Tusen sidor genomlysta hemligheter – inte för sent för den som vill ge eller få en julklapp

En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.

NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.

Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”

Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”

Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.

Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.

Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.

 

Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Ny upplaga av Mörkläggning – boken om maktspelet och lögnerna i början på Palmeutredningen

Det var 23 år sedan min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kom ut. Den har varit slutsåld en tid, i höst kommer den med ett nyskrivet förord.

EN NY UPPLAGA AV MIN BOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer att vara ute i handeln den 15 oktober efter att ha varit slutsåld i mer än två år. Den har ett helt nyskrivet förord på 24 sidor.

Fråga: Är det boken du ska läsa om du vill direkt vill ha svaret på vem som mördat Olof Palme?

Svar: Nej, det är det inte. Men det är definitivt boken du ska läsa om du vill veta sanningen om mordutredningen.


En maning till alla läsare: missa inte den snabba enkätfrågan längst ner!


Mörkläggning beskriver de första tio årens hemligheter, maktspel och intriger. Här finns Holmér och hans PKK-spår, Ebbe Carlssonaffären och rättegången mot Christer Pettersson. Och här finns också en initierad beskrivning av den laglösa kultur som rådde inom Säpo, en kultur som bland annat tog sig uttryck i ett långtgående samarbete med amerikanska CIA för att få fram användbara uppgifter till mordutredningen. Konkret handlade det om olovlig avlyssning av ett antal kurder som utsetts till misstänkta Palmemördare.

Ett centralt tema är också hur kanslihuset var djupt inblandat i mordspaningarna och gav ett långtgående stöd till de politiska fixarna Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

Var och en som undrar över Krister Peterssons märkliga nedläggning av utredningen tidigare i år får i den här boken en ingång till förståelse av förhistorien, hur det hela började. Mörkläggning beskriver i detalj hur det från första dagen fanns ett politiskt spel kring statsministermordet. Det skulle helt enkelt inte få chansen att utredas på vanligt sätt.

Det tog mig sex år att skriva boken. Hade jag förstått uppgiftens omfattning när jag började så hade jag nog aldrig inlett projektet. I efterhand kan jag konstatera att det var tur att jag inte fattade det – för jag är övertygad om att det är viktigt att boken blivit skriven. Mörkläggning är en djupgående genomgång av mordutredningen med ett innehåll som till största delen inte kan hittas i andra böcker.

Händelseutvecklingen de senaste åren – med sammanbrottet för den tidigare närmast officiella sanningen om Christer Pettersson som statsministermördare och med Krister Peterssons halsbrytande avslutning av utredningen – illustrerar att de frågor jag tar upp är angelägna och att debatten måste fortsätta.

Och låt mig lägga till: Mörkläggning innehåller information som inte heller kommer att dyka upp när handlingar ur utredningen nu i växande utsträckning blir i alla fall delvis offentliga. För denna bok är i första hand berättelsen om vad utredarna faktiskt gjorde, inte om vad som står i de dokument de upprättat.

Men Mörkläggning är också – vilket är minst lika viktigt – berättelsen om kontakterna mellan utredarna och landets ledande politiker.

Ni som har följt min blogg en längre tid har säkert tagit del av kortare avsnitt ur denna bok ett antal gånger: Mörkläggning är nog den av mina böcker som jag oftast gått tillbaka till och citerat från när olika läsarfrågor kommit upp.

Boken mottogs väl när den kom ut.

Föreningen Grävande Journalister gav Mörkläggning priset Guldspaden för 1997 års bästa undersökande journalistik i bokform.

Och så här skrev recensenter:


”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.


”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.


”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.


”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.


”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.


”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.


Så här såg första upplagan ut. De två senaste åren har den bara gått att köpa antikvariskt. Och dyrt.

Första upplagan kom ut i två band. Den nya upplagan kommer i en enda volym. Hela den gamla texten finns med (dock korrigerad när det gäller några detaljer, vilket listas i slutet av boken). Och nu tillkommer alltså ett nyskrivet förord.

Den nya upplagan är på över 1 000 sidor. Den är fortfarande inbunden och försedd med skyddsomslag. Boken har liksom tidigare en utförlig notapparat, litteraturförteckning och register.

När Mörkläggning kom ut på 90-talet kostade den över 400 kronor. Det var i och för sig inget orimligt pris för en tjock inbunden bok i två band. Men ändå mycket pengar.

Den här gången, när andra upplagan kommer ut, har förlaget och jag varit överens om att sätta ett så överkomligt pris som möjligt. Exakt vad den kommer att kosta beror på vem som säljer den, men räkna med ett pris som pendlar runt 300 kronor.

Det var inte lätt för mig att få boken utgiven på 90-talet. Ett antal förlag tackade nej. Det var kanske inte så konstigt. En okänd författare, en väldigt tjock bok.

Till sist kom jag i kontakt med en gammal vän, Göran Dahlman, som helt enkelt startade ett förlag, Bokförlaget Kärret, just genom att ge ut Mörkläggning.  Han har senare gett ut en hel del annat, exempelvis en rad böcker om Palmeutredningen av Sven Anér och några egna detektivromaner (högst läsvärda).

Boken ges även denna gång ut av Kärret.

Den förra upplagan gick inte bara att köpa i bokhandeln utan den var också möjlig att beställa direkt från Kärret eller från min hemsida. Det var en service som innebar en hel del extra jobb för förlaget (och lite för mig) men egentligen inte så stora fördelar för köparna. Så går det inte att göra den här gången.

Du kan alltså inte beställa boken direkt via denna blogg – och inte heller via min hemsida eller Bokförlaget Kärret. Beställ den eller bevaka den via din vanliga fysiska bokhandel eller någon av nätbokhandlarna.

Vill du däremot göra mig och förlaget en liten tjänst – och samtidigt själv få ett hum om hur många andra som besöker den här bloggen som tänker köpa boken?

Svara i så fall väldigt gärna på den här frågan om hur du tänker göra. Det är givetvis inget bindande löfte, men det är ändå bra information till förlaget och mig.

Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar


Den text som Bjarne Moelv härom dagen publicerade på min blogg handlade om en hemlig kuppförsvarsövning som enligt hans källor ägt rum kvällen då Palme mördades.

Hans text har lett till en livlig debatt här på bloggen. 

Författaren väljer nu själv att kortfattat avrunda den för egen del.

Andra är förstås fria att fortsätta diskutera. /Gunnar Wall


Av Bjarne Moelv

URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.

För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.

Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.

I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!

Först så kan en debatt värd namnet ta vid  –  och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.

Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades

”Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla.” Så sammanfattar journalisten Bjarne Moelv de uppgifter han fått del av, uppgifter som aldrig blivit utredda. Foto: Gunnar Wall

Författaren och journalisten Bjarne Moelv har i många år intresserat sig för statlig övervakning, åsiktsregistrering och myndighetskontroll över opinionsbildningen. 

1976 gav han ut Propagandaministeriet: en bok om psykförsvaret. Hans arbete med dessa frågor gjorde att han skaffade sig ett kontaktnät med personer som hade saker att berätta men inte själva ville framträda.

Under tiden som följde på att Olof Palme mördades fick Bjarne Moelv tillgång till uppgifter som pekade på att det fanns en omfattande dold statlig verksamhet som bildade en sorts inramning till mordet. Och dessa teman tog han upp i en rad uppmärksammade artiklar på Dagens Nyheters debattsida: till exempel Följ upp ”stickspåret”! (10 februari 1987), ”Ett dåd i hastigt mod?” (5 april 1987) och ”Operation Olof” (5 oktober 1987).

Här skriver Bjarne Moelv i en ny artikel om de uppgifter han fick del av redan då, bland annat om en hemlig kuppförsvarsövning under själva mordnatten. Han konstaterar att det var uppgifter som begravdes under Holmérs tid som spaningsledare och att locket legat på sedan dess. Nu varnar han för att dessa frågor – efter Krister Peterssons beslut att lägga ner mordutredningen – för alltid kommer att lämnas obesvarade .


Av Bjarne Moelv

Frilansjournalist och författare, verksam i Eskilstuna

Chefsåklagare Krister Petersson infriade onsdagen den 10 juni sitt löfte om att före månadens utgång ge besked om ”vad som hände” natten till den 1 mars 1986, när statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i centrala Stockholm.

Som ”mest möjliga mördare” valde Krister Petersson den så kallade Skandiamannen, död och oåtalbar. Utredning nedlagd. Punkt.

Men ”vad som hände” visste vi ju sedan länge. Den verkligt stora och ännu efter 34 år obesvarade frågan är ju faktiskt:

”H u r kunde det ske?” – det länspolismästare Hans Holmér drastiskt kommenterade i en legendarisk brasklapp efter sitt utredningsfiasko: ”Om sanningen kom fram skulle Sverige skakas i sina grundvalar!”

Vem som mördade Palme har jag ingen aning om. Men jag har anmärkningsvärd information från insidan om hur mordet möjliggjordes – och det är sannerligen ingen vacker historia.

Sovjetunionens regeringschef Josef Stalin avlider 1953. Därmed kan en av utrikesminister Molotov länge förberedd konferens om Europas säkerhet genomföras. Avsikten är nu att genom tyst diplomati skapa förutsättningar för successiv ideologiharmonisering mellan Sovjetunionen och USA, och på så sätt säkra ”supermaktsfred i vår tid” – naturligtvis med ömsesidiga garantier för intressesfärerna.

Tidigt 50-tal. Tage Erlander träffar av en händelse Olof Palme. De bägge kommer i livligt samspråk, politiskt tycke uppstår och de börjar umgås privat. 1954 är Palme analytiker i ”Grå huset”, Försvarsstabens Underrättelsebyrå, när han handplockas till tjänsten som handsekreterare hos statsministern och partiordföranden.

Någonstans här utstakas Olof Palmes snabba karriär mot de politiska höjderna – och mot katastrofen. Han ges snart en huvudroll i Erlanderårens maktmedvetna folkhemssträvanden: uppdaterad välfärdspolitik i syfte att främja inrikes balansering av höger- och vänsterkrafterna samt framför allt: aktivt svenskt deltagande i det höga utrikespolitiska spelet kring ideologiharmonisering och supermaktsfred mellan öst och väst: t y s t   d i p l o m a t i.

Palmes erfarenhet från tiden i Underrättelsebyrån kommer nu väl till pass när statens organ för övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning av medborgarna under de följande decennierna utvecklas och finslipas. Dessutom måste hans och Erlanders ambition att med tillvaratagande av krigstida lärdomar från Norge och Danmark modernisera en hemlig och gentemot USA förhållandevis självständig ”vilande” motståndsrörelse betraktas som beundransvärd. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) däremot, som inrättas 1954, byggs i huvudsak efter nordamerikansk förebild: The Psychological Strategy Board.

Övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning. Ett känsligt men uppenbarligen oundvikligt kapitel i den politiska historien om försvar för staten. Det reformistiska SAP inser tidigt värdet av ett tätt samarbete på bred front med borgerligt demokratiska partier och folkrörelser i allmänhet, myndigheter och media. För att i möjligaste mån undvika maktövergrepp blir lösenordet Tage Erlanders fältrop: ”Övervaka övervakarna!”

Olof Palme växer snabbt in i rollen som Erlanders högra hand. Han har politisk fingertoppskänsla, snabb uppfattningsförmåga och hans arbetskapacitet är enorm. Han är en lysande polemiker, inte sällan dock med lite onödigt självrådig, triumferande självrättfärdig framtoning. 1969 blir han Erlanders efterträdare som partiordförande och statsminister. Efter en stormig inledning på 70-talet och regeringsskifte 1976, tar socialdemokraterna revansch i valet 1982. Som oppositionsledare har Palme vid den här tiden hunnit tjänstgöra som särskild medlare för FN i kriget mellan Iran och Irak och ytterligare befäst sin ställning på den storpolitiska arenan. Han är nu internationellt känd statsman – en intelligent och djärv libero i det komplicerade spelet på den tysta diplomatins fria ytor; sedan 1980 ordförande för Palmekommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som 1982 presenterar ett ambitiöst program för nedrustning och gemensam säkerhet. Han har utan tvivel beslutat sig för att plocka ytterligare FN-poäng i karriären.

Vid mitten av 80-talet är Palme en trött och sliten man. De hårda debatterna om löntagarfonder och ubåtskränkningar. Frekventa anklagelser om smygsocialisering av näringslivet. Beskyllningar om undfallenhet gentemot Sovjetunionen och landsförrädisk verksamhet. Mordhot. Sådant stjäl naturligtvis i längden massor av energi, också från en osedvanligt luttrad och självsäker politiker.

Men det är den tysta diplomatins intrikata dubbelspel kring ideologiharmonisering, nedrustning, geopolitik och supermaktsfred som ska råga måttet och blir hans slutgiltiga fall.

I januari-februari 1986 skärps hotbilden efter nyheten om att ett möte planeras i april mellan Olof Palme och Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare. Fredagen den 28 februari 23.21 nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm skjuts Palme till döds.

I praktiskt taget samma ögonblick föds en medieindustri kring tragiken: sensationsjournalistik, vidlyftiga romanprojekt – men också dokumentärskildringar som presenterar dolda fakta i syfte att utreda, förstå och förklara. De ivrigaste, mest energiska representanterna för den senare kategorin har givits den lite ironiskt nedvärderande titeln ”privatspanare”. Det är synd, tycker jag. De har genom åren bidragit med en enorm faktabank till den offentliga debatten . Deras alltför ofta lättsinniga slutsatser står ju var och en fritt att bortse från.

-*-

Jag är varken privatspanare eller forskare. Jag är debattör, på gott och ont. Lång yrkeserfarenhet är min styrka. Under 40 av mina hittills 55 år som journalist var jag reporter och redaktör i A-pressen, därefter fri skribent och författare. Huvudintresse genom åren: att undersöka statens övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Detta sammantaget har givit mig ett omfattande, tätt knutet kontaktnät.

Nu i mitt åttioandra levnadsår vill jag berätta sanningen om hur Palmemordet möjliggjordes. Jag skriver medvetet sanningen – inte min sanning. Kalla mig naiv, men med tanke på den speciella situationen och de speciella personliga relationerna är jag helt övertygad om att mina anonyma källor inte haft vare sig avsikt eller möjlighet att missleda mig. Utvecklingen har ju också, enligt min uppfattning, gett stöd åt uppgifterna. Vi får se.

Alltså:

Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla. Denna beredskapsövning ska ha testats i all hemlighet några år tidigare och då vunnit stark genklang hos såväl polis som militär. Förutsättningarna bygger på en instruktionsfilm om diversionsmanövrer, tänkt att användas i Civilförsvarets och Tolkskolans verksamhet:

Attentatsmän skyddas av figuranter som cirkulerar på gärningsplatsen i skepnad av åskådare, vittnen och desinformatörer, så att den tilltänkte gärningsmannen kan göra en snabb kringgående rörelse, återvända till mordplatsen och sälla sig till skaran av figuranter, tillskyndande allmänhet och polis.

Jag har efterfrågat filmen och fått till svar att om en sådan film alls existerar så är den sekretessbelagd.

Också en grupp nära partikamrater till Palme ska med tanke på den illavarslande snabbt växande hotbilden ha initierat diskret privatövervakning av statsministern som hemförlovat sina livvakter inför en familjekväll med biografbesök tillsammans med hustrun Lisbeth, sonen Mårten och dennes fästmö.

Efter filmen skiljs makarna Palme från ungdomarna och hinner ta en kort promenad i innerstaden innan det dödande skottet faller vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan och ett scenario kusligt likt instruktionsfilmens uppstår.

Under mordutredningens gång framkommer i den livliga mediedebatten uppgifter om att ett stort antal medlemmar av och utbrytare ur olika säkerhets- och underrättelseorganisationer funnits på plats under mordkvällens kuppberedskapsövning.

Den så kallade Skandiamannen, som nu posthumt erhållit titeln ”mest möjliga mördare”, sägs ha haft viss perifer anknytning till såväl Civilförsvaret som Tolkskolan och till och med Stay Behind (den hemliga, ”vilande” motståndsrörelsen). Hans arbetsplats, Skandiahuset, rymmer ju för övrig vid den här tiden specialbevakat filialkontor för denna motståndsrörelse. Mannen förhörs om sina aktiviteter på mordplatsen och husrannsakan (vapensök) planeras på hans arbetsrum i Skandiahuset men inställs av oklar anledning efter ingripande från högre ort. Skandiamannen beskrivs som extrovert, nyfiken, fantasifull och lösmynt, närmast mytoman. Han tillskriver sig framträdande roll på mordplatsen men utför, möjligtvis, handräckningstjänst i en organiserad skenmanöver han själv aldrig ska komma till fullt insikt om.

Jag är en av de tidiga debattörerna när regeringen den 4 februari 1987 tvingar bort Hans Holmér från spaningsledningen i den havererade utredningen om mordet på statsminister Olof Palme.

Från 1987 till 1991, låter jag företrädesvis i rikspress publicera en serie artiklar som vill förutsäga snarare än referera ett händelseförlopp. Det sker inte genom att ställa upp djärva hypoteser tryfferade med sensationella avslöjanden. Min arbetsmetod är traditionell för att inte säga konventionell journalistik: kritiskt granskande baserat på kontrollerbara fakta. Men eftersom undersökningen till stor del bygger på insidesinformation och uppgiftslämnarna kräver anonymitet har utomordentligt sträng, närmast pedantisk person- och källkontroll varit nödvändig.

Den bistra men nyttiga lärdomen av 70- och 80-talens politiska ”affärer” är ju nämligen den att institutioner, myndigheter och media verkar i ett politiskt klimat där skickliga desinformatörer, provokatörer och infiltratörer likt kameleonten byter färg efter omgivning. Jag vill påstå att jag under ett drygt halvsekel som journalist aldrig mött denna outtalade praxis så konsekvent tillämpad som i detta fall.

Summa:

Under 80-talsdebatten skriver jag inledningsvis: ”Hör Olof Palmes mördare hemma i en grupp fanatiska ”fribytare” med rötter i gamla IB? I Sverige verkar idag ett antal polisiära, militära och paramilitära grupper utanför regeringens kontroll. De mer fanatiska har i Olof Palmes gestalt kommit att se arkitekten bakom den förmenta anpasslingspolitiken österut. Detta stickspår borde undersökas.” och ”Kan ett slags säkerhetspolitiskt medborgargarde, vars kärntrupp består av övervintrare med anknytning till IB:s socialdemokratiskt dominerade inrikesspionage, ligga bakom mordet på Olof Palme? Den frågan måste nu på allvar diskuteras.

Senare ställer jag i den offentliga debatten direkt till spaningsledning och mordutredare ett antal frågor rörande avslöjanden om övervakning av Palme, övervakning av Palmes övervakare och övervakning av hans övervakares övervakare (!) under mordkvällen. När svar uteblir, fortsätter jag mina metodiska undersökningar och skriver i augusti 1988, med adress SSI-chefen, kommendör Ulf Samuelsson : ”Varför undersöker ni inte nu vilka underrättelseorgan, fribytare ur och informatörer till dessa som bevakade varandra i centrala Stockholm samma kväll som Olof Palme sköts till döds?”

Slutligen: I två artiklar våren 1990 kopplar jag infiltratörer i och utbrytare ur dels polisiära och militära organisationer, dels paramilitära grupper och vilande motståndsrörelse (Stay Behind) till händelserna kring Sveavägen-Tunnelgatan under kuppberedskapsövningen den 28 februari 1986.

Den tysta diplomatin om nedrustning och supermaktsfred inför hot om kärnvapenkrig har gravt misstolkats och dess svenske huvudrollsinnehavare Olof Palmes långt gångna nedrustningsförhandlingar med Michail Gorbatjov betraktas som landsförräderi. Han måste oskadliggöras. Kuppberedskapsövningen bäddar för illdådet och i det (delvis regisserade?) kaos som uppstår på mordplatsen undkommer mördaren.

Den bakgrunden har inte blivit föremål för debatt. Makthavarnas tystnad är förklarlig: ansvaret för statsministermord mitt under pågående kuppberedskapsövning är knappast en fråga man oombedd aktualiserar. Och nu, efter chefsåklagare Krister Peterssons snabbutredning och presentation av en tjugo år död ”möjlig mördare” har ju Palmeutredarna äntligen kunnat friställas.

Kvar i tystnaden dröjer en obesvarad, djupt obehaglig fråga: Av vilken anledning har myndigheter, institutioner och organisationer både före och efter dådet undvikit att med öppen, självkritisk information bekämpa desinformation, provokation och infiltration för att istället cyniskt kopiera desinformatörernas, provokatörernas och infiltratörernas förtäckta arbetsmetoder?

Detta handlingsmönster har ju skapat en formligen paranoid miljö: vänner och fiender till förblandning lika – alla övervakande alla. En kuslig spegelsal, där demokratin lämnas att sakta men säkert förtvina . *)

*) Jag är inte motståndare till vare sig säkerhets- och underrättelsetjänst eller organisationer för psykologiskt försvar och hemlig motståndsrörelse (Stay Behind).Tvärt om! Men deras verksamhet såväl i fred som vid skymningsläge och krigsutbrott måste bedrivas under betryggande demokratiska former. Debatt om ”tyst diplomati” och supermaktsfred mellan öst och väst bör välkomnas men får naturligtvis inte urarta. Vettlösa anklagelser om spionage och landsförräderi ska bemötas snabbt och resolut. Detta har jag i en inte alltför avlägsen brytningstid skrivit om i bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (2/89) och tidningen Folket (18/1 och 12/3 1990).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London, ser på Palmeutredningen utifrån och förfäras. Foto: Privat.

Hur framstår nedläggningen av Palmeutredningen för den som tittar på händelsen utifrån, för den som kan fakta i fallet men inte befinner sig mitt i den svenska debatten?

Jag bad journalisten och författaren Gunnar Pettersson, bosatt i London sedan 1972, att redovisa sina tankar om saken på min blogg.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Och han har genom åren skrivit en del om Palmeutredningen, bland annat på sin nu nedlagda men fortfarande åtkomliga blogg Pressylta Redux. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig nog också ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Gunnar Pettersson har, skriver han, fruktat att han själv hållit på att bli cynisk när det gäller utredningen. Men efter den digitala pressträffen den 10 juni känner han sig överspelad: ”Palmeutredningen ‘gör cynism’ mycket bättre än jag någonsin skulle klara.”


Av Gunnar Pettersson

MITT INTRESSE FÖR, och bitvisa engagemang i, Palmemordet är lite snedvridet. Det beror helt enkelt på att jag bott utanför Sverige i snart ett halvsekel. Både mordet och det långa efterspelet hände (och händer) ”någon annanstans”, i ett samhälle jag känner både alltför väl och, när allt kommer omkring, kanske inte känner alls så väl. Det är den förbannelse som vilar över långtida utlandsboende, en hemlöshet som litteraturvetaren Edward Said kallade ”tragisk” när den handlar om påtvingad exil, men kanske är mer melankolisk när man pratar om en frivillig situation som min.

Jag fick reda på vad som hänt när jag läste förstasidesrubriken i The Guardian den där lördagsmorgonen. Och så har det i princip fortsatt sedan dess, dvs. jag har till alldeles övervägande del läst om Palmemordet. Jag har också skrivit om det, i både svensk och brittisk press, mest under första hälften av 1990-talet. Men jag hörde aldrig Palmemordet, mest förstås beroende på att internet och YouTube inte blev vad de blivit förrän sådär efter millennieskiftet. Jag såg aldrig Holmérs presskonferenser, hörde aldrig utfrågningarna i KU, har bara det vagaste hum om hur Hans Ölvebros röst lät (var den inte lite nasal…?)

Jag ger den här bakgrunden bara för att visa vad jag menar med ”snedvridet”. Att nästan enbart läsa om en samtida historisk händelse, särskilt om man har skrivandet och läsandet som yrke, gör att man reduceras till redaktör, eller recensent. Man börjar leta efter svagheter i texten man har framför sig, the tricks of the trade, det ena som inte följer på det andra, icke särskilt trovärdiga figurer i både handlingens centrum och periferi. Rena händelser börjar se ut som tankar, slumpen blir en avsikt. Konspirationsteorier fungerar som bekant mycket bättre i skrift än de gör i samtal och diskussioner, där de går att avbryta och kritisera mycket mer effektivt.

Det finns alltså risker med ett sådant snedvridet perspektiv. Jag har därför sedan lång tid tillbaka kallat mig ”agnostiker” i fråga om sanningen bakom mordet. Någon favoritteori har jag inte. Nu är ju ett av problemen för agnostiker att man ofta faller in i en lättillgänglig cynism, eftersom man inte har något trosvisst ben att stå på. Det blir lite för lätt att säga ”Åt fanders med era båda släkter!” vare sig desa släkter befinner sig i Mercutios Verona eller Christer Petterssons Rotebro eller hos CIA i Langley, Virginia. Men särskilt efter Krister Peterssons presskonferens den 10 juni känner jag mig faktiskt, som många andra säkert också gör, helt överspelad vad gäller cynism. Palmeutredningen ”gör cynism” mycket bättre än jag någonsin skulle klara.

Se det bara ur mediestrategisk synpunkt. Sedan i februari hade vi fått för oss att presskonferensen skulle bli vaccinet som botade viruset som härjat i trettiofyra år, om det så var mordvapnet, DNA, ett nytt vittne, en bekännelse. Petersson skyllde efteråt på att detta var mediernas fel, att man helt obefogat hade trissat upp förväntningarna på ett sätt han inte ville kännas vid. Skitprat. Både åklagarmyndigheten och polisen har mycket effektiva pressavdelningar, och Petersson själv har ju inte varit någon medial eremit, direkt. Man skulle mycket lätt kunnat lägga en våt filt på förväntningarna. Men det gjorde man inte. Eller snarare, det valde man att inte göra.

Inte bara det. Krister Petersson visste mycket väl under den här tiden att hans ”lösning” skulle bli en besvikelse, ett antiklimax. Jag säger nu inte att Stig Engström går att helt utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren. Men som jag ”läste” presskonferensen handlade det (precis som med åtalet mot Christer Pettersson, för övrigt) om en klassisk konspirationsteori. Den hade så gott som alla beståndsdelarna: ett induktivt (snarare än deduktivt) resonemang med ytterligt svaga inbördes orsakskedjor; skrangliga uteslutningsmetoder; skriande logiska felslut (som mest notoriskt det där med att det måste funnits ett vapen i hans handledsväska – eftersom Palme blev skjuten!), och till slut, när detaljkritiken börjat hopa sig: den vandrande blicken, axelryckningen, det nedsläckta Palmerummet.

Cynismen ligger i att man visste allt detta i förväg, alltså att de uppskruvade förväntningarna obönhörligen skulle bli pannkaka. Men man brydde sig inte. Det var dem fullkomligt likgiltigt. Man hade, efter alla dessa år, no more fucks to give, som det heter på skolgårdarna. Om vi ville se Victor Gunnarssons ansikte bakom galler för att få sinnesro under Palmes begraving, så fick vi nu – med råge – se Stig Engströms ansikte bakom Det Eviga Gallret, döden, för att få sinnesro under själva mordutredningens begravning.

Det är förstås en sinnesro som inte drabbat alla. Jag vet att en hel del pågår vad gäller att föra diskussionen, undersökningarna, vidare, kanske framför allt i fråga om förundersökningsmaterialet. Men vad jag ser av större svenska dagstidningar och medier online har det nu börjat bli tyst, igen. Vi har än en gång hamnat i vad jag en gång kallade ”Palmemordets arkeologi”: ”Några få går omkring och plockar bland skärvorna. Här fanns en gång ett samhälle – som aldrig mer blev sig likt igen, precis som alla sa” (Moderna Tider, feb 1993).

Det är det jag menar med att Sverige till slut kanske är ett samhälle jag inte känner så väl, trots allt. För att uttrycka det lite löst: varför fungerar antiklimax så väl i Sverige? Varför blir dessa begravningar såpass effektiva minnesförluster? Jag skrev en kommentar här på bloggen för en tid sedan om det kuriösa sammanträffandet att vi sedan andra världskriget haft tre svenskar (alla ur överklassen, som det råkar sig) som blivit betydande gestalter på den internationella scenen: Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre omfattade humanitära politiska ändamål, alla tre fick mäktiga fiender, och alla tre dog under fortfarande oklara omständigheter.

Och, viktigast, de som huvudsakligen ägnat sig åt att försöka finna klarhet i de här mysterierna är så att säga ”perifera” krafter: i fallet Wallenberg, hans närmaste familj och internationella organisationer; i fallet Hammarskjöld, framför allt svenska och internationella ”privatspanare” och mer nyligen FN; i fallet Palme, journalister och andra ”knäppskallar”. Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan de tre fallen; det handlar trots allt om sjuttio år av historia, om olika kontinenter, helt skilda geopolitiska förhållanden. De kan vara händelser som ser ut som tankar, slump som blir avsikt.

Men, återigen som jag ”läser” det, att nu i efterhand börja skönja ett mönster i de tre fallen – specifikt vad gäller det offentliga Sveriges aggressiva ointresse för dem – är inte att hemfalla åt konspirationsteorier, anser jag, eller ens cynism. Det är en ingång till ett kritiskt-historiskt försök till analys av svensk offentlighet och icke-offentlighet, som ska underkastas all den källkritiska och metodologiska granskning varje annat kritiskt-historiskt försök till analys ställs inför, precis som vi långt om länge gjort med Sveriges relation till Nato sedan 1949, precis som vi gjort med rashygienen sedan 1920. De ”sansade” rösterna – de som lite för ofta skurit sig på hakan med Ockhams rakkniv – kommer att avfärda detta som fantasier, och det får de gärna göra. What they don’t know won’t hurt them.

Personligen vill jag bara veta hur det är fatt med Sverige, detta främmande, allt mer avlägsna land. Mer specifikt: vad är det som händer, eller inte händer, med vår historieskrivning just nu?

Spaningsledningen – ett band som gör proggmusik om Palmemordet

Milosz Larsson, en av medlemmarna i proggbandet Spaningsledningen – en grupp som gör låtar på ett enda tema: det hittills ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. Gitarren på bilden har Milosz just köpt på Kung Hans väg i Rotebro – en legendarisk adress. Det var här Christer Pettersson bodde när han anhölls för Palmemordet. FOTO: Privat

HÄROM VECKAN skrev jag några rader om ett hårdrocksalbum med fokus på mordet på Olof Palme, Nils Patrik Johanssons The Great Conspiracy.

Men det finns mer att lyssna på för den som inte fått nog av ämnet.

Spaningsledningen är ett band som inspirerats av den svenska musikrörelsen från 70-talet.

Vi som är äldst i bandet var kanske i tioårsåldern när mordet ägde rum. Det betyder med andra ord att vi missade den svenska proggen som var över då. Men vi har lyssnat i efterhand på grupperna från den tiden, till exempel Nationalteatern och Blå Tåget.”

Den som säger det är Milosz Larsson, en av medlemmarna i bandet. Jag pratar med honom om Spaningsledningen.

Milosz menar att det är en grupp som på sätt och vis befinner sig lite i otakt med tiden.

”Vi var för unga för att komma ihåg musikrörelsen, och vi använder oss av inspelningsapparatur som vi är för gamla för att förstå oss på”.

Men när jag själv lyssnar på gruppens musik tänker jag: vad gör det, så länge det fungerar? Jag som var ung när det begav sig på 70-talet vet att de gamla proggbanden satte det gemensamma spelandet – och ofta budskapet – främst. Fokus låg inte alls på att försöka bygga upp någon stjärnstatus för personerna som gjorde musiken och inte heller på tekniska finesser.

Längst av alla gick Philemon Arthur and the Dung, en anonym skånsk duo som kom ett ett självbetitlat album 1972. Musiken var inspelad på en vanlig rullbandspelare. Bland instrumenten ingick sådant som helt enkelt fanns till hands, till och med kakburkar och kastruller. Men det var helt enkelt bra och albumet blev en stor framgång. Så stor att det belönades med en – då omdebatterad – Grammis. Och samtidigt: efter alla dessa år är identiteten på de två medlemmarna fortfarande okänd.

”Vi har också en del av den inställningen. På vår Facebooksida titulerar vi oss som Spaningsledare H, J, R, K, M, P eller E”, säger Milosz som dock själv framträder med namn ibland.

”Någon gång har jag till och med sagt att vi är Palmemordets Philemon Arthur and the Dung, men fullt så inkognito är vi inte.”

Gruppen har haft ett antal spelningar, inte minst en som genomfördes högst uppe vid trappkrönet ovanför Tunnelgatan i Stockholm – en given plats för ett band som har så tydligt fokus på dådet utanför Dekorima.

Spaningsledningen driver inga teser om mordet, men Milosz skojar om att när de går ut och identifierar sig med enstaka bokstäver i stället för namn så för det förstås tankarna till något speciellt – nämligen hur Granskningskommissionen beskrev centrala figurer i polisspåret: polisman A, B, C och så vidare.

”I de där polisernas fall fick kommissionen ta till halva alfabetet. Riktigt så många är inte vi.”

Och apropå polisspår: självklart finns tanken på en mordkomplott inifrån statsmakten med som ett av de teman gruppen har gjort låtar av.

”Det viskas i vassen
om revolt i palatset,
vi har gått vid din sida länge nu.
Det är påsen och svärdet
som fäller trädet.
Brutus ger tecknet, och fan är lös”

Så heter det i sången Skjuten av snuten.

Milosz kommenterar:

”Texterna står i fokus, och där pågår en ständig brottningsmatch mellan lämpligt och stötande. Är det verkligen OK att skriva om mordet i klingande dur, eller att blanda in humor? Svaret måste bli ett ja, anser jag, och nästan uteslutande har vi haft intelligenta, eller snarare välvilliga, lyssnare. När vi någon gång fått spott eller spe, har det berott på att vi inte entydigt tagit ställning, eller lämnat vår kritikers favoritspår i obskyr ovisshet.”

Om Christer Pettersson heter det i en av låtarna:

”Hallå, hallå! Det är kallt på min bår,
jag är ensam, har legat ett år,
bortglömd av polis och mediahus,
som någon slags relik av ett Stockholmsbus”

(Rövarkungen från Rotebro)

Skandiamannen finns också med:

”Jag stämplade ut, gick ut i natten,
sneddade in mot Dekorimas fönster,
förvandlade vin till vatten,
när jag följde i mördarens mönster.
Jag står här på Sveavägen
med en blodpöl framför mig,
Jag iakttar eftersökspatrullen,
men ingen tycks notera mig”

(Kött & Blod)

Hur undviker man att flamsa på ett olämpligt sätt, när det till exempel finns efterlevande familjemedlemmar till avlidna personer? Det är en fråga bandet har ställt sig, säger Milosz och kommer också med ett svar:

”Vårt angreppssätt är ofta självironiskt. Om vi skojar, så är det inte med offer utan med vår egen privatspanarbenägenhet. Och så hamnar förstås den bristfälliga utredningen någon gång i skottgluggen.”

”Vem följer med ner i bingen, vem tar jag med mig ikväll?
Jo, Holmér, Riberdahl och Gärningsmannaprofilen,
jag vill ha lyset tänt, när jag ser på Krusell!

Vem läser mina dikter, vem rörs av mina poem?
Jag har snöat in på Flashback, men har moderatorproblem,
ibland är jag avstängd där, ibland är jag foliehattskapten!”

(Privatspanarblues)

En vemodig och mångtydig sång i Spaningsledningens repertoar är Änkevals. Titeln är snarlik ett stycke i operetten Glada änkan. Men här är det allvar, det handlar om Lisbeth Palme och den märkliga och svåra situation hon kom att leva i:

”Jag har inget att säga, för allt är redan sagt
Det du vill är att jag ska förtälja
var jag mitt minne lagt.
En dimridå som höjs,
ett andetag som tas
men jag har inget att säga
för allt är redan sagt.”

Spaningsledningens närmaste planer är att gå in i en studio och färdigställa två EP som kommer inom sommaren.

”I övrigt hoppas vi alla i bandet på två saker nu: ett förbättrat hälsoläge i samhället, och en godtagbar lösning på mordet”, säger Milosz. ”Skulle det senare inträffa håller vi en avslutningsspelning, det är ett löfte!”

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.