Nya krav på utredning av Estonia – fanns det militär last ombord?

Vattenfylld räddningsflotte från Estonia.

ETT ANTAL ansedda debattörer och experter har publicerat en artikel i Svenska Dagbladet där de reser förnyade krav på att vraket efter passagerarfärjan Estonia måste undersökas genom dykning.

Det är nu 25 år sedan Estonia gick till botten och 852 människor miste livet.

Skribenterna betonar att haveriförloppet i viktiga delar fortfarande är oklart. Och de pekar på flera dramatiska uppgifter som tyder på att det – i strid med gällande lagstiftning – kan ha funnits militär last på detta fartyg som ju gick i civil trafik.

De skriver:

”Det hade givetvis blivit en oerhörd skandal, ovanpå den ofattbara mänskliga tragedi olyckan innebär, om det visat sig att krigsmateriel forslats på bildäck på Estonia. Vi kan föreställa oss att det i så fall varit ett svårt dilemma för de svenska och estniska regeringarna att lösa. Beslut måste ju tas om färjan skulle bärgas eller ej, om bildäck skulle undersökas eller ej.

Färjan blev liggande utan att granskas närmare, en unik hantering av en olycka av den storleksordningen.”

Bland dem som nu tagit till orda finns Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör på Riksrevisionsverket och före detta chef för FN:s internrevision; Lennart Berglund, ordförande för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA; Lars Borgnäs, journalist; Susanna Popova, journalist och  författare samt Anders Ulfvarson, professor emeritus i marin konstruktionsteknik på Chalmers.

Tecken på övervakning av Palme under mordkvällen – ny utförlig sammanställning

Från Dagens Nyheter 28 mars 1987. Frågorna om män med walkie-talkies ställdes då även inom polisen – och samma frågor kvarstår i dag.

VAR OLOF PALME ÖVERVAKAD AV OLIKA PERSONER under den kväll som slutade med att han sköts till döds?

Det har länge varit känt att många tecken på den saken rapporterats in till mordutredningen. Bland annat, men inte enbart, har det handlat om personer med walkie-talkies. Och det har också handlat om märklig radiotrafik som utomstående personer råkat avlyssna.

För den som vill reflektera över de många observationerna har det inte varit alldeles lätt att få en överblick. Nu har nättidningen Efolket gjort en ambitiös och utförlig sammanställning av sådana vittnesuppgifter.

Efolket som beskriver sig som ”en folklig, lokal och kosmopolitisk Eskilstunatidning” utan partipolitiska bindningar har även tidigare intresserat sig för Palmeutredningen och publicerat flera texter, till exempel de här:

Efolket kräver: upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme

Palmeutredningen – mörkläggning från dag ett?

Småländsk smed kan leda utredningen om mordet på Olof Palme framåt

Den nya artikeln om övervakningen av Palme bygger alltså på vittnesberättelser som kommit fram under mer än trettio år. En del av dem är definitivt sensationella om de visar sig vara korrekta. Och mycket pekar på att dessa vittnesmål över lag bör tas på allvar även om de vanliga reservationerna när det gäller osäkerheten kring vittnesuppgifter förstås måste göras även här.

Vad som är anmärkningsvärt efter så många år och ett fortfarande olöst statsministermord är att omfattningen av dessa vittnesmål inte är  särskilt känd i vidare kretsar. Denna översikt bör därför kunna bilda utgångspunkten för en fördjupad diskussion i ämnet.

 

Det kom ett brev: vilka är det som har makten över utredningen?

Detalj ur brevet från personen som kallar sig Visselblåsaren och som ställer ett antal motiverade frågor om vad som händer med Palmeutredningen.

HÄROM DAGEN kom ett brev till mig.

Mestadels blir jag kontaktad via mail, telefon, via min blogg eller Facebook/Messenger. Men ibland, faktiskt, via vanliga pappersbrev.

Det kan ju vara begripligt i dessa dagar att någon väljer det sättet att kommunicera – just för att det är lite ålderdomligt. Det lämnar ju inga elektroniska spår.

Det här brevet, med handtextad adress, innehöll bara ett enda papper. På pappret fanns datorproducerad text utskriven på en laserskrivare. Rubriken var Mordet på statsminister Olof Palme.

Brevet innehöll en kortfattad genomgång av de senaste årens händelseförlopp kring Palmeutredningen med start i februari 2017 då Krister Petersson tillträdde som förundersökningsledare.

Brevskrivaren lyfter fram att det i början lät som om Petersson var mycket optimistisk. Allra längst gick åklagaren möjligen i maj 2018. I brevet finns en hänvisning till en intervju som publicerades av SVT, där det bland annat heter:

Petersson säger att han, utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan.

– Det har jag men det är ingenting som jag vill torgföra i media. Vi arbetar efter olika teorier och det finns olika personer som kan vara olika intressanta i olika sammanhang, men mina personliga åsikter eller vad vi inom Palmeutredningen bedömer är ingenting som jag kommenterar, säger Krister Petersson och tillägger att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till en domstol.

Men ju längre tiden gått desto mer dämpad har Peterssons optimism verkat vara, vilket brevskrivaren understryker. I februari i år säger Petersson till Aftonbladet: ”Jag har begärt förstärkning men inte fått det, så det går ju inte framåt med ljusets hastighet”. Då berättar han också för tidningen att varken han eller utredarna jobbar heltid med fallet.

Brevskrivaren frågar sig:

Vilka eller vad gynnas av att mordet inte klaras upp? Varför ströps utredningens resurser efter att åklagaren den 23 maj 2018 tydligt berättat att han har en uppfattning om vem mördaren är och att han behöver mer bevis för att ta ärendet till en domstol?

Varför tycks inte makthavare lyssna på åklagare Krister Petersson – eller är det precis det dom gjort?

Vilka är det i praktiken som har makten över utredningen?

Brevet är undertecknat ”Visselblåsaren”. Det är ju en term som i vanliga fall syftar på personer som har kunskaper inifrån en verksamhet och som slår larm.

Jag kan inte bedöma om brevskrivaren har sådana kunskaper, men frågorna i brevet är relevanta. Några andra personer som också offentligt engagerat sig i frågorna kring mordutredningen har just berättat för mig att de nyligen fått samma brev. Enda skillnaden är att en introducerande handskriven rad högst upp på pappret har varit olika formulerad i olika fall.

På mitt brev löd det handskrivna budskapet: Det är inte utredningen som behöver granskas just nu!

Gissningsvis var det en anspelning på innehållet i en artikel som Lars Borgnäs och jag publicerade i Göteborgs-Posten tidigare i år där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska Palmeutredningen. Brevskrivarens poäng är – tänker  jag – att problemet inte finns i, utan ovanför, utredningen.

Det är givet att den som vill tro att den politiska makten i Sverige är genomskinlig och tillgänglig för demokratisk insyn blir illa berörd av sådana tankar. Bör de inte avfärdas som konspirationsteorier?

Ja, det är det som är frågan. Under utredningens tidiga år fanns det definitivt en alldeles tydlig inblandning från politisk nivå i vad som skedde med mordspaningarna. Ebbe Carlssonaffären är det mesta kända – men inte alls det enda – exemplet på hur kanslihuset agerade i hemlighet för att styra utredandet.

Mordutredningen bör rimligtvis vara mindre politiskt laddad nu efter alla dessa år. Men kanske är den fortfarande känsligare än vad många av oss vill föreställa oss. Och som vi minns var det inte så länge sedan statsminister Stefan Löfven gick ut och markerade att han ansåg att det var Christer Pettersson som var Palmes mördare.

Förundersökningsledaren Peterssons inledande entuasiasm som nu mer eller mindre verkar ha tagit slut är i alla fall något att fundera vidare över. Därför skulle jag självklart vara tacksam om du som skrivit brevet kontaktar mig igen, inte minst för att klargöra om du enbart är en alert och tänkande mediakonsument eller möjligen någon som har ytterligare inblickar.

Jag kommer förstås att göra allt för att upprätthålla din anonymitet.

 

Långläsning om Palmeutredningen i brittiska Guardian

DEN SOM VILL GE ENGELSKSPRÅKIGA BEKANTA något vettigt att läsa om Palmeutredningen har det inte helt lätt. Det finns inte många böcker i ämnet på  engelska – den bästa är tveklöst Jan Bondesons Blood on the Snow.

Nu finns i alla fall en färsk artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian. Det är en tidning som dessutom publicerar sitt material på nätet utan några betalväggar – i stället uppmanar de sina läsare att frivilligt skicka en slant om de gillar vad de läser.

Artikeln heter Who killed the prime minister – the unsolved murder that still haunts Sweden, ungefär Vem mördade statsministern – det olösta mordet som fortfarande hemsöker Sverige. Skribenten heter Imogen West-Knights. Hon är frilansjournalist och har, som framgår av texten, rätt stora kunskaper om Sverige. Hon har också, vilket framgår av texten, talat med ganska många personer i samband med skrivandet. Bland annat med mig, vilket syns på ett par ställen.

Den som går igenom artikeln noga och själv har järnkoll på Palmeutredningen hittar förstås några missar plus en och annan sak som väcker lite undringar. Det kan ju vara ett trevligt helgpyssel att leta efter sådant. Men som helhet tycker jag att West-Knights har lyckats bra med att ge engelskspråkiga läsare en vettig översiktlig bild av denna olösta mordgåta som – just det – fortfarande hemsöker Sverige.

Hela polisförhöret med Lisbeth Palme 3 november 1993

EN AV DE MEST ANMÄRKNINGSVÄRDA ASPEKTERNA av Palmeutredningen är att den person som borde haft mest att tillföra utredningen är mycket kortfattat hörd – i alla fall om vi talar om sådana förhör som är officiellt tillgängliga.

Vi talar alltså om Lisbeth Palme. I samband med åtalet mot Christer Pettersson presenterades ett omfattande förundersökningsprotokoll där ett antal korta förhör med Lisbeth Palme ingick i första delen, det så kallade huvudprotokollet.

Ett ytterligare polisförhör med Lisbeth har senare offentliggjorts, nämligen i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Christer Pettersson. Stora delar av det tilläggsprotokoll H som bifogades resningsansökan hemligstämplades. Även identiteten på ett antal hörda personer omgavs av sekretess. Men av någon anledning kom det förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993 med i det material som släpptes.

Kanske för att det inte innehåller några uppenbara sensationer. Det betyder dock inte att det ska avfärdas som ointressant. Med tanke på hur lite som redovisats av Lisbeth Palmes iakttagelser och påståenden är allt som finns att studera av uppenbart intresse.

En av de debattörer som ofta återkommer på min blogg, Jörgen G, efterlyste nyligen detta förhör. Han hade inte hittat det någonstans på nätet.

Nu lägger jag upp det, som en service åt er som följer bloggen. Men också med förhoppning att det kan leda till värdefulla iakttagelser och slutsatser från er sida.

Förhöret hölls av kriminalkommissarie Paul Johansson, biträdande förhörsledare var Lars Hamrén. I utredningen har förhöret beteckningen T 116-L.

Här är de sex sidorna.

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.