Allmänna frågor och synpunkter kring Palmeutredningen

I den här nya tråden på min blogg går det att ställa frågor, komma med läs-, lyssnar- och tittartips samt ge synpunkter på Palmeutredningen även kring sådant som inte direkt knyter an till mina inlägg. Jag hoppas att det kan bidra till att debatten på bloggen blir lite mer överskådlig.

DET HÄNDER RÄTT OFTA på min blogg att det kommer kommentarer om Palmeutredningen som inte direkt anknyter till någon av de debatter som förs på bloggen.

Själva idén med bloggen är ju att jag tar upp sådant som jag tycker är intressant, antingen saker som anknyter till mina böcker och min övriga journalistik eller för att jag vill fästa uppmärksamheten på något av andra skäl. Och så har ni som följer bloggen möjlighet att kommentera, vilket väldigt många gör.

Oftast, men inte alltid, handlar mina postningar om Palmeutredningen. Och debatterna i det ämnet har ofta blivit långa och lite svåröverskådliga. Särskilt rörigt har det blivit när det slunkit in nya frågeställningar som lite grann befunnit sig utanför ämnet. Jag har varit rätt generös med att låta den typen av kommentarer komma med på bloggen, framför allt för att det är vanligt att sådant som i strikt mening är lite off-topic kan vara nog så intressant.

Men för att skapa större överskådlighet i debatterna har jag nu bestämt att göra något som jag förstås borde ha gjort för länge sedan. Jag har skapat en tråd för sådant som rör Palmeutredningen men som faller utanför det jag själv tagit upp i mina inlägg.

Fortfarande gäller förstås att bloggen är modererad, det vill säga att jag ska godkänna kommentarerna innan de publiceras. Den som följt min blogg känner till min policy. Det jag oftast reagerar mot är:

  • utpekanden på lösa grunder av identifierbara personer som inte förekommer som misstänkta i den offentliga debatten kring mordet
  • eller personliga påhopp på andra debattörer.

Undvik alltså sådant.

I övrigt kan det vara tips om tidningsartiklar, böcker, poddsändningar och så vidare. Det kan också vara rena sakfrågor, som: ”Vet man att det är de rätta mordkulorna som hittades?” Eller ”Hur långt är det mellan Grandbiografen och mordplatsen?” Och det kan vara personliga tankar om sådant som borde vara värt att utforska eller kritik av sådant som sagts och skrivits om utredningen. Jag kan inte garantera att jag svarar på varje kommentar eller ens på majoriteten av kommentarerna. Men det finns många som följer bloggen och som regel känner sig en eller flera personer manade att komma med synpunkter när någon tagit upp en ny tanke eller kommit med ny information.

Välkomna, alltså, att fortsätta skriva om sådant som är lite utanför ämnet i förhållande till mina postningar men som ändå gäller Palmeutredningen. Och gör det här, i denna tråd!

Lena Andersson i ny bok om varför Olof Palme ansågs vara så farlig

Författaren och debattören Lena Andersson har kommit med en ny bok, Koryféerna. Den diskuterar – i lätt inlindad form – mordet på Olof Palme men allra mest mörkläggningen av detta mord från de politiska ledare som stod Palme nära. FOTO: Henric Lindsten.

LENA ANDERSSON har publicerat en ny bok, Koryféerna. Den har lanserats som en ”konspirationsroman”, alltså som fiction, dock med en högst verklig händelse, Palmemordet, som inspiration.

Jag har läst boken och grubblat en del över den. Snart ska jag återkomma till sådant som jag upplever som lite problematiskt. Men låt mig börja med att säga det viktigaste: läs den! Det är en tankeväckande skrift om vad som fortfarande är en viktig och gåtfull händelse i svensk nutidshistoria.


BOKRECENSION

Lena Andersson:

Koryféerna – en konspirationsroman

Polaris


Innan jag över huvud taget går in på själva boken vill jag göra ett par påpekanden.

Det ena handlar om min förhandsinställning. Jag är generellt rätt skeptisk till romaner om Palmemordet.

Vid det här laget finns det ju ett antal skönlitterära verk som har dådet på Sveavägen som sitt centrala tema. Leif GW Persson har tagit upp det i Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm. Pseudonymen John W Grow har ägnat sig åt mordet i romanen Kontraktet, senare filmad under titeln Sista kontraktet. Anders Leopold gav ut Satans marionetter. Sven Wernström skrev Mordet – en rövarhistoria. Stefan Lindberg kom med Nätterna på Mon Chéri. Och så vidare, och så vidare. Här på bloggen intervjuade jag för en tid sedan Henrik Bromander om hans roman Skymningstid som definitivt handlade om Palmemordet inom ramen för en berättelse om det svenska Stay Behindnätverket.

Det lär komma många flera försök i ämnet. Problemet som jag ser är inte att dessa romaner behöver vara dåliga. En del av dem är, menar jag, riktigt bra. Men just en olöst mordgåta som skottet mot den svenske statsministern kan inte gärna bilda underlag till en roman utan att ställa till med problem för den läsare som faktiskt är intresserad av vad som hände.

I alla dessa romaner finns – förstås – inslag som stämmer väl överens med vad vi tror oss veta om mordet. Men de är hopblandade med rena skrönor och i bästa fall med någorlunda rimliga men högst osäkra hypoteser som ändå får formen av sanningar. Och den läsare som vill sortera bort påhitt och spekulationer från det som ska gälla som verklighet har ett svårt och otacksamt arbete.

Med tanke på att den sakdebatt som förs om Palmemordet alldeles oberoende av dessa romaner är fullkomligt indränkt i vandringssägner är det lite bekymmersamt att mytbildningen tillförs ytterligare näring genom vad som visserligen lanseras som fiktion men som knappast kan undgå att få i alla fall en del av läsarna att slås av tanken:

a) att det som står på sidorna skulle kunna vara sant.

För att allt eftersom glida vidare till tanken:

b) att det nog är sant.

Och vid punkt b) är det inte säkert att läsaren längre minns var hon eller han fått uppgifterna ifrån.

Det där kan framstå som en nördig irritation från min sida, jag inser det. Självklart kommer författare att vilja fabulera kring en så central historisk händelse som Palmemordet, just för att vi inte har svaret på vad som hände. Men jag tror det har ett pris. Och den inställningen präglade min läsning även av Koryféerna, i alla fall inledningsvis.

Det andra påpekandet jag vill göra är snarast en motsats till det första och något som i alla fall delvis dämpar min kritik av Palmemordsromanen som genre. Det handlar nämligen om att jag menar att en hel del av de faktaböcker om Palmeutredningen som kommit ut – och de är ännu fler än romanerna – ibland är så illa researchade eller skrivna med så obetydlig respekt för sanningen att de gott kan kallas för fiktion de också, bara förklädda till något annat.

Det är förstås ännu värre. Fördelen med dessa titlar som gör anspråk på att vara faktaböcker är å andra sidan att författarna genom att påstå sig ha skrivit facklitteratur är skyldiga att vid förfrågan redovisa sina källor och försvara sina påståenden.

Med detta sagt är min position rätt tydlig, hoppas jag. Jag vill läsa böcker om Palmeutredningen som skapar förutsättningar för en sakdiskussion om vad som egentligen skedde. Mitt behov av att bli underhållen med påhittade berättelser om detta mord är rätt begränsat.

Det var alltså med viss skepsis jag började läsa Koryféerna – helt enkelt på grund av själva genren.

Vad kom jag fram till? Jag återkommer snart till det. Men innan dess några presenterande ord om boken.

Koryfé är ett gammalt ord som kanske sett sitt bäst-före-datum, men jag tycker det är lite kul. Det betyder ungefär ledare eller tongivande person. Ofta används det avståndstagande så att innebörden är pamp eller högdjur.

Och koryféer är just vad boken handlar om, framför allt ledande personer inom socialdemokratin vid tiden för Palmemordet.

Lena Andersson har ambitionen att krypa under skinnet på dessa personer och gestalta vad de egentligen tänkte om mordet och vad som vägledde dem när de fattade beslut som hade betydelse för utredningen.

Den bild hon presenterar skiljer sig radikalt från den som socialdemokratiska ledare själva har förmedlat. Det hon skildrar är nämligen en grupp mörkläggare som beslutat sig för att sanningen om mordet är för känslig och därför inte får komma fram.

Inte minst i min egen första bok om Palmemordet – som just heter Mörkläggning – har jag redovisat omständigheter som pekar på att det var något sådant som ägde rum under åren närmast efter dådet.

Jag tillfogar dock reservationen att det inte finns något som bevisar att ledande socialdemokrater faktiskt visste vad som hade skett på Sveavägen. Deras agerande kan om man så vill förklaras enbart med vad de fruktade skulle kunna vara sanningen om mordet och de reaktioner från allmänheten som skulle kunna dyka upp ifall olika rimliga men känsliga hypoteser utreddes seriöst, vare sig de visade sig vara riktiga eller inte.

I Lena Anderssons bok vet koryféerna ganska väl vad som hände. Statsministern föll offer för en nitisk person i den svenska säkerhets- och underrättelsevärlden som betraktade nationens politiske ledare som en landsförrädare. Och ett avslöjande av något sådant skulle definitivt riva upp alltför mycket som inte fick rivas upp.

Det är en rimlig hypotes som ger en tänkbar förklaring till varför Hans Holmér fick hand om utredningen och skötte den som han gjorde. Men det är förstås inte den enda rimliga hypotesen.

Romanen skildrar dessa koryféer inifrån, vad de säger till varann privat och vad de tänker. Något sådant kan förstås inte Lena Andersson veta. Och hon löser problemet genom att skapa en parallellvärld till den vi lever i med en fiktiv statsminister, Carl Stjärne. Han har inte ens titeln statsminister utan kallas försteminister. Hans hustru heter Astrid och mordkvällen är de visserligen och ser en film, men det är inte Bröderna Mozart utan Gökboet. Biografen och mordplatsen ligger inte vid Sveavägen, utan vid en gata, väldigt lik Sveavägen, som kallas Thuleavenyn. Och så vidare. I förordet heter det till och med uttryckligen att boken handlar om landet Thule men att detta land i det följande kommer att benämnas med det fingerade namnet Sverige. Det är som om författaren vill säga att boken inte exakt handlar om Sverige och om Palmemordet, utan bara om något som är ungefär Sverige och ungefär Palmemordet.

Ibland är det svårt att se konsekvensen i den parallellvärld som Lena Andersson konstruerat. Den gata som är så central i förloppet får alltså i boken heta Thuleavenyn medan andra platser i och kring huvudstaden, till exempel Stureplan och Sundbyberg, har namn som är hämtade från det för läsarna så välbekanta Sverige.

Det skulle vara lätt att tänka sig att Koryféerna är en ren nyckelroman och att Lena Andersson helt enkelt bara bytt ut vissa namn på personer och platser för att försöka undvika åtal för förtal. Men under läsningen visar det sig att i alla fall somliga figurer har hämtat drag från olika personer eller att en gestalt i romanen på vissa uppenbara sätt skiljer sig från den person som han eller hon mest liknar.

Finansminister Ernst Dudek förefaller till exempel vara en blandning av Kjell-Olof Feldt och Harry Schein. Och en av bokens mest centrala figurer, en koryfé vid namn Henry Fredriksson, har på många sätt likheter med Ingvar Carlsson men är partisekreterare, inte den mördade statsministerns efterträdare.

Inte desto mindre: ibland hettar det till i romanen när händelserna kommer riktigt nära verkligheten.

I Lena Anderssons bok samlas efter valet 1985 ett antal ledande socialdemokrater i Poitiers i centrala Frankrike. De diskuterar behovet av att Stjärne måste avgå, han har blivit en belastning för partiet. Deltagarna här är romanfigurer som påminner om bland andra Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

I verkligheten ägde en liknande sammankomst rum på Korsika, även den efter valet 1985. Bestämda uppgifter pekar på att dagordningen just var behovet av Palmes avgång. Men Holmér och Ebbe var inte med, däremot Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein och Carl-John Åberg.

Lena Andersson har alltså skapat ett händelseförlopp och ett persongalleri som är väldigt likt det vi känner till om vi fördjupat oss i Palmemordet. Men samtidigt har hon stoppat in så många olikheter att vi ska förstå att det hon beskriver bara är typ det hon tror har hänt – inte en skildring av något hon har ambitionen att bevisa.

Skälet till ett sådant tillvägagångssätt må vara begripligt. Hon kan inte komma med distinkta påståenden om olika identifierade socialdemokraters faktiska inblandning i en mörkläggning om hon inte har belägg för just de specifika uppgifter hon presenterar. Annars skulle hon riskera rättsliga konsekvenser eller åtminstone att få sitt rykte skamfilat.

Genom att hon fiktionaliserar skaffar hon sig också den litterära rätten att så att säga kliva in i huvudena på sina romanfigurer och låta oss få del av precis hur de tänker. Fördelen med det tillvägagångssättet är förstås att vi som läsare kan få del av en relativt levande skildring av hur en mörkläggning ungefär skulle kunna ha gått till. Och baksidan är att det bara framstår som en tankekonstruktion. Plus att exakt så här, med just de här halvfiktiva personerna, kunde det hela absolut inte ha gått till.

En bärande tanke i framställningen är i vilket fall att personerna som skildras egentligen inte framstår som särskilt osympatiska. De gör under våndor något som de tror på men känner olust inför. En central figur i romanen, den pensionerade Nils Niia som haft djup insyn i statsförvaltningen, säger till en journalist som många år efteråt intresserar sig för fallet: ”Du måste förstå att de inblandade inte alls såg det så som att de var korrupta, utan tvärtom som att de räddade oskattbara värden.”

Längst går den gestalt, Utterström, som är ganska tydligt modellerad efter Hans Holmér. Bokens motsvarighet till Ebbe Carlsson säger till Holmér/Utterström: ”Du kommer att få bära dumstruten och hundhuvudet och göra det så länge du lever och långt därefter. Men du är utvald att göra det för att du klarar det.”

Och vad det handlar om är att rädda partiet från den skandal det skulle utgöra om det kom fram att dess koryféer själva velat bli av med nationens ledare – deras egen partikamrat – på ett fredligt sätt och att det gått så långt att de samarbetat med säkerhetspolisen för att tvinga honom att avgå. Detta skulle vara känsligt under alla omständigheter, men det blir än mer så sedan allt gått över styr och försteministern blivit mördad av en nitisk figur från de hemliga tjänsterna. För den lilla kretsen av formella och informella makthavare gäller det i detta läge bara att skadereglera genom att sopa undan vad som förevarit. Och så fort mörkläggningen har inletts är det inte längre förspelet till mordet och själva mordet som måste döljas, utan också faktumet att det bedrivits en mörkläggning.

Vad var det då som var så farligt med Stjärne enligt Lena Andersson?

I romanen är de tydligt att det på sina håll finns misstankar mot honom för att gå Sovjetunionens ärenden. Men Koryféerna ger inget som helst stöd för att Stjärne skulle ha varit någon form av sovjetisk agent.

Bokens sanningssägare, Nils Niia, säger i stället till den nyfikne men skeptiske journalisten att Stjärne inte alls var ”smygkommunist med önskan om att sälja ut Sverige och låta ryssen komma och ta matsalssilvret och allt han kunde bära med sig. Det förhöll sig tvärtom, precis tvärtom. Stjärnes avsikt var att sälja ut ryssen till svenskarna.”

Niia utvecklar resonemanget på följande sätt: ”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet att även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt.”

Som Niia också uttrycker vad som var Stjärnes dröm: ”Sverige skulle stå som mönstermodell för världen”.

En nutida läsare må studsa i sin stol. Men för den som går tillbaka till Palmes budskap och agerande är det en slående träffsäker beskrivning av hans drivkrafter. Och det ska ses i förhållande till att den som vid tiden för Palmes död var ledare i Sovjetunionen var Michail Gorbatjov, en med sovjetiska mått ytterst reformvänlig politiker som strävade efter en demokratisering av den stormakt han ledde. Efter Sovjetunionens fall försökte Gorbatjov till och med bilda ett socialdemokratiskt parti.

Niia tillägger: ”Carl Stjärne förstod att om Sovjetunionen inte omvandlades till socialdemokrati skulle riket ifall det kollapsade snart återfalla i tsaristiska mönster. Han visste att när en struktur raseras går man tillbaka till den struktur man lämnade. Den är vad som finns i det gemensamma minnet, i det kollektiva förflutna, det är den matris folket och dess ledare känner. Man kan bara söka sig till något man känner igen sig i, och tsarismen låg i den ryska folksjälen.”

Resonemanget må vara drastiskt och förenklat. Men den som reflekterar över hur Sovjetunionens kaotiska sönderfall resulterade i en rövarkapitalism – ivrigt påhejad från väst – och sedan upprättandet av något som har stora likheter med ett nytt tsardöme under Vladimir Putin har lätt att se en tydlig poäng.

Det tas inte direkt upp i Lena Anderssons roman, men det kan väl tilläggas att en demokratisering av sovjetstaten där de tunga ekonomiska tillgångarna stod under offentlig kontroll förstås skulle innebära något annat än det visserligen socialdemokratiskt styrda men i högsta grad kapitalistiska Sverige. Och det skulle i sin tur resa frågor om makten över samhällsekonomin i Sverige och andra västeuropeiska länder.

Det här var laddade frågeställningar vid denna tid inte minst eftersom det pågick en motsatt offensiv i världen, ledd av politiker som USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, båda inspirerade av tankar som saluförts av nyliberala ekonomiska ideologer som Milton Friedman. Och det centrala innehållet var: en kapitalism utan restriktioner, en sorts motsats till den politik som socialdemokratin byggts upp kring. såväl Friedman som Thatcher och Reagan är högst närvarande vid horisonten i Koryféerna.

Nu blev det alltså inte någon omvandling av Sovjetunionen i en eller annan demokratiskt socialistisk riktning. Och vi kan därför fråga oss hur realistiska Stjärnes/Palmes visioner egentligen var.

Men det ligger i sakens natur att det är svårt att besvara den frågan i efterhand. Historien tar sig sina svängar, ofta oväntade. Och frågan om hur nära det var att det skulle kunna ha gått på något annat sätt blir alltid mer eller mindre spekulativ.

Vad som är ett återkommande tema i Koryféerna är dock att Stjärne utmanade starka krafter som föredrog att stämpla honom som en farlig landsförrädare. Lena Anderssons tes är att koryféerna omkring Palme/Stjärne helt enkelt blev rädda för de krafter han utmanade vilket först ledde till att de ville förmå honom att avgå. Och att de när han i stället blivit mördad beslutade sig för att dölja såväl sina egna intriger som vad de visste eller föreställde sig om själva mordet.

I bokens lite komplicerade konstruktion ingår alltså en journalist som tar del av Niias berättelse om vad som förevarit. Först tyckte jag att upplägget med journalisten var ett onödigt och lite otympligt inslag – hade det inte varit enklare att låta läsarna möta koryféerna direkt utan att deras syften först presenterades av Niia för denne journalist? Men under läsningen framgick Lena Anderssons syfte med även den romanfiguren. Han blev till en symbol för den dominerande infallsvinkeln från svenska medier.

Han får veta allt som bokens läsare får veta och till sist grips han motvilligt av tanken att detta kan vara vad som hände. Men han skriver ändå den artikel som förväntas av honom. I den snuddar han visserligen vid vad han starkt misstänker är sanningen, men avfärdar det samtidigt som en oseriös konspirationsteori. Artikeln blir, som han själv skamset konstaterar, ”en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara.”

Och mitt slutliga omdöme om Koryféerna? Det är bland annat – och viktigt nog – att det här knappast i första hand är en roman.

Lena Andersson är ju en författare som inte enbart skriver skönlitteratur utan också essäer och debattartiklar. Och Koryféerna är, som jag ser det, egentligen en lång essä eller debattartikel. Den litterära gestaltningen av personerna är stundtals inspirerad, men det är fortfarande författarens tankegångar kring politisk makt, sanning och lögn som är behållningen av boken.

Den som läser den med det perspektivet bör inte bli besviken. Koryféerna är intellektuellt utmanande. Och det är inte så väldigt många böcker man kan säga det om.

Till sist: i samband med att jag skrev denna text hittade jag också en sorts recension av Koryféerna i augusti/septembernumret av tidskriften Filter. Recensionen missar det mesta av intresse i boken och ägnas helt åt att polemisera mot en enskildhet i handlingen, att Palme mötte och samtalade med sin mördare på mordplatsen.

Mötesteorin har debatterats åtskilligt under årens lopp och den som känner till den vet att den baserar sig på flera vittnesmål från Dekorimahörnan. Jag har själv tagit upp den utförligt i mina böcker om Palmemordet och har reagerat över att åklagare och polis helt enkelt låtit bli att utreda denna hypotes trots att det finns en rad omständigheter som talar för den. Filters recensent – som är anonym – beskriver det dock som att hela teorin baserar sig på ett enda vittnesmål och anser sig kunna förstå att det vittnesmålet ”kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument”.

Efter att ha slagit fast detta skriver den anonyme avslutningsvis triumferande:

”Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.”

Det är kanske inte att förvånas över den typen av smått fåniga påhopp från det hållet. Filter är ju i sammanhanget inte vilken tidskrift som helst, utan den publikation som för all framtid kommer att vara förknippad med det spekulativa utpekandet av den Skandiaanställde grafikern Stig Engström som Palmemördare. Och som vi vet kom detta med tiden att bli den officiella – men illa underbyggda – statliga versionen av vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Dokument avslöjar: Åklagarna ville använda polisens hemliga infiltratörer mot Christer A

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet (bilden), berättar i den här artikeln särskilt skriven för bloggen om en långtgående och ovanlig spaningsåtgärd som Palmeåklagarna planerade att sätta in mot Christer A, ett av de vanligast förekommande namnen i polisens hypoteser om ensamma gärningsmän. Idén var att använda sig av polisens speciella grupp av infiltratörer, Sektionen för särskild inhämtning. Och syftet var att få tag i information om Christer A:s saknade revolver. Det här är bara en av många uppgifter som på senare tid har blivit tillgängliga i arkivet. FOTO: privat.

Av Jonas Nyman

Nya okända uppgifter om Palmeutredningen kommer hela tiden fram och redovisas i Palmemordsarkivet.

Palmemordsarkivet, som drivs av Mattias Kressmark och mig, Jonas Nyman, samlar in och publicerar handlingar från Palmeutredningen. Sedan chefsåklagare Krister Petersson lade ner utredningen sommaren 2020 har 2 370 dokument, eller ungefär 22 000 sidor donerats till arkivet och publicerats på www.palmemordsarkivet.se. Nya handlingar tillkommer hela tiden.

En viktig drivkraft för oss som arbetar med detta är att offentliggöra korrekt och saklig information. Vi vill komma bort från spekulationer och grundlösa konspirationsteorier. Det bästa sättet att göra det är att offentliggöra palmeutredningens egna dokument

Det är ett bitvis svårgenomträngligt material. Delvis på grund av polisens inkonsekventa och överdrivna sekretess, men minst lika mycket på grund av utredarnas slarviga sätt att skriva. Allmänhetens intresse för palmemordet är dock fortfarande mycket högt, och många deltar i arbetet med att analysera handlingarna som kommer ut från polisen och andra myndigheter. Palmemordsarkivets facebookgrupp har över 2 100 medlemmar, och nya uppgifter om mordet och palmeutredningen publiceras där varje vecka.

Nu över till uppgifterna om utredarnas planer på åtgärder mot Christer A.

Palmemordsarkivet har bland annat publicerat ledningsgruppens alla mötesprotokoll från 1986, samt anteckningar och protokoll från åklagarmöten mellan 1989 och 2007.

Nyligen publicerade protokoll från åklagarmöten avslöjar häpnadsväckande uppgifter om hur långt åklagarna var beredda att gå för att få fram bevisning mot Christer A.

Aktiehandlaren Christer A blev intressant för Palmeutredningen därför att han bodde i närheten av mordplatsen, han ägde en tid en revolver av en typ som kan ha använts vid mordet, han var antisocial och han hatade Palme. Han saknade alibi och ansågs ha en personlighet som stämde överens med gärningsmannaprofilen (GMP).

Han var den åttonde och sista personen som klassificerades som ett GMP-objekt av Palmeutredarna, alltså som en person som var av särskilt intresse utifrån den bild av gärningsmannen som skapats i profilen. Dessa åtta fick i utredningen beteckningarna GA, GB och så vidare, fram till och med GH som var den beteckning Christer A fick.

Bland palmemordsintresserade har han varit en favorit som misstänkt Palmemördare i många år, av de flesta ansedd som en långt mycket mer trolig gärningsman än den i sammanhanget tafatte grafikern på Skandia som varken hade något uppvisat Palmehat eller något särskilt intresse för skjutvapen.

Eftersom Christer A lagligt ägde en revolver av rätt typ kallades han vid två tillfällen att visa upp sitt vapen för polisen, men Christer hörsammade aldrig kallelserna. Han förhördes flera gånger under åren 1994-2000 och var under många år en av de huvudmisstänka.

I förhören uppgav han en föga trovärdig berättelse om hur han sålt sitt vapen 1992 till en för honom okänd man i Kungsträdgården. Det sista formella förhöret med Christer hölls den 7 februari 2007. Palmeutredarna kunde aldrig förmå honom att berätta mer om vart vapnet tagit vägen. De sista påstötningarna gjordes via telefon våren 2007, då Lennart Gustafsson vädjade till Christer att lämna in vapnet under den vapenamnesti som då hade utlysts. Utredarna var alltså inte särskilt övertygade av Christers påstående att han sålt revolvern och inte hade tillgång till den.

Christer och hans vapen diskuterades under ett åklagarmöte den 11 juni 2007. Protokollet från det mötet har begärts ut och publicerats av Palmemordsarkivet. Det återfinns i den här dokumentsamlingen med protokoll från möten som hölls av Palmeutredarna 2006-2007.

Närvarande vid mötet var åklagarna Agneta Blidberg och Kerstin Skarp samt Palmegruppens Stig Edqvist, Hans Melander och Per-Olof Palmgren. Christer stod näst högst upp på dagordningen, efter Mockfjärdsrevolvern.

På mötet berättades att Lennart Gustafsson, som ansvarade för just utredningen av Christer vid den tiden, flera gånger varit i kontakt med honom och påtalat det lämpliga i att plocka fram vapnet i samband med vapenamnestin under våren 2007. Christer hade dock inte hörsammat Lennarts uppmaningar.

På mötet väcktes frågan, oklart av vem, ”om SSI skall tillfrågas huruvida de skulle kunna närma sig [Christer A – namnet maskat i den offentliga versionen] för att om möjligt få honom att berätta var vapnet tagit vägen.”

Det beslutades då på mötet ”att kontakt ska tas med SSI för en diskussion i frågan”, med tillägget att om SSI svarar nekande ska ärendet Christer läggas till handlingarna. Det är alltså frågan om Palmeutredningens allra sista försök att knäcka Christer och få honom att prata. Förkortningen SSI syftar på polisens hemliga infiltratörer: operatörerna på Sektionen för Särskilda Insatser.

Sektionen är inte helt okänd för allmänheten. 2018 avslöjades att operatörer från SSI troligen begått brott i Spanien och slösat bort skattepengar på lyxkrogar och nattklubbar. Syftet var att försöka komma åt ledaren för en internationell kokainsmugglande liga.

Operation Playa, som insatsen kallades, slutade i ett fiasko trots att SSI både begick inbrott och arrangerade en komplicerad brottsprovokation för att producera bevisning mot ligans ledare.

Ligans förmodade ledare greps så småningom och dömdes först till 18 års fängelse, men friades i hovrätten alla åtalspunkter. Hovrätten ansåg inte att bevisningen höll för att fälla honom på en enda åtalspunkt. Sektionen för Särskilda Insatser lades ner efter fiaskot i Spanien.

Att Palmeutredningen 2007 ville använda sådana ”särskilda metoder” bekräftas av protokollet från nästa åklagarmöte. Det mötet, i form av en tvådagarskonferens på Lejondals slott 24-25 oktober 2007, leddes av Hans Melander. Överåklagare Agneta Blidberg och chefsåklagare Kerstin Skarp samt hela Palmeenheten med inalles 11 anställda deltog på mötet.

Den gången var Christer punkt nummer 3 på dagordningen. Lennart Gustafsson föredrog nu själv ärendet och berättade att Christer ”fortfarande förnekar kännedom om vapnets vidare öden”. Under denna punkt står det också: ”Särskilda spaningsinsatser enligt tidigare beslut ännu ej är insatta på grund av resursbrist.”

Palmeutredningen, eller någon av åklagarna, har alltså kontaktat SSI och bett dem om ”särskilda spaningsinsatser” mot Christer, i syfte att få honom att avslöja vart hans vapen tagit vägen. Någon av deras särskilda operatörer skulle närma sig Christer, bli vän med honom, vinna hans förtroende, och till sist förmå honom att avslöja var han gömt sin eftertraktade Smith & Wesson .357 Magnum med sex tums pipa.

Nio månader efter Palmegruppens konferens på Lejondals slott åker två polisassistenter ut till Christers sommarstuga. De är helt ovetande om Palmeutredningens, åklagarnas, och särskilda sektionens djupgående intresse för honom. Polisassistenterna ska bara titta till honom därför att en anhörig ringt polisen och uttryckt oro för att Christer kan vara självmordsbenägen. När de knackar på dörren väljer Christer att avsluta sitt liv.

Vi vet inte om SSI faktiskt utförde någon särskild spaningsinsats mot Christer. Polisen har inte kunnat hitta några mötesprotokoll från åren 2008-2011. Antingen slutade palmegruppen att föra protokoll vid sina möten eller så har protokollen förkommit hos polisen.

Den 9 december 2008 skrev Lennart Gustafsson sin slutredovisning om Christer, och i januari 2009 lades ärendet slutligen till handlingarna.


Vill du hjälpa till att hitta nya uppgifter om Palmemordet och utredningen? Har du handlingar från utredningen, tidningsklipp eller andra dokument om Palmemordet? Kontakta Palmemordsarkivet på arkiv.mop@gmail.com


FOTNOT: Jag tog kontakt med Lennart Gustafsson för att fråga vad han kunde komma ihåg om en planerad insats från SSI. Han förklarade att han inte varit i kontakt med dem och han hade inte heller minne av att de hade varit tillfrågade om att hjälpa utredarna med efterforskningar kring Christer A. I vilket fall blev det troligen inte av att de gjorde något i det fallet, menade Lennart Gustafsson – det borde han ha blivit underrättad om.

Formuleringen i protokollet från Lejondals slott om att särskilda insatser inte satts in på grund av resursbrist bör i så fall ha kommit från någon annan. Och vad dessa särskilda insatser skulle ha bestått i behöver ju inte ha preciserats på mötet. /Gunnar Wall

För er som gillar ljudböcker – möt Per Juhlin, proffset som läst in Mörkläggning och annat jag skrivit

Per Juhlin (bilden) har läst in många av mina böcker om texter. Åtskilligt om Palmemordet men också om andra världskriget, politiska skandaler, brott och spionaffärer. Hur är det att vara inläsare av facklitteratur? I senaste avsnittet av podden Palmemordet delar Per med sig av sina erfarenheter. Samtalsledare är Tobias Henricsson och jag finns också med på ett hörn. FOTO: Privat.

DET SENASTE AVSNITTET av podden Palmemordet är ett samtal mellan i första hand Tobias Henricsson och Per Juhlin. Det är Per som läst in åtskilliga av mina ljudböcker, bland annat mastodontboken Mörkläggning som släppts i åtta delar av Bonnier Audio, här är del 1. Men han har också läst in betydligt kortare texter som jag skrivit, till exempel Watergate, Spionen Stig Wennerström och Döden i Hollywood.

Och så, för att ta ytterligare ett exempel som ligger min varmt och hjärtat, min bok om andra världskriget.

För den som lyssnat på Per Juhlin och uppskattar hans röst finns det mycket mer att välja på än sådant jag har skrivit. Han har till exempel läst in titlar av författare som Dick Harrison, Ola Larsmo och Wilhelm Agrell. Vanligtvis läser han in facklitteratur, vilket kräver en lite annan sorts inläsning än när det handlar om skönlitteratur. Här är en lista på de många titlar han läst in.

Per Juhlin berättar i podden för Tobias Henricsson om sin kärlek till sitt arbete men även om problem han kan stöta på som inläsare och hur han löser dem.

Och så blir det förstås en del Palmeprat. Jag finns också med i samtalet.

Vad visar Holmérs hemliga möten med Åsheden – trodde han på sitt eget huvudspår?

Hans Holmér trivdes i medialjuset under sin tid som spaningsledare. Han var stridbar, välformulerad och medvetet gåtfull. Vilken var hans dagordning egentligen? I vilken utsträckning trodde han på vad han själv sa? Frågorna väcktes igen för ett tag sedan av P3 Dokumentärs poddserie om hans hemliga möten med DN-journalisten Ann-Marie Åsheden.

EN AV DE FRÅGOR SOM VÄCKER DEBATT när det gäller Palmeutredningen är: hur kunde Hans Holmér fatta sitt ödesdigra beslut att satsa i stort sett alla spaningsresurser på PKK-spåret?

I slutet av 1986 gick han så långt som att i en TV-intervju säga att han var till 95 procent säker på att han hade hittat lösningen. Givetvis fångade han TV-tittarna. Men bara drygt en månad senare var allt över – Holmér hade fått genomföra sitt stora tillslag och PKK-spåret hade enligt åklagarnas slutsats visat sig bestå av luft.

Holmér avgick som spaningsledare och lämnade efter sig spillrorna av en utredning.

Upp som en sol och ner som en pannkaka alltså – och frågan inställer sig: hur kunde allt detta ske? Och den följs naturligt av en mer preciserad fråga: trodde verkligen Holmér själv på sitt favoritspår?

För var och en som funderat över den förste spaningsledarens märkliga projekt är Lovisa Lamm Nordenskiölds poddserie Palmeutredningen inifrån som släpptes tidigare i år en riktig guldgruva.

Serien som är på sju avsnitt ingår i P3 Dokumentärs utbud och den kom i februari i år. Bakgrunden – och ramberättelsen – till serien är, som många vet, den serie hemliga samtal som Dagens Nyheters Ann-Marie Åsheden hade med Holmér under 1986 och 1987. Lovisa Lamm Nordenskiöld fick Åshedens tillstånd att lyssna på och använda sig av inspelningarna av dessa samtal – ett material på många timmar – som legat inlåsta i mer än trettio år. Det enda som tidigare kommit ut har varit Åshedens redigerade sammanställningar – i form av DN-artiklar och en bok – av vad hon och Holmér talat om. Nu får vi höra bitar av Holmérs och Åshedens konversationer från tiden då det begav sig.

Jag lyssnade på de tre första avsnitten i samband med lanseringen men har sedan låtit lyssnandet ligga eftersom jag haft annat som tagit min tid.

Nu har jag inte bara lyssnat utan också reflekterat en del över innehållet. Och inledningsvis kan jag bara säga: den som hittills missat serien har något intressant framför sig. Holmérs uppgång och fall presenteras spännande och överskådligt. Och förutom ljudklippen från 80-talet innehåller avsnitten nutida intervjuer med en rad nyckelpersoner i sammanhanget.

Inbäddad journalist

Åshedens långa rad av möten med Holmér tillkom alltså under väldigt speciella omständigheter. Hon var vad som i dag skulle kallas ”inbäddad journalist” hos spaningsledaren.

Termen fanns inte 1986. Den dök upp i samband med USA:s invasion av Irak 2003 och förklaras så här av den statliga myndigheten Språkrådet som bland annat bevakar nya ord i svenskan: ”journalist som följer med anfallande militära trupper till ett krigsområde och åtnjuter skydd av dessa och som därför inte behöver tillstånd av den regim som anfalls, men som också är begränsad till det område som de anfallande trupperna behärskar”.

Termen är faktiskt väldigt lämplig när det gäller att beskriva Åshedens uppdrag. Och det av två skäl.

Det första skälet handlar om att hon – till skillnad från andra journalister som bevakade Palmeutredningen – bara hade en enda källa. Och det var Holmér. Det var hans version hon fick del av. Det var inte meningen att hon skulle samla information på något annat sätt. Trots att hon kunde röra sig fritt på Stockholms gator kunde hon inte intervjua någon annan om sådant hon fick höra av Holmér. Hon kunde helt enkelt inte kolla vad han sa.

Bakgrunden till det märkliga arrangemanget var en uppgörelse som Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström gjort upp med Holmér – med dennes vän Ebbe Carlsson som kontaktförmedlare. Åsheden skulle i hemlighet få intervjua Holmér – till en början skedde det dagligen – om hur denne ledde spaningarna. Och resultatet skulle presenteras först när mordet var uppklarat. Holmér skulle dessutom ha rätt att avbryta samarbetet när han ville och inget skulle få publiceras utan hans godkännande. Fördelen för Dagens Nyheter var att tidningen skulle få vad som framstod som en exklusiv bild inifrån av hur Holmér ledde mordspaningarna.

Men ingen skulle få veta något så länge det hemliga projektet pågick, inte heller Dagens Nyheters ordinarie kriminalreportrar. Åsheden skulle helt enkelt vara Holmérs egen krönikör och skriva det han ville – och först när han ville det. Om han alls skulle vilja det. Det var ett arrangemang som rimligtvis skulle kunna väcka en rad journalistiska invändningar: hade plötsligt Sveriges största morgontidning satt sig i knät på spaningsledaren?

Holmér uppnådde å sin sida en rad fördelar. Han fick inte bara en egen – förhoppningsvis lojal – historieskrivare som samtidigt kunde presenteras som någon sorts oberoende reporter. Han fick också löpande tillgång till en journalist som han kunde testa sina utspel på innan han gick ut med dem på riktigt. Och han skaffade sig förstås på detta sätt ett diskret men rimligtvis högst verkligt inflytande över vad svenska nyhetsmedias flaggskepp i Marieberg skulle skriva även under den tid då Åsheden fortfarande var hemlig. Jutterström visste ju att Holmér kunde hoppa av när som helst om han irriterade sig på Dagens Nyheter.

Det var alltså ett kontroversiellt upplägg som Jutterström ställde sig bakom, och som Palmeutredningen inifrån redovisar väckte saken stor irritation bland de normalt arbetande DN-reportrarna när de – och allmänheten – till sist fick veta vad som pågått i det fördolda. Som Åsheden själv uttryckte sig i avsnitt 7 av serien: ”Ja, de blev ju vansinniga när de fick reda på det här.”

Som ett fälttåg

Det andra skälet till att det känns rimligt att kalla Åsheden för ”inbäddad journalist” är att Holmér mer eller mindre uppfattade sin kampanj för PKK-spåret just som ett fälttåg. Vid ett tillfälle när tidningarna tagit till stora svarta rubriker om Holmér som föll honom i smaken hade han fnittrat förtjust och berättat för Åsheden att någon sagt till honom att hans namn hade blåsts upp i ungefär samma storlek som i rubrikerna om att ”jänkarna anföll vid D-dagen” under andra världskriget. (Avsnitt 6)

Och det var också en militär operation åklagarna associerade till när de såg hur Holmér förberedde sitt stora tillslag mot PKK. Anders Helin hade till exempel ironiskt jämfört spaningsledarens projekt med ”invasionen av Normandie” – det vill säga: mer ett krig än en rättslig utredning. (Se Erik Magnusson (red): Palmerapporten sid 411.)

Det finns tydliga belägg för att det var ungefär i sådana termer som Holmér själv tänkte. I poddserien får vi ta del av hur tillslaget är tänkt att leda till massutvisningar av PKK-anhängare. Spaningsledaren talar med Åsheden om vad som driver honom. Han säger att han helt enkelt ”känner ett slags hat” mot PKK: ”de ska förbanne mig inte vara i Sverige och Europa och slakta folk”. (Avsnitt 6 i poddserien.)

Här handlar det alltså inte om att analysera uppgifter som skulle kunna peka på att PKK eller svenska PKK-anhängare i Sverige låg bakom mordet på Olof Palme. Det handlar om att PKK definieras som en dödsfiende och det handlar om att slå sönder organisationen i Sverige.

Med den inställningen i botten har Holmér inga problem med vilka metoder han kan tillåta sig att använda. De behöver inte följa svenska lagar.

Ett exempel på det är de olagliga avlyssningarna som han beordrar bakom åklagarnas rygg. De blir långt senare avslöjade ändå och Holmér och fem andra polischefer ställs inför rätta. Holmér försvarar sig i hovrätten med att beskriva buggningarna som nödvändiga akutåtgärder mot allvarliga hot. Som han dramatiskt uttrycker saken: ”Det var att jämföra med stridsinsatser mot anfallande flygplan”.

Det har aldrig kommit fram några bevis för att dessa buggningar hade att göra med någon faktisk hotbild. Och Palmeutredningen inifrån ägnar en hel del utrymme åt att beskriva verkligheten för de kurder som Holmér inriktade sig på – och hur deras familjer också drabbades. En av de personer som intervjuas utförligt är ”Yusuf”, son till Ismet Celepli, en av de huvudmisstänkta i Holmérs teoribygge.

Det är kusliga och gripande detaljer som kommer fram. Och jag minns för egen del när jag besökte Ismet Celepli i Haninge under det sena 80-talet. Han var en man som var svårt plågad av den kampanj som drabbat honom och hans familj. Att Ismet Celepli skulle ha utgjort ett hot mot svenska myndigheter kändes då väldigt avlägset.

Men i hovrätten manade Holmér fram en extrem hotbild mot Sverige. Han hävdade att han under andra halvåret 1986 väntat sig attentat mot Ingvar Carlsson och invandrarminister Anita Gradin från PKK:s sida och att ”risken var över 7 på en tiogradig skala. (Se t ex min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 205-206.)

Holmér genomförde också under hösten 1986 en rad åtgärder som skulle markera att det var fara å färde: han trappade upp sin personliga livvaktsstyrka från tre till fyra poliser, han gick själv omkring beväpnad, han hade en bärbar polisradio vid sidan av sängen om nätterna och han lät installera pansarglas i Palmerummet. (Avsnitt 4 och 5 i poddserien.)

Personer i hans omgivning har i efterhand uppgett att de var skeptiska mot hans dramatiska säkerhetsåtgärder. Hans nära medarbetare i spaningsledningen, Hans Wranghult, var tvungen att ha livvakt en månad och tyckte det var tröttsamt – han fick inte ens gå till banken tvärs över gatan från polishuset utan livvakten. Holmér vill också att alla hans medarbetare skulle ha pistol. Tommy Lindström säger i serien att han tyckte det var löjligt. (Avsnitt 5)

Det kan i efterhand tyckas märkligt att ingen i Holmérs omgivning slog larm om de nu tyckte att han gick till excesser i sitt säkerhetstänkande. Ifall de menade att han tappat verklighetskontakten var det kanske inte så lämpligt att han satt kvar som spaningsledare. Men det kan ju hända att Holmérs medarbetare inte tolkade hans agerande som om han riktigt menade allvar. Kanske såg de snarare det som att han ville förmedla en dramatisk hotbild för att skapa den rätta stämningen inför det kommande tillslaget. Med tanke på bristerna i bevisning mot PKK skulle dramatiken kunna ha en kompenserande funktion i sammanhanget.

”De tjatar om Sveavägen”

För Holmérs egen del är det uppenbart att han inte tyckte att det behövdes något som liknade bevis inför tillslaget, den saken fick väl ordna sig senare. Åsheden talar med honom om saken under hösten 1986. Han säger med udden riktad mot åklagarna: ”De måste finna sig i att vi ska slå till mot det här gänget utan att kunna veta var vi hamnar någonstans. Det är det som är svårt, för vi kommer inte att ha gärningsmannen på papper när vi slår till. Vi ska möjligen få honom genom tillslaget på olika sätt.”

Åsheden undrar om Holmér någonsin haft något hopp om att de ska hitta gärningsmannen före tillslaget. Holmér svarar: ”Nänä. Det har jag aldrig.” Åsheden säger att det är väl det åklagarna är bekymrade för. Holmér svarar lite irriterat: ”Ja, de tjatar om att vi ska komma ner på Sveavägen.” (Avsnitt 5 i poddserien.)

Holmér liknar under detta samtal PKK vid en maffiaorganisation, en sådan som måste angripas med särskilda metoder på grund av dess starka inre sammanhållning. Den som är lite kritisk undrar förstås i så fall: hur kunde Holmér över huvud taget räkna med att få fram någon sorts ny bevisning vid ett tillslag om det rörde sig om så tuffa motståndare?

Det mesta pekar på att Holmér egentligen inte alls såg det som avgörande om tillslaget ledde fram till några stärkta misstankar mot PKK. Det viktiga var att det genomfördes, med maximal exponering i massmedia. Och att åklagarna i samband med detta tillslag gick ut och backade upp huvudspåret – oavsett vad resultatet av förhören egentligen blivit.

Vi vet vad som hände. Tillslaget gav ingenting som knöt PKK till mordet på Olof Palme. Och Palmeåklagaren Claes Zeime gick ut på en presskonferens samma dag och gjorde väldigt klart att så huvudspåret hade fallit ihop.

Holmérs reaktion är talande och den skildras bra i poddserien. Han håller masken under presskonferensen men när han träffar Åsheden två dagar senare låter det annorlunda. Han pratar med henne om vad han beskriver som ett direkt svek från Zeime: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.” Åsheden: ”Hur du menar du?” Holmér: ”Att han skulle visa enighet utåt. Det är så man gör.” (Avsnitt 6)

Ännu mera hätsk mot åklagarna var han i ett tal han höll till spaningsledningen efter tillslaget, ett tal som han också lät skicka ut till alla poliser som arbetade med utredningen.

”Det är inte anständigt. Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra. Jag kan lova en sak: att jag kommer att göra allt som på mig ankommer för att vi skall få vår heder tillbaka. Det innebär att jag skall sätta ansvaret där det hör hemma. Det vi upplever i dag skall vi få upprättelse för.” (För hela texten, se min bok Mörkläggning sid 188.)

Det handlar om heder, det handlar om upprättelse, det handlar om förbittring över att inte Holmér fick genomföra satsningen med utpekandet av PKK som han ansåg sig ha fått garantier för.

Var det då verkligen så att Holmér helt krasst struntat i att försöka hitta faktiska bevis som kopplade PKK till Sveavägen. Tja, nästan. I avsnitt 5 av poddserien redovisas hur Holmér i augusti, när åklagarna är tillbaka från semestern och ska få sin redovisning av ”huvudspåret”, inte har hittat någon koppling till Sveavägen. Det han diskuterar med Åsheden är olika motivbilder som han tycker sig se.

Men efter ytterligare drygt ett par månader, den 30 oktober, har han i alla fall hittat något som liknar en koppling till Sveavägen. Och den tar han nu upp med Åsheden. (Det redovisas också i avsnitt 5 av serien.) Han säger: ”På lördagen satt jag och tänkte att nu ska jag läsa allt om mordplatsen, det var länge sen.” Och han berättar att han den här gången läst materialet med ”kurdiska glasögon”, alltså med fokus på sådant som kan kopplas till PKK-spåret.

Att Holmér inte gjort det tidigare är ju milt talat anmärkningsvärt. Det var i maj han beslutade sig för att styra in utredningen på PKK, nästan ett halvår tidigare. Ändå har han väntat till långt in på hösten med att leta efter en koppling mellan PKK och Sveavägen i materialet – och då först sedan han insett att åklagarna envisas med den där kopplingen.

Bland alla förhör han gått igenom har Holmér till sist fastnat för ett vittne som heter Johnny W. Mordkvällen har Johnny cirkulerat i bil kring kvarteren runt Sveavägen. I nära tidsmässig anslutning till mordet ser han en man stå i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen, på motsatt sida från brottsplatsen räknat. Mannen står stilla. Den tyska signalementsmaskinen som användes för att producera fantombilden har tagit fram en annan fantombild som bygger på Johnny W:s uppgifter. För Holmér är det uppenbart att bilden visar en kurd som vittnet sett. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Det är svårt att säga vilket värde Johnny W:s uppgifter kan ha. Det har aldrig kommit fram något som vare sig visar att Johnny sett en kurd eller att den person han talar om hade att göra med Palmemordet.

Och åklagarna är fortsatt missnöjda. De konstaterar att Holmér inte alls kopplat PKK till mordplatsen. Det problemet står också klart för Holmérs nära medarbetare Hans Wranghult som i avsnitt 5 säger: ”Den stora bristen i materialet var ju: vad hände på Sveavägen?”

Anmärkningsvärt nog får Åsheden ta del av Holmérs teoribygge om PKK innan åklagarna fått det. Han informerar henne redan den 9 juli medan åklagarna får sin föredragning av Holmér först en månad senare. (Avsnitt 4 och avsnitt 5). Även regeringen är informerad långt före åklagarna, inte minst genom arrangemanget med egna observatörer i Palmerummet. Och regeringen backar upp Holmér hela vägen – ända fram tills att det inte går längre. Det vill säga: efter tillslaget då Claes Zeime spräcker bubblan genom att delge den församlade pressen att PKK-spåret rasat samman.

Ja. även efter det faktiskt om än lite mer lamt. Sedan Holmér lämnat Palmeutredningen säger Ingvar Carlsson: ”Hans Holmér har engagerat sig oerhört starkt för att nå ett resultat. Jag har den bestämda uppfattningen att under Hans Holmérs ledning har det bedrivits ett engagerat och effektivt arbete.” (Avsnitt 7.)

Det kan förstås tolkas som en vänlig fras från statsministerns sida och inget mer. Men så var det nog inte riktigt. Ett halvår efter Holmérs avgång börjar Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom och Ebbe Carlsson att tillsammans med Holmér i hemlighet planera för ett återupprättande av PKK-spåret. (För en detaljerad beskrivning se min bok Mörkläggning.)

Om vi förutsätter att regeringspolitikerna var rationella, logiska och ärliga blir det svårbegripligt med en sådan uppbackning till Ebbe från kanslihuset. Holmérs huvudspår hade kraschat så grundligt att spaningsledaren tvingats avgå. Varför skulle då regeringen gå bakom åklagarnas och den nya spaningsledningens ryggar för att backa upp en revival av det?

Huvudpunkterna i teoribygget

Poddserien ger en god överblick över vad som var huvudpunkterna i Holmérs teoribygge – och över svagheterna i dessa huvudpunkter.

Det handlade framför allt om tre saker:

Vapentipset – det som enligt Holmér själv var det som fick honom att styra in utredningen på PKK. Det skildras översiktligt i avsnitt en 3 och 4 i poddserien och handlar alltså om kåkfararen, alkoholisten och mytomanen Seppo som en dag i maj dyker upp på polishuset och berättar att han i mitten av februari 1986 under en permission köpt två stycken Smith & Wessonrevolvrar på uppdrag av två medfångar. Den ene är den kroatiske terroristen Miro Baresic och den andre en kurdisk knarklangare. Seppo påstår att han levererat vapnen till den adress i Sollentuna där kurden var skriven. Sanningshalten i Seppos berättelse är tveksam och kopplingen till PKK är svag även om det skulle visa sig att vapenaffären ägt rum. Baresic tillhör högerextrema Ustasja som inte har något samröre med PKK. Och kurden är inte politiskt aktiv.

Han har däremot en släkting som tillhör PKK-kretsen. Det räcker för Holmér. Senare visar det sig att det inte går att slå fast att det påstådda vapenköpet alls ägt rum.

Bröllopssamtalen – några avlyssnade telefonsamtal mellan en talesperson för den svenska PKK-kretsen, Ismet Celepli, och en PKK-kontakt denne hade i Västtyskland. Samtalen innehåller uppgifter om planering av något som kan betyda fest eller bröllop. Inom Säpo har det tolkats som en kodad diskussion om förberedelser för Palmemordet. En alternativ tolkning som efter Holmérs tid som spaningsledare vunnit stark tilltro är att det helt enkelt handlade om att PKK-kretsen i Sverige ville försöka att genomföra ett arrangemang för att fira det kurdiska nyåret, något som var svårt med tanke på att PKK var terroriststämplat i Sverige. (Avsnitt 7 i poddserien.)

Bröllopssamtalen hade uppmärksammats inom Säpo redan före Palmemordet och Holmér själv har berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! att han fick höra talas om dem av sin vän och förtrogne Ebbe Carlsson redan i mars 1986.

Holmér tog också upp bedömningen att PKK var ett hett spår redan under ett möte med spaningsledningen den 4 mars, fyra dagar efter mordet. Men han avvaktade med att lansera PKK-spåret på allvar tills i maj och då bara inom en snäv krets i utredningen. Vid det laget hade han etablerat ett nära samarbete med en av Säpos PKK-experter, Jan-Henrik Barrling, som sedan februari varit hårt fokuserad på ”bröllopssamtalen”. Med all sannolikhet kände också Holmér mycket väl till dem redan under våren – både genom Ebbe och genom Barrling. Ändå säger han till Åsheden så sent som den 9 juli att han först den dagen fått det slutliga beviset på att PKK mördat Palme. Han förklarar för henne att han just tagit del av dessa avlyssnade samtal och förstått att talet om ”bröllop” handlat om förberedelser för Palmemordet.

En rimlig gissning är att Holmér regisserat sin presentation för Åsheden och att han då, i juli, velat skapa maximalt effektiv dramatik. Det var nämligen då som han till sist avslöjade för DN-journalisten att det var PKK-spåret som gällde. Och samtidigt presenterade han alltså det gamla materialet med de avlyssnade samtalen. För den som kunde lockas att tro på att dessa samtal handlade om planeringen av statsministermordet var det onekligen starka saker.

Motivbilden – PKK skulle vilja hämnas på Sverige för tre saker. För det första skulle det handla om den svenska regeringens tidigare vägran att ge PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppehållstillstånd i landet, för det andra domarna mot de två män som mördat PKK-avhoppare i Uppsala och Stockholm 1984 respektive 1985 och för det tredje kommunarresten som drabbade ett antal PKK-anhängare trots att de inte kunde åtalas för kurdmorden. (Avsnitt 5 i poddserien.)

Denna motivbild presenterar Holmér också för Åsheden i juli. En kritisk bedömare kan uppfatta den som ganska svag, inte minst med tanke på att PKK hade stora problem med myndigheterna i ett antal västeuropeiska länder – så varför skulle en hämnd från PKK riktas just mot Olof Palme, en politiker som betraktades med välvilliga ögon av de flesta kurder?

Ett mord på en västeuropeisk politiker skulle också innebära ett helt nytt sätt för PKK att agera – de våldsdåd som kopplats till organisationen i Västeuropa hade alla haft att göra med den kurdiska exilmiljön. Det är slutligen svårt att se på vilket sätt mordet skulle ha tjänat PKK:s intressen. Om avsikten varit att demonstrera organisationens styrka genom att straffa Palme för Sveriges agerande mot PKK skulle det väl ha varit väntat att organisationen antingen tog på sig mordet eller åtminstone uttryckte tillfredsställelse över den svenske statsministerns död. Men ingendera skedde.

Samarbetet som Holmér undvek

Holmérs eget agerande pekar också på att han inte gärna kan ha trott särskilt mycket på att PKK stod bakom mordet på den svenske statsministern. Allra mest avslöjande var väl att han inte sökte något samarbete med polisen i andra västeuropeiska länder.

PKK var – bland annat i Västtyskland – föremål för polisens intensiva uppmärksamhet. Västtyskland hade mycket nära och omfattande förbindelser med Turkiet – inklusive militärt samarbete – och PKK:s livaktiga verksamhet bland kurder på västtysk mark var en källa till förargelse i både Bonn och Ankara.

Till det kom att det tycktes finnas tydliga kopplingar till PKK när det gällde flera mord i den kurdiska exilmiljön i Västtyskland – mord av liknande slag som de i Uppsala och Stockholm 1984 och 1985, det vill säga mord som utförts mot tidigare PKK-aktivister som kommit i motsättning till organisationens ledning.

Allt det här gjorde att PKK framstod som högst intressant för polisen i ett antal västeuropeiska länder.

Och den här bakgrunden var inte okänd för Holmér. Tvärtom beskriver han i sin bok Olof Palme är skjuten! (sid 219ff) hur Palmeutredarna under sommaren 1986 började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK. Han beskriver PKK i Europa som ”ett gäng vettlösa mördare utan samveten”. Han beskriver vidare kurdmorden i Sverige som exempel på dåd som planerats av PKK på Europanivå, vilket understryks av att mördarna reser in i Sverige strax före morden. Och han betonar att PKK är en starkt centraliserad organisation där utrymmet för enskilda medlemmar att ta initiativ är mycket litet: ”Sammanhållningen inom PKK är stark och kontrollen av organisationens underavdelningar i Västeuropa och av kurder som lever i exil är noggrann och närgången. Kravet på evig trohet till partiet upprätthålls på terrorvis med hot, tvång och våld.” (OPÄS sid 202.)

Holmérs slutsatser om att morden i Sverige liksom ett antal mord på kontinenten var organiserade av en central instans inom PKK:s Europaledning stämde väl överens med vad utredare inom Säpo redan tidigare kommit fram till. Och det finns ingen större anledning att ifrågasätta den slutsatsen. Inom Säpo hade man också konstaterat att en centralfigur när det gällde att organisera dessa mord var Ali Cetiner, PKK:s Europachef under mitten av 80-talet. Det tillhör de märkliga detaljerna i historiken kring PKK-spåret att samme Cetiner senare lät sig rekryteras till den hemliga verksamhet som organiserades av Ebbe Carlsson med hjälp av några säpofunktionärer. Om PKK mördat Palme skulle han ha vetat det och troligen berättat om saken som den lojale polisagent han ville vara. Men något sådant kunde han inte bidra med.

PKK har bidragit med gerillasoldater till de kurdiska styrkorna i YPG i det syriska inbördeskriget. YPG har spelat en viktig roll i striderna mot Islamiska Staten, IS. FOTO: Kurdishstruggle. Wikimedia Commons.

Och nu menade alltså Holmér att PKK i Västeuropa gått från att mörda avhoppare till att ta livet av en regeringschef. Det vore, om det vore sant, en extraordinär händelse som skulle motivera ett starkt upptrappat polissamarbete över gränserna. Risken skulle ju vara stor att Olof Palme bara skulle vara den första i raden av europeiska politiska ledare som togs av daga.

Och Holmér ger i sina samtal med Åsheden uttryck för att han väntar sig en fortsättning. I avsnitt 5 i poddserien resonerar han om att nästa mord kan komma att utföras på distans med kikarsikte och han tänker sig att offret kan vara statsminister Ingvar Carlsson.

Det är alltså en mordvåg han talar om, en mordvåg som givetvis inte behöver begränsa sig till Sverige. Men – och det är detta som är så märkligt – något initiativ till polissamarbete på europeisk nivå mot ett akut terroristhot tar han inte.

Den parlamentariska kommission som granskade Palmeutredningen under det sena 80-talet samtalade bland annat med ambassadören Vidar Hellners som under den aktuella perioden fungerade som svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. (EG var föregångaren till EU.)

Hellners berättade att han aldrig blivit inkopplad för att samarbeta med Palmeutredningen. Det är märkligt, kan man tycka.

Om Holmér verkligen velat leta efter hållbara bevis på att PKK mördat Olof Palme hade det ju varit naturligt om han satsat hårt på organiserade kontakter med alla de regeringar och polisorgan i Europa som ägnade den kurdiska organisationen sitt intresse. Sådana kontakter hade också varit högst motiverade för att varna dessa utländska samarbetspartners.

Men det finns alltså inte någon som helst känd dokumentation om att polisen eller Rosenbad tog initiativ till ett samarbete över nationsgränserna för att stoppa en väntad mordvåg mot politiker som kunde ha ådragit sig PKK:s misshag.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Holmérs intresse för PKK på europeisk nivå inte var särskilt konsekvent. När han formulerade utgångspunkterna för sin polisiära strategi valde han nämligen att skissa på ett scenario med minsta möjliga internationella dimensioner.

Åsheden skriver i sin bok om samtalen med Holmér, Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna, att spaningsledningen under våren direkt förkastade tanken på att Palme mördats av någon terroristgrupp som opererade från utlandet – i stället ville man leta indicier mot flyktingar som var bosatta i Sverige och som var hätska mot den svenske statsministern. (Åsheden sid 157f.)

Detta går ju helt på tvärs mot hur Holmér själv beskrivit PKK i Västeuropa som en stenhårt centraliserad struktur. Förvirrande? Ja, men bara så länge man utgår från att Holmérs lansering av ”huvudspåret” var resultatet av en strävan att uppdaga sanningen om mordet. Det blir desto mera logiskt om man drar slutsatsen att PKK-spåret var en ren konstruktion avsedd att fylla vissa inrikespolitiska behov – och som sådan enbart besvärande att gå till andra länders polisorgan med.

Det visade sig också att Holmér i sitt upplägg på mordspaningarna skulle hålla fast vid att det handlat om en inhemsk amatörmässig operation. Hela tiden hängde han upp sin PKK-teori på vapentipset med Seppo, den alkoholiserade och pratglade kåkfararen som på slingriga omvägar skulle ha försett PKK-kretsen med mordvapnet. Något sådant är svårt att förena med tanken på att ett mer eller mindre professionellt mordkommando från kontinenten skulle ha organiserat dådet – varför blanda in Miro Baresic och en pladdrig missbrukare när det gällt något så viktigt som att skaffa mordvapnet?

”Vi gick i taket, ju”

I poddserien redovisas inte bara att åklagarna var ytterligt skeptiska till PKK-spåret utan också att skepsisen fanns även i polisens Palmerum – även om Holmérs medarbetare valde att hålla god min och inte protestera. Hans Wranghult intervjuas i poddserien om sina och kollegornas reaktioner på att Holmér gick ut i TV i december och sa att han var 95 procent säker på att han var på rätt spår: ”Vi gick i taket ju, vad fan säger han? Så där var ju en stor skillnad mellan Holmér och övriga spaningsledningen, för att inte tala om åklagarna.” (Avsnitt 5.)

Wranghults kommentar väcker frågor: hade inte Holmér gjort klart för sina medarbetare vilken lansering han tänkte göra av spåret? Eller hade han gjort det utan att de riktigt tagit till sig vad han sa – och så blev de chockade när de hörde honom i TV? Eller ska vi helt enkelt tolka det som att Holmérs gamle kollega i efterhand känner sig obekväm med det sakligt sett så illa grundade budskap som länspolismästaren och hans spaningsledning kommit att förknippas med?

Och om den teori Holmér lanserade var förbryllande och motsägelsefull kan man säga precis samma sak om den taktik han använde sig av när han på olika sätt antydde för allmänheten vad han sysslade med.

Sedan han hållit en presentation av sitt huvudspår för åklagarna – det skedde först mot slutet av sommaren 1986, till och med efter det att han berättat för Åsheden – ville dessa att kärnan i detta spår, vapentipset, skulle utredas på vanligt sätt, alltså med förhör med personer som förekom i materialet. Men så blev det inte. Holmér ville inte att det skulle hållas några förhör som kunde varna PKK-arna, förklarade han. Alla förhör borde ske samtidigt, i ett enda stort tillslag. Och därför gick hösten utan att det skedde någon granskning av bärigheten i Seppos tips. (Se Mörkläggning sid 69, 176f.)

Samtidigt sipprade det ut antydningar från Holmér själv och från källor i hans närhet. Ibland var de rätt allmänna, som när Holmér medverkade som specialgäst i radioprogrammet Sommar och intervjuades av journalisten Annika Hagström.

Hagström välkomnar Holmér och undrar när han ska ta ledigt. ”När vi har löst det här mordet”, svarar Holmér. Hagström: ”Inte förr?” Holmér: ”Nej.” Hagström: ”Kan mördaren ta semester?” Holmér: ”Nej, det är en tröst att han inte har semester. Han kanske ligger i en hängmatta. Men han mår inte bra. Det unnar jag honom.”

I intervjun med Hagström lägger han till: ”Jag tror jag vet hur motståndaren ser ut också.” Hagström: ”Vet du? Men tala om det då!” Holmér: ”Nej. Jag kan inte. Men jag har en bild av honom.” Hagström: ”Kan du inte säga nåt om det?” HH: ”Nej.”

Till Åsheden säger Holmér att att anledningen till att han ställer upp på den här intervjun är att han vill skicka ett meddelande till gärningsmannen, att han vill skrämma mördaren. (Avsnitt 4.)

Det är, kan man tycka, snubblande nära att varna PKK – om det nu är personer i den kretsen han vill skrämma.

Under sommaren läcker det också ut detaljerad information om PKK-spåret genom herrtidningen Lektyr som publicerar tre artiklar om saken. Reportern Charlie Nordblom berättar i poddserien (avsnitt 4) om hur Säpos Alf Karlsson gav honom insyn i hemligt säpomaterial om PKK och hypotesen om att organisationen låg bakom mordet. De två första artiklarna handlar om kurdmorden i Uppsala och Stockholm, den tredje handlar om Palmemordet och avslöjar att PKK nu är Holmérs huvudspår.

Åsheden frågar Holmér om vad han tycker om att någon läckt. Holmér svarar bara att artiklarna är bra och att Nordblom ”är duktig”. Det är inte precis en väntad reaktion från en spaningsledare som verkligen inte vill att PKK-kretsen ska bli varnad. (Avsnitt 4.)

Det finns andra signaler som går ut denna sommar.

Den 22 juli, dagen efter publiceringen av den andra artikeln i Lektyr, publicerar Expressen uppgifter från en icke namngiven ”mycket initierad” poliskälla som i kryptiska ordalag anspelar på utredningen av vapentipset och kartläggningen av PKK-anhängare som om man vore nära ett genombrott i utredningen. I artikeln talas om ”intensivspaning” och det heter att ”under de senaste dygnen har flera nya pusselbitar kunnat läggas på plats”.

Den anonyma poliskällan citeras så här: ”Vi är nu mycket nära den kritiska punkt då vi är helt säkra på att de vi spanar mot är de skyldiga.”

På Expressens fråga om varför de misstänkta inte gripits svarade källan: ”Jag använder bildspråk och säger att vi vill vara 200-procentigt säkra innan vi slår till.”

Aftonbladet publicerar samma dag liknande uppgifter, men där är det en namngiven person, Holmérs presstalesman Leif Hallberg, som står för uttalandena. (Se Mörkläggning sid 163.)

Några allvarliga försök att invagga kretsen av PKK-aktivister i falsk säkerhet kan man inte säga att Holmérs spaningsledning ägnat sig åt.

Varför behövdes Åsheden?

Vad vi får inblickar i när vi lyssnar på Palmeutredningen inifrån är hur lanseringen av PKK-spåret är en sorts spel från Holmérs och spaningsledningens sida.

Vilka riktar sig spelet mot? Det kan förstås handla om att provocera de PKK-aktivister som utsätts för avlyssning så att de fäller aggressiva kommentarer – eller i bästa fall ställer till bråk. Men det handlar definitivt också om att sätta press på åklagarna och att samtidigt kasta ut spännande smakbitar till media. Det handlar helt enkelt om att planera för det stora tillslaget genom att skapa en atmosfär av förväntan och ge åklagarna minimalt utrymme att sätta sig på tvären.

Hur passar då Holmérs kontakter med Åsheden in i det mönstret? De tar trots allt en del tid från annat, i början träffar han henne varje dag, och de ger ingen omedelbar utdelning i form av positiva skriverier. Men som vi varit inne på: Holmér har skaffat sig ett verktyg som han kan hoppas att styra Dagens Nyheter med. Och han räknar förmodligen med att om allt går väl kommer tidningen att stort uppslaget publicera en hjältesaga, skriven av Åsheden men med material som han själv försett henne med.

Låter det alltför krasst? Kan vi inte tänka oss att han kanske helt enkelt behövde diskutera sina teorier?

Visst. Men allt han sa till Åsheden kunde han löpande ta upp med spaningsledningen – och gjorde det säkerligen också.

Eller kanske han ville bolla sina tankar mot en utomstående, något som inte satt i polishuset hela dagarna?

För all del. Men till det hade han Ebbe Carlsson, en intelligent och initierad person som han litade obetingat på och som han hade daglig kontakt med.

Alternativt: kan det inte ha varit mer känslomässigt, att han ville söka tröst och sympati hos en lyssnande kvinna när han kände sig trött och nedstämd? Det kan väl tänkas. Men han hade just inlett ett nytt förhållande med Åsa Kylén som han senare skulle gifta sig med så behovet borde mänskligt att döma inte ha varit så stort.

Men ändå: kan vi inte tänka oss att han helt enkelt kände att Åsheden var rätt person när han ville berätta om sina innersta tankar kring mordet?

I princip, ja. Men det gjorde han ju inte.

Seppos vapentips är ett tydligt exempel på det. Vi vet för all del inte hur Holmérs innersta tankar såg ut i maj 1986 när han bestämde sig för att satsa allt på att detta skulle bli ingången till polisens lösning på mordgåtan. Men vad vi vet är att detta vapentips och PKK i allmänhet upptog i stort sett all hans professionella energi från och med någon gång i maj. Men först i juni berättade han för Åsheden om själva vapentipset och först i juli om att PKK blivit hans huvudspår.

Hon var inte precis hans förtrogna när det verkligen brändes.

Hur var det då med det omvända förhållandet – Åshedens relation till Holmér?

Hon kommenterar i poddserien hur hon uppfattade det att ha dessa hemliga samtal med spaningsledaren: ”Ja, han var ju den viktigaste personen i Sverige. Alla var ju oerhört chockade och förbryllade och ingen förstod varför Palme hade blivit mördad. Att få svar på frågan ’varför mördades han?’, den var oerhört viktig. Och här sitter mannen som ska försöka ta reda på det. Och så får jag följa honom i hans jakt på den förklaringen.” (Avsnitt 2.)

Här finns ingenting av tankar om att uppklarandet av mordet skulle kunna vara en kollektiv ansträngning från åklagare och hundratals poliser. Det är lätt att uppfatta det som att Åsheden var starstruck då och att känslan inte riktigt lämnat henne flera årtionden senare.

Det kanske inte var så konstigt. Hans Holmérs pressekreterare Leif Hallberg som intervjuas i poddserien säger om Holmér: ”Han hade en magisk aura.” (Avsnitt 2.)

Poddserien visar hur Holmér spelar på hela registret i sina kontakter med Åsheden. Han är inte bara en tuff, kunnig polis utan blir också personlig och pratar om prestationsångest, om att han jobbar dygnets alla vakna timmar och om att han äter vitaminer och gammaglobulin eftersom han inte får bli sjuk. (Avsnitt 2.)

Åsheden säger i poddserien: ”Det stämmer att vi lärde känna varandra, för det gör man ju med nån man träffar dagligen eller nästan dagligen.” Men hon tillägger att de inte pratade om något privat och bara sällan om något personligt.

Och hon vet att hennes jobb är att få honom att prata: ”Så här i efterhand så tycker jag att jag spelar med lite för mycket, lite väl mycket kan man säga, i hans sätt att vara och tala. Jag anammar lite av polisens språk som inte är mitt språk, jag hänger med i polishumorn och jag skrattar åt polisskämten och ibland cynismen också som finns i det här polisspråket. /…/ Och det är inte så klädsamt så här i efterhand, det håller jag med om. Men det var effektivt då. /…/ ”Jag fick ju ur honom väldigt mycket. Det var ju det jag ville.” (Avsnitt 5.)

Det här illustrerar en viktig aspekt av deras relation från Åshedens håll, det var delvis ett spel där hon gick in i en roll. Och det är rimligt att utgå från att det var samma sak för Holmér, men tvärtom.

När Holmér talar med Åsheden kallar han journalister för ”nyhetsgamar” som kan förstöra allt om han ger dem för mycket information. (Avsnitt 2.) Och det finns all anledning att tro att han hade den inställningen även till Åsheden.

Så självklart kunde han avsiktligt missleda journalister.

Den ljugande spaningsledaren

I poddseriens första avsnitt berättar Mårten Palme om ett tidigare minne han hade om Holmér och som gick ut på att denne skulle ha ljugit offentligt i en uppmärksammad fråga. Saken gällde dopinganklagelserna mot friidrottaren Linda Haglund, anklagelser som fick henne avstängd från att tävla – saken prövades av internationella friidrottsförbundet som försvarade avstängningen. Holmér som var det svenska friidrottsförbundets ordförande hade tillbakavisat anklagelserna mot Haglund, men Mårtens pappa Olof trodde inte att Holmér var ärlig.

Det kommer fram annat i poddserien som också berör Holmérs personliga pålitlighet. I tredje avsnittet får vi vara med när han berättar för Åsheden att Lisbeth Palme ringt till honom. Hon har haft behov av att prata och att de har haft vad han kallar ”terapisamtal”. Hon talar inte med andra poliser, förklarar Holmér för Åsheden, hon är upprörd över att saker hon sagt har läckt ut till pressen: ””Hon tycker inte om poliser, Den enda hon litar på är mig. Nej, det är det inte. Men det är lätt för henne att komma till mig.”

Lovisa Lamm Nordenskiöld tar upp med Åsheden att Holmér själv ju gjorde just det Lisbeth fruktade när han hade sina hemliga samtal om Lisbeth med DN-reportern. Åsheden försvarar sig – lite ologiskt, kan man tycka – med att hon för sin del inte läckte vidare, hon skulle skriva artiklarna själv.

Telefonsamtalen från Lisbeth till Holmér leder också till att hon går med på att träffa honom för ett förhör som hålls under informella omständigheter hemma hos Ebbe Carlsson. Även vad som sägs där får Åsheden del av och skriver senare om. När Åshedens artikelserie publiceras i Dagens Nyheter känner sig Lisbeth av naturliga skäl sviken. Hon kommenterar drastiskt Holmérs agerande i en TV-intervju hon ställer upp på 1989: ”Jag träffade Holmér och han lurade mig omedelbart.” (Citerat i Mörkläggning, sid 779.)

Under förhöret hemma hos Ebbe berättar Lisbeth om sin iakttagelse av mannen som efter mordet står och tittar på henne på flera meters håll. Holmér drar slutsatsen att det inte är mördaren hon ser utan vittnet Anders B. Till Åsheden säger han: ”På två minuter skulle jag kunna knäcka hennes version”. Åsheden undrar om Lisbeth i efterhand fått se en bild på Anders B för att se om hon känner igen honom, Holmér mumlar något.

Vad vi får del av är alltså att Holmér inte fäster någon tilltro till Lisbeths uppgifter, men att han inte gör något för att försöka reda ut saken med henne. Till exempel försöker han inte få henne att delta i en rekonstruktion på brottsplatsen. Han har helt enkelt andra planer på hur han ska komma fram till någon sorts polisiär lösning än att göra det självklara: nämligen att försöka få fram bästa möjliga information från huvudvittnet.

I avsnitt 5 ger Mårten Palme ett annat exempel på sådant som Holmér väljer att bortse från. Mårten har sent omsider kommit i kontakt med information om att militärjuntan i Chile tidigare försökt mörda Olof Palme och att den då anlitat en yrkesmördare vid namn Michael Townley. Han kontaktar spaningsledningen. Där visar man inget intresse för tipset och tycks inte heller känna till saken. Märten: ”Det var ju helt uppenbart att de inte hade koll alls.” Det här var, som Mårten såg det, den första indikationen på att Holmér var en ”idiot”.

Idiot eller inte, Holmér odlar i alla fall bilden av sig själv som den som står för tankeverksamheten i mordutredningen. Ett avsnitt ur ett samtal med Åsheden i avsnitt 4 illustrerar det:

Åsheden: ”Som jag förstår det hela är det du som driver tänkandet.” Holmér: ”Ja.” Åsheden: ”Och har gjort det ganska länge.” Holmér: ”Ja.”

I avsnitt 6 kommenterar han åklagarna: ”Jag känner mig så överlägsen det här gänget jag ska träffa i dag.” och han tillägger: ”Jag skulle inte vilja ha mig emot mig.”

Det är väl ingen överdrift att säga att Holmér hade vad som brukar kallas hybris – ett begrepp från den grekiska mytologin som handlar om att tro sig kunna överträffa gudarna.

Utan det personlighetsdraget är det väl osannolikt att han skulle ha gett sig på sitt riskabla PKK-projekt, ett försök att till synes klara upp Palmemordet utan att egentligen ha några bevis.

Men vad säger det om den fråga vi berörde inledningsvis: trodde han på PKK-spåret?

Det mest naturliga svaret på den frågan kanske är att den saken inte var relevant – i alla fall om frågan avser om Holmér verkligen var ute efter att försöka få fram ett sakligt grundat svar på vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Mycket pekar på att han inte var intresserad av den saken.

Han kan ju ändå ha trott på att han skulle lyckas med att presentera en lösning som skulle vinna allmän tilltro – med allt vad det innebar. Regeringen skulle ha en sak mindre att bekymra sig för, han själv skulle vara högst meriterad att bli nästa rikspolischef om han så önskade, media och allmänhet skulle hylla honom som en hjälte.

Sådant skulle kunna räcka ganska långt som morot för många människor.

Tävlingsmänniskan

Holmérs dotter Pia intervjuas i avsnitt 7 och hon säger att han ”kanske inte hade så höga tankar om sig själv”, att han kan ha känt sig nertryckt av att hans egen far varit en mycket framgångsrik idrottare och en äldre bror gjort en akademisk karriär. Hon tror att han drevs av en ”revanschlust”, av strävan att visa att han var tillräckligt bra.

Hans Holmérs eget intresse för idrott fanns definitivt där hela tiden. Och för en idrottare handlar det om att segra, att få ett erkännande.

Som Hans Wranghult sa i avsnitt 5: ”Ja, han är ju en tävlingsmänniska. Och vill ju få ut mesta möjliga credit av sitt jobb.”

Han hade dessutom de ledande kretsarna i det socialdemokratiska partiet att tacka för sina framgångar i karriären. Det var i väsentlig utsträckning de, bland annat statsminister Ingvar Carlsson, som skulle komma att sätta betyget för vad han uppnådde med mordutredningen.

Holmér har varit med förr och räddat den socialdemokratiska toppen från politiska skandaler: det hade handlat om telefonavlyssning, om åsiktsregistering bland sjukvårdsanställda och om höga politikers, bland annat en socialdemokratisk justitieministers, misstänkta sexköp.

När Holmér alldeles efter mordet gick in som spaningsledare med Ingvar Carlssons direkta stöd var det i ett läge när Carlsson fruktade att det kunde vara ett genomtänkt och välplanerat dåd. Själv skriver han i sin memoarbok Ur skuggan av Olof Palme om sina tankar när han under mordnatten var på väg in till Rosenbad med taxi: ”På Nynäsvägen funderade jag över om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns och jag kunde vara ett av dem.” Han skriver också: ”Min tanke omedelbart efter mordet på Olof Palme var att det fanns politiska motiv bakom dådet.”

Dagen efter mordet talade Ingvar Carlsson med moderatledaren Ulf Adelsohn. Denne beskriver i sin memoarbok Partiledare. Dagbok 1981-1986 vad Carlsson sa i detta samtal, nämligen följande: ”När nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg.” Enligt Adelsohn hade Ingvar Carlsson föreställt sig att bakom mordet kunde det ligga ”en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället.”

Det var alltså inte precis någon lättretlig missbrukare från Sollentuna som Ingvar Carlsson med fruktan tyckte sig skönja, utan något betydligt mer sofistikerat – och svårhanterligt.

I det läget valde Carlsson att backa upp Hans Holmér som spaningsledare. Med på det improviserade mötet i Folkets hus när den saken gjordes upp fanns – förutom Ingvar Carlsson och Holmér – den ständigt närvarande Ebbe Carlsson. Det var den 3 mars.

Fyra dagar senare möttes DN:s Christina Jutterström, Ann-Marie Åsheden och Hans Holmér för att göra upp om det hemliga samarbetet mellan spaningsledaren och Sveriges största morgontidning. Mötet ägde – förstås, är man frestad att tillägga – rum hemma hos Ebbe Carlsson.

Holmérs mordutredning skulle med tiden visa sig vara undermålig. Men PR-sidan fungerade – åtminstone mycket bättre än mordspaningarna.

Mörkläggning

Och hur ska man då karakterisera denna PR-kampanj, denna systematiska ansträngning från Holmérs sida att lansera ett spår som han visste att han inte hade några egentliga bevis för?

Frågan är väsentlig eftersom det handlade om en kampanj som helt tog över utredningen – och som därmed stängde dörren för en hel rad mer eller mindre självklara utredningsåtgärder som helt enkelt inte blev utförda.

Jag vill än i dag kalla det för mörkläggning, alltså den term jag använde i titeln på min första bok om Palmeutredningen.

Vad jag avser med det diskuterar jag bland annat i förordet till den nya upplagan. Där skriver jag:

”Det kan vara lämpligt att säga några ord om exakt vad jag menar med den lite dramatiska termen.

Det jag avser är att politiskt känsliga omständigheter har lämnats outredda. Spaningstips som skulle kunna tänkas föra utredningen framåt har diskret lagts åt sidan om de bedömts som olämpliga att forska i. Eller också har de blivit offentligt avfärdade på lösa grunder.

Centrala insatser i mordutredningen har i stället alltför ofta handlat om att etablera en snygg officiell sanning även när det handlat om att försöka pressa ner fyrkantiga bitar i runda hål. Det har helt enkelt varit viktigt för dem som haft ansvar för spaningarna att leverera någon sorts hanterligt svar på vad som hade hänt – och få slut på frågorna.

Och motiven? Polis och åklagare har förstås haft sin prestige att försvara. Det skulle i alla fall se ut som om de gjorde ett bra jobb. Men det har också handlat om att regeringspolitiker inte ansett sig ha råd med en situation där spekulationerna om mordet pågår okontrollerat.

De många trådarna – särskilt under de första åren – mellan kanslihuset och utredarna handlade helt tydligt om att det pågick en verksamhet som bara kan beskrivas som ett sätt att skydda vad som ansågs vara den svenska statsmaktens intressen.

Vanliga mord framkallar förstås inte några sådana aktiviteter på hög nivå. Men utredningen av mordet på en statsminister är en händelse utanför det normala – särskilt när den mördade statsministern är en ytterst omstridd politisk ledare med många fiender i Sverige och utomlands.”

Poddserien Palmeutredningen inifrån har sitt fokus på Holmér – helt naturligt eftersom utgångspunkten för serien är Åshedens inspelningar.

Spaningsledarens kontakter med kanslihuset skymtar därför bara högst indirekt – det är alldeles tydligt sådant han inte uppehållit sig särskilt vid i sina samtal med Åsheden.

Dessa kontakter är samtidigt högst påtagliga. Han har återkommande samtal med Ingvar Carlsson och justitieminister Sten Wickbom. Han har dessutom två observatörer från kanslihuset placerade i Palmerummet, med dem kan han tala så mycket han vill. Och han har förstås tillgång till Ebbe Carlsson som sitter med direkt access till en antal högt placerade socialdemokrater.

För den som lyssnar på serien med dessa kontakter i minnet blir Holmérs till synes irrationella handlande plötsligt mer begripligt. Han har åtagit sig ett uppdrag. Han ska leverera. Han behöver inte bry sig om åklagarna. Och han handlar utifrån en övertygelse om ett fullständigt mandat att sköta utredningen som han vill. Att han ända fram till det bittra slutet agerat utifrån den förutsättningen skymtar fram i hans upprörda brev till medarbetarna efter tillslaget.

Sammanbrottet för PKK-spåret blev också Holmérs fall.

”Det är inte vårt fel att man i dag gör oss ansvariga för det här, och att vi blir bespottade för det här. Det är inte för att vi har gjort något fel utan det är för att vi inte har fått göra som vi skulle få göra.”

Holmér blev, som han såg det, huggen i ryggen av åklagarna. Vad dessa än trodde själva om PKK-spåret så var det deras uppgift att backa upp honom. Men det gjorde de inte. Som han sa om Zeime till Åsheden: ”Jag trodde ju att han skulle vara solidarisk, men det var han inte.”

Den repliken är en central punkt i den poddberättelse som med all rätt fått namnet Palmeutredningen inifrån.

FOTNOT: Texten är uppdaterad och korrigerad 220425 när det gäller en enskild uppgift. I den ursprungliga publicerade versionen skrev jag att Holmér informerade Åsheden om vapentipset först i juli, samtidigt som han berättade för henne att PKK var hans huvudspår. I avsnitt 3 av serien berättar dock Lovisa Lamm Nordenskiöld att Åsheden – med avslagen bandspelare – fick viss information om vapentipset redan den 10 juni, dock utan att Holmér då berättade att PKK blivit hans huvudspår. Det avslöjade han för henne först den 9 juli.

FOTNOT 2: I poddserien berättas om ett minne från barndomen som Mårten Palme hade av Holmér, om att denne tycktes ha ljugit i samband med dopningsskandalen med friidrottaren Linda Haglund. Det syftar dock på uttalanden från Holmér från 1981, året då Mårten fyllde 20 år och definitivt inte kunde räknas som ett barn. Jag hade i ursprungsversionen av min text beskrivit det som ett barndomsminne, precis som det gjordes i poddserien. Det är nu (220425) korrigerat.

FOTNOT 3: (220427) Uppgift om när Palmeutredarna började sammanställa uppgifter om mord i Europa som kunde förknippas med PKK är nu korrigerad. Rätt tidpunkt är sommaren 1986.

Axberger om Palmeutredningen – ofta träffsäker, ibland ensidig och ibland självmotsägande

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson

ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.

Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.

Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.

En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?

För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.

Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.

Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.

Lyckas han med det?


BOKRECENSION

Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet

Norstedts

456 sidor

Finns som fysisk bok och e-bok

Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W

UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.


Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.

Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.

Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.

Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.

Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)

Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.

Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.

Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.

Men det finns flera skäl.

Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.

I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.

Orädd kritiker i kommissionen

Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.

Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.

Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”

Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.

Nerv i berättandet

På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.

Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.

För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.

Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.

Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).

Liknande slutsatser som i Mörkläggning

Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.

På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.

Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.

Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:

• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;

• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;

• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;

• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;

• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;

• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:

• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;

• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;

• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;

• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;

• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;

• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;

och så vidare.

Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.

Vad Axberger inte vill tro

Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.

Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.

Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.

Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:

”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)

Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.

I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.

Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.

En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.

Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.

Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.

Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.

Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.

Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.

Axberger och Hans Holmér

Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.

Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.

Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.

Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.

Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.

Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.

Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.

Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.

Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.

För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.

Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.

Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.

Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)

Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)

I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.

När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.

Axberger och regeringen

Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.

Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.

Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)

Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.

Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.

Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)

Axberger och Ebbe Carlsson

Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.

Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.

Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”

Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.

Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.

Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.

Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.

Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.

Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.

Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?

Axbergers historiska paralleller

Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.

Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.

Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.

I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.

Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.

Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.

Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.

Axberger och mordutredningens avslutning

När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)

Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.

Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.

Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.

Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.

Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.

Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.

Axberger och Christer Pettersson

I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.

Christer Pettersson.

Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.

Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)

Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.

Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.

Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.

Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.

Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.

Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.

Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?

Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?

Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”

Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.

Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.

Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.

Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?

Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.

Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.

När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.

Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)

Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.

Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.

Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)

Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.

Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.

Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.

Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.

Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.

Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.

Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.

Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.

När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.

Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.

Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.

Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande

I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.

Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.

Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.

Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.

Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?

Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.

Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.

Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.

Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.

”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.

Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.

Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.

Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.

Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?

Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)

Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.

Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.

Åklagaren Almblad och förhandsinformationen

Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.

Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.

Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.

Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.

Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.

Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.

Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”

De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.

Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.

Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)

Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.

Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?

Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth

Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.

Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.

Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.

Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.

Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)

Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.

Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)

Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.

Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?

Mantrat med den ensamme gärningsmannen

Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.

En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.

Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?

Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.

Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)

Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.

Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.

Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.

Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.

Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.

Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.

Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.

Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?

Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)

Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.

Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.

Axberger och Stig Engström

Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.

I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.

Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)

I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.

För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.

Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.

I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.

Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.

Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.

I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.

Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)

Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.

Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.

Axberger och Palmes sista dag i livet

I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.

Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.

Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.

Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.

Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.

Hans inställning yttrar sig på flera sätt.

En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.

Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)

Här saknas en del, kan det tyckas.

Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.

Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.

”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”

Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)

Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.

Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.

Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.

En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.

En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.

Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.

Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:

”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”

Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:

”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).

Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.

Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.

Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)

Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.

Axberger och biobesöket

Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)

Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.

Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:

”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”

Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:

”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).

Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.

Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:

”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)

Axberger och europeiska politikermord

Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.

Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.

Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.

Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.

Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.

I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.

Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)

Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.

Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.

Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.

Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.

Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.

När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.

Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.

Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.

Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.

Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.

När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)

Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.

Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.

Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.

Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)

Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)

Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind

Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)

Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:

”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)

Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:

”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)

Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.

Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.

Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p&gt; redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:

”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”

Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”

Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.

Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)

Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.

Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?

Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.

Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.

Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?

För sent att utreda mordet?

Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.

Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:

”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)

Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.

När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:

”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)

En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.

Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.

Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.

Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.

Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.

Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.

”Farlig” och ”skadlig”? Jag svarar mina kritiker i podden Palmemordet

Två debattörer – båda hängivna anhängare av hypotesen om att Stig Engström mördat Palme – har i podden Palmemordet anklagat sina meningsmotståndare för att vara ”farliga” och ”skadliga” och bedriva en journalistik som inte samhället behöver. I dag svarar jag i podden på den kritik som riktas särskilt mot mig.

PODDEN PALMEMORDET har blivit något av en institution bland alla dem som intresserar sig för det fortfarande ouppklarade dådet mot Sveriges statsminister för mer än 36 år sedan. Vid det här laget har podden kommit upp i mer än 320 avsnitt.

För några veckor sedan, den 16 februari, sändes ett avsnitt där två debattörer, Andreas Carlsson och Per Wallander, inledde något som presenterades som ”en slags granskning av dem vi kallar journalistiska granskare eller mediamakthavare” som ägnade sig åt Palmemordet. En vecka senare fortsatte de på samma tema i en andra omgång. Den som följt kommentarsfältet här på bloggen hittade dagen efter publiceringen av det första avsnittet en länk dit. Det var jag själv som la in länken redan innan jag hunnit lyssna på vad som sades, jag ville att bloggens läsare skulle kunna informera sig så fort som möjligt.

I detta första avsnitt var det TV-journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag som var föremål för Andreas och Pers intresse. I den andra sändningen handlade det om författaren Jan Stocklassa, kriminologen Leif GW Persson och författaren Lena Andersson – samt en del ytterligare om Lars Borgnäs och mig mot slutet av programmet.

Per Wallander är välbekant för den som följer denna blogg. Han är en engagerad förespråkare för teorin att det var grafikern Stig Engström som mördade Olof Palme. Och det framgår i andra avsnittet att hans samarbetspartner Andreas Carlsson är av samma uppfattning. Det är väl därför inte så överraskande att de avstår från att granska Thomas Pettersson som landat i samma slutsatser som de själva.

Så långt är det inga större problem.

Vad som är mer anmärkningsvärt är kanske att AC/PW direkt anslog tonen i sin genomgång genom att hävda att alla de meningsmotståndare som granskades var ”konspirationsteoretiker”. Och vad de menade med det förklarade de ganska utförligt: det handlar om personer som delar upp världen i onda och goda, ständigt ser illasinnade hemliga krafter bakom det som sker och rent allmänt tror att ingenting händer av en slump, allt ingår i hemliga krafters spel.

Under lyssningen blev jag lite häpen, jag kände helt enkelt inte igen mig själv i den beskrivningen. Och för den delen absolut inte heller de andra som ju karakteriserades på samma sätt.

I slutet på den andra sändningen sägs det speciellt om mig och Lars Borgnäs att vi är ”farliga” och ”skadliga” därför att vi genom vår journalistik ”sår tvivel” om vad som är sant och riktigt. Och tvivel, markerar AC/BW, är något som ”samhället” inte behöver.

Det här var ju en kritik som sträckte sig avsevärt längre än den debatt om Palmeutredningen som brukar föras här på bloggen där sakargument bryts mot varandra om till exempel värdet av de ena eller andra vittnesuppgiften. Här handlar det om en långtgående och – får man väl säga – mycket negativ karakterisering av mig och andra som i åratal professionellt researchat Palmeutredningen. Och till det kommer alltså en varning om att vi på något sätt kan hota medborgarnas sunda tilltro till den ena eller andra myndigheten.

Det där kunde jag inte låta stå obesvarat. Och i senaste avsnittet av podden Palmemordet, publicerat i dag, svarar jag specifikt på de anklagelser som riktats mot mig. I slutet av avsnittet berättar programledaren Tobias Henricsson dessutom att det inom kort kommer ett avsnitt där även Lars Borgnäs svarar på kritiken.

Men de två sändningarna med AC/PW samt sändningen med mig går alltså redan att lyssna på – för att sedan bilda sig en egen uppfattning.

Den som vill kommentera vad som sägs i sändningarna är välkommen att göra det här på bloggen.

Sydafrikaspåret: högintressant agent försvann – officiellt är han begravd i Stockholm

Henry B var en agent för den sydafrikanska apartheidregimen som sammankopplats med mordet på Olof Palme. Han uppträdde under många namn – och han hade personliga kopplingar till Sverige som han besökte flera gånger – kanske också den 28 februari. Den här bilden togs när han var häktad i Moçambique 1997. Nu heter det att Henry B är död. Och hans aska finns registrerad som begravd på en kyrkogård i Stockholmsområdet.

Sydafrikaspåret är fortfarande ett uppslag i den nedlagda Palmeutredningen som måste betraktas som meningsfullt att undersöka vidare för den som inte är övertygad om den officiella lösningen, att grafikern Stig Engström av okända skäl sköt ihjäl statsministern.

På pressträffen som avslutade utredningen sa spaningsledaren Hans Melander att han fortfarande tyckte att Sydafrika var ”ett ganska intressant uppslag” med ”en ganska konkret motivbild” och att det kommit in ”intressanta synpunkter” från personer som kontaktat utredningen men att utredarna inte lyckats få fram ”någonting specifikt” som gick att gå vidare med.

Journalisten Anders Hasselbohm har i många år ägnat sig åt Sydafrikaspåret. ”Jag kan inte säga att det är det som leder till sanningen om mordet på Olof Palme, men frågorna kvarstår”, säger han till mig, ”frågor som det borde gå att jobba vidare med om utredningen återupptogs”. Den här gången skriver han för bloggen om en agent för apartheidregimen som hade svensk anknytning och om den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs arbete med att kartlägga denne. /GW


Av Anders Hasselbohm

HENRY B, TOPPAGENT INOM den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under apartheid är död. I vart fall finns sedan 2017 vad som påstås vara hans aska gravsatt på en kyrkogård i södra Stockholm.

Ända sedan 1997 har Henry B varit högintressant som möjligen inblandad i mordet på Olof Palme.

”Men när jag skulle åka till Maputo i Moçambique där han satt häktad för spioneri för fortsatta förhör så släpptes han plötsligt fri”, säger den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg till mig. ”Det måste ha skett efter ingripande av någon mycket högt uppsatt person. Därefter gick B upp i rök. ”

Som journalist har jag länge intresserat mig för Henry B som en del av Sydafrikaspåret. Redan 2019 fann jag en officiell uppgift om att han gravsatts i Sverige, men av skäl jag inte kan uppge har jag valt att inte publicera detta förrän nu.

Henry B ska ha avlidit under hösten 2016. Jag har talat med hans svenska släkting som ombesörjde gravsättningen vilken skedde 2017.

Allt denna släkting vill säga är:

”En vän till B flög upp till Sverige från Sydafrika med hans aska och vände sig till mig.”

Är det riktigt att du ombesörjde så att askan gravsattes och invid en sten vilken endast bär ditt efternamn?

”Ja, det är min familjegrav.”

Den graven har jag besökt efter att hos pastorsexpeditionen ha frågat var Henry B:s aska finns gravsatt.

Det var den nyss citerade svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg som först fick ögonen på Henry B då han under slutet av 1990-talet arbetade som utredare på den så kallade Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission, TRC, i Sydafrika.

En person kontaktade 1997 Kjellberg och berättade att en sydafrikan fängslats för spioneri i Maputo i Moçambique och att denne kunde vara Olof Palmes mördare. Bland den häktades tillhörigheter hade landets polis bland annat funnit ett ljudband med en inspelning av ett program på svenska om mordet på Olof Palme. Det hade sänts av Radio Sweden.

Jan-Åke Kjellberg flög då omedelbart till Maputo och fick där tillsammans med den lokala underrättelsetjänsten delta i förhöret av B i häktet.

I Moçambique hade den häktade mannen levt och verkat under namnet Nigel Barnett, men det framkom snabbt efter gripandet att den gripne var Henry B, som var agent inom den sydafrikanska underrättelsetjänsten.

Henry B blev den enskilde person som Jan-Åke Kjellberg kom att utreda allra mest intensivt under sin tid på TRC. Och han har fortsatt att ägna ärendet stor uppmärksamhet under alla år som gått sedan 1997.

”Jag anser fortfarande att Henry B:s eventuella inblandning i mordet på Olof Palme inte är fullständigt utredd”, säger Jan-Åke Kjellberg.

I Sydafrika förhindrades Kjellberg också på flera sätt att bedriva utredningen såsom han önskade. Det handlade framför allt om det som nämnts ovan, att Henry B plötsligt och helt oförklarligt släpptes från häktet i Maputo sedan Kjellberg förhört honom flera gånger. Men redan innan dess hade det krånglat.

”Vid ett tillfälle när jag redan befann mig på flygplatsen för att resa till Maputo för att förhöra B igen ringde den högste chefen för utredningsenheten på TRC till mig och sa att jag inte fick åka”, säger Jan-Åke Kjellberg. Efter ingripande från andra på TRC kunde Kjellberg dock resa.

Vid ett annat tillfälle framfördes det till Kjellberg från någon inom TRC som uppenbarligen önskade att den svenske polismannen inte skulle vara så nitisk att den svenska ambassaden hade uttryckt att han inte borde arbeta med Henry B eller internationella saker. Kjellberg ringde då ambassaden där man förnekade att man sagt något sådant.

”Det var hela tiden frustrerande att intresset för att finna sanningar var så svagt”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Men det är inte förvånande, för nu har det ju nyligen avslöjats att ANC och nationalistpartiet under hela TRC-processen kom överens om att i vissa ärenden i n t e söka sanningen utan att man i stället skulle dölja den.”

Det var alltså uppenbart att Henry B var en het potatis som varken fick genera förhållandet mellan Sydafrika och Moçambique, eller ännu värre att han vid förhör skulle börja avslöja känsliga uppgifter.

Jan-Åke Kjellberg känner sig idag inte ens säker på att det är en urna med aska efter just Henry B som har gravsatts i södra Stockholm.

Varför tvivlar du?

”Jag bedömer det som 50/50”, säger han. ”När jag 2016 fick reda på att han hade avlidit så bad jag en av mina kontakter att försöka få se dödsattesten. På den angavs ingen dödsorsak, vilket det borde ha gjort. Dessutom tyckte människor som kände Henry B att det var märkligt att han skulle ha avlidit. Han hade varit frisk och stark.”

Om hans död nu har iscensatts, varför tror du att det skedde?

”Ett skäl kan ha varit att jag som hade arbetat så intensivt med honom tidigare hade börjat ställa frågor om honom igen 2016. Jag hade då fått reda på att han fanns utanför Kapstaden och arbetade med säkerhet för ett så kallat gated community. ” (Se fotnot 1.)

”Han och hans före detta chefer inom underrättelsetjänsten kan ha tyckt att det var dags att han så att säga försvann för alltid så att mitt intresse för honom också försvann.”

Du tror alltså att Henry B fortfarande kan finnas vid liv någonstans?

”Ja, så kan det fungera inom de hemliga tjänsterna.”

Jan-Åke Kjellberg säger också:

”Jag är förresten inte ens helt säker på att den jag träffade och förhörde i Maputo var Henry B. Hans bror sa till exempel till mig att han inte kände igen Henry på de foton jag visade honom”.

I en underrättelsetjänsts avancerade trick för att för evigt försöka dölja en av dess agenter ingår att låta en agent ”avlida”. Varför då inte också låta jordfästa Henry B i just Sverige varifrån misstankar riktats emot honom för inblandning i mordet på Olof Palme – och där han dessutom har släktingar?

Henry B föddes 1949 i Queenstown i Sydafrika som Leon van der Westhuizen. Några månader gammal adopterades han av brittiskfödde Jeffrey B och dennes svenskfödda hustru Aina E. Efter adoptionen registrerades pojken som Henry B. Paret hade sedan tidigare en son född 1947 vars tvillingbror tidigt hade dött.

Henry B:s bana som vuxen började i dåvarande Rhodesia, numera Zimbabwe. Där engagerades han av säkerhetspolisen. Han utbildades och fick praktisk erfarenhet i gerillabekämpning.

Den välkände sydafrikanske journalisten, författaren och anti-apartheidaktivisten Terry Bell skriver om Henry B i boken ”Unfinished Business – South Africa, Apartheid and Truth” (Verso 2003, Terry Bell med Dumisa Buhle Ntsebeza):

”Han skaffade fram information både på vanligt och på grymt sätt; han tjuvlyssnade, förhörde källor, skrev rapporter och dödade.”

”Det var en tid av hemliga raider över gränsen, av ibland fruktansvärd blodsspillan och ofta masslakt; en tid då de sociala missanpasslingar som skar av, torkade och bar öronen från de dödade som halsband bara sågs som hårda män.”

”I den miljön blomstrade [Henry B], befordrades och fick utmärkelser”, skriver Terry Bell.

I oktober 1979 belönades B för tapperhet efter att ha ”deltagit i anti-terror-operationer”.

I förhör utförda av Jan-Åke Kjellberg hävdade dock Henry B att han aldrig någonsin sysslat med något annat än att samla information.

Att i detalj kartlägga en agent i apartheidregimens militära underrättelsetjänst är omöjligt eftersom tjänsten varken för TRC eller senare har delat med sig av information om sin verksamhet eller släppit ifrån sig sina dokument.

Klart står dock att Henry B medan rasistregimen i Rhodesia/Zimbabwe höll på att rasa samman kom att knytas till en enhet bestående av säkerhetspolisen BOSS och den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Vid den tiden blev översten At Nel, hög chef inom Directorate of Covert Collection, DCC, också B:s operativa handledare.

Medan tusentals sydafrikaner som på olika vis stridit för den rhodesiska rasistregimen runt 1980 började dra sig hemåt till Sydafrika inför de kommande fria valen i Rhodesia var Henry B som Terry Bell beskriver honom ”en tränad spion och killer, en gåva till apartheid-Sydafrika.”

Henry B stod nu med Sydafrika som bas till At Nels förfogande att utföra uppdrag i både Afrika, Europa och världen i övrigt.

Vad han gjorde är i stor utsträckning okänt. Klarlagt är ändå att han introducerades till shipping i Durban och vid en marinbas utanför Kapstaden och att han sedan begav sig utomlands, bland annat till Hongkong och Kobe i Japan och Bangkok.

En period bytte Henry B officiellt namn till Nico Esslin vilket offentliggjordes på vederbörligt vis i sydafrikanska Gazette den 2 oktober 1982. Varför han tog det namnet är ännu oklart.

Därefter försåg At Nel honom med en ny, dock inte officiell, identitet: Nigel Barnett.

Som Nigel Barnett blev B chef för Lesotho Mountain Carriers, LMC, ett täckföretag för underrättelsetjänsten med bland annat kontor i Maputo. LMC var dotterbolag till ett annat täckföretag ägt av ett annat bolag, DCC:s huvudtäckbolag Pan African Investment Corporation, PAIC. PAIC var i sin tur agent för Gold Star Shipping Line som var ett täckföretag för Israels hemliga tjänster.

Terry Bell skriver:

[”B]/Esslin/Barnett förbereddes uppenbarligen för ett viktigt uppdrag i samarbete med israeliska underrättelsetjänster.”

Nu var Henry B som hetat Esslin i några månader redo för att som Nigel Barnett våren 1984 kliva in i rollen som ”shipping agent” för Gold Star i Maputo i Moçambique.

I förhör 1997 ljuger Henry B för Jan-Åke Kjellberg om att han aldrig någonsin fått någon utbildning som agent. Dock genomgick han, enligt Terry Bell, i vart fall just en sådan utbildning under åtta veckor i Pretoria 1984 strax innan han permanent slog sig ned i Maputo för att där som Barnett påbörja sitt uppdrag.

Dessutom, några år efter att Kjellberg avslutat sitt uppdrag för TRC, fick han från den militära säkerhetstjänsten beskedet att Barnett/[Henry B] funnits inom den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten, men där under täcknamnet H W Otto.

Kjellberg fann vid tiden då Henry B ännu satt i häkte i Maputo att han hade ett bankfack i Durban i Sydafrika. Han var också med då facket öppnades. Högst upp låg en Smith & Wesson-revolver kaliber 357 Magnum, precis en sådan som Olof Palme anses ha blivit skjuten med.

Där fanns också 28 ammunitionspatroner för den typen av revolver, samt även annan ammunition, 50 stycken .38 Special CCI Lawman, samt bland annat ett moçambiqiskt pass utan namn, ett fotoalbum, några kuvert med fotonegativ och ett kuvert innehållande fotonegativ på vilket det stod skrivet ”Simbass??? Stockholm”.

Magnum-revolvern provsköts i Sydafrika.

Var du med vid provskjutningen?

”Det vill jag av speciella skäl inte svara på”, säger Jan-Åke Kjellberg.

Men Kjellberg fick i vart fall efter provskjutningen tio kulor som påstods vara från provskjutningen av den funna Magnum-revolvern och dessa sände han till Palmeutredarna i Stockholm.

”Men om de kulorna var från ammunitionen i bankfacket och om de hade avlossats med revolvern ur bankfacket vet jag inte”, säger Kjellberg. ”Jag vet inte ens om det är kulorna som jag sände till Stockholm är de som utredarna i Stockholm tog emot. Paketet hade nämligen öppnats någonstans.”

Henry B har besökt Sverige flera gånger, bland annat när han som ung 1956 tillsammans med sin familj hälsade på mammans svenska släktingar i Skellefteå. Men han reste också till Sverige flera gånger på 1980-talet. Vid ett av dessa tillfällen uppgav han att han återigen besökt släkten i Skellefteå vilket vid polisens kontroll med dessa visade sig stämma.

Han sa sig alla gånger ha rest med sitt sydafrikanska pass med namnet Henry B till Sverige eftersom hans släktingar ju kände honom under det namnet. Ett hotellkvitto visar att han vid en av sina resor hade bott på hotell Anno 1647 vid Slussen i Stockholm. Vid något tillfälle besökte han bland annat Skansen.

En sak Henry B uppgav förbryllade dock utredarna. Vid ett av hans Sverigebesök hade det varit kallt och snö enligt vad han sade. Vid kontroll visade det sig att det aldrig varit kallt och snö vid något av de tillfällen han uppgivit att han varit i Sverige. Frågan uppkom därför om B möjligen kunde ha befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme i februari 1986.

Då Henry B satt häktad för spioneri i Moçambique 1997 genomgick han en lögndetektortest. Han fallerade på frågorna om han visste vem eller vilka som varit inblandade i mordet på Olof Palme. (Se fotnot 2).

Sedan Jan-Åke Kjellberg deltagit i öppnandet av B:s bankfack önskade han återvända till Maputo för ännu ett förhör med B. Kjellberg hörde därför som vanligt av sig dit och begärde tillstånd för att få komma.

”Visst, det går bra”, fick han till svar. ”Men B finns inte längre kvar! Han har släppts!”

Jan-Åke Kjellberg säger:

”Detta var alldeles oerhört! Han var ju gripen för spioneri, ett mycket allvarligt brott. Någon mycket högt uppsatt måste ha agerat för att få honom fri så att han skulle undgås ifrån att utsättas för fler förhör.”

En annan av B:s handledare inom de hemliga tjänsterna än At Nel, han hade flera, som Kjellberg träffade sommaren 1997 berättade att han 1985 såg att Henry B hade ett svenskt pass. Denne handledare fick se de två första sidorna av passet och att det stod Sverige, men när han frågade B varför han hade ett svenskt pass fick han inget svar.

Handledaren sa att det var mycket vanligt att operatörer inom DCC hade falska pass och att han själv åtminstone kände till två tillfällen då B rest utomlands på falska pass. Craig Williamson var enligt handledaren djupt inblandad i att förse agenter med falska pass.

Vid förhör med Jan-Åke Kjellberg förnekade dock Henry B att han någonsin haft något svenskt pass.

Jan-Åke Kjellberg säger att Henry B också mycket bestämt förnekade att han kände Anthony White, en sydafrikan i samma bransch som B själv. White stod nära Craig Williamson och har i likhet med Williamson av flera utpekats som inblandad i mordet på Olof Palme.

En man som förhördes i Maputo uppgav dock att han visste att Henry B kände Anthony White. Bland Henry B:s tillhörigheter återfanns dessutom ett litet papper där han hade skrivit ”Anthony White”.

FOTNOT 1: Ett gated community kan beskrivas som ett bostadsområde för höginkomsttagare som skyddas av betalda väktare.

FOTNOT 2: Granskningskommissionen, den tredje svenska statliga kommissionen som granskade Palmeutredningen, skriver så här preciserat om Henry B och lögndetektortestet: ”N hade polygrafundersökts i mitten av april 1997 i Maputo. Av protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om han deltagit i mordet på Olof Palme respektive om han misstänkte någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var definitivt säker på att mordet var en sydafrikansk operation och att han hade sina misstankar om vem som var inblandad.”

Promenad med mobilen i Palmes fotspår – hur bra fungerar det?

Journalisten Anton Berg och kriminologen Christoffer Karlsson har skapat en Palmepromenad för mobilen, en vandring i området kring mordplatsen. Vem vänder den sig till, hur bra fungerar det tekniskt och hur tillförlitligt är det som sägs? Jörgen Gidlöf har testat. Han var en av medförfattarna till den uppmärksammade artikeln på DN Debatt om femton punkter som talar för att Stig Engström var ett vittne och han är välbekant som kommentator den här bloggen.

RECENSION

23:21 – mordet på Olof Palme.

En interaktiv ljuddokumentär för promenad med mobilen.

Producerad av JOHAN ANSTÉRUS & BO GUSTAFSSON 
Manus:
ANTON BERG & CHRISTOFFER CARLSSON 
Ljuddesign & musik:
REDPIPE STUDIOS 

Speltid ca 75 minuter. Startplats: Biografen Grand, Stockholm.

Används med mobilappen Promenad som finns för både iPhone och Android. För Android krävs version 10 av operativsystemet. Appen: gratis. Palmepromenaden: 59 kr.


Av Jörgen Gidlöf

EN FÖR MIG TIDIGARE OKÄND MOBILAPP heter ”Promenad”. Den bygger på konceptet att låta lyssnaren med hjälp av karta och mobilens GPS-funktion följa en guide som berättar om någon typ av historisk eller litterär händelse. Lyssnaren promenerar och berättarna portionerar ut relevant information vid givna positioner längs sträckan.

Själva idén är kul, och appen kan användas i ett väldigt brett spektrum. Allt från historiska vandringar eller böcker till kriminalfall.

Lagom till årsdagen av Palmemordet har kriminologen Christoffer Carlsson och journalisten Anton Berg skapat en ”ljudpromenad” i ämnet Palmemordet, vilket väckte min nyfikenhet – och nu har jag testat den.

I presentationen bygger man upp förväntningarna genom att ställa frågor som: ”Vad vet vi egentligen? Vilka befann sig på plats och vem är den trolige gärningsmannen?”

Intressanta frågor.

Jag frågade mig innan jag gick promenaden: kommer vi att få veta något nytt, eller kommer promenadens skapare kanske att ta ställning för någon av de vanligaste hypoteserna?

Alldeles oavsett så tänkte jag: för att lyckas med denna föresats krävs det att upphovsmännen är väl pålästa i materialet, och är välorienterade i omgivningen.

Promenaden är drygt 3 km lång och tar ca 75 minuter att genomföra i lugn gångfart.

Här går man som namnet på appen antyder till fots med start vid Grandbiografen, så man måste vara noggrann med att välja rätt dag, med tanke på rådande väder.

Jag går inte djupare in på de tekniska förutsättningarna som gäller, men appen finns för nerladdning för både iOS och Android. Man kan läsa mer om detta här.

Nu till det väsentliga:

• Håller appen för vad den lovar rent tekniskt?

• Har Carlsson/Berg lyckats att återge mordet på Olof Palme på ett intressant och korrekt sätt, och vad har de i övrigt att säga i ämnet? Presenterar de kanske en tänkbar gärningsman?

Promenaden börjar alltså vid Grandbiografen, och lyssnaren får på plats en övergripande beskrivning av själva biobesöket, och lite allmän förhandsinformation som riktar sig till den som inte är så insatt i ämnet.

Sedan startar promenaden söderut längs Sveavägens västra sida, och klockan är då 23.15. Det är en tidpunkt som är högst diskutabel, men man kanske inte får vara för petig. Detta är den beräkningen som finns i den så kallade Gärningsmannaprofilen (GMP), ett dokument som utarbetades för Palmeutredningens räkning och som innehåller en detaljerad kronologi, minut för minut. Men GMP:s beräkning är väl tilltagen när det gäller hur lång tid paret Palme behövde för att komma från Grand till mordplatsen. Att de lämnade bion ett par minuter senare än 23.15 är mer rimligt med tanke på vanlig promenadtakt. Detta ”fel” uppenbarar sig i slutet av promenaden, och vi kommer till det.

Ett kort stopp vid gatuköket, med ytterligare lite information i lurarna, och därefter korsas Sveavägen till butiken Sari. Inget större fel så långt, och promenaden fortsätter nu söderut längs den östra trottoaren.

Där får lyssnaren veta att nästa säkra tidskontroll för makarna Palme är 23:19 utanför Skandiaentrén, för då kommer det enligt berättaren en man som är väldigt intressant för utredningen.

Alla förstår förstås vem.

Budskapet tycks vara, att två och en halv minut före mordet befann sig Stig Engström och makarna Palme knappt 60 meter norr om mordplatsen (!), och med en avgångstid från Grand 23:15 är det rimligt, men beräkningen straffar sig i den sista delen av promenaden, eftersom det blir för mycket tid över – eller öppnar de ansvariga för appen kanske upp för ett mötesscenario? Med vem i så fall? Engström?

Den frågan blir hängande i luften och promenaden går vidare mot mordplatsen, där ytterligare en del nyttiga fakta blandade med en del mer diskutabla ”sanningar” förmedlas. Vem av vittnena som var först på mordplatsen är enligt mig en fråga som inte är klarlagd, men även det går att överse med. Egentligen borde det inte vara så viktigt.

Härifrån får vi följa gärningsmannens flyktväg längs Tunnelgatan och upp för trapporna. Vi får veta lite om vittnet Lars J, och att mördaren vänder sig om på krönet och tittar ner mot brottsplatsen.

Även detta är en sanning med modifikation, eftersom Lars J sagt att mannen vred på huvudet och sedan omedelbart fortsatte. I appen får man lätt intrycket att gärningsmannen stannade upp flera sekunder och stod där och spanade bakåt. Brottsplatsen är knappast heller synlig uppifrån krönet på grund av skymmande baracker – vilket borde ha framgått. Petitesser kan man kanske tycka.

Mördarens fortsatta väg från David Bagares gata är inte klarlagd, varför promenaden i appen härifrån fortsätter söderut längs Malmskillnadsgatan via trapporna ner mot Kungsgatan, och vidare mot nya mål. Efter en vända till Café Mon Chéri leds man via Lästmakargatan upp till kvarteren runt spelklubben Oxen, och ytterligare – så vitt jag tycker – felfri information om själva utredningen och de tidigare uppslag som varit mest aktuella (Victor G, PKK, Christer P) är vi via Holländargatan tillbaka vid Grand. Där går vi ytterligare en rutt som är något kortare, men följer den första fram till korsningen Luntmakargatan/Tunnelgatan och fortsätter via Adolf-Fredriks Kyrkogata till makarna Palmes grav på Adolf-Fredriks kyrkogård som är slutdestinationen.

Vid starten vid Grand på detta andra varv utlovas ny och fördjupad information. Det kommer kanske inte så mycket av den varan som man hoppats på, men ändå en del.

När vi passerar Skandiaentrén för andra gången får vi återigen veta att Engström kom ut på gatan ”strax efter 23.19”.

Möjligen har de ansvariga för appen hämtat uppgiften från åklagare Krister Peterssons pressträff, för någon annanstans i materialet kan jag inte hitta den. Att tidpunkten med hänsyn till väktarsamtal skulle kunna vara två minuter senare nämner man inte, utan man fastslår helt enkelt att Engström gick ut på gatan strax efter 23.19.

Här syns en del av sträckan som ingår i promenaden.

Väl tillbaka på mordplatsen och ner mot korsningen Luntmakargatan redogörs i appen för de omständigheter som talar för och emot Engström i skuldfrågan. Man lyfter Anders D, Lars J, Mårten Palme och Yvonne N som de viktigaste vittnena för Engströms skuld, och ett av de starkaste argumenten tycks vara att Lars J och Mårten över 30 år efter mordet sagt att ”det är möjligt att det var han”. De övriga två har aldrig uttalat sig om Engström. Att Mårtens nya ”utpekande” är svagt pga tidigare utpekanden av andra personer framhålls dock, och det är jag helt överens om, men detta borde sagts även om vittnet Lars J. Även om han inte pekat ut någon person tidigare, så är värdet av vad han säger i dag väldigt lågt.

Nästan lika svaga är argumenten för Engströms oskuld. Här är det Leif Ljungqvist och Nicola F som får rollen som friande, men Leif går ju att ifrågasätta på grund av att han i ett förhör på våren 1986 enligt en del bedömare tar udden av sitt senare säkra identifiering av Engström i tingsrätten. Det borde kunnat gå att frambringa bättre indicier, men det är förstås svårt att göra det inom de begränsningar man måste anpassa sig till i det här formatet.

En annan sak som jag ser som ett faktafel är att de ansvariga för appen påstår att Nicola F identifierat den förföljande mannen som Anders B:

De säger:

Läser man förhöret med Nicola F, så får han frågan: ”den här mannen som du såg, som du först trodde var en Säpo-person, men du avfärdade för att du tyckte att han var lite för gammal och rörde sig lite ryckigt. Kände du igen honom senare på platsen?

Ja, säger [Nicola F]. Det var ju en kille som stod vid dekorimaporten och tittade ut flera gånger”.

Det där är inte korrekt återgivet, eftersom förhören med Nicola F är sammanfattningar. Hur orden föll har jag aldrig sett eller hört, men det vore ju intressant om de fått ut ljudbanden, vilket jag inte tror.

Det som står i ett av förhören är:

Han uppger att den man som han såg i en port måste ha varit samme man som hade gått bakom makarna Palme. Han stödjer sig främst på jackan och dess färg.”

Detta innebär att Nicola F inte kan vara säker på att det är samma man. Och avståndet för iakttagelsen är på ett mycket stort avstånd, medan berättaren ger intrycket av att Nicola är ända nere på brottsplatsen.

På slutet lyfter programmakarna ändå fram argumentet att tiden för Engströms utstämpling faktiskt inte är huggen i sten, så som de tidigare gjort gällande. Väktarsamtalet är en felkälla medger de, och det var ju bra att det kom till slut.

Upplevelsen då? Ja, efter en något svajig start fick jag fason på det tekniska, och promenaden gick utan större problem, även om jag fick gå tillbaka ett par gånger för att lyssna om något avsnitt. Det krävs ett visst fokus – för om man går och dagdrömmer ett ögonblick kan man missa något, och då kan man inte spola tillbaka, utan måste traska tillbaka till den aktuella GPS-positionen och lyssna om.

Sammanfattningsvis kan jag säga att denna vandring inte är något för den som är mer än medelmåttigt insatt i ämnet, och det skulle också vara önskvärt med lite mer faktamässig information från själva brottsplatsen. Några slarvfel för mycket var det också för att det skulle lyfta, men man får som sagt inte vara för petnoga med detaljerna. Jag har hört och läst värre saker än så.

Och appen som koncept kan absolut fungera som en introduktion för dem som inte är insatta i ämnet, oavsett vilket – det finns ju även vandringar inom andra ämnesområden. Jag kan t o m rekommendera Palmepromenaden under en fin dag. Den innehåller ingen direkt felaktig information, utan det är snarare så att vissa diskutabla slutsatser presenteras som sanningar.

Någon favoritgärningsman presenterades inte, och det var ju skönt att slippa.

Idén som sådan tycker jag är bra, och den går säkert att utveckla.

*

FOTNOT: Leif Ljungqvist namnges med för- och efternamn i Jörgen Gidlöfs text eftersom han i likhet med ett annat vittne, Anna Hage, valt att publicera en bok om sina upplevelser i samband med mordet. Annars är policyn på den här bloggen att privatpersoner som inte är allmänt kända namnges med förnamn och initialen till efternamnet. Leif Ljungqvist har skrivit sin tunna bok bok (36 sidor) tillsammans med före detta kriminalinspektören Olle Torge. Den heter Den oplanerade möjligheten – Chevamannen berättar och kan beställas för 150:- via mail till Leif Ljungqvist: leif@abll.se /GW

Nu tillgängligt: förhöret med Stig Engström med hög ljudkvalitet

Nyligen presenterade Samhällsmagasinet Avsnitt en inspelning av förhöret med Stig Engström från den 25 april. Inspelningen var lyssningsbar men inte med bästa ljudkvalitet. Nu har Avsnitt fått tillgång till en bättre version i formatet WAV, stora filer men bättre ljud. Kan laddas ner från webbplatsen.

FÖR KNAPPT TVÅ veckor sedan kunde Samhällsmagasinet Avsnitt publicera något så ovanligt som en komplett inspelning av ett polisförhör från Palmeutredningen. Och ett viktigt förhör dessutom: förhöret med Stig Engström från den 25 april 1986 där han utförligt berättade om de dramatiska minuterna under mordkvällen. För var och en som är intresserad av att bedöma rimligheten i utpekandet av honom som gärningsman är förhöret av stort intresse.

En brist var dock den tekniska kvalitén. En utsänd medarbetare från Avsnitt hade fått sitta med egen inspelningsapparatur i polishuset medan förhöret spelades upp. Avsnitt presenterade sedan en mp3-version av förhöret och erbjöd nedladdning från webbplatsen.

Nu har Avsnitt fått tillgång till polisens egen elektroniska överföring i WAV-format av inspelningen från det kassettband som förhöret ursprungligen gjordes på. Det är i praktiken så nära originalinspelningen det går att komma. För var och en som vill ta del av förhöret under bästa möjliga förutsättningar finns det nu att ladda ner från Avsnitts webbplats.

På webbplatsen finns också sedan tidigare en utförlig analys av förhöret som jag blivit inbjuden att skriva. Den kan hittas här tillsammans med länkar till den tidigare släppta versionen av förhöret.

Nu finns också en intervju med mig om detta förhör på Otto Ekevis Youtubekanal.

Texten har uppdaterats 220224 0907.