Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

Schiaffino Musarra: ”En av de största händelserna i Sverige – och man pratar inte om den i skolan”

”Palme var den typ av ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet.” Schiaffino Musarra har skrivit TV-serien ”We Got This”, en mörk komedi om Palmemordet. Han spelar själv huvudrollen. Foto: Peter Cederling/SVT

FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE Schiaffino Musarra var hösten 2017. Då var det fortfarande högst osäkert vad som skulle bli av hans projekt, en mörk komediserie för TV om Palmemordet.

Det lät som en idé som inte skulle gå att genomföra. Fel ämne. Punkt. Men när jag pratade med Schif, som han kallar sig, förstod jag snart att han verkligen hade tänkt igenom sitt projekt. Och jag förstod också att han hade ett genuint intresse för mordet och mordutredningen.

Vi satt på anrika konditori Ofvandahls i centrala Uppsala och diskuterade de många besynnerliga detaljerna i fallet. Det var ingen tvekan om saken, Schif var påläst.

Men det betydde ju inte att han nödvändigtvis skulle lyckas med att få göra TV-serien. Snarare tvärtom. Ämnet innehåller väldigt många känsliga frågeställningar som kan få håret att resa sig på ett normalförsiktigt TV-bolags chefer och jurister. Och ju större kunskaper en manusförfattare har om fallet, desto fler riskabla infallsvinklar kan han eller hon skriva in i manuset. Dessutom var det ju problemet med själva grundidén: får man verkligen skoja om Palmemordet?

Jag hoppades att Schif skulle lyckas, men jag hade mina tvivel.

När jag nu pratar med honom igen är det vilda projektet verklighet. Serien går på Sveriges Television. Och mycket talar för att den kommer att visas på många håll i världen. (Det kan i sin tur öppna för ett annat drömprojekt som Schif har. Mer om den saken längre ner.)

För den som missat det: ”We Got This” handlar om en amerikansk filmare som gift sig med en svenska och bosatt sig i Sverige.  Det går si och så med inkomsterna och rätt som det är har han – utan att fatta hur – skaffat sig en rejäl skatteskuld som han inte har råd att betala.

Han letar desperat efter något sätt att göra stora pengar som inte är kriminellt. Det är då han får höra talas om att det finns 50 miljoner kronor att hämta för den som löser Palmemordet.

Så långt är likheten hundraprocentig mellan huvudrollsinnehavaren George English och Schiaffino Musarra. Skillnaden är att George English blir dramatiskt indragen i mordutredningen medan Schif i stället slås av idén att här kan det finnas en story att berätta på film.

Likheterna är annars stora på flera sätt. Både Schif och hans rollkaraktär förstår svenska alldeles utmärkt men tycker det är pinsamt att tala det och envisas därför med engelska. Och privat ser Schif precis ut som George English (nja, det är väl tvärtom, om man ska vara noga): långt hår, långt skägg och en kanske inte alldeles klädsam hatt högst upp.

Vad vill då mannen bakom detta märkliga projekt uppnå? Underhålla tittarna? Givetvis. Men långt ifrån bara det.

Tidigt i serien får George English ett tillfälligt jobb som lärarvikarie. Han har redan då börjat läsa in sig på Palmemordet – som innan dess vetat ett dugg om – och är helt uppfylld av det när han träffar sina elever. De är lika okunniga som han nyligen var och ute på skolgården iscensätter han en rekonstruktion av dådet vid Dekorimabutiken. Det visar sig att det fungerar, eleverna rycks snabbt med.

”För mig var den delen av storyn verkligen viktig, säger Schif till mig.

Han förklarar:

”Det handlade helt enkelt om mina erfarenheter med mina egna barn. När jag blev intresserad av Palmefallet och av att skapa en TV-serie om det började jag fråga dem om man pratat om Palme i skolan. Och svaret var alltid nej.”

”Jag tyckte det där var en väldigt märklig avstängning. Århundradets brott, momentet som förändrade Sverige för alltid, alla håller med om att det var så, oavsett vilka åsikter man har om Olof Palme. Det var en av de största händelserna i svensk historia. Och man pratar inte om det i skolan?”

”Min dotter hade tagit hem en tjejkompis som åt middag hos oss en kväll. Hon hade hört att jag jobbade med att göra en TV-serie och undrade vad den handlade om. Jag sa att den handlade om Olof Palme. Hon sa: ‘Vem?’ Jag sa: ¨’Sveriges statsminister.’ Hon sa: ‘Det är ju Stefan Löfven som är Sveriges statsminister.’ Hon hade aldrig hört Palmes namn.”

”Jag berättade lite för henne och senare fick jag höra att hon blivit helt uppslukad av fallet och letade efter fakta själv. Jag vet att det är så det brukar fungera: när man tar upp det här med ungdomar så blir de väldigt intresserade. Och det var ett av mina viktigaste argument när jag skulle sälja in serien till Sveriges Television. Det finns en hel ny generation i Sverige som inte vet ett dugg om vare sig människan Olof Palme eller om mordfallet. Och det här är ett sätt att nå dem. Den tanken gillade de på SVT.”

Så var det helt tydligt, tänker jag. Jag har kollat vad SVT skriver på webben om ”We Got This”. Där kallas serien ”folkbildande” och det heter vidare:

”Vi vill nå ut till en yngre eller ny publik samt göra något helt nytt, och istället för att undervisa vill vi underhålla med förhoppningsvis ny och djupare kunskap om Palmeutredningen.”

Det där låter fruktansvärt nyttigt och lite tråkigt, tänker jag när jag läser det. Och den präktighetsstämpeln stämmer väl inte så bra med den speciella absurda, roliga och lite sorgliga känslan i serien. Men jag tror det kan vara sant på något plan ändå.

Ska de klara upp århundradets mordgåta – privatspanarna som spelas av Schiaffino Musarra, Anki Larsson, Olle Sarri och Alexander Karim? Foto: Peter Cederling/SVT

Schif hoppas i alla fall att det ska fungera så och att det i bästa fall kan få rejäla konsekvenser för det allmänna kunskapsläget om statsministermordet:

”Om Palmegruppens dokument blir offentliga nu tycker jag det vore en bra idé om skolklasser arbetade med dem och gick igenom materialet.”

På den här punkten i samtalet invänder jag och säger att det finns ett stort ”om” på den punkten. Om de blir offentliga. Det kanske slutar med att Krister Petersson visserligen lägger fram en lösning men inte avslutar fallet formellt. Palmegruppen upplöses och utredningen läggs på is. Förundersökningssekretessen ligger kvar. Och inga nya papper kommer ut från Palmegruppens arkiv.

Jodå, Schiaffino Mussara håller med om att den möjligheten finns på kartan. Som han uttrycker det:

”Det är lätt att föreställa sig hur mycket känslig information som kan finnas i det där rummet där allt förvaras, saker som inte ens behöver ha att göra med Palmefallet.”

Vi enas under samtalet om att det bland annat kan handla om misstag och förbiseenden från polisen som nog inte ser så vackra ut om de kommer ut.

Just den saken tror dock inte Schif spelar så stor roll när det handlar om det som nu står i fokus för det alla väntar på: den lösning som Krister Petersson och Palmegruppen ska presentera.

Schif tror som så många andra att denna lösning kommer att vara den anställde på försäkringsbolaget Skandia som kom ut från sin arbetsplats en kort stund före mordet. Och han tillägger:

”Det är visserligen pinsamt för utredarna om de lägger skulden på Skandiamannen eftersom han har funnits i deras papper från början. Men jag tror att det är en risk som de anser är värd att ta. Det drabbar inte dem som jobbar med utredningen nu. Alla som jobbade med fallet i början är antingen döda eller har slutat arbeta med det.”

Jag kan förstås inte låta bli att fråga vad Schif tror om själva hypotesen. Kan det vara Skandiamannen som skjutit Palme?

”Jag tycker det är för många tillfälligheter för att den teorin ska stämma. Han behöver vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att han då har ett skjutvapen på sig. I Amerika går många omkring med skjutvapen men det är ju verkligen inte vanligt i Sverige. Motivet är också ganska svagt: han avskydde Palme, heter det. Men det fanns massor med folk som avskydde Palme.”

”Det pratas om att han skulle ha lånat ett vapen från någon och lämnat igen det sedan han skjutit Palme, det är en ganska konstig sak att göra. Och jag tycker också det låter konstigt med någon som först skjuter statsministern och sedan kommer tillbaka efter tjugo minuter och riskerar att bli igenkänd av folk på platsen – det är något med det som bara inte fungerar för mig.”

Schif berättar att han för ett tag sedan blev intervjuad av Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, tidskriften som pekat ut Skandiamannen.

”Vi pratade om deras teori och han frågade om jag var bekant med principen om Ockhams rakkniv, att den enklaste lösningen också är den riktiga. Men jag undrar: vad är det som är så enkelt med Skandiamannen?”

Schiaffino misstänker alltså att åklagaren kommer att presentera en lösning som är ännu en återvändsgränd. Varför i så fall?

”De vill verkligen avsluta fallet, det är tydligt. Och det bästa sättet att avsluta ett fall är att peka ut en död snubbe.”

Jag säger att det talats om att de kanske kommer att peka ut Sydafrika i stället.

”Det skulle vara fascinerande om de gör det”, säger Schif.

Oavsett vad Petersson lägger fram kommer inte diskussionen att ta slut, gissar jag.

Schif svarar direkt: ”Nej, precis. Slutade någon prata om JFK sedan Warrenkommissionen presenterat sin lösning och fallet tekniskt sett var avslutat? Försvann den frågan?”

Och faktum är, förklarar filmaren, att han hoppas på att få göra en liknande TV-produktion som ”We Got This” i USA. Men inte en serie om Palmemordet, utan en om just mordet på JFK. Och andra dramatiska händelser som mer eller mindre hänger samman med Kennedymordet.

”Från det tidiga till det sena 60-talet i USA fanns det fem-sex uppmärksammade mord i USA av den typen”, säger han. ”Du kan inte prata om mordet på JFK utan att komma in på morden på RFK, MLK, Medgar Evers och Malcolm X. En serie om JFK skulle kunna fortsätta hur länge som helst.”

Kommer det att bli verklighet?

”Om Palmeserien slår internationellt”, säger Schif, ”skulle det hjälpa till. ‘Den där tokiga amerikanen som reste till Sverige för att lösa Palmemordet har nu skrivit en TV-serie där han tänker lösa mordet på JFK!’ Reklamen för den produktionen skulle skriva sig själv.”

Tillbaka till den serie som i alla fall redan blivit verklighet, den om Olof Palme. ”Schif” berättar att han hoppas att det blir en andra säsong.

Jag reagerar direkt – det betyder väl i så fall att han inte kommer att presentera någon lösning i slutet på den här säsongen?

”Det är korrekt”, säger Schif. ”Ni som tittar kommer inte att få lösningen i sista avsnittet. Faktum är att jag var förhindrad att ge er den. Enligt ansvariga på SVT skulle det vara för kontroversiellt att ens inom ramen för fiction antyda att vi visste vem som mördade Olof Palme.”

Så om det blir en andra säsong får vi inte svaret i den heller?

Schif är inte lika kategorisk när han svarar på den frågan.

”Vi får se. SVT har varit bekymrade över hur människor ska reagera på säsong ett. Det jag hoppas på är att det inte blir några starka negativa reaktioner. I så fall tänker jag mig att vi kan börja med en andra säsong med ett annat perspektiv. Ungefär: ‘Hallå, alla vet att det här är fiction, vi håller bara på och tramsar, det finns inget att oroa sig för.'”

Han fortsätter:

”I vilket fall: jag tycker att jag egentligen inte kan komma till slutet på den här historien utan att lägga fram en lösning på något sätt. Men det finns förstås olika metoder att göra det. George English behöver inte nödvändigtvis stå på en scen och hålla i en check på 50 miljoner kronor. Det bästa sättet kanske är att publiken vet att huvudpersonerna har löst fallet men att de inom ramen för storyn inte får något erkännande för det.”

Det har funnits annat som bekymrat Sveriges Television, berättar Schif:

”I första säsongen beskrivs till exempel Hans Holmér som ledare för en grupp nazistiska poliser. Jag fick frågan från folk på SVT om jag antydde att Hans Holmér var nazist. ‘Nej’, sa jag, ‘bara att han umgicks med nazister.’ Han gjorde ju det, jag säger inget nytt här. Folk som kan ämnet har skrivit om den saken.”

Schif säger att han tycker det är bra att folk som läser min blogg ska veta vilken typ av problem han har brottats med.

”Om ni tycker att det borde ha funnits med mer fakta om Palmeutredningen i serien säger jag att jag håller helt med. Men mina händer har varit bundna i det fallet, jag har inte fått igenom det. Jag önskar att vi kunde ha gjort fiction som närmade sig fakta i fallet lite mer. Det skulle ha blivit mer fascinerande.”

Samtidigt medger filmaren att det också finns sådant som han själv ser som bekymmersamt när det gäller att stoppa in fakta från utredningen i en fiktiv historia.

”Det kan helt enkelt bli en svår balansakt när det gäller att få till ett bra berättande. Jag tycker exempelvis det är intressant att en polis med anknytning till baseball-ligan hade en lägenhet längs mördarens flyktväg, vilket är sant. Men vad betyder det egentligen? Det vet jag ju inte. Och om jag inte kan följa upp det i berättelsen, varför ska jag då alls ta med det? Enda sättet att följa upp det vore att hitta på något.”

Till sist: själva utgångspunkten för serien är vad som hände Olof Palme. Hur skulle Schif själv beskriva personen och politikern Palme?

”Jag skulle beskriva honom som den sorts ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet. Olof Palme var inget helgon, han var trots allt politiker, men han stod för något som i alla fall enligt min åsikt verkligen betydde något. Han ville hjälpa de många i stället för att hjälpa de få. Han var en sorts ledare som du såg upp till. Det var därför hans död blev en så stor händelse.”

*  *   *

Det finns en lång intervju med Schif Musarra som Tobias Henricsson gjort i ett avsnitt av podden Palmemordet. Se gärna versionen på Youtube med bilder och svensk textning. Där berättar han bland annat om hur han fick SVT att gå med på några av de kontroversiella favoritidéer han hade. Han började helt enkelt med att presentera det mest extrema slut på serien som han kunnat komma på. Precis som han räknat med möttes det av smått chockade reaktioner. Då var det läge att förklara att han faktiskt hade några andra varianter som han kunde tänka sig i stället. Det mottogs snabbt med största välvilja. Lyssna själva om ni vill veta mer…

Schif har också intervjuats i P4 Extra där han bland annat berättar om svåra personliga händelser i livet. De har, menar han, bidragit till att han som ett överlevnadsverktyg utvecklat en känsla för vad han kallar ”dark comedy”.

FOTNOT: JFK är (som de flesta väl vet) en vanlig beteckning på John F Kennedy, USA:s president 1961-1963. Han mördades i Dallas under en färd i bilkortege. Den man som polisen gripit som misstänkt, Lee Harvey Oswald, blev skjuten i polishuset av Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter. RFK var Robert F Kennedy, bror till JFK. Han ställde upp i presidentvalet 1968 och mördades under valkampanjen. MLK står för den legendariske medborgarrättskämpen Martin Luther King som också mördades 1968. Medgar Evers och Malcolm X var andra framstående medborgarrättskämpar, de mördades 1963 respektive 1965. Samtliga dessa mord har väckt mycket stor uppmärksamhet i USA.

FOTNOT 2: We Got This visas på söndagar i SVT 1 och finns också på SVT Play.

Nedräkning inför Peterssons tillkännagivande

Olof Palmes rock. Bild från polisens tekniska utredning. Kan det vara DNA-spår som hittats på den som lett till Palmeutredarnas kontakt med Rättsmedicinalverket?

NU BÖRJAR DET koka lite extra i nyhetsmedia när det bara är drygt två månader kvar till den 30 juni – den senaste dagen för Krister Peterssons utlovade tillkännagivande av lösningen på Palmemordet.

Igår kom Aftonbladet med en artikel med uppgifter om att flera avlägsna släktingar till Skandiamannen hade topsats för DNA-test av Palmeutredarna.

Palmeutredningen ska sedan ha kontaktat Rättsmedicinalverket för att gå vidare med ärendet. Det skulle ha skett den 13 mars. Men någon analys utfördes aldrig av verket och ärendet är avslutat där. Det är okänt om i så fall önskad analys utförts någon annanstans.

Uppgifterna har inte kommenterats av Palmeutredarna. Däremot har Expressen och Dagens Nyheter publicerat artiklar med likartat innehåll.

Det är lätt att dra slutsatsen att topsningen skulle vara ett led i en beviskedja mot Skandiamannen.

Det är i alla fall vad journalisten Thomas Pettersson tror. Han är författare till den artikel i tidskriften Filter där Skandiamannen kategoriskt och med namn och bild pekades ut som Palmes mördare.

Men då är det viktigt att komma ihåg att Krister Petersson redan i februari gjorde sin utfästelse om att presentera en lösning. Det pekar inte direkt på att han skulle behöva några DNA-tester för att gå i mål, oavsett vilken lösning han redan bestämt sig för.

Däremot pekar det på att utredarna har tillgång till DNA på ett föremål som tycks ha anknytning till brottet. Och att de därför vill jämföra med DNA från en eller flera identifierade personer. Om uppgifterna att släktingar till Skandiamannen topsats är riktiga pekar det på att Palmegruppen inte har tillgång till Skandiamannens eget DNA utan får gå den här omvägen.

Men syftet med undersökningen kan lika gärna vara att utesluta att Skandiamannen är mördaren som att binda honom till mordet.

När Krister Petersson och Palmegruppen presenterar det som de vill ha godtaget som en lösning är det rimligt att tro att de är angelägna om att avfärda andra hypoteser som förekommit i debatten. Och Skandiamannen är ju utan jämförelse det spår som fått mest uppmärksamhet i nyhetsmedier den senaste tiden.

Givetvis är det lockande att spekulera kring vad det skulle kunna vara för föremål som har spår av DNA och som är så intressant att det har föranlett utredarnas framstöt till Rättsmedicinalverket.

Det mest sensationella vore förstås mordvapnet. Men det skulle ju också kunna vara något vapen som i största allmänhet väckt utredarnas intresse, till exempel för att det funnits i Skandiamannens vapensamlande bekants ägo.

Palmes rock har tidigare undersökts för spår av mördarens DNA eftersom gärningsmannen kan ha lagt handen på Palme. Den gången ledde det inte till framgång. Kan utredarna ha lyckats bättre i samband med en ny teknisk undersökning? Problemet, vad som än skulle kunna hittas på rocken, är att flera vittnen rörde vid Palme i samband med livräddningsförsök som gjordes. Även Skandiamannen hävdade faktiskt att han deltog i dessa försök.

En annan möjlighet är att utredarna har tillgång till ett dokument, till exempel ett anonymt brev, som de tror har skrivits av mördaren. Och det finns förstås ytterligare tänkbara varianter.

Men innan det kommer fram att det verkligen genomförts någon DNA-undersökning i samband med förberedelserna för att avsluta fallet är det fortfarande högst osäkert om DNA-spår kommer att spela någon som helst roll i presentationen av den utlovade lösningen.

Fortsatt avvaktan är alltså vad som gäller för oss som inte har insyn i vad utredarna förbereder. Först när de lägger fram vad de har går det att föra en riktigt meningsfull diskussion om det räcker som bevisning. Eller om det inte är av bättre kaliber än PKK-spåret och utpekandet av Christer Pettersson.

Men i väntan på det är givetvis synpunkter på frågan ändå välkomna här på bloggen.

 

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

Lars Borgnäs andra svar till Gunnar Wall: Det finns mer att upptäcka i vittnesförhören

Tunnelgatan, polisfoto kort tid efter mordet. Restaurang Bohemia som Lars Borgnäs nämner i samband med ett vittnesmål låg på höger sida av gatan, i korsningen med Luntmakargatan. Det är fortfarande restaurang där, nu under namnet Mancini. En provisorisk reklamskylt för Bohemia syns på byggbaracken.

Här kommer Lars Borgnäs andra svar till mig i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget. Och jag bemötte honom i detta svar.

Nu kommer Lars Borgnäs med ett inlägg som får bli en slutreplik i debatten mellan honom om mig i den här formen. De ytterligare synpunkter jag har för min del får återkomma i kommentarsfältet. Och givetvis är inte bara Lars Borgnäs utan också alla bloggens läsare välkomna att komma med kommentarer i denna debatt även i fortsättningen. /Gunnar Wall


GUNNAR, DU UNDRAR OM JAG VERKLIGEN kan göra anspråk på att ha funnit något nytt i vittnesförhören efter trettiofyra år.

Ja precis det påstår jag att jag har gjort, med hjälp av en närläsning med avseende på just dessa faktorer: vad de olika vittnesmålen säger om Olof Palmes fall i relation till de båda skotten och vad de säger om tidsavståndet mellan dem.

Har ingen annan studerat materialet ur just den aspekten? Jo, det har faktiskt jag själv gjort, men inte särskilt framgångsrikt.

I min bok Nationens intresse närmade jag mig samma problematik men kunde då inte frigöra mig från föreställningen att det första skottet ”måste” ha varit riktat mot Olof Palme. Den oundvikliga slutsatsen blev då att i så fall måste de två skotten ha avfyrats mycket snabbt efter varandra, med mindre än en sekunds, eller snarare en halv sekunds mellanrum.

Detta för att få ekvationen att gå ihop. Längre kom jag inte den gången, eftersom jag alltså inte mentalt kunde frigöra mig från en ogenomtänkt övertygelse om att Olof Palme ”måste” ha varit målet för den första kulan.

Vittnet G på Bohemia

Sedan dess har jag ändrat inställning. Jag inser nu att det inte kan vara någon tvingande nödvändighet att gärningsmannen först ”klarade av” OP. Jag inser nu också att det är en orimlighet att skotten skulle ha avfyrats så tätt efter varandra som på mindre än en sekund. De vittnen som talar om två eller tre sekunders mellanrum, eller ett markant mellanrum, kan inte ha tagit så fel – inbegripet Kerstin N. Men ytterligare ett vittne, hittills inte offentliggjort, styrker mig också i uppfattningen att det gick minst två sekunders mellan skotten. Att jag inte nämnde det vittnet i boken ska jag tids nog förklara.

Det är en kvinna, som jag kallar G. Hon åt middag inne på restaurang Bohemia tillsammans med några väninnor vid mordtidpunkten. En av väninnorna hade hon lärt känna i Libanon. Plötsligt hördes två smällar utifrån gatan.

Vid den första smällen reagerade den libanesiska väninnan förskräckt. G, som uppfattade det som en avgassmäll från en passerande bil ute på Luntmakargatan, hann börja ge henne en lugnande kommentar innan den andra smällen kom. G uppfattade den andra smällen som mer dämpad än den första, och hon tolkade det som att bilen hade hunnit avlägsna sig en bit upp i backen, dvs Luntmakargatan söderut, och hon sa detta till väninnan med tillägget: ” Vi är inte i Beirut nu”.
Som G återger det är det uppenbart att det måste ha gått mer än en sekund, snarare två eller tre, mellan de båda smällarna.

Detta vittnesmål är Palmeutredarna informerade om. G ringde nämligen upp polisen en tid efter mordet och berättade om sina observationer. Det mest intressanta hon hade att berätta var dock något annat, nämligen att det efter smällarna kom in en man på restaurangen. Han satte sig vid ett bord utan att ta av sig ytterkläderna eller beställa något, för att en kort stund senare lämna platsen och gå ut på gatan igen. Det var mannens utseende och märkliga uppträdande i direkt anslutning till smällarna som fick G att kontakta utredarna, sedan en polis i hennes bekantskapskrets uppmanat henne till det.

Palme föll efter skott nummer två

Tidsavståndet mellan skotten kan tyckas vara en petitess i mordgåtan men just vad gäller den omvända skottföljden utgör det ett av de tre benen slutsatsen vilar på – de andra är den omedelbara effekten av Olof Palmes ryggskada, som fick honom att rasa ihop i fritt fall utan fördröjning, samt mordplatsvittnenas i mina ögon samstämmiga uppgifter om att han inte föll ihop förrän efter det andra skottet. Varken du eller någon annan kommentator på bloggen har givit något konkret exempel på motsatsen. Det har mest handlat om allmänna resonemang om minnespsykologi och om möjligheten att protokollen varit felskrivna. Det får mig att misstänka att ingen bevisning, hur ”tung” den än förefaller vara, kommer att klara sig mot invändningar av det slaget. Man kan ju alltid hävda att vittnena inte har sett det de säger sig ha sett och att det de har sett inte har kommit med i förhörsprotokollen – och att dessa fel kan slå systematiskt åt ett och samma håll, nämligen i en riktning som råkar bekräfta den uppfattning man redan har.

Jag står fast vid att alla vittnesmål som har något att säga i frågan, såsom de är upptecknade i de tidiga förhören, tagna till sitt face value, indikerar att OP inte föll förrän efter skott nummer två. Om han redan var nere på gatan när det andra skottet kom borde någon ha sett det och uttryckt det så i sina förhör. De två vittnen som hade platsen i fokus vid första skottet – i synnerhet Inge M men även Anders B – borde i så fall ha noterat att offret redan då rasade till marken. Att Anders D uppges säga så i sitt andra referatförhör kan jag inte tro avspeglar hans verkliga uppfattning, den tror jag kom fram med hans egna ord i radiointervjun på natten och i det samma natt nedtecknade polisförhöret.

En man sköt Palme, en annan sprang upp på åsen

Men det finns även andra intressanta saker att upptäcka i vittnesförhören, trots de trettiofyra åren som gått. Det handlar om att ställa in skärpan på en viss omständighet som man intresserar sig för och läsa dokumenten ytterst noggrant. En spännande sak är signalementet på gärningsmannen vid mordplatsen i relation till signalementet på mannen som sprang upp på åsen, sedd av Lars J och Yvonne N.

Där finns anmärkningsvärda olikheter, och de får mig att misstänka att det inte rör sig om samma person.

Med andra ord: en man sköt Olof Palme och en annan sprang upp på åsen. Om det är riktigt – och jag tar upp detta i boken – innebär det att vi måste frigöra oss från ännu en invand föreställning om händelseförloppet, nämligen att Olof Palmes mördare flydde uppför trapporna. Det kan för övrigt knyta an till vittnet Gs observation av mannen på Bohemia.

Hur mordet gick till

Men åter till dina invändningar om hur mordet gick till. Du skriver angående Anders Bs iakttagelse att gärningsmannen la handen på OPs axel att jag påstår att han höll fast och bromsade OP i tre sekunder. Det låter, menar du, som en orimligt lång tid, under vilken OP skulle ha kunnat reagera och avvärja angreppet.

Det kan jag hålla med om, men så menar jag inte att det gick till. Jag tänker mig istället att det kan gått till så här:

Gärningsmannen – som kan vara en person som OP känner eller som han av annan anledning släpper nära inpå sig – går de sista stegen (som Anders B ser) till vänster om och något bakom OP fram mot korsningen, i riktning snett in mot Tunnelgatans mynning (som Cecilia A ser det). Eventuellt pratas de vid. Plötsligt lägger gärningsmannen upp sin högra hand på OPs högra axel – inte håller fast den, märk väl, mer som en gest av förtrolighet (som Anders B också
tolkar det), men möjligen får det OP att känna sig obekväm.

OP vänder sig till vänster mot gärningsmannen (som Inge M ser det), kanske för att be honom lägga av. Kanske säger han detta till mannen, men utan att göra sin irritation synlig för omgivningen – han har ju trots allt nyss samtalat med mannen och, som sagt, de kanske känner varandra. I ett sådant läge börjar man inte plötsligt skrika och gorma. Här, omedelbart före det första skottet, bromsar OP in på stegen, men observera att det inte är gärningsmannen som fysiskt hejdar OP, utan det är effekten av att han håller kvar sin hand på dennes axel.

Detta är alltså, kan jag tänka mig, vad som händer vid Olof Palmes sista steg i livet. Det är det som får LP (som enligt Inge M hamnat hamnar något steg före OP) att titta bakåt för att se vad som pågår, alltså att vrida sig halvvägs åt vänster samtidigt som OP gör detsamma. Det ser då på avstånd ut som om de båda samtidigt tittar in i eller genom Dekorimas skyltfönster, och det är just så Cecilia A uppfattar det.

I det läget har gärningsmannen tagit fram revolvern och håller den, osett av alla, i vänster hand, alltså närmast skyltfönstret.

Olof Palme kanske ser den men utan att omedelbart ta det hela på allvar (den kanske ingår i gärningsmannens normala utrustning, och OP vet om det). Men detta är förstår en spekulation. Alternativt upptäcker inte OP vapnet förrän alldeles före första skottet, gärningsmannen håller det ju i midjehöjd. Det är också möjligt att gärningsmannen håller det bakom OPs rygg, och då ser han det förstås inte (men den positionen verkar besvärligare att beskjuta LP från, med precision). Gärningsmannen avlossar det första skottet riktat mot LP som står en knapp meter längre fram, och eftersom hon är vriden halvvägs bakåt kan kulan stryka tangentiellt längs hennes rygg. Redan här bör hon ha haft en möjlighet, om inte förr, att se gärningsmannen – han beskjuter ju henne rakt från sidan.

Nej Gunnar, det handlar inte om någon cirkusartistskjutning. Vi har att göra med en mycket skjutskicklig person, helt trygg med sitt vapen, med en plan för vad han tänker göra och med ett motiv till det. I planen ingår helt visst att döda OP – därför har han lagt handen på dennes axel, för att ha kontroll medan han avlossar det första skottet.

Men han räknar med att OP ska vara handlingsförlamad under ett par sekunder därefter, och att han då ska hinna rikta in sig för det andra. Han ska döda OP, det vill han vara hundraprocentigt säker på, men han har också ett motiv, eller ett uppdrag, att beskjuta LP. För honom är det mest rationellt att göra det först eftersom han inte har kontroll över henne men vill att skottet ska träffa henne ungefär så som han har planerat.

Här finns flera möjligheter eftersom vi inte känner till hans motiv när det gäller LP, och därmed inte heller hans plan.

Som skicklig skytt kan han knappast ha avsett att försöka döda henne med det skottet, så grovt kan han inte missa på en knapp meters avstånd. Han kan i och för sig ha haft avsikten att döda henne men ändrar sig sedan i sista sekunden – det är kanske svårt för honom att skjuta ihjäl en kvinna, och det kanske inte ens är hans egen idé – och han vrider undan vapnet en smula. Alternativt har han bara avsikten att markera ett skott mot henne – för att skrämma, eller av något annat skäl – och sätter det mot baksidan på hennes kappa. Följden blir en strimma över hennes rygg, vilket kanske bara råkade bli så. Han kanske hade varit fullt nöjd även om kulan bara hade strukit längs utsidan av kappan. Man skulle kunna tolka in i det skottet att gärningsmannen var likgiltig till exakt hur den kulan skulle träffa.

Hursomhelst, när första skottet går ryggar OP reflexmässigt bort från vapnet eller smällen, det vill säga vrider sig åt höger samtidigt som han kanske kurar ihop och böjer sig något framåt. Allt detta sker i så fall instinktivt, och under dessa två sekunder – men först då – nyttjar gärningsmannen sin högra hand till att kontrollera OPs rörelse.

OP kommer nu i ett läge där gärningsmannen, möjligen efter att ha tagit ett steg bakåt, kan höja revolvern två decimeter och rikta den mot önskat ställe på OPs ryggrad (han väljer enligt Kari Ormstad det bästa området som finns på en kropp att sikta mot om man vill vara säker på att få dödlig effekt) och han skjuter honom snett nedåt i ryggraden, med en liten vinkel åt vänster beroende på OPs högerrotation.

Anders B ser vid det första skottet gärningsmannens högra hand uppe på OPs axel men ser inget vapen eller någon blixt eller rök. Han tycker att smällarna låter dämpade. Allt detta tolkar han som att gärningsmannen har vapnet i vänster hand och avfyrar det framför sig själv, dolt för Anders B (som ser två rökpuffar hänga i luften först när gärningsmannen går åt sidan efter det andra skottet).

Vid det andra skottet har flera vittnen hunnit få mordplatsen i fokus. Eftersom gärningsmannen har sin högra hand uppe på OPs axel och samtidigt – något bredvid och på ungefär samma höjd – med vänster hand riktar vapnet mot övre delen av OPs rygg, uppfattar några i hastigheten det som att skottet kommer från gärningsmannens högra hand.

OP faller blixtsnabbt till marken och gärningsmannen sänker båda händerna samtidigt och för med höger hand undan sin rock på höger sida (vilket Inge M tolkar som att han stoppar vapnet i rockfickan) samtidigt som han sticker in vapnet med vänster hand i en ficka eller ett hölster innanför rockens högra sida, dvs den som är närmast gatan (vilket Ann-Charlott H ser).

I samma moment som han för in vapnet innanför rocken tar han något steg bakåt (vilket Inge M noterar, och Anders D tolkar som en tvekan) och vrider sig samtidigt åt vänster (det sker i ett moment, enligt Anders B) för att därpå gå några steg och sedan börja springa in på Tunnelgatan. Under de sekunder han har backat undan har han tittat på OPs kropp som just landat utsträckt på trottoaren – detta för att kontrollera att kulan haft avsedd effekt. Med kulan mot Lisbeth har han inte motsvarande behov att läsa av effekten eftersom den inte är lika viktig för honom. Men rimligen hinner han konstatera att hon inte fått någon allvarlig skada, och nöjer sig ändå med det.

Det handlar inte om någon cirkusartist, men det handlar om en person som till fullo behärskar sitt vapen och som, tror jag, är tränad att agera med full sinneskontroll även i en våldssituation med dödlig utgång – före, under och efter. En närstridsutbildad person, sannolikt. Den möjliga kretsen att söka i borde inte vara stor om gärningsmannen var svensk.

Lisbeths dilemma

Avslutningsvis några ord om Lisbeth Palmes bevekelsegrunder. I motsats till dig Gunnar tror jag att hon omedelbart, redan på mordplatsen, förstod att hon hamnat i ett svårt dilemma. Vid sidan av chocken tror jag det kan ha bidragit till att hon blev fullständigt förvirrad, ja närapå hysterisk (vilket det sedan var viktigt för henne att förneka). Hon insåg direkt att det fanns saker hon aldrig skulle kunna berätta om beträffande förspelet till mordet – varför de gått just hit och vart de var på väg, att hon hade sett gärningsmannen, kanske till och med pratat med honom och möjligen även kände till eller anade mordets bakgrund och motiv.

För henne stod det genast klart att det fanns omständigheter som skulle komma att hindra henne från att tala om detta eftersom det skulle kunna få för henne oacceptabla följder. Det förklarar hennes märkliga agerande redan på sjukhuset – att hon inte kunde inlåta sig i detaljerade förhör med några kriminalpoliser, att hon inte kunde låta dokumentera skadan på ryggen. Alla utredningsåtgärder uppfattades från början av henne som ett hot. Hon kunde inte beskriva vad som verkligen skett på mordplatsen, det hade lett till för henne omöjliga följdfrågor. Hon kunde inte berätta att hon hade sett gärningsmannen och skulle kunna beskriva honom, därför gav hon inledningsvis intrycket att hon ingenting hade sett och ingenting visste. En rekonstruktion på plats var också utesluten för hennes del eftersom hon inte kunde visa hur de verkligen gått och stått och vad som hänt före mordet.

I det första läget hade hon ännu inte konfererat med någon, inte heller med Hans Holmér, och kunde därför ännu inte stå under någons inflytande. Senare, däremot, kan jag tänka mig att hennes och Holmérs/Regeringens/Säpos olika men sammanfallande intressen styrde hennes agerande. Att hon skulle ha varit ett viljelöst verktyg i de andras händer köper jag inte. Hon var starkare än så.

Återigen vill jag betona att hennes eget motiv för att inte berätta fullt ut vad som hänt kan ha varit fullt begripligt, till och med acceptabelt. Vem som helst kanske skulle känt sig tvingad att agera på samma sätt i motsvarande situation. Jag tror att hon ställdes inför ett omöjligt val, men beslutet att hålla inne med vad som hänt var från början hennes eget.

Jag påstår alltså inte att LP ensam satt vid styråran för den mörkläggning som följde, men hon hade haft möjlighet att peka åt rätt håll om hon hade kunnat bortse från konsekvenserna för sin egen del, alternativt Olof Palmes och/eller partiets (eller Sveriges?).

Hon hade nyckeln i sin hand. Samtidigt tänker jag mig, precis som du, att starka krafter var (och är) nöjda med att hon inte gav ifrån sig den. Men den nyckeln går fortfarande att finna. Hittar man den inte måste någon, för vår demokratis skull, till sist ges de förutsättningar som krävs för att bryta upp låset.

Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons

Här kommer mitt svar till Lena Andersson i debatten om Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik både mot vad Lars Borgnäs skrivit och vad Lena Andersson tagit upp i förordet. Lars Borgnäs svarade och jag svarade honom.

Lena Andersson svarade också. Och här nedan kommer mitt svar till henne.  Samtidigt inbjuder jag henne att skriva ett andra svar. 

Jag väntar mig också ett andra svar från Lars Borgnäs, förhoppningsvis nästa vecka. /Gunnar Wall


TACK FÖR DITT svar, Lena!

Vår debatt gäller ju framför allt om Lisbeth Palme visste att hon inte sett Christer Pettersson vid Dekorima men ändå pekade ut honom. Du säger att hon pekade ut honom mot bättre vetande, medan jag föreställer mig att hon trodde att hon faktiskt sett honom där.

Vi är både överens om att han med största sannolikhet inte befann sig i Dekorimahörnan, så allt handlar om vad som rörde sig i Lisbeth Palmes medvetande.

”Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa”, skriver du, Lena, i ditt svar på min recension. Och med det avser du alltså att Lisbeth Palme var i stånd att göra exakta och korrekta iakttagelser på mordplatsen. Och det betyder i sin tur att när hon sa att Petterson var där så for hon medvetet med osanning.

Jag ifrågasätter inte att det mänskliga psyket ibland kan fungera på det sättet under krisartade händelseförlopp, alltså att en person kan göra mycket exakta iakttagelser under stress. Och jag medger också att personen efteråt kan ha tydliga och väsentligen riktiga minnesbilder av vad som skett.

Men det behöver inte vara så och det är till och med vanligt att det inte är så.

Ett tidigt experiment i vittnespsykologi

Det här är ju ett ämne som vittnespsykologer ägnat forskningsmödor åt i många årtionden. Och hur vanskligt det kan vara att veta om en person gör korrekta iakttagelser av dramatiska händelser illustreras redan av ett test som utgjorde själva starten för den experimentella vittnespsykologin. Det utfördes i Berlin 1902 och presenterades några år senare i en bok av den tysk-amerikanske psykologen Hugo Münsterberg. Elizabeth Loftus redogör för det i sin bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996, sid 20).

Under en universitetsföreläsning börjar ett par studenter skrika åt varann. Ordkriget övergår i våld när den ene studenten drar en revolver. Under kalabaliken som följer går ett skott av.

Allt är iscensatt av föreläsaren, en känd kriminolog, men det vet förstås inte de närvarande utom de få som spelat upp scenen.

De studenter som bara varit omskakade åskådare blir sedan ombedda att redogöra för vad de varit med om. Deras svar sorteras in under fjorton olika inslag i händelseförloppet – repliker och händelser.

Det är mycket som blir fel. När det gäller det inslag som vittnena kan redogöra för bäst finns det misstag i 26 procent av svaren. I det sämsta fallet utgör de felaktiga svaren 80 procent av samtliga.

En annan slutsats som kan dras är att felfrekvensen är större när det gäller inslag i den senare, mer dramatiska, delen av händelseförloppet.

Det här tidiga experimentet har följts av många fler och vittnespykologin är ju idag ett omfattande forskningsområde med stor betydelse för de bedömningar som görs inom rättsskipningen. Och den uppfattning som råder i dag har på intet sätt kullkastat vad ovanstående tidigare experiment pekar på: vittnen har verkligen ofta fel, inte minst i dramatiska situationer.

Jag tycker det här är en viktig bakgrund till diskussionen om Lisbeth Palme.

Mannen i ljusskenet

Låt oss nu övergå till det inslag i hennes vittnesberättelse som ligger till grund för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Lisbeth Palme redovisade i olika sammanhang ett antal iakttagelser från mordplatsen. Det hon berättat kan i olika delar vara korrekt eller felaktigt. Och det som är felaktigt kan i sin tur vara felaktigt på olika sätt: hon kan ha missuppfattat saker när det hela skedde, hon kan ha kommit ihåg fel och hon kan av en eller annan orsak avsiktligt ha undanhållit eller ändrat uppgifter när hon förhördes.

Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.

Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. Och att det lett till viktiga luckor i vad vi vet om hennes minnesbilder.

Dessutom tror jag att en del av det vi fått veta att hon redovisat egentligen inte alls stämde överens med vad hon ansåg sig komma ihåg.

Så långt är du och jag överens.

Men den iakttagelse som var central i hennes utpekande av Christer Pettersson tror jag definitivt hade en motsvarighet i verkligheten. Och jag tror att hennes beskrivning av vad hon såg stämmer väl med det faktiska förloppet i alla väsentliga avseenden utom ett – iakttagelsen handlade inte om Pettersson utan om en annan person. Och jag är ganska säker på vem.

Jag tror alltså att Lisbeth gjorde en sådan observation, och jag tror att hon beskrev den ganska väl i rätten. Förutom det mest väsentliga.

Du tror dig veta att när Lisbeth satt där i rätten visste hon att mannen hon observerat inte var identisk med Pettersson.

Det tror inte jag.

Låt oss gå in på detaljerna. Du är säkert ganska väl orienterad i det här, men jag tar det ändå rätt noga för andra läsares skull.

Vi går till förhöret med Lisbeth som hölls hos riksåklagaren den 26 januari 1989. Där berättade hon om tre observationer hon gjort efter mordet – tre observationer som enligt henne förmodligen handlade om en och samme man, mördaren.

En av dessa iakttagelser handlar om en man som efter skottlossningen vänder ansiktet mot henne. Det är den som hon hänvisar till när hon pekar ut Christer Pettersson under rättegången.

Så här står det:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster. Samtidigt sade hon något om en smällare. I det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen. Lisbeth Palme vet inte om hon stod upp eller satt på huk när hon gjorde iakttagelsen, men hon tror att hon stod upp. Mannen stod i ett ljussken.

Hon nämner alltså också två andra iakttagelser. Den ena handlar om en man som avviker från platsen in på Tunnelgatan och den andra om en man hon iakttar ett par minuter senare och som då står vid barackerna inne på Tunnelgatan, vänd ut mot Sveavägen. Enligt förhörsprotokollet tror Lisbeth i efterhand att alla tre iakttagelserna gäller samme man.

Låt oss också notera att förhöret även innehåller uppgifter om en man som var klädd i beige jacka. Lisbeth säger att hon såg honom på avstånd efter skottlossningen. Men han befann sig enligt henne ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon hade iakttagit”.

Mannen i beige finns omnämnd redan i ett förhör som poliser från rikskriminalen höll med Lisbeth Palme våren 1986. Hon såg honom när hon ropade på hjälp. Han befann sig då, enligt hennes uppgifter i det förhöret, ”ca 30 meter norrut på Sveavägen” och var på väg i hennes riktning.

Men närmare än så, på själva mordplatsen, handlade det alltså enligt Lisbeth Palme om en enda man som hon lagt märke till i tre omgångar.

Så var det säkert inte. Hennes uppgift om mannen som begav sig in på Tunnelgatan (och som hon såg snett bakifrån) låter som att det kan vara en minnesbild av mördaren. Den man som ett par minuter efter mordet stod inne på Tunnelgatan var dock knappast mördaren utan nästan säkert vittnet Lars J.

”Det fanns ingen annan person där”

Mannen som Lisbeth befann sig ansikte mot ansikte med då? Det är den observationen som utgör grunden för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Var kommer detta ifrån? Såg hon något som liknar det hon beskriver?

Vi kommer snart till det.

Men låt oss först noga notera att intrycket som förmedlas genom detta förhörsprotokoll är att det inte har funnits någon annan person i själva Dekorimahörnan än mördaren, Olof Palme och Lisbeth Palme själv. Mannen i beige blir en illustration till att när Lisbeth upptäcker ytterligare en person så befinner sig denne på rejält avstånd.

Och just detta – att det bara var tre personer på platsen – är en uppgift som åklagarna behöver av en väldigt enkel anledning.

Som vi märker uppger Lisbeth Palme i detta förhör inget om att hon ser mördaren när han skjuter. Det finns inte heller några uppgifter om att hon sett ett vapen ens efter skottlossningen. Det som finns är en man som står på 5 – 7 meters avstånd och tittar på henne. Och den mannen är enligt Lisbeth identisk med ”nummer 8” från videofilmen – det vill säga Christer Pettersson.

Det där låter ju mycket bra ur åklagarsidans perspektiv. Men att hon säger att Pettersson står där räcker inte ensamt, även om rätten skulle vara benägen att tro på Lisbeth Palmes försäkran om att hon sett just honom.

I ett sådant läge skulle Pettersson, som i och för sig konsekvent nekat till att ha befunnit sig på mordplatsen, plötsligt kunna ändra sig och säga att han faktiskt råkat gå förbi precis i samband med mordet och att Lisbeth Palme tydligen sett honom – men att det definitivt inte var han som sköt Olof Palme.

Med andra ord var det viktigt för åklagarsidan att kunna slå fast att det inte fanns någon annan där. Såg Lisbeth Pettersson på mordplatsen så var det Pettersson som sköt – det är den bärande tesen i åtalet.

I förhöret i hovrätten understryker Anders Helin detta tema genom att fråga Lisbeth Palme om hennes observation av mannen som sprang in i gränden – är hon säker på att det var samma person som stod och tittade på henne?

Lisbeth Palme svarar: ”Ja, det fanns ju ingen annan person.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros säger att han inte hörde Lisbeths svar. Helin går in och svarar i hennes ställe med ett litet förtydligande.

Helin säger: ”Det fanns ingen annan person där.”

Och så här sa Anders Helin i sin slutplädering i tingsrätten:

”Att Lisbeth Palme har sett mördaren och kunnat identifiera honom, det styrks av samtliga vittnen ifrån brottsplatsen. Samtliga vittnen säger sig ha sett endast tre personer intill varandra i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen: Olof Palme, Lisbeth Palme och den man som sedan springer därifrån.”

Förvisso tycks det bara ha varit tre personer alldeles intill varann i ögonblicken då mördaren sköt: mördaren själv och makarna Palme. Mördaren befann sig tätt inpå Olof Palme, som blev skjuten på ett avstånd av omkring 10 – 30 centimeter. Och skottet som snuddade vid Lisbeth Palme sköts på ett avstånd av 70 – 100 centimeter. De tre var alltså verkligen mycket nära varann. Men problemet är bara att när Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson talar hon inte om en man som stod alldeles intill henne i skottögonblicket. Hon säger i det förhör vi nyss citerat att mannen hon såg stod så mycket som 5 – 7 meter ifrån henne. När hon tidigare, i rikskriminalens förhör våren 1986, redogör för samma observation är avståndet till och med ännu längre, 10 – 15 meter.

Det fanns fyra personer på mordplatsen

Och nu kommer det intressanta: på omkring 7 meters avstånd från Lisbeth Palme, i ljuset från Dekorimabutiken i gathörnet, hade det bevisligen alldeles efter skottlossningen stått en man och tittat på henne. Och det var inte mördaren, utan vittnet Anders B. Han stod med andra ord på det avstånd – och i den riktning – som den man som Lisbeth Palme berättar att hon iakttog. Och han stod med ansiktet mot henne.

Det betyder att, trots vad Helin sa i tingsrätten, hade det funnits fyra personer på mordplatsen – inte tre.

Och dessutom är det mycket som talar för att Lisbeth Palmes observation av mannen som stod vänd mot henne var just Anders B.

Han berättade själv om sin bild av händelseförloppet när jag träffade honom långt senare för att intervjua honom till min bok Mordgåtan Olof Palme.

Han är bara några meter från Olof Palme när mördaren skjuter. Vad som utspelas framför hans ögon liknar en sorts avrättning.

Anders observerar gärningsmannen, som drar sig undan men utan extrem brådska. Denne försvinner ur sikte bakom hörnet in på Tunnelgatan, utom synhåll för Anders som inte vet om skottlossningen är över. Anders tar skydd i porten till Dekorimabutiken.

”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger han till mig.

Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp.

”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders.

Samma sak, att kvinnan – det vill säga Lisbeth Palme – tittar på Anders finns tydligt med redan när Anders i november 1987 hörs under hypnos som ett led i polisutredningen.

Anders berättar då att det är fem, sex meter till kvinnan. Och han ser att hon tittar på honom.

Det kan konstateras att Anders uppgifter stämmer väldigt väl med Lisbeth Palmes egen beskrivning av vad hon såg efter skottlossningen. Det gäller såväl avståndet som Anders position framför butiken – och att Lisbeth såg på honom.

De uppgifter hon lämnar om gärningsmannen i förhöret den 1 mars 1986 handlar om en man i 40-årsåldern, med ”kompakt” kropp och kort hals, klädd i en bullig täckjacka. Det får anses vara en hygglig beskrivning av Anders B fast den inte innehåller några uppgifter om ansiktet. Det är däremot, kan vi notera, en beskrivning som stämmer dåligt med den som de flesta andra vittnen gett av gärningsmannen – mest uppenbart att denne tycks ha haft en rock, inte en täckjacka.

Det kan tilläggas att inga andra vittnesmål ger något stöd för att gärningsmannen skulle ha stannat upp när han kommit omkring sju meter bort, och då vänt sig om för att sedan stå och stirra på Lisbeth en stund innan han begav sig in i gränden.

Ifall han gjort så borde han för övrigt ha hamnat intill Anders. Och det borde rimligtvis Anders ha märkt. Men enligt Anders är mördaren borta när Lisbeth vänder blicken mot honom som om hon vädjar om hjälp.

Av allt att döma fanns det alltså bara tre personer kvar på mordplatsen när Lisbeth gjorde den observation som blev central i rättegången (och en av dem var död). Men de tre var inte hon, Olof och mördaren utan hon, Olof och Anders B. Mördaren var inte kvar. Hade även han stått i ljusskenet utanför Dekorima borde hon ha sett både honom och Anders.

När Lisbeth hörs i tingsrätten av åklagaren Anders Helin betonar hon varför hon såg sig om, hon letade efter hjälp.

”Då ser jag en person som står under hörnet … och stirrar … mot mig … och Olof …”

Hon beskriver mannen och förklarar: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”

Däremot tror hon inte då att det är han som skjutit, säger hon i rätten: ”Jag uppfattade att skotten kom från längre håll.”

Den beskrivning Lisbeth i rätten ger av den bedömning hon gjorde i ögonblicket stämmer väl överens med Anders berättelse och med all sannolikhet också med verkligheten. Den man hon ser är inte identisk med mannen som skjutit. Hon vill ha hans hjälp men märker snart att hon kan inte vänta sig hjälp från honom. Samtidigt är Lisbeth klar över att mannen tittar just på henne – det handlar inte bara om att hans ansikte rent allmänt är vänt utåt gatan till. Även här har vi en direkt överensstämmelse med Anders B:s berättelse.

Låt oss för fullständighetens skull också notera att både Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson har uttryckt att de trodde att det var Anders Lisbeth hade sett. K G Svensson drog, vad jag kan förstå, den slutsatsen utifrån tillgängliga faktauppgifter. Holmér hade för sin del ytterligare skäl att dra slutsatsen: hans insatser präglades av att han ville hålla Lisbeth borta från utredningen. Så länge Lisbeth bara pratade om någon som sannolikt var Anders B kunde Holmér inom sin spaningsledning lätt motivera att hon inte hade något viktigt att komma med och att hon lika gärna kunde lämnas i fred.

Visste Lisbeth att det inte var Pettersson hon sett?

Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?

Det tror jag inte.

• Hennes observation av Anders måste ha varit hastig.

• Hon hade förmodligen aldrig sett honom förut.

• Hon betonade själv att hon sett mannen stående i ljusskenet från butiken. Det tyder på att bakgrunden var mer upplyst än hans ansikte.

• I den mån hon ändå kunde urskilja hans utseende hade hon inte haft någon uppenbar anledning att inpränta det i minnet eftersom hon tydligen i det ögonblicket inte tänkt tanken att han kunde vara gärningsman eller inblandad i mordet.

• Observationen av Anders var bara ett inslag i en hel serie av dramatiska iakttagelser av – och interaktioner med – olika personer som snart omgav henne. Det hela var rörigt och det är omvittnat att Lisbeth var i affekt och närmast kom i gräl med en del av de närvarande.

• Veckorna efter mordet konfronterades hon med signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”. Hon genomgick också en konfrontationsvisning med Victor Gunnarsson och en annan med en av dennes bekanta. Dessutom fick hon vid olika tillfällen se foton på mer än 600 personer som förekom i utredningsmaterialet. Hon blev alltså formligen bombarderad med bilder på potentiellt misstänkta ansikten.

Den naturliga slutsatsen är att det för det första är mycket tveksamt om hon lagt märke till detaljer i Anders B:s utseende. Ja, mycket pekar till och med på att hon inte kunde ha gjort det även om hon velat.

Det ansåg i alla fall Svea hovrätt som under rättegången genomförde ett besök på mordplatsen. Rätten konstaterade i sin dom att det motljus från Dekorimabutiken som Lisbeth haft när hon gjorde sin iakttagelse innebar att det inte var möjligt för henne att göra detaljerade observationer av ansiktet på den man hon sett.

Och i den mån hon gjorde det är det högst osäkert om hon kunde bevara dessa iakttagelser i minnet utan att de påverkades av de mer eller mindre suggestiva uppvisningar av bilder och konfrontationsvisningar som hon fick genomgå.

Klimax på allt detta var visningen av konfrontationsvideon med Christer Pettersson – inte minst för att denna visning hade förberetts genom att åklagarna förmedlat bilden av att de nu äntligen hade hittat en starkt misstänkt person. Och en av dessa åklagare, Jörgen Almblad, hade till och med låtit Lisbeth få veta att denne misstänkte var alkoholist.

Mot all denna bakgrund finns det förstås anledning att dra slutsatsen att Lisbeths utpekande av Pettersson inte har någon större trovärdighet i sak. Men vår diskussion gäller ju en annan fråga: om hon skulle ha varit medveten om att det inte var Pettersson hon sett.

Du hävdar ju det. Jag tycker det är en vittnespsykologiskt mycket diskutabel slutsats. Det förutsätter att hon verkligen gjort en detaljerad observation av mannen hon såg, förmodligen Anders B. Och det förutsätter också att hon hållit den bilden bevarad och opåverkad i sitt minne under tre år.

Eftersom Lisbeth Palme var psykolog borde hon ha känt till den rådande uppfattningen inom yrkeskåren när det gällde sådana frågor: att det var högst osäkert om hon under sådana omständigheter kunde göra ett korrekt utpekande.

Jag föreställer mig att din och min oenighet finns redan här, att du inte ger så mycket för den rådande uppfattningen bland psykologer när det gäller sådana frågor. Överraskande nog hamnar du på samma slutsats som Lisbeth Palme själv när det gällde vad hon kunde klara av. Hon talade ju bestämt om sin yrkesmässiga kompetens, den som gjorde att hon hade en väl utvecklad förmåga att observera och minnas.

Varifrån hade Lisbeth fått denna sin tvärsäkerhet om sitt minnes tillförlitlighet? Det vet vi inte. Men en person som kategoriskt gått ut och hävdat att hon var som en filmkamera  är Ulf Dahlsten.

Dahlsten hade satts in av regeringen för att ta hand om Lisbeth och var med under polisförhöret den 1 mars. Och han höll även nära kontakt med henne i samband med åtalet mot Pettersson. Först hade han i en tidning sagt att hon inte gjort några viktiga observationer på mordplatsen. Men i sina memoarer Nirvana kan vänta från 2001, sid 183, skriver han:

Händelserna efter det första skottet fanns i henne som en film, bildruta för bildruta. En film som plågade henne och spelades upp i hennes inre gång på gång, men som hon inte till något pris ville glömma. Med den filmen kunde hon identifiera mördaren den dag de skulle mötas på nytt. 

Det Dahlsten förmedlar till oss – och det han kanske också förmedlade till Lisbeth i samband med utredningen av Pettersson – var alltså budskapet att hennes minne var i stort sett ofelbart. Upplevde hon i efterhand att det var Pettersson som stått utanför Dekorima så var det också Pettersson.

Lisbeth kom som bekant att hänga upp sin säkerhet i utpekandet till den observationsförmåga hon ansåg sig ha utvecklat som psykolog. Resonemanget är lite dimmigt – varför skulle en psykolog vara särskilt bra på att notera ansikten? En kosmetolog, en servitör eller en karikatyrtecknare borde väl vara mer kompetenta när det gäller en sådan sak?

Och även om nu psykologer skulle vara duktiga på att minnas utseenden i ett arbetssammanhang – hur fungerar den kompetensen i en helt annan situation, en där livspartnern just blivit ihjälskjuten?

Psykologer är helt enkelt också människor. Och med det menar jag inte bara att de har sina naturliga mänskliga brister när det gäller att observera och i minnet lagra enskildheter i den långa ström av synintryck som alla människor utsätts för.

Jag menar också att de, precis som andra människor, kan inbilla sig att de minns saker – särskilt om de suggereras till det och om omständigheterna är känslomässigt laddade.

Och för min del menar jag därför att det är rimligt att tänka sig att Lisbeth Palme på felaktiga grunder kom fram till att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen.

Det är att märka att det knappast tycks ha varit en övertygelse som kom till henne direkt.

Promemorian från konfrontationsvisningen den 14 december 1988 är inte särskilt glasklart formulerad när det gäller hennes utpekande. Märk särskilt formuleringen: ”han stämmer på min beskrivning” – inte ”han stämmer med min minnesbild”.

De entydiga formuleringarna kom först i förhöret med Lisbeth den 26 januari – vilket händelsevis är det datum då åklagarna till sist upprättar en utskrift av promemorian om konfrontationen sex veckor tidigare.

Jag vet inte riktigt hur du tänker dig detta förlopp, Lena. Om vi hypotetiskt skulle anta att det hela var en gemensam komplott från Lisbeth och åklagarna blir det ju obegripligt varför hon envisades med alla de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen – till exempel att Petterssons advokat inte fick vara med. Allt detta försvagade ju bara hennes utpekande. Och det blir också svårt att förstå varför hennes uttalanden från visningen den 14 december var så vaga. Liksom att det tog sex veckor innan åklagarnas anteckningar skrevs ut.

Min bedömning är att Lisbeth gradvis lät sig övertygas om att hon sett Pettersson på brottsplatsen.

Ett skäl till att jag tror det är att jag inte förstår vad hon skulle tjäna på att ljuga om den saken – av allt att döma längtade hon ju verkligen inte efter att delta i en rättegång. Och inte heller hade hon kommit till konfrontationsvisningen med någon entusiasm.

Men när hon väl gjort sitt utpekande var hon inte en person som gärna kunde tänka sig att backa och ompröva vad hon sagt. Motvilligt pressades hon därför att delta i rättegången.

Vi kan förstås tänka oss att hon trots sin utåt sett deklarerade säkerhet ändå känt inslag av tvivel – det borde hon ha gjort om hon över huvud taget reflekterat över ståndpunkter från vittnespsykologisk expertis.

Men även om hon gjorde det menar jag i alla fall att det är mindre sannolikt att hon skulle ha vetat att det inte var Pettersson hon sett.

Fanns det en hållhake?

Som framgår av vad jag skrivit tidigare föreställer jag mig att Lisbeth intalade sig att Pettersson funnits på platsen som en medgärningsman, en backup – inte som den som faktiskt sköt. Jag tror, som du, att hon såg den som sköt och visste att det var en annan person.

Det innebär förstås att hon gjorde ett framträdande i rätten som inte speglade vad hon egentligen trodde sig veta.

Om det skriver du:

Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

Ja, det kan jag hålla med dig om. Och hennes direkta ovilja att delta i rättegången framgick ju också med all tydlighet – trots att det ju skulle föreställa att denna process var till för att skipa rättvisa när det gällde mordet på hennes man.

Du fortsätter:

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Jag tror varken att hon var ”enastående svag och osjälvständig” eller att konspirerande herrar i statsledningen hade en ”gigantisk hållhake på henne”.

Vad jag menade försökte jag uttrycka i min recension. Men jag ska kort ange det igen.

Jag tror att hon förmådde sig att ställa upp i rättegången därför att hon landat i att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen och att hon då utgick från att denne hade en roll i mordet på hennes man.

Hon sa aldrig att hon sett ett vapen i hans hand eller att hon sett honom skjuta. Det enda hon vittnade om var att han var där. Om hon trodde det ljög hon inte om just det.

Men om hon undanhöll annat – vilket jag föreställer mig att hon gjorde – hur ska man tolka det?

För min del tror jag att det bara kan förklaras med hon hade haft kontakter med tongivande personer i regeringskretsarna och i det socialdemokratiska parti som hennes man lett. Och att de hade fått henne att gå med på att vissa uppgifter måste behandlas med en typ av sekretess som inte hör hemma i vanliga brottmål.

Låter det konstigt? Inte för mig. Hemlighetsmakeri och ljugande som baseras på taktiska överväganden har alltid förekommit i den politiska världen.

Det finns ingen konkret anledning att tro att någon skulle ha utpressat Lisbeth för att få henne att gå med på något sådant. Mycket mer troligt är att de personer som hon var i kontakt med – och som hon hoppades kunna lita på – hade motiverat denna långtgående sekretess med argument som hon skulle kunna godta av egen vilja. Jag kan tänka mig att det handlade om hänvisningar till nationens bästa, partiets intressen, möjligheten att på bästa sätt få fram sanningen om mordet på hennes make och hantera den kunskapen seriöst. Och så vidare.

Om hon i ett tidigt skede sa ja till att delta i en informell överenskommelse om sekretess kring vissa delar av vad hon varit med om ser jag ingen anledning till att tro att hon då kände att hon vek ner sig moraliskt. Det kan vid den tiden ha verkat högst rimligt och ansvarsfullt i hennes ögon – genom många samtal med sin make hade hon säkert lärt sig rätt mycket om politikens realiteter och förstått att det sällan gick till som i skolböckerna i samhällskunskap.

Det var när det blev aktuellt att åtala Christer Pettersson som det moraliska dilemmat plötsligt dök upp med full kraft. Hon bör rätt snart ha anat att denna rättegång i stora delar skulle bli en skenprocess där en figur som hon antog var en underhuggare i sammanhanget skulle få bära hela skulden för något som hon föreställde sig var mycket större.

Och vad kan hon ha trott om syftet med ett sådant arrangemang? Jag tänker mig att hon drog den bittra slutsatsen att det hela handlade om att bli av med ett elände som ingen i ansvarig ställning hade lust att ta tag i på riktigt.

Det vill säga: hon slogs nog av insikten att åtalet mot Pettersson krasst handlade om att sortera undan det känsliga mordet på hennes make från den politiska och rättsliga dagordningen.

Men vem skulle hon säga det till?

Gunnar Wall svarar Lars Borgnäs: Jag väntar på bevis som övertygar

Staty av rättvisan som väger bevisen utanför domstolsbyggnad i Memphis, Tennessee. Foto: Carptrash

Här kommer mitt svar till Lars Borgnäs i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget.

Och nu bemöter jag alltså vad han skrev. Samtidigt inbjuder jag honom till att skriva ett andra svar.

Snart kommer också mitt svar till författaren Lena Andersson. Hon skrev ett förord till boken. Jag tog upp det i min recension och hon kommenterade det i ett inlägg som kan läsas här. /Gunnar Wall


NEJ LARS, JAG TYCKER INTE JAG HAR ”någon orubblig föreställning om hur saker måste vara”. Däremot förhåller jag mig tills vidare skeptisk till en teori som du presenterar trettiofyra år efter mordet – den om den omvända skottföljden.

Och det tycker jag är naturligt.

Som du själv säger baserar du din teori på material som har funnits allmänt tillgängligt i de förhörsprotokoll som presenterades i samband med Palmerättegången för mer än trettio år sedan. Av någon anledning har du för egen del undgått att dra slutsatsen om den omvända skottordningen under hela den tiden. Och det har också nästan alla andra. Men nu har du dragit den.

Skulle i stort sett alla som studerat denna mordgåta under alla dessa år ha missat det du nu framställer som uppenbart? Ja, så kan det förstås vara. Men min utgångspunkt är helt enkelt att den som tar del av ditt resonemang gör klokt i att leta efter invändningar mot det och att kräva dig på tung bevisning om du gör anspråk på att få det du säger etablerat som en ny sanning.

Med andra ord: det kan hända att du har rätt. Men jag anser inte att du har bevisat det. Och det finns, menar jag, omständigheter som pekar på motsatsen.

Håller mördaren fast Palme medan han skjuter mot Lisbeth?

Vi kan börja med en detalj, men en som kan vara nog så viktig. Du hänvisar här på bloggen till ”Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel.”

Det där är en viktig punkt i ditt teoribygge, inser jag. Det handlar om att mördaren fysiskt skaffar sig kontroll över Olof Palme i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. Eftersom du menar att det var två sekunder mellan skotten – vilket jag medger är möjligt – skulle mördaren ha hållit fast Palme något längre tid än så, kanske tre sekunder.

Det är i så fall en i sammanhanget rätt utdragen och högst dramatisk händelsesekvens: Palme blir fasthållen medan mördaren öppnar eld mot Lisbeth.

Men säger Anders något sådant?

I första förhöret som hålls under mordnatten heter det:

[Anders B] uppfattar personerna framför sig som att det var en man som gick närmast husen och som höll om en kvinna som gick i mitten samt en kvinna som gick längst ut mot gatan. De såg alla ut att vara i samma längd. [Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra. Plötsligt hörde [Anders B] två st smällar som lät som ”påsksmällare” […]

Här finns ingenting om att mördaren bromsade Palme.

Nästa förhör den 3 mars:

Den person som går längst till vänster, personerna går liksom i stort sett i bredd, har liksom lagt armen om en person som går i mitten och som just av att han har armen runt om axlarna på personerna drar [Anders B] slutsatsen att det är en kvinna som går. Till höger om den som har armen runt axlarna på sig och som senare faller omkull går en kvinna och då närmast gatan.

Längre ner i samma förhör:

[Anders B] säger vidare spontant att han i sin egen fantasi runt detta förhållande har helt enkelt dragit slutsatsen att mannen har skjutit Palme med sin vänstra hand under tiden som han hållit den högra runt axlarna på honom.

I ett tredje förhör – hållet den 25 mars 1987 – går det inte längre att känna igen Anders B:s ursprungliga berättelse. Det låter där som om han ser paret Palme och mördaren först när de befinner sig i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Vi kan lämna det åt sidan med konstaterandet att inte heller där finns något om att mördaren bromsar Palme genom att hålla fast honom.

I tingsrätten när Anders hörs återkommer han dock till att han själv är medveten om att han följer efter sällskapet några steg innan mordet äger rum. Han säger för övrigt att mördaren ”verkar hålla om” Palme och har handen på dennes axel.

Anders ger också följande generella beskrivning av förloppet:

Jag upplever det som så att här kommer det ett sällskap som haft trevligt och så skjuter någon bara. Och går därifrån.

Ingenting av detta ger belägg för att Anders skulle ha noterat att mördaren bromsat Palme i kanske tre sekunder medan han skjutit Lisbeth för att därefter skjuta Palme själv.

Det kan tilläggas att Anders i det första förhöret säger att han till en början tror att smällarna från revolvern var påsksmällare. Det pekar på att han inte sett något före smällarna som han uppfattat som dramatiskt, till exempel att mördaren kraftfullt gripit tag i Palme, bromsat upp honom och hållit honom i en fast position.

Det är förstås möjligt att det ändå gått till som du beskriver, men då vill jag se argument som övertygar mig.

Vad har vittnena sagt – och hur ska det bedömas?

Nästa fråga som jag funderar över är din övergripande beskrivning av vittnesmålen. Du skriver att om Olof blev skjuten först och Lisbeth sedan: ”borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?”

Här låter det som om alla vittnena påstått att mördaren först sköt mot Lisbeth. Så är det ju inte. Det är väl egentligen inget vittne som uttryckligen påstått det.

Däremot – det medger jag gärna – kan man i vissa protokoll hitta uppgifter som mer eller mindre starkt pekar på att det var så det gick till. Men det ändrar inte fakta: flertalet av vittnesmålen från mordplatsen kan inte alls kan användas för några som helst slutsatser i någondera riktningen.

Och när det gäller det stöd du hittar för din teori i vissa förhörsprotokoll får man inte glömma: det kan bli fel i sådana protokoll av alla möjliga skäl.

En särskild sådan orsak till sådana fel som jag inte tydligt resonerade om i min recension kan det finnas anledning att säga några ord om nu. Det handlar helt enkelt om att vittnen kan begå exakt den sortens misstag som du varnar mig för att göra: de godtar något som de anser vara rimligt fastän de egentligen inte kan veta om det är sant.

Det finns ju en omfattande forskning kring vittnespsykologi och vittnens tillförlitlighet. Den visar att vittnen kan missa delar av händelseförlopp, de kan missuppfatta andra delar och de kan i efterhand lägga till saker de inte sett – och då vara övertygade om de faktiskt har sett det.

Det där sista, att de tror sig ha sett saker de inte sett, beror vanligtvis på att de så starkt tror att något har ägt rum att det nästlar sig in i deras föreställning om vad de själva noterat med sina sinnen.

Ibland kan det röra sig om sådant som inte alls har inträffat, men ibland kan det givetvis röra sig om saker som faktiskt har skett även om de inte själva har sett det.

Elizabeth Loftus, amerikansk minnespsykolog med vittnespsykologi som specialområde. Foto: BD Engler

Elizabeth Loftus är förmodligen världens mest kända minnespsykolog och hon har särskilt koncentrerat sin forskning på frågan om tillförlitligheten i vittnesmål.

Mycket av det hon kommit fram till finns sammanfattat i hennes bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996).

Ett experiment som Loftus redogör för handlar om försökspersoner som får se en film som visar en seriekrock. Den orsakas av ett en bil gjort en sväng utan att stanna vid en stoppskylt. När en annan bil tvingas bromsa hastigt kör en rad fordon in i den bromsande bilen.

Efter filmen får försökspersonerna en serie frågor att besvara. Hälften av dem får inledningsvis en fråga om vilken hastighet den vållande bilen hade när den körde förbi stoppskylten, den andra hälften får motsvarande fråga utan att stoppskylten nämns.

I slutet av testet får alla försökspersonerna en sista fråga om de själva sett en stoppskylt. De som tidigare har fått frågan där stoppskylten nämns är tydligt mer benägna att svara att de själva sett en sådan skylt. 53 procent i den gruppen svarar ja, men bara 35 procent i den andra gruppen. (Loftus sid 55f)

Här har vi uppenbarligen inte att göra med minnesfel på grund av att lång tid förflutit. Försökspersoner ser en film, fyller i ett test och när de fyller i sista frågan – som tydligt handlar om vad de själva sett – har de uppenbarligen påverkats av en tidigare fråga.

Det här skulle kunna vara en parallell till polisförhören med vittnena från Sveavägen. När polisen talade med dessa vittnen visste de givetvis mer än vad de gjort vid själva skottögonblicket. De visste att det skett ett mord och att mordoffret fallit till marken i samband med skjutandet.

Vi vet också att Palme föll till marken, så just i det avseendet spelar det förstås ingen roll om det ena eller andra vittnet sett det ske. Men om frågan gäller exakt när han föll till marken blir det mer bekymmersamt ifall vittnen felaktigt föreställer sig att de har sett det – för då kommer en systematisk felkälla in. De vittnen som vet med sig att de tittade mot mordplatsen först sedan de hört att det smällde kan ju bara förlägga uppgiften om sin observation av mannen som föll till ett relativt sent skede i händelseförloppet. Och det passar i så fall mycket bättre ihop med det andra skottet än med det första.

Susanne L:s vittnesmål är ett tydligt exempel på något sådant. Hon tror sig ha sett Palme falla men hennes berättelse i övrigt pekar på att det tog henne rätt lång tid innan hon tittade mot brottsplatsen. Ifall hon verkligen såg honom slå i marken kan det absolut inte ha varit efter det första skottet. Men det allra mesta pekar på att hon vände blicken mot Dekorimahörnan så sent att hon inte heller kan ha sett Palme falla efter det andra skottet.

Liknande minnesfel kan helt klart ha förekommit hos andra vittnen även om dessa fel inte är lika lätta att identifiera som i hennes fall.

Vittnen som hade Dekorimahörnan eller Palme själv i synfältet redan före skottlossningen kunde förstås se Palme falla oavsett om han träffades av det första eller andra skottet. Anders B är ett sådant vittne, Inge M ett annat.

Deras iakttagelser är förstås därför särskilt intressanta i förhållande till den diskussion du reser. Men Anders uppgifter ger, menar jag, ingen vägledning när det gäller frågan om det var det första eller andra skottet. Och när det gäller Inge utgörs stödet för din teori bara av dennes påstående att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger, vilket ju kan tolkas som att Palme stod upp efter det första skottet. Men det räcker inte, menar jag, för att anse att den saken skulle vara bevisad.

Just i det sammanhanget är det för övrigt av intresse att notera att Loftus i sin bok menar att vittnen generellt tenderar att överskatta hur lång tid ett händelseförlopp tar. (Se sid 29f.) Det kan ju få betydelse när vi ska bedöma hur lång tid det gick mellan skotten på Sveavägen.

Du bygger dina bedömningar på vad vittnena uppger och konstaterar att ingen preciserad uppgift ligger under en sekund.

Jag påpekade i min recension att de flesta människor är ovana att diskutera eller bedöma kortare tidrymder och därför inte säger till exempel 0,8 sekunder. Men till det kan alltså läggas att vittnen – om Loftus har rätt – generellt är benägna att uppge längre tidrymder än de faktiska.

I min recension valde jag ändå att medge att mycket talade för att tiden mellan skotten nog var så lång som du menar, alltså åtminstone en sekund. Men när jag i stort sett instämde i din slutsats på den punkten måste jag nog i efterhand medge att jag lite grann utgick från vad jag tyckte var rimligt. Och det kan ju egentligen, som du påpekar i annat sammanhang, vara vanskligt att göra så.

I själva verket finns det ju en möjlighet att det andra skottet kan ha kommit snabbare efter det första än vad du tror, kanske bara efter en halv sekund. Och det har i så fall betydelse inte minst för hur vi ska tolka den där uppgiften från förhöret med Inge M, den som handlade om att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger.

Menar du att skottet mot Lisbeth kan ha träffat precis som avsett?

Du skriver i ditt svar en annan sak som jag reagerar över, att vi inte alls vet om skottet mot Lisbeth blev en miss eller ej och att en skicklig skytt borde kunna skjuta med stor precision på det korta avståndet.

Om jag förstår dig rätt menar du alltså att det skott som passerade strax intill Lisbeths ryggrad kan ha varit noga placerat för att uppnå maximal skrämseleffekt utan att egentligen skada henne. Och du nämner till och med som ett åtminstone tänkbart alternativ – även om du själv inte tror på det – att skottet var avsett att ge Lisbeth alibi. Det skulle ha verkat som om hon var i fara utan att hon var det.

Jag förstår att det ligger i linje med din teori att öppna för sådana tankegångar

Du menar ju att det första skottet mot Lisbeth var väl planerat och att hon redan var vänd mot mördaren när han sköt mot henne på en meters håll. Då borde han inte ha missat om han var så professionell som du föreställer dig. Alltså, menar du, var det kanske egentligen ett perfekt skott.

Du syftar med andra ord på någon sorts exakt cirkusartistskjutning, vad jag kan förstå. En sådan är förstås hypotetiskt tänkbar enbart om det var det första skottet som riktades mot Lisbeth när allt var någorlunda lugnt och kontrollerbart – och om hon befann sig i en tämligen orörlig position som inbjöd till prickskytte av ett slag där hon bara nästan skulle bli ihjälskjuten.

Men inte ens då talar vi om något som jag kan se som sannolikt – eftersom det skulle bygga på att mördaren kunde räkna med att förutsäga Lisbeth Palmes förväntade rörelsemönster in i minsta detalj. Om skottet som snuddade henne gått någon centimeter annorlunda hade hon varit död.

Dessutom måste han själv vara oerhört säker på handen, vilket ju borde vara svårförenligt med att han samtidigt var fullt upptagen med att hålla fast Olof Palme med andra handen.

Nog om detta. Tills vidare håller jag fast vid den traditionella uppfattningen om skottordningen.

Säpo och Stay Behind

Ett annat tema för din bok är att centrum för en mordkomplott mot Palme skulle ligga i Säpo.

Jag avvisar inte alls den möjligheten, men menar att även om man diskuterar svenska hemliga strukturer så fanns det ju andra, till exempel Stay Behindnätverket som arbetade helt utanför lagen.

Du skriver här på bloggen: ”Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind.”

För all del. Men som en av kommentatorerna på min blogg, signaturen Stefan, så riktigt har påpekat var det ju inte ens känt att Stay Behind existerade vid tiden för Palmemordet.

Inte desto mindre existerade Stay Behindnätverket i högsta grad. Och det är tämligen klart att i dess uppgifter ingick att förbereda sig för att i kritiska situationer kunna utföra likvideringar av personer som betraktades som förrädare. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 240f).

Att det över huvud taget fanns strukturer med tydliga kopplingar till svenska staten som ägnade sig åt sådan planering var förstås extremt känsligt. Och just därför menar jag att det är lättare att föreställa sig att sådana halvt vilande paramilitära styrkor fanns i en organisation som officiellt inte ens existerade än inom de officiella ramarna för den högst bekanta svenska säkerhetspolisen.

Men låt mig förtydliga: jag kan inte ge något svar på vem eller vilka som mördade Olof Palme. Det jag vill betona är att vi inte låsa oss vid alltför snabba slutsatser.

Fel att fokusera på Lisbeth som orsak till haveriet

Ända sedan jag skrev min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, har jag velat fokusera på det märkliga och bekymmersamma i att utredningen av mordet kraschat så grundligt under så lång tid. Jag försökte resa de frågorna i min recension.

Under de första två åren var utredningen i väsentlig utsträckning i händerna på Holmér och Ebbe Carlsson. Båda två hade utmärkta kontakter med kanslihuset. Efter den skandal som följde när Ebbes livvakt fastnat i tullen i Helsingborg flyttade det faktiska utredandets operativa centrum över till åklagarna och rikskriminalen. Och PKK ersattes av Christer Pettersson när det gällde att formulera ett huvudspår.

Det här händelseförloppet kan knappast kallas annat än bedrövligt, som jag ser det. Och jag har svårt att se någon annan förklaring till det än att krafter i kanslihuset, inte minst Ingvar Carlsson, agerade som mörkläggare.

Ingvar Carlsson hörs i konstitutionsutskottet 4 augusti 1988. Förhöret sänds i TV. Han har själv valt att komma till KU. Anledningen är, säger han själv, ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”.

Det betyder givetvis inte att ansvaret för att mordet begåtts fanns i kanslihuset eller ens att man där visste sanningen om vad som skett. Men – som jag många gånger understrukit – det kan ha räckt med fruktan för en förutsättningslös utredning för att regeringsmaskineriet skulle låta fixarna Holmér och Ebbe rassla igång med sin yviga skenlösning, PKK. Och för att – sedan detta projekt misslyckats – låta Palmegruppen och åklagarna försöka hitta en lämplig gärningsman i den sorts kriminella kretsar som rättsapparaten brukade befatta sig med.

Håller du med mig om detta? Och i så fall: hur placerar du då in Lisbeth Palme? Var det hon som såg till att Holmér och Ebbe lanserade PKK-spåret? Var det senare hon som fick åklagarna och Ölvebros Palmegrupp att börja leta efter en lämplig statsministermördare i kretsarna kring spelklubben Oxen?

Skulle hon ha varit indragen i, eller till och med lett, sådana sjaskigheter för att sopa igen spåren efter sin makes mördare? Det tror inte jag.

Lisbeth Palme visade i den intervju hon ställde upp på med Sveriges Radios Helena Groll 2011 att hon var stolt över sin döde man och att hon mycket väl visste att han varit en omstridd politiker med mäktiga fiender. När hon fick frågan om varför Olof Palme var så kontroversiell svarade hon:

Han vågade säga ifrån. Och det var inte alltid populärt. Ta exemplet Vietnamkriget. Det var självklart inte populärt att han stod upp och hävdade ett litet folks rätt att bestämma över sig själva.

Lite längre fram i programmet kommer intervjuaren in på att det talats om att Palme kort tid före sin död funderat på att lämna politiken, på att han var trött. Hon frågar Lisbeth om det var så att han funderade på att avgå.

Lisbeth svarar genom att säga att tanken alltid fanns. Och hon tillägger:

Det är klart att han visste att man riktade in sig på hans person väldigt mycket för att han var den som stod för och vågade ta upp alla de här frågorna ute i världen.

Och hon tillägger:

Han visste att det betydde någonting om han var kvar. Han visste att han spelade en roll för avkolonialiseringen i Afrika till exempel.

Lisbeth Palme förklarar att hennes man förstås insåg att det var hans ställning i den svenska politiken som ”rättfärdigade hans position”. Utan rollen som statsminister skulle han inte kunna ”agera för andra länder på det sättet i solidaritet med deras strävanden”.

Som hon också uttrycker det:

Det som bar var hela den här väldiga kraften som han fick genom att han förstod vad det var som höll på att hända runtom i världen. Och han ville vara med och göra någonting där. 

Skulle hon ha ingått i den grupp av ansvariga på hög politisk nivå som såg till att det blev något som liknade en mordutredning men inte var det? Det tror jag inte.

Däremot tror jag att denna statligt regisserade mörkläggningsoperation – som säkert moraliskt och politiskt motiverades med att den var i nationens intresse – knappast kan ha dragits igång utan att lämpliga personer pratade noga med Lisbeth Palme om vad hon kunde känna till om vad som egentligen hade skett.

Jag föreställer mig att Lisbeth berättade det hon visste – exakt vad hon kan ha berättat är en annan diskussion – och att hon därmed trodde att hon lagt sin berättelse i så goda händer som möjligt.

Tror inte du också att det var så det gick till, Lars? Eller tror du att Lisbeth teg gentemot låt oss säga Ingvar Carlsson, Ulf Dahlsten och Hans Holmér?

Om du tror det, då blir naturligtvis hennes eget ansvar just så stort som du gör det till i din bok. Då är det hon personligen som sett till att utredningen legat som en strandad val i mer än trettio år.

Jag tycker inte bara att det är obevisat, vilket skulle räcka för att kritisera din bok på den punkten. Jag tycker också det är orimligt.

Lena Andersson svarar: Lisbeth trodde knappast själv att hon sett Pettersson

Författaren Lena Andersson skrev förordet till Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet. Här svarar hon på kritiken från Gunnar Wall i hans recension. FOTO: Bengt Oberger, licens Creative Commons.

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.

I recensionen tog jag också upp författaren Lena Anderssons förord till boken. På samma sätt som jag föreslagit Lars Borgnäs att han skulle kommentera min recension har jag därför erbjudit henne att göra det.

Ett bidrag från Lars Borgnäs har jag redan publicerat. Och till min – och gissningsvis även läsarnas – glädje har jag nu fått in ett debattinlägg från Lena Andersson. Det publiceras nedan.

Jag planerar att svara båda debattörerna tämligen snart och kommer då att ge dem möjlighet att svara en andra gång.

Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera de olika bidragen i diskussionen. /Gunnar Wall


Av Lena Andersson

EFTERSOM JAG SKRIVIT FÖRORDET till Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare (Semic, 2020) och finns med i en kortare passage i recensionen av den ska jag ta Gunnar Walls vänliga uppmaning ad notam och kommentera påståendena som rör min insats.

Wall håller för sannolikt att Lisbeth Palme verkligen trodde att Christer Pettersson var på brottsplatsen. Jag håller det för osannolikt. Egentligen bedömer jag det som uteslutet, men då inget går att säga säkert om vad människor tror sig ha sett och varför de säger saker får jag nöja mig med att säga att det är osannolikt. Lisbeth Palme sa vid något tillfälle att hennes uppmärksamhet var mycket skärpt vid händelsen, och det bör den ha varit. Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa.

Lisbeth var inte enastående svag och osjälvständig

Bland annat därför tror jag att hon visste att hon inte sett Pettersson vid mordplatsen. Men låt anta att Lisbeth Palme just i den stund i december 1988 då hon gjorde sitt utpekande av Christer Pettersson ändå fick för sig att hon sett honom vid mordplatsen. Då borde hon så snart hon insåg felet ha ändrat sig och förklarat att hon misstagit sig, eller uttryckt osäkerhet om saken i rätten.

Om Lisbeth Palme, som Gunnar Wall föreslår, var säker på att Pettersson inte var skytten, alltså mördaren, men pekade ut honom i egenskap av förmodad medhjälpare, borde hon ha uppgett det för rätten. Hon var på det klara med att Pettersson stod åtalad för mord på statsministern, inte för medhjälp till mord eller för att ha varit närvarande på brottsplatsen. Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Varför skulle hon gå med på deras krav på hennes tystnad om det inte fanns något hon för egen del ville hålla tyst om, varför en sådan underlig och faktiskt oetisk tjänstvillighet gentemot andras skumma intressen?

Jag tror snarare att när herrarna i statsledningen mörkade och undanhöll sanningen, så var det för att skydda såväl Lisbeth som Olof Palme, socialdemokratiska partiet, rikets säkerhet samt delar av statsapparaten.

Förmodligen ville man också låta medborgarna förbli ovetande om vad landet och dess ledning var kapabla till.

I motsats till Wall anser jag inte att lögner måste vara kallblodiga eller begångna med diabolisk uttänkthet, berått mod och illasinnade avsikter. Lögner är ofta banala, småttiga, framkallade av stundens nödvändighet, ägnade att dölja något som man just då bedömer vara nödvändigt eller gynnsamt att dölja, kanske till och med rätt. Det behöver inte vara skamligheter, det kan räcka med att man inser att världen aldrig kommer att förstå eller vilja förstå.

Somligt bedömer man helt enkelt att man inte kan berätta. Man kan till exempel anse att människor inte har rätt att få veta allt om ens liv bara för att man råkat ut för en ohygglighet. Denna självklara insikt för den drabbade står dessvärre i olöslig konflikt med medborgarnas behov av och rätt att få veta vem som mördade landets statminister.

Stockholmare lägger blommor på mordplatsen den 3 mars 1986, tre dagar efter mordet. FOTO: Holger Ellgaard, GNU Free Documentation License

Det var Gunnar Wall själv som genom sin bok Mordgåtan Olof Palme (Semic, 2010) fick mig att inse hur synnerligen troligt det är att mördaren och paret Palme talade med varandra helt kort på trottoaren före mordet och då såg varandras ansikten. Att Lisbeth Palme skulle ha gjort det och ändå i god tro insisterat på att det var Christer Pettersson som mördade hennes make (eller befann sig på mordplatsen som medhjälpare) verkar väldigt egendomligt.

Kanske litade Palme på mördaren

Till sist vill jag även tillåta mig en fundering kring det som Wall skriver om Olof Palmes beteende ifall det första skottet gick mot Lisbeth (vilket jag med Borgnäs bok anser vara bevisat). Wall skriver att Palme då borde ha ”reagerat kraftigt”. Det kan man tycka. Varför gör han då inte det? Han varken viftar eller ropar på hjälp.

Jag tror att det beror på Olof Palme visste vem mördaren var eller åtminstone varifrån han kom. Kanske litade han på honom, kanske var det inget konstigt att han var beväpnad ifall han hade en sådan yrkesroll. Om man går gatan fram bredvid någon man känner och tror sig veta var man har (det kunde möjligen räcka att paret kände sig trygga med hans uppdragsgivare), är inte första tanken att denne ska mörda en, det är inte ens andra tanken. Måhända ligger det närmare till hands för paret Palme att tro att mannen är satt att skydda dem.

Om denne då plötsligt avlossar ett skott hinner Olof Palme knappast ställa om mentalt så snabbt som skulle krävas för att inse vidden av det skedda och att han är utsatt för livsfara. När det som inträffar har ett drag av orimlighet över sig tar det betydligt längre än två sekunder att begripa vad som händer och sortera i det.

Här måste vi ta med i beräkningen sådant vi vet om universell mänsklig psykologi. Ifall en bekant tar fram en revolver är den omedelbara impulsen inte att tillkalla hjälp, utan att tala personen till rätta eller fråga vad som pågår. Ju närmare man känner personen i fråga, desto mer otroligt ter det sig att hotet är riktat mot en själv. Man är då också mindre benägen att vända sig mot omgivningen för att få hjälp, och mer mot personen man känner eller har en uppfattning om.

Att paret Palme inte alls reagerar, verkar oroliga eller söker hjälp innan allt är för sent antyder att det inte är en fullkomlig främling som går intill dem. Olof Palmes brist på reaktion borde snarare kunna ge oss en viss ledtråd därvidlag.

Lars Borgnäs svarar: Den omvända skottföljden är bevisad – och betydelsefull

Lars Borgnäs, författare till boken ”Olof Palmes sista steg” svarar på den kritik som fördes fram i recensionen här på bloggen. Foto: Anna Drvnik.

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.

När jag diskuterar litteratur om Palmeutredningen är det för att jag vill bidra till en klargörande debatt i ämnet. Jag inbjöd därför Lars Borgnäs att svara.

Här – glädjande snabbt – kommer nu ett inlägg från honom.

Senare kommer jag att ge mina synpunkter på det LB tar upp här och erbjuda även honom att återkomma.

Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera såväl vad jag som Lars Borgnäs skrivit. /Gunnar Wall


Av Lars Borgnäs

FÖRST VILL JAG TACKA Gunnar för recensionen, som jag finner i huvudsak vara uppskattande. Eftersom han dock uttalar starka tvivel mot framför allt två av mina slutsatser vill jag bemöta hans kritik i första hand på dessa punkter.

Att överge ett invant tankemönster, att tänka på tvärs mot det man tidigare sett som självklart, är inte alltid så lätt. Det gäller också oss som intresserar oss för mordet på Olof Palme.

Men jag trodde inte att Gunnar, som den kunnige journalist han är, hörde till dem som kan låta sig styras av en orubblig föreställning av hur saker ”måste vara”, oberoende av vad nya fakta eller en ny analys visar.

Först gäller det frågan om i vilken ordning de två skotten mot paret Palme avlossades – en detalj, men i sina konsekvenser en mycket viktig sådan. En omvänd skottföljd – LP först, OP sedan – påverkar synen på gärningsmannens motiv, men den betyder också att det som hände omedelbart före det första skottet var något annat än vad LP har berättat. Konsekvensen är nämligen att LP och OP inte kan ha gått i armkrok sida vid sida när skotten föll, hon måste ha gått något före honom (något som Inge M tyckte sig ha observerat), och hon måste ha vänt sig om bakåt redan före det första skottet.

Detta ökar i sin tur sannolikheten för att hon bör ha kunnat se gärningsmannen redan i samband med skotten.

Det stärker dessutom, menar jag, Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel – en uppgift som utredarna valt att bortse från.

Skottföljden påverkar alltså både synen på det faktiska skeendet, uppfattningen om LPs tillförlitlighet och bedömningen av andra mordplatsvittnens utsagor i relation till henne.

Skottföljden är inte heller en fråga där sanningen kan ligga någonstans mittemellan. Antingen träffades OP av det första skottet eller av det andra. Jag påstår att jag kan bevisa att han träffades av det andra och att LP alltså besköts först. Det måste ha funnits en förklaring till detta om det var avsiktligt från gärningsmannens sida.

Frågan är alltså viktig, och det är inget självändamål från min sida att ”få rätt” i det här avseendet. Jag tycker helt enkelt att det är nödvändigt att vi får klart för oss vilket alternativ som bör ses som det riktiga och sanna. Att vi tar reda på exakt hur mordet på statsministern rent fysiskt gick till är det minsta man kan begära. Det är därför jag har ägnat mig åt denna närläsning av vittnesmålen ur den aspekten.

Faran med en föreställning om hur det ”måste vara”

Jag tror att Gunnar, och många andra, styrs av en föreställning av hur det ”måste vara” utifrån någon slags logik som säger att den som utför ett attentat mot statsministern och hans hustru först måste rikta sig mot honom.

Utgående från det tankemönstret tolkar man de vittnesutsagor som finns och tänjer tolkningen till det yttersta och ännu längre för att få dem att peka i önskad riktning. Gunnar anklagar mig i och för sig för samma sak. Egentligen borde jag kanske därför inte kommentera hans recension utan hänvisa till den bevisföring som finns i min bok.

För diskussionens skull ska jag ändå gå igenom den här, och komplettera den på några punkter.

Min beviskedja för den omvända skottföljden är, som Gunnar skrev, ett resonemang med tre led.

(1) Den skada OP fick av det skott som träffade honom – ryggmärgen förstördes – var sådan att han omedelbart och utan fördröjning förlorade förmågan att stå upprätt. Detta intygas av neurologisk expertis.

Knäna vek sig genast vilket medförde att OP kom i fritt fall och var nere på knä på trottoaren inom en halv sekund efter det att han blivit träffad, för att slutligen hamna liggande utsträckt på stenläggningen.

På den här punkten har Gunnar ingen invändning så den kan vi lämna.

(2) Mellan det första och det andra skottet gick det, som Granskningskommissionen skriver, mellan en och tre sekunder.

Där tycks Gunnar också vara ense med mig, även om han för att förklara Inge M:s yttrande att gärningsmannen tycktes skjuta OP två gånger laborerar med att tidsavståndet var betydligt kortare. Också när det gäller det exakta tidsavståndet mellan de två skotten finns det bara ett korrekt svar som beskriver verkligheten. Min uppfattning är att det rörde sig om cirka två sekunder, och jag ska strax förklara varför.

(3) Om OP hade träffats av det första skottet och alltså hamnat på knä inom en halv sekund därefter skulle han, när det andra skottet kom minst en sekund senare, inte fortfarande ha kunnat stå upp. Han hade då redan fallit ihop och hamnat på trottoaren. Vittnen som tittade mot platsen redan före första skottet borde då ha kunnat se honom falla omedelbart, medan vittnen som fick platsen i fokus efter det första skottet inte kunde ha sett honom falla från stående ställning, dvs ”rasa ihop” eller ”segna ner”.

Jag hävdar att det som mordplatsvittnena berättar i polisförhören visar att OP inte föll vid det första skottet.

Om han hade gjort det borde åtminstone något vittne, av alla de som förhörts, ha sagt att de såg OP redan vara nere när det andra skottet kom. Men detta finns det ingen som otvetydigt säger (utom Lisbeth Palme, och det återkommer jag till).

Det finns inte heller något vittne som säger att bara två personer – det vill säga LP och gärningsmannen – stod upp när andra skottet kom. Däremot finns det en rad vittnesmål som säger att OP då ännu stod upp och att han föll ihop först därefter.

Gunnar håller med mig om att det inte finns något vittnesmål (utom möjligen Lisbeth Palmes) som tydligt talar för den skottföljd som vi hittills utgått från, dvs OP först och LP sedan. Om det vore den riktiga, borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?

Innan jag går vidare på det, låt mig komplettera frågan om tidsavståndet mellan skotten, som jag alltså vill sätta till cirka två sekunder. Av de vittnen som i förhör uttalade sig om saken ser jag Kerstin N, som bodde i en lägenhet högst upp på andra sidan gatan, som det ambitiösaste. Hon angav i förhör den 9 mars att tidsavståndet mellan skotten var 3 sekunder, och hon berättade i ett senare förhör (12 maj) att hon tillsammans med sin son hade gjort en rekonstruktion av vad hon hört och på så sätt kommit fram till det angivna mellanrummet på cirka tre sekunder. Gunnar har visserligen rätt i att jag inte vet hur och när rekonstruktionen gjordes, men jag antar att hon sa pang två gånger så som hon mindes det, medan sonen tog tid. Jag ser ingen anledning att misstänka att hennes skattning var grovt felaktig. Hon var vid mordtillfället inte distraherad av några synintryck, för henne tycks det ha handlat om ett rent ljudminne.

Likadant var det för Bengt P som i full fart passerade mordplatsen i sin bil just när första skottet kom. Han trodde det var en smällare som kastats av några ungdomar. Sedan hörde han den andra smällen när han hunnit längre bort på gatan. Han sa i sitt andra förhör, den 17 mars, att det var två till tre sekunder mellan skotten.

Detsamma sa Jan A, passageraren i Leif L:s van, som först uppfattade de två smällarna som avgassmällar eller påsksmällare. Han sa att det var ”ett markant mellanrum” mellan dem, och preciserade det sedan till två eller högst tre sekunder.

Även taxichauffören Hans J uppgav att det var två till tre sekunder mellan smällarna.

Och Christina W som befann sig tvärs över Sveavägen sa att det var ”fem sekunder kanske, nej inte ens det, tre kanske.”

Jan-Åke S uppgav lustigt nog att intervallet mellan knallarna var ”högst tio sekunder”, vilket givetvis är helt orealistiskt. Det indikerar ändå att han uppfattade ett distinkt mellanrum.

Å andra sidan fanns det några vittnen som på ett mer oprecist sätt indikerade att skotten kom i tät följd, exempelvis sa Nils E ”i snabb följd” och Susanne L ”snabb snabb följd”. Vad de menade i sekunder räknat är det omöjligt att dra någon säker slutsats om.

Hade OP redan nått marken vi det andra skottet?

Nu går jag över mer i detalj till frågan om huruvida mordplatsvittnenas utsagor tyder på att OP redan hade sjunkit till marken vid det andra skottet eller om han då ännu stod upprätt och föll först efter det. För att få en uppfattning om hur snabbt hans fall måste ha varit kan jag hänvisa till filmen från Saigon 1968, då stadens polischef kallblodigt avrättade en Viet Cong-fånge som råkade ledas förbi honom.

Fångens död är visserligen en annan – han blir skjuten i huvudet – men effekten är densamma, alltså att han omedelbart förlorar förmågan att stå upp, som att strömmen slås av. Hans knän viker sig och han rasar med tyngdkraften till marken. Han hamnar på stjärten medan OP sannolikt – enligt Kari Ormstad – först hamnade på knäna, men hastigheten i fallet var densamma. Av filmklippet framgår att den som inte ser mot platsen när skottet avlossas inte hinner se att offret dessförinnan står upp. Detsamma gäller för mordet på OP.

Låt oss se på vittnena. Vi börjar med de två som uppgav sig ha sett mot mordplatsen redan när det första skottet avlossades. Inge M sa i förhör att han ”uppfattade det som han sköt honom två gånger”. Det var ett intryck han sa sig ha fått på platsen, och sådana intryck tycker vittnespsykologerna om. Om OP hade fallit ihop direkt, träffad av det första skottet, är det obegripligt hur Inge M kunde få det intrycket – effekten av det första skottet skulle ha varit omedelbart uppenbar för honom.

Gunnar lyfter fram följande citat ur Inge M:s andra förhör:

”Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.”

Det, menar Gunnar, låter som om hon vände sig om till följd av skottlossningen, inte att hon vänt sig om redan före den. Men det låter ju inte heller som att hon vände sig om mellan det första och andra skottet, som den officiella skottföljden säger. Det kan ju vara så att Inge M i första skedet inte tänkte på vad LP gjorde. Vi kan se på vad han säger lite senare i samma förhör, som svar på frågan om LP gjorde någon rörelse i skottögonblicket:

”Om hon vände sig om direkt i skottögonblicket det törs jag inte svara på, men jag vet att när jag tittade, eller som jag uppfattade får man säga, så när jag reagerade på kvinnan så började hon ropa på hjälp. Då var hon vänd mot mannen som jag uppfattade det.”

Jag tolkar Inge M som att han hade gärningsmannen och OP i fokus just i skottögonblicket och inte registrerade LP:s rörelser förrän båda skotten
gått av och gärningsmannen retirerade. Just därför menar jag att han borde ha sett om OP föll – snabbt som fången i Saigon – direkt efter första skottet.

Då hade han knappast kunnat få intrycket att gärningsmannen sköt honom två gånger.

Anders B, som gick fem meter bakom, sa att gärningsmannen, som gick bredvid och något bakom OP, hade lagt armen runt om axlarna på OP:s när den första smällen kom. Anders B tolkade gesten som att OP var en kvinna – också en sådan där spontan reflexion som vittnespsykologer uppskattar. Anders B tyckte ljuden inte var särskilt höga och han förstod inte varifrån de kom. Han såg inget vapen, ingen blixt eller rök från gärningsmannens högra hand uppe på OP:s axel (det menar jag för övrigt är ett starkt stöd för att gärningsmannen höll vapnet i vänster hand, skymt för Anders B). Anders B trodde därför att det handlade om påsksmällare.

Han hör, enligt det första förhöret, hållet på mordnatten, först dessa båda smällar från sällskapet tre meter framför honom och ”ser då hur den person som går i mitten plötsligt segnar ner på gatan” samtidigt som kvinnan intill honom skriker till. Han ger en liknande redogörelse i nästa förhör två dagar senare: han registrerar OP:s fall först efter det andra skottet. Det är samma sak här som för Inge M: hade OP träffats av det första skottet och omedelbart sjunkit ner till marken borde Anders B, som enligt egen utsago tittade åt det hållet just då, rimligen ha sett detta och kopplat smällen till hans fall.

Redan dessa två vittnesmål visar, menar jag, att OP inte föll efter första skottet. Vi går nu vidare till de övriga vittnena, och kan återigen konstatera, vilket Gunnar håller med om, att det inte finns ett enda vittne, av alla dem vi har tillgång till förhören med, som säger sig ha sett att OP redan var nere, stod på knä eller låg på trottoaren när andra skottet kom. Hade det varit så borde i alla fall något vittne ha uppfattat det så. Ska vi verkligen tro att alla har misstagit sig, och på samma sätt?

Flera vittnen är tydliga med att OP föll vid det andra skottet. Taxichauffören Anders D säger visserligen i sitt andra förhör, två veckor efter mordet – vilket jag redovisar i boken – att OP föll före det andra skottet. Men då har han vänt på det i förhållande till sitt första förhör som hölls en timme efter mordet, klockan 00.20 den 1 mars. I detta tidiga förhör säger han att han vid första smällen tittar åt det hållet, hör ytterligare en smäll ”samt ser en rökflamma från det vapen som mannen med ryggen vänd mot husfasaden håller i sin högra hand, riktad mot paret.”

Och strax därefter: ”[Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull”. Detta hade han inte kunnat se, varken att paret stod framför gärningsmannen eller att OP föll omkull, om första skottet hade träffat denne.

I båda fallen handlar det om referat, inte om ordagrant återgivna förhör. Men i den intervju för Dagens Eko som Lars Adaktusson gjorde med Anders D på mordnatten sa han följande (efter att först ha berättat att han stannade vid rödljuset och såg tre personer stå på trottoaren):

”När jag får grönt ljus då hör jag det första skottet och vänder mig om igen och ser det andra skottet kommer varvid personen i fråga faller ner (min kursivering) och den mannen som avlossade skottet vänder sig om och springer in i gränden”.

Det är hans egna ord, när minnet var färskt. Här finns ingen otydlighet – OP föll i samband med det andra skottet.

Dekorimahörnan – bilden tagen av polisen kort efter mordet.

Men Gunnar ifrågasätter om Anders D verkligen vill placera OP:s fall efter andra skottet. Han tar som argument att jag inte betraktar Anders D som ”en källa till absolut och säker kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull.”

Det är riktigt, men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Inget vittne är en absolut och säker källa till kunskap , varje uppgift måste bedömas för sig. Att jag tror att Anders D tog fel när han placerade vapnet i gärningsmannens högra hand betyder inte att jag måste underkänna hans uppfattning av när OP föll till marken, eller hans uppgift att paret Palme och gärningsmannen stod stilla, vända mot varandra, kort före mordet. Men det är just detta misstag utredarna har gjort gentemot Lisbeth Palme, och det är en huvudpoäng i min bok. De har sett henne som ”en källa till absolut och säker kunskap” om händelseförloppet vid  mordplatsen och låtit det trumfa över alla andra vittnesuppgifter, även om de varit samstämmiga från flera personer. Övertygelsen har stått i vägen för objektiviteten.

Jan-Åke S säger i sitt första polisförhör – som är ett referat – att han satt i sin stillastående bil och efter första smällen och då tittade upp. Han såg ”tre personer stå på trottoaren i korsningen”. Referatet fortsätter: ”Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop”. För mig tycks det uppenbart att han anser sig ha sett tre personer stå upprätt före det andra skottet. Gunnar medger att vittnesmålet ger ”visst stöd” för min tes, men fortsätter: ”Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen- den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med första skottet.”

Gunnar underkänner alltså, utan grund som jag ser det, Jan-Åkes sammankoppling av det andra skottet med OP:s fall. Min poäng,som väl är tydlig vid det här laget, är att om det första skottet hade fällt OP skulle Jan-Åke S inte hunnit registrera att tre personer stod upp, eftersom han inte tittade ditåt redan före skottet. Det finns det inget skäl att tro att han gjorde, hur ”tämligen omgående” han än fick platsen i fokus när han sökte den med blicken.

Gunnar skriver också apropå detta förhör att det finns ”inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt”, vilket ”tyvärr ofta är fallet”. Han har då missat att det i slutet av förhörsprotokollet står att Jan-Åke S ”har lyssnat till inspelningen av förhöret och förklarat sig nöjd med detta”.

Det är riktigt att man inte kan lita på alla vittnen, och egentligen inte på något vittne fullt ut. Men med så många vittnesmål som finns från platsen där Olof Palme mördades måste några kunna bedömas efter sitt ”face value” när det gäller frågan om vid vilket skott OP föll.

Skulle alla ha tagit miste?

Här säger alla de nu redovisade vittnesmålens ”face value” att OP föll vid eller efter det andra skottet, inget säger motsatsen. Väljer man att tro att alla har tagit miste, och dessutom åt samma håll, ligger misstanken nära att man drivs av önsketänkande, en föreställning av hur det ”måste vara”.

Det som gällde Jan-Åke S gäller också Charlotte L (passagerare i Anders D:s taxi) som såg mot platsen först vid andra skottet, och då såg OP falla ihop. Det är hon tydlig med, men Gunnar misstänker – utan att ange någon grund för spekulationen – att hon kan ha pratat ihop sig med de övriga i bilen. Hon får frågan:”När du tittar då, vad ser du då?” och hon svarar: ”Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan”.

Gunnar skriver ”Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först när mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte.”

Men det kan ju vara så att Charlotte L väljer att beskriva de olika händelserna i förloppet i den ordningen, utan att iaktta en absolut kronologi. Huvudsaken är att hon sa sig ha sett när OP föll, och det kunde hon inte ha gjort om det skedde vid första skottet eftersom hon inte tittade ditåt då. Lite senare i protokollet sammanfattar också förhörsledaren: ”(Charlotte L) berättar att hon ser när andra skottet avfyras och då håller gärningsmannen pistolen, riktar med höger hand mot offret”. Det måste väl betyda att offret, dvs OP, inte ligger utsträckt på marken i det ögonblicket?

Jag kan däremot ge Gunnar rätt i att utsagan från Susanne L, som satt i Inge Ms bil, inte ger något starkt stöd för min tes – men det ger inte heller stöd för motsatsen. Hon berättade att när hon hörde smällarna satt hon just och tittade bakåt genom bakrutan, sedan vände hon sig om och såg OP ”rasa ihop”. Här är det uppenbart att det skedde efter det andra skottet, men Gunnar gissar att hon inte såg honom falla utan blandade ihop det med att LP böjde sig över sin fallne make. Det tycker jag i och för sig verkar vara en underlig sammanblandning, men det ligger en poäng i att det – som hon berättar det -förefaller vara en väl lång tidsrymd mellan skotten och hennes observation av OP:s fall.

Det finns en enda person som beskriver händelseförloppet på ett sätt som kan tolkas som att det var det andra skottet som träffade LP, och inte det första, och det är hon själv. Men trots att hon alltså motsägs av en rad andra vittnen och inte får stöd av något enda har hennes version blivit accepterad.

Faktum är dock att inte ens hon är tydlig och konsekvent på den här punkten. I det första förhöret med henne, den 1 mars, säger hon (det är också bara ett referat eftersom hon inte tillät att det bandades) att hon, när de kom fram till korsningen med Tunnelgatan, hörde smällar,” sannolikt två till antalet” Hon vände sig mot maken och såg att han i samma ögonblick sjönk ihop, kraftigt blödande. Då hörde hon ytterligare en smäll, dvs en tredje, och samtidigt kände hon det bränna till på ryggen.

Att hon kände svedan på ryggen så sent kan – om det är riktigt – ha berott på en fördröjd smärtreaktion, ett inte ovanligt fenomen vid kroppsskador. Men enligt denna hennes första version föll alltså OP ihop i samband med den andra smällen, dvs helt i enlighet med min omvända skottföljd. Men var kommer den tredje smällen från? Det kan vi inte veta. När hon talar med Hans Holmer den 25 mars har hon ändrat sig till att hon bara hörde ett skott innan hon vände sig om.

Vad hade fått henne att ändra sig? För mig framstår detta som besynnerligt och värt att fundera vidare på.

Men jag anser mig alltså ha bevisat att det första skottet inte var riktat mot OP utan mot hans hustru. Man kan tycka att den slutsatsen utifrån något slags ”suntförnuftresonemang” ter sig ologisk, men man kan inte komma undan den.

Varför sköt mördaren först mot Lisbeth?

Nästa steg är att finna en möjlig logisk förklaring till att mördaren först vände vapnet mot henne. En sådan är förstås att det första skottet gick av av misstag och råkade träffa henne. Jag tror dock det är mindre sannolikt eftersom kulan träffade hennes rygg på nästan precis samma ställe som kulan mot OP:s rygg. Det vore en fantastisk slump om det var resultatet av ett vådaskott.

Jag ser andra mer eller mindre troliga förklaringar. Den mest extrema, som jag inte själv tror på men som likväl är teoretiskt möjlig, är att LP själv på något sätt var inblandad i mordet och att skottet var avsett att ge henne ”alibi”.

Men en annan och betydligt mer sannolik förklaring är att gärningsmannen ville skrämma LP till tystnad, vilket han i så fall lyckades väl med med tanke på hur hon sedan agerade gentemot utredarna – faktiskt redan från Sabbatsbergs sjukhus och framåt.

För en skicklig skytt är det vad jag förstår – Anders Lexne ger mig stöd där – inte något problem att skjuta med mycket stor precision på det korta avståndet, det rör sig om under en meter. Men eftersom gärningsmannen sköt mot LP först måste han i så fall redan dessförinnan ha ansett att hon var en fara för honom, exempelvis att hon visste något som kunde leda spåren till honom. Ytterligare en annan tänkbar förklaring är att han ville döda även henne, eller hade fått det som uppdrag, men i sista momentet tvekade och vände undan revolvern.

Vi vet alltså inte vad gärningsmannens avsikt var med att beskjuta LP. Jag har aldrig framställt det som att jag tror att hon var huvudobjektet för honom. Det är inte omöjligt, men jag tror inte på det. Att det skulle vara bokens budskap är en missuppfattning som sannolikt emanerar från att Expressen i samband med en förhandsartikel med rubriken ”Mördaren sköt först mot Lisbeth” satte rubriken ”Palmemördarens mål: Lisbeth” på förstasidan. Sedan återgavs detta okritiskt av bland andra Peter Kadhammar, som om jag såg henne som gärningsmannens enda mål. Uppenbarligen hade han inte läst boken.

Vad var gärningsmannens avsikt med skottet mot henne? Gunnar skriver att vi ”vet” att gärningsmannen missade henne och att gärningsmannen ”borde” ha träffat henne bättre eftersom hon i min version redan hade vänt sig om och han hade tid att sikta. Men vi vet ju inte alls vad hans avsikt var med skottet mot henne, och kan därför inte säga om det ur hans synpunkt blev en miss eller ej.

Han kanske just bara ville träffa henne ytligt, eller bara markera ett skott mot henne, eventuellt för att skrämma, och kanske inte alls hade avsikten att skada henne allvarligt. Kulan kanske träffade ungefär som han hade tänkt. Det var möjligen därför det var viktigt för honom att skjuta mot henne först, så att han hade full kontroll även över det skottet.

Skottet mot OP, som naturligtvis var centralt för honom, hade han redan tillförsäkrat sig kontroll över genom att ta tag i OPs axel. Ett sådant handlande tycks mig vara mer rationellt än att först skjuta ett exakt och kontrollerat skott mot OP och sedan rikta om vapnet mot LP i en situation som han måste ha förutsett skulle bli mer kaotisk genom att hon kunde röra sig på ett sätt som han inte kunde beräkna och därför inte heller kontrollera.

Gunnar menar att min ”teori” om mördarens syften är motsägelsefull. ”Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth att han började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter att det inte gjorde något att han missat eftersom hon ändå inte skulle prata”. Men hans syfte var kanske inte att skjuta henne utan att beskjuta henne, dvs träffa henne på ett sätt som uppfyllde hans avsikter. Då behövdes inga flera skott, effekten var uppnådd under kontrollerade former.

Gärningsmannen visade på alla andra sätt att han var en mycket skicklig skytt och föreföll välplanerad och rationell i sitt handlande, så kan han ha varit även i detta avseende. Det hade varit mer ologiskt om han var väldigt skicklig och förtrogen med sitt vapen i det första momentet, mot OP, men en osäker dilettant i det andra.

Till det kommer en annan punkt: om han hade skjutit första skottet mot OP och denne alltså omedelbart hade rasat till marken och blivit liggande, tvivlar jag på att att han hade kunnat undvika att följa fallet med blicken, tills kroppen låg utsträckt på trottoaren – för att försäkra sig om att skottet haft önskad verkan. Det var det, kan jag tro, som han gjorde under den eller de sekunder av tvekan efter andra skottet som Anders D tyckte sig uppfatta, och då han enligt Inge M tog ett par steg tillbaka.

Gunnar tvivlar också på att gärningsmannen kunde lita på att OP skulle vara paralyserad under ett par sekunder efter den första smällen.

Det är sant att situationen var en annan än vid en insatsstyrkas eller ett militärt specialförbands stormningar av en lägenhet med distraktionsgranater, sk flash-and-bang. Men den psykologiska effekten är densamma – den som helt oförberedd utsätts för ett nära skott med en grov revolver, med mycket hög ljudknall och åtföljande blixt och rök, blir fullständigt passiviserad under några sekunder. Detta enligt vapenspecialisten Anders Lexne. Och just det faktum att gärningsmannen valde den skottföljden skulle kunna peka på att han visste om detta, kanske från egen erfarenhet.

”Rycket” i snön – vad bevisar det?

Jag vill också kommentera en annan detalj som lyfts fram i flera kommentarer, nämligen det ”ryck” i snön vid trottoarkanten som både Bengt P och Jan-Åke S noterade efter det andra skottet. I mina ögon har det inget bevisvärde åt något håll när det gäller skottföljden, och därför har jag inte tagit fasta på det. För det första vet vi inte på vilken plats snön virvlade upp. Jan-Åke S placerar det ”en bit från offret ut mot körbanan” medan Bengt P, som såg det i sin bils inre backspegel, i det första förhöret den 2 mars placerade det ”50 meter innan korsningen” men i nästa förhör, sex veckor senare, ändrade det till ”uppskattningsvis tio meter norr om Tunnelgatan”.

Ingen av dem säger att det med säkerhet var en kula de såg, eller ens en rikoschett. Det kan alltså ha varit något annat, exempelvis någon detalj från OPs kläder eller kropp – vi vet ju inte om snön var lös eller hårt packad. Men om det var en kula, vilket kanske trots allt är troligast, är det osannolikt att det handlar om den som träffade LP. Den gick i en något stigande bana genom kappryggen och mötte inget annat motstånd än tyg. Den kan inte ha dykt ner i trottoaren fem meter bakom henne.

Troligare är att det i så fall rörde sig om skottet som gick genom OPs kropp. Den kulan stötte där på rejält motstånd, tumlade kraftigt och hade redan ställt sig på tvären när den lämnade bröstkorgen. Den kan ha stuckit iväg i vilken riktning som helst därefter. Det betyder i och för sig att den inte kan ha hamnat på den plats där den hittades 36 timmar senare, bakom pelaren 7 meter från mordplatsen, men jag är ändå övertygad om att det inte var platsen där den hamnade från början. Där håller jag med polisens tekniker, som genomsökte området, och tekniska rotelns dåvarande chef Wincent Lange. Kulan flyttades (om det är den rätta), men varifrån och av vem vet vi inte.

Mot bakgrund av alla dessa osäkerheter menar jag att ”rycket” i snön inte ger någon som helst ledning vad avser skottföljden.

Varför höll Lisbeth Palme tyst?

Avslutningsvis några ord om den andra punkt där Gunnar ger mig underkänt, nämligen mitt resonemang om varför LP valde att inte berätta vad som verkligen hände på mordplatsen.

Gunnar är i och för sig är enig med mig om att hon höll inne med sanningen, men kan inte tro att det kan ha haft en privat förklaring, vilket är en av flera möjligheter jag lägger fram i boken. Jag menar att hon kan ha varit rädd för att Olof Palme eller familjen skulle löpa risk att bli skandaliserad om hon vände sig mot de ansvariga för mordet. Det skulle kunna handla om att mycket komprometterande uppgifter om OPs politiska eller privata agerande skulle kunna läckas ut, vilket hon såg som absolut oacceptabelt.

Joakim och Lisbeth Palme på Kulturhuset i Stockholm under minneshögtid för Olof Palme den 28 februari 2016. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=61288548

Hellre då hålla tyst och inte fullt ut hjälpa till att söka lösningen på mordet, kan hon ha resonerat. Alternativt kan det ha funnits ett moment av rädsla för att hon och sönerna kunde råka i fysisk fara om hon pekade ut de ansvariga.

Vad gäller de politiska omständigheterna vet vi ju redan att det fanns starka misstankar exempelvis inom Säpo om att OP hade illegitima kontakter med Moskva. LP kan ha haft grund för oro över vad som kunde komma ut i form av läckta avslöjanden i det avseendet, och hållit tyst av det skälet. Men Gunnar tror inte på alternativet att några privata omständigheter skulle ha kunnat motivera ett sådant agerande från hennes sida.

Här handlar det om bedömningar om vad som är troligt och inte. I boken redovisar jag uppgifter som bevisligen kom in till utredningen om att OP hade kvinnoaffärer vid sidan av äktenskapet med LP. Det handlade om ett antal kvinnor, och flera var namngivna. Det var alltså inte fråga om skvaller, utan om konkreta och existerande uppgifter.

Min bedömning är att LP kan ha känt till dessa påstådda affärer och att de sannolikt beredde henne mycket stort obehag. Hon kan ha misstänkt, eller till och med vetat, att de var kända exempelvis inom Säpo. Av henne kan det mycket väl ha upplevts som en verklig och oacceptabel risk att uppgifter av det slaget skulle komma ut om hon anklagade personer med anknytning till Säpo för delaktighet i mordet. Det må kallas en spekulation, men det skulle inte ha varit första gången i världshistorien som vetskap om sexuella eller politiska snedsteg har fått en person att hålla tyst. Säpos operative chef PG Näss sa, enligt den polisman jag citerar i boken: ”Det finns så mycket skit kring Palme som sossarna inte vill ska komma fram”.

Jag tror att det för LP, och säkert också för partiet, skulle setts som katastrofalt om OPs goda namn hade fläckats genom sådana avslöjanden, antingen det handlade om kvinnor eller politik. I LPs fall gällde det nog inte minst omtanken om sönerna.

Det är sant, som Gunnar påpekar, att väldigt lite skrevs om Olof Palmes kvinnoaffärer i svensk press under hans livstid. Men det betyder inte att LP kunde vara säker på att konkreta uppgifter, kanske till och med dokumenterade sådana, inte plötsligt skulle dyka upp i media med eller utan påstådd relevans i mordfallet. Hon litade ju inte på media, det visade hon tydligt, och hon uttalade sig upprepade gånger om sin rädsla för att uppgifter skulle läcka till pressen.. Samma rädsla kan ha gällt dessa för henne reella hot om skandalisering och vanrykte. Hon kan ha uppfattat som sitt bästa skydd att hålla tyst. Jag tror att andra skulle ha kunnat agera likadant i motsvarande situation.

Fientligheten mot Olof Palme var stark inom Säpo. Foto: Rob Bogaerts/Public Domain

Utifrån hennes eget uppträdande mot utredningen, liksom Säpos, landar jag i slutsatsen att det finns en god chans att personer inom Säkerhetspolisen hade ett finger med i spelet, alternativt hela handen. Jag menar att LP kan ha haft samma misstankar, och en på dem grundad rädsla.

Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind. Det dokumenterade hatet mot Olof Palme, agerandet på mordnatten, tipsen som kom in efteråt, dokumenten som försvann, uppgifterna om förhandskunskap, planteringen av villospåret PKK med mera leder mig till den slutsatsen. Min förmodan blir inte svagare av att den visade sig delas av Arne Irvell i de personliga minnesanteckningar jag fick överlämnade till mig efter hans död. Dessa borde inspirera dagens Palmeutredare till att ta nya tag.

Till frågor som tagits upp av andra kommentatorer, tex vänsterhäntheten, ska jag återkomma i senare inlägg.

Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.