Nytt dramatiskt vittnesmål: ”Jag såg Craig Williamson i Folkets hus en vecka före Palmemordet”

”Jag såg Williamson på Folkriksdagen mot Apartheid i Stockholm en vecka före Palmemordet.” Det säger Madi Gray, apartheidmotståndare från Sydafrika som sedan länge bor i Sverige. Hon hade tidigare träffat Williamson ett antal gånger under den tid då han låtsats vara motståndare till den vita rasistregimen och kände mycket väl till hur han såg ut. FOTO: Anders Hasselbohm

Sydafrikaspåret har länge varit en av de viktigaste hypoteserna i debatten om Palmemordet.

Och är det fortfarande – trots att utredningen är nedlagd.

Spaningsledaren Hans Melander som i somras presenterade utpekandet av Stig Engström tillsammans med förundersökningsledaren Krister Petersson deklarerade för sin del tydligt:

”Jag anser inte att mordet är löst. Jag anser att vi har presenterat en teori.”

Och han betonade att frågorna kring Sydafrikaspåret fanns kvar:

”Jag tycker att motivbilden är intressant med anledning av att det var vida känt att Olof Palme var starkt kritisk till apartheidregimen och det sätt som de styrande behandlade folket i Sydafrika.”

Han sa samtidigt att utredarna inte lyckats med att koppla sydafrikanska intressen till Sveavägen.

Nu publicerar denna blogg en nyskriven artikel av journalisten Anders Hasselbohm. Han presenterar här en hittills okänd vittnesuppgift om att den sydafrikanske superspionen Craig Williamson befann sig på samma möte som Olof Palme bara en vecka före mordet.

Williamson är ett centralt namn i Sydafrikaspåret. Det var han som pekades ut som ansvarig för Palmemordet av sin tidigare kollega Eugene de Kock under en rättegång i Sydafrika 1996. De Kocks anklagelser blev en världsnyhet.

Under årens lopp har det kommit fram ett antal uppgifter om att Williamson ska ha setts i Stockholm just vid tiden för dådet på Sveavägen.

Den här gången handlar det om en person som träffat Williamson flera gånger tidigare – journalisten och apartheidmotståndaren Madi Gray.

Williamson har tidigare bestämt förnekat att han varit i Stockholm 1986. Vad säger han nu, efter att dessa nya uppgifter kommit fram? Det återkommer jag snart till här på bloggen. /Gunnar Wall


Journalisten Anders Hasselbohm presenterar nu ett vittnesmål som placerar den sydafrikanske spionen Craig Williamson inne på Folkriksdagen mot apartheid – ett arrangemang där Olof Palme deltog tillsammans med ledare för befrielserörelsen ANC. En vecka senare mördades Palme. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Av Anders Hasselbohm

”JAG STÖTTE IHOP MED CRAIG WILLIAMSON i Folkets hus den 21 februari 1986 vid Folkriksdagen mot Apartheid, bara en vecka innan Olof Palme mördades.”

Det berättar nu för första gången Madi Gray, svensk-sydafrikanska och en välkänd och högt aktad anti-apartheidaktivist i både Sverige och Sydafrika. Hon har bland annat arbetat på befrielserörelsen ANCs Stockholmskontor.

Jan-Åke Kjellberg, den svenske polisman som allra bäst känner apartheidregimens spioneri och ”dirty tricks” sedan sin tid som utredare vid den så kallade Sanningskommissionen i Sydafrika säger:

”Madi Grays vittnesmål är sensationellt och en mycket viktig pusselbit i frågan om den sydafrikanska regimen låg bakom mordet på Olof Palme.”

”Madi Gray är en välkänd och betrodd anti-apartheidaktivist som det inte finns skäl att misstro”, säger Kjellberg. ”Vad hon berättar utgör en oerhört viktig information.”

Jan-Åke Kjellberg fortsätter:

”Jag tvekar inte ett ögonblick över att Craig Williamson, som är en spion, mördare och lögnare, men också en hyllad spionhjälte och en levande legend med ett stort ego från apartheidtiden, kan ha bestämt sig för att själv resa till Stockholm. Där kunde han lyssna till vad som sades vid Folkriksdagen där många av världens motståndare till apartheidregimen samlades.”

Ur en nysläppt handling från Palmeutredningen framgår att förre chefen för rikskriminalen Tommy Lindström 2001 uppsökt Lars Nylén, dåvarande chefen för rikskrim och rapporterat om Sydafrikaspåret. I Nyléns tjänsteanteckning finns en preciserad formulering om att Williamson varit i den svenska huvudstaden ”27-28 februari 1986”.

När jag nu frågar Tommy Lindström om Nyléns notering säger han:

”Nej inte då, veckan innan.”

Det vill säga: den tidpunkt som Madi Gray talat om.

Palmeutredarna har hittills inte funnit någon handling om att någon utredningsåtgärd vidtagits med anledning av vad Tommy Lindström rapporterade till Lars Nylén.

Craig Williamson (till vänster) har av olika personer pekats ut som den sydafrikanska apartheidregimens strateg bakom Palmemordet. Den svenske polisen Jan-Åke Kjellberg (i mitten) arbetade för Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika under åren 1996-99. Han menar att Madi Grays vittnesuppgifter om att Williamson var i Stockholm veckan före mordet väger tungt,  Tommy Lindström (till höger) var under många år chef för rikskriminalen och arbetade från första början med Palmemordet. Han rapporterade så sent som 2001 till en senare chef för rikskriminalen om att Williamson var i Stockholm i februari 1986.

Madi Gray berättar så här om när hon mötte Craig Williamson på Folkriksdagen:

”Jag hade sett en vän i en annan del av salen vid folkriksdagen som jag ville träffa. Medan det ännu applåderades i salen innan en paus gick jag snabbt ut och till den utgång där min vän skulle komma ut.”

Inne i salen hade Olof Palme inför ANC-ledaren Oliver Tambo och flera av världens ledande motståndare till rasistregimen i Sydafrika just dundrat:

”Om omvärlden bestämmer sig för, om människorna runt om i världen bestämmer sig för att apartheid ska avskaffas, så kommer systemet att försvinna!”

Madi Gray säger:

”Jag tänkte, där skrev Palme under sin dödsdom.”

Ut ur dörren där Madi Gray väntade på sin vän kom plötsligt Craig Williamson som en av de allra första.

”Han såg besvärad ut när han såg mig”, säger Madi Gray. ”Men han sa bara ett snabbt ´Hello´. Sedan såg jag bara hans ryggtavla när han fort försvann.”

Hur säker är du på att det var Craig Williamson du såg?

”99,99 procent, det vill säga helt säker!”, säger Madi Gray.

Varför har du inte berättat det här för polisen?

”De hade inte trott mig och hade ändå säkert inte gjort någonting.”

Men du är ju en svuren fiende till regimen i Sydafrika, du uppskattade hur Sverige agerade och vad Olof Palme gjorde. Och så mördades Olof Palme och du trodde att Sydafrika låg bakom mordet. Varför rapporterade du inte vad du hade sett?

”Att jag var en vit sydafrikansk kvinna, känd i anti-apartheidkretsar i Sverige, kunde ha gjort mitt vittnesmål mindre trovärdigt.”

Det finns andra än Madi Gray som har hävdat att den sydafrikanske toppagenten Craig Williamson befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme.
Jan Danielsson, åklagare och förundersökningsledare i mordutredningen, sa i TV 4 dagen efter att Eugene de Kock 1996 pekat ut Craig Williamson som anstiftare till mordet på Olof Palme:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

Senare backade Danielsson och sa att det bara var vad han hade hört.

När Jan Danielsson i Sydafrika tillsammans med Hans Ölvebro förhörde Craig Willliamson påstod denne att han inte varit i Sverige sedan 70-talet.

Madi Gray är en av de i Sverige som bäst borde känna igen Craig Williamson. Hon hade träffat honom flera gånger.

Medan Williamson ännu inte avslöjats som agent, vilket skedde vid årsskiftet 1979-1980, lovprisades han av många som en vit sydafrikan som flytt sitt land för att bekämpa den förhatliga rasistregimen.

Som vicedirektör i IUEF, International University Exchange Fund, i Genève föll det på Craig Williamsons lott att emellanåt bland annat besöka Stockholm och träffa representanter för utrikesdepartementet, SIDA och (s)-företrädare.

Men tidigt förekom tvivel över vilken sida Williamson i verkligheten arbetade för.
Madi Gray berättar att hon träffade Craig Williamson första gången 1977 då UD och SIDA bjudit in honom till Sverige tillsammans med Karl Edwards (senare också avslöjad som spion) och Nicholas Haysom (nu sydafrikansk toppdiplomat), en helt garanterad motståndare till apartheid. Honom hade de båda agenterna lyckats lura med sig för att tjäna som deras garant för att de var genuina regimmotståndare.

Madi Gray:

”Inbjudarna på UD och SIDA som nåtts av tvivel kring vem Craig och Karl egentligen agerade för ringde mig och bad mig att träffa dem för att försöka värdera om de var att lita på. Jag träffade de tre och åt middag. Efteråt kunde jag varken bekräfta eller dementera misstankarna mot Craig.”

Craig Williamson hade sedan länge inriktat sig på att finna ut så mycket som möjligt om vad just Sverige företog sig emot den regim han tjänade.

Under slutet av 1970-talet infiltrerade han den till stor del svenskfinansierade och svenskstyrda organisationen IUEF som främst bjöd rasistregimerna i södra Afrika motstånd.

IUEF hade svensken Lars-Gunnar Eriksson (s) som chef. Denne stod nära flera svenska (s)-toppar. Agenten Williamson kunde både inifrån IUEF och vid flera resor till Sverige spionera på Sveriges apartheidmotstånd, opinionsmässigt, politiskt och på Sveriges enorma ekonomiska stöd till befrielserörelserna i södra Afrika och vart exakt det gick.

Madi Gray träffade också Craig Williamson då han några gånger besökte ANC-kontoret på Bondegatan för att möta Sobizana ”Bizo” Mngqikana, ANCs chefsrepresentant i Sverige. Hon mötte även Craig Williamson på egen hand flera gånger. De åt middag tillsammans vid minst tre tillfällen. Hon skjutsade honom också vid ett par tillfällen i bil, hon vill minnas till flygbussarna eller Arlanda.

Vid ett tillfälle medan Madi Gray arbetade på ANC-kontoret på Bondegatan frågade Williamson henne hur mycket hon tjänade på att jobba där. Lönen var mycket blygsam.

”Kanske kan jag erbjuda dig något bättre när jag kommer nästa gång…”, sa den då ännu inte avslöjade spionen.

Madi Gray:

”Jag hade tidigt känt att jag inte helt kunde lita på Craig, inte tillräckligt starkt för att försöka avslöja honom, men tillräckligt för att inte ge honom förtroenden. Jag träffade honom bara därför att flera ledare i både England och Sverige trots varningar hade godkänt honom.”

Av en slump stötte Madi Gray ihop med Craig Williamson på Mariatorget en fredagseftermiddag i mitten av mars 1978.

”Det var ren otur för Craig att jag råkade möta honom där”, säger Madi Gray. ”Det var i en stadsdel där han inte hade några officiella uppgifter. Det var också ett oannonserat besök som hans kontakter på UD och Sida inte kände till. Craig pekade mot Aston Hotel (nu Rival) och sa att han bodde där.”

Samma kväll satt Madi Gray på restaurangen Lilla Paris då en indier sökte hennes sällskap och erbjöd sig att bjuda på vin.

”Han ställde många personliga frågor om min sydafrikanska bakgrund, om böcker jag läst, vad jag engagerat mig i och liknande. Jag sa att jag inte trodde att han kom från Indien utan att han var från Sydafrika då jag kände igen hans dialekt. Han försökte övertyga mig att han kom från Goa i Indien där han sa att man hade en sådan dialekt.”

”Strax därpå beställde jag en taxi och skakade som ett asplöv på väg från restaurangen. Jag var övertygad om att jag hade blivit uppsökt av den sydafrikanske spion som jag bara några veckor innan hade varnats för av en besökande ANC-medlem från London.”

”Under samma helg som jag träffat Craig på Mariatorget skedde ett inbrott på ANC-kontoret som då låg på Bondegatan 1D alldeles vid Götgatan, inte många hundra meter från Aston ”, säger Madi Gray. ”Vi upptäckte det på måndagen. Ingenting stals men förövaren hade intresserat sig för papper.”

Madi Gray har ytterligare ett minne. Hon träffade Williamson under den första hälften av 1979.

”Jag tror att det var efter att ANC-kontoret hade flyttat från Bondegatan till Gamla Brogatan och den flytten skedde i början av januari 1979”, säger hon. ”Craig bodde på Hotell Birger Jarl lägligt mitt emellan Sida som då låg på Birger Jarlsgatan och (s)-högkvarteret på Sveavägen.”

”Vi skulle äta middag och mötas på Birger Jarl. Han var inte klar när jag kom dit så han bad mig komma upp till rummet. Han stod och grävde i sin resväska och tog upp en fin och dyr whisky och sa ‘Du skulle bara veta vem som ska få den här…!’”

”Under middagen på en restaurang i närheten av hotellet viftade Craig med armen och sa att whiskyn skulle någon få som hade anknytning till de allra närmaste kvarteren.”

Craig Williamson kände väl till att Madi Gray visste att han hade betydelsefulla kontakter på Sida. Så vem var det då på Sida, eller på (s)-högkvarteret som ju också låg nära, som var så märkvärdig att Craig försökte reta Madi Grays nyfikenhet…?
Madi Gray, vid den här tiden alltmer misstänksam mot Williamson, berättar att hon vid ett tillfälle under den middagen sa till Williamson:

”Innan du tänker komma med något förslag till mig så vill jag att du ska veta att jag aldrig vill göra någonting för regimen.”

Craig Williamson viftade då snabbt bort vad hon just sagt:

”Nej, nej. Inte nu…!”

Det var den sista gången Madi Gray träffade Craig Williamson. – förutom alltså återigen helt snabbt den 21 februari 1986.

Tog inte Craig Williamson en enorm risk genom att komma till Stockholm i slutet av februari 1986?

”Nej, han var inte efterlyst och reste säkert på ett av sina falska pass”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Var det så att han bara kom för att lyssna på vad som sades vid Folkriksdagen så tog han ingen risk.”

Ännu mera debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 16 november 2020

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni var – trots avsaknad av yttre dramatik – rimligtvis den viktigaste enskilda händelsen i hela Palmeutredningen. FOTO: Polisen.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL har debatten om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen väckt en väldigt omfattande debatt, inte minst på denna blogg.

Ingen annan enskild åtgärd i själva mordutredningen har ju haft en så avgörande betydelse. Och här finns det onekligen konkurrens:

• Länspolismästare Hans Holmérs beslut att personligen leda spaningarna efter Olof Palmes mördare;

• Det stora tillslaget i januari 1987 som skulle knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet men som blev ett platt fall för Holmér och tvingade honom att avgå;

• Ebbe Carlssons och Säpos Palmeutredares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner som polisagent, en operation som slutade med att Ebbes livvakt fastnade i tullen i juni 1988 och justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå;

• beslutet från åklagare och spaningsledning att från sommaren 1988 inrikta spaningarna på kretsen kring spelklubben Oxen och snart mer specifikt mot Christer Pettersson – något som ledde till åtal och fällande dom mot Pettersson innan han friades av hovrätten;

• Riksåklagarens beslut att gå till Högsta Domstolen 1997 och ansöka om resning i Petterssonmålet.

Men allt detta bleknar förstås i betydelse i förhållande till beslutet att helt enkelt lägga ner utredningen.

Och det särskilt sensationella i Peterssons beslut var förstås att han pekade ut en avliden person som gärningsman samtidigt som han medgav att om denne levt hade utredarnas bevisning inte räckt till ett åtal.

Med andra ord: en debatt om saken på den här bloggen var sannerligen väntad.

Men kanske jag inte väntat mig att den skulle ha blivit fullt så omfattande.

De inlägg som hittills (16 november 2020) publicerats på bloggen efter beslutet och som haft direkt koppling till det har allihop lett till åtskilliga läsarkommentarer.

Det handlar om kommentarer till inläggen:

Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag! (i skrivande stund 340 kommentarer).

Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson? (1 053 kommentarer).

Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström (29 kommentarer).

Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020 (1 858 kommentarer).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax (50 kommentarer).

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades (168 kommentarer).

Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar (84 kommentarer).

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade (60 kommentarer).

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen (3 kommentarer).

Utredningen är nedlagd men mörkläggningen består (75 kommentarer).

Riksåklagaren: håll till godo med Peterssons beslut! (75 kommentarer).

Sammanlagt 3 795 kommentarer, en smått gigantisk debatt. Och det kan väl tilläggas att det funnits kommentarer som berör nedläggningen av utredningen även till de övriga postningarna här på bloggen under samma period. (Plus förstås att frågan om misstankarna mot ”Skandiamannen” Stig Engström debatterats mycket utförligt på min blogg med start långt innan Krister Petersson kom med sitt utpekande och sitt beslut.)

Rent konkret handlar det i alla fall nu om att kommentarerna till särskilt ett par av postningarna om nedläggningsbeslutet blivit så många att jag fått önskemål om att starta en ny tråd så det ska bli lättare för läsare att manövrera bland textmängderna.

Därför följande rekommendation: skriv tills vidare fortsatta kommentarer som handlar om nedläggningsbeslutet under den här rubriken.

Debatten är alltså fortsatt öppen och fortsatta kommentarer är välkomna.

En påminnelse: ibland har polemiken tenderat att karakterisera meningsmotståndaren i stället för att fokusera på sakfrågorna. Jag har markerat mot sådant när jag tyckt att det behövts.

Men i stort sett är jag imponerad av hur ni som har bidragit till diskussionen har gett mig och andra tänkvärda infallsvinklar att fundera över. Fortsätt med det!

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Här är Palmemordsarkivet – demokrati och insyn i praktiken

Så här ser startsidan för Palmemordsarkivet ut – eller i alla fall dess översta del. Dokument som är markerade med grönt är tillgängliga, de som är markerade med vitt har begärts ut från utredningen men inte kommit ännu och de som är markerade med rött finns inte enligt polisen – eller så omfattas de helt av sekretess. Den blå texten till höger länkar direkt till dokumenten som kan läsas på skärmen eller laddas ner.

SEDAN DEN 10 JUNI I ÅR är Palmeutredningen officiellt proklamerat död. Det var då den lades ner av åklagaren Krister Petersson.

Samtidigt lever den i dag på ett sätt som kanske inte varit fallet på många år.

Och det beror väldigt mycket på en enda omständighet. Existensen av det digitala Palmemordsarkivet – åtkomligt utan avgift för var och en som är intresserad.

Här finns en snabbt växande del av utredningen. Inte som sammanfattningar skrivna av journalister utan som dokument i original, om än delvis maskade av polisen.

För den som följt den här bloggen är detta inte helt nytt, eftersom det förekommit en hel del hänvisningar och länkar till material som finns upplagt på arkivets server. Men inte någon riktig presentation av själva arkivet.

Och det är inte bara min blogg som brustit när det gällt att berätta. Denna snabbt växande samling av kunskap är helt enkelt en resurs som hittills inte heller på annat håll fått den uppmärksamhet som den är värd.

Lite längre ner i den här texten återkommer jag till detaljerna för alla er som undrar över hur man hittar arkivet och använder det.

Men låt oss först stanna upp vid frågan: varför är offentliggörandet av material från Palmeutredningen en så stor händelse?

Samlade damm

Fram till nedläggningsbeslutet i juni var dokumenten i mordutredningen bara tillgängliga för en ytterst liten krets. I princip handlade det om åklagaren Krister Petersson och de fyra utredarna i Palmegruppen.

Under årens lopp har det för all del varit möjligt för journalister och enskilda att begära ut handlingar från utredningen. Men utredarna har haft möjlighet att säga nej med hänvisning till förundersökningssekretessen och under den sista tiden, alltså då Krister Petersson var förundersökningsledare, var avslagen i princip standard på i stort sett vad som helst som någon begärde ut.

Det innebar i praktiken att väldigt stora delar av utredningsmaterialet bara låg och samlade damm i hyllorna, alternativt slumrade en digital sömn, utan att någon läste vad som stod där. I den mån inte utredarna intresserade sig för vad som stod i vissa dokument så blev de inte lästa.

Det som nu sker är att en växande del av detta material har blivit tillgängligt för allmänheten.

Och det finns verkligen ett stort intresse för vad som står i papperen. En månad efter nedläggningen av utredningen rapporterade nyhetsmedia att ett tjugotal polisanställda jobbade heltid med sekretessprövning av material om Palmemordet och att polisen räknade med att anställa en handfull jurister för att klara av trycket.

En miljon för hela utredningen

Handlingarna lämnas ut i form av pappersutskrifter och mot en avgift.

Den som vill ta del av hela utredningen får räkna med att betala omkring en miljon kronor. Förutom att det lär ta ett bra tag innan alla dokument är sekretessprövade är förstås den summan orealistisk för de allra flesta. Även att begära ut en avsevärt mindre del av utredningsmaterialet kan förstås svida i plånboken. Och det är inte heller lätt att veta vilka dokument som i så fall kan vara mest intressanta att begära ut.

Också i andra avseenden är upplägget lite otympligt. De handlingar som lämnas ut hamnar i brevlådan hemma hos var och en som begärt ut dem. Och det är fullt möjligt att tänka sig att flera tusen personer begär ut samma dokument – och att var och en betalar.

(Detta ska inte jämföras med att köpa en bok där det finns upphovsrätt och författaren förväntar sig inkomster. Dokumenten i Palmeutredningen är allmän egendom. De har inte producerats för att polisen ska tjäna pengar på dem. Kopieringsavgifterna är helt enkelt avsedda att kompensera för kostnaderna att göra och distribuera papperskopior, något som inte skulle behövas om handlingarna i stället lämnades ut digitalt.)

Jag har själv tidigare fått ut handlingar från Palmeutredningen i digital form via epost. Men när nu utredningen lagts ner har polisen valt att göra annorlunda, läs: krångligare. Och det ställer förstås till besvär för alla som vill att det ska kunna föras ett offentligt samtal om denna historiskt så betydelsefulla mordutredning.

Men den glada nyheten är att det finns ett litet antal hängivna personer som strävar efter att materialet ska vara tillgängligt på ett smidigt och rationellt sätt. De har alltså börjat bygga upp ett arkiv över handlingar på nätet och har redan kommit en bra bit.

Ideell insats

Adressen är: Palmemordsarkivet.se. De som jobbar med arkivet gör det helt på ideell basis och har inte några ekonomiska resurser för att marknadsföra det på ett sätt som skulle motsvara det stora faktiska intresse som av allt att döma finns. Men i den skara av människor som intresserar sig seriöst för utredningen av mordet på Sveriges statsminister har ryktet ändå börjat sprida sig.

Jonas Nyman och Mattias Kressmark är två av de administratörer som utför det dagliga arbetet med arkivet. De betonar att det bakom arkivet inte finns någon organisation, det har uppstått genom en rad spontana individuella initiativ från enskilda personer.

Jonas är 38 år, kemist och egenföretagare. Han läste kemiteknik i Borås, doktorerade i Southampton och var sedan forskare på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade tillbaka till Sverige. Han bor nu i Karlskoga.

Mattias är 44 år. Han arbetar till vardags hos Microsoft med moderna möteslösningar och artificiell intelligens. Mattias bor granne med polishuset på Kungsholmen och har följt rapporteringen kring Palmemordet så länge han kan minnas. Mattias var, kan det tilläggas, den som skapade det exceldokument som är ingången till arkivet.

Innan vi fortsätter: låt mig tillägga på en gång att jag själv har anknytning till arkivet även om jag inte gjort så mycket praktiskt. Jag är nämligen en av flera personer som är listade som konsulter och som administratörerna kan vända sig till för att få lite feedback.

Att jag fått det förtroendet är jag glad över. Men därmed vill jag också säga att den här artikeln inte ska ses som någon opartisk eller kritisk granskning av arkivet från min sida. Tvärtom vill jag understryka att jag tycker att detta arkiv är en utmärkt och närmast nödvändig företeelse i den situation som vi nu trätt in i.

Det vill säga när den gigantiska mordutredningen är nedlagd och materialet till sist ska vara tillgängligt för allmänheten.

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet, säger om situationen när så mycket handlingar blivit offentliga: ”Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.” FOTO: privat.

Trots att arkivet startat i relativ tysthet är det en högst levande institution. Jonas säger: ”En vanlig vardagskväll är det oftast fler än 50 personer som är inne samtidigt och tittar på listan över handlingar.”

(Handlingarna kan antingen läsas direkt på arkivets sajt eller laddas ner för senare genomgång.)

Över 7 000 sidor tillgängliga

Någon statistik över det samlade antalet nerladdningar finns det inte. Däremot kan Jonas berätta att arkivet hittills publicerat över 7 000 sidor i pdf-format med material från utredningen.

Mattias säger: ”Enligt en uppskattning från polisen innehåller utredningen kanske 500 000 sidor totalt. Då har vi till dags dato i mitten av oktober 2020 beställt ut ca 1,5% av hela utredningen.”

Är det meningen att hela Palmeutredningen ska ligga uppe till sist?

Jag tror inte att vi någonsin kommer få ut alla handlingar”, säger Mattias och tillägger: ”Och det vore knappast önskvärt heller. Det finns otroligt många helt ointressanta dokument.”

För den som går in och tittar återkommande är det lätt att se om det har kommit in något nytt sedan ens senaste besök. Det finns nämligen en kolumn – kolumn D – som har rubriken ”Upplagt/Uppdaterat”. Den visar datum för när varje dokument lagts upp – eller i vissa fall uppdaterats, om det till exempel kommit in en bättre scannad version. (Det finns en liten pil i det översta fältet för kolumnen. Den kan användas för att sortera posterna så att den senast inlagda kommer högst upp.)

Jag ställer frågan till Jonas och Mattias vilka handlingar de tycker är de mest intressanta av de som hittills kommit ut.

Jonas: ”Det talar jag inte om.” (Jag får först det här svaret via mail och det ska nämnas att Jonas lagt till en smiley. Men jag förstår på honom vid ytterligare kontakt att det är lika sant för det.)

Mattias är lite mer medgörlig och säger: ”Det beror ju förstås på vilka egna intressen man har, men det finns några som jag personligen tycker tål att nämnas särskilt.”

Mattias lästips

De handlingar Mattias vill lyfta fram är:

• Liggaren (detta handlar om det som är, eller ska vara, den fullständiga förteckningen över handlingarna i Palmeutredningen. Kommer man in på startsidan hittar man den under en särskild flik som just heter ”Liggaren”);

• avsnittsindelningen av utredningen (se raderna 172 och 172.1 på arkivets startsida samt fliken PU Avsnitt som ligger bredvid fliken Liggaren);

Säpos övervaknings-PM (alltså Säpos utredning från april 1986 kring frågan om Palme varit utsatt för hemlig bevakning före mordet eller inte);

• Förhör kring Christer A (Han var en av de personer som blev aktuell i samband med polisens arbete med gärningsmannaprofilen. Christer A var mycket fientlig till Palme och är känd bland annat för att han sa till mordutredarna att han sålt sin Magnumrevolver till en okänd person – vilket gjorde att den inte kunde provskjutas). Material om honom finns på raderna 9, 9.1, 9.2, 9.3, 163, 163.1, 176, 255, 256, 257, 258, 261 – länkar finns längst till höger på respektive rad här som i andra fall);

• Vittnen som berättar om Lisbeth på mordplatsen (givetvis åtskilliga, det är bara att söka på namnen, sökningar görs på excelarket med ⌘-F om du har en Mac, Ctrl-F om du har en PC);

• Kegö/Barrlings PM (alltså materialet där de två säkerhetspoliser som samarbetade med Ebbe Carlsson presenterar sina teorier) se raderna 267, 267.1, 267.2, 267.3, 267.4 och 267.5).

Mattias Kressmark, administratör på Palmemordsarkivet: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen.” FOTO: privat.

Det är lätt att bli överväldigad av den stora mängden information som plötsligt är tillgänglig, särskilt för den som inte tidigare ägnat tid å att försöka tränga in i mordgåtan. Så en fråga som kan vara intressant för nybörjaren är: var ska man börja?

”Här hittar man till exempel samtliga förhör med några vittnen som gjort viktiga observationer vid mordplatsen eller dess nära omgivningar: Anna Hage, Anders B, Lars J och Yvonne N. Och då ingår förhör med alla dessa fyra som hållits i närtid, förhör som inte varit publicerade tidigare”, säger Jonas.

(Förhören med Anna Hage finns på raderna 342 och 343, de med Anders B finns på raderna 71 samt 71.1-71.7, de med Lars J finns på raderna 30 samt 30.1-30.7 och de med Yvonne N finns på raderna 3, 151 samt 152.)

Finns lösningen i handlingarna?

En fråga som många förstås ställer sig och som framstår som den kanske viktigaste är: finns lösningen på mordet i handlingarna?

Jonas: ”Det vet jag inte, men jag kan säga att mina egna efterforskningar går snabbt framåt tack vare tillgången på dokumenten. Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.”

Mattias: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen. Jag ser mycket positivt på att informationen sprids till fler och fler personer som kan vrida och vända och fundera på skeenden och förhållanden. Oavsett om lösningen någonsin går att fastslå så måste det vara ett självklart mål för detta arbete (och för Sverige som nation) att det som finns i denna utredning blir publikt tillgängligt för kommande generationer.”

Har Jonas och Mattias rätt i att detta material kan bidra till att lösa mordgåtan? Jag tror de kan ha det. I så fall är arbetet med Palmemordsarkivet något som är av stor vikt för vad som till sist kommer att ske kring ett av de viktigaste rättsfall som någonsin funnits i Sverige.

Men inte bara det. Detta arbete kan också ha mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av vår samtidshistoria och det samhälle vi lever i.

Offentlighetsprincipen och verkligheten

Att arkivet har kommit till är en direkt följd av den svenska offentlighetslagstiftningen. Mycket hårt sammanfattat innebär den att myndighetshandlingar ska vara offentligt tillgängliga utom när det finns särskild och tydlig lagstiftning som anger undantag från den regeln, det vill säga sekretess.

Det är vanligt att den svenska lagstiftningen på detta område nämns med stolthet. I ett avseende är det helt begripligt. Sverige har nämligen den äldsta offentlighetslagstiftningen i världen.

Den kom till 1766.

Redan från början var den nära knuten till tryckfrihetslagstiftningen. Det är egentligen inte så konstigt. Tryckfriheten handlar i stor utsträckning om rätten att rapportera om och diskutera vad som sker i samhället. Och därmed också om vad olika grenar av statsmakten gör.

För att denna tryckfrihet ska kunna fungera bra – och inte bara handla om spekulationer – krävs det förstås att allmänheten ska kunna ta del av fakta kring statliga beslut och åtgärder. Och i 1766 års tryckfrihetsförordning fanns principen om allmänna handlingars offentlighet.

Nu var det lite sisådär med dessa fri- och rättigheter redan från början om man ska vara ärlig. I 1766 års lag fanns det allvarliga inskränkningar i tryckfriheten – det var till exempel inte tillåtet att kritisera kungen eller kyrkan. Och Gustav III upphävde för övrigt det mesta av den relativa frihet som lagen medgav efter sin statskupp som kom bara några år efteråt. Då blev det i praktiken förenat med risk för dödsstraff för den som misshagade hans majestät på tryckfrihetens område.

Inte heller vad som skett senare kring de viktiga principer som lanserades 1766 kan beskrivas som någon solskenshistoria. Medborgarnas rätt till insyn i statens agerande och rätt att publicera sakuppgifter och åsikter har i praktiken ofta varit under attack. Till exempel hamnade tidiga socialdemokrater som August Palm och Hjalmar Branting i fängsligt förvar för vad som ansågs vara farlig opinionsbildning från deras sida.

Ture Nerman med sin antinazistiska tidning Trots Allt som drabbades av transportförbud och beslag under kriget. Ture Nerman själv fick sitta i fängelse i tre månader. FOTO: Public Domain

Långt senare, under andra världskriget, var det stora inskränkningar i yttrandefriheten och den allmänna insynen i svenska statens agerande. Och även ännu senare, under det fredliga 70-talet, dömdes Peter Bratt och Jan Guillou för sina avslöjanden om den svenska hemliga underrättelseorganisationen IB.

En spännande – och gratis – källa till kunskap om den svenska offentlighets- och tryckfrihetslagstiftningens vindlande vägar är en jubileumsbok som gavs ut av riksdagen i samband med att den gamla lagen från 1766 fyllde 250 år. Den heter helt enkelt Fritt ord 250 år och kan laddas ner som pdf här.

Hur bra är dagens Sverige på tryckfrihet och offentlighet då?

Ja, svaret är väl egentligen: det är sådant som hela tiden visar sig i praktiken. Och inte minst i det perspektivet är det spännande att se hur bra det går att nu i efterhand få insyn i Palmeutredningen.

Ett avsnitt ur den rapport om möjlig övervakning av Palme som en utredningsgrupp inom Säpo färdigställde i april 1986.

Den stora frågan är ju: kommer vi till sist att få verklig insyn i mordutredningen – eller kommer viktiga delar av den att vara fortsatt dolda?

Svaret hittills är lite motsägelsefullt. En del handlingar som lämnats ut har maskats i en omfattning som ser rätt bekymmersam ut. Det gäller till exempel ett antal dokument som berör det hemliga Stay Behindnätverket, rad 127.

Och ganska nyligen fick vi för övrigt veta att en viktig handling som kan ha innehållit uppgifter med stor relevans för mordutredningen helt enkelt försvunnit spårlöst från en annan myndighet – nämligen Säpos personakt på Palme.

Sådant borde förstås inte kunna ske. Men det gjorde det.

Det där sista ska inte just Palmeutredarna lastas för, det är uppenbart. Men det understryker likafullt att det alltid finns en risk för att nog så väsentliga uppgifter om statsministermordet och utredningen av det helt enkelt kan försvinna i dunklet.

Åter till Jonas och Mattias och den praktiska hanteringen av Palmemordsarkivet. En fråga är: publicerar arkivet allt som kommer in?

”Praktiskt taget allt”, säger Jonas. ”Men det finns undantag. Det kan vara material som skyddas av upphovsrätt, till exempel tidningsartiklar som funnits med i utredarnas handlingar. Men vi har också fått in ett dokument där en namngiven levande person pekas ut som Palmes mördare och där vi avstått från att lägga ut det. Vi bedömde att det med stor sannolikhet skulle utgöra förtal om vi gjorde det.”

Att få ut handlingar

Så några ord om hur det hela fungerar praktiskt. Idén bakom arkivet är helt enkelt att olika enskilda personer själva begär ut dokument från polisen, scannar dem och lämnar in dem så att de kan läggas upp på nätet.

Den som själv vill begära ut handlingar ur Palmeutredningen kan ta del av den här informationen från polisen om hur det går till.

Jonas tillägger: ”Det är viktigt att man specificerar så tydligt som möjligt vilka handlingar man vill ha, gärna med diarienummer om man har tillgång till det.”

Många frågar sig förstås: hur vet man vilka handlingar som finns att begära ut?

Jonas: ”Det är ju en mycket bra fråga! Det finns flera sätt. Man kan till exempel be om alla förhör med en viss person, eller alla dokument där personens namn finns med. Polisen har digitaliserat utredningen så de kan enkelt söka efter namn och ord. De har en skyldighet att söka efter dokument som matchar din specifikation, så du måste inte känna till diarienummer, det räcker att din beskrivning är tillräckligt entydig.”

”En annan bra metod är att titta i de dokument vi redan har. Ofta finns det antecknat i marginalen vilka andra diarienummer som har anknytning till det dokumentet.”

”En tredje metod är att leta upp ett visst diarienummer i liggaren, då ser man ofta att det finns fler dokument under samma uppslag.”

”Om man har mycket tid och tålamod kan man läsa liggaren och försöka klura ut vad olika uppslag handlar om. Det är bra hjärngympa, ungefär som sudoku och korsord. Jag har hittat många spännande saker på det viset.”

Det är förstås alltid en god idé, tillägger Jonas, att titta efter i arkivet så att inte de handlingar man är intresserad av redan har lämnats ut och lagts upp.

Vad kostar det då att begära ut handlingar? Så länge det inte är så många är det inte så farligt. Polisen tar bara ut avgift för papperskopior om det handlar om mer än nio sidor, innan dess är det gratis. Avgiften för tio sidor är 50 kronor, utöver det kostar kopiorna två kronor styck. Om det visar sig att någon begärt handlingar som kommer att kosta mycket är det troligt att polisen frågar innan de skickas. Men det går bra att skriva att man vill veta hur många sidor det handlar om innan man gör sin definitiva beställning av kopior.

Rent allmänt finns det dock sällan anledning att vara bekymrad även om man inte tycker sig ha råd att betala själv. Det finns insamlade medel hos Palmemordsarkivet som gör det möjligt för den som begärt ut handlingar att söka ersättning för sina kostnader.

Jonas: ”Vi kan inte garantera att alla får ersättning, men hittills har alla fått det som bett om det. Vi ersätter upp till 80 procent av kostnaden.”

Mattias: ”Vi redovisar också samtliga transaktioner (donationer och utbetalningar) i det publika excelbladet där vi länkar till de olika dokumenten.

Om du har fått handlingar är det en fördel om du kan scanna dem själv och sedan skicka dem till arkivet via mailadressen arkiv.mop@gmail.com

Och det är också till den adressen det går bra att skriva för den som skulle vilja ha ersättning eller har några praktiska frågor.

Att hjälpa till

Vad gör den som vill hjälpa till med arkivet? Ett lämpligt sätt att börja är att gå med i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Den är just till för alla som på olika sätt vill hjälpa till praktiskt med arbetet. Där förs alltså inte någon allmän diskussion om Palmeutredningen. Och det ska tilläggas att det inte heller krävs att man är med där för att ta del av handlingarna på arkivet.

Ett sätt att hjälpa till kan vara att jobba med att tolka oklarheter i materialet. Ett annat är att skicka in en slant för täckande av kostnader.

Just nu finns det inga akuta behov av pengar, enligt Jonas och Mattias. Men det kan förstås ändra sig. Uppgifter om hur det går att betala samt även redovisningen av donationerna och utbetalningarna finns här.

Jonas och Mattias kommer förhoppningsvis att svara här på bloggen om ni ställer frågor av rent allmänt intresse kring arkivet. Vill ni ställa frågor om vad just ni kan göra eller vad just ni behöver hjälp med är det bättre att ni skriver direkt till  arkiv.mop@gmail.com.

Och själva arkivet med handlingarna hittar ni alltså på adress: Palmemordsarkivet.se.

Nu kan ni inte skylla på att ni inte har något att läsa till helgen!

 

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Riksåklagaren: håll till godo med Krister Peterssons beslut!

RÅ Petra Lundh fastslår utan motiveringar att Krister Peterssons beslut att stopp vidare utredning av mordet på Olof Palme ska ligga fast. Foto:

KRISTER PETERSSONS beslut att lägga ner Palmeutredningen från i somras väckte mycket kritik.

Mordet på Palme var ju ett brott som på goda grunder kunde betecknas som ett allvarligt angrepp på den svenska demokratiska beslutprocessen.

Genom lagstiftning från 2010 gäller också att mord inte ska preskriberas ens om många år har gått.

Och Krister Petersson kunde inte lägga fram bevisning som ens enligt hans egen bedömning skulle ha räckt till ett åtal mot den avlidne person han valde att peka ut.

Med hans beslut satte rättsapparaten ett drastiskt stopp för utredande av en rad laddade frågor. Sådana som bland annat handlade om främmande staters eventuella inblandning i mordet samt om politiska komplotter med anknytning till den svenska statsmakten.

Och Peterssons ställningstagande innebar förstås också slutet på alla försök från polisens sida att få klarhet kring indicier som pekade mot andra möjliga gärningsmän än den avlidne grafiker som nu stämplas som Palmes baneman.

Olika enskilda personer skrev till Åklagarmyndigheten och bad om att nedläggningsbeslutet skulle överprövas av en högre åklagare.

Den 30 september meddelade överåklagare Lennart Guné att han inte tänkte överpröva beslutet. Han motiverade det bara med att det ”vid en samlad bedömning” inte fanns skäl att göra det.

Även det beslutet överklagades. Nu har riksåklagare Petra Lundh meddelat att inte hon heller tänker överpröva Peterssons nedläggning av utredningen av mordet på statsministern. Några sakskäl har inte Lundh brytt sig om att redovisa i sitt beslut. Här heter det bara: ”Riksåklagaren delar den högre åklagarens bedömning att någon ytterligare granskning inte ska ske.”

Stig Engström ska med andra ord även i fortsättningen officiellt betraktas som Palmes mördare.

Någon ytterligare granskning ska inte ske, vare sig av Peterssons hantering av frågan eller av vem som sköt Palme.

Här är RÅ:s beslut.

Det kan inte överklagas.

 

Snart: event på Youtube om släppet av nya upplagan av Mörkläggning

Torsdag kväll den 22 oktober är det dags – då kommer podcasten Palmemordet att sända ett digitalt release-event om Mörkläggning på Youtube. Ni som är med kan posta frågor under sändningen.

NU NÄRMAR DET SIG – släppet av andra upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet

Den handlar, kortfattat uttryckt, om Palmeutredningens första tio år. Inte minst om det dolda spelet mellan regering, åklagare och polis.

Och samma dag som boken ska nå bokhandeln – den 22 oktober – sänder Dan Hörning och Tobias Henricsson – de som gör podcasten Palmemordet – ett releaseevent med mig live på Youtube.

Tid: 19.00.

Jag kommer att bli utförligt intervjuad om boken under sändningen. Det finns underlag för frågor så det räcker – Mörkläggning är på över tusen sidor. Och ni som följer sändningen kan skriva in egna frågor till mig. Gör gärna det!

Adress till eventet är https://youtu.be/w91p6tL_wjE

Redan nu finns viss information på den adressen.

Jag är mycket glad över detta samarbete och känner att jag verkligen är i kapabla händer. Podcasten Palmemordet är välkänd för de flesta som verkligen ägnat sig åt att studera utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

En bild från inspelningen av avsnitten 165 och 166 i podcasten Palmemordet, en debatt mellan mig och Thomas Pettersson som skrev den uppmärksammade artikeln om Skandiamannen i tidskriften Filter.  Från vänster: Thomas Pettersson, jag, Dan Hörning och Tobias Henricsson. FOTO: Podcasten Palmemordet

Den har nu nu sänts i ungefär 250 avsnitt och har därmed hunnit beta av väldigt många spännande infallsvinklar på detta olösta svenska mysterium. Den som vill lyssna hittar den till exempel här på Poddtoppen.

Dan Hörning arbetar också med ett antal andra poddar, bland annat Seriemördarpodden och den engelskspråkiga Fan of History som han gör tillsammans med Bernie Maopolski.

Tobias Henricsson är känd för podcasten Tänk om…? som granskar myter och konspirationsteorier.

Men den här gången är det alltså inte ett nytt avsnitt av själva podden Palmemordet det handlar om – utan i stället en livesändning i bild på Youtube. Den som missar eventet i realtid ska kunna titta i efterhand. Och dessutom kommer det nog med tiden att läggas ut en version med enbart ljud just i podden.

Varför är det då en nyhet att uppmärksamma att Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet nu kommer ut i en ny upplaga?

Ja, en orsak är att den länge varit slutsåld. En annan – och viktigare – är att Krister Peterssons hårt kritiserade beslut att lägga ner mordutredningen på nytt reser frågorna om varför detta mordfall kommit att omges med så många besynnerliga turer från de myndigheter som varit satta att reda ut det.

Det är viktiga frågor. Vi talar ju om vad som troligen är världens största mordutredning. Och om en av de allra viktigaste händelserna i svensk 1900-talshistoria.

I den nya upplagan finns ett nyskrivet förord som för läsaren fram till dagens situation och som pekar på att förklaringen till Peterssons agerande åtminstone delvis måste sökas i det som hänt långt tidigare.

Mörkläggning var min första bok om detta olösta brott. Första upplagan kom 1997 och belönades följande år med Grävande Journalisters pris Guldspaden.

Boken gavs då ut i två band. Den nya upplagan är i en volym (med lite tunnare papper så den inte ska bli extremt tjock).

Boken är då som nu utgiven på Bokförlaget Kärret och köps i den vanliga bokhandeln samt, förstås, hos nätbokhandlare som Bokus eller Adlibris.

Med detta sagt: jag inser att det finns en fråga som kan hänga kvar i luften. Nämligen: vem har tid och ork att läsa en så oförskämt tjock bok?

Du som ställer dig den högst legitima frågan: titta gärna på releaseeventet så kan du bilda dig en egen uppfattning om den saken.

Som sagt: torsdag den 22 oktober kl 19.

 

 

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

Överåklagare Lennart Guné vill inte överpröva Krister Peterssons beslut att peka ut Stig Engström. FOTO: Thomas Carlgren

I DAG MEDDELADES att överåklagare Lennart Guné beslutat att inte överpröva Krister Peterssons beslut att lägga ned Palmeutredningen.

Beslutet togs alltså inte av Riksåklagaren, utan av en åklagare på närmast högre nivå ovanför Krister Petersson. Det framgår av pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten att flera personer begärt överprövning av Peterssons beslut.

Guné hänvisar till att de som begärt överprövning inte har någon särskild relation till vare sig Olof Palme eller Stig Engström.

Han kunde ändå ha beslutat sig för att överpröva beslutet om han själv ansåg att det fanns anledning. Men i pressmeddelandet uttalar sig Guné och säger i allmänna ordalag att han ”vid en samlad bedömning” inte anser att det finns särskilda skäl för det.

Något annat var nog inte att vänta i denna första runda. Om Krister Peterssons kontroversiella beslut hade överprövats redan nu hade det varit en sensation – inte minst eftersom Riksåklagaren direkt efter den 10 juni var mycket noga med att undvika att på något sätt kritisera Petersson.

Men det skulle vara mycket förvånande om detta blir sista ordet om saken.

Redan det faktumet att Justitieombudsmannen granskar Krister Peterssons utpekande gör att saken oundvikligen kommer upp igen. Åklagarmyndigheten ska svara JO senast den 16 november. Här är en länk till JO:s begäran om yttrande från Åklagarmyndigheten. Skrivelsen innehåller flera distinkta frågor som inte gärna låter sig avfärdas med svepande formuleringar av det slag som överåklagaren Guné presenterat i pressmedelandet.