2018 – en vändpunkt för mordutredningen?

DEN BLEV LITE ANNORLUNDA DEN HÄR GÅNGEN, veckan kring den 28 februari.

Och kanske kommer framtida historiker att konstatera: den trettioandra årsdagen av mordet på Olof Palme inledde början till den klargörande avslutningen på en utredning som alltför länge sett fullständigt hopplös ut.

Kan det bli så? Ja, förhoppningsvis i alla fall. Och det finns en del argument för den saken.

Framför allt handlar det om två saker.

För det första: Uppdrag Granskning har i en serie reportage tagit upp polisutredningen av Christer Pettersson. Delar av den genomgången har handlat om Lisbeth Palmes utpekande men framför allt har det handlat om resten – om de vittnen vid biografen Grand som vid konfrontationsvisningen uppgett att Petersson liknade en mystisk man som uppehållit sig utanför biografen och om personer i Petterssons omgivning som blev åklagarvittnen i åtalet.

Resultatet av denna genomgång har varit förödande för utredningen mot Pettersson. Framför allt har det handlat om att en mängd omständigheter pekar på att en central person i utredandet, kriminalinspektören Thure Nässén, på olika sätt påverkat Petterssons bekanta att komma med till synes graverande men i sak tvivelaktiga uppgifter om Pettersson. Men det har också funnits annat som visat att de högst diskutabla metoderna som använts inte bara kan knytas till en enda polis utan varit delar av ett mönster med flera inblandade.

Palmeåklagaren Anders Helin – Uppdrag Granskning visar att han missledde rätten under målet mot Christer Pettersson. BILD: SvT

Den slutsats som Uppdrag Gransknings material pekar fram mot är att det helt enkelt inte finns mycket kvar av misstankarna mot Pettersson utom Lisbeth Palmes utpekande. Och allt annat fallit förstärker förstås de redan kända invändningarna mot detta utpekandet – framför allt att att Palmeåklagaren Jörgen Almblad i förväg informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var missbrukare. Som vi påminner oss var Lisbeth Palmes första kommentar när hon såg konfrontationsgruppen: ”det ser man vem som är alkoholist”.

För det andra: Krister Petersson, den senaste Palmeåklagaren som just suttit på posten i ett år, intervjuades i TV-programmet Veckans Brott härom dagen. Där fick han frågan om han trodde att Christer Pettersson var gärningsmannen. Först undvek han att ge direkta besked men när programledaren Camilla Kvartoft upprepade frågan ett par gånger svarade han till sist bestämt och entydigt: ”Nej!”.

Det är första gången på 30 år som en officiell företrädare för Palmeutredningen på ett så tydligt sätt förklarat att han helt enkelt inte tror på Lisbeth Palmes utpekande av alkoholisten från Rotebro som statsministermördare.

Krister Peterssons företrädare som förundersökningsledare, Kerstin Skarp, brukade tvärtom förmedla intrycket av att eftersom Christer Pettersson friats av hovrätten och dessutom en resningsansökan avslagits så hade Palmeutredarna inte särskilt stora möjligheter att utreda misstankarna mot honom. Det var naturligt att tolka hennes hållning som: mycket pekade på att han var skyldig, men utredarna hade tyvärr händerna bundna. Och undertexten föreföll vara: som saken låg till kunde Palmegruppen förvisso inte läggas ner, men ingen borde egentligen vänta sig att så mycket skulle hända.

Exakt så sa hon förstås aldrig. Men det var den atmosfären hon förmedlade. Och den stämde väldigt väl överens med vad många personer i etablerad ställning brukade framföra – bland dem statsminister Stefan Löfven som i samband med 30-årsdagen av mordet sa att han ansåg att det var den avlidne Pettersson som var mördaren.

Den ståndpunkten har blivit allt svårare att föra fram med trovärdighet efter Uppdrag Gransknings programserie.

Och därmed ökar också, kan man hoppas, möjligheten för Krister Petersson och Palmegruppen inom polisen att verkligen gå vidare med utredningen för att söka sanningen om vad som egentligen hände utanför Dekorimabutiken den där februarikvällen.

Vad var det då som var nytt med Uppdrag Gransknings genomgång?

Innan vi kommer till det: allt var förvisso inte nytt för den som var inläst på utredningen av Christer Pettersson. Och det fanns mycket som pekar i samma riktning men som inte kom med i programserien.

Några exempel från mina egna böcker i ämnet:

• I Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997 (med start på sid 735) går jag igenom de 26 då kända polisförhören med spelklubbsägaren Sigge Cedergren och pekar på en rad anmärkningsvärda detaljer i det besynnerliga samspelet mellan honom och polisen. Framför allt handlar detta samspel just om Sigge och Thure Nässén som var den viktigaste förhörsledaren i sammanhanget. Sigge svänger fram och tillbaka om det mesta och fram träder bilden av att inte mycket av det han säger har någon egentlig trovärdighet.

Av min genomgång framgår det tydligt på olika sätt att Sigge under hösten 1988 är under hård press att peka ut Pettersson. Sigge har en omfattande kriminell verksamhet – bland annat narkotikalangning och häleri – som är väl känd av polisen. Han kan bara hållas så länge de inte sätter fast honom.

Det där vet Sigge och det behöver ju inte sägas ut. Men ibland blir den där hotbilden mot Sigge och hans livsföring extra tydlig. Ett exempel som jag tar upp i boken (och som inte tas upp i Uppdrag Granskning) är vad som händer i månadsskiftet november-december 1988. Då har spaningarna mot Pettersson pågått ett tag och närmar sig punkten då det krävs ett beslut om att trappa upp insatsen eller avveckla den. I det läget publicerar Expressen ett par mycket initierade artiklar om Sigge. Hans namn nämns inte men den som känner honom förstår direkt vem det handlar om. Artiklarna är besvärande för spelklubbsägaren, han beskrivs som en ”storförbrytare” som kanske vet mer om Palmemordet än vad han vill avslöja. Innehållet kommer med stor sannolikhet från källor inom polisen, åtminstone är det en naturlig slutsats ur Sigges perspektiv. En uppgift är särskilt obehaglig. Tidningen tar upp att en flickvän till honom arbetade på länsrätten i Stockholm vid tiden för Palmemordet. Det var på den myndigheten någon tidigt under mordkvällen stal ett exemplar av Palmes överklagande i Harvardärendet och raderade uppgifter om den inkomna handlingen i myndighetens dator.

Det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Sigges flickvän skulle ha varit inblandad i det märkliga – och ännu ouppklarade – brottet på länsrätten. Men just då, när Sigge alldeles tydligt tvekade om vilken sorts uppgifter om Pettersson han skulle ge Palmeutredarna, kom det där som en påminnelse om att han själv lika gärna kunde bli anklagad för att vara inblandad i mordet på statsministern.

Två veckor senare, samma dag som Pettersson förevisas för ett antal vittnen i polishuset, förhörs Sigge igen. Och då kommer han med nya uppgifter som tycks peka ut Pettersson som Palmes mördare. Det är uppgifter som inte alls råkar passa in i åtalet, så de blir inte en del i åklagarnas upplägg. Vad Sigge pratar om är nämligen något han länge envisats med att hävda, att han passerat nära mordplatsen i bil kort tid efter mordet. Och nu lägger han till att han möjligen såg Christer Pettersson fly därifrån.

Det borde motsvara vad en polis som Thure Nässén ville höra, kan det tyckas. Men saken är att Palmeutredarna har bestämt sig för att de hellre vill ha Sigge hemma i sin lägenhet vid tiden för mordet. Deras scenario går nämligen ut på att hans bekant missbrukaren Roger Östlund ringt honom från Grands foajé klockan 23.15. Det finns ett (högst omdiskuterat) telefonavlyssningsprotokoll som upprättats inom polisen som tycks peka i den riktningen. Och när det gäller att få fast Pettersson har det sina poänger om det går att hävda att Roger var inne på biografen vid den tidpunkten. Det gör nämligen honom till ett tänkbart vittne till att Pettersson strök omkring utanför biografen när makarna Palme begav sig iväg därifrån – och mycket riktigt kommer Palmeutredarna lite längre fram att lyckas med att få Roger att intyga att han sett Pettersson genom bions glasdörrar.

Sigges uppgifter om att han själv varit ute på stan och då kan tänkas ha sett den flyende Pettersson är alltså inte något utredarna vill ha. Men att han kommer med sådana uppgifter visar på att han är väldigt ivrig att hjälpa till – för stunden i alla fall.

Sigge Cedergren och Thure Nässén.

• Det fanns en förhistoria kring Petterssonspåret, redan innan Thure Nässén kommit igång med förhören med Sigge om missbrukaren från Rotebro. Ofta brukar det framhållas att det hela startade den 13 oktober 1988 då Sigge förhörs av Nässén och då lägger fram tanken att hans bekant Pettersson kan vara den mystiske Grandmannen som förekommer i flera vittnesmål. Men i Konspiration Olof Palme visar jag att Thure Nässén har förhört ett antal personer och fiskat efter uppgifter om just Pettersson redan före detta förhör med Sigge. Hur det kom sig att han gjorde det finns inga kända förklaringar till. Nässén själv har sagt att han inte minns när jag har frågat honom om saken. Fram träder i vilket fall bilden av att Pettersson var Nässéns kandidat som statsministermördare redan innan han fått någon hjälp av Sigge. Han tycks helt enkelt ha hamnat i Nässéns fokus för att han var en dokumenterat farlig person som varit i trakterna kring mordplatsen under kvällen och som inte hade något klart alibi för tidpunkten när han kom hem.

• Ett tema som presenteras mycket väl i Uppdrag Gransknings reportageserie är Lillemor Östlins anklagelser mot Thure Nässén om att han skulle ha samlat personer som kände Pettersson och erbjudit dem pengar för att peka ut honom som Palmemördare. Saken tar dock Östlin upp själv redan 2005 i självbiografin Hinsehäxan. Och i Mordgåtan Olof Palme från 2010 intervjuar jag både Lillemor Östlin och Thure Nässén om saken. Thure Nässén dementerar när jag frågar men hans kommentar om Lillemor Östlin är minnesvärd på ett sätt som han kanske inte avsett. Han säger till mig: ”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”

Det där sista rimmar väldigt väl med vad Leif GW Persson sa om Lillemor Östlin i Veckans Brott den 27 februari. Han berättade att han känner henne ganska bra och tillade: ”Henne gillar jag ganska oreserverat ska du veta”. Programledaren Camilla Kvartoft frågar om man kan lita på henne. GW svarar: ”Ja, mitt i alltihopa har hon en basic honesty.”

Allt i programserien var alltså inte nytt. Och det fanns mer som kunde ha sagt.

Men med detta noterat: Uppdrags Gransknings reportrar Bo-Göran Bodin och Axel Gordh Humlesjö har gjort ett fantastiskt arbete och tagit fram åtskilligt i utredningen av Christer Pettersson som tidigare varit helt okänt.

Bland de många saker som är nya kan särskilt nämnas:

• En av de poliser som arbetade i Palmeutredningen vid tiden för åtalet mot Pettersson, Sören Morberg, uttalar sig för Uppdrag Granskning om hur det gick till i utredningen på den tiden. Och han är mycket kritisk.

Morberg menar att Thure Nässén helt enkelt  ”hörde sönder” personer – förhörde vissa vittnen mycket fler gånger än vad som var normalt i polisarbete. Sören Morberg berättar också att han såg sitt eget namn på ett förhörsprotokoll där det fanns uppgifter han inte vill kännas vid och han beskriver utredningen mot Pettersson som att det handlat om att ”bestämma” att denne var skyldig. När han nu tittar på dessa gamla förhör säger han: ”Man kan inte göra så här, det här är ju åt skogen fel. Det här är gallimatias säger jag, det här är inte värt pappret för min del.” (Gallimattias: gammalt uttryck med betydelsen nonsens. GW)

• Uppdrag Granskning har också kunnat avslöja närmast sensationella uppgifter som allvarligt försvagar ett av vittnesmålen från Grandbiografen.

Så här var det: ett led i bevisningen i Palmemålet var att flera personer som sett en mystisk man utanför biografen Grand med större eller mindre bestämdhet tyckte att Pettersson liknade den mannen när de tre år senare fick se den konfrontationsgrupp som polisen sammanställt.

Nu kan man säga att en observation som ett vittne gjort av en okänd man för länge sedan – i ett läge när vittnet inte visste att statsministern snart skulle skjutas – var av mycket begränsat värde. Men särskilt en av dessa personer, en ung man som i massmedia brukar betecknas som ”flygledaren”, gjorde ett starkt intryck på domstolarna. Hovrätten som valde att fria Christer Pettersson menade i alla fall att ”flygledarens” vittnesmål innebar att det fanns en ”betydande sannolikhet” för att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grandbiografen.

Men hur tillförlitligt var det vittnesmålet egentligen? Uppdrag Granskning kunde visa att domstolen inte känt till något som allvarligt borde försvaga tilltron till den saken. Det var nämligen så att på den första årsdagen av mordet hade polisen valt att gå till en offentlig minnesstund för Palme och diskret fotografera personer som kom dit. ”Flygledaren” fick sedan se dessa foton och pekade då ut tre män för att de liknade mannen han sett utanför biografen. Det var visserligen ett år efter händelsen men avsevärt tidigare än när han pekade ut Pettersson. Det intressanta är att dessa tre män inte alls tycks ha liknat Christer Pettersson. Bilderna på dem visades inte upp i programserien, men däremot fick Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot av Granskningskommissionen, titta på dem. Hennes kommentar: ”Nej de är inte alls lika Christer Pettersson ju. Absolut inte.”

Pål Johansson som var en av cheferna i Palmeutrednigen under spaningarna mot Christer Pettersson säger i programserien att han minns att han sett fotona och att ingen av männen liknade Christer Pettersson. Han tycker att dessa bilder borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet och redovisats för domstolen som ett underlag för att bedöma värdet av flygledarens senare utpekande av Pettersson.

• Ett annat inslag från Uppdrag Granskning programserie som med rätta väckt stor uppmärksamhet är avslöjandet att Palmeåklagaren Anders Helin presenterade osanna uppgifter i rätten när han gick till angrepp mot missbrukaren Ulf, en av Petterssons bekanta. Bakgrunden var att när Ulf hördes i rätten hävdade han att han övertalats att komma med felaktiga uppgifter i ett polisförhör – förhörsledaren hade lockat honom med 50 miljoner, den utlysta belöningen i Palmeutredningen.

Anders Helin viftar då i rätten med vad han påstår vara bandinspelningen av detta polisförhör och säger att det inte finns några uppgifter på bandet om de 50 miljonerna.

Redan i det läget kan förstås en kritisk bedömare föreställa sig att penningsumman kanske nämnts före förhöret och därför inte kommit med på bandet. Men Uppdrag Gransknings reportrar hade lyckats få tag på bandet – och där visade det sig att den polis som förhörde Ulf direkt nämnde belöningen. Så här lät det i den avgörande sekvensen som också spelades upp i programserien:

Ulf: ”Menar du att jag skulle belöning för det här då?”

Polis: ”Du vet hur mycket som ligger i potten. ”

Ulf: ”Ja, skulle jag få de pengarna då”

Polis: ”50 miljoner. ”

Uppdrag Granskning kunde alltså demonstrera att Palmeåklagaren Helin grovt misslett domstolen.

• I programserien avslöjades också att senare tiders Palmeutredare under 2014 genomfört en undersökning i efterhand av Thure Nässéns arbetsmetoder. Misstankarna handlade just om att hans förhör inte gått rätt till. Dag Andersson, som var spaningsledare vid tiden för denna undersökning, förklarar i Uppdrag Gransknings reportage varför det var viktigt att gå tillbaka och kolla detta: ”Är det så att man inte i en sån här utredning kan lita på vad som står i förhörsutsagorna så blir det ju jättesvårt att dra rätta slutsatser.”

Men det är lång tid efter händelsen, många av de personer som Nässén hört är döda och utredarna kommer inte fram till någon entydig slutsats. Det anmärkningsvärda är ändå att de alls försökte sig på att utreda saken.

• Kent Bängs, en polis som vid tiden för Palmemordet arbetade på narkotikaroteln, berättar i Uppdrag Granskning att han under 1986 gjorde ett försök att bugga Sigge Cedergrens lägenhet i hopp om att denne kunde ha information om Palmemordet. Enligt Bängs lyckades dock inte operationen rent tekniskt.

Det där har aldrig kommit fram tidigare. Buggning var vid den tiden en olaglig arbetsmetod för polisen. Misstankar om att det förekommit en buggningsoperation riktad mot Cedergrens lägenhet utreddes inom ramen för åklagaren Jan Danielssons utredning av olovlig avlyssning med anknytning till Palmeutredningen. Danielsson tittade framför allt på avlyssning av PKK-are, något som skett under Holmérs tid som spaningsledare. Vissa av operationerna hade genomförts med hjälp av personal från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Buggningarna mot PKK-are ledde till åtal och fällande domar mot flera polischefer, bland annat mot Hans Holmér.

När det gällde buggningen av Sigges lägenhet kom inte Danielssons medarbetare, åklagaren Ingemar Erviken någonstans. Alla som kunde tänkas veta något om saken nekade till att det förekommit buggning av Sigge. Men det hade det alltså gjort – ytterligare ett exempel på att det förekom olagliga metoder inom ramen för Palmeutredningen. Och därmed finns det förstås förnyade skäl att fundera över i vilken utsträckning det förekommit andra brottsliga operationer som ännu inte kommit fram.

(För den intresserade: jag skriver utförligt om PKK-buggningarna – och även om misstankarna om att enheter inom polisen utför andra buggningar, bland annat mot Sigge – i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.)

Sammantaget pekar Uppdrag Gransknings sammanställning av uppgifter de själva fått fram – och sådant som varit känt tidigare för den som noga följt utredningen – på att Petterssonspåret var en lika stor skandal som Hans Holmérs och Ebbe Carlssons redan tidigare diskrediterade PKK-spår.

Finns det då hopp om att utredningen i dag är av en annan kaliber? Ett sätt att bedöma det är att gå till vad den nuvarande Palmeåklagaren, Krister Petersson, har att säga.

Han intervjuades den 27 februari i Veckans Brott och dagen efter i SVT:s nyhetsprogram Rapport.

Som vi redan noterat avfärdade han kategoriskt misstankarna mot Christer Pettersson. I Veckans Brott betonade han också att det är allvarligt om man kan leda i bevis att polisen manipulerat vittnesutsagor.

I SVT:s Rapport kommenterade han dessutom det viktigaste beviset mot Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, med att ifrågasätta om ”det verkligen är mördarens signalement” som Lisbeth Palme lämnat. Han tillägger: ”Det kan vara en annan person på platsen.”

Det där är en tydlig syftning på vittnet Anders B som tagit skydd från skottlossningen i Dekorimabutikens port. Han liknade inte Christer Pettersson till utseendet men när Lisbeth Palme förhörs dagen efter mordet kan hon inte heller beskriva ansiktet på den man som hon observerat på visst avstånd några ögonblick efter skottlossningen – trots att hon sett honom framifrån.

Vad betyder Palmeåklagarens offentligt markerade uppfattning i denna känsliga fråga när det gäller utredarnas möjligheter att komma vidare med Lisbeth Palme och vad hon kan ha att tillägga? Ämnet kom upp som hastigast i Veckans Brott:

Camilla Kvartoft: ”Lisbeth Palme, förhör ni henne igen?”

Petersson: ”Inte kontinuerligt.”

Kvartoft: ”Men du har talat med henne sedan du tillträdde?”

Petersson: ”Jag vill inte kommentera om vi har pratat med henne eller planerar att prata med henne, men hon är naturligtvis en central person i den här utredningen.”

Kvartoft: ”Ja jag tänkte just säga det, är inte det naturligt för dig som nytillträdd åklagare att tala med brottsoffret?”

Petersson: ”Självklart.”

Krister Petersson i Rapport

I Veckans Brott säger Krister Petersson också något annat som kan vara av intresse. Han betonar att utredarna framför allt utgår från brottsplatsen och tittar med nya ögon på det som finns dokumenterat därifrån. Och han säger att det nu finns ”spår som är väldigt intressanta”.

Han säger också att utredarna planerar att höra personer och inte vill att dessa ”ska bli sönderhörda utav media innan vi har möjlighet att kunna bedöma deras uppgifter på ett korrekt sätt”.

Petersson förtydligar att bland de personer som utredarna vill höra finns personer som befann sig på brottsplatsen men han vill inte berätta vilka – eller om de förhörts tidigare.

I Rapport frågar reportern Nina Löfgren: ”Hör ni personer nu som aldrig tidigare varit förhörda i samband med Palmemordet?”

Krister Petersson svarar: ”Ja, utan att avslöja några statshemligheter kan jag säga att ja, så är det.”

Sammanfattningsvis kan de åtgärder Krister Petersson nu talat om innefatta ganska mycket – allt från förnyade förhör med kända vittnen på brottsplatsen till förhör med vittnen som funnits där men inte varit kända tidigare men också till tänkbara gärningsmän.

Petersson utstrålar vad som närmast kan kallas en försiktig entusiasm, något som man knappast kan påstå att hans företrädare Kerstin Skarp brukade uppvisa.

Hur mycket är den entusiasmen professionell hurtighet och hur mycket är den äkta vara? Det är svårt att bedöma utifrån. Men vad som redan är klart är att de nuvarande utredarna visat sig beredda till långtgående omprövningar av vad som i mångas ögon framstått som sanningar om mordet och mordutredningen.

Det är inte en alldeles ny trend. Jag har intervjuat de senaste spaningsledarna Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander och har konstaterat att de gett uttryck för attityder som förefaller bottna i genuin nyfikenhet om vad som är sanningen om mordet. Skillnaden mellan dem och de tidigare Palmeutredare som drev PKK-spåret (som Hans Holmér) respektive spåret Christer Pettersson (som Hans Ölvebro) är påfallande.

Härom dagen publicerade journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi krävde en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Behövs en sådan? Ja, det tror jag verkligen.

Den förra kommissionen avslutade sitt arbete 1999. Det är länge sedan nu. Och den bevarade långt ifrån alla viktiga frågor om varför utredningen startade så illa under Holmér och fortsatte lika illa med Petterssonspåret.

En ny kommission står på intet sätt i motsättning till att ha förhoppningar om det spaningsarbete som pågår nu. Tvärtom handlar det kravet om att försvara den vilja till ärligt utredande som finns.

Den röda tråden i vår debattartikel var att vi sett starka markeringar från högt politiskt håll som gick ut på att beskriva Palmemordet som egentligen uppklarat. Det tydligaste exemplet på senare tid var Stefan Löfvens kategoriska deklaration om att han utgick från att Pettersson var gärningsmannen.

Löfvens uttalande ligger i linje med de tidigare årens Palmeutredande där den politiska makten på olika sätt utövade en stark kontroll över mordspaningarna och där det handlade om att hitta lämpliga mördare och snarast möjligt bli av med den känsliga frågan om vad som hände på Sveavägen. Dunklet kring hur denna styrning gick till och hur den lett till att utredningen länge kom att skygga för känsliga frågor ligger fortfarande kvar. Här krävs det ljus som kan skingra mörkret.

Kravet på en kommission för att ta itu med de gångna årens smutsiga byk står därför inte i motsättning till att önska nuvarande utredare framgång när de vill försöka komma vidare. Tvärtom är det kravet ett sätt att markera ett stöd för dem när de nu ger välkomna uttryck för självständighet och handlingskraft.

Annonser

Nya avslöjanden skakar Palmeutredningen

PALMEÅKLAGARE ANDERS HELIN ljög för domstolen när han förnekade att ett vittne i Christer Petterssons bekantskapskrets under polisförhör blev lockat med belöningen på 50 miljoner kronor om han hjälpte till att sätta fast Pettersson.

Det är ett av avslöjandena i Uppdrag Gransknings nya genomgång av hur Christer Pettersson kom att lanseras som Palmes mördare. En sammanfattning av fakta kring just manipulationen av detta vittne och hur saken smusslades undan finns på SVT:s hemsida.

Första delen av två i genomgången av utredningen mot Pettersson sänds i kväll, onsdag den 21 februari. Andra delen kommer en vecka senare, på årsdagen av mordet, den 28 februari. Där kommer bland annat det nämnda polisförhöret med lockropen om de 50 miljonerna att tas upp.

En längre version av Uppdrag Gransknings reportage kommer att finnas på SVT Play, fördelad på sex avsnitt. De fyra första är redan utlagda.

På onsdagsmorgonen medverkade jag i Aftonbladet Morgons TV-sändning tillsammans med Axel Gordh Humlesjö från Uppdrag Granskning och diskuterade innebörden i de nya avslöjandena.

Under onsdagseftermiddagen deltog jag i Sveriges Radios Studio Ett där även Palmeåklagaren Krister Petersson medverkade.

Uppdrag Gransknings reportage sänds kort tid efter att Expressen rapporterat om att frilansfilmaren Mikael Hylin i ett annat dokumentärfilmsprojekt berättar något dramatiskt på samma tema: en pensionerad narkotikaspanare inom Stockholmspolisen påstår nu att uppgifter i Palmeutredningen om ett telefonsamtal mellan knarkhandlare Sigge Cedergren och missbrukaren Roger Östlund är förfalskade. Ett telefonavlyssningsprotokoll som förlade det samtalet till tiden 23.15-23.21 under mordkvällen var en viktig del av bevisningen mot Christer Pettersson i Palmerättegången.

Jag har redan tidigare, i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, redovisat omständigheter som starkt pekar på att avlyssningsprotokollet är förfalskat. Men en uppgift från en polis som hävdar egen kunskap om att så var fallet är givetvis en sensationell bekräftelse på den hypotesen.

Tidigare i är kom ett av Palmevittnena från Sveavägen, Anna Hage, ut med boken 30 år av tystnad där hon bland annat berättade om hur hon blev anmodad att tiga om sina observerationer från mordplatsen av en hemlighetsfull man i militär uniform. Jag diskuterar hennes observationer i ett inlägg på den här bloggen.

Pelle Svensson hotar stämma staten för att få ut de 50 miljonerna för Palmemordet


Pelle Svensson gör ett nytt försök att placera sig i centrum för Palmeutredningen. BILD: TV4 Nyhetsmorgon.

ADVOKATEN PELLE SVENSSON har gett ut en ny bok, Mannen på barrikaderna. Den handlar, som hans böcker ofta brukar göra, om honom själv. Och i den upprepar han sina påståenden om att han personligen lyckats lösa Palmemordet och att mördaren var Christer Pettersson.

På torsdagsmorgonen den 21 december framträdde han i TV 4:s Nyhetsmorgon och sa bland annat att han övervägde att stämma staten för att få ut de 50 miljonerna i belöning som finns undanlagda för den som avslöjar sanningen om mordet på statsministern.

Hans framträdande väckte begränsad uppmärksamhet, men noterades i alla fall i Sundsvalls Tidning. Han är bosatt i Sundsvall.

Pelle Svensson säger att han har ”full bevisning” för att Pettersson var skyldig och anklagar rättsväsendet för att mot bättre vetande undanhålla sanningen:

”De har inte tagit mig på allvar och de har gömt undan avgörande bevisning och den kommer jag att lägga fram.”

”Om man inte bryr sig om det nya som jag lägger fram här så kommer jag att stämma svenska staten för att utbetala de 50 miljonerna som är utlovade för den som kan frambringa bevis som direkt pekar ut mördaren.”

Det framgår av intervjun att Pelle Svensson är inne på samma tema som han tidigare drivit, att Christer Pettersson skulle ha mördat Palme för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning. Denne som uppvisade ett starkt samhällshat hade suttit i fängelse tillsammans med Pettersson och de hade umgåtts en del även utanför fängelset.

Det som är nytt i Pelle Svenssons nuvarande argumentering är att han menar att Palmeåklagarna vek sig under rättegången mot Pettersson och inte tog upp hans koppling till Tingström därför att de ville skydda en annan åklagare, Sigurd Dencker, som tidigare drivit ett mål mot Tingström.

Pelle Svensson har en uppenbar poäng så tillvida att Dencker i samband med rättegången haft ett hemligt förhållande med Tingströms dåvarande sambo, något som väckte Tingströms raseri när denne fick kännedom om det. Det finns alltså anledning att ifrågasätta om Dencker var opartisk i sitt förhållande till den man han ville ha dömd, och Pelle Svensson kallar i intervjun detta för ”sängkammarjävet”.

Frågan är förstås bara vad detta har att göra med Palmemordet.

I samband med resningsansökan i Palmemålet gjorde Pelle Svensson ett försök att placera sig i centrum för händelseförloppet genom att hävda att han hade tillgång till vad han kallade för ”bombmannens testamente”, ett erkännande från Tingström om sin roll som ansvarig för mordet på statsministern. Det visade sig dock snart att Svensson inte hade något sådant ”testamente” att visa upp och hans olika försök att rädda situationen gjorde honom bara mindre och mindre trovärdig i de flestas ögon. Högsta domstolen avslog resningsansökan där Pelle Svenssons uppgifter hade haft en viktig plats.

En detaljerad beskrivning av Pelle Svenssons improviserade och motsägelsefulla agerande i samband med resningsansökan finns i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ‘bombmannens testamente’.

Carlsson, affären och lögnerna – apropå en ny dokumentär

Ingvar Carlsson

Carlsson på presskonferensen då justitieminister Anna-Greta Leijon avgår.

EN AV DE MEST FÖRBRYLLANDE – och mest missförstådda – svenska politiska skandalerna i modern tid är utan tvekan Ebbe Carlssonaffären som briserade i juni 1988.

Alla som vet någonting om denna märkliga affär känner till att den handlade om Palmemordet och några sorts hemliga spaningar som hade med avlyssning att göra. Plus att huvudpersonen Ebbe Carlsson hade haft vissa likaledes hemliga regeringskontakter. Men sedan är det inte lika glasklart längre.

Sveriges Television sände nu i september 2017 en dokumentär med titeln Statsministern, Ebbe och affären. (Den kommer att ligga kvar på SVT Play till 17 september 2018. Här.)
Den som är optimistiskt lagd och upptäcker att dokumentären finns är ursäktad om den utbrister i ett ”Ja! Äntligen! Nu får jag veta det jag aldrig fattat.”

Men riktigt så blir det inte.

Dokumentären anknyter inledningsvis till den regeringskris som dök upp i somras då allianspartierna hotade med misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar – en kris som då tills vidare löstes genom att två av de tre ministrarna avgick.

Den känsla som kanske de ansvariga velat förmedla är att historien upprepar sig, att det där är sådana stormar i vattenglas som dyker upp med jämna mellanrum. Och situationen i somras hade åtminstone ytliga likheter med vad som skedde under Ebbe Carlssonaffären då de borgerliga partierna – och även Vänsterpartiet – krävde den socialdemokratiska justitieministern Anna-Greta Leijons avgång. Och i det läget, utan att längre ha stöd av en parlamentarisk majoritet, lämnade hon regeringen.

Den som tittar på dokumentären får på olika sätt bilden av att Leijon fick gå trots att hon själv egentligen inte hade begått några allvarliga fel. Och den som vill kan dra slutsatsen: precis som ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson sommaren 2017.

Men parallellen haltar en del. Löfvenregeringen hade ärvt problemet med IT-sekretess från Reinfeldts regering, problemet fanns inbyggt när väl processen med att lämna ut statliga data till privata aktörer hade satts igång. När det gällde Palmeutredningen fanns det ingen annan att skylla på. Ingvar Carlssons regering hade från första början haft ansvaret för att den rättsliga hanteringen kring statsministermordet fungerade. Och det hade den inte gjort.

Inte desto mindre: den slutsats som förmedlas i programmet – att Anna-Greta Leijon inte gjort särskilt mycket som förtjänade kritik – är nog alldeles riktig.

Men det betydde inte att det som pågått var oförargligt. Tvärtom.

Ebbe Carlssonaffären kan nämligen knappast beskrivas som något annat än en riktigt sjaskig skandal där inte bara inblandade personers diskutabla och ibland olagliga metoder förtjänar kritik. Vad som är mycket värre – men som inte är särskilt känt – är att Ebbe Carlssons – och några andras – syften var rent bedrägliga. Vad han strävade efter var att med berått mod etablera en skenlösning på det ouppklarade statsministermordet. Och den skenlösningen var helt enkelt en variant på vad hans gode vän spaningsledaren Hans Holmér försökt sig på tidigare – att peka ut det kurdiska partiet PKK som ansvarigt för Olof Palmes död.

Holmér hade inte haft någonting som liknade bevis. Det hade inte hans kompis den socialdemokratiske fixaren Ebbe Carlsson heller. Och, det bör understrykas, de visste att de inte hade det – något som kom fram med all önskvärd tydlighet för den som följde de rättsliga processerna mot dem senare. För Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade det inte varit att klara upp ett brott som varit målet. De hade haft en politisk dagordning. Och där hade de agerat inte i eget intresse utan som ombud för statsminister Ingvar Carlsson och en mycket liten men införstådd krets som denne omgav sig med.

Varför skulle de ägna sig åt något sådant? Var inte Ingvar Carlsson upprörd över mordet på sin vän och partikollega, på sitt partis ledare, på landets statsminister?

Jo, det var han alldeles säkert.

Men problemet för en politiker i Carlssons ställning – och efter Palmes död var det ju han som var statsminister – var att upprördhet är en sak men vad som är politiskt lämpligt att göra är något helt annat.

Och mycket tidigt framstod det som uppenbart att en förutsättningslös utredning av mordet på Olof Palme skulle kunna leda till att det uppdagades obehagligheter – av både inrikespolitisk och utrikespolitisk art. Palme var, milt uttryckt, omstridd både hemma och internationellt. Och en förutsättningslös mordutredning kunde hamna precis var som helst.

Alltså fanns det praktiska skäl att se till att utredningen sköttes av någon som kunde ta de hänsyn som regeringen önskade. Och just det var också Hans Holmérs enda merit när han tog på sig att vara spaningsledare.

Självklart var det annars rätt obegripligt att just han, en betrodd fixare åt den socialdemokratiska regeringen men utan egna erfarenheter av mordutredande, hade det uppdraget.

Ett vanligt mord skulle ju aldrig få utredas av en polis som hade någon sorts personligt engagemang i fallet, till exempel att den mördade ingick i hans egna umgängeskretsar. Men Holmér med sina kända lojaliteter fick, utan att någon ens blinkade, ansvaret för att utreda mordet på statsministern. Och vid hans sida fanns redan från första början, hans kompis Ebbe Carlsson. Tillsammans hade de två mörklagt andra känsliga saker som till exempel skandalen med sjukhusspionen i Göteborg på 70-talet. Och nu var det dags igen.

Holmér tvingades till sist gå från posten som spaningsledare. Inte för att regeringen ville göra sig av med honom utan för att en beslutsam åklagare, Claes Zeime, offentligt slog fast att PKK-spåret helt saknade substans.

Men när Holmér avgått fanns det plötsligt ingen politiskt hanterlig lösning på mordet i sikte. Det blev alltmer besvärande för regeringen. Väldigt många människor krävde att sanningen skulle komma fram och obekväma frågor om mordutredningen började formuleras även i pressen – till exempel om att svenska poliser kunde vara inblandade.

Det var då Ebbe började med att i största hemlighet återuppliva PKK-spåret. Han hade nämligen på krokiga vägar fått veta att det fanns en tidigare framträdande ledare i PKK, Ali Cetiner, som var villig att bli polisagent och som skulle kunna delta i en brottsprovokation riktad mot den svenska PKK-kretsen. Där öppnade sig en möjlighet: om Cetiner lyckades lura PKK-are att engagera sig i planer på allvarliga olagligheter så skulle PKK-spåret kunna återlanseras – och det besvärliga statsministermordet få något som kunde presenteras som en lösning. Och till på köpet skulle då förstås Hans Holmér återfå sin förlorade heder.

Ebbe hade kontakt med en grupp poliser inom Säpo som var med på noterna. Och så tog planerna på något som måste kallas en brottsprovokation form. Cetiner skulle kontakta PKK-are i Sverige och inleda komprometterande samtal med dem. Dessa samtal skulle spelas in. Och när man fått ihop tillräckligt mycket skulle de kunna användas som bevis för PKK:s farlighet – och därmed också för organisationens tänkbara benägenhet att till exempel skjuta statsministrar. Men Ebbes grupp hade ett problem: den hade inte tillgång till Säpos egen avlyssningsutrustning utan behövde smuggla in speciellt inköpt apparatur till Sverige. Och det var under en sådan insmuggling som Ebbes personliga livvakt åkte fast med bilen full av buggningsattiraljer.

Till en början verkade det som om smugglingsoperationen kunde tystas ner men av olika skäl blev det inte så – och så var skandalen ett faktum.

Vad som är anmärkningsvärt är att i den gigantiska bevakningen av denna skandal lyckades inte journalister i etablerade medier få någon egentlig uppfattning om vad avlyssningsutrustningen skulle användas till. Det var först när jag långt senare kom med min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som Ebbe Carlssonaffären fick sin egentliga förklaring. Men den nådde i första hand dem som läste boken. I mainstreambeskrivningen av affären – som i den nu aktuella dokumentären – finns fortfarande nästan alla frågetecknen kvar.

Anna-Greta Leijon

Leijon – skrev under ett brev och fick gå.

Anna-Greta Leijon hamnade snabbt i rampljuset sedan det visade sig att hon skrivit under ett rekommendationsbrev åt Ebbe som han skulle använda i kontakter med brittiska hemliga tjänster.

Det var komprometterande, men inte så mycket som det verkade. I själva verket hade hon blivit sent och ofullständigt informerad om vad Ebbe egentligen sysslade med. Men hon var under press från statsministern att hjälpa Ebbe Carlsson på alla sätt. Och när Ebbe ville ha hennes underskrift på ett brev var det svårt för henne att göra något annat än att skriva på.

Leijon avgick alltså sommaren 1988, kort tid efter avslöjandet av Ebbes smugglingsoperationer. Vad hände sedan med henne? Ja, samtidigt som hon avgick lovade Ingvar Carlsson offentligt att hon skulle få en ny ”tung” ministerpost om socialdemokraterna vann valet den kommande hösten.

Och socialdemokraterna vann. Men någon tung ministerpost fick inte Leijon, vare sig då eller senare. Och inte någon lätt ministerpost heller för den delen. I praktiken tog hennes politiska karriär slut i och med hennes avgång.

Åter till den nya dokumentärfilmen. Den består i väsentlig utsträckning av överblivet intervjumaterial med Ingvar Carlsson från den tvådelade dokumentären Folkhemspojken från 2016 av Lars Olof Lampers och Lena Thompson. Intervjusnuttarna har varvats med gamla nyhetsklipp och bundits samman med en speakerröst. Som ansvariga för den nya filmen står Lampers och Martin Wanngård.

Det hade förvisso varit roligt om den nya filmen kunnat leverera en bra introduktion till en politisk affär som fortfarande på många sätt är outredd och som ju har ett direkt samband med mordet på Olof Palme. Men Statsministern, Ebbe och affären fungerar tyvärr inte så. Och den mest uppenbara orsaken ligger i att den enda person som framträder i det nya material som filmarna tagit fram själva är just Ingvar Carlsson.

Därmed blir hela filmen en orimlig produkt. Dess titel antyder visserligen att den ska reda ut vilken relation som eventuellt kan ha funnits mellan Ingvar Carlsson själv och Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Det skulle ha varit en utmärkt ambition om den varit allvarligt menad. Men det här blir Ingvar Carlssons version och inget annat. Han får inte ens intervjufrågor som är på något sätt besvärande utan kan i stort sett prata på som han vill.

Mot bakgrund av den mängd av motstridiga uppgifter som fullkomligt översvämmade hela affären blir det rätt märkligt. Det märkliga förloppet kartlades i två långa omgångar av TV-sända KU-förhör där oftast ord stod fullständigt mot ord mellan de inblandade personerna.

De praktiska konsekvenserna av affären stannade förvisso inte heller vid att Leijon avgick. Detsamma gjorde rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och Säpochefen Sune Sandström.

Och dessutom följde två uppmärksammade rättegångar. Den ena mot sex höga polischefer, bland annat Hans Holmér, för olovlig avlyssning, framför allt mot personer med anknytning till PKK. Och den andra mot Ebbe Carlsson och fem av hans kumpaner för bland annat insmuggling och försök till insmuggling av avlyssningsutrustning.

Smugglingsrättegången omnämns som hastigast i dokumentären. Men den som är påläst märker att den kortfattade beskrivningen av den lider av ett bekymmersamt fel när det gäller de mest enkla fakta.

Det heter i dokumentären: ”Ebbe Carlsson och flera andra personer åtalades för smugglingen men det blev till slut bara Ebbe som fälldes.”

Så var det definitivt inte. Två åtalade säkerhetspoliser friades visserligen. Men förutom Ebbe själv fälldes tre av hans medåtalade för smugglingsbrott – och dessa tre var i sammanhanget nog så intressanta personer.

Två av dem hade varit livvakter till Hans Holmér – och en av dessa två hade dessutom varit personlig livvakt åt Ebbe Carlsson. Slutligen fälldes också vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling, en av de mest uppseendeväckande figurer som förekommit i Palmeutredningen över huvud taget.

Denne Östling – numera avliden – var känd för nazistiska sympatier och det hade redan tidigt efter mordet kommit in ett antal spaningstips om honom till utredarna. Vissa av dessa tips hade kommit från polisens egna led – han var ett känt namn där, dels för att han under en period fungerat som polisens vapenexpert och dels för att han varit inblandad i de omtalade högerextrema herrmiddagarna som en poliskrets ägnat sig åt under början av 80-talet. Han hade också spelat en central roll i de ökända våldsbenägna kretsarna inom Norrmalmspolisen under samma tid.

Tipsen som utredarna fick om Östling gick helt enkelt ut på att han skulle medverkat till statsministermordet eller i vart fall haft personlig kännedom om förberedelserna till dådet.

Östling hade själv varit sjukskriven efter en blindtarmsoperation dagen då Palme mördades och han kom faktiskt aldrig tillbaka i tjänst. I stället etablerade han sig under 1986 som affärsman i vapen- och säkerhetsbranschen. Och lite senare var det han som på hemliga vägar köpte in avlyssningsutrustningen till Ebbe Carlsson och dennes medarbetare. Det var ganska dyra saker, men pengarna till inköpen hade Ebbe lånat av sin vän finansmannen Thomas Fischer.

Östling hade gjort för honom själv lönsamma affärer med Palmeutredningen under den tid då Holmér var spaningsledare. Holmér hade nämligen – utanför all normala inköpsrutiner – gynnat Östlings nystartade företag genom ett antal märkliga beställningar. Bland annat hade Östling levererat automatvapen till spaningsledarens livvakter – ett av dem hade varit inmonterat i en attachéväska i bästa James Bondstil. Han hade också sålt pansarglas till Palmerummet, frekvenshoppande walkie-talkies och annat som han hade skaffat sig svenska försäljningsrättigheter för men som var av högst tvivelaktigt värde i en mordutredning.

När tullkriminalen gjorde tillslag hos Östling hittade man för övrigt mängder med vapen och ammunition, undanstoppade här och var i bostaden. Ett av fynden var en patron av samma slag som de kulor som hittats på Sveavägen.

Den som är intresserad av att veta mer om denne märklige affärsman och hans speciella relation till Palmeutredningen kan till exempel läsa kapitlet Den mystiske vapenhandlaren i min bok Konspiration Olof Palme från 2015.

Däremot är det ingen idé att leta efter information om honom i dokumentären, för där förekommer han inte alls, inte ens i ett hastigt omnämnande. Det är en brist, kan man tycka. Och den bidrar givetvis till att bilden av förloppet i Ebbe Carlssonaffären blir rätt ofullständig.

Nu kan det sägas att filmens fokus inte är på de praktiska operationer som Ebbe ledde utan på det politiska ansvaret, och det kan väl i någon mån förklara att Östling är borta ur bilden. Men att hans alls förekom som en central samarbetspartner till Ebbe var rimligtvis så kontroversiellt att det skulle kunna ha betydelse vid bedömningen även av Ingvar Carlssons och Leijons agerande.

Om vi ändå lämnar Östling åt sidan just för att filmen handlar om det politiska ansvaret blir det likafullt märkligt att Ingvar Carlsson så att säga får ensamrätt på att besvara alla frågor om hur detta politiska ansvar skulle fördelas. Han kan svära sig fri för egen del utan motsägelser.

Det framkommer i filmen att det under affärens förlopp förvisso restes misstänksamma frågor om statsministerns egen möjliga inblandning i Ebbe Carlssons smuggling och förberedelser för olovlig avlyssning. Men tittarna får närmast intrycket av att det var djupt orättvist att dessa frågor över huvud taget kom upp. Ingvar Carlsson beskriver det som att ”nu gällde det att försöka komma åt mig”.

Själv avvisar han kategoriskt att han haft något att dölja, han visste nästan inget om vad Ebbe gjorde och allt han ville var att eventuellt viktiga uppgifter som skulle kunna bidra till Palmemordets uppklarande måste få komma fram. I filmen får han frågan: ”Och när du i dag säger att du har rent samvete, då menar du att du har berättat det du visste?” Och han svarar: ”Precis.”

Den bild Ingvar Carlsson förmedlar i programmet är inte bara att han själv är fullständigt oskyldig till alla tvivelaktigheter utan också att han fortfarande, nästan 30 år efteråt, har bra koll på vad han kände till vid tiden för händelserna när det begav sig.

Det är lite intressant. För det var inte vad han hävdade när jag bad honom om en intervju om hans förhållande till Palmeutredningen när jag arbetade med min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010.

Då avböjde han mitt önskemål om en intervju med att han att han inte kunde tillföra något ytterligare till vad han redan sagt och skrivit och tillade att ”minnet sviktar efter så många år”.

Det var förstås en besvikelse för mig, men jag var väl inte helt överraskad.

Vad jag hade velat prata med honom om var bland annat något som jag hittat så många märkliga belägg för – att han i sin roll som statsminister banat väg först för Hans Holmér och sedan för Ebbe Carlsson.

När det gällde Ebbe hade Ingvar Carlsson förvisso hållit sig personligen i bakgrunden. Den som hade agerat murbräcka för att se till att Ebbe skulle kunna bygga upp sin hemliga operation tillsammans med en grupp säkerhetspoliser var i stället statsministerns gode vän och nära politiska medarbetare Carl Lidbom.

Carl Lidbom2

I ständig kontakt med både Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson – säpoutredaren Carl Lidbom.

Det var Lidbom som personligen såg till att markera för den nytillträdde rikspolischefen Åhmansson och den likaså nytillträdde säpochefen Sandström att Ebbe Carlsson hade politiskt stöd från högsta ort och måste behandlas med största möjliga tillmötesgående.

Det fungerade utmärkt, till en början i alla fall. Sandström försåg till exempel Ebbe med en livvakt utan att ha en aning om vilka tänkbara hot som eventuellt kunde motivera ett sådant beslut.

Och snart var Ebbe igång med sina hemliga operationer som bedrevs bakom ryggen på såväl Palmeåklagarna som polisens Palmegrupp.

Förutom att det var känt att Lidbom stod statsministern nära hade han i sammanhanget en formell ställning som han fått just av Ingvar Carlsson och som gjorde det möjligt för honom att utöva sina påtryckningar. Han var nämligen utsedd av regeringen som Säpoutredare, och därmed  var han en person som hade mycket långtgående befogenheter att granska den verksamhet som Åhmansson och Sandström ansvarade för.

Vad som är tämligen okänt är att Lidboms egen inblandning i Ebbe Carlssons operationer sträckte sig avsevärt längre än till dessa påtryckningar. En stark indiciekedja pekar till och med på att han planerat att personligen smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige i sitt diplomatbagage – och att dessa planer bara kom att ställas in i sista stund på grund av rent praktiska omständigheter.

Vad som är obestridligt är att Lidbom och Ingvar Carlsson hade nära och återkommande kontakter under månaderna som föregick händelsen då Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingborg med bilen full med avlyssningsutrustning. Ingvar Carlssons officiella version är att de samtal som fördes under dessa sammanträffanden inte alls handlade om Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Men det är föga trovärdigt för den som bryr sig om att sätta sig in i de närmare detaljerna kring händelseförloppet i affären.

I själva verket är det mycket svårt att föreställa sig något annat än att Ingvar Carlsson var mycket mer involverad i Ebbes operationer än vad Anna-Greta Leijon var. Men hon kunde bli den som offrades eftersom hon, till skillnad från statsministern, skrivit under ett rekommendationsbrev som skulle ge Ebbe möjligheter att samarbeta med brittiska hemliga tjänster. Och därmed var det möjligt att lägga hela ansvaret för Ebbes regeringskontakter på henne.

Ingvar Carlsson försöker i dokumentären att förmedla bilden av att Vänsterpartiets Lars Werner gjorde saken värre för regeringen genom att han anslöt sig till de borgerliga partiledarnas orättvisa krav på att Leijon måste gå.

Nu var inte Lars Werner den som brukade ställa till besvär för den socialdemokratiska regeringen. Och i själva verket finns det mycket som pekar på att hans partis ställningstagande för att Leijon måste avgå utgjorde en välkommen hjälp för Ingvar Carlsson i en situation när han var pressad. Carlsson ville inte offentligt uttrycka att hans justitieminister skulle ha begått ett allvarligt fel. Men samtidigt behövde han någon som offrade sig så att pressen mot honom själv lättade. Och Leijon var den mest praktiska kandidaten.

Det var där Werners ställningstagande kom in så elegant. Nu fanns det inte längre någon parlamentarisk majoritet för att Leijon skulle sitta kvar. Därmed kunde Ingvar Carlsson låta henne gå utan att själv framstå som om han offrade henne. Och Leijon själv fick han med på noterna genom att lova att hon skulle få en framtida tung statsrådspost så fort partiet vunnit valet. I det läget fanns det inte mycket mer för henne att göra än att gå, till synes självmant, och samtidigt upprätthålla en lojal front tillsammans med sin statsminister – trots att hon i själva verket misstänkte att Ingvar Carlsson varit mycket mer inblandad i Ebbe Carlssons operationer än vad hon själv varit.

Att hon hade sådana misstankar kom fram i hennes läsvärda memoarer, Alla rosor ska inte tuktas, som hon skrev långt senare. Bland annat berättar hon där att Ebbe Carlsson vid ett tillfälle sagt åt henne att han diskuterat sitt engagemang i mordutredningen med både Lidbom och Ingvar Carlsson innan hon fått veta något om saken. Hon hade längre fram frågat Ingvar Carlsson om detta var sant. Han hade nekat och hon skriver i boken att hon i det läget valde att tro honom, att ”Ebbe Carlsson övertolkat uttalanden som Lidbom gjort.”.

Men att saken alls kom med i memoarerna visar att hon inte hade glömt saken. Och det är kanske inte så konstigt – för i ett annat avseende hade hon all anledning att känna sig lurad av Ingvar Carlsson. Den utlovade statsrådsposten fick hon ju aldrig trots att partiet vann valet.

Ingvar Carlsson fortsatte som statsminister. Men han lät aldrig Leijon komma tillbaka. Hon fick i den offentliga debatten stå ut med att bära hundhuvudet som den enda regeringsmedlem som i alla fall haft någon sorts ansvar för Ebbe Carlssons mystiska agerande.

Desto bättre klarade sig Carl Lidbom, trots att hans djupa inblandning för den som sätter sig in i saken är helt odiskutabel. Men i och med Leijons avgång så kom han undan strålkastarljuset.

Och Ingvar Carlsson fortsatte att ha honom som bollplank i trängda lägen. Under valrörelsen -94, när socialdemokratin skulle återta regeringsmakten efter tre år i opposition, framträdde den då pensionerade Lidbom sida vid sida med Ingvar Carlsson. Och omedelbart efter den socialdemokratiska segern kom Lidbom att ingå i den lilla krets av medarbetare som Ingvar Carlsson samlade omkring sig för att diskutera den stundande regeringsbildningen.

Men i SVT-dokumentären är Carl Lidbom nästan lika osynlig som den nazistiske vapenhandlaren Östling. Han fladdrar för all del förbi som hastigast, men mer blir det inte.

Inte heller tar dokumentären upp den märkliga timingen när Ingvar Carlsson plötsligt bestämde sig för att offentligt meddela att han själv tänkte avgå som statsminister och partiledare. Det skedde i augusti 1995, dagen efter det att tidningarnas löpsedlar plötsligt slagit upp en överraskande och oroande nyhet som alldeles definitivt handlade om Palmeutredningen.

Det var Kjell-Olof Feldt, Palmes finansminister, som skrivit en krönika i Dagens Nyheter torsdagen den 17 augusti där han menade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar tittade på vad som kommit att kallas ”polisspåret”. Feldt menade att det var nödvändigt att ställa sig frågan om ”svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister”. Dagens Nyheter slog upp Feldts tankegångar som den stora nyheten på förstasidan och i ett dygn dominerade Feldts dramatiska utspel den svenska nyhetsbevakningen. Sedan tog skriverierna slut – i och med att Ingvar Carlsson plötsligt under fredagen gick ut och meddelade att han skulle avgå som statsminister, givetvis utan att på något sätt antyda att det hade något samband med Feldts artikel.

Det behöver det förstås inte ha haft. Men nyhetsjournalister som bevakade statsministerns överraskande besked var för fantasilösa för att ens ställa frågan.

Inte heller reagerade de över en annan lite märklig händelse som inträffade natten mellan torsdag och fredag, alltså natten mellan publiceringen av Feldts artikel och Ingvar Carlssons plötsliga besked om att han tänkte avgå.

Så här skrev Dagens Nyheter på lördagen:

”Två festivalfirande män greps natten till fredagen på UD:s tak intill statsministerns bostad i Sagerska huset.

På statsrådsberedningens säkerhetsavdelning, som ansvarar för bevakningen av departementen och regeringskansliet, viftas händelsen närmast bort som obetydlig.

– Vårt säkerhetssystem har fungerat som det ska, säger säkerhetschef Hans Alnervik.

Säpo, som sköter Ingvar Carlssons personliga skydd samt bevakningen av Sagerska huset, har samma inställning.

– Jag konstaterar att skyddssystemet har fungerat och att männen är gripna, säger Säpos generaldirektör Anders Eriksson.

Statsminister Ingvar Carlsson låg och sov i Sagerska huset när de två männen, 22 och 25 år gamla, utan att upptäckas började ta sig upp på taket till UD.

/…/

Upptäckten utlöste ett massivt polispådrag. Även säkerhetspolisen ryckte ut med flera patruller.

50 minuter senare, 02.45, greps de båda lätt berusade männen på taket.

De släpptes efter förhör strax före klockan 6 på morgonen.”

Den som vill kan ju uppfatta besöket på taket intill statsministerns sovrum som en liten varning till honom när den känsliga debatten om Palmemordet åter flammade upp.

Men kanske var det hela så oförargligt som Säpo och andra myndigheter valde att beskriva det som. Saken försvann i alla fall snabbt från nyhetsrapporteringen. Det hindrar ändå inte att klättrandet på taket, tillsammans med de känsliga frågorna som väcktes av Kjell-Olof Feldt, kan ha oroat Ingvar Carlsson rejält. Och kanske bildade dessa händelser en bakgrund till att han så plötsligt bestämde sig för att meddela att nu var det dags för honom att avgå.

Själv gjorde han förstås inga hänvisningar till vad som hänt sju år tidigare då Leijon hastigt fått meddela att hon måste lämna regeringen sedan hon komprometterat sig när det gällde utredningen av Palmemordet. Och det var ingen som frågade då. Jag hade för min del gärna pejlat hans bevekelsegrunder till att hoppa av regeringsarbetet om jag fått en intervju med honom den där gången. Men så blev det inte.

I Statsministern, Ebbe och affären hävdar Ingvar Carlsson att den affär som kommit att förknippas med Ebbe Carlsson till sist inte hade ”någon politisk effekt”. Och det stämmer väl ganska bra så tillvida att Ebbe Carlssons hemliga operationer inte smetade av sig särskilt mycket på Ingvar Carlsson själv. Det fanns till sist nästan ingen som fattade vad som egentligen hade hänt. Och eftersom Anna-Greta Leijon avgått så hade ju någon sorts ansvar utkrävts – såg det ut som i alla fall.

Men i en djupare mening tror jag att den förre statsministern har fel. Jag tror att den politiska effekten av vad Ebbe Carlsson gjorde – och att det aldrig blev genomlyst – var stor och ganska förfärande.

Så här i efterhand är det nämligen fullt möjligt att se att Ebbe Carlssons operationer förstärkte det vägval som hade inletts redan när Ingvar Carlsson bestämt sig för att låta Hans Holmér leda mordutredningen. Och vad det handlade om kan helt enkelt beskrivas som att det gällde att få fram en politiskt hanterlig lösning på ett statsministermord – inte sanningen om mordet.

Mycket pekar på att om dådet på Sveavägen utretts förutsättningslöst hade det visat sig att Olof Palme blev ett offer i det kalla kriget därför att han mot slutet av sitt liv så entydigt valt att arbeta för nedrustning i stället för hemligt samarbete med militäralliansen NATO. Och en sådan möjlig bakgrund till mordet fick inte ens antydas. Den som vill läsa mer om detta problemkomplex hänvisas till exempel till min bok Konspiration Olof Palme.

Om det var där skon klämde är det lätt att förstå varför Ingvar Carlsson fick så bråttom att meddela sin avgång sedan Kjell-Olof Feldt hade vidrört det gamla såret.

*    *    *

Den som är intresserad av att få en genomgång av själva Ebbe Carlssonaffären i alla dess besynnerliga och stundtals lätt kusliga turer gör bäst i att läsa min bok i två delar Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, boken som gav mig Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden. En kortare version på samma tema finns i min senare utgivna Mordgåtan Olof Palme. Men i Mörkläggning finns avsnitt som jag inte tagit upp någon annanstans – bland annat Ebbe Carlssons, Carl Lidboms och rikspolischefen Åhmanssons märkliga möte på SAS Royal Hotel i Köpenhamn liksom de besynnerliga skuggningarna som drabbade personal från tullkriminalen när de skulle utreda smugglingen i Ebbe Carlssonaffären. Mörkläggning innehåller också en initierad genomgång av den olagliga avlyssning i Palmeutredningen som pågick under Holmérs tid som spaningsledare, alltså före Ebbe Carlssonaffären – avlyssning som delvis genomfördes i samarbete med personal från amerikanska CIA.

Under september 2017 finns fortfarande möjligheter att beställa Mörkläggning till det gamla låga priset 218:- inklusive moms och frakt. För det får du två inbundna volymer med skyddsomslag, sammanlagt nära 1 000 sidor. Sedan höjs priset ganska rejält. Läs mer här.

Första recensionen av nya Palmeboken: ”Det här är politisk dynamit”

Utvikrec

Högsta betyg, en femma, fick ”Konspiration Olof Palme” i SVT:s Gomorron.

MAGNUS UTVIK, bokrecensent i SVT:s Gomorron, var först ute med att ge sitt omdöme om min nya bok Konspiration Olof Palme. (Han passade på en dag före första officiella recensionsdatum, eftersom hans bokrecensioner i Gomorron är på tisdagar.)

Utvik som länge intresserat sig för Palmemordet och läst mycket i ämnet sa bland annat:

”Det här är den första boken där jag ser att någon försöker länka samman de politiska motiven, både utanför Sveriges gränser och inom Sverige och försöker sätta det i ett sammanhang … Jag är imponerad av Gunnar Wall som journalist och författare. Det är lugnt, det är sakligt, det är resonerande. Det här är politisk dynamit.”

Han berättar att han ibland blev skakad under läsningen och kände ”äntligen börjar vi komma nära gåtans lösning”.

Recensionen avslutas med att han kallar Konspiration Olof Palme för den bästa Palmeboken, ”den perfekta julklappen, en femma!”

Se inslaget här.

Palmes hemliga agent i Sydafrika

palme-agent-5-1280-jpg
Birgitta Karlström Dorph. Foto: SVT

HON FÖRDE ÖVER en miljard kronor till motståndet mot rasistregimen. Birgitta Karlström Dorph var svensk diplomat i Sydafrika under apartheidtiden.

Om ett par veckor, den 1 oktober kl 20.00 i SVT2, visas en dokumentär om hennes verksamhet. Den släpps samtidigt på SVT Play.

Filmen har titeln ”Palmes hemliga agent”. Det handlar om en del av Sveriges okända historia. Den tänker jag inte missa.

Läs mer här.

Debatt i Aftonbladet TV: Borde Palmeutredningen skrotas?

cantwell
Aftonbladets Oisín Cantwell: ”Jag känner mig förvissad om att den person som fälldes i tingsrätten och friades i hovrätten är mördaren.”

ÄR DET DAGS ATT SKROTA Palmeutredningen?

Den frågan blev temat för minidebatten mellan Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell och mig i tidningens TV-studio i morse. Cantwell tycker, som många säkert noterat, att saken är klar: Pettersson är troligen skyldig, ytterligare bevis kommer inte att dyka upp.

Så tänker inte jag. Och jag är i ett rätt stort sällskap. Många av Aftonbladets läsare vill gärna få ny information om vad som hände på Sveavägen den där gången, annars skulle inte tidningen skriva så mycket om ämnet. Och rikspolisstyrelsens Palmegrupp tycks för sin del jobba seriöst med att granska de senaste uppgifterna om möjlig sydafrikansk inblandning, där vill man tydligen också få fram relevanta fakta.

Men, det är klart, vi kanske är obotliga optimister allihop. Vi som vill veta.