Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Snart: event på Youtube om släppet av nya upplagan av Mörkläggning

Torsdag kväll den 22 oktober är det dags – då kommer podcasten Palmemordet att sända ett digitalt release-event om Mörkläggning på Youtube. Ni som är med kan posta frågor under sändningen.

NU NÄRMAR DET SIG – släppet av andra upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet

Den handlar, kortfattat uttryckt, om Palmeutredningens första tio år. Inte minst om det dolda spelet mellan regering, åklagare och polis.

Och samma dag som boken ska nå bokhandeln – den 22 oktober – sänder Dan Hörning och Tobias Henricsson – de som gör podcasten Palmemordet – ett releaseevent med mig live på Youtube.

Tid: 19.00.

Jag kommer att bli utförligt intervjuad om boken under sändningen. Det finns underlag för frågor så det räcker – Mörkläggning är på över tusen sidor. Och ni som följer sändningen kan skriva in egna frågor till mig. Gör gärna det!

Adress till eventet är https://youtu.be/w91p6tL_wjE

Redan nu finns viss information på den adressen.

Jag är mycket glad över detta samarbete och känner att jag verkligen är i kapabla händer. Podcasten Palmemordet är välkänd för de flesta som verkligen ägnat sig åt att studera utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

En bild från inspelningen av avsnitten 165 och 166 i podcasten Palmemordet, en debatt mellan mig och Thomas Pettersson som skrev den uppmärksammade artikeln om Skandiamannen i tidskriften Filter.  Från vänster: Thomas Pettersson, jag, Dan Hörning och Tobias Henricsson. FOTO: Podcasten Palmemordet

Den har nu nu sänts i ungefär 250 avsnitt och har därmed hunnit beta av väldigt många spännande infallsvinklar på detta olösta svenska mysterium. Den som vill lyssna hittar den till exempel här på Poddtoppen.

Dan Hörning arbetar också med ett antal andra poddar, bland annat Seriemördarpodden och den engelskspråkiga Fan of History som han gör tillsammans med Bernie Maopolski.

Tobias Henricsson är känd för podcasten Tänk om…? som granskar myter och konspirationsteorier.

Men den här gången är det alltså inte ett nytt avsnitt av själva podden Palmemordet det handlar om – utan i stället en livesändning i bild på Youtube. Den som missar eventet i realtid ska kunna titta i efterhand. Och dessutom kommer det nog med tiden att läggas ut en version med enbart ljud just i podden.

Varför är det då en nyhet att uppmärksamma att Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet nu kommer ut i en ny upplaga?

Ja, en orsak är att den länge varit slutsåld. En annan – och viktigare – är att Krister Peterssons hårt kritiserade beslut att lägga ner mordutredningen på nytt reser frågorna om varför detta mordfall kommit att omges med så många besynnerliga turer från de myndigheter som varit satta att reda ut det.

Det är viktiga frågor. Vi talar ju om vad som troligen är världens största mordutredning. Och om en av de allra viktigaste händelserna i svensk 1900-talshistoria.

I den nya upplagan finns ett nyskrivet förord som för läsaren fram till dagens situation och som pekar på att förklaringen till Peterssons agerande åtminstone delvis måste sökas i det som hänt långt tidigare.

Mörkläggning var min första bok om detta olösta brott. Första upplagan kom 1997 och belönades följande år med Grävande Journalisters pris Guldspaden.

Boken gavs då ut i två band. Den nya upplagan är i en volym (med lite tunnare papper så den inte ska bli extremt tjock).

Boken är då som nu utgiven på Bokförlaget Kärret och köps i den vanliga bokhandeln samt, förstås, hos nätbokhandlare som Bokus eller Adlibris.

Med detta sagt: jag inser att det finns en fråga som kan hänga kvar i luften. Nämligen: vem har tid och ork att läsa en så oförskämt tjock bok?

Du som ställer dig den högst legitima frågan: titta gärna på releaseeventet så kan du bilda dig en egen uppfattning om den saken.

Som sagt: torsdag den 22 oktober kl 19.

 

 

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Ny upplaga av Mörkläggning – boken om maktspelet och lögnerna i början på Palmeutredningen

Det var 23 år sedan min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kom ut. Den har varit slutsåld en tid, i höst kommer den med ett nyskrivet förord.

EN NY UPPLAGA AV MIN BOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer att vara ute i handeln den 15 oktober efter att ha varit slutsåld i mer än två år. Den har ett helt nyskrivet förord på 24 sidor.

Fråga: Är det boken du ska läsa om du vill direkt vill ha svaret på vem som mördat Olof Palme?

Svar: Nej, det är det inte. Men det är definitivt boken du ska läsa om du vill veta sanningen om mordutredningen.


En maning till alla läsare: missa inte den snabba enkätfrågan längst ner!


Mörkläggning beskriver de första tio årens hemligheter, maktspel och intriger. Här finns Holmér och hans PKK-spår, Ebbe Carlssonaffären och rättegången mot Christer Pettersson. Och här finns också en initierad beskrivning av den laglösa kultur som rådde inom Säpo, en kultur som bland annat tog sig uttryck i ett långtgående samarbete med amerikanska CIA för att få fram användbara uppgifter till mordutredningen. Konkret handlade det om olovlig avlyssning av ett antal kurder som utsetts till misstänkta Palmemördare.

Ett centralt tema är också hur kanslihuset var djupt inblandat i mordspaningarna och gav ett långtgående stöd till de politiska fixarna Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

Var och en som undrar över Krister Peterssons märkliga nedläggning av utredningen tidigare i år får i den här boken en ingång till förståelse av förhistorien, hur det hela började. Mörkläggning beskriver i detalj hur det från första dagen fanns ett politiskt spel kring statsministermordet. Det skulle helt enkelt inte få chansen att utredas på vanligt sätt.

Det tog mig sex år att skriva boken. Hade jag förstått uppgiftens omfattning när jag började så hade jag nog aldrig inlett projektet. I efterhand kan jag konstatera att det var tur att jag inte fattade det – för jag är övertygad om att det är viktigt att boken blivit skriven. Mörkläggning är en djupgående genomgång av mordutredningen med ett innehåll som till största delen inte kan hittas i andra böcker.

Händelseutvecklingen de senaste åren – med sammanbrottet för den tidigare närmast officiella sanningen om Christer Pettersson som statsministermördare och med Krister Peterssons halsbrytande avslutning av utredningen – illustrerar att de frågor jag tar upp är angelägna och att debatten måste fortsätta.

Och låt mig lägga till: Mörkläggning innehåller information som inte heller kommer att dyka upp när handlingar ur utredningen nu i växande utsträckning blir i alla fall delvis offentliga. För denna bok är i första hand berättelsen om vad utredarna faktiskt gjorde, inte om vad som står i de dokument de upprättat.

Men Mörkläggning är också – vilket är minst lika viktigt – berättelsen om kontakterna mellan utredarna och landets ledande politiker.

Ni som har följt min blogg en längre tid har säkert tagit del av kortare avsnitt ur denna bok ett antal gånger: Mörkläggning är nog den av mina böcker som jag oftast gått tillbaka till och citerat från när olika läsarfrågor kommit upp.

Boken mottogs väl när den kom ut.

Föreningen Grävande Journalister gav Mörkläggning priset Guldspaden för 1997 års bästa undersökande journalistik i bokform.

Och så här skrev recensenter:


”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.


”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.


”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.


”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.


”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.


”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.


Så här såg första upplagan ut. De två senaste åren har den bara gått att köpa antikvariskt. Och dyrt.

Första upplagan kom ut i två band. Den nya upplagan kommer i en enda volym. Hela den gamla texten finns med (dock korrigerad när det gäller några detaljer, vilket listas i slutet av boken). Och nu tillkommer alltså ett nyskrivet förord.

Den nya upplagan är på över 1 000 sidor. Den är fortfarande inbunden och försedd med skyddsomslag. Boken har liksom tidigare en utförlig notapparat, litteraturförteckning och register.

När Mörkläggning kom ut på 90-talet kostade den över 400 kronor. Det var i och för sig inget orimligt pris för en tjock inbunden bok i två band. Men ändå mycket pengar.

Den här gången, när andra upplagan kommer ut, har förlaget och jag varit överens om att sätta ett så överkomligt pris som möjligt. Exakt vad den kommer att kosta beror på vem som säljer den, men räkna med ett pris som pendlar runt 300 kronor.

Det var inte lätt för mig att få boken utgiven på 90-talet. Ett antal förlag tackade nej. Det var kanske inte så konstigt. En okänd författare, en väldigt tjock bok.

Till sist kom jag i kontakt med en gammal vän, Göran Dahlman, som helt enkelt startade ett förlag, Bokförlaget Kärret, just genom att ge ut Mörkläggning.  Han har senare gett ut en hel del annat, exempelvis en rad böcker om Palmeutredningen av Sven Anér och några egna detektivromaner (högst läsvärda).

Boken ges även denna gång ut av Kärret.

Den förra upplagan gick inte bara att köpa i bokhandeln utan den var också möjlig att beställa direkt från Kärret eller från min hemsida. Det var en service som innebar en hel del extra jobb för förlaget (och lite för mig) men egentligen inte så stora fördelar för köparna. Så går det inte att göra den här gången.

Du kan alltså inte beställa boken direkt via denna blogg – och inte heller via min hemsida eller Bokförlaget Kärret. Beställ den eller bevaka den via din vanliga fysiska bokhandel eller någon av nätbokhandlarna.

Vill du däremot göra mig och förlaget en liten tjänst – och samtidigt själv få ett hum om hur många andra som besöker den här bloggen som tänker köpa boken?

Svara i så fall väldigt gärna på den här frågan om hur du tänker göra. Det är givetvis inget bindande löfte, men det är ändå bra information till förlaget och mig.

Så säger recensenter om Gunnar Walls bok om andra världskriget

Amerikanska soldater landstiger i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. Bilden – förvisso vältagen och helt autentisk – har blivit en av de de klassiska symbolerna i mytbildningen om andra världskriget. FOTO: Public Domain

HITTILLS HAR DET BARA KOMMIT LOVORD i recensionerna av min nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nackdelen är att det inte varit så många recensioner – ännu i alla fall.

Mest glädjande för min del är kanske att boken uppmärksammats av bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i dess medlemstidning Pennan och Svärdet.

Tidningens vetenskapsredaktör Jan Waernberg skriver i sommarspecialnumret:

Krig är förfärligt, förutom i ett fall: andra världskriget. Det har gång efter annan utmålats som ”det sista goda kriget”. Men stämmer detta verkligen? I nya Andra världskriget och myten om det goda kriget säger Guldspadevinnaren Gunnar Wall bestämt ”nej” i vad som tveklöst kommer att bli en av årets mest kontroversiella böcker. /…/

Faktum är att jag tror att det är först nu som vi på allvar börjar förstå vad andra världskriget egentligen var. Tidigare har berättelsen om kriget varit så präglad av känslor att detta har varit svårt och den starkaste känslan av dem alla har alltid varit känslan av att kriget bestod av en kamp mellan ont och gott snarare än mellan ont och grått.

Det är frågor som dessa som Gunnar Wall behandlar i nya Andra världskriget och myten om det goda kriget. /…/

Jag är övertygad att det här är en bok som kommer att uppröra många, men om du vill läsa om det verkliga andra världskriget så är Walls verk ingenting du vill missa. Tvärtom rekommenderar jag boken till alla som när ett seriöst intresse för andra världskriget.

Andra världskriget var ett krig där olika aktörer – framför allt Nazityskland, men inte bara den regimen – spelade på rastänkande för att mana fram patriotiska känslor. Här är en amerikansk propagandaaffisch från kriget mot Japan. Bilden framställd av USA:s finansdepartement. Public domain.

BTJ-häftet är en skrift som vänder sig till bibliotek och liknande institutioner som ska göra kvalificerade bedömningar av litteratur som ska köpas. Där skriver Linus Björk om boken i nr 11/2020:

I denna populärt hållna bok erbjuds vi möjligheten att reflektera kring andra världskrigets moraliska värde relativt andra krig. Vi tänker oss gärna att kampen mot axelmakternas mordmaskin var moraliskt avsevärt mer försvarbar än andra krig. /…/

Framför allt är Andra världskriget och myten om det goda kriget en intressant bok som visserligen i stort är kronologiskt upplagd med också är bred och varierande i sitt anslag./…/

Gunnar Wall är en prisbelönt journalist och författare med ett flertal böcker i bagaget, och hans vana som skribent gör att språket flyter väl.

Slutligen skriver Per Leander i veckotidningen Internationalen nr 18/2020:

Ja, att andra världskriget är komplicerat och allt annat än en svart-vit historia om kampen mellan det onda och det goda, är temat i Gunnar Walls nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget./—/

De flesta vet nog att USA drogs in i kriget efter Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Men vad var det som drev japanerna till den attacken, och vad hade USA överhuvudtaget på Hawaii att göra? Vad var USA :s poäng med att atombomba Japan, som ju ändå var på väg att kapitulera, speciellt med tanke på att man lät kejsar Hirohito sitta kvar på sin post efter kriget?

Det är bara ett par av de många frågor som Gunnar Wall tar upp i denna tankeväckande bok som ger en djupare förståelse av det värsta kriget i historien – hittills.

FOTNOT: Boken finns också som ljudbok. Den kommer senare också som e-bok.

 

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

I väntan på Krister Petersson: Lisbeth Palme x 2

Lars Borgnäs har kommit med en ny bok om Palmemordet. med fokus på Lisbeth Palme.
Det motvilliga huvudvittnet – nysläppt ljudbok, tidigare utgiven som en del av min bok Huvudet på en påle.

NU ÄR DET MÅNGA SOM VÄNTAR på att Krister Petersson ska gå ut med lösningen på Palmemordet. Om han verkligen kommer att göra det återstår att se.

Det har funnits löften av liknande slag förut. Holmér påstod sig i december 1986 vara till 95 procent säker på att ”huvudspåret” (det vill säga: PKK) var lösningen.

Det var det inte.

När Christer Pettersson åtalades 1989 gick Palmeåklagarna självsäkert ut på att bevisningen mot honom var tung.

Det var den inte.

I slutet av januari 1994 lät sig spaningsledaren Hans Ölvebro intervjuas för Expressens söndagsbilaga och sprängde en smärre bomb. På frågan när han bedömde att mordet skulle vara löst svarade han ”under våren”. Och han förtydligade med att han trodde att det då skulle finnas en person – en annan än Pettersson – åtalad.

Det fanns det inte.

I december 1997 lämnades en resningsansökan mot Christer Pettersson in till högsta domstolen. Det hela omgavs med uttalanden om att nu fanns det verkligen tung bevisning mot Pettersson.

Det gjorde det inte.

Alla dessa försök slutade i stället med större eller mindre magplask för ett antal befattningshavare i rättsapparaten.

Och nu gör Krister Petersson – som bakom sig har en minimal utredningsgrupp på fyra personer – utfästelser om att det snart verkligen är dags.

Kanske har han något riktigt att komma med.  Eller inte.

Det olösta Palmemordet är ännu en plåga för rättsapparaten och fortfarande också för politiker som nu har eller tidigare haft ansvar för denna rättsapparat.

Så bör det vara. En utredning av mordet på landets statsminister som kantats av en rad skandaler och hittills inte gett resultat är inget som ska kunna viftas undan.

I väntan på att Petersson ska leverera – vad det nu blir – kan den som är intresserad gå in och fördjupa sig i frågeställningar som rimligtvis är centrala för varje bedömning av sanningen om mordet: Lisbeth Palmes roll i utredningen.

Hon var mänskligt att döma det viktigaste vittnet. Inte bara för att hon var med på mordplatsen på så nära håll som möjligt – mördarens skott som snuddade henne avfyrades på högst en meters avstånd.

Utan också för att förmodligen ingen stod så nära Olof Palme som hon. Om någon visste vad han engagerade sig i och oroade sig för vid tiden för mordet, vilka kontakter han hade, vilka hotelser han kunde ha fått – då var det Lisbeth Palme.

Men de kända polisförhören med henne är fåtaliga, korta och uppehåller sig mestadels vid promenaden från biobesöket och själva mordet. Och många frågor ställs aldrig. Inte heller medverkade hon i utredningsåtgärder som borde ha varit självklara, framför allt en rekonstruktion på brottsplatsen. Hon deltog högst ovilligt i rättegången mot Christer Pettersson och hon vägrade under de år som följde att delta i den offentliga diskussionen om vad som brukar kallas nationens olösta trauma.

Hur ska vi förstå detta?

Lars Borgnäs har – som de flesta följare av denna blogg vet – kommit med en ny bok om Palmemordet som framför allt fokuserar på Lisbeth Palme. Den heter Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Tidigare har Borgnäs gjort åtskilliga uppmärksammade granskningar om Palmemordet för Sveriges Television, i programmen Striptease, Norra Magasinet och Uppdrag Granskning. Han har också publicerat boken En iskall vind drog genom Sverige som brukar räknas som en av de viktigaste böckerna om Palmeutredningen. Och han har även skrivit Nationens intresse, en bok som delvis handlar om dådet på Sveavägen.

Jag kom för tre år sedan med en bok, Huvudet på en påle, vars andra halva också handlade om Lisbeth Palmes roll i mordutredningen. Den delen av Huvudet på en påle har i dagarna släppts som ljudbok under titeln Det motvilliga huvudvittnet.

Det finns gemensamma teman och slutsatser i det Lars Borgnäs och jag skrivit. Men det finns också skillnader.

Under mars kommer jag att här på bloggen recensera Lars Borgnäs bok och räknar med att det ska bidra till en diskussion om den som redan har startat lite grann.

Den som vill förbereda sig på diskussionen rekommenderas att bekanta sig med Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare och Det motvilliga huvudvittnet.