GOD JUL PÅ er allihop! Och ett särskilt tack till de av er som skriver på bloggen och bidrar till att göra den läsvärd. Jag har fått in mycket tips och kloka synpunkter från er även i år.
Se nu till att hämta krafter, akta er för blixthalka, stanna hemma om ni är sjuka, missa helst inte Kalle och glöm inte bort ensamma släktingar och vänner eller andra runtom i världen som behöver ett handtag!
Frånsett allt detta: man kan ju faktiskt också fira jul på sitt eget sätt, med egna traditioner. Jag hade en arbetskamrat som ansåg att man absolut kunde dricka rödvin till lutfisk. Det lät vrickat i mina öron. men jag testade och han hade rätt. Vanor och konventioner kan vara begränsande.
Man kan förstås också strunta i julen.
Men om ni i alla fall gör det som nästan ingen missar – alltså tittar på Kalle – glöm inte att kolla in detaljer som ni kanske aldrig noterat. Jag upptäckte för en del år sedan den lipande hästen i Ferdinand, den brukar ha gått de flesta förbi. Kallespaning är för övrigt bra övning inför annat – som alla researchers av Palmemordet vet är det ju just i detaljerna som det där riktigt viktiga kan sitta.
Trappan mot Brunkebergsåsen och nedanför den tunnelöppningen vid slutet av Tunnelgatan. Här någonstans försvann Palmes mördare och mer än 36 år efteråt fortsätter diskussionen om vad som skedde. FOTO: Gunnar Wall
DET BLEV EN SMÄRRE SUCCÉ, öppnandet av en ny tråd här på bloggen med allmänna frågor och synpunkter kring Palmeutredningen.
Intresset har varit stort för att ta upp också sådana infallsvinklar kring ämnet som jag inte berört i mina egna blogginlägg. När detta skrivs har det kommit in 1 399 kommentarer till den tråd som jag startade den 21 augusti i år.
Även om en del av kommentarerna rätt mycket upprepar vad som sagts tidigare här på bloggen – vilket var givet – har det kommit in en hel del information och tankegångar som jag och många andra har sett som nyheter, och viktiga sådana.
Mängden kommentarer har å andra sidan inneburit att det kan ha blivit lite svårt att manövrera under läsandet av tråden. En kommentator berättade att det blivit ohanterligt att läsa in hela diskussionen i mobilen. Jag öppnar därför här en ny tråd på samma tema – i hopp om att det ska göra debatten mer överskådlig.
Det går givetvis fortfarande att svara på kommentarer i den gamla tråden. Men har ni något nytt, ta helst upp det här.
Och välkomna att fortsätta diskussionen.
Den som vill ta del av en kort presentation av bloggen och av mig, läs här. Och den som har frågor kring hur bloggen fungerar, titta gärna på den här sidan med praktiska frågor och svar.
I DAG HAR DET KOMMIT, JO Per Lennerbrants beslut som avslutar granskningen av Krister Peterssons redovisning vid pressträffen den 10 juni förra året.
JO riktar mycket hård kritik mot Krister Petersson och menar att Stig Engström i praktiken pekades ut som skyldig till Palmemordet trots att Petersson förnekat att det var syftet.
Särskilt kritiserade också JO att Krister Petersson inte bemödat sig om att redovisa sådant som talade till Engströms fördel.
JO menar att det inte hade varit fel att namnge Stig Engström som misstänkt för Palmemordet när nu Petersson ansåg att det var det centrala motivet till att han lagt ner utredningen. Det hade, menar JO, varit omöjligt att motivera nedläggningsbeslutet utan att närmare beskriva bakgrunden till det. Och det hade inte gått att göra det utan att det framgått att det handlade om Engström, oavsett om han namngavs av Petersson eller inte.
Problemet som JO ser är att Krister Peterssons framställning inte kan förstås på annat sätt än att han hävdar att Engström faktiskt var skyldig till mordet, vilket är en annan sak än att åklagaren betraktade honom som misstänkt.
JO betonar också att Krister Petersson inte levt upp till sitt ansvar att redovisa sådana omständigheter som talar till Engströms fördel.
Dessutom menar JO att själva beslutet att lägga ner utredningen inte var tillräckligt motiverat. Det skriftliga beslutet från Krister Petersson bestod bara av påståendet att den misstänkte avlidit. Och JO menar inte att powerpointpresentationen kan anses utgöra en tillräcklig komplettering av den motiveringen.
Avslutningsvis skriver JO:
”Jag är mycket kritisk till hur chefsåklagaren Krister Petersson presenterade sitt beslut att lägga ned förundersökningen.”
JO markerar också sin inställning genom att avstå från att namnge Engström utan i stället beteckna honom som AA.
På min blogg följde jag länge policyn att inte namnge Stig Engström och valde att publicera hans namn först efter Palmeåklagarens pressträff förra året. Efter det har jag uppfattat det som meningslöst att anonymisera honom på bloggen.
Det innebär inte, som jag ser det, att JO:s markering behöver vara meningslös. När JO avstår från att namnge Engström är det naturligt att se det som en tydlig tillrättavisning av Palmeåklagaren från den myndighet som har som särskild uppgift att granska hur andra myndigheter respekterar medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.
Tills vidare kommer jag dock att fortsätta beteckna Stig Engström med namn. Att i likhet med JO kalla honom AA skulle dessutom komplicera saken för bloggens läsare, inte minst eftersom jag i det som publiceras på denna blogg har valt att anonymisera en annan person med just beteckningen AA – även det en person som i debatten pekats ut som Palmes mördare.
Och framför allt: rent generellt är Stig Engström vid det här laget så känd att det i praktiken bara finns ett effektivt sätt att bemöta de illa underbyggda utpekanden av honom som Palmemördare som tidskriften Filter och åklagaren Petersson gjort sig skyldiga till. Och det handlar om att dra fram de konkreta omständigheter som visar att anklagelserna mot honom är mycket illa grundade.
Jag skriver inte mer nu, framför allt för att jag är upptagen med att fylla 70 år i dag. Men jag återkommer i ämnet de närmaste dagarna, förhoppningsvis med kommentarer från JO Per Lennerbrant.
Craig Williamson, apartheidregimens ”superspion” i dag. FOTO: Privat
VAR DET SYDAFRIKA som låg bakom Palmemordet – och är det något sådant Krister Petersson kommer att avslöja på onsdag? Det finns uppgifter som tyder på det.
En helt central figur i hypoteserna om ett sydafrikanskt mordscenario är apartheidregimens ”superspion” Craig Williamson. Han kom tidigt att pekas ut som hjärnan bakom en sådan operation.
Williamson förekommer också i Anders Hasselbohms artikel här på bloggen om tecken på att det fanns en sydafrikansk attentatsplan mot Olof Palme ett halvår före den svenske statsministerns död, i samband med att Olof och Lisbeth besökte Kreta i september 1985.
Jag har de senaste dagarna fått kontakt med Craig Williamson och ställt frågor till honom, både kring onsdagens kommande presskonferens och kring vad som hände på Kreta.
FAKTA: Craig Williamson
Craig Williamson växte upp i Johannesburg och rekryterades tidigt till den sydafrikanska polisen. Han inledde sin karriär med att infiltrera vänstersinnade studentorganisationer.
Hans första stora framgång var när han lyckades infiltrera anti-apartheidorganisationen IUEF i Genève. IUEF finansierades till stor del med svenska statsbidrag. Han presenterade sig under denna tid som en flykting från apartheidregimen och fick långtgående inblick i motståndsaktiviteterna mot rasistväldet.
När han avslöjades återvände han till Sydafrika och gjorde karriär inom säkerhets- och underrättelsevärlden. Han var den som gav order om brevbombsmordet på Ruth First, en framstående anti-apartheidaktivist som också var personlig vän till Olof Palme.
Williamson låg också bakom ett annat brevbombsattentat, ett som dödade en annan motståndare mot apartheid, Jeanette Schoon, och hennes sexåriga dotter. För dessa dåd beviljades han amnesti efter apartheidregimens fall.
En av dem som inte beviljades amnesti var Eugene de Kock, en av cheferna inom apartheidregimens säkerhetstjänst. I en rättegång 1996 hävdade de Kock att Sydafrika låg bakom Palmemordet och nämnde särskilt Craig Williamson. Hittills har det dock inte kommit fram några bevis för de Kocks påståenden.
Här är mina frågor till Craig Williamson och hans svar.
• Tror du det är möjligt att sydafrikanska myndigheter kan vara involverade i att lämna ut information som kan ge stöd åt en lösning som Krister Petersson kommer att presentera?
”Jag hörde att Petersson planerar ett stort avslöjande och jag är mycket intresserad av att höra hans teori. Om han skulle ha gjort några förfrågningar, officiella eller inofficiella, här i Sydafrika så är det troligt att jag skulle ha hört något och det har jag inte. Jag är av uppfattningen att vinkeln med sydafrikaner som misstänkta troligen avsiktligt fördes in i utredningen antingen som en avledningsmanöver eller som en sorts hämnd.”
• Kan du utveckla dina tankar på en punkten?
”Jag har undrat över varför vi – och jag – kom att bli indragna i saken. Sådana påståenden kom mycket tidigt, och som det verkar kom de från underrättelsekällor i Storbritannien. Och jag drog slutsatsen att eftersom underrättelseagenter ofta ‘grumlar vattnet’ för att blanda bort korten eller avleda uppmärksamheten från något så var detta en möjlig förklaring. Den brittiska kopplingen fick mig dock att överväga att det här kunde vara någon sorts bestraffning för våra operationer mot ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet i Storbritannien och Europa. Det kunde helt enkelt vara ett försök att få oss att avbryta vår verksamhet.”
Craig Williamsons påstående om att det kommit in tips från Storbritannien om Palmemordet är obestridligen riktigt. Generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck blev ett par dagar efter Palmemordet uppringd av en av sina bekanta i England, en person som fungerat som källa till Bäck när denne var Londonkorrespondent för Aftonbladet. Lars Borgnäs berättar om detta i sin bok En iskall vind drog genom Sverige (sid 377-378). Där framgår också att Bäcks källa hade ”goda kontakter inom den engelska säkerhetstjänsten”.
Källans uppgifter gick ut på att mordet utförts av sydafrikansk säkerhetstjänst i samarbete med svenska affärsmän och en svensk man med anknytning till Säpo.
Det mest anmärkningsvärda med detta tips var kanske att det fastnade på vägen. Karl-Gunnar Bäck talade in sina uppgifter på ett band och lämnade via ombud in bandet till Säpo i Uppsala. Där försvann det. Uppgifterna nådde Palmeutredningen först sju år senare sedan Bäck upprepat sin berättelse i ett TV-reportage.
Åter till Williamson:
• Ska jag förstå dig som att du menar att i princip skulle agenter i Storbritannien eller på annat håll fortfarande kunna vara inblandade i att i eget intresse sprida falska anklagelser?
”Jag vet inget om vad som hänt på senare tid, men definitivt den första tipsningen om saken. När ryktet en gång startat fick det ett eget liv. Senare uppmuntrades det också av några tidigare funktionärer i den sydafrikanska underrättelsevärlden som fick bra betalt för att ”undersöka” och som förfalskade dokument och så vidare.”
Williamson tillägger att han till exempel syftar på den före detta sydafrikanske agenten Riaan Stander som han karakteriserar som ”inte något annat än en bedragare” – en uppfattning som i dag framstår som okontroversiell.
• Du nämnde att personer som tidigare varit agenter åt apartheidregimen fick betalt för att ‘undersöka’ – syftar du på nyhetsmedier eller på andra krafter?
”Någon i Sverige finansierade operationen och betalade en hel del pengar för den.”
• Syftar du på den svenske affärsmannen Kent Ajland? (Denne samarbetade med den tidigare rikskriminalchefen Tommy Lindström för att samla in uppgifter om att Sydafrika låg bakom Palmemordet och satsade egna pengar i projektet. Men det slutade med att dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist kom till slutsatsen att Tommy Lindström blivit utsatt för ett underrättelsebedrägeri, se Mordgåtan Olof Palme sid 63-66.)
”Möjligen, jag har inte namnet till hands.”
Ovanstående frågor ställde jag för några dagar sedan. Efter publiceringen av Anders Hasselbohms uppgifter som pekade på ett planerat attentat mot Olof Palme på Kreta i september 1985 har jag återkommit med nya frågor.
Hasselbohm har kunnat redovisa att Lisbeth Palme fruktade för sin makes liv under besöket på Kreta. Och artikeln innehåller även dokumentation som pekar på sydafrikansk agentverksamhet på Kreta just i september 1985.
I sin artikel nämner Anders Hasselbohm John Edwards, agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Edwards var, skriver Anders Hasselbohm, den person som lämnade uppgifter till svenska socialdemokrater om det planerade attentatet mot Palme. Var det honom Williamson syftade på när han anklagade underrrättelsekretsar i Storbritannien för att peka ut Sydafrika för Palmemordet? Jag ställer frågan till den tidigare ”superspionen” och Williamson svarar.
”Jag vet ingenting om den där figuren Edwards. Men det passar ihop med vad jag hörde om de tidiga rapporterna till Sverige om vår påstådda inblandning.”
Anders Hasselbohm kunde i sin artikel redovisa att två sydafrikanska agenter som jobbade för Williamson, John och Patricia Adam, besökt Kreta i september 1985, samma månad som Olof och Lisbeth Palme var där. John Adam har dessutom vid ett tillfälle uppgett att någon gång under 1985 hade han och hans hustru seglat tillsammans med Williamson från Kreta till grekiska fastlandet.
Jag frågade Williamson om han hade några kommentarer till detta.
”Jag var själv aldrig på Kreta i tjänsten. Däremot reste jag dit 1984 eller 1985 med min båt som jag hade placerad i Medelhavet och jag tror att Trish och John följde med mig under en del av resan. Jag vet inget om andra resor de kan ha gjort till Kreta.”
Craig Williamson fortsätter alltså, precis som tidigare, att avvisa alla påståenden om att den regim han arbetade för skulle ligga bakom mordet på Olof Palme. Och att det ändå återkommer envisa uppgifter om Sydafrikaspåret avfärdar han som ”desinformation”.
Journalisten Anders Hasselbohm väljer nu att presentera dramatiska uppgifter om ett hot mot Olof Palme hösten 1985 och om Lisbeths starka oro för att något skulle hända. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain
Anders Hasselbohm är förmodligen den svenska journalist som gjort mest för att få fram uppgifter kring de möjliga kopplingarna mellan den sydafrikanska apartheidregimen och Palmemordet.
Här följer en berättelse från hans sida om vad som kan vara en hittills okänd bit i det pusslet – ett händelseförlopp på Kreta i september 1985 då Olof och Lisbeth Palme besökte ön på en kort semester efter segern i riksdagsvalet.
Det handlar om uppgifter från en tjänsteman i den brittiska underrättelsetjänsten MI6 om att ett attentat mot Palme planerats då. Och om ett par sydafrikanska agenter som i oklart syfte rest till Kreta lite tidigare samma månad.
I det sammanhanget presenterar Anders Hasselbohm en vittnesuppgift om att Lisbeth Palme flera gånger under Kretavistelsen uppgav att hon var orolig för sin makes liv. Som hon ska ha sagt: ”De kommer att döda honom”. Lisbeth Palmes oro stegrades enligt vittnet när hennes make vid ett tillfälle var försvunnen i flera timmar.
Anders Hasselbohm har valt att publicera sin berättelse här på bloggen. Han understryker samtidigt att han enbart ser det som en möjlighet att apartheidregimen skulle ha varit inblandad i mordet på Olof Palme, inte som något han anser sig veta. Han vet inte alls vad Krister Petersson kommer att lägga fram och säger att han inser möjligheten av att det han skriver här ”strax kan förpassas till historien”.
För min del ser jag hans dramatiska berättelse som relevant utifrån det vi hittills vet om mordet. Och jag är tacksam över att ha fått erbjudandet att publicera den.
Av Anders Hasselbohm
PLANERADES ETT ATTENTAT EMOT PALME på Kreta i september 1985?
Varför var Lisbeth Palme så rädd under parets vistelse på Kreta?
Varför fanns Craig Williamson och hans Europa-agent på Kreta veckorna innan Olof och Lisbeth Palme kom dit på semester?
Någon gång i slutet av 1980-talet fick jag för första gången höra att ett attentat hade planerats och varit nära att genomföras mot Olof Palme medan han varit på en privatresa. Senare fick jag mera specifik information som lämnats till några svenskar, bl a till Bernt Carlsson (s), av engelsmannen John Edwards, senare utpekad som MI6-agent. Attentatet skulle ha planerats att utföras under en semesterresa makarna Palme gjort till Kreta. Jag försökte förgäves få tag på John Edwards.
Jag hade publicerat artikelserier i Aftonbladet 1994 och i tidningen VI 1995 (se vidare Fotnot) om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika hade bekämpat varandra i något av ett agentliknande krig. Artiklarna väckte uppmärksamhet också i Sydafrika.
2001 fick jag bud från en källa i Sydafrika om att jag i Amsterdam kunde få ta del av en omfattande dokumentation som den s k Sanningskommissionen inhämtat från kaptenen John Adam vid den sydafrikanska säkerhetspolisen då denne sökte amnesti för ett bombdåd i London 1982. Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission (TRC),var ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter avskaffandet av apartheidsystemet. Den leddes av ärkebiskop Desmond Tutu. Kommissionen hörde många personer, både offer och förövare, om brott mot mänskliga rättigheter.
John Adam sändes 1984 av den numera välkände Craig Williamson, utpekad som organisatör av mordet på Olof Palme, till Europa för spionuppdrag åt apartheidregimen.
Dokumenten jag studerade i Amsterdam visade sig vara en guldgruva. TRC hade lyckats lägga beslag på stora delar av John Adams material från spionverksamheten fram till att han och hustrun Patricia, också hon säkerhetspolis, 1987 återvände till Sydafrika. Där fanns reseräkningar, listor över deras ringda samtal och John Adams rapporter hem till Craig Williamson via olika täckföretag. Via bl a dolda mikrofoner inne på befrielserörelsen ANC:s huvudkontor i exil i London hade han t ex kunnat rapportera om vad som försiggått där.
Vissa extra känsliga rapporter från John Adam fanns dock inte med bland dokumenten. Det framgick att sådana sänts på särskilt sätt.
Dokumenten visade att John Adam den 22 april 1986, bara en dryg månad efter mordet på statsminister Olof Palme, hade rest till Stockholm. Hans reseräkning visade att han anlände till Arlanda klockan 12:00 den 11 april 1986 och att han flög tillbaka redan klockan 08:00 morgonen därpå.
Under besöket träffade han Jan, en svensk doktor värvad av Craig Williamson medan svensken arbetat i Sydafrika. Innehållet i vad Jan rapporterade till John Adam handlade främst om att utvecklingen i Sverige sedan Olof Palme mördats hade gått apartheidregimens väg.
John Adam skrev i sin rapport till Craig Williamson bl a följande:
”Sedan Olof Palmes död har Mabuza (ANC:s Stockholmsrepresentant Lindiwe Mabuza. Min anmärkn.) varit mycket upprörd. Hon hade en mycket nära relation med den döde statsministern, något hon saknar med den nye statsministern (Ingvar Carlsson. Min anmärkn.).”
”Den nye statsministern förefaller vara betydligt mindre radikal än Palme och är privat känd för att vara emot sanktioner mot Sydafrika.”
”Det har skett en märkbar nedgång av både det offentligas och medias stöd för ANC den senaste tiden.”
Jans källa var bl a en kvinna med nära (s)-kontakter men som också t ex hade information om vad Isolera Sydafrika-kommittén, ISAK, hade för sig. Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad ”R” och som var bekant med en toppchef på svenska Säpo.
Den sydafrikanske agenten John Adam rapporterade till sina uppdragsgivare i apartheidregimens säkerhetspolis om förhållandena i Sverige efter Palmemordet. Han konstaterade att det var till fördel för Sydafrika att Palme var borta ur bilden. Ur Sanningskommissionens insamlade dokumentation.
Om detta ovanstående publicerade jag 2001 ännu en serie artiklar i Aftonbladet.
Bland de dokument som rörde John och hustrun Patricia Adams spionverksamhet noterade jag senare en reseräkning som visade att paret rest på uppdrag till Kreta i början av september 1985. Jag reagerade då direkt eftersom det ju var just på Kreta som jag tidigare fått uppgifter om att det funnits attentatsplaner mot Olof Palme!
Så när var Palme alltså där?
Några artiklar ur grekiska tidningar som jag fann i Arbetarrörelsens Arkiv visade att Olof och Lisbeth Palme, bara en vecka efter riksdagsvalet den 15 september, anlände med flyg till Kreta. De kom dit den 22 september och stannade till den 29 september. Där stod också på vilket hotell de bott.
2003 reste jag till Kreta för att försöka finna ut om där funnits några tecken på att ett attentat mot Olof Palme planerats eller ägt rum.
För att vara två par ögon och öron och för att övervinna eventuella språkbarriärer engagerade jag en svensk-grek i Aten som jag känner, Fotios Costoulas, skapare av och tidigare ägare till charterbolaget Apollo, som var villig att hjälpa till. Honom flög jag över till Kreta.
Vi tog in på ett grannhotell till Anthoussa Beach där makarna Palme i september 1985 hade bott och gick över dit och frågade efter hotellets ägare Anthoussa Papageorgiou. Vi drack kaffe med henne på en hotellterrass. Hon var märkbart stolt över att kunna berätta att det svenska statsministerparet flera gånger sedan 1981 hade valt att bo hos henne. Hon berättade att skälet till att de från början hamnat just på Anthoussa Beach var att Anthoussas man, som avlidit tidigare under året, varit vän med Greklands premiärminister Andreas Papandreou som också stod Olof Palme nära.
Anthoussa Papageorgiou ägde hotellet på Kreta där Olof och Lisbeth Palme bodde vid flera tillfällen och blev personlig vän med dem. FOTO: Anders Hasselbohm.
Olof och Lisbeth hade varit Anthoussas vänner. Hon hade personligen tagit hand om dem när de kom på besök och mött dem på flygplatsen. De hade gjort utflykter och ätit middagar tillsammans.
Vi talade om ditt och datt och så frågade jag om där hänt något särskilt under Palmes besök 1985. Jag sa försiktigtvis att vi hört skvaller om att någon skulle ha varit ute efter honom. Något sådant hade Anthoussa inte märkt sa hon.
Men så berättade hon någonting anmärkningsvärt.
Som hon brukade hade hon mött Olof och Lisbeth på flygplatsen också denna gång. Medan några hälsade på den svenske statsministern när han klivit av planet stegade Lisbeth snabbt fram för att hälsa på sin väninna Anthoussa.
Anthoussa beskrev Lisbeth som mycket spänd jämfört med hur hon varit vid tidigare tillfällen och innan Olof hann ansluta till dem sa hon:
”Jag är mycket orolig för Olof. Jag är väldigt orolig för hans liv. De kommer att döda honom!”.
Under vårt samtal med Anthoussa, som dessemellan flöt på om både turism, hennes hotell och mycket annat, återkom hon ett par gånger till att Lisbeth under paret Palmes veckolånga besök hade sagt att hon fruktade för Olofs liv.
Anthoussa berättade också att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under vistelsen hade varit fullkomligt i upplösningstillstånd av oro då Olof hade varit försvunnen på egen hand i runt tre timmar.
När jag i mars 2016, alltså 13 år efter besöket på Kreta, övervägde en publicering skrev jag till Fotios Costoulas och bad att han i ett email skulle bekräfta vad Anthoussa sagt både om att Lisbeth sagt att hon fruktade för Olofs liv och om hennes stora oro när Olof vid ett tillfälle hade varit borta i tre timmar. Costoulas skrev att han kom ihåg att Lisbeth sagt att hon var rädd att Olof ”skulle dödas” och att hon varit orolig under hans ”långvariga försvinnande”.
Det kan nämnas att vid mötet med Anthoussa antecknade jag när hon sa något som rörde skälet för resan till Kreta medan Fotios Costoulas under tiden förde ett allmänt socialt samtal med henne.
Anthoussa Papageorgiou och Lisbeth Palme vid ett av paret Palmes tidigare besök på Kreta.
Man kan fråga sig varför Lisbeth Palme var så väldigt orolig på Kreta. Fem månader senare tvekade hon ju inte att i Stockholm tillsammans med sin make statsministern utan livvaktsskydd både åka tunnelbana till ett biobesök och efteråt promenera hemåt längs Sveavägen mot Gamla Stan.
Hade hon eller makarna Palme några onda aningar just vid besöket på Kreta eller vid denna tid? Eller skulle Olof Palme möjligen möta någon där?
Några livvakter hade Olof Palme inte med sig från Sverige. Däremot utrustades han motvilligt på plats med några sådana av sin vän Greklands premiärminister Andreas Papandreou som inte ville riskera att något hände det svenska statsministerparet i hans land. Palme bad dock enligt Anthoussa de grekiska livvakterna bestämt att inte hänga honom i hasorna utan sa att de skulle hålla sig i hotellfoajén.
Paret Palme bodde i hotellplanet högst upp på bilden och hade de två balkongsektionerna längst till höger. FOTO: Anders Hasselbohm
Var det alltså möjligen så att Olof Palme gjort upp om att passa på att träffa någon eller några under sin semester på Kreta? Han hade ju t ex sedan hösten 1980 det känsliga uppdraget som FN-medlare i storkriget Iran-Irak.
Anthoussa berättade också att Olof Palme 1984 på väg till Irak för sitt medlingsuppdrag hade ringt henne bara för att hälsa. Han hade då sagt att han befann sig på Heraklions flygplats på Kreta – en något udda mellanlandningsplats kan tyckas – men att han inte hade möjlighet att träffa henne.
Att Olof Palme bara någon vecka innan Kreta-semestern tillsammans med Lisbeth hade säkrat ännu en regeringsperiod i Sverige kan ha orsakat flera mäktiga intressen i både Sverige och på andra ställen i världen stor oro.
Palme drev ju t ex, till framför allt USA:s och Storbritanniens förfäran, hårt frågan om att upprätta en kärnvapenfri zon i Norden och i Europa.
Eller hade Palme som medlare i Iran-Irak-kriget möjligen fått reda på att USA i hemlighet sålde vapen till Iran, vilket sedan under senhösten 1986 exploderade i Irangate, den s k Iran-Contras-skandalen?
Israel ogillade Olof Palmes då unikt öppna och nära kontakt med PLO och Sydafrika kände ett förnyat hot från Palme. Nu kunde den svenske statsministern sätta förnyad kraft bakom sin sedan årtionden envisa kamp mot apartheidregimen och försöka dra med sig en rad andra stater i detta.
Helt avslappnad från de stora frågor som engagerade honom var Olof Palme heller inte ens emellan stunderna i solstolen under vistelsen på Kreta. Han gav t ex en intervju till den grekiska tidningen ”Ta Nea” (publicerad 29.9 1985) i vilken den svenske statsministerns ord osade av både beslutsamhet och ilska mot de stormakter han ansåg hotade hela världen.
Om det s k sexnationsförslaget till fred sa Palme:
”Det är vårt motstånd till det som är på väg att förstöra mänskligheten. Ett kärnvapenkrig. De är galna! Det anser jag. Om de två stormakterna slåss med varandra så kommer vi att vara de oskyldiga offren. Därför måste vi små länder förena oss. För att kräva rätten till fred.”
Om någon vid tiden önskade livet ur den svenske statsministern så gav Palme själv också värdefull information om hur riskfri en sådan operation skulle vara. Så här svarade nämligen Olof Palme Ta Nea:s journalist på frågan om han aldrig är rädd:
”Hör här, jag kommer inte att tillåta att livvakter förföljer mig. När jag är på arbetet, ja. Det är nödvändigt. Men på fritiden, nej!”
Nu åter till skälet till varför jag reste till Kreta för att tala med Anthoussa Papageorgiou om uppgiften från John Edwards att det funnits planer på att mörda Olof Palme på den grekiska ön.
John Edwards hade kommit att få arbeta i sekretariatet i Wien för den så kallade Palmekommissionen, Den Oberoende Kommissionen för Nedrustnings- och Säkerhetsfrågor. I kommissionen deltog under Olof Palmes ordförandeskap flera toppolitiker från både öst och väst. Sekretariatet leddes av Anders Ferm (s), bl a ambassadör och Olof Palmes nära rådgivare och vän sedan många år.
Anders Ferm, avliden i oktober 2019, berättade för något år sedan för mig att John Edwards erbjudits plats på sekretariatet efter förslag som liknande påtryckningar om hans lämplighet för jobbet från David Owen, tidigare brittisk utrikesminister. Owen själv var också medlem av Palmekommissionen.
Jag talade under ett par år flera gånger med Anders Ferm om just John Edwards och vart han senare kunde ha tagit vägen. Jag och flera svenska journalister har av skilda skäl förgäves under åren försökt ta reda på var Edwards finns.
Efter mordet på Palme dök John Edwards upp i Stockholm och mötte bl a framstående socialdemokrater för att göra en brittisk dokumentärfilm om Palme.
Bernt Carlsson var en betydande (s)-politiker, en grå eminens för Olof Palme i dennes kontakter runt om i världen. Ändå var han för en bredare allmänhet endast känd som någon ute i politikens kulisser, detta trots att han bland annat varit generalsekreterare för den mäktiga Socialistinternationalen.
Bernt Carlsson på Socialistinternationalens kongress 1983. Foto: Pentti Väänänen/Wikimedia Commons
Och Bernt Carlsson var alltså en av de svenskar som John Edwards informerade om att det funnits planer på att mörda Olof Palme på Kreta i september 1985. Edwards uppgavs också ha sagt att britterna hade informerat den svenska säkerhetspolisen om detta. Om denna information skulle ha givits före eller efter paret Palmes Kreta-resa är obekant för mig.
Bernt Carlsson utnämndes 1987 till Namibia-kommissionär och biträdande generalsekreterare i FN. Den 21 december 1988 klev han ombord på ett Pan Am-flyg som skulle ta honom till New York. Där skulle han vara med om det högtidliga undertecknandet av det av Sydafrika dittills kontrollerade Sydvästafrika som skulle bli fritt under namnet Namibia. En bomb ombord exploderade och planet störtade vid Lockerbie i Skottland. Bernt Carlsson var en av de 270 människor som omkom.
Sydafrikas utrikesminister Pik Botha skulle tillsammans med FN:s generalsekreterare närvara vid samma ceremoni som Bernt Carlsson i New York och var med sin 22-mannadelegation bokad på samma flight som Bernt Carlsson. Botha valde dock enligt vad han själv sa i en BBC-intervju att av säkerhetsskäl ta en tidigare Pan Am-avgång till New York (The Independent on Sunday 24 oktober 2018). Inga skäl gavs av Pik Botha varför Pan AM:s flight 103 inte nåddes av någon varning.
Bernt Carlssons flickvän Sanya Popovic i New York har berättat att Bernt Carlsson till henne sagt att han var en av endast ”en handfull personer” som visste varför Olof Palme mördades. Men vem eller vilka som utförde dådet uppger Sanya Popovic för mig att Carlsson inte sade någonting om.
Anders Ferm sade flera gånger till mig att Edwards sannolikt var MI6-agent och att han förmodligen placerades på sekretariatet i Wien för att där noggrant kunna följa vad som skedde. Att John Edwards arbetade åt MI6 har för övrigt en tidigare hög befattningshavare inom svensk underrättelsetjänst bekräftat för mig.
Under våra samtal gav Anders Ferm mig information så att jag skulle kunna försöka finna John Edwards. Han berättade bl a att Edwards hade gift sig med en av sekreterarna på sekretariatet i Wien, som han senare skilt sig ifrån. Med henne lyckades jag dock inte få någon kontakt.
Jag hade från början varit tydlig med att säga till Anders Ferm att jag är journalist. Därför blev jag förvånad då han förra året frågade vad jag skulle ha uppgifterna till som han givit mig. Jag svarade att jag hört att John Edwards för några svenskar berättat om ett planerat attentat mot Palme. Då ändrade Anders Ferm plötsligt ton:
”Låt bli det där! Låt bli! Det där ska du inte röra i!”
Men åter till frågan om någon eller några haft planer på att döda Olof Palme på Kreta.
Vad som alltså kan konstateras är att agenter för den sydafrikanska apartheidregimen plötsligt funnits på plats på just Kreta bara veckor innan det svenska statsministerparet anlände dit. Det handlar om agenter för en regim som under åtskilliga år ägnat stora resurser på att spionera på Sveriges och i synnerhet på Olof Palmes anti-apartheidpolitik. Var agenternas närvaro på Kreta vid denna tid verkligen endast en slump?
Regimen i Sydafrika hade i årtionden spionerat på Sveriges omfattande ekonomiska bistånd till motståndsaktiviteter i landet. I slutet av 1970-talet lyckades Craig Williamson, som länge i hemlandet haft täta svenskkontakter, men som redan sedan studentåren arbetade för den sydafrikanska säkerhetspolisen, slinka in på en topposition på den svenskledda och till stor del svenskfinansierade organisationen, IUEF, International University Exchange Fund, med kontor i Genève. Chef för IUEF var Lars-Gunnar Eriksson, som redan som (s)-studentpolitiker var nära andra som var på väg uppåt i partiet, Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson.
Dessa tre kom att bli djupt engagerade i IUEF:s mycket aggressiva verksamhet mot framför allt apartheidregimen i Sydafrika. IUEF blev en förlängd arm i Sveriges och Olof Palmes kamp mot apartheid.
Det var efter ett möte i Botswana med sin gamle kontakt och vän Lars-Gunnar Eriksson som Williamson påstod att säkerhetspolisen var honom på spåren. Lars-Gunnar Eriksson erbjöd honom då omedelbart möjligheten att ”fly”. Han fick arbete hos Eriksson i Genève.
Sällan har väl en spion så varmt välkomnats in i fiendeland.
Williamson utnämndes snabbt i Genève till vicedirektör och fick insyn i allt.
Så till exempel fick han reda på att medborgarrättsledaren Steve Biko på svenskt initiativ och med deltagande av Olof Palme i en grannstat till Sydafrika skulle möta ANC-ledaren i exil Oliver Tambo. Målet var att Tambos och Bikos organisationer skulle fås att inleda en gemensam kraftsamling vilket skulle utgöra ett betydligt ökat hot mot regimen.
Spionen Williamson snappade upp det svenskinitierade hotet och kunde rapportera om vad som var på gång till sina uppdragsgivare i Sydafrika.
Strax därpå i september 1977 stoppades Steve Biko och greps av säkerhetspolisen när han i bil var på väg mot Kapstaden. I förhören med honom återkom frågor om det planerade toppmötet utomlands. Steve Biko torterades under dessa förhör till döds.
Under sin tid på IUEF besökte Craig Williamson flera gånger Stockholm. Han valde först att bo på hotell Aston (numera Rival) vid Mariatorget. Någon vecka efter att Williamson siktats där skedde ett inbrott på ANCs kontor på Bondegatan strax intill Götgatan. Förövaren hade endast intresserat sig för kontorets filer. Senare bodde han på hotell Birger Jarl, mycket nära både biståndsorganet Sida, då på Birger Jarlsgatan, och (s)-högkvarteret på Sveavägen. Hos båda dessa var denne vite ”motståndare” till rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika välkommen gäst.
I december 1979 tog dock Williamsons ”Operation Daisy” som infiltrationen av IUEF ingått i ett abrupt slut. Den brittiska tidningen Observer pekade i en artikel ut Craig Williamson som spion och han flydde hem till Sydafrika .
I Sydafrika blev han känd som ”Superspionen” och avancerade. Han kom att leda en mängd både inhemska och utländska operationer, bland annat ett bombattentat i mars 1982 mot ANC:s huvudkontor i exil i London. Han låg också bakom ett paketbombsattentat i augusti 1982 som dödade den framstående anti-apartheidaktivisten Ruth First som levde i exil i Maputo i Mozambizue. Ruth First var vän till Olof Palme.
Med sig hem till Sydafrika från tiden som infiltrerad spion hade Craig Williamson all den information och alla de kontakter som serverats åt honom på silverbricka både i Stockholm, Genève och runt omkring i Europa och världen.
Nu kände han sitt lands utländska fiender väl, i Sverige främst ledande socialdemokrater och andra politiker, Isolera Sydafrikakommittén, ISAK och anställda på UD och Sida.
1984 sände alltså Craig Williamson sin kollega i säkerhetspolisen John Adam och dennes hustru Patricia, också hon säkerhetspolis, på hemligt uppdrag till Europa. Deras bas blev Bryssel.
Någon lammunge var John Adam inte trots att hans uppgift i Europa till det yttre främst tycks ha varit att samla information.
Adam var kapten i den beryktade Koevoet-styrkan i gränskriget i Sydvästafrika, nu Namibia, då han tillsammans med Eugene de Kock rekryterades till säkerhetspolisen av Craig. Williamson. Eugene de Kock blev senare chef för Vlakplaas, den lantliga hemliga gård i Sydafrika varifrån dödspatruller sändes ut för att likvidera regimmotståndare.
”Under den blodigaste tiden av repressionen i Sydafrika och terrorn utomlands var John och Patricia Adam centrala i Sydafrikas hemliga operation i Europa.”
”Mycket av informationen som samlades in av det europeiska nätverket var lågt graderat och värdelöst, men det går inte att förneka att en del av det ledde till en rad officiellt genomförda mord och annan förödelse.”
I motsats till alla andra fick Eugene de Kock inte amnesti av TRC utan dömdes i domstol på 89 punkter för bland annat mord till 212 års fängelse. Han kom i sydafrikansk media allmänt att gå under öknamnet ”Prime Evil” (ungefär Ondskan Personifierad).
Under rättegången emot honom 1996 uppgav de Kock plötsligt att Sydafrika legat bakom mordet på Olof Palme vilket blev en världsnyhet.
I januari 2015 blev de Kock villkorligt frigiven och förbjuden att yppa någonting mera från sin tid inom säkerhetspolisen fram till sin död. Orsaken till denna tystnadsplikt kan ha att göra med att han från sin gamla tjänstgöring bär med sig känsliga kunskaper som många i ledande positioner även i dagens Sydafrika helst inte vill få redovisade offentligt. Sedan frigivningen har de Kock helt hållit sig undan offentligheten.
De Kock hade också sökt amnesti för sitt deltagande under Craig Williamsons ledning i bombattentatet mot ANC:s kontor i London 1982. De övriga sex deltagarna i operationen på plats i London bestod av gräddan av apartheidregimens allra mest förhärdade agenter. En av dem som deltog var alltså John Adam.
Samtliga deltagare i attentatet sökte senare amnesti av TRC.
Amnesti gavs den som erkände brott, till och med så grova som mord, som de gjort sig skyldiga till i kampen för eller emot apartheid. En utredning gjordes för att fastslå att de som sökte amnesti inte försökte dölja någonting inför TRC:s beslut i amnestifrågan.
Man bör dock veta att TRC långt ifrån tilläts utreda allt! Operationer utförda av den militära underrättelsetjänsten undgick granskning liksom aktioner utomlands, förutom i Sydafrikas grannländer.
Ett särskilt undantag gjordes dock rörande just bombdådet i London 1982 då detta i detalj redan var välkänt genom den sydafrikanske journalistens Jacques Paws bok In the heart of the whore.
En av utredarna på TRC i Sydafrika var den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg, idag otvivelaktigt den svensk som bäst känner till de våldsdåd, mord och dirty tricks som skedde under apartheidtiden och vilka som deltog i dessa.
Det blev bl a också Kjellbergs uppgift att förhöra John Adam efter att denne och hans fru den 29 oktober 1996 kontaktat TRC i syfte att förbereda en amnestiansökan.
I Jan-Åke Kjellbergs rapport till TRC under rubriken ”Debriefing of John and Patricia Adam” ställde Kjellberg självklart också frågan om de båda hade träffat sin chef Craig Williamson under deras tid under täckmantel i Europa. De uppgav att de endast mött honom på Kreta 1985. Kjellberg skrev:
”De seglade med hans båt The Two Lizas från Kreta till Grekland.”
Ur den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs debriefing med John och Patricia Adam för Sanningskommissionen.
Bland de dokument om John Adams agentverksamhet i Europa som jag fått ta del av i Amsterdam fanns en reseräkning daterad 5 september 1985 som Adam adresserade till ett av den sydafrikanska säkerhetstjänstens täckföretag Sagel and Read i Sydafrika.
Till reseräkningen bifogade Adam kvitton för sina utgifter, betalda hos resebyrån Transcontinental i Bryssel.
Johan Adam dolde sin agentverksamhet bakom en fasad som gick ut på att han var teknisk försäljningskonsult. Passbilden från Sanningskommissionens samlingar.
Anmärkningsvärt är att John Adam endast köpte enkla biljetter för flyg för sig själv och hustrun Patricia från Bryssel till Aten och därifrån direkt vidare till Heraklion på Kreta den 30 augusti. Tre nätter var bokade och betalda på hotell Galaxy i Heraklion fram till 3 september och därefter en natt på hotell St. Georges i Aten från den 4 september.
Var skälet till att John Adam denna gång endast köpte enkelbiljett att han inte riktigt visste hur länge uppdraget skulle vara?
John Adams hotellbokning på Kreta i september 1985 via den resebyrå i Bryssel han brukade anlita. Från Sanningskommissionens handlingar.
Bland de dokument som av någon på TRC (de finns inte längre kvar i TRC:s arkiv har jag fått veta) hade sänts till Amsterdam och som jag fick läsa uppmärksammade jag ingen reseräkning från John Adam som visar när han och hustrun hade återvänt till Bryssel.
På något slags spionuppdrag var de båda helt klart, därav att de över huvud taget skrev en reseräkning.
Är skälet till att reseräkningen för resan tillbaka till Bryssel saknades möjligen att man utförde någonting extra känsligt och att agentparet tillsammans med Craig Williamson kan ha varit kvar på Kreta närmare Olof och Lisbeth Palmes ankomst dit den 22 september?
Även om makarna Palme bestämde sig sent för att åka till Kreta så var det för Craig Williamson ingen kvalificerad gissning att Palme som flera gånger tidigare varit där skulle återvända till Kreta och just till Anthoussa Beach.
För Williamson som under många år tidigare visat så stort intresse för vad Sverige och Olof Palme höll på med, kunde en välgrundad chansning på att Palme inom kort efter valet åter skulle resa till Kreta vara mödan värd.
Till sin hjälp i Grekland hade Craig Williamson också sin samarbetsman ”Generalen”, en general från juntatiden i Grekland som förstås kunde bistå med både information och kontakter.
I samband med mina försök att få ytterligare bekräftelse på att påståendet om att ett attentat emot Palme hade planerats att ske på Kreta i september 1985 fick jag en kommentar från en svensk polis med en tidigare mycket hög befattning:
”Jag har förstått att där har någonting hänt. Vore jag som du så skulle jag gräva vidare!”
Omslaget på presentationsbroschyr av Anthoussa Beach.
Även en svensk välkänd journalist har till mig sagt att också han förutom från John Edwards från andra källor har fått höra att ett attentat mot Olof Palme planerats under en Medelhavssemester.
Anthoussa Papageorgiou bad mig ta med mig en present till Lisbeth Palme. Den överlämnade jag till Joakim Palme i Stockholm och bad honom samtidigt fråga sin mamma om någonting särskilt hade hänt henne och Olof på Kreta i september 1985. Joakim svarade kort därefter att ingenting sådant hade inträffat.
Anthoussa Beach har numera en ny ägare och nytt namn. Jag har utan att lyckas sökt Anthoussa Papageorgiou efter Lisbeth Palmes bortgång.
EFTERSKRIFT:
Krister Petersson, förundersökningledare i Palmeutredningen, har lovat att i nästa vecka avslöja vem eller vilka som mördade Olof Palme. Vare sig utredarna har kommit fram till att mordet utförts av en enskild gärningsman, en emot Palme fientligt sinnad grupp eller en främmande makt så är sanningen förstås välkommen om den är fullt ut trovärdig.
Själv har jag grävt i och skrivit om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika bekämpade varandra och om m ö j l i g h e t e n – ingenting annat – att Sydafrika låg bakom mordet på Olof Palme.
Mitt intresse för att undersöka o m apartheidregimen i Sydafrika möjligen legat bakom mordet började egentligen med något som inträffade redan före mordet, i slutet av 1985 eller början av 1986 då jag var Mellanöstern-korrespondent baserad på Cypern. Där hörde jag en svensk, Bertil Wedin, prata svenska i ett radioprogram från Radio Bayrak på det turkockuperade norra Cypern. Mellan skivorna öste han galla över den svenska regeringen och Olof Palme. Sändningarna riktade sig till svenska turister och FN-personal på den grekcypriotiska sidan och sändes varje vecka.
Jag fick snabbt klart för mig att Bertil Wedin var högerextremist och att han värvats som agent för apartheidregimen i Sydafrika av Craig Williamson.
Då Olof Palme mördades strax efter att jag fått fokus på Bertil Wedin, började jag försöka ta reda på så mycket som möjligt om Sveriges kamp mot apartheidregimen och hur denna regim bemötte detta.
Starten på Anders Hasselbohms artikelserie i tidningen Vi 1995 om de dramatiska relationerna mellan Sverige och apartheidregimen Sydafrika. Till vänster syns Craig Williamson, till höger Bertil Wedin.
Om detta har jag genom åren skrivit mängder av artiklar som alla nämns nedan.
Innehållet ovan hade jag planerat skulle bli del av en bok eller liknande. Men nu ser det ut som om den långa Palmeutredningen står inför ett avgörande. Kanske kommer innehållet i ovanstående att förpassas till historien, eller så kan det passa in i ett större händelseförlopp.
Oberoende av vem eller vilka som pekas ut som Olof Palmes mördare publicerar jag nu alltså dessa delar av min research.
FOTNOT: Mina tidigare publicerade artiklar i ämnet: Aftonbladet 28, 29, 30, 31 juli och 1 augusti 1994, 27 september 1996, 17 mars 1999 och 16, 20, 21, 22 juni 2001 samt 30 januari 2004. Tidningen VI nr 11, 12, 13 och 46 1995. DN Debatt 15 oktober 1996.
Artikeln är uppdaterad 5 juni 2020.
Den 6 juni 2020 är artikeln uppdaterad igen: en obekräftad uppgift om att ANC-kontoret legat på Söder i Stockholm har tagits bort.
En ny uppdatering har gjorts 19 oktober 2020. ANC-kontoret låg verkligen en tid på Söder och följande två meningar är tillagda i texten ovan: ”Någon vecka efter att Williamson siktats där skedde ett inbrott på ANCs kontor på Bondegatan strax intill Götgatan. Förövaren hade endast intresserat sig för kontorets filer.”
Artikeln är åter uppdaterad 18 december 2020. I tidigare versioner har det stått: ”Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad ”R”, en toppchef på svenska Säpo.” Anders Hasselbohm har efter att ha konsulterat sitt material i frågan korrigerat det till att ”R” var bekant med en toppchef på svenska Säpo.
Ett av polisens foton av Dekorimahörnan. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. Men vittnena är skingrade – och polisen vet inte säkert vilka vittnen som egentligen funnits på platsen. Utifrån den oklarheten föds med tiden diskussionen om Skandiamannen.
Det här är ännu ett svar från mig i debatten med Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren där han pekar ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare. Pettersson lanserade först sin tes i en artikel i tidskriften Filter.
Min recension av boken finns här. Thomas Pettersson svarade här. Jag svarade Pettersson här. Och Thomas Pettersson kom med sitt andra svar här. /Gunnar Wall
TJONG! THOMAS PETTERSSON TAR TILL STORSLÄGGAN i sitt andra svar till mig på denna blogg.
En återkommande formulering är att jag ”låter ändamålet helga medlen”, det vill säga att jag ägnar mig åt någon sorts ohederliga eller omoraliska skriverier för att främja mina mer eller mindre dolda intressen.
Pettersson har argumenterat på liknande sätt tidigare. I sitt första svar på min recension av Den osannolika mördaren hävdar han att jag skriver ”försåtligt” och att det ”luriga” är att jag tar på mig ”rollen av objektiv berättare” vilket jag inte alls är, ska läsaren förstå. Och så vidare.
Det var en anklagelse som jag nog tyckte susade förbi mig utan att träffa. Givetvis har jag aldrig gjort anspråk på att vara en objektiv berättare. Vem kan vara det?
Det vi kan göra är att sträva efter objektivitet – i den meningen att vi exempelvis ska ta argument vi spontant inte sympatiserar med på allvar och att vi ska vara beredda att ompröva våra tidigare ställningstaganden.
Jag försöker göra det. Bland annat betyder det att jag försöker avstå från att argumentera på ett sätt som bygger på anklagelser eller misstänkliggöranden. Kanske var det den saken som gjorde att Pettersson uppfattade mig som ”lurig” och ”försåtlig”, att jag, som han såg det, låtsades vara objektiv.
Sådan var alltså tonen i Petterssons förra svar. Den här gången trappar han upp och låter närmast som om han avslöjar något sensationellt och graverande. Han har nämligen konstaterat att jag åtagit mig att vara faktagranskare till Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.
Ja, jag medger det, och konstigt vore det annars. Att jag haft det uppdraget framgår tydligt om man till exempel läser Jan Stocklassas bok.
Vad är då bakgrunden till att jag blev erbjuden det att hjälpa till med den saken – och att jag tackade ja till erbjudandet?
Tja, att jag fick frågan berodde gissningsvis på att jag har granskat Palmeutredningen i mer än trettio år (nej, oftast inte på heltid – men många timmar har det blivit). Och något har jag väl lärt mig på den tiden, vilket ibland lett till förfrågningar om att ge en hjälpande hand till andra som håller på med samma ämne.
Jan Stocklassa och förlaget Bokfabriken kontaktade mig alltså och undrade om jag ville åta mig att göra en faktakoll på manuset. Jag fick klart för mig att uppdraget i första hand inte gällde det mer specifika spår som författaren själv höll på att undersöka utan mer beskrivningen av utredningen i allmänhet. Både förlag och författare var måna om att boken inte skulle innehålla några onödiga fel.
Jag tyckte att det vittnade om en klok inställning från deras sida och jag fick dessutom klart för mig en del om i vilken riktning Jan Stocklassa var på väg – att han skulle fortsätta följa trådar om Sydafrika och svenska högerextremister. Eftersom jag ansåg att det fanns saker kvar att gräva i inom de områdena, så var min tanke att det vore önskvärt att boken blev skriven. Och då var det ju en fördel om innehållet blev så korrekt som möjligt.
Mitt jobb tog en del tid men var i sak en rätt okomplicerad historia. Jag läste, kollade och gjorde ett antal påpekanden om faktauppgifter till författaren och förlaget. Ibland kom jag också fram till att jag drog andra slutsatser av tillgängliga fakta än Jan Stocklassa. Men det var ju inte min bok. Så jag nöjde mig med att påpeka mina synpunkter i de avseendena, och så fick han göra sina egna bedömningar.
Däremot var jag noga med att det skulle framgå av boken att jag bistått med faktagranskning, men inte med slutsatser och att jag inte heller på något sätt haft mandat att godkänna den slutliga versionen. Jag tycker det blev tydligt i boken.
Thomas Pettersson tänker tydligen annorlunda. Han hävdar i sitt senaste inlägg att jag ”sitter på två stolar samtidigt”: dels är jag ”handledare för Jan Stocklassa” och dels kommenterar jag hans bok som Palmeexpert när Expressen frågar. Han kräver att jag tydligt deklarerar min roll i sammanhanget.
Det har jag gjort ovan och det gjorde jag också när Expressen och andra kontaktade mig för att få kommentarer om boken.
Eftersom Thomas Pettersson speciellt lyfter fram Expressen, låt mig citera en artikel i den tidningen från den 5 november där jag tycker att mitt förhållande till Stocklassas bok kommer fram rätt tydligt. I artikeln heter det bland annat:
Palme-experten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker om statsministermordet, har faktagranskat boken och är väl inläst på de nya uppgifterna.
Det framgår också av artikeln att jag gör mina egna bedömningar. Bland annat står det att jag ”menar att uppgifterna är anmärkningsvärda – men att erfarenheten säger att man ska vara försiktig”.
– Min huvudslutsats är att gåtan fortfarande är olöst, säger Gunnar Wall.
Och längre ner i artikeln:
Han menar att boken framför allt lanserar en teori om personer som eventuellt har koppling till mordet – men att den lämnar luckor vad gäller vem som gjorde vad på Sveavägen den 28 februari 1986.
– Det underlag som är intressant i Stocklassas bok ger inte så värst mycket stöd för slutsatser om vem eller vilka som skulle ha varit inblandade på plats, säger Gunnar Wall.
Det där är ju en tydlig markering från min sida i förhållande till vad som påstås i marknadsföringen av boken, till exempel formuleringen i baksidestexten: ”Tack vare Stieg Larssons dokumentation kommer Jan Stocklassa en ny möjlig gärningsman på spåren, en misstänkt mördare som glidit polisen ur händerna…”
Så jag undrar förstås på vilket sätt jag gjort något fel eller försökt att lura någon.
Det kan tilläggas att jag gärna hade åtagit mig att faktagranska Thomas Petterssons bok också om författaren och förlaget hade frågat.
Och det är ingen ny inställning från min sida. Tidigare har jag till exempel gett författaren Paul Smith en del hjälp i hans efterforskningar kring den Palmehatande aktiespekulanten Christer A.
Smith är i dag lika övertygad om att Christer A var Palmes mördare som Thomas Pettersson är att det var Skandiamannen som tryckte på avtryckaren.
Thomas Pettersson och jag har för vår del utbytt faktauppgifter och synpunkter under ett antal år. Det har förvisso gått i båda riktningarna. Han har hjälpt mig och jag har hjälpt honom. Jag har inte känt att jag genom det har satt mig på några dubbla stolar och jag hoppas att Pettersson inte heller har känt att han har gjort det.
Nog om detta. Låt oss nu ta ett varv till i sakdiskussionen om de teorier som Thomas Pettersson för fram. Och låt oss rent konkret se om vi kan komma till större klarhet kring de tio omstridda frågor som jag tagit upp och där Pettersson i vissa fall preciserat sig i sitt senaste inlägg. De fettade rubrikerna till varje punkt är i tydlighetens namn satta så att de ska vara identiska med dem Pettersson använt sig av.
1) Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden? Det finns detaljerade vittnesuppgifter om en mystisk Grandman kring klockan 21 från två vittnen, Hubert F och Birgitta W, men TP skriver nu att han inte tror att de handlar om Skandiamannen (och det är en förståelig slutsats utifrån innehållet i vittnesuppgifterna). De saknar alltså relevans i hans mordscenario.
TP:s tanke är helt enkelt att Skandiamannen råkat hamna vid Grand i samband med att han varit ute för att äta middag och/eller konsumera alkohol. Och då ska han ha upptäckt Palme, dock utan att själv dra till sig uppmärksamhet. Som TP skriver: ”Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag.”
Skandiamannen har verkligen med ganska stor sannolikhet varit ute för att äta och/eller dricka under mordkvällen, det har vi väktaren Anna-Lisa G:s vittnesmål om. Hon har uppgett att hon såg honom när han kom tillbaka. Själv har han i ett förhör sagt att han inte varit ute under kvällen. Skillnaden mellan Anna-Lisas och Skandiamannens versioner kan bero på flera saker. De mest uppenbara alternativen är:
• att Skandiamannen minns fel (det var den 25 april han sa att han inte varit ute tidigare under kvällen den 28 februari);
• att Anna-Lisa minns fel om att han varit ute den kvällen (hon hördes den 10 juni vilket ju är ännu senare);
• att Skandiamannen valt att inte berätta för polisen om sin lilla utflykt för att middagen i själva verket mest handlade om att dricka alkohol i samband med arbetet;
• att Skandiamannen velat dölja något känsligt med anknytning till Palmemordet, till exempel att han upptäckt statsministern vid bion.
Anna-Lisa är rätt bestämd i polisförhöret och kan precisera sig med detaljer, det ger ju stöd för vad hon säger där. Självklart kan Skandiamannen ha glömt att han var ute mordkvällen. Men mer sannolikt är kanske det tredje alternativet – ett skamset och inkonsekvent småljugande är typiskt för många personer med begynnande alkoholproblem.
Detta tredje alternativ framstår i vilket fall som avgjort mer sannolikt än det fjärde, bland annat utifrån att Anna-Lisa G i polisförhör bestämt sagt att Skandiamannen återkom efter middagen redan omkring klockan 20.10. Detta är något som TP väljer att inte kommentera den här gången – trots att det just är Anna-Lisas uppgifter som är själva utgångspunkten för slutsatsen att Skandiamannen över huvud taget varit ute en sväng under den tidigare delen av kvällen.
Dessutom: låt oss tänka oss att Skandiamannen verkligen fått impulsen till Palmemordet under sin utflykt på stan. Han har enligt TP:s hypotes varit vid Grand, men han har inte väckt någon uppmärksamhet där. Varför skulle han då ljuga om att han varit ute – i synnerhet om det nu var som Anna-Lisa G sa, att han blivit sedd vid återkomsten till jobbet. Det var ju inget konstigt med att han gick ut en sväng i samband med sitt långa arbetspass. Och att döma av Anna-Lisas vittnesmål hade han inte heller försökt att dölja att han varit ute när han kom tillbaka – inget smygande via bakdörrar, tvärtom bankade han på entrédörren för att släppas in.
En av många tidningsartiklar genom åren om Grandmannen, den mystiske figur som tycks ha spanat efter Olof Palme vid Grandbiografen. Och vad som egentligen hände vid Grand är ett centralt tema i debatten om Thomas Petterssons teori om Skandiamannen som Palmes mördare.
2) Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden? TP menar att Mårten Palmes, Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser från 23-tiden talar för att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 23. Deras beskrivningar av en mystisk man har nämligen vissa likheter med Skandiamannen.
Det är begripligt att TP vill luta sig mot Margaretas och Annelis uppgifter som är snarlika Mårtens – de skulle kunna backa upp den slutsats Mårten dragit 32 år efter mordet om att det kan ha varit Skandiamannen som var den figur som stod vid ett skyltfönster och visade ett påtagligt intresse för föräldrarna i samband med att de lämnade bion.
Men det finns andra vittnesbeskrivningar av en Grandman omkring klockan 23 som mer uppenbart avviker från hur Skandiamannen såg ut. TP:s väg ur detta problem är att skriva att det är ”relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden”. Han preciserar inte om han tänker sig två eller ännu flera.
Vad de andra i så fall skulle ha gjort där går TP inte in på. Och hans hypotes leder till nya problem för honom.
Ett av de viktigaste vittnesmålen från Grand omkring 23-tiden är det som lämnas av flygledaren Lars Erik E. Lars Erik observerar omkring klockan 23 och under ganska lång tid en skrämmande man som går fram och tillbaka utanför biografen. Mannen ger ett så obehagligt intryck att Lars Erik låser sin bil inifrån.
Det är under den tidrymd Lars Erik gör sina observationer som också Anneli och Margareta upptäcker en obehaglig och spanande figur som även han befinner sig utanför biografdörrarna. Till skillnad från Anneli och Margareta noterar Lars Erik varken keps eller glasögon. Så frågan är: kan han ha sett en annan person än till exempel Anneli och Margareta?
Det är tveksamt. Lars Erik såg bara en Grandman – och samma sak gällde Anneli och Margareta. Men om vi ändå ger TP rätt i att möjligheten finns att de observerat olika Grandmän pekar det snarast på att Palmes biobesök i så fall var övervakat av mer än en person. Och då kommer vi längre från TP:s hypotes om den ensamme mördaren från Skandiahuset, inte närmare den.
Oavsett hur många mystiska personer som var där utanför biografdörrarna kan det tilläggas att det faktiskt inte finns några observationer från Skandiahuset som pekar på att Skandiamannen gav sig ut någon gång strax före klockan 23.
TP:s svar är att han kan ha smugit ut – och tillbaka – bakvägen utan att det upptäcktes av väktare eller larmsystem.
Javisst, det är tänkbart. Det tyder i så fall på en viss kallblodighet från hans sida.
Men en mycket konstig kallblodighet. Om syftet var att skjuta Palme – varför skulle han då ha gjort på det krångliga och riskabla viset?
Det skulle väl ha varit mycket enklare för honom att i stället ta sig ut den ordinarie vägen genom Skandias entré, samtidigt som han stämplade ut för kvällen och sa hej då till väktarna inför sin planerade semester – det vill säga: gjorde vad som förväntades av honom?
Om han tog sig ut bakvägen någon gång före klockan 23 för att bege sig till Grand och mörda Palme så hade han ju kvar det inte helt obetydliga problemet att han inte stämplat ut för kvällen, vilket skulle se besynnerligt ut i efterhand – i synnerhet eftersom ingen sett honom lämna huset. Han måste ta sig tillbaka. Och det betydde att han inte skulle kunna fly den väg som passade bäst efter mordet utan att han skulle vara närmast tvungen att försöka krångla sig in i Skandiahuset bakvägen med sin nästan rykande revolver, med krutstänk på kläderna och kanske med förföljare i hälarna.
3) Är Grandmannen och mördaren samma person? TP medger att de vittnen från Grand som han är intresserad av att stödja sig på säger att den person de observerat hade jacka, inte rock. Men han menar att de kan ha tagit fel på den saken eftersom mannen vid Grand stod stilla vilket gjorde att rocken inte fladdrade. Och då kan de ha uppfattat den som en jacka.
Javisst, så länge vi inte har facit är allting möjligt. Men låt oss i sammanhanget påminna oss hur Palmeåklagarna i slutet av 80-talet försökte klämma och dra i vittnesmålen från Grand för att få dem att passa in på Christer Pettersson som visserligen kunde se otäck ut och gick omkring i jacka, men som inte brukade uppträda i vare sig keps eller glasögon.
Lite grann på samma sätt tänjer TP på kända faktauppgifter när han vill frammana likheter mellan vittnesmålen om Grandmannen och de som handlar om mördaren vid Dekorima. Problemet är ju att det visserligen finns mycket som talar för att det fanns en Grandman med jacka, keps och glasögon men att mördaren vid Dekorima sannolikt hade en lång rock, knappast glasögon och möjligen en huvudbonad – fastän i så fall av en typ som det inte går att säga något säkert om..
TP försöker så gott han kan komma bort från det problemet genom att hävda att mordplatsvittnet Anders D skulle ha uppgett att gärningsmannen hade en ”kepsliknande huvudbonad” – precis som Grandmannen. I så fall skulle det finnas två vittnen vid Dekorima som uttalar sig i den riktningen i stället för bara ett (Lars J). Det är fortfarande inte mycket att komma med. Men mer väsentligt: var har Anders D uttalat sig på det sättet? Tills TP hänvisar till en källa föreställer jag mig att detta helt enkelt är ett utslag av frikostigt tänjande av vittnesuppgifter från hans sida. Och sådant hör inte riktigt hemma i en argumentering från den som gör anspråk på att ha avslöjat vem som mördat Olof Palme.
4) Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception. TP tror att det räckte med 4 minuter för Skandiamannen att ta sig från Grand och hinna stämpla ut 23.19 – jag vill påstå att han i så fall skulle ha agerat mycket snabbfotat, inte alls i linje med vad man väntar sig från en person som i TP:s scenario just tappat modet när han varit i färd med att skjuta statsministern.
Enligt TP:s hypotes har Skandiamannen inte bara varit påtagligt rask när han tagit sig till Grand, han har också varit mycket snabbare än paret Palme eftersom han – fortfarande enligt TP – hinner med att prata en stund med väktarna, gå ut på trottoaren, svänga åt höger och slutligen möta statsministerparet som då fortfarande befinner sig en bit norr om Skandias entré.
Det går kanske att konstruera ett skohorn som gör detta möjligt. Men ett särskilt sannolikt händelseförlopp är det inte. På bloggen har några kommentatorer – Jörgen G och JD – tagit upp den här frågeställningen mer i detalj och övertygande belyst problemen med TP:s hypotes. Tiden ser helt enkelt inte ut att räcka till.
5) Vilken person var det vittnet Nicola F såg? Utgångspunkten för diskussionen är att jag tvivlade på att det var Skandiamannen som kom gående efter makarna Palme när de mötte Nicola F, utan menade att mycket talar för att det var vittnet Anders B – precis i linje med vad Nicola själv uttryckt.
Långsökt? Inte alls. Vi vet att Anders befann sig på trottoaren utanför Skandiahuset medan hans arbetskamrater gjorde uttag i inomhusbankomaten i byggnaden, en bit norr om mordplatsen men en bit söder om Skandias huvudentré.
Det är sant att Anders inte har uppgett att han traskade iväg norrut, bortom Skandias entré, medan han väntade på att arbetskamraterna skulle bli klara. Men vi vet alltså att Anders fanns någonstans på denna trottoar och Nicola har inte berättat om att han passerat en ensam man strax innan han mötte makarna Palme. Så jag tycker fortfarande att gissningen på Anders är rätt stark. Det kan ha varit någon annan – men då återstår det fortfarande att bevisa att det var Skandiamannen.
TP skriver nu att Nicola vid något tillfälle – med all sannolikhet många år efter mordet – berättat för honom att mannen han mötte ”haltade”. Den här uppgiften anknyter förstås till vad TP skrev i Filter juni/juli 2018, sid 109:
Det klumpiga rörelsemönster som flera mordplatsvittnen tillskrev gärningsmannen kunde också ha sin förklaring i [Skandiamannens] reumatism. En källa påpekade att han stundtals led så illa att han hade svårt att gå.
Så långt TP. Men vad bevisar detta? Här finns det anledning att citera Lars Borgnäs som i sin mycket läsvärda bok En iskall vind drog genom Sverige tog upp vittnenas föreställningar om mördarens rörelsemönster – och hur de förändrades i och med att Christer Pettersson blev känd som misstänkt gärningsman:
I samband med ett program i Norra Magasinet som jag och Tomas Bresky gjorde, och där vi också tog upp mördarens utseende, gjorde Tomas en enkät bland förbipasserande på mordplatsen, alltså vanligt folk som tio år efteråt fick kommentera vilken bild de hade på näthinnan av Olof Palmes mördare. Flera av de intervjuade började linka och vrida sig framåt i en knyckig gång.
”Han haltade iväg så här.”
”Han gick snett på det här viset.”
”Var har du hört det?” frågade Tomas.
”Det har jag fått för mig. Var det inte så?”
Så var det inte. Inte ett enda av de 22 mordplatsvittnena säger i sina första förhör något om att mördaren skulle halta, vagga eller lunka. Många, nästan alla, ser honom springa, några ser honom ta ett par gångsteg innan han sätter igång att springa eller jogga. [Inge M] berättade, som vi såg, att han tog några steg bakåt.
Med tanke på Christer Petterssons särpräglade rörelsemönster – lätt haltande, vaggande – är detta en detalj som är särskilt intressant att studera i de 22 mordplatsvittnenas ursprungliga berättelser. (Borgnäs sid 55-56)
Lars Larsson kom 2016 ut med boken Nationens fiende. Huvudtankarna i TP:s utpekande av Skandiamannen finns redan hos Larsson. Men Larsson undviker, klokt nog, att dra så kategoriska slutsatser i skuldfrågan som TP gör. Och när det gäller den detalj vi diskuterar just nu har han inte fallit för den i efterhand konstruerade mytbilden om mördarens rörelsemönster. Efter att ha diskuterat de ursprungliga vittnesmålen från mordplatsen skriver han:
Lägg också märke till att inget vittne pratar om en haltande gång eller löpstil. Den uppgiften förekommer överhuvudtaget inte förrän Christer P blir aktuell i utredningen. (Larsson sid 157)
Det kan tilläggas att även om det skulle gå att belägga att gärningsmannen haltade vore det av tvivelaktig relevans när det gäller Skandiamannen. Den som tittar på Rapportinslaget med honom från april 1986 kan se en fullt rörlig man som både går och springer utan svårighet.
TP anser sig veta att mannen som Nicola mötte gick längst ut på trottoaren, närmast gatan. Och mot bakgrund av detta för han här ett resonemang om att Skandiamannen ägnade sig åt en sorts listigt taktiskt spel när denne självmant i förhör avslöjade att han gått ute vid trottoarkanten sedan han lämnat arbetsplatsen. Enligt TP var detta ett sätt för Skandiamannen att skydda sig om han skulle bli misstänkt. Ifall han på eget initiativ kommit med upplysningen att han nästan gick ute i gatan innan den saken avslöjades av andra skulle hans beteende inte framstå som lika misstänkt som om han ertappades med det. Så här skriver TP i sin senaste replik:
Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportinslaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.
Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.
Så långt TP. Det är lite krystat, kan man tycka. Men inte bara det, det är framför allt sakligt tvivelaktigt.
Vad gäller den efterföljande mannen som Nicola observerar finns det för all del ett rekonstruktionsfoto som placerar mannen nästan ute på gatan, se sid 102 i denna länk och på sid 17 i Thomas Petterssons bok.
Men polisens rekonstruktionsfoton behöver inte visa det verkliga förloppet eller ens vad vittnena berättat. Låt oss nu gå till vallningsförhöret med Nicola F, där står något helt annat (sid 93):
[Nicola] gick själv ungefär mitt i gångbanan som är c:a 7 meter bred. /…/ Mannen gick ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten, och gick något saktare än makarna Palme.
Det är rätt entydigt och det betyder att den mötande mannen, precis som Nicola, gick ungefär i mitten av den breda gångbanan. Mannen bör enligt Nicolas uppskattning – tre meter från sträckstenskanten – ha gått något närmare gatan än husväggen och det stämmer bra med Nicolas påstående att han själv passerade till höger om mannen när de möttes.
Thomas Pettersson borde, tycker jag, ha brytt sig om att redovisa skillnaden mellan vad Nicola säger i förhöret (som väl är den version som borde ha företräde) och vad rekonstruktionsfotot visar. Det gör han inte här och inte heller i sin bok. Där påstår han i stället att Nicola gjort en ”observation av en oidentifierad man som förföljt makarna Palme just ute vid vägbanan”. (Sid 100-101).
Och då kan det förstås framstå som om Skandiamannen var den man som Nicola mötte.
6) Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?
Här går TP:s tonläge upp ordentligt. Tre gånger på några få rader hävdar han att jag försöker dupera mina läsare utifrån devisen ”ändamålet får helga medlen”.
Jag skulle kunna svara med samma mynt. Men jag tror verkligen inte att TP försöker dupera någon annan, och vill därför inte föra diskussionen i sådana termer. Jag har känt honom i ett antal år och har svårt att tänka mig att han skulle vara så samvetslös. Däremot kan han förstås oavsiktligt lura sig själv, det kan vi alla ibland. Och jag gissar att TP vanligtvis tänker på liknande sätt om mig, så jag tar inte hans hårda ord alltför allvarligt. Men hans anklagande ton speciellt på den här punkten tror jag beror på att han upplever sig som ovanligt pressad just när det gäller tiden för utstämplingen. Om hans läsare inte går med på att det är bevisat att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19, då faller hela hans mordteori på tydligast tänkbara sätt.
Låt mig därför kort sammanfatta vad jag skrev. Jag konstaterade helt enkelt att Skandiamannen själv tidigt lämnade en version till polisen om att stämpelklockan gick efter, att den visade 23.19 men att rätt tid efter kontroll visade sig vara 23.20. Det finns ingen känd dokumentation som visar att detta är felaktigt, bara Roland B:s ganska röriga uttalanden (ja, jag vill hävda att de är röriga) i ett förhörsprotokoll flera månader senare.
Och jag frågar mig: varför skulle Skandiamannen ta risken att dikta ihop en lögn om den här saken, en lögn som lätt kunde avslöjas – samtidigt som han hävdade att han skyndade sig ut direkt efter utstämplingen. Ville han ge intryck av att han kom ut på gatan förhållandevis sent (och på så sätt skaffa sig ett alibi) hade det varit mycket enklare att hävda att han tog tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut. Stämpelklockan var inte synlig från väktarnas position i receptionen. Och dessutom kunde han ha sagt att han säkert småpratade en stund med väktarna – vilket hade varit svårt att motbevisa och vilket dessutom var vad han troligen gjorde. Men han gav alltså snarast motsatt version, att han skyndade sig ut.
TP tar upp att Skandiamannen kommer med nya – och felaktiga – uppgifter om tiderna i rätten och då blir korrigerad av advokaten Liljeros som bara behöver titta i polisens förhörsprotokoll för att se den tidigare lämnade tiden. Visst. Det förstärker verkligen inte Skandiamannens allmänna trovärdighet. Men hur tolkar vi lämpligen hans felaktiga uppgifter? Som utslag av en lömsk och uttänkt lögnkampanj för att bygga upp ett listigt konstruerat alibi – eller som slarv för att detaljen då saknade större betydelse för honom själv?
7) Hur trångt om tid är det för Skandiamannen (för att utföra mordet sedan han stämplat ut och kommit ut på gatan?) TP försäkrar att det är gott om tid och det gör han genom att förutsätta att Skandiamannen senast kliver ut på Sveavägen 23.20. Då har han 90 sekunder på sig innan han skjuter.
Resonemanget bygger förstås på den högst osäkra hypotesen att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 – och i så fall ganska nära 23.19.00. TP förutsätter nämligen – och jag instämmer – att Skandiamannen pratade en liten stund med väktarna. Om detta samtal var tämligen kort, en halv minut, kan nog Skandiamannen ha varit ute på gatan en minut efter utstämplingen. Om det i stället var så långt som väktaren Henry O uppgett i förhör – ”ett par minuter” – så faller ju TP:s hypotes fullständigt.
Och den kan falla långt innan dess får vi väl säga. Det räcker med att den verkliga utstämplingstiden var 23.19.30 (och då håller vi oss fortfarande till den tveksamma teorin om att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 plus ett okänt antal sekunder och inte 23.20 plus ett okänt antal sekunder). Eller att Skandiamannen pratade med Henry i en hel minut. Eller slutligen att Skandiamannens uppgift om utstämplingstiden var den korrekta, då kan samtalet med väktarna ha varit mycket kort och det finns ändå ingen möjlighet att han begått mordet.
Om vi nu förutsätter det TP vill ha det till, att Skandiamannen var ute på gatan så tidigt som klockan 23.20.00 – hur blir det då?
Ja, TP tänker sig att Nicola F möter paret Palme utanför Skandias entré 30 sekunder senare och då har – enligt hans resonemang – redan Skandiamannen positionerat sig som förföljare till dem.
Det låter tight, men med det berömda skohornet kanske det skulle gå nätt och jämt. Dock skulle det förutsätta ett agerande från Skandiamannen som inte andades minsta tvekan. (Och förstås att han hade en revolver med sig, men den högst obekräftade förutsättningen har vi redan bjudit TP på tidigare – när vi accepterade den teoretiska möjligheten att Skandiamannen tog sig till Grand för att skjuta Palme.)
Det här resonemanget förutsätter dock ytterligare en sak: att Skandiamannen har en sådan tur att inte Nicola sett att han just kommit ut från arbetsplatsen, gått i riktning mot makarna Palme, låtit dem passera och sedan börjat följa efter dem – alltihop under den korta tidrymden alldeles innan Nicola och paret Palme möts..
8) Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?
TP försöker besvara min invändning om att inte några vittnen från vare sig Grand eller mordplatsen reagerade över Skandiamannen när han dök upp i media kort tid efter mordet, bland annat i TV:s Rapport.
Och det gör han genom att hänvisa till att det visst fanns sådana vittnesreaktioner, fast vittnena tog väldigt lång tid på sig – nämligen uttalandena från Mårten Palme och Lars J sommaren 2018 i samband med publiciteten kring Filterartikeln. Båda kan tänka sig att det var Skandiamannen de såg – utanför bion respektive på Tunnelgatan. Frågan är förstås bara: hur mycket kan deras funderingar 32 år efter mordet tillföra om vi tillämpar normala kriterier på vittnesuppgifter? Kanske inte så mycket.
TP skriver också:
Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.
Det här är ju bara knappt ett år efter mordet, inte drygt 32 år efter samma händelse. Så här kanske TP har något i alla fall?
Nja. Uttrycket ”starkt igenkännande” är en hårdragning av vad TP själv redovisat i Filter. Där framgår att hon fick se ett foto av Skandiamannen med ansiktet retuscherat. Hon säger: »Jag tycker att det stämmer liksom, kroppshyddan, men jag tycker han verkar för kort.«
Dagens Nyheter rapporterar om kommissarie Jerker Söderbloms vittnesmål i hovrätten i Palmemålet. Samme Söderblom är en auktoritet i Thomas Petterssons argumentering för att Skandiamannen inte fanns som vittne vid Dekorima efter mordet. (Tidningen har fel om Söderbloms titel, vid tiden för rättegången har han blivit kriminalkommissarie.)
9) Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen. Kriminalkommissarien Jerker Söderblom blev generande uppmärksammad när han under Palmerättegången medgav att han lagt in påhittade uppgifter i en promemoria, uppgifter som var avsedda att bana väg för en fortsatt satsning på att försöka knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet. Söderblom hade skrivit promemorian i december 1987 vid en tidpunkt då han var utlånad till Säpos Palmegrupp som just sysslade med PKK-spåret.
Under hösten hade Söderblom ägnat sig åt inläsning av vittnesmål från Sveavägen för att se om det fanns belägg för att PKK låg bakom mordet. Och promemorian var det mest påtagliga resultatet av denna inläsning.
TP är inte intresserad av att diskutera denna pinsamma promemoria. I stället är det just faktumet att Söderblom gjort sin inläsning av dessa vittnesmål som han väljer att lyfta fram.
Om jag förstår TP rätt ska vi tolka det som att Söderblom gick igenom vittnesuppgifterna från Sveavägen på ett sätt som skulle ha lett till att han hittat bevis för att Skandiamannen befunnit sig på platsen som vittne om så verkligen hade varit fallet.
Man kan förstås också vända på resonemanget och säga att han efter en noggrann genomgång borde ha hittat bevis för att Skandiamannen inte befunnit sig på platsen – om nu denne inte hade varit där.
Såvitt det går att bedöma utifrån sitter inte dagens Palmeutredare på information som tillåter vare sig den ena eller andra bestämda slutsatsen. Det är i alla fall min tolkning.
Men självklart är det här ett centralt inslag i debatten om Skandiamannen: hur noga har polisen kammat igenom vittnesmålen? Ju mer de gjort det utan att hitta belägg för att han var på plats, desto mer stärks förstås den typen av misstankar mot honom som TP för fram.
Det är i det sammanhanget som TP:s och min diskussion om Söderblom har kommit upp.
Det hela startade med att jag refererade den kritik av den tidiga utredningen som dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist riktade när jag intervjuade honom 2010.
Edqvist beklagade för mig att det under perioden närmast efter mordet inte gjorts något systematiskt försök att få de olika vittnena på platsen att kartlägga vilka andra personer de sett där. Och därför kunde polisen i efterhand inte vara säker på vilka personer som befunnit sig utanför Dekorima.
Edqvist och jag diskuterade inte Skandiamannen konkret. Men det han sa till mig har förstås stor relevans i diskussionen om honom.
Hur var det då med Söderblom? Hade Edqvist fel, hade Söderblom gjort en seriös koll som faktiskt kunde klargöra vilka vittnen som befunnit sig på Sveavägen?
Låt oss titta på fakta i fallet. Det blir lite långt, men det är å andra sidan rätt intressant.
Alltihop började med att Säpos Palmegrupp hösten 1987 hade fått i uppdrag av P-G Näss, operativ chef på Säpo, att undersöka vilka uppgifter från Sveavägen som tydde på att PKK mördat Palme.
Syftet från Näss sida var att få gruppen att fokusera på mordplatsen. Det som hade hänt var nämligen att denna grupp efter Holmérs avgång arbetade tämligen självständigt från den övriga utredningen. Spaningsledare för hela utredningen var under denna period Ulf Karlsson, en administrativ chef på rikspolisstyrelsen som inte gjorde särskilt mycket för att hålla ihop eller styra de de olika grupper inom polisväsendet som jobbade vidare med mordet, var och en på sitt håll.
Gruppen inom Säpo som arbetade vidare med Palmemordet hade efter Holmérs avgång fått en chef, Walter Kegö, som tillsammans med en av sina medarbetare, Jan-Henrik Barrling, kom att styra in arbetet på att helt enkelt samla in alla sorters uppgifter som skulle visa att PKK var ett allvarligt hot mot svenska intressen. Själva Palmeutredandet kom liksom i andra hand.
Som Näss senare kom att beskriva saken: ”Deras ambition har varit att visa att PKK är en av de farligaste organisationerna i västvärlden. Jag kan inte riktigt inse att det är ett huvudsyfte med mordutredningen.”
Till sist krävde han att de skulle fokusera på sådant som kunde knyta PKK till Sveavägen: ”Jag sa uttryckligen till dem: ’Jag vill inte höra mer från er om nya hot, nya attentat eller sådant, utan nu sysslar ni med mordutredningen!’”
För egen del var Näss benägen att med tiden avveckla utredningen av PKK;s eventuella roll i Palmemordet om det inte kom fram något med substans som knöt organisationen till dådet.
Den hållningen från Näss ledde lite senare till att Kegö och hans kompanjon Barrling kom att söka stöd för sitt arbete på annat håll – bakom Näss rygg inledde de ett samarbete med Ebbe Carlsson för att med lite speciella metoder göra en storsatsning på ett återupprättande av PKK-spåret. De förberedde helt enkelt en avlyssningsoperation med hjälp av en polisagent som var avhoppare från den kurdiska organisationen. Tanken var att de avlyssnade samtal som polisagenten drog igång på något sätt skulle ge intryck av att bevisa PKK:s allmänna farlighet.
Förberedelserna gick mycket långt. Men det hela slutade i en politisk skandal sommaren 1988 då Ebbe Carlssons livvakt fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Justitieministern avgick och TV sände två långa omgångar KU-förhör med inblandade personer. Allt det där finns utförligt beskrivet i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.
Men tillbaka till hösten 1987. Näss hade alltså gett ett direktiv till Kegös grupp om att strama upp sig och utreda en möjlig PKK-koppling till Sveavägen. Och det var bakgrunden till att den till Säpo inlånade Söderblom (då kriminalinspektör) började med sin kontroll av vittnesförhören från mordkvällen.
Det han letade efter var helt enkelt kurder eller personer som åtminstone såg ut som om de skulle kunna vara kurder och som befunnit sig inom viss närhet till mordplatsen.
Resultatet blev uppenbarligen magert men Söderblom berättade i hovrättsförhandlingen i Palmemålet att han i alla fall hade hittat tre uppgifter som hade anknytning till kurder. Och då tyckte han att han kunde skriva en PM som tog fasta på de uppgifterna.
Han författade också en promemoria utifrån detta men insåg att den såg väldigt svag ut. Som han sa i rätten:
Två av de här kurderna har bevisligen alibi. Det tredje vittnet som hade pekat ut en kurd hyser jag vissa frågetecken för. (Svea hovrätt avd 4, mål B 1952/89:31 Aktbil. 99, vittnesförhör med Jerker Söderblom 19890920).
Han rev sin promemoria och skrev en ny version som i mer allmänna ordalag levde upp till vad Kegös grupp kunde ha användning för, några svepande formuleringar om att mordet verkade vara organiserat och att mördarna kom från Mellanöstern. Men han avstod den här gången från att lägga till några konkreta uppgifter som var för svaga för att tåla detaljgranskning.
I denna slutliga version hette det följaktligen att det inte gick att avgöra om PKK var inblandat eller inte, men att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer”. Dessa personer kom, skrev Söderblom, från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Söderbloms PM kan läsas här.
I rätten medgav Söderblom ganska krasst att de observationer som legat till grund för de resonemangen var spekulationer. Som han sa: ”Det var inte ett dugg märkvärdigt att man ser invandrare på Sveavägen”. Och han tillade att de scenarion med en PKK-komplott som diskuterats i Kegös grupp egentligen var ”totalt värdelösa”.
Han hävdade i rätten att han för egen del försökt hissa en varningsflagga i gruppen när det gällde att dra förhastade slutsatser. Men inte desto mindre hade han skrivit sin PM som byggde på dessa spekulationer.
TP försöker nu beskriva Söderblom som en sorts hjälte som tappert kämpade emot när han blev pressad av andra att blåsa upp PKK-spåret. Som TP skriver:
Själv ansåg Söderblom att en av hans viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för att hitta kurder där inga fanns.
Vi kan i alla fall konstatera att även om Söderblom innerst inne ansåg att han borde ha tagit strid mot den fantasifulla satsningen på PKK-spåret så gjorde han inte riktigt så.
I vittnesbåset försökte kommissarien urskulda sig med att han skrivit sin PM i någon sorts högre syften, nämligen för att ”provocera fram” ett beslut från sina chefer om en omfattande genomgång av vittnesmålen från Sveavägen, en genomgång som inte hade gjorts. Han hade velat få ”folk att reagera, höja på ögonbrynen eller vad som helst”. Och därför hade han presenterat sin konspirationshypotes ”rätt så okritiskt”.
För att ändå tona ner vad han skrivit urskuldade han sig i rätten med orden:
Jag har inte påstått i den här PM att det är organiserat. /…/ Jag har sagt att det var intressant det vi höll på med. Jag använder ord som ’preliminär’ och ’tecken på’.
Söderbloms sammanställning av de faktiska vittnesuppgifter han hittat i Sveavägsavsnittet har till skillnad från hans spektakulära PM aldrig offentliggjorts. Av förhöret med honom i hovrätten får man i vilket fall det alldeles tydliga intrycket att han mest fokuserade på uppgifter som möjligen kunde knytas till kurder.
Men han kan förstås ändå ha hittat något som klargjorde om Skandiamannen var där. Eller?
Den frågan är egentligen redan besvarad i Den osannolika mördaren, sid 90, där TP talar med Söderblom om dennes inläsning:
Jerker Söderblom minns inte att Skandiamannen överhuvudtaget var aktuell.
– Jag uppfattade honom som betydelselös, säger Söderblom.
Det här räcker ju för att det ska framstå som svårbegripligt att TP över huvud taget åberopar sig på Söderblom.
Men ytterligare en sak kan tilläggas: Söderblom ansåg inte själv att hans genomläsning var att jämföra med någon särskilt djupgående utredning. Det framgår av förhöret med honom i hovrätten att han hoppades att inläsningen skulle leda till att en hel grupp utredare tog sig an Sveavägsavsnittet i stor skala för att utreda om mordet kunde ha varit resultatet av en konspiration.
Kegös grupp fick också vid något tillfälle ett besked från spaningsledningen att så skulle ske. Stockholmspolisens våldsrotel skulle göra den undersökningen, hette det, och det lät som om Söderblom skulle flyttas tillbaka från Säpo till den öppna polisen för att ingå i den utredningen.
”Efter en tid fick vi dock besked att man hade inte folk till det här”, sa Söderblom i hovrätten och förklarade att det var då han blev ”förargad” och började skriva på sin PM – där han först direkt pekade ut kurder och sedan skrev om texten så att den mer vagt handlade om gärningsmän från Mellanöstern.
Vad ledde då denna PM till? Ja, i alla fall inte till att Söderblom fick vara med om att göra den genomgång av utredningsmaterialet som han hade hoppats på. Som svar på en direkt fråga i rätten om någon sådan utredning kom till senare sa han:
Den har gjorts, men jag har inte deltagit alls, utan det är [kriminalkommissarie] Paul Johansson som har skött detta.
Det här lämnar förstås ett utrymme för TP att säga: ja, kanske inte Söderblom gjorde en så märkvärdig utredning. Men Paul Johansson tycks ha gjort det i alla fall – så Stig Edqvist måste ha haft fel.
Det är med andra ord lika bra att vi uppehåller oss vid den saken också redan nu.
Paul Johanssons kontroll bör – om vi tar till med marginal – ha gjorts någon gång efter Söderbloms författande av sitt PM den 4 december 1987 och före den 14 december 1988, dagen då Christer Pettersson togs in till polishuset för att delta i en konfrontationsgrupp.
Det finns inga synliga spår av att den innebar det som borde ha varit väsentligt för att Stig Edqvists slutsats alls skulle kunna ifrågasättas – nämligen att det hållits nya förhör med mordplatsvittnena.
I förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Pettersson hittar vi förhör med alla de vittnen från mordplatsen som spaningsledare och åklagare bedömde som väsentliga. Men protokollet innehåller nästan inga förhör med mordplatsvittnen från den nämnda ettårsperioden – exempelvis hittar vi inga som helst sådana förhör med helt centrala vittnen som Anders B, Anders D, Anna Hage, Karin J, Stefan G, Leif L, Lars J och Inge M.
Givetvis kan det ha hållits några icke redovisade förhör med Sveavägsvittnen under denna period. Men då får vi förutsätta att biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell som sammanställde förundersökningsprotokollet ansåg att de saknade all betydelse för åtalet.
Oavsett att det knappast verkar ha tillkommit ny kunskap under denna period genom nya förhör med mordplatsvittnena såg Palmeutredarna med största sannolikhet till att läsa på Sveavägsmaterialet i samband med att utredningen allt hårdare fokuserades på Christer Pettersson – allt annat vore ju orimligt när möjligheten till ett mordåtal började hägra vid horisonten.
Men dessa högst sannolika detaljstudier av gamla förhörsprotokoll tycks knappast ha lett till någon klarhet om Skandiamannen. I alla fall inte den sortens klarhet som TP hoppas på, någon sorts bevis för att han inte fanns med som vittne på Sveavägen.
Den som läser förhören med Skandiamannen i tingsrätten och hovrätten kan tvärtom konstatera att åklagarsidan helt tydligt godtar att han fanns på platsen som vittne.
Låt oss notera att Skandiamannen var kallad som försvarsvittne för att yttra sig om Lisbeth Palmes sinnestillstånd. Om åklagarna haft några belägg för att han inte varit där minuterna efter mordet hade det ju varit lämpligt för dem att presentera dessa belägg och därmed förmedla intrycket av att Petterssons försvarare valt att åberopa en helt otillförlitlig person.
Låt oss alltså konstatera att det definitivt inte var så som TP skriver i sitt senaste inlägg, att det faktiskt ”fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste” – varken någon som var utförd av Jerker Söderblom eller någon som gjorts av Paul Johansson.
Som vi sett har det inte varit möjligt för TP att få stöd för sin tes om den stora betydelsen av Söderbloms arbete ens genom att gå till Söderblom själv. I stället har han valt att backa upp sitt påstående genom att hänvisa till en annan polis, kriminalkommissarien Ingemar Krusell.
TP skriver:
Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete.
Det enda direktcitatet från Krusell om Söderblom som TP återger är dock av tämligen neutral natur: ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”.
Men för all del, visst kan Krusell ha sagt något välvilligt om Söderbloms inläsningsinsatser. Frågan är bara vilket värde ett sådant uttalande kan ha.
Det första och mest uppenbara problemet med att sätta upp Krusells allmänna lovordande av Söderbloms insatser är förstås att det blir som att jämföra äpplen med päron.
När jag talade med Edqvist 2010 hade han varit spaningsledare i mer än tolv år. När han sa att det fanns brister i vissa delar av utredningen så visste han vad han talade om och hans kritik av tidigare misstag var väldigt exakt. Det han var ute efter i det här fallet var det som nödvändigtvis borde ha gjorts i princip direkt efter mordet, det skulle ha hållits förhör med vittnena på Sveavägen med specifika frågor om vilka andra personer på platsen de kunde påminna sig.
Sådana förhör är ju beroende av att vittnenas minnesbilder är så färska och oförstörda som möjligt. Söderblom kunde inte gärna ha kunnat kompensera för detta mer än ett år senare. Även om han fått med sig ett antal medarbetare och satt igång och verkligen hört vittnen – på ett förhoppningsvis omdömesgillt sätt dessutom, ett som inte var alltför präglat av att det gällde att hitta kurdiska mördare – så hade vittnenas ursprungliga minnesbilder delvis bleknat bort eller ersatts av olika pålagringar.
Med andra ord: Krusell må ha yttrat sig välvilligt om Söderbloms kapacitet som utredare. Och Söderblom hade säkert visat prov på kompetens under sin yrkeskarriär. Men det har knappast någon relevans för det vi diskuterar här – nämligen i vilken utsträckning Palmeutredarna hade skaffat sig en systematisk överblick över vilka personer som befunnit sig på mordplatsen minuterna efter dådet mot statsministern.
Det andra problemet med att hänvisa till Ingemar Krusell som en sorts motvikt mot Stig Edqvist handlar om den påtagliga möjligheten för att Krusells omdöme kan ha påverkats av dennes egen 100-procentiga uppslutning bakom utpekandet av Christer Pettersson.
Jag hade en del kontakt med Krusell och minns honom som en trevlig person på många sätt – och för all del som en av de mera seriösa förespråkarna för teorin att Christer Pettersson var Palmes mördare. Men han hade utan minsta skymt av tvekan bestämt sig för att sanningen om Palmemordet var att Pettersson var gärningsmannen. Så här lyder ett par typiska citat från hans bok Palmemordets nakna fakta:
Sanningen har utkristalliserats i den fastställda gärningsmannaprofilen, och den har konturerna av Christer Pettersson. Det är den nakna sanning som finns kvar sedan det ena efter det andra utredningsuppslaget ’klätts av’ i utredningen om mordet på Olof Palme. (Sid 16)
Någon annan gärningsman kan aldrig komma i fråga. När jag själv lämnade Palmeutredningen 1990 hade jag insett att jag inte kunde fortsätta att söka en sanning som vi redan funnit i förundersökningen mot Pettersson. (Sid 336)
Det här andas, tycker jag, en farlig trosvisshet.
Om Söderblom också hade samma trosvisshet när det gällde Pettersson vet jag inte. Men ganska snart efter sitt arbete med PKK-spåret hade han i alla fall – i likhet med Krusell – placerat sig bland dem som gick i spetsen för att få Christer Pettersson fälld för Palmemordet.
Det var Söderblom som satt som förhörsledare när Pettersson kommit in till polishuset på morgonen den 14 december 1988. Och det var han som då delgav Pettersson misstanke om mordet på Olof Palme och mordförsök på Lisbeth Palme.
Ännu ett år senare gjorde han precis vad som förväntades av honom när han vittnade i hovrätten om att hans i det läget besvärande PM om PKK-spåret var en ren skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten.
Det vill säga: om Krusell lovordat Söderbloms insatser som utredare på det sätt som TP vill ge intryck av, hur mycket är det värt egentligen? I synnerhet när inte ens Söderblom själv hävdat att hans inläsning från hösten 1987 kunde beskrivas som en utredningsinsats av betydelse?
Det kan tyckas lite omotiverat att ägna så här stort utrymme åt en till synes perifer aspekt av diskussionen om Skandiamannen. Men TP:s häpnadsväckande upphaussning av Jerker Söderbloms insatser i Palmeutredningen är intressanta, menar jag. De speglar att han börjar få så ont om argument så att han närmast reflexmässigt går emot mina synpunkter vart det än leder honom.
I vilket fall, i botten på den här diskussionen om värdet av Söderbloms inläsning av vittnesmål ligger ju den centrala frågan: var befann sig Skandiamannen minuterna efter mordet. Och medan jag hållit på att skriva detta inlägg har det kommit in en kommentar till bloggen från signaturen Emma, postad 181118 1823, som direkt har med den saken att göra.
Emma koncentrerar sig på de uppgifter som finns i förhören om livräddningsinsatserna.. Och hon visar – vad jag kan se – att det finns flera vittnen vilkas kommentarer mycket väl tycks syfta på begränsade försök från Skandiamannen att delta i livräddningsarbetet.
I så fall var han där, bland de andra vittnena.
10) Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren. Jag påpekade att TP:s egen research bland bekanta och arbetskamrater till Skandiamannen visade att dessa hade svårt att tro att han kunde vara gärningsmannen, han var helt enkelt fel typ. TP gör i sitt svar om det till att dessa personer skulle ha varit Skandiamannens personliga vänner och att de helt enkelt hade intresse av att försvara hans rykte.
Jag blir lite överraskad över detta. TP har i sin bok beskrivit Skandiamannen som en lite udda figur, en socialt inkompetent och psykiskt komplicerad person som lätt kom på kant med sin omgivning. Hur kan den beskrivningen förenas med att när TP frågar runt om Skandiamannen som person bland dem som kände honom så träffar han på idel vänner som av lojalitet backar upp den avlidne?
Där har vi de tio punkterna.
Mitt intryck är att Thomas Pettersson börjar få slut på argument. Och jag tänker mig att det är förklaringen till att han spontant höjer rösten, det vill säga kommer med anklagelser om bristande hederlighet från min sida.
* * *
Det är dags att börja avrunda den här debatten. Thomas Pettersson är välkommen att skriva ett avslutande svarsinlägg på min blogg. Ifall han inte väcker några stora helt nya frågor kommer jag då för egen del att nöja mig med några rader i kommentarsfältet – i den mån jag anser att det behövs.
Och givetvis kommer kommentarsfältet även i fortsättningen att vara fortsatt öppet för alla som har ytterligare synpunkter eller frågor att bidra med.
GÅR GÅTAN MED Brabantmorden till sist mot sin lösning?
Det handlar om en serie brutala och till synes meningslösa våldsdåd i Belgien under det tidiga 80-talet. 28 människor dödades i samband med en serie rån mot bland annat livsmedelsaffärer.
Det har spekulerats om att dåden varit ett led i Stay Behinds verksamhet – en belgisk parlamentskommitté försökte utreda detta men utan att komma till något svar.
Vad som nu hänt är att det blivit känt att en före detta polis på sin dödsbädd erkänt att han var den så kallade ”Jätten”, ledaren för mördarligan.
Den som läst min bok Konspiration Olof Palme vet att jag ser ett antal omständigheter som pekar på att det svenska Stay Behindnätverket kan ha haft anknytning till Palmemordet. Men jag tar också upp lite grann om Stay Behinds verksamhet i andra länder, exempelvis Belgien. Det står en del om Brabantmordet på sid 236-39.
Låt oss hoppas att äntligen det kan bli klarhet kring dessa händelser – och kanske att det i sin tur också öppnar för nya rön om andra händelser från samma tid och liknande sammanhang.
FÖR ER SOM BOR I STOCKHOLMSTRAKTEN: nu på måndag talar jag på Solna Folkets hus om det fortfarande olösta statsministermordet. Rubrik är helt enkelt: ”Mordet på Olof Palme”.
Och jag kommer att sammanfatta mina viktigaste slutsatser från mina olika böcker som berör ämnet, inklusive den senaste: ”Huvudet på en påle”.
Det kommer att finnas plats för frågor och jag kommer att ha med mig lite böcker för den som vill köpa.
SNART ÄR min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, slutsåld.
Egentligen är det två böcker. Den blev så tjock att Bokförlaget Kärret publicerade den i två delar som säljs tillsammans.
Länge har Mörkläggning gått att köpa till ett pris avsevärt lägre än originalpriset. Men nu när upplagan snart är slut går priset upp till mer normala nivåer igen. Prishöjningen kommer 1 oktober.
Den som beställer boken via min hemsida kan fortfarande, september ut, köpa boken för 218:-. För det priset får du två volymer på sammanlagt 980 sidor. Böckerna är inbundna med skyddsomslag och innehåller källor, notförteckning och register. Priset är inklusive moms, expeditionsavgift och porto.
Från och med 1 oktober höjs priset på hemsidan till 346:-. Den som vill köpa Mörkläggning sparar alltså 128:- på att skynda sig. (Motsvarande höjning blir det för den som köper via andra försäljningskanaler som nätbokhandeln.)
Det var med Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet jag vann Grävande Journalisters pris Guldspaden.
Boken kom 1997 men är fortfarande den mest utförliga genomgången av de tidiga årens Palmeutredning. Den är oumbärlig särskilt för den som är intresserad av Holmérs tid som spaningsledare och hela det märkliga förlopp som brukar kallas Ebbe Carlssonaffären. Ett långt avsnitt går igenom polisens olagliga avlyssningsoperationer som delvis genomfördes med hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna”, menade Ragnar Strömberg i Aftonbladet.
Och Lars Linder i Dagens Nyheter skrev:
”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”
”KOM INTE OCH SÄG ATT det inte funkar. Tro mig, tortyr funkar. Okej?”
Det är ingen större idé att ordna någon gissningstävlan om vilken ledande internationell politiker som formulerat sig så. Alla gissar rätt.
Ingen blir heller överraskad av att få höra att samma politiker förtydligat sig med orden: ”Jag får faktiskt inte säga detta, men det är jävligt skönt med tortyr.”
Och det är det där sista som är poängen, för som Donald Trump – ja, det är klart det var han – också förklarat spelar det honom ingen större roll om tortyr fungerar för att få fram information: ”De förtjänar det i alla fall för vad de gör mot oss.”
Och vilka är ”de”? Förmodligen vilka som helst som Vita huset betraktar som sina fiender. Trumps CIA-chef Mike Pompeo är känd för sina uttalanden om att visselblåsaren Edward Snowden borde avrättas.
Vi har just börjat vänja oss vid att leva i en värld vars viktigaste enskilda makthavare låter som en serietidningsskurk.
Det här sker samtidigt som det som Edward Snowden och andra varnat för: att vi håller på att glida in i en värld där extrem detaljövervakning av enskilda människor är ren rutin för de stora underrättelsetjänsterna.
Om det finns något som är positivt med den här eskalerande utvecklingen är det att vi kanske på allvar har en chans att få en diskussion om demokrati, en diskussion som går bortom de självförhärligande klyschor som de flesta regimer i världen omger sig med.
För faktum är att nästan vartenda land på vårt jordklot kallar sig demokratiskt. Saudiarabien och Vatikanstaten tillhör de ytterst få undantagen. Men verkligheten ser, i varierande utsträckning, annorlunda ut.
Så här börjar min ny bok Huvudet på en påle:
”Vi vill gärna föreställa oss att det finns skarpa gränser mellan demokrati och diktatur. Att vi lever i den förra sortens samhälle och att vi därmed befinner oss långt ifrån den andra obehagliga varianten.
Och med ‘långt ifrån’ kan vi mena två saker.
Dels att det samhälle vi lever i har stabila inbyggda spärrar som gör att det inte i första taget utvecklas i odemokratisk riktning. Och dels att demokratiska regeringar också håller ett visst praktiskt avstånd till diktatoriska regimer, det vill säga: inte inleder sig i alltför intimt samarbete med dem.
Det är trevligt att föreställa sig att det är så. Men nu fungerar det inte alltid på det sättet i praktiken, vare sig med spärrarna eller avståndet.”
Och Trump må vara hur grotesk som helst. Men inget av det där startade med Trump.
De första kapitlen i min nya bok handlar om Rafael Trujillo som härskade över Dominikanska Republiken i 31 år, från 1930 till 1961. Under hela den tiden upprätthölls på papperet långtgående demokratiska rättigheter för medborgarna: pressfrihet, allmänna val och så vidare. Men det var bara på papperet. Om någon utmanade Trujillos maktutövning försvann personen i fråga för att till sist rapporteras död i en bilolycka eller liknande.
Det visste alla. Men de fick inte prata om det.
Personkulten tog sig extrema former. Såväl landets huvudstad som landets högsta bergstopp namngavs efter diktatorn och fick heta Ciudad Trujillo respektive Pico Trujillo.
Samtidigt var den dominikanske ledaren en väl sedd samarbetspartner till Washington. Han var antikommunist och därmed en respektabel representant för frihet och demokrati.
Till sist blev den bisarre härskaren i alla fall en politisk belastning – och då försvann han med samma sorts drastiska metoder som han själv använt mot sina motståndare. Mordet på Trujillo arrangerades, givetvis höll jag på att säga, av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
Under samma årtionde som inledde Trujillos tid vid makten, 1930-talet, förberedde också toppkretsar i det amerikanska näringslivet en fascistisk militärkupp i USA. Det är väl dokumenterat, men planerna sprack och i samma veva sopades spillrorna av dessa planer under mattan. Jag berättar om saken i Huvudet på en påle.
Där finns också berättelsen om hur den sekulära och demokratiska regim som fanns i Iran i början av 50-talet störtades av CIA – därför att den hotade amerikanska och brittiska oljeintressen. Vad som följde var mer än 25 år med brutal diktatur under shahen, följt av en ännu längre period med den islamiska republik vi ser i dag. Under shahen slogs den politiska oppositionen systematiskt sönder, så den starkaste kraften vid shahens fall var just mullorna. Det är ingen överdrift att säga att CIA-kuppen 1953 bäddade för dagens situation.
I Huvudet på en påle återkommer jag till FN:s pågående utredning av den svenske generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch i september 1961. FN fortsätter att utreda omständigheter som är mycket besvärande för USA, Belgien och Storbritannien – men svenska media skriver i princip ingenting. Det är lite besynnerligt för att uttrycka det milt.
Boken innehåller också en intervju med Mathias Mossberg som var huvudsekreterare i den tredje svenska ubåtsutredningen och som skrivit en uppmärksammad bok i ämnet, I mörka vatten.
Mossberg menar, och har många argument som talar för hans sak, att svensk militär i samarbete med NATO förde svenska folket bakom ljuset under 80-talet. Vad som skulle se ut som aggressiva sovjetiska ubåtskränkningar av svenska vatten var med största sannolikhet hemliga övningar med ubåtar från väst. Det hela tjänade inte bara till att höja försvarsanslagen och föra Sverige närmare NATO, det undergrävde också Olof Palmes nedrustningssträvanden. Och det var ingen oviktig fråga under den här tiden. Palme sågs som ett stort irritationsmoment i Washington. Och bland svenska militärer fanns det många som såg honom som ett direkt hot mot nationens intressen.
Det avsnittet leder osökt över till andra halvan av boken som är ägnad åt Palmemordet. Det är ju ett ämne jag skrivit om förr. men den här gången sätter jag särskilt fokus på Lisbeth Palmes vittnesmål och det märkliga sätt på vilket det har hanterats av utredarna under olika perioder.
Vad såg egentligen Lisbeth Palme i det märka gathörnet den där februarikvällen? Och varför var Holmér till synes totalt ointresserad av hennes vittnesuppgifter? Kontrasten mellan det och vad som kom senare är häpnadsväckande stor. För plötsligt, tre år senare, lyftes plötsligt Lisbeth Palme fram till rollen som det helt centrala vittnet i rättegången mot Pettersson.
I den här delen av boken intervjuar jag Åke Rimborn, polisen som hade det första längre samtalet med henne efter mordet. Jag talar också med den tidigare Palmeåklagaren Solveig Riberdahl, förre spaningsledaren Dag Andersson och nuvarande spaningsledaren Hans Melander. Och jag redovisar en rad okända omständigheter som tillsammans fördjupar vår förståelse för de fortfarande ouppklarade händelserna på Sveavägen.
BTJ, tidigare Bibliotekstjänst, har redan hunnit ut med den första recensionen av boken. Recensent är Anders Weidung. Han skriver bland annat:
”Kring flera dramatiska politiska händelser och kända personers död, t.ex. Palme, Hammarskjöld och Kennedy, kvarstår misstankarna att de officiella utredningarna döljer/mörklägger mäktiga, högt uppsatta aktörer även i demokratiska stater. Gunnar Wall är frilansjournalist och sedan lång tid inriktad på frågor om statliga konspirationer, hemlig underrättelseverksamhet m.m. /…/ Den andra delen ägnas åt en mycket noggrann och välinformerad genomgång av Palmeutredningen och de många frågetecknen kring den. Framställningen, som präglas av stor förmåga att lyfta oklarheter i de officiella förklaringarna, är medryckande, ofta spännande, och har ett stort antal referenser.”
Nu återstår det att se hur boken tas emot av andra recensenter. Och framför allt av er, läsarna.
Förhoppningsvis kan den bidra både till att vässa den svenska debatten om demokratin och dess förutsättningar och till att föra oss några steg närmare sanningen om Palmemordet.
Gunnar Walls blogg 