I väntan på Krister Petersson: Lisbeth Palme x 2

Lars Borgnäs har kommit med en ny bok om Palmemordet. med fokus på Lisbeth Palme.
Det motvilliga huvudvittnet – nysläppt ljudbok, tidigare utgiven som en del av min bok Huvudet på en påle.

NU ÄR DET MÅNGA SOM VÄNTAR på att Krister Petersson ska gå ut med lösningen på Palmemordet. Om han verkligen kommer att göra det återstår att se.

Det har funnits löften av liknande slag förut. Holmér påstod sig i december 1986 vara till 95 procent säker på att ”huvudspåret” (det vill säga: PKK) var lösningen.

Det var det inte.

När Christer Pettersson åtalades 1989 gick Palmeåklagarna självsäkert ut på att bevisningen mot honom var tung.

Det var den inte.

I slutet av januari 1994 lät sig spaningsledaren Hans Ölvebro intervjuas för Expressens söndagsbilaga och sprängde en smärre bomb. På frågan när han bedömde att mordet skulle vara löst svarade han ”under våren”. Och han förtydligade med att han trodde att det då skulle finnas en person – en annan än Pettersson – åtalad.

Det fanns det inte.

I december 1997 lämnades en resningsansökan mot Christer Pettersson in till högsta domstolen. Det hela omgavs med uttalanden om att nu fanns det verkligen tung bevisning mot Pettersson.

Det gjorde det inte.

Alla dessa försök slutade i stället med större eller mindre magplask för ett antal befattningshavare i rättsapparaten.

Och nu gör Krister Petersson – som bakom sig har en minimal utredningsgrupp på fyra personer – utfästelser om att det snart verkligen är dags.

Kanske har han något riktigt att komma med.  Eller inte.

Det olösta Palmemordet är ännu en plåga för rättsapparaten och fortfarande också för politiker som nu har eller tidigare haft ansvar för denna rättsapparat.

Så bör det vara. En utredning av mordet på landets statsminister som kantats av en rad skandaler och hittills inte gett resultat är inget som ska kunna viftas undan.

I väntan på att Petersson ska leverera – vad det nu blir – kan den som är intresserad gå in och fördjupa sig i frågeställningar som rimligtvis är centrala för varje bedömning av sanningen om mordet: Lisbeth Palmes roll i utredningen.

Hon var mänskligt att döma det viktigaste vittnet. Inte bara för att hon var med på mordplatsen på så nära håll som möjligt – mördarens skott som snuddade henne avfyrades på högst en meters avstånd.

Utan också för att förmodligen ingen stod så nära Olof Palme som hon. Om någon visste vad han engagerade sig i och oroade sig för vid tiden för mordet, vilka kontakter han hade, vilka hotelser han kunde ha fått – då var det Lisbeth Palme.

Men de kända polisförhören med henne är fåtaliga, korta och uppehåller sig mestadels vid promenaden från biobesöket och själva mordet. Och många frågor ställs aldrig. Inte heller medverkade hon i utredningsåtgärder som borde ha varit självklara, framför allt en rekonstruktion på brottsplatsen. Hon deltog högst ovilligt i rättegången mot Christer Pettersson och hon vägrade under de år som följde att delta i den offentliga diskussionen om vad som brukar kallas nationens olösta trauma.

Hur ska vi förstå detta?

Lars Borgnäs har – som de flesta följare av denna blogg vet – kommit med en ny bok om Palmemordet som framför allt fokuserar på Lisbeth Palme. Den heter Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Tidigare har Borgnäs gjort åtskilliga uppmärksammade granskningar om Palmemordet för Sveriges Television, i programmen Striptease, Norra Magasinet och Uppdrag Granskning. Han har också publicerat boken En iskall vind drog genom Sverige som brukar räknas som en av de viktigaste böckerna om Palmeutredningen. Och han har även skrivit Nationens intresse, en bok som delvis handlar om dådet på Sveavägen.

Jag kom för tre år sedan med en bok, Huvudet på en påle, vars andra halva också handlade om Lisbeth Palmes roll i mordutredningen. Den delen av Huvudet på en påle har i dagarna släppts som ljudbok under titeln Det motvilliga huvudvittnet.

Det finns gemensamma teman och slutsatser i det Lars Borgnäs och jag skrivit. Men det finns också skillnader.

Under mars kommer jag att här på bloggen recensera Lars Borgnäs bok och räknar med att det ska bidra till en diskussion om den som redan har startat lite grann.

Den som vill förbereda sig på diskussionen rekommenderas att bekanta sig med Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare och Det motvilliga huvudvittnet.

 

Här är de saknade sidorna (och raderna) i Gärningsmannaprofilen

Omslaget på Jan Olssons och Ulf Åsgårds gärningsmannaprofil från 1994. Dokumentet blev en bibel för den dåvarande Palmegruppen som till varje pris satsade på att hitta en ensam, störd och impulsstyrd gärningsman. Det har fått ett nytt liv genom Thomas Petterssons teorier om Skandiamannen.

PÅ 90-TALET GAV PALMEUTREDARNA kriminalkommissarien Jan Olsson och psykiatrikern Ulf Åsgård  i uppdrag att färdigställa en gärningsmannaprofil.

Resultatet presenterades för utredarna av Olsson och Åsgård följande år. Deras slutsats var att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd gärningsman. Den kom att spela stor roll för utredarnas arbete under 90-talet.

Var det så bra att det blev så?

Det beror ju på vad som står i Olsson/Åsgårds dokument, kan man säga. Kunde de argumentera för sig var det kanske bra?

Det har inte alltid varit helt lätt att ta del av den saken.

Vi återkommer till det.

En del kritik mot gärningsmannaprofilen kom efter några år i Granskningskommissionens betänkande, framför allt i sammanfattningen av vad två experter från Riksrevisionsverket hade att säga om Olssons och Åsgårds arbete, se sid 892-896 i betänkandet.

Jag har för min del invänt mot resonemangen från Åsgård och Olsson i boken Mordgåtan Olof Palme (sid 431-442 respektive i ljudboksversionen, avsnittet Kan mordet få sin lösning?) samt i Sista föreställningen med Christer Pettersson?, ett kritiskt inlägg på min blogg om Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna. (Olssons och Åsgårds resonemang får i den serien tjäna som argument för att det nog var Christer Pettersson som var mördaren.)

Thomas Pettersson som i en artikel i tidskriften Filter och i boken Den osannolika mördaren pekat ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare har precis som Hylin lutat sig rätt hårt mot Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil.

Det är förståeligt: Pettersson menar också att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd mördare.

Filter har på sin hemsida lagt upp en länk till Olsson/Åsgårds rapport (se punkt 28 i listan över källor). Vad som inte framgår hos Filter, men som märks om man tar sig tid att gå igenom den version av rapporten som tidskriften erbjuder till nedladdning är dock att ett antal sidor saknas.

Vissa av dessa sidor är helt centrala för den som vill bedöma rapportens värde, till exempel Olsson/Åsgårds genomgång av Palmes sista dag i livet, klockslag för klockslag.

Dessutom saknas delar av sidor, något som i vissa fall inte framgår tydligt för den som inte kan jämföra Filterversionen med originalet.

Jag har nu laddat upp de sidor som Filter inte presenterat och de som bara förekommer i stympad form i Filters version. Se nedanstående lista:

• Saknade sidor i Filter: 47-64 (om Palmes sista månader, sista veckor och sista dag i livet).

• Ofullständig sida i Filter: sid 67 (avsnitt om ammunitionen och om i Sverige registrerade revolvrar saknas).

Här är sid 46-67 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: sid 77 (vissa uppgifter om planeringen av makarna Palmes biobesök saknas).

Här är sid 76-77 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 89 (hänvisning till diagram om walkie-talkies på följande sida saknas).

• Saknade sidor i Filter: 90-93 (om walkie-talkies och tecken på konspiration).

Här är sid 88-93 i komplett skick (jag ber om överseende för dålig kvalitet på sid 90).

• Ofullständig sida i Filter: 111 (uppgifter om personer i FBI som Olsson/Åsgård hade kontakt med saknas).

Här är sid 111 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 124 (förteckning med rubriken ”PKK-mord” saknas).

• Saknade sidor i Filter: 127-130 (tabell över signalement mm för gärningsmannen).

• Ofullständig sida i Filter: 131 (kortfattade uppgifter om utredningen av en utpressare kallad ”C” saknas).

Här är sid 124-131 i komplett skick.

• Saknad sida i Filter: 135 (om gärningsmannens sociala bakgrund, utbildning, personlighet med mera).

Här är sid 134-135 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 141 (källförteckning över bl a vissa polisdokument saknas).

Här är sid 140-141 i komplett skick.

Det var det hela.

Gärningsmannaprofilens genomgång av Palmes sista dag i livet (sid 52-64) finns (sånär som en kort inledning) redan tidigare publicerad på den alltmer användbara webbplatsen MOP-arkivet, direktadress till dokumentet här. MOP-arkivet har för övrigt hämtat texten från Sven Anérs bok Cover-up: Palmemordet från 1999.

Med andra ord: väsentliga delar av det som är bortfiltrerat i Filterversionen har haft rätt stor spridning tidigare.

Så varför har inte Filter publicerat hela dokumentet?

Det finns ett enkelt svar. Den stympade versionen som tidskriften publicerat var vad Thomas Pettersson fick ut när han nyligen bad utredarna att ge honom Gärningsmannaprofilen. Det går i linje med en relativt ny policy från Palmegruppen att säga nej till det allra mesta som utomstående försöker få ut.

Nu har i alla fall den som hittat hit tillgång till Olsson/Åsgårds dokument – inklusive det som utredarna kommit på att de helst velat gömma undan.

Är det intressant läsning? Det får man nog säga, inte minst de delar som Palmeutredarna inte velat lämna ut.

Samtidigt finns det förstås anledning att vara vaksam när det gäller enskildheter i det Olsson och Åsgård skrivit – de driver en slutsats och det kan definitivt ha påverkat vad de brytt sig om att notera, hur de noterat det och vad de valt bort.

Inte desto mindre: vad de skrivit är förstås ett viktigt komplement till exempelvis förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. För det kvarstår att Olsson/Åsgård – till skillnad från de allra flesta av oss – hade tillgång till mordutredningen och att de noga studerat händelseförloppet under mordkvällen.

Eller kanske snarare: vad som finns dokumenterat om detta händelseförlopp.

Det är ju inte riktigt samma sak.

Men det är vad vi har.

I vilket fall: just den lilla skillnaden gör det lite vanskligt att värdera enskildheter hos Olsson/Åsgård. Som alla andra skriver de alltså om vad som påstås ha hänt, inte nödvändigtvis om vad som verkligen hände.

Hur knepigt, men samtidigt intressant, det kan bli att rota i sådant kan illustreras med ett avslutande exempel. Det handlar om en uppgift från sidan 60 i Olssons och Åsgårds dokument, en uppgift som kom upp till diskussion på denna blogg härom dagen.

Låt oss alltså titta på den som hastigast. Vi befinner oss i deras kronologi över händelseförloppet efter biobesöket. Intill tidsangivelsen 23.17 heter det:

Paret Palme dröjer sig kvar vid SARI-butikens skyltfönster på Olof Palmes initiativ.

Det där kan nog få de flesta som är intresserade av Palmemordet att reagera. Skulle Palme ha velat stanna vid Sari? Det var inget Lisbeth Palme sa i rättegången mot Pettersson och inte heller något hon sagt i tidigare kända förhör. Så vad betyder det? Varför skulle hennes make dröja sig kvar? Knappast för att titta på klänningar, väl? Det låter inte som Olof Palme. Och det har ju hetat att det var Lisbeth, inte han, som kom på att de skulle titta i skyltfönstret.

Vad gör då den som vill veta vad detta betyder? Ja, ett sätt att att försöka komma underfund med var uppgiften kommer ifrån.

En närmare titt på Olsson/Åsgårds uppställning visar att de refererar till dokumentet T 116-L.

Första delarna av denna kodbeteckning, ”T 116”, tyder på att det är ett förhör med Lisbeth Palme. Och det är det mycket riktigt. Det visar sig när jag tittar i de offentliggjorda delarna av Tilläggsprotokoll H till förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. Tilläggsprotokoll H sammanställdes i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson.  Stora delar av det är fortfarande hemliga. Men inte allt. Och faktiskt inte ett dokument som just har beteckningen T 116-L.

Det är ett förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993.

Förhörsledare var kriminalkommissarie Paul Johansson och biträdande förhörsledare var kriminalinspektör Lars Hamrén.

Det kan knappast sägas att förhöret innehåller något som ger argument i resningsansökan mot Pettersson. Däremot är det intressant ändå, inte minst för att de övriga polisförhörsprotokoll med Lisbeth Palme som offentliggjorts är få och korta.

Och här har vi alltså ett till.

Vad står det då om Sari i detta förhör? Jo, här finns en formulering som anknyter till vad Olsson/Åsgård skrivit, även om det inte låter riktigt likadant:

När dom passerat Sveavägen [dvs korsat gatan, GW] och Lisbeth Palme ville att dom skulle titta i skyltfönstret till butiken Sarin så uppfattade hon att Olof Palme dröjde något. Efteråt har Lisbeth Palme spekulerat i om han märkt att de var förföljda.

Exakt var och när dröjde Olof Palme enligt Lisbeth? Innan de kom fram till skyltfönstret eller efter? Det framgår inte av protokollet.

Inte heller vet vi om detta var en efterhandskonstruktion eller något som Lisbeth genuint kom ihåg från mordkvällen. Förhöret hölls ju närmare åtta år efter mordet och vid den tidpunkten förefaller uppgiften vara splitter ny för utredarna – Olsson/Åsgård har ju inte någon hänvisning till något tidigare förhör med Lisbeth när det gäller just detta. (Och jag har inte heller sett att hon skulle ha sagt så här tidigare.)

Gärningsmannaprofilerarnas formulering är med andra ord lite förledande eftersom den kan tolkas som att den beskriver ett erkänt faktum och inte bara ett påstående från Lisbeth. Den är också förledande av ett annat skäl, kan man tycka: den ger intryck av att Olof Palme tydligt markerade att han ville att han och hustrun skulle stanna upp ett tag längre än vad Lisbeth tänkt sig innan de gick vidare. I förhöret låter det mer som om Palme tvekade en aning i steget alldeles innan eller alldeles efter det att de stannat upp vid skyltfönstret.

Inte desto mindre har Olsson/Åsgård satt fingret på en intressant formulering från Lisbeth. Hon är alldeles tydligt inne på att hennes make kan ha känt sig förföljd under promenaden.

Det borde han knappast ha känt om det bara var så att någon gick efter honom och han inte var orolig redan innan.

Det kanske han var. Lisbeths formulering här ligger nämligen i linje med vad hon säger i slutet av förhöret. Protokollets två sista stycken lyder så här:

Lisbeth Palme tillfrågades om den så kallade Harvardaffären ökade hätskheten mot Olof Palme. Hon uppgav att den användes i den allmänna förföljelsen av Olof Palme samt i valrörelsen av Bildt och andra som politiska ‘dirty tricks’.

Tillfrågad om förföljelsen ökade de sista 6 månaderna så ansåg Lisbeth Palme att den då ökade till ett crescendo. Förföljelsen skedde i media. Dom sista veckorna innan mordet hade dom talat om det, vilket dom i vanliga fall inte gjorde. Man kan inte utesluta att förföljelsen kan ha påverkat någon våldsbenägen människa.

Lisbeth Palme talar alltså om en kraftigt stegrad hatkampanj mot hennes make, något som de båda var medvetna om och för en gångs skull diskuterade med varann. Och hon säger alltså också att hon tror att han under promenaden kan ha misstänkt att någon följde efter dem.

Det är en obehaglig atmosfär hon skissar upp.

Men det ligger i linje med att Palme på andra sätt tycks ha gett uttryck för oro den här dagen.

Ett av tillfällena – det här är välkänt – var under en intervju med en fackförbundstidning. Palme skulle fotograferas och först ställde han sig vid fönstret, men ändrade sig och gick in i rummet med orden: ”Ingen vet vad som finns där ute”.

Och Mårten Palme har berättat att hans far reagerade när ljuset släcktes i en butik intill biografen medan Olof, Lisbeth, Mårten och hans flickvän stod där och pratade efter bioföreställningen. Som Mårten sagt i en tidningsintervju:

Jag kommer ihåg att han tyckte det var en konstig händelse. Han kände sig på något sätt förföljd av omständigheterna och försökte kika in i affären för att se om det fanns någon där. (Expressens extratidning om Olof Palme 21.2.96)

De här olika uppgifterna understryker att det går att ställa sig en del frågor om hur det ändå kom sig att paret Palme denna fredag gjorde något som de sällan gjorde: de gick på bio. Och det till och med på en sen föreställning i centrala Stockholm och utan livvakter.

Det finns ett drag av planlöshet kring detta biobesök som också är anmärkningsvärt – de hade inte ordnat biljetter innan och det var bara med lite tur de fick plats i salongen, att döma av vad utredningen visat.

Och efter föreställningen skyndade de sig hemåt på egen hand i stället för att välja att umgås en stund med sonen och dennes flickvän. Och sättet att ta sig hem var samtidigt inte det snabbaste: de valde att promenera hem genom den råkalla och stökiga staden.

Var de på väg mot någonting som var beslutat innan? Och var det därför mördaren fanns på plats och försvann så effektivt efteråt?

Jag har länge fångats av tanken att det var så mordet gick till. Lisbeths uppgift om sin orolige make gör inte det alternativet mindre sannolikt. Det är som om ytterligare bitar faller på plats.

Det kanske inte var så. Men en förutbestämd mordplats och att Palme lockades i en fälla är för mig det är det mest logiska alternativet till Olsson/Åsgårds scenario med en ensam person som råkar få chansen att begå ett impulsmord.

PS 29 mars: En av den här bloggens läsare, signaturen laggargunnar, har nu laddat upp en version av Olsson/Åsgård där Filters version är kompletterad med de saknade sidor som jag laddat upp. En fullständig text, alltså.

Här är länken!

 

 

 

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

Mordgåtan Olof Palme som ljudbok med nyskrivet kapitel

NU KOMMER MIN BOK Mordgåtan Olof Palme från 2010 som ljudbok, uppdelad på fem avsnitt. Och med ett nyskrivet kapitel som uppdaterar utredningen fram till nutid. Uppläsare är radioproducenten och röstskådespelaren Per Juhlin.

Avsnitten finns tillgängliga för köp genom nedladdning via nätbokhandeln.

Första delen, Skotten på Sveavägen, släpptes igår, måndag 25 februari. I dag släpps Spaningsledare Hans Holmér. Sedan kommer ett nytt avsnitt varje dag den här veckan till och med fredag 1 mars. Det nya kapitlet ingår i avsnitt nummer 5, Kan mordet få sin lösning?

Och den som har tillgång till ljudbokstjänster som Storytel eller Bookbeat kan lyssna utan att betala något extra.

Här finns till exempel en detaljerad genomgång av bakgrunden till bajonettdådet 1970 då Christer Pettersson högg ihjäl en man på Kungsgatan. Det var den tragiska händelsen Pettersson syftade på när han under Palmerättegången presenterade sig med orden: ”Jag är alltså en dråpare, men jag är ingen mördare och jag har varken mer eller mindre att säga i den saken”.

För var och en som vill förstå Christer Petterssons personlighet är det här en nyckelhändelse.

Här finns också en lång intervju jag gjorde med Anders B, vittnet som kom att befinna sig närmast makarna Palme när mördaren utförde sitt dåd.

Boken innehåller även en utförlig genomgång av Grandavsnittet. Den förklarar de häpnadsväckande turerna i Ebbe Carlssonaffären. Och här finns också en kritisk genomgång av advokaten Pelle Svenssons märkliga utspel om ”bombmannens testamente”. Samt mycket mera.

Några omdömen om Mordgåtan Olof Palme när den kom:

“Denna bok är den bästa som hittills skrivits om mordet på Olof Palme. I mångt och mycket innehåller den faktauppgifter som är nya för mig, t.ex. vad som hände bakom ryggen på oss i den nya spaningsledningen.”

Ingemar Krusell, biträdande spaningsledare i Palmeutredningen vid tiden för rättegången mot Christer Pettersson

”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

Kjell-Olof Feldt, svensk finansminister 1982-90

”Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme är ovärderlig. Den är en föredömlig genomgång av spaningsarbetet. Men det viktigaste är att han placerar in mordutrednngen i ett vidare samhällsperspektiv och följer ansvaret för den skandalösa handläggningen långt upp bland den statliga och politiska maktens toppar.”

Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola och författare till Palmebiografin ”I takt med tiden/När vinden vände”

”Gunnar Wall ska ha en eloge för sitt jobb med boken. Det är verkligen bra om folk läser den. Om Sveriges största brott blev så dåligt utrett, hur är det då med alla mindre utredningar?”

Författaren Lillemor Östlin som som kände Christer Pettersson och som är övertygad om att han inte mördade Palme

För den som inte har märkt det finns dessutom min Palmebok från 2015, Konspiration Olof Palme, som ljudbok. Det gör också en rad avsnitt ur mina tidigare böcker om olika ämnen, till exempel Jimmy Hoffas försvinnande, Watergate och Upproret i Sobibor.

Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

Daniel Ellsberg som riskerade 115 års fängelse för att han avslöjade sanningen om Vietnamkriget. Foto: Kushal Das. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.

Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.

I minnesfondens motivering heter det också:

När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.

Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.

NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.

Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.

Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.

Boken som ännu inte finns på svenska heter The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner.

Den har jag inte läst. Men temat finns med redan i hans tidigare utgivna självbiografiska bok Secrets: a Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Den är tyvärr inte heller översatt.

Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.

Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.

När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:

Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.

Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?

Kissinger: Jo.

Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.

Kissinger: Öh, ja.

Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?

Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.

När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.

Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)

Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.

Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.

Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.

Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.

Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg.  I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.

Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.

Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:

”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”

Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.

Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.

Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.

Slutligen: en mycket sevärd dokumentär om Ellsberg, The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers, finns att se på YouTube.

TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.

118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.

Oenigheten gäller bara en sak – Wall svarar Pettersson

Skandiamannen i Rapports reportage i april 1986. Bilden visar ungefär den position där han enligt egen uppgift befann sig när mördaren sköt.

”DET ÄR UTIFRÅN ETT FÖRSVAR AV DEN EGNA TEORIN som Gunnar Wall läser min bok”, skriver Thomas Pettersson i sitt svar till min recension av Den osannolika mördaren.

Han hävdar samtidigt att jag gör det på ett ”lurigt” och ”försåtligt” sätt. Jag låtsas visserligen granska hans teori med en ambition till objektivitet, men det är bara kamouflage: ”Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.”

Min första reflektion var: vad ska jag svara på sådan kritik?

Jag ska lite senare i texten komma till mina egna slutsatser kring mordet – och i vilken utsträckning de skiljer sig från eller sammanfaller med Thomas Petterssons. (Var beredda på vissa överraskningar!)

Men innan dess vill jag dröja mig kvar vid vad som är nytt i Thomas Petterssons bok – och i hans svar på min kritik av boken.

Låt mig först säga att upplägget på min recension för all del var mycket medvetet valt – men inte för att jag ville vara försåtlig eller lura någon. Tvärtom valde jag att fokusera på sådant som utifrån en granskning av Petterssons egna tankegångar bäst kunde bidra till att vidareutveckla debatten kring den olösta mordgåtan.

Min utgångspunkt var följande: Thomas Pettersson har presenterat en argumentering för att fallet är löst, för att mördaren är identifierad och för att det nu finns en mer eller mindre heltäckande förklaring till vad som skedde på Sveavägen. En sådan argumentering förtjänar att granskas.

Självklart kan den som inte håller med Pettersson polemisera mot honom på många sätt. Den som tror att Victor Gunnarsson var mördaren skulle kunna skriva ett antal sidor om alla de indicier som tycks peka i den riktningen. Den som i stället är inne på att det var Christer Pettersson skulle kunna göra något liknande, men med missbrukaren från Rotebro i fokus. Den som i likhet med Jan Stocklassa – författaren till den senaste boken om mordet – fokuserar på Sydafrikaspåret skulle kunna lyfta fram sådant som talar för det, och därmed mot teorin om den ensamme Skandiamannen. Och så vidare.

För egen del har jag ingen favoritmördare. Men jag kunde ju ha baserat hela min recension på en del hypoteser jag själv har om hur mordet gick till och ställt dem mot Thomas Petterssons resonemang ifall jag hade velat.

Det gjorde jag inte. För jag tycker att det lite grann hade varit att missa poängen med den diskussion som Pettersson väckt. Han har skissat en beskrivning av vad han tror hände på Sveavägen. Och då faller det sig mest naturligt att gå in i detalj på vad han tar upp för att bedöma meriterna och svagheterna som så att säga ligger internt i just den hypotesen. Hänger den ihop? Har den logiska brister? Har den stöd i de faktauppgifter som direkt berör den?

Det var där jag började när jag tog mig an att recensera boken.

Filterartikeln hade jag skrivit om tidigare så en hel del av det som står i den hade jag inte heller anledning att beröra. Men i boken presenterar Pettersson en anmärkningsvärd hypotes som inte fanns med i artikeln, nämligen att Skandiamannen var vid Grandbiografen i samband med att makarna Palme kom ut från filmen. Petterssons förmodade Palmemördare skulle alltså inte bara ha varit vid bion omkring klockan 21 och då upptäckt statsministerparet i enlighet med vad som skissades i Filterartikeln. Han skulle senare på kvällen ha gjort en andra avstickare till Grand, den här gången för att mörda Palme efter filmens slut. Men så skulle modet ha svikit honom och han skulle ha återvänt till arbetet än en gång. Enligt Thomas Pettersson tog han sig troligen in i huset bakvägen utan att bli upptäckt.

Och sedan? Ja, enligt samma hypotes hade han därefter stämplat ut, förflyttat sig till entrén där han växlade några ord med väktarna, gått ut på gatan och promenerat norrut, inte söderut som han själv uppgett i förhör. Orsaken kunde – enligt Petterssons funderingar – ha varit att han tänkte ta en nattbuss som gick hem till Täby i stället för att satsa på att ta sig till T-banan.

Sedan Skandiamannen traskat en bit norrut hade han – fortfarande enligt Pettersson – träffat på makarna Palme och bestämt sig för att trots allt begå det mord han nyss inte vågat genomföra. Han lät statsministerparet passera och följde sedan efter, förbi Skandias entré och vidare till Dekorimahörnan där han sköt ihjäl Sveriges regeringschef.

Det mest uppenbart anmärkningsvärda med detta scenario var kanske att det utgick från att Skandiamannen begav sig iväg från Grand strax efter paret Palme – men att han måste ha varit oerhört mycket snabbare än de. För sin del hann han förflytta sig till Skandiahusets baksida på Luntmakargatan, ta sig in i byggnaden, stämpla ut, prata lite med väktarna i entrén och sedan gå ut på Sveavägen – och då hade fortfarande inte Olof och Lisbeth Palme hunnit fram till den plats där han befann sig.

En krånglig och långsökt hypotes kan det tyckas. Men den var uppenbart inspirerad av Petterssons samtal med Mårten Palme, ett samtal som kom till stånd efter publiceringen av Filterartikeln och som redovisas i boken. Det är där Mårten säger att han kan tänka sig att det var Skandiamannen han såg utanför biografen efter föreställningen.

Det vore förstås en sensationell framgång för Thomas Pettersson och hans utpekande av en Palmemördare om en av statsministerns söner kunde fylla i en pusselbit som gjorde mordscenariot om inte komplett så i alla fall avgjort mer sammanhängande än tidigare.

Men är det troligt att det var så här det gick till?

Det tyckte inte jag när jag läste boken. Och för att föra diskussionen om Skandiamannen framåt bestämde jag mig för att detaljerat redovisa mina invändningar mot Petterssons nya hypotes i min recension.

Mycket kom att handla om konkreta detaljer som vittnesiakttagelser och tidsuppgifter. Det blir ju så när en indiciekedja ska utsättas för prövning.

Jag hade hoppats att Thomas Pettersson skulle ta till sig dessa mina invändningar – eller bemöta dem på ett övertygande sätt.

Tyvärr har han, som jag ser det, inte gjort vare sig det ena eller andra i någon större utsträckning. Men det är inte för sent. Jag vill gärna fortsätta den diskussionen och hoppas på bättre svar från Pettersson. Så därför presenterar jag här vad jag betraktar som de tio viktigaste kritiska punkterna jag tog upp i recensionen, tittar på vad Thomas Pettersson svarat och kommenterar hans svar.

Punkt 1) Var Skandiamannen verkligen vid Grandbiografen klockan 21? Den här punkten är viktig, för om han inte var där då, när den sena föreställningen av Bröderna Mozart började, och träffade på paret Palme är det osannolikt att han skulle ha begett sig till bion omkring klockan 23.när filmen slutade.

De två kända vittnesmålen som tycks handla om en Grandman vid 21-tiden passar illa in på Skandiamannen förutom att ett av dem, från Hubert F, handlar om en man som bär ”skärmmössa med öronlappar”. Hubert beskriver dock mannen som senig och sportig och iklädd jacka, inte rock. Och så har mannen en ”rak näsa med buckla upptill” – ingen uppenbar likhet med Skandiamannen.

Viktigare ändå: väktaren Anna-Lisa G som Thomas Pettersson åberopar som källa till att Skandiamannen var ute vid 21-tiden säger inte så i polisförhöret med henne. Där anger hon tydligt att när han han kom in till Skandia efter att ha ätit middag var klockan bara omkring 20.10.

Thomas Pettersson hänvisar i sitt svar till att Per H, en anställd på försäkringsbolaget, hade fått höra av Anna-Lisa G att Skandiamannen i själva verket kommit tillbaka från middagen vid 21-tiden. Pettersson underbygger Per H:s trovärdighet med att denne tidigare jobbat jobbat som polis i 17 år och var en ”van brottsutredare”. Dessutom säger Pettersson att han själv talat med Anna-Lisa G många år senare och att hon då gett Per H rätt men samtidigt förklarat att hon ”har lite svårt med tiderna”.

Pettersson diskuterar inte konkret vittnesmålen om en Grandman som tycks ha funnits på plats klockan 21. Han säger däremot att de olika vittnen som berättat om en mystisk man utanför biografen har gett så olika signalement att slutsatsen bör vara att ”vi har att göra med flera Grandmän”.

Min kommentar: Thomas Pettersson har själv många gånger anklagat olika poliser med anknytning till Palmeutredningen för grov inkompetens, så hans auktoritetsargument till förmån för Per H borde väl ha ett rätt begränsat värde även i hans egna ögon. Och vad gäller Anna-Lisa G: hon må möjligen ha haft lite svårt med tiderna. Men desto mer viktigt då att ta en tidig och i förhör dokumenterad uppgift på allvar, den som redovisar att Skandiamannen kom in från middagsutflykten långt innan paret Palme kommit till Grand. Förhöret hölls efter hennes tidiga kontakter med Per H och hon visste att det fanns ett intresse från polisen kring Skandiamannen. Om hon var osäker på tiderna vid tiden för förhöret borde det ha kommit fram då. Det gjorde det inte alls.

Det är värt att notera att Thomas Pettersson inte konkret försöker värdera Hubert F:s vittnesmål – trots att dennes observation av en man med skärmmössa och jacka för tankarna till mannen som Mårten Palme berättat om. Formuleringen om att ”vi har att göra med flera Grandmän” ger ett lite lättsinnigt intryck, ungefär som om det är fritt fram att välja ut sådana vittnesmål som passar det egna syftet bäst och strunta i andra.

Punkt 2) Det finns även en hel serie dramatiska vittnesmål från biografen om en Grandman som är synlig vid 23-tiden. Och det finns omständigheter som gör att de tycks hänga ihop med vittnesmålen från 21-tiden. Men den sammantagna signalementsbilden pekar inte på att det skulle handla om Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alltså i stort sett avstår från att analysera Grandvittnesmålen drar ändå slutsatsen att den man som observeras av Anneli K och Margareta S bör vara samme man som Mårten Palme sett – och att det verkar vara Skandiamannen. Han skriver att det finns fler vittnesmål från 23-tiden som påminner om Skandiamannen men preciserar sig inte.

Min kommentar: Anneli K och Margareta S talar, liksom Mårten Palme, om en man med keps och glasögon. Men de är också eniga med Mårten om att han hade en jacka, inte en rock – vilket pekar bort från Skandiamannen samtidigt som deras och Mårtens vittnesmål tycks koppla samman observationen med den som Hubert F gjorde vid 21-tiden, en observation som Thomas Pettersson inte känns vid.
Det hade varit givande att få veta om Thomas Pettersson anser att vittnesmålet från flygledaren Lars Erik E handlar om Skandiamannen – eller om han tänker sig att det är en annan Grandman. Lars Erik har målande berättat om en skrämmande man som syntes samma tid och på samma plats som mannen som Anneli och Margareta observerade. Även Lars Erik kommer med signalementsuppgiften jacka, men skillnaden i Lars Eriks beskrivning är att mannen hade en gulaktig mössa, inte en keps.

Variationer i vittnesmål är ju vanligt förekommande. Men flera gånger återkommer uppgiften att det synts en mystisk man med keps/skärmmössa, glasögon och jacka – inte rock. Om Thomas Pettersson – baserat på Mårten Palmes uppgifter – tänker hålla fast vid sin hypotes om att Skandiamannen varit vid Grand två gånger under kvällen borde han titta närmare på hela raden av vittnesmål som förefaller ha med övervakning av bion att göra.

Punkt 3) Jag refererar Elving Gruvedal som arbetat som kommissarie vid Stockholms polisens tekniska rotel och skrivit en bok om Palmeutredningen. Gruvedal gjorde en noggrann analys av vittnesmålen från Grand respektive Dekorimahörnan och kom fram till att Grandmannen knappast är mördaren men att han kan vara mördarens medhjälpare.

Thomas Pettersson nämner att Gruvedal gjort en analys av Grandavsnittet men kommenterar den bara med orden: ”Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.”

Min kommentar: Det är värt att notera att Thomas Pettersson undviker att kommentera Gruvedals slutsats, att Grandmannen och gärningsmannen var olika personer. Det lilla han skriver förefaller ändå öppna för ett diskret medgivande av att Skandiamannen kanske inte varit vid biografen i alla fall – och att det därmed i så fall inte var honom som Mårten Palme såg.

Punkt 4) Om Skandiamannen gett upp sina mordplaner vid bion och begett sig till sin arbetsplats är det osannolikt att han skulle ha hunnit stämpla ut så tidigt som 23.19.

Thomas Pettersson säger ingenting om detta.

Min kommentar: Detta är förstås helt centralt för trovärdigheten när det gäller hans försök att inkludera Mårten Palmes vittnesmål i sin huvudhypotes om Skandiamannen som gärningsman.

Punkt 5) Nicola F:s beskrivning av mannen som kommer gående efter makarna Palme stämmer inte alls överens med att denne skulle vara en förföljande Skandiaman. Den stämmer bättre med vittnet Anders B som bevisligen befann sig i området.

Thomas Pettersson säger att det enda i Nicolas beskrivning som passar in på Anders B är den blå jackan och att ”Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B” när det gäller vem Nicola såg.

Min kommentar: Skandiamannen hade inte en blå jacka utan en mörk rock. Nicola nämner inte vare sig glasögon eller keps. Däremot säger Nicola att han först trodde att mannen var en säkerhetsvakt men att han ”gick lite underligt” vilket väl kan stämma bra med att Anders inte var alldeles nykter. Det enda som kan peka i Skandiamannens riktning var att Nicola tyckte att mannen var ”för gammal för att vara säkerhetsvakt” – Skandiamannen var 52 år vid tiden för mordet. Å andra sidan fyllde Anders B 40 det året och efter sin rejäla middag med alkoholförtäring tillsammans med arbetskamraterna rörde han sig knappast som en ung vältränad polis.

Punkt 6) Det tycks inte finnas någon tillförlitlig dokumentation som visar att Skandiamannens egen version av när han stämplade ut är felaktig. Han lämnade sin egen version tidigt och måste ha förstått att den skulle gå att kontrollera. Och hans egen beskrivning av att han skyndade sig ut i samband med utstämplingen är svårförenlig med att han skulle ha velat dölja att han kommit ut på gatan i ett tidigt skede.

Thomas Pettersson säger att Roland B som kontrollerade tiden på Skandiamannens begäran var känd som ”Mr Noggrann” på Skandia och att han aldrig tvekat när han redogjort för sin uppfattning för olika personer.

Min kommentar: Den första dokumenterade gången Roland B yttrar sig är den 9 juni, flera månader efter mordet. Trots sin noggrannhet tycks han inte ha sparat och visat upp någon dokumentation från korrigeringen av stämpeluret utan går på sina minnesbilder. Och i polisförhöret är han i själva verket rätt bluddrig i sitt sätt att uttrycka sig:

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur.

Punkt 7) Sannolikheten för att Skandiamannen skulle ha stämplat ut redan 23.19.00 eller mycket nära den tidpunkten är svårberäknad även om Roland B:s version skulle vara den sanna. Stämpeluret visade inte sekunder.

Thomas Pettersson medger att stämpeluret inte visade sekunder och skriver att tiden 23.19 kan betyda allt från 23.19.00 till 23.19.59. Han hänvisar till olika uppskattningar som säger att Skandiamannen kom ut på gatan 23.20 och tycks finna uppgiften rimlig. Men han försöker inte placera in tiden på skalan 23.20.00 till 23.20.59.

Slutligen skriver Thomas Pettersson – som ett sätt att försöka bestämma tiden för utstämplingen – att Skandiamannen uppger sig ha sett vittnet Lars J när denne kikar ut mot brottsplatsen. Han menar att det bör ha varit ungefär 23.22.10 som Lars befann sig i den positionen. Och enligt Pettersson bör Skandiamannen ha iakttagit Lars J i samband med sin flykt från mordplatsen.

Det underförstådda argumentet är att för att hinna med att skjuta Olof Palme måste Skandiamannen ha begett sig ut tidigt,

Min kommentar: om Skandiamannen är mördaren blir det mycket trångt om tid om han kommer ut 23.20.00 vilket är den tidigaste tid som förekommer i Thomas Petterssons svar.

Vi föreställer oss att han gjorde som Thomas Pettersson är inne på, han begav sig norrut, mötte till sin häpnad makarna Palme, lät dem passera och följde sedan efter dem förbi Skandias entré och fram till mordplatsen där han sköt statsministern.

För att hinna med en sådan manöver måste han i princip ha mött paret Palme direkt norr om Skandiaentrén. Och det borde vittnet Nicola F ha sett, eftersom han mötte Olof och Lisbeth just vid Skandias entré. Kommer Skandiamannen ut på gatan en halv minut senare, 23.20.30, kan han omöjligen ha hunnit med en sådan manöver. Och om vi tror på hans egen tid för utstämplingen, 23.20 plus ett okänt antal sekunder, bör han inte ha varit ute på gatan förrän kring 23.21. Det är omkring 30 sekunder före mordet. Då blir Thomas Petterssons scenario fysiskt omöjligt med god marginal. Det är därför det är så viktigt för Pettersson att få till en så tidig utstämplingstid som möjligt. Men det blir alltså svårt att få till en trovärdig kronologi även under villkor som är som mest gynnsamma för hans hypotes.

Kvar finns uppgiften om Skandiamannens iakttagelse av Lars J, något som han själv berättat om. Lars stod stilla en stund och tittade ut mot Sveavägen, så Thomas P:s val av klockslaget 23.22.10 är förstås lite höftat och kanske valt för att passa in på när den flyende mördaren kan ha kastat en blick på Lars. Men kvar finns det uppenbara förhållandet att Skandiamannen – precis som Lisbeth Palme – kan ha sett Lars från en position på Sveavägens trottoar. Det vill säga: precis den sorts vittnesobservation av Lars som ingår i Skandiamannens egen berättelse.

Punkt 8) Skandiamannen väljer själv att framträda med namn och bild, först i Svenska Dagbladet och sedan i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. I TV-inslaget är han klädd som under mordkvällen och springer till och med på Tunnelgatan. Ändå är det inget vittne från vare sig Grandbiografen eller mordplatsen som hör av sig till polisen och slår larm.

Thomas Pettersson säger att vissa brottsplatsvittnen avstod från att följa mediebevakningen av mordet. Han tror också att Skandiamannens framträdande i Rapport kan ha fått vittnen som såg det att godta att denne förväxlats med mördaren och därför inte var intressant. När det gäller frågan om varför inga vittnen från Grand tycks ha slagits av tanken att de sett Skandiamannen utanför bion vill Pettersson framhålla att Mårten Palme nu ”noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen”.

Min kommentar: de vittnen som observerat en mystisk man utanför Grand hade i flera fall haft tid att göra ganska detaljerade iakttagelser. Inget av dessa vittnen reagerade över Skandiamannen förutom Mårten Palme – och han gjorde det mer än 32 år efteråt, och först då Filter lanserat teorin om Skandiamannen som mördare.

Punkt 9) Det finns inga belägg för att vittnena på mordplatsen skulle ha identifierat alla som var där – varför man inte kan dra några slutsatser av att Skandiamannen tycks saknas som mordplatsvittne i andras vittnesmål från platsen. Jag nämner vittnet Stefan G som bara kände igen två personer när han fick se foton på andra vittnen. Och jag citerar tidigare spaningsledaren Stig Edqvist som beklagade att de tidigare utredarna inte gjort något försök att genom vittnesförhör försäkra sig om att polisen verkligen hade koll på alla som befann sig i Dekorimahörnan.

Thomas Pettersson säger att det 1987-88 genomfördes en utredning om vilka vittnen som fanns på mordplatsen av kommissarien Jerker Söderblom och ger intryck av att den borde betraktas som tillförlitlig.

Min kommentar: Söderbloms utredning är, som Pettersson påpekar, belagd med sekretess. Men det står klart att det rör sig om en inläsning och sammanställning av gamla förhör, vilket förstås inte har mycket gemensamt med förhör med vittnen direkt efter mordet där det ställs direkta frågor om vilka personer som respektive vittne observerade på platsen. Till det kommer att Söderbloms kartläggning ingick i hans arbete med att leta bevisning mot PKK, något som Thomas Pettersson själv i förbifarten medger i sin bok: huvuduppgiften med kontrollen av vittnesmålen från Sveavägen var ”att utröna om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland utsagorna”. (sid 89)

Det ska tilläggas att Söderbloms arbete med PKK-spåret tillhörde lågvattenmärkena i Palmeutredningen när det gällde polisiär hederlighet. Det avslöjades under hovrättsförhandlingarna i Palmerättegången. Christer Petterssons försvarare hade åberopat en promemoria från Söderblom där denne påstod att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Promemorian hade Söderblom skrivit just i samband med det nyss nämnda letandet i förhörsprotokollen efter möjligen synliga kurder på Sveavägen.

Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom som vittne. Och han erkände beredvilligt att han fantiserat ihop sina slutsatser om en attentatsgrupp från Mellanöstern – syftet hade varit att på det sättet ge ökat utrymme åt PKK-spåret.

Punkt 10) Petterssons egna redovisning av vad bekanta till Skandiamannen säger om dennes personlighet leder inte till slutsatsen att denne framstår som en trolig gärningsman.

Thomas Pettersson säger att han försökt beskriva Skandiamannens ”psykologiska profil och livshistoria” och varit noga med att göra det ”så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren.”

Min kommentar: Ja, den research som Thomas Pettersson gjort kring Skandiamannen är beundransvärd och det hedrar honom att han redovisar väldigt många uppgifter som talar mot hans egen tes. Men vad som är bekymmersamt är just att han inte kan släppa tesen trots att det finns så mycket som talar mot den.

Det var de tio viktigaste punkterna.

I övrigt pekar jag på en rad sakfel i boken. Thomas Pettersson väljer att inte kommentera dem och det behövs ju inte heller om han godtar mina korrigeringar.

Jag tar också upp kritik av hur Mattias Göransson, chefredaktören för Filter, argumenterat kring Skandiamannen och hur Pettersson och han själv nu hittat ”den heliga graal”, sanningen om Palmemordet som alla andra missat. Thomas Pettersson väljer att inte försvara Göransson utan att lämna den saken åt honom själv. Det är också förståeligt.

På samma sätt avstår Thomas Pettersson i sitt svar från att befatta sig med  en annan av sina allierade, gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård. Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet. Och likaså håller sig Pettersson borta från att förklara varför Åsgård kommit fram till en helt annan gärningsman än han själv. Åsgård får, i likhet med Mattias Göransson, begripligt nog försvara sina egna resonemang.

* * *

Låt mig nu ta upp något annat – nämligen skillnaderna mellan Thomas Petterssons och min syn på mordutredningen och mordgåtan. Jag vill nämligen hävda att de skillnaderna faktiskt är mycket mindre än vad Pettersson ger intryck av i sitt svar. Förutom när det gäller en sak: att jag anser att det är långt ifrån bevisat att mordet på Olof Palme var ett impulsdåd utfört av Skandiamannen.

I det sammanhanget är det intressant att Thomas Pettersson nu i sitt svar kommer med en reservation till sin egen tes.

Han menar att jag gör fel som enbart diskuterar Skandiamannen som ensam gärningsman och skriver att det i hans bok finns ett ”scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.”

Förvisso finns det ett sådant scenario som hastigt nämns i boken, även om Pettersson i alla fall där ger intryck av att förkasta det. Om han nu trots allt är villig att lyfta fram det som ett tänkbart alternativ så talar han faktiskt om ”en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen” för att låna hans formulering om mina tankegångar.

Det är bra att Thomas Pettersson medger att en komplott kan vara en möjlig förklaring till mordet, då krymper graden av oenighet oss emellan.

Samtidigt undergräver han förstås en del av sitt eget teoribygge när han medger denna möjlighet. Om Skandiamannen var en del av en sådan grupp, vad händer då med Petterssons resonemang kring dennes psykologiska profil? Och vad händer med hela det mordscenario som vi diskuterat ovan?

Kanske känner Thomas Pettersson själv att han försvarat sin tes om den impulsive ensamme gärningsmannen så hårt att han nästan glömt intressanta rön som kan peka i en annan riktning, rön som han kommit fram till i sina efterforskningar.

Innan vi går in på vad Thomas Pettersson faktiskt redovisat i den vägen, låt mig börja med att visa vad jag för egen del sagt – alltså sådant som jag gissar att Pettersson syftat på när han talat om att jag bara skulle vilja försvara min egen teori när jag recenserat hans bok.

Ett centralt inslag i mina tankegångar som de utvecklats under årens lopp är att mordet på Sveavägen – och den hittills framgångslösa utredningen av det – måste förstås i förhållande till att Palme var en kontroversiell politiker som av starka grupper i det svenska samhället sågs som en farlig person, en landsförrädare.

Det här gjorde att de som varit satta att utreda mordet – särskilt de som jobbade med frågan de första åren – var medvetna om att de rörde sig på känslig mark och att vissa saker kunde vara bekymmersamma att ens översiktligt undersöka.

Det finns också bestämda tecken på att det under mordkvällen pågick övervakningsaktivitet i Gamla Stan och runt mordplatsen – övervakningsaktivitet som inte nödvändigtvis var kopplad till mordet men som åtminstone var alltför känslig för att i efterhand redovisa.

Ett skäl till detta är tecknen på att övervakningen hade kopplingar till den hemliga motståndsrörelsen Stay Behind. Det var ett nätverk som fanns i samtliga västeuropeiska länder under det kalla kriget och som samordnades av NATO. Det ursprungliga syftet var att förbereda för gerillaaktioner efter en sovjetisk invasion av Västeuropa. Men snart kom dessa strukturer att ta på sig långtgående hemliga uppgifter även i fredstid. I vissa fall, som i Italien, fanns det tydliga trådar mellan Stay Behind och terrordåd som utfördes för att stärka militärens och polisens inflytande över staten och politiken.

Existensen av detta nätverk i det formellt neutrala Sverige var förstås extremt känslig att offentligt medge, inte minst 1986 då det kalla kriget fortfarande pågick.
Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme:

”Mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen /…. / Betyder det att Stay Behind också hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är förstås påtaglig.” (Sid 243)

”Det finns en rad saker som blir helt obegripliga om vi inte godtar att olovlig kårverksamhet, kontraspionage och underrättelseverksamhet ingick i spelet runt Olof Palme – ända till slutet.” (Sid 350)

”Vi kan /…/ vara ganska säkra på att en eller flera enheter inom Stay Behind bedrev spaningsarbete med walkie-talkies under mordkvällen, ett spaningsarbete som mörkats i 30 år. Vi har likaså stor anledning att dra slutsatsen att såväl dessa spanare som gärningsmannen i Dekorimahörnan visste att Palme skulle komma promenerande söderut efter bioföreställningen. Den sammantagna bilden pekar helt enkelt på att mordet var extremt välplanerat och att Palme i praktiken leddes i en fälla.” (Sid 385-86)

Som synes drar jag inga bestämda slutsater om det svenska Stay Behindnätverkets eventuella inblandning i själva mordet. Trots den reservationen är det förstås rätt långtgående slutsatser. Mina skäl till dem framgår i Konspiration Olof Palme, jag ska inte utveckla dem här.

Vad säger då Thomas Pettersson? Låt oss gå till hans bok Den osannolika mördaren.

Pettersson skriver om hur han kunnat ta del av intervjuer som Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén gjort med en tidigare CIA-agent och en tidigare svensk IB-anställd : ”Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.”

I boken beskriver Pettersson hur ledningen för nätverket bestod av ”representanter för regeringen, LO, SAF, polis och militär” och att det byggdes upp genom celler där medlemmarna använde täcknamn. En av de få medlemmar i verksamheten som framträtt offentligt var en tidigare major vid Svea Livgarde, Reinhold Geijer, som berättat ”James Bond-liknande” övningar vid ett gods i England. Utbildningen handlade bland annat om sabotage ”liksom att ta livet av inhemska kollaboratörer med regelrätta lönnmord”.

Alsén delade också med sig ett dokument till Thomas Pettersson, ett dokument som tycktes koppla samman Stay Behind och aktiviteter i Skandiahuset med Palmemordet. (Pettersson sid 134-38)

Att det funnits en koppling mellan Stay Behind och Skandia tidigare kunde Thomas Pettersson konstatera: ”Organisationen hade ett litet kontor i Skandiahuset med en egen ingång från baksidan.” Han försökte undersöka om sådana kopplingar fortfarande fanns vid tiden för Palmemordet men lyckades inte. Och han sammanfattar: ”I andra västeuropeiska demokratier har organisationen granskats i statliga utredningar, men i Sverige är Stay Behind fortfarande en mestadels outforskad del av vår historia.” (Sid 145)

Thomas Pettersson konstaterar också att Skandiamannens exhustrus mor hade varit nära bekant med den tidigare nämnde Stay Behindmedlemmen Reinhold Geijer. (Sid 154)

Och längre fram i boken kommer han in på sina efterforskningar kring två grupper som brukar kopplas till Stay Behindnätverket. Förre chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, berättade om dem när han intervjuades av författaren Anders Jallai 2011. Frånstedt kallade dem Grupp Barbro och Grupp Lennart, kopplade dem till walkie-talkieobservationerna runt mordplatsen och menade att de kunde ha med mordet att göra. (Sid 161)

Pettersson berättar att han lyckades få kontakt med personer som ingått i Grupp Barbros inre kärna. En av dem berättade: ”Gruppen hade ett bra samarbete med Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Vi kunde göra sådant som låg utanför deras befogenheter och kompetens.”

Gruppen sysslade, enligt Pettersson, ”med allt möjligt, från politisk övervakning till vanlig brottsbekämpning”.

Vad gällde Grupp Barbros attityd till den svenske statsministern sa den före detta medlemmen till Thomas Pettersson: ”Palme? Han skulle ha dinglat för länge sedan.”

Samma person förnekade att gruppen skulle ha ägnat sig åt spaning på Palme, men tillade: ”Däremot dök han ju upp på en del underliga ställen. Det rapporterades i så fall i efterhand.”

Thomas Pettersson menar i boken att det inte var någon ”djärv gissning” att gruppen befann sig vid Sveavägen för att spana på knarkfärsäljning och annan kriminalitet denna lönehelg.

Han undersökte också Grupp Lennart och fann att den leddes av ”en välkänd figur inom det svenska näringslivet” som ”gick beväpnad med en pistol i ett armhålehölster” och som varit involverad i internationell vapenhandel.

Thomas Pettersson: ”Framför mig tecknades en bild av en värld där ändamålen helgade medlen och där politik bara var en del av maktspelet. Och där Lennart, precis som Barbro, inte litade det minsta på landets statsminister. Frågan var hur Lennart och hans nätverk skulle reagera om Palme rubbade spelets regler.”

Thomas Pettersson konstaterar dock att han inte lyckades knyta Skandiamannen till vare sig ”Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart”. (Sid 164-66)

Han insåg att det inte var något att förvånas över: ”grupperna var hemliga och medlemmarna levde upp till den svenska devisen från andra världskriget: ’En svensk tiger’.”

Men ju mer han lärde sig om dessa grupper, desto mindre framstod det som sannolikt att en person som Skandiamannen – närsynt och lätt alkoholiserad med mera – skulle ha välkomnats som medlem. (Sid 167)

Och då började han i stället att fundera över om Skandiamannen utfört mordet på egen hand. Dessa funderingar hårdnade till sist till något som började likna en kategorisk övertygelse och det är den trosvissheten som demonstreras i boken Den osannolika mördaren.

Det hade förstås gått att resonera åt andra hållet: dessa mystiska walkie-talkiepersoner som inte framträtt kunde ha varit inblandade i mordet utan att Skandiamannen var det.

Eller så hade det ju varit tänkbart att fortsätta att hålla olika dörrar öppna och forska vidare.

Det kanske mest intressanta med Thomas Petterssons tankar kring dessa hemliga grupper kommer fram i en mening i hans svar på min recension. Han skriver:

”Förmodligen rörde sig /…/ flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen.”

Vad han talar om är i så fall om grupper som inte valt att träda fram, trots att var och en av dess medlemmar skulle kunna ha gjort observationer av betydelse för utredningen av statsministermordet. Och trots att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson i samband med trettioårsdagen av mordet offentligt deklarerade att det var av största betydelse för mordutredningen att Palmegruppen fick kunskap om dessa walkie-talkieaktiviteter.

Thomas Pettersson utgår alltså – precis som jag – från att det fanns övervakningsgrupper ute i centrala Stockholm denna fredagskväll. Och de alternativ han diskuterar hör alla hemma i de hemliga miljöer som kan sammanfattas med beteckningen Stay Behind, miljöer där det fanns en påtaglig misstänksamhet och fientlighet mot Olof Palme.

Under sina efterforskningar har Pettersson under en tid arbetat utifrån hypotesen att sådana grupperingar skulle kunna ligga bakom mordet. När han till sist överger den hypotesen är det av en enda anledning – att han inte tror att de skulle välja ut Skandiamannen som instrument för en sådan operation.

Tydligare kan knappast skillnaden mellan min och hans infallsvinkel illustreras. Han bestämde sig för att Skandiamannen var Palmes mördare. I övrigt är vi inte särskilt oeniga.