Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.

Tusen sidor genomlysta hemligheter – inte för sent för den som vill ge eller få en julklapp

En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.

NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.

Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”

Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”

Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.

Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.

Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.

 

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Riksåklagaren: håll till godo med Krister Peterssons beslut!

RÅ Petra Lundh fastslår utan motiveringar att Krister Peterssons beslut att stopp vidare utredning av mordet på Olof Palme ska ligga fast. Foto:

KRISTER PETERSSONS beslut att lägga ner Palmeutredningen från i somras väckte mycket kritik.

Mordet på Palme var ju ett brott som på goda grunder kunde betecknas som ett allvarligt angrepp på den svenska demokratiska beslutprocessen.

Genom lagstiftning från 2010 gäller också att mord inte ska preskriberas ens om många år har gått.

Och Krister Petersson kunde inte lägga fram bevisning som ens enligt hans egen bedömning skulle ha räckt till ett åtal mot den avlidne person han valde att peka ut.

Med hans beslut satte rättsapparaten ett drastiskt stopp för utredande av en rad laddade frågor. Sådana som bland annat handlade om främmande staters eventuella inblandning i mordet samt om politiska komplotter med anknytning till den svenska statsmakten.

Och Peterssons ställningstagande innebar förstås också slutet på alla försök från polisens sida att få klarhet kring indicier som pekade mot andra möjliga gärningsmän än den avlidne grafiker som nu stämplas som Palmes baneman.

Olika enskilda personer skrev till Åklagarmyndigheten och bad om att nedläggningsbeslutet skulle överprövas av en högre åklagare.

Den 30 september meddelade överåklagare Lennart Guné att han inte tänkte överpröva beslutet. Han motiverade det bara med att det ”vid en samlad bedömning” inte fanns skäl att göra det.

Även det beslutet överklagades. Nu har riksåklagare Petra Lundh meddelat att inte hon heller tänker överpröva Peterssons nedläggning av utredningen av mordet på statsministern. Några sakskäl har inte Lundh brytt sig om att redovisa i sitt beslut. Här heter det bara: ”Riksåklagaren delar den högre åklagarens bedömning att någon ytterligare granskning inte ska ske.”

Stig Engström ska med andra ord även i fortsättningen officiellt betraktas som Palmes mördare.

Någon ytterligare granskning ska inte ske, vare sig av Peterssons hantering av frågan eller av vem som sköt Palme.

Här är RÅ:s beslut.

Det kan inte överklagas.

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Frågorna om Estonia väcks med förnyad styrka

Modell av Estonia. Fartyget med sina nio däck och plats för 2 000 passagerare hette tidigare Viking Sally och gick då mellan Åbo och Stockholm. I september 1994 gick fartyget till botten mellan finska Utö och estniska Dagö. De flesta som fanns ombord förolyckades. Foto: Stan Shebs, Wikimedia Commons.

DEN NYA DOKUMENTÄRSERIEN Estonia – fyndet som förändrar allt som visas på DPlay har dramatiskt avslöjat något som strider mot den etablerade versionen av vad som hänt i samband med förlisningen. Dykare som undersökt vraket har kunnat konstatera att det finns ett stort avlångt hål i skrovet.

Hur viktigt är detta, så många år efteråt?

Det får vi förhoppningsvis veta. Vad som är uppenbart är att det öppnar för andra förklaringar än den officiella, den som handlar om att fartyget sjönk för att bogvisiret lossnat på grund av den hårda väderleken.

Estoniakatastrofen inträffade 28 september 1994. 852 av de 994 personerna ombord förolyckades. Orsakerna till haveriet har debatterats under årens lopp men det nya avslöjandet tillför fakta som hittills varit okända, men som tycks stämma överens med hur det gick till när fartyget sjönk.

Avslöjandet får extra laddning eftersom svenska myndigheter agerat på ett sätt som kan tolkas som att de velat försvåra en utredning av vad som förorsakade katastrofen. Dels har det handlat om de långtgående försöken att täcka över vraket med betong. Och dels om beslutet att kriminalisera dykningar vid Estonia.

Tio år efter haveriet kunde TV-journalisten Lars Borgnäs avslöja att Estonia vid tidigare resor använts för att smuggla gammal sovjetisk militär materiel till Sverige.  Det fanns ett givet intresse från svensk och annan västerländsk militär underrättelsetjänst att studera sådan utrustning. Och denna smuggling hade alltså genomförts trots att det givetvis kunde innebära olika typer av risker för de ovetande passagerarna på ett civilt fartyg.

I den nya dokumentärserien framträder en av de överlevande från Estonia, Sara Hedrenius, med uppgifter som pekar på att en sådan smuggling också genomfördes under själva den resa som slutade med det tragiska haveriet.

Sara Hedrenius säger i dokumentären:

”Båten är försenad så jag går ut på däck och ser ut över parkeringen. Då ser jag att det kommer en transport som kör snabbt, eskorterad av tre, fyra motorcyklar. Grönmålade militära fordon åker på båten.”

Hennes kommentar i dag:

”Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag var vittne?”

Filmaren Henrik Evertsson som är ansvarig för dokumentärserien och en av hans medarbetare står i dag åtalade för brott mot gravfriden för att de genomfört en dykning vid Estonia. Henrik Evertsson berättade nyligen i Expressen om hur han tidigare i år topsades av polis i samband med att han förhördes om filmprojektet. En svensk åklagare försökte också få igenom ett beslag av filmmaterialet.

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har också forskat kring Estonia och avslöjat hemliga militära transporter som genomfördes på fartyget. FOTO: Anna Drvnik

Lars Borgnäs, som förutom att han gjort TV-reportage om Estonia också skrivit om frågorna kring haveriet i sin bok Nationens intresse, intervjuas om betydelsen av de nya fynden i det senaste numret av veckotidningen Internationalen.

Han säger bland annat:

”Kravet att man ska undersöka vraket har /…/ framförts åtskilliga gånger under åren, men det har aldrig blivit gjort. Myndigheterna, de svenska framför allt, har hållit emot och inte velat göra en ny utredning. Men nu är det omöjligt att inte tillsätta en ny utredning, menar jag.”

Den nya debatt som väcks om Estonia är en påminnelse om att Sverige under det kalla kriget varit indraget i händelseförlopp som inte kommit fram i ljuset utan som bara låtit sig observeras mer eller mindre indirekt.

Existensen av det omfattande svenska Stay Behindnätverket är ett ett sådant exempel. Nätverket var en hemlig paramilitär struktur med kopplingar till NATO och dess existens var givetvis helt i strid med Sveriges officiellt deklarerade neutralitetspolitik. Och frågor har många gånger rests – bland annat i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Inga-Britt Ahlenius (betalvägg) – om orsaken till att mordet på Olof Palme inte har klarats upp är att det finns storpolitiska dimensioner som gjort att det som hände vid Dekorimahörnan varit för känsligt för att utreda på riktigt. Ahlenius pekar just på de möjliga kopplingarna mellan Stay Behind och Palmemordet.

En utredning av vad som hände med Estonia kan med andra ord komma att bidra till att lyfta på locket till många hemligheter i svensk samtidshistoria.

 

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

Överåklagare Lennart Guné vill inte överpröva Krister Peterssons beslut att peka ut Stig Engström. FOTO: Thomas Carlgren

I DAG MEDDELADES att överåklagare Lennart Guné beslutat att inte överpröva Krister Peterssons beslut att lägga ned Palmeutredningen.

Beslutet togs alltså inte av Riksåklagaren, utan av en åklagare på närmast högre nivå ovanför Krister Petersson. Det framgår av pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten att flera personer begärt överprövning av Peterssons beslut.

Guné hänvisar till att de som begärt överprövning inte har någon särskild relation till vare sig Olof Palme eller Stig Engström.

Han kunde ändå ha beslutat sig för att överpröva beslutet om han själv ansåg att det fanns anledning. Men i pressmeddelandet uttalar sig Guné och säger i allmänna ordalag att han ”vid en samlad bedömning” inte anser att det finns särskilda skäl för det.

Något annat var nog inte att vänta i denna första runda. Om Krister Peterssons kontroversiella beslut hade överprövats redan nu hade det varit en sensation – inte minst eftersom Riksåklagaren direkt efter den 10 juni var mycket noga med att undvika att på något sätt kritisera Petersson.

Men det skulle vara mycket förvånande om detta blir sista ordet om saken.

Redan det faktumet att Justitieombudsmannen granskar Krister Peterssons utpekande gör att saken oundvikligen kommer upp igen. Åklagarmyndigheten ska svara JO senast den 16 november. Här är en länk till JO:s begäran om yttrande från Åklagarmyndigheten. Skrivelsen innehåller flera distinkta frågor som inte gärna låter sig avfärdas med svepande formuleringar av det slag som överåklagaren Guné presenterat i pressmedelandet.