Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Riksåklagaren: håll till godo med Krister Peterssons beslut!

RÅ Petra Lundh fastslår utan motiveringar att Krister Peterssons beslut att stopp vidare utredning av mordet på Olof Palme ska ligga fast. Foto:

KRISTER PETERSSONS beslut att lägga ner Palmeutredningen från i somras väckte mycket kritik.

Mordet på Palme var ju ett brott som på goda grunder kunde betecknas som ett allvarligt angrepp på den svenska demokratiska beslutprocessen.

Genom lagstiftning från 2010 gäller också att mord inte ska preskriberas ens om många år har gått.

Och Krister Petersson kunde inte lägga fram bevisning som ens enligt hans egen bedömning skulle ha räckt till ett åtal mot den avlidne person han valde att peka ut.

Med hans beslut satte rättsapparaten ett drastiskt stopp för utredande av en rad laddade frågor. Sådana som bland annat handlade om främmande staters eventuella inblandning i mordet samt om politiska komplotter med anknytning till den svenska statsmakten.

Och Peterssons ställningstagande innebar förstås också slutet på alla försök från polisens sida att få klarhet kring indicier som pekade mot andra möjliga gärningsmän än den avlidne grafiker som nu stämplas som Palmes baneman.

Olika enskilda personer skrev till Åklagarmyndigheten och bad om att nedläggningsbeslutet skulle överprövas av en högre åklagare.

Den 30 september meddelade överåklagare Lennart Guné att han inte tänkte överpröva beslutet. Han motiverade det bara med att det ”vid en samlad bedömning” inte fanns skäl att göra det.

Även det beslutet överklagades. Nu har riksåklagare Petra Lundh meddelat att inte hon heller tänker överpröva Peterssons nedläggning av utredningen av mordet på statsministern. Några sakskäl har inte Lundh brytt sig om att redovisa i sitt beslut. Här heter det bara: ”Riksåklagaren delar den högre åklagarens bedömning att någon ytterligare granskning inte ska ske.”

Stig Engström ska med andra ord även i fortsättningen officiellt betraktas som Palmes mördare.

Någon ytterligare granskning ska inte ske, vare sig av Peterssons hantering av frågan eller av vem som sköt Palme.

Här är RÅ:s beslut.

Det kan inte överklagas.

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Frågorna om Estonia väcks med förnyad styrka

Modell av Estonia. Fartyget med sina nio däck och plats för 2 000 passagerare hette tidigare Viking Sally och gick då mellan Åbo och Stockholm. I september 1994 gick fartyget till botten mellan finska Utö och estniska Dagö. De flesta som fanns ombord förolyckades. Foto: Stan Shebs, Wikimedia Commons.

DEN NYA DOKUMENTÄRSERIEN Estonia – fyndet som förändrar allt som visas på DPlay har dramatiskt avslöjat något som strider mot den etablerade versionen av vad som hänt i samband med förlisningen. Dykare som undersökt vraket har kunnat konstatera att det finns ett stort avlångt hål i skrovet.

Hur viktigt är detta, så många år efteråt?

Det får vi förhoppningsvis veta. Vad som är uppenbart är att det öppnar för andra förklaringar än den officiella, den som handlar om att fartyget sjönk för att bogvisiret lossnat på grund av den hårda väderleken.

Estoniakatastrofen inträffade 28 september 1994. 852 av de 994 personerna ombord förolyckades. Orsakerna till haveriet har debatterats under årens lopp men det nya avslöjandet tillför fakta som hittills varit okända, men som tycks stämma överens med hur det gick till när fartyget sjönk.

Avslöjandet får extra laddning eftersom svenska myndigheter agerat på ett sätt som kan tolkas som att de velat försvåra en utredning av vad som förorsakade katastrofen. Dels har det handlat om de långtgående försöken att täcka över vraket med betong. Och dels om beslutet att kriminalisera dykningar vid Estonia.

Tio år efter haveriet kunde TV-journalisten Lars Borgnäs avslöja att Estonia vid tidigare resor använts för att smuggla gammal sovjetisk militär materiel till Sverige.  Det fanns ett givet intresse från svensk och annan västerländsk militär underrättelsetjänst att studera sådan utrustning. Och denna smuggling hade alltså genomförts trots att det givetvis kunde innebära olika typer av risker för de ovetande passagerarna på ett civilt fartyg.

I den nya dokumentärserien framträder en av de överlevande från Estonia, Sara Hedrenius, med uppgifter som pekar på att en sådan smuggling också genomfördes under själva den resa som slutade med det tragiska haveriet.

Sara Hedrenius säger i dokumentären:

”Båten är försenad så jag går ut på däck och ser ut över parkeringen. Då ser jag att det kommer en transport som kör snabbt, eskorterad av tre, fyra motorcyklar. Grönmålade militära fordon åker på båten.”

Hennes kommentar i dag:

”Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag var vittne?”

Filmaren Henrik Evertsson som är ansvarig för dokumentärserien och en av hans medarbetare står i dag åtalade för brott mot gravfriden för att de genomfört en dykning vid Estonia. Henrik Evertsson berättade nyligen i Expressen om hur han tidigare i år topsades av polis i samband med att han förhördes om filmprojektet. En svensk åklagare försökte också få igenom ett beslag av filmmaterialet.

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har också forskat kring Estonia och avslöjat hemliga militära transporter som genomfördes på fartyget. FOTO: Anna Drvnik

Lars Borgnäs, som förutom att han gjort TV-reportage om Estonia också skrivit om frågorna kring haveriet i sin bok Nationens intresse, intervjuas om betydelsen av de nya fynden i det senaste numret av veckotidningen Internationalen.

Han säger bland annat:

”Kravet att man ska undersöka vraket har /…/ framförts åtskilliga gånger under åren, men det har aldrig blivit gjort. Myndigheterna, de svenska framför allt, har hållit emot och inte velat göra en ny utredning. Men nu är det omöjligt att inte tillsätta en ny utredning, menar jag.”

Den nya debatt som väcks om Estonia är en påminnelse om att Sverige under det kalla kriget varit indraget i händelseförlopp som inte kommit fram i ljuset utan som bara låtit sig observeras mer eller mindre indirekt.

Existensen av det omfattande svenska Stay Behindnätverket är ett ett sådant exempel. Nätverket var en hemlig paramilitär struktur med kopplingar till NATO och dess existens var givetvis helt i strid med Sveriges officiellt deklarerade neutralitetspolitik. Och frågor har många gånger rests – bland annat i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Inga-Britt Ahlenius (betalvägg) – om orsaken till att mordet på Olof Palme inte har klarats upp är att det finns storpolitiska dimensioner som gjort att det som hände vid Dekorimahörnan varit för känsligt för att utreda på riktigt. Ahlenius pekar just på de möjliga kopplingarna mellan Stay Behind och Palmemordet.

En utredning av vad som hände med Estonia kan med andra ord komma att bidra till att lyfta på locket till många hemligheter i svensk samtidshistoria.

 

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

Överåklagare Lennart Guné vill inte överpröva Krister Peterssons beslut att peka ut Stig Engström. FOTO: Thomas Carlgren

I DAG MEDDELADES att överåklagare Lennart Guné beslutat att inte överpröva Krister Peterssons beslut att lägga ned Palmeutredningen.

Beslutet togs alltså inte av Riksåklagaren, utan av en åklagare på närmast högre nivå ovanför Krister Petersson. Det framgår av pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten att flera personer begärt överprövning av Peterssons beslut.

Guné hänvisar till att de som begärt överprövning inte har någon särskild relation till vare sig Olof Palme eller Stig Engström.

Han kunde ändå ha beslutat sig för att överpröva beslutet om han själv ansåg att det fanns anledning. Men i pressmeddelandet uttalar sig Guné och säger i allmänna ordalag att han ”vid en samlad bedömning” inte anser att det finns särskilda skäl för det.

Något annat var nog inte att vänta i denna första runda. Om Krister Peterssons kontroversiella beslut hade överprövats redan nu hade det varit en sensation – inte minst eftersom Riksåklagaren direkt efter den 10 juni var mycket noga med att undvika att på något sätt kritisera Petersson.

Men det skulle vara mycket förvånande om detta blir sista ordet om saken.

Redan det faktumet att Justitieombudsmannen granskar Krister Peterssons utpekande gör att saken oundvikligen kommer upp igen. Åklagarmyndigheten ska svara JO senast den 16 november. Här är en länk till JO:s begäran om yttrande från Åklagarmyndigheten. Skrivelsen innehåller flera distinkta frågor som inte gärna låter sig avfärdas med svepande formuleringar av det slag som överåklagaren Guné presenterat i pressmedelandet.

 

 

 

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade

Restaurang Mancini, tidigare Bohemia, som den ser ut i dag. Krogen var fortfarande öppen när Palme sköts ihjäl och den flyende mördaren passerade tätt intill entrén. FOTO: Anders Hasselbohm.

Journalisten och författaren Anders Hasselbohm är bekant för denna bloggs läsare.  Han publicerade tidigare i år en uppmärksammad artikel här. Den handlade om tecken på att det förbereddes ett attentat mot Palme under dennes besök på Kreta hösten 1985.

Anders Hasselbohm är också känd för sina initierade artiklar i Aftonbladet och tidningen Vi om en möjlig koppling mellan Sydafrika och Palmemordet. Och han skrev en uppmärksammad bok om 80-talets ubåtskränkningar av svenska vatten, Ubåtshotet, en kritisk granskning av Ubåtsskyddskommissionens rapport.

I denna artikel presenterar han häpnadsväckande information som visar att Palmeutredarna under alla år – och in i det sista – missat att titta på en närmast självklar adress i området närmast kring Dekorima: restaurangen Bohemia.

Det är anmärkningsvärt – inte minst i skenet av att Palmeåklagaren Krister Petersson gärna markerade att han ansåg att mordet bara kunde klaras upp om utredningen verkligen fokuserade på vad som skedde kring brottsplatsen. /GW


Av Anders Hasselbohm

MAN SKULLE KANSKE TRO att polisen sökt av och talat med alla i området i närheten av platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Men så är det inte. Inte ens idag efter 34 år.

”Ingen polis har hittills besökt oss eller frågat oss om någonting”, säger Claudio Mancini, ägare till restaurang Bohemia, idag Mancini. Restaurangen ligger bara runt 60 meter från mordplatsen och i den riktning mördaren uppges ha flytt.

”Jag har varit väldigt förvånad eftersom jag förstås som alla andra har följt mordspaningarna”, säger Claudio Mancini. ”Jag utgick ifrån att polisen allra först noggrant undersöker området i omedelbar närhet av en mordplats. Men så var det alltså inte efter mordet på Sveriges statsminister.”

Jag träffade Claudio Mancini för två och ett halvt år sedan på hans restaurang i ett annat ärende. Det var då han sa ovanstående, att ingen polis hade besökt restaurangen och förhört honom eller någon i hans personal om de observerat något speciellt under mordkvällen och om vilka gäster de hade haft.

Ett sådant besök med förhör tillhör det första polisen ska göra intill platsen av ett mord! Vart än gärningsmannen tog vägen sedan han sprungit inåt på Tunnelgatan så passerade han nära Bohemias entré.

Enormt förvånad över vad Claudio Mancini berättat skrev jag ett email till Sven-Åke Blombergsson, en av Palmeutredarna, den 23 februari 2018. Jag skrev inledningsvis att jag just av ägaren till Bohemia fått höra något ”som gjorde att öronen nästan trillade av, nämligen att ingen polisutredare någonsin sedan mordet på Palme har kontaktat honom – på en restaurang mindre än 100 meter och längs mördarens förmodade flyktväg. Ingen på 32 år! Häpnadsväckande!”

Claudio Mancini, var ägare till den välkända italienska restaurangen Bohemia på Tunnelgatan när Palme mördades och har haft den sedan dess. Bohemias läge på den korta sträckan mellan mordplatsen och trapporna upp mot Brunkebergsåsen borde ha gjort polisen angelägen om att få information från honom och hans personal. Men mordutredarna kontaktade honom aldrig under de 34 år som utredningen pågick. FOTO: Privat.

Claudio Mancini var själv på restaurangen och i själva lokalen vid tiden för mordet.

Han sa att han mindes tre kvinnor på restaurangen. En av dem rusade tillbaka till Bohemia sedan hon fått klart för sig att Olof Palme skjutits alldeles intill och bad att få låna en telefon. Hon var journalist och ringde sin redaktion.

Att jag 2018 sökte upp Claudio Mancini berodde på att jag hade en uppgift om att en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.

Bernt Carlsson var något av Palmes grå eminens i utrikesfrågor, tidigare generalsekreterare i Socialistinternationalen, senare biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär.

Det hade spekulerats om varför makarna Palme promenerade hem från sitt biobesök och varför de bytte sida på Sveavägen. Skulle Olof Palme träffa någon på hemväg? Var deras plan möjligen att slinka in på just Bohemia? Satt möjligen någon inne på restaurangen och väntade på dem?

Till sin flickvän Sanya Popovic i New York sa Bernt Carlsson efter mordet att han var en av en handfull personer som visste varför Palme dödats. Något liknande har veterligen ingen annan i den närmaste kretsen kring Olof Palme yppat.

Bernt Carlsson själv omkom i en flygkrasch i december 1988 på väg till New York. En bomb exploderade ombord på Pan Am-planet som störtade vid Lockerbie i Skottland.

Carlsson var en enveten apartheid-motståndare, Sydafrikas utrikesminister Pik Botha var bokad på samma flight med sin 22-mannadelegation för att tillsammans med Bernt Carlsson och FN:s generalsekreterare delta i högtidligheten då det av Sydafrika kontrollerade Sydvästafrika skulle bli det fria Namibia.

Pik Botha valde dock att efter en varning från sin säkerhetstjänst att boka om till en tidigare Pan Am-avgång (The Independent on Sunday 24 oktober 2018), uppenbarligen utan att varna andra.

Vad hände då sedan jag skrivit mitt email till Sven-Åke Blombergsson på Palmegruppen i februari 2018? Har Claudio Mancini kontaktats av polisen sedan dess?

”Nej, ingen polis har pratat med mig, inte heller efter att du i ett email uppmärksammade dem på att ingen överhuvudtaget kontaktat oss sedan mordet.” Det säger Mancini till mig nu.

Vid presskonferensen 10 juni sa Krister Petersson bland annat vid ett tillfälle att journalister och andra ju bara har kunskap om delar av utredningen om mordet på Olof Palme medan polis och förundersökningsledaren ju sitter på helheten.

Detta stämmer alltså knappast.

Ingen utredare har ju ens på över 34 år förmått hasa sig iväg de runt 60 meterna från mordplatsen till Bohemia, numera Mancini, för att inhämta m ö j l i g e n väsentlig information. Här är alltså ännu en hålighet i en lång utredning full av håligheter.

Ny upplaga av Mörkläggning – boken om maktspelet och lögnerna i början på Palmeutredningen

Det var 23 år sedan min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kom ut. Den har varit slutsåld en tid, i höst kommer den med ett nyskrivet förord.

EN NY UPPLAGA AV MIN BOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer att vara ute i handeln den 15 oktober efter att ha varit slutsåld i mer än två år. Den har ett helt nyskrivet förord på 24 sidor.

Fråga: Är det boken du ska läsa om du vill direkt vill ha svaret på vem som mördat Olof Palme?

Svar: Nej, det är det inte. Men det är definitivt boken du ska läsa om du vill veta sanningen om mordutredningen.


En maning till alla läsare: missa inte den snabba enkätfrågan längst ner!


Mörkläggning beskriver de första tio årens hemligheter, maktspel och intriger. Här finns Holmér och hans PKK-spår, Ebbe Carlssonaffären och rättegången mot Christer Pettersson. Och här finns också en initierad beskrivning av den laglösa kultur som rådde inom Säpo, en kultur som bland annat tog sig uttryck i ett långtgående samarbete med amerikanska CIA för att få fram användbara uppgifter till mordutredningen. Konkret handlade det om olovlig avlyssning av ett antal kurder som utsetts till misstänkta Palmemördare.

Ett centralt tema är också hur kanslihuset var djupt inblandat i mordspaningarna och gav ett långtgående stöd till de politiska fixarna Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

Var och en som undrar över Krister Peterssons märkliga nedläggning av utredningen tidigare i år får i den här boken en ingång till förståelse av förhistorien, hur det hela började. Mörkläggning beskriver i detalj hur det från första dagen fanns ett politiskt spel kring statsministermordet. Det skulle helt enkelt inte få chansen att utredas på vanligt sätt.

Det tog mig sex år att skriva boken. Hade jag förstått uppgiftens omfattning när jag började så hade jag nog aldrig inlett projektet. I efterhand kan jag konstatera att det var tur att jag inte fattade det – för jag är övertygad om att det är viktigt att boken blivit skriven. Mörkläggning är en djupgående genomgång av mordutredningen med ett innehåll som till största delen inte kan hittas i andra böcker.

Händelseutvecklingen de senaste åren – med sammanbrottet för den tidigare närmast officiella sanningen om Christer Pettersson som statsministermördare och med Krister Peterssons halsbrytande avslutning av utredningen – illustrerar att de frågor jag tar upp är angelägna och att debatten måste fortsätta.

Och låt mig lägga till: Mörkläggning innehåller information som inte heller kommer att dyka upp när handlingar ur utredningen nu i växande utsträckning blir i alla fall delvis offentliga. För denna bok är i första hand berättelsen om vad utredarna faktiskt gjorde, inte om vad som står i de dokument de upprättat.

Men Mörkläggning är också – vilket är minst lika viktigt – berättelsen om kontakterna mellan utredarna och landets ledande politiker.

Ni som har följt min blogg en längre tid har säkert tagit del av kortare avsnitt ur denna bok ett antal gånger: Mörkläggning är nog den av mina böcker som jag oftast gått tillbaka till och citerat från när olika läsarfrågor kommit upp.

Boken mottogs väl när den kom ut.

Föreningen Grävande Journalister gav Mörkläggning priset Guldspaden för 1997 års bästa undersökande journalistik i bokform.

Och så här skrev recensenter:


”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.


”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.


”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.


”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.


”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.


”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.


Så här såg första upplagan ut. De två senaste åren har den bara gått att köpa antikvariskt. Och dyrt.

Första upplagan kom ut i två band. Den nya upplagan kommer i en enda volym. Hela den gamla texten finns med (dock korrigerad när det gäller några detaljer, vilket listas i slutet av boken). Och nu tillkommer alltså ett nyskrivet förord.

Den nya upplagan är på över 1 000 sidor. Den är fortfarande inbunden och försedd med skyddsomslag. Boken har liksom tidigare en utförlig notapparat, litteraturförteckning och register.

När Mörkläggning kom ut på 90-talet kostade den över 400 kronor. Det var i och för sig inget orimligt pris för en tjock inbunden bok i två band. Men ändå mycket pengar.

Den här gången, när andra upplagan kommer ut, har förlaget och jag varit överens om att sätta ett så överkomligt pris som möjligt. Exakt vad den kommer att kosta beror på vem som säljer den, men räkna med ett pris som pendlar runt 300 kronor.

Det var inte lätt för mig att få boken utgiven på 90-talet. Ett antal förlag tackade nej. Det var kanske inte så konstigt. En okänd författare, en väldigt tjock bok.

Till sist kom jag i kontakt med en gammal vän, Göran Dahlman, som helt enkelt startade ett förlag, Bokförlaget Kärret, just genom att ge ut Mörkläggning.  Han har senare gett ut en hel del annat, exempelvis en rad böcker om Palmeutredningen av Sven Anér och några egna detektivromaner (högst läsvärda).

Boken ges även denna gång ut av Kärret.

Den förra upplagan gick inte bara att köpa i bokhandeln utan den var också möjlig att beställa direkt från Kärret eller från min hemsida. Det var en service som innebar en hel del extra jobb för förlaget (och lite för mig) men egentligen inte så stora fördelar för köparna. Så går det inte att göra den här gången.

Du kan alltså inte beställa boken direkt via denna blogg – och inte heller via min hemsida eller Bokförlaget Kärret. Beställ den eller bevaka den via din vanliga fysiska bokhandel eller någon av nätbokhandlarna.

Vill du däremot göra mig och förlaget en liten tjänst – och samtidigt själv få ett hum om hur många andra som besöker den här bloggen som tänker köpa boken?

Svara i så fall väldigt gärna på den här frågan om hur du tänker göra. Det är givetvis inget bindande löfte, men det är ändå bra information till förlaget och mig.