Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar


Den text som Bjarne Moelv härom dagen publicerade på min blogg handlade om en hemlig kuppförsvarsövning som enligt hans källor ägt rum kvällen då Palme mördades.

Hans text har lett till en livlig debatt här på bloggen. 

Författaren väljer nu själv att kortfattat avrunda den för egen del.

Andra är förstås fria att fortsätta diskutera. /Gunnar Wall


Av Bjarne Moelv

URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.

För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.

Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.

I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!

Först så kan en debatt värd namnet ta vid  –  och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.

Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades

”Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla.” Så sammanfattar journalisten Bjarne Moelv de uppgifter han fått del av, uppgifter som aldrig blivit utredda. Foto: Gunnar Wall

Författaren och journalisten Bjarne Moelv har i många år intresserat sig för statlig övervakning, åsiktsregistrering och myndighetskontroll över opinionsbildningen. 

1976 gav han ut Propagandaministeriet: en bok om psykförsvaret. Hans arbete med dessa frågor gjorde att han skaffade sig ett kontaktnät med personer som hade saker att berätta men inte själva ville framträda.

Under tiden som följde på att Olof Palme mördades fick Bjarne Moelv tillgång till uppgifter som pekade på att det fanns en omfattande dold statlig verksamhet som bildade en sorts inramning till mordet. Och dessa teman tog han upp i en rad uppmärksammade artiklar på Dagens Nyheters debattsida: till exempel Följ upp ”stickspåret”! (10 februari 1987), ”Ett dåd i hastigt mod?” (5 april 1987) och ”Operation Olof” (5 oktober 1987).

Här skriver Bjarne Moelv i en ny artikel om de uppgifter han fick del av redan då, bland annat om en hemlig kuppförsvarsövning under själva mordnatten. Han konstaterar att det var uppgifter som begravdes under Holmérs tid som spaningsledare och att locket legat på sedan dess. Nu varnar han för att dessa frågor – efter Krister Peterssons beslut att lägga ner mordutredningen – för alltid kommer att lämnas obesvarade .


Av Bjarne Moelv

Frilansjournalist och författare, verksam i Eskilstuna

Chefsåklagare Krister Petersson infriade onsdagen den 10 juni sitt löfte om att före månadens utgång ge besked om ”vad som hände” natten till den 1 mars 1986, när statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i centrala Stockholm.

Som ”mest möjliga mördare” valde Krister Petersson den så kallade Skandiamannen, död och oåtalbar. Utredning nedlagd. Punkt.

Men ”vad som hände” visste vi ju sedan länge. Den verkligt stora och ännu efter 34 år obesvarade frågan är ju faktiskt:

”H u r kunde det ske?” – det länspolismästare Hans Holmér drastiskt kommenterade i en legendarisk brasklapp efter sitt utredningsfiasko: ”Om sanningen kom fram skulle Sverige skakas i sina grundvalar!”

Vem som mördade Palme har jag ingen aning om. Men jag har anmärkningsvärd information från insidan om hur mordet möjliggjordes – och det är sannerligen ingen vacker historia.

Sovjetunionens regeringschef Josef Stalin avlider 1953. Därmed kan en av utrikesminister Molotov länge förberedd konferens om Europas säkerhet genomföras. Avsikten är nu att genom tyst diplomati skapa förutsättningar för successiv ideologiharmonisering mellan Sovjetunionen och USA, och på så sätt säkra ”supermaktsfred i vår tid” – naturligtvis med ömsesidiga garantier för intressesfärerna.

Tidigt 50-tal. Tage Erlander träffar av en händelse Olof Palme. De bägge kommer i livligt samspråk, politiskt tycke uppstår och de börjar umgås privat. 1954 är Palme analytiker i ”Grå huset”, Försvarsstabens Underrättelsebyrå, när han handplockas till tjänsten som handsekreterare hos statsministern och partiordföranden.

Någonstans här utstakas Olof Palmes snabba karriär mot de politiska höjderna – och mot katastrofen. Han ges snart en huvudroll i Erlanderårens maktmedvetna folkhemssträvanden: uppdaterad välfärdspolitik i syfte att främja inrikes balansering av höger- och vänsterkrafterna samt framför allt: aktivt svenskt deltagande i det höga utrikespolitiska spelet kring ideologiharmonisering och supermaktsfred mellan öst och väst: t y s t   d i p l o m a t i.

Palmes erfarenhet från tiden i Underrättelsebyrån kommer nu väl till pass när statens organ för övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning av medborgarna under de följande decennierna utvecklas och finslipas. Dessutom måste hans och Erlanders ambition att med tillvaratagande av krigstida lärdomar från Norge och Danmark modernisera en hemlig och gentemot USA förhållandevis självständig ”vilande” motståndsrörelse betraktas som beundransvärd. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) däremot, som inrättas 1954, byggs i huvudsak efter nordamerikansk förebild: The Psychological Strategy Board.

Övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning. Ett känsligt men uppenbarligen oundvikligt kapitel i den politiska historien om försvar för staten. Det reformistiska SAP inser tidigt värdet av ett tätt samarbete på bred front med borgerligt demokratiska partier och folkrörelser i allmänhet, myndigheter och media. För att i möjligaste mån undvika maktövergrepp blir lösenordet Tage Erlanders fältrop: ”Övervaka övervakarna!”

Olof Palme växer snabbt in i rollen som Erlanders högra hand. Han har politisk fingertoppskänsla, snabb uppfattningsförmåga och hans arbetskapacitet är enorm. Han är en lysande polemiker, inte sällan dock med lite onödigt självrådig, triumferande självrättfärdig framtoning. 1969 blir han Erlanders efterträdare som partiordförande och statsminister. Efter en stormig inledning på 70-talet och regeringsskifte 1976, tar socialdemokraterna revansch i valet 1982. Som oppositionsledare har Palme vid den här tiden hunnit tjänstgöra som särskild medlare för FN i kriget mellan Iran och Irak och ytterligare befäst sin ställning på den storpolitiska arenan. Han är nu internationellt känd statsman – en intelligent och djärv libero i det komplicerade spelet på den tysta diplomatins fria ytor; sedan 1980 ordförande för Palmekommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som 1982 presenterar ett ambitiöst program för nedrustning och gemensam säkerhet. Han har utan tvivel beslutat sig för att plocka ytterligare FN-poäng i karriären.

Vid mitten av 80-talet är Palme en trött och sliten man. De hårda debatterna om löntagarfonder och ubåtskränkningar. Frekventa anklagelser om smygsocialisering av näringslivet. Beskyllningar om undfallenhet gentemot Sovjetunionen och landsförrädisk verksamhet. Mordhot. Sådant stjäl naturligtvis i längden massor av energi, också från en osedvanligt luttrad och självsäker politiker.

Men det är den tysta diplomatins intrikata dubbelspel kring ideologiharmonisering, nedrustning, geopolitik och supermaktsfred som ska råga måttet och blir hans slutgiltiga fall.

I januari-februari 1986 skärps hotbilden efter nyheten om att ett möte planeras i april mellan Olof Palme och Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare. Fredagen den 28 februari 23.21 nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm skjuts Palme till döds.

I praktiskt taget samma ögonblick föds en medieindustri kring tragiken: sensationsjournalistik, vidlyftiga romanprojekt – men också dokumentärskildringar som presenterar dolda fakta i syfte att utreda, förstå och förklara. De ivrigaste, mest energiska representanterna för den senare kategorin har givits den lite ironiskt nedvärderande titeln ”privatspanare”. Det är synd, tycker jag. De har genom åren bidragit med en enorm faktabank till den offentliga debatten . Deras alltför ofta lättsinniga slutsatser står ju var och en fritt att bortse från.

-*-

Jag är varken privatspanare eller forskare. Jag är debattör, på gott och ont. Lång yrkeserfarenhet är min styrka. Under 40 av mina hittills 55 år som journalist var jag reporter och redaktör i A-pressen, därefter fri skribent och författare. Huvudintresse genom åren: att undersöka statens övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Detta sammantaget har givit mig ett omfattande, tätt knutet kontaktnät.

Nu i mitt åttioandra levnadsår vill jag berätta sanningen om hur Palmemordet möjliggjordes. Jag skriver medvetet sanningen – inte min sanning. Kalla mig naiv, men med tanke på den speciella situationen och de speciella personliga relationerna är jag helt övertygad om att mina anonyma källor inte haft vare sig avsikt eller möjlighet att missleda mig. Utvecklingen har ju också, enligt min uppfattning, gett stöd åt uppgifterna. Vi får se.

Alltså:

Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla. Denna beredskapsövning ska ha testats i all hemlighet några år tidigare och då vunnit stark genklang hos såväl polis som militär. Förutsättningarna bygger på en instruktionsfilm om diversionsmanövrer, tänkt att användas i Civilförsvarets och Tolkskolans verksamhet:

Attentatsmän skyddas av figuranter som cirkulerar på gärningsplatsen i skepnad av åskådare, vittnen och desinformatörer, så att den tilltänkte gärningsmannen kan göra en snabb kringgående rörelse, återvända till mordplatsen och sälla sig till skaran av figuranter, tillskyndande allmänhet och polis.

Jag har efterfrågat filmen och fått till svar att om en sådan film alls existerar så är den sekretessbelagd.

Också en grupp nära partikamrater till Palme ska med tanke på den illavarslande snabbt växande hotbilden ha initierat diskret privatövervakning av statsministern som hemförlovat sina livvakter inför en familjekväll med biografbesök tillsammans med hustrun Lisbeth, sonen Mårten och dennes fästmö.

Efter filmen skiljs makarna Palme från ungdomarna och hinner ta en kort promenad i innerstaden innan det dödande skottet faller vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan och ett scenario kusligt likt instruktionsfilmens uppstår.

Under mordutredningens gång framkommer i den livliga mediedebatten uppgifter om att ett stort antal medlemmar av och utbrytare ur olika säkerhets- och underrättelseorganisationer funnits på plats under mordkvällens kuppberedskapsövning.

Den så kallade Skandiamannen, som nu posthumt erhållit titeln ”mest möjliga mördare”, sägs ha haft viss perifer anknytning till såväl Civilförsvaret som Tolkskolan och till och med Stay Behind (den hemliga, ”vilande” motståndsrörelsen). Hans arbetsplats, Skandiahuset, rymmer ju för övrig vid den här tiden specialbevakat filialkontor för denna motståndsrörelse. Mannen förhörs om sina aktiviteter på mordplatsen och husrannsakan (vapensök) planeras på hans arbetsrum i Skandiahuset men inställs av oklar anledning efter ingripande från högre ort. Skandiamannen beskrivs som extrovert, nyfiken, fantasifull och lösmynt, närmast mytoman. Han tillskriver sig framträdande roll på mordplatsen men utför, möjligtvis, handräckningstjänst i en organiserad skenmanöver han själv aldrig ska komma till fullt insikt om.

Jag är en av de tidiga debattörerna när regeringen den 4 februari 1987 tvingar bort Hans Holmér från spaningsledningen i den havererade utredningen om mordet på statsminister Olof Palme.

Från 1987 till 1991, låter jag företrädesvis i rikspress publicera en serie artiklar som vill förutsäga snarare än referera ett händelseförlopp. Det sker inte genom att ställa upp djärva hypoteser tryfferade med sensationella avslöjanden. Min arbetsmetod är traditionell för att inte säga konventionell journalistik: kritiskt granskande baserat på kontrollerbara fakta. Men eftersom undersökningen till stor del bygger på insidesinformation och uppgiftslämnarna kräver anonymitet har utomordentligt sträng, närmast pedantisk person- och källkontroll varit nödvändig.

Den bistra men nyttiga lärdomen av 70- och 80-talens politiska ”affärer” är ju nämligen den att institutioner, myndigheter och media verkar i ett politiskt klimat där skickliga desinformatörer, provokatörer och infiltratörer likt kameleonten byter färg efter omgivning. Jag vill påstå att jag under ett drygt halvsekel som journalist aldrig mött denna outtalade praxis så konsekvent tillämpad som i detta fall.

Summa:

Under 80-talsdebatten skriver jag inledningsvis: ”Hör Olof Palmes mördare hemma i en grupp fanatiska ”fribytare” med rötter i gamla IB? I Sverige verkar idag ett antal polisiära, militära och paramilitära grupper utanför regeringens kontroll. De mer fanatiska har i Olof Palmes gestalt kommit att se arkitekten bakom den förmenta anpasslingspolitiken österut. Detta stickspår borde undersökas.” och ”Kan ett slags säkerhetspolitiskt medborgargarde, vars kärntrupp består av övervintrare med anknytning till IB:s socialdemokratiskt dominerade inrikesspionage, ligga bakom mordet på Olof Palme? Den frågan måste nu på allvar diskuteras.

Senare ställer jag i den offentliga debatten direkt till spaningsledning och mordutredare ett antal frågor rörande avslöjanden om övervakning av Palme, övervakning av Palmes övervakare och övervakning av hans övervakares övervakare (!) under mordkvällen. När svar uteblir, fortsätter jag mina metodiska undersökningar och skriver i augusti 1988, med adress SSI-chefen, kommendör Ulf Samuelsson : ”Varför undersöker ni inte nu vilka underrättelseorgan, fribytare ur och informatörer till dessa som bevakade varandra i centrala Stockholm samma kväll som Olof Palme sköts till döds?”

Slutligen: I två artiklar våren 1990 kopplar jag infiltratörer i och utbrytare ur dels polisiära och militära organisationer, dels paramilitära grupper och vilande motståndsrörelse (Stay Behind) till händelserna kring Sveavägen-Tunnelgatan under kuppberedskapsövningen den 28 februari 1986.

Den tysta diplomatin om nedrustning och supermaktsfred inför hot om kärnvapenkrig har gravt misstolkats och dess svenske huvudrollsinnehavare Olof Palmes långt gångna nedrustningsförhandlingar med Michail Gorbatjov betraktas som landsförräderi. Han måste oskadliggöras. Kuppberedskapsövningen bäddar för illdådet och i det (delvis regisserade?) kaos som uppstår på mordplatsen undkommer mördaren.

Den bakgrunden har inte blivit föremål för debatt. Makthavarnas tystnad är förklarlig: ansvaret för statsministermord mitt under pågående kuppberedskapsövning är knappast en fråga man oombedd aktualiserar. Och nu, efter chefsåklagare Krister Peterssons snabbutredning och presentation av en tjugo år död ”möjlig mördare” har ju Palmeutredarna äntligen kunnat friställas.

Kvar i tystnaden dröjer en obesvarad, djupt obehaglig fråga: Av vilken anledning har myndigheter, institutioner och organisationer både före och efter dådet undvikit att med öppen, självkritisk information bekämpa desinformation, provokation och infiltration för att istället cyniskt kopiera desinformatörernas, provokatörernas och infiltratörernas förtäckta arbetsmetoder?

Detta handlingsmönster har ju skapat en formligen paranoid miljö: vänner och fiender till förblandning lika – alla övervakande alla. En kuslig spegelsal, där demokratin lämnas att sakta men säkert förtvina . *)

*) Jag är inte motståndare till vare sig säkerhets- och underrättelsetjänst eller organisationer för psykologiskt försvar och hemlig motståndsrörelse (Stay Behind).Tvärt om! Men deras verksamhet såväl i fred som vid skymningsläge och krigsutbrott måste bedrivas under betryggande demokratiska former. Debatt om ”tyst diplomati” och supermaktsfred mellan öst och väst bör välkomnas men får naturligtvis inte urarta. Vettlösa anklagelser om spionage och landsförräderi ska bemötas snabbt och resolut. Detta har jag i en inte alltför avlägsen brytningstid skrivit om i bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (2/89) och tidningen Folket (18/1 och 12/3 1990).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London, ser på Palmeutredningen utifrån och förfäras. Foto: Privat.

Hur framstår nedläggningen av Palmeutredningen för den som tittar på händelsen utifrån, för den som kan fakta i fallet men inte befinner sig mitt i den svenska debatten?

Jag bad journalisten och författaren Gunnar Pettersson, bosatt i London sedan 1972, att redovisa sina tankar om saken på min blogg.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Och han har genom åren skrivit en del om Palmeutredningen, bland annat på sin nu nedlagda men fortfarande åtkomliga blogg Pressylta Redux. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig nog också ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Gunnar Pettersson har, skriver han, fruktat att han själv hållit på att bli cynisk när det gäller utredningen. Men efter den digitala pressträffen den 10 juni känner han sig överspelad: ”Palmeutredningen ‘gör cynism’ mycket bättre än jag någonsin skulle klara.”


Av Gunnar Pettersson

MITT INTRESSE FÖR, och bitvisa engagemang i, Palmemordet är lite snedvridet. Det beror helt enkelt på att jag bott utanför Sverige i snart ett halvsekel. Både mordet och det långa efterspelet hände (och händer) ”någon annanstans”, i ett samhälle jag känner både alltför väl och, när allt kommer omkring, kanske inte känner alls så väl. Det är den förbannelse som vilar över långtida utlandsboende, en hemlöshet som litteraturvetaren Edward Said kallade ”tragisk” när den handlar om påtvingad exil, men kanske är mer melankolisk när man pratar om en frivillig situation som min.

Jag fick reda på vad som hänt när jag läste förstasidesrubriken i The Guardian den där lördagsmorgonen. Och så har det i princip fortsatt sedan dess, dvs. jag har till alldeles övervägande del läst om Palmemordet. Jag har också skrivit om det, i både svensk och brittisk press, mest under första hälften av 1990-talet. Men jag hörde aldrig Palmemordet, mest förstås beroende på att internet och YouTube inte blev vad de blivit förrän sådär efter millennieskiftet. Jag såg aldrig Holmérs presskonferenser, hörde aldrig utfrågningarna i KU, har bara det vagaste hum om hur Hans Ölvebros röst lät (var den inte lite nasal…?)

Jag ger den här bakgrunden bara för att visa vad jag menar med ”snedvridet”. Att nästan enbart läsa om en samtida historisk händelse, särskilt om man har skrivandet och läsandet som yrke, gör att man reduceras till redaktör, eller recensent. Man börjar leta efter svagheter i texten man har framför sig, the tricks of the trade, det ena som inte följer på det andra, icke särskilt trovärdiga figurer i både handlingens centrum och periferi. Rena händelser börjar se ut som tankar, slumpen blir en avsikt. Konspirationsteorier fungerar som bekant mycket bättre i skrift än de gör i samtal och diskussioner, där de går att avbryta och kritisera mycket mer effektivt.

Det finns alltså risker med ett sådant snedvridet perspektiv. Jag har därför sedan lång tid tillbaka kallat mig ”agnostiker” i fråga om sanningen bakom mordet. Någon favoritteori har jag inte. Nu är ju ett av problemen för agnostiker att man ofta faller in i en lättillgänglig cynism, eftersom man inte har något trosvisst ben att stå på. Det blir lite för lätt att säga ”Åt fanders med era båda släkter!” vare sig desa släkter befinner sig i Mercutios Verona eller Christer Petterssons Rotebro eller hos CIA i Langley, Virginia. Men särskilt efter Krister Peterssons presskonferens den 10 juni känner jag mig faktiskt, som många andra säkert också gör, helt överspelad vad gäller cynism. Palmeutredningen ”gör cynism” mycket bättre än jag någonsin skulle klara.

Se det bara ur mediestrategisk synpunkt. Sedan i februari hade vi fått för oss att presskonferensen skulle bli vaccinet som botade viruset som härjat i trettiofyra år, om det så var mordvapnet, DNA, ett nytt vittne, en bekännelse. Petersson skyllde efteråt på att detta var mediernas fel, att man helt obefogat hade trissat upp förväntningarna på ett sätt han inte ville kännas vid. Skitprat. Både åklagarmyndigheten och polisen har mycket effektiva pressavdelningar, och Petersson själv har ju inte varit någon medial eremit, direkt. Man skulle mycket lätt kunnat lägga en våt filt på förväntningarna. Men det gjorde man inte. Eller snarare, det valde man att inte göra.

Inte bara det. Krister Petersson visste mycket väl under den här tiden att hans ”lösning” skulle bli en besvikelse, ett antiklimax. Jag säger nu inte att Stig Engström går att helt utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren. Men som jag ”läste” presskonferensen handlade det (precis som med åtalet mot Christer Pettersson, för övrigt) om en klassisk konspirationsteori. Den hade så gott som alla beståndsdelarna: ett induktivt (snarare än deduktivt) resonemang med ytterligt svaga inbördes orsakskedjor; skrangliga uteslutningsmetoder; skriande logiska felslut (som mest notoriskt det där med att det måste funnits ett vapen i hans handledsväska – eftersom Palme blev skjuten!), och till slut, när detaljkritiken börjat hopa sig: den vandrande blicken, axelryckningen, det nedsläckta Palmerummet.

Cynismen ligger i att man visste allt detta i förväg, alltså att de uppskruvade förväntningarna obönhörligen skulle bli pannkaka. Men man brydde sig inte. Det var dem fullkomligt likgiltigt. Man hade, efter alla dessa år, no more fucks to give, som det heter på skolgårdarna. Om vi ville se Victor Gunnarssons ansikte bakom galler för att få sinnesro under Palmes begraving, så fick vi nu – med råge – se Stig Engströms ansikte bakom Det Eviga Gallret, döden, för att få sinnesro under själva mordutredningens begravning.

Det är förstås en sinnesro som inte drabbat alla. Jag vet att en hel del pågår vad gäller att föra diskussionen, undersökningarna, vidare, kanske framför allt i fråga om förundersökningsmaterialet. Men vad jag ser av större svenska dagstidningar och medier online har det nu börjat bli tyst, igen. Vi har än en gång hamnat i vad jag en gång kallade ”Palmemordets arkeologi”: ”Några få går omkring och plockar bland skärvorna. Här fanns en gång ett samhälle – som aldrig mer blev sig likt igen, precis som alla sa” (Moderna Tider, feb 1993).

Det är det jag menar med att Sverige till slut kanske är ett samhälle jag inte känner så väl, trots allt. För att uttrycka det lite löst: varför fungerar antiklimax så väl i Sverige? Varför blir dessa begravningar såpass effektiva minnesförluster? Jag skrev en kommentar här på bloggen för en tid sedan om det kuriösa sammanträffandet att vi sedan andra världskriget haft tre svenskar (alla ur överklassen, som det råkar sig) som blivit betydande gestalter på den internationella scenen: Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre omfattade humanitära politiska ändamål, alla tre fick mäktiga fiender, och alla tre dog under fortfarande oklara omständigheter.

Och, viktigast, de som huvudsakligen ägnat sig åt att försöka finna klarhet i de här mysterierna är så att säga ”perifera” krafter: i fallet Wallenberg, hans närmaste familj och internationella organisationer; i fallet Hammarskjöld, framför allt svenska och internationella ”privatspanare” och mer nyligen FN; i fallet Palme, journalister och andra ”knäppskallar”. Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan de tre fallen; det handlar trots allt om sjuttio år av historia, om olika kontinenter, helt skilda geopolitiska förhållanden. De kan vara händelser som ser ut som tankar, slump som blir avsikt.

Men, återigen som jag ”läser” det, att nu i efterhand börja skönja ett mönster i de tre fallen – specifikt vad gäller det offentliga Sveriges aggressiva ointresse för dem – är inte att hemfalla åt konspirationsteorier, anser jag, eller ens cynism. Det är en ingång till ett kritiskt-historiskt försök till analys av svensk offentlighet och icke-offentlighet, som ska underkastas all den källkritiska och metodologiska granskning varje annat kritiskt-historiskt försök till analys ställs inför, precis som vi långt om länge gjort med Sveriges relation till Nato sedan 1949, precis som vi gjort med rashygienen sedan 1920. De ”sansade” rösterna – de som lite för ofta skurit sig på hakan med Ockhams rakkniv – kommer att avfärda detta som fantasier, och det får de gärna göra. What they don’t know won’t hurt them.

Personligen vill jag bara veta hur det är fatt med Sverige, detta främmande, allt mer avlägsna land. Mer specifikt: vad är det som händer, eller inte händer, med vår historieskrivning just nu?

Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020

JAG HAR FÅTT önskemål om att starta en ny tråd i debatten kring Krister Peterssons nedläggningsbeslut eftersom det kan vara trögt att hantera de redan mycket långa gamla trådarna om detta för den som använder mobilen, särskilt vid långsam uppkoppling.

Ta alltså gärna upp nya infallsvinklar på ämnet under den här rubriken i stället för under de gamla. Repliker på tidigare kommentarer är däremot bäst att posta i anslutning till de kommentarerna, även om de ligger under andra rubriker.

De inlägg som handlat om det fattade beslutet – och som fått många kommentarer – är:

• ”Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!” (11 juni 2020),

• ”Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?” (12 juni 2020)

• och ”Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström” (1 juli 2020).

I skrivande stund har det sammanlagt kommit in närmare 1 300 kommentarer till dessa tre inlägg. Det är, det medges, lite svåröverskådligt.

Men fortsätt skriva!

Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström

Riksåklagare Petra Lundh får nu ta ställning till om Krister Petersson gör sig skyldig till förtal av den avlidne Skandiatjänstemannen Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren

TRE DEBATTÖRER som engagerat sig i Palmeutredningen har nu uppmanat riksåklagare Petra Lundh att ta ställning till om Palmeåklagaren Krister Petersson gjort sig skyldig till förtal av avliden.

Det handlar om Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt för att ha mördat Olof Palme.

De tre debattörerna är Sten Flygare, Pierre Gustafsson och Erik Engström. Alla tre är välbekanta i de kretsar som diskuterar mordutredningen på nätet.

Sten Flygare är författare till boken Olof Palme och Sydafrika och entreprenör i bland annat kultursvängen.

Pierre Gustafsson beskriver sig helt enkelt som en juridiskt kunnig person som följt Palmeutredningen sedan 1986.

Erik Engström (inte släkt med den avlidne ”Skandiamannen”) kallar sig privatutredare och har enligt egen bedömning lagt ner 15 000 timmar på mordutredningen sedan 1987 då han började intressera sig för den på allvar.

I sin anmälan menar de att Petersson ”inte på ett godtagbart sätt har utrett och presenterat fakta som talar för hans utpekande av Stig Engström”.

De menar att han inte på något övertygande sätt avfärdat andra tänkbara lösningar. Som exempel på det nämner de Sydafrikaspåret, inklusive uppgifterna om att sydafrikanerna skulle ha använt sig av en svensk kontaktman bosatt på Cypern.

De tar också upp de nyligen publicerade uppgifterna om att Palmeutredarna så sent som 2017 ansett sig ha funnit uppgifter som pekar på organiserad övervakning av statsministerparet under mordkvällen.

Och särskild kritik riktar de tre anmälarna mot Peterssons beslut att peka ut en misstänkt gärningsman i samband med sitt nedläggningsbeslut när han, som de ser det, i stället kunde ha nöjt sig med att lägga ner utredningen med motiveringen ”ej spaningsresultat” – eller valt att fortsätta hålla den öppen.

Anmälarna betonar att den digitala utsändning där Engström presenterades som misstänkt statsministermördare haft stor spridning såväl nationellt som internationellt och att Palmeåklagaren bör ha insett konsekvenserna av sitt utpekande. De nämner också att Petersson i Dagens Nyheter erkänt att ”det rent objektivt kan röra sig om förtal av avliden”

Själva anmälan till Riksåklagaren finns här.

Tidigare i veckan har Justitiekanslern beslut att avvisa en anmälan mot Krister Petersson för samma sak. JK:s motivering är, skriver Aftonbladet, att Petersson yttrat sig i tjänsten och att JK därför inte har anledning att pröva innehållet i vad han sagt.

Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?

Palmeåklagaren Krister Petersson. Fotograf: Thomas Carlgren, Pressreleasebild

PÅ FREDAGSFÖRMIDDAGEN fick jag en utlovad sju minuters intervju med Krister Petersson. (Det blev faktiskt nio, lite drygt.)

Jag bestämde mig för att ägna en del av tiden åt en enskild bevisfråga. Den som handlade om: kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet på Olof Palme?

Vi vet ganska precis var och när mordet ägde rum: i Dekorimahörnan klockan 23:21:30 fredagen den 28 februari 1986.

Och frågan som måste ställas lyder så här: är det sannolikt att Stig Engström över huvud taget kunde befinna sig där vid just den tidpunkten?

Eller är det mer troligt att han befann sig någon annanstans, att han hade alibi?

Det är en väsentlig fråga, mer väsentlig än det mesta annat som diskuterats om Engström. Som hans alkoholvanor, hans klädsel, hans förmåga att springa och så vidare.

Den handlar om det centrala i det som krävs för att en domstol ska kunna peka ut någon som mördare: att det inte ska finnas några rimliga tvivel på den personens skuld.

Sådana tvivel kan se väldigt olika ut. Och de behöver inte vara stora för att bedömas som rimliga. Det kan i praktiken finnas mycket som pekar på att någon begått ett brott. Personen kan ha ett starkt motiv, kan sakna alibi och kan ha haft tillgång till den typ av vapen som använts för att utföra brottet.

Inte ens om alla dessa kriterier är uppfyllda är det säkert att den personen blir fälld. Det kan finnas kvar en betydande osäkerhet kring den centrala frågan: var det verkligen han eller hon som begick dådet?

När Krister Petersson lade ner Palmeutredningen genom att peka ut Stig Engström var bevisningen mycket svagare än i exemplet ovan. Petersson kunde inte presentera vare sig ett motiv eller ett vapen. Det han däremot kunde konstatera var att Engström uppenbarligen funnits på Sveavägen ungefär när dådet ägde rum.

Och just det var en av Peterssons starkaste poänger. Det fanns i alla fall någon sorts koppling till brottsplatsen.

Han medgav att den samlade bevisningen inte räckte till ett åtal, men han sa att han trodde den skulle räcka till anhållande och häktning. Och helt centralt var att Engström faktiskt befunnit sig på Sveavägens östra trottoar, utanför Skandiahuset. Det hade Engström medgett själv, så det behövde inte bevisas.

Men den intressanta frågan är förstås om det också var sannolikt att han kunde ha varit på själva mordplatsen precis när mordet ägde rum.

Den saken tog jag upp under under min intervju med Petersson – som också handlade om några andra aspekter av hans insatser som Palmeåklagare.

Nedan följer hela intervjun. Jag tycker det har ett värde att återge våra replikskiften precis som de var.

Det finns, tycker jag, en del att säga om Krister Peterssons sätt att resonera. Men jag sparar det till kommentarsdiskussionen.

GW: Krister Petersson, är du där?

KP: Jag är här.

GW: Roligt att få prata med dig. Då börjar jag på en gång. Du var ju tidigt ute som förundersökningsledare med att vara optimistisk om att lösa mordet.

KP: Ja.

GW: Var det Engström du hade i tankarna hela tiden?

KP: Nej, men när man accepterar att vara förundersökningsledare går det inte att komma in med en defensiv inställning, utan mitt jobb som åklagare handlar om att försöka leda en förundersökning till ett slut. Och det ska helst leda fram till ett beslut i åtalsfrågan som kan accepteras.

GW: Nu har du sagt att det finns inga andra alternativ som skulle gå att utreda än Engström. Det innebär alltså att din slutsats var att eftersom det inte fanns något annat alternativ än Engström så finns det ingen anledning att fortsätta utredningen. Är det riktigt?

KP: Det är väl inte riktigt så som mitt beslut ska förstås, tycker jag. Utan jag säger att vi har en person där vi anser att misstankarna är så pass graverande så att jag påstår att det åtminstone finns skälig misstanke och sannolika skäl beträffande honom. Eftersom vi inte har någon möjlighet att via ytterligare förhör eller husrannsakningar eller tekniska undersökningar komma vidare beträffande honom så kommer han att ligga som hindrande sten framöver. Vilken annan person vi än plockar fram så måste vi lyckas bortförklara Stig Engström på något sätt och det är min bedömning att det kommer vi inte att kunna göra.

GW: Så om ni inte hade haft så starka misstankar mot Engström, då hade ni inte lagt ner utredningen?

KP: Ja, det kan ju vara som så att vi inte har något annat vettigt att arbeta med. För efter 34 år så kan man betrakta det som att nya uppslag inte växer på träd. Utan det blir ju att man får gå igenom materialet som finns i dagens läge. Och när man då kommer fram till Engström som ju faktiskt i alla fall enligt egen uppgift befann sig på platsen och har lämnat berättelser om vad han har gjort som gör att det hos oss växer fram en klar misstankegrad så är det förklaringen till att jag lägger ner förundersökningen.

GW: Ja, men om ni inte hade hittat de här uppgifterna om Engström, då hade det funnits andra saker att utreda? Det är det jag menar.

KP: Ja, hade vi inte hittat Engström så hade vi antingen fått lägga ner förundersökningen för att vi inte kommer nån vart. Eller så hade vi kunnat fortsätta i trettio år till men det hade väl ingen blivit speciellt mycket mera nöjd med än det här.

GW: Men eftersom du var så optimistisk när du startade, och du skulle ju inte hålla på så många år hade du tänkt dig, då måste du ha föreställt dig att det fanns andra uppgifter som var meningsfulla att utreda?

KP: Nä, men som jag sa till dig: när jag tog mig an det här uppdraget så gjorde jag det med en positiv anda. Som en åklagare som har som förutsättning eller som ledstjärna att man ska leda en förundersökning i mål. Och den optimismen försöker jag ge uttryck för och det förklarar varför jag åtar mig ett uppdrag som många tycker verkar vara väldigt svårt eller till och med hopplöst.

GW: OK. Då ska jag ta en specifik fråga också. För att man ska kunna hävda att Engström sannolikt utfört mordet måste man ju kunna avfärda eventuella alibiuppgifter om honom, eller hur?

KP: Jag har sagt att det finns en misstanke mot Engström som lever kvar och som det är svårt att komma runt. Och kan han presentera ett alibi som visar att han inte har varit där fast han har berättat om det, så visst, då har du rätt i din teori.

GW: Ja. Det intressanta är ju det att Engström kom självmant tidigt efter mordet och uppgav någonting som om det stämde skulle ge honom alibi. Det gäller hans utstämplingstid. Han hävdade att han hade hört sig för på Skandia. Och där fick han då veta att det som stod på stämpelkortet var 23.19 men att uret gick fel och det skulle vara 23.20. Vilket som jag förstår betyder när som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59. Har ni några tekniska undersökningar som visar att Engströms uppgifter inte stämde?

KP: Man kan väl notera att polisen gjorde en kontroll vid tidpunkten. Det är svårt för oss att 34 år efteråt göra en teknisk undersökning. Man kan också konstatera att Stig Engström i olika sammanhang, bland annat så sent som i rättegången i hovrätten, försökt att ändra sina tider för utpassering. Så han har inte varit glasklar om när han passerade ut ifrån Skandia.

GW: Men det här var hans ursprungliga och spontant lämnade uppgifter som då var lätta att kontrollera, Och ni har alltså inte några uppgifter i utredningen som säger att det var fel? Inte annat än de senare uppgifterna från…

KP: Jag vet inte vad du menar med ursprungliga och spontana uppgifter därför att i det första telefonsamtalet han har med polisen så nämner han inte det här. Utan det är när han själv får reda på de här uppgifterna via Skandia vid ett senare tillfälle som han lämnar uppgifterna kring tiden. Och de har ju från hans sida varierat högst tydligt. Och polisen kontrollerade den här klockan och fick fram att den visade fel med en minut.

GW: Hur har polisen kontrollerat det?

KP: Ja, det var 34 år sedan så de har väl varit i kontakt med Skandia utgår jag ifrån och gjort den undersökningen.

GW: Du vet inte hur polisen har kontrollerat det?

KP: Jag kan säga att det finns miljontals uppgifter i den här utredningen. Du kan inte begära att jag ska ha varenda detalj i huvudet. Jag kan konstatera att det är kontrollerat med Skandia.

GW: Men det här är en central alibiuppgift. Det finns två Skandiaanställda som lämnar helt olika uppgifter i juni 1986 som inte stämmer inbördes. Så då tycker jag väl att det finns anledning att överväga om Engströms uppgifter som han lämnar i mars ändå har en viss tyngd.

KP: De uppgifterna kommer ju från Skandias egen personal, de som han lämnar till polisen, så jag förstår inte vad du menar med alibiuppgifter.

GW: Jag menar att Engström uppger en sak som skulle ge honom alibi om det stämmer… För om utstämplingstiden var mellan 23.20.00 och 23.20.59, då kan han inte ha utfört mordet.

KP: Ett mord som utförs 23.21… varför skulle han inte kunna utföra mordet även om man skulle ta hans tidsuppgifter för gott, det förstår jag inte. För att det är inte mer än 20-30 sekunder ner till brottsplatsen.

GW: Nej, men han stämplade ju ut innan han passerade receptionen. Och både han och väktaren i receptionen sa att de hade ett samtal. Då ska han alltså hinna med att stämpla ut, han ska gå till receptionen, han ska gå ut och sedan ska han hinna utföra mordet. Om han stämplade ut mellan 23.20.00 och 23.20.59 kan jag inte se att han hade någon tid att utföra mordet.

KP: Den uppgiften får stå för dig och jag har presenterat vad vi anser oss kunna stå för. Det är det svar du kan få av mig.

GW: Du vet alltså inte vad det finns för uppgifter i utredningen som säger att Engström skulle ha fel i det här avseendet?

KP: Jag vet mycket väl vilka uppgifter som finns och att det är kontrollerat. Jag vet också att Engström har lämnat olika uppgifter under resans gång beträffande sin utpasseringstid.

GW: Om det finns några kontrollerade uppgifter och det är något som inte varit offentligt hittills, är du då villig att lämna ut dem?

KP: Du som är en erfaren person i det här, du vet ju att handlingarna finns i materialet och förundersökningen är numera avslutad. Så polisen kommer att pröva en framställning från dig om du kommer att begära ut handlingar. Mer än så kan jag inte säga i den delen.

Moderatorn säger att det är dags för en sista avrundande fråga.

GW: Då ska jag bara fråga: var du ensam om att besluta om att hela den här stora utredningen ska läggas ner?

KP: Gången är sådan i svensk processrätt att åklagaren är den som äger förundersökningen. Och det en åklagare som ska vara förundersökningsledare, så det är jag ensam som fattat beslutet. Jag har naturligtvis tagit stöd av mina utredningsmän inom Palmegruppen. Men det är jag som åklagare som har fattat det här beslutet ensam.

GW: Stödde Palmegruppen din uppfattning i den här frågan?

KP: Ja.

GW: OK.

RÄTTELSE: Jag säger i intervjun att både Engström och väktaren sagt att de samtalade med varann i samband med Engströms utpassering. Det tycks som om jag har fel där. Jag har inte kunnat hitta att Engström säger det någonstans, det är väktaren Henry O som berättar om ett sådant samtal som ska ha pågått i ett par minuter.  (Förhörssidan med numreringen 167.) Jag korrigerar detta här i stället för att ändra i texten, eftersom detta är en utskrift av en intervju.

 

Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!

Palmeåklagaren Krister Petersson har lyckats med det som varken Holmér eller Ölvebro klarade av. Han har lagt ner spaningarna efter Olof Palmes mördare. Fotograf: Thomas Carlgren
Användningsrätt: Fri användning Pressrealesebild

SÅ HAR VI INTE LÄNGRE NÅGON Palmeutredning. Den är nedlagd.

Konsekvenserna av det är än så länge inte helt lätta att överblicka.

Vad vi vet är att polisen inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete för att försöka besvara frågan om vem eller vilka som var ansvariga för mordet på Sveriges statsminister.

Vi vet därmed också vad det innebär för människor som tror sig veta något om Palmemordet. Sådana personer som kanske efter många inre våndor till sist känner att det är dags att ringa till polisen. De kommer att få ett tydligt besked i växeln: det finns inte längre någon att tala med. Ärendet är avslutat, tack för samtalet, trevlig eftermiddag.

Vi inser dessutom att det finns andra personer som kommer att känna av konsekvenserna av åklagarens beslut: de som stått mer eller mindre nära Stig Engström och som i vissa fall också förklarat offentligt att de verkligen inte tror att han begått dådet.

Den som tänker tvärtom, den som tar till sig Peterssons resonemang kan nu lätt dra slutsatsen att de som försvarat Engström är människor som av det ena eller andra skälet skyddat en statsministermördare.

Det är ingen liten stämpel att bära med sig genom livet.

Det är förstås oundvikligt att oskyldiga människor kommer i kläm när rättsapparaten letar gärningsmän. Men den fråga som måste ställas här är förstås om det var nödvändigt den här gången. Eller annorlunda uttryckt: försökte verkligen Krister Petersson på allvar leva upp till de krav som kan ställas på en åklagare vad gäller objektivitet och saklighet?

Johan Rudström, ledarskribent på Upsala Nya Tidning, kallar i dag Peterssons försök för ett ”praktfiasko”.  Ledarkommentaren har rubriken: ”Privatspanaren staten har talat” – där givetvis ordet ‘privatspanare’ ska tolkas som spekulativ och oseriös. Med andra ord: Petersson har uppvisat en hållning som inte har ett dugg att göra med vad man kan kräva av en professionell och kompetent åklagare. Rudström avslutar sin kommentar med orden:

Journalisten Thomas Pettersson fick kritik när han i sin bok ”Den osannolika mördaren” (2018) om Stig Engström inte lyckades förklara hur Engström rört sig under mordkvällen, hur han kommit över vapnet och om han haft hjälp utifrån. /…/

Åklagaren Krister Petersson, med tillgång till allt material, alla utredningsresurser och stor hjälp från journalisten Pettersson, lyckades faktiskt inte ett dugg bättre. Ett praktfiasko, således.

Det är hårda ord.

Liknande tongångar finns i en ledare i Dagens Nyheter i dag:

Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.

Aftonbladets ledarsida konstaterar att Petersson själv medgett att hans bevis inte skulle räcka i en rättssal. Även den tidningen kallar nedläggningsbeslutet för en ”antiklimax”.

Den erfarne kriminalpolisen Börje R P Carlsson, kommentator i nättidningen Paragraf, skriver om Palmeåklagaren Peterssons och spaningsledaren Melanders presentation:

Trots total avsaknad av teknisk bevisning, inget DNA eller något anträffat vapen hade de kommit fram till att Skandiamannen var gärningsman. Inget nytt hade grävts fram och deras föredragning var av ungefär samma intresse och kvalité som de olika romaner som getts ut om Palmemordet. 

Leif G W Persson sa för sin del:

För mig var den här presskonferensen en kolossal besvikelse.

Lennart Gustafsson som arbetade som Palmeutredare i 32 år uttrycker sin kritik av utpekandet i Expressen:

”Det är lika tokigt som Christer Pettersson det här.” /…/ ”Det är beklagligt att Engström blir utpekad som mördare. För mig är han inte aktuell som mördare. Han ville bara göra sig märkvärdig.”

I samma tidningsartikel redovisas att även Hans Ölvebro, tidigare spaningsledare, är kritisk mot Petersson för dennes påståenden om Stig Engström. Ölvebro reagerar dessutom mot att åklagaren på presskonferensen valde att anklaga föregångare i Palmeutredningen – i flera fall nu avlidna personer – för att inte Engström kunnat presenteras som mördare långt tidigare.

Nu kan man säga att Hans Ölvebro är part i målet, har är nära förknippad med den i dag hårt kritiserade utredningen mot Christer Pettersson.

Men problemet för den siste (?) Palmeåklagaren är förstås att hans egen tankekonstruktion på intet sätt kan beskrivas som mer genomarbetad och välgrundad än rättsapparatens tidigare gissningar om vem som mördat Palme. Den väger inte tyngre än utpekandet av PKK eller missbrukaren från Rotebro.

Det finns ändå något speciellt med Krister Peterssons insats under onsdagen. Men det handlar inte om hur han argumenterade utan om vad han gjorde, om hans myndighetsutövning: han lade ner utredningen.

Det lyckades varken Hans Holmér, Jörgen Almblad eller någon annan med.

Och det betyder: inga nya spaningstips ska längre registreras. Inga fler vapen ska skickas till teknisk analys. Inga fler vittnen ska höras.

Vad innebär det rent konkret? Det vet vi inte fullt ut. Men det är inte långsökt att tänka sig att det kan finnas personer som faktiskt på riktigt känner till hela eller delar av sanningen om vad som hände utanför Dekorimabutiken den där kvällen. Och som fram tills nu funderat på att berätta, även om tanken varit obehaglig.

För sådana personer måste i så fall den plötsligt förändrade situationen vara omskakande och förvirrande.

Kanske känner de sig lugnade av att Krister Petersson nu gett dem någon sorts rätt att tiga resten av livet. Eller – möjligen mera troligt – upplever de nu ett kvävande obehag. De inser att det inte är meningen att de ens ska försöka berätta. Rättsapparaten svarar inte i telefon i det här fallet.

Det vill säga: om beslutet inte överprövas av en högre åklagare – rimligtvis riksåklagaren – tar alltså sökandet efter Palmes mördare slut här.

I formell mening i alla fall.

Men inte riktigt i verkligheten. Det är nämligen ganska givet att ett åklagarbeslut visserligen kan stoppa den rättsliga processen, men inte de tankeprocesser som rör sig i människor. Frågorna om vad som hände på Sveavägen och om varför det gått troll i utredningen finns kvar. De som söker svaren – rätt många människor – kommer också att finnas kvar.

En sak kanske det kan finnas att glädjas åt i det sammanhanget. De som funderat över dessa frågor trots att de inte själva är poliser har ibland – som på Upsala Nyas ledarsida – lite nedsättande kallats för privatspanare. Det vill säga: amatörer som ägnar sig åt sådant som de borde lämna till proffsen.

Efter onsdagen finns det inte längre någon anledning att använda det nedvärderande ordet. Nu finns det inte längre kvar några polisspanare när det handlar om Palmemordet. Kvar är bara en sort. Medborgare som vill veta.

Jag tror att Olof Palme skulle ha uppskattat det. Som han formulerade sig i boken Att vilja gå vidare från 1974 (sidan 47):

Det är över huvud taget en vanföreställning att det finns frågor som är för svåra och komplicerade för vanliga människor att ta ställning till. Accepterar man en sådan tanke har man tagit första steget mot teknokrati, expertvälde, fåtalsvälde. Vi behöver inte vara några värnlösa offer för anonyma krafter som vi inte kan påverka, expertbeslut som vi inte kan förstå, politiska avgöranden som inte kan redovisas och vi inte kan överblicka. /…/ Politiken är åtkomlig, möjlig att påverka för var och en. Det är demokratins yttersta innebörd.

*

Detaljerna i den argumentering för nedläggningsbeslutet som Krister Petersson och Hans Melander presenterade på den digitala pressträffen finns det utrymme att diskutera i detalj här på bloggen. Välkomna!

Och själva beslutet finns här.

 

 

 

 

Spaningsledningen – ett band som gör proggmusik om Palmemordet

Milosz Larsson, en av medlemmarna i proggbandet Spaningsledningen – en grupp som gör låtar på ett enda tema: det hittills ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. Gitarren på bilden har Milosz just köpt på Kung Hans väg i Rotebro – en legendarisk adress. Det var här Christer Pettersson bodde när han anhölls för Palmemordet. FOTO: Privat

HÄROM VECKAN skrev jag några rader om ett hårdrocksalbum med fokus på mordet på Olof Palme, Nils Patrik Johanssons The Great Conspiracy.

Men det finns mer att lyssna på för den som inte fått nog av ämnet.

Spaningsledningen är ett band som inspirerats av den svenska musikrörelsen från 70-talet.

Vi som är äldst i bandet var kanske i tioårsåldern när mordet ägde rum. Det betyder med andra ord att vi missade den svenska proggen som var över då. Men vi har lyssnat i efterhand på grupperna från den tiden, till exempel Nationalteatern och Blå Tåget.”

Den som säger det är Milosz Larsson, en av medlemmarna i bandet. Jag pratar med honom om Spaningsledningen.

Milosz menar att det är en grupp som på sätt och vis befinner sig lite i otakt med tiden.

”Vi var för unga för att komma ihåg musikrörelsen, och vi använder oss av inspelningsapparatur som vi är för gamla för att förstå oss på”.

Men när jag själv lyssnar på gruppens musik tänker jag: vad gör det, så länge det fungerar? Jag som var ung när det begav sig på 70-talet vet att de gamla proggbanden satte det gemensamma spelandet – och ofta budskapet – främst. Fokus låg inte alls på att försöka bygga upp någon stjärnstatus för personerna som gjorde musiken och inte heller på tekniska finesser.

Längst av alla gick Philemon Arthur and the Dung, en anonym skånsk duo som kom ett ett självbetitlat album 1972. Musiken var inspelad på en vanlig rullbandspelare. Bland instrumenten ingick sådant som helt enkelt fanns till hands, till och med kakburkar och kastruller. Men det var helt enkelt bra och albumet blev en stor framgång. Så stor att det belönades med en – då omdebatterad – Grammis. Och samtidigt: efter alla dessa år är identiteten på de två medlemmarna fortfarande okänd.

”Vi har också en del av den inställningen. På vår Facebooksida titulerar vi oss som Spaningsledare H, J, R, K, M, P eller E”, säger Milosz som dock själv framträder med namn ibland.

”Någon gång har jag till och med sagt att vi är Palmemordets Philemon Arthur and the Dung, men fullt så inkognito är vi inte.”

Gruppen har haft ett antal spelningar, inte minst en som genomfördes högst uppe vid trappkrönet ovanför Tunnelgatan i Stockholm – en given plats för ett band som har så tydligt fokus på dådet utanför Dekorima.

Spaningsledningen driver inga teser om mordet, men Milosz skojar om att när de går ut och identifierar sig med enstaka bokstäver i stället för namn så för det förstås tankarna till något speciellt – nämligen hur Granskningskommissionen beskrev centrala figurer i polisspåret: polisman A, B, C och så vidare.

”I de där polisernas fall fick kommissionen ta till halva alfabetet. Riktigt så många är inte vi.”

Och apropå polisspår: självklart finns tanken på en mordkomplott inifrån statsmakten med som ett av de teman gruppen har gjort låtar av.

”Det viskas i vassen
om revolt i palatset,
vi har gått vid din sida länge nu.
Det är påsen och svärdet
som fäller trädet.
Brutus ger tecknet, och fan är lös”

Så heter det i sången Skjuten av snuten.

Milosz kommenterar:

”Texterna står i fokus, och där pågår en ständig brottningsmatch mellan lämpligt och stötande. Är det verkligen OK att skriva om mordet i klingande dur, eller att blanda in humor? Svaret måste bli ett ja, anser jag, och nästan uteslutande har vi haft intelligenta, eller snarare välvilliga, lyssnare. När vi någon gång fått spott eller spe, har det berott på att vi inte entydigt tagit ställning, eller lämnat vår kritikers favoritspår i obskyr ovisshet.”

Om Christer Pettersson heter det i en av låtarna:

”Hallå, hallå! Det är kallt på min bår,
jag är ensam, har legat ett år,
bortglömd av polis och mediahus,
som någon slags relik av ett Stockholmsbus”

(Rövarkungen från Rotebro)

Skandiamannen finns också med:

”Jag stämplade ut, gick ut i natten,
sneddade in mot Dekorimas fönster,
förvandlade vin till vatten,
när jag följde i mördarens mönster.
Jag står här på Sveavägen
med en blodpöl framför mig,
Jag iakttar eftersökspatrullen,
men ingen tycks notera mig”

(Kött & Blod)

Hur undviker man att flamsa på ett olämpligt sätt, när det till exempel finns efterlevande familjemedlemmar till avlidna personer? Det är en fråga bandet har ställt sig, säger Milosz och kommer också med ett svar:

”Vårt angreppssätt är ofta självironiskt. Om vi skojar, så är det inte med offer utan med vår egen privatspanarbenägenhet. Och så hamnar förstås den bristfälliga utredningen någon gång i skottgluggen.”

”Vem följer med ner i bingen, vem tar jag med mig ikväll?
Jo, Holmér, Riberdahl och Gärningsmannaprofilen,
jag vill ha lyset tänt, när jag ser på Krusell!

Vem läser mina dikter, vem rörs av mina poem?
Jag har snöat in på Flashback, men har moderatorproblem,
ibland är jag avstängd där, ibland är jag foliehattskapten!”

(Privatspanarblues)

En vemodig och mångtydig sång i Spaningsledningens repertoar är Änkevals. Titeln är snarlik ett stycke i operetten Glada änkan. Men här är det allvar, det handlar om Lisbeth Palme och den märkliga och svåra situation hon kom att leva i:

”Jag har inget att säga, för allt är redan sagt
Det du vill är att jag ska förtälja
var jag mitt minne lagt.
En dimridå som höjs,
ett andetag som tas
men jag har inget att säga
för allt är redan sagt.”

Spaningsledningens närmaste planer är att gå in i en studio och färdigställa två EP som kommer inom sommaren.

”I övrigt hoppas vi alla i bandet på två saker nu: ett förbättrat hälsoläge i samhället, och en godtagbar lösning på mordet”, säger Milosz. ”Skulle det senare inträffa håller vi en avslutningsspelning, det är ett löfte!”

Schiaffino Musarra: ”En av de största händelserna i Sverige – och man pratar inte om den i skolan”

”Palme var den typ av ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet.” Schiaffino Musarra har skrivit TV-serien ”We Got This”, en mörk komedi om Palmemordet. Han spelar själv huvudrollen. Foto: Peter Cederling/SVT

FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE Schiaffino Musarra var hösten 2017. Då var det fortfarande högst osäkert vad som skulle bli av hans projekt, en mörk komediserie för TV om Palmemordet.

Det lät som en idé som inte skulle gå att genomföra. Fel ämne. Punkt. Men när jag pratade med Schif, som han kallar sig, förstod jag snart att han verkligen hade tänkt igenom sitt projekt. Och jag förstod också att han hade ett genuint intresse för mordet och mordutredningen.

Vi satt på anrika konditori Ofvandahls i centrala Uppsala och diskuterade de många besynnerliga detaljerna i fallet. Det var ingen tvekan om saken, Schif var påläst.

Men det betydde ju inte att han nödvändigtvis skulle lyckas med att få göra TV-serien. Snarare tvärtom. Ämnet innehåller väldigt många känsliga frågeställningar som kan få håret att resa sig på ett normalförsiktigt TV-bolags chefer och jurister. Och ju större kunskaper en manusförfattare har om fallet, desto fler riskabla infallsvinklar kan han eller hon skriva in i manuset. Dessutom var det ju problemet med själva grundidén: får man verkligen skoja om Palmemordet?

Jag hoppades att Schif skulle lyckas, men jag hade mina tvivel.

När jag nu pratar med honom igen är det vilda projektet verklighet. Serien går på Sveriges Television. Och mycket talar för att den kommer att visas på många håll i världen. (Det kan i sin tur öppna för ett annat drömprojekt som Schif har. Mer om den saken längre ner.)

För den som missat det: ”We Got This” handlar om en amerikansk filmare som gift sig med en svenska och bosatt sig i Sverige.  Det går si och så med inkomsterna och rätt som det är har han – utan att fatta hur – skaffat sig en rejäl skatteskuld som han inte har råd att betala.

Han letar desperat efter något sätt att göra stora pengar som inte är kriminellt. Det är då han får höra talas om att det finns 50 miljoner kronor att hämta för den som löser Palmemordet.

Så långt är likheten hundraprocentig mellan huvudrollsinnehavaren George English och Schiaffino Musarra. Skillnaden är att George English blir dramatiskt indragen i mordutredningen medan Schif i stället slås av idén att här kan det finnas en story att berätta på film.

Likheterna är annars stora på flera sätt. Både Schif och hans rollkaraktär förstår svenska alldeles utmärkt men tycker det är pinsamt att tala det och envisas därför med engelska. Och privat ser Schif precis ut som George English (nja, det är väl tvärtom, om man ska vara noga): långt hår, långt skägg och en kanske inte alldeles klädsam hatt högst upp.

Vad vill då mannen bakom detta märkliga projekt uppnå? Underhålla tittarna? Givetvis. Men långt ifrån bara det.

Tidigt i serien får George English ett tillfälligt jobb som lärarvikarie. Han har redan då börjat läsa in sig på Palmemordet – som innan dess vetat ett dugg om – och är helt uppfylld av det när han träffar sina elever. De är lika okunniga som han nyligen var och ute på skolgården iscensätter han en rekonstruktion av dådet vid Dekorimabutiken. Det visar sig att det fungerar, eleverna rycks snabbt med.

”För mig var den delen av storyn verkligen viktig, säger Schif till mig.

Han förklarar:

”Det handlade helt enkelt om mina erfarenheter med mina egna barn. När jag blev intresserad av Palmefallet och av att skapa en TV-serie om det började jag fråga dem om man pratat om Palme i skolan. Och svaret var alltid nej.”

”Jag tyckte det där var en väldigt märklig avstängning. Århundradets brott, momentet som förändrade Sverige för alltid, alla håller med om att det var så, oavsett vilka åsikter man har om Olof Palme. Det var en av de största händelserna i svensk historia. Och man pratar inte om det i skolan?”

”Min dotter hade tagit hem en tjejkompis som åt middag hos oss en kväll. Hon hade hört att jag jobbade med att göra en TV-serie och undrade vad den handlade om. Jag sa att den handlade om Olof Palme. Hon sa: ‘Vem?’ Jag sa: ¨’Sveriges statsminister.’ Hon sa: ‘Det är ju Stefan Löfven som är Sveriges statsminister.’ Hon hade aldrig hört Palmes namn.”

”Jag berättade lite för henne och senare fick jag höra att hon blivit helt uppslukad av fallet och letade efter fakta själv. Jag vet att det är så det brukar fungera: när man tar upp det här med ungdomar så blir de väldigt intresserade. Och det var ett av mina viktigaste argument när jag skulle sälja in serien till Sveriges Television. Det finns en hel ny generation i Sverige som inte vet ett dugg om vare sig människan Olof Palme eller om mordfallet. Och det här är ett sätt att nå dem. Den tanken gillade de på SVT.”

Så var det helt tydligt, tänker jag. Jag har kollat vad SVT skriver på webben om ”We Got This”. Där kallas serien ”folkbildande” och det heter vidare:

”Vi vill nå ut till en yngre eller ny publik samt göra något helt nytt, och istället för att undervisa vill vi underhålla med förhoppningsvis ny och djupare kunskap om Palmeutredningen.”

Det där låter fruktansvärt nyttigt och lite tråkigt, tänker jag när jag läser det. Och den präktighetsstämpeln stämmer väl inte så bra med den speciella absurda, roliga och lite sorgliga känslan i serien. Men jag tror det kan vara sant på något plan ändå.

Ska de klara upp århundradets mordgåta – privatspanarna som spelas av Schiaffino Musarra, Anki Larsson, Olle Sarri och Alexander Karim? Foto: Peter Cederling/SVT

Schif hoppas i alla fall att det ska fungera så och att det i bästa fall kan få rejäla konsekvenser för det allmänna kunskapsläget om statsministermordet:

”Om Palmegruppens dokument blir offentliga nu tycker jag det vore en bra idé om skolklasser arbetade med dem och gick igenom materialet.”

På den här punkten i samtalet invänder jag och säger att det finns ett stort ”om” på den punkten. Om de blir offentliga. Det kanske slutar med att Krister Petersson visserligen lägger fram en lösning men inte avslutar fallet formellt. Palmegruppen upplöses och utredningen läggs på is. Förundersökningssekretessen ligger kvar. Och inga nya papper kommer ut från Palmegruppens arkiv.

Jodå, Schiaffino Mussara håller med om att den möjligheten finns på kartan. Som han uttrycker det:

”Det är lätt att föreställa sig hur mycket känslig information som kan finnas i det där rummet där allt förvaras, saker som inte ens behöver ha att göra med Palmefallet.”

Vi enas under samtalet om att det bland annat kan handla om misstag och förbiseenden från polisen som nog inte ser så vackra ut om de kommer ut.

Just den saken tror dock inte Schif spelar så stor roll när det handlar om det som nu står i fokus för det alla väntar på: den lösning som Krister Petersson och Palmegruppen ska presentera.

Schif tror som så många andra att denna lösning kommer att vara den anställde på försäkringsbolaget Skandia som kom ut från sin arbetsplats en kort stund före mordet. Och han tillägger:

”Det är visserligen pinsamt för utredarna om de lägger skulden på Skandiamannen eftersom han har funnits i deras papper från början. Men jag tror att det är en risk som de anser är värd att ta. Det drabbar inte dem som jobbar med utredningen nu. Alla som jobbade med fallet i början är antingen döda eller har slutat arbeta med det.”

Jag kan förstås inte låta bli att fråga vad Schif tror om själva hypotesen. Kan det vara Skandiamannen som skjutit Palme?

”Jag tycker det är för många tillfälligheter för att den teorin ska stämma. Han behöver vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att han då har ett skjutvapen på sig. I Amerika går många omkring med skjutvapen men det är ju verkligen inte vanligt i Sverige. Motivet är också ganska svagt: han avskydde Palme, heter det. Men det fanns massor med folk som avskydde Palme.”

”Det pratas om att han skulle ha lånat ett vapen från någon och lämnat igen det sedan han skjutit Palme, det är en ganska konstig sak att göra. Och jag tycker också det låter konstigt med någon som först skjuter statsministern och sedan kommer tillbaka efter tjugo minuter och riskerar att bli igenkänd av folk på platsen – det är något med det som bara inte fungerar för mig.”

Schif berättar att han för ett tag sedan blev intervjuad av Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, tidskriften som pekat ut Skandiamannen.

”Vi pratade om deras teori och han frågade om jag var bekant med principen om Ockhams rakkniv, att den enklaste lösningen också är den riktiga. Men jag undrar: vad är det som är så enkelt med Skandiamannen?”

Schiaffino misstänker alltså att åklagaren kommer att presentera en lösning som är ännu en återvändsgränd. Varför i så fall?

”De vill verkligen avsluta fallet, det är tydligt. Och det bästa sättet att avsluta ett fall är att peka ut en död snubbe.”

Jag säger att det talats om att de kanske kommer att peka ut Sydafrika i stället.

”Det skulle vara fascinerande om de gör det”, säger Schif.

Oavsett vad Petersson lägger fram kommer inte diskussionen att ta slut, gissar jag.

Schif svarar direkt: ”Nej, precis. Slutade någon prata om JFK sedan Warrenkommissionen presenterat sin lösning och fallet tekniskt sett var avslutat? Försvann den frågan?”

Och faktum är, förklarar filmaren, att han hoppas på att få göra en liknande TV-produktion som ”We Got This” i USA. Men inte en serie om Palmemordet, utan en om just mordet på JFK. Och andra dramatiska händelser som mer eller mindre hänger samman med Kennedymordet.

”Från det tidiga till det sena 60-talet i USA fanns det fem-sex uppmärksammade mord i USA av den typen”, säger han. ”Du kan inte prata om mordet på JFK utan att komma in på morden på RFK, MLK, Medgar Evers och Malcolm X. En serie om JFK skulle kunna fortsätta hur länge som helst.”

Kommer det att bli verklighet?

”Om Palmeserien slår internationellt”, säger Schif, ”skulle det hjälpa till. ‘Den där tokiga amerikanen som reste till Sverige för att lösa Palmemordet har nu skrivit en TV-serie där han tänker lösa mordet på JFK!’ Reklamen för den produktionen skulle skriva sig själv.”

Tillbaka till den serie som i alla fall redan blivit verklighet, den om Olof Palme. ”Schif” berättar att han hoppas att det blir en andra säsong.

Jag reagerar direkt – det betyder väl i så fall att han inte kommer att presentera någon lösning i slutet på den här säsongen?

”Det är korrekt”, säger Schif. ”Ni som tittar kommer inte att få lösningen i sista avsnittet. Faktum är att jag var förhindrad att ge er den. Enligt ansvariga på SVT skulle det vara för kontroversiellt att ens inom ramen för fiction antyda att vi visste vem som mördade Olof Palme.”

Så om det blir en andra säsong får vi inte svaret i den heller?

Schif är inte lika kategorisk när han svarar på den frågan.

”Vi får se. SVT har varit bekymrade över hur människor ska reagera på säsong ett. Det jag hoppas på är att det inte blir några starka negativa reaktioner. I så fall tänker jag mig att vi kan börja med en andra säsong med ett annat perspektiv. Ungefär: ‘Hallå, alla vet att det här är fiction, vi håller bara på och tramsar, det finns inget att oroa sig för.'”

Han fortsätter:

”I vilket fall: jag tycker att jag egentligen inte kan komma till slutet på den här historien utan att lägga fram en lösning på något sätt. Men det finns förstås olika metoder att göra det. George English behöver inte nödvändigtvis stå på en scen och hålla i en check på 50 miljoner kronor. Det bästa sättet kanske är att publiken vet att huvudpersonerna har löst fallet men att de inom ramen för storyn inte får något erkännande för det.”

Det har funnits annat som bekymrat Sveriges Television, berättar Schif:

”I första säsongen beskrivs till exempel Hans Holmér som ledare för en grupp nazistiska poliser. Jag fick frågan från folk på SVT om jag antydde att Hans Holmér var nazist. ‘Nej’, sa jag, ‘bara att han umgicks med nazister.’ Han gjorde ju det, jag säger inget nytt här. Folk som kan ämnet har skrivit om den saken.”

Schif säger att han tycker det är bra att folk som läser min blogg ska veta vilken typ av problem han har brottats med.

”Om ni tycker att det borde ha funnits med mer fakta om Palmeutredningen i serien säger jag att jag håller helt med. Men mina händer har varit bundna i det fallet, jag har inte fått igenom det. Jag önskar att vi kunde ha gjort fiction som närmade sig fakta i fallet lite mer. Det skulle ha blivit mer fascinerande.”

Samtidigt medger filmaren att det också finns sådant som han själv ser som bekymmersamt när det gäller att stoppa in fakta från utredningen i en fiktiv historia.

”Det kan helt enkelt bli en svår balansakt när det gäller att få till ett bra berättande. Jag tycker exempelvis det är intressant att en polis med anknytning till baseball-ligan hade en lägenhet längs mördarens flyktväg, vilket är sant. Men vad betyder det egentligen? Det vet jag ju inte. Och om jag inte kan följa upp det i berättelsen, varför ska jag då alls ta med det? Enda sättet att följa upp det vore att hitta på något.”

Till sist: själva utgångspunkten för serien är vad som hände Olof Palme. Hur skulle Schif själv beskriva personen och politikern Palme?

”Jag skulle beskriva honom som den sorts ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet. Olof Palme var inget helgon, han var trots allt politiker, men han stod för något som i alla fall enligt min åsikt verkligen betydde något. Han ville hjälpa de många i stället för att hjälpa de få. Han var en sorts ledare som du såg upp till. Det var därför hans död blev en så stor händelse.”

*  *   *

Det finns en lång intervju med Schif Musarra som Tobias Henricsson gjort i ett avsnitt av podden Palmemordet. Se gärna versionen på Youtube med bilder och svensk textning. Där berättar han bland annat om hur han fick SVT att gå med på några av de kontroversiella favoritidéer han hade. Han började helt enkelt med att presentera det mest extrema slut på serien som han kunnat komma på. Precis som han räknat med möttes det av smått chockade reaktioner. Då var det läge att förklara att han faktiskt hade några andra varianter som han kunde tänka sig i stället. Det mottogs snabbt med största välvilja. Lyssna själva om ni vill veta mer…

Schif har också intervjuats i P4 Extra där han bland annat berättar om svåra personliga händelser i livet. De har, menar han, bidragit till att han som ett överlevnadsverktyg utvecklat en känsla för vad han kallar ”dark comedy”.

FOTNOT: JFK är (som de flesta väl vet) en vanlig beteckning på John F Kennedy, USA:s president 1961-1963. Han mördades i Dallas under en färd i bilkortege. Den man som polisen gripit som misstänkt, Lee Harvey Oswald, blev skjuten i polishuset av Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter. RFK var Robert F Kennedy, bror till JFK. Han ställde upp i presidentvalet 1968 och mördades under valkampanjen. MLK står för den legendariske medborgarrättskämpen Martin Luther King som också mördades 1968. Medgar Evers och Malcolm X var andra framstående medborgarrättskämpar, de mördades 1963 respektive 1965. Samtliga dessa mord har väckt mycket stor uppmärksamhet i USA.

FOTNOT 2: We Got This visas på söndagar i SVT 1 och finns också på SVT Play.

Nedräkning inför Peterssons tillkännagivande

Olof Palmes rock. Bild från polisens tekniska utredning. Kan det vara DNA-spår som hittats på den som lett till Palmeutredarnas kontakt med Rättsmedicinalverket?

NU BÖRJAR DET koka lite extra i nyhetsmedia när det bara är drygt två månader kvar till den 30 juni – den senaste dagen för Krister Peterssons utlovade tillkännagivande av lösningen på Palmemordet.

Igår kom Aftonbladet med en artikel med uppgifter om att flera avlägsna släktingar till Skandiamannen hade topsats för DNA-test av Palmeutredarna.

Palmeutredningen ska sedan ha kontaktat Rättsmedicinalverket för att gå vidare med ärendet. Det skulle ha skett den 13 mars. Men någon analys utfördes aldrig av verket och ärendet är avslutat där. Det är okänt om i så fall önskad analys utförts någon annanstans.

Uppgifterna har inte kommenterats av Palmeutredarna. Däremot har Expressen och Dagens Nyheter publicerat artiklar med likartat innehåll.

Det är lätt att dra slutsatsen att topsningen skulle vara ett led i en beviskedja mot Skandiamannen.

Det är i alla fall vad journalisten Thomas Pettersson tror. Han är författare till den artikel i tidskriften Filter där Skandiamannen kategoriskt och med namn och bild pekades ut som Palmes mördare.

Men då är det viktigt att komma ihåg att Krister Petersson redan i februari gjorde sin utfästelse om att presentera en lösning. Det pekar inte direkt på att han skulle behöva några DNA-tester för att gå i mål, oavsett vilken lösning han redan bestämt sig för.

Däremot pekar det på att utredarna har tillgång till DNA på ett föremål som tycks ha anknytning till brottet. Och att de därför vill jämföra med DNA från en eller flera identifierade personer. Om uppgifterna att släktingar till Skandiamannen topsats är riktiga pekar det på att Palmegruppen inte har tillgång till Skandiamannens eget DNA utan får gå den här omvägen.

Men syftet med undersökningen kan lika gärna vara att utesluta att Skandiamannen är mördaren som att binda honom till mordet.

När Krister Petersson och Palmegruppen presenterar det som de vill ha godtaget som en lösning är det rimligt att tro att de är angelägna om att avfärda andra hypoteser som förekommit i debatten. Och Skandiamannen är ju utan jämförelse det spår som fått mest uppmärksamhet i nyhetsmedier den senaste tiden.

Givetvis är det lockande att spekulera kring vad det skulle kunna vara för föremål som har spår av DNA och som är så intressant att det har föranlett utredarnas framstöt till Rättsmedicinalverket.

Det mest sensationella vore förstås mordvapnet. Men det skulle ju också kunna vara något vapen som i största allmänhet väckt utredarnas intresse, till exempel för att det funnits i Skandiamannens vapensamlande bekants ägo.

Palmes rock har tidigare undersökts för spår av mördarens DNA eftersom gärningsmannen kan ha lagt handen på Palme. Den gången ledde det inte till framgång. Kan utredarna ha lyckats bättre i samband med en ny teknisk undersökning? Problemet, vad som än skulle kunna hittas på rocken, är att flera vittnen rörde vid Palme i samband med livräddningsförsök som gjordes. Även Skandiamannen hävdade faktiskt att han deltog i dessa försök.

En annan möjlighet är att utredarna har tillgång till ett dokument, till exempel ett anonymt brev, som de tror har skrivits av mördaren. Och det finns förstås ytterligare tänkbara varianter.

Men innan det kommer fram att det verkligen genomförts någon DNA-undersökning i samband med förberedelserna för att avsluta fallet är det fortfarande högst osäkert om DNA-spår kommer att spela någon som helst roll i presentationen av den utlovade lösningen.

Fortsatt avvaktan är alltså vad som gäller för oss som inte har insyn i vad utredarna förbereder. Först när de lägger fram vad de har går det att föra en riktigt meningsfull diskussion om det räcker som bevisning. Eller om det inte är av bättre kaliber än PKK-spåret och utpekandet av Christer Pettersson.

Men i väntan på det är givetvis synpunkter på frågan ändå välkomna här på bloggen.