För er som gillar ljudböcker – möt Per Juhlin, proffset som läst in Mörkläggning och annat jag skrivit

Per Juhlin (bilden) har läst in många av mina böcker om texter. Åtskilligt om Palmemordet men också om andra världskriget, politiska skandaler, brott och spionaffärer. Hur är det att vara inläsare av facklitteratur? I senaste avsnittet av podden Palmemordet delar Per med sig av sina erfarenheter. Samtalsledare är Tobias Henricsson och jag finns också med på ett hörn. FOTO: Privat.

DET SENASTE AVSNITTET av podden Palmemordet är ett samtal mellan i första hand Tobias Henricsson och Per Juhlin. Det är Per som läst in åtskilliga av mina ljudböcker, bland annat mastodontboken Mörkläggning som släppts i åtta delar av Bonnier Audio, här är del 1. Men han har också läst in betydligt kortare texter som jag skrivit, till exempel Watergate, Spionen Stig Wennerström och Döden i Hollywood.

Och så, för att ta ytterligare ett exempel som ligger min varmt och hjärtat, min bok om andra världskriget.

För den som lyssnat på Per Juhlin och uppskattar hans röst finns det mycket mer att välja på än sådant jag har skrivit. Han har till exempel läst in titlar av författare som Dick Harrison, Ola Larsmo och Wilhelm Agrell. Vanligtvis läser han in facklitteratur, vilket kräver en lite annan sorts inläsning än när det handlar om skönlitteratur. Här är en lista på de många titlar han läst in.

Per Juhlin berättar i podden för Tobias Henricsson om sin kärlek till sitt arbete men även om problem han kan stöta på som inläsare och hur han löser dem.

Och så blir det förstås en del Palmeprat. Jag finns också med i samtalet.

Vad visar Holmérs hemliga möten med Åsheden – trodde han på sitt eget huvudspår?

Hans Holmér trivdes i medialjuset under sin tid som spaningsledare. Han var stridbar, välformulerad och medvetet gåtfull. Vilken var hans dagordning egentligen? I vilken utsträckning trodde han på vad han själv sa? Frågorna väcktes igen för ett tag sedan av P3 Dokumentärs poddserie om hans hemliga möten med DN-journalisten Ann-Marie Åsheden.

EN AV DE FRÅGOR SOM VÄCKER DEBATT när det gäller Palmeutredningen är: hur kunde Hans Holmér fatta sitt ödesdigra beslut att satsa i stort sett alla spaningsresurser på PKK-spåret?

I slutet av 1986 gick han så långt som att i en TV-intervju säga att han var till 95 procent säker på att han hade hittat lösningen. Givetvis fångade han TV-tittarna. Men bara drygt en månad senare var allt över – Holmér hade fått genomföra sitt stora tillslag och PKK-spåret hade enligt åklagarnas slutsats visat sig bestå av luft.

Holmér avgick som spaningsledare och lämnade efter sig spillrorna av en utredning.

Upp som en sol och ner som en pannkaka alltså – och frågan inställer sig: hur kunde allt detta ske? Och den följs naturligt av en mer preciserad fråga: trodde verkligen Holmér själv på sitt favoritspår?

För var och en som funderat över den förste spaningsledarens märkliga projekt är Lovisa Lamm Nordenskiölds poddserie Palmeutredningen inifrån som släpptes tidigare i år en riktig guldgruva.

Serien som är på sju avsnitt ingår i P3 Dokumentärs utbud och den kom i februari i år. Bakgrunden – och ramberättelsen – till serien är, som många vet, den serie hemliga samtal som Dagens Nyheters Ann-Marie Åsheden hade med Holmér under 1986 och 1987. Lovisa Lamm Nordenskiöld fick Åshedens tillstånd att lyssna på och använda sig av inspelningarna av dessa samtal – ett material på många timmar – som legat inlåsta i mer än trettio år. Det enda som tidigare kommit ut har varit Åshedens redigerade sammanställningar – i form av DN-artiklar och en bok – av vad hon och Holmér talat om. Nu får vi höra bitar av Holmérs och Åshedens konversationer från tiden då det begav sig.

Jag lyssnade på de tre första avsnitten i samband med lanseringen men har sedan låtit lyssnandet ligga eftersom jag haft annat som tagit min tid.

Nu har jag inte bara lyssnat utan också reflekterat en del över innehållet. Och inledningsvis kan jag bara säga: den som hittills missat serien har något intressant framför sig. Holmérs uppgång och fall presenteras spännande och överskådligt. Och förutom ljudklippen från 80-talet innehåller avsnitten nutida intervjuer med en rad nyckelpersoner i sammanhanget.

Inbäddad journalist

Åshedens långa rad av möten med Holmér tillkom alltså under väldigt speciella omständigheter. Hon var vad som i dag skulle kallas ”inbäddad journalist” hos spaningsledaren.

Termen fanns inte 1986. Den dök upp i samband med USA:s invasion av Irak 2003 och förklaras så här av den statliga myndigheten Språkrådet som bland annat bevakar nya ord i svenskan: ”journalist som följer med anfallande militära trupper till ett krigsområde och åtnjuter skydd av dessa och som därför inte behöver tillstånd av den regim som anfalls, men som också är begränsad till det område som de anfallande trupperna behärskar”.

Termen är faktiskt väldigt lämplig när det gäller att beskriva Åshedens uppdrag. Och det av två skäl.

Det första skälet handlar om att hon – till skillnad från andra journalister som bevakade Palmeutredningen – bara hade en enda källa. Och det var Holmér. Det var hans version hon fick del av. Det var inte meningen att hon skulle samla information på något annat sätt. Trots att hon kunde röra sig fritt på Stockholms gator kunde hon inte intervjua någon annan om sådant hon fick höra av Holmér. Hon kunde helt enkelt inte kolla vad han sa.

Bakgrunden till det märkliga arrangemanget var en uppgörelse som Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström gjort upp med Holmér – med dennes vän Ebbe Carlsson som kontaktförmedlare. Åsheden skulle i hemlighet få intervjua Holmér – till en början skedde det dagligen – om hur denne ledde spaningarna. Och resultatet skulle presenteras först när mordet var uppklarat. Holmér skulle dessutom ha rätt att avbryta samarbetet när han ville och inget skulle få publiceras utan hans godkännande. Fördelen för Dagens Nyheter var att tidningen skulle få vad som framstod som en exklusiv bild inifrån av hur Holmér ledde mordspaningarna.

Men ingen skulle få veta något så länge det hemliga projektet pågick, inte heller Dagens Nyheters ordinarie kriminalreportrar. Åsheden skulle helt enkelt vara Holmérs egen krönikör och skriva det han ville – och först när han ville det. Om han alls skulle vilja det. Det var ett arrangemang som rimligtvis skulle kunna väcka en rad journalistiska invändningar: hade plötsligt Sveriges största morgontidning satt sig i knät på spaningsledaren?

Holmér uppnådde å sin sida en rad fördelar. Han fick inte bara en egen – förhoppningsvis lojal – historieskrivare som samtidigt kunde presenteras som någon sorts oberoende reporter. Han fick också löpande tillgång till en journalist som han kunde testa sina utspel på innan han gick ut med dem på riktigt. Och han skaffade sig förstås på detta sätt ett diskret men rimligtvis högst verkligt inflytande över vad svenska nyhetsmedias flaggskepp i Marieberg skulle skriva även under den tid då Åsheden fortfarande var hemlig. Jutterström visste ju att Holmér kunde hoppa av när som helst om han irriterade sig på Dagens Nyheter.

Det var alltså ett kontroversiellt upplägg som Jutterström ställde sig bakom, och som Palmeutredningen inifrån redovisar väckte saken stor irritation bland de normalt arbetande DN-reportrarna när de – och allmänheten – till sist fick veta vad som pågått i det fördolda. Som Åsheden själv uttryckte sig i avsnitt 7 av serien: ”Ja, de blev ju vansinniga när de fick reda på det här.”

Som ett fälttåg

Det andra skälet till att det känns rimligt att kalla Åsheden för ”inbäddad journalist” är att Holmér mer eller mindre uppfattade sin kampanj för PKK-spåret just som ett fälttåg. Vid ett tillfälle när tidningarna tagit till stora svarta rubriker om Holmér som föll honom i smaken hade han fnittrat förtjust och berättat för Åsheden att någon sagt till honom att hans namn hade blåsts upp i ungefär samma storlek som i rubrikerna om att ”jänkarna anföll vid D-dagen” under andra världskriget. (Avsnitt 6)

Och det var också en militär operation åklagarna associerade till när de såg hur Holmér förberedde sitt stora tillslag mot PKK. Anders Helin hade till exempel ironiskt jämfört spaningsledarens projekt med ”invasionen av Normandie” – det vill säga: mer ett krig än en rättslig utredning. (Se Erik Magnusson (red): Palmerapporten sid 411.)

Det finns tydliga belägg för att det var ungefär i sådana termer som Holmér själv tänkte. I poddserien får vi ta del av hur tillslaget är tänkt att leda till massutvisningar av PKK-anhängare. Spaningsledaren talar med Åsheden om vad som driver honom. Han säger att han helt enkelt ”känner ett slags hat” mot PKK: ”de ska förbanne mig inte vara i Sverige och Europa och slakta folk”. (Avsnitt 6 i poddserien.)

Här handlar det alltså inte om att analysera uppgifter som skulle kunna peka på att PKK eller svenska PKK-anhängare i Sverige låg bakom mordet på Olof Palme. Det handlar om att PKK definieras som en dödsfiende och det handlar om att slå sönder organisationen i Sverige.

Med den inställningen i botten har Holmér inga problem med vilka metoder han kan tillåta sig att använda. De behöver inte följa svenska lagar.

Ett exempel på det är de olagliga avlyssningarna som han beordrar bakom åklagarnas rygg. De blir långt senare avslöjade ändå och Holmér och fem andra polischefer ställs inför rätta. Holmér försvarar sig i hovrätten med att beskriva buggningarna som nödvändiga akutåtgärder mot allvarliga hot. Som han dramatiskt uttrycker saken: ”Det var att jämföra med stridsinsatser mot anfallande flygplan”.

Det har aldrig kommit fram några bevis för att dessa buggningar hade att göra med någon faktisk hotbild. Och Palmeutredningen inifrån ägnar en hel del utrymme åt att beskriva verkligheten för de kurder som Holmér inriktade sig på – och hur deras familjer också drabbades. En av de personer som intervjuas utförligt är ”Yusuf”, son till Ismet Celepli, en av de huvudmisstänkta i Holmérs teoribygge.

Det är kusliga och gripande detaljer som kommer fram. Och jag minns för egen del när jag besökte Ismet Celepli i Haninge under det sena 80-talet. Han var en man som var svårt plågad av den kampanj som drabbat honom och hans familj. Att Ismet Celepli skulle ha utgjort ett hot mot svenska myndigheter kändes då väldigt avlägset.

Men i hovrätten manade Holmér fram en extrem hotbild mot Sverige. Han hävdade att han under andra halvåret 1986 väntat sig attentat mot Ingvar Carlsson och invandrarminister Anita Gradin från PKK:s sida och att ”risken var över 7 på en tiogradig skala. (Se t ex min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 205-206.)

Holmér genomförde också under hösten 1986 en rad åtgärder som skulle markera att det var fara å färde: han trappade upp sin personliga livvaktsstyrka från tre till fyra poliser, han gick själv omkring beväpnad, han hade en bärbar polisradio vid sidan av sängen om nätterna och han lät installera pansarglas i Palmerummet. (Avsnitt 4 och 5 i poddserien.)

Personer i hans omgivning har i efterhand uppgett att de var skeptiska mot hans dramatiska säkerhetsåtgärder. Hans nära medarbetare i spaningsledningen, Hans Wranghult, var tvungen att ha livvakt en månad och tyckte det var tröttsamt – han fick inte ens gå till banken tvärs över gatan från polishuset utan livvakten. Holmér vill också att alla hans medarbetare skulle ha pistol. Tommy Lindström säger i serien att han tyckte det var löjligt. (Avsnitt 5)

Det kan i efterhand tyckas märkligt att ingen i Holmérs omgivning slog larm om de nu tyckte att han gick till excesser i sitt säkerhetstänkande. Ifall de menade att han tappat verklighetskontakten var det kanske inte så lämpligt att han satt kvar som spaningsledare. Men det kan ju hända att Holmérs medarbetare inte tolkade hans agerande som om han riktigt menade allvar. Kanske såg de snarare det som att han ville förmedla en dramatisk hotbild för att skapa den rätta stämningen inför det kommande tillslaget. Med tanke på bristerna i bevisning mot PKK skulle dramatiken kunna ha en kompenserande funktion i sammanhanget.

”De tjatar om Sveavägen”

För Holmérs egen del är det uppenbart att han inte tyckte att det behövdes något som liknade bevis inför tillslaget, den saken fick väl ordna sig senare. Åsheden talar med honom om saken under hösten 1986. Han säger med udden riktad mot åklagarna: ”De måste finna sig i att vi ska slå till mot det här gänget utan att kunna veta var vi hamnar någonstans. Det är det som är svårt, för vi kommer inte att ha gärningsmannen på papper när vi slår till. Vi ska möjligen få honom genom tillslaget på olika sätt.”

Åsheden undrar om Holmér någonsin haft något hopp om att de ska hitta gärningsmannen före tillslaget. Holmér svarar: ”Nänä. Det har jag aldrig.” Åsheden säger att det är väl det åklagarna är bekymrade för. Holmér svarar lite irriterat: ”Ja, de tjatar om att vi ska komma ner på Sveavägen.” (Avsnitt 5 i poddserien.)

Holmér liknar under detta samtal PKK vid en maffiaorganisation, en sådan som måste angripas med särskilda metoder på grund av dess starka inre sammanhållning. Den som är lite kritisk undrar förstås i så fall: hur kunde Holmér över huvud taget räkna med att få fram någon sorts ny bevisning vid ett tillslag om det rörde sig om så tuffa motståndare?

Det mesta pekar på att Holmér egentligen inte alls såg det som avgörande om tillslaget ledde fram till några stärkta misstankar mot PKK. Det viktiga var att det genomfördes, med maximal exponering i massmedia. Och att åklagarna i samband med detta tillslag gick ut och backade upp huvudspåret – oavsett vad resultatet av förhören egentligen blivit.

Vi vet vad som hände. Tillslaget gav ingenting som knöt PKK till mordet på Olof Palme. Och Palmeåklagaren Claes Zeime gick ut på en presskonferens samma dag och gjorde väldigt klart att så huvudspåret hade fallit ihop.

Holmérs reaktion är talande och den skildras bra i poddserien. Han håller masken under presskonferensen men när han träffar Åsheden två dagar senare låter det annorlunda. Han pratar med henne om vad han beskriver som ett direkt svek från Zeime: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.” Åsheden: ”Hur du menar du?” Holmér: ”Att han skulle visa enighet utåt. Det är så man gör.” (Avsnitt 6)

Ännu mera hätsk mot åklagarna var han i ett tal han höll till spaningsledningen efter tillslaget, ett tal som han också lät skicka ut till alla poliser som arbetade med utredningen.

”Det är inte anständigt. Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra. Jag kan lova en sak: att jag kommer att göra allt som på mig ankommer för att vi skall få vår heder tillbaka. Det innebär att jag skall sätta ansvaret där det hör hemma. Det vi upplever i dag skall vi få upprättelse för.” (För hela texten, se min bok Mörkläggning sid 188.)

Det handlar om heder, det handlar om upprättelse, det handlar om förbittring över att inte Holmér fick genomföra satsningen med utpekandet av PKK som han ansåg sig ha fått garantier för.

Var det då verkligen så att Holmér helt krasst struntat i att försöka hitta faktiska bevis som kopplade PKK till Sveavägen. Tja, nästan. I avsnitt 5 av poddserien redovisas hur Holmér i augusti, när åklagarna är tillbaka från semestern och ska få sin redovisning av ”huvudspåret”, inte har hittat någon koppling till Sveavägen. Det han diskuterar med Åsheden är olika motivbilder som han tycker sig se.

Men efter ytterligare drygt ett par månader, den 30 oktober, har han i alla fall hittat något som liknar en koppling till Sveavägen. Och den tar han nu upp med Åsheden. (Det redovisas också i avsnitt 5 av serien.) Han säger: ”På lördagen satt jag och tänkte att nu ska jag läsa allt om mordplatsen, det var länge sen.” Och han berättar att han den här gången läst materialet med ”kurdiska glasögon”, alltså med fokus på sådant som kan kopplas till PKK-spåret.

Att Holmér inte gjort det tidigare är ju milt talat anmärkningsvärt. Det var i maj han beslutade sig för att styra in utredningen på PKK, nästan ett halvår tidigare. Ändå har han väntat till långt in på hösten med att leta efter en koppling mellan PKK och Sveavägen i materialet – och då först sedan han insett att åklagarna envisas med den där kopplingen.

Bland alla förhör han gått igenom har Holmér till sist fastnat för ett vittne som heter Johnny W. Mordkvällen har Johnny cirkulerat i bil kring kvarteren runt Sveavägen. I nära tidsmässig anslutning till mordet ser han en man stå i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen, på motsatt sida från brottsplatsen räknat. Mannen står stilla. Den tyska signalementsmaskinen som användes för att producera fantombilden har tagit fram en annan fantombild som bygger på Johnny W:s uppgifter. För Holmér är det uppenbart att bilden visar en kurd som vittnet sett. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Det är svårt att säga vilket värde Johnny W:s uppgifter kan ha. Det har aldrig kommit fram något som vare sig visar att Johnny sett en kurd eller att den person han talar om hade att göra med Palmemordet.

Och åklagarna är fortsatt missnöjda. De konstaterar att Holmér inte alls kopplat PKK till mordplatsen. Det problemet står också klart för Holmérs nära medarbetare Hans Wranghult som i avsnitt 5 säger: ”Den stora bristen i materialet var ju: vad hände på Sveavägen?”

Anmärkningsvärt nog får Åsheden ta del av Holmérs teoribygge om PKK innan åklagarna fått det. Han informerar henne redan den 9 juli medan åklagarna får sin föredragning av Holmér först en månad senare. (Avsnitt 4 och avsnitt 5). Även regeringen är informerad långt före åklagarna, inte minst genom arrangemanget med egna observatörer i Palmerummet. Och regeringen backar upp Holmér hela vägen – ända fram tills att det inte går längre. Det vill säga: efter tillslaget då Claes Zeime spräcker bubblan genom att delge den församlade pressen att PKK-spåret rasat samman.

Ja. även efter det faktiskt om än lite mer lamt. Sedan Holmér lämnat Palmeutredningen säger Ingvar Carlsson: ”Hans Holmér har engagerat sig oerhört starkt för att nå ett resultat. Jag har den bestämda uppfattningen att under Hans Holmérs ledning har det bedrivits ett engagerat och effektivt arbete.” (Avsnitt 7.)

Det kan förstås tolkas som en vänlig fras från statsministerns sida och inget mer. Men så var det nog inte riktigt. Ett halvår efter Holmérs avgång börjar Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom och Ebbe Carlsson att tillsammans med Holmér i hemlighet planera för ett återupprättande av PKK-spåret. (För en detaljerad beskrivning se min bok Mörkläggning.)

Om vi förutsätter att regeringspolitikerna var rationella, logiska och ärliga blir det svårbegripligt med en sådan uppbackning till Ebbe från kanslihuset. Holmérs huvudspår hade kraschat så grundligt att spaningsledaren tvingats avgå. Varför skulle då regeringen gå bakom åklagarnas och den nya spaningsledningens ryggar för att backa upp en revival av det?

Huvudpunkterna i teoribygget

Poddserien ger en god överblick över vad som var huvudpunkterna i Holmérs teoribygge – och över svagheterna i dessa huvudpunkter.

Det handlade framför allt om tre saker:

Vapentipset – det som enligt Holmér själv var det som fick honom att styra in utredningen på PKK. Det skildras översiktligt i avsnitt en 3 och 4 i poddserien och handlar alltså om kåkfararen, alkoholisten och mytomanen Seppo som en dag i maj dyker upp på polishuset och berättar att han i mitten av februari 1986 under en permission köpt två stycken Smith & Wessonrevolvrar på uppdrag av två medfångar. Den ene är den kroatiske terroristen Miro Baresic och den andre en kurdisk knarklangare. Seppo påstår att han levererat vapnen till den adress i Sollentuna där kurden var skriven. Sanningshalten i Seppos berättelse är tveksam och kopplingen till PKK är svag även om det skulle visa sig att vapenaffären ägt rum. Baresic tillhör högerextrema Ustasja som inte har något samröre med PKK. Och kurden är inte politiskt aktiv.

Han har däremot en släkting som tillhör PKK-kretsen. Det räcker för Holmér. Senare visar det sig att det inte går att slå fast att det påstådda vapenköpet alls ägt rum.

Bröllopssamtalen – några avlyssnade telefonsamtal mellan en talesperson för den svenska PKK-kretsen, Ismet Celepli, och en PKK-kontakt denne hade i Västtyskland. Samtalen innehåller uppgifter om planering av något som kan betyda fest eller bröllop. Inom Säpo har det tolkats som en kodad diskussion om förberedelser för Palmemordet. En alternativ tolkning som efter Holmérs tid som spaningsledare vunnit stark tilltro är att det helt enkelt handlade om att PKK-kretsen i Sverige ville försöka att genomföra ett arrangemang för att fira det kurdiska nyåret, något som var svårt med tanke på att PKK var terroriststämplat i Sverige. (Avsnitt 7 i poddserien.)

Bröllopssamtalen hade uppmärksammats inom Säpo redan före Palmemordet och Holmér själv har berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! att han fick höra talas om dem av sin vän och förtrogne Ebbe Carlsson redan i mars 1986.

Holmér tog också upp bedömningen att PKK var ett hett spår redan under ett möte med spaningsledningen den 4 mars, fyra dagar efter mordet. Men han avvaktade med att lansera PKK-spåret på allvar tills i maj och då bara inom en snäv krets i utredningen. Vid det laget hade han etablerat ett nära samarbete med en av Säpos PKK-experter, Jan-Henrik Barrling, som sedan februari varit hårt fokuserad på ”bröllopssamtalen”. Med all sannolikhet kände också Holmér mycket väl till dem redan under våren – både genom Ebbe och genom Barrling. Ändå säger han till Åsheden så sent som den 9 juli att han först den dagen fått det slutliga beviset på att PKK mördat Palme. Han förklarar för henne att han just tagit del av dessa avlyssnade samtal och förstått att talet om ”bröllop” handlat om förberedelser för Palmemordet.

En rimlig gissning är att Holmér regisserat sin presentation för Åsheden och att han då, i juli, velat skapa maximalt effektiv dramatik. Det var nämligen då som han till sist avslöjade för DN-journalisten att det var PKK-spåret som gällde. Och samtidigt presenterade han alltså det gamla materialet med de avlyssnade samtalen. För den som kunde lockas att tro på att dessa samtal handlade om planeringen av statsministermordet var det onekligen starka saker.

Motivbilden – PKK skulle vilja hämnas på Sverige för tre saker. För det första skulle det handla om den svenska regeringens tidigare vägran att ge PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppehållstillstånd i landet, för det andra domarna mot de två män som mördat PKK-avhoppare i Uppsala och Stockholm 1984 respektive 1985 och för det tredje kommunarresten som drabbade ett antal PKK-anhängare trots att de inte kunde åtalas för kurdmorden. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Denna motivbild presenterar Holmér också för Åsheden i juli. En kritisk bedömare kan uppfatta den som ganska svag, inte minst med tanke på att PKK hade stora problem med myndigheterna i ett antal västeuropeiska länder – så varför skulle en hämnd från PKK riktas just mot Olof Palme, en politiker som betraktades med välvilliga ögon av de flesta kurder?

Ett mord på en västeuropeisk politiker skulle också innebära ett helt nytt sätt för PKK att agera – de våldsdåd som kopplats till organisationen i Västeuropa hade alla haft att göra med den kurdiska exilmiljön. Det är slutligen svårt att se på vilket sätt mordet skulle ha tjänat PKK:s intressen. Om avsikten varit att demonstrera organisationens styrka genom att straffa Palme för Sveriges agerande mot PKK skulle det väl ha varit väntat att organisationen antingen tog på sig mordet eller åtminstone uttryckte tillfredsställelse över den svenske statsministerns död. Men ingendera skedde.

Samarbetet som Holmér undvek

Holmérs eget agerande pekar också på att han inte gärna kan ha trott särskilt mycket på att PKK stod bakom mordet på den svenske statsministern. Allra mest avslöjande var väl att han inte sökte något samarbete med polisen i andra västeuropeiska länder.

PKK var – bland annat i Västtyskland – föremål för polisens intensiva uppmärksamhet. Västtyskland hade mycket nära och omfattande förbindelser med Turkiet – inklusive militärt samarbete – och PKK:s livaktiga verksamhet bland kurder på västtysk mark var en källa till förargelse i både Bonn och Ankara.

Till det kom att det tycktes finnas tydliga kopplingar till PKK när det gällde flera mord i den kurdiska exilmiljön i Västtyskland – mord av liknande slag som de i Uppsala och Stockholm 1984 och 1985, det vill säga mord som utförts mot tidigare PKK-aktivister som kommit i motsättning till organisationens ledning.

Allt det här gjorde att PKK framstod som högst intressant för polisen i ett antal västeuropeiska länder.

Och den här bakgrunden var inte okänd för Holmér. Tvärtom beskriver han i sin bok Olof Palme är skjuten! (sid 219ff) hur Palmeutredarna under sommaren 1986 började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK. Han beskriver PKK i Europa som ”ett gäng vettlösa mördare utan samveten”. Han beskriver vidare kurdmorden i Sverige som exempel på dåd som planerats av PKK på Europanivå, vilket understryks av att mördarna reser in i Sverige strax före morden. Och han betonar att PKK är en starkt centraliserad organisation där utrymmet för enskilda medlemmar att ta initiativ är mycket litet: ”Sammanhållningen inom PKK är stark och kontrollen av organisationens underavdelningar i Västeuropa och av kurder som lever i exil är noggrann och närgången. Kravet på evig trohet till partiet upprätthålls på terrorvis med hot, tvång och våld.” (OPÄS sid 202.)

Holmérs slutsatser om att morden i Sverige liksom ett antal mord på kontinenten var organiserade av en central instans inom PKK:s Europaledning stämde väl överens med vad utredare inom Säpo redan tidigare kommit fram till. Och det finns ingen större anledning att ifrågasätta den slutsatsen. Inom Säpo hade man också konstaterat att en centralfigur när det gällde att organisera dessa mord var Ali Cetiner, PKK:s Europachef under mitten av 80-talet. Det tillhör de märkliga detaljerna i historiken kring PKK-spåret att samme Cetiner senare lät sig rekryteras till den hemliga verksamhet som organiserades av Ebbe Carlsson med hjälp av några säpofunktionärer. Om PKK mördat Palme skulle han ha vetat det och troligen berättat om saken som den lojale polisagent han ville vara. Men något sådant kunde han inte bidra med.

PKK har bidragit med gerillasoldater till de kurdiska styrkorna i YPG i det syriska inbördeskriget. YPG har spelat en viktig roll i striderna mot Islamiska Staten, IS. FOTO: Kurdishstruggle. Wikimedia Commons.

Och nu menade alltså Holmér att PKK i Västeuropa gått från att mörda avhoppare till att ta livet av en regeringschef. Det vore, om det vore sant, en extraordinär händelse som skulle motivera ett starkt upptrappat polissamarbete över gränserna. Risken skulle ju vara stor att Olof Palme bara skulle vara den första i raden av europeiska politiska ledare som togs av daga.

Och Holmér ger i sina samtal med Åsheden uttryck för att han väntar sig en fortsättning. I avsnitt 5 i poddserien resonerar han om att nästa mord kan komma att utföras på distans med kikarsikte och han tänker sig att offret kan vara statsminister Ingvar Carlsson.

Det är alltså en mordvåg han talar om, en mordvåg som givetvis inte behöver begränsa sig till Sverige. Men – och det är detta som är så märkligt – något initiativ till polissamarbete på europeisk nivå mot ett akut terroristhot tar han inte.

Den parlamentariska kommission som granskade Palmeutredningen under det sena 80-talet samtalade bland annat med ambassadören Vidar Hellners som under den aktuella perioden fungerade som svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. (EG var föregångaren till EU.)

Hellners berättade att han aldrig blivit inkopplad för att samarbeta med Palmeutredningen. Det är märkligt, kan man tycka.

Om Holmér verkligen velat leta efter hållbara bevis på att PKK mördat Olof Palme hade det ju varit naturligt om han satsat hårt på organiserade kontakter med alla de regeringar och polisorgan i Europa som ägnade den kurdiska organisationen sitt intresse. Sådana kontakter hade också varit högst motiverade för att varna dessa utländska samarbetspartners.

Men det finns alltså inte någon som helst känd dokumentation om att polisen eller Rosenbad tog initiativ till ett samarbete över nationsgränserna för att stoppa en väntad mordvåg mot politiker som kunde ha ådragit sig PKK:s misshag.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Holmérs intresse för PKK på europeisk nivå inte var särskilt konsekvent. När han formulerade utgångspunkterna för sin polisiära strategi valde han nämligen att skissa på ett scenario med minsta möjliga internationella dimensioner.

Åsheden skriver i sin bok om samtalen med Holmér, Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna, att spaningsledningen under våren direkt förkastade tanken på att Palme mördats av någon terroristgrupp som opererade från utlandet – i stället ville man leta indicier mot flyktingar som var bosatta i Sverige och som var hätska mot den svenske statsministern. (Åsheden sid 157f.)

Detta går ju helt på tvärs mot hur Holmér själv beskrivit PKK i Västeuropa som en stenhårt centraliserad struktur. Förvirrande? Ja, men bara så länge man utgår från att Holmérs lansering av ”huvudspåret” var resultatet av en strävan att uppdaga sanningen om mordet. Det blir desto mera logiskt om man drar slutsatsen att PKK-spåret var en ren konstruktion avsedd att fylla vissa inrikespolitiska behov – och som sådan enbart besvärande att gå till andra länders polisorgan med.

Det visade sig också att Holmér i sitt upplägg på mordspaningarna skulle hålla fast vid att det handlat om en inhemsk amatörmässig operation. Hela tiden hängde han upp sin PKK-teori på vapentipset med Seppo, den alkoholiserade och pratglade kåkfararen som på slingriga omvägar skulle ha försett PKK-kretsen med mordvapnet. Något sådant är svårt att förena med tanken på att ett mer eller mindre professionellt mordkommando från kontinenten skulle ha organiserat dådet – varför blanda in Miro Baresic och en pladdrig missbrukare när det gällt något så viktigt som att skaffa mordvapnet?

”Vi gick i taket, ju”

I poddserien redovisas inte bara att åklagarna var ytterligt skeptiska till PKK-spåret utan också att skepsisen fanns även i polisens Palmerum – även om Holmérs medarbetare valde att hålla god min och inte protestera. Hans Wranghult intervjuas i poddserien om sina och kollegornas reaktioner på att Holmér gick ut i TV i december och sa att han var 95 procent säker på att han var på rätt spår: ”Vi gick i taket ju, vad fan säger han? Så där var ju en stor skillnad mellan Holmér och övriga spaningsledningen, för att inte tala om åklagarna.” (Avsnitt 5.)

Wranghults kommentar väcker frågor: hade inte Holmér gjort klart för sina medarbetare vilken lansering han tänkte göra av spåret? Eller hade han gjort det utan att de riktigt tagit till sig vad han sa – och så blev de chockade när de hörde honom i TV? Eller ska vi helt enkelt tolka det som att Holmérs gamle kollega i efterhand känner sig obekväm med det sakligt sett så illa grundade budskap som länspolismästaren och hans spaningsledning kommit att förknippas med?

Och om den teori Holmér lanserade var förbryllande och motsägelsefull kan man säga precis samma sak om den taktik han använde sig av när han på olika sätt antydde för allmänheten vad han sysslade med.

Sedan han hållit en presentation av sitt huvudspår för åklagarna – det skedde först mot slutet av sommaren 1986, till och med efter det att han berättat för Åsheden – ville dessa att kärnan i detta spår, vapentipset, skulle utredas på vanligt sätt, alltså med förhör med personer som förekom i materialet. Men så blev det inte. Holmér ville inte att det skulle hållas några förhör som kunde varna PKK-arna, förklarade han. Alla förhör borde ske samtidigt, i ett enda stort tillslag. Och därför gick hösten utan att det skedde någon granskning av bärigheten i Seppos tips. (Se Mörkläggning sid 69, 176f.)

Samtidigt sipprade det ut antydningar från Holmér själv och från källor i hans närhet. Ibland var de rätt allmänna, som när Holmér medverkade som specialgäst i radioprogrammet Sommar och intervjuades av journalisten Annika Hagström.

Hagström välkomnar Holmér och undrar när han ska ta ledigt. ”När vi har löst det här mordet”, svarar Holmér. Hagström: ”Inte förr?” Holmér: ”Nej.” Hagström: ”Kan mördaren ta semester?” Holmér: ”Nej, det är en tröst att han inte har semester. Han kanske ligger i en hängmatta. Men han mår inte bra. Det unnar jag honom.”

I intervjun med Hagström lägger han till: ”Jag tror jag vet hur motståndaren ser ut också.” Hagström: ”Vet du? Men tala om det då!” Holmér: ”Nej. Jag kan inte. Men jag har en bild av honom.” Hagström: ”Kan du inte säga nåt om det?” HH: ”Nej.”

Till Åsheden säger Holmér att att anledningen till att han ställer upp på den här intervjun är att han vill skicka ett meddelande till gärningsmannen, att han vill skrämma mördaren. (Avsnitt 4.)

Det är, kan man tycka, snubblande nära att varna PKK – om det nu är personer i den kretsen han vill skrämma.

Under sommaren läcker det också ut detaljerad information om PKK-spåret genom herrtidningen Lektyr som publicerar tre artiklar om saken. Reportern Charlie Nordblom berättar i poddserien (avsnitt 4) om hur Säpos Alf Karlsson gav honom insyn i hemligt säpomaterial om PKK och hypotesen om att organisationen låg bakom mordet. De två första artiklarna handlar om kurdmorden i Uppsala och Stockholm, den tredje handlar om Palmemordet och avslöjar att PKK nu är Holmérs huvudspår.

Åsheden frågar Holmér om vad han tycker om att någon läckt. Holmér svarar bara att artiklarna är bra och att Nordblom ”är duktig”. Det är inte precis en väntad reaktion från en spaningsledare som verkligen inte vill att PKK-kretsen ska bli varnad. (Avsnitt 4.)

Det finns andra signaler som går ut denna sommar.

Den 22 juli, dagen efter publiceringen av den andra artikeln i Lektyr, publicerar Expressen uppgifter från en icke namngiven ”mycket initierad” poliskälla som i kryptiska ordalag anspelar på utredningen av vapentipset och kartläggningen av PKK-anhängare som om man vore nära ett genombrott i utredningen. I artikeln talas om ”intensivspaning” och det heter att ”under de senaste dygnen har flera nya pusselbitar kunnat läggas på plats”.

Den anonyma poliskällan citeras så här: ”Vi är nu mycket nära den kritiska punkt då vi är helt säkra på att de vi spanar mot är de skyldiga.”

På Expressens fråga om varför de misstänkta inte gripits svarade källan: ”Jag använder bildspråk och säger att vi vill vara 200-procentigt säkra innan vi slår till.”

Aftonbladet publicerar samma dag liknande uppgifter, men där är det en namngiven person, Holmérs presstalesman Leif Hallberg, som står för uttalandena. (Se Mörkläggning sid 163.)

Några allvarliga försök att invagga kretsen av PKK-aktivister i falsk säkerhet kan man inte säga att Holmérs spaningsledning ägnat sig åt.

Varför behövdes Åsheden?

Vad vi får inblickar i när vi lyssnar på Palmeutredningen inifrån är hur lanseringen av PKK-spåret är en sorts spel från Holmérs och spaningsledningens sida.

Vilka riktar sig spelet mot? Det kan förstås handla om att provocera de PKK-aktivister som utsätts för avlyssning så att de fäller aggressiva kommentarer – eller i bästa fall ställer till bråk. Men det handlar definitivt också om att sätta press på åklagarna och att samtidigt kasta ut spännande smakbitar till media. Det handlar helt enkelt om att planera för det stora tillslaget genom att skapa en atmosfär av förväntan och ge åklagarna minimalt utrymme att sätta sig på tvären.

Hur passar då Holmérs kontakter med Åsheden in i det mönstret? De tar trots allt en del tid från annat, i början träffar han henne varje dag, och de ger ingen omedelbar utdelning i form av positiva skriverier. Men som vi varit inne på: Holmér har skaffat sig ett verktyg som han kan hoppas att styra Dagens Nyheter med. Och han räknar förmodligen med att om allt går väl kommer tidningen att stort uppslaget publicera en hjältesaga, skriven av Åsheden men med material som han själv försett henne med.

Låter det alltför krasst? Kan vi inte tänka oss att han kanske helt enkelt behövde diskutera sina teorier?

Visst. Men allt han sa till Åsheden kunde han löpande ta upp med spaningsledningen – och gjorde det säkerligen också.

Eller kanske han ville bolla sina tankar mot en utomstående, något som inte satt i polishuset hela dagarna?

För all del. Men till det hade han Ebbe Carlsson, en intelligent och initierad person som han litade obetingat på och som han hade daglig kontakt med.

Alternativt: kan det inte ha varit mer känslomässigt, att han ville söka tröst och sympati hos en lyssnande kvinna när han kände sig trött och nedstämd? Det kan väl tänkas. Men han hade just inlett ett nytt förhållande med Åsa Kylén som han senare skulle gifta sig med så behovet borde mänskligt att döma inte ha varit så stort.

Men ändå: kan vi inte tänka oss att han helt enkelt kände att Åsheden var rätt person när han ville berätta om sina innersta tankar kring mordet?

I princip, ja. Men det gjorde han ju inte.

Seppos vapentips är ett tydligt exempel på det. Vi vet för all del inte hur Holmérs innersta tankar såg ut i maj 1986 när han bestämde sig för att satsa allt på att detta skulle bli ingången till polisens lösning på mordgåtan. Men vad vi vet är att detta vapentips och PKK i allmänhet upptog i stort sett all hans professionella energi från och med någon gång i maj. Men först i juni berättade han för Åsheden om själva vapentipset och först i juli om att PKK blivit hans huvudspår.

Hon var inte precis hans förtrogna när det verkligen brändes.

Hur var det då med det omvända förhållandet – Åshedens relation till Holmér?

Hon kommenterar i poddserien hur hon uppfattade det att ha dessa hemliga samtal med spaningsledaren: ”Ja, han var ju den viktigaste personen i Sverige. Alla var ju oerhört chockade och förbryllade och ingen förstod varför Palme hade blivit mördad. Att få svar på frågan ’varför mördades han?’, den var oerhört viktig. Och här sitter mannen som ska försöka ta reda på det. Och så får jag följa honom i hans jakt på den förklaringen.” (Avsnitt 2.)

Här finns ingenting av tankar om att uppklarandet av mordet skulle kunna vara en kollektiv ansträngning från åklagare och hundratals poliser. Det är lätt att uppfatta det som att Åsheden var starstruck då och att känslan inte riktigt lämnat henne flera årtionden senare.

Det kanske inte var så konstigt. Hans Holmérs pressekreterare Leif Hallberg som intervjuas i poddserien säger om Holmér: ”Han hade en magisk aura.” (Avsnitt 2.)

Poddserien visar hur Holmér spelar på hela registret i sina kontakter med Åsheden. Han är inte bara en tuff, kunnig polis utan blir också personlig och pratar om prestationsångest, om att han jobbar dygnets alla vakna timmar och om att han äter vitaminer och gammaglobulin eftersom han inte får bli sjuk. (Avsnitt 2.)

Åsheden säger i poddserien: ”Det stämmer att vi lärde känna varandra, för det gör man ju med nån man träffar dagligen eller nästan dagligen.” Men hon tillägger att de inte pratade om något privat och bara sällan om något personligt.

Och hon vet att hennes jobb är att få honom att prata: ”Så här i efterhand så tycker jag att jag spelar med lite för mycket, lite väl mycket kan man säga, i hans sätt att vara och tala. Jag anammar lite av polisens språk som inte är mitt språk, jag hänger med i polishumorn och jag skrattar åt polisskämten och ibland cynismen också som finns i det här polisspråket. /…/ Och det är inte så klädsamt så här i efterhand, det håller jag med om. Men det var effektivt då. /…/ ”Jag fick ju ur honom väldigt mycket. Det var ju det jag ville.” (Avsnitt 5.)

Det här illustrerar en viktig aspekt av deras relation från Åshedens håll, det var delvis ett spel där hon gick in i en roll. Och det är rimligt att utgå från att det var samma sak för Holmér, men tvärtom.

När Holmér talar med Åsheden kallar han journalister för ”nyhetsgamar” som kan förstöra allt om han ger dem för mycket information. (Avsnitt 2.) Och det finns all anledning att tro att han hade den inställningen även till Åsheden.

Så självklart kunde han avsiktligt missleda journalister.

Den ljugande spaningsledaren

I poddseriens första avsnitt berättar Mårten Palme om ett tidigare minne han hade om Holmér och som gick ut på att denne skulle ha ljugit offentligt i en uppmärksammad fråga. Saken gällde dopinganklagelserna mot friidrottaren Linda Haglund, anklagelser som fick henne avstängd från att tävla – saken prövades av internationella friidrottsförbundet som försvarade avstängningen. Holmér som var det svenska friidrottsförbundets ordförande hade tillbakavisat anklagelserna mot Haglund, men Mårtens pappa Olof trodde inte att Holmér var ärlig.

Det kommer fram annat i poddserien som också berör Holmérs personliga pålitlighet. I tredje avsnittet får vi vara med när han berättar för Åsheden att Lisbeth Palme ringt till honom. Hon har haft behov av att prata och att de har haft vad han kallar ”terapisamtal”. Hon talar inte med andra poliser, förklarar Holmér för Åsheden, hon är upprörd över att saker hon sagt har läckt ut till pressen: ””Hon tycker inte om poliser, Den enda hon litar på är mig. Nej, det är det inte. Men det är lätt för henne att komma till mig.”

Lovisa Lamm Nordenskiöld tar upp med Åsheden att Holmér själv ju gjorde just det Lisbeth fruktade när han hade sina hemliga samtal om Lisbeth med DN-reportern. Åsheden försvarar sig – lite ologiskt, kan man tycka – med att hon för sin del inte läckte vidare, hon skulle skriva artiklarna själv.

Telefonsamtalen från Lisbeth till Holmér leder också till att hon går med på att träffa honom för ett förhör som hålls under informella omständigheter hemma hos Ebbe Carlsson. Även vad som sägs där får Åsheden del av och skriver senare om. När Åshedens artikelserie publiceras i Dagens Nyheter känner sig Lisbeth av naturliga skäl sviken. Hon kommenterar drastiskt Holmérs agerande i en TV-intervju hon ställer upp på 1989: ”Jag träffade Holmér och han lurade mig omedelbart.” (Citerat i Mörkläggning, sid 779.)

Under förhöret hemma hos Ebbe berättar Lisbeth om sin iakttagelse av mannen som efter mordet står och tittar på henne på flera meters håll. Holmér drar slutsatsen att det inte är mördaren hon ser utan vittnet Anders B. Till Åsheden säger han: ”På två minuter skulle jag kunna knäcka hennes version”. Åsheden undrar om Lisbeth i efterhand fått se en bild på Anders B för att se om hon känner igen honom, Holmér mumlar något.

Vad vi får del av är alltså att Holmér inte fäster någon tilltro till Lisbeths uppgifter, men att han inte gör något för att försöka reda ut saken med henne. Till exempel försöker han inte få henne att delta i en rekonstruktion på brottsplatsen. Han har helt enkelt andra planer på hur han ska komma fram till någon sorts polisiär lösning än att göra det självklara: nämligen att försöka få fram bästa möjliga information från huvudvittnet.

I avsnitt 5 ger Mårten Palme ett annat exempel på sådant som Holmér väljer att bortse från. Mårten har sent omsider kommit i kontakt med information om att militärjuntan i Chile tidigare försökt mörda Olof Palme och att den då anlitat en yrkesmördare vid namn Michael Townley. Han kontaktar spaningsledningen. Där visar man inget intresse för tipset och tycks inte heller känna till saken. Märten: ”Det var ju helt uppenbart att de inte hade koll alls.” Det här var, som Mårten såg det, den första indikationen på att Holmér var en ”idiot”.

Idiot eller inte, Holmér odlar i alla fall bilden av sig själv som den som står för tankeverksamheten i mordutredningen. Ett avsnitt ur ett samtal med Åsheden i avsnitt 4 illustrerar det:

Åsheden: ”Som jag förstår det hela är det du som driver tänkandet.” Holmér: ”Ja.” Åsheden: ”Och har gjort det ganska länge.” Holmér: ”Ja.”

I avsnitt 6 kommenterar han åklagarna: ”Jag känner mig så överlägsen det här gänget jag ska träffa i dag.” och han tillägger: ”Jag skulle inte vilja ha mig emot mig.”

Det är väl ingen överdrift att säga att Holmér hade vad som brukar kallas hybris – ett begrepp från den grekiska mytologin som handlar om att tro sig kunna överträffa gudarna.

Utan det personlighetsdraget är det väl osannolikt att han skulle ha gett sig på sitt riskabla PKK-projekt, ett försök att till synes klara upp Palmemordet utan att egentligen ha några bevis.

Men vad säger det om den fråga vi berörde inledningsvis: trodde han på PKK-spåret?

Det mest naturliga svaret på den frågan kanske är att den saken inte var relevant – i alla fall om frågan avser om Holmér verkligen var ute efter att försöka få fram ett sakligt grundat svar på vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Mycket pekar på att han inte var intresserad av den saken.

Han kan ju ändå ha trott på att han skulle lyckas med att presentera en lösning som skulle vinna allmän tilltro – med allt vad det innebar. Regeringen skulle ha en sak mindre att bekymra sig för, han själv skulle vara högst meriterad att bli nästa rikspolischef om han så önskade, media och allmänhet skulle hylla honom som en hjälte.

Sådant skulle kunna räcka ganska långt som morot för många människor.

Tävlingsmänniskan

Holmérs dotter Pia intervjuas i avsnitt 7 och hon säger att han ”kanske inte hade så höga tankar om sig själv”, att han kan ha känt sig nertryckt av att hans egen far varit en mycket framgångsrik idrottare och en äldre bror gjort en akademisk karriär. Hon tror att han drevs av en ”revanschlust”, av strävan att visa att han var tillräckligt bra.

Hans Holmérs eget intresse för idrott fanns definitivt där hela tiden. Och för en idrottare handlar det om att segra, att få ett erkännande.

Som Hans Wranghult sa i avsnitt 5: ”Ja, han är ju en tävlingsmänniska. Och vill ju få ut mesta möjliga credit av sitt jobb.”

Han hade dessutom de ledande kretsarna i det socialdemokratiska partiet att tacka för sina framgångar i karriären. Det var i väsentlig utsträckning de, bland annat statsminister Ingvar Carlsson, som skulle komma att sätta betyget för vad han uppnådde med mordutredningen.

Holmér har varit med förr och räddat den socialdemokratiska toppen från politiska skandaler: det hade handlat om telefonavlyssning, om åsiktsregistering bland sjukvårdsanställda och om höga politikers, bland annat en socialdemokratisk justitieministers, misstänkta sexköp.

När Holmér alldeles efter mordet gick in som spaningsledare med Ingvar Carlssons direkta stöd var det i ett läge när Carlsson fruktade att det kunde vara ett genomtänkt och välplanerat dåd. Själv skriver han i sin memoarbok Ur skuggan av Olof Palme om sina tankar när han under mordnatten var på väg in till Rosenbad med taxi: ”På Nynäsvägen funderade jag över om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns och jag kunde vara ett av dem.” Han skriver också: ”Min tanke omedelbart efter mordet på Olof Palme var att det fanns politiska motiv bakom dådet.”

Dagen efter mordet talade Ingvar Carlsson med moderatledaren Ulf Adelsohn. Denne beskriver i sin memoarbok Partiledare. Dagbok 1981-1986 vad Carlsson sa i detta samtal, nämligen följande: ”När nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg.” Enligt Adelsohn hade Ingvar Carlsson föreställt sig att bakom mordet kunde det ligga ”en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället.”

Det var alltså inte precis någon lättretlig missbrukare från Sollentuna som Ingvar Carlsson med fruktan tyckte sig skönja, utan något betydligt mer sofistikerat – och svårhanterligt.

I det läget valde Carlsson att backa upp Hans Holmér som spaningsledare. Med på det improviserade mötet i Folkets hus när den saken gjordes upp fanns – förutom Ingvar Carlsson och Holmér – den ständigt närvarande Ebbe Carlsson. Det var den 3 mars.

Fyra dagar senare möttes DN:s Christina Jutterström, Ann-Marie Åsheden och Hans Holmér för att göra upp om det hemliga samarbetet mellan spaningsledaren och Sveriges största morgontidning. Mötet ägde – förstås, är man frestad att tillägga – rum hemma hos Ebbe Carlsson.

Holmérs mordutredning skulle med tiden visa sig vara undermålig. Men PR-sidan fungerade – åtminstone mycket bättre än mordspaningarna.

Mörkläggning

Och hur ska man då karakterisera denna PR-kampanj, denna systematiska ansträngning från Holmérs sida att lansera ett spår som han visste att han inte hade några egentliga bevis för?

Frågan är väsentlig eftersom det handlade om en kampanj som helt tog över utredningen – och som därmed stängde dörren för en hel rad mer eller mindre självklara utredningsåtgärder som helt enkelt inte blev utförda.

Jag vill än i dag kalla det för mörkläggning, alltså den term jag använde i titeln på min första bok om Palmeutredningen.

Vad jag avser med det diskuterar jag bland annat i förordet till den nya upplagan. Där skriver jag:

”Det kan vara lämpligt att säga några ord om exakt vad jag menar med den lite dramatiska termen.

Det jag avser är att politiskt känsliga omständigheter har lämnats outredda. Spaningstips som skulle kunna tänkas föra utredningen framåt har diskret lagts åt sidan om de bedömts som olämpliga att forska i. Eller också har de blivit offentligt avfärdade på lösa grunder.

Centrala insatser i mordutredningen har i stället alltför ofta handlat om att etablera en snygg officiell sanning även när det handlat om att försöka pressa ner fyrkantiga bitar i runda hål. Det har helt enkelt varit viktigt för dem som haft ansvar för spaningarna att leverera någon sorts hanterligt svar på vad som hade hänt – och få slut på frågorna.

Och motiven? Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara. Det skulle i alla fall se ut som om de gjorde ett bra jobb. Men det har också handlat om att regeringspolitiker inte ansett sig ha råd med en situation där spekulationerna om mordet pågår okontrollerat.

De många trådarna – särskilt under de första åren – mellan kanslihuset och utredarna handlade helt tydligt om att det pågick en verksamhet som bara kan beskrivas som ett sätt att skydda vad som ansågs vara den svenska statsmaktens intressen.

Vanliga mord framkallar förstås inte några sådana aktiviteter på hög nivå. Men utredningen av mordet på en statsminister är en händelse utanför det normala – särskilt när den mördade statsministern är en ytterst omstridd politisk ledare med många fiender i Sverige och utomlands.”

Poddserien Palmeutredningen inifrån har sitt fokus på Holmér – helt naturligt eftersom utgångspunkten för serien är Åshedens inspelningar.

Spaningsledarens kontakter med kanslihuset skymtar därför bara högst indirekt – det är alldeles tydligt sådant han inte uppehållit sig särskilt vid i sina samtal med Åsheden.

Dessa kontakter är samtidigt högst påtagliga. Han har återkommande samtal med Ingvar Carlsson och justitieminister Sten Wickbom. Han har dessutom två observatörer från kanslihuset placerade i Palmerummet, med dem kan han tala så mycket han vill. Och han har förstås tillgång till Ebbe Carlsson som sitter med direkt access till en antal högt placerade socialdemokrater.

För den som lyssnar på serien med dessa kontakter i minnet blir Holmérs till synes irrationella handlande plötsligt mer begripligt. Han har åtagit sig ett uppdrag. Han ska leverera. Han behöver inte bry sig om åklagarna. Och han handlar utifrån en övertygelse om ett fullständigt mandat att sköta utredningen som han vill. Att han ända fram till det bittra slutet agerat utifrån den förutsättningen skymtar fram i hans upprörda brev till medarbetarna efter tillslaget.

Sammanbrottet för PKK-spåret blev också Holmérs fall.

”Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra.”

Holmér blev, som han såg det, huggen i ryggen av åklagarna. Vad dessa än trodde själva om PKK-spåret så var det deras uppgift att backa upp honom. Men det gjorde de inte. Som han sa om Zeime till Åsheden: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.”

Den repliken är en central punkt i den poddberättelse som med all rätt fått namnet Palmeutredningen inifrån.

FOTNOT: Texten är uppdaterad och korrigerad 220425 när det gäller en enskild uppgift. I den ursprungliga publicerade versionen skrev jag att Holmér informerade Åsheden om vapentipset först i juli, samtidigt som han berättade för henne att PKK var hans huvudspår. I avsnitt 3 av serien berättar dock Lovisa Lamm Nordenskiöld att Åsheden – med avslagen bandspelare – fick viss information om vapentipset redan den 10 juni, dock utan att Holmér då berättade att PKK blivit hans huvudspår. Det avslöjade han för henne först den 9 juli.

FOTNOT 2: I poddserien berättas om ett minne från barndomen som Mårten Palme hade av Holmér, om att denne tycktes ha ljugit i samband med dopningsskandalen med friidrottaren Linda Haglund. Det syftar dock på uttalanden från Holmér från 1981, året då Mårten fyllde 20 år och definitivt inte kunde räknas som ett barn. Jag hade i ursprungsversionen av min text beskrivit det som ett barndomsminne, precis som det gjordes i poddserien. Det är nu (220425) korrigerat.

FOTNOT 3: (220427) Uppgift om när Palmeutredarna började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK är nu korrigerad. Rätt tidpunkt är sommaren 1986.

Axberger om Palmeutredningen – ofta träffsäker, ibland ensidig och ibland självmotsägande

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson

ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.

Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.

Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.

En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?

För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.

Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.

Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.

Lyckas han med det?


BOKRECENSION

Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet

Norstedts

456 sidor

Finns som fysisk bok och e-bok

Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W

UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.


Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.

Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.

Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.

Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.

Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)

Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.

Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.

Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.

Men det finns flera skäl.

Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.

I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.

Orädd kritiker i kommissionen

Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.

Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.

Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”

Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.

Nerv i berättandet

På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.

Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.

För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.

Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.

Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).

Liknande slutsatser som i Mörkläggning

Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.

På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.

Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.

Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:

• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;

• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;

• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;

• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;

• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;

• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:

• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;

• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;

• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;

• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;

• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;

• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;

och så vidare.

Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.

Vad Axberger inte vill tro

Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.

Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.

Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.

Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:

”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)

Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.

I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.

Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.

En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.

Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.

Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.

Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.

Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.

Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.

Axberger och Hans Holmér

Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.

Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.

Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.

Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.

Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.

Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.

Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.

Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.

Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.

För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.

Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.

Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.

Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)

Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)

I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.

När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.

Axberger och regeringen

Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.

Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.

Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)

Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.

Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.

Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)

Axberger och Ebbe Carlsson

Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.

Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.

Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”

Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.

Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.

Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.

Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.

Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.

Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.

Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?

Axbergers historiska paralleller

Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.

Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.

Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.

I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.

Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.

Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.

Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.

Axberger och mordutredningens avslutning

När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)

Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.

Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.

Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.

Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.

Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.

Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.

Axberger och Christer Pettersson

I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.

Christer Pettersson.

Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.

Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)

Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.

Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.

Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.

Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.

Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.

Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.

Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?

Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?

Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”

Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.

Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.

Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.

Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?

Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.

Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.

När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.

Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)

Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.

Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.

Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)

Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.

Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.

Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.

Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.

Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.

Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.

Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.

Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.

När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.

Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.

Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.

Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande

I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.

Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.

Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.

Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.

Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?

Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.

Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.

Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.

Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.

”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.

Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.

Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.

Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.

Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?

Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)

Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.

Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.

Åklagaren Almblad och förhandsinformationen

Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.

Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.

Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.

Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.

Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.

Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.

Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”

De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.

Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.

Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)

Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.

Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?

Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth

Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.

Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.

Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.

Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.

Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)

Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.

Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)

Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.

Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?

Mantrat med den ensamme gärningsmannen

Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.

En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.

Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?

Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.

Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)

Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.

Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.

Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.

Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.

Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.

Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.

Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.

Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?

Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)

Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.

Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.

Axberger och Stig Engström

Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.

I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.

Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)

I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.

För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.

Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.

I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.

Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.

Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.

I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.

Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)

Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.

Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.

Axberger och Palmes sista dag i livet

I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.

Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.

Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.

Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.

Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.

Hans inställning yttrar sig på flera sätt.

En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.

Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)

Här saknas en del, kan det tyckas.

Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.

Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.

”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”

Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)

Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.

Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.

Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.

En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.

En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.

Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.

Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:

”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”

Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:

”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).

Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.

Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.

Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)

Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.

Axberger och biobesöket

Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)

Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.

Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:

”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”

Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:

”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).

Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.

Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:

”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)

Axberger och europeiska politikermord

Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.

Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.

Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.

Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.

Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.

I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.

Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)

Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.

Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.

Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.

Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.

Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.

När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.

Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.

Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.

Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.

Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.

När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)

Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.

Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.

Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.

Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)

Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)

Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind

Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)

Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:

”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)

Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:

”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)

Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.

Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.

Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p&gt; redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:

”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”

Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”

Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.

Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)

Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.

Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?

Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.

Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.

Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?

För sent att utreda mordet?

Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.

Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:

”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)

Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.

När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:

”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)

En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.

Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.

Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.

Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.

Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.

Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.

Inte riktigt Holmérs innersta tankar – men en spaningsledare i närbild

Hans Holmér är huvudpersonen i en ny serie program från P3 Dokumentär. Där redovisas inspelningarna från hans hemliga möten med DN-reportern Ann-Marie Åsheden. De träffades på inledningsvis daglig basis från och med en vecka efter mordet. Och mötena fortsatte under hela hans tid som spaningsledare. Upplägget var att Åsheden skulle få en exklusiv ”inside story” om hur fallet klarades upp. Det blev i stället en dokumentation över det första kraschade försöket att leverera en lösning.

DET BÖRJADE SOM EN YTTERST HEMLIG OCH YTTERST DISKUTABEL överenskommelse. Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström var god vän med Ebbe Carlsson – Hans Holmérs samarbetspartner från sjukhusaffären och bordellaffären, två politiska skandaler som skakat Sverige på 70-talet. Holmér och Ebbe hade gjort sig kända som politiska fixare med täta band till den socialdemokratiska partitoppen.

Att Jutterström kände Ebbe var kanske inte så överraskande. Ebbe kände många inflytelserika personer, det ingick i hans sätt att arbeta.

När det blev känt att Ebbes gode vän Holmér, då länspolismästare i Stockholm, tagit på sig rollen som spaningsledare i Palmeutredningen tog det inte lång tid innan Jutterström fångades av en idé. Den gick ut på att DN skulle få storyn om mordspaningarna inifrån genom att en reporter fick en exklusiv kontakt med Holmér. Medan spaningarna pågick skulle Holmér berätta och reportern skulle notera och tiga. Men så fort som fallet klarats upp skulle DN med ensamrätt kunna leverera Holmérs egen success story.

Ebbe talade med Holmér som visade sig vara positivt inställd. Och bara några dagar efter mordet träffades Jutterström. reportern Ann-Marie Åsheden och Holmér hemma hos Ebbe. Holmér bodde själv till och från hos Ebbe eftersom hans äktenskap just brutit samman och han inte kunde bo hemma.

Mötet var kort och slutade med en överenskommelse. Holmér skulle ha rätt att avgöra när och om materialet skulle publiceras. Jutterström tyckte, förstår vi av hennes uttalanden i dokumentärserien, att hon hade gjort ett kap. Länspolismästaren hade å sin sida lyckats upprätta ett hemligt samarbete med Sveriges dominerande dagstidning – en nog så diskutabel åtgärd från en statlig befattningshavare, men en noterbar framgång för en PR-sinnad person som Holmér.

Det gick inte som DN och Holmér hoppats. Efter nästan ett år som spaningsledare tvingas han avgå under förnedrande former. Hela tiden fram till dess har Åsheden haft sina möten med honom i polishuset – i början dagligen men senare med lite längre intervaller. Hon har varje gång blivit diskret insmugglad med hjälp av Holmérs sekreterare. Nästan ingen annan har vetat något.

Vad skulle det nu bli av materialet? Det blev en kompromiss. Sommaren 1987 publicerade DN en artikelserie med namnet Holmer 1 mars – 31 maj 1986, alltså en skildring som baserade sig på mötena med spaningsledaren under de tre första månadernas mordutredning. Samma år kommer reportagen ut i bokform under titeln Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna. Boken ges ut av Bonnier Fakta där Ebbe Carlsson är chef.

Raskt fram 35 år i iden. Åshedens intervjuer har mer eller mindre fallit i glömska. Men nu visar det sig att hon spelat in allt på kassettband och sent omsider tillåtit reportern Lovisa Lamm Nordenskiöld, och producenten Hugo Lavett att ta del av inspelningarna och använda dem som underlag för en dokumentärserie om hela materialet, alltså även det som beskriver månaderna fram till det bittra slutet för Holmér.

Jag fick lyssna på de tre första avsnitten inför min medverkan i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddag, den 3 februari, där serien presenteras. Och i programmet gav jag en del synpunkter på Holmér och hans roll som spaningsledare – ett ämne som jag ju behandlat utförligt framför allt i Mörkläggning, min första Palmebok som nu är ute i en ny uppdaterad upplaga.

P3 Dokumentärserien som fått namnet Palmeutredningen inifrån består av ganska korta avsnitt från Åshedens inspelningar med Holmér, sammanbindande kommentarer från Lovisa Lamm Nordenskiöld, mediaklipp från den aktuella perioden samt nutida intervjuuttalanden från inte bara Ann-Marie Åsheden utan också en rad andra personer som funnits runt Holmér.

Men även om sekvenserna med Holmér själv verkligen är ganska korta är det förstås ändå han som är den självklara huvudperson i programmen. Hans pressekreterare Leif Hallberg säger i ett avsnitt: ”Han hade en magisk aura”. Och det fångar onekligen något av personen Holmér – han byggde, bland annat genom sina presskonferenser, upp en atmosfär kring sig själv som en sorts superpolis med star quality. Det var den förmågan som gjorde det möjligt för honom att under ett år fortsätta leda den gigantiska mordutredningen – utan att han själv hade några egentliga kunskaper just om hur man utreder ett mord.

På presskonferenserna var han tuff, slagfärdig och sammanbiten – något som imponerade på journalister och allmänhet. I samtal med Åsheden visar han upp en annan sida, han framstår som mjuk, känslig och lite tvekande. Är den mer äkta? Det är tveksamt, men den fungerade. Åsheden visade fortfarande i sin andra bok om Holmér, Förbannelsen, att hennes lojalitet till honom fanns kvar.

Att Holmér kunde vara nog så bedräglig inte minst mot personer som valt att lita blint på honom visar sig i serien när spaningsledaren berättar utförligt för Åsheden om vad Lisbeth Palme har delgett honom i förtroende. Lisbeth har gett tydligt uttryck för att hon inte gärna vill tala med några andra poliser än Holmér och räknar med att vad hon säger till honom ska stanna hos honom, i alla fall inte hamna i tidningarna. Senare, när Lisbeth genom publiceringen i DN inser att Holmér svikit hennes tillit, blir hon rasande.

Hur ärlig var Holmér mot Åsheden? Det framkommer i serien att han väntade en månad med att berätta något för henne om den uppgiftslämnare som kom att bli en helt central figur i PKK-spåret, den alkoholiserade kåkfararen Seppo.

Den 13 maj 1986 kontaktar denne polisen för att lämna en berättelse om hur han ett par veckor före Palmemordet skaffat fram ett par magnumrevolvrar åt två fängelsekompisar, den kroatiske terroristen Miro Baresic och en kurdisk knarklangare. Det blir snabbt utgångspunkten för den kampanj mot PKK som Holmér börjar skissa och som han ger namnet ”Operation Alfa”. Men Holmér nämner ingenting om Seppo eller om vapentipset till Åsheden förrän den 10 juni.

De är kanske inte så förvånande att han tvekade om hur han skulle ta upp detta tips med Åsheden. Rent sakligt var det knappast mer känsligt eller mer trovärdigt en en lång rad andra tips som han utan restriktioner diskuterade med henne. Men här handlade det om ett spaningsuppslag som han tänkte göra något riktigt stort av – och då fanns det inget utrymme att sjabbla.

I efterhand är det lätt för vem som helst som studerar tillgängligt material att kopplingen mellan denna påstådda vapenaffär och PKK redan från början bör ha framstått som högst diskutabel. Och med tiden visade det sig att Seppo av allt att döma hittat på alltihop, kanske inspirerad av den belöning som Holmér utlyst och av att Holmér tidigare under våren visat upp just två magnumrevolvrar i TV.

De avsnitt jag lyssnat på för bara fram handlingen till sommaren 1986 då Holmér just dragit igång sin kampanj för att knyta PKK till mordet. Hela upptrappningen av satsningen på PKK-spåret och Holmérs stegrade konflikter med åklagarna om den saken ligger i senare avsnitt.

Det vore synd att missa dessa. Vad som inträffade de månaderna är laddad politisk och juridisk dramatik.

De avsnitt jag lyssnat på innehåller några uppgifter som jag menar är felaktiga eller diskutabla. Jag räknar med att återkomma till dem i den diskussion om serien som jag räknar med kommer att föras här på bloggen.

Avsnitt 1 av serien heter Olof Palmes sista timmar. Det börjar med att berätta om mordkvällen och fortsätter sedan med överenskommelsen mellan Dagens Nyheter och Holmér. Medverkar i nutida intervjuer gör bland annat Mårten Palme och Christina Jutterström.

Avsnitt 2, Hans Holmér och de 40 ljusen, handlar om den första kaotiska tiden efter mordet. Medverkar gör bland andra Hans Wranghult som var Holmérs biträdande spaningsledare, pressekreteraren Leif Hallberg samt Tommy Lindström, dåvarande chefen för rikskriminalen och medlem i spaningsledningen.

De återstående avsnitten kommer att släppas enligt följande. Del 3: 6 februari, Del 4: 8 februari, Del 5: 10 februari, Del 6: 13 februari och Del 7: 15 februari.

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

Första delen av ljudboksversionen av Mörkläggning – släpps 17 februari.

SNART FINNS MIN FÖRSTA PALMEBOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet även ute som ljudbok.

Den kommer ut lagom till den första årsdagen av Palmemordet som kännetecknas av något mycket speciellt: det finns inte längre någon polisutredning av fallet.

Boken kom i höstas i ny upplaga på Bokförlaget Kärret, inbunden med skyddsomslag i ett band och med ett nyskrivet förord. Och i det nya förordet heter det apropå Krister Peterssons beslut från i somras:

Slutet på utredningen var en logisk konsekvens av dess början. Det var ett mord som helt enkelt var för känsligt för att utredas på riktigt.

Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

Och den märkliga inställningen är sannerligen inte något nytt från de myndigheter som ansvarat för att klara upp dådet mot statsministern. Mörkläggning visar med all önskvärd tydlighet att utredningen särskilt under de första åren präglades av ambitionerna att snabbt avsluta ärendet med den ena improviserade lösningen efter den andra.

Det är Bonnier Audio – som också gett ut mina andra ljudböcker – som nu satsar på en ljudboksupplaga av denna min kanske viktigaste Palmebok.

Fjärde delen av Mörkläggning – den delen är ute den 22 februari.

Mörkläggning belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden 1998 och mottogs mycket väl av recensenterna. Så här skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet:

En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.

Och i Dagens Nyheter skrev Lars Linder:

Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.

Ganska snabbt efter utgivningen av den nya upplagan fick jag och förlaget ta del av önskemål om en ljudbok. Men en ljudbok av det här omfånget kräver många timmars arbete även av en professionell inläsare och det är ingen liten satsning för ett mindre förlag. Därför är det glädjande att en stor aktör som Bonnier Audio tagit sig an ljudboksutgivningen av Mörkläggning. Och särskilt roligt för mig är det att samma inläsare som läst in ett antal av mina andra titlar, Per Juhlin, åtagit sig att läsa in även denna bok.

Mörkläggning är ett verk på 1 000 sidor. Som ljudbok är boken uppdelad i åtta delar, var och en lika lång som en vanlig bok. Den första delen, Mordet, makten och lögnen, släpps den 17 februari. Och sedan släpps ett avsnitt om dagen (med paus för lördag-söndag) till och med den 26 februari.

Mörkläggning som ljudbok finns att köpa i nätbokhandeln men är också tillgänglig på prenumererade streamingtjänster som Storytel och Bookbeat.

Namnen på de olika delarna är:

  1. Mordet, makten och lögnen
  2. Holmérs två stora spår
  3. Säpos hemliga buggningar
  4. Ebbe Carlsson dyker upp
  5. Ebbe Carlsson vid rodret
  6. Ebbe Carlssons fall
  7. Utpekandet av Christer Pettersson
  8. Det som inte fick utredas

Så här ser den nya upplagan av den tryckta versionen av Mörkläggning ut. Den är inbunden med skyddsomslag, 981 sidor + 24 sidors nytt förord.

Den som vill ha boken i tryckt version hittar den hos välsorterade bokhandlare och förstås i nätbokhandeln. Det rekommenderas för alla som hellre läser än lyssnar och särskilt till den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet: den fysiska boken har ett omfattande och mycket användbart register.

Och inte minst den som använder en streamingtjänst – och inte betalar extra för att lyssna på Mörkläggning – har ju anledning att fundera över om kanske det bästa är att ha båda varianterna till hands.

Sista delen av Mörkläggning som ljudbok. Ute 26 februari.

Tusen sidor genomlysta hemligheter – inte för sent för den som vill ge eller få en julklapp

En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.

NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.

Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”

Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”

Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.

Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.

Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.

 

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.