Johannes Finnlaugsson recenserar DOM, avsnitt 1: Klassisk slapstick? Nej, kolla den grådassiga färgskalan


Johannes Finnlaugsson, ståuppkomiker och manusförfattare, har tittat på Netflixserien om Palmemordet. Här recenserar han första avsnittet – och kommer med en rad spännande – men obevisade – påståenden!

Mordet på Olof Palme är verklighet – medan den nya Netflixserien Den osannolika mördaren förstås är fiction.

Men även fiction förtjänar att kommenteras. Och med start nu kan denna blogg stolt erbjuda en serie recensioner av de olika avsnitten i serien.

Och den som står för bedömningarna är inte jag – mig får ni ändå läsa så det räcker här på bloggen – utan ståupparen Johannes Finnlaugsson.

Den här gången kommenterar Johannes det första avsnittet – och diskuterar bland annat vilken genre serien egentligen hör hemma i.

Här springs det i dörrar och Robert Gustafssons huvudperson faller pladask på golvet – är det en komedi? Det kan möjligen verka så, men Johannes har ett annat svar. /Gunnar Wall


Av Johannes Finnlaugsson

VI BÖRJAR MED EN BRASKLAPP. Den fem avsnitt långa serien Den osannolika mördaren har i skrivande stund funnits ute på Netflix i knappt en vecka. Den har redan tröskats igenom grundligt på kultursidor, bloggar, youtube, facebook-grupper och podd. Lyssna till exempel gärna på PALMEMORDSPODDEN där jag och K Svensson samtalar om första avsnittet – och där jag även kommer prata med andra gäster om kommande avsnitt.

Så det här är varken första eller sista inlägget i ämnet. Det jag får göra för att försöka sticka ut är att utgå från mig själv och gräva där jag står. Nu kör vi.


Jag heter Johannes. Jag är född tidigt åttiotal och min hjärna började således skapa minnen ungefär samtidigt som Sveriges statsminister sköts på öppen gata och följetongen som är mordutredningen drog igång.

Jag är också komiker, och var tidigt intresserad av humor. På nittiotalet konsumerade min endorfin-suktande tonårshjärna hungrigt samma serier som alla i min ålder tyckte var det roligaste som någonsin skapats — först NileCity och snäppet senare Varan-TV. På den nya balla kanalen TV3 sprang Gert Fylking runt och fes ikapp med Christer Pettersson.

Med denna bakgrund är det svårt att titta på Netflix nya serie Den osannolika mördaren och inte slås av hur världarna möts. På ytan har vi nämligen alla ingredienser för ett humoristiskt storverk. Visst, det finns en tragik i botten. Men det gjorde det ju även med Torsk på Tallinn.

Kolla in, det är Robert Gustafsson, han knasbollen från Killinggänget! Han har klätts ut med knasig mask så han fått närmast parodiskt runda kinder! Är det kanske i en av dessa han kommer gömma mordvapnet, så som en hamster lagrar mat?

Och kolla, han i bilen! Det är ju han där från Varan-TV! Vilken häftig mashup, att få se representanter från det sena 90-talets två största humorgäng i samma serie. Kanske kommer Farbror Barbro att spela Stig Engströms fru. Kanske kommer Tord Yvel läsa upp nyheten om statsministermordet i Österlen-nytt, med en bevingad fras som fanns med i original-sketchen men passar minst lika bra i detta sammanhang: “Ingen uppges ha skadats. En dog.”

Inledningen av första avsnittet bär också tydliga inslag av klassisk slapstick. Skandiamannen, gestaltad av Robert Gustafsson, springer lustigt på isiga gator. När han återvänder in på Skandia efter mordet ramlar han pladask ner på golvet. Han är full, deklarerar en kollega. Han har väl varit ute med sin kompis, illern Göran.

Manuset är dessutom baserat på ett material av Thomas Pettersson. Den humorintresserade studsar till, men för att vara tydlig — det handlar inte om ståuppkomikern och fars-artisten från Halmstad. Vilket i och för sig hade varit rimligt, då det hade förklarat Skandiamannens evinnerliga springande i dörrar.

Nä, det här är baserat på en bok av en namne till honom. Thomas Pettersson –  journalisten. Vilket nog är det epitet han själv föredrar, eftersom alternativet privatspanare anses som ett fult ord i sammanhanget. Men han spanade i alla fall, och han gjorde det privat. Åtminstone till en början, för senare blev det mer offentligt när han förde fram sin teori i en artikel i hipstermagasinet Filter och sedermera (förmodligen efter att artikeln kortats) i en bok. Och boken har mig veterligen aldrig stått i bokaffärernas humoravdelning. Författaren, hans redaktör och förläggare, och representanter för tv-serien (åtminstone i promotion-tider) insisterar på att det här är allvar.

Det är förvisso många som anser att teorin Pettersson lagt fram är komisk i sig, och att Filters storslagna utropande om att detta var den enda sanna lösningen på mordmysteriet är extra skrattretande. Men åklagare Krister Petersson, som inte omedelbart ger intrycket av att vara någon som ser humor i tillvaron, tog allting på fullaste allvar.

Det här är således inte en komediserie. Den exakta genren syns istället tydligt på den grådassiga färgskalan. Dessutom röker folk inomhus, vilket för tittaren signalerar att det antingen är förr i tiden eller Danmark. Men de pratar skådissvenska, så okej. Inte Danmark. Då snackar vi alltså en så kallad “period piece.” Både mord OCH nostalgi — det här är hårdvaluta i streamingvärlden. Det här är true crime.

Just vad som är “true” i begreppet true crime är förstås en tolkningsfråga. De högst verkliga huvudpersonerna och deras efterlevande har en distinkt annan åsikt än upphovsmännen i fråga om vad som är sant. Det är lätt hänt att råka påstå att verkligheten nog ligger nånstans mitt emellan, men det är lite som att säga att verkligheten om medeltiden ligger nånstans mittemellan historiska underlag och Game of Thrones.

Att försöka sila fram korn av sanning i en gyttjig flod av fiktion lämnar jag åt folk med bättre stövlar. Istället väljer jag att runda av detta inlägg med lite så kallad trivia. Intressanta fakta om tv-serien, helt enkelt. Precis som förlagan är den baserad på ett verkligt fall, även om det förstås kan förekomma ett visst mått av spekulation.

TRIVIA OM DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN, AVSNITT 1

* TV-serien heter “Den osannolika mördaren”. Man valde därmed bort arbetstiteln “Förtal av avliden.”

* När Hans Holmér under ett förhör med Lisbeth Palme hakar upp sig på att hon beskrivit en vit överläpp, så stod det inte i manus. Det var Mikael Persbrandt som reagerade instinktivt, då han tyckte att signalementet stämde in på honom själv.

* Olof Palme spelas av Peter Viitanen. Hans CV stoltserar nu med ordet “Palmelik” såväl under rubriken utseendebeskrivning som tidigare roller.

* “Den osannolika mördaren” är den enda skandinaviska true crime-serien de senaste 15 åren där David Dencik inte spelar mördaren. Anledningen är rent logistisk, då Dencik var upptagen med att spela mördare i en annan produktion samtidigt.

* Robert Gustafsson gick endast med på att spela Skandiamannen på villkoret att han också fick rättigheterna att använda karaktären i framtida sketcher på exempelvis Idrottsgalan eller i Melodifestivalen.

* Prislapparna på Hans Holmér-peruken fick avlägsnas digitalt i postproduktionen efter en konflikt med huvudsponsorn Buttericks.

OBS! Det är inte bevisat att ovanstående lista är sanningsenlig. Det är en teori bland flera, men den svenska komikern Johannes Finnlaugsson och hans podcast Palmemordspodden misstänker att den är ungefär lika korrekt som teorin om Skandiamannen som Olof Palmes mördare.

För mer trams och ibland lite allvar om TV-serien och om Palmeutredningen i övrigt, prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp!

Den osannolika mördaren som TV-fiction – nära eller långt från verkligheten?

Robert Gustafsson spelar Stig Engström i Netflixserien Den osannolika mördaren som nu släppts. FOTO: Johan Paulin/Netflix

SÅ HAR DÅ DEN LÄNGE FÖRHANDSANNONSERADE serien om Skandiamannen och Palmemordet släppts av Netflix. En påkostad produktion, kända skådespelare, omfattande lansering i nyhetsmedia.

Det här är alltså en berättelse om Palmemordet som möjligen kommer att kunna ge avtryck i det allmänna medvetandet. Men exakt vad påstår den – och hur sann är den?

Vad jag anser om både Thomas Petterssons och Krister Peterssons utpekande av Stig Engström har jag tagit upp i många sammanhang här på bloggen.

Jag anser att deras argument inte på något sätt räcker och att han just framstår som osannolik i rollen som mördare. Det vill säga: jag tror inte att Stig Engström sköt Olof Palme.

Men Netflixserien har jag inte sett än och jag kommer inte att kommentera den själv förrän jag med omsorg tagit del av alla avsnitten. Det kommer i alla fall inte att ske det här veckoslutet.

Samtidigt vet jag att många som följer den här bloggen kommer att se den redan de närmaste dagarna och jag öppnar därför redan nu en tråd för debatten.

Det finns förstås utrymme för bedömningar av konstnärliga kvaliteter och underhållningsvärde för den som vill kommentera det.

Men den diskussion som hör hemma på den här bloggen rör framför allt två saker: i vilken utsträckning stämmer serien överens med verkligheten? Och vilka moraliska synpunkter kan det läggas på den här typen av deckarhistoria där en ganska nyligen avliden person kopplas ihop med det mest sensationella brottet i Sverige i modern tid?

Utan att ha sett serien föreställer jag mig att båda frågorna behöver diskuteras noga. Och jag tror att den här bloggen är ett av de bästa tänkbara forumen för det. Bland er som hittills deltagit i debatten om utpekandet av Stig Engström finns både stora kunskaper och ett djupt engagemang.

Välkomna att börja hamra på tangenterna!

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Nya dokumentären om Stig Engström – sevärd men väcker flera invändningar

Stig Engström – utpekad som gärningsman av Palmeåklagaren Krister Petersson. En ny SVT-dokumentär granskar anklagelsen. FOTO: Polisen

VECKANS BROTT, Sveriges Televisions populära kriminalprogram, har gjort rätt mycket för att hjälpa Krister Petersson att lansera sin avslutning av Palmeutredningen.

Det var där han plötsligt kom med sitt sensationella besked, att han skulle lägga fram en lösning inom några månader. Och den journalistik om Palmemordet som redaktionen ägnat sig åt har i stor utsträckning gått ut på att lyfta fram samma teori som Petersson framfört, att det var Stig Engström som sköt statsministern.

Men nu har alltså Lasse Lampers från just Veckans Brott-redaktionen gjort en dokumentär, ”Palmemördaren” som enligt förhandsinformationen skulle ge ett annat perspektiv. Citattecknen kring filmens namn var medvetet ditsatta.

Redan direkt efter Krister Peterssons presskonferens hade Lampers redovisat vad han själv beskrivit som ”stor besvikelse” över att åklagarens presentation var så tunn.

Och tidningsskriverier inför den nya dokumentären har just handlat om att han är tveksam till Krister Peterssons slutsats. I Expressen citerades han för en vecka sedan: ”Det är en film om tvivel.”

Tvivel är just vad väldigt många människor känt efter Peterssons nedläggning av utredningen – inte minst utbildade och respekterade jurister som ibland varit mycket skarpa i tonen. Desto mer anmärkningsvärt har det varit att Åklagarmyndigheten konsekvent sagt nej till att överpröva Peterssons beslut och att vice riksåklagaren nyligen i ett svar till JO direkt backade upp det kontroversiella utpekandet av Engström.

Den som följer den här bloggen har kunnat ta del av allt detta.

Vad kan då sägas om den nya dokumentären?

Rätt mycket, faktiskt. Den som följt min blogg de senaste dagarna har redan kunnat ta del av ett antal kloka och snabba kommentarer om filmen. Vad jag skriver nedan är delvis inspirerat av sådant som flera av er redan har nämnt. Tack för det!

Det första som jag tycker ska sägas är att ”Palmemördaren” definitivt fungerar som en välgjord ingång till debatten om Krister Peterssons nedläggningsbeslut. Och den som har trott att Peterssons utpekande av Engström var mycket väl övervägt bör ha fått sig en och annan tankeställare.

Det finns nämligen en hel del i dokumentären som är av direkt intresse i det sammanhanget. Det gäller till exempel intervjuerna med grannen Sten Fylkner och med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den av Engströms vänner som gått under beteckningen ”vapensamlaren”.

För Fylkner är Stig Engström omöjlig som statsministermördare, inte minst eftersom han inte var någon Palmehatare. Och Fylkner menar också att Engström var en sådan person att om han av någon anledning begått en så extrem handling hade han inte kunnat hålla tyst om det efteråt.

Glaser Rydberg beskriver med övertygande detaljer Engström som en varm människa som fanns där under hennes uppväxt, en som ville göra andra glada.

Som vi vet har det funnits spekulationer om att det var ”vapensamlaren”, hennes far, som i all hast lånat ut sin egen registrerade magnumrevolver till Engström så att denne skulle ha någonting att skjuta Palme med. Men  Glaser Rydberg säger med engagemang att en sådan misstanke bland annat förutsätter att hennes far skulle ha varit tämligen ointelligent: mordvapnet hade ju direkt kunnat spåras till honom om Engström åkt fast.

Värd att lyssna på är också hennes beskrivning av vad hon fått höra från Engströms 83-åriga före detta hustru.

Dagen före presskonferensen hade enligt Glaser Rydberg en eller två poliser från utredningen dykt upp hos exfrun och sagt att de nu tänkte namnge Engström som misstänkt mördare. ”Men med tillägget då att det här var hennes sista chans att berätta sanningen.”

Engströms före detta maka hade inte haft något mer att berätta än tidigare, det vill säga ingenting som gav stöd åt Krister Peterssons utpekande. Men beskrivningen av vad hon utsattes för är oroande, det låter som om hotelser och provokationer varit en del av arbetet på att skrapa ihop bevisning mot Engström. Och det låter förstås också som om Palmeutredarna känt en viss desperation inför den stundande presskonferensen: de skulle lägga fram en lösning men de hade inga bevis. I alla fall det där sista vet vi ju är i överensstämmelse med verkligheten. Bevis var just vad de inte hade.

Av intresse i dokumentären är också advokaten Johan Erikssons kritiska kommentarer till Peterssons anklagelser.

Filmen är dessutom snyggt gjord, vilket väl är vad vi kan vänta oss när det gäller dokumentärer på SVT. Bild- och ljudklipp från arkiven ger en väl fångad närvarokänsla som suger oss in i händelserna både på mordplatsen och i den följande utredningen.

Spännande – och nya för mig – var några korta ljudklipp hämtade från polisens inspelningar av mötena i Holmérs spaningsledning. De illustrerade att Engström inledningsvis väckt en del funderingar i Palmerummet. Men det finns också en passus från slutet av 1986 där Holmér är mån om att få bort Engström från dagordningen utan att åklagarna märker något.

Det är spännande att höra de autentiska rösterna, lite grann som om vi var där.

Nu vet vi i och för sig sedan förut att Engström förekom i den tidiga spaningsledningens funderingar. Holmér hade till och med gett honom öknamnet ”elefanten”.

Men här insmyger sig ändå en fråga: ger verkligen dokumentären rätt proportioner på utredarnas intresse för Engström månaderna efter mordet?

Den som ser den och inte vet något om utredningen under Holmér kan lätt få intrycket att det i stort sett bara var Engström och PKK som var de konkreta spår som diskuterades i spaningsledningen.

Så var det faktiskt inte.

Det helt dominerande spåret under de första månaderna var 33-åringen, Victor Gunnarsson. Denne lyser påfallande med sin frånvaro i Lasse Lampers dokumentär. Och då ska vi ändå påminna oss att det till och med gick så långt att Gunnarsson satt anhållen under Palmes begravning. Holmér hade hoppats att åklagaren K G Svensson skulle försöka få honom häktad, men Svensson drog i sista stund slutsatsen att bevisningen inte höll. Det blev inledningen till en dramatisk konflikt mellan Holmér och Svensson, en konflikt som slutade med att den senare avgick i maj 1986 sedan han avfört Gunnarsson som misstänkt Palmemördare. Vid det laget hade Holmér redan kommit långt i förberedelserna på att lansera PKK-spåret – och därför tog han inte strid om att driva utredningen mot Gunnarsson vidare.

Nu fanns det för all del ett antal andra spaningstips som väckte visst intresse bland Holmérs medarbetare samtidigt som Gunnarsson var på tapeten.

Konstigt hade det varit annars med tanke på strömmen av information som kom in till polisen. Enligt vad Hans Holmér själv berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! (kapitel 26) sitter han den 14 maj 1986 – alldeles innan han får del av det spaningstips om en vapenförsäljning som blir central i hans PKK-spår – och går igenom statistik kring utredningen. Det har då hållits 9 062 polisförhör, det finns över 24 000 spaningsanteckningar varav över 14 000 handlar om konkreta personer och nästan 2 500 handlar om vapen.

Frågan är dock vad det var i allt detta som på något påtagligt sätt väckte polisens intresse. Fanns Engström med i det sammanhanget?

Låt oss titta på Juristkommissionens genomgång av spaningsarbetet under Holmérs tid.

Juristkommissionen var den första av de tre statliga kommissioner som granskade utredningen. Den kom 1987 med ett betänkande i två delar, de kan hämtas här och här.

Del 1 handlar om de första timmarna efter mordet medan del 2 handlar om spaningarna under perioden 1 mars 1986 till 4 februari 1987, det vill säga Holmérperioden.

I del 2 hittar vi en övergripande beskrivning av de spår och spaningsuppslag som var aktuella under den tiden, se sidorna 52-74.

Det handlar framför allt om Gunnarsson och PKK, men det finns också ett kortare avsnitt som går under rubriken ”Övrigt” och som handlar om andra spaningsuppslag. Här nämns tips om poliser och observationer av walkie-talkies. Men faktiskt inte ett ord om Stig Engström.

I dokumentärens avsnitt om vad som sagts om Engström i Palmerummet finns, som nämndes, en extra intressant passus från slutet av 1986. Holmér är då orolig för att åklagarna ska intressera sig för Engström och vill få bort honom från utredningen.

Det är en fascinerande detalj. Men jag tror det är viktigt att tolka även den i sitt sammanhang. Holmér var då fullt upptagen med att förbereda det stora tillslaget mot PKK-kretsen, det som skulle bli kronan på verket i hans långa planering. Han visste att åklagarna var skeptiska till PKK-spåret och att en central invändning från deras sida var att det saknade tydlig anknytning till observationerna från Grand och mordplatsen. Han ville därför inte ge dem tillgång till någonting annat som hade en sådan anknytning, något som de kunde fokusera på och som skulle kunna bromsa hans egna planer.

Frågetecknen kring Engström var förstås en sådan infallsvinkel. Men det fanns många andra. Och de korta klippen från spaningsledningens kommentarer om just Engström, utplockade ur många timmars inspelade diskussioner om allt möjligt, riskerar att ge denne grafiker från Skandia en större roll i den tidiga utredningen än vad han av allt att döma hade.

Just det här avsnittet ger mig känslan av att Lasse Lampers helt enkelt fallit för frestelsen att skriva om historien lite grann för att passa anslaget i dokumentären, ett anslag som ungefär kan beskrivas som att det finns mycket som pekar på Engström som mördare – och att dessa omständigheter också väckte stort intresse i den tidiga spaningsledningen – men att det samtidigt finns annat som pekar på hans oskuld.

Och nu är det dags att fördjupa kritiken. Det finns nämligen annat i dokumentären som ger intrycket av att Lampers letat efter komprometterande uppgifter kring Engström – kanske för att hålla spänningen uppe, kanske för att ge filmen en ansats av objektivitet. Varken det ena eller andra behöver vara fel. Men jag tycker att Lampers i sitt letande gjort det alltför lätt för sig när det gäller både faktakontroll och kritiska reflektioner.

Jag ska ge ett par exempel på det.

För det första: i dokumentären heter det att ingen sett Engström på brottsplatsen efter det att mördaren försvunnit.

Det där har ju varit en viktig punkt för Peterssons case. Och det är lätt att förstå varför. Om vittnen sett Stig Engström befinna sig vid Dekorima minuterna närmast efter gärningsmannens flykt skulle ju saken vara klar. Då kan han ju inte ha varit mördaren.

Och det leder till frågan: fanns det verkligen inga sådana vittnen?

Innan vi kommer till ett svar på den saken måste vi förstå förutsättningarna: oavsett om vi tror på Engströms egen berättelse eller på åklagaren Peterssons utpekande är det en och samma förutsättning som gäller. Och det är att Engström var ensam på platsen: till skillnad från många andra var han inte där i sällskap med någon annan. Låt oss också tillägga att inget heller har kommit fram som pekar på att han var personligt bekant med något av de kända vittnena från Dekorimahörnan.

Det betyder att vi inte kan förvänta oss en okomplicerad identifiering, alltså någon som till exempel skulle kunna säga: ”Ja, visst var Stig där. Jag kom dit med honom.” eller ”Just det, jag träffade på min gamle kompis Engström i samband med att ambulansen kom till platsen.”

Vi måste också förstå att även om Engström var på plats efter mordet så fanns det annat som rimligtvis måste ha varit mer i fokus för de övriga som fanns där: den skjutne Palme, Lisbeth, ambulanspersonalens och polisens insatser.

Problemet är dessutom att polisen inte genomförde några som helst systematiska förhör med vittnena från platsen om vilka andra vittnen de sett. Det blev med andra ord lite slumpmässigt ifall uppgifter som bekräftade andra vittnens närvaro kom med i förhören eller inte.

Men nu kommer det verkligt intressanta.

Trots dessa reservationer, sådant som gör att vi inte skulle kunna dra några säkra slutsatser även om ingen sade sig ha sett Engström, kan vi nämligen ändå konstatera något spännande.

Tvärtemot vad som påstås i dokumentären finns det faktiskt uppgifter från två vittnen, Jan A och Leif L, som båda ger stöd för att en person som tycks vara Engström var där minuterna direkt efter mordet.

Det ska tilläggas att Jan och Leif var bland de första vittnena på platsen. De kom dit tillsammans och det var Leif som från sin biltelefon försökte få kontakt med polisen för att larma om mordet, dock utan att få något svar.

Jan A säger när han vittnar i tingsrätten att han talade med en äldre man i keps redan innan polisen kom till mordplatsen. Se sid 8f i förhörsutskriften. Han har dessutom redan tidigare i en fotovisning tyckt sig känna igen just Engström som den personen, se sidan 3 i denna PM från Palmeutredningen.

Leif L säger för sin del i tingsrätten att han såg en man med keps och lång rock och handväska som sprang in i gränden i ett skede när polisen kommit till platsen. Se sid 19ff i förhörsutskriften. Det stämmer väldigt väl med Engströms egen berättelse om hur han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem information som de kunde ha missat.

Det kan givetvis diskuteras hur säkra vi kan vara på att dessa vittnens uppgifter är korrekta. Samma sak gäller ju alla andra vittnesmål i utredningen. Vittnen kan som bekant ha fel och varken Leif eller Jan kände Engström sedan tidigare. Men uppgifterna finns alltså och de är tämligen distinkta. Ändå gav dokumentären det felaktiga intrycket att sådana vittnesuppgifter inte existerar.

Låt oss gå till det andra exemplet. I dokumentären heter det att Engström ljuger när han talar under ed i rättegången mot Christer Pettersson. Det gäller hans uttalande om att Lisbeth Palme på mordplatsen säger ”Förresten har de skjutit mig också”. För att visa att Engström ljuger presenterar Lampers i programmet en intervju med sjuksköterskan Lena Ö som då arbetade på Sabbatsberg och som blev den som tog hand om Lisbeth när hon kom till sjukhuset. Lena Ö berättar att hon fick intrycket att Lisbeth inte förstått att hon var skadad förrän Lena undersökte henne. Alltså, menar Lampers, kan Lisbeth inte ha fällt den där repliken på Sveavägen. Och alltså ljög Engström under ed om detta.

Även här tycker jag att Lampers är ute på mycket hal is.

Låt oss tills vidare lämna öppet för om Lisbeth redan på mordplatsen visste eller inte visste att hon mycket ytligt träffats av ett skott. Oavsett det finns ju möjligheten att hon var på det klara med att hon blivit beskjuten. Det förefaller ju inte så långsökt med tanke på att skottet som snuddade henne löpte längs med ryggen. Hon bör alltså ha varit till hälften vänd mot mördaren i skottögonblicket.

I så fall – även om hon inte förstått att hon faktiskt blivit träffad – kan hon ha sagt något i stil med: ”Förresten har de skjutit på mig också” i stället för det snarlika ”Förresten har de skjutit mig också”. I så fall kan Engströms möjligen felaktiga citat reduceras till ett hör- eller minnesfel.

Men låt oss inte stanna där utan dessutom titta på förhören med Lisbeth själv – något som förstås Lasse Lampers också borde ha gjort. Då ser vi något mycket intressant. Redan i förhöret den 1 mars berättar hon att hon på mordplatsen kände av skadan på ryggen i samma ögonblick som hon hörde ett skott. I protokollet heter det:  ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände att det ’brände’ till på ryggen.”

Och i förhöret som Holmér håller med henne den 25 mars står ungefär samma sak. Det smäller och hon ser att Olof faller ihop. Och så: ”Omedelbart därefter kommer det andra skottet. Hon känner en sveda längs ryggen.”

Uppgiften kommer igen även i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.

Och när hon i januari 1989 hörs av Palmeåklagarna Almblad och Riberdahl berättar hon hur hon just hört vad hon först trodde var en smällare och så står det: ”I det ögonblicket blev hon själv beskjuten”.

Med andra ord: Stig Engström säger inget annat än vad Lisbeth själv säger i upprepade förhör. Vill Lasse Lampers hävda att Engström ljög om detta så bör han i konsekvensens namn säga att Lisbeth också ljög.

En enklare förklaring – något som skulle gå väl ihop med Lena Ö:s uppfattning om saken – är att Lisbeth inte tog svedan på ryggen riktigt på allvar förrän hon kom till sjukhuset. Hon måste redan på Sveavägen ha insett att hon inte fått en skada som på något sätt hindrade henne eller som krävde omedelbar akutvård, och då kan den tillfälligt ha trängts undan från hennes medvetande.

En annan sak – kanske lite mindre viktig – som jag reagerade över i dokumentären är att den tonar ner det hänsynslösa och kategoriska utpekande som den avlidne Engström drabbats av.

I filmen heter det att det kommit två böcker och en tidskriftsartikel som ”pekar ut Stig Engström som möjlig gärningsman”. När det gäller en av böckerna, den av Lars Larsson, är det för all del en riktig beskrivning. Larsson är återhållsam med sina slutsatser och namnger inte heller Engström. Men Filterartikeln och den påföljande boken av Thomas Pettersson hämmades inte av några sådana reservationer. Engström presenterades med namn och bild och här handlade det om att formligen dunka in tesen att det var bevisat att han var Palmes mördare. Filters chefredaktör Mattias Göransson sa i samband med publiceringen: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”

Det vill säga: budskapet var inte att det fanns besvärande omständigheter för Engström. Enligt Filters privat hopsnickrade domstol var han helt enkelt mördaren. End of discussion.

Det här är ingen obetydlig detalj. För mycket talar för att Filters aggressiva – och illa underbyggda – utpekande av Engström direkt banade vägen för Krister Petersson. När åklagaren på sin pressträff hängde ut den försäkringsanställde grafikern för hela världens blickar kunde han luta sig mot att någon annan redan gjort samma sak. Steget var liksom inte lika stort som det skulle ha varit annars.

Väl medveten om svagheten i bevisningen kastade Krister Petersson förstås in sina brasklappar om att han i och för sig inte hade ett material som räckte till ett åtal. Det var kanske en förtrolig blinkning åt andra jurister som snabbt skulle se luckorna i hans presentation. Men hur många i allmänheten förstod sådana subtiliteter när han samtidigt lade ner mordutredningen med hänsyn till att den misstänkte var död?

Vad jag tycker att vi kunde se var alltså en dubbel skandal där den första halvan var Filters obekymrat kategoriska utpekande och den andra var Peterssons lite hummande surfande på det. Det var, som jag ser det, två delar av en obehaglig häxjakt och det hade förtjänat att belysas, inte att slätas över.

Min kanske viktigaste kritik av dokumentären gäller ändå något helt annat.

Den handlar om att en av de centrala invändningarna mot teorin att Engström skulle vara mördaren helt enkelt kommer bort: att det faktiskt inte finns något trovärdigt scenario som förklarar hur han skulle kunna ha skjutit Palme.

Jag talar alltså om det som brukar kallas gärningsbeskrivningen.

Krister Petersson duckade på den punkten i sin framställning från i somras. Han överlät i stället åt dem som lyssnade att själva försöka tänka sig hur den försäkringsanställde grafikern skulle ha kommit på tanken att skjuta statsministern denna kväll, hur han skulle ha fått tag i ett vapen, hur han kom ut i rätt ögonblick för att utföra sitt dåd, varför han sedan hängde kvar i området efter mordet och till och med återvände till Skandia – och så vidare.

Var och en av dessa aspekter av teorin om Engström som gärningsman är översållad med problem.

Det har förstås förekommit försök att hitta lösningar på dessa frågor. Entusiaster har presenterat olika yviga spekulationer kring hur dådet kunde ha gått till. Men dessa spekulationer motsäger ofta varandra och ingen av dem är särskilt övertygande. Därför har heller ingen av dem vunnit i debatten bland dem som bestämt sig för att Engström var mördaren.

Skalar vi bort all sinnrik planering från Engströms sida finns förstås en i alla fall till synes enkel variant kvar, att mordet kom till genom en ren slump. Det skulle innebära att Engström – trots att ingen visste det och av okänd anledning – alltid gick omkring med ett laddat skjutvapen, att han råkade gå ut från Skandia just när Palme kom förbi, att han genast bestämde sig för att mörda statsministern, att han snabbt genomförde sitt dåd och att han på något sätt lyckades komma undan.

Men även denna story med Engström som en extremt obalanserad impulsmördare som bara råkade stöta ihop med sitt offer måste i så fall kombineras med att han sedan med djävulsk skicklighet lurade och provocerade polisen genom att upprepade gånger kontakta massmedia för att genom en detaljerad berättelse framställa sig som ett oskyldigt och samtidigt handlingskraftigt vittne.

Som sagt, detta är den enklaste varianten. Och det var kanske denna kombination av slumpscenario och psykopatisk lek med polisen som Krister Petersson i första hand laborerade med fast han inte vågade formulera det öppet. Det har vi tyvärr inte fått veta. Försiktigt nog bestämde han sig alltså för att hoppa över sådana besvärande faktadetaljer när han pekade ut Engström.

Vi kan medge att den här skissade varianten skulle vara en bra story för en deckare – och detsamma kan väl sägas om de andra, ännu mer krångliga, teorierna som anhängare av Petterssons och Peterssons teori i skuldfrågan laborerat med. När det handlar om spänningslitteratur behöver ju inte författare ta hänsyn till vare sig riktiga fakta eller sannolikheter.

I den mer krassa verkligheten finns det dock inte minsta bevis för att något av dessa scenarion skulle ha med sanningen att göra.  Och de stämmer allihop väldigt dåligt med all tillgänglig information som finns om Engström som person.

Det där sista tycker jag ändå att dokumentären hjälper oss att förstå: Engström framstår helt enkelt inte som en sannolik Palmemördare. Och det kanske till sist är filmens väsentliga värde. Det är i så fall inget dåligt slutbetyg.

Den Engström vi ser framför oss när vi tittar på Lampers film är en person som för all del har sina mänskliga brister. Men de är knappast värre än de som de flesta av oss går omkring med. I hans fall: en oförmåga att planera sitt arbete så att han ofta måste jobba över. En tilltagande dragning till att trösta sig med alkohol. Och en vilja att göra sig själv intressant och presentera sig i så bra dager som möjligt.

Känns det som om det är en sannolik Palmemördare vi ser framför oss?

Det skulle det förstås kunna vara om det fanns faktiska bevis. Men det gör det ju inte. Och det vi nu ser, lite tydligare än innan vi såg filmen, är en människa.

 

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Frågorna om Estonia väcks med förnyad styrka

Modell av Estonia. Fartyget med sina nio däck och plats för 2 000 passagerare hette tidigare Viking Sally och gick då mellan Åbo och Stockholm. I september 1994 gick fartyget till botten mellan finska Utö och estniska Dagö. De flesta som fanns ombord förolyckades. Foto: Stan Shebs, Wikimedia Commons.

DEN NYA DOKUMENTÄRSERIEN Estonia – fyndet som förändrar allt som visas på DPlay har dramatiskt avslöjat något som strider mot den etablerade versionen av vad som hänt i samband med förlisningen. Dykare som undersökt vraket har kunnat konstatera att det finns ett stort avlångt hål i skrovet.

Hur viktigt är detta, så många år efteråt?

Det får vi förhoppningsvis veta. Vad som är uppenbart är att det öppnar för andra förklaringar än den officiella, den som handlar om att fartyget sjönk för att bogvisiret lossnat på grund av den hårda väderleken.

Estoniakatastrofen inträffade 28 september 1994. 852 av de 994 personerna ombord förolyckades. Orsakerna till haveriet har debatterats under årens lopp men det nya avslöjandet tillför fakta som hittills varit okända, men som tycks stämma överens med hur det gick till när fartyget sjönk.

Avslöjandet får extra laddning eftersom svenska myndigheter agerat på ett sätt som kan tolkas som att de velat försvåra en utredning av vad som förorsakade katastrofen. Dels har det handlat om de långtgående försöken att täcka över vraket med betong. Och dels om beslutet att kriminalisera dykningar vid Estonia.

Tio år efter haveriet kunde TV-journalisten Lars Borgnäs avslöja att Estonia vid tidigare resor använts för att smuggla gammal sovjetisk militär materiel till Sverige.  Det fanns ett givet intresse från svensk och annan västerländsk militär underrättelsetjänst att studera sådan utrustning. Och denna smuggling hade alltså genomförts trots att det givetvis kunde innebära olika typer av risker för de ovetande passagerarna på ett civilt fartyg.

I den nya dokumentärserien framträder en av de överlevande från Estonia, Sara Hedrenius, med uppgifter som pekar på att en sådan smuggling också genomfördes under själva den resa som slutade med det tragiska haveriet.

Sara Hedrenius säger i dokumentären:

”Båten är försenad så jag går ut på däck och ser ut över parkeringen. Då ser jag att det kommer en transport som kör snabbt, eskorterad av tre, fyra motorcyklar. Grönmålade militära fordon åker på båten.”

Hennes kommentar i dag:

”Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag var vittne?”

Filmaren Henrik Evertsson som är ansvarig för dokumentärserien och en av hans medarbetare står i dag åtalade för brott mot gravfriden för att de genomfört en dykning vid Estonia. Henrik Evertsson berättade nyligen i Expressen om hur han tidigare i år topsades av polis i samband med att han förhördes om filmprojektet. En svensk åklagare försökte också få igenom ett beslag av filmmaterialet.

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har också forskat kring Estonia och avslöjat hemliga militära transporter som genomfördes på fartyget. FOTO: Anna Drvnik

Lars Borgnäs, som förutom att han gjort TV-reportage om Estonia också skrivit om frågorna kring haveriet i sin bok Nationens intresse, intervjuas om betydelsen av de nya fynden i det senaste numret av veckotidningen Internationalen.

Han säger bland annat:

”Kravet att man ska undersöka vraket har /…/ framförts åtskilliga gånger under åren, men det har aldrig blivit gjort. Myndigheterna, de svenska framför allt, har hållit emot och inte velat göra en ny utredning. Men nu är det omöjligt att inte tillsätta en ny utredning, menar jag.”

Den nya debatt som väcks om Estonia är en påminnelse om att Sverige under det kalla kriget varit indraget i händelseförlopp som inte kommit fram i ljuset utan som bara låtit sig observeras mer eller mindre indirekt.

Existensen av det omfattande svenska Stay Behindnätverket är ett ett sådant exempel. Nätverket var en hemlig paramilitär struktur med kopplingar till NATO och dess existens var givetvis helt i strid med Sveriges officiellt deklarerade neutralitetspolitik. Och frågor har många gånger rests – bland annat i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Inga-Britt Ahlenius (betalvägg) – om orsaken till att mordet på Olof Palme inte har klarats upp är att det finns storpolitiska dimensioner som gjort att det som hände vid Dekorimahörnan varit för känsligt för att utreda på riktigt. Ahlenius pekar just på de möjliga kopplingarna mellan Stay Behind och Palmemordet.

En utredning av vad som hände med Estonia kan med andra ord komma att bidra till att lyfta på locket till många hemligheter i svensk samtidshistoria.

 

Schiaffino Musarra: ”En av de största händelserna i Sverige – och man pratar inte om den i skolan”

”Palme var den typ av ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet.” Schiaffino Musarra har skrivit TV-serien ”We Got This”, en mörk komedi om Palmemordet. Han spelar själv huvudrollen. Foto: Peter Cederling/SVT

FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE Schiaffino Musarra var hösten 2017. Då var det fortfarande högst osäkert vad som skulle bli av hans projekt, en mörk komediserie för TV om Palmemordet.

Det lät som en idé som inte skulle gå att genomföra. Fel ämne. Punkt. Men när jag pratade med Schif, som han kallar sig, förstod jag snart att han verkligen hade tänkt igenom sitt projekt. Och jag förstod också att han hade ett genuint intresse för mordet och mordutredningen.

Vi satt på anrika konditori Ofvandahls i centrala Uppsala och diskuterade de många besynnerliga detaljerna i fallet. Det var ingen tvekan om saken, Schif var påläst.

Men det betydde ju inte att han nödvändigtvis skulle lyckas med att få göra TV-serien. Snarare tvärtom. Ämnet innehåller väldigt många känsliga frågeställningar som kan få håret att resa sig på ett normalförsiktigt TV-bolags chefer och jurister. Och ju större kunskaper en manusförfattare har om fallet, desto fler riskabla infallsvinklar kan han eller hon skriva in i manuset. Dessutom var det ju problemet med själva grundidén: får man verkligen skoja om Palmemordet?

Jag hoppades att Schif skulle lyckas, men jag hade mina tvivel.

När jag nu pratar med honom igen är det vilda projektet verklighet. Serien går på Sveriges Television. Och mycket talar för att den kommer att visas på många håll i världen. (Det kan i sin tur öppna för ett annat drömprojekt som Schif har. Mer om den saken längre ner.)

För den som missat det: ”We Got This” handlar om en amerikansk filmare som gift sig med en svenska och bosatt sig i Sverige.  Det går si och så med inkomsterna och rätt som det är har han – utan att fatta hur – skaffat sig en rejäl skatteskuld som han inte har råd att betala.

Han letar desperat efter något sätt att göra stora pengar som inte är kriminellt. Det är då han får höra talas om att det finns 50 miljoner kronor att hämta för den som löser Palmemordet.

Så långt är likheten hundraprocentig mellan huvudrollsinnehavaren George English och Schiaffino Musarra. Skillnaden är att George English blir dramatiskt indragen i mordutredningen medan Schif i stället slås av idén att här kan det finnas en story att berätta på film.

Likheterna är annars stora på flera sätt. Både Schif och hans rollkaraktär förstår svenska alldeles utmärkt men tycker det är pinsamt att tala det och envisas därför med engelska. Och privat ser Schif precis ut som George English (nja, det är väl tvärtom, om man ska vara noga): långt hår, långt skägg och en kanske inte alldeles klädsam hatt högst upp.

Vad vill då mannen bakom detta märkliga projekt uppnå? Underhålla tittarna? Givetvis. Men långt ifrån bara det.

Tidigt i serien får George English ett tillfälligt jobb som lärarvikarie. Han har redan då börjat läsa in sig på Palmemordet – som innan dess vetat ett dugg om – och är helt uppfylld av det när han träffar sina elever. De är lika okunniga som han nyligen var och ute på skolgården iscensätter han en rekonstruktion av dådet vid Dekorimabutiken. Det visar sig att det fungerar, eleverna rycks snabbt med.

”För mig var den delen av storyn verkligen viktig, säger Schif till mig.

Han förklarar:

”Det handlade helt enkelt om mina erfarenheter med mina egna barn. När jag blev intresserad av Palmefallet och av att skapa en TV-serie om det började jag fråga dem om man pratat om Palme i skolan. Och svaret var alltid nej.”

”Jag tyckte det där var en väldigt märklig avstängning. Århundradets brott, momentet som förändrade Sverige för alltid, alla håller med om att det var så, oavsett vilka åsikter man har om Olof Palme. Det var en av de största händelserna i svensk historia. Och man pratar inte om det i skolan?”

”Min dotter hade tagit hem en tjejkompis som åt middag hos oss en kväll. Hon hade hört att jag jobbade med att göra en TV-serie och undrade vad den handlade om. Jag sa att den handlade om Olof Palme. Hon sa: ‘Vem?’ Jag sa: ¨’Sveriges statsminister.’ Hon sa: ‘Det är ju Stefan Löfven som är Sveriges statsminister.’ Hon hade aldrig hört Palmes namn.”

”Jag berättade lite för henne och senare fick jag höra att hon blivit helt uppslukad av fallet och letade efter fakta själv. Jag vet att det är så det brukar fungera: när man tar upp det här med ungdomar så blir de väldigt intresserade. Och det var ett av mina viktigaste argument när jag skulle sälja in serien till Sveriges Television. Det finns en hel ny generation i Sverige som inte vet ett dugg om vare sig människan Olof Palme eller om mordfallet. Och det här är ett sätt att nå dem. Den tanken gillade de på SVT.”

Så var det helt tydligt, tänker jag. Jag har kollat vad SVT skriver på webben om ”We Got This”. Där kallas serien ”folkbildande” och det heter vidare:

”Vi vill nå ut till en yngre eller ny publik samt göra något helt nytt, och istället för att undervisa vill vi underhålla med förhoppningsvis ny och djupare kunskap om Palmeutredningen.”

Det där låter fruktansvärt nyttigt och lite tråkigt, tänker jag när jag läser det. Och den präktighetsstämpeln stämmer väl inte så bra med den speciella absurda, roliga och lite sorgliga känslan i serien. Men jag tror det kan vara sant på något plan ändå.

Ska de klara upp århundradets mordgåta – privatspanarna som spelas av Schiaffino Musarra, Anki Larsson, Olle Sarri och Alexander Karim? Foto: Peter Cederling/SVT

Schif hoppas i alla fall att det ska fungera så och att det i bästa fall kan få rejäla konsekvenser för det allmänna kunskapsläget om statsministermordet:

”Om Palmegruppens dokument blir offentliga nu tycker jag det vore en bra idé om skolklasser arbetade med dem och gick igenom materialet.”

På den här punkten i samtalet invänder jag och säger att det finns ett stort ”om” på den punkten. Om de blir offentliga. Det kanske slutar med att Krister Petersson visserligen lägger fram en lösning men inte avslutar fallet formellt. Palmegruppen upplöses och utredningen läggs på is. Förundersökningssekretessen ligger kvar. Och inga nya papper kommer ut från Palmegruppens arkiv.

Jodå, Schiaffino Mussara håller med om att den möjligheten finns på kartan. Som han uttrycker det:

”Det är lätt att föreställa sig hur mycket känslig information som kan finnas i det där rummet där allt förvaras, saker som inte ens behöver ha att göra med Palmefallet.”

Vi enas under samtalet om att det bland annat kan handla om misstag och förbiseenden från polisen som nog inte ser så vackra ut om de kommer ut.

Just den saken tror dock inte Schif spelar så stor roll när det handlar om det som nu står i fokus för det alla väntar på: den lösning som Krister Petersson och Palmegruppen ska presentera.

Schif tror som så många andra att denna lösning kommer att vara den anställde på försäkringsbolaget Skandia som kom ut från sin arbetsplats en kort stund före mordet. Och han tillägger:

”Det är visserligen pinsamt för utredarna om de lägger skulden på Skandiamannen eftersom han har funnits i deras papper från början. Men jag tror att det är en risk som de anser är värd att ta. Det drabbar inte dem som jobbar med utredningen nu. Alla som jobbade med fallet i början är antingen döda eller har slutat arbeta med det.”

Jag kan förstås inte låta bli att fråga vad Schif tror om själva hypotesen. Kan det vara Skandiamannen som skjutit Palme?

”Jag tycker det är för många tillfälligheter för att den teorin ska stämma. Han behöver vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att han då har ett skjutvapen på sig. I Amerika går många omkring med skjutvapen men det är ju verkligen inte vanligt i Sverige. Motivet är också ganska svagt: han avskydde Palme, heter det. Men det fanns massor med folk som avskydde Palme.”

”Det pratas om att han skulle ha lånat ett vapen från någon och lämnat igen det sedan han skjutit Palme, det är en ganska konstig sak att göra. Och jag tycker också det låter konstigt med någon som först skjuter statsministern och sedan kommer tillbaka efter tjugo minuter och riskerar att bli igenkänd av folk på platsen – det är något med det som bara inte fungerar för mig.”

Schif berättar att han för ett tag sedan blev intervjuad av Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, tidskriften som pekat ut Skandiamannen.

”Vi pratade om deras teori och han frågade om jag var bekant med principen om Ockhams rakkniv, att den enklaste lösningen också är den riktiga. Men jag undrar: vad är det som är så enkelt med Skandiamannen?”

Schiaffino misstänker alltså att åklagaren kommer att presentera en lösning som är ännu en återvändsgränd. Varför i så fall?

”De vill verkligen avsluta fallet, det är tydligt. Och det bästa sättet att avsluta ett fall är att peka ut en död snubbe.”

Jag säger att det talats om att de kanske kommer att peka ut Sydafrika i stället.

”Det skulle vara fascinerande om de gör det”, säger Schif.

Oavsett vad Petersson lägger fram kommer inte diskussionen att ta slut, gissar jag.

Schif svarar direkt: ”Nej, precis. Slutade någon prata om JFK sedan Warrenkommissionen presenterat sin lösning och fallet tekniskt sett var avslutat? Försvann den frågan?”

Och faktum är, förklarar filmaren, att han hoppas på att få göra en liknande TV-produktion som ”We Got This” i USA. Men inte en serie om Palmemordet, utan en om just mordet på JFK. Och andra dramatiska händelser som mer eller mindre hänger samman med Kennedymordet.

”Från det tidiga till det sena 60-talet i USA fanns det fem-sex uppmärksammade mord i USA av den typen”, säger han. ”Du kan inte prata om mordet på JFK utan att komma in på morden på RFK, MLK, Medgar Evers och Malcolm X. En serie om JFK skulle kunna fortsätta hur länge som helst.”

Kommer det att bli verklighet?

”Om Palmeserien slår internationellt”, säger Schif, ”skulle det hjälpa till. ‘Den där tokiga amerikanen som reste till Sverige för att lösa Palmemordet har nu skrivit en TV-serie där han tänker lösa mordet på JFK!’ Reklamen för den produktionen skulle skriva sig själv.”

Tillbaka till den serie som i alla fall redan blivit verklighet, den om Olof Palme. ”Schif” berättar att han hoppas att det blir en andra säsong.

Jag reagerar direkt – det betyder väl i så fall att han inte kommer att presentera någon lösning i slutet på den här säsongen?

”Det är korrekt”, säger Schif. ”Ni som tittar kommer inte att få lösningen i sista avsnittet. Faktum är att jag var förhindrad att ge er den. Enligt ansvariga på SVT skulle det vara för kontroversiellt att ens inom ramen för fiction antyda att vi visste vem som mördade Olof Palme.”

Så om det blir en andra säsong får vi inte svaret i den heller?

Schif är inte lika kategorisk när han svarar på den frågan.

”Vi får se. SVT har varit bekymrade över hur människor ska reagera på säsong ett. Det jag hoppas på är att det inte blir några starka negativa reaktioner. I så fall tänker jag mig att vi kan börja med en andra säsong med ett annat perspektiv. Ungefär: ‘Hallå, alla vet att det här är fiction, vi håller bara på och tramsar, det finns inget att oroa sig för.'”

Han fortsätter:

”I vilket fall: jag tycker att jag egentligen inte kan komma till slutet på den här historien utan att lägga fram en lösning på något sätt. Men det finns förstås olika metoder att göra det. George English behöver inte nödvändigtvis stå på en scen och hålla i en check på 50 miljoner kronor. Det bästa sättet kanske är att publiken vet att huvudpersonerna har löst fallet men att de inom ramen för storyn inte får något erkännande för det.”

Det har funnits annat som bekymrat Sveriges Television, berättar Schif:

”I första säsongen beskrivs till exempel Hans Holmér som ledare för en grupp nazistiska poliser. Jag fick frågan från folk på SVT om jag antydde att Hans Holmér var nazist. ‘Nej’, sa jag, ‘bara att han umgicks med nazister.’ Han gjorde ju det, jag säger inget nytt här. Folk som kan ämnet har skrivit om den saken.”

Schif säger att han tycker det är bra att folk som läser min blogg ska veta vilken typ av problem han har brottats med.

”Om ni tycker att det borde ha funnits med mer fakta om Palmeutredningen i serien säger jag att jag håller helt med. Men mina händer har varit bundna i det fallet, jag har inte fått igenom det. Jag önskar att vi kunde ha gjort fiction som närmade sig fakta i fallet lite mer. Det skulle ha blivit mer fascinerande.”

Samtidigt medger filmaren att det också finns sådant som han själv ser som bekymmersamt när det gäller att stoppa in fakta från utredningen i en fiktiv historia.

”Det kan helt enkelt bli en svår balansakt när det gäller att få till ett bra berättande. Jag tycker exempelvis det är intressant att en polis med anknytning till baseball-ligan hade en lägenhet längs mördarens flyktväg, vilket är sant. Men vad betyder det egentligen? Det vet jag ju inte. Och om jag inte kan följa upp det i berättelsen, varför ska jag då alls ta med det? Enda sättet att följa upp det vore att hitta på något.”

Till sist: själva utgångspunkten för serien är vad som hände Olof Palme. Hur skulle Schif själv beskriva personen och politikern Palme?

”Jag skulle beskriva honom som den sorts ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet. Olof Palme var inget helgon, han var trots allt politiker, men han stod för något som i alla fall enligt min åsikt verkligen betydde något. Han ville hjälpa de många i stället för att hjälpa de få. Han var en sorts ledare som du såg upp till. Det var därför hans död blev en så stor händelse.”

*  *   *

Det finns en lång intervju med Schif Musarra som Tobias Henricsson gjort i ett avsnitt av podden Palmemordet. Se gärna versionen på Youtube med bilder och svensk textning. Där berättar han bland annat om hur han fick SVT att gå med på några av de kontroversiella favoritidéer han hade. Han började helt enkelt med att presentera det mest extrema slut på serien som han kunnat komma på. Precis som han räknat med möttes det av smått chockade reaktioner. Då var det läge att förklara att han faktiskt hade några andra varianter som han kunde tänka sig i stället. Det mottogs snabbt med största välvilja. Lyssna själva om ni vill veta mer…

Schif har också intervjuats i P4 Extra där han bland annat berättar om svåra personliga händelser i livet. De har, menar han, bidragit till att han som ett överlevnadsverktyg utvecklat en känsla för vad han kallar ”dark comedy”.

FOTNOT: JFK är (som de flesta väl vet) en vanlig beteckning på John F Kennedy, USA:s president 1961-1963. Han mördades i Dallas under en färd i bilkortege. Den man som polisen gripit som misstänkt, Lee Harvey Oswald, blev skjuten i polishuset av Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter. RFK var Robert F Kennedy, bror till JFK. Han ställde upp i presidentvalet 1968 och mördades under valkampanjen. MLK står för den legendariske medborgarrättskämpen Martin Luther King som också mördades 1968. Medgar Evers och Malcolm X var andra framstående medborgarrättskämpar, de mördades 1963 respektive 1965. Samtliga dessa mord har väckt mycket stor uppmärksamhet i USA.

FOTNOT 2: We Got This visas på söndagar i SVT 1 och finns också på SVT Play.

Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.

En av mina vänner blev ruinerad och fick sju års fängelse – hur kunde det hända?

IT-konsulten Magnus Gruvén, blev offer för en bedrägerihärva och sitter i dag i spanskt fängelse medan de som lurat honom går fria. På bilden, tagen när han ännu är i frihet, vet han inte vad som väntar honom. FOTO: Privat.

”DET ABSOLUT VÄRSTA fallet jag sett”.

Så uttrycker sig en utredare på polisens nationella IT-brottscentrum.

Det handlar om ett bedrägeri i mångmiljonklassen. Det utvalda offret blev av med alla sina tillgångar och satte sig sedan i skuld i hopp om att få tillbaka sina pengar och i bästa fall också de summor han från början blivit utlovad.

Men det är inte det som är det värsta.

När det inte gick att klämma mer pengar ur honom blev han lurad att smuggla fem kilo kokain åt de anonyma brottslingar som förstört hans liv.

Spansk polis tog honom. Efter ett år i häkte har han nu dömts till sju års fängelse och en miljon euro i böter.

Han heter Magnus Gruvén. Journalisten Kim Malmgren på Expressen berättar hans historia i en lång och läsvärd artikel.

TILLÄGG: Den digitala versionen av artikeln var ursprungligen tillgänglig för alla, men har under fredagen klassats om till Expressen Premium (som kostar pengar men har en gratis provmånad). Artikeln förekommer också i papperstidningen fredagen den 4 oktober.

Fallet berör mig personligen. Magnus är en av mina gamla vänner sedan 70-talet och jag känner honom som en genomhygglig person med ett ordnat liv och stabil ekonomi. Han hade ärvt och sparat pengar och bodde i en villa med strandtomt på Ekerö. Han var IT-konsult, mycket kunnig och mycket efterfrågad.  Vänner hjälpte han utan att ta betalt, han offrade sin fritid utan att tänka på sig själv. Jag var för egen del hemma hos Magnus med min dator ibland när den krånglade och var mycket glad över att ha en sådan vän.

Jag har under åren skaffat mig en del kunskaper om bedrägerier, ett ämne som går igen i flera av mina böcker. Hade jag vetat vad Magnus fastnat i kunde jag ha talat allvar med honom innan det gått så långt. Förhoppningsvis hade han lyssnat.

Men när jag fick veta vad han hamnat i var det för sent.

Jag förstår att det just var hans genomhygglighet som gjorde hela upplägget möjligt för dem som hittat honom. Magnus blev lockad med ett erbjudande om att ta emot ett mycket stort arv från en okänd kvinna. Han fick beskedet att han var utvald för att han var en så god person. Med pengarna skulle han kunna hjälpa andra.

Det där var precis rätt sätt att nå fram till någon som Magnus.

Han har i efterhand berättat att han hörde varningsklockorna, men att han ändå inledde en kontakt. Det räckte. Snart hade han blivit lockad till Bryssel och Dubai för att träffa kostymklädda män som till och med visade upp en väska med pengar som smakprov på vad han snart skulle få.

Det var av allt att döma folk som visste hur en slipsten ska dras.

Några pengar kom förstås inte, Magnus måste bara själv betala, om och om igen.

Till sist var han utblottad och djupt skuldsatt. Det gick rätt fort. Och det var då, enligt vad Magnus själv berättat, som han fick i uppdrag att ta med ett antal väl paketerade dokument på en flygresa. En lätt sak, kan det tyckas. Då skulle allt ordna sig.

Men det var förstås inga dokument, utan kokain.

Borde Magnus ha fattat det? Ja, det kan man tycka.

Men jag tror inte han gjorde det. I det desperata läge han befann sig var hoppet om att allt skulle ordna sig det enda han hade kvar. Han hade redan litat på dessa personer så långt att han investerat allt han hade och mer till. Varför inte lita på dem än en gång och kanske komma ur mardrömmen?

Det mänskliga psyket fungerar ofta så. Hoppet är det sista som överger en, heter det.

Jag önskar att Magnus ska hitta någon annan sorts hopp nu, ett som ska göra att han med frid i sinnet orkar med den besvärliga framtid han har framför sig.

Den här dikten av Karin Boye kommer för mig. Den har tröstat folk förr. Christer Pettersson av alla människor citerade den under Palmerättegången när han sa något om att söka tillflykt lite längre in. Det var nog rätt få av de närvarande som kände igen dikten han anspelade på. Den blir inte sämre för det.

Åter till bedrägeriet som drabbade Magnus. Visst är det lätt att häpna över hur enskilda personer kan dras in i fällor av det här slaget, även om mekanismerna är nog så sinnrika. Men minst lika häpnadsväckande är att myndigheter i Sverige och utomlands ofta verkar stå handfallna när det händer. Någon längst ner på stegen som begått en brottslig handling kan åka fast. De som är ovanför försvinner stundtals i molnen.

Ett slående exempel på det berättade Uppdrag Granskning om i veckan. (Här är en artikel om saken för den som föredrar att läsa hellre än att titta på reportaget.)

I tjugo år har en pensionerad bankman, Kurt, i Umeå lurat människor att ”investera” i något som han presenterat som säkra projekt med stor utdelning. Enligt Uppdrag Granskning har hans olika offer blivit av med omkring 100 miljoner kronor – och det chockartade är att hans verksamhet fortsätter än i dag.

En av dem som blev lurad var en kvinna i Jokkmokk. Genom sitt arbete hade hon ingång till pengar som tillhörde ett stort antal föreningar i samhället. När hennes egna besparingar var slut gick stora delar av de pengar hon kontrollerade för andras räkning till Kurts lockande projekt. Det var bland annat hockeyföreningen och ridklubben och hjärt- och lungsjukas lokalförening som länsades på stora delar av sina tillgångar. Tanken från hennes sida var att hon skulle få tillbaka pengarna snart och så skulle allt vara bra igen. Så blev det inte. Hon avslöjades och dömdes till fängelse.

Men bankmannen Kurt fortsätter som förut än i dag. Av programmet framgår också att han har en samarbetspartner, Mikael, som nyligen visat sig ha haft råd att investera för att starta ett antal företag. Och kanske finns det fler än dessa två män som ingår i nätet. Det borde gå att utreda. Men det har hittills inte skett.

Det utförs ständigt många, många bedrägerier av den här typen – hänsynslösa brott som mer eller mindre krossar människoliv. Statistik? Det är svårt det. I åtskilliga av fallen tiger offren stilla, så det finns ett okänt mörkertal. Ofta är det just att offren själva lurats att begå en olaglig handling som gör att saken alls blir känd.

Och inte ens när det finns uppenbara trådar att följa, trådar som leder till de riktiga skurkarna kan man vara säker på att polisen gör det. Det är vad fallet med Kurt som skildras i Uppdrag Granskning visar.

Och om inte polis och åklagare ingriper kan verksamheten ostört rulla vidare – med nya offer som står och väntar.

Det handlar alltså inte bara om tragiska personliga problem för dem som drabbas. Det pekar också på uppseendeväckande brister i svenskt – och internationellt – rättsväsende.

 

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!