Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.

En av mina vänner blev ruinerad och fick sju års fängelse – hur kunde det hända?

IT-konsulten Magnus Gruvén, blev offer för en bedrägerihärva och sitter i dag i spanskt fängelse medan de som lurat honom går fria. På bilden, tagen när han ännu är i frihet, vet han inte vad som väntar honom. FOTO: Privat.

”DET ABSOLUT VÄRSTA fallet jag sett”.

Så uttrycker sig en utredare på polisens nationella IT-brottscentrum.

Det handlar om ett bedrägeri i mångmiljonklassen. Det utvalda offret blev av med alla sina tillgångar och satte sig sedan i skuld i hopp om att få tillbaka sina pengar och i bästa fall också de summor han från början blivit utlovad.

Men det är inte det som är det värsta.

När det inte gick att klämma mer pengar ur honom blev han lurad att smuggla fem kilo kokain åt de anonyma brottslingar som förstört hans liv.

Spansk polis tog honom. Efter ett år i häkte har han nu dömts till sju års fängelse och en miljon euro i böter.

Han heter Magnus Gruvén. Journalisten Kim Malmgren på Expressen berättar hans historia i en lång och läsvärd artikel.

TILLÄGG: Den digitala versionen av artikeln var ursprungligen tillgänglig för alla, men har under fredagen klassats om till Expressen Premium (som kostar pengar men har en gratis provmånad). Artikeln förekommer också i papperstidningen fredagen den 4 oktober.

Fallet berör mig personligen. Magnus är en av mina gamla vänner sedan 70-talet och jag känner honom som en genomhygglig person med ett ordnat liv och stabil ekonomi. Han hade ärvt och sparat pengar och bodde i en villa med strandtomt på Ekerö. Han var IT-konsult, mycket kunnig och mycket efterfrågad.  Vänner hjälpte han utan att ta betalt, han offrade sin fritid utan att tänka på sig själv. Jag var för egen del hemma hos Magnus med min dator ibland när den krånglade och var mycket glad över att ha en sådan vän.

Jag har under åren skaffat mig en del kunskaper om bedrägerier, ett ämne som går igen i flera av mina böcker. Hade jag vetat vad Magnus fastnat i kunde jag ha talat allvar med honom innan det gått så långt. Förhoppningsvis hade han lyssnat.

Men när jag fick veta vad han hamnat i var det för sent.

Jag förstår att det just var hans genomhygglighet som gjorde hela upplägget möjligt för dem som hittat honom. Magnus blev lockad med ett erbjudande om att ta emot ett mycket stort arv från en okänd kvinna. Han fick beskedet att han var utvald för att han var en så god person. Med pengarna skulle han kunna hjälpa andra.

Det där var precis rätt sätt att nå fram till någon som Magnus.

Han har i efterhand berättat att han hörde varningsklockorna, men att han ändå inledde en kontakt. Det räckte. Snart hade han blivit lockad till Bryssel och Dubai för att träffa kostymklädda män som till och med visade upp en väska med pengar som smakprov på vad han snart skulle få.

Det var av allt att döma folk som visste hur en slipsten ska dras.

Några pengar kom förstås inte, Magnus måste bara själv betala, om och om igen.

Till sist var han utblottad och djupt skuldsatt. Det gick rätt fort. Och det var då, enligt vad Magnus själv berättat, som han fick i uppdrag att ta med ett antal väl paketerade dokument på en flygresa. En lätt sak, kan det tyckas. Då skulle allt ordna sig.

Men det var förstås inga dokument, utan kokain.

Borde Magnus ha fattat det? Ja, det kan man tycka.

Men jag tror inte han gjorde det. I det desperata läge han befann sig var hoppet om att allt skulle ordna sig det enda han hade kvar. Han hade redan litat på dessa personer så långt att han investerat allt han hade och mer till. Varför inte lita på dem än en gång och kanske komma ur mardrömmen?

Det mänskliga psyket fungerar ofta så. Hoppet är det sista som överger en, heter det.

Jag önskar att Magnus ska hitta någon annan sorts hopp nu, ett som ska göra att han med frid i sinnet orkar med den besvärliga framtid han har framför sig.

Den här dikten av Karin Boye kommer för mig. Den har tröstat folk förr. Christer Pettersson av alla människor citerade den under Palmerättegången när han sa något om att söka tillflykt lite längre in. Det var nog rätt få av de närvarande som kände igen dikten han anspelade på. Den blir inte sämre för det.

Åter till bedrägeriet som drabbade Magnus. Visst är det lätt att häpna över hur enskilda personer kan dras in i fällor av det här slaget, även om mekanismerna är nog så sinnrika. Men minst lika häpnadsväckande är att myndigheter i Sverige och utomlands ofta verkar stå handfallna när det händer. Någon längst ner på stegen som begått en brottslig handling kan åka fast. De som är ovanför försvinner stundtals i molnen.

Ett slående exempel på det berättade Uppdrag Granskning om i veckan. (Här är en artikel om saken för den som föredrar att läsa hellre än att titta på reportaget.)

I tjugo år har en pensionerad bankman, Kurt, i Umeå lurat människor att ”investera” i något som han presenterat som säkra projekt med stor utdelning. Enligt Uppdrag Granskning har hans olika offer blivit av med omkring 100 miljoner kronor – och det chockartade är att hans verksamhet fortsätter än i dag.

En av dem som blev lurad var en kvinna i Jokkmokk. Genom sitt arbete hade hon ingång till pengar som tillhörde ett stort antal föreningar i samhället. När hennes egna besparingar var slut gick stora delar av de pengar hon kontrollerade för andras räkning till Kurts lockande projekt. Det var bland annat hockeyföreningen och ridklubben och hjärt- och lungsjukas lokalförening som länsades på stora delar av sina tillgångar. Tanken från hennes sida var att hon skulle få tillbaka pengarna snart och så skulle allt vara bra igen. Så blev det inte. Hon avslöjades och dömdes till fängelse.

Men bankmannen Kurt fortsätter som förut än i dag. Av programmet framgår också att han har en samarbetspartner, Mikael, som nyligen visat sig ha haft råd att investera för att starta ett antal företag. Och kanske finns det fler än dessa två män som ingår i nätet. Det borde gå att utreda. Men det har hittills inte skett.

Det utförs ständigt många, många bedrägerier av den här typen – hänsynslösa brott som mer eller mindre krossar människoliv. Statistik? Det är svårt det. I åtskilliga av fallen tiger offren stilla, så det finns ett okänt mörkertal. Ofta är det just att offren själva lurats att begå en olaglig handling som gör att saken alls blir känd.

Och inte ens när det finns uppenbara trådar att följa, trådar som leder till de riktiga skurkarna kan man vara säker på att polisen gör det. Det är vad fallet med Kurt som skildras i Uppdrag Granskning visar.

Och om inte polis och åklagare ingriper kan verksamheten ostört rulla vidare – med nya offer som står och väntar.

Det handlar alltså inte bara om tragiska personliga problem för dem som drabbas. Det pekar också på uppseendeväckande brister i svenskt – och internationellt – rättsväsende.

 

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

Sista föreställningen med Christer Pettersson?

DET ÄR NÅGRA VECKOR SEDAN Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna sändes i TV3 och lades ut på Viaplay/Viafree där den ska finnas kvar till slutet av juni.

Sedan dess har tidskriften Filter lanserat en alldeles egen Palmemördare, Skandiamannen.

Och Hylin har alldeles oundvikligen hamnat i bakvattnet.

Men det vore ett misstag av den som vill att Palmemordet ska klaras upp att lägga Hylinserien åt sidan.

Det finns tvärtom åtskilligt av intresse i den om vi vill studera historiken kring den hittills misslyckade utredningen, kring den journalistik som bedrivits om den och kring de inte alltid så välgrundade expertuttalanden som kantat dess väg.

Och om vi ska försöka oss på något sådant, varför inte börja med Hylins programserie? Den erbjuder ingen liten tugga, den sammanlagda speltiden är nästan 5 timmar och 55 minuter (och avsevärt längre ändå för den som sitter igenom reklamavbrotten förstås).

Det är onekligen mycket Palme, även för den som är väldigt intresserad. Långversionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson som lagts ut på SVT Play är inte ens hälften så omfattande, bara 2 timmar och 22 minuter.

De två programserierna har olika infallsvinklar, men båda har det gemensamt att de fokuserar på misstankarna om att Christer Pettersson skjutit Olof Palme.

Innan vi går vidare bör vi kanske fråga oss: hur relevant är den frågeställningen i dag?

Den som tagit till sig budskapet från tidskriften Filters chefredaktör Mattias Göransson kan förstås svara: inte alls relevant, fallet är löst, det var en annan mördare och han presenteras i Filter med namn och bild plus diverse detaljuppgifter – sanna eller falska – om hans privatliv och personlighet.

Även om vi inte godtar Filters anspråk skulle vi åtminstone kunna säga att en diskussion om Pettersson som Palmemördare inte framstår som så väldigt aktuell längre. Den nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson förklarade ju tidigare i år att han helt enkelt inte tror på Christer Petterssonspåret. Det är ett betydelsefullt uttalande när det kommer från någon som leder den förundersökning som under så många år varit fokuserad just på missbrukaren från Rotebro.

Krister Peterssons säkerligen noga övertänkta markering innebär rimligtvis att Palmeutredarna – till sist, skulle många av oss vilja utbrista – bestämt sig för att lägga Petterssonspåret bakom sig.

Och då inte bara av rent juridiska skäl – att han först blev friad i hovrätten och att högsta domstolen sedan avslog en resningsansökan från riksåklagaren. Detta dubbla frikännande – om man kan använda det uttrycket – har ju inneburit att Palmeutredarna, vad de än har tyckt i sakfrågan, helt enkelt haft begränsade möjligheter att fortsätta lägga krut på att binda Pettersson till mordet.

Och den omständigheten har inte så sällan bildat en sorts plattform för uttalanden med innebörden: ”Ja, vi vet att det är han, men han blev friad – så vad ska man göra?”

Den som lyssnade på Krister Peterssons företrädare som Palmeåklagare, Kerstin Skarp, kunde höra att Skarp gärna hänvisade till de där juridiska skälen för att förklara att det var svårt att komma vidare med misstankarna mot Christer Pettersson. Även på hennes tid som förundersökningsledare fanns det förvisso ett aktivt intresse bland poliserna i Palmegruppen för att gå vidare på andra spår. Men Skarp själv förmedlade gärna mellan raderna uppfattningen att det nog var Pettersson som skjutit Palme även om det aldrig skulle gå att bevisa slutgiltigt, särskilt när han nu var död också.

Att den bevisning som faktiskt fanns mot missbrukaren från Rotebro i själva verket var tämligen skral har jag själv många gånger konstaterat på den här bloggen och i mina böcker i ämnet. Andra har också gjort det, till exempel TV-journalisten och författaren Lars Borgnäs.

Men den som så önskat har kunnat vifta undan i stort sett vilka invändningar som helst genom att helt enkelt hänvisa till Lisbeth Palmes till synes tvärsäkra utpekande. En av dem som har gjort det är statsminister Stefan Löfven. För ett par år sedan sa han i en intervju: ”Lisbeth Palme säger bestämt att hon tror att det var Christer Pettersson och då tror jag på det.”

Det var, kan man tycka, ett anmärkningsvärt uttalande från en statsminister – som ju bör undvika misstankar om att vilja styra rättsväsendet. Men Löfven kanske föreställde sig att hans uppfattning närmast var okontroversiell – trodde inte nästan alla kloka människor att det var Pettersson som var mördaren?

När Palmeåklagaren Krister Petersson nu i sak avfärdar Petterssonspåret är det därför en senkommen men tydlig hälsning till oss alla om att mordet inte alls låter sig städas undan så lätt. Och om att bevisningen mot den utpekade alkoholisten inte bara var lite otillräcklig utan helt enkelt inte trovärdig.

Och om det är så, då finns det förstås skäl att fråga sig om de envisa försöken att klistra fast brottet på mannen från Rotebro rentav kan vara en av Sveriges värsta rättsskandaler.

I den meningen är det förstås högst rimligt att inte diskussionen om Christer Pettersson försvinner in i dimman även om Palmeutedarna nu fortsätter sitt arbete genom att leta i helt andra riktningar.

Uppdrag Gransknings serie som kom tidigare i år, Fallet Christer Pettersson, tog ett tydligt grepp på ämnet. Infallsvinkeln var helt enkelt att polisen manipulerat bevis för att förstärka bilden av att Pettersson var skyldig.

Redaktionen för Uppdrag Granskning drog inga slutsatser om vem som mördat Olof Palme. Slutsatsen var bara att polisen använt oacceptabla metoder för att sätta fast Pettersson och vilselett såväl domstolen som allmänheten när det gällde styrkan i bevisningen mot honom.

Men oavsett det begränsade syftet kan man lugnt säga att denna genomarbetade journalistiska genomgång rejält undergrävde trovärdigheten i spåret Christer Pettersson.

Mikael Hylin hade förvisso ambitionen att i åtminstone ett avseende ifrågasätta polisens bevisning mot Pettersson. Och det gällde det märkliga polisprotokollet som beskrev telefonavlyssning mot Sigge Cedergren under mordnatten – och som plötsligt dök upp i Palmeutredningen långt efter mordet.

Vi återkommer till det. Men annars är det en bärande tanke i hans programserie att det just var Christer Pettersson som sköt Sveriges statsminister. Hylins infallsvinkel anges redan i programseriens namn: Palme, träsket och mordrättegångarna.

Träsket var, som han berättar i TV-serien, det inofficiella namnet på ett område på Norrmalm som omfattade just kvarteren kring mordplatsen.

Det låg verkligen en gång i tiden ett träskområde nedanför Brunkebergsåsen, längs med nuvarande Sveavägen. Och kvarteret som dominerades av Skandias huvudkontor – innan försäkringsbolaget flyttade – heter just Träsket.

Men under det sena 1900-talet var ”träsket” en beteckning på området som framför allt syftade på att det var ett centrum för narkotikahandel och prostitution. Och den röda tråden i Hylins serie är att Palmemordet skulle ha sina rötter i just den typen av nedgångna och lite skamfilade kriminella kretsar.

Förvisso blir Hylin rätt otydlig när han närmar sig frågorna om hur mordet gick till och om vilka motiv som låg bakom det. Men han markerar hela tiden att sanningen ligger inom en krets av personer som bland annat består av Sigge Cedergren, Roger Östlund och Christer Pettersson. Och den enda tänkbara Palmemördare som egentligen skisseras i den långa programserien är just Pettersson.

Det finns, tror jag, en ironi i detta. För jag har svårt att tänka mig annat än att den som noga studerar programserien och de uppgifter som Hylin väljer att lyfta fram måste komma till en slutsats som går på tvärs mot den han tycks ha velat förmedla. Det är nämligen svårt att komma förbi det uppenbara, att bevisningen mot Pettersson måste ha varit väldigt bristfällig om inte Hylin kunde bättre.

Ja, kanske finns det anledning att hävda att Hylin skjuter sönder Christer Petterssonspåret mer grundligt än vad Uppdrag Gransknings serie gjort. Och om det är så beror det på att han inte i första hand tar upp tvivelaktigheter i polisarbetet – utan att han redovisar vad som ska föreställa vara de bästa argumenten för Petterssonspåret. Och så blir det ändå så platt.

Låt oss börja med att titta på ett hjälpargument som Hylin använder för att bana väg för Petterssonspåret. Och det argumentet ser ungefär ut så här: mordet är så illa och improviserat utfört att det inte kan vara resultatet av ett välplanerat attentat från mer eller mindre professionella kretsar.

Det här är en viktig fråga ur Hylins perspektiv. För de personer han intresserar sig för, personer med anknytning till vad han kallar ”träsket” är folk som rätt mycket improviserar sin brottsliga handlingar och som inte har särskilt bra koll ens på sina egna liv. Den numera avlidne Sigge Cedergren som framstår som ett under av ordning och reda i sammanhanget var ändå en person som inte ens var särskilt noga med var han förvarade de illegalt införskaffade skjutvapen som han planerade att sälja vidare. Och Christer Petterssons kriminella verksamhet saknade all planering och systematik, vilket bland annat visade sig i hans konstanta brist på pengar. Deras gemensamme bekant Roger Östlund kunde för sin del vid tiden för Palmemordet inte ens gå omkring med kniv utan att själv göra illa sig på den hela tiden. (Den som vill ha detaljer om den saken hänvisas till min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet sid 764.)

Mordet måste alltså vara rejält inkompetent utfört om Hylins tes ska framstå som trovärdig. Samtidigt innebär det en viss utmaning att övertyga TV-tittarna om det eftersom statsministermördaren inte bara lyckades komma undan utan dessutom har gäckat mordutredarna i över trettio år. Och detta trots de gigantiska utredningsresurser som länge funnits till hands för att lagföra honom – samt den i sammanhanget lockande belöningen på 50 miljoner kronor.

50 miljoner är en stor penningsumma i de allra flestas ögon, och definitivt en svindlande förmögenhet för en fattig missbrukare i ”träsket” som skulle råka känna till sanningen om statsministerns våldsamma död.

I själva verket har det under hela utredningens gång funnits tankar som går i precis motsatt riktning mot Hylins: att mordet var ett proffsdåd, kanske också planerat på hög politisk nivå. Bara några veckor efter mordet, i slutet av mars 1986, säger till exempel Lisbeth Palme till Hans Holmér att hon tror att ”det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet”. (Förtretligt nog för Holmér lägger hon till: ”knappast kurderna).

Och under åren som gått har uppgifter som pekat i den riktningen dykt upp, om och om igen. Inför trettioårsdagen av mordet markerade till exempel dåvarande spaningsledaren Dag Andersson att han fäste särskilt stor vikt vid de mystiska observationerna av ännu oidentifierade män med walkie-talkies som rört sig i Gamla Stan och runt mordplatsen.

Om dessa observationer hade att göra med mordet låter det definitivt som om det handlar om en välplanerad operation och inte en vettlös våldshandling av den ena eller andra förvirrade missbrukaren.

Hylin står alltså inför en viss utmaning när han ska övertyga tittarna om att likvideringen av Olof Palme, trots allt, var en amatörmässig historia.

Jan Olsson

Han tar hjälp av olika personer som uttalar sig i önskad riktning. Bland de tyngre auktoriteterna han kallat in finns psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson. Det var de två som som på Palmeutredningens uppdrag under 90-talet framställde en så kallad gärningsmannaprofil – det vill säga en bedömning av vilken sorts person det var som hade mördat Olof Palme. (Se en utförlig presentation av Åsgårds och Olssons profileringsarbete i Granskningskommissionens betänkande, sid 843-972.)

Jan Olsson säger i programserien: ”Ja, vad vi kom fram till? I stort och enkelt: en ensam gärningsman. Oplanerat. Och en person som inte är professionell på att döda.”

Det är onekligen ett kategoriskt svar. Men inte oproblematiskt. För egentligen var det rätt vanskligt av Åsgård och Olsson att ta sig an uppdraget att göra en gärningsmannaprofil.

Och det av flera skäl.

Själva idén var hämtad från amerikanska FBI som utvecklat en teknik för att fånga in okända gärningsmän, särskilt sådana som upprepade sina brott eftersom det gav utredarna möjligheter att se återkommande mönster. Särskilt effektiv har metoden visat sig vara om det handlat om ensamma individer med personliga psykiska störningar och som till exempel begått sexualbrott. Och det har ibland fungerat bra även om det bara handlat om enstaka dåd, ifall det bara funnits tillräckligt med information kring brottet att analysera.

När det gäller Palmemordet vet vi vid det här laget ganska väl att den information som finns om mördaren är väldigt begränsad – något som gjort det möjligt för utredarna att under årens lopp ägna intresse åt så skilda spår som ”33-åringen” (alltså Victor Gunnarsson), kurdiska PKK, Christer Pettersson och sydafrikansk underrättelsetjänst.

Med andra ord: Palmemordet kanske inte var så lämpat för gärningsmannaprofilering.

Men det finns ett ännu större bekymmer med den uppgift som Åsgård/Olsson åtog sig.

En bärande princip i gärningsmannaprofilering är nämligen att den som utför den inte ska känna till något om eventuella personer som är misstänkta för brottet. Anledningen är lätt att förstå: den som profilerar kan inte följa någon fastställd instruktionsbok utan måste i viss mån lita till sin egen intuition. Sitter man då inne med kunskaper om något som kan framstå som facit är det nästan omöjligt att inte påverkas av de kunskaperna.

När Åsgård/Olsson blev tillfrågade kände i princip varenda vuxen människa som bodde i Sverige till att utredarna hade gjort ett allvarligt försök att få Christer Pettersson fälld för mordet – och de flesta visste också rätt mycket om vad Pettersson ansågs vara för sorts person. Åsgård och Olsson visste sannolikt mycket mer än de flesta eftersom Palmeutredningen hade naturlig anknytning till deras jobb. Ett alternativ som Palmegruppen hade kunnat överväga skulle ha varit att be någon utländsk profilerare att göra jobbet – då hade det kanske utförts av någon som inte hela tiden såg Pettersson framför sig.

Men så blev det inte.

Hur illa var det?

Granskningskommissionen talade flera år efter gärningsmannaprofilens fördigställande med Robert Ressler, en av världens ledande experter på psykologisk profilering i brottsutredningar.

Han hade varit med och byggt upp verksamheten inom FBI innan han gick över till att arbeta som privat konsult. Ressler hade inte blivit kontaktad av Åsgård och Olsson. Han betonade för kommissionen att om den som kände till detaljer om en misstänkt person gjorde profileringen var det lite grann som att ”spänna kärran för hästen”. När kommissionen frågade om han själv skulle kunna ha gjort jobbet åt den svenska polisen svarade han att det skulle varit fullt möjligt. Det hade dessutom gått fortare. Åsgård och Olsson höll på i nästan ett år, Ressler menade att han inklusive faktainhämtning skulle ha klarat jobbet på mindre än en vecka.

Det betydde förstås inte att han nödvändigtvis skulle ha kunnat leda utredarna till mördaren. Vad det handlade om var att han skulle kunna ha gjort en bedömning av den information som kunde vara relevant för att förhoppningsvis göra en psykologisk profil.

När Ressler genom kommissionen fick del av resultatet av Åsgårds och Olssons profilering hade han en del invändningar. Det märktes, menade han, att de läst in sig på metoden ganska snabbt och tillämpat den utan att förstå den fullt ut. Exempelvis ansåg de sig veta att gärningsmannen inte sagt något till sitt offer innan han sköt. Ressler godtog att det var så, men han menade att man inte kunde dra de slutsatser som Åsgård/Olsson dragit ur detta. De ansåg att detta pekade på ett ”kaotiskt” brott, ett brott som inte var förberett. Och det pekade i sin tur på en socialt inkompetent person, en enstöring. Ressler menade att den slutsatsen brukade man kunna dra om sexualbrottslingar som inte tilltalade sina offer. Men det var tämligen meningslöst att dra en sådan slutsats i det här sammanhanget.

Till det kan förstås fogas att det faktiskt finns vittnesuppgifter som pekar på att gärningsmannen samtalat med sitt offer, uppgifter som Åsgård och Olsson valt att bortse ifrån. (Se till exempel min bok Konspiration Olof Palme, kapitlet Lockad i fällan?)

Vad kom då Åsgård och Olsson fram till? Ja, en del av deras slutsatser låter definitivt som om de sneglat på Christer Pettersson mer än på den information som fanns på brottsplatsen. De menade exempelvis att det var ”tänkbart” att han var ”förtidspensionerad”, att han kan ha gjort sig skyldig till ”olaga hot eller misshandel” som en följd av hans ”oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, att han ”kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol” och haft kontakter med den psykiatriska vården som ”inte varit frivilliga”. Allt detta stämde överens med kända fakta om Pettersson men kunde knappast läsas ut av vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Nu stannade de inte vid detta. Bland det som Olsson/Åsgård påstod om gärningsmannen ingick också att han var:

• en personlighetsstörd, svensk man utan större förmåga till logiska resonemang i pressade situationer;

• intolerant, illojal, hänsynslös och styrd av impulser;

• rastlös och med dålig uthållighet;

• rädd för konfrontationer men kunde ta dem om de tjänade hans syften;.

• levde ett liv som var fattigt på omväxling, trivdes bäst i sin ensamhet;

• ägnade sig inte åt krävande hobbies;

• politiskt ointresserad men hatisk mot samhället;

• tycktes ha en viss vana vid skjutvapen och hade möjligen ett större vapenintresse som i så fall borde vara känt för delar av hans omgivning;

• högerhänt, inte vältränad, troligen född på 40-talet;

• fadern kanske hade haft alkoholproblem;

• levde ensam och hade troligen inga barn;

• lågutbildad;

• saknade förmåga till djupare kontakter med människor och hade därför troligen inte arbetat inom vården;

• bodde troligen i en billig hyresrätt;

• om han hade bil var den billig;

• hade troligen ett synfel;

• och bodde nära brottsplatsen, kanske bara ett par hundra meter men möjligtvis så långt bort som en till två kilometer.

Det fanns mera här som påminde om Pettersson, men inte allt. Det hela lämnar en lite oroande känsla av att Åsgård/Olsson tagit utvalda uppgifter från Sveavägen och mixat dem med lite iakttagelser av den så kallade Grandmannen (till exempel glasögonen), tillfört lite kunskap om Pettersson och avslutat med detaljer från psykologiska rön om ensamma attentatsmän i största allmänhet. Genom att slänga in uppgifter som förde tankarna till Pettersson bidrog självklart Olsson och Åsgård till att skapa legitimitet åt den utredning som varit, samtidigt som de öppnade en dörr för att utredarna kunde fortsätta att leta efter andra ensamma gärningsmän som i alla fall delvis påminde om Pettersson.

Och det var gissningsvis exakt vad dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro ville höra. Som han sa när han fick frågan av Marjasins Palmekommission (det som sedan blev Granskningskommissionen) om vilken betydelse gärningsmannaprofilen fick för spaningsarbetet:

”Ja, på något sätt fick vi i spaningsledningen efter att ha tagit del av materialet en bekräftelse på att det som vi själva hade trott hela tiden, det anser andra också. Därför kunde vi då på något officiellt sätt säga att nu tänker vi inte lägga ner något mer arbete på den här konspirationsbiten, utan nu satsar vi alla våra resurser på det som vi tror är lösningen …”. (Se min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 436.)

När Ressler fick ta del av sammanställningen varnade han för att den tycktes innehålla slutsatser som byggde på antaganden och inte på säkerställda fakta. Till exempel menade han att man inte kunde utgå från att gärningsmannen hade nedsatt syn.

Ett särskilt anmärkningsvärt drag i Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil är att den person som beskrivs inte nödvändigtvis hör hemma i en kriminell miljö. Snarare får man bilden av en enstöring med psykiska problem – och samtidigt en person som efter mordet blivit besatt av sitt dåd och då med hjälp av en invecklad planering försökt närma sig utredarna för att spionera på dem och locka dem på villospår. Olsson/Åsgård skriver:

”Även om omständigheterna från tid till annan kan ha gett honom en känsla av osårbarhet, att han inte skulle kunna gripas kan det ändå ha funnits en känsla av osäkerhet, som kan ha lett gärningsmannen till att infiltrera utredningen. Det kan ha skett på olika sätt:

• Han kan ha kommit med eget vittnesmål eller allmän information och i samband med det försökt skaffa information om utredningens läge.

• Han kan ha lämnat direkt vilseledande information i ett försök att rikta utredningens fokus åt annat håll.

• Han kan under täckmantel av journalist eller särskilt intresserad medborgare ha försökt få ut information från utredningen på helt legal väg.

• Han kan ha förlett eller förmått andra att lämna vilseledande information.”

Fram träder plötsligt bilden av en rätt motsägelsefull person, den enstöring de tidigare skissat tycks samtidigt ha en utstuderad social kompetens, vara besatt av det dåd han begått och vara uppfylld av en strävan att med ambitiösa manipulationer lura polisen på villovägar.

Det låter inte precis som Christer Pettersson kan man tycka. Pettersson var visserligen rätt så beläst och kunde uppvisa filosofiska intressen när han var i någorlunda gott skick. Men hans brottslighet var ytterst okomplicerad. 1986 döms han bland annat för att ha vält en kassaapparat i golvet på Systembolaget i Sollentuna, för att ha slagit en civilklädd polis på näsan och hotat honom med ett skohorn samt för att ha krossat en fönsterruta på socialkontoret i Rotebro. Och följande år får han en dom för förargelseväckande beteende: orsaken är att han urinerat på ett restaurangfönster.

I vilket fall: Åsgårds och Olssons gärningsmannaprofil lämnade i praktiken rätt fria händer åt Palmeutredningen att leta efter i stort sett vilka gärningsmän som helst – så länge de var ensamma om dådet och lite besynnerliga åtminstone på något sätt. Och det här tog Ölvebro och hans poliser fasta på. På grundval av profilen plockade utredarna ihop en lista på personer som kunde vara tänkbara ensamma mördare.

Det gällde till exempel en man som kontaktat polisen i december 1988 och berättat att han sett mordet på tio meters håll. När han vallats på mordplatsen i januari 1989 hade han sagt att mördaren försvunnit genom en bastant mur.

En annan man som väckte utredarnas intresse i sammanhanget hade 1983 berättat för en psykiater att han planerat att mörda Palme. Orsaken var att mannen hade en avlägsen släkting som var ambassadör och han hade fått för sig att Palme tänkte avskeda släktingen. Mannen hade senare strypt sin flickvän.

En tredje man hade iakttagits vid mordplatsen årsdagen av mordet 1994. Han hade höjt armen mot himlen, tittat uppåt och hållit någon sorts seans. När polisen bett honom legitimera sig hade han först vägrat. Han hade sagt: ”Det är två som drömt, du vet, kod nummer 220.”

En fjärde man hade blivit iakttagen av polisen när han besökt mordplatsen, även han på årsdagen 1994 och dessutom sent på kvällen, vid det klockslag då Palme mördades. Det visade sig att mannen var riksdagsman. Han berättade för polisen att han känt Palme och därför velat ha en egen minnesstund vid Dekorimahörnan.

Det här understryker att de som tycktes passa in på Åsgårds och Olssons psykologiska profil förvisso kunde framstå som lite mystiska i ett eller annat avseende, men att de generellt sett inte hade någon uppenbar koppling till de kriminella kretsarna i ”träsket”.

Och mycket riktigt, den ensamme gärningsman som Ulf Åsgård själv medgett att han tror på är en helt annan än Christer Pettersson. Det handlar om en numera avliden man som vi kan kalla Christer A. Den personen har i omgångar varit föremål för Palmeutredarnas intresse – han nämndes till exempel som ett intressant spaningsuppslag av dåvarande spaningsledaren Dag Andersson (betalvägg) så sent som i februari 2016. Han är inte längre i livet, han sköt sig själv med ett hagelgevär 2008, enligt uppgift sedan han drabbats av en depression.

De omständigheter som brukar nämnas i samband med Christer A är bland annat att:

• han var en kompetent skytt,

• att han varit registrerad ägare till en Smith & Wessonrevolver av typ Magnum – just ett sådant vapen som polisen särskilt letat efter,

• att han inte kunde visa upp vapnet när polisen bad honom och förklarade det med att han varit i behov av pengar och sålt det till en okänd person,

• att han bodde på gångavstånd från mordplatsen,

• att han tyckte illa om Olof Palme och påstods ha skjutit mot sin TV när Palme syntes i rutan

• och att han livnärt sig på aktieaffärer i stor skala samt enligt uppgift känt sig drabbad av ett regeringsbeslut om höjning av omsättningsskatten på aktier, ett beslut som blev känt dagen före Palmemordet. (Se också Granskningskommissionens betänkande, sid 955-960.)

Inte ens sammantaget är det här förstås i närheten av att binda Christer A till Palmemordet även om han givetvis kan framstå som intressant. Men i förhållande till Hylins serie är det också av betydelse att Christer A inte kan knytas till världen av missbrukare och småkriminella i ”träsket”. Han var tävlingsskytt och laglig innehavare av sitt magnumvapen.

Det gör honom förstås inte omöjlig som Palmemördare. Men det blir lite konstigt när Mikael Hylin använder sig av Åsgård som auktoritet i sin programserie trots att denne ser en helt annan typ av gärningsman än Christer Pettersson framför sig. Som ett minimum borde Hylin ha nämnt det, kan man tycka. Men det gör han inte.

Om Åsgård inte släpps fram för att berätta om sin egen favoritmisstänkte får han desto större utrymme när det gäller att argumentera för att mordet inte kan ha begåtts av en professionell attentatsman.

En rätt lång sekvens i det sista avsnittet i serien handlar om Åsgårds funderingar kring varför mordet inte genomfördes i Gamla Stan. Det kan vara värt att titta lite närmare på just detta.

Åsgård börjar med att slå fast att det inte finns några indikationer på att paret Palmes lägenhet skulle ha varit buggad.

Det där är i sig ett påstående som kräver en viss diskussion innan det kan godtas. Det mest uppenbara problemet med det är att om det fanns krafter med resurser att genomföra en sådan buggning så är det också ganska sannolikt att samma krafter hade resurser att sopa igen spåren efter buggningen.

Det kan till och med röra sig om buggning utförd av någon enhet inom en svensk myndighet som ansåg sig ha behov av att övervaka statsministern. I så fall ska man kanske inte räkna med att buggningen avslöjas.

Lite grann om svårigheten att få fram fakta om den här typen av olagliga operationer kom det fram i förbifarten i Uppdrag Gransknings programserie Fallet Christer Pettersson. I det tredje avsnittet av sex i den version som lagts ut på SVT Play berättar Kent Bängs, en av spanarna på Stockholmspolisens narkotikarotel, om att han beslutade om att installera buggningsutrustning hos Sigge Cedergren efter mordet på Olof Palme. Bängs uppger att motivet var att Sigge kunde tänkas ha information om mordet, men att buggningen misslyckades på grund av tekniska problem.

Buggningen var uppenbart olaglig, men är vid det här laget förstås preskriberad. Bängs erkännande var med andra ord en väldigt senkommen bekräftelse på en olaglig övervakningsåtgärd som hade satts in för mer än 30 år sedan.

Ända hade misstankar om detta brott faktiskt undersökts av åklagare utan att några bevis kommit fram. Och att så hade skett, att misstänkta buggningar som skulle ha utförts av polisen över huvud taget hade utretts, berodde på exceptionella händelser som inträffat lite tidigare.

Allt hade nämligen startat med avslöjandet i juni 1988 om att Ebbe Carlsson låtit smuggla in buggningsutrustning som skulle användas i en mystisk polisoperation. Snart visade sig tecken på att buggningar redan utförts i polisens regi. Och det ledde till att dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg den 1 september 1988 fattade beslut om att inleda en förundersökning om misstänkt olovlig avlyssning från polisens sida. Ansvarig för utredningen blev chefsåklagaren Jan Danielsson. Till hjälp fick han en annan åklagare, Ingemar Erviken, och det var denne som fick titta på uppgifterna om buggning av Sigge. Men trots rätt stora ansträngningar misslyckades Erviken med att få fram några bevis för att någon olaglig polisoperation mot spelklubbsägaren hade genomförts. (Se min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 328, 738-740, 773.)

Buggningen som riktats mot Sigge var en liten sak, en kortvarig polisiär insats mot en kriminell figur. En buggning utförd av kretsar inom till exempel Säpo riktad mot den strax därefter mördade statsministern skulle förstås ha varit en mycket känsligare historia. Ett avslöjande om att något sådant ägt rum skulle förstås ha lett till mycket stora problem för höga chefer inom den organisation som var aktuell. Och därför kan man tänka sig att om en sådan avlyssningsoperation ägt rum skulle den ha mörkats energiskt och professionellt – och knappast ha varit särskilt lätt för Åsgård att upptäcka om det inte var meningen att han skulle få veta.

Men Åsgård tror alltså inte på buggning av Palmes lägenhet. Vad säger han då om sannolikheten för att en attentatsgrupp skulle ha övervakat statsministerns hemadress? Om den frågan uttalar han sig så här: ”Västerlånggatan gör en högersväng om man räknar från norrsidan alltså. Den viker något lite mot sydväst. Bostadsdörren, dörren till huset, den kommer liksom utanför möjlighet att se.” Det Åsgård försöker säga är att gatan svänger så kraftigt att Palmes port är svår att övervaka. Han fortsätter: ”Då måste man ha flera personer som går fram och tillbaka och inte samma personer flera dagar i rad, utan flera dagar, flera personer.”

Åsgård säger att ”ingenting tyder på” att Palmes hem övervakades från gatan.

Nu är det där missledande på flera sätt.

Rdan den geografiska beskrivningen är fel. För den som kommer norrifrån svänger Västerlånggatan ganska tidigt av till vänster, inte till höger. Den går därmed lite kraftigare åt sydost, inte åt sydväst. Mer väsentligt är att denna sväng inte på något särskilt tydligt sätt påverkar möjligheten att se porten till Västerlånggatan 31 där paret Palme bodde. Den som vill kan själv promenera sträckan och konstatera det.

Mer väsentligt: det finns visst vittnesuppgifter som tyder på att Palmes hem övervakades från gatan, åtskilliga sådana uppgifter till och med. En av dem kommer från en riksdagsvaktmästare, Henry N, som noterat att han under mordveckan sett tre män som uppehöll sig utanför makarna Palmes hem. En annan uppgiftslämnare är Lisbeth Palme som berättat att hon kort tid före mordet såg två män utanför fönstret och att hon slagits av tanken att de övervakade statsministerbostaden. Hon hade till och med övervägt att kontakta Säpo. Det finns också ett antal oförklarade vittnesiakttagelser från området kring Västerlånggatan 31 som handlar om män med walkie-talkies.

Det här betyder inte att det är bevisat att statsministerbostaden var övervakad. men det är inte det diskussionen gäller, den handlar om ifall det fanns tecken på en övervakning. Och där vanställer Åsgård dokumentationen som finns om vad människor har sett.

Han gör, som vi såg, ett nummer av att det skulle vara resurskrävande vad gäller antal människor som skulle behövas för att övervaka porten. Och låt oss ge honom ett visst erkännande för argumentet att det i längden skulle vara svårt att klara en övervakning av Palmes bostad om den enbart skulle ske från gatan. Men han räknar då bort det i sammanhanget kanske mest naturliga alternativet, att en attentatsgrupp skaffar sig tillgång till en lokal med utsikt över Palmes port.

I min bok Konspiration Olof Palme (sid 341-44) skriver jag om ett konstgalleri på Västerlånggatan 28 som förekommit i polisutredningen som en möjlig bas för övervakning av makarna Palmes bostad som låg mitt emot. Galleriet hade inte bara lokaler i gatuplanet utan också en trappa upp och det fanns vittnen som gjort anmälningar om vad de ansåg vara mystiska omständigheter med anknytning till galleriet. Och – ska det tilläggas – det här är förstås bara en av flera tänkbara lokaler som skulle kunna ha använts av en övervakningsgrupp.

Så här långt ska vi alltså tolka Åsgård som att övervakning i Gamla Stan var svår att genomföra, att ingen sett någon övervakning och att den därför antagligen inte förekommit. Åsgård menar också att om en attentatsgrupp hade haft kontroll över Palme ”vid detta tillfälle, så hade man skjutit honom i Gamla Stan.”

Det vill säga: eftersom Palme inte blev skjuten i Gamla Stan fanns det ingen attentatsgrupp.

Argumentet är inte glasklart: om det nu var lite komplicerat med att övervaka Palme i den stadsdel där han bodde utan att väcka onödig uppmärksamhet – vilket Åsgård just påstått – så kan man kanske förstå om ett mordkommando väljer en annan plats för att utföra själva dådet. Men plötsligt har Åsgård vänt på resonemanget. Han säger: ”Det finns ju hur många smala gränder som helst där man kan få vara ensam även dagtid och att ta sig in i den där fastigheten, det var hur lätt som helst. Det var bara att sparka till dörren, låset var så dåligt så att den gick upp med en gång. All right för att man lätt kan spärra av Gamla Stan för det är en liten ö, men det är många broar. Det tycker jag inte är någon riktigt hållbar invändning.”

Med andra ord: det var alltså svårt för en attentatsgrupp att övervaka Palme i Gamla Stan men desto lättare för samma sorts grupp att mörda honom där.

Åsgård fortsätter med ännu en infallsvinkel på problemet. Han slås av att en professionellt agerande attentatsgrupp borde ha tagit sig in i Palmes bostad från baksidan. I förbifarten medger han plötsligt att det faktiskt kan finnas observationer av tänkbara gärningsmän på Västerlånggatan. Han säger: ”De som har talat om att det rörde sig folk fram och tillbaka på Västerlånggatan – ja, det är ju inte så konstigt.” Och så fortsätter han triumferande: ”Det konstiga är att det finns inte en enda som har redogjort för några märkliga rörelser på baksidan av fastigheten där möjligheten att övervaka Palme och så var oändligt mycket bättre. För man behövde inte röra sig så mycket, för det var så väldigt lite folk där. Det hade räckt med en stege och där hade man kunna mörda utan att det upptäcktes på flera timmar. I vissa lägen.”

Det vill säga: på baksidan av huset skulle en attentatsgrupp kunna lurpassa på statsministern utan att väcka uppmärksamhet. Men eftersom ingen har observerat något sådant så har det inte hänt. (!!??!!) Och hade en attentatsgrupp funnits där så hade den alltså rest upp en stege mot husfasaden för att skicka upp en mördare som klättrade in och dödade Palme i bostaden. (Statsministerparet disponerade de tre översta våningarna i huset som är på fem plan.)

Vid det här laget torde det stå klart för var och en som reflekterar lite att Åsgård bestämt sig för vart han vill komma och att han tar till i stort sett vilka argument som helst för att komma dit. Vi ska helt enkelt låta oss övertygas om att det inte var ett professionellt planerat mord eftersom det gick till på fel sätt och utfördes på fel plats (trots att mördaren, irriterande nog för Åsgård, lyckades både med dådet och flykten). Rätt sätt hade varit att bege sig till Gamla Stan, ta med sig en stege och klättra in genom ett av Palmes fönster.

Jag vet inte vad statistiken för politikermord säger om hur vanligt det är att gärningsmannen tar sig in i bostaden med en stege. Det kan inte vara så väldigt ofta förekommande i alla fall. Det närliggande exempel som kanske kommer upp i någon läsares minne är från 1982 när den arbetslöse dekoratören Michael Fagan klättrade på det brittiska kungliga slottet Buckingham Palaces fasad och via ett takfönster tog sig in i byggnaden för att fortsätta till drottning Elizabeths sovrum. Där satte han sig på hennes sängkant. Syftet tycks ha varit att få träffa henne och småprata lite. Det är tveksamt om han kan räknas som ett proffs i Åsgårds mening. Han åtalades i alla fall aldrig utan överlämnades i stället till psykiatrisk vård.

Sonny Björk

Hylin har inte bara lutat sig mot Åsgård när det gällt att avvisa att Palmemordet skulle ha varit ett verk av professionella. Två andra personer som förekommer i serien och får inta rollen som experter på frågan är kriminalteknikern Sonny Björk och före detta CIA-agenten Robert Baer. (Se Palme, träsket och mordrättegångarna del 2 och del 7.)

Såväl Björk som Baer – och för övrigt också Åsgårds samarbetspartner Jan Olsson – hävdar att ett proffs skulle ha lämnat kvar vapnet på brottsplatsen. Vilket mördaren som bekant inte gjorde.

Hur hållbart kan det argumentet vara? Vi vet ju att under mordutredningens gång har en väldigt stor del av spaningarna gått ut på att försöka hitta mordvapnet. Anledningen är uppenbar – genom ett vapen är det ibland möjligt att spåra förövaren. Då vore det kanske lite dumt att lämna kvar revolvern på trottoaren?

Nu kan det sägas att den som iscensätter ett professionellt utfört mord har försäkrat sig om att vapnet inte ska gå att spåra och att det inte heller ska finnas kvar fingeravtryck eller andra partiklar på vapnet när det dumpas på brottsplatsen. Men hur säkert är det att vapnet verkligen är omöjligt att spåra och att inte heller någon existerande eller kommande forensisk teknik ska göra det möjligt att analysera mycket små partiklar som finns på vapnet på ett sätt som avslöjar något om mördaren?

Dessutom finns det förstås en uppenbar fördel för mördaren med att behålla vapnet – han kan hota med det eller skjuta med det för att freda sig från förföljare.

Låt oss föreställa oss att gärningsmannen var försiktig nog att ha handskar. I så fall har han ett problem även om han kastat vapnet – det finns sannolikt ammunitionsrester på handskarna. Dem måste han också göra sig av med. Han skulle förstås kunna ta sig tid med att kränga av dem och kasta dem bredvid vapnet. Men då skulle det kunna finnas hudfragment eller andra avslöjande partiklar i handskarna.

Exakt vad en professionell mördare gör klokast i att göra är alltså inte helt lätt att reda ut – och svaren varierar rimligtvis med olika tänkbara situationer. Men alldeles givet måste det i vissa fall vara mest fördelaktigt att försvinna från platsen med allt som kan användas som bevismaterial och som går lätt att ta med sig.

När det gäller den mördare som flydde in på Tunnelgatan vet vi att han gjorde precis så. Men vi vet inte var han gjorde sig av med vapnet och eventuella handskar eftersom polisen inte hittat vare sig det ena eller det andra.

Härom året kom en brittisk vetenskaplig studie som just handlade om ”hit men”, personer som utförde mord på beställning. Ett genomgående drag för morden i studien var att de ofta utfördes mitt bland andra människor i vardagliga miljöer. Människor blev skjutna när de var ute med hunden eller på väg hem från gymmet, mitt bland förbipasserande som inte hade det minsta med saken att göra. Lite grann som när Palme gick hem från bion, med andra ord.

Studien innefattade gärningsmän med olika kompetens. De mest skickliga var av naturliga skäl svårast att kartlägga eftersom de inte brukade åka fast. Uppgifter om dem bestod i stor utsträckning av information från personer i dessa förövares omgivning som varit i kontakt med forskarna. Professor David Wilson vid Birmingham City University som ledde studien kommenterade dessa de mest professionella med att de inte tycktes bo på den ort där de utförde ett dåd. De kom, dödade och gav sig av. Bilden som framträdde var att de vanligtvis hade paramilitär eller militär bakgrund vilket innebar att de var vana vid skjutvapen och i stånd att göra sig av med bevis som band dem till dådet.

Och det genomgående temat bland de mer kompetenta mördarna i studien var att de lämnade så lite fysisk bevisning efter sig som möjligt – inte att de lämnade kvar sitt vapen på brottsplatsen.

Men den före detta CIA-agenten Robert Baer har flera tips till dem som funderar på att bli yrkesmördare än att de ska kasta vapnet efteråt. Han säger också i Hylins filmserie att Palme blev dödad på fel sätt om det handlade om proffs: ”Man skjuter inte i ryggen, man skjuter i pannan, två gånger.”

Baer utvecklar inte några argument för detta, utan hans uttalande får så att säga bäras upp av hans auktoritet från CIA. Annars är invändningarna ganska lätta att formulera: Den gärningsman som vill undvika att själv bli nedkladdad med fysisk bevisning i form av blod och andra partiklar har skäl att tänka sig för innan han skjuter någon i pannan, i alla fall på nära håll. Och till det kommer förstås att en mördare som närmar sig framifrån och viftar med sitt vapen måste räkna med ett offer som kommer att försöka undvika sitt öde.

Hylin låter Baer berätta särskilt om ett attentat som utförts av israeliska agenter, ett dåd som den före detta CIA-funktionären vill ge höga stilpoäng. I det fallet, berättar Baer, sköt gärningsmannen fem skott i offrets huvud genom en träningsväska.

Hur praktiskt kan det ha varit? Det kan förvisso ha bidragit till att offret inte anade faran och till att mördaren inte riskerade att bli nedblodad i ansiktet. Men mot det stod rimligtvis mindre precision vid skjutandet (kanske var det därför det krävdes fem skott?) och ett nytt problem: vad skulle göras med väskan efteråt? Möjligen släpptes den – och möjligen även andra komprometterande attiraljer – på gatan tillsammans med vapnet. Och kanske fanns det – i det sammanhanget – en logik i att göra så. Men det framstår knappast som den enda naturliga handlingslinjen för framgångsrika attentatsmän.

Och som vi varit inne på: trots anvisningarna från dessa experter om hur kompetenta mord lämpligen utföres kvarstår det uppenbara faktumet att Palmes baneman – som gjorde alla fel, ska vi förstå – faktiskt kom undan och sedan dess har fortsatt att lyckas undvika den lagliga påföljden för sitt brott.

Ändå går det kanske att säga att avsnitten med Hylins experters försök att avfärda ett professionellt attentat tillhör seriens starkare delar.

För när vi kommer till vad som ska utgöra det trovärdiga alternativet till ett kompetent organiserat mord blir det ännu mera motsägelsefullt. Vi ska snart se hur.

En sak är dock i alla fall inte motsägelsefull. Hur vi än vänder oss är det Christer Pettersson som i Hylins dokumentärserie utgör den enda kopplingen mellan ”träsket” och Palmemordet. Inte ens skuggan av någon annan tänkbar gärningsman skymtar förbi i programmet.

Så frågan är: om det nu var Christer Pettersson som mördade Olof Palme – vad har Hylin för förklaring till dådet?

Programserien levererar inte bara ett svar på den frågan, utan två. Och de utesluter varann ganska ordentligt.

Det ena svaret är att Pettersson åtagit sig att hämnas på samhället för bombmannen Lars Tingströms räkning. Det andra är att han fick för sig att mörda sin bekant knarkhandlaren Sigge Cedergren och råkade ta fel på person.

Hylin gör inget egentligt försök att reda ut konflikten mellan dessa två extremt skilda scenarion. De finns där sida vid sida och det är lite grann som om åskådaren inbjuds att välja själv: tror jag inte på det ena så kan jag ju tro på det andra.

Tore Forsberg

En av dem som får representera förväxlingsteorin är en man som hade en hög chefsposition på Säpo vid tiden för Palmemordet, den numera avlidne Tore Forsberg. Forsberg förde fram en sådan ”fel gubbe”-variant många år före Hylins nya TV-serie, så tidigt som 2003 då han kom ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Redan då samarbetade Forsberg med Hylin – och för övrigt också med den före detta IB-agenten Donald Forsberg.

Tillsammans hade de tre diskuterat Palmemordet, berättar den gamle säpomannen i sin bok, och kommit fram till att allt egentligen handlade om att Pettersson var ute efter Cedergren men i stället sköt Palme av misstag. Tore Forsberg berättar om detta i del 5 av Hylins serie och tillägger:

”Och den här förklaringen är ju logisk. Men tragisk. Fruktansvärt tragisk. Vår statsminister blir skjuten i en uppgörelse mellan kriminella personer.”

Det har under åren förts fram flera inbördes motsägelsefulla varianter på det här temat och Forsbergs variant var inte först.

Först ut på plan var Christer Petterssons gamle bekant, den före detta bankrånaren Harri Miekkalinna (liksom Pettersson numera avliden). 1995 gjorde journalisten Stig Edling en film i två avsnitt om Palmemordet för TV4. Den hette ”Satans mördare” och kan ses på Youtube, uppdelad på fyra klipp, 1, 2, 3 och 4.

Stora delar av den var en traditionell och välgjord beskrivning av Olof Palme som politiker, av Palmehatet och av vissa inslag i mordutredningen. Men dokumentären hade varit dyr att göra och det förväntades förstås från TV4 att Edling skulle komma fram med något nytt och kittlande.

Det gjorde han också, kan man väl säga. I slutet på den senare delen av Edlings dokumentär får Harri komma till tals i några korta klipp. Han säger då att Christer Pettersson lurat Sigge Cedergren på pengar och sedan blivit rädd för att Sigge skulle hämnas.

Harri: ”När Christer fick veta vad Sigge hade gjort med en person som hade lurat honom en gång i tiden så blev Christer rädd för Sigge. Jag tror att han blev så rädd att han till och med sagt, det har jag hört ryktesvis: ’Jag har gjort en blåsning där jag måste släcka en gubbe för att gå säker’. Jag tror att han menade Sigge.”

”Tänk på en sak, Sigge och Olof Palme är jävligt lika både till utseendet och klädseln, tänk på det.”

Den där spekulationen från Harris sida blåser Edling upp så att den blir till en dramatisk final i filmen.

Ett antal år senare när jag träffar Harri säger han att det där hade börjat med att han hade suttit och pratat med Edling – som han kände – och framkastat förväxlingsteorin. Edling hade blivit väldigt entusiastisk och Harri hade fått 30 000 kronor för att medverka i filmen och prata om saken.

Harri sa till mig: ”Jag trodde ju inte riktigt på det, men jag spelade med lite grann. Efteråt tänkte jag att jag kan ju inte låtsas att jag tror på det här. Men så tänkte jag: det kan ju vara möjligt… Jag var så dödligt trött på de här kurdspåren så jag tänkte: det här är inte ett sämre spår än något annat.” (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 132-33.)

Nästa version på temat var den som presenterades av Tore Forsberg i dennes bok från 2003. Kärnan i berättelsen är en sorts utbyggd version av det Edling presenterat, men med hjälp av berättelsen från en anonym kriminell som i boken går under signaturen ”Markus”. Han dyker upp igen i Hylins nya dokumentärserie, fast nu med stavningen ”Marcus”. Enligt ”Markus” var Pettersson skyldig Sigge en stor summa pengar och Sigge hade bestämt sig för att göra av med Pettersson. Han var villig att betala ordentligt för att få det gjort och hittade till sist två ryska torpeder som åtog sig uppdraget, men det blev ändå inget av med saken. När Pettersson hörde om planerna skulle han slå tillbaka mot Sigge och så begav han sig ut på stan och sköt fel person.

Några år senare, 2006, kommer Hylin med en dokumentär som visades i Sveriges Television under namnet Jag såg mordet på Olof Palme. Där presenteras en tämligen annorlunda variant på temat att Pettersson sköt Palme av misstag.

I filmen visas korta klipp ur en lång rad samtal som Hylin haft med Harri och Roger Östlund. Han tjatar på dem och säger att han tror att de vet mer om Palmemordet än vad de vill berätta för honom. Genom lösryckta citat från Harri och Roger samt egna sammanbindande speakertexter ger Hylin tittarna intryck av att Sigge Cedergren får allvarliga ekonomiska problem under slutet av 1985 och drar på sig stora skulder. En icke namngiven man, kallad ”Mr X”, i Stockholms undre värld vill ha igen sina pengar.

Roger säger i filmen: ”5 000 kronor. Det skulle Christer få om han misshandlade Sigge, gav honom en riktig omgång.”

Syftet med misshandeln skulle vara att få Sigge att inse situationens allvar.

Roger upprepar också vad han sa i rättegången: när han var inne på Grand såg han Christer Pettersson stå utanför entrén ett ögonblick. Sedan börjar Pettersson gå söderut. Roger: ”Jag kan inte rå för att Christer tror att Olof Palme är Sigge Cedergren.”

Och så skjuter Pettersson Palme i tron att det är Sigge. Det blir alltså både en upptrappning i våldet jämfört med uppdraget från ”Mr X” och fel offer.

Men det blir mer sensationellt än så. Allt eftersom Hylins film rullar vidare trappas storyn upp.

Vid ett tillfälle frågar Hylin Roger: ”Hur vet du att Christer sköt Olof Palme. Du måste ge mig ett bra svar på det.”

Och då kommer ett svar från Roger som innebär något helt nytt, någon som han inte varit i närheten av när han vittnade i Palmerättegången. Han säger: ”Ja, okej. Jag såg det.”

Roger påstår helt enkelt att han är vid Dekorima när mordet begås. Han tillägger att han blir överraskad över att Pettersson skjuter: ”Det är inte det som ska ske.”

Hylin fortsätter med antydningar och korta citat från olika personer att skissa ett scenario: Sigge ska få sig en läxa. Mannen som är ute efter honom har en bra kontakt på Stockholmspolisens narkotikarotel. Där drar man därför in bevakningen av Sigge under den senare delen av kvällen så att ingen ska se vad som händer. Christer Pettersson är den som ska ta hand om spelklubbsägaren, men med hjälp av Harri och Roger.

Roger Östlund

Roger har vid tiden för Hylins filmande blivit cancersjuk men har inte det riktigt klart för sig. Det har däremot Hylin listat ut och han använder sin kunskap för att komma närmare sitt intervjuobjekt. Medan han filmar Roger levererar han budskapet: ”Det råder ingen tvekan om att det är en dålig cancer du har.”

Roger: /Är först tyst/ ”Det är ingen som har sagt till mig.”

Hylin: ”Det tycker jag är konstigt.”

Roger. ”Obehagligt är det.”

Hylin: ”Jag kan absolut stänga av kameran om du vill.”

Roger: ”Nej, det behöver du inte.”

Roger har inte många att prata med i det här läget. Men Hylin lyssnar så Roger vill gärna hjälpa till med att svara på frågor när denne besöker honom. Ett liknande förhållande har Hylin etablerat till Harri.

I filmens klimax växlar klippen mellan Hylins samtal med Roger respektive Harri:

Hylin till Harri: ”Du har fått en uppgift, du ska få Sigge in i hans lägenhet, man ska tvinga honom att säga var allting finns för han är skyldig så mycket pengar.”

Harri: ”Det är möjligt att jag har gjort det.”

Hylin till Roger: ”Är det du som ger signalen?”

Roger: ”Det enda jag kan tänka mig är att jag ropar något åt Harri”.

Harri: ”I tron att det är Sigge.”

Roger: ”Det är Harri som visslar på … äääh.”

Hylin: ”Christer.”

Roger: ”Han står med sidan mot mej.”

Hylin till Roger: ”Kommer du ihåg vad du ser?”

Roger: ”Det jag ser är att en människa har rasat ihop. Att Christer håller i pistolen. Och att Lisbeth Palme … jag ser inte att det är hon direkt … står bredvid där och tittar på. Och sen skjuter han då ett skott till. Det hör jag inte.”

Fram träder alltså en bild som är helt motsatt den som Hylin och Tore Forsberg gav till Palmeutredarna några år tidigare. Då var det Sigge som ville göra sig av med den skuldsatte Pettersson med hjälp av torpeder och Pettersson som beslutade sig för att slå tillbaka. Nu är det Pettersson, Roger och Harri som är torpeder och Sigge som är skuldsatt.

Det lilla man får se av Hylins intervjumetoder i den märkliga filmen från 2006 skulle brännmärkas hårt om sådant förekom i polisförhör. Det gäller inte bara sättet att pressa och leda dem som blir utfrågade och att frågorna ibland ställs när de är i uppenbart dåligt psykiskt skick. Det gäller också att materialet stundtals är så hårt klippt att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om sammanhanget eller till och med vad det är för en fråga som någon egentligen svarar på.

Tolv är senare är det dags för Hylin att komma igen med ytterligare varianter på förväxlingsteorin. I sin nya serie refererar han aldrig direkt till sin gamla film och den lösning han där lägger fram om Palmemordet. I stället låter han Harri Miekkalinna framträda som en sorts advokat för den döde Pettersson. Harri säger i den nya TV-serien i en gammal inspelning från 2003:

”Jag påstår att jag känner Christer jävligt väl. Jag påstår att om han hade skjutit Palme så hade jag upptäckt det på något sätt även om han själv inte hade talat om det. Och den kännedomen om Christer och den skarpsyntheten hos mig själv, den tror jag på. Den kan jag inte förneka.”

Det här vore naturligtvis ett helt absurt uttalande från Harri om Hylin skulle fästa minsta avseende vid sin egen film från 2006. Men i den nya TV-serien finns inget med om att Christer Pettersson, Harri och Roger Östlund skulle ha varit ute på en straffexpedition mot Sigge för någon Mr X’ räkning. I stället är vi tillbaka i versionen från Tore Forsbergs bok med Pettersson som är skyldig Sigge pengar och Sigge som vill göra sig av med Pettersson – vilket leder till att Pettersson beslutar sig för att slå tillbaka. Till och med de två mystiska ryska torpederna dyker upp i handlingen igen.

Det är i del 6 av den nya TV-serien som Mikael Hylin berättar om saken. Han inleder med att den numera avlidne Tore Forsberg varit mycket ivrig att får höra om vad ”Markus”/”Marcus” hade att säga. Enligt vad Hylin uppger i den nya dokumentären hade Forsberg berättat för honom att hans avdelning på Säpo hade buggat sovjetiska ambassaden runt årsskiftet 1985-86 ”och hört att ryssarna skulle släppa igenom två stycken torpeder, två stycken suspekta personer”. Detta skulle dock inte Hylin få avslöja så länge Forsberg var i livet. I serien presenterar dock Hylin ett filmklipp från 2002 med den då pensionerade Forsberg då denne tillfrågas om vad han känner till om två ryssar som skulle komma till Sverige för att skjuta Christer Pettersson. Forsberg svarar – med synlig förtjusning över att han får frågan: ”Det kan jag inte kommentera.”

Det ska noteras att det bara är i Hylins sammanfattning som den dubbla formuleringen ”två stycken torpeder, två stycken suspekta personer” används. Och det har förstås en viss betydelse när de här uppgifterna ska värderas. Att Säpo buggade sovjetiska ambassaden kan nog tas för sannolikt, trots att det inte bara var förbjudet enligt svensk lag att bugga över huvud taget utan också bröt mot etablerade internationella diplomatiska regelverk att avlyssna främmande länders ambassader. Men i själva verket var buggning av ambassader allmänt förekommande under det kalla kriget – och är det av allt att döma även nu för tiden. Och man kan därför utgå från att de sovjetiska diplomaterna i Stockholm kallt räknade med att vara avlyssnade av svenskarna. Hade de några riktigt hemliga saker att prata om så gjorde de det knappast inne på ambassaden.

Sannolikt är kanske ändå att Säpo snappade upp något omkring årsskiftet 1985-86 som i alla fall kunde tolkas som att personer med någon sorts känsligt uppdrag skulle anlända till Sverige. Men att sovjetiska diplomater skulle tala öppet om torpeder och deras operationenr är närmast otänkbart – även om dessa diplomater mot förmodan verkligen skulle ha varit inblandade i något så besynnerligt som att ryska hitmen rest till Sverige för att lösa personkonflikter bland andra eller tredje klassens narkotikabrottslingar.

Allra mest osannolikt är nog ändå att Sigge Cedergren skulle ha rekryterat två ryska torpeder för att göra slut på Christer Pettersson. Ingenting av vad som är känt om Cedergren pekar på att han gillade våldsamheter eller att han hade mer allvarliga bekymmer med Pettersson än att han betraktade denne som lite stökig. Det senare hanterade han för övrigt lätt genom att förse sin bekant med lite amfetamin för privat bruk då och då.

Sedan Forsberg gått i pension från det spännande livet på Säpo var han uppenbarligen benägen att liva upp tillvaron genom att söka publicitet kring egna skriverier och spekulationer. Det är väl mänskligt. Och ”Marcus” berättelse var ju onekligen lite fantasieggande.

Tanken infinner sig också att denna förklaring till Palmemordet var ganska praktisk för Forsberg och hans tidigare kollegor. Den ledde ju faktiskt bort från andra teorier som bör ha känts mer olustiga ur Säpos synvinkel, sådana som gick ut på att västliga, även svenska, hemliga tjänster samt svenska poliser och militärer kunde vara inblandade i mordet därför att de ansåg att Palme var en landsförrädare – eller åtminstone en allvarlig säkerhetsrisk.

Forsberg säger i Hylins dokumentär att Olof Palme ”var en omtyckt man” och att det därför var så logiskt med ett mord av misstag. Men att Palme var omtyckt var ju bara halva sanningen – få svenska politiker har haft så hätska fiender inom och utom landet som Palme.

Boris Pankin

I ett av de mer minnesvärda avsnitten i dokumentärserien (fortfarande del 6) konfronterar Hylin Boris Pankin, sovjetisk ambassadör i Stockholm på 80-talet, med uppgifterna om torpederna som av Moskva skulle ha slussats över till Sverige för att mörda Christer Pettersson. Den synbarligen häpne Pankin säger: ”Det är första gången jag hör talas om det… Det låter som fantasi.”

Vad som till sist hände, enligt ”Marcus”, har förstås också sitt intresse. ”Marcus” berättar dramatiskt om hur han träffade torpederna på Centralstationen i Stockholm, en talade bara ryska medan den andre behärskade engelska. Så gav han sig tillsammans med dem iväg till Rotebro i en taxi för att peka ut Christer Petterssons bostad. Men när de kommer fram beslutar han sig för att avblåsa operationen.

Som ”Marcus” själv berättar i dokumentärserien: ”Ja, hit åkte vi och här vände vi, vet du och åkte härifrån. Vi gick bara en bit här. Så menade jag på att vi åker tillbaks till Tegnérgatan. Då hade jag pratat samtidigt med han i telefon, vet du. Vad heter han, Sigge. Och sagt att vi skiter i det där så, det där ordnar jag själv. Och så säger han okej då och vi åker tillbaks. Och så pratade han några ord med den där ljusa, han som pratade lite engelska. Och så var det okej och så åkte vi med taxin tillbaks.”

”Marcus” förklarar att han sagt till Sigge och torpederna att han skulle utföra mordet på Pettersson själv i stället. Och den saken hade samtliga gått med på utan protester. Men, som ”Marcus” förklarar för Hylin, i själva verket hade han inte alls tänkt göra något sådant. Han hade i sista stund kommit fram till att Sigge var en förlorare som det var olämpligt att satsa på. I stället hade han avslöjat morduppdraget för Pettersson.

Och där skulle vi då ha grunden till att Christer Pettersson lite senare gav sig ut på jakt efter Sigge och tog så fel på person att Sverige en sen fredagskväll blev utan statsminister.

Björn Rosengren

Palmeutredarna tycks aldrig ha tagit de olika förväxlingsteorierna på allvar, och det är kanske förståeligt. Men dessa teorier har ändå fått sin spridning och har i alla fall fram till dessa dagar omfattats av personer som kanske inte alltid orkat sätta sig in särskilt mycket i Palmemordet. Det gäller till exempel Björn Rosengren, före detta socialdemokratisk näringsminister. I ett intervjuuttalande till Hylin från 2017 som återges i filmserien (del 7) säger han:

”Det är ganska svårt att hitta den här konspiratoriska teorin att det skulle vara hemliga polisen i Israel eller polisspåret eller att det skulle vara någon polis eller grupp inom polisen. Då hade väl Olof Palme blivit mördad tidigare utav amerikanarna, utav CIA, kan man väl tänka sig – då, när han ställer sig bakom Vietnam. Det hade ju varit mer logiskt. Här fanns ju ingen logik. Så jag tror ändå att det här var en olyckshändelse från en galen person. Jag tror att Christer Pettersson ligger illa till av den enkla anledningen att jag tror att han trodde att det var… hette han Falk eller? ” Intervjuaren: ”Cedergren.” BR: ”Cedergren? Ja, förlåt mig. Han tog fel. Det är jag nästan övertygad om.”

Men nu finns det ju också en annan spekulativ teori om varför Pettersson skulle ha skjutit Palme: att han skulle ha gjort det för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning som en gigantisk hämnd på det svenska samhället.

Bland dem som får företräda den uppfattningen i filmserien finns den pensionerade kriminalinspektören Kent Bängs och TV-underhållaren Gert Fylking – och framför allt advokat Pelle Svensson som med buller och bång på 90-talet hävdade att han hade tillgång till ett ”testamente” från Tingström som avslöjade att denne låg bakom Palmemordet och att Pettersson utfört det. Svenssons påståenden fanns med i riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson. Och hade han haft några tillförlitliga uppgifter som styrkte dessa påståenden är det väl sannolikt att riksåklagaren hade fått resning och Pettersson ställts inför rätta igen. Men det hade inte Pelle Svensson. (För en utförlig genomgång av Pelle Svenssons försök att lansera uppgifterna om Pettersson som ombud för Tingström, se min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ”bombmannens testamente”.)

Var står då Hylin själv?

I sanningens namn ska det framhållas att han redovisar en del invändningar mot framför allt teorin om att Pettersson utfört mordet för Tingströms räkning men också mot att Pettersson över huvud taget skulle ha varit gärningsman. Och han driver inte alls förväxlingsteorin på det sätt som han gjorde i sin tidigare dokumentär, Jag såg mordet på Olof Palme. Dels saknas hela det scenario när Pettersson, Roger Östlund och Harri Miekkalinna gemensamt jagar Sigge på Stockholms gator. Och dels är de mer allmänna påståenden han gör om att Pettersson på egen hand skulle ha utfört förväxlingsmordet inte särskilt kraftfullt framförda och drunknar närmast i mängden av andra påståenden om allt möjligt.

Och framför allt driver Hylin en tes som – om den är riktig – kastar en djup skugga över hela polisutredningen mot Pettersson. Det handlar om protokollet som ska beskriva narkotikarotelns telefonavlyssning av Sigge Cedergrens hemtelefon under de 24 timmar som inleds på morddagens morgon.

Ett handskrivet protokoll med noteringar om tider för samtalen och innehåll i dem under detta dygn blev offentligt känt i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Det som är av intresse i sammanhanget är egentligen bara en begränsad del av protokollet, den som gäller de telefonsamtal som noterats under halvtimmen efter klockan 23, alltså den tid som ligger runt Palmemordet.

Ett av dessa samtal kom upp i Palmemålet och spelade en viktig roll i bevisningen mot Christer Pettersson. Det var ett telefonsamtal som – om protokollet var korrekt – Roger Östlund hade ringt till Sigge Cedergrens bostad mellan 23.15 och 23.21. Det är en tidrymd som startar ungefär när makarna Palme ger sig iväg från Grand efter föreställningen och som slutar i stort sett när Olof Palme blir skjuten.

Varför var det viktigt? Jo, detta samtal tycktes ge en tidsbestämning åt den mest centrala punkten i Roger Östlunds vittnesmål till rätten: den som gick ut på att han själv inifrån Grandbiografens foajé hade sett Christer Pettersson på trottoaren utanför glasdörrarna. Roger påstod nämligen att han observerat Pettersson alldeles innan han själv ringde till Sigge.

Då skulle han alltså ha sett Pettersson strax före 23.15. Det var i så fall mer eller mindre i samma ögonblick som när makarna Palme gav sig iväg från biografen – vilket betydde att man kunde tänka sig att Pettersson följde efter dem ganska direkt efter det att Roger sett honom.

Om Rogers påstående var sant och avlyssningsprotokollet var tillförlitligt betydde det för det första att Pettersson kom med oriktiga uppgifter när han sa att han inte varit vid Grand under mordkvällen. Och för det andra framstod det som tämligen sannolikt att Pettersson inte bara varit vid Grand när makarna Palme begav sig därifrån utan att han också utan också följt efter statsministerparet söderut för att sedan skjuta Olof Palme. Med Roger som pekade ut Pettersson vid bion och Lisbeth Palme som pekade ut honom på mordplatsen några minuter senare fanns det en en begriplig logik i åtalet mot missbrukaren från Rotebro.

Men för det krävdes förstås att det var troligt att Roger sett Pettersson genom glasdörrarna – och att han gjort det vid rätt tidpunkt.

Det första var i sig diskutabelt eftersom Roger inte nämnt vare sig något samtal till Sigge eller någon observation av Pettersson under tidiga förhör med honom efter mordet. Han kom i praktiken knappt ihåg någonting alls från mordnatten, lät det som. Det var inte förrän i januari 1989 då Pettersson satt häktad för Palmemordet som Roger plötsligt kom med dessa komprometterande uppgifter om sin bekant. Som ofta påpekats fanns det anledning att misstänka att polisen mer eller mindre lagt dessa uppgifter i hans mun – bland annat med hjälp av den utlysta belöningen på 50 miljoner kronor till den som kunde klara upp Palmemordet.

Men även för den som godtog att Roger verkligen redovisade en äkta minnesbild i detta sena förhör fanns det ett annat problem: Roger visste inte vad klockan var så det måste fastställas på annat sätt.

Och det besvärliga var att vittnen på plats inte observerat Roger inne på Grand förrän efter 23.30 – det vill säga efter dådet vid Dekorimahörnan. Om Roger såg sin bekant då så var det inte till någon hjälp för dem som ville få det till att Pettersson följt efter makarna Palme från bion.

Det fanns i själva verket en lång rad vittnen som tämligen exakt kunde redogöra för när de sett Roger – och deras vittnesmål gick utmärkt väl ihop inbördes. (Den som vill kan ta del av min sammanställning i boken Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 751-52.)

Några av dessa vittnen redovisas av Hylin i hans filmserie. Och han drar den slutsats som ligger närmast till hands: Roger var inte inne i foajén så länge makarna Palme fanns kvar i närheten av biografen.

Men det var där telefonavlyssningsprotokollet kom in så praktiskt för Palmeåklagarna i målet mot Pettersson – här fanns ett officiellt polisdokument som fastslog att Roger ringde upp Sigge klockan 23.15.

Hylin menar att dokumentet är en förfalskning. Det är inga nya tankegångar. I min bok Mörkläggning som kom redan 1997 drog jag fram ett stort antal omständigheter som pekade i den riktningen. Men i sin filmserie presenterar Hylin något som jag inte hade tillgång till – uttalanden från en av de poliser som arbetade med narkotikaspaningen mot Sigge vid tiden för Palmemordet.

Han heter Bengt T Bengtsson och är numera pensionär. I del 5 av Hylins filmserie säger han att hans egna minnesbilder från avlyssningen av Sigge inte stämmer med vad som står i protokollet och att det därför ser ut att röra sig om ”fejkade uppgifter”.

Kan uttalandena från Bengtsson bli inledningen till att en härva med vad som förefaller vara förfalskad bevisning som dykt upp i Palmeutredningen äntligen börjar nystas upp?

Vi får se. Men det finns en aspekt av Hylins egna slutsatser kring det hela som är problematisk. I samtal med Bengtsson diskuterar han vad som i så fall är orsaken till förfalskningen av protokollet. Han säger: ”Får jag spekulera bara, slänga ur mig en sak, och det är att för att binda Roger Östlund vid biografen och där han då ser Christer Pettersson.”

Det vill säga: telefonavlyssningsprotokollet skulle ha förfalskats i syfte att arrangera skenbevisning mot Pettersson för Palmemordet.

Det kan synas lockande att dra den slutsatsen. Roger Östlund var det viktigaste Palmevittnet vid sidan av Lisbeth Palme. Han var den enda person utom hon som gjorde ett tvärsäkert utpekande av Pettersson i Palmerättegången., Hon hävdade att hon sett honom på mordplatsen. Roger hävdade att han sett Pettersson vid Grand.

Och telefonavlyssningsprotokollet såg ut att peka på att Roger gjort sin observation i precis det ögonblick som behövdes för att åklagarnas gärningsbeskrivning skulle verka rimlig.

Självklart bevisade inte protokollet att Roger verkligen sett Pettersson genom bions glasdörrar. Men det gav i alla fall ett visst stöd åt hans berättelse.

Åtminstone så länge det kunde godtas att detta protokoll var äkta och inte någon förfalskning gjord i efterhand.

Men nu fanns det ett uppenbart problem med detta protokoll. Och det var att det dök upp i Palmeutredningen vid en väldigt konstig tidpunkt. Det är en tidpunkt som både sätter frågetecken för äktheten och för Hylins teori om varför det skulle ha förfalskats.

Det normala, om allt vore som det skulle, borde förstås ha varit att det nått utredarna någon av de första dagarna eller åtminstone första veckorna efter mordet. Polisens tillslag mot spelklubben Oxen där Sigge var delägare var en av de mycket få spaningsåtgärder efter Palmes mördare som faktiskt genomfördes under mordnatten. Och Sigge Cedergren var dessutom som person mycket tidigt en intressant figur i mordutredarnas ögon – inte minst för att han hade en vittnesberättelse om hur han varit på väg hemåt från klubben i samband med mordet och då passerat nära intill mordplatsen och i samband med det gjort vissa observationer. Första gången han hördes i utredningen var den 19 mars och det skulle snart bli många fler förhör.

Men det gick ända till mars 1987 – ett helt år! – innan Palmeutredarna fick besked om att narkotikarotelns avlyssning av Sigge Cedergren slog fast att han var hemma i sin bostad vid tiden för Palmemordet.

Det är besynnerligt – inte minst eftersom det var väl känt på narkotikaroteln att mordutredarna ägnade sig åt Sigge. Som nämnts tidigare var det till och med så att en av poliserna på roteln, Kent Bängs, försökte bugga Sigge Cedergren under våren 1986 för att få fram information om Palmemordet. Det var en olaglig spaningsåtgärd (fastän nu preskriberad) och givetvis ingenting som sattes in utan minsta anledning. Som Bängs säger i avsnitt 3 av SVT Play-versionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson:

”Det här var att gå över gränsen, det jag gjorde. Därför jag trodde på att det skulle kunna lösa det, att vi skulle få information. Det är för fan statsministern, så fattar jag det beslutet själv. Helt idiotiskt egentligen, jag riskerar ju för fan mitt jobb.”

Under de omständigheterna framstår det som närmast bisarrt att narkotikaroteln i ett helt år skulle sitta på information om vad Sigge gjorde under mordkvällen utan att lämna den informationen vidare till Palmeutredarna.

Men så plötsligt händer det alltså.

Thure Nässén

För Sigges del dyker de nya uppgifterna upp i ett förhör som hålls med honom den 26 mars 1987 av Thure Nässén och en annan polis. Nässén har tidigare varit mycket intresserad av Sigges berättelse om sin hemfärd från spelklubben vid en tidpunkt mycket nära mordet. Men nu får Sigge veta att polisen inte tror på hans uppgifter. Och i sammanhanget får han bland annat den för honom överraskande frågan om han inte kommer ihåg att han fått ett telefonsamtal från sin bror Roger den här kvällen. Det kan han inte påminna sig. Han håller fast vid sin berättelse om hemresan trots att han blir pressad. (Se Mörkläggning sid 741).

Det är helt korrekt att Sigge har en bror som heter Roger. Men skulle han ha ringt Sigge den här kvällen? Det finns det i efterhand inga som helst belägg för. Så var kommer de uppgifterna ifrån?

Svaret på den frågan hittar vi i en promemoria skriven av kriminalinspektören Björn Rosendahl som för Palmeutredningens räkning just i den här vevan lyssnat igenom ett band med inspelningar av Sigges Cedergrens hemtelefon. Och utgångspunkten för Rosendahls avlyssning är att bandet handlar om morddygnet.

Rosendahl skriver en PM om saken för Palmeutredningens räkning, en PM som helt enkelt handlar om innehållet i samtalen och tidpunkterna för dem. Det är de uppgifterna som Nässén har fått tillgång till – genom Rosendahl eller genom någon annan – när han förhör Roger.

I Rosendahls PM står bland annat:

Kl. 23.15-23.21 fick Cedergren ett samtal från sin bror Roger, som talade om att han blödde som en gris. Roger var påverkad och det var svårt att uppfatta vad han sade. Roger nämnde, att han hade två gubbar efter sig och verkade ha varit med om något slagsmål eller liknande. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D14.)

I samband med Palmerättegången mer än två år senare lämnades inte bara Rosendahls PM in till Stockholms tingsrätt av utredarna, utan också det tidigare nämnda handskrivna protokollet från narkotikaroteln. Det ska ha varit nedtecknat i direkt samband med avlyssningen och som författare står en av rotelns medarbetare. ME. Där finns också några rader om det ovan refererade telefonsamtalet med samma tidsangivelser, men där sammanfattas konversationen på ett lite annorlunda sätt. Så här står det:

Roger säger att han blöder som en gris. Roger pratar något om en kniv – han är så påverkad att det är svårt att höra vad han säger. Roger vill ha några ord med Sigge. Går inte enl. Sigge. Polisen hade ju hämtat honom utanför, Sigge hade hört att han dragit kniv på kaféet. Roger säger att han ska gå in till polackerna. Skit i det, säger Sigge som tycker att Roger väcker uppmärksamhet. Roger tänker gå till polisen, han är blåst. Blanda inte in mig, säger Sigge. Roger säger att han är beskylld för att ha försökt ta livet av någon. Roger vill betala en skuld så han blir kvitt. Sigge vill bli av med Roger och klipper av samtalet.

I detta handskrivna protokoll betecknas parterna i samtalet som ”Roger – okm – Sigge”. Det ska utläsas som att uppringaren är en okänd man som kallar sig Roger och att den som svarar är Sigge. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D8-9.)

De två beskrivningarna av samtalet skiljer sig alltså åt en del. Men det är förklarligt eftersom det handlar om sammanfattningar av en inspelning som ska pågå ungefär sex minuter. Formuleringen om att uppringaren blöder som en gris går dock igen och den enklaste förklaringen är att Rosendahl och medarbetaren på narkotikaroteln lyssnat på samma inspelning och tagit fasta på olika saker. Det är också tämligen klart att det handlar om Roger Östlund, med tanke på allt som kommit fram om honom i samband med Palmerättegången. Episoden i det handskrivna protokollet syftar helt klart på ett bråk som Roger blev indragen i på ett café på Tegnérgatan på eftermiddagen den 25 februari, alltså tre dagar före mordet. (Se Mörkläggning sid 754f.)

Rosendahl har med all sannolikhet gjort sin genomlyssning av bandet i mars 1987 precis som han angett. Han har inte identifierat att det är Roger Östlund han lyssnat på men han har vetat att Sigge hade en bror med namnet Roger. Och så har missuppfattningen etablerats.

Frågan återstår: när kom bandet till, det som Rosendahl lyssnade på? Är det en genuin sammanställning av inspelningar från mordnatten som funnits på narkotikaroteln i ett helt år? Eller har det sammanställts exempelvis genom att inspelningar av samtal på Sigges telefon från andra datum har plockats ihop så att den som lyssnar får det felaktiga intrycket att spelklubbsägaren var hemma i bostaden vid tiden för mordet? Speciellt den detaljerade beskrivningen av omständigheter kring bråket på caféet den 25 februari som finns i det handskrivna protokollet pekar på att inspelningen med Roger kunde vara hämtad från den dagen och inte från mordkvällen. (Det finns uppgifter i ett par andra samtal kort tid före Rogersamtalet som också stämmer illa med var som är känt om Sigges aktiviteter under mordkvällen, jag tar upp det i Mörkläggning sid 761-63.)

I så fall är det handskrivna protokollet författat först sedan ett manipulerat band med inspelningar producerats. Det kan till exempel ha skett några dagar innan Thure Nässén och Björn Rosendahl får del av innehållet på bandet.

Men då talar vi alltså om mars 1987 (eller för all del ännu lite tidigare), långt innan några som helst spaningsåtgärder sätts in mot Christer Pettersson. Och varken den befattningshavare på narkotikaroteln (ME) som står som författare till det handskrivna protokollet, Björn Rosendahl eller Thure Nässén tycks ha en aning om att mannen som påstår sig blöda som en gris är Roger Östlund.

Därmed blir det också väldigt svårt att ta till sig Hylins tes om att en förfalskad sammanställning av telefonavlyssningen av Sigge skulle ha gjorts för att sätta dit Christer Pettersson genom att placera Roger Östlund på Grand minuterna före mordet. Det är en för krånglig och riskabel förfalskningsåtgärd för att den ska vara motiverad om det inte står ganska klart att Pettersson ska bli åtalad för dådet på Sveavägen.

Om det någonstans inom polisen – mest sannolikt på narkotikaroteln – framställts ett manipulerat band som handlade om avlyssningen av Sigge under mordnatten så bör det ha funnits ett annat motiv för en sådan åtgärd.

Vad skulle det vara för motiv? Ett tänkbart sådant är att Sigge under hemresan gjort observationer som är besvärande för kretsar inom polisen och att det därför funnits skäl att döda hans vittnesmål. Det finns uppgifter från Sigge som antyder något åt det hållet. Men det kräver lite utrymme att diskutera dem och det skulle med mina nuvarande kunskaper lätt bli spekulativt. Förhoppningsvis kan jag återkomma till detta.

Tillbaka till Hylin. Det kan synas lite överraskande att han över huvud taget lägger fram något så graverande för polisen som de mystiska uppgifterna om telefonavlyssningen av Sigge och att han själv drar slutsatsen att det handlar om ren manipulation av bevis mot Pettersson. Hans favoritmördare är ju trots allt samme Pettersson.

Men givetvis är det fullt möjligt att åtminstone i teorin tänka sig att Christer Pettersson verkligen är Palmes mördare samtidigt som polisen inte lyckas styrka det och att någon då väljer att producera falsk bevisning mot honom.

Kanske spelar det också in att Hylins egen favoritteori som han förde fram med sådan energi i sin gamla film Jag såg mordet på Olof Palme inte alls placerar Roger inne på bion strax före mordet. I den filmen drar ju i stället Roger, Harri och Pettersson omkring tillsammans på jakt efter Sigge under de minuter som föregår mordet.

Men den teorin har ju Hylin samtidigt lite diskret släppt i denna film utan att något annat kommit i stället.

Vad som finns kvar, det som utgör kärnan i misstankarna mot Pettersson i de allra flesta människors medvetande, är förstås Lisbeth Palmes utpekande. Och mot slutet i det sista avsnittet i dokumentärserien lyfter Hylin fram en i sammanhanget kanske lite oväntad person som får presentera det argumentet – till på köpet med vad som förefaller vara en feministisk touch.

Det är den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn som yttrar sig. Adelsohn har förekommit tidigare i dokumentären och bland annat med tydlig bitterhet sagt:

”Relationen till Olof Palme är den sämsta relation jag under hela livet haft till någon socialdemokrat.”

Adelsohn säger att Palme använde sig av nedsättande personangrepp och att det under de år de var partiledare samtidigt inte en enda gång hände att de ens drack en kopp kaffe tillsammans. Ur Adelsohns synpunkt låg skulden hos Palme, denne var inte intresserad av något som helst tankeutbyte med sin politiske motståndare. (Del 6 i Hylins dokumentärserie.)

Vad säger då Adelsohn om Lisbeth Palmes utpekande i slutavsnittet, Jo:

”Jag har gjort ett tankeexperiment med hjälp av en flicka som sa att om man vänt på det här och tänker sig att den som sköt hade skjutit Lisbeth men missat Olof Palme, bara … snuddat vid ryggen, och han sedan hade varit vittne och tydligt pekat ut Christer Pettersson, är det nån som då tror att domstolen hade friat Pettersson?”

Argumentet går förstås ut på att Lisbeth Palme har blivit mycket mera misstrodd för att hon är kvinna.

Och det kan förefalla som om Adelsohn har en poäng. Kvinnor har i långa tider i Sverige liksom i övriga världen blivit behandlade som mindre trovärdiga, mindre logiska, mer irrationella och så vidare.

Det är generellt sant. Men det behöver ju inte betyda att det förklarar skepsisen i just det här fallet, skepsisen mot Lisbeth Palmes tvärsäkert formulerade uttalanden om att det var Pettersson hon såg. Det kan ju faktiskt finnas sakliga skäl till tveksamhet inför det hon hävdat.

Ifall vi ska titta på Adelsohns hypotetiska resonemang om hur det skulle ha uppfattats om det var tvärtom kan det vara klokt att vi konkretiserar oss lite grann.

Jag har därför sammanställt ett antal centrala uppgifter med anknytning till Lisbeth Palmes utpekande och helt enkelt bytt ut Lisbeth mot Olof och tvärtom. Läs och fundera:

Ulf Dahlsten

• Olof Palmes första uttalanden i polisförhör ger intryck av att han inte sett gärningsmannens ansikte;

• Olof Palme deltar av okända skäl – och till skillnad från nästan alla övriga vittnen – inte i en rekonstruktion på brottsplatsen;

• Olof Palmes förtrogne, statssekreteraren Ulf Dahlsten, säger till tidningen Expressen i april 1986:

”Olof Palme såg mannen som mördade hans hustru. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan han inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Dahlsten tillägger: ”Också chocken gör det svårt för Olof Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

• När Olof Palme nästan tre år efter mordet blir ombedd att titta på en konfrontationsuppställning vägrar han att gå till polishuset för att göra det. Han kan däremot tänka sig att komma till riksåklagarens kansli för att se en videovisning av konfrontationsgruppen om vissa villkor är uppfyllda. Det får inte finns några utomstående närvarande. De enda som får finnas där är två åklagare som han blivit bekant med. Inte ens den misstänktes advokat ska få närvara. Olof Palme vill inte att förhöret ska bandas och han vill sitta så att inte åklagarna ser hans ansikte.

• Inför den kommande rättegången förklarar Olof Palme för en av åklagarna, Solveig Riberdahl, att han inte bestämt sig för om han ska delta över huvud taget i det mål som handlar om hans hustrus död. Riberdahl försöker få svar på när han tänker bestämma sig, men som hon senare minns säger Palme bara att han ”lämnar besked när det passar honom”.

• När stunden närmar sig då domstolen hoppas att Olof Palme ska komma till rättssalen och låta sig höras under rättegången kommer han in med en skrivelse där han ställer upp ett antal detaljerade och ytterst ovanliga förutsättningar för sin medverkan. Bland annat kräver han att allmänheten och media inte ska få vara närvarande i rättssalen, att ljud från förhöret varken ska få sändas ut i radio eller till de journalister som sitter i en angränsande sal och att förhöret inte ska få spelas in. I det närmaste kräver han alltså att förhöret med honom inte ska bli offentligt. Han kräver dessutom att den åtalade inte ska få närvara i salen.

• Eftersom Olof Palme inte får något svar från rätten i förväg kommer han helt enkelt inte till rådhuset.

• Sedan rätten gått med på nästan alla krav kommer han och låter sig höras men förhåller sig mycket avvisande mot både åklagare och försvarare om det kommer upp frågor han inte vill svara på.

• Centralt i rättegången – och i debatten i media – är att Olof Palme före visningen av konfrontationsgruppen fått upplysning om att den misstänkte var missbrukare. Diskussionen handlar om att det är en påtaglig möjlighet att det påverkat Palme i hans utpekande av just Christer Pettersson. Den här centrala punkten hänger kvar i den fortsatta debatten om dådet på Sveavägen. Fem år efter rättegången tillkommer något sensationellt: Olof Palme låter sig intervjuas av en radiojournalist och uppger då – sensationellt nog – att han redan på mordplatsen noterat att gärningsmannen såg ut som en ”missbrukare” som ”levt ett hårt liv”. Det finns inga spår av det i några kända polisförhör med Palme och inte heller var något sådant uppe i rätten. När han av radioreportern får frågan om varför han inte själv tog upp den saken under rättegången säger han att han utgick från att åklagarna kände till det där och att han tyckte att hans uppgift bara var att svara på de frågor han faktiskt fick.

Vi kan nöja oss med detta. Det här är på intet sätt en uttömmande lista över frågetecken kring och konkreta brister i Lisbeth Palmes utpekande. Men den bör räcka för att göra min poäng begriplig, Det vill säga: den som ifrågasätter tillförlitligheten i Lisbeth Palmes utpekande kan ha sakligt grundade skäl till det.

Det är inte sagt för att nedvärdera henne. Vad som drabbade henne på Sveavägen måste ha varit djupt chockartat. Men faktum kvarstår, om Olof Palme agerat på det sätt som hans hustru gjort hade nog de kritiska frågorna om hans tillförlitlighet varit minst lika starka som de frågor hon kommit att utsättas för.

I min senaste bok, Huvudet på en påle, ägnar jag ett långt avsnitt åt Palmemordet och fokuserar då just på Lisbeth Palmes motsägelsefulla roll i utredningen. Texten är skriven med sympati och respekt för henne – men samtidigt menar jag att det finns starka skäl att tro att hennes ovilja att delta i rättegången hade att göra med att det fanns information om mordet som hon mycket tidigt lämnat till en begränsad krets och att förutsättningen varit att de uppgifterna skulle hanteras med sekretess.

På det sättet hade det nästan omedelbart efter mordet uppstått en ”officiell” version av vad hon sett (mycket lite) och sannolikt också en annan som bara några få personer fick tillgång till.

Det där är, menar jag, en rätt övertygande förklaring till varför Lisbeth Palme redan mycket tidigt reagerade med obehag varje gång även till synes okontroversiella uppgifter från förhör med henne hamnade i tidningarna. Om det som kommit ut bara var toppen på ett isberg var det förklarligt om hon varken ville bekräfta eller dementera att det var så.

Konfrontationsvisningen med Pettersson ledde till något chockartat för henne: hon trodde sig minnas att hon sett honom på platsen strax efter mordet. I så fall var det en rimlig slutsats, kunde det verka som, att han var involverad. (Det ska noteras att hon aldrig sagt att hon sett honom skjuta eller ens sett honom med ett vapen i handen.)

Men detta betydde också att när Palmeåklagarna ville ha henne att framträda i rättegången försattes hon i en extremt svår situation: vilka frågor skulle hon kunna få om allt hon sett och trodde sig veta? Och vilka av dessa frågor skulle hon svara på? Hennes ovilja att alls delta och hennes försök att begränsa offentligheten kring sitt framträdande var, tror jag, mänsklig och begriplig.

(Det finns förstås en mängd konkreta detaljer som jag redovisar i Huvudet på en påle och som stöder mitt resonemang, men jag tar inte dem här. Den här texten är lång nog ändå.)

Och med det sagt: Ulf Adelsohns ord må väcka känslor av sympati gentemot Lisbeth Palme, en sympati hon med all säkerhet är värd efter den långa mardröm hon utsatts för med start för mer än 32 år sedan. Men de har inget att tillföra i sak. Hennes utpekande av Christer Pettersson löser inte gåtan med Palmemordet.

När Hylin i sin dokumentärserie klamrar sig fast vid Pettersson är det på många sätt tydligt att han klamrar sig fast vid en fas i utredningen som för länge sedan är förbi.

De senaste spaningsledarna: Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander har alla tre på olika sätt markerat att de är öppna för att Palmemordet kan röra sig om ett väl organiserat brott med klara politiska motiv.

När jag till exempel talade med Stig Edqvist inför skrivandet av min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010 sa han att Palme funnits uppsatt på mer än tjugo olika dödslistor runtom i världen.

Jag citerar ur boken:

”Vad var det för typ av dödslistor?” frågar jag.

”Han fanns på en lista från Sydafrika för sitt motstånd mot apartheid, exempelvis”, svarar Edqvist.

”Och den listan var av en typ som man skulle ta på allvar?” undrar jag, kanske lite naivt.

”Ja, det är klart, sätter en stat eller en säkerhets- eller underrättelsetjänst upp en person på en dödslista så måste man ta det allvarligt”, svarar Edqvist på sin tämligen diskreta värmlandsdialekt. ”Och det kan jag mycket väl förstå att apartheidregimen ville ha bort en kritiker som var så pass internationellt känd och som gick ut i världsmedierna, det var ju helt naturligt.”

Edqvist har varit i Sydafrika efter den vita rasistregimens fall och är rejält insatt i hur det kunde gå till där. Så jag säger inte emot honom i just det fallet. Men så många som tjugo olika dödslistor …?

”Tjugotvå, tror jag”, preciserar Edqvist.

Och det var inte enskilda tokstollar som skrivit ihop någonting utan stater och underrättelsetjänster?

”Just det”, svarar Edqvist bestämt.

Mycket tydligare kan det inte bli. Exakt vilka stater det handlade om berättar inte Edqvist – med undantag för Sydafrika. Den regimen finns ju inte längre, så det är inte lika känsligt.

Edqvist berättar inte det här för att han vill hävda att det var en underrättelsetjänst som låg bakom mordet. Han bara redovisar en omständighet i samband med att Palmes internationella fiender kommer upp i vårt samtal. Och det är en omständighet han tar på visst allvar.

Så långt Edqvist i Mordgåtan Olof Palme.

Men varken Stig Edqvist, Dag Andersson eller Hans Melander förekommer i Hylins långa filmserie. De som dyker upp är i stället gestalter som har anknytning till tidigare och i dag överspelade faser av utredningen: spaningsledarna Hans Holmér och Hans Ölvebro, advokaten Pelle Svensson och TV-underhållaren Gert Fylking. Samt en lång rad personer i Christer Petterssons omgivningar. Somliga av de personer som framträder är inte längre i livet, andra är högst levande. Men oavsett vilket ger Hylins parad av figurer – med den inramning han gett dem – ett lätt spöklikt intryck.

Det är som om han utropar: absolut sista chansen att uppleva Petterssonspåret innan det försvinner i dimman.

Rimligtvis har Hylin själv under sitt långa arbete med TV-serien reflekterat över de uppenbara invändningarna mot Lisbeth Palmes utpekande. Och vid ett par tillfällen i serien märks också en tvekan från hans sida om Petterssons skuld

I seriens första avsnitt anslår speakern tonen: ”Det finns kanske mycket man aldrig kommer att kunna förklara. Men det här är vad vi kan berätta om mordet på Olof Palme.”

Och i sista avsnittet fäller samma speaker den avrundande kommentaren: ”Även om det vi i dag vet inte räcker för en fällande dom kan det ändå kasta ett visst ljus över händelserna på Sveavägen den 28 februari 1986.”

”… kasta ett visst ljus…”. Det är svårt att tolka det annorlunda än att det faktiskt inte kan slås fast att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Hylins tvekan – som inte var synlig i hans förra Palmefilm från 2006 – tycks ha smugit sig på honom allt eftersom han trängt djupare in i sitt material om Palme och ”träsket”. Han har borrat och borrat men utan att nå fram till några tydliga slutsatser om vad egentligen som skedde där på Sveavägen.

Den tveksamheten är kanske i så fall ett utslag av en viss anständighet från Hylins sida. Det är välkommet – i synnerhet om vi påminner oss de metoder han använde i sin tidigare film från 2006 då han närmast lade ett erkännande för inblandning i Palmemordet i den döende Rogers mun.

Kanske är denna sympatiska försiktighet också en – medveten eller omedveten – förberedelse från Hylins sida för att backa i större skala. Han har gått igenom indicierna mot Pettersson och han inser att de inte riktigt räcker. När lite mer tid gått och han har smält det kan han kanske släppa saken.

Kvar på spelplanen – en aning ensamma och bittra – med sina lätt rättshaveristiska utpekanden av den döde missbrukaren från Rotebro blir då bara Jan Guillou, Pelle Svensson och Gert Fylking. Och möjligen några till.

Som ett litet post scriptum till allt detta kommer en artikel i nyhetsflödet efter tidskriften Filters publicering av sina anklagelser mot en annan mer eller mindre tänkbar ensam gärningsman: den så kallade Skandiamannen.

Fram tills nu har sönerna Palme och statsminister Stefan Löfven framstått som de mest lojala förespråkarna för att Lisbeth Palmes utpekande var korrekt.

Aftonbladet rapporterar om att Olof Palmes son Mårten befinner sig i USA när tidningen når honom och refererar uppgifterna. Han säger att han inte läst reportaget men tillägger:

”Men jag ska göra det så fort jag får möjlighet. Det som kommit fram är mycket intressant”, säger han till tidningen.

Expressen har talat med Joakim Palme som säger att det nya materialet om Skandiamannen är ”svårbedömt” och kommenterar: ”Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar.”

Och Stefan Löfven som för ett par år sedan kategoriskt försäkrade att han trodde på Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson säger nu att ”framtiden får utvisa” vad tidskriften Filters uppgifter kan betyda för lösningen på mordgåtan.

”Skandiamannen” är lika lite som Christer Pettersson den första eller enda teorin om en ensam gärningsman som av okända skäl i stundens raseri skulle ha tagit livet av den svenske statsministern.

Men han har i alla fall just nu, dessa varma försommarveckor, kommit att representera den nya bilden av den ensamme mördaren.

Det fick inte Pettersson uppleva.

Kanske hade han ändå ett sätt att hantera de anklagelser som drabbade honom. Under Palmemålet i tingsrätten – den 4 juli 1989 närmare bestämt – visade Christer Pettersson plötsligt förbittring under åklagaren Anders Helins utfrågning. Han sa:

”Jag ska bara säga till dig, Helin… att när jag i december förra året la händerna på dina axlar och sa att jag inte mördat Olof Palme svarade du ’ja, vi får hoppas det’. Det tror jag inte längre att du hoppas.”

Pettersson fortsatte med att Helin målat en negativ bild av honom och misstänkliggjort det enda vittne som då trätt fram för att ge honom alibi.

”Sträcker sig inte ditt påstådda hopp längre än så här kan jag inte dela det. Då är det som det står i dikten: ’Jag får söka tillflykt lite längre in’”

Och så förklarade Pettersson att han inte hade lust att svara på Helins frågor.

Det är tveksamt om det fanns någon i rättssalen som visste vad det var för en dikt Pettersson talade om.

Men den heter Du ska tacka och är skriven av Karin Boye.

Bland annat heter det i den korta dikten:

Du ska tacka dina gudar,

om de gör all skam till din.

Du får söka tillflykt

lite längre in.

Det som hela världen dömer

reder sig ibland rätt väl.

Fågelfri var mången,

vann sin egen själ.

”Fågelfri” är ett gammalt ord för fredlös. Och det var kanske så Pettersson kände sig när han satt där i rättssalen. Ifall vi kan tänka oss att han var oskyldig till mordet på Olof Palme måste vi också förstå den vanmakt han i så fall känt inför den brutala tyngden i ett rättsmaskineri som dragits igång för att krossa honom.

Då bör han ha känt förtvivlan över att allt handlade om att göra all skam kring det ouppklarade statsministermordet till hans egen personliga skam.

Karin Boye

Är just det skambeläggandet över nu – nästan 30 år efter det att han anhölls för mordet och nästan 14 år efter hans död?

Inte riktigt, kanske. Men gissningsvis nästan.

FOTNOT: Om Petterssons hänvisning till Boyes dikt, se t ex nyhetsrapporteringen i Svenska Dagbladet 890705 och Jan Lindströms krönika i Expressen 890709.

 

 

 

 

2018 – en vändpunkt för mordutredningen?

DEN BLEV LITE ANNORLUNDA DEN HÄR GÅNGEN, veckan kring den 28 februari.

Och kanske kommer framtida historiker att konstatera: den trettioandra årsdagen av mordet på Olof Palme inledde början till den klargörande avslutningen på en utredning som alltför länge sett fullständigt hopplös ut.

Kan det bli så? Ja, förhoppningsvis i alla fall. Och det finns en del argument för den saken.

Framför allt handlar det om två saker.

För det första: Uppdrag Granskning har i en serie reportage tagit upp polisutredningen av Christer Pettersson. Delar av den genomgången har handlat om Lisbeth Palmes utpekande men framför allt har det handlat om resten – om de vittnen vid biografen Grand som vid konfrontationsvisningen uppgett att Petersson liknade en mystisk man som uppehållit sig utanför biografen och om personer i Petterssons omgivning som blev åklagarvittnen i åtalet.

Resultatet av denna genomgång har varit förödande för utredningen mot Pettersson. Framför allt har det handlat om att en mängd omständigheter pekar på att en central person i utredandet, kriminalinspektören Thure Nässén, på olika sätt påverkat Petterssons bekanta att komma med till synes graverande men i sak tvivelaktiga uppgifter om Pettersson. Men det har också funnits annat som visat att de högst diskutabla metoderna som använts inte bara kan knytas till en enda polis utan varit delar av ett mönster med flera inblandade.

Palmeåklagaren Anders Helin – Uppdrag Granskning visar att han missledde rätten under målet mot Christer Pettersson. BILD: SvT

Den slutsats som Uppdrag Gransknings material pekar fram mot är att det helt enkelt inte finns mycket kvar av misstankarna mot Pettersson utom Lisbeth Palmes utpekande. Och allt annat fallit förstärker förstås de redan kända invändningarna mot detta utpekandet – framför allt att att Palmeåklagaren Jörgen Almblad i förväg informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var missbrukare. Som vi påminner oss var Lisbeth Palmes första kommentar när hon såg konfrontationsgruppen: ”det ser man vem som är alkoholist”.

För det andra: Krister Petersson, den senaste Palmeåklagaren som just suttit på posten i ett år, intervjuades i TV-programmet Veckans Brott härom dagen. Där fick han frågan om han trodde att Christer Pettersson var gärningsmannen. Först undvek han att ge direkta besked men när programledaren Camilla Kvartoft upprepade frågan ett par gånger svarade han till sist bestämt och entydigt: ”Nej!”.

Det är första gången på 30 år som en officiell företrädare för Palmeutredningen på ett så tydligt sätt förklarat att han helt enkelt inte tror på Lisbeth Palmes utpekande av alkoholisten från Rotebro som statsministermördare.

Krister Peterssons företrädare som förundersökningsledare, Kerstin Skarp, brukade tvärtom förmedla intrycket av att eftersom Christer Pettersson friats av hovrätten och dessutom en resningsansökan avslagits så hade Palmeutredarna inte särskilt stora möjligheter att utreda misstankarna mot honom. Det var naturligt att tolka hennes hållning som: mycket pekade på att han var skyldig, men utredarna hade tyvärr händerna bundna. Och undertexten föreföll vara: som saken låg till kunde Palmegruppen förvisso inte läggas ner, men ingen borde egentligen vänta sig att så mycket skulle hända.

Exakt så sa hon förstås aldrig. Men det var den atmosfären hon förmedlade. Och den stämde väldigt väl överens med vad många personer i etablerad ställning brukade framföra – bland dem statsminister Stefan Löfven som i samband med 30-årsdagen av mordet sa att han ansåg att det var den avlidne Pettersson som var mördaren.

Den ståndpunkten har blivit allt svårare att föra fram med trovärdighet efter Uppdrag Gransknings programserie.

Och därmed ökar också, kan man hoppas, möjligheten för Krister Petersson och Palmegruppen inom polisen att verkligen gå vidare med utredningen för att söka sanningen om vad som egentligen hände utanför Dekorimabutiken den där februarikvällen.

Vad var det då som var nytt med Uppdrag Gransknings genomgång?

Innan vi kommer till det: allt var förvisso inte nytt för den som var inläst på utredningen av Christer Pettersson. Och det fanns mycket som pekar i samma riktning men som inte kom med i programserien.

Några exempel från mina egna böcker i ämnet:

• I Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997 (med start på sid 735) går jag igenom de 26 då kända polisförhören med spelklubbsägaren Sigge Cedergren och pekar på en rad anmärkningsvärda detaljer i det besynnerliga samspelet mellan honom och polisen. Framför allt handlar detta samspel just om Sigge och Thure Nässén som var den viktigaste förhörsledaren i sammanhanget. Sigge svänger fram och tillbaka om det mesta och fram träder bilden av att inte mycket av det han säger har någon egentlig trovärdighet.

Av min genomgång framgår det tydligt på olika sätt att Sigge under hösten 1988 är under hård press att peka ut Pettersson. Sigge har en omfattande kriminell verksamhet – bland annat narkotikalangning och häleri – som är väl känd av polisen. Han kan bara hållas så länge de inte sätter fast honom.

Det där vet Sigge och det behöver ju inte sägas ut. Men ibland blir den där hotbilden mot Sigge och hans livsföring extra tydlig. Ett exempel som jag tar upp i boken (och som inte tas upp i Uppdrag Granskning) är vad som händer i månadsskiftet november-december 1988. Då har spaningarna mot Pettersson pågått ett tag och närmar sig punkten då det krävs ett beslut om att trappa upp insatsen eller avveckla den. I det läget publicerar Expressen ett par mycket initierade artiklar om Sigge. Hans namn nämns inte men den som känner honom förstår direkt vem det handlar om. Artiklarna är besvärande för spelklubbsägaren, han beskrivs som en ”storförbrytare” som kanske vet mer om Palmemordet än vad han vill avslöja. Innehållet kommer med stor sannolikhet från källor inom polisen, åtminstone är det en naturlig slutsats ur Sigges perspektiv. En uppgift är särskilt obehaglig. Tidningen tar upp att en flickvän till honom arbetade på länsrätten i Stockholm vid tiden för Palmemordet. Det var på den myndigheten någon tidigt under mordkvällen stal ett exemplar av Palmes överklagande i Harvardärendet och raderade uppgifter om den inkomna handlingen i myndighetens dator.

Det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Sigges flickvän skulle ha varit inblandad i det märkliga – och ännu ouppklarade – brottet på länsrätten. Men just då, när Sigge alldeles tydligt tvekade om vilken sorts uppgifter om Pettersson han skulle ge Palmeutredarna, kom det där som en påminnelse om att han själv lika gärna kunde bli anklagad för att vara inblandad i mordet på statsministern.

Två veckor senare, samma dag som Pettersson förevisas för ett antal vittnen i polishuset, förhörs Sigge igen. Och då kommer han med nya uppgifter som tycks peka ut Pettersson som Palmes mördare. Det är uppgifter som inte alls råkar passa in i åtalet, så de blir inte en del i åklagarnas upplägg. Vad Sigge pratar om är nämligen något han länge envisats med att hävda, att han passerat nära mordplatsen i bil kort tid efter mordet. Och nu lägger han till att han möjligen såg Christer Pettersson fly därifrån.

Det borde motsvara vad en polis som Thure Nässén ville höra, kan det tyckas. Men saken är att Palmeutredarna har bestämt sig för att de hellre vill ha Sigge hemma i sin lägenhet vid tiden för mordet. Deras scenario går nämligen ut på att hans bekant missbrukaren Roger Östlund ringt honom från Grands foajé klockan 23.15. Det finns ett (högst omdiskuterat) telefonavlyssningsprotokoll som upprättats inom polisen som tycks peka i den riktningen. Och när det gäller att få fast Pettersson har det sina poänger om det går att hävda att Roger var inne på biografen vid den tidpunkten. Det gör nämligen honom till ett tänkbart vittne till att Pettersson strök omkring utanför biografen när makarna Palme begav sig iväg därifrån – och mycket riktigt kommer Palmeutredarna lite längre fram att lyckas med att få Roger att intyga att han sett Pettersson genom bions glasdörrar.

Sigges uppgifter om att han själv varit ute på stan och då kan tänkas ha sett den flyende Pettersson är alltså inte något utredarna vill ha. Men att han kommer med sådana uppgifter visar på att han är väldigt ivrig att hjälpa till – för stunden i alla fall.

Sigge Cedergren och Thure Nässén.

• Det fanns en förhistoria kring Petterssonspåret, redan innan Thure Nässén kommit igång med förhören med Sigge om missbrukaren från Rotebro. Ofta brukar det framhållas att det hela startade den 13 oktober 1988 då Sigge förhörs av Nässén och då lägger fram tanken att hans bekant Pettersson kan vara den mystiske Grandmannen som förekommer i flera vittnesmål. Men i Konspiration Olof Palme visar jag att Thure Nässén har förhört ett antal personer och fiskat efter uppgifter om just Pettersson redan före detta förhör med Sigge. Hur det kom sig att han gjorde det finns inga kända förklaringar till. Nässén själv har sagt att han inte minns när jag har frågat honom om saken. Fram träder i vilket fall bilden av att Pettersson var Nässéns kandidat som statsministermördare redan innan han fått någon hjälp av Sigge. Han tycks helt enkelt ha hamnat i Nässéns fokus för att han var en dokumenterat farlig person som varit i trakterna kring mordplatsen under kvällen och som inte hade något klart alibi för tidpunkten när han kom hem.

• Ett tema som presenteras mycket väl i Uppdrag Gransknings reportageserie är Lillemor Östlins anklagelser mot Thure Nässén om att han skulle ha samlat personer som kände Pettersson och erbjudit dem pengar för att peka ut honom som Palmemördare. Saken tar dock Östlin upp själv redan 2005 i självbiografin Hinsehäxan. Och i Mordgåtan Olof Palme från 2010 intervjuar jag både Lillemor Östlin och Thure Nässén om saken. Thure Nässén dementerar när jag frågar men hans kommentar om Lillemor Östlin är minnesvärd på ett sätt som han kanske inte avsett. Han säger till mig: ”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”

Det där sista rimmar väldigt väl med vad Leif GW Persson sa om Lillemor Östlin i Veckans Brott den 27 februari. Han berättade att han känner henne ganska bra och tillade: ”Henne gillar jag ganska oreserverat ska du veta”. Programledaren Camilla Kvartoft frågar om man kan lita på henne. GW svarar: ”Ja, mitt i alltihopa har hon en basic honesty.”

Allt i programserien var alltså inte nytt. Och det fanns mer som kunde ha sagt.

Men med detta noterat: Uppdrags Gransknings reportrar Bo-Göran Bodin och Axel Gordh Humlesjö har gjort ett fantastiskt arbete och tagit fram åtskilligt i utredningen av Christer Pettersson som tidigare varit helt okänt.

Bland de många saker som är nya kan särskilt nämnas:

• En av de poliser som arbetade i Palmeutredningen vid tiden för åtalet mot Pettersson, Sören Morberg, uttalar sig för Uppdrag Granskning om hur det gick till i utredningen på den tiden. Och han är mycket kritisk.

Morberg menar att Thure Nässén helt enkelt  ”hörde sönder” personer – förhörde vissa vittnen mycket fler gånger än vad som var normalt i polisarbete. Sören Morberg berättar också att han såg sitt eget namn på ett förhörsprotokoll där det fanns uppgifter han inte vill kännas vid och han beskriver utredningen mot Pettersson som att det handlat om att ”bestämma” att denne var skyldig. När han nu tittar på dessa gamla förhör säger han: ”Man kan inte göra så här, det här är ju åt skogen fel. Det här är gallimatias säger jag, det här är inte värt pappret för min del.” (Gallimattias: gammalt uttryck med betydelsen nonsens. GW)

• Uppdrag Granskning har också kunnat avslöja närmast sensationella uppgifter som allvarligt försvagar ett av vittnesmålen från Grandbiografen.

Så här var det: ett led i bevisningen i Palmemålet var att flera personer som sett en mystisk man utanför biografen Grand med större eller mindre bestämdhet tyckte att Pettersson liknade den mannen när de tre år senare fick se den konfrontationsgrupp som polisen sammanställt.

Nu kan man säga att en observation som ett vittne gjort av en okänd man för länge sedan – i ett läge när vittnet inte visste att statsministern snart skulle skjutas – var av mycket begränsat värde. Men särskilt en av dessa personer, en ung man som i massmedia brukar betecknas som ”flygledaren”, gjorde ett starkt intryck på domstolarna. Hovrätten som valde att fria Christer Pettersson menade i alla fall att ”flygledarens” vittnesmål innebar att det fanns en ”betydande sannolikhet” för att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grandbiografen.

Men hur tillförlitligt var det vittnesmålet egentligen? Uppdrag Granskning kunde visa att domstolen inte känt till något som allvarligt borde försvaga tilltron till den saken. Det var nämligen så att på den första årsdagen av mordet hade polisen valt att gå till en offentlig minnesstund för Palme och diskret fotografera personer som kom dit. ”Flygledaren” fick sedan se dessa foton och pekade då ut tre män för att de liknade mannen han sett utanför biografen. Det var visserligen ett år efter händelsen men avsevärt tidigare än när han pekade ut Pettersson. Det intressanta är att dessa tre män inte alls tycks ha liknat Christer Pettersson. Bilderna på dem visades inte upp i programserien, men däremot fick Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot av Granskningskommissionen, titta på dem. Hennes kommentar: ”Nej de är inte alls lika Christer Pettersson ju. Absolut inte.”

Pål Johansson som var en av cheferna i Palmeutrednigen under spaningarna mot Christer Pettersson säger i programserien att han minns att han sett fotona och att ingen av männen liknade Christer Pettersson. Han tycker att dessa bilder borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet och redovisats för domstolen som ett underlag för att bedöma värdet av flygledarens senare utpekande av Pettersson.

• Ett annat inslag från Uppdrag Granskning programserie som med rätta väckt stor uppmärksamhet är avslöjandet att Palmeåklagaren Anders Helin presenterade osanna uppgifter i rätten när han gick till angrepp mot missbrukaren Ulf, en av Petterssons bekanta. Bakgrunden var att när Ulf hördes i rätten hävdade han att han övertalats att komma med felaktiga uppgifter i ett polisförhör – förhörsledaren hade lockat honom med 50 miljoner, den utlysta belöningen i Palmeutredningen.

Anders Helin viftar då i rätten med vad han påstår vara bandinspelningen av detta polisförhör och säger att det inte finns några uppgifter på bandet om de 50 miljonerna.

Redan i det läget kan förstås en kritisk bedömare föreställa sig att penningsumman kanske nämnts före förhöret och därför inte kommit med på bandet. Men Uppdrag Gransknings reportrar hade lyckats få tag på bandet – och där visade det sig att den polis som förhörde Ulf direkt nämnde belöningen. Så här lät det i den avgörande sekvensen som också spelades upp i programserien:

Ulf: ”Menar du att jag skulle belöning för det här då?”

Polis: ”Du vet hur mycket som ligger i potten. ”

Ulf: ”Ja, skulle jag få de pengarna då”

Polis: ”50 miljoner. ”

Uppdrag Granskning kunde alltså demonstrera att Palmeåklagaren Helin grovt misslett domstolen.

• I programserien avslöjades också att senare tiders Palmeutredare under 2014 genomfört en undersökning i efterhand av Thure Nässéns arbetsmetoder. Misstankarna handlade just om att hans förhör inte gått rätt till. Dag Andersson, som var spaningsledare vid tiden för denna undersökning, förklarar i Uppdrag Gransknings reportage varför det var viktigt att gå tillbaka och kolla detta: ”Är det så att man inte i en sån här utredning kan lita på vad som står i förhörsutsagorna så blir det ju jättesvårt att dra rätta slutsatser.”

Men det är lång tid efter händelsen, många av de personer som Nässén hört är döda och utredarna kommer inte fram till någon entydig slutsats. Det anmärkningsvärda är ändå att de alls försökte sig på att utreda saken.

• Kent Bängs, en polis som vid tiden för Palmemordet arbetade på narkotikaroteln, berättar i Uppdrag Granskning att han under 1986 gjorde ett försök att bugga Sigge Cedergrens lägenhet i hopp om att denne kunde ha information om Palmemordet. Enligt Bängs lyckades dock inte operationen rent tekniskt.

Det där har aldrig kommit fram tidigare. Buggning var vid den tiden en olaglig arbetsmetod för polisen. Misstankar om att det förekommit en buggningsoperation riktad mot Cedergrens lägenhet utreddes inom ramen för åklagaren Jan Danielssons utredning av olovlig avlyssning med anknytning till Palmeutredningen. Danielsson tittade framför allt på avlyssning av PKK-are, något som skett under Holmérs tid som spaningsledare. Vissa av operationerna hade genomförts med hjälp av personal från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Buggningarna mot PKK-are ledde till åtal och fällande domar mot flera polischefer, bland annat mot Hans Holmér.

När det gällde buggningen av Sigges lägenhet kom inte Danielssons medarbetare, åklagaren Ingemar Erviken någonstans. Alla som kunde tänkas veta något om saken nekade till att det förekommit buggning av Sigge. Men det hade det alltså gjort – ytterligare ett exempel på att det förekom olagliga metoder inom ramen för Palmeutredningen. Och därmed finns det förstås förnyade skäl att fundera över i vilken utsträckning det förekommit andra brottsliga operationer som ännu inte kommit fram.

(För den intresserade: jag skriver utförligt om PKK-buggningarna – och även om misstankarna om att enheter inom polisen utför andra buggningar, bland annat mot Sigge – i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.)

Sammantaget pekar Uppdrag Gransknings sammanställning av uppgifter de själva fått fram – och sådant som varit känt tidigare för den som noga följt utredningen – på att Petterssonspåret var en lika stor skandal som Hans Holmérs och Ebbe Carlssons redan tidigare diskrediterade PKK-spår.

Finns det då hopp om att utredningen i dag är av en annan kaliber? Ett sätt att bedöma det är att gå till vad den nuvarande Palmeåklagaren, Krister Petersson, har att säga.

Han intervjuades den 27 februari i Veckans Brott och dagen efter i SVT:s nyhetsprogram Rapport.

Som vi redan noterat avfärdade han kategoriskt misstankarna mot Christer Pettersson. I Veckans Brott betonade han också att det är allvarligt om man kan leda i bevis att polisen manipulerat vittnesutsagor.

I SVT:s Rapport kommenterade han dessutom det viktigaste beviset mot Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, med att ifrågasätta om ”det verkligen är mördarens signalement” som Lisbeth Palme lämnat. Han tillägger: ”Det kan vara en annan person på platsen.”

Det där är en tydlig syftning på vittnet Anders B som tagit skydd från skottlossningen i Dekorimabutikens port. Han liknade inte Christer Pettersson till utseendet men när Lisbeth Palme förhörs dagen efter mordet kan hon inte heller beskriva ansiktet på den man som hon observerat på visst avstånd några ögonblick efter skottlossningen – trots att hon sett honom framifrån.

Vad betyder Palmeåklagarens offentligt markerade uppfattning i denna känsliga fråga när det gäller utredarnas möjligheter att komma vidare med Lisbeth Palme och vad hon kan ha att tillägga? Ämnet kom upp som hastigast i Veckans Brott:

Camilla Kvartoft: ”Lisbeth Palme, förhör ni henne igen?”

Petersson: ”Inte kontinuerligt.”

Kvartoft: ”Men du har talat med henne sedan du tillträdde?”

Petersson: ”Jag vill inte kommentera om vi har pratat med henne eller planerar att prata med henne, men hon är naturligtvis en central person i den här utredningen.”

Kvartoft: ”Ja jag tänkte just säga det, är inte det naturligt för dig som nytillträdd åklagare att tala med brottsoffret?”

Petersson: ”Självklart.”

Krister Petersson i Rapport

I Veckans Brott säger Krister Petersson också något annat som kan vara av intresse. Han betonar att utredarna framför allt utgår från brottsplatsen och tittar med nya ögon på det som finns dokumenterat därifrån. Och han säger att det nu finns ”spår som är väldigt intressanta”.

Han säger också att utredarna planerar att höra personer och inte vill att dessa ”ska bli sönderhörda utav media innan vi har möjlighet att kunna bedöma deras uppgifter på ett korrekt sätt”.

Petersson förtydligar att bland de personer som utredarna vill höra finns personer som befann sig på brottsplatsen men han vill inte berätta vilka – eller om de förhörts tidigare.

I Rapport frågar reportern Nina Löfgren: ”Hör ni personer nu som aldrig tidigare varit förhörda i samband med Palmemordet?”

Krister Petersson svarar: ”Ja, utan att avslöja några statshemligheter kan jag säga att ja, så är det.”

Sammanfattningsvis kan de åtgärder Krister Petersson nu talat om innefatta ganska mycket – allt från förnyade förhör med kända vittnen på brottsplatsen till förhör med vittnen som funnits där men inte varit kända tidigare men också till tänkbara gärningsmän.

Petersson utstrålar vad som närmast kan kallas en försiktig entusiasm, något som man knappast kan påstå att hans företrädare Kerstin Skarp brukade uppvisa.

Hur mycket är den entusiasmen professionell hurtighet och hur mycket är den äkta vara? Det är svårt att bedöma utifrån. Men vad som redan är klart är att de nuvarande utredarna visat sig beredda till långtgående omprövningar av vad som i mångas ögon framstått som sanningar om mordet och mordutredningen.

Det är inte en alldeles ny trend. Jag har intervjuat de senaste spaningsledarna Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander och har konstaterat att de gett uttryck för attityder som förefaller bottna i genuin nyfikenhet om vad som är sanningen om mordet. Skillnaden mellan dem och de tidigare Palmeutredare som drev PKK-spåret (som Hans Holmér) respektive spåret Christer Pettersson (som Hans Ölvebro) är påfallande.

Härom dagen publicerade journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi krävde en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Behövs en sådan? Ja, det tror jag verkligen.

Den förra kommissionen avslutade sitt arbete 1999. Det är länge sedan nu. Och den bevarade långt ifrån alla viktiga frågor om varför utredningen startade så illa under Holmér och fortsatte lika illa med Petterssonspåret.

En ny kommission står på intet sätt i motsättning till att ha förhoppningar om det spaningsarbete som pågår nu. Tvärtom handlar det kravet om att försvara den vilja till ärligt utredande som finns.

Den röda tråden i vår debattartikel var att vi sett starka markeringar från högt politiskt håll som gick ut på att beskriva Palmemordet som egentligen uppklarat. Det tydligaste exemplet på senare tid var Stefan Löfvens kategoriska deklaration om att han utgick från att Pettersson var gärningsmannen.

Löfvens uttalande ligger i linje med de tidigare årens Palmeutredande där den politiska makten på olika sätt utövade en stark kontroll över mordspaningarna och där det handlade om att hitta lämpliga mördare och snarast möjligt bli av med den känsliga frågan om vad som hände på Sveavägen. Dunklet kring hur denna styrning gick till och hur den lett till att utredningen länge kom att skygga för känsliga frågor ligger fortfarande kvar. Här krävs det ljus som kan skingra mörkret.

Kravet på en kommission för att ta itu med de gångna årens smutsiga byk står därför inte i motsättning till att önska nuvarande utredare framgång när de vill försöka komma vidare. Tvärtom är det kravet ett sätt att markera ett stöd för dem när de nu ger välkomna uttryck för självständighet och handlingskraft.

Nya avslöjanden skakar Palmeutredningen

PALMEÅKLAGARE ANDERS HELIN ljög för domstolen när han förnekade att ett vittne i Christer Petterssons bekantskapskrets under polisförhör blev lockat med belöningen på 50 miljoner kronor om han hjälpte till att sätta fast Pettersson.

Det är ett av avslöjandena i Uppdrag Gransknings nya genomgång av hur Christer Pettersson kom att lanseras som Palmes mördare. En sammanfattning av fakta kring just manipulationen av detta vittne och hur saken smusslades undan finns på SVT:s hemsida.

Första delen av två i genomgången av utredningen mot Pettersson sänds i kväll, onsdag den 21 februari. Andra delen kommer en vecka senare, på årsdagen av mordet, den 28 februari. Där kommer bland annat det nämnda polisförhöret med lockropen om de 50 miljonerna att tas upp.

En längre version av Uppdrag Gransknings reportage kommer att finnas på SVT Play, fördelad på sex avsnitt. De fyra första är redan utlagda.

På onsdagsmorgonen medverkade jag i Aftonbladet Morgons TV-sändning tillsammans med Axel Gordh Humlesjö från Uppdrag Granskning och diskuterade innebörden i de nya avslöjandena.

Under onsdagseftermiddagen deltog jag i Sveriges Radios Studio Ett där även Palmeåklagaren Krister Petersson medverkade.

Uppdrag Gransknings reportage sänds kort tid efter att Expressen rapporterat om att frilansfilmaren Mikael Hylin i ett annat dokumentärfilmsprojekt berättar något dramatiskt på samma tema: en pensionerad narkotikaspanare inom Stockholmspolisen påstår nu att uppgifter i Palmeutredningen om ett telefonsamtal mellan knarkhandlare Sigge Cedergren och missbrukaren Roger Östlund är förfalskade. Ett telefonavlyssningsprotokoll som förlade det samtalet till tiden 23.15-23.21 under mordkvällen var en viktig del av bevisningen mot Christer Pettersson i Palmerättegången.

Jag har redan tidigare, i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, redovisat omständigheter som starkt pekar på att avlyssningsprotokollet är förfalskat. Men en uppgift från en polis som hävdar egen kunskap om att så var fallet är givetvis en sensationell bekräftelse på den hypotesen.

Tidigare i år kom ett av Palmevittnena från Sveavägen, Anna Hage, ut med boken 30 år av tystnad där hon bland annat berättade om hur hon blev anmodad att tiga om sina observerationer från mordplatsen av en hemlighetsfull man i militär uniform. Jag diskuterar hennes observationer i ett inlägg på den här bloggen.

Pelle Svensson hotar stämma staten för att få ut de 50 miljonerna för Palmemordet


Pelle Svensson gör ett nytt försök att placera sig i centrum för Palmeutredningen. BILD: TV4 Nyhetsmorgon.

ADVOKATEN PELLE SVENSSON har gett ut en ny bok, Mannen på barrikaderna. Den handlar, som hans böcker ofta brukar göra, om honom själv. Och i den upprepar han sina påståenden om att han personligen lyckats lösa Palmemordet och att mördaren var Christer Pettersson.

På torsdagsmorgonen den 21 december framträdde han i TV 4:s Nyhetsmorgon och sa bland annat att han övervägde att stämma staten för att få ut de 50 miljonerna i belöning som finns undanlagda för den som avslöjar sanningen om mordet på statsministern.

Hans framträdande väckte begränsad uppmärksamhet, men noterades i alla fall i Sundsvalls Tidning. Han är bosatt i Sundsvall.

Pelle Svensson säger att han har ”full bevisning” för att Pettersson var skyldig och anklagar rättsväsendet för att mot bättre vetande undanhålla sanningen:

”De har inte tagit mig på allvar och de har gömt undan avgörande bevisning och den kommer jag att lägga fram.”

”Om man inte bryr sig om det nya som jag lägger fram här så kommer jag att stämma svenska staten för att utbetala de 50 miljonerna som är utlovade för den som kan frambringa bevis som direkt pekar ut mördaren.”

Det framgår av intervjun att Pelle Svensson är inne på samma tema som han tidigare drivit, att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning. Denne som uppvisade ett starkt samhällshat hade suttit i fängelse tillsammans med Pettersson och de hade umgåtts en del även utanför fängelset.

Det som är nytt i Pelle Svenssons nuvarande argumentering är att han menar att Palmeåklagarna vek sig under rättegången mot Pettersson och inte tog upp hans koppling till Tingström därför att de ville skydda en annan åklagare, Sigurd Dencker, som tidigare drivit ett mål mot Tingström.

Pelle Svensson har en uppenbar poäng så tillvida att Dencker i samband med rättegången haft ett hemligt förhållande med Tingströms dåvarande sambo, något som väckte Tingströms raseri när denne fick kännedom om det. Det finns alltså anledning att ifrågasätta om Dencker var opartisk i sitt förhållande till den man han ville ha dömd, och Pelle Svensson kallar i intervjun detta för ”sängkammarjävet”.

Frågan är förstås bara vad detta har att göra med Palmemordet.

I samband med resningsansökan i Palmemålet gjorde Pelle Svensson ett försök att placera sig i centrum för händelseförloppet genom att hävda att han hade tillgång till vad han kallade för ”bombmannens testamente”, ett erkännande från Tingström om sin roll som ansvarig för mordet på statsministern. Det visade sig dock snart att Svensson inte hade något sådant ”testamente” att visa upp och hans olika försök att rädda situationen gjorde honom bara mindre och mindre trovärdig i de flestas ögon. Högsta domstolen avslog resningsansökan där Pelle Svenssons uppgifter hade haft en viktig plats.

En detaljerad beskrivning av Pelle Svenssons improviserade och motsägelsefulla agerande i samband med resningsansökan finns i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ‘bombmannens testamente’.