Raden av poliser och åklagare som bränt vingarna i Palmeutredningen

VARFÖR HAR DET GÅTT SÅ ILLA FÖR en hel rad poliser och åklagare som haft ansvar för Palmeutredningen?

Reportern Claes Petersson på tidningen Expressen gör nu på annandag påsk en stor genomgång av den saken under rubriken ”Palmegåtan knäckte de mäktiga poliserna”.

Han tar upp exempel med start från Hans Holmér som tvingades avgå 1987 efter kraschen med PKK-spåret fram till den förre spaningsledaren Dag Andersson som konstaterade att det inte gick att få fram resurser som skulle göra det möjligt att föra utredningen framåt. Inte minst av det skälet gick han i förtidspension hösten 2016.

Andra som nämns i artikeln är rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och säpochefen Sune Sandström som fick gå efter Ebbe Carlssonaffären. När Åhmansson tvingades avgå sa han till Expressen:

”Det är som om Palmeutredningen är förhäxad. Den som närmar sig den bränner vingarna.”

Och så har det verkat. Holmér fick gå under förnedrande former efter ett år som spaningsledare. Två Palmeåklagare, K G Svensson och Claes Zeime, slutade i utredningen sedan de haft svåra konflikter just med Holmér.

Den tredje spaningsledaren, Hans Ölvebro, fick lämna utredningen 1997 efter hård intern kritik.

Uppdrag Gransknings genomgång härom veckan av försöken att fälla Christer Pettersson för mordet har aktualiserat allvarliga frågor om hur det egentligen gick till i spaningarna under de första åren.

I Expressenartikeln intervjuas jag om bakgrunden till att Palmeutredningen närmast verkar vara drabbad av en förbannelse. Jag svarar bland annat att när mordet var färskt fanns det ”så många politiska spärrar mot att genomföra en förutsättningslös utredning. Känsliga spår som man inte rotade i, samtidigt som det fanns ett otroligt tryck på att leverera en lösning.”

Exakt vad det var utredarna inte ville rota i kommer inte upp i artikeln.

I själva verket var det flera saker. Ett av de känsliga områden som skulle undvikas var de stora svenska vapenaffärerna på 80-talet. Den centrala aktören var Bofors och det fanns många misstankar om olagligheter, bland annat förbjuden vapenexport till krigförande länder. Holmér var systematiskt ointresserad av att utreda Boforshärvans möjliga koppling till Palmemordet. Den mest dramatiska påminnelsen om att det ändå kunde finnas en koppling var när krigsmaterielinspektören Algernon i början av 1987 under oklara omständigheter hamnade på tunnelbanespåren vid T-Centralen och dödades av tåget. Jag skriver i min bok Mordgåtan Olof Palme:

Den 15 januari omkom krigsmaterielinspektören Carl Algernon under ett tunnelbanetåg i Stockholm. På spåret hittade polisen Algernons läderportfölj. Den innehöll sju sidor handskrivna anteckningar som avslöjade hans fruktan för att ensam utpekas som syndabock för omfattande svenska vapenaffärer som skett bakom ryggen på riksdagen – och i strid med de regler riksdagen beslutat om.

Fallet Algernon gav helt naturligt upphov till frågor. Chefsåklagare Torsten Wolff som ledde polisutredningen om dödsfallet kom fram till att det var självmord. Men det saknades inte heller spekulationer i massmedia om att krigsmaterielinspektören blivit knuffad, något som fick visst stöd av ett par av vittnesmålen.

Bakom funderingarna om Algernons död växte sig en fråga stark hos allt fler människor: hade regering och storindustri med berått mod hjälpts åt att lura svenska folket och i smyg sålt stora mängder vapen till krigförande länder?

I april avslöjades att Bofors kort tid efter Palmemordet betalat ut stora summor i mutor till hemliga konton i Schweiz sedan man rott hem ett gigantiskt indiskt vapenkontrakt. Palme hade en månad före sin död lovat Indiens premiärminister Rajiv Gandhi att Bofors inte skulle muta sig till kontraktet. Hade Palme blivit lurad – eller …?

Den socialdemokratiska regeringen tvingades fästa ansenlig vikt vid dessa obehagliga frågor. Och i sitt förstamajtal det året lovade utrikesminister Sten Andersson att ”vapenaffärsbyken” skulle tvättas ordentligt och offentligt. Hans ord möttes med en del skepsis – berättigad som det visade sig.

Byken är fortfarande inte tvättad. (Sid 230f)

Men det fanns också uppgifter om internationella politiska motiv bakom mordet. En av dem som uppenbarligen funderade mycket över detta var Lisbeth Palme. När hon i slutet av mars 1986 talade med Hans Holmér sa hon bland annat, enligt Holmérs egna anteckningar:

”Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna”.

Som vi vet tog inte Holmér till sig Lisbeth Palmes tankegångar utan satsade just på att knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet.

En del av de uppgifter som fanns om ett internationellt scenario bakom mordet rörde den amerikanska underrättelseorganisationen CIA.

Under våren 1988 hade en av Palmeutredarna, Ingemar Krusell, i uppgift att arbeta med de utländska spår som fanns i utredningen. Han berättade i efterhand för mig att det var svårt att hinna med allt, men att det fanns en sak som han påminde sig särskilt starkt:

” Just det här började med att poliser från en enhet som kallades förhörsgrupp 2 fått vissa spaningstips med anknytning till CIA. De kom till mig och bad om hjälp med uppgifter om CIA:s modus operandi.”

Uttrycket är en polisterm som ofta används om brottslingar och syftar på en viss persons eller grupps speciella tillvägagångssätt.

”Så jag kontaktade UD för att få information om detta.”

Krusell skriver till utrikesdepartementet och ställer ett antal tydliga och rätt odiplomatiska frågor om saken. Till exempel:

”Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?”

Det vill säga: hade CIA någon anledning att mörda Olof Palme?

Krusell frågar också om det är vanligt att stormakternas underrättelseorganisationer brukar låta undanröja ”politiskt obekväma personer i statsledande funktion”. Och han undrar om tjänstemännen vid svenska ambassaden i Washington snappat upp något som kan tyda på CIA-inblandning i mordet.

Allt är, kan man gott tycka, relevanta frågor för de poliser som ska försöka bedöma sannolikheten i spaningstips om att CIA låg bakom attentatet på Sveavägen.

Men det som hände nästan omgående var att dåvarande kabinettssekreteraren
på UD, Pierre Schori, kontaktade Säpochefen Sune Sandström och framhöll, som det heter i UD:s anteckningar, ”det tveksamma i beställningen” från Krusell. Schori och Sandström enades om att skrivelsen inte behövde något svar.

Krusell säger till mig: ”Där brände jag mig. Jag fick en jävla kritik av högre poliser, bland annat av Tommy Lindström för att jag alls frågat om saken. De fick mig att känna mig som om jag begått tjänstefel. Det handlade väl om att Potifars hustru inte får misstänkas.”

Potifars hustru förekommer i Gamla testamentet och har blivit en symbol för en person i hög ställning vars ord inte kan ifrågasättas – även om det finns anledning till det. (Mordgåtan Olof Palme sid 68)

Det fanns också omständigheter som pekade in mot företrädare för svensk näringsliv. Och det fanns slutligen uppgifter som pekade på att mordet kunde vara resultatet av en paramilitär operation med möjlig koppling till svenska statliga myndigheter. De många vittnesmålen om walkie-talkies och hemlig radiotrafik pekade exempelvis i den riktningen.

Vid tidpunkten för Palmemordet var allmänheten i Sverige inte informerad om det topphemliga svenska Stay Behindnätverket som i sin tur var en del av ett större NATO-projekt och vars existens stred fullständigt mot den officiella svenska neutralitetspolitiken.

Men en som bör ha känt till det mesta om detta nätverk och som sannolikt också var en central figur i det var just länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér.

Om mordet kunde misstänkas ha någon som helst koppling till Stay Behind var Hans Holmér sannolikt rätt person för att se till att några undersökningar om den saken aldrig verkställdes.

Expressens artikel är en påminnelse om att att denna mordutredning har en dunkel historia, särskilt under de första åren. Och frågan är vilka möjligheter det finns att verkligen utreda mordet i dag utan att också belysa vad som sopades undan igår?

Det var i alla fall den tanke som journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag hade när vi skrev ett par debattartiklar i Svenska Dagbladet för några veckor sedan.

Den första artikeln fick namnet: ”Sök sanningen – Sverige ska inte likna en bananrepublik”. Där föreslog vi tillsättandet av en ny kommission om Palmeutredningen och preciserade oss så här:

Den bör ha mycket vidsträckt mandat, goda resurser och vara frikopplad från de politiska partierna. Kommissionen kan med fördel innefatta personer med brottsutredningskompetens, gärna också från andra nordiska länder. Den måste få tillgång till allt arkiverat material inom svenska myndigheter, och – till skillnad från den förra kommissionen – kunna höra personer under ed.

En första prioritet för kommissionen bör vara att undersöka om de brister som Granskningskommissionen upptäckte och reagerade på har åtgärdats – och om detta inte skett vad det i så fall kan bero på. Mot bakgrund av de nya uppgifterna om förfalskade bevis mot Christer Pettersson bör uppdraget också innefatta att undersöka i vilken utsträckning det kan ha förekommit rena manipulationer av bevismaterial inom ramen för utredningen.

I den andra artikeln, ”Palmeutredningen måste synas av en kommission”, noterade vi uppgifter som tydligt pekade på att åtalet mot Christer Pettersson drevs fram trots uppenbara brister i bevisningen. Vi skrev:

Inte minst väsentligt för en ny kommission är därför att undersöka vilka andra spår som valdes bort till förmån för Petterssonspåret vid den aktuella tiden, hösten 1988. Det är allmänt känt att det samtidigt hade kommit fram graverande uppgifter som pekade in mot polis- och militärkretsar. Detta sopades undan när fokus lades på Pettersson. En kommission måste ta reda på hur detta gick till och varför det alternativa spåret – som varit betydligt mer svårsmält för nationen om det visat sig riktigt – kom att hamna i byrålådan.

Artikeln i Expressen om en utredning som ser ut att ha varit förhäxad är en påminnelse om det angelägna i vårt krav.

Det är dags för en kommission med mandat att få fram sanningen om varför det blev så här.

Dels skulle en sådan kommission förhoppningsvis förbättra förutsättningarna för att dagens Palmeutredare ska kunna genomföra sina uppgifter utan att riskera att bli motarbetade av andra myndigheter. Och dels skulle den förmodligen minska risken för att vi ska drabbas av framtida havererade utredningar kring politiskt känsliga brott och andra allvarliga händelser.

Annonser

2018 – en vändpunkt för mordutredningen?

DEN BLEV LITE ANNORLUNDA DEN HÄR GÅNGEN, veckan kring den 28 februari.

Och kanske kommer framtida historiker att konstatera: den trettioandra årsdagen av mordet på Olof Palme inledde början till den klargörande avslutningen på en utredning som alltför länge sett fullständigt hopplös ut.

Kan det bli så? Ja, förhoppningsvis i alla fall. Och det finns en del argument för den saken.

Framför allt handlar det om två saker.

För det första: Uppdrag Granskning har i en serie reportage tagit upp polisutredningen av Christer Pettersson. Delar av den genomgången har handlat om Lisbeth Palmes utpekande men framför allt har det handlat om resten – om de vittnen vid biografen Grand som vid konfrontationsvisningen uppgett att Petersson liknade en mystisk man som uppehållit sig utanför biografen och om personer i Petterssons omgivning som blev åklagarvittnen i åtalet.

Resultatet av denna genomgång har varit förödande för utredningen mot Pettersson. Framför allt har det handlat om att en mängd omständigheter pekar på att en central person i utredandet, kriminalinspektören Thure Nässén, på olika sätt påverkat Petterssons bekanta att komma med till synes graverande men i sak tvivelaktiga uppgifter om Pettersson. Men det har också funnits annat som visat att de högst diskutabla metoderna som använts inte bara kan knytas till en enda polis utan varit delar av ett mönster med flera inblandade.

Palmeåklagaren Anders Helin – Uppdrag Granskning visar att han missledde rätten under målet mot Christer Pettersson. BILD: SvT

Den slutsats som Uppdrag Gransknings material pekar fram mot är att det helt enkelt inte finns mycket kvar av misstankarna mot Pettersson utom Lisbeth Palmes utpekande. Och allt annat fallit förstärker förstås de redan kända invändningarna mot detta utpekandet – framför allt att att Palmeåklagaren Jörgen Almblad i förväg informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var missbrukare. Som vi påminner oss var Lisbeth Palmes första kommentar när hon såg konfrontationsgruppen: ”det ser man vem som är alkoholist”.

För det andra: Krister Petersson, den senaste Palmeåklagaren som just suttit på posten i ett år, intervjuades i TV-programmet Veckans Brott härom dagen. Där fick han frågan om han trodde att Christer Pettersson var gärningsmannen. Först undvek han att ge direkta besked men när programledaren Camilla Kvartoft upprepade frågan ett par gånger svarade han till sist bestämt och entydigt: ”Nej!”.

Det är första gången på 30 år som en officiell företrädare för Palmeutredningen på ett så tydligt sätt förklarat att han helt enkelt inte tror på Lisbeth Palmes utpekande av alkoholisten från Rotebro som statsministermördare.

Krister Peterssons företrädare som förundersökningsledare, Kerstin Skarp, brukade tvärtom förmedla intrycket av att eftersom Christer Pettersson friats av hovrätten och dessutom en resningsansökan avslagits så hade Palmeutredarna inte särskilt stora möjligheter att utreda misstankarna mot honom. Det var naturligt att tolka hennes hållning som: mycket pekade på att han var skyldig, men utredarna hade tyvärr händerna bundna. Och undertexten föreföll vara: som saken låg till kunde Palmegruppen förvisso inte läggas ner, men ingen borde egentligen vänta sig att så mycket skulle hända.

Exakt så sa hon förstås aldrig. Men det var den atmosfären hon förmedlade. Och den stämde väldigt väl överens med vad många personer i etablerad ställning brukade framföra – bland dem statsminister Stefan Löfven som i samband med 30-årsdagen av mordet sa att han ansåg att det var den avlidne Pettersson som var mördaren.

Den ståndpunkten har blivit allt svårare att föra fram med trovärdighet efter Uppdrag Gransknings programserie.

Och därmed ökar också, kan man hoppas, möjligheten för Krister Petersson och Palmegruppen inom polisen att verkligen gå vidare med utredningen för att söka sanningen om vad som egentligen hände utanför Dekorimabutiken den där februarikvällen.

Vad var det då som var nytt med Uppdrag Gransknings genomgång?

Innan vi kommer till det: allt var förvisso inte nytt för den som var inläst på utredningen av Christer Pettersson. Och det fanns mycket som pekar i samma riktning men som inte kom med i programserien.

Några exempel från mina egna böcker i ämnet:

• I Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997 (med start på sid 735) går jag igenom de 26 då kända polisförhören med spelklubbsägaren Sigge Cedergren och pekar på en rad anmärkningsvärda detaljer i det besynnerliga samspelet mellan honom och polisen. Framför allt handlar detta samspel just om Sigge och Thure Nässén som var den viktigaste förhörsledaren i sammanhanget. Sigge svänger fram och tillbaka om det mesta och fram träder bilden av att inte mycket av det han säger har någon egentlig trovärdighet.

Av min genomgång framgår det tydligt på olika sätt att Sigge under hösten 1988 är under hård press att peka ut Pettersson. Sigge har en omfattande kriminell verksamhet – bland annat narkotikalangning och häleri – som är väl känd av polisen. Han kan bara hållas så länge de inte sätter fast honom.

Det där vet Sigge och det behöver ju inte sägas ut. Men ibland blir den där hotbilden mot Sigge och hans livsföring extra tydlig. Ett exempel som jag tar upp i boken (och som inte tas upp i Uppdrag Granskning) är vad som händer i månadsskiftet november-december 1988. Då har spaningarna mot Pettersson pågått ett tag och närmar sig punkten då det krävs ett beslut om att trappa upp insatsen eller avveckla den. I det läget publicerar Expressen ett par mycket initierade artiklar om Sigge. Hans namn nämns inte men den som känner honom förstår direkt vem det handlar om. Artiklarna är besvärande för spelklubbsägaren, han beskrivs som en ”storförbrytare” som kanske vet mer om Palmemordet än vad han vill avslöja. Innehållet kommer med stor sannolikhet från källor inom polisen, åtminstone är det en naturlig slutsats ur Sigges perspektiv. En uppgift är särskilt obehaglig. Tidningen tar upp att en flickvän till honom arbetade på länsrätten i Stockholm vid tiden för Palmemordet. Det var på den myndigheten någon tidigt under mordkvällen stal ett exemplar av Palmes överklagande i Harvardärendet och raderade uppgifter om den inkomna handlingen i myndighetens dator.

Det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Sigges flickvän skulle ha varit inblandad i det märkliga – och ännu ouppklarade – brottet på länsrätten. Men just då, när Sigge alldeles tydligt tvekade om vilken sorts uppgifter om Pettersson han skulle ge Palmeutredarna, kom det där som en påminnelse om att han själv lika gärna kunde bli anklagad för att vara inblandad i mordet på statsministern.

Två veckor senare, samma dag som Pettersson förevisas för ett antal vittnen i polishuset, förhörs Sigge igen. Och då kommer han med nya uppgifter som tycks peka ut Pettersson som Palmes mördare. Det är uppgifter som inte alls råkar passa in i åtalet, så de blir inte en del i åklagarnas upplägg. Vad Sigge pratar om är nämligen något han länge envisats med att hävda, att han passerat nära mordplatsen i bil kort tid efter mordet. Och nu lägger han till att han möjligen såg Christer Pettersson fly därifrån.

Det borde motsvara vad en polis som Thure Nässén ville höra, kan det tyckas. Men saken är att Palmeutredarna har bestämt sig för att de hellre vill ha Sigge hemma i sin lägenhet vid tiden för mordet. Deras scenario går nämligen ut på att hans bekant missbrukaren Roger Östlund ringt honom från Grands foajé klockan 23.15. Det finns ett (högst omdiskuterat) telefonavlyssningsprotokoll som upprättats inom polisen som tycks peka i den riktningen. Och när det gäller att få fast Pettersson har det sina poänger om det går att hävda att Roger var inne på biografen vid den tidpunkten. Det gör nämligen honom till ett tänkbart vittne till att Pettersson strök omkring utanför biografen när makarna Palme begav sig iväg därifrån – och mycket riktigt kommer Palmeutredarna lite längre fram att lyckas med att få Roger att intyga att han sett Pettersson genom bions glasdörrar.

Sigges uppgifter om att han själv varit ute på stan och då kan tänkas ha sett den flyende Pettersson är alltså inte något utredarna vill ha. Men att han kommer med sådana uppgifter visar på att han är väldigt ivrig att hjälpa till – för stunden i alla fall.

Sigge Cedergren och Thure Nässén.

• Det fanns en förhistoria kring Petterssonspåret, redan innan Thure Nässén kommit igång med förhören med Sigge om missbrukaren från Rotebro. Ofta brukar det framhållas att det hela startade den 13 oktober 1988 då Sigge förhörs av Nässén och då lägger fram tanken att hans bekant Pettersson kan vara den mystiske Grandmannen som förekommer i flera vittnesmål. Men i Konspiration Olof Palme visar jag att Thure Nässén har förhört ett antal personer och fiskat efter uppgifter om just Pettersson redan före detta förhör med Sigge. Hur det kom sig att han gjorde det finns inga kända förklaringar till. Nässén själv har sagt att han inte minns när jag har frågat honom om saken. Fram träder i vilket fall bilden av att Pettersson var Nässéns kandidat som statsministermördare redan innan han fått någon hjälp av Sigge. Han tycks helt enkelt ha hamnat i Nässéns fokus för att han var en dokumenterat farlig person som varit i trakterna kring mordplatsen under kvällen och som inte hade något klart alibi för tidpunkten när han kom hem.

• Ett tema som presenteras mycket väl i Uppdrag Gransknings reportageserie är Lillemor Östlins anklagelser mot Thure Nässén om att han skulle ha samlat personer som kände Pettersson och erbjudit dem pengar för att peka ut honom som Palmemördare. Saken tar dock Östlin upp själv redan 2005 i självbiografin Hinsehäxan. Och i Mordgåtan Olof Palme från 2010 intervjuar jag både Lillemor Östlin och Thure Nässén om saken. Thure Nässén dementerar när jag frågar men hans kommentar om Lillemor Östlin är minnesvärd på ett sätt som han kanske inte avsett. Han säger till mig: ”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”

Det där sista rimmar väldigt väl med vad Leif GW Persson sa om Lillemor Östlin i Veckans Brott den 27 februari. Han berättade att han känner henne ganska bra och tillade: ”Henne gillar jag ganska oreserverat ska du veta”. Programledaren Camilla Kvartoft frågar om man kan lita på henne. GW svarar: ”Ja, mitt i alltihopa har hon en basic honesty.”

Allt i programserien var alltså inte nytt. Och det fanns mer som kunde ha sagt.

Men med detta noterat: Uppdrags Gransknings reportrar Bo-Göran Bodin och Axel Gordh Humlesjö har gjort ett fantastiskt arbete och tagit fram åtskilligt i utredningen av Christer Pettersson som tidigare varit helt okänt.

Bland de många saker som är nya kan särskilt nämnas:

• En av de poliser som arbetade i Palmeutredningen vid tiden för åtalet mot Pettersson, Sören Morberg, uttalar sig för Uppdrag Granskning om hur det gick till i utredningen på den tiden. Och han är mycket kritisk.

Morberg menar att Thure Nässén helt enkelt  ”hörde sönder” personer – förhörde vissa vittnen mycket fler gånger än vad som var normalt i polisarbete. Sören Morberg berättar också att han såg sitt eget namn på ett förhörsprotokoll där det fanns uppgifter han inte vill kännas vid och han beskriver utredningen mot Pettersson som att det handlat om att ”bestämma” att denne var skyldig. När han nu tittar på dessa gamla förhör säger han: ”Man kan inte göra så här, det här är ju åt skogen fel. Det här är gallimatias säger jag, det här är inte värt pappret för min del.” (Gallimattias: gammalt uttryck med betydelsen nonsens. GW)

• Uppdrag Granskning har också kunnat avslöja närmast sensationella uppgifter som allvarligt försvagar ett av vittnesmålen från Grandbiografen.

Så här var det: ett led i bevisningen i Palmemålet var att flera personer som sett en mystisk man utanför biografen Grand med större eller mindre bestämdhet tyckte att Pettersson liknade den mannen när de tre år senare fick se den konfrontationsgrupp som polisen sammanställt.

Nu kan man säga att en observation som ett vittne gjort av en okänd man för länge sedan – i ett läge när vittnet inte visste att statsministern snart skulle skjutas – var av mycket begränsat värde. Men särskilt en av dessa personer, en ung man som i massmedia brukar betecknas som ”flygledaren”, gjorde ett starkt intryck på domstolarna. Hovrätten som valde att fria Christer Pettersson menade i alla fall att ”flygledarens” vittnesmål innebar att det fanns en ”betydande sannolikhet” för att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grandbiografen.

Men hur tillförlitligt var det vittnesmålet egentligen? Uppdrag Granskning kunde visa att domstolen inte känt till något som allvarligt borde försvaga tilltron till den saken. Det var nämligen så att på den första årsdagen av mordet hade polisen valt att gå till en offentlig minnesstund för Palme och diskret fotografera personer som kom dit. ”Flygledaren” fick sedan se dessa foton och pekade då ut tre män för att de liknade mannen han sett utanför biografen. Det var visserligen ett år efter händelsen men avsevärt tidigare än när han pekade ut Pettersson. Det intressanta är att dessa tre män inte alls tycks ha liknat Christer Pettersson. Bilderna på dem visades inte upp i programserien, men däremot fick Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot av Granskningskommissionen, titta på dem. Hennes kommentar: ”Nej de är inte alls lika Christer Pettersson ju. Absolut inte.”

Pål Johansson som var en av cheferna i Palmeutrednigen under spaningarna mot Christer Pettersson säger i programserien att han minns att han sett fotona och att ingen av männen liknade Christer Pettersson. Han tycker att dessa bilder borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet och redovisats för domstolen som ett underlag för att bedöma värdet av flygledarens senare utpekande av Pettersson.

• Ett annat inslag från Uppdrag Granskning programserie som med rätta väckt stor uppmärksamhet är avslöjandet att Palmeåklagaren Anders Helin presenterade osanna uppgifter i rätten när han gick till angrepp mot missbrukaren Ulf, en av Petterssons bekanta. Bakgrunden var att när Ulf hördes i rätten hävdade han att han övertalats att komma med felaktiga uppgifter i ett polisförhör – förhörsledaren hade lockat honom med 50 miljoner, den utlysta belöningen i Palmeutredningen.

Anders Helin viftar då i rätten med vad han påstår vara bandinspelningen av detta polisförhör och säger att det inte finns några uppgifter på bandet om de 50 miljonerna.

Redan i det läget kan förstås en kritisk bedömare föreställa sig att penningsumman kanske nämnts före förhöret och därför inte kommit med på bandet. Men Uppdrag Gransknings reportrar hade lyckats få tag på bandet – och där visade det sig att den polis som förhörde Ulf direkt nämnde belöningen. Så här lät det i den avgörande sekvensen som också spelades upp i programserien:

Ulf: ”Menar du att jag skulle belöning för det här då?”

Polis: ”Du vet hur mycket som ligger i potten. ”

Ulf: ”Ja, skulle jag få de pengarna då”

Polis: ”50 miljoner. ”

Uppdrag Granskning kunde alltså demonstrera att Palmeåklagaren Helin grovt misslett domstolen.

• I programserien avslöjades också att senare tiders Palmeutredare under 2014 genomfört en undersökning i efterhand av Thure Nässéns arbetsmetoder. Misstankarna handlade just om att hans förhör inte gått rätt till. Dag Andersson, som var spaningsledare vid tiden för denna undersökning, förklarar i Uppdrag Gransknings reportage varför det var viktigt att gå tillbaka och kolla detta: ”Är det så att man inte i en sån här utredning kan lita på vad som står i förhörsutsagorna så blir det ju jättesvårt att dra rätta slutsatser.”

Men det är lång tid efter händelsen, många av de personer som Nässén hört är döda och utredarna kommer inte fram till någon entydig slutsats. Det anmärkningsvärda är ändå att de alls försökte sig på att utreda saken.

• Kent Bängs, en polis som vid tiden för Palmemordet arbetade på narkotikaroteln, berättar i Uppdrag Granskning att han under 1986 gjorde ett försök att bugga Sigge Cedergrens lägenhet i hopp om att denne kunde ha information om Palmemordet. Enligt Bängs lyckades dock inte operationen rent tekniskt.

Det där har aldrig kommit fram tidigare. Buggning var vid den tiden en olaglig arbetsmetod för polisen. Misstankar om att det förekommit en buggningsoperation riktad mot Cedergrens lägenhet utreddes inom ramen för åklagaren Jan Danielssons utredning av olovlig avlyssning med anknytning till Palmeutredningen. Danielsson tittade framför allt på avlyssning av PKK-are, något som skett under Holmérs tid som spaningsledare. Vissa av operationerna hade genomförts med hjälp av personal från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Buggningarna mot PKK-are ledde till åtal och fällande domar mot flera polischefer, bland annat mot Hans Holmér.

När det gällde buggningen av Sigges lägenhet kom inte Danielssons medarbetare, åklagaren Ingemar Erviken någonstans. Alla som kunde tänkas veta något om saken nekade till att det förekommit buggning av Sigge. Men det hade det alltså gjort – ytterligare ett exempel på att det förekom olagliga metoder inom ramen för Palmeutredningen. Och därmed finns det förstås förnyade skäl att fundera över i vilken utsträckning det förekommit andra brottsliga operationer som ännu inte kommit fram.

(För den intresserade: jag skriver utförligt om PKK-buggningarna – och även om misstankarna om att enheter inom polisen utför andra buggningar, bland annat mot Sigge – i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.)

Sammantaget pekar Uppdrag Gransknings sammanställning av uppgifter de själva fått fram – och sådant som varit känt tidigare för den som noga följt utredningen – på att Petterssonspåret var en lika stor skandal som Hans Holmérs och Ebbe Carlssons redan tidigare diskrediterade PKK-spår.

Finns det då hopp om att utredningen i dag är av en annan kaliber? Ett sätt att bedöma det är att gå till vad den nuvarande Palmeåklagaren, Krister Petersson, har att säga.

Han intervjuades den 27 februari i Veckans Brott och dagen efter i SVT:s nyhetsprogram Rapport.

Som vi redan noterat avfärdade han kategoriskt misstankarna mot Christer Pettersson. I Veckans Brott betonade han också att det är allvarligt om man kan leda i bevis att polisen manipulerat vittnesutsagor.

I SVT:s Rapport kommenterade han dessutom det viktigaste beviset mot Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, med att ifrågasätta om ”det verkligen är mördarens signalement” som Lisbeth Palme lämnat. Han tillägger: ”Det kan vara en annan person på platsen.”

Det där är en tydlig syftning på vittnet Anders B som tagit skydd från skottlossningen i Dekorimabutikens port. Han liknade inte Christer Pettersson till utseendet men när Lisbeth Palme förhörs dagen efter mordet kan hon inte heller beskriva ansiktet på den man som hon observerat på visst avstånd några ögonblick efter skottlossningen – trots att hon sett honom framifrån.

Vad betyder Palmeåklagarens offentligt markerade uppfattning i denna känsliga fråga när det gäller utredarnas möjligheter att komma vidare med Lisbeth Palme och vad hon kan ha att tillägga? Ämnet kom upp som hastigast i Veckans Brott:

Camilla Kvartoft: ”Lisbeth Palme, förhör ni henne igen?”

Petersson: ”Inte kontinuerligt.”

Kvartoft: ”Men du har talat med henne sedan du tillträdde?”

Petersson: ”Jag vill inte kommentera om vi har pratat med henne eller planerar att prata med henne, men hon är naturligtvis en central person i den här utredningen.”

Kvartoft: ”Ja jag tänkte just säga det, är inte det naturligt för dig som nytillträdd åklagare att tala med brottsoffret?”

Petersson: ”Självklart.”

Krister Petersson i Rapport

I Veckans Brott säger Krister Petersson också något annat som kan vara av intresse. Han betonar att utredarna framför allt utgår från brottsplatsen och tittar med nya ögon på det som finns dokumenterat därifrån. Och han säger att det nu finns ”spår som är väldigt intressanta”.

Han säger också att utredarna planerar att höra personer och inte vill att dessa ”ska bli sönderhörda utav media innan vi har möjlighet att kunna bedöma deras uppgifter på ett korrekt sätt”.

Petersson förtydligar att bland de personer som utredarna vill höra finns personer som befann sig på brottsplatsen men han vill inte berätta vilka – eller om de förhörts tidigare.

I Rapport frågar reportern Nina Löfgren: ”Hör ni personer nu som aldrig tidigare varit förhörda i samband med Palmemordet?”

Krister Petersson svarar: ”Ja, utan att avslöja några statshemligheter kan jag säga att ja, så är det.”

Sammanfattningsvis kan de åtgärder Krister Petersson nu talat om innefatta ganska mycket – allt från förnyade förhör med kända vittnen på brottsplatsen till förhör med vittnen som funnits där men inte varit kända tidigare men också till tänkbara gärningsmän.

Petersson utstrålar vad som närmast kan kallas en försiktig entusiasm, något som man knappast kan påstå att hans företrädare Kerstin Skarp brukade uppvisa.

Hur mycket är den entusiasmen professionell hurtighet och hur mycket är den äkta vara? Det är svårt att bedöma utifrån. Men vad som redan är klart är att de nuvarande utredarna visat sig beredda till långtgående omprövningar av vad som i mångas ögon framstått som sanningar om mordet och mordutredningen.

Det är inte en alldeles ny trend. Jag har intervjuat de senaste spaningsledarna Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander och har konstaterat att de gett uttryck för attityder som förefaller bottna i genuin nyfikenhet om vad som är sanningen om mordet. Skillnaden mellan dem och de tidigare Palmeutredare som drev PKK-spåret (som Hans Holmér) respektive spåret Christer Pettersson (som Hans Ölvebro) är påfallande.

Härom dagen publicerade journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi krävde en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Behövs en sådan? Ja, det tror jag verkligen.

Den förra kommissionen avslutade sitt arbete 1999. Det är länge sedan nu. Och den bevarade långt ifrån alla viktiga frågor om varför utredningen startade så illa under Holmér och fortsatte lika illa med Petterssonspåret.

En ny kommission står på intet sätt i motsättning till att ha förhoppningar om det spaningsarbete som pågår nu. Tvärtom handlar det kravet om att försvara den vilja till ärligt utredande som finns.

Den röda tråden i vår debattartikel var att vi sett starka markeringar från högt politiskt håll som gick ut på att beskriva Palmemordet som egentligen uppklarat. Det tydligaste exemplet på senare tid var Stefan Löfvens kategoriska deklaration om att han utgick från att Pettersson var gärningsmannen.

Löfvens uttalande ligger i linje med de tidigare årens Palmeutredande där den politiska makten på olika sätt utövade en stark kontroll över mordspaningarna och där det handlade om att hitta lämpliga mördare och snarast möjligt bli av med den känsliga frågan om vad som hände på Sveavägen. Dunklet kring hur denna styrning gick till och hur den lett till att utredningen länge kom att skygga för känsliga frågor ligger fortfarande kvar. Här krävs det ljus som kan skingra mörkret.

Kravet på en kommission för att ta itu med de gångna årens smutsiga byk står därför inte i motsättning till att önska nuvarande utredare framgång när de vill försöka komma vidare. Tvärtom är det kravet ett sätt att markera ett stöd för dem när de nu ger välkomna uttryck för självständighet och handlingskraft.

Nu är det dags: tillsätt en ny kommission – med verkliga befogenheter

TV-JOURNALISTEN OCH FÖRFATTAREN Lars Borgnäs och jag har i dag publicerat ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (nätupplagan) där vi kräver en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Vi hänvisar bland annat till uppgifter som framkommit i medierna de senaste dagarna om att en del av bevisningen till och med förfalskats av polisen. Men vi konstaterar också att det finns anledning att undersöka om de brister som den senaste kommissionen, Granskningskommissionen, påtalade har blivit åtgärdade.

Det gäller bland annat att utredningen under den tid kommissionen granskat inte ägnat något intresse åt ”landsförrädarspåret”, alltså åt att det fanns politiska krafter som ansåg att Olof Palme med sitt fredsarbete utgjorde en farlig säkerhetsrisk.

Granskningskommissionen avslutade sitt arbete 1999, alltså för nästan tjugo år sedan. Och mordet är fortfarande ouppklarat.

Vi menar att en ny kommission måste ha befogenhet att höra personer under ed och att det i dess befogenheter måste ingå att undersöka i vilken utsträckning det kan ha förekommit rena manipulationer av bevismaterial inom ramen för utredningen.

Ett huvudvittne berättar om Palmemordet – och om en mystisk man i militär uniform


Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson

NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.

Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.

Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.

Vi kommer dit längre fram i texten.

För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.

Men det blev ingen vanlig fredagskväll.


Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.


Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.

Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.

Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.

Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.

Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.

Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.

Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?

Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.

I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.

I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.

Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.

Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.

Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”

Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”

Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.

Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.

Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.

Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.

Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.

Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”

Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.

Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.

Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.

Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?

Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.

Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.

Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.

Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.

Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.

Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?

”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.

Hon går med på mötet under stor tveksamhet.

När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”

Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.

Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.

Så är mötet över.

Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.

Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.

Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.

Men den saken tål förstås att fundera på.

Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.

Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.

Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.

Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.

Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.

Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.

Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.

Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.

Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.

Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.

Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.

Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.

Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.

Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.

Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.

Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.

I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.

Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.

Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.

Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.

I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.

I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.

Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.

Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.

Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.

Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”

Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.

Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.

Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.

Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.

Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.

Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.

Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.

Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.

När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”

Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.

Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.

Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.

Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.

Pelle Svensson hotar stämma staten för att få ut de 50 miljonerna för Palmemordet


Pelle Svensson gör ett nytt försök att placera sig i centrum för Palmeutredningen. BILD: TV4 Nyhetsmorgon.

ADVOKATEN PELLE SVENSSON har gett ut en ny bok, Mannen på barrikaderna. Den handlar, som hans böcker ofta brukar göra, om honom själv. Och i den upprepar han sina påståenden om att han personligen lyckats lösa Palmemordet och att mördaren var Christer Pettersson.

På torsdagsmorgonen den 21 december framträdde han i TV 4:s Nyhetsmorgon och sa bland annat att han övervägde att stämma staten för att få ut de 50 miljonerna i belöning som finns undanlagda för den som avslöjar sanningen om mordet på statsministern.

Hans framträdande väckte begränsad uppmärksamhet, men noterades i alla fall i Sundsvalls Tidning. Han är bosatt i Sundsvall.

Pelle Svensson säger att han har ”full bevisning” för att Pettersson var skyldig och anklagar rättsväsendet för att mot bättre vetande undanhålla sanningen:

”De har inte tagit mig på allvar och de har gömt undan avgörande bevisning och den kommer jag att lägga fram.”

”Om man inte bryr sig om det nya som jag lägger fram här så kommer jag att stämma svenska staten för att utbetala de 50 miljonerna som är utlovade för den som kan frambringa bevis som direkt pekar ut mördaren.”

Det framgår av intervjun att Pelle Svensson är inne på samma tema som han tidigare drivit, att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning. Denne som uppvisade ett starkt samhällshat hade suttit i fängelse tillsammans med Pettersson och de hade umgåtts en del även utanför fängelset.

Det som är nytt i Pelle Svenssons nuvarande argumentering är att han menar att Palmeåklagarna vek sig under rättegången mot Pettersson och inte tog upp hans koppling till Tingström därför att de ville skydda en annan åklagare, Sigurd Dencker, som tidigare drivit ett mål mot Tingström.

Pelle Svensson har en uppenbar poäng så tillvida att Dencker i samband med rättegången haft ett hemligt förhållande med Tingströms dåvarande sambo, något som väckte Tingströms raseri när denne fick kännedom om det. Det finns alltså anledning att ifrågasätta om Dencker var opartisk i sitt förhållande till den man han ville ha dömd, och Pelle Svensson kallar i intervjun detta för ”sängkammarjävet”.

Frågan är förstås bara vad detta har att göra med Palmemordet.

I samband med resningsansökan i Palmemålet gjorde Pelle Svensson ett försök att placera sig i centrum för händelseförloppet genom att hävda att han hade tillgång till vad han kallade för ”bombmannens testamente”, ett erkännande från Tingström om sin roll som ansvarig för mordet på statsministern. Det visade sig dock snart att Svensson inte hade något sådant ”testamente” att visa upp och hans olika försök att rädda situationen gjorde honom bara mindre och mindre trovärdig i de flestas ögon. Högsta domstolen avslog resningsansökan där Pelle Svenssons uppgifter hade haft en viktig plats.

En detaljerad beskrivning av Pelle Svenssons improviserade och motsägelsefulla agerande i samband med resningsansökan finns i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ‘bombmannens testamente’.

IB-agenten Donald Forsberg i ny intervju om mordnatten


Donald Forsberg har förekommit i medias skriverier om Palmeutredningen många gånger, som här i en artikel i Expressen från 2015 då han hävdar att Christer Pettersson velat erkänna mordet för familjen Palme.

DEN GAMLE IB-agenten Donald Forsberg har nyligen intervjuats av den kristna nyhetstidningen Inblick. Han uppger där att han härom veckan hördes i tre timmar av Palmeutredarna. Temat var hans upplevelser under natten då Palme mördades. Han har tidigare berättat om att han gjort iakttagelser som pekade på att Barbrogruppen, en enhet inom svenska Stay Behind, skulle ha varit aktiv i centrala Stockholm vid tiden för mordet. Det skulle i så fall kunna utgöra en förklaring till observationerna av män med walkie-talkies. Enligt Donald Forsberg hade Stay Behindgruppens närvaro kring Sveavägen dock inget att göra med mordet på Olof Palme, den skulle ha ägnat sig åt någon sorts övning i kombination med narkotikaspaning.

En av Säpos tidigare chefer, Olof Frånstedt, har fört fram uppfattningen att Stay Behind kunde vara inblandade i Palmemordet. Donald Forsberg tillbakavisar det i intervjun och hävdar att Frånstedt förlorat omdömet.

Donald Forsberg hävdar nu som tidigare att han är övertygad om att det var Christer Pettersson som sköt Palme. Forsberg hade mot slutet av Petterssons liv varit i kontakt med Mårten Palme och erbjudit sig att förmedla en kontakt där Pettersson skulle erkänna mordet.

Forsberg talar även i intervjun om sin far Harry Forsberg, en före detta främlingslegionär. Denne hade, enligt Donald Forsberg, arbetat för svenska Stay Behind och drivit en kombinerad spioncentral och bordell.

Svårigheterna att bedöma sanningshalten i Donald Forsbergs olika påståenden illustreras av ett uttalande han gör i intervjun: ”Jag är expert på desinformation. Jag kan prata med folk i timmar och de tror att de har fått ut viktig information, när de i själva verket inte fått någonting”.

Texten uppdaterad 171128 med smärre förtydliganden.

Anders Hasselbohm om ”Huvudet på en påle”


Anders Hasselbohm. FOTO: Privat

JOURNALISTEN ANDERS HASSELBOHM HAR läst min senaste bok Huvudet på en påle och har skrivit ett omdöme som jag är mycket glad över att kunna publicera här och på min hemsida.

Anders Hasselbohm är nämligen inte vem som helst. Han är en journalist som under åren i alldeles ovanlig utsträckning utmärkt sig för mod, integritet och kompetens.

I sitt omdöme skriver han bland annat: ”Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda.”

Hela hans utlåtande publiceras längst ner i denna text. Men först något om Anders Hasselbohm själv, sådant som nog inte alla läsare av denna blogg känner till.

Han fick Stora Journalistpriset 1976 för sin bevakning på plats av det libanesiska inbördeskriget. Som juryn skrev: ”För hans reportage från den dramatiska belägringen av flyktinglägret Tel al Zataar i Libanon. Denna prestation utfördes under lång tid under kaotiska förhållanden och med fara för eget liv och kulminerade i en internationellt uppmärksammad intervju med den svårt skadade svenskan Eva Ståhl.”

En annan sorts mod visade Anders Hasselbohm nästan tio år senare när han ifrågasatte den officiella svenska uppfattningen om ubåtskränkningarna vid Hårsfjärden hösten 1982, först i tidningen Dagens Industri och sedan i boken ”Ubåtshotet – en kritisk granskning av Hårsfjärdenincidenten och Ubåtsskyddskommissionens rapport” (Prisma 1984). Det här var mitt under den period då det var en officiell sanning i Sverige att svenska vatten systematiskt utsattes för aggressiva ubåtskränkningar från öst. Hasselbohm kunde avslöja att en rad omständigheter pekade på att vad som pågått i stället var intrång av NATO-ubåtar. Det var en ståndpunkt som då var minst sagt obekväm att framföra, men där senare rön allt tydligare visat att han var sanningen på spåren i ett mycket tidigt skede. Bland annat har han fått stöd i sina slutsatser av huvudsekreteraren i den tredje svenska ubåtsutredningen, ambassadör Mathias Mossberg.

Anders Hasselbohm har publicerat flera omfattande artiklar i Aftonbladet och tidningen VI om hur Sverige, främst under Olof Palmes ledning, förde ett hemligt krig mot apartheidregimen i Sydafrika. Han var först med ett detaljerat avslöjande om hur svensken Bertil Wedin – ett namn som återkommande dykt upp i Palmeutredningen – sedan tidigt 80-tal fungerat som spion och agent för den sydafrikanska apartheidregimen. Och det var Hasselbohm som avslöjade Sydafrikas infiltration av IUEF, en stödfond för studenter som kämpade mot apartheidregimen och som i allt väsentligt fick sitt stöd från Sverige. Infiltratören – som nått en hög ställning i IUEF – var Craig Williamson, senare känd som sydafrikansk ”superspion” och ofta nämnd som misstänkt i utredningen av mordet på Olof Palme.

På senare tid har Anders Hasselbohm skrivit om en annan känslig fråga: regeringsbesluten att hindra Palmeutredarna från att ta del av uppgifter om svensk avlyssning av en sovjetisk diplomat som bedrevs 1986, uppgifter som skulle kunna ha betydelse för mordutredningen.

Här följer Anders Hasselbohms omdöme om min senaste bok:

”Gunnar Walls nya bok “Huvudet på en påle” borde läsas av många. Den handlar om regeringars och hemliga tjänsters smutsiga ageranden för att oskadliggöra misshagliga oppositionella och främmande länders ledare, som står i vägen för det egna landets vinstintressen eller maktsträvanden. Boken är både skrämmande och spännande läsning. Det är ett imponerande researchjobb Gunnar Wall har gjort och allt är mycket välskrivet. Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda. En avslutande del i boken handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Fakta presenterade av Wall öppnar för skrämmande möjliga sanningar där.”