Ny upplaga av Mörkläggning – boken om maktspelet och lögnerna i början på Palmeutredningen

Det var 23 år sedan min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kom ut. Den har varit slutsåld en tid, i höst kommer den med ett nyskrivet förord.

EN NY UPPLAGA AV MIN BOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer att vara ute i handeln den 15 oktober efter att ha varit slutsåld i mer än två år. Den har ett helt nyskrivet förord på 24 sidor.

Fråga: Är det boken du ska läsa om du vill direkt vill ha svaret på vem som mördat Olof Palme?

Svar: Nej, det är det inte. Men det är definitivt boken du ska läsa om du vill veta sanningen om mordutredningen.


En maning till alla läsare: missa inte den snabba enkätfrågan längst ner!


Mörkläggning beskriver de första tio årens hemligheter, maktspel och intriger. Här finns Holmér och hans PKK-spår, Ebbe Carlssonaffären och rättegången mot Christer Pettersson. Och här finns också en initierad beskrivning av den laglösa kultur som rådde inom Säpo, en kultur som bland annat tog sig uttryck i ett långtgående samarbete med amerikanska CIA för att få fram användbara uppgifter till mordutredningen. Konkret handlade det om olovlig avlyssning av ett antal kurder som utsetts till misstänkta Palmemördare.

Ett centralt tema är också hur kanslihuset var djupt inblandat i mordspaningarna och gav ett långtgående stöd till de politiska fixarna Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

Var och en som undrar över Krister Peterssons märkliga nedläggning av utredningen tidigare i år får i den här boken en ingång till förståelse av förhistorien, hur det hela började. Mörkläggning beskriver i detalj hur det från första dagen fanns ett politiskt spel kring statsministermordet. Det skulle helt enkelt inte få chansen att utredas på vanligt sätt.

Det tog mig sex år att skriva boken. Hade jag förstått uppgiftens omfattning när jag började så hade jag nog aldrig inlett projektet. I efterhand kan jag konstatera att det var tur att jag inte fattade det – för jag är övertygad om att det är viktigt att boken blivit skriven. Mörkläggning är en djupgående genomgång av mordutredningen med ett innehåll som till största delen inte kan hittas i andra böcker.

Händelseutvecklingen de senaste åren – med sammanbrottet för den tidigare närmast officiella sanningen om Christer Pettersson som statsministermördare och med Krister Peterssons halsbrytande avslutning av utredningen – illustrerar att de frågor jag tar upp är angelägna och att debatten måste fortsätta.

Och låt mig lägga till: Mörkläggning innehåller information som inte heller kommer att dyka upp när handlingar ur utredningen nu i växande utsträckning blir i alla fall delvis offentliga. För denna bok är i första hand berättelsen om vad utredarna faktiskt gjorde, inte om vad som står i de dokument de upprättat.

Men Mörkläggning är också – vilket är minst lika viktigt – berättelsen om kontakterna mellan utredarna och landets ledande politiker.

Ni som har följt min blogg en längre tid har säkert tagit del av kortare avsnitt ur denna bok ett antal gånger: Mörkläggning är nog den av mina böcker som jag oftast gått tillbaka till och citerat från när olika läsarfrågor kommit upp.

Boken mottogs väl när den kom ut.

Föreningen Grävande Journalister gav Mörkläggning priset Guldspaden för 1997 års bästa undersökande journalistik i bokform.

Och så här skrev recensenter:


”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.


”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.


”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.


”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.


”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.


”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.


Så här såg första upplagan ut. De två senaste åren har den bara gått att köpa antikvariskt. Och dyrt.

Första upplagan kom ut i två band. Den nya upplagan kommer i en enda volym. Hela den gamla texten finns med (dock korrigerad när det gäller några detaljer, vilket listas i slutet av boken). Och nu tillkommer alltså ett nyskrivet förord.

Den nya upplagan är på över 1 000 sidor. Den är fortfarande inbunden och försedd med skyddsomslag. Boken har liksom tidigare en utförlig notapparat, litteraturförteckning och register.

När Mörkläggning kom ut på 90-talet kostade den över 400 kronor. Det var i och för sig inget orimligt pris för en tjock inbunden bok i två band. Men ändå mycket pengar.

Den här gången, när andra upplagan kommer ut, har förlaget och jag varit överens om att sätta ett så överkomligt pris som möjligt. Exakt vad den kommer att kosta beror på vem som säljer den, men räkna med ett pris som pendlar runt 300 kronor.

Det var inte lätt för mig att få boken utgiven på 90-talet. Ett antal förlag tackade nej. Det var kanske inte så konstigt. En okänd författare, en väldigt tjock bok.

Till sist kom jag i kontakt med en gammal vän, Göran Dahlman, som helt enkelt startade ett förlag, Bokförlaget Kärret, just genom att ge ut Mörkläggning.  Han har senare gett ut en hel del annat, exempelvis en rad böcker om Palmeutredningen av Sven Anér och några egna detektivromaner (högst läsvärda).

Boken ges även denna gång ut av Kärret.

Den förra upplagan gick inte bara att köpa i bokhandeln utan den var också möjlig att beställa direkt från Kärret eller från min hemsida. Det var en service som innebar en hel del extra jobb för förlaget (och lite för mig) men egentligen inte så stora fördelar för köparna. Så går det inte att göra den här gången.

Du kan alltså inte beställa boken direkt via denna blogg – och inte heller via min hemsida eller Bokförlaget Kärret. Beställ den eller bevaka den via din vanliga fysiska bokhandel eller någon av nätbokhandlarna.

Vill du däremot göra mig och förlaget en liten tjänst – och samtidigt själv få ett hum om hur många andra som besöker den här bloggen som tänker köpa boken?

Svara i så fall väldigt gärna på den här frågan om hur du tänker göra. Det är givetvis inget bindande löfte, men det är ändå bra information till förlaget och mig.

Så säger recensenter om Gunnar Walls bok om andra världskriget

Amerikanska soldater landstiger i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. Bilden – förvisso vältagen och helt autentisk – har blivit en av de de klassiska symbolerna i mytbildningen om andra världskriget. FOTO: Public Domain

HITTILLS HAR DET BARA KOMMIT LOVORD i recensionerna av min nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nackdelen är att det inte varit så många recensioner – ännu i alla fall.

Mest glädjande för min del är kanske att boken uppmärksammats av bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i dess medlemstidning Pennan och Svärdet.

Tidningens vetenskapsredaktör Jan Waernberg skriver i sommarspecialnumret:

Krig är förfärligt, förutom i ett fall: andra världskriget. Det har gång efter annan utmålats som ”det sista goda kriget”. Men stämmer detta verkligen? I nya Andra världskriget och myten om det goda kriget säger Guldspadevinnaren Gunnar Wall bestämt ”nej” i vad som tveklöst kommer att bli en av årets mest kontroversiella böcker. /…/

Faktum är att jag tror att det är först nu som vi på allvar börjar förstå vad andra världskriget egentligen var. Tidigare har berättelsen om kriget varit så präglad av känslor att detta har varit svårt och den starkaste känslan av dem alla har alltid varit känslan av att kriget bestod av en kamp mellan ont och gott snarare än mellan ont och grått.

Det är frågor som dessa som Gunnar Wall behandlar i nya Andra världskriget och myten om det goda kriget. /…/

Jag är övertygad att det här är en bok som kommer att uppröra många, men om du vill läsa om det verkliga andra världskriget så är Walls verk ingenting du vill missa. Tvärtom rekommenderar jag boken till alla som när ett seriöst intresse för andra världskriget.

Andra världskriget var ett krig där olika aktörer – framför allt Nazityskland, men inte bara den regimen – spelade på rastänkande för att mana fram patriotiska känslor. Här är en amerikansk propagandaaffisch från kriget mot Japan. Bilden framställd av USA:s finansdepartement. Public domain.

BTJ-häftet är en skrift som vänder sig till bibliotek och liknande institutioner som ska göra kvalificerade bedömningar av litteratur som ska köpas. Där skriver Linus Björk om boken i nr 11/2020:

I denna populärt hållna bok erbjuds vi möjligheten att reflektera kring andra världskrigets moraliska värde relativt andra krig. Vi tänker oss gärna att kampen mot axelmakternas mordmaskin var moraliskt avsevärt mer försvarbar än andra krig. /…/

Framför allt är Andra världskriget och myten om det goda kriget en intressant bok som visserligen i stort är kronologiskt upplagd med också är bred och varierande i sitt anslag./…/

Gunnar Wall är en prisbelönt journalist och författare med ett flertal böcker i bagaget, och hans vana som skribent gör att språket flyter väl.

Slutligen skriver Per Leander i veckotidningen Internationalen nr 18/2020:

Ja, att andra världskriget är komplicerat och allt annat än en svart-vit historia om kampen mellan det onda och det goda, är temat i Gunnar Walls nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget./—/

De flesta vet nog att USA drogs in i kriget efter Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Men vad var det som drev japanerna till den attacken, och vad hade USA överhuvudtaget på Hawaii att göra? Vad var USA :s poäng med att atombomba Japan, som ju ändå var på väg att kapitulera, speciellt med tanke på att man lät kejsar Hirohito sitta kvar på sin post efter kriget?

Det är bara ett par av de många frågor som Gunnar Wall tar upp i denna tankeväckande bok som ger en djupare förståelse av det värsta kriget i historien – hittills.

FOTNOT: Boken finns också som ljudbok. Den kommer senare också som e-bok.

 

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

I väntan på Krister Petersson: Lisbeth Palme x 2

Lars Borgnäs har kommit med en ny bok om Palmemordet. med fokus på Lisbeth Palme.
Det motvilliga huvudvittnet – nysläppt ljudbok, tidigare utgiven som en del av min bok Huvudet på en påle.

NU ÄR DET MÅNGA SOM VÄNTAR på att Krister Petersson ska gå ut med lösningen på Palmemordet. Om han verkligen kommer att göra det återstår att se.

Det har funnits löften av liknande slag förut. Holmér påstod sig i december 1986 vara till 95 procent säker på att ”huvudspåret” (det vill säga: PKK) var lösningen.

Det var det inte.

När Christer Pettersson åtalades 1989 gick Palmeåklagarna självsäkert ut på att bevisningen mot honom var tung.

Det var den inte.

I slutet av januari 1994 lät sig spaningsledaren Hans Ölvebro intervjuas för Expressens söndagsbilaga och sprängde en smärre bomb. På frågan när han bedömde att mordet skulle vara löst svarade han ”under våren”. Och han förtydligade med att han trodde att det då skulle finnas en person – en annan än Pettersson – åtalad.

Det fanns det inte.

I december 1997 lämnades en resningsansökan mot Christer Pettersson in till högsta domstolen. Det hela omgavs med uttalanden om att nu fanns det verkligen tung bevisning mot Pettersson.

Det gjorde det inte.

Alla dessa försök slutade i stället med större eller mindre magplask för ett antal befattningshavare i rättsapparaten.

Och nu gör Krister Petersson – som bakom sig har en minimal utredningsgrupp på fyra personer – utfästelser om att det snart verkligen är dags.

Kanske har han något riktigt att komma med.  Eller inte.

Det olösta Palmemordet är ännu en plåga för rättsapparaten och fortfarande också för politiker som nu har eller tidigare haft ansvar för denna rättsapparat.

Så bör det vara. En utredning av mordet på landets statsminister som kantats av en rad skandaler och hittills inte gett resultat är inget som ska kunna viftas undan.

I väntan på att Petersson ska leverera – vad det nu blir – kan den som är intresserad gå in och fördjupa sig i frågeställningar som rimligtvis är centrala för varje bedömning av sanningen om mordet: Lisbeth Palmes roll i utredningen.

Hon var mänskligt att döma det viktigaste vittnet. Inte bara för att hon var med på mordplatsen på så nära håll som möjligt – mördarens skott som snuddade henne avfyrades på högst en meters avstånd.

Utan också för att förmodligen ingen stod så nära Olof Palme som hon. Om någon visste vad han engagerade sig i och oroade sig för vid tiden för mordet, vilka kontakter han hade, vilka hotelser han kunde ha fått – då var det Lisbeth Palme.

Men de kända polisförhören med henne är fåtaliga, korta och uppehåller sig mestadels vid promenaden från biobesöket och själva mordet. Och många frågor ställs aldrig. Inte heller medverkade hon i utredningsåtgärder som borde ha varit självklara, framför allt en rekonstruktion på brottsplatsen. Hon deltog högst ovilligt i rättegången mot Christer Pettersson och hon vägrade under de år som följde att delta i den offentliga diskussionen om vad som brukar kallas nationens olösta trauma.

Hur ska vi förstå detta?

Lars Borgnäs har – som de flesta följare av denna blogg vet – kommit med en ny bok om Palmemordet som framför allt fokuserar på Lisbeth Palme. Den heter Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Tidigare har Borgnäs gjort åtskilliga uppmärksammade granskningar om Palmemordet för Sveriges Television, i programmen Striptease, Norra Magasinet och Uppdrag Granskning. Han har också publicerat boken En iskall vind drog genom Sverige som brukar räknas som en av de viktigaste böckerna om Palmeutredningen. Och han har även skrivit Nationens intresse, en bok som delvis handlar om dådet på Sveavägen.

Jag kom för tre år sedan med en bok, Huvudet på en påle, vars andra halva också handlade om Lisbeth Palmes roll i mordutredningen. Den delen av Huvudet på en påle har i dagarna släppts som ljudbok under titeln Det motvilliga huvudvittnet.

Det finns gemensamma teman och slutsatser i det Lars Borgnäs och jag skrivit. Men det finns också skillnader.

Under mars kommer jag att här på bloggen recensera Lars Borgnäs bok och räknar med att det ska bidra till en diskussion om den som redan har startat lite grann.

Den som vill förbereda sig på diskussionen rekommenderas att bekanta sig med Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare och Det motvilliga huvudvittnet.

 

Här är de saknade sidorna (och raderna) i Gärningsmannaprofilen

Omslaget på Jan Olssons och Ulf Åsgårds gärningsmannaprofil från 1994. Dokumentet blev en bibel för den dåvarande Palmegruppen som till varje pris satsade på att hitta en ensam, störd och impulsstyrd gärningsman. Det har fått ett nytt liv genom Thomas Petterssons teorier om Skandiamannen.

PÅ 90-TALET GAV PALMEUTREDARNA kriminalkommissarien Jan Olsson och psykiatrikern Ulf Åsgård  i uppdrag att färdigställa en gärningsmannaprofil.

Resultatet presenterades för utredarna av Olsson och Åsgård följande år. Deras slutsats var att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd gärningsman. Den kom att spela stor roll för utredarnas arbete under 90-talet.

Var det så bra att det blev så?

Det beror ju på vad som står i Olsson/Åsgårds dokument, kan man säga. Kunde de argumentera för sig var det kanske bra?

Det har inte alltid varit helt lätt att ta del av den saken.

Vi återkommer till det.

En del kritik mot gärningsmannaprofilen kom efter några år i Granskningskommissionens betänkande, framför allt i sammanfattningen av vad två experter från Riksrevisionsverket hade att säga om Olssons och Åsgårds arbete, se sid 892-896 i betänkandet.

Jag har för min del invänt mot resonemangen från Åsgård och Olsson i boken Mordgåtan Olof Palme (sid 431-442 respektive i ljudboksversionen, avsnittet Kan mordet få sin lösning?) samt i Sista föreställningen med Christer Pettersson?, ett kritiskt inlägg på min blogg om Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna. (Olssons och Åsgårds resonemang får i den serien tjäna som argument för att det nog var Christer Pettersson som var mördaren.)

Thomas Pettersson som i en artikel i tidskriften Filter och i boken Den osannolika mördaren pekat ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare har precis som Hylin lutat sig rätt hårt mot Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil.

Det är förståeligt: Pettersson menar också att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd mördare.

Filter har på sin hemsida lagt upp en länk till Olsson/Åsgårds rapport (se punkt 28 i listan över källor). Vad som inte framgår hos Filter, men som märks om man tar sig tid att gå igenom den version av rapporten som tidskriften erbjuder till nedladdning är dock att ett antal sidor saknas.

Vissa av dessa sidor är helt centrala för den som vill bedöma rapportens värde, till exempel Olsson/Åsgårds genomgång av Palmes sista dag i livet, klockslag för klockslag.

Dessutom saknas delar av sidor, något som i vissa fall inte framgår tydligt för den som inte kan jämföra Filterversionen med originalet.

Jag har nu laddat upp de sidor som Filter inte presenterat och de som bara förekommer i stympad form i Filters version. Se nedanstående lista:

• Saknade sidor i Filter: 47-64 (om Palmes sista månader, sista veckor och sista dag i livet).

• Ofullständig sida i Filter: sid 67 (avsnitt om ammunitionen och om i Sverige registrerade revolvrar saknas).

Här är sid 46-67 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: sid 77 (vissa uppgifter om planeringen av makarna Palmes biobesök saknas).

Här är sid 76-77 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 89 (hänvisning till diagram om walkie-talkies på följande sida saknas).

• Saknade sidor i Filter: 90-93 (om walkie-talkies och tecken på konspiration).

Här är sid 88-93 i komplett skick (jag ber om överseende för dålig kvalitet på sid 90).

• Ofullständig sida i Filter: 111 (uppgifter om personer i FBI som Olsson/Åsgård hade kontakt med saknas).

Här är sid 111 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 124 (förteckning med rubriken ”PKK-mord” saknas).

• Saknade sidor i Filter: 127-130 (tabell över signalement mm för gärningsmannen).

• Ofullständig sida i Filter: 131 (kortfattade uppgifter om utredningen av en utpressare kallad ”C” saknas).

Här är sid 124-131 i komplett skick.

• Saknad sida i Filter: 135 (om gärningsmannens sociala bakgrund, utbildning, personlighet med mera).

Här är sid 134-135 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 141 (källförteckning över bl a vissa polisdokument saknas).

Här är sid 140-141 i komplett skick.

Det var det hela.

Gärningsmannaprofilens genomgång av Palmes sista dag i livet (sid 52-64) finns (sånär som en kort inledning) redan tidigare publicerad på den alltmer användbara webbplatsen MOP-arkivet, direktadress till dokumentet här. MOP-arkivet har för övrigt hämtat texten från Sven Anérs bok Cover-up: Palmemordet från 1999.

Med andra ord: väsentliga delar av det som är bortfiltrerat i Filterversionen har haft rätt stor spridning tidigare.

Så varför har inte Filter publicerat hela dokumentet?

Det finns ett enkelt svar. Den stympade versionen som tidskriften publicerat var vad Thomas Pettersson fick ut när han nyligen bad utredarna att ge honom Gärningsmannaprofilen. Det går i linje med en relativt ny policy från Palmegruppen att säga nej till det allra mesta som utomstående försöker få ut.

Nu har i alla fall den som hittat hit tillgång till Olsson/Åsgårds dokument – inklusive det som utredarna kommit på att de helst velat gömma undan.

Är det intressant läsning? Det får man nog säga, inte minst de delar som Palmeutredarna inte velat lämna ut.

Samtidigt finns det förstås anledning att vara vaksam när det gäller enskildheter i det Olsson och Åsgård skrivit – de driver en slutsats och det kan definitivt ha påverkat vad de brytt sig om att notera, hur de noterat det och vad de valt bort.

Inte desto mindre: vad de skrivit är förstås ett viktigt komplement till exempelvis förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. För det kvarstår att Olsson/Åsgård – till skillnad från de allra flesta av oss – hade tillgång till mordutredningen och att de noga studerat händelseförloppet under mordkvällen.

Eller kanske snarare: vad som finns dokumenterat om detta händelseförlopp.

Det är ju inte riktigt samma sak.

Men det är vad vi har.

I vilket fall: just den lilla skillnaden gör det lite vanskligt att värdera enskildheter hos Olsson/Åsgård. Som alla andra skriver de alltså om vad som påstås ha hänt, inte nödvändigtvis om vad som verkligen hände.

Hur knepigt, men samtidigt intressant, det kan bli att rota i sådant kan illustreras med ett avslutande exempel. Det handlar om en uppgift från sidan 60 i Olssons och Åsgårds dokument, en uppgift som kom upp till diskussion på denna blogg härom dagen.

Låt oss alltså titta på den som hastigast. Vi befinner oss i deras kronologi över händelseförloppet efter biobesöket. Intill tidsangivelsen 23.17 heter det:

Paret Palme dröjer sig kvar vid SARI-butikens skyltfönster på Olof Palmes initiativ.

Det där kan nog få de flesta som är intresserade av Palmemordet att reagera. Skulle Palme ha velat stanna vid Sari? Det var inget Lisbeth Palme sa i rättegången mot Pettersson och inte heller något hon sagt i tidigare kända förhör. Så vad betyder det? Varför skulle hennes make dröja sig kvar? Knappast för att titta på klänningar, väl? Det låter inte som Olof Palme. Och det har ju hetat att det var Lisbeth, inte han, som kom på att de skulle titta i skyltfönstret.

Vad gör då den som vill veta vad detta betyder? Ja, ett sätt att att försöka komma underfund med var uppgiften kommer ifrån.

En närmare titt på Olsson/Åsgårds uppställning visar att de refererar till dokumentet T 116-L.

Första delarna av denna kodbeteckning, ”T 116”, tyder på att det är ett förhör med Lisbeth Palme. Och det är det mycket riktigt. Det visar sig när jag tittar i de offentliggjorda delarna av Tilläggsprotokoll H till förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. Tilläggsprotokoll H sammanställdes i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson.  Stora delar av det är fortfarande hemliga. Men inte allt. Och faktiskt inte ett dokument som just har beteckningen T 116-L.

Det är ett förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993.

Förhörsledare var kriminalkommissarie Paul Johansson och biträdande förhörsledare var kriminalinspektör Lars Hamrén.

Det kan knappast sägas att förhöret innehåller något som ger argument i resningsansökan mot Pettersson. Däremot är det intressant ändå, inte minst för att de övriga polisförhörsprotokoll med Lisbeth Palme som offentliggjorts är få och korta.

Och här har vi alltså ett till.

Vad står det då om Sari i detta förhör? Jo, här finns en formulering som anknyter till vad Olsson/Åsgård skrivit, även om det inte låter riktigt likadant:

När dom passerat Sveavägen [dvs korsat gatan, GW] och Lisbeth Palme ville att dom skulle titta i skyltfönstret till butiken Sarin så uppfattade hon att Olof Palme dröjde något. Efteråt har Lisbeth Palme spekulerat i om han märkt att de var förföljda.

Exakt var och när dröjde Olof Palme enligt Lisbeth? Innan de kom fram till skyltfönstret eller efter? Det framgår inte av protokollet.

Inte heller vet vi om detta var en efterhandskonstruktion eller något som Lisbeth genuint kom ihåg från mordkvällen. Förhöret hölls ju närmare åtta år efter mordet och vid den tidpunkten förefaller uppgiften vara splitter ny för utredarna – Olsson/Åsgård har ju inte någon hänvisning till något tidigare förhör med Lisbeth när det gäller just detta. (Och jag har inte heller sett att hon skulle ha sagt så här tidigare.)

Gärningsmannaprofilerarnas formulering är med andra ord lite förledande eftersom den kan tolkas som att den beskriver ett erkänt faktum och inte bara ett påstående från Lisbeth. Den är också förledande av ett annat skäl, kan man tycka: den ger intryck av att Olof Palme tydligt markerade att han ville att han och hustrun skulle stanna upp ett tag längre än vad Lisbeth tänkt sig innan de gick vidare. I förhöret låter det mer som om Palme tvekade en aning i steget alldeles innan eller alldeles efter det att de stannat upp vid skyltfönstret.

Inte desto mindre har Olsson/Åsgård satt fingret på en intressant formulering från Lisbeth. Hon är alldeles tydligt inne på att hennes make kan ha känt sig förföljd under promenaden.

Det borde han knappast ha känt om det bara var så att någon gick efter honom och han inte var orolig redan innan.

Det kanske han var. Lisbeths formulering här ligger nämligen i linje med vad hon säger i slutet av förhöret. Protokollets två sista stycken lyder så här:

Lisbeth Palme tillfrågades om den så kallade Harvardaffären ökade hätskheten mot Olof Palme. Hon uppgav att den användes i den allmänna förföljelsen av Olof Palme samt i valrörelsen av Bildt och andra som politiska ‘dirty tricks’.

Tillfrågad om förföljelsen ökade de sista 6 månaderna så ansåg Lisbeth Palme att den då ökade till ett crescendo. Förföljelsen skedde i media. Dom sista veckorna innan mordet hade dom talat om det, vilket dom i vanliga fall inte gjorde. Man kan inte utesluta att förföljelsen kan ha påverkat någon våldsbenägen människa.

Lisbeth Palme talar alltså om en kraftigt stegrad hatkampanj mot hennes make, något som de båda var medvetna om och för en gångs skull diskuterade med varann. Och hon säger alltså också att hon tror att han under promenaden kan ha misstänkt att någon följde efter dem.

Det är en obehaglig atmosfär hon skissar upp.

Men det ligger i linje med att Palme på andra sätt tycks ha gett uttryck för oro den här dagen.

Ett av tillfällena – det här är välkänt – var under en intervju med en fackförbundstidning. Palme skulle fotograferas och först ställde han sig vid fönstret, men ändrade sig och gick in i rummet med orden: ”Ingen vet vad som finns där ute”.

Och Mårten Palme har berättat att hans far reagerade när ljuset släcktes i en butik intill biografen medan Olof, Lisbeth, Mårten och hans flickvän stod där och pratade efter bioföreställningen. Som Mårten sagt i en tidningsintervju:

Jag kommer ihåg att han tyckte det var en konstig händelse. Han kände sig på något sätt förföljd av omständigheterna och försökte kika in i affären för att se om det fanns någon där. (Expressens extratidning om Olof Palme 21.2.96)

De här olika uppgifterna understryker att det går att ställa sig en del frågor om hur det ändå kom sig att paret Palme denna fredag gjorde något som de sällan gjorde: de gick på bio. Och det till och med på en sen föreställning i centrala Stockholm och utan livvakter.

Det finns ett drag av planlöshet kring detta biobesök som också är anmärkningsvärt – de hade inte ordnat biljetter innan och det var bara med lite tur de fick plats i salongen, att döma av vad utredningen visat.

Och efter föreställningen skyndade de sig hemåt på egen hand i stället för att välja att umgås en stund med sonen och dennes flickvän. Och sättet att ta sig hem var samtidigt inte det snabbaste: de valde att promenera hem genom den råkalla och stökiga staden.

Var de på väg mot någonting som var beslutat innan? Och var det därför mördaren fanns på plats och försvann så effektivt efteråt?

Jag har länge fångats av tanken att det var så mordet gick till. Lisbeths uppgift om sin orolige make gör inte det alternativet mindre sannolikt. Det är som om ytterligare bitar faller på plats.

Det kanske inte var så. Men en förutbestämd mordplats och att Palme lockades i en fälla är för mig det är det mest logiska alternativet till Olsson/Åsgårds scenario med en ensam person som råkar få chansen att begå ett impulsmord.

PS 29 mars: En av den här bloggens läsare, signaturen laggargunnar, har nu laddat upp en version av Olsson/Åsgård där Filters version är kompletterad med de saknade sidor som jag laddat upp. En fullständig text, alltså.

Här är länken!

 

 

 

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

Mordgåtan Olof Palme som ljudbok med nyskrivet kapitel

NU KOMMER MIN BOK Mordgåtan Olof Palme från 2010 som ljudbok, uppdelad på fem avsnitt. Och med ett nyskrivet kapitel som uppdaterar utredningen fram till nutid. Uppläsare är radioproducenten och röstskådespelaren Per Juhlin.

Avsnitten finns tillgängliga för köp genom nedladdning via nätbokhandeln.

Första delen, Skotten på Sveavägen, släpptes igår, måndag 25 februari. I dag släpps Spaningsledare Hans Holmér. Sedan kommer ett nytt avsnitt varje dag den här veckan till och med fredag 1 mars. Det nya kapitlet ingår i avsnitt nummer 5, Kan mordet få sin lösning?

Och den som har tillgång till ljudbokstjänster som Storytel eller Bookbeat kan lyssna utan att betala något extra.

Här finns till exempel en detaljerad genomgång av bakgrunden till bajonettdådet 1970 då Christer Pettersson högg ihjäl en man på Kungsgatan. Det var den tragiska händelsen Pettersson syftade på när han under Palmerättegången presenterade sig med orden: ”Jag är alltså en dråpare, men jag är ingen mördare och jag har varken mer eller mindre att säga i den saken”.

För var och en som vill förstå Christer Petterssons personlighet är det här en nyckelhändelse.

Här finns också en lång intervju jag gjorde med Anders B, vittnet som kom att befinna sig närmast makarna Palme när mördaren utförde sitt dåd.

Boken innehåller även en utförlig genomgång av Grandavsnittet. Den förklarar de häpnadsväckande turerna i Ebbe Carlssonaffären. Och här finns också en kritisk genomgång av advokaten Pelle Svenssons märkliga utspel om ”bombmannens testamente”. Samt mycket mera.

Några omdömen om Mordgåtan Olof Palme när den kom:

“Denna bok är den bästa som hittills skrivits om mordet på Olof Palme. I mångt och mycket innehåller den faktauppgifter som är nya för mig, t.ex. vad som hände bakom ryggen på oss i den nya spaningsledningen.”

Ingemar Krusell, biträdande spaningsledare i Palmeutredningen vid tiden för rättegången mot Christer Pettersson

”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

Kjell-Olof Feldt, svensk finansminister 1982-90

”Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme är ovärderlig. Den är en föredömlig genomgång av spaningsarbetet. Men det viktigaste är att han placerar in mordutrednngen i ett vidare samhällsperspektiv och följer ansvaret för den skandalösa handläggningen långt upp bland den statliga och politiska maktens toppar.”

Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola och författare till Palmebiografin ”I takt med tiden/När vinden vände”

”Gunnar Wall ska ha en eloge för sitt jobb med boken. Det är verkligen bra om folk läser den. Om Sveriges största brott blev så dåligt utrett, hur är det då med alla mindre utredningar?”

Författaren Lillemor Östlin som som kände Christer Pettersson och som är övertygad om att han inte mördade Palme

För den som inte har märkt det finns dessutom min Palmebok från 2015, Konspiration Olof Palme, som ljudbok. Det gör också en rad avsnitt ur mina tidigare böcker om olika ämnen, till exempel Jimmy Hoffas försvinnande, Watergate och Upproret i Sobibor.

Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

Daniel Ellsberg som riskerade 115 års fängelse för att han avslöjade sanningen om Vietnamkriget. Foto: Kushal Das. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.

Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.

I minnesfondens motivering heter det också:

När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.

Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.

NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.

Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.

Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.

Boken som ännu inte finns på svenska heter The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner.

Den har jag inte läst. Men temat finns med redan i hans tidigare utgivna självbiografiska bok Secrets: a Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Den är tyvärr inte heller översatt.

Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.

Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.

När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:

Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.

Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?

Kissinger: Jo.

Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.

Kissinger: Öh, ja.

Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?

Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.

När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.

Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)

Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.

Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.

Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.

Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.

Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg.  I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.

Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.

Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:

”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”

Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.

Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.

Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.

Slutligen: en mycket sevärd dokumentär om Ellsberg, The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers, finns att se på YouTube.

TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.

118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.