Carlsson, affären och lögnerna – apropå en ny dokumentär

Ingvar Carlsson

Carlsson på presskonferensen då justitieminister Anna-Greta Leijon avgår.

EN AV DE MEST FÖRBRYLLANDE – och mest missförstådda – svenska politiska skandalerna i modern tid är utan tvekan Ebbe Carlssonaffären som briserade i juni 1988.

Alla som vet någonting om denna märkliga affär känner till att den handlade om Palmemordet och några sorts hemliga spaningar som hade med avlyssning att göra. Plus att huvudpersonen Ebbe Carlsson hade haft vissa likaledes hemliga regeringskontakter. Men sedan är det inte lika glasklart längre.

Sveriges Television sände nu i september 2017 en dokumentär med titeln Statsministern, Ebbe och affären. (Den kommer att ligga kvar på SVT Play till 17 september 2018. Här.)
Den som är optimistiskt lagd och upptäcker att dokumentären finns är ursäktad om den utbrister i ett ”Ja! Äntligen! Nu får jag veta det jag aldrig fattat.”

Men riktigt så blir det inte.

Dokumentären anknyter inledningsvis till den regeringskris som dök upp i somras då allianspartierna hotade med misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar – en kris som då tills vidare löstes genom att två av de tre ministrarna avgick.

Den känsla som kanske de ansvariga velat förmedla är att historien upprepar sig, att det där är sådana stormar i vattenglas som dyker upp med jämna mellanrum. Och situationen i somras hade åtminstone ytliga likheter med vad som skedde under Ebbe Carlssonaffären då de borgerliga partierna – och även Vänsterpartiet – krävde den socialdemokratiska justitieministern Anna-Greta Leijons avgång. Och i det läget, utan att längre ha stöd av en parlamentarisk majoritet, lämnade hon regeringen.

Den som tittar på dokumentären får på olika sätt bilden av att Leijon fick gå trots att hon själv egentligen inte hade begått några allvarliga fel. Och den som vill kan dra slutsatsen: precis som ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson sommaren 2017.

Men parallellen haltar en del. Löfvenregeringen hade ärvt problemet med IT-sekretess från Reinfeldts regering, problemet fanns inbyggt när väl processen med att lämna ut statliga data till privata aktörer hade satts igång. När det gällde Palmeutredningen fanns det ingen annan att skylla på. Ingvar Carlssons regering hade från första början haft ansvaret för att den rättsliga hanteringen kring statsministermordet fungerade. Och det hade den inte gjort.

Inte desto mindre: den slutsats som förmedlas i programmet – att Anna-Greta Leijon inte gjort särskilt mycket som förtjänade kritik – är nog alldeles riktig.

Men det betydde inte att det som pågått var oförargligt. Tvärtom.

Ebbe Carlssonaffären kan nämligen knappast beskrivas som något annat än en riktigt sjaskig skandal där inte bara inblandade personers diskutabla och ibland olagliga metoder förtjänar kritik. Vad som är mycket värre – men som inte är särskilt känt – är att Ebbe Carlssons – och några andras – syften var rent bedrägliga. Vad han strävade efter var att med berått mod etablera en skenlösning på det ouppklarade statsministermordet. Och den skenlösningen var helt enkelt en variant på vad hans gode vän spaningsledaren Hans Holmér försökt sig på tidigare – att peka ut det kurdiska partiet PKK som ansvarigt för Olof Palmes död.

Holmér hade inte haft någonting som liknade bevis. Det hade inte hans kompis den socialdemokratiske fixaren Ebbe Carlsson heller. Och, det bör understrykas, de visste att de inte hade det – något som kom fram med all önskvärd tydlighet för den som följde de rättsliga processerna mot dem senare. För Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade det inte varit att klara upp ett brott som varit målet. De hade haft en politisk dagordning. Och där hade de agerat inte i eget intresse utan som ombud för statsminister Ingvar Carlsson och en mycket liten men införstådd krets som denne omgav sig med.

Varför skulle de ägna sig åt något sådant? Var inte Ingvar Carlsson upprörd över mordet på sin vän och partikollega, på sitt partis ledare, på landets statsminister?

Jo, det var han alldeles säkert.

Men problemet för en politiker i Carlssons ställning – och efter Palmes död var det ju han som var statsminister – var att upprördhet är en sak men vad som är politiskt lämpligt att göra är något helt annat.

Och mycket tidigt framstod det som uppenbart att en förutsättningslös utredning av mordet på Olof Palme skulle kunna leda till att det uppdagades obehagligheter – av både inrikespolitisk och utrikespolitisk art. Palme var, milt uttryckt, omstridd både hemma och internationellt. Och en förutsättningslös mordutredning kunde hamna precis var som helst.

Alltså fanns det praktiska skäl att se till att utredningen sköttes av någon som kunde ta de hänsyn som regeringen önskade. Och just det var också Hans Holmérs enda merit när han tog på sig att vara spaningsledare.

Självklart var det annars rätt obegripligt att just han, en betrodd fixare åt den socialdemokratiska regeringen men utan egna erfarenheter av mordutredande, hade det uppdraget.

Ett vanligt mord skulle ju aldrig få utredas av en polis som hade någon sorts personligt engagemang i fallet, till exempel att den mördade ingick i hans egna umgängeskretsar. Men Holmér med sina kända lojaliteter fick, utan att någon ens blinkade, ansvaret för att utreda mordet på statsministern. Och vid hans sida fanns redan från första början, hans kompis Ebbe Carlsson. Tillsammans hade de två mörklagt andra känsliga saker som till exempel skandalen med sjukhusspionen i Göteborg på 70-talet. Och nu var det dags igen.

Holmér tvingades till sist gå från posten som spaningsledare. Inte för att regeringen ville göra sig av med honom utan för att en beslutsam åklagare, Claes Zeime, offentligt slog fast att PKK-spåret helt saknade substans.

Men när Holmér avgått fanns det plötsligt ingen politiskt hanterlig lösning på mordet i sikte. Det blev alltmer besvärande för regeringen. Väldigt många människor krävde att sanningen skulle komma fram och obekväma frågor om mordutredningen började formuleras även i pressen – till exempel om att svenska poliser kunde vara inblandade.

Det var då Ebbe började med att i största hemlighet återuppliva PKK-spåret. Han hade nämligen på krokiga vägar fått veta att det fanns en tidigare framträdande ledare i PKK, Ali Cetiner, som var villig att bli polisagent och som skulle kunna delta i en brottsprovokation riktad mot den svenska PKK-kretsen. Där öppnade sig en möjlighet: om Cetiner lyckades lura PKK-are att engagera sig i planer på allvarliga olagligheter så skulle PKK-spåret kunna återlanseras – och det besvärliga statsministermordet få något som kunde presenteras som en lösning. Och till på köpet skulle då förstås Hans Holmér återfå sin förlorade heder.

Ebbe hade kontakt med en grupp poliser inom Säpo som var med på noterna. Och så tog planerna på något som måste kallas en brottsprovokation form. Cetiner skulle kontakta PKK-are i Sverige och inleda komprometterande samtal med dem. Dessa samtal skulle spelas in. Och när man fått ihop tillräckligt mycket skulle de kunna användas som bevis för PKK:s farlighet – och därmed också för organisationens tänkbara benägenhet att till exempel skjuta statsministrar. Men Ebbes grupp hade ett problem: den hade inte tillgång till Säpos egen avlyssningsutrustning utan behövde smuggla in speciellt inköpt apparatur till Sverige. Och det var under en sådan insmuggling som Ebbes personliga livvakt åkte fast med bilen full av buggningsattiraljer.

Till en början verkade det som om smugglingsoperationen kunde tystas ner men av olika skäl blev det inte så – och så var skandalen ett faktum.

Vad som är anmärkningsvärt är att i den gigantiska bevakningen av denna skandal lyckades inte journalister i etablerade medier få någon egentlig uppfattning om vad avlyssningsutrustningen skulle användas till. Det var först när jag långt senare kom med min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som Ebbe Carlssonaffären fick sin egentliga förklaring. Men den nådde i första hand dem som läste boken. I mainstreambeskrivningen av affären – som i den nu aktuella dokumentären – finns fortfarande nästan alla frågetecknen kvar.

Anna-Greta Leijon

Leijon – skrev under ett brev och fick gå.

Anna-Greta Leijon hamnade snabbt i rampljuset sedan det visade sig att hon skrivit under ett rekommendationsbrev åt Ebbe som han skulle använda i kontakter med brittiska hemliga tjänster.

Det var komprometterande, men inte så mycket som det verkade. I själva verket hade hon blivit sent och ofullständigt informerad om vad Ebbe egentligen sysslade med. Men hon var under press från statsministern att hjälpa Ebbe Carlsson på alla sätt. Och när Ebbe ville ha hennes underskrift på ett brev var det svårt för henne att göra något annat än att skriva på.

Leijon avgick alltså sommaren 1988, kort tid efter avslöjandet av Ebbes smugglingsoperationer. Vad hände sedan med henne? Ja, samtidigt som hon avgick lovade Ingvar Carlsson offentligt att hon skulle få en ny ”tung” ministerpost om socialdemokraterna vann valet den kommande hösten.

Och socialdemokraterna vann. Men någon tung ministerpost fick inte Leijon, vare sig då eller senare. Och inte någon lätt ministerpost heller för den delen. I praktiken tog hennes politiska karriär slut i och med hennes avgång.

Åter till den nya dokumentärfilmen. Den består i väsentlig utsträckning av överblivet intervjumaterial med Ingvar Carlsson från den tvådelade dokumentären Folkhemspojken från 2016 av Lars Olof Lampers och Lena Thompson. Intervjusnuttarna har varvats med gamla nyhetsklipp och bundits samman med en speakerröst. Som ansvariga för den nya filmen står Lampers och Martin Wanngård.

Det hade förvisso varit roligt om den nya filmen kunnat leverera en bra introduktion till en politisk affär som fortfarande på många sätt är outredd och som ju har ett direkt samband med mordet på Olof Palme. Men Statsministern, Ebbe och affären fungerar tyvärr inte så. Och den mest uppenbara orsaken ligger i att den enda person som framträder i det nya material som filmarna tagit fram själva är just Ingvar Carlsson.

Därmed blir hela filmen en orimlig produkt. Dess titel antyder visserligen att den ska reda ut vilken relation som eventuellt kan ha funnits mellan Ingvar Carlsson själv och Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Det skulle ha varit en utmärkt ambition om den varit allvarligt menad. Men det här blir Ingvar Carlssons version och inget annat. Han får inte ens intervjufrågor som är på något sätt besvärande utan kan i stort sett prata på som han vill.

Mot bakgrund av den mängd av motstridiga uppgifter som fullkomligt översvämmade hela affären blir det rätt märkligt. Det märkliga förloppet kartlades i två långa omgångar av TV-sända KU-förhör där oftast ord stod fullständigt mot ord mellan de inblandade personerna.

De praktiska konsekvenserna av affären stannade förvisso inte heller vid att Leijon avgick. Detsamma gjorde rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och Säpochefen Sune Sandström.

Och dessutom följde två uppmärksammade rättegångar. Den ena mot sex höga polischefer, bland annat Hans Holmér, för olovlig avlyssning, framför allt mot personer med anknytning till PKK. Och den andra mot Ebbe Carlsson och fem av hans kumpaner för bland annat insmuggling och försök till insmuggling av avlyssningsutrustning.

Smugglingsrättegången omnämns som hastigast i dokumentären. Men den som är påläst märker att den kortfattade beskrivningen av den lider av ett bekymmersamt fel när det gäller de mest enkla fakta.

Det heter i dokumentären: ”Ebbe Carlsson och flera andra personer åtalades för smugglingen men det blev till slut bara Ebbe som fälldes.”

Så var det definitivt inte. Två åtalade säkerhetspoliser friades visserligen. Men förutom Ebbe själv fälldes tre av hans medåtalade för smugglingsbrott – och dessa tre var i sammanhanget nog så intressanta personer.

Två av dem hade varit livvakter till Hans Holmér – och en av dessa två hade dessutom varit personlig livvakt åt Ebbe Carlsson. Slutligen fälldes också vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling, en av de mest uppseendeväckande figurer som förekommit i Palmeutredningen över huvud taget.

Denne Östling – numera avliden – var känd för nazistiska sympatier och det hade redan tidigt efter mordet kommit in ett antal spaningstips om honom till utredarna. Vissa av dessa tips hade kommit från polisens egna led – han var ett känt namn där, dels för att han under en period fungerat som polisens vapenexpert och dels för att han varit inblandad i de omtalade högerextrema herrmiddagarna som en poliskrets ägnat sig åt under början av 80-talet. Han hade också spelat en central roll i de ökända våldsbenägna kretsarna inom Norrmalmspolisen under samma tid.

Tipsen som utredarna fick om Östling gick helt enkelt ut på att han skulle medverkat till statsministermordet eller i vart fall haft personlig kännedom om förberedelserna till dådet.

Östling hade själv varit sjukskriven efter en blindtarmsoperation dagen då Palme mördades och han kom faktiskt aldrig tillbaka i tjänst. I stället etablerade han sig under 1986 som affärsman i vapen- och säkerhetsbranschen. Och lite senare var det han som på hemliga vägar köpte in avlyssningsutrustningen till Ebbe Carlsson och dennes medarbetare. Det var ganska dyra saker, men pengarna till inköpen hade Ebbe lånat av sin vän finansmannen Thomas Fischer.

Östling hade gjort för honom själv lönsamma affärer med Palmeutredningen under den tid då Holmér var spaningsledare. Holmér hade nämligen – utanför all normala inköpsrutiner – gynnat Östlings nystartade företag genom ett antal märkliga beställningar. Bland annat hade Östling levererat automatvapen till spaningsledarens livvakter – ett av dem hade varit inmonterat i en attachéväska i bästa James Bondstil. Han hade också sålt pansarglas till Palmerummet, frekvenshoppande walkie-talkies och annat som han hade skaffat sig svenska försäljningsrättigheter för men som var av högst tvivelaktigt värde i en mordutredning.

När tullkriminalen gjorde tillslag hos Östling hittade man för övrigt mängder med vapen och ammunition, undanstoppade här och var i bostaden. Ett av fynden var en patron av samma slag som de kulor som hittats på Sveavägen.

Den som är intresserad av att veta mer om denne märklige affärsman och hans speciella relation till Palmeutredningen kan till exempel läsa kapitlet Den mystiske vapenhandlaren i min bok Konspiration Olof Palme från 2015.

Däremot är det ingen idé att leta efter information om honom i dokumentären, för där förekommer han inte alls, inte ens i ett hastigt omnämnande. Det är en brist, kan man tycka. Och den bidrar givetvis till att bilden av förloppet i Ebbe Carlssonaffären blir rätt ofullständig.

Nu kan det sägas att filmens fokus inte är på de praktiska operationer som Ebbe ledde utan på det politiska ansvaret, och det kan väl i någon mån förklara att Östling är borta ur bilden. Men att hans alls förekom som en central samarbetspartner till Ebbe var rimligtvis så kontroversiellt att det skulle kunna ha betydelse vid bedömningen även av Ingvar Carlssons och Leijons agerande.

Om vi ändå lämnar Östling åt sidan just för att filmen handlar om det politiska ansvaret blir det likafullt märkligt att Ingvar Carlsson så att säga får ensamrätt på att besvara alla frågor om hur detta politiska ansvar skulle fördelas. Han kan svära sig fri för egen del utan motsägelser.

Det framkommer i filmen att det under affärens förlopp förvisso restes misstänksamma frågor om statsministerns egen möjliga inblandning i Ebbe Carlssons smuggling och förberedelser för olovlig avlyssning. Men tittarna får närmast intrycket av att det var djupt orättvist att dessa frågor över huvud taget kom upp. Ingvar Carlsson beskriver det som att ”nu gällde det att försöka komma åt mig”.

Själv avvisar han kategoriskt att han haft något att dölja, han visste nästan inget om vad Ebbe gjorde och allt han ville var att eventuellt viktiga uppgifter som skulle kunna bidra till Palmemordets uppklarande måste få komma fram. I filmen får han frågan: ”Och när du i dag säger att du har rent samvete, då menar du att du har berättat det du visste?” Och han svarar: ”Precis.”

Den bild Ingvar Carlsson förmedlar i programmet är inte bara att han själv är fullständigt oskyldig till alla tvivelaktigheter utan också att han fortfarande, nästan 30 år efteråt, har bra koll på vad han kände till vid tiden för händelserna när det begav sig.

Det är lite intressant. För det var inte vad han hävdade när jag bad honom om en intervju om hans förhållande till Palmeutredningen när jag arbetade med min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010.

Då avböjde han mitt önskemål om en intervju med att han att han inte kunde tillföra något ytterligare till vad han redan sagt och skrivit och tillade att ”minnet sviktar efter så många år”.

Det var förstås en besvikelse för mig, men jag var väl inte helt överraskad.

Vad jag hade velat prata med honom om var bland annat något som jag hittat så många märkliga belägg för – att han i sin roll som statsminister banat väg först för Hans Holmér och sedan för Ebbe Carlsson.

När det gällde Ebbe hade Ingvar Carlsson förvisso hållit sig personligen i bakgrunden. Den som hade agerat murbräcka för att se till att Ebbe skulle kunna bygga upp sin hemliga operation tillsammans med en grupp säkerhetspoliser var i stället statsministerns gode vän och nära politiska medarbetare Carl Lidbom.

Carl Lidbom2

I ständig kontakt med både Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson – säpoutredaren Carl Lidbom.

Det var Lidbom som personligen såg till att markera för den nytillträdde rikspolischefen Åhmansson och den likaså nytillträdde säpochefen Sandström att Ebbe Carlsson hade politiskt stöd från högsta ort och måste behandlas med största möjliga tillmötesgående.

Det fungerade utmärkt, till en början i alla fall. Sandström försåg till exempel Ebbe med en livvakt utan att ha en aning om vilka tänkbara hot som eventuellt kunde motivera ett sådant beslut.

Och snart var Ebbe igång med sina hemliga operationer som bedrevs bakom ryggen på såväl Palmeåklagarna som polisens Palmegrupp.

Förutom att det var känt att Lidbom stod statsministern nära hade han i sammanhanget en formell ställning som han fått just av Ingvar Carlsson och som gjorde det möjligt för honom att utöva sina påtryckningar. Han var nämligen utsedd av regeringen som Säpoutredare, och därmed  var han en person som hade mycket långtgående befogenheter att granska den verksamhet som Åhmansson och Sandström ansvarade för.

Vad som är tämligen okänt är att Lidboms egen inblandning i Ebbe Carlssons operationer sträckte sig avsevärt längre än till dessa påtryckningar. En stark indiciekedja pekar till och med på att han planerat att personligen smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige i sitt diplomatbagage – och att dessa planer bara kom att ställas in i sista stund på grund av rent praktiska omständigheter.

Vad som är obestridligt är att Lidbom och Ingvar Carlsson hade nära och återkommande kontakter under månaderna som föregick händelsen då Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingborg med bilen full med avlyssningsutrustning. Ingvar Carlssons officiella version är att de samtal som fördes under dessa sammanträffanden inte alls handlade om Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Men det är föga trovärdigt för den som bryr sig om att sätta sig in i de närmare detaljerna kring händelseförloppet i affären.

I själva verket är det mycket svårt att föreställa sig något annat än att Ingvar Carlsson var mycket mer involverad i Ebbes operationer än vad Anna-Greta Leijon var. Men hon kunde bli den som offrades eftersom hon, till skillnad från statsministern, skrivit under ett rekommendationsbrev som skulle ge Ebbe möjligheter att samarbeta med brittiska hemliga tjänster. Och därmed var det möjligt att lägga hela ansvaret för Ebbes regeringskontakter på henne.

Ingvar Carlsson försöker i dokumentären att förmedla bilden av att Vänsterpartiets Lars Werner gjorde saken värre för regeringen genom att han anslöt sig till de borgerliga partiledarnas orättvisa krav på att Leijon måste gå.

Nu var inte Lars Werner den som brukade ställa till besvär för den socialdemokratiska regeringen. Och i själva verket finns det mycket som pekar på att hans partis ställningstagande för att Leijon måste avgå utgjorde en välkommen hjälp för Ingvar Carlsson i en situation när han var pressad. Carlsson ville inte offentligt uttrycka att hans justitieminister skulle ha begått ett allvarligt fel. Men samtidigt behövde han någon som offrade sig så att pressen mot honom själv lättade. Och Leijon var den mest praktiska kandidaten.

Det var där Werners ställningstagande kom in så elegant. Nu fanns det inte längre någon parlamentarisk majoritet för att Leijon skulle sitta kvar. Därmed kunde Ingvar Carlsson låta henne gå utan att själv framstå som om han offrade henne. Och Leijon själv fick han med på noterna genom att lova att hon skulle få en framtida tung statsrådspost så fort partiet vunnit valet. I det läget fanns det inte mycket mer för henne att göra än att gå, till synes självmant, och samtidigt upprätthålla en lojal front tillsammans med sin statsminister – trots att hon i själva verket misstänkte att Ingvar Carlsson varit mycket mer inblandad i Ebbe Carlssons operationer än vad hon själv varit.

Att hon hade sådana misstankar kom fram i hennes läsvärda memoarer, Alla rosor ska inte tuktas, som hon skrev långt senare. Bland annat berättar hon där att Ebbe Carlsson vid ett tillfälle sagt åt henne att han diskuterat sitt engagemang i mordutredningen med både Lidbom och Ingvar Carlsson innan hon fått veta något om saken. Hon hade längre fram frågat Ingvar Carlsson om detta var sant. Han hade nekat och hon skriver i boken att hon i det läget valde att tro honom, att ”Ebbe Carlsson övertolkat uttalanden som Lidbom gjort.”.

Men att saken alls kom med i memoarerna visar att hon inte hade glömt saken. Och det är kanske inte så konstigt – för i ett annat avseende hade hon all anledning att känna sig lurad av Ingvar Carlsson. Den utlovade statsrådsposten fick hon ju aldrig trots att partiet vann valet.

Ingvar Carlsson fortsatte som statsminister. Men han lät aldrig Leijon komma tillbaka. Hon fick i den offentliga debatten stå ut med att bära hundhuvudet som den enda regeringsmedlem som i alla fall haft någon sorts ansvar för Ebbe Carlssons mystiska agerande.

Desto bättre klarade sig Carl Lidbom, trots att hans djupa inblandning för den som sätter sig in i saken är helt odiskutabel. Men i och med Leijons avgång så kom han undan strålkastarljuset.

Och Ingvar Carlsson fortsatte att ha honom som bollplank i trängda lägen. Under valrörelsen -94, när socialdemokratin skulle återta regeringsmakten efter tre år i opposition, framträdde den då pensionerade Lidbom sida vid sida med Ingvar Carlsson. Och omedelbart efter den socialdemokratiska segern kom Lidbom att ingå i den lilla krets av medarbetare som Ingvar Carlsson samlade omkring sig för att diskutera den stundande regeringsbildningen.

Men i SVT-dokumentären är Carl Lidbom nästan lika osynlig som den nazistiske vapenhandlaren Östling. Han fladdrar för all del förbi som hastigast, men mer blir det inte.

Inte heller tar dokumentären upp den märkliga timingen när Ingvar Carlsson plötsligt bestämde sig för att offentligt meddela att han själv tänkte avgå som statsminister och partiledare. Det skedde i augusti 1995, dagen efter det att tidningarnas löpsedlar plötsligt slagit upp en överraskande och oroande nyhet som alldeles definitivt handlade om Palmeutredningen.

Det var Kjell-Olof Feldt, Palmes finansminister, som skrivit en krönika i Dagens Nyheter torsdagen den 17 augusti där han menade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar tittade på vad som kommit att kallas ”polisspåret”. Feldt menade att det var nödvändigt att ställa sig frågan om ”svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister”. Dagens Nyheter slog upp Feldts tankegångar som den stora nyheten på förstasidan och i ett dygn dominerade Feldts dramatiska utspel den svenska nyhetsbevakningen. Sedan tog skriverierna slut – i och med att Ingvar Carlsson plötsligt under fredagen gick ut och meddelade att han skulle avgå som statsminister, givetvis utan att på något sätt antyda att det hade något samband med Feldts artikel.

Det behöver det förstås inte ha haft. Men nyhetsjournalister som bevakade statsministerns överraskande besked var för fantasilösa för att ens ställa frågan.

Inte heller reagerade de över en annan lite märklig händelse som inträffade natten mellan torsdag och fredag, alltså natten mellan publiceringen av Feldts artikel och Ingvar Carlssons plötsliga besked om att han tänkte avgå.

Så här skrev Dagens Nyheter på lördagen:

”Två festivalfirande män greps natten till fredagen på UD:s tak intill statsministerns bostad i Sagerska huset.

På statsrådsberedningens säkerhetsavdelning, som ansvarar för bevakningen av departementen och regeringskansliet, viftas händelsen närmast bort som obetydlig.

– Vårt säkerhetssystem har fungerat som det ska, säger säkerhetschef Hans Alnervik.

Säpo, som sköter Ingvar Carlssons personliga skydd samt bevakningen av Sagerska huset, har samma inställning.

– Jag konstaterar att skyddssystemet har fungerat och att männen är gripna, säger Säpos generaldirektör Anders Eriksson.

Statsminister Ingvar Carlsson låg och sov i Sagerska huset när de två männen, 22 och 25 år gamla, utan att upptäckas började ta sig upp på taket till UD.

/…/

Upptäckten utlöste ett massivt polispådrag. Även säkerhetspolisen ryckte ut med flera patruller.

50 minuter senare, 02.45, greps de båda lätt berusade männen på taket.

De släpptes efter förhör strax före klockan 6 på morgonen.”

Den som vill kan ju uppfatta besöket på taket intill statsministerns sovrum som en liten varning till honom när den känsliga debatten om Palmemordet åter flammade upp.

Men kanske var det hela så oförargligt som Säpo och andra myndigheter valde att beskriva det som. Saken försvann i alla fall snabbt från nyhetsrapporteringen. Det hindrar ändå inte att klättrandet på taket, tillsammans med de känsliga frågorna som väcktes av Kjell-Olof Feldt, kan ha oroat Ingvar Carlsson rejält. Och kanske bildade dessa händelser en bakgrund till att han så plötsligt bestämde sig för att meddela att nu var det dags för honom att avgå.

Själv gjorde han förstås inga hänvisningar till vad som hänt sju år tidigare då Leijon hastigt fått meddela att hon måste lämna regeringen sedan hon komprometterat sig när det gällde utredningen av Palmemordet. Och det var ingen som frågade då. Jag hade för min del gärna pejlat hans bevekelsegrunder till att hoppa av regeringsarbetet om jag fått en intervju med honom den där gången. Men så blev det inte.

I Statsministern, Ebbe och affären hävdar Ingvar Carlsson att den affär som kommit att förknippas med Ebbe Carlsson till sist inte hade ”någon politisk effekt”. Och det stämmer väl ganska bra så tillvida att Ebbe Carlssons hemliga operationer inte smetade av sig särskilt mycket på Ingvar Carlsson själv. Det fanns till sist nästan ingen som fattade vad som egentligen hade hänt. Och eftersom Anna-Greta Leijon avgått så hade ju någon sorts ansvar utkrävts – såg det ut som i alla fall.

Men i en djupare mening tror jag att den förre statsministern har fel. Jag tror att den politiska effekten av vad Ebbe Carlsson gjorde – och att det aldrig blev genomlyst – var stor och ganska förfärande.

Så här i efterhand är det nämligen fullt möjligt att se att Ebbe Carlssons operationer förstärkte det vägval som hade inletts redan när Ingvar Carlsson bestämt sig för att låta Hans Holmér leda mordutredningen. Och vad det handlade om kan helt enkelt beskrivas som att det gällde att få fram en politiskt hanterlig lösning på ett statsministermord – inte sanningen om mordet.

Mycket pekar på att om dådet på Sveavägen utretts förutsättningslöst hade det visat sig att Olof Palme blev ett offer i det kalla kriget därför att han mot slutet av sitt liv så entydigt valt att arbeta för nedrustning i stället för hemligt samarbete med militäralliansen NATO. Och en sådan möjlig bakgrund till mordet fick inte ens antydas. Den som vill läsa mer om detta problemkomplex hänvisas till exempel till min bok Konspiration Olof Palme.

Om det var där skon klämde är det lätt att förstå varför Ingvar Carlsson fick så bråttom att meddela sin avgång sedan Kjell-Olof Feldt hade vidrört det gamla såret.

*    *    *

Den som är intresserad av att få en genomgång av själva Ebbe Carlssonaffären i alla dess besynnerliga och stundtals lätt kusliga turer gör bäst i att läsa min bok i två delar Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, boken som gav mig Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden. En kortare version på samma tema finns i min senare utgivna Mordgåtan Olof Palme. Men i Mörkläggning finns avsnitt som jag inte tagit upp någon annanstans – bland annat Ebbe Carlssons, Carl Lidboms och rikspolischefen Åhmanssons märkliga möte på SAS Royal Hotel i Köpenhamn liksom de besynnerliga skuggningarna som drabbade personal från tullkriminalen när de skulle utreda smugglingen i Ebbe Carlssonaffären. Mörkläggning innehåller också en initierad genomgång av den olagliga avlyssning i Palmeutredningen som pågick under Holmérs tid som spaningsledare, alltså före Ebbe Carlssonaffären – avlyssning som delvis genomfördes i samarbete med personal från amerikanska CIA.

Under september 2017 finns fortfarande möjligheter att beställa Mörkläggning till det gamla låga priset 218:- inklusive moms och frakt. För det får du två inbundna volymer med skyddsomslag, sammanlagt nära 1 000 sidor. Sedan höjs priset ganska rejält. Läs mer här.

Annonser

”Ni vet vad och vilka som ligger bakom statsministermordet men ni kan ingenting göra åt det”

Gunnar P

FÖRFATTAREN OCH journalisten Gunnar Pettersson är sedan många år baserad i London och har därför fördelen att kunna betrakta Sverige och svenska händelser i ett perspektiv på lite avstånd.

Han bidrar i min bok Konspiration Olof Palme med en berättelse om något han själv upplevt, en episod som pekar på en brittisk underrättelsekoppling till Palmemordet.

Nu har han på sin blogg Pressylta Redux presenterat en del slutsatser efter en läsning av Konspiration Olof Palme.

Det är en recension men också en initierad kommentar i sakfrågan: Gunnar Pettersson har länge följt Palmeutredningen och frågor med anknytning till den – till exempel har han samarbetat med dokumentärfilmaren Allan Francovich som i början av 90-talet gjorde en serie TV-program för brittiska BBC med titeln Gladio. Där skildrade Francovich genom intervjuer och annan initierad information det västeuropeiska Stay Behindnätverket som spelar en så viktig roll i Konspiration Olof Palme.

Gunnar Pettersson tolkar det händelseförlopp som framträder i min bok som belägg för att Palmes fiender i den svenska statsmakten inte bara låg bakom dådet på Sveavägen – de kände inte heller ett särskilt starkt behov av att dölja sanningen för Palmes medarbetare. Han menar till och med att det kan beskrivas som att de skickade rätt ogenerade signaler till den socialdemokratiska partiledningen. Och deras budskap var, som han uttrycker det: ”ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det”.

Expressen om Palmes hemliga försvunna dagbok

502@70
UPPGIFTER från numera avlidne Palmeåklagaren Anders Helin pekar på att en privat dagbok som Olof Palme förvarade i sitt säkerhetsskåp på tjänsterummet togs i beslag av Säpo några dagar efter mordet – och försvann.

Saken uppmärksammades först av TV-journalisten Lars Borgnäs. Expressens Claes Petersson har gjort en förnyad titt på frågan. Artikeln finns här.

Hur viktigt är detta? Svaret är givetvis att det skulle kunna vara helt avgörande för om mordet ska klaras upp eller inte. I vanliga fall betraktas ju allt som handlar om ett mordoffers aktiviteter och kontakter under den sista tiden i livet som mycket angeläget i en brottsutredning. Men i alla fall officiellt skedde det inte mycket till utredning av Palmes personliga förhållanden under den tidiga fasen av utredningen. Så här skriver Granskningskommissionen (SOU 1999:88 sid 81):

Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes
aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka
som föregått mordet kom inte igång omedelbart. Juristkommissionen: ”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Uppgifterna om den försvunna dagboken pekar på att det faktiskt kan ha förekommit en utredning, men att resultatet av den har mörkats totalt.

Förundersökningsledaren Kerstin Skarps kommentar till Expressen om Palmes dagbok, att hon helt enkelt inte vet om den funnits, är inte något betryggande besked.

Första recensionen av nya Palmeboken: ”Det här är politisk dynamit”

Utvikrec

Högsta betyg, en femma, fick ”Konspiration Olof Palme” i SVT:s Gomorron.

MAGNUS UTVIK, bokrecensent i SVT:s Gomorron, var först ute med att ge sitt omdöme om min nya bok Konspiration Olof Palme. (Han passade på en dag före första officiella recensionsdatum, eftersom hans bokrecensioner i Gomorron är på tisdagar.)

Utvik som länge intresserat sig för Palmemordet och läst mycket i ämnet sa bland annat:

”Det här är den första boken där jag ser att någon försöker länka samman de politiska motiven, både utanför Sveriges gränser och inom Sverige och försöker sätta det i ett sammanhang … Jag är imponerad av Gunnar Wall som journalist och författare. Det är lugnt, det är sakligt, det är resonerande. Det här är politisk dynamit.”

Han berättar att han ibland blev skakad under läsningen och kände ”äntligen börjar vi komma nära gåtans lösning”.

Recensionen avslutas med att han kallar Konspiration Olof Palme för den bästa Palmeboken, ”den perfekta julklappen, en femma!”

Se inslaget här.

Nedräkning…

KOP6

OM KNAPPT EN VECKA, onsdagen den 16 september, är min nya bok ute. Konspiration Olof Palme – mordet, politikern och hans tysta fiender heter den.

Den kommer troligen att väcka uppmärksamhet. Jag ska inte säga för mycket om innehållet i förväg. Men för den som undrar finns det i alla fall lite grann information om boken att ta del av. Här är en liten lista.

• Förlagets pressmeddelande hittar ni här.

• Förlagets presentation hittar ni här.

• Presentationen på min egen hemsida hittar ni här.

• Och en trailer om boken finns på Youtube, här.

Konspiration Olof Palme skiljer sig från mina tidigare böcker genom att jag går längre i mina slutsatser om mordet. Den här boken är också i större utsträckning än de tidigare skriven utifrån vad jag fått veta av olika enskilda personer som vänt sig till mig och berättat om sina egna upplevelser med anknytning till mordet.

De berättelserna är jag mycket tacksam för. Jag skulle gärna ha publicerat ännu flera. Men sanningen är att det inte bara är att ta emot informationen och lägga in den i ett bokmanus. Det har också handlat om att bedöma de uppgifter jag fått del och att på olika sätt försöka kontrollera om de är rimliga. Det tar tid, ofta mycket lång tid. Och det finns vittnesmål – kanske viktiga – som jag ännu inte hunnit bearbeta. Det finns också människor som berättat saker för mig men som fortfarande inte bestämt sig för om de vill att jag ger offentlighet åt vad de varit med om.

Jag tror och hoppas att många av dessa uppgifter kommer att vara möjliga att presentera i tidningsartiklar eller i någon kommande bok i ämnet.

Och min uppmaning är: fortsätt att kontakta mig. Jag lovar att hantera era förtroenden med respekt och omsorg.

Men nu närmast gäller det alltså de berättelser som finns i den här boken. Jag ska inte gå händelserna i förväg och börja diskutera dem redan nu. Men snart.

Och som vanligt kommer jag att se fram mot läsarreaktioner av alla slag, bland annat på denna blogg. Det är tillsammans vi uträttar något.

Men du som vill kontakta mig privat, gör det – till exempel med ett mail till gunnar[snabel-a]gunnarwall.se.

Hur mycket får en romanförfattare knycka?

Sekreterarklubben

Ur Youtubetrailern för Sekreterarklubben.

HUR MYCKET INNEHÅLL FÅR en författare låna från någon annans bok utan att fråga?

Den stora debatten om den nya Millenniumromanen har knappt lagt sig när en helt annan litterär strid dykt upp: Jan Guillou som nyss kommit ut med romanen ”Blå Stjärnan” har försett sig friskt med material från Jan Bergmans dokumentärroman ”Sekreterarklubben”.

Läsare av min blogg minns kanske min presentation av ”Sekreterarklubben”, boken om den svenska hemliga militära spionorganisationen C-byrån och dess roll under andra världskriget. Framför allt handlar Bergmans bok om de unga kvinnor som befann sig längst ner i C-byråns hierarki. Ofta fick de utföra krävande  och påfrestande uppgifter där de skulle använda sin sexuella attraktionskraft. Ersättningen de fick var obetydlig, riskerna de tog var stora. Ibland gick det riktigt illa. Allt skedde mot en bakgrund av skiftande svenska säkerhetspolitiska manövrer gentemot de olika krigförande parterna i det omgivande Europa.

”Sekreterarklubben” bygger på kunskaper som författaren bland annat fått från sin mor som varit en av dessa kvinnor.

Det är en mycket välresearchad faktabok men skriven i en litterär form som gör att den i stora stycken framstår som en roman. Den är också, vilket är lätt att förstå, en bok som det var känslomässigt upprivande för författaren att skriva.

Den har gjort djupt intryck på många läsare – bland annat på  Jan Guillou som alltså beslutade sig för att använda sig av stora delar av berättelsen i sin egen roman: persongalleri, miljöer, händelser, detaljer. När ”Blå stjärnan” kommit ut skrev han till Jan Bergman, hyllade boken och tillade i förbifarten: ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt.”

Jan Bergman tyckte definitivt att det var osnyggt och har nu publicerat en artikel i Expressen under rubriken ”Jan Guillou stal min bok”. Och han betonar att han inte främst talar i egen sak. Det handlar framför allt, menar han, om respekt för de kvinnor som han berättar om.

Bergman påpekar att Guillou i sin bok fabulerar fritt utifrån ett kortfattat beskrivet sexuellt övergrepp som förekommer i ”Sekreterarklubben” och menar att han därmed begår ”ännu en våldtäkt”. Bergmans tolkning är att Guillou helt enkelt använder sig av händelsen i ”spekulativt, kommersiellt intresse”.

”För dessa utnyttjade, ibland misshandlade och även våldtagna kvinnor var det viktigt att deras historia berättades på deras villkor, i rätt sammanhang, och av en människa de kände förtroende för. De var rädda för att någon hänsynslös kommersiell exploatör skulle göra vad han ville med deras berättelse. De var rädda för att återigen bli utnyttjade och utsatta för en ny sorts medial våldtäkt. Den rädslan var befogad.”

Guillou svarar för sin del att ingen kan äga historiska skeenden och att han därför inte behövt be Jan Bergman om lov att använda vad han velat ur ”Sekreterarklubben”. Om våldtäktsscenen säger Guillou att Bergman nöjt sig med att beskriva inledningen och sedan hoppat över en del av förloppet för att fortsätta med avslutningen. Guillou kallar det för ett ”censurklipp” och tillägger: ”Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.”

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver i en kommentar att Guillous lån kanske inte är olagligt men att det definitivt är ”moraliskt besvärande”.

Jag har inte läst ”Blå stjärnan” så jag ska inte avge någon dom över Guillous senaste roman. Men Bergman, Liljestrand och Jan Guillou själv är överens om att Guillou lånat flitigt ur ”Sekreterarklubben” – och att den boken definitivt är högst läsvärd.

Det är bara att hålla med. Det är den.

Fiktion och verklighet om en hotad välfärd

photogen_buf203

NU ÄR SVERIGE ENSAMT med att tillåta privata ägare att göra vinster på skolor som finansieras med skattemedel.

Tills i dagarna har samma system gällt också i Chile. Det infördes under under general Pinochets diktatur – den som närmast kan beskrivas som ett nyliberalt ekonomiskt experiment under vapenhot – men detta speciella skolsystem har alltså överlevt militärjuntan med många år. Under årens lopp har de chilenska utbildningsanstalterna gett rejält klirr i kassakistorna till ägarna, men för de stackars eleverna har det fungerat så illa att landets senat till sist beslutat sig för att säga stopp.

Det kunde ha gått fortare att få bort eländet, kan man tycka – Pinochet avgick 1990. Men när en gång ett system som ger extra privilegier åt de rika och mäktiga införts brukar det kunna ta tid att återgå till de mer normala förhållanden som rådde tidigare.

I Sverige är det fortfarande privatisering av välfärden som gäller – trots att opinionsmätningar visar att de allra flesta är negativa. Och löftena från Löfvénregeringen om att åtminstone överväga att ändra på den saken ter sig för närvarande ännu vagare än förut. Det är som marknadens anonyma aktörer automatiskt väger tyngre än väljarnas åsikter.

Just detta är också det underliggande temat i min kriminalroman ”Maktens mörka korridorer”. Det har varit ont om traditionella recensioner. Men den pensionerade läraren Lennart Wallster skriver ett debattinlägg om boken i tidningen Östra Småland och konstaterar att han skulle ha avfärdat intrigen som ”osannolik” om han inte i samma veva läst Daniel Suhonens reportagebok om utmanövrerandet av Håkan Juholt. Nu drar han slutsatsen att böckerna egentligen handlar om samma sak, om hur vi närmar oss en framtid där politiker och toppar i näringslivet gemensamt arbetar för att allting ska bli till salu. Han skriver: ”Ju mer jag läser av Walls bok ju mer får jag en känsla av att det är Suhonens bok jag läser och när jag läser Suhonens bok får jag en känsla av att det är Walls bok.”

Bokbloggen ”Mest Lenas godsaker” har också recenserat ”Maktens mörka korridorer” och ger omdömet: ”en otroligt spännande och intressant kriminalroman”. Bloggaren Lena är också intresserad av det bakomliggande samhällstemat och kommenterar: ”På sättet att diskutera sig fram till saker och ting tycker jag att man märker att författaren skriver facklitteratur i vanliga fall(absolut ingen nackdel)”. Hon konstaterar att handlingen utspelas i ”ganska långsamt tempo”, men anser att det är något som ”passar alldeles utmärkt” i den här berättelsen där, enligt denna läsare ”både storyn, skrivsättet, karaktärerna och hur författaren trappar upp spänningen är riktigt bra”.

De närmaste månaderna – när fler hunnit läsa min ganska tjocka bok – lär det väl visa sig hur många det är som håller med om de här omdömena.