Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.

I väntan på Krister Petersson: Lisbeth Palme x 2

Lars Borgnäs har kommit med en ny bok om Palmemordet. med fokus på Lisbeth Palme.
Det motvilliga huvudvittnet – nysläppt ljudbok, tidigare utgiven som en del av min bok Huvudet på en påle.

NU ÄR DET MÅNGA SOM VÄNTAR på att Krister Petersson ska gå ut med lösningen på Palmemordet. Om han verkligen kommer att göra det återstår att se.

Det har funnits löften av liknande slag förut. Holmér påstod sig i december 1986 vara till 95 procent säker på att ”huvudspåret” (det vill säga: PKK) var lösningen.

Det var det inte.

När Christer Pettersson åtalades 1989 gick Palmeåklagarna självsäkert ut på att bevisningen mot honom var tung.

Det var den inte.

I slutet av januari 1994 lät sig spaningsledaren Hans Ölvebro intervjuas för Expressens söndagsbilaga och sprängde en smärre bomb. På frågan när han bedömde att mordet skulle vara löst svarade han ”under våren”. Och han förtydligade med att han trodde att det då skulle finnas en person – en annan än Pettersson – åtalad.

Det fanns det inte.

I december 1997 lämnades en resningsansökan mot Christer Pettersson in till högsta domstolen. Det hela omgavs med uttalanden om att nu fanns det verkligen tung bevisning mot Pettersson.

Det gjorde det inte.

Alla dessa försök slutade i stället med större eller mindre magplask för ett antal befattningshavare i rättsapparaten.

Och nu gör Krister Petersson – som bakom sig har en minimal utredningsgrupp på fyra personer – utfästelser om att det snart verkligen är dags.

Kanske har han något riktigt att komma med.  Eller inte.

Det olösta Palmemordet är ännu en plåga för rättsapparaten och fortfarande också för politiker som nu har eller tidigare haft ansvar för denna rättsapparat.

Så bör det vara. En utredning av mordet på landets statsminister som kantats av en rad skandaler och hittills inte gett resultat är inget som ska kunna viftas undan.

I väntan på att Petersson ska leverera – vad det nu blir – kan den som är intresserad gå in och fördjupa sig i frågeställningar som rimligtvis är centrala för varje bedömning av sanningen om mordet: Lisbeth Palmes roll i utredningen.

Hon var mänskligt att döma det viktigaste vittnet. Inte bara för att hon var med på mordplatsen på så nära håll som möjligt – mördarens skott som snuddade henne avfyrades på högst en meters avstånd.

Utan också för att förmodligen ingen stod så nära Olof Palme som hon. Om någon visste vad han engagerade sig i och oroade sig för vid tiden för mordet, vilka kontakter han hade, vilka hotelser han kunde ha fått – då var det Lisbeth Palme.

Men de kända polisförhören med henne är fåtaliga, korta och uppehåller sig mestadels vid promenaden från biobesöket och själva mordet. Och många frågor ställs aldrig. Inte heller medverkade hon i utredningsåtgärder som borde ha varit självklara, framför allt en rekonstruktion på brottsplatsen. Hon deltog högst ovilligt i rättegången mot Christer Pettersson och hon vägrade under de år som följde att delta i den offentliga diskussionen om vad som brukar kallas nationens olösta trauma.

Hur ska vi förstå detta?

Lars Borgnäs har – som de flesta följare av denna blogg vet – kommit med en ny bok om Palmemordet som framför allt fokuserar på Lisbeth Palme. Den heter Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Tidigare har Borgnäs gjort åtskilliga uppmärksammade granskningar om Palmemordet för Sveriges Television, i programmen Striptease, Norra Magasinet och Uppdrag Granskning. Han har också publicerat boken En iskall vind drog genom Sverige som brukar räknas som en av de viktigaste böckerna om Palmeutredningen. Och han har även skrivit Nationens intresse, en bok som delvis handlar om dådet på Sveavägen.

Jag kom för tre år sedan med en bok, Huvudet på en påle, vars andra halva också handlade om Lisbeth Palmes roll i mordutredningen. Den delen av Huvudet på en påle har i dagarna släppts som ljudbok under titeln Det motvilliga huvudvittnet.

Det finns gemensamma teman och slutsatser i det Lars Borgnäs och jag skrivit. Men det finns också skillnader.

Under mars kommer jag att här på bloggen recensera Lars Borgnäs bok och räknar med att det ska bidra till en diskussion om den som redan har startat lite grann.

Den som vill förbereda sig på diskussionen rekommenderas att bekanta sig med Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare och Det motvilliga huvudvittnet.

 

Här kan ni gärna diskutera Anders Jallais nya bok Spinndoktorn

DET HAR KOMMIT IN KOMMENTARER till den här bloggen om Anders Jallais nya roman Spinndoktorn som bland annat handlar om Ebbe Carlssonaffären.

Liksom i flera tidigare romaner fortsätter Jallai att utveckla tankegångar om Palmemordet, inbakade i en fiktiv agenthistoria. Och liksom i sin förra bok, Källa Erik, vill författaren slå ett slag för att det skulle vara politiska krafter i Sovjetunionen som låg bakom mordet.

Fiction är fiction, men genom sin blogg markerar Jallai att han faktiskt försöker redovisa sanningen om vad som skedde den där gången på Sveavägen.

Anders Jallai har onekligen en hel del kunskaper om Sverige och kalla kriget – också högst påtagligt. Det var ett team under hans ledning som 2003 hittade den svenska DC 3:a som försvunnit under ett signalspaningsuppdrag på Östersjön 1952. Och på sin blogg har han bland annat redovisat sina samtal med Olof Frånstedt, tidigare chef för Säpos kontraspionage. Frånstedt misstänkte att Palme mördats av krafter inom svensk underrättelsetjänst.

Mot den bakgrunden finns det förstås anledning att ägna hans skriverier om Palmemordet uppmärksamhet – även om det är problematiskt när han skriver spänningsromaner om sådant som mest borde handla om att noga redovisa faktauppgifter och om att analysera strikt och sakligt.

Jag har för egen del inte tid att läsa Spinndoktorn just nu – och ännu mindre tid att skriva en genomarbetad kommentar till den, vilket förmodligen är vad som skulle behövas. Som jag nämnt tidigare på bloggen jobbar jag med en bok om andra världskriget. Och det är ju inget litet ämne.

Det arbetet – och en del övriga projekt – har gjort att jag helt enkelt haft rätt ont om tid ett tag. Och av det skälet har jag inte heller presenterat någon egen kritisk genomgång av en annan rätt så ny bok om dådet på Sveavägen, Claes Hedbergs En oväntad vändning.

Hedberg hävdar djärvt nog att Palme aldrig mördades utan att allt bara var ett iscensatt skenmord. Det framstår visserligen för mig som rent trams. Men många som inte är insatta i detaljerna i fallet kan förstås lockas av en så nervkittlande tankegång, vilket också har skett. Och därför vore det väl på sin plats med en dissekering av vad han påstår i förhållande till vad som faktiskt är rimligt säkerställt om händelseförloppet. Vi får se när jag har tid.

Anders Jallais bok förtjänar också en granskning, tycker jag – men av lite andra skäl. Han har alltså tidigare på sin blogg presenterat intressant och initierat material med koppling till Palmeutredningen. Och när han nu ger sig på Ebbe Carlssonaffären kommer han förvisso in på ett område som jag kan rätt bra. Halva min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, handlar just om den affären. Vad han själv nu skriver på sin blogg om Ebbe Carlssons och dennes medarbetares operationer gör mig dock ytterst förvånad och inte så lite skeptisk.

Men jag får återkomma till det. Och förhoppningsvis kommer jag att skriva något utförligt om Jallais tankegångar en bit in på nästa år.

Till dess är bloggen öppen för den diskussion om boken som en läsare nyss inledde. Han väckte frågan i en kommentar som rent formellt ligger under ett av mina tidigare inlägg, ett som handlade om det mindre kända polisförhöret med Lisbeth Palme från 1993.

Det blev en lite konstig placering, men det fanns inget bättre ställe att ta upp frågan på eftersom jag inte skrivit om Jallai på bloggen. Så jag har inga invändningar.

För överskådlighetens skull, dock: lägg från och med nu in era kommentarer om Jallais bok under den här rubriken i stället. Och god jul!

PS: De kommentarer som hittills publicerats om Spinndoktorn på min blogg finner man här, här och här.

 

Nya krav på utredning av Estonia – fanns det militär last ombord?

Vattenfylld räddningsflotte från Estonia.

ETT ANTAL ansedda debattörer och experter har publicerat en artikel i Svenska Dagbladet där de reser förnyade krav på att vraket efter passagerarfärjan Estonia måste undersökas genom dykning.

Det är nu 25 år sedan Estonia gick till botten och 852 människor miste livet.

Skribenterna betonar att haveriförloppet i viktiga delar fortfarande är oklart. Och de pekar på flera dramatiska uppgifter som tyder på att det – i strid med gällande lagstiftning – kan ha funnits militär last på detta fartyg som ju gick i civil trafik.

De skriver:

”Det hade givetvis blivit en oerhörd skandal, ovanpå den ofattbara mänskliga tragedi olyckan innebär, om det visat sig att krigsmateriel forslats på bildäck på Estonia. Vi kan föreställa oss att det i så fall varit ett svårt dilemma för de svenska och estniska regeringarna att lösa. Beslut måste ju tas om färjan skulle bärgas eller ej, om bildäck skulle undersökas eller ej.

Färjan blev liggande utan att granskas närmare, en unik hantering av en olycka av den storleksordningen.”

Bland dem som nu tagit till orda finns Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör på Riksrevisionsverket och före detta chef för FN:s internrevision; Lennart Berglund, ordförande för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA; Lars Borgnäs, journalist; Susanna Popova, journalist och  författare samt Anders Ulfvarson, professor emeritus i marin konstruktionsteknik på Chalmers.

Tecken på övervakning av Palme under mordkvällen – ny utförlig sammanställning

Från Dagens Nyheter 28 mars 1987. Frågorna om män med walkie-talkies ställdes då även inom polisen – och samma frågor kvarstår i dag.

VAR OLOF PALME ÖVERVAKAD AV OLIKA PERSONER under den kväll som slutade med att han sköts till döds?

Det har länge varit känt att många tecken på den saken rapporterats in till mordutredningen. Bland annat, men inte enbart, har det handlat om personer med walkie-talkies. Och det har också handlat om märklig radiotrafik som utomstående personer råkat avlyssna.

För den som vill reflektera över de många observationerna har det inte varit alldeles lätt att få en överblick. Nu har nättidningen Efolket gjort en ambitiös och utförlig sammanställning av sådana vittnesuppgifter.

Efolket som beskriver sig som ”en folklig, lokal och kosmopolitisk Eskilstunatidning” utan partipolitiska bindningar har även tidigare intresserat sig för Palmeutredningen och publicerat flera texter, till exempel de här:

Efolket kräver: upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme

Palmeutredningen – mörkläggning från dag ett?

Småländsk smed kan leda utredningen om mordet på Olof Palme framåt

Den nya artikeln om övervakningen av Palme bygger alltså på vittnesberättelser som kommit fram under mer än trettio år. En del av dem är definitivt sensationella om de visar sig vara korrekta. Och mycket pekar på att dessa vittnesmål över lag bör tas på allvar även om de vanliga reservationerna när det gäller osäkerheten kring vittnesuppgifter förstås måste göras även här.

Vad som är anmärkningsvärt efter så många år och ett fortfarande olöst statsministermord är att omfattningen av dessa vittnesmål inte är  särskilt känd i vidare kretsar. Denna översikt bör därför kunna bilda utgångspunkten för en fördjupad diskussion i ämnet.

 

Det kom ett brev: vilka är det som har makten över utredningen?

Detalj ur brevet från personen som kallar sig Visselblåsaren och som ställer ett antal motiverade frågor om vad som händer med Palmeutredningen.

HÄROM DAGEN kom ett brev till mig.

Mestadels blir jag kontaktad via mail, telefon, via min blogg eller Facebook/Messenger. Men ibland, faktiskt, via vanliga pappersbrev.

Det kan ju vara begripligt i dessa dagar att någon väljer det sättet att kommunicera – just för att det är lite ålderdomligt. Det lämnar ju inga elektroniska spår.

Det här brevet, med handtextad adress, innehöll bara ett enda papper. På pappret fanns datorproducerad text utskriven på en laserskrivare. Rubriken var Mordet på statsminister Olof Palme.

Brevet innehöll en kortfattad genomgång av de senaste årens händelseförlopp kring Palmeutredningen med start i februari 2017 då Krister Petersson tillträdde som förundersökningsledare.

Brevskrivaren lyfter fram att det i början lät som om Petersson var mycket optimistisk. Allra längst gick åklagaren möjligen i maj 2018. I brevet finns en hänvisning till en intervju som publicerades av SVT, där det bland annat heter:

Petersson säger att han, utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan.

– Det har jag men det är ingenting som jag vill torgföra i media. Vi arbetar efter olika teorier och det finns olika personer som kan vara olika intressanta i olika sammanhang, men mina personliga åsikter eller vad vi inom Palmeutredningen bedömer är ingenting som jag kommenterar, säger Krister Petersson och tillägger att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till en domstol.

Men ju längre tiden gått desto mer dämpad har Peterssons optimism verkat vara, vilket brevskrivaren understryker. I februari i år säger Petersson till Aftonbladet: ”Jag har begärt förstärkning men inte fått det, så det går ju inte framåt med ljusets hastighet”. Då berättar han också för tidningen att varken han eller utredarna jobbar heltid med fallet.

Brevskrivaren frågar sig:

Vilka eller vad gynnas av att mordet inte klaras upp? Varför ströps utredningens resurser efter att åklagaren den 23 maj 2018 tydligt berättat att han har en uppfattning om vem mördaren är och att han behöver mer bevis för att ta ärendet till en domstol?

Varför tycks inte makthavare lyssna på åklagare Krister Petersson – eller är det precis det dom gjort?

Vilka är det i praktiken som har makten över utredningen?

Brevet är undertecknat ”Visselblåsaren”. Det är ju en term som i vanliga fall syftar på personer som har kunskaper inifrån en verksamhet och som slår larm.

Jag kan inte bedöma om brevskrivaren har sådana kunskaper, men frågorna i brevet är relevanta. Några andra personer som också offentligt engagerat sig i frågorna kring mordutredningen har just berättat för mig att de nyligen fått samma brev. Enda skillnaden är att en introducerande handskriven rad högst upp på pappret har varit olika formulerad i olika fall.

På mitt brev löd det handskrivna budskapet: Det är inte utredningen som behöver granskas just nu!

Gissningsvis var det en anspelning på innehållet i en artikel som Lars Borgnäs och jag publicerade i Göteborgs-Posten tidigare i år där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska Palmeutredningen. Brevskrivarens poäng är – tänker  jag – att problemet inte finns i, utan ovanför, utredningen.

Det är givet att den som vill tro att den politiska makten i Sverige är genomskinlig och tillgänglig för demokratisk insyn blir illa berörd av sådana tankar. Bör de inte avfärdas som konspirationsteorier?

Ja, det är det som är frågan. Under utredningens tidiga år fanns det definitivt en alldeles tydlig inblandning från politisk nivå i vad som skedde med mordspaningarna. Ebbe Carlssonaffären är det mesta kända – men inte alls det enda – exemplet på hur kanslihuset agerade i hemlighet för att styra utredandet.

Mordutredningen bör rimligtvis vara mindre politiskt laddad nu efter alla dessa år. Men kanske är den fortfarande känsligare än vad många av oss vill föreställa oss. Och som vi minns var det inte så länge sedan statsminister Stefan Löfven gick ut och markerade att han ansåg att det var Christer Pettersson som var Palmes mördare.

Förundersökningsledaren Peterssons inledande entuasiasm som nu mer eller mindre verkar ha tagit slut är i alla fall något att fundera vidare över. Därför skulle jag självklart vara tacksam om du som skrivit brevet kontaktar mig igen, inte minst för att klargöra om du enbart är en alert och tänkande mediakonsument eller möjligen någon som har ytterligare inblickar.

Jag kommer förstås att göra allt för att upprätthålla din anonymitet.

 

Långläsning om Palmeutredningen i brittiska Guardian

DEN SOM VILL GE ENGELSKSPRÅKIGA BEKANTA något vettigt att läsa om Palmeutredningen har det inte helt lätt. Det finns inte många böcker i ämnet på  engelska – den bästa är tveklöst Jan Bondesons Blood on the Snow.

Nu finns i alla fall en färsk artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian. Det är en tidning som dessutom publicerar sitt material på nätet utan några betalväggar – i stället uppmanar de sina läsare att frivilligt skicka en slant om de gillar vad de läser.

Artikeln heter Who killed the prime minister – the unsolved murder that still haunts Sweden, ungefär Vem mördade statsministern – det olösta mordet som fortfarande hemsöker Sverige. Skribenten heter Imogen West-Knights. Hon är frilansjournalist och har, som framgår av texten, rätt stora kunskaper om Sverige. Hon har också, vilket framgår av texten, talat med ganska många personer i samband med skrivandet. Bland annat med mig, vilket syns på ett par ställen.

Den som går igenom artikeln noga och själv har järnkoll på Palmeutredningen hittar förstås några missar plus en och annan sak som väcker lite undringar. Det kan ju vara ett trevligt helgpyssel att leta efter sådant. Men som helhet tycker jag att West-Knights har lyckats bra med att ge engelskspråkiga läsare en vettig översiktlig bild av denna olösta mordgåta som – just det – fortfarande hemsöker Sverige.