Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

Första delen av ljudboksversionen av Mörkläggning – släpps 17 februari.

SNART FINNS MIN FÖRSTA PALMEBOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet även ute som ljudbok.

Den kommer ut lagom till den första årsdagen av Palmemordet som kännetecknas av något mycket speciellt: det finns inte längre någon polisutredning av fallet.

Boken kom i höstas i ny upplaga på Bokförlaget Kärret, inbunden med skyddsomslag i ett band och med ett nyskrivet förord. Och i det nya förordet heter det apropå Krister Peterssons beslut från i somras:

Slutet på utredningen var en logisk konsekvens av dess början. Det var ett mord som helt enkelt var för känsligt för att utredas på riktigt.

Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

Och den märkliga inställningen är sannerligen inte något nytt från de myndigheter som ansvarat för att klara upp dådet mot statsministern. Mörkläggning visar med all önskvärd tydlighet att utredningen särskilt under de första åren präglades av ambitionerna att snabbt avsluta ärendet med den ena improviserade lösningen efter den andra.

Det är Bonnier Audio – som också gett ut mina andra ljudböcker – som nu satsar på en ljudboksupplaga av denna min kanske viktigaste Palmebok.

Fjärde delen av Mörkläggning – den delen är ute den 22 februari.

Mörkläggning belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden 1998 och mottogs mycket väl av recensenterna. Så här skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet:

En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.

Och i Dagens Nyheter skrev Lars Linder:

Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.

Ganska snabbt efter utgivningen av den nya upplagan fick jag och förlaget ta del av önskemål om en ljudbok. Men en ljudbok av det här omfånget kräver många timmars arbete även av en professionell inläsare och det är ingen liten satsning för ett mindre förlag. Därför är det glädjande att en stor aktör som Bonnier Audio tagit sig an ljudboksutgivningen av Mörkläggning. Och särskilt roligt för mig är det att samma inläsare som läst in ett antal av mina andra titlar, Per Juhlin, åtagit sig att läsa in även denna bok.

Mörkläggning är ett verk på 1 000 sidor. Som ljudbok är boken uppdelad i åtta delar, var och en lika lång som en vanlig bok. Den första delen, Mordet, makten och lögnen, släpps den 17 februari. Och sedan släpps ett avsnitt om dagen (med paus för lördag-söndag) till och med den 26 februari.

Mörkläggning som ljudbok finns att köpa i nätbokhandeln men är också tillgänglig på prenumererade streamingtjänster som Storytel och Bookbeat.

Namnen på de olika delarna är:

  1. Mordet, makten och lögnen
  2. Holmérs två stora spår
  3. Säpos hemliga buggningar
  4. Ebbe Carlsson dyker upp
  5. Ebbe Carlsson vid rodret
  6. Ebbe Carlssons fall
  7. Utpekandet av Christer Pettersson
  8. Det som inte fick utredas
Så här ser den nya upplagan av den tryckta versionen av Mörkläggning ut. Den är inbunden med skyddsomslag, 981 sidor + 24 sidors nytt förord.

Den som vill ha boken i tryckt version hittar den hos välsorterade bokhandlare och förstås i nätbokhandeln. Det rekommenderas för alla som hellre läser än lyssnar och särskilt till den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet: den fysiska boken har ett omfattande och mycket användbart register.

Och inte minst den som använder en streamingtjänst – och inte betalar extra för att lyssna på Mörkläggning – har ju anledning att fundera över om kanske det bästa är att ha båda varianterna till hands.

Sista delen av Mörkläggning som ljudbok. Ute 26 februari.

Nya dokumentären om Stig Engström – sevärd men väcker flera invändningar

Stig Engström – utpekad som gärningsman av Palmeåklagaren Krister Petersson. En ny SVT-dokumentär granskar anklagelsen. FOTO: Polisen

VECKANS BROTT, Sveriges Televisions populära kriminalprogram, har gjort rätt mycket för att hjälpa Krister Petersson att lansera sin avslutning av Palmeutredningen.

Det var där han plötsligt kom med sitt sensationella besked, att han skulle lägga fram en lösning inom några månader. Och den journalistik om Palmemordet som redaktionen ägnat sig åt har i stor utsträckning gått ut på att lyfta fram samma teori som Petersson framfört, att det var Stig Engström som sköt statsministern.

Men nu har alltså Lasse Lampers från just Veckans Brott-redaktionen gjort en dokumentär, ”Palmemördaren” som enligt förhandsinformationen skulle ge ett annat perspektiv. Citattecknen kring filmens namn var medvetet ditsatta.

Redan direkt efter Krister Peterssons presskonferens hade Lampers redovisat vad han själv beskrivit som ”stor besvikelse” över att åklagarens presentation var så tunn.

Och tidningsskriverier inför den nya dokumentären har just handlat om att han är tveksam till Krister Peterssons slutsats. I Expressen citerades han för en vecka sedan: ”Det är en film om tvivel.”

Tvivel är just vad väldigt många människor känt efter Peterssons nedläggning av utredningen – inte minst utbildade och respekterade jurister som ibland varit mycket skarpa i tonen. Desto mer anmärkningsvärt har det varit att Åklagarmyndigheten konsekvent sagt nej till att överpröva Peterssons beslut och att vice riksåklagaren nyligen i ett svar till JO direkt backade upp det kontroversiella utpekandet av Engström.

Den som följer den här bloggen har kunnat ta del av allt detta.

Vad kan då sägas om den nya dokumentären?

Rätt mycket, faktiskt. Den som följt min blogg de senaste dagarna har redan kunnat ta del av ett antal kloka och snabba kommentarer om filmen. Vad jag skriver nedan är delvis inspirerat av sådant som flera av er redan har nämnt. Tack för det!

Det första som jag tycker ska sägas är att ”Palmemördaren” definitivt fungerar som en välgjord ingång till debatten om Krister Peterssons nedläggningsbeslut. Och den som har trott att Peterssons utpekande av Engström var mycket väl övervägt bör ha fått sig en och annan tankeställare.

Det finns nämligen en hel del i dokumentären som är av direkt intresse i det sammanhanget. Det gäller till exempel intervjuerna med grannen Sten Fylkner och med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den av Engströms vänner som gått under beteckningen ”vapensamlaren”.

För Fylkner är Stig Engström omöjlig som statsministermördare, inte minst eftersom han inte var någon Palmehatare. Och Fylkner menar också att Engström var en sådan person att om han av någon anledning begått en så extrem handling hade han inte kunnat hålla tyst om det efteråt.

Glaser Rydberg beskriver med övertygande detaljer Engström som en varm människa som fanns där under hennes uppväxt, en som ville göra andra glada.

Som vi vet har det funnits spekulationer om att det var ”vapensamlaren”, hennes far, som i all hast lånat ut sin egen registrerade magnumrevolver till Engström så att denne skulle ha någonting att skjuta Palme med. Men  Glaser Rydberg säger med engagemang att en sådan misstanke bland annat förutsätter att hennes far skulle ha varit tämligen ointelligent: mordvapnet hade ju direkt kunnat spåras till honom om Engström åkt fast.

Värd att lyssna på är också hennes beskrivning av vad hon fått höra från Engströms 83-åriga före detta hustru.

Dagen före presskonferensen hade enligt Glaser Rydberg en eller två poliser från utredningen dykt upp hos exfrun och sagt att de nu tänkte namnge Engström som misstänkt mördare. ”Men med tillägget då att det här var hennes sista chans att berätta sanningen.”

Engströms före detta maka hade inte haft något mer att berätta än tidigare, det vill säga ingenting som gav stöd åt Krister Peterssons utpekande. Men beskrivningen av vad hon utsattes för är oroande, det låter som om hotelser och provokationer varit en del av arbetet på att skrapa ihop bevisning mot Engström. Och det låter förstås också som om Palmeutredarna känt en viss desperation inför den stundande presskonferensen: de skulle lägga fram en lösning men de hade inga bevis. I alla fall det där sista vet vi ju är i överensstämmelse med verkligheten. Bevis var just vad de inte hade.

Av intresse i dokumentären är också advokaten Johan Erikssons kritiska kommentarer till Peterssons anklagelser.

Filmen är dessutom snyggt gjord, vilket väl är vad vi kan vänta oss när det gäller dokumentärer på SVT. Bild- och ljudklipp från arkiven ger en väl fångad närvarokänsla som suger oss in i händelserna både på mordplatsen och i den följande utredningen.

Spännande – och nya för mig – var några korta ljudklipp hämtade från polisens inspelningar av mötena i Holmérs spaningsledning. De illustrerade att Engström inledningsvis väckt en del funderingar i Palmerummet. Men det finns också en passus från slutet av 1986 där Holmér är mån om att få bort Engström från dagordningen utan att åklagarna märker något.

Det är spännande att höra de autentiska rösterna, lite grann som om vi var där.

Nu vet vi i och för sig sedan förut att Engström förekom i den tidiga spaningsledningens funderingar. Holmér hade till och med gett honom öknamnet ”elefanten”.

Men här insmyger sig ändå en fråga: ger verkligen dokumentären rätt proportioner på utredarnas intresse för Engström månaderna efter mordet?

Den som ser den och inte vet något om utredningen under Holmér kan lätt få intrycket att det i stort sett bara var Engström och PKK som var de konkreta spår som diskuterades i spaningsledningen.

Så var det faktiskt inte.

Det helt dominerande spåret under de första månaderna var 33-åringen, Victor Gunnarsson. Denne lyser påfallande med sin frånvaro i Lasse Lampers dokumentär. Och då ska vi ändå påminna oss att det till och med gick så långt att Gunnarsson satt anhållen under Palmes begravning. Holmér hade hoppats att åklagaren K G Svensson skulle försöka få honom häktad, men Svensson drog i sista stund slutsatsen att bevisningen inte höll. Det blev inledningen till en dramatisk konflikt mellan Holmér och Svensson, en konflikt som slutade med att den senare avgick i maj 1986 sedan han avfört Gunnarsson som misstänkt Palmemördare. Vid det laget hade Holmér redan kommit långt i förberedelserna på att lansera PKK-spåret – och därför tog han inte strid om att driva utredningen mot Gunnarsson vidare.

Nu fanns det för all del ett antal andra spaningstips som väckte visst intresse bland Holmérs medarbetare samtidigt som Gunnarsson var på tapeten.

Konstigt hade det varit annars med tanke på strömmen av information som kom in till polisen. Enligt vad Hans Holmér själv berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! (kapitel 26) sitter han den 14 maj 1986 – alldeles innan han får del av det spaningstips om en vapenförsäljning som blir central i hans PKK-spår – och går igenom statistik kring utredningen. Det har då hållits 9 062 polisförhör, det finns över 24 000 spaningsanteckningar varav över 14 000 handlar om konkreta personer och nästan 2 500 handlar om vapen.

Frågan är dock vad det var i allt detta som på något påtagligt sätt väckte polisens intresse. Fanns Engström med i det sammanhanget?

Låt oss titta på Juristkommissionens genomgång av spaningsarbetet under Holmérs tid.

Juristkommissionen var den första av de tre statliga kommissioner som granskade utredningen. Den kom 1987 med ett betänkande i två delar, de kan hämtas här och här.

Del 1 handlar om de första timmarna efter mordet medan del 2 handlar om spaningarna under perioden 1 mars 1986 till 4 februari 1987, det vill säga Holmérperioden.

I del 2 hittar vi en övergripande beskrivning av de spår och spaningsuppslag som var aktuella under den tiden, se sidorna 52-74.

Det handlar framför allt om Gunnarsson och PKK, men det finns också ett kortare avsnitt som går under rubriken ”Övrigt” och som handlar om andra spaningsuppslag. Här nämns tips om poliser och observationer av walkie-talkies. Men faktiskt inte ett ord om Stig Engström.

I dokumentärens avsnitt om vad som sagts om Engström i Palmerummet finns, som nämndes, en extra intressant passus från slutet av 1986. Holmér är då orolig för att åklagarna ska intressera sig för Engström och vill få bort honom från utredningen.

Det är en fascinerande detalj. Men jag tror det är viktigt att tolka även den i sitt sammanhang. Holmér var då fullt upptagen med att förbereda det stora tillslaget mot PKK-kretsen, det som skulle bli kronan på verket i hans långa planering. Han visste att åklagarna var skeptiska till PKK-spåret och att en central invändning från deras sida var att det saknade tydlig anknytning till observationerna från Grand och mordplatsen. Han ville därför inte ge dem tillgång till någonting annat som hade en sådan anknytning, något som de kunde fokusera på och som skulle kunna bromsa hans egna planer.

Frågetecknen kring Engström var förstås en sådan infallsvinkel. Men det fanns många andra. Och de korta klippen från spaningsledningens kommentarer om just Engström, utplockade ur många timmars inspelade diskussioner om allt möjligt, riskerar att ge denne grafiker från Skandia en större roll i den tidiga utredningen än vad han av allt att döma hade.

Just det här avsnittet ger mig känslan av att Lasse Lampers helt enkelt fallit för frestelsen att skriva om historien lite grann för att passa anslaget i dokumentären, ett anslag som ungefär kan beskrivas som att det finns mycket som pekar på Engström som mördare – och att dessa omständigheter också väckte stort intresse i den tidiga spaningsledningen – men att det samtidigt finns annat som pekar på hans oskuld.

Och nu är det dags att fördjupa kritiken. Det finns nämligen annat i dokumentären som ger intrycket av att Lampers letat efter komprometterande uppgifter kring Engström – kanske för att hålla spänningen uppe, kanske för att ge filmen en ansats av objektivitet. Varken det ena eller andra behöver vara fel. Men jag tycker att Lampers i sitt letande gjort det alltför lätt för sig när det gäller både faktakontroll och kritiska reflektioner.

Jag ska ge ett par exempel på det.

För det första: i dokumentären heter det att ingen sett Engström på brottsplatsen efter det att mördaren försvunnit.

Det där har ju varit en viktig punkt för Peterssons case. Och det är lätt att förstå varför. Om vittnen sett Stig Engström befinna sig vid Dekorima minuterna närmast efter gärningsmannens flykt skulle ju saken vara klar. Då kan han ju inte ha varit mördaren.

Och det leder till frågan: fanns det verkligen inga sådana vittnen?

Innan vi kommer till ett svar på den saken måste vi förstå förutsättningarna: oavsett om vi tror på Engströms egen berättelse eller på åklagaren Peterssons utpekande är det en och samma förutsättning som gäller. Och det är att Engström var ensam på platsen: till skillnad från många andra var han inte där i sällskap med någon annan. Låt oss också tillägga att inget heller har kommit fram som pekar på att han var personligt bekant med något av de kända vittnena från Dekorimahörnan.

Det betyder att vi inte kan förvänta oss en okomplicerad identifiering, alltså någon som till exempel skulle kunna säga: ”Ja, visst var Stig där. Jag kom dit med honom.” eller ”Just det, jag träffade på min gamle kompis Engström i samband med att ambulansen kom till platsen.”

Vi måste också förstå att även om Engström var på plats efter mordet så fanns det annat som rimligtvis måste ha varit mer i fokus för de övriga som fanns där: den skjutne Palme, Lisbeth, ambulanspersonalens och polisens insatser.

Problemet är dessutom att polisen inte genomförde några som helst systematiska förhör med vittnena från platsen om vilka andra vittnen de sett. Det blev med andra ord lite slumpmässigt ifall uppgifter som bekräftade andra vittnens närvaro kom med i förhören eller inte.

Men nu kommer det verkligt intressanta.

Trots dessa reservationer, sådant som gör att vi inte skulle kunna dra några säkra slutsatser även om ingen sade sig ha sett Engström, kan vi nämligen ändå konstatera något spännande.

Tvärtemot vad som påstås i dokumentären finns det faktiskt uppgifter från två vittnen, Jan A och Leif L, som båda ger stöd för att en person som tycks vara Engström var där minuterna direkt efter mordet.

Det ska tilläggas att Jan och Leif var bland de första vittnena på platsen. De kom dit tillsammans och det var Leif som från sin biltelefon försökte få kontakt med polisen för att larma om mordet, dock utan att få något svar.

Jan A säger när han vittnar i tingsrätten att han talade med en äldre man i keps redan innan polisen kom till mordplatsen. Se sid 8f i förhörsutskriften. Han har dessutom redan tidigare i en fotovisning tyckt sig känna igen just Engström som den personen, se sidan 3 i denna PM från Palmeutredningen.

Leif L säger för sin del i tingsrätten att han såg en man med keps och lång rock och handväska som sprang in i gränden i ett skede när polisen kommit till platsen. Se sid 19ff i förhörsutskriften. Det stämmer väldigt väl med Engströms egen berättelse om hur han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem information som de kunde ha missat.

Det kan givetvis diskuteras hur säkra vi kan vara på att dessa vittnens uppgifter är korrekta. Samma sak gäller ju alla andra vittnesmål i utredningen. Vittnen kan som bekant ha fel och varken Leif eller Jan kände Engström sedan tidigare. Men uppgifterna finns alltså och de är tämligen distinkta. Ändå gav dokumentären det felaktiga intrycket att sådana vittnesuppgifter inte existerar.

Låt oss gå till det andra exemplet. I dokumentären heter det att Engström ljuger när han talar under ed i rättegången mot Christer Pettersson. Det gäller hans uttalande om att Lisbeth Palme på mordplatsen säger ”Förresten har de skjutit mig också”. För att visa att Engström ljuger presenterar Lampers i programmet en intervju med sjuksköterskan Lena Ö som då arbetade på Sabbatsberg och som blev den som tog hand om Lisbeth när hon kom till sjukhuset. Lena Ö berättar att hon fick intrycket att Lisbeth inte förstått att hon var skadad förrän Lena undersökte henne. Alltså, menar Lampers, kan Lisbeth inte ha fällt den där repliken på Sveavägen. Och alltså ljög Engström under ed om detta.

Även här tycker jag att Lampers är ute på mycket hal is.

Låt oss tills vidare lämna öppet för om Lisbeth redan på mordplatsen visste eller inte visste att hon mycket ytligt träffats av ett skott. Oavsett det finns ju möjligheten att hon var på det klara med att hon blivit beskjuten. Det förefaller ju inte så långsökt med tanke på att skottet som snuddade henne löpte längs med ryggen. Hon bör alltså ha varit till hälften vänd mot mördaren i skottögonblicket.

I så fall – även om hon inte förstått att hon faktiskt blivit träffad – kan hon ha sagt något i stil med: ”Förresten har de skjutit på mig också” i stället för det snarlika ”Förresten har de skjutit mig också”. I så fall kan Engströms möjligen felaktiga citat reduceras till ett hör- eller minnesfel.

Men låt oss inte stanna där utan dessutom titta på förhören med Lisbeth själv – något som förstås Lasse Lampers också borde ha gjort. Då ser vi något mycket intressant. Redan i förhöret den 1 mars berättar hon att hon på mordplatsen kände av skadan på ryggen i samma ögonblick som hon hörde ett skott. I protokollet heter det:  ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände att det ’brände’ till på ryggen.”

Och i förhöret som Holmér håller med henne den 25 mars står ungefär samma sak. Det smäller och hon ser att Olof faller ihop. Och så: ”Omedelbart därefter kommer det andra skottet. Hon känner en sveda längs ryggen.”

Uppgiften kommer igen även i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.

Och när hon i januari 1989 hörs av Palmeåklagarna Almblad och Riberdahl berättar hon hur hon just hört vad hon först trodde var en smällare och så står det: ”I det ögonblicket blev hon själv beskjuten”.

Med andra ord: Stig Engström säger inget annat än vad Lisbeth själv säger i upprepade förhör. Vill Lasse Lampers hävda att Engström ljög om detta så bör han i konsekvensens namn säga att Lisbeth också ljög.

En enklare förklaring – något som skulle gå väl ihop med Lena Ö:s uppfattning om saken – är att Lisbeth inte tog svedan på ryggen riktigt på allvar förrän hon kom till sjukhuset. Hon måste redan på Sveavägen ha insett att hon inte fått en skada som på något sätt hindrade henne eller som krävde omedelbar akutvård, och då kan den tillfälligt ha trängts undan från hennes medvetande.

En annan sak – kanske lite mindre viktig – som jag reagerade över i dokumentären är att den tonar ner det hänsynslösa och kategoriska utpekande som den avlidne Engström drabbats av.

I filmen heter det att det kommit två böcker och en tidskriftsartikel som ”pekar ut Stig Engström som möjlig gärningsman”. När det gäller en av böckerna, den av Lars Larsson, är det för all del en riktig beskrivning. Larsson är återhållsam med sina slutsatser och namnger inte heller Engström. Men Filterartikeln och den påföljande boken av Thomas Pettersson hämmades inte av några sådana reservationer. Engström presenterades med namn och bild och här handlade det om att formligen dunka in tesen att det var bevisat att han var Palmes mördare. Filters chefredaktör Mattias Göransson sa i samband med publiceringen: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”

Det vill säga: budskapet var inte att det fanns besvärande omständigheter för Engström. Enligt Filters privat hopsnickrade domstol var han helt enkelt mördaren. End of discussion.

Det här är ingen obetydlig detalj. För mycket talar för att Filters aggressiva – och illa underbyggda – utpekande av Engström direkt banade vägen för Krister Petersson. När åklagaren på sin pressträff hängde ut den försäkringsanställde grafikern för hela världens blickar kunde han luta sig mot att någon annan redan gjort samma sak. Steget var liksom inte lika stort som det skulle ha varit annars.

Väl medveten om svagheten i bevisningen kastade Krister Petersson förstås in sina brasklappar om att han i och för sig inte hade ett material som räckte till ett åtal. Det var kanske en förtrolig blinkning åt andra jurister som snabbt skulle se luckorna i hans presentation. Men hur många i allmänheten förstod sådana subtiliteter när han samtidigt lade ner mordutredningen med hänsyn till att den misstänkte var död?

Vad jag tycker att vi kunde se var alltså en dubbel skandal där den första halvan var Filters obekymrat kategoriska utpekande och den andra var Peterssons lite hummande surfande på det. Det var, som jag ser det, två delar av en obehaglig häxjakt och det hade förtjänat att belysas, inte att slätas över.

Min kanske viktigaste kritik av dokumentären gäller ändå något helt annat.

Den handlar om att en av de centrala invändningarna mot teorin att Engström skulle vara mördaren helt enkelt kommer bort: att det faktiskt inte finns något trovärdigt scenario som förklarar hur han skulle kunna ha skjutit Palme.

Jag talar alltså om det som brukar kallas gärningsbeskrivningen.

Krister Petersson duckade på den punkten i sin framställning från i somras. Han överlät i stället åt dem som lyssnade att själva försöka tänka sig hur den försäkringsanställde grafikern skulle ha kommit på tanken att skjuta statsministern denna kväll, hur han skulle ha fått tag i ett vapen, hur han kom ut i rätt ögonblick för att utföra sitt dåd, varför han sedan hängde kvar i området efter mordet och till och med återvände till Skandia – och så vidare.

Var och en av dessa aspekter av teorin om Engström som gärningsman är översållad med problem.

Det har förstås förekommit försök att hitta lösningar på dessa frågor. Entusiaster har presenterat olika yviga spekulationer kring hur dådet kunde ha gått till. Men dessa spekulationer motsäger ofta varandra och ingen av dem är särskilt övertygande. Därför har heller ingen av dem vunnit i debatten bland dem som bestämt sig för att Engström var mördaren.

Skalar vi bort all sinnrik planering från Engströms sida finns förstås en i alla fall till synes enkel variant kvar, att mordet kom till genom en ren slump. Det skulle innebära att Engström – trots att ingen visste det och av okänd anledning – alltid gick omkring med ett laddat skjutvapen, att han råkade gå ut från Skandia just när Palme kom förbi, att han genast bestämde sig för att mörda statsministern, att han snabbt genomförde sitt dåd och att han på något sätt lyckades komma undan.

Men även denna story med Engström som en extremt obalanserad impulsmördare som bara råkade stöta ihop med sitt offer måste i så fall kombineras med att han sedan med djävulsk skicklighet lurade och provocerade polisen genom att upprepade gånger kontakta massmedia för att genom en detaljerad berättelse framställa sig som ett oskyldigt och samtidigt handlingskraftigt vittne.

Som sagt, detta är den enklaste varianten. Och det var kanske denna kombination av slumpscenario och psykopatisk lek med polisen som Krister Petersson i första hand laborerade med fast han inte vågade formulera det öppet. Det har vi tyvärr inte fått veta. Försiktigt nog bestämde han sig alltså för att hoppa över sådana besvärande faktadetaljer när han pekade ut Engström.

Vi kan medge att den här skissade varianten skulle vara en bra story för en deckare – och detsamma kan väl sägas om de andra, ännu mer krångliga, teorierna som anhängare av Petterssons och Peterssons teori i skuldfrågan laborerat med. När det handlar om spänningslitteratur behöver ju inte författare ta hänsyn till vare sig riktiga fakta eller sannolikheter.

I den mer krassa verkligheten finns det dock inte minsta bevis för att något av dessa scenarion skulle ha med sanningen att göra.  Och de stämmer allihop väldigt dåligt med all tillgänglig information som finns om Engström som person.

Det där sista tycker jag ändå att dokumentären hjälper oss att förstå: Engström framstår helt enkelt inte som en sannolik Palmemördare. Och det kanske till sist är filmens väsentliga värde. Det är i så fall inget dåligt slutbetyg.

Den Engström vi ser framför oss när vi tittar på Lampers film är en person som för all del har sina mänskliga brister. Men de är knappast värre än de som de flesta av oss går omkring med. I hans fall: en oförmåga att planera sitt arbete så att han ofta måste jobba över. En tilltagande dragning till att trösta sig med alkohol. Och en vilja att göra sig själv intressant och presentera sig i så bra dager som möjligt.

Känns det som om det är en sannolik Palmemördare vi ser framför oss?

Det skulle det förstås kunna vara om det fanns faktiska bevis. Men det gör det ju inte. Och det vi nu ser, lite tydligare än innan vi såg filmen, är en människa.

 

 

Hej då, gamla dystra 2020 – nu jobbar vi för ett bättre 2021!

Nyårsmotiv av William Balfour Ker, avbildat på omslaget av ett nummer av tidningen Life 1906. BILD: Public Domain.

SÅ GÅR DETTA ELÄNDIGA OCH KONSTIGA ÅR mot sitt slut.

Pandemin har slagit sönder tillvaron för många miljoner människor världen över, dödat många och ställt till nog så påtagliga bekymmer för de allra flesta.

Den här bloggen har trots det inte handlat om covid-19. Information och debatt om den saken har ju funnits att tillgå på många andra håll. Som vanligt har jag valt att ta upp frågor med anknytning till sådant jag skrivit om i mina böcker: rent konkret i första hand om Palmeutredningen men också mer generellt om maktutövning, rättsfrågor och nyhetsförmedling.

Och i år var det just Palmeåklagaren Krister Petersson som levererade en av de riktigt stora svenska nyheterna – en nyhet som även uppmärksammades internationellt.

Efter mer än 34 år avslutade han plötsligt det som kallats världens största mordutredning.

Det var en sensation i sig.

Och det skedde genom att han pekade ut den avlidne försäkringstjänstemannen Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Det var den andra sensationen.

Samtidigt presenterade Petersson ingenting som egentligen kan kallas bevisning.

Det var, får man väl säga, den tredje sensationen.

Summan av dessa tre sensationer kan möjligen beskrivas som pannkaka. De tog liksom ut varann. Och det är nu, ett halvår efter åklagarens märkliga presskonferens, inte särskilt många med kunskaper om fallet som anser att mordet verkligen är utrett.

Vad som skett i efterdyningarna av nedläggningsbeslutet är en annan sak, något som inte i samma utsträckning har beskrivits som en sensation, men som i längden kanske kommer att visa sig vara av mycket större betydelse än de tre nyss nämnda aspekterna av händelseförloppet: stora delar av utredningen har till sist blivit tillgängliga för allmänheten. Och mycket mer kommer rimligtvis att bli offentligt.

Mycket av det som lämnats ut finns att läsa på den växande internetsidan Palmemordsarkivet.se

Och den ökande tillgången på information om utredningen lär garantera att den uppmärksammade podden Palmemordet – nu uppe i 263 avsnitt – kommer att fortsätta länge än, med presentationer av spännande och garanterat okänt material.

Här är WordPress sammanställning över antalet besök och besökare på den här bloggen – år för år. Siffrorna längst ner gäller för 2020 och är avlästa på nyårsaftons morgon. Ökningen jämfört med tidigare år är slående.

För min egen del kan jag konstatera att denna blogg fått ett genomslag som aldrig förr. Den startade blygsamt 2011 med strax under 6 000 visningar det första året. Under loppet av 2020, avläst på nyårsaftons morgon, har bloggen haft mer än 682 000 visningar, fördelade på nästan 142 000 besökare. Det är en mycket stor ökning jämfört med tidigare år. Och under detta år har det publicerats över 7 700 kommentarer till mina bloggpostningar. Merparten av dem har handlat om Palmeutredningen.

Alla ni som följt bloggen vet att dessa kommentarer är en mycket viktig del av det som publicerats här.

Viktig inte minst för mig. Det omfattande informationsutbytet och den ibland skarpa debatten har verkligen gett mig en input som jag knappast kunnat få på något annat sätt.

Så därför: ett stort tack till alla er som bidragit och förhoppningsvis fortsätter att bidra! Jag tror inte vi kommer att sakna infallsvinklar att avhandla i fortsättningen heller. Och förhoppningsvis kommer vår gemensamma förståelse för vad som skedde den där februarinatten att öka rejält, i bästa fall till den punkt där vi får ett svar med substans på de viktiga frågorna.

Lite tidigare i eftermiddags intervjuades jag om Palmeutredningen i P4 Extra, start omkring 43:20 in i programmet, lyssna gärna!

Och till sist: ett gott nytt år på er allihop! Högst upp ser ni nyårsomslaget på ett nummer från 1906 av den amerikanska bildtidningen Life. Det känns som en lämplig illustration till vad jag tror att de flesta av oss känner inför att 2020 äntligen går mot sitt slut.

Låt oss alla, på olika sätt, bidra till att göra 2021 till ett bättre år!

 

 

Åklagarmyndigheten svarar JO: här har (nästan) inga fel begåtts!

Vice riksåklagare Katarina Johansson Welin avfärdar alla JO:s ifrågasättanden av utpekandet av Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren

TIDIGARE I HÖST ställde Justitieombudsmannen en rad frågor till Åklagarmyndigheten om Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Justitieombudsmannen (JO) – eller Riksdagens Ombudsmän som myndighetens officiella titel lyder – hade reagerat över utpekandet som ju skett i ett sammanhang där det inte funnits någon som tagit tillvara Engströms intressen och där åklagaren samtidigt inte presenterat några bevis som skulle ha räckt till åtal eller en fällande dom om Engström varit i livet.

Det finns fyra justitieombudsmän (titeln är sådan, trots att två av dem är kvinnor), var och en med sitt eget ansvarsområde när det gäller granskning av statliga myndigheter. Det här fallet hör hemma under JO Per Lennerbrant som granskar polis och åklagare. På hans uppdrag ställde byråchefen Stefan Nyman tidigt i september en rad frågor till Åklagarmyndigheten och bad om svar senast 16 november, drygt två månader senare. Åklagarmyndigheten bad om en månads förlängd tid för att svara och fick det.

Nu har svaret inkommit. Det kan sammanfattas som att Krister Petersson (nästan) inte gjort något fel och att allt är som det ska.

JO ställde frågor på fyra punkter. De kan sammanfattas så här:

  1. Var det lämpligt att offentligt namnge Stig Engström och andra personer med tanke på de konsekvenser det kunde få för dem som namngavs och deras anhöriga?
  2. Krister Petersson sa i Veckans Brott i februari 2020 att han hoppades kunna presentera  vem som var ansvarig för mordet. Mot den bakgrunden: kunde inte Peterssons uttalanden vid pressträffen tolkas som ett uttalande i skuldfrågan?
  3. Stig Engström var avliden och det hade under förundersökningen inte funnits någon försvarare som kunnat tillvarata hans intressen. Hade inte då brottsutredande myndigheter ett särskilt ansvar att lyfta fram omständigheter som talade till den misstänktes fördel? Hade det till exempel varit lämpligt att låta en annan åklagare eller en advokat gå igenom materialet och låta den personen under pressträffen presentera sådant som talade för att Engström var oskyldig?
  4. Presenterades beslutet att lägga ner förundersökningen på ett tillräckligt utförligt sätt? JO hänvisar både till behovet av rättssäkerhet och till att det kan vara viktigt att i framtiden kunna kontrollera riktigheten i beslutet.

Och nu har alltså vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin kommit in med ett svar som också är undertecknat av en av hennes underställda, kammaråklagare Anna Bengtsson.

Johansson Welin  svarar avsevärt mer mångordigt än JO. En stor del av svaret är en sammanfattning av gällande rättsregler och hur de har tolkats i olika sammanhang. Till sist kommer hon i alla fall fram till sin bedömning av Peterssons utpekande av Stig Engström.

Hon skriver först att ”det har funnits ett stort behov av att ge allmänheten information om och förklara varför förundersökningen lades ned efter så lång tid.”

Och hon tillägger: ”Om sådan information inte hade lämnats hade det kunnat leda till spekulationer och utpekanden av personer som överhuvudtaget inte var relevanta for förundersökningen.”

Det där kan ju tolkas på flera sätt. Dels som att om inte Krister Petersson sagt att det var Engström som var den avlidne person han fastnat för så kunde folk gissa på att det handlade om någon annan som inte längre var i livet. Men det vice riksåklagaren uttrycker kan givetvis också rent allmänt betyda att om Engström pekades ut så skulle den svenska allmänheten sluta spekulera om mordet och inte längre intressera sig för andra spår i Palmeutredningen.

Denna senare tolkning har ett direkt stöd i vad Johansson Welin skriver rent ut på annan plats i texten:

”Som åklagaren anfört skulle /…/ ett beslut att lägga ned förundersökningen angående mordet på Olof Palme utan att redogöra for hur polis och åklagare resonerat samt namnge vem som enligt dem kunde misstänkas for brottet med största sannolikhet ha lett till kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet.”

Det vill säga: nu var det dags att sluta fråga och spekulera kring sanningen om Palmemordet. Petersson hade presenterat Engström med namn, saken var klar. Det vällovliga syftet var, med vice riksåklagarens synsätt, att därmed sätta stopp för den diskussion kring dådet på Sveavägen som pågått i mer än 34 år.

En liten antydan till kritik av Peterssons handläggning har hon när det gäller en detalj: han kunde ha presenterat en skriftlig sammanställning av bakgrunden till beslutet eftersom själva beslutet är så kortfattat. Och hon tycker att denna sammanställning ungefär kunde ha innehållit det han sa på pressträffen. Men som hon konstaterar hade han faktiskt ingen laglig skyldighet att över huvud taget offentligt motivera någonting. Så det framstår som att hennes kritik på den punkten är marginell.

I samma andetag som Johansson Welin framhåller det lämpliga i att hänga ut Engström för att på det sättet stoppa diskussionen om vem som sköt Palme betonar hon att det är ”viktigt att ett sådant namngivande sker med respekt för den som pekas ut och dennes anhöriga samt utan att någon pekas ut som skyldig”.

Johansson Welin understryker att en åklagare inte är en domstol och därför inte har möjlighet att fastslå att någon är skyldig till ett brott. Och hon tycker att Petersson klarat att förklara detta på ett tydligt sätt. Hon tycker också att Petersson gett ”en så balanserad bild som möjligt” av misstankarna mot Engström och att han ”även lyft fram omständigheter som talar till den misstänktes fördel”.

Exakt på vilket sätt Petersson skulle ha gjort det där sista framgår inte av Johansson Welins skrivelse. Däremot menar hon att Engström i viss mån haft sig själv att skylla när han nu får skylta med namn som misstänkt Palmemördare. Han har nämligen ”själv medverkat i olika intervjuer om sin roll i utredningen” och var därmed redan ”känd för allmänheten.”

JO:s frågor om det inte hade varit lämpligt att låta någon annan ta tillvara Engströms intressen avvisar hon bestämt. Hon skriver:

”Förundersökningen om mordet på Olof Palme är synnerligen omfattande. Det är enligt min uppfattning inte möjligt for en utomstående att ta ställning till vilka omständigheter som borde ha lyfts fram utan att ta del av hela utredningen.”

Hon tycker att Petersson skött sina uppgifter på ett objektivt sätt och att det därför inte funnits skäl att koppla in någon annan åklagare. Och vad gäller tanken på att kalla in en försvarsadvokat skriver hon att det inte finns några lagliga möjligheter att kalla in en sådan när den misstänkte är avliden.

Slutligen: vad gäller att en rad övriga personer blev namngivna i Peterssons internationellt utsända pressträff skriver Johansson Welin att ”åklagaren /…/ noga övervägt behovet av att namnge de berörda personerna”. Exakt vilka överväganden det handlat om avstår hon från att gå in på.

Så långt Johansson Welin.

Det finns anledning att på den här bloggen återkomma till ett antal av hennes påståenden.

Ett är förstås på vilket sätt hon menar att Krister Petersson visat rimlig respekt för Engström när han pekade ut denne utan att kunna leverera vare sig ett motiv, ett mordvapen eller en gärningsbeskrivning.

Och i anslutning till det finns det förstås skäl att granska hennes uttalande om att Petersson tagit fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Vilka då?

Johansson Welins försök att förklara varför inte någon annan åklagare skulle kunna titta på utredningsmaterialet för att leta efter sådant som talar till Engströms fördel är också lite märkligt. Hennes viktiga argument är att utredningsmaterialet är för omfattande för det och att ingen utomstående skulle klara av att sätta sig in i hela utredningen.

Det där sista är för all del sant. Det har beräknats att det skulle ta nio år för en juridiskt skolad person att läsa hela materialet. Det har förstås inte Petersson gjort. Och den intervju jag gjorde med honom i somras pekar på att han knappt ens läst igenom något som är mycket mindre omfattande: den delen som handlar om Engström. Samtidigt har det framgått att han med häpnadsväckande trosvisshet bundit upp sig hårt vid tesen att denne är skyldig. Det är med andra ord svårt att förstå varför resultatet skulle ha blivit sämre om en annan åklagare kopplats in för att bli en sorts motpart till Petersson.

Det finns också skäl att återkomma till hur det skulle kunna vara möjligt för Petersson att genomföra den målsättning som Johansson Welin så tydligt sympatiserar med: att sätta stopp för alla fortsatta diskussioner i skuldfrågan i och med utpekandet av Engström och samtidigt undvika att i praktiken presentera honom som skyldig.

Den som vill kan dra slutsatsen att det från Peterssons och Johansson Welins sida mest framstår som en lek med ord när de försöker göra en distinktion mellan att peka ut Engström som misstänkt och att peka ut honom som gärningsman.  Deras syfte är i alla fall rätt tydligt: att sätta stopp för alla tankar om att det kunde vara någon annan eller några andra som dödat den svenske statsministern.

Nu återstår det att se vilka slutsatser Justitieombudsmannen kommer att presentera. Det finns i dag inget datum angivet för när det kommer ett JO-beslut.

FOTNOT 1: Det ska noteras att JO i sin skrivelse inte namnger vare sig Engström eller Petersson. Engström beskrivs som ”den misstänkte” medan Petersson – centralfiguren i JO:s granskning – anonymiseras som ”chefsåklagaren AA”. Johansson Welin väljer för sin del att också använda termen ”den misstänkte” om Engström och använder en ännu mer anonym term än JO när det gäller Petersson, nämligen ”åklagaren”.

FOTNOT 2: Den här bloggen har som huvudregel att inte sätta ut efternamnen på vittnen som förekommer i Palmeutredningen. Det har under årens lopp inte hämmat diskussionen på något påtagligt sätt. Däremot har det tjänat som en påminnelse om att dessa vittnen bör betraktas med respekt och att de bör ha största möjliga rätt till privatliv. Inte heller Stig Engström namngavs innan Krister Petersson pekade ut honom. Det hindrade inte att det i detta forum kom att föras en omfattande och mycket initierad diskussion om misstankarna mot honom och om vad som talade för att han var oskyldig.

 

 

Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.

Tusen sidor genomlysta hemligheter – inte för sent för den som vill ge eller få en julklapp

En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.

NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.

Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”

Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”

Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.

Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.

Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.

 

Craig Williamson avfärdar nya uppgifterna – men hur mycket är hans dementi värd?

Craig Williamson i dag: ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.” FOTO: Privat

VAR DEN SYDAFRIKANSKA APARTHEIDREGIMENS hemlige agent Craig Williamson på plats i Folkets hus i Stockholm samtidigt med Olof Palme en vecka innan den svenske statsministern mördades?

Ja, det uppgav journalisten och apartheidmotståndaren Madi Gray när hon intervjuades av Anders Hasselbohm i en artikel som publicerades här på bloggen

Men Williamson nekar när jag kontaktar honom i samband med artikelns publicering.

Vad ska vi våga tro?

Det är inte första gången Craig Williamson pekats ut som inblandad i Palmemordet. Och det har också funnits tidigare uppgifter om att han befann sig i Stockholm i februari 1986.

Men Madi Grays berättelse är av särskilt intresse eftersom hon hade träffat Williamson flera gånger tidigare och var välbekant med hans utseende när hon besökte Folkriksdagen mot apartheid en vecka före mordet. Och hon har alltså nu berättat för Anders Hasselbohm att hon såg Williamson vid samma tillfälle som Olof Palme höll ett hårt fördömande tal mot apartheidregimen. Bland de närvarande fanns också ANC-ledaren Oliver Tambo.

Jag frågade nu Craig Williamson om hennes vittnesberättelse får honom att ändra de uppgifter han lämnat tidigare: att han över huvud taget inte var i Sverige under 80-talet.

I ett avseende kan det kanske framstå som meningslöst att ens fråga: Williamson har ju redan gett sin version. Men några omständigheter har kommit till.

En sådan är förstås Madi Grays vittnesmål.

En annan är det uttalande från den tidigare Palmeutredaren Tommy Lindström som Anders Hasselbohm redovisade i artikeln. Lindström hade så sent som 2001 haft en särskild föredragning om Sydafrikaspåret för Lars Nylén, chef för rikskriminalen. Då hade han lyft fram uppgifter om att Williamson fanns i Stockholm vid tiden för mordet. Till Anders Hasselbohm har Lindström nyligen preciserat att det skulle ha varit veckan före mordet – alltså den vecka som Madi Gray besökte Folkriksdagen.

En tredje omständighet av betydelse är att mordutredningen är nedlagd. Det betyder att polisen i princip har tappat intresset för var Williamson uppehöll sig i februari 1986.

En möjlighet skulle ju kunna vara att han för det sydafrikanska militära underrättelseväsendets räkning rest till Sverige med falskt pass för att bevaka Folkriksdagen. Det hade givetvis varit oerhört fräckt, men inte så djärvt som det skulle ha varit att visa upp sig i Stockholm om planerna varit att mörda Olof Palme.

Och om Williamson gjort en sådan underrättelseresa utan samband med mordet skulle det samtidigt vara begripligt om han var högst ovillig att tala om den sedan Palme skjutits till döds.

När nu den Skandiaanställde Stig Engström av åklagaren Krister Petersson pekats ut som Palmemördare skulle ju situationen kunna vara en annan för den tidigare sydafrikanske agenten.

Alltså frågade jag honom och presenterade frågan så här: Jag vet att du tidigare har förnekat att du var i Stockholm 1986. Å andra sidan skulle en person involverad i säkerhets- och underrättelsearbete på hög nivå för den sydafrikanska regeringen ha varje tänkbart skäl att förneka att han varit på en hemlig underrättelseresa, särskilt i ljuset av spekulationerna om sydafrikansk inblandning i Palmemordet.

I sammanhanget refererade jag också givetvis till Anders Hasselbohms uppgifter från Madi Gray och Tommy Lindström.

Williamson står dock kvar vid sina uppgifter. Och om Madi Grays berättelse svarar han på följande sätt:

”Jag tror att hon bara vill känna sig betydelsefull och delaktig. Om det hon säger är sant, varför väntade hon i 34 år med att avslöja att hon ’såg’ mig på mötet? Om jag hade varit på mötet (vilket jag inte var) och någon som var nära knuten till ANC i Sverige hade sett mig och blundat för att jag var där – vilka slutsatser borde folk dra av det? Jag tror att Madis önskan om senkommen ’berömmelse’ kan slå tillbaka mot henne själv.”

Däremot bekräftar Williamson en annan sak i intervjun med Madi Gray. Det gäller vad hon berättar om ett sammanträffande hon hade med honom 1979. Det var sista gången de möttes innan det avslöjades att han varit en infiltratör för den sydafrikanska regimen samtidigt som han uppträtt som apartheidmotståndare.

Hon säger i intervjun att de sågs på Hotell Birger Jarl för att äta middag tillsammans. Han hade då visat henne en flaska fin whisky och sagt: ”Du skulle bara veta vem som ska få den här.”

Williamson: ”Händelsevis är hennes berättelse om whiskyn sann. Den var avsedd för ANC;s chefsrepresentant i Sverige, Sobizana Mngqikana som jag träffade senare den kvällen.”

Tommy Lindströms uppgifter om att Williamson varit i Stockholm veckan före mordet avfärdar han med att Lindström är väl medveten om att ”många rapporter som polisen får inte har någon grund i fakta”.

Wiliamson sammanfattar sin ståndpunkt med orden: ”Hasselbohm is flogging a dead horse.”[piskar en död häst]. Det är ett uttryck i delar av den engelskspråkiga världen som ungefär betyder att lägga energi på något som inte kommer att leda till resultat. ”Mitt sista besök i Stockholm var 1979. Fallet är avslutat vad mig anbelangar.”

Det är i stort sett den versionen som Craig Williamson presenterade också när han hördes av Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro i Angola i oktober 1996. (Se fotnot). Danielsson och Ölvebro hade rest ner till södra Afrika som en följd av Eugene de Kocks utspel under en rättegång tidigare under hösten. Polisöversten De Kock, själv anklagad för en rad brott begångna under apartheidregimen, hade då pekat ut Craig Williamson som ansvarig för Palmemordet och hävdat att denne använt sig av en organisation vid namn Longreach för att planera och utföra dådet. Saken blev en världsnyhet och de svenska Palmeutredarna som tidigare visat ett högst begränsat intresse för Sydafrikaspåret kände sig nu tvungna att agera.

En sak framstod snabbt som uppenbar: Longreach var något som definitivt hade existerat i verkligheten. Det var namnet på ett företag som Williamson varit involverad i på 80-talet. Officiellt arbetade företaget med riskanalyser åt utländska bolag som ville investera i länder som Moçambique, Uganda och Burundi.

Longreach, både på afrikaans och på engelska, i Johannesburgs telefonkatalog från 1990/91. FOTO: Anders Hasselbohm

Men när Williamson fick frågor av de svenska utredarna var han noga med att betona att Longreach hade etablerats som företag först i april/maj 1986 – alltså efter mordet på Olof Palme.

Därmed skulle det ju kunna framstå som omöjligt att denna verksamhet legat bakom dådet på Sveavägen. Men saken kompliceras av en omständighet som Williamson faktiskt medger när han förhörs av Danielsson och Ölvebro, att Longreach i själva verket var en front för den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten. Med andra ord kan man utgå från att själva projektet Longreach existerade innan företaget officiellt registrerades – och att det hade en hemlig dagordning som gick utöver den som skulle synas, alltså att ge riskanalyser åt investerare.

Endast för vita – typisk skylt från apartheidtidens Sydafrika. FOTO: Public Domain

I förhöret säger Williamson lite svävande att han var i Sverige för sista gången 1978 eller 1979. Och han betonar att under 1986 lämnade han över huvud taget inte Sydafrika förrän i april – vilket i så fall givetvis innebar att han inte skulle kunna ha varit i Stockholm vid tiden för Folkriksdagen mot apartheid.

Problemet är att Williamsons resor sannolikt inte är särskilt lätta att kartlägga i efterhand.

Så här lät det i ett avsnitt av ett av de svenska förhören med Williamson:

Danielsson: Har du någonsin haft ett pass i annat namn än Williamson?

Williamson: Ja.

Danielsson frågar vilket namn han använde.

Williamson: Jag använde Smith och jag hade också ett under namnet Clayton.

Danielsson: Clayton?

Williamson: Clayton. C-l-a-y-t-o-n.

Danielsson: Och… när och var använde du det passet. [Williamson har just talat om två olika pass, men det har tydligen inte Danielsson noterat.]

Williamson: Det är det jag använde under det tidiga åttiotalet när jag reste till Storbritannien.

Danielsson: Och i vilket syfte?

Williamson: När jag var… när jag hade operationer på gång i London.

Och där släpper de svenska utredarna frågan.

Av intresse i sammanhanget är förstås vad det var för sorts aktiviteter man kunde förvänta sig att Williamson ägnade sig åt i samband med sin hemliga verksamhet.

Hans egen presentation av sin karriär har haft en tendens att förändra sig beroende på i vilket sammanhang han talat om den.

När han svarade på Danielssons och Ölvebros frågor var han mån om att betona att han var en person som samlade information, inte någon som organiserade eller genomförde våldsdåd. Han förklarade att hans hållning gentemot sina överordnade i den militära underrättelsetjänsten i den mån sådana aktioner kom på tal var: ”Jag är bra på att vara spion. Låt mig strosa runt och hitta information, det är vad jag är bra på. Jag vill inte veta något om sådana där operationer.”

Williamson förtydligar för de svenska utredarna: ”Om det fanns en sydafrikansk koppling så skulle den ha skötts med hjälp av operationer som skapats för den sortens syften. Och jag är inte någon sorts Rambo, tränad i en specialstyrka. Jag är en underrättelsekille.”

Det vill säga: inte någon som hörde hemma i organiseringen av dödande.

Lite annorlunda lät det när han kämpade för att få amnesti i Sydafrika för våldsdåd han var misstänkt för. Sannings- och försoningskommissionen, TRC, som bildades efter apartheidregimens fall hade mandat att bevilja straffrihet för våldshandlingar som begåtts av olika sidor under den blodiga kamp som pågått under de tidigare åren.

Bevisningen mot Williamson för direkt inblandning i dödandet av flera motståndare var överväldigande.

Saken belyses på ett intressant sätt i programserien TRC Special Report som sändes av det sydafrikanska public servicebolaget SABC.

I ett avsnitt som ägnas åt Craig Williamson säger denne:

”Jag var officer i säkerhetsstyrkorna och jag arbetade inom en särskild enhet som hade som uppgift att genomför kontrarevolutionära aktioner mot ANC och andra organisationer. Jag gjorde mitt jobb. /…/ Det är en soldats jobb att döda när han är hotad och när systemet han försvarar är hotat. Det är svaret. Om fienden försöker döda dig eller försöker döda folk som du försvarar, då är ditt jobb att döda honom.”

Williamson är i programmet noga med att betona orsaken till att han valt att berätta om vad han gjort för kommissionen:

”Jag erkänner inte. Jag ska bara reda ut historiken. Vi ska prata om vad som hände och varför det hände. /…/ Alla har ett enkelt val att göra, antingen går du [till kommissionen] eller inte. Om du känner att du har begått vissa handlingar som gör att du riskerar åtal men där du erbjuds ett sätt att hantera detta personliga problem, detta personliga legala problem, då är det dags för dig att besluta dig för om du har ett problem som behöver lösas eller inte.”

Intervjuaren frågar Craig Williamson om hans arbete med ”target selection”, alltså val av mål för våldsanvändningen.

Williamson bekräftar att han arbetat med sådant men säger att det handlade om ”militära operationer, godkända av presidenten och genomförda i full öppenhet”.

Han får frågan om det också kunde röra sig om operationer riktade mot ”individual targets”, alltså där utvalda personer var måltavlor för attackerna.

”Det kunde det också vara”, säger Williamson.

Ett av de fall som tydligt hör hemma i den kategorin var skickandet av en brevbomb till en adress i Angola i juni 1984. Operationen genomfördes under Williamsons personliga överinseende, något som han medgav för kommissionen.

Brevbomben skickades till Marius och Jeanette Schoon, två sydafrikanska apartheidmotståndare som arbetade som universitetslärare i staden Lubango. Det var Jeanette Schoon som öppnade försändelsen hemma i bostaden när hon var tillsammans med parets två små barn. Jeanette och dottern Katryn sprängdes fullkomligt sönder i explosionen, medan Katryns tvåårige lillebror överlevde.

Marius Schoon som intervjuas i TV-programmet ger en gripande skildring av hur han fick ta hand om sin överlevande lille son och hur den lille pojken reagerade över det obegripliga. Han berättar också att han faktiskt träffat Williamson personligen några år tidigare. Agenten hade bott några nätter hemma hos Schoons under tiden då han fortfarande uppträdde som ANC-anhängare. Marius Schoon påminer sig att Williamson då framstod som en intelligent person och en festlig sällskapsmänniska. Och han tillägger: ”Jag lyckades aldrig komma underfund med vad som pågick inom honom, vare sig i hans huvud eller i hans hjärta.”

Craig Williamsons egen inställning till vad han gjort speglas i ett uttalande han gör i programmet, för honom handlade det om att det fanns ett högre syfte och att han kände sig trygg med att han hade regimens fulla uppbackning:

”När du utför operationer och du får alla de gratulationer, utmärkelser och hedersbetygelser som kan ges till en framgångsrik officer i kampen mot kommunismen, då utgår du också från att de människor som hedrar dig vet vad du gjort för att bli hedrad”.

Craig Williamson fick sin amnesti av Sanningskommissionen för bland annat detta bombdåd och undgick därmed alla rättsliga efterräkningar för sina operationer åt apartheidregimen.

Men sanningskommissionen hade inte mandat att ge amnesti för mordet på Olof Palme om den frågan skulle ha kommit upp. Och för Williamson handlade alltså hans mellanhavanden med kommissionen inte om att erkänna något han ångrade utan om att lösa sina personliga legala problem.

Det ska understrykas att Eugene de Kock som under en rättegång hävdade att Sydafrika och Williamson låg bakom Palmemordet var tydlig med att inte erkänna någon som helst inblandning i mordet för egen del. Och varför de Kock valde att göra sina uttalanden är inte så svårt att föreställa sig. Han befann sig i en desperat position sedan han åtalats för en lång rad allvarliga brott som han inte beviljats amnesti för – och rättegången slutades för övrigt med att han dömdes till 212 års fängelse. (Han blev dock villkorligt frigiven 2015.)

Samtidigt har de Kocks uppgifter inte varit tillräckligt exakta och verifierbara för att kunna tas som sanningen om vad som skedde på Sveavägen – och saken kompliceras av att han själv utsatts för misstankar om inblandning i mordet, till och med på plats i Sverige.

Frågan om Sydafrikaspåret fortsätter tills vidare att vara obesvarad.

FOTNOT: Det finns två dokument på Palmemordsarkivet där Williamson förhörs av Danielsson och Ölvebro. Det ena är mer omfattande och innehåller förhör från flera datum – bland annat ett lång förhör från den 18 oktober 1996. Det andra innehåller bara förhöret från den 18 oktober, men med andra sekretesstrykningar. Det bästa resultatet för den som vill läsa det förhöret är att ha båda dessa versioner till hands.

Nytt dramatiskt vittnesmål: ”Jag såg Craig Williamson i Folkets hus en vecka före Palmemordet”

”Jag såg Williamson på Folkriksdagen mot Apartheid i Stockholm en vecka före Palmemordet.” Det säger Madi Gray, apartheidmotståndare från Sydafrika som sedan länge bor i Sverige. Hon hade tidigare träffat Williamson ett antal gånger under den tid då han låtsats vara motståndare till den vita rasistregimen och kände mycket väl till hur han såg ut. FOTO: Anders Hasselbohm

Sydafrikaspåret har länge varit en av de viktigaste hypoteserna i debatten om Palmemordet.

Och är det fortfarande – trots att utredningen är nedlagd.

Spaningsledaren Hans Melander som i somras presenterade utpekandet av Stig Engström tillsammans med förundersökningsledaren Krister Petersson deklarerade för sin del tydligt:

”Jag anser inte att mordet är löst. Jag anser att vi har presenterat en teori.”

Och han betonade att frågorna kring Sydafrikaspåret fanns kvar:

”Jag tycker att motivbilden är intressant med anledning av att det var vida känt att Olof Palme var starkt kritisk till apartheidregimen och det sätt som de styrande behandlade folket i Sydafrika.”

Han sa samtidigt att utredarna inte lyckats med att koppla sydafrikanska intressen till Sveavägen.

Nu publicerar denna blogg en nyskriven artikel av journalisten Anders Hasselbohm. Han presenterar här en hittills okänd vittnesuppgift om att den sydafrikanske superspionen Craig Williamson befann sig på samma möte som Olof Palme bara en vecka före mordet.

Williamson är ett centralt namn i Sydafrikaspåret. Det var han som pekades ut som ansvarig för Palmemordet av sin tidigare kollega Eugene de Kock under en rättegång i Sydafrika 1996. De Kocks anklagelser blev en världsnyhet.

Under årens lopp har det kommit fram ett antal uppgifter om att Williamson ska ha setts i Stockholm just vid tiden för dådet på Sveavägen.

Den här gången handlar det om en person som träffat Williamson flera gånger tidigare – journalisten och apartheidmotståndaren Madi Gray.

Williamson har tidigare bestämt förnekat att han varit i Stockholm 1986. Vad säger han nu, efter att dessa nya uppgifter kommit fram? Det återkommer jag snart till här på bloggen. /Gunnar Wall


Journalisten Anders Hasselbohm presenterar nu ett vittnesmål som placerar den sydafrikanske spionen Craig Williamson inne på Folkriksdagen mot apartheid – ett arrangemang där Olof Palme deltog tillsammans med ledare för befrielserörelsen ANC. En vecka senare mördades Palme. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Av Anders Hasselbohm

”JAG STÖTTE IHOP MED CRAIG WILLIAMSON i Folkets hus den 21 februari 1986 vid Folkriksdagen mot Apartheid, bara en vecka innan Olof Palme mördades.”

Det berättar nu för första gången Madi Gray, svensk-sydafrikanska och en välkänd och högt aktad anti-apartheidaktivist i både Sverige och Sydafrika. Hon har bland annat arbetat på befrielserörelsen ANCs Stockholmskontor.

Jan-Åke Kjellberg, den svenske polisman som allra bäst känner apartheidregimens spioneri och ”dirty tricks” sedan sin tid som utredare vid den så kallade Sanningskommissionen i Sydafrika säger:

”Madi Grays vittnesmål är sensationellt och en mycket viktig pusselbit i frågan om den sydafrikanska regimen låg bakom mordet på Olof Palme.”

”Madi Gray är en välkänd och betrodd anti-apartheidaktivist som det inte finns skäl att misstro”, säger Kjellberg. ”Vad hon berättar utgör en oerhört viktig information.”

Jan-Åke Kjellberg fortsätter:

”Jag tvekar inte ett ögonblick över att Craig Williamson, som är en spion, mördare och lögnare, men också en hyllad spionhjälte och en levande legend med ett stort ego från apartheidtiden, kan ha bestämt sig för att själv resa till Stockholm. Där kunde han lyssna till vad som sades vid Folkriksdagen där många av världens motståndare till apartheidregimen samlades.”

Ur en nysläppt handling från Palmeutredningen framgår att förre chefen för rikskriminalen Tommy Lindström 2001 uppsökt Lars Nylén, dåvarande chefen för rikskrim och rapporterat om Sydafrikaspåret. I Nyléns tjänsteanteckning finns en preciserad formulering om att Williamson varit i den svenska huvudstaden ”27-28 februari 1986”.

När jag nu frågar Tommy Lindström om Nyléns notering säger han:

”Nej inte då, veckan innan.”

Det vill säga: den tidpunkt som Madi Gray talat om.

Palmeutredarna har hittills inte funnit någon handling om att någon utredningsåtgärd vidtagits med anledning av vad Tommy Lindström rapporterade till Lars Nylén.

Craig Williamson (till vänster) har av olika personer pekats ut som den sydafrikanska apartheidregimens strateg bakom Palmemordet. Den svenske polisen Jan-Åke Kjellberg (i mitten) arbetade för Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika under åren 1996-99. Han menar att Madi Grays vittnesuppgifter om att Williamson var i Stockholm veckan före mordet väger tungt,  Tommy Lindström (till höger) var under många år chef för rikskriminalen och arbetade från första början med Palmemordet. Han rapporterade så sent som 2001 till en senare chef för rikskriminalen om att Williamson var i Stockholm i februari 1986.

Madi Gray berättar så här om när hon mötte Craig Williamson på Folkriksdagen:

”Jag hade sett en vän i en annan del av salen vid folkriksdagen som jag ville träffa. Medan det ännu applåderades i salen innan en paus gick jag snabbt ut och till den utgång där min vän skulle komma ut.”

Inne i salen hade Olof Palme inför ANC-ledaren Oliver Tambo och flera av världens ledande motståndare till rasistregimen i Sydafrika just dundrat:

”Om omvärlden bestämmer sig för, om människorna runt om i världen bestämmer sig för att apartheid ska avskaffas, så kommer systemet att försvinna!”

Madi Gray säger:

”Jag tänkte, där skrev Palme under sin dödsdom.”

Ut ur dörren där Madi Gray väntade på sin vän kom plötsligt Craig Williamson som en av de allra första.

”Han såg besvärad ut när han såg mig”, säger Madi Gray. ”Men han sa bara ett snabbt ´Hello´. Sedan såg jag bara hans ryggtavla när han fort försvann.”

Hur säker är du på att det var Craig Williamson du såg?

”99,99 procent, det vill säga helt säker!”, säger Madi Gray.

Varför har du inte berättat det här för polisen?

”De hade inte trott mig och hade ändå säkert inte gjort någonting.”

Men du är ju en svuren fiende till regimen i Sydafrika, du uppskattade hur Sverige agerade och vad Olof Palme gjorde. Och så mördades Olof Palme och du trodde att Sydafrika låg bakom mordet. Varför rapporterade du inte vad du hade sett?

”Att jag var en vit sydafrikansk kvinna, känd i anti-apartheidkretsar i Sverige, kunde ha gjort mitt vittnesmål mindre trovärdigt.”

Det finns andra än Madi Gray som har hävdat att den sydafrikanske toppagenten Craig Williamson befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme.
Jan Danielsson, åklagare och förundersökningsledare i mordutredningen, sa i TV 4 dagen efter att Eugene de Kock 1996 pekat ut Craig Williamson som anstiftare till mordet på Olof Palme:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

Senare backade Danielsson och sa att det bara var vad han hade hört.

När Jan Danielsson i Sydafrika tillsammans med Hans Ölvebro förhörde Craig Willliamson påstod denne att han inte varit i Sverige sedan 70-talet.

Madi Gray är en av de i Sverige som bäst borde känna igen Craig Williamson. Hon hade träffat honom flera gånger.

Medan Williamson ännu inte avslöjats som agent, vilket skedde vid årsskiftet 1979-1980, lovprisades han av många som en vit sydafrikan som flytt sitt land för att bekämpa den förhatliga rasistregimen.

Som vicedirektör i IUEF, International University Exchange Fund, i Genève föll det på Craig Williamsons lott att emellanåt bland annat besöka Stockholm och träffa representanter för utrikesdepartementet, SIDA och (s)-företrädare.

Men tidigt förekom tvivel över vilken sida Williamson i verkligheten arbetade för.
Madi Gray berättar att hon träffade Craig Williamson första gången 1977 då UD och SIDA bjudit in honom till Sverige tillsammans med Karl Edwards (senare också avslöjad som spion) och Nicholas Haysom (nu sydafrikansk toppdiplomat), en helt garanterad motståndare till apartheid. Honom hade de båda agenterna lyckats lura med sig för att tjäna som deras garant för att de var genuina regimmotståndare.

Madi Gray:

”Inbjudarna på UD och SIDA som nåtts av tvivel kring vem Craig och Karl egentligen agerade för ringde mig och bad mig att träffa dem för att försöka värdera om de var att lita på. Jag träffade de tre och åt middag. Efteråt kunde jag varken bekräfta eller dementera misstankarna mot Craig.”

Craig Williamson hade sedan länge inriktat sig på att finna ut så mycket som möjligt om vad just Sverige företog sig emot den regim han tjänade.

Under slutet av 1970-talet infiltrerade han den till stor del svenskfinansierade och svenskstyrda organisationen IUEF som främst bjöd rasistregimerna i södra Afrika motstånd.

IUEF hade svensken Lars-Gunnar Eriksson (s) som chef. Denne stod nära flera svenska (s)-toppar. Agenten Williamson kunde både inifrån IUEF och vid flera resor till Sverige spionera på Sveriges apartheidmotstånd, opinionsmässigt, politiskt och på Sveriges enorma ekonomiska stöd till befrielserörelserna i södra Afrika och vart exakt det gick.

Madi Gray träffade också Craig Williamson då han några gånger besökte ANC-kontoret på Bondegatan för att möta Sobizana ”Bizo” Mngqikana, ANCs chefsrepresentant i Sverige. Hon mötte även Craig Williamson på egen hand flera gånger. De åt middag tillsammans vid minst tre tillfällen. Hon skjutsade honom också vid ett par tillfällen i bil, hon vill minnas till flygbussarna eller Arlanda.

Vid ett tillfälle medan Madi Gray arbetade på ANC-kontoret på Bondegatan frågade Williamson henne hur mycket hon tjänade på att jobba där. Lönen var mycket blygsam.

”Kanske kan jag erbjuda dig något bättre när jag kommer nästa gång…”, sa den då ännu inte avslöjade spionen.

Madi Gray:

”Jag hade tidigt känt att jag inte helt kunde lita på Craig, inte tillräckligt starkt för att försöka avslöja honom, men tillräckligt för att inte ge honom förtroenden. Jag träffade honom bara därför att flera ledare i både England och Sverige trots varningar hade godkänt honom.”

Av en slump stötte Madi Gray ihop med Craig Williamson på Mariatorget en fredagseftermiddag i mitten av mars 1978.

”Det var ren otur för Craig att jag råkade möta honom där”, säger Madi Gray. ”Det var i en stadsdel där han inte hade några officiella uppgifter. Det var också ett oannonserat besök som hans kontakter på UD och Sida inte kände till. Craig pekade mot Aston Hotel (nu Rival) och sa att han bodde där.”

Samma kväll satt Madi Gray på restaurangen Lilla Paris då en indier sökte hennes sällskap och erbjöd sig att bjuda på vin.

”Han ställde många personliga frågor om min sydafrikanska bakgrund, om böcker jag läst, vad jag engagerat mig i och liknande. Jag sa att jag inte trodde att han kom från Indien utan att han var från Sydafrika då jag kände igen hans dialekt. Han försökte övertyga mig att han kom från Goa i Indien där han sa att man hade en sådan dialekt.”

”Strax därpå beställde jag en taxi och skakade som ett asplöv på väg från restaurangen. Jag var övertygad om att jag hade blivit uppsökt av den sydafrikanske spion som jag bara några veckor innan hade varnats för av en besökande ANC-medlem från London.”

”Under samma helg som jag träffat Craig på Mariatorget skedde ett inbrott på ANC-kontoret som då låg på Bondegatan 1D alldeles vid Götgatan, inte många hundra meter från Aston ”, säger Madi Gray. ”Vi upptäckte det på måndagen. Ingenting stals men förövaren hade intresserat sig för papper.”

Madi Gray har ytterligare ett minne. Hon träffade Williamson under den första hälften av 1979.

”Jag tror att det var efter att ANC-kontoret hade flyttat från Bondegatan till Gamla Brogatan och den flytten skedde i början av januari 1979”, säger hon. ”Craig bodde på Hotell Birger Jarl lägligt mitt emellan Sida som då låg på Birger Jarlsgatan och (s)-högkvarteret på Sveavägen.”

”Vi skulle äta middag och mötas på Birger Jarl. Han var inte klar när jag kom dit så han bad mig komma upp till rummet. Han stod och grävde i sin resväska och tog upp en fin och dyr whisky och sa ‘Du skulle bara veta vem som ska få den här…!’”

”Under middagen på en restaurang i närheten av hotellet viftade Craig med armen och sa att whiskyn skulle någon få som hade anknytning till de allra närmaste kvarteren.”

Craig Williamson kände väl till att Madi Gray visste att han hade betydelsefulla kontakter på Sida. Så vem var det då på Sida, eller på (s)-högkvarteret som ju också låg nära, som var så märkvärdig att Craig försökte reta Madi Grays nyfikenhet…?
Madi Gray, vid den här tiden alltmer misstänksam mot Williamson, berättar att hon vid ett tillfälle under den middagen sa till Williamson:

”Innan du tänker komma med något förslag till mig så vill jag att du ska veta att jag aldrig vill göra någonting för regimen.”

Craig Williamson viftade då snabbt bort vad hon just sagt:

”Nej, nej. Inte nu…!”

Det var den sista gången Madi Gray träffade Craig Williamson. – förutom alltså återigen helt snabbt den 21 februari 1986.

Tog inte Craig Williamson en enorm risk genom att komma till Stockholm i slutet av februari 1986?

”Nej, han var inte efterlyst och reste säkert på ett av sina falska pass”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Var det så att han bara kom för att lyssna på vad som sades vid Folkriksdagen så tog han ingen risk.”

Ännu mera debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 16 november 2020

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni var – trots avsaknad av yttre dramatik – rimligtvis den viktigaste enskilda händelsen i hela Palmeutredningen. FOTO: Polisen.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL har debatten om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen väckt en väldigt omfattande debatt, inte minst på denna blogg.

Ingen annan enskild åtgärd i själva mordutredningen har ju haft en så avgörande betydelse. Och här finns det onekligen konkurrens:

• Länspolismästare Hans Holmérs beslut att personligen leda spaningarna efter Olof Palmes mördare;

• Det stora tillslaget i januari 1987 som skulle knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet men som blev ett platt fall för Holmér och tvingade honom att avgå;

• Ebbe Carlssons och Säpos Palmeutredares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner som polisagent, en operation som slutade med att Ebbes livvakt fastnade i tullen i juni 1988 och justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå;

• beslutet från åklagare och spaningsledning att från sommaren 1988 inrikta spaningarna på kretsen kring spelklubben Oxen och snart mer specifikt mot Christer Pettersson – något som ledde till åtal och fällande dom mot Pettersson innan han friades av hovrätten;

• Riksåklagarens beslut att gå till Högsta Domstolen 1997 och ansöka om resning i Petterssonmålet.

Men allt detta bleknar förstås i betydelse i förhållande till beslutet att helt enkelt lägga ner utredningen.

Och det särskilt sensationella i Peterssons beslut var förstås att han pekade ut en avliden person som gärningsman samtidigt som han medgav att om denne levt hade utredarnas bevisning inte räckt till ett åtal.

Med andra ord: en debatt om saken på den här bloggen var sannerligen väntad.

Men kanske jag inte väntat mig att den skulle ha blivit fullt så omfattande.

De inlägg som hittills (16 november 2020) publicerats på bloggen efter beslutet och som haft direkt koppling till det har allihop lett till åtskilliga läsarkommentarer.

Det handlar om kommentarer till inläggen:

Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag! (i skrivande stund 340 kommentarer).

Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson? (1 053 kommentarer).

Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström (29 kommentarer).

Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020 (1 858 kommentarer).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax (50 kommentarer).

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades (168 kommentarer).

Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar (84 kommentarer).

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade (60 kommentarer).

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen (3 kommentarer).

Utredningen är nedlagd men mörkläggningen består (75 kommentarer).

Riksåklagaren: håll till godo med Peterssons beslut! (75 kommentarer).

Sammanlagt 3 795 kommentarer, en smått gigantisk debatt. Och det kan väl tilläggas att det funnits kommentarer som berör nedläggningen av utredningen även till de övriga postningarna här på bloggen under samma period. (Plus förstås att frågan om misstankarna mot ”Skandiamannen” Stig Engström debatterats mycket utförligt på min blogg med start långt innan Krister Petersson kom med sitt utpekande och sitt beslut.)

Rent konkret handlar det i alla fall nu om att kommentarerna till särskilt ett par av postningarna om nedläggningsbeslutet blivit så många att jag fått önskemål om att starta en ny tråd så det ska bli lättare för läsare att manövrera bland textmängderna.

Därför följande rekommendation: skriv tills vidare fortsatta kommentarer som handlar om nedläggningsbeslutet under den här rubriken.

Debatten är alltså fortsatt öppen och fortsatta kommentarer är välkomna.

En påminnelse: ibland har polemiken tenderat att karakterisera meningsmotståndaren i stället för att fokusera på sakfrågorna. Jag har markerat mot sådant när jag tyckt att det behövts.

Men i stort sett är jag imponerad av hur ni som har bidragit till diskussionen har gett mig och andra tänkvärda infallsvinklar att fundera över. Fortsätt med det!

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.