Så här stor var bloggen 2021 – visningar, besökare, kommentarer

2021 har varit ett innehållsrikt år på bloggen – bland annat intervjuade jag Henrik Bromander om hans roman om det svenska Stay Behindnätverket. Och antalet besök på bloggen liksom antalet kommentarer har varit fortsatt högt.

DEN HÄR BLOGGEN fortsätter att nå ut stort, det visar den statistik för 2021 som sammanställts av WordPress. Under året besöktes bloggen vid 608 160 tillfällen. Nu är det givetvis många personer som varit inne flera eller många gånger, så antalet unika besökare är mindre men stort ändå – 86 858 personer har besökt bloggen under året.

Det ska sägas på en gång att detta inte är lika höga siffror som rekordåret 2020 då nedläggningen av Palmeutredningen orsakade väldigt många besök till bloggen – 683 569 visningar, fördelade på 141 843 besökare. Och att siffrorna för 2020 blev så höga berodde i stor utsträckning på siffrorna för juni, alltså den månad då Krister Petersson höll sin digitala pressträff. Enbart under juni 2020 hade bloggen 159 364 visningar.

Siffrorna för 2021 innebär å andra sidan att de som besökt bloggen det år som gått i genomsnitt har varit inne avsevärt fler gånger än de som var inne året innan. Antalet visningar per besökare var för 2020 i snitt 4,82 och för 2021 7,00.

Det dominerande ämnet för bloggen är ju Palmeutredningen och om jag ska försöka göra ett försök till tolkning av siffrorna pekar de på att de många som fortsatt att intressera sig för detta ouppklarade rättsfall har fått ett fördjupat intresse för frågan – alternativt att de stärkts i sin uppfattning att denna blogg är en bra källa till information om ämnet och därför kommit igen oftare än året innan.

För att sätta den senaste statistiken i lite perspektiv: det här är en ganska gammal blogg som till en början inte var särskilt välbesökt. Jag startade bloggen i början på december 2009 och det året hann det bara bli 121 visningar vilket är i princip ingenting. Följande år, alltså 2010 – då bloggen var igång från årets början – blev siffran 2 030 visningar för hela året. Det var fortfarande inte mycket. Några år senare såg det bättre ut: 2013 var antalet visningar 41 308. Bloggen fortsatte att växa: 2018 var årssiffran 249 838 och följande år var siffran något högre. Men det stora klivet kom alltså 2020 och att ökningen inte var tillfällig bekräftades av året som just avslutats.

Under 2021 har den överväldigande majoriteten av besöken på bloggen (91 procent) kommit från personer som tycks ha befunnit sig i Sverige. Men statistiken ska tas med en nypa salt, den som använder en VPN-tjänst kan använda en server i ett annat land än det där hon eller han verkligen befinner sig. Och självklart kan dessutom besökare som suttit i utlandet vara svenska turister på tillfälligt besök. Med den reservationen, de länder som stått för de flesta besöken är i tur och ordning: USA (9 044 besök), Norge (8 616), Storbritannien (8 035), Danmark (6 830) och Finland (6 435). Utöver det har bloggen registrerat besök av läsare från mer än ytterligare 80 länder.

Det enskilda blogginlägg som haft mest besökare är min text Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit? Det var min kritiska genomgång av den nya upplagan av Thomas Petterssons bok om Stig Engström.

Den texten ingick i en serie artiklar med den gemensamma rubriken Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen.

Den första hette Varför vill inte åklagaren Petersson låtsas om journalisten Pettersson? Och den handlade om den komplicerade relationen mellan Thomas Pettersson som fick stor uppmärksamhet för sin lansering av teorin om Skandiamannen och Krister Petersson som visserligen hakade på Thomas Petterssons teoribygge men inte ville ge honom något erkännande för den saken. Jag tog också upp hur såväl Thomas Pettersson som Krister Petersson först ville placera in Stig Engström i en konspiration men sedan bytte hypotes till att han skulle ha varit en ensam gärningsman.

Den andra artikeln var den nyss nämnda, Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

Den tredje och den fjärde artikeln var en detaljerad – och kritisk – genomgång av ett samtal mellan Thomas Pettersson och Mattias Göransson i Filterpodden där de ytterligare utvecklade teorin om Engström som slugt beräknande gärningsman. Dessa två artiklar var rubricerade Uppsluppna spekulationer om Engström som systematisk lögnare respektive Filterspanarnas älsklingshypotes – och ett spår som de inte har koll på.

Thomas Pettersson har blivit erbjuden att svara på kritiken i mina artiklar och han har också sedan länge utlovat ett svar. Möjligheten står öppen för honom även under 2022.

En annan text på bloggen som väckt en del uppmärksamhet var min intervju med JO Per Lennerbrant som kommit med en skarp kritik av Krister Peterssons agerande vid pressträffen där han pekade ut Stig Engström.

Under 2021 har dessutom flera andra skribenter publicerat sig med egna inlägg på bloggen:

• TV-journalisten Lars Olof Lampers har svarat på min kritik av hans bok om Palmeutredningen,

• Författaren Gunnar Pettersson har skrivit om en mystisk gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter,

• Journalisten Anders Hasselbohm har skrivit om fredsforskaren Ola Tunanders nya bok om den sovjetiska ubåten som gick på grund utanför Karlskrona,

Ola Tunander har kommenterat debatten på bloggen om hans bok,

• Journalisten Thomas Pettersson har kommenterat Lars Olof Lampers bok om Palmeutredningen

• och ståuppkomikern och manusförfattaren Johannes Finnlaugsson har skrivit en satirisk krönika om Netflixserien Den osannolika mördaren.

Dessutom har bloggens läsare bidragit med 7 273 (!) kommentarer under året. Många av dessa kommentarer har bidragit med mycket värdefull information om Palmeutredningen och om andra frågor som diskuterats här på bloggen. I ett antal fall har kommentarerna innehållit länkar till information som annars kan ha varit svår att hitta. Särskilt bör nämnas att många av dessa länkar gått till dokument på Palmemordsarkivet, en oumbärlig och växande resurs för den som vill skaffa sig seriös kunskap om det olösta statsministermordet.

Välkomna till ett nytt år med bloggen! Låt oss hoppas att vi tillsammans ska kunna fortsätta att bidra med klarhet kring frågor som diskuteras här.

Morgan Johanssons nya utspel gäller förstås inte Palmemordet

Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister, vill inte att gärningsmän bakom gamla brott ska känna sig säkra. Polis och åklagare ska jobba vidare, år efter år efter år. Men den regering han tillhör hade intressant nog inga invändningar när åklagaren Krister Petersson föra året satte stopp för utredandet av Sveriges mest uppmärksammade brott. FOTO: Kristian Pohl/Regeringskansliet.

NU SKA INTE LÄNGRE GAMLA BROTT få ligga ouppklarade. Brottslingar ska fortsätta att känna sig osäkra i år efter år. Preskriptionstiderna ska förlängas och ett antal brott som tidigare haft preskriptionstid ska aldrig preskriberas.

Årtiondena kan gå, men de skyldiga ska inte känna sig säkra.

Det var budskapet från Morgan Johansson för en vecka sedan när han välkomnade en nu färdig utredning om preskriptionstider.

Morgan Johansson: ”Personer som har begått ett allvarligt brott eller dömts till fängelse ska veta att lagen når dem, även långt in i framtiden. ”

Och: ”Signalen är att lagen kan nå dig.”

Vissa brott, som mord, har sedan flera år tillbaka inte någon preskriptionstid. Tidigare var preskriptionstiden för mord 25 år men den saken ändrades alldeles innan det hade gått 25 år sedan Palmemordet.

Själva sakfrågan, i vilken utsträckning gamla brott ska skrivas av och inte längre vara åtalbara, kan man förstås ha olika åsikter om. Få människor skulle väl vilja att polisen och domstolsväsendet lade ner resurser på cykelstölder, rattfylleri eller snatteribrott från 80-talet. Och även när det gäller brott som brukar uppfattas som mer allvarliga finns det förstås olika skäl att argumentera för att det vid en viss tidpunkt är rätt att sätta punkt

• . Det kostar pengar att hålla liv i gamla brottsutredningar.

• Det blir med tiden svårare att få fram tillförlitlig vittnesbevisning.

• Och det kan framstå som onödigt, eller till och med direkt negativt, att riva upp gamla sår om det handlar om människor som lämnat ett kriminellt beteende bakom sig sedan länge.

Vissa brott – till exempel mord – är förstås av det slaget att sådana invändningar inte är lika starka. Och ny förbättrad teknik har gjort att i somliga fall mycket gamla brott kan klaras upp med hjälp av exempelvis övertygande DNA-bevisning.

Morgan Johansson har med sitt nya utspel inte precis gett uttryck för någon vilja att problematisera frågan och när han nu i starten på valrörelsen slår på trumman för hårdare tag över hela linjen passar det väldigt väl in i de nya stämningar i kriminalpolitiken som de flesta partier tävlar om att exploatera. Det gäller att låta tuffast. Vad som egentligen leder till minskad kriminalitet och till ett bättre och tryggare samhälle är en annan och alldeles för krånglig sak att diskutera.

Men det är samtidigt svårt att ta själva argumenteringen i Johanssons utspel riktigt på allvar. Menar han verkligen det han säger? För alla grova brott?

Låt oss påminna oss regeringens attityd i samband med det senaste tunga rättsliga beslutet om Sveriges mest uppmärksammade brott i modern tid, Krister Peterssons nedläggning av Palmeutredningen den 10 juni förra året.

Morgan Johansson var vid den tiden justitieminister och ställföreträdande statsminister och kan därmed rimligtvis göras ansvarig för Stefan Löfvens uttalade förhållningssätt till åklagarbeslutet – ända tills han öppet tar avstånd från vad Löfven sagt.

Som vi minns avslutade Petersson utredningen med hänvisning till misstankarna mot Stig Engström trots att han var tvungen att medge att dessa misstankar inte skulle ha räckt till åtal om Engström levt. Innebörden av det åklagarbeslutet var förstås att om Engström var oskyldig – eller för den delen om han var skyldig och hade medgärningsmän – så bjöd Petersson på fri lejd för sådana personer som hittills kommit undan. Saken var klar. Den eller de ansvariga för mordet på Olof Palme skulle inte längre eftersökas.

Och Stefan Löfven valde att låta som om den ”lösningen” fick duga alldeles utmärkt. Hans kommentar var att han hoppades att Peterssons beslut skulle ”läka såren”. Han tillade: ” Även om familjen [Palmes familj] också är besviken över att det inte finns någon riktig konklusion kring vem som är skyldig, så hör jag att också de tror att det här nog är så nära sanningen som man kan komma.”

Det vill säga: det var i sin ordning att åklagaren på en höft pekade ut en avliden person som inte tilldelats någon försvarare. Det var nog han som sköt, att det inte var bevisat var väl inte hela världen. Och så fick saken vara klar. Här handlade det alltså inte precis om att sända signaler till personer som kunde ligga bakom mordet att lagen kan nå dem. Tvärtom faktiskt.

I förbifarten mumlade också Löfven något överslätande om det besvärande faktumet att han själv tidigare med bestämdhet pekat ut en helt annan gärningsman än Engström, det vill säga Christer Pettersson. På icke närmare redovisade grunder hade han alltså nu ändrat sig och ersatt missbrukaren från Rotebro med försäkringstjänstemannen från Täby.

Det viktigaste för Löfven kanske var att utredningen nu kunde läggas till handlingarna och att det därmed förhoppningsvis skulle bli slut på alla jobbiga frågor om vad som kunde ligga bakom mordet – och om vad Löfvens partikamrater på 80-talet egentligen sysslade med när de lät Hans Holmér och Ebbe Carlsson ta hand om utredningen.

Men för att återvända till frågan om ny lagstiftning när det gäller preskriptionstider. Andra som försvarat åklagarbeslutet om att avsluta Palmeutredningen har vanligtvis hänvisat till att a) det knappast går att få fram sanningen så lång tid efteråt och b) det kostar för mycket pengar att fortsätta utreda detta brott.

Det ska bli intressant att se vilka av dem som argumenterat så som kraftfullt i det avseendet också går emot Morgan Johanssons utspel om att polis och åklagare nu ska spendera stora resurser på att hålla liv i andra gamla brottsutredningar, alltså sådana som inte gäller statsministermord.

Stig Engströms alibi på DN Debatt: 15 belägg för att han var ett vittne

Stig Engström har utan egentlig bevisning blivit uthängd som Palmemördare i nyhetsmedia och senast också i en underhållningsserie på Netflix. Samtidigt finns det, menar fyra skribenter på DN Debatt, ett stort antal konkreta omständigheter som visar att han var ett vittne på platsen efter dådet, inte en flyende gärningsman. FOTO: Polisen

ANKLAGELSERNA MOT STIG ENGSTRÖM FÖR ATT ha mördat Olof Palme har till stor del gått ut på att hävda att han inte fanns på mordplatsen minuterna efter dådet.

I en artikel som i kväll publicerats på DN Debatt går fyra debattörer konkret igenom vad Engström berättat om vad som skedde på platsen sedan mördaren flytt. En stor del av dessa uppgifter lämnade han mycket tidigt. Det är, menar debattörerna, orimligt att tänka sig att han skulle ha fått rätt om allt detta ifall han inte varit där.

Genomgången är uppdelad i femton punkter. De rör konkreta uppgifter om sådant som Engström sagt och som handlar om till exempel livräddningsåtgärder, Lisbeth Palmes uppträdande och hur polisen agerade på platsen. Bland annat handlar punkterna om vad Engström sa till väktarna när han återvände till Skandiahuset tjugo minuter efter Palmes död, vad han sa till sin hustru när han kom hem på natten och vad han sa till olika personer dagen efter mordet.

Den som vill studera källmaterialet till de femton punkterna kan gå till de här länkarna som leder till dokument på Palmemordsarkivet respektive ljud- och bildfiler på Youtube.

De fyra debattörerna bakom artikeln är:

Mattias Kressmark, en av administratörerna för Palmemordsarkivet;

Anders Olsson som gjort ett par uppmärksammade filmer om utpekandet av Engström, Analys av sannolikheten att Stig Engström var Palmes mördare och Stig Engströms beskrivning av mordplatsen. Filmerna är tillgängliga på Youtube;

Jörgen Gidlöf, debattör på denna blogg;

• och jag själv, Gunnar Wall.

Med all sannolikhet kommer de frågor som reses i inlägget att debatteras vidare i Dagens Nyheter. Och samtidigt är förstås debatten i ämnet nu öppnad här på bloggen.

Ny Palmekommission, omstartad utredning – eller både och? Eller bara släppa frågan och ”gå vidare”?

Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna, vill ha en ny granskningskommission om Palmemordet – inklusive av utpekandet av Stig Engström. Han ifrågasätter om Sverige fungerat som en rättsstat när utredningen lades ner genom att en försvarslös och avliden Engström framställdes som lösningen på mordgåtan. FOTO: Riksdagen.

FREDRIK MALM, RIKSDAGSLEDAMOT för Liberalerna, kräver i dag på DN Debatt en ny kommission om Palmeutredningen, en som tar vid där Granskningskommissionen slutade.

Den kommissionen kom med sin rapport 1999 och det Malm föreslår är en kommission som granskar de följande omkring tjugo åren fram till utredningens nedläggning.

En av de frågor han menar att den nya kommissionen måste ta itu med är det utpekande av Stig Engström som Krister Petersson kom med när han avslutade utredningen.

Fredrik Malm skriver:

”Chefs­åklagarens beslut sågades av Justitieombudsmannen, tunga experter, jurister och av före detta Palmeutredare samt också av svenska folket.”

Han hänvisar till en opinionsundersökning som visar att inte ens var femte svensk låtit sig övertygas om Engströms skuld. Och samtidigt nämner han att utpekandet av den avlidne Engström på presskonferensen skedde utan att någon advokat fick möjlighet att tala för hans sak och försvara honom mot den allvarliga anklagelsen.

Fredrik Malm nämner vidare dokumentären ”Palmemordaren” i SVT där utpekandet ifrågasätts och en artikel på DN Debatt på årsdagen av mordet där 19 experter på Palmemordet kräver en återupptagen utredning. (Bland undertecknarna fanns förre spaningsledaren Dag Andersson och Inga-Britt Ahlenius, ledamot i den förra granskningskommissionen.)

Malm tillägger: ”Om denna hårda kritik är rättvis eller inte kan jag inte svara på, men jag konstaterar att de många frågorna inte fått några svar. Den officiella motiveringen till nedläggningsbeslutet bestod av en enda mening.”

Och om vad som företrädare för rättsapparaten sagt efter Krister Peterssons presskonferens skriver Malm: ”Det har /…/ blivit knäpptyst, trots all kritik. Så ska inte en rättsstat fungera.”

Fredrik Malm menar dessutom att en en ny kommission bör kunna lämna rekommendationer om att utredningen återupptas ifall den finner skäl till det.

Erik Helmerson, ledarskribent på oberoende liberala Dagens Nyheter, avfärdar Fredrik Malms förslag. Han menar att det är dags att säga nej till ytterligare utredande för att i stället ”ta den kunskap vi har”, lämna Palmemordet bakom oss och ”gå vidare”. FOTO: Vogler, Creative Commons.

Samtidigt som Fredrik Malms artikel publiceras går Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson ut i tidningen och tar starkt avstånd från förslaget. Han skriver:

”Liknande krav – nya kommissioner, nya utredningar, nya expertgrupper – återkommer ständigt även för Estonia.

Men vad tror ni egentligen ska hända? Kommer en slutlig kommission verkligen fram till ett slutligt svar som gör alla slutligt nöjda? Kommer det offentliga Sverige att dunka utredningen i bordet och rida bort i solnedgången till svulstig musik och ett storståtligt ‘The End’?

Eller är det kanske mer sannolikt att även denna kommission – förutom att än en gång riva i de sår som aldrig får läka – kommer att ifrågasättas och kritiseras av nya debattörer, nya privatspanare, nya riksdagsmän?”

Erik Helmerson avslutar med att det är dags att släppa frågan om Palmemordet, ”nöja oss och gå vidare”.

Vad tycker bloggens läsare? För min egen del menar jag att det inte borde behövas en ny kommission för att Palmeutredningen ska återupptas. Men vi har sett att motståndet från Riksåklagaren mot att över huvud taget pröva Krister Peterssons djupt kontroversiella beslut hittills har varit envist – om än tystlåtet. Ifall det finns en opinion för en ny kommission – och om en sådan kommer till stånd – skulle det förmodligen kunna öka pressen på RÅ. Och det vore verkligen välkommet.

Samtidigt: oavsett det högst rimliga kravet på att utredningen öppnas igen behövs givetvis en granskning av de senaste tjugo årens utredande – inte minst av vad som hände under den period som ledde fram till nedläggningsbeslutet.

Och låt oss komma ihåg att det ena inte utesluter det andra: den förra granskningskommissionen arbetade parallellt med att det pågick en mordutredning. Det finns inget som hindrar att något sådant skulle kunna ske igen.

Debatten här på bloggen är öppen.

Polisen gör ny hård maskning av Ingvar Carlsson om Palmemordet

När Ingvar Carlsson hördes av konstitutionsutskottet i augusti 1988 hade han själv valt att komma till KU för att, som han själv sa, bemöta ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”. Vad Ingvar Carlsson hade att säga om mordet i ett polisförhör 2018 döljs dock i väsentlig utsträckning av polisen enligt ett färskt beslut. Mycket stora delar av förhöret är maskade – trots att mordutredningen är avslutad.

UTREDNINGEN OM MORDET PÅ Olof Palme är nedlagd som bekant. Men vad Palmes efterträdare Ingvar Carlsson har att säga om mordet i ett förhör från 2018 beläggs med hård sekretess enligt ett färskt beslut av polisen.

Det är Jonas Nyman, en av de ansvariga för Palmemordsarkivet, som berättar om saken i ett nytt avsnitt av podden Palmemordet där han samtalar med Tobias Henricsson.

Bakgrunden är denna: den 16 januari 2018 hördes Ingvar Carlsson av två av utredarna i Palmegruppen, Jonas Englund och Sven-Åke Blombergsson. Förhöret är på 23 sidor och pågick i en och en halv timme. Och så här ser det ut i den hårt maskade form som polisen nyligen beslutat om. (Observera att länken går till ett dokument som inleds med ett tidigare förhör med Ingvar Carlsson, två sidor från 1986.)

Förhöret från 2018 gällde bland annat:

• Palmehatet,

• den planerade resan till Moskva och anklagelser om att Palme skulle vara en potentiell landsförrädare,

• det svenska Stay Behindnätverket och IB,

• fientlighet till Palme inom den svenska säkerhetspolisen,

• Palmes förhållande till USA, bland annat under Vietnamkriget men även senare,

• varningar som kom in före Palmemordet,

• och om det blev några förändringar i svensk inrikes- och utrikespolitik efter mordet.

En av förhörsledarna säger också att de utredare som arbetar med fallet tycker sig se att det fortfarande 2018 sprids ”desinformation” om mordet. Han tillägger: ”Vi ser att Christer Pettersson hängs ut som gärningsman år efter år och i fallet Hans Holmér och Ebbe Carlsson att PKK-spåret blir heligt”.

Det där sista pekar på att den Palmegrupp som arbetar vid den här tiden är inne på att tidigare utredningsinsatser manipulerats av krafter som velat förhindra att sanningen kommer fram. Men förhöret med Ingvar Carlsson hölls, som vi förstår, innan Krister Petersson bestämde sig för att lansera Skandiamannen som lösningen på mordgåtan.

Nu måste det sägas: ovanstående genomgång av vad förhöret handlade om skulle bara delvis kunna göras utifrån den mycket hårt maskade version som nyligen lämnades ut av polisen. Att till exempel Stay Behindnätverket avhandlades framgår inte alls på grund av de hårda strykningarna.

Hur kan vi ändå relativt detaljerat veta vad som diskuterades? Vi återkommer till det.

Men först finns det ännu en sak som är värd att uppmärksamma: när Jonas Nyman fick ut det drastiskt maskade förhöret efter ett tjänstemannabeslut bad han om ett myndighetsbeslut från polisen. Och när han fick svaret fanns det en sak som överraskade honom.

Först en nödvändig bakgrund: när någon begär ut material från Palmeutredningen är det i en första vända en enskild handläggare som gör en bedömning. Om en handling inte lämnas ut eller bara lämnas ut i maskad version finns det en möjlighet att överklaga till kammarrätten. Men då krävs det först att polisen tagit ett myndighetsbeslut om vad som inte lämnas ut. Den som ber om ett sådant kan ibland få en ändring av det ursprungliga tjänstemannabeslutet så att mer information släpps.

Men när Jonas Nyman begärde ett myndighetsbeslut om förhöret med Ingvar Carlsson fick han avslag på att få ut någonting mer. Tjänstemannabeslutet stod fast. (Jonas Nymans begäran gällde även en del annat material. Myndighetssvaret är upplagt på denna blogg ograverat utom att jag tagit bort Jonas Nymans e-postadress.)

Den regel som myndighetsbeslutet hänvisar till för att motivera maskningarna är den vanliga, att ett offentliggörande av de strukna uppgifterna kan innebära ”skada eller men” för enskild. (Men – uttalas med långt e – är för övrigt ett annat ord just för någon sorts skada.)

Vad avses med detta? Det kan förstås handla om både skada och men för Ingvar Carlsson själv. Men också för andra personer som kan identifieras i texten. I det här fallet är det dock klart att strykningarna är så omfattande att de på intet sätt kan handla om att enskilda personers namn – eller andra tydligt utpekande beskrivningar av dem – maskats. Det är något annat, och på vilket sätt det skulle kunna ställa till bekymmer för enskilda personer kan vi bara gissa om.

I en viss mening kan det förstås sägas att offentliggörande av hemlig information om ett statsministermord alltid skulle kunna orsaka bekymmer för folk som föredrar att sådan information även i fortsättningen är hemlig. Och med en sådan vidsträckt tolkning av skada eller men för enskild finns det förstås en risk att nästan vad som helst kan hemligstämplas.

Sett utifrån en demokratisk synpunkt, alltså från den vinkel som brukar framhållas som grunden till den stolta svenska offentlighetslagstiftningen, blir det förstås olyckligt när en tidigare statsministers uppfattningar om Palmemordet i väldigt stor utsträckning ska hemlighållas för allmänheten.

Men nu till det som fick Jonas Nyman att lyfta på ögonbrynen och som han också tar upp i poddsändningen. Det handlar om en speciell motivering till att just detta förhör ska omges med särskilt omfattande sekretess.

I polisens beslut står det nämligen så här:

”Av uppgifter som lämnats ut framgår att förhöret med IC genomfördes år 2018. Den omständigheten i sig och de uppgifter han förhörts om är sådana att de utifrån sin kontext ger förhöret en annan karaktär än om det vore hållet direkt efter mordet. Det ger bland annat information om IC:s kännedom om eller koppling till de spår som polisen utredde vid tiden för förhöret och vilka minnesbilder som IC haft eller inte haft 32 år efter mordet.”

Så långt polisen. Det innebär alltså att eftersom det handlar om saker Ingvar Carlsson ansett sig veta om mordet under senare år, då han inte längre var statsminister, (och som han möjligen inte visste 1986) ska det omges med särskild sekretess.

Det är, kan man tycka, svårt att se logiken i detta. Blir det extra hemligt om Ingvar Carlsson snubblade över en sanning 1999 eller 2014 jämfört med om han fått samma insikt redan veckan efter mordet?

I brist på begriplig logik är det lätt att se detta myndighetsbeslut som ett utslag av den skärpning av sekretessen kring Palmemordet som polisen sedan en tid tillbaka tillämpar. Den som följt polisens utlämnande av handlingar, till exempel genom vad som lagts upp på Palmemordsarkivet, kan se att nuvarande policy är mycket mer hemlighetsfull än den var alldeles efter att utredningen lagts ner.

Jag frågade Jonas Nyman om hans bedömning av när denna förändring skett:

”Jag menar att den har kommit gradvis, men med start kring årsdagen av utredningens nedläggning”, säger han till mig.

Det vill säga: från och med juni i somras har det steg för steg blivit påtagligt svårare att få ut material kring en utredning som för polisens och åklagarmyndighetens vidkommande formellt betraktas som historia.

Men det är, som vi ser, inte mer historia än att alltmer vidlyftigt tolkade sekretessbestämmelser ändå tillåts att lägga lock på väsentliga delar av materialet.

Och det ligger i sakens natur att det är närmast omöjligt utifrån polisens allmänna formuleringar i myndighetsbesluten att förstå vad det är för typ av information som anses vara så känslig att den måste döljas.

Förutom – och nu blir det lite roligare – när ett hårt maskat dokument tidigare lämnats ut i en mindre maskad version.

Det är nämligen vad som skett med Ingvar Carlssonförhöret.

När Jonas Nyman tämligen nyligen fick ut förhöret från 2018 med Ingvar Carlsson visste han inte att samma förhör redan hade lämnats ut från polisen i en avsevärt mindre maskad version. När han insåg det kunde han på ett antal ställen se exakt vad det var som polisen velat dölja i det senaste beslutet. Här är en länk till den mindre maskade versionen – även här inleds dokumentet med ett två sidors tidigare förhör med Ingvar Carlsson.

Var så goda och jämför. Här kan vi se i svart på vitt vad de senaste bedömarna hos polisen vill hindra oss från att se men som tidigare bedömare valt att släppa.

Notera också att det i viss utsträckning förekommer att text som maskats i den tidigare versionen faktiskt finns att läsa i den senare, hårdare maskade, versionen. Det gäller till exempel den ene förhörsledarens tidigare nämnda kommentar om desinformation i utredningen.

Inte minst detta belyser det starka inslag av godtycklighet som tycks finnas inbakat i den rättsliga sekretessbedömningen.

Men frånsett sådana pikanterier – och mer väsentligt: det är mycket som är hemligstämplat i båda versionerna.

Bakom de maskningarna döljer sig kanske något som kan kallas historia som vi tills vidare är bestulna på.

Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

En hängiven sökare efter sanningen om Palmemordet har gått ur tiden

Anders Leopold har avlidit. Han har i många år fokuserat på Victor Gunnarsson, den förste huvudmisstänkte i Palmeutredningen och gett honom en central roll i en internationell mordkomplott. FOTO från Anders Leopolds Facebooksida.

ANDERS LEOPOLD har gått ur tiden. Han var journalisten som med stort engagemang drev tesen att Victor Gunnarsson utförde mordet på Olof Palme och som menade att bakom Gunnarsson fanns en mordkonspiration som bland annat omfattade amerikanska CIA och underrättelsetjänster i Chile och Sydafrika.

Teorin har onekligen en rad omständigheter som talar för sig – Palme hade djärvt utmanat de ledande krafterna i alla tre dessa stater under sin politiska karriär. Och det är klarlagt att Chilejuntan hade konkreta planer på att mörda Palme under 1970-talet. Det finns dessutom åtskilliga omständigheter som leder till frågor om Washingtons och Pretorias möjliga roll i dådet mot den svenske statsministern.

Sina slutsatser sammanfattade Anders Leopold i Jag sköt Olof Palme, publicerad som ebok 2015. Innan dess hade han i romanform skildrat Palmemordet i boken Det svenska trädet skall fällas. Han hade också hjälpt polisen Börje Wingren med skrivandet av boken Han sköt Olof Palme från 1993.

Men framför allt ska kanske nämnas att Anders Leopold hade sin internetsida Leopoldreport där han år efter år publicerade viktiga delar av sina efterforskningar.

Han hade en långvarig bana som journalist i kvällspressen bakom sig och han hade i tjänsten träffat Olof Palme flera gånger.

1995 gick han i pension men slutade alltså inte med sitt skrivande. Och särskilt fokuserade han på det ouppklarade dådet mot den svenske statsministern. Till Expressen sa han 2013:

”Jag kallas ibland ‘privatspanare’ och det gör mig ingenting. Jag har aldrig, som vissa andra, föraktat uttrycket utan tycker att varje svensk journalist åtminstone någon gång i karriären ska ägna sig åt Palmemordet.”

2017 intervjuades han av Tobias Henricsson i podden Palmemordet, sammanlagt i tre avsnitt. Del 1, del 2 och del 3.

Som bekant finns det många andra uppfattningar om vad som låg bakom dådet på Sveavägen än den som Anders Leopold gjorde till sin. Men när det gäller den respekt som är värd att känna för Anders som person spelar det ingen roll om man delar hans slutsatser. Han var en engagerad och hårt arbetande researcher i ett viktigt och komplicerat ämne. Och han bidrog i högsta grad till att dra fram anmärkningsvärda uppgifter i ljuset.

Han lämnar ett tomrum efter sig.

Vila i frid, Anders!