckas började ta sig upp på taket till UD.

/…/

Upptäckten utlöste ett massivt polispådrag. Även säkerhetspolisen ryckte ut med flera patruller.

50 minuter senare, 02.45, greps de båda lätt berusade männen på taket.

De släpptes efter förhör strax före klockan 6 på morgonen.”

Den som vill kan ju uppfatta besöket på taket intill statsministerns sovrum som en liten varning till honom när den känsliga debatten om Palmemordet åter flammade upp.

Men kanske var det hela så oförargligt som Säpo och andra myndigheter valde att beskriva det som. Saken försvann i alla fall snabbt från nyhetsrapporteringen. Det hindrar ändå inte att klättrandet på taket, tillsammans med de känsliga frågorna som väcktes av Kjell-Olof Feldt, kan ha oroat Ingvar Carlsson rejält. Och kanske bildade dessa händelser en bakgrund till att han så plötsligt bestämde sig för att meddela att nu var det dags för honom att avgå.

Själv gjorde han förstås inga hänvisningar till vad som hänt sju år tidigare då Leijon hastigt fått meddela att hon måste lämna regeringen sedan hon komprometterat sig när det gällde utredningen av Palmemordet. Och det var ingen som frågade då. Jag hade för min del gärna pejlat hans bevekelsegrunder till att hoppa av regeringsarbetet om jag fått en intervju med honom den där gången. Men så blev det inte.

I Statsministern, Ebbe och affären hävdar Ingvar Carlsson att den affär som kommit att förknippas med Ebbe Carlsson till sist inte hade ”någon politisk effekt”. Och det stämmer väl ganska bra så tillvida att Ebbe Carlssons hemliga operationer inte smetade av sig särskilt mycket på Ingvar Carlsson själv. Det fanns till sist nästan ingen som fattade vad som egentligen hade hänt. Och eftersom Anna-Greta Leijon avgått så hade ju någon sorts ansvar utkrävts – såg det ut som i alla fall.

Men i en djupare mening tror jag att den förre statsministern har fel. Jag tror att den politiska effekten av vad Ebbe Carlsson gjorde – och att det aldrig blev genomlyst – var stor och ganska förfärande.

Så här i efterhand är det nämligen fullt möjligt att se att Ebbe Carlssons operationer förstärkte det vägval som hade inletts redan när Ingvar Carlsson bestämt sig för att låta Hans Holmér leda mordutredningen. Och vad det handlade om kan helt enkelt beskrivas som att det gällde att få fram en politiskt hanterlig lösning på ett statsministermord – inte sanningen om mordet.

Mycket pekar på att om dådet på Sveavägen utretts förutsättningslöst hade det visat sig att Olof Palme blev ett offer i det kalla kriget därför att han mot slutet av sitt liv så entydigt valt att arbeta för nedrustning i stället för hemligt samarbete med militäralliansen NATO. Och en sådan möjlig bakgrund till mordet fick inte ens antydas. Den som vill läsa mer om detta problemkomplex hänvisas till exempel till min bok Konspiration Olof Palme.

Om det var där skon klämde är det lätt att förstå varför Ingvar Carlsson fick så bråttom att meddela sin avgång sedan Kjell-Olof Feldt hade vidrört det gamla såret.

*    *    *

Den som är intresserad av att få en genomgång av själva Ebbe Carlssonaffären i alla dess besynnerliga och stundtals lätt kusliga turer gör bäst i att läsa min bok i två delar Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, boken som gav mig Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden. En kortare version på samma tema finns i min senare utgivna Mordgåtan Olof Palme. Men i Mörkläggning finns avsnitt som jag inte tagit upp någon annanstans – bland annat Ebbe Carlssons, Carl Lidboms och rikspolischefen Åhmanssons märkliga möte på SAS Royal Hotel i Köpenhamn liksom de besynnerliga skuggningarna som drabbade personal från tullkriminalen när de skulle utreda smugglingen i Ebbe Carlssonaffären. Mörkläggning innehåller också en initierad genomgång av den olagliga avlyssning i Palmeutredningen som pågick under Holmérs tid som spaningsledare, alltså före Ebbe Carlssonaffären – avlyssning som delvis genomfördes i samarbete med personal från amerikanska CIA.

Under september 2017 finns fortfarande möjligheter att beställa Mörkläggning till det gamla låga priset 218:- inklusive moms och frakt. För det får du två inbundna volymer med skyddsomslag, sammanlagt nära 1 000 sidor. Sedan höjs priset ganska rejält. Läs mer här.

Annonser

Pettersson och bajonettdådet i podcast om Palmemordet

VAD HÄNDE EGENTLIGEN i korsningen Sveavägen – Kungsgatan på kvällen sista söndagen före jul 1970?

Det var då Christer Pettersson alldeles bevisligen dödade en människa – på en plats inte många meter från gathörnet där Olof Palme mördades drygt femton år senare. Och precis som Palmes mördare flydde Pettersson österut in på den smala Tunnelgatan.

tunnelnIngången till Brunkebergstunneln som var öppen den där kvällen 1970.

DAN HÖRNING är en mångsidig person som bland annat skriver fantasylitteratur. Men han har också gjort en egen ambitiös podcast om Palmemordet. Och i den nu publicerade senaste avsnittet av den har han talat med mig om bajonettdådet. Vad säger det om Pettersson – och vad säger det möjligen om Palmemordet?

En podcast – för den som inte vet det – kan beskrivas som en samling ljudfiler på ett bestämt tema som görs tillgängliga över nätet.

Så här beskriver Dan Hörning sitt projekt: ”Palmemordet är en podcast som handlar om det olösta mordet på Olof Palme. Istället för att lägga fram löst grundade teorier om vem som mördade Palme inriktar vi oss på fakta i målet. Vad vet vi? Vad säger vittnena? Vad finns det för fakta som styrka vissa spår? Vad visar den kriminaltekniska undersökningen?”

Det är en sympatisk approach. Och för den som vill lära sig om detta märkliga brott finns mycket att hämta i denna podcast.

Här är adressen till podcasten med alla hittills sända avsnitt. Och för den som föredrar det kan avsnittet om bajonettdådet också avlyssnas på Youtube, här.

Inslaget är på över en timme. Betydligt kortare är två filmsnuttar på Youtube där jag och Dan Hörning är på plats och går igenom händelseförloppet i bajonettdådet. Här och här.

För den som vill ha en ännu mer utförlig beskrivning av det tragiska bajonettdådet finns min bok från 2010, Mordgåtan Olof Palme. Den har nyligen kommit ut i Månpocket.

Åklagaren som vill lägga ner Palmeutredningen

dj

Debattinlägget om att lägga ner Palmeutredningen i Dagens Juridik 18 mars.

VAD BORDE VI KUNNA FÖRVÄNTA OSS av en åklagare som tagit sig an ett rättsfall?

Det naturliga svaret är kanske: kunskaper om fallet, logisk konsekvens i resonemangen och en viss ödmjukhet när det gäller svårigheterna att nå fram till en absolut sanning.

Till det kommer att en åklagare enligt gällande regelverk har ett objektivitetskrav på sig inte bara under förundersökningen utan också under själva rättegången. Det vill säga: om åklagaren finner att bevisningen inte räcker är det hennes eller hans uppgift att lägga ner åtalet om det så skulle vara under pågående process.

Men självklart är det inte alltid lätt att leva upp till en sådan grad av objektivitet. Det är en fjäder i hatten för en åklagare att vinna ett viktigt mål. Och den vetskapen stimulerar kanske inte ett självkritiskt tänkande, särskilt inte när rättegången börjat.

Lättare borde det vara för en åklagare som yttrar sig om ett fall som inte han eller hon driver själv. Då borde det inte finnas någon frestelse att spela tvärsäker eller att bortse från besvärande fakta som hotar att sätta krokben för den egna argumenteringen i skuldfrågan.

Det vill säga: en kompetent åklagare som skriver om andras rättsfall borde kunna framträda som ett mönster av sval och glasklar objektivitet – en trygg lärare för de flesta av oss andra, för oss som saknar formell juridisk kompetens.

Ack ja. Så borde det kunna vara. Men det är inte alltid det är riktigt så.

Härom dagen publicerade sajten Dagens Juridik en debattartikel om Palmemordet av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Internationella Åklagarkammaren i Göteborg.

Ahlstrand har själv aldrig haft någon anknytning till Palmeutredningen. Men han är alltså en professionell jurist och hans text borde därför vara intressant läsning.

Det är den också, men kanske inte riktigt på det sätt man förväntar sig.

Ahlstrands slutsats är att Palmeutredningen borde läggas ner å det snaraste. Så här skriver han:

”Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta att vi faktiskt praktiskt taget vet vem det var som sköt Olof Palme.”

Och den person Ahlstrand syftar på är Christer Pettersson, det gör han ingen hemlighet av i sin artikel.

Det Ahlstrand alltså förordar är att alla utredningsåtgärder omedelbart avbryts och att i stället en lämpligt utvald grupp av ”specialister” (på vad?) ska sammanfatta den utredning som hållit på i trettio år… så att allmänheten slutgiltigt ska förstå att det var missbrukaren från Rotebro som var mördaren.

Hoppsan, var ordet.

För några år sedan ändrades svensk lag så att mord aldrig skulle preskriberas. Det betydde två saker när det gällde Palmemordet: att utredningen skulle fortsätta och att det mesta av utredningsmaterialet skulle fortsätta att vara hemligt för allmänheten. Annars hade huvudregeln varit att materialet skulle ha blivit offentligt i och med nedläggningen av förundersökningen (som enligt tidigare lag skulle ha inträffat 1 mars 2011).

Med Ahlstrands nya recept avslutas utredningen i praktiken – men samtidigt kommer hemligstämpeln kring det gigantiska materialet gissningsvis att kvarstå eftersom mordet inte preskriberats. Vad allmänheten i stället får ta del av är ”specialisternas” färdigtuggade version av vad alltihop egentligen handlat om.

Det är ett sätt att hantera brottsutredningar som väcker en del principiella invändningar, för att uttrycka det milt.

Men också invändningar av mycket mer handfast slag. Det är ju nämligen så att den grupp poliser som numera utreder mordet inte alls ställer sig bakom Ahlstrands slutsats i skuldfrågan.

Det kom fram väldigt tydligt i samband med 30-årsminnet av mordet. På den pressträff som Palmegruppen höll den 25 februari passade utredarna på att åter efterlysa tips om de två män som fångats på film på Arlanda den 1 mars 1986 och där en av männen har tydliga likheter med den sydafrikanske agenten Eugene de Kock. Vid samma tillfälle sa också spaningsledaren Dag Andersson om vittnesobservationerna av män med walkie-talkies: ”Det finns ett 80-tal sådana iakttagelser och det är för många för att de ska kunna avfärdas.”

Att walkie-talkieobservationerna verkligen sysselsätter Palmegruppen framkom också i en artikel i Polistidningen i början av året. En av de sex medlemmarna i gruppen arbetar, som det står i artikeln ”företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen”.

En annan av de poliser som ingår i Palmegruppen, Lennart Gustafsson, har den unika rollen att vara den ende som ingått i mordutredningen hela tiden från 1986 och tills nu. Han har för sin del i olika sammanhang, bland annat just i den här länkade artikeln i Polistidningen, gjort klart att han avfärdar Christer Pettersson som gärningsman.

Andra poliser i Palmegruppen må ha det alternativet öppet som ett av flera tänkbara spår. Men någon uppslutning kring teorin om Pettersson rör det sig verkligen inte om från utredarnas sida. I stället är de öppna för att mordet kan ha begåtts av välorganiserade krafter, till exempel med direkta band till den sydafrikanska apartheidregimen, och med ett nät av personer utplacerat kring mordplatsen.

Det här vet förstås Ahlstrand, eller i vilket fall borde han veta det. Så när han vill ha en sammanfattning av polisutredningen som pekar ut mannen från Rotebro är det alltså en sammanfattning som drar helt andra slutsatser än de som dras av de poliser som faktiskt jobbar med materialet.

Anmärkningsvärt nog är inte Ahlstrand särskilt utförlig i sin argumentering om att Pettersson måste vara mördaren, något som var och en som läser artikeln lätt kan se.

I stället lägger han det mesta krutet på att försöka underbygga en mer allmän huvudtes han driver, nämligen att mordet omöjligt kan ha utförts av en professionell attentatsman utan att det måste ha skett av en slump. Eftersom han faktiskt är lite utförlig på den punkten kan det ju vara intressant att titta närmare på hans argumentering.

En poäng som Ahlstrand tycker är viktig är att mordet inte kan ha varit planerat eftersom biobesöket inte var det. Han skriver: ”Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio.”

Men redan här spricker det. Som framgår alldeles tydligt av till exempel Hans Holmérs förhör med Lisbeth från den 25 mars 1986 hade makarna Palme pratat om att de skulle gå på bio denna fredagskväll men inte slutgiltigt bestämt sig för vilken film de skulle se. När Lisbeth i telefonsamtal med sonen Mårten fick veta att denne och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart” lämnade hon öppet om hon och Olof skulle ansluta och se den filmen eller om de skulle välja någon annan. Till sist bestämde sig makarna dock för att också de skulle se ”Bröderna Mozart”.

I rikskriminalens förhör med Lisbeth från den 29 april och 5 och 6 maj 1986 förtydligar hon att den ursprungliga planen från hennes och Olofs sida hade varit att se filmen ”Mitt liv som hund”. Hon är dock osäker på vid vilken tidpunkt idén om att se en film på fredagskvällen först hade aktualiserats: ”När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp kunde hon inte erinra sig”, står det. Klart är i alla fall att det funnits en sådan planering redan innan Lisbeth talat med Mårten. Förhören kan läsas här. Det är svårbegripligt att Ahlstrand missat detta. Men där faller en av utgångspunkterna för hans resonemang.

Lite senare i Ahlstrands text skriver han följande (det är lite rörigt uttryckt, men jag har inget annat val än att citera ordagrant):

”Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ‘Tron på ett gemensamt öde’, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.”

Det är oklart exakt vilken källa Thomas Ahlstrand har för sitt referat och vilka personer som avses med juristen och författaren. Vad som däremot är fullständigt klart är att Ahlstrand inte själv pluggat på vittnesmålen från mordplatsen, lika lite som han pluggat på Lisbeth Palmes uppgifter om det planerade biobesöket.

Så här är det nämligen: det finns förvisso uppgifter, och inte bara från ett enda vittne, om något som såg ut som ett samtal mellan Olof Palme och mördaren före mordet. Det samtalet skulle inte ha ägt rum flera minuter innan utan mer eller mindre direkt före skottlossningen.

De vittnen som (förutom Lisbeth Palme) gjort iakttagelser av vad som hände alldeles före mordet är egentligen bara fem personer. (Och det kan tilläggas att deras iakttagelser av just det skeendet är mer utförliga än Lisbeths – hon har i de officiella polisförhören inte haft någonting att säga om vad som hände alldeles före skottlossningen.)

Av dessa fem vittnen talar två mycket tydligt om att det såg ut att pågå ett samtal mellan Palme och mördaren. Dessa två är just de vittnen som rimligtvis hade de bästa möjligheterna att göra observationer. Det ena vittnet, Anders B, var den person som befann sig närmast makarna Palme och mördaren, bara några meter bakom dem. Det andra vittnet, Anders D, var en taxichaufför som befann sig vid ett rödljus mer eller mindre jämsides med makarna Palme och gärningsmannen. Det var Anders D som genom sin taxiväxel larmade polis och ambulans. Båda dessa vittnen berättade oberoende av varandra att de uppfattat Olof och Lisbeth Palme och mördaren som ett sällskap, inbegripet i ett samtal.

Ett tredje vittne, Cilla A, hade sett tre personer komma gående tillsammans på trottoaren som om de var i sällskap. Och så hade en av de tre plötsligt fallit. Det ligger i linje med de två tidigare nämnda vittnesmålen.

Ett fjärde vittne, Nicola F, hade passerat makarna Palme bara några meter innan de kom fram till mordplatsen. Själv hann han gå en bra bit norrut på Sveavägen innan han hörde skottlossningen. Av polisens rekonstruktion framgår att det det verkar som om Olof och Lisbeth stannat i mer än 40 sekunder mycket nära Dekorimahörnan innan de gick de sista stegen dit – det pekar på att de kan ha stannat upp och pratat med mördaren och faller väl in i vad de övriga vittnena berättat.

Det femte vittnet, Inge M, som satt på andra sidan Sveavägen i sin parkerade bil har sagt att han flera minuter före mordet sett den väntande mördaren i gathörnet. Inge har förvisso inte vittnat om att han observerat en kontakt mellan Palme och mördaren. Men han har berättat att han har en oklar men möjligen viktig minnesbild av ett händelseförlopp vid en reklampelare några meter norr om mordplatsen. En högst möjlig tolkning är att han där hastigt observerat det samtal mellan offer och gärningsman som figurerar i andra vittnesmål, men att han inte riktigt förstod vad det var han såg.

Det är givetvis långt ifrån glasklart hur dessa fem vittnesmål ska tolkas. Men Ahlstrands nonchalanta och i flera avseenden felaktiga beskrivning av hur ett vittne flera minuter före mordet sett Palme tala med mördaren skapar förstås bara förvirring. Om hans resonemang bottnar i ren okunnighet eller om han försöker släta över bekymmersamma vittnesuppgifter kan förstås bara han själv veta. Men givetvis är dessa vittnesmål irriterande för den som vill frammana bilden av att mordet måste ha varit ett spontant impulsdåd från Christer Pettersson. De ställer också rent allmänt frågan om det kan finnas viktiga luckor i Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet.

Sedan Ahlstrand markerat sin övertygelse om att mördaren inte kan ha varit ett proffs som agerade på uppdrag utan måste ha varit en ensam, förvirrad och impulsstyrd person tillägger han: ”Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatördetektivernas julafton…”.

Det går förstås bara att tolka Ahlstrand som att de nuvarande Palmeutredarna inte är kloka och professionella, utan ”amatördetektiver” eftersom de intresserar sig för sådant som walkie-talkie-män och Sydafrikakopplingar. Man kan fråga sig hur Ahlstrand kan vara så säker på att han själv vet så mycket bättre än spaningsledaren Dag Andersson och dennes kollegor – i synnerhet som han som debattör i Dagens Juridik presenteras med orden: ”Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.” (Dokument som han dessutom tycks ha läst mycket slarvigt.)

Lika säker som när det gäller att fastslå mördarens identitet är Ahlstrand när det gäller att förklara varför missbrukaren från Rotebro faktiskt friades av en enig hovrätt. Ahlstrand räknar trosvisst men utan egentlig argumentering upp ett antal skäl till att rättegången i hovrätten led av en rad allvarliga brister, till exempel att”vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände” (hur han nu kan veta det) och att en ”vittnesmålsexpert ville göra karriär” (hur det nu påverkade målet).

Så slafsigt skulle förmodligen inte Ahlstrand våga argumentera i en domstol, motsidans advokat skulle med all säkerhet lystet kasta sig över luckorna i logiken.

Så frågan inställer sig förstås: varför skriva ett inlägg som är så slarvigt när det gäller fakta, så slappt när det gäller argumentering men ändå så fullkomligt tvärsäkert och arrogant när det gäller slutsatserna?

Det vet vi inte. Men det går ju inte att bortse från Ahlstrands position som åklagare. Och det leder till den genanta frågan om hans inhopp i Palmedebatten möjligtvis kan ha att göra med en vilja att visa lojalitet uppåt i den juridiska och politiska hierarkin?

Så här är det nämligen: riksåklagare, överåklagare och statsåklagare – liksom domare – tillsätts av regeringen. Åklagare i lägre positioner anställs i sin tur av riksåklagaren. Det är alltså rätt uppenbart att det finns en politisk aspekt att ta hänsyn till för den jurist som vill klättra  uppåt på karriärstegen.

I den bästa av världar skulle förstås regeringar inte ta hänsyn till politisk lojalitet vid tillsättandet av högre juristtjänster utan bara gå på strikt kompetens. Och att det helst bör vara så känner både jurister och ledande politiker på sig ganska väl. Det är därför det är ovanligt att politiker uttalar sig om bevisningen i rättsfall. I stället brukar de hänvisa till att sådant ska bedömas av juristerna.

Men just när det gäller Palmemordet har det varit tydligt redan från början att det funnits en styrning från politiskt håll om hur utredningen borde bedrivas. Ja, det har till och med handlat om vilka sorters tänkbara mördare som borde misstänkas. Det började med Ingvar Carlssons uppbackning av Holmér och dennes PKK-spår, en uppbackning som inte minst handlade om att köra över både åklagarväsendet och cheferna på Rikspolisstyrelsen. Det fortsatte med kanslihusets hemliga uppbackning av Ebbe Carlsson. Och sedan PKK-spåret inte längre funnits kvar på dagordningen har det med ojämna mellanrum poppat upp ett antal markeringar från särskilt socialdemokratiska ledande politiker om att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen.

Sorgligt nog, kan man tycka, har det varit just partikamrater till Palme som visat särskilt stor iver att utöva ett politiskt inflytande över mordutredningen. Det kan framstå som lite besynnerligt. Hos dem borde man tvärtom hitta den största viljan att få fram sanningen till varje pris. Men så har det alltså inte riktigt varit. Varför inte? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, men det får bli ämnet för ett annat inlägg på denna blogg.

Vad som kan konstateras är dock att detta inte bara är gammal historia. Nu senast var det statsminister Stefan Löfven själv som i samband med 30-årsminnet av mordet gick ut och slog fast att det var Pettersson och att Löfven för sin del därför betraktade fallet som uppklarat.

Vilket för oss tillbaka till Ahlstrand.

Som statsminister har Löfven alltså makt över vilka som ska få vara höga åklagare och domare i Sverige. Nu handlade förvisso inte hans uttalande om Palmemordet uttryckligen om vilka jurister som skulle få dessa åtrådda tjänster. Men det handlade om något som egentligen var mycket mera uppseendeväckande: om hur han tyckte att skuldfrågan borde bedömas.

Det gick bara några veckor efter Löfvens uttalande innan Thomas Ahlstrand var ute och markerade att han höll med. På så kort tid hann han kanske inte sätta sig in i petiga fakta. Och det kanske var mindre viktigt ur hans synvinkel – det väsentliga var möjligen att han visade att han tyckte precis som han borde. Eller som han själv valde att uttrycka det, som ”kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare”.

Alltså som statsministern, typ.

Och i alla fall inte som de där ”amatördetektiverna” i Svea hovrätt eller i dagens Palmegrupp.

 

 

 

Upsala Nya Tidning och Palmemordet

UNT-citat t bloggUr Upsala Nya Tidnings signerade ledare söndag 28 februari.

PALMEMORDET FORTSÄTTER ATT SYSSELSÄTTA dagstidningarnas ledarskribenter.

Upsala Nya Tidnings politiske chefredaktör Håkan Holmberg publicerade på morddagen en signerad ledare med rubriken ”Mordet trettio år efteråt”.

Han åtog sig, kan man säga, en dubbel uppgift. Å ena sidan ville han hävda det som länge varit den vanliga uppfattningen på tidningarnas ledarsidor: att den mest sannolika förklaringen till mordet handlar om Christer Pettersson. Å andra sidan ville han värja sig mot två sorters anklagelser som den tidigare statssekreteraren Ulf Dahlsten riktat mot media: att journalisterna skulle ha drivit fram Palmehatet och att de efter mordet hånfullt skulle ha vägrat tro på Lisbeth Palme när hon pekade ut missbrukaren från Rotebro.

Anklagelserna mot pressen ville inte Håkan Holmberg gå med på. Men han var alltså benägen att skriva under på Dahlstens hypotes att Pettersson mördade Palme: ”Någon bättre förklaring finns knappast till hands”.

Detta ställningstagande i skuldfrågan framstår inte i dag som särskilt självklart och man kan tycka att det skulle ha krävts en argumentering på den punkten. Men utöver att Holmberg kort refererade vad Dahlsten anförde mot Pettersson tog han inte upp varför just den förklaringen till mordet skulle vara mer realistisk än andra hypoteser, till exempel sådana som pekar på att mordet var planerat och organiserat. Ändå avslutade han med orden: ”Konspirationsteorierna skymmer bilden av Olof Palmes faktiska politiska gärning. Också det är ett gott skäl att ta till sig att mordet sannolikt hade en annan förklaring”.

Läs gärna de två meningarna en gång till. Det gjorde jag i alla fall. Och i torsdagstidningen fick jag in ett kritiskt brev till ledarsidan om vad jag uppfattade som en oacceptabelt lättvindig argumentering i en komplicerad fråga. I anslutning till det svarade Holmberg. Både mitt brev och Holmbergs svar hittas här. Texten från i söndags är inte utlagd på UNT:s hemsida för närvarande vad jag kunnat hitta. Men ett citat ur den förekommer som illustration ovan.