Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika

Craig Williamson, apartheidregimens ”superspion” i dag. FOTO: Privat

VAR DET SYDAFRIKA som låg bakom Palmemordet – och är det något sådant Krister Petersson kommer att avslöja på onsdag? Det finns uppgifter som tyder på det.

En helt central figur i hypoteserna om ett sydafrikanskt mordscenario är apartheidregimens ”superspion” Craig Williamson. Han kom tidigt att pekas ut som hjärnan bakom en sådan operation.

Williamson förekommer också i Anders Hasselbohms artikel här på bloggen om tecken på att det fanns en sydafrikansk attentatsplan mot Olof Palme ett halvår före den svenske statsministerns död, i samband med att Olof och Lisbeth besökte Kreta i september 1985.

Jag har de senaste dagarna fått kontakt med Craig Williamson och ställt frågor till honom, både kring onsdagens kommande presskonferens och kring vad som hände på Kreta.


FAKTA: Craig Williamson

Craig Williamson växte upp i Johannesburg och rekryterades tidigt till den sydafrikanska polisen. Han inledde sin karriär med att infiltrera vänstersinnade studentorganisationer.

Hans första stora framgång var när han lyckades infiltrera anti-apartheidorganisationen IUEF i Genève. IUEF finansierades till stor del med svenska statsbidrag. Han presenterade sig under denna tid som en flykting från apartheidregimen och fick långtgående inblick i motståndsaktiviteterna mot rasistväldet.

När han avslöjades återvände han till Sydafrika och gjorde karriär inom säkerhets- och underrättelsevärlden. Han var den som gav order om brevbombsmordet på Ruth First, en framstående anti-apartheidaktivist som också var personlig vän till Olof Palme.

Williamson låg också bakom ett annat brevbombsattentat, ett som dödade en annan motståndare mot apartheid, Jeanette Schoon, och hennes sexåriga dotter. För dessa dåd beviljades han amnesti efter apartheidregimens fall.

En av dem som inte beviljades amnesti var Eugene de Kock, en av cheferna inom apartheidregimens säkerhetstjänst. I en rättegång 1996 hävdade de Kock att Sydafrika låg bakom Palmemordet och nämnde särskilt Craig Williamson. Hittills har det dock inte kommit fram några bevis för de Kocks påståenden.


Här är mina frågor till Craig Williamson och hans svar.

• Tror du det är möjligt att sydafrikanska myndigheter kan vara involverade i att lämna ut information som kan ge stöd åt en lösning som Krister Petersson kommer att presentera?

”Jag hörde att Petersson planerar ett stort avslöjande och jag är mycket intresserad av att höra hans teori. Om han skulle ha gjort några förfrågningar, officiella eller inofficiella, här i Sydafrika så är det troligt att jag skulle ha hört något och det har jag inte. Jag är av uppfattningen att vinkeln med sydafrikaner som misstänkta troligen avsiktligt fördes in i utredningen antingen som en avledningsmanöver eller som en sorts hämnd.”

• Kan du utveckla dina tankar på en punkten?

”Jag har undrat över varför vi – och jag – kom att bli indragna i saken. Sådana påståenden kom mycket tidigt, och som det verkar kom de från underrättelsekällor i Storbritannien. Och jag drog slutsatsen att eftersom underrättelseagenter ofta ‘grumlar vattnet’ för att blanda bort korten eller avleda uppmärksamheten från något så var detta en möjlig förklaring. Den brittiska kopplingen fick mig dock att överväga att det här kunde vara någon sorts bestraffning för våra operationer mot ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet i Storbritannien och Europa. Det kunde helt enkelt vara ett försök att få oss att avbryta vår verksamhet.”

Craig Williamsons påstående om att det kommit in tips från Storbritannien om Palmemordet är obestridligen riktigt. Generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck blev ett par dagar efter Palmemordet uppringd av en av sina bekanta i England, en person som fungerat som källa till Bäck när denne var Londonkorrespondent för Aftonbladet. Lars Borgnäs berättar om detta i sin bok En iskall vind drog genom Sverige (sid 377-378). Där framgår också att Bäcks källa hade ”goda kontakter inom den engelska säkerhetstjänsten”.

Källans uppgifter gick ut på att mordet utförts av sydafrikansk säkerhetstjänst i samarbete med svenska affärsmän och en svensk man med anknytning till Säpo.

Det mest anmärkningsvärda med detta tips var kanske att det fastnade på vägen. Karl-Gunnar Bäck talade in sina uppgifter på ett band och lämnade via ombud in bandet till Säpo i Uppsala. Där försvann det. Uppgifterna nådde Palmeutredningen först sju år senare sedan Bäck upprepat sin berättelse i ett TV-reportage.

Åter till Williamson:

• Ska jag förstå dig som att du menar att i princip skulle agenter i Storbritannien eller på annat håll fortfarande kunna vara inblandade i att i eget intresse sprida falska anklagelser?

”Jag vet inget om vad som hänt på senare tid, men definitivt den första tipsningen om saken. När ryktet en gång startat fick det ett eget liv. Senare uppmuntrades det också av några tidigare funktionärer i den sydafrikanska underrättelsevärlden som fick bra betalt för att ”undersöka” och som förfalskade dokument och så vidare.”

Williamson tillägger att han till exempel syftar på den före detta sydafrikanske agenten Riaan Stander som han karakteriserar som ”inte något annat än en bedragare” – en uppfattning som i dag framstår som okontroversiell.

• Du nämnde att personer som tidigare varit agenter åt apartheidregimen fick betalt för att ‘undersöka’ – syftar du på nyhetsmedier eller på andra krafter?

”Någon i Sverige finansierade operationen och betalade en hel del pengar för den.”

• Syftar du på den svenske affärsmannen Kent Ajland? (Denne samarbetade med den tidigare rikskriminalchefen Tommy Lindström för att samla in uppgifter om att Sydafrika låg bakom Palmemordet och satsade egna pengar i projektet. Men det slutade med att dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist kom till slutsatsen att Tommy Lindström blivit utsatt för ett underrättelsebedrägeri, se Mordgåtan Olof Palme sid 63-66.)

”Möjligen, jag har inte namnet till hands.”

Ovanstående frågor ställde jag för några dagar sedan. Efter publiceringen av Anders Hasselbohms uppgifter som pekade på ett planerat attentat mot Olof Palme på Kreta i september 1985 har jag återkommit med nya frågor.

Hasselbohm har kunnat redovisa att Lisbeth Palme fruktade för sin makes liv under besöket på Kreta. Och artikeln innehåller även dokumentation som pekar på sydafrikansk agentverksamhet på Kreta just i september 1985.

I sin artikel nämner Anders Hasselbohm John Edwards, agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Edwards var, skriver Anders Hasselbohm, den person som lämnade uppgifter till svenska socialdemokrater om det planerade attentatet mot Palme. Var det honom Williamson syftade på när han anklagade underrrättelsekretsar i Storbritannien för att peka ut Sydafrika för Palmemordet? Jag ställer frågan till den tidigare ”superspionen” och Williamson svarar.

”Jag vet ingenting om den där figuren Edwards. Men det passar ihop med vad jag hörde om de tidiga rapporterna till Sverige om vår påstådda inblandning.”

Anders Hasselbohm kunde i sin artikel redovisa att två sydafrikanska agenter som jobbade för Williamson, John och Patricia Adam, besökt Kreta i september 1985, samma månad som Olof och Lisbeth Palme var där.  John Adam har dessutom vid ett tillfälle uppgett att någon gång under 1985 hade han och hans hustru seglat tillsammans med Williamson från Kreta till grekiska fastlandet.

Jag frågade Williamson om han hade några kommentarer till detta.

”Jag var själv aldrig på Kreta i tjänsten. Däremot reste jag dit 1984 eller 1985 med min båt som jag hade placerad i Medelhavet och jag tror att Trish och John följde med mig under en del av resan. Jag vet inget om andra resor de kan ha gjort till Kreta.”

Craig Williamson fortsätter alltså, precis som tidigare, att avvisa alla påståenden om att den regim han arbetade för skulle ligga bakom mordet på Olof Palme. Och att det ändå återkommer envisa uppgifter om Sydafrikaspåret avfärdar han som ”desinformation”.

Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985?

Journalisten Anders Hasselbohm väljer nu att presentera dramatiska uppgifter om ett hot mot Olof Palme hösten 1985 och om Lisbeths starka oro för att något skulle hända. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Anders Hasselbohm är förmodligen den svenska journalist som gjort mest för att få fram uppgifter kring de möjliga kopplingarna mellan den sydafrikanska apartheidregimen och Palmemordet.

Här följer en berättelse från hans sida om vad som kan vara en hittills okänd bit i det pusslet – ett händelseförlopp på Kreta i september 1985 då Olof och Lisbeth Palme besökte ön på en kort semester efter segern i riksdagsvalet.

Det handlar om uppgifter från en tjänsteman i den brittiska underrättelsetjänsten MI6 om att ett attentat mot Palme planerats då. Och om ett par sydafrikanska agenter som i oklart syfte rest till Kreta lite tidigare samma månad.

I det sammanhanget presenterar Anders Hasselbohm en vittnesuppgift om att Lisbeth Palme flera gånger under Kretavistelsen uppgav att hon var orolig för sin makes liv. Som hon ska ha sagt: ”De kommer att döda honom”. Lisbeth Palmes oro stegrades enligt vittnet när hennes make vid ett tillfälle var försvunnen i flera timmar.

Anders Hasselbohm har valt att publicera sin berättelse här på bloggen. Han understryker samtidigt att han enbart ser det som en möjlighet att apartheidregimen skulle ha varit inblandad i mordet på Olof Palme, inte som något han anser sig veta. Han vet inte alls vad Krister Petersson kommer att lägga fram och säger att han inser möjligheten av att det han skriver här ”strax kan förpassas till historien”.

För min del ser jag hans dramatiska berättelse som relevant utifrån det vi hittills vet om mordet. Och jag är tacksam över att ha fått erbjudandet att publicera den.


Av Anders Hasselbohm

PLANERADES ETT ATTENTAT EMOT PALME på Kreta i september 1985?

Varför var Lisbeth Palme så rädd under parets vistelse på Kreta?

Varför fanns Craig Williamson och hans Europa-agent på Kreta veckorna innan Olof och Lisbeth Palme kom dit på semester?

Någon gång i slutet av 1980-talet fick jag för första gången höra att ett attentat hade planerats och varit nära att genomföras mot Olof Palme medan han varit på en privatresa. Senare fick jag mera specifik information som lämnats till några svenskar, bl a till Bernt Carlsson (s), av engelsmannen John Edwards, senare utpekad som MI6-agent. Attentatet skulle ha planerats att utföras under en semesterresa makarna Palme gjort till Kreta. Jag försökte förgäves få tag på John Edwards.

Jag hade publicerat artikelserier i Aftonbladet 1994 och i tidningen VI 1995 (se vidare Fotnot) om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika hade bekämpat varandra i något av ett agentliknande krig. Artiklarna väckte uppmärksamhet också i Sydafrika.

2001 fick jag bud från en källa i Sydafrika om att jag i Amsterdam kunde få ta del av en omfattande dokumentation som den s k Sanningskommissionen inhämtat från kaptenen John Adam vid den sydafrikanska säkerhetspolisen då denne sökte amnesti för ett bombdåd i London 1982. Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission (TRC),var ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter avskaffandet av apartheidsystemet. Den leddes av ärkebiskop Desmond Tutu. Kommissionen hörde många personer, både offer och förövare, om brott mot mänskliga rättigheter.

John Adam sändes 1984 av den numera välkände Craig Williamson, utpekad som organisatör av mordet på Olof Palme, till Europa för spionuppdrag åt apartheidregimen.

Dokumenten jag studerade i Amsterdam visade sig vara en guldgruva. TRC hade lyckats lägga beslag på stora delar av John Adams material från spionverksamheten fram till att han och hustrun Patricia, också hon säkerhetspolis, 1987 återvände till Sydafrika. Där fanns reseräkningar, listor över deras ringda samtal och John Adams rapporter hem till Craig Williamson via olika täckföretag. Via bl a dolda mikrofoner inne på befrielserörelsen ANC:s huvudkontor i exil i London hade han t ex kunnat rapportera om vad som försiggått där.

Vissa extra känsliga rapporter från John Adam fanns dock inte med bland dokumenten. Det framgick att sådana sänts på särskilt sätt.

Dokumenten visade att John Adam den 22 april 1986, bara en dryg månad efter mordet på statsminister Olof Palme, hade rest till Stockholm. Hans reseräkning visade att han anlände till Arlanda klockan 12:00 den 11 april 1986 och att han flög tillbaka redan klockan 08:00 morgonen därpå.

Under besöket träffade han Jan, en svensk doktor värvad av Craig Williamson medan svensken arbetat i Sydafrika. Innehållet i vad Jan rapporterade till John Adam handlade främst om att utvecklingen i Sverige sedan Olof Palme mördats hade gått apartheidregimens väg.

John Adam skrev i sin rapport till Craig Williamson bl a följande:

”Sedan Olof Palmes död har Mabuza (ANC:s Stockholmsrepresentant Lindiwe Mabuza. Min anmärkn.) varit mycket upprörd. Hon hade en mycket nära relation med den döde statsministern, något hon saknar med den nye statsministern (Ingvar Carlsson. Min anmärkn.).”

”Den nye statsministern förefaller vara betydligt mindre radikal än Palme och är privat känd för att vara emot sanktioner mot Sydafrika.”

”Det har skett en märkbar nedgång av både det offentligas och medias stöd för ANC den senaste tiden.”

Jans källa var bl a en kvinna med nära (s)-kontakter men som också t ex hade information om vad Isolera Sydafrika-kommittén, ISAK, hade för sig. Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad ”R”, en toppchef på svenska Säpo.

Den sydafrikanske agenten John Adam rapporterade till sina uppdragsgivare i apartheidregimens säkerhetspolis om förhållandena i Sverige efter Palmemordet. Han konstaterade att det var till fördel för Sydafrika att Palme var borta ur bilden. Ur Sanningskommissionens insamlade dokumentation.

Om detta ovanstående publicerade jag 2001 ännu en serie artiklar i Aftonbladet.

Bland de dokument som rörde John och hustrun Patricia Adams spionverksamhet noterade jag senare en reseräkning som visade att paret rest på uppdrag till Kreta i början av september 1985. Jag reagerade då direkt eftersom det ju var just på Kreta som jag tidigare fått uppgifter om att det funnits attentatsplaner mot Olof Palme!

Så när var Palme alltså där?

Några artiklar ur grekiska tidningar som jag fann i Arbetarrörelsens Arkiv visade att Olof och Lisbeth Palme, bara en vecka efter riksdagsvalet den 15 september, anlände med flyg till Kreta. De kom dit den 22 september och stannade till den 29 september. Där stod också på vilket hotell de bott.

2003 reste jag till Kreta för att försöka finna ut om där funnits några tecken på att ett attentat mot Olof Palme planerats eller ägt rum.

För att vara två par ögon och öron och för att övervinna eventuella språkbarriärer engagerade jag en svensk-grek i Aten som jag känner, Fotios Costoulas, skapare av och tidigare ägare till charterbolaget Apollo, som var villig att hjälpa till. Honom flög jag över till Kreta.

Vi tog in på ett grannhotell till Anthoussa Beach där makarna Palme i september 1985 hade bott och gick över dit och frågade efter hotellets ägare Anthoussa Papageorgiou. Vi drack kaffe med henne på en hotellterrass. Hon var märkbart stolt över att kunna berätta att det svenska statsministerparet flera gånger sedan 1981 hade valt att bo hos henne. Hon berättade att skälet till att de från början hamnat just på Anthoussa Beach var att Anthoussas man, som avlidit tidigare under året, varit vän med Greklands premiärminister Andreas Papandreou som också stod Olof Palme nära.

Anthoussa Papageorgiou ägde hotellet på Kreta där Olof och Lisbeth Palme bodde vid flera tillfällen och blev personlig vän med dem. FOTO: Anders Hasselbohm.

Olof och Lisbeth hade varit Anthoussas vänner. Hon hade personligen tagit hand om dem när de kom på besök och mött dem på flygplatsen. De hade gjort utflykter och ätit middagar tillsammans.

Vi talade om ditt och datt och så frågade jag om där hänt något särskilt under Palmes besök 1985. Jag sa försiktigtvis att vi hört skvaller om att någon skulle ha varit ute efter honom. Något sådant hade Anthoussa inte märkt sa hon.

Men så berättade hon någonting anmärkningsvärt.

Som hon brukade hade hon mött Olof och Lisbeth på flygplatsen också denna gång. Medan några hälsade på den svenske statsministern när han klivit av planet stegade Lisbeth snabbt fram för att hälsa på sin väninna Anthoussa.

Anthoussa beskrev Lisbeth som mycket spänd jämfört med hur hon varit vid tidigare tillfällen och innan Olof hann ansluta till dem sa hon:

”Jag är mycket orolig för Olof. Jag är väldigt orolig för hans liv. De kommer att döda honom!”.

Under vårt samtal med Anthoussa, som dessemellan flöt på om både turism, hennes hotell och mycket annat, återkom hon ett par gånger till att Lisbeth under paret Palmes veckolånga besök hade sagt att hon fruktade för Olofs liv.

Anthoussa berättade också att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under vistelsen hade varit fullkomligt i upplösningstillstånd av oro då Olof hade varit försvunnen på egen hand i runt tre timmar.

När jag i mars 2016, alltså 13 år efter besöket på Kreta, övervägde en publicering skrev jag till Fotios Costoulas och bad att han i ett email skulle bekräfta vad Anthoussa sagt både om att Lisbeth sagt att hon fruktade för Olofs liv och om hennes stora oro när Olof vid ett tillfälle hade varit borta i tre timmar. Costoulas skrev att han kom ihåg att Lisbeth sagt att hon var rädd att Olof ”skulle dödas” och att hon varit orolig under hans ”långvariga försvinnande”.

Det kan nämnas att vid mötet med Anthoussa antecknade jag när hon sa något som rörde skälet för resan till Kreta medan Fotios Costoulas under tiden förde ett allmänt socialt samtal med henne.

Anthoussa Papageorgiou och Lisbeth Palme vid ett av paret Palmes tidigare besök på Kreta.

Man kan fråga sig varför Lisbeth Palme var så väldigt orolig på Kreta. Fem månader senare tvekade hon ju inte att i Stockholm tillsammans med sin make statsministern utan livvaktsskydd både åka tunnelbana till ett biobesök och efteråt promenera hemåt längs Sveavägen mot Gamla Stan.

Hade hon eller makarna Palme några onda aningar just vid besöket på Kreta eller vid denna tid? Eller skulle Olof Palme möjligen möta någon där?

Några livvakter hade Olof Palme inte med sig från Sverige. Däremot utrustades han motvilligt på plats med några sådana av sin vän Greklands premiärminister Andreas Papandreou som inte ville riskera att något hände det svenska statsministerparet i hans land. Palme bad dock enligt Anthoussa de grekiska livvakterna bestämt att inte hänga honom i hasorna utan sa att de skulle hålla sig i hotellfoajén.

Paret Palme bodde i hotellplanet högst upp på bilden och hade de två balkongsektionerna längst till höger. FOTO: Anders Hasselbohm

Var det alltså möjligen så att Olof Palme gjort upp om att passa på att träffa någon eller några under sin semester på Kreta? Han hade ju t ex sedan hösten 1980 det känsliga uppdraget som FN-medlare i storkriget Iran-Irak.

Anthoussa berättade också att Olof Palme 1984 på väg till Irak för sitt medlingsuppdrag hade ringt henne bara för att hälsa. Han hade då sagt att han befann sig på Heraklions flygplats på Kreta – en något udda mellanlandningsplats kan tyckas – men att han inte hade möjlighet att träffa henne.

Att Olof Palme bara någon vecka innan Kreta-semestern tillsammans med Lisbeth hade säkrat ännu en regeringsperiod i Sverige kan ha orsakat flera mäktiga intressen i både Sverige och på andra ställen i världen stor oro.

Palme drev ju t ex, till framför allt USA:s och Storbritanniens förfäran, hårt frågan om att upprätta en kärnvapenfri zon i Norden och i Europa.

Eller hade Palme som medlare i Iran-Irak-kriget möjligen fått reda på att USA i hemlighet sålde vapen till Iran, vilket sedan under senhösten 1986 exploderade i Irangate, den s k Iran-Contras-skandalen?

Israel ogillade Olof Palmes då unikt öppna och nära kontakt med PLO och Sydafrika kände ett förnyat hot från Palme. Nu kunde den svenske statsministern sätta förnyad kraft bakom sin sedan årtionden envisa kamp mot apartheidregimen och försöka dra med sig en rad andra stater i detta.

Helt avslappnad från de stora frågor som engagerade honom var Olof Palme heller inte ens emellan stunderna i solstolen under vistelsen på Kreta. Han gav t ex en intervju till den grekiska tidningen ”Ta Nea” (publicerad 29.9 1985) i vilken den svenske statsministerns ord osade av både beslutsamhet och ilska mot de stormakter han ansåg hotade hela världen.

Om det s k sexnationsförslaget till fred sa Palme:

”Det är vårt motstånd till det som är på väg att förstöra mänskligheten. Ett kärnvapenkrig. De är galna! Det anser jag. Om de två stormakterna slåss med varandra så kommer vi att vara de oskyldiga offren. Därför måste vi små länder förena oss. För att kräva rätten till fred.”

Om någon vid tiden önskade livet ur den svenske statsministern så gav Palme själv också värdefull information om hur riskfri en sådan operation skulle vara. Så här svarade nämligen Olof Palme Ta Nea:s journalist på frågan om han aldrig är rädd:

”Hör här, jag kommer inte att tillåta att livvakter förföljer mig. När jag är på arbetet, ja. Det är nödvändigt. Men på fritiden, nej!”

Nu åter till skälet till varför jag reste till Kreta för att tala med Anthoussa Papageorgiou om uppgiften från John Edwards att det funnits planer på att mörda Olof Palme på den grekiska ön.

John Edwards hade kommit att få arbeta i sekretariatet i Wien för den så kallade Palmekommissionen, Den Oberoende Kommissionen för Nedrustnings- och Säkerhetsfrågor. I kommissionen deltog under Olof Palmes ordförandeskap flera toppolitiker från både öst och väst. Sekretariatet leddes av Anders Ferm (s), bl a ambassadör och Olof Palmes nära rådgivare och vän sedan många år.

Anders Ferm, avliden i oktober 2019, berättade för något år sedan för mig att John Edwards erbjudits plats på sekretariatet efter förslag som liknande påtryckningar om hans lämplighet för jobbet från David Owen, tidigare brittisk utrikesminister. Owen själv var också medlem av Palmekommissionen.

Jag talade under ett par år flera gånger med Anders Ferm om just John Edwards och vart han senare kunde ha tagit vägen. Jag och flera svenska journalister har av skilda skäl förgäves under åren försökt ta reda på var Edwards finns.

Efter mordet på Palme dök John Edwards upp i Stockholm och mötte bl a framstående socialdemokrater för att göra en brittisk dokumentärfilm om Palme.

Bernt Carlsson var en betydande (s)-politiker, en grå eminens för Olof Palme i dennes kontakter runt om i världen. Ändå var han för en bredare allmänhet endast känd som någon ute i politikens kulisser, detta trots att han bland annat varit generalsekreterare för den mäktiga Socialistinternationalen.

Bernt Carlsson på Socialistinternationalens kongress 1983. Foto: Pentti Väänänen/Wikimedia Commons

Och Bernt Carlsson var alltså en av de svenskar som John Edwards informerade om att det funnits planer på att mörda Olof Palme på Kreta i september 1985. Edwards uppgavs också ha sagt att britterna hade informerat den svenska säkerhetspolisen om detta. Om denna information skulle ha givits före eller efter paret Palmes Kreta-resa är obekant för mig.

Bernt Carlsson utnämndes 1987 till Namibia-kommissionär och biträdande generalsekreterare i FN. Den 21 december 1988 klev han ombord på ett Pan Am-flyg som skulle ta honom till New York. Där skulle han vara med om det högtidliga undertecknandet av det av Sydafrika dittills kontrollerade Sydvästafrika som skulle bli fritt under namnet Namibia. En bomb ombord exploderade och planet störtade vid Lockerbie i Skottland. Bernt Carlsson var en av de 270 människor som omkom.

Sydafrikas utrikesminister Pik Botha skulle tillsammans med FN:s generalsekreterare närvara vid samma ceremoni som Bernt Carlsson i New York och var med sin 22-mannadelegation bokad på samma flight som Bernt Carlsson. Botha valde dock enligt vad han själv sa i en BBC-intervju att av säkerhetsskäl ta en tidigare Pan Am-avgång till New York (The Independent on Sunday 24 oktober 2018). Inga skäl gavs av Pik Botha varför Pan AM:s flight 103 inte nåddes av någon varning.

Bernt Carlssons flickvän Sanya Popovic i New York har berättat att Bernt Carlsson till henne sagt att han var en av endast ”en handfull personer” som visste varför Olof Palme mördades. Men vem eller vilka som utförde dådet uppger Sanya Popovic för mig att Carlsson inte sade någonting om.

Anders Ferm sade flera gånger till mig att Edwards sannolikt var MI6-agent och att han förmodligen placerades på sekretariatet i Wien för att där noggrant kunna följa vad som skedde. Att John Edwards arbetade åt MI6 har för övrigt en tidigare hög befattningshavare inom svensk underrättelsetjänst bekräftat för mig.

Under våra samtal gav Anders Ferm mig information så att jag skulle kunna försöka finna John Edwards. Han berättade bl a att Edwards hade gift sig med en av sekreterarna på sekretariatet i Wien, som han senare skilt sig ifrån. Med henne lyckades jag dock inte få någon kontakt.

Jag hade från början varit tydlig med att säga till Anders Ferm att jag är journalist. Därför blev jag förvånad då han förra året frågade vad jag skulle ha uppgifterna till som han givit mig. Jag svarade att jag hört att John Edwards för några svenskar berättat om ett planerat attentat mot Palme. Då ändrade Anders Ferm plötsligt ton:

”Låt bli det där! Låt bli! Det där ska du inte röra i!”

Men åter till frågan om någon eller några haft planer på att döda Olof Palme på Kreta.

Vad som alltså kan konstateras är att agenter för den sydafrikanska apartheidregimen plötsligt funnits på plats på just Kreta bara veckor innan det svenska statsministerparet anlände dit. Det handlar om agenter för en regim som under åtskilliga år ägnat stora resurser på att spionera på Sveriges och i synnerhet på Olof Palmes anti-apartheidpolitik. Var agenternas närvaro på Kreta vid denna tid verkligen endast en slump?

Regimen i Sydafrika hade i årtionden spionerat på Sveriges omfattande ekonomiska bistånd till motståndsaktiviteter i landet. I slutet av 1970-talet lyckades Craig Williamson, som länge i hemlandet haft täta svenskkontakter, men som redan sedan studentåren arbetade för den sydafrikanska säkerhetspolisen, slinka in på en topposition på den svenskledda och till stor del svenskfinansierade organisationen, IUEF, International University Exchange Fund, med kontor i Genève. Chef för IUEF var Lars-Gunnar Eriksson, som redan som (s)-studentpolitiker var nära andra som var på väg uppåt i partiet, Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson.

Dessa tre kom att bli djupt engagerade i IUEF:s mycket aggressiva verksamhet mot framför allt apartheidregimen i Sydafrika. IUEF blev en förlängd arm i Sveriges och Olof Palmes kamp mot apartheid.

Det var efter ett möte i Botswana med sin gamle kontakt och vän Lars-Gunnar Eriksson som Williamson påstod att säkerhetspolisen var honom på spåren. Lars-Gunnar Eriksson erbjöd honom då omedelbart möjligheten att ”fly”. Han fick arbete hos Eriksson i Genève.

Sällan har väl en spion så varmt välkomnats in i fiendeland.

Williamson utnämndes snabbt i Genève till vicedirektör och fick insyn i allt.
Så till exempel fick han reda på att medborgarrättsledaren Steve Biko på svenskt initiativ och med deltagande av Olof Palme i en grannstat till Sydafrika skulle möta ANC-ledaren i exil Oliver Tambo. Målet var att Tambos och Bikos organisationer skulle fås att inleda en gemensam kraftsamling vilket skulle utgöra ett betydligt ökat hot mot regimen.

Spionen Williamson snappade upp det svenskinitierade hotet och kunde rapportera om vad som var på gång till sina uppdragsgivare i Sydafrika.

Strax därpå i september 1977 stoppades Steve Biko och greps av säkerhetspolisen när han i bil var på väg mot Kapstaden. I förhören med honom återkom frågor om det planerade toppmötet utomlands. Steve Biko torterades under dessa förhör till döds.

Under sin tid på IUEF besökte Craig Williamson flera gånger Stockholm. Han valde först att bo på hotell Aston (numera Rival) vid Mariatorget. Senare bodde han på hotell Birger Jarl, mycket nära både biståndsorganet Sida, då på Birger Jarlsgatan, och (s)-högkvarteret på Sveavägen. Hos båda dessa var denne vite ”motståndare” till rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika välkommen gäst.

I december 1979 tog dock Williamsons ”Operation Daisy” som infiltrationen av IUEF ingått i ett abrupt slut. Den brittiska tidningen Observer pekade i en artikel ut Craig Williamson som spion och han flydde hem till Sydafrika .

I Sydafrika blev han känd som ”Superspionen” och avancerade. Han kom att leda en mängd både inhemska och utländska operationer, bland annat ett bombattentat i mars 1982 mot ANC:s huvudkontor i exil i London. Han låg också bakom ett paketbombsattentat i augusti 1982 som dödade den framstående anti-apartheidaktivisten Ruth First som levde i exil i Maputo i Mozambizue. Ruth First var vän till Olof Palme.

Med sig hem till Sydafrika från tiden som infiltrerad spion hade Craig Williamson all den information och alla de kontakter som serverats åt honom på silverbricka både i Stockholm, Genève och runt omkring i Europa och världen.

Nu kände han sitt lands utländska fiender väl, i Sverige främst ledande socialdemokrater och andra politiker, Isolera Sydafrikakommittén, ISAK och anställda på UD och Sida.

1984 sände alltså Craig Williamson sin kollega i säkerhetspolisen John Adam och dennes hustru Patricia, också hon säkerhetspolis, på hemligt uppdrag till Europa. Deras bas blev Bryssel.

Någon lammunge var John Adam inte trots att hans uppgift i Europa till det yttre främst tycks ha varit att samla information.

Adam var kapten i den beryktade Koevoet-styrkan i gränskriget i Sydvästafrika, nu Namibia, då han tillsammans med Eugene de Kock rekryterades till säkerhetspolisen av Craig. Williamson. Eugene de Kock blev senare chef för Vlakplaas, den lantliga hemliga gård i Sydafrika varifrån dödspatruller sändes ut för att likvidera regimmotståndare.

I boken boken Unfinished Business – South Africa, Apartheid and Truth skriver författarna Terry Bell och Dumisa Buhle Ntsebeza så här om agentparet Adam:

”Under den blodigaste tiden av repressionen i Sydafrika och terrorn utomlands var John och Patricia Adam centrala i Sydafrikas hemliga operation i Europa.”

”Mycket av informationen som samlades in av det europeiska nätverket var lågt graderat och värdelöst, men det går inte att förneka att en del av det ledde till en rad officiellt genomförda mord och annan förödelse.”

I motsats till alla andra fick Eugene de Kock inte amnesti av TRC utan dömdes i domstol på 89 punkter för bland annat mord till 212 års fängelse. Han kom i sydafrikansk media allmänt att gå under öknamnet ”Prime Evil” (ungefär Ondskan Personifierad).

Under rättegången emot honom 1996 uppgav de Kock plötsligt att Sydafrika legat bakom mordet på Olof Palme vilket blev en världsnyhet.

I januari 2015 blev de Kock villkorligt frigiven och förbjuden att yppa någonting mera från sin tid inom säkerhetspolisen fram till sin död. Orsaken till denna tystnadsplikt kan ha att göra med att han från sin gamla tjänstgöring bär med sig känsliga kunskaper som många i ledande positioner även i dagens Sydafrika helst inte vill få redovisade offentligt. Sedan frigivningen har de Kock helt hållit sig undan offentligheten.

De Kock hade också sökt amnesti för sitt deltagande under Craig Williamsons ledning i bombattentatet mot ANC:s kontor i London 1982. De övriga sex deltagarna i operationen på plats i London bestod av gräddan av apartheidregimens allra mest förhärdade agenter. En av dem som deltog var alltså John Adam.

Samtliga deltagare i attentatet sökte senare amnesti av TRC.

Amnesti gavs den som erkände brott, till och med så grova som mord, som de gjort sig skyldiga till i kampen för eller emot apartheid. En utredning gjordes för att fastslå att de som sökte amnesti inte försökte dölja någonting inför TRC:s beslut i amnestifrågan.

Man bör dock veta att TRC långt ifrån tilläts utreda allt! Operationer utförda av den militära underrättelsetjänsten undgick granskning liksom aktioner utomlands, förutom i Sydafrikas grannländer.

Ett särskilt undantag gjordes dock rörande just bombdådet i London 1982 då detta i detalj redan var välkänt genom den sydafrikanske journalistens Jacques Paws bok In the heart of the whore.

En av utredarna på TRC i Sydafrika var den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg, idag otvivelaktigt den svensk som bäst känner till de våldsdåd, mord och dirty tricks som skedde under apartheidtiden och vilka som deltog i dessa.

Det blev bl a också Kjellbergs uppgift att förhöra John Adam efter att denne och hans fru den 29 oktober 1996 kontaktat TRC i syfte att förbereda en amnestiansökan.

I Jan-Åke Kjellbergs rapport till TRC under rubriken ”Debriefing of John and Patricia Adam” ställde Kjellberg självklart också frågan om de båda hade träffat sin chef Craig Williamson under deras tid under täckmantel i Europa. De uppgav att de endast mött honom på Kreta 1985. Kjellberg skrev:

”De seglade med hans båt The Two Lizas från Kreta till Grekland.”

Ur den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs debriefing med John och Patricia Adam för Sanningskommissionen.

Bland de dokument om John Adams agentverksamhet i Europa som jag fått ta del av i Amsterdam fanns en reseräkning daterad 5 september 1985 som Adam adresserade till ett av den sydafrikanska säkerhetstjänstens täckföretag Sagel and Read i Sydafrika.

Till reseräkningen bifogade Adam kvitton för sina utgifter, betalda hos resebyrån Transcontinental i Bryssel.

Johan Adam dolde sin agentverksamhet bakom en fasad som gick ut på att han var teknisk försäljningskonsult. Passbilden från Sanningskommissionens samlingar.

Anmärkningsvärt är att John Adam endast köpte enkla biljetter för flyg för sig själv och hustrun Patricia från Bryssel till Aten och därifrån direkt vidare till Heraklion på Kreta den 30 augusti. Tre nätter var bokade och betalda på hotell Galaxy i Heraklion fram till 3 september och därefter en natt på hotell St. Georges i Aten från den 4 september.

Var skälet till att John Adam denna gång endast köpte enkelbiljett att han inte riktigt visste hur länge uppdraget skulle vara?

John Adams hotellbokning på Kreta i september 1985 via den resebyrå i Bryssel han brukade anlita. Från Sanningskommissionens handlingar.

Bland de dokument som av någon på TRC (de finns inte längre kvar i TRC:s arkiv har jag fått veta) hade sänts till Amsterdam och som jag fick läsa uppmärksammade jag ingen reseräkning från John Adam som visar när han och hustrun hade återvänt till Bryssel.

På något slags spionuppdrag var de båda helt klart, därav att de över huvud taget skrev en reseräkning.

Är skälet till att reseräkningen för resan tillbaka till Bryssel saknades möjligen att man utförde någonting extra känsligt och att agentparet tillsammans med Craig Williamson kan ha varit kvar på Kreta närmare Olof och Lisbeth Palmes ankomst dit den 22 september?

Även om makarna Palme bestämde sig sent för att åka till Kreta så var det för Craig Williamson ingen kvalificerad gissning att Palme som flera gånger tidigare varit där skulle återvända till Kreta och just till Anthoussa Beach.

För Williamson som under många år tidigare visat så stort intresse för vad Sverige och Olof Palme höll på med, kunde en välgrundad chansning på att Palme inom kort efter valet åter skulle resa till Kreta vara mödan värd.

Till sin hjälp i Grekland hade Craig Williamson också sin samarbetsman ”Generalen”, en general från juntatiden i Grekland som förstås kunde bistå med både information och kontakter.

I samband med mina försök att få ytterligare bekräftelse på att påståendet om att ett attentat emot Palme hade planerats att ske på Kreta i september 1985 fick jag en kommentar från en svensk polis med en tidigare mycket hög befattning:

”Jag har förstått att där har någonting hänt. Vore jag som du så skulle jag gräva vidare!”

Omslaget på presentationsbroschyr av Anthoussa Beach.

Även en svensk välkänd journalist har till mig sagt att också han förutom från John Edwards från andra källor har fått höra att ett attentat mot Olof Palme planerats under en Medelhavssemester.

Anthoussa Papageorgiou bad mig ta med mig en present till Lisbeth Palme. Den överlämnade jag till Joakim Palme i Stockholm och bad honom samtidigt fråga sin mamma om någonting särskilt hade hänt henne och Olof på Kreta i september 1985. Joakim svarade kort därefter att ingenting sådant hade inträffat.

Anthoussa Beach har numera en ny ägare och nytt namn. Jag har utan att lyckas sökt Anthoussa Papageorgiou efter Lisbeth Palmes bortgång.

Om mig:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Hasselbohm
Jag kan nås på mailadressen andper306@hotmail.com

EFTERSKRIFT:
Krister Petersson, förundersökningledare i Palmeutredningen, har lovat att i nästa vecka avslöja vem eller vilka som mördade Olof Palme. Vare sig utredarna har kommit fram till att mordet utförts av en enskild gärningsman, en emot Palme fientligt sinnad grupp eller en främmande makt så är sanningen förstås välkommen om den är fullt ut trovärdig.

Själv har jag grävt i och skrivit om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika bekämpade varandra och om m ö j l i g h e t e n – ingenting annat – att Sydafrika låg bakom mordet på Olof Palme.

Mitt intresse för att undersöka o m apartheidregimen i Sydafrika möjligen legat bakom mordet började egentligen med något som inträffade redan före mordet, i slutet av 1985 eller början av 1986 då jag var Mellanöstern-korrespondent baserad på Cypern. Där hörde jag en svensk, Bertil Wedin, prata svenska i ett radioprogram från Radio Bayrak på det turkockuperade norra Cypern. Mellan skivorna öste han galla över den svenska regeringen och Olof Palme. Sändningarna riktade sig till svenska turister och FN-personal på den grekcypriotiska sidan och sändes varje vecka.

Jag fick snabbt klart för mig att Bertil Wedin var högerextremist och att han värvats som agent för apartheidregimen i Sydafrika av Craig Williamson.

Då Olof Palme mördades strax efter att jag fått fokus på Bertil Wedin, började jag försöka ta reda på så mycket som möjligt om Sveriges kamp mot apartheidregimen och hur denna regim bemötte detta.

Starten på Anders Hasselbohms artikelserie i tidningen Vi 1995 om de dramatiska relationerna mellan Sverige och apartheidregimen Sydafrika. Till vänster syns Craig Williamson, till höger Bertil Wedin.

Om detta har jag genom åren skrivit mängder av artiklar som alla nämns nedan.
Innehållet ovan hade jag planerat skulle bli del av en bok eller liknande. Men nu ser det ut som om den långa Palmeutredningen står inför ett avgörande. Kanske kommer innehållet i ovanstående att förpassas till historien, eller så kan det passa in i ett större händelseförlopp.

Oberoende av vem eller vilka som pekas ut som Olof Palmes mördare publicerar jag nu alltså dessa delar av min research.

FOTNOT: Mina tidigare publicerade artiklar i ämnet: Aftonbladet 28, 29, 30, 31 juli och 1 augusti 1994, 27 september 1996, 17 mars 1999 och 16, 20, 21, 22 juni 2001 samt 30 januari 2004. Tidningen VI nr 11, 12, 13 och 46 1995. DN Debatt 15 oktober 1996.

Artikeln är uppdaterad 5 juni kl 17.45.

Den 6 juni kl 08.26 har en felaktig uppgift om ANC-kontoret i Stockholm tagits bort. Det har aldrig legat på Söder. 

Spaningsledningen – ett band som gör proggmusik om Palmemordet

Milosz Larsson, en av medlemmarna i proggbandet Spaningsledningen – en grupp som gör låtar på ett enda tema: det hittills ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. Gitarren på bilden har Milosz just köpt på Kung Hans väg i Rotebro – en legendarisk adress. Det var här Christer Pettersson bodde när han anhölls för Palmemordet. FOTO: Privat

HÄROM VECKAN skrev jag några rader om ett hårdrocksalbum med fokus på mordet på Olof Palme, Nils Patrik Johanssons The Great Conspiracy.

Men det finns mer att lyssna på för den som inte fått nog av ämnet.

Spaningsledningen är ett band som inspirerats av den svenska musikrörelsen från 70-talet.

Vi som är äldst i bandet var kanske i tioårsåldern när mordet ägde rum. Det betyder med andra ord att vi missade den svenska proggen som var över då. Men vi har lyssnat i efterhand på grupperna från den tiden, till exempel Nationalteatern och Blå Tåget.”

Den som säger det är Milosz Larsson, en av medlemmarna i bandet. Jag pratar med honom om Spaningsledningen.

Milosz menar att det är en grupp som på sätt och vis befinner sig lite i otakt med tiden.

”Vi var för unga för att komma ihåg musikrörelsen, och vi använder oss av inspelningsapparatur som vi är för gamla för att förstå oss på”.

Men när jag själv lyssnar på gruppens musik tänker jag: vad gör det, så länge det fungerar? Jag som var ung när det begav sig på 70-talet vet att de gamla proggbanden satte det gemensamma spelandet – och ofta budskapet – främst. Fokus låg inte alls på att försöka bygga upp någon stjärnstatus för personerna som gjorde musiken och inte heller på tekniska finesser.

Längst av alla gick Philemon Arthur and the Dung, en anonym skånsk duo som kom ett ett självbetitlat album 1972. Musiken var inspelad på en vanlig rullbandspelare. Bland instrumenten ingick sådant som helt enkelt fanns till hands, till och med kakburkar och kastruller. Men det var helt enkelt bra och albumet blev en stor framgång. Så stor att det belönades med en – då omdebatterad – Grammis. Och samtidigt: efter alla dessa år är identiteten på de två medlemmarna fortfarande okänd.

”Vi har också en del av den inställningen. På vår Facebooksida titulerar vi oss som Spaningsledare H, J, R, K, M, P eller E”, säger Milosz som dock själv framträder med namn ibland.

”Någon gång har jag till och med sagt att vi är Palmemordets Philemon Arthur and the Dung, men fullt så inkognito är vi inte.”

Gruppen har haft ett antal spelningar, inte minst en som genomfördes högst uppe vid trappkrönet ovanför Tunnelgatan i Stockholm – en given plats för ett band som har så tydligt fokus på dådet utanför Dekorima.

Spaningsledningen driver inga teser om mordet, men Milosz skojar om att när de går ut och identifierar sig med enstaka bokstäver i stället för namn så för det förstås tankarna till något speciellt – nämligen hur Granskningskommissionen beskrev centrala figurer i polisspåret: polisman A, B, C och så vidare.

”I de där polisernas fall fick kommissionen ta till halva alfabetet. Riktigt så många är inte vi.”

Och apropå polisspår: självklart finns tanken på en mordkomplott inifrån statsmakten med som ett av de teman gruppen har gjort låtar av.

”Det viskas i vassen
om revolt i palatset,
vi har gått vid din sida länge nu.
Det är påsen och svärdet
som fäller trädet.
Brutus ger tecknet, och fan är lös”

Så heter det i sången Skjuten av snuten.

Milosz kommenterar:

”Texterna står i fokus, och där pågår en ständig brottningsmatch mellan lämpligt och stötande. Är det verkligen OK att skriva om mordet i klingande dur, eller att blanda in humor? Svaret måste bli ett ja, anser jag, och nästan uteslutande har vi haft intelligenta, eller snarare välvilliga, lyssnare. När vi någon gång fått spott eller spe, har det berott på att vi inte entydigt tagit ställning, eller lämnat vår kritikers favoritspår i obskyr ovisshet.”

Om Christer Pettersson heter det i en av låtarna:

”Hallå, hallå! Det är kallt på min bår,
jag är ensam, har legat ett år,
bortglömd av polis och mediahus,
som någon slags relik av ett Stockholmsbus”

(Rövarkungen från Rotebro)

Skandiamannen finns också med:

”Jag stämplade ut, gick ut i natten,
sneddade in mot Dekorimas fönster,
förvandlade vin till vatten,
när jag följde i mördarens mönster.
Jag står här på Sveavägen
med en blodpöl framför mig,
Jag iakttar eftersökspatrullen,
men ingen tycks notera mig”

(Kött & Blod)

Hur undviker man att flamsa på ett olämpligt sätt, när det till exempel finns efterlevande familjemedlemmar till avlidna personer? Det är en fråga bandet har ställt sig, säger Milosz och kommer också med ett svar:

”Vårt angreppssätt är ofta självironiskt. Om vi skojar, så är det inte med offer utan med vår egen privatspanarbenägenhet. Och så hamnar förstås den bristfälliga utredningen någon gång i skottgluggen.”

”Vem följer med ner i bingen, vem tar jag med mig ikväll?
Jo, Holmér, Riberdahl och Gärningsmannaprofilen,
jag vill ha lyset tänt, när jag ser på Krusell!

Vem läser mina dikter, vem rörs av mina poem?
Jag har snöat in på Flashback, men har moderatorproblem,
ibland är jag avstängd där, ibland är jag foliehattskapten!”

(Privatspanarblues)

En vemodig och mångtydig sång i Spaningsledningens repertoar är Änkevals. Titeln är snarlik ett stycke i operetten Glada änkan. Men här är det allvar, det handlar om Lisbeth Palme och den märkliga och svåra situation hon kom att leva i:

”Jag har inget att säga, för allt är redan sagt
Det du vill är att jag ska förtälja
var jag mitt minne lagt.
En dimridå som höjs,
ett andetag som tas
men jag har inget att säga
för allt är redan sagt.”

Spaningsledningens närmaste planer är att gå in i en studio och färdigställa två EP som kommer inom sommaren.

”I övrigt hoppas vi alla i bandet på två saker nu: ett förbättrat hälsoläge i samhället, och en godtagbar lösning på mordet”, säger Milosz. ”Skulle det senare inträffa håller vi en avslutningsspelning, det är ett löfte!”

Fred i Europa för 75 år sedan – och min krigsbok nu ute som ljudbok

Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.

DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.

I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.

Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.

Om detta grymma – och samtidigt glorifierade – krig har jag skrivit en bok som kom tidigare i vår, Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.

Min krigsbok är nu ute som ljudbok.

Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:

Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.

I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”

Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.

I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.

När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.

Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”

Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.

Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske
författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:

”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”

Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.

Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.

Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer
blivit verklighet.

Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt:  Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.

Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.

Schiaffino Musarra: ”En av de största händelserna i Sverige – och man pratar inte om den i skolan”

”Palme var den typ av ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet.” Schiaffino Musarra har skrivit TV-serien ”We Got This”, en mörk komedi om Palmemordet. Han spelar själv huvudrollen. Foto: Peter Cederling/SVT

FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE Schiaffino Musarra var hösten 2017. Då var det fortfarande högst osäkert vad som skulle bli av hans projekt, en mörk komediserie för TV om Palmemordet.

Det lät som en idé som inte skulle gå att genomföra. Fel ämne. Punkt. Men när jag pratade med Schif, som han kallar sig, förstod jag snart att han verkligen hade tänkt igenom sitt projekt. Och jag förstod också att han hade ett genuint intresse för mordet och mordutredningen.

Vi satt på anrika konditori Ofvandahls i centrala Uppsala och diskuterade de många besynnerliga detaljerna i fallet. Det var ingen tvekan om saken, Schif var påläst.

Men det betydde ju inte att han nödvändigtvis skulle lyckas med att få göra TV-serien. Snarare tvärtom. Ämnet innehåller väldigt många känsliga frågeställningar som kan få håret att resa sig på ett normalförsiktigt TV-bolags chefer och jurister. Och ju större kunskaper en manusförfattare har om fallet, desto fler riskabla infallsvinklar kan han eller hon skriva in i manuset. Dessutom var det ju problemet med själva grundidén: får man verkligen skoja om Palmemordet?

Jag hoppades att Schif skulle lyckas, men jag hade mina tvivel.

När jag nu pratar med honom igen är det vilda projektet verklighet. Serien går på Sveriges Television. Och mycket talar för att den kommer att visas på många håll i världen. (Det kan i sin tur öppna för ett annat drömprojekt som Schif har. Mer om den saken längre ner.)

För den som missat det: ”We Got This” handlar om en amerikansk filmare som gift sig med en svenska och bosatt sig i Sverige.  Det går si och så med inkomsterna och rätt som det är har han – utan att fatta hur – skaffat sig en rejäl skatteskuld som han inte har råd att betala.

Han letar desperat efter något sätt att göra stora pengar som inte är kriminellt. Det är då han får höra talas om att det finns 50 miljoner kronor att hämta för den som löser Palmemordet.

Så långt är likheten hundraprocentig mellan huvudrollsinnehavaren George English och Schiaffino Musarra. Skillnaden är att George English blir dramatiskt indragen i mordutredningen medan Schif i stället slås av idén att här kan det finnas en story att berätta på film.

Likheterna är annars stora på flera sätt. Både Schif och hans rollkaraktär förstår svenska alldeles utmärkt men tycker det är pinsamt att tala det och envisas därför med engelska. Och privat ser Schif precis ut som George English (nja, det är väl tvärtom, om man ska vara noga): långt hår, långt skägg och en kanske inte alldeles klädsam hatt högst upp.

Vad vill då mannen bakom detta märkliga projekt uppnå? Underhålla tittarna? Givetvis. Men långt ifrån bara det.

Tidigt i serien får George English ett tillfälligt jobb som lärarvikarie. Han har redan då börjat läsa in sig på Palmemordet – som innan dess vetat ett dugg om – och är helt uppfylld av det när han träffar sina elever. De är lika okunniga som han nyligen var och ute på skolgården iscensätter han en rekonstruktion av dådet vid Dekorimabutiken. Det visar sig att det fungerar, eleverna rycks snabbt med.

”För mig var den delen av storyn verkligen viktig, säger Schif till mig.

Han förklarar:

”Det handlade helt enkelt om mina erfarenheter med mina egna barn. När jag blev intresserad av Palmefallet och av att skapa en TV-serie om det började jag fråga dem om man pratat om Palme i skolan. Och svaret var alltid nej.”

”Jag tyckte det där var en väldigt märklig avstängning. Århundradets brott, momentet som förändrade Sverige för alltid, alla håller med om att det var så, oavsett vilka åsikter man har om Olof Palme. Det var en av de största händelserna i svensk historia. Och man pratar inte om det i skolan?”

”Min dotter hade tagit hem en tjejkompis som åt middag hos oss en kväll. Hon hade hört att jag jobbade med att göra en TV-serie och undrade vad den handlade om. Jag sa att den handlade om Olof Palme. Hon sa: ‘Vem?’ Jag sa: ¨’Sveriges statsminister.’ Hon sa: ‘Det är ju Stefan Löfven som är Sveriges statsminister.’ Hon hade aldrig hört Palmes namn.”

”Jag berättade lite för henne och senare fick jag höra att hon blivit helt uppslukad av fallet och letade efter fakta själv. Jag vet att det är så det brukar fungera: när man tar upp det här med ungdomar så blir de väldigt intresserade. Och det var ett av mina viktigaste argument när jag skulle sälja in serien till Sveriges Television. Det finns en hel ny generation i Sverige som inte vet ett dugg om vare sig människan Olof Palme eller om mordfallet. Och det här är ett sätt att nå dem. Den tanken gillade de på SVT.”

Så var det helt tydligt, tänker jag. Jag har kollat vad SVT skriver på webben om ”We Got This”. Där kallas serien ”folkbildande” och det heter vidare:

”Vi vill nå ut till en yngre eller ny publik samt göra något helt nytt, och istället för att undervisa vill vi underhålla med förhoppningsvis ny och djupare kunskap om Palmeutredningen.”

Det där låter fruktansvärt nyttigt och lite tråkigt, tänker jag när jag läser det. Och den präktighetsstämpeln stämmer väl inte så bra med den speciella absurda, roliga och lite sorgliga känslan i serien. Men jag tror det kan vara sant på något plan ändå.

Ska de klara upp århundradets mordgåta – privatspanarna som spelas av Schiaffino Musarra, Anki Larsson, Olle Sarri och Alexander Karim? Foto: Peter Cederling/SVT

Schif hoppas i alla fall att det ska fungera så och att det i bästa fall kan få rejäla konsekvenser för det allmänna kunskapsläget om statsministermordet:

”Om Palmegruppens dokument blir offentliga nu tycker jag det vore en bra idé om skolklasser arbetade med dem och gick igenom materialet.”

På den här punkten i samtalet invänder jag och säger att det finns ett stort ”om” på den punkten. Om de blir offentliga. Det kanske slutar med att Krister Petersson visserligen lägger fram en lösning men inte avslutar fallet formellt. Palmegruppen upplöses och utredningen läggs på is. Förundersökningssekretessen ligger kvar. Och inga nya papper kommer ut från Palmegruppens arkiv.

Jodå, Schiaffino Mussara håller med om att den möjligheten finns på kartan. Som han uttrycker det:

”Det är lätt att föreställa sig hur mycket känslig information som kan finnas i det där rummet där allt förvaras, saker som inte ens behöver ha att göra med Palmefallet.”

Vi enas under samtalet om att det bland annat kan handla om misstag och förbiseenden från polisen som nog inte ser så vackra ut om de kommer ut.

Just den saken tror dock inte Schif spelar så stor roll när det handlar om det som nu står i fokus för det alla väntar på: den lösning som Krister Petersson och Palmegruppen ska presentera.

Schif tror som så många andra att denna lösning kommer att vara den anställde på försäkringsbolaget Skandia som kom ut från sin arbetsplats en kort stund före mordet. Och han tillägger:

”Det är visserligen pinsamt för utredarna om de lägger skulden på Skandiamannen eftersom han har funnits i deras papper från början. Men jag tror att det är en risk som de anser är värd att ta. Det drabbar inte dem som jobbar med utredningen nu. Alla som jobbade med fallet i början är antingen döda eller har slutat arbeta med det.”

Jag kan förstås inte låta bli att fråga vad Schif tror om själva hypotesen. Kan det vara Skandiamannen som skjutit Palme?

”Jag tycker det är för många tillfälligheter för att den teorin ska stämma. Han behöver vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att han då har ett skjutvapen på sig. I Amerika går många omkring med skjutvapen men det är ju verkligen inte vanligt i Sverige. Motivet är också ganska svagt: han avskydde Palme, heter det. Men det fanns massor med folk som avskydde Palme.”

”Det pratas om att han skulle ha lånat ett vapen från någon och lämnat igen det sedan han skjutit Palme, det är en ganska konstig sak att göra. Och jag tycker också det låter konstigt med någon som först skjuter statsministern och sedan kommer tillbaka efter tjugo minuter och riskerar att bli igenkänd av folk på platsen – det är något med det som bara inte fungerar för mig.”

Schif berättar att han för ett tag sedan blev intervjuad av Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, tidskriften som pekat ut Skandiamannen.

”Vi pratade om deras teori och han frågade om jag var bekant med principen om Ockhams rakkniv, att den enklaste lösningen också är den riktiga. Men jag undrar: vad är det som är så enkelt med Skandiamannen?”

Schiaffino misstänker alltså att åklagaren kommer att presentera en lösning som är ännu en återvändsgränd. Varför i så fall?

”De vill verkligen avsluta fallet, det är tydligt. Och det bästa sättet att avsluta ett fall är att peka ut en död snubbe.”

Jag säger att det talats om att de kanske kommer att peka ut Sydafrika i stället.

”Det skulle vara fascinerande om de gör det”, säger Schif.

Oavsett vad Petersson lägger fram kommer inte diskussionen att ta slut, gissar jag.

Schif svarar direkt: ”Nej, precis. Slutade någon prata om JFK sedan Warrenkommissionen presenterat sin lösning och fallet tekniskt sett var avslutat? Försvann den frågan?”

Och faktum är, förklarar filmaren, att han hoppas på att få göra en liknande TV-produktion som ”We Got This” i USA. Men inte en serie om Palmemordet, utan en om just mordet på JFK. Och andra dramatiska händelser som mer eller mindre hänger samman med Kennedymordet.

”Från det tidiga till det sena 60-talet i USA fanns det fem-sex uppmärksammade mord i USA av den typen”, säger han. ”Du kan inte prata om mordet på JFK utan att komma in på morden på RFK, MLK, Medgar Evers och Malcolm X. En serie om JFK skulle kunna fortsätta hur länge som helst.”

Kommer det att bli verklighet?

”Om Palmeserien slår internationellt”, säger Schif, ”skulle det hjälpa till. ‘Den där tokiga amerikanen som reste till Sverige för att lösa Palmemordet har nu skrivit en TV-serie där han tänker lösa mordet på JFK!’ Reklamen för den produktionen skulle skriva sig själv.”

Tillbaka till den serie som i alla fall redan blivit verklighet, den om Olof Palme. ”Schif” berättar att han hoppas att det blir en andra säsong.

Jag reagerar direkt – det betyder väl i så fall att han inte kommer att presentera någon lösning i slutet på den här säsongen?

”Det är korrekt”, säger Schif. ”Ni som tittar kommer inte att få lösningen i sista avsnittet. Faktum är att jag var förhindrad att ge er den. Enligt ansvariga på SVT skulle det vara för kontroversiellt att ens inom ramen för fiction antyda att vi visste vem som mördade Olof Palme.”

Så om det blir en andra säsong får vi inte svaret i den heller?

Schif är inte lika kategorisk när han svarar på den frågan.

”Vi får se. SVT har varit bekymrade över hur människor ska reagera på säsong ett. Det jag hoppas på är att det inte blir några starka negativa reaktioner. I så fall tänker jag mig att vi kan börja med en andra säsong med ett annat perspektiv. Ungefär: ‘Hallå, alla vet att det här är fiction, vi håller bara på och tramsar, det finns inget att oroa sig för.'”

Han fortsätter:

”I vilket fall: jag tycker att jag egentligen inte kan komma till slutet på den här historien utan att lägga fram en lösning på något sätt. Men det finns förstås olika metoder att göra det. George English behöver inte nödvändigtvis stå på en scen och hålla i en check på 50 miljoner kronor. Det bästa sättet kanske är att publiken vet att huvudpersonerna har löst fallet men att de inom ramen för storyn inte får något erkännande för det.”

Det har funnits annat som bekymrat Sveriges Television, berättar Schif:

”I första säsongen beskrivs till exempel Hans Holmér som ledare för en grupp nazistiska poliser. Jag fick frågan från folk på SVT om jag antydde att Hans Holmér var nazist. ‘Nej’, sa jag, ‘bara att han umgicks med nazister.’ Han gjorde ju det, jag säger inget nytt här. Folk som kan ämnet har skrivit om den saken.”

Schif säger att han tycker det är bra att folk som läser min blogg ska veta vilken typ av problem han har brottats med.

”Om ni tycker att det borde ha funnits med mer fakta om Palmeutredningen i serien säger jag att jag håller helt med. Men mina händer har varit bundna i det fallet, jag har inte fått igenom det. Jag önskar att vi kunde ha gjort fiction som närmade sig fakta i fallet lite mer. Det skulle ha blivit mer fascinerande.”

Samtidigt medger filmaren att det också finns sådant som han själv ser som bekymmersamt när det gäller att stoppa in fakta från utredningen i en fiktiv historia.

”Det kan helt enkelt bli en svår balansakt när det gäller att få till ett bra berättande. Jag tycker exempelvis det är intressant att en polis med anknytning till baseball-ligan hade en lägenhet längs mördarens flyktväg, vilket är sant. Men vad betyder det egentligen? Det vet jag ju inte. Och om jag inte kan följa upp det i berättelsen, varför ska jag då alls ta med det? Enda sättet att följa upp det vore att hitta på något.”

Till sist: själva utgångspunkten för serien är vad som hände Olof Palme. Hur skulle Schif själv beskriva personen och politikern Palme?

”Jag skulle beskriva honom som den sorts ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet. Olof Palme var inget helgon, han var trots allt politiker, men han stod för något som i alla fall enligt min åsikt verkligen betydde något. Han ville hjälpa de många i stället för att hjälpa de få. Han var en sorts ledare som du såg upp till. Det var därför hans död blev en så stor händelse.”

*  *   *

Det finns en lång intervju med Schif Musarra som Tobias Henricsson gjort i ett avsnitt av podden Palmemordet. Se gärna versionen på Youtube med bilder och svensk textning. Där berättar han bland annat om hur han fick SVT att gå med på några av de kontroversiella favoritidéer han hade. Han började helt enkelt med att presentera det mest extrema slut på serien som han kunnat komma på. Precis som han räknat med möttes det av smått chockade reaktioner. Då var det läge att förklara att han faktiskt hade några andra varianter som han kunde tänka sig i stället. Det mottogs snabbt med största välvilja. Lyssna själva om ni vill veta mer…

Schif har också intervjuats i P4 Extra där han bland annat berättar om svåra personliga händelser i livet. De har, menar han, bidragit till att han som ett överlevnadsverktyg utvecklat en känsla för vad han kallar ”dark comedy”.

FOTNOT: JFK är (som de flesta väl vet) en vanlig beteckning på John F Kennedy, USA:s president 1961-1963. Han mördades i Dallas under en färd i bilkortege. Den man som polisen gripit som misstänkt, Lee Harvey Oswald, blev skjuten i polishuset av Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter. RFK var Robert F Kennedy, bror till JFK. Han ställde upp i presidentvalet 1968 och mördades under valkampanjen. MLK står för den legendariske medborgarrättskämpen Martin Luther King som också mördades 1968. Medgar Evers och Malcolm X var andra framstående medborgarrättskämpar, de mördades 1963 respektive 1965. Samtliga dessa mord har väckt mycket stor uppmärksamhet i USA.

FOTNOT 2: We Got This visas på söndagar i SVT 1 och finns också på SVT Play.

Nedräkning inför Peterssons tillkännagivande

Olof Palmes rock. Bild från polisens tekniska utredning. Kan det vara DNA-spår som hittats på den som lett till Palmeutredarnas kontakt med Rättsmedicinalverket?

NU BÖRJAR DET koka lite extra i nyhetsmedia när det bara är drygt två månader kvar till den 30 juni – den senaste dagen för Krister Peterssons utlovade tillkännagivande av lösningen på Palmemordet.

Igår kom Aftonbladet med en artikel med uppgifter om att flera avlägsna släktingar till Skandiamannen hade topsats för DNA-test av Palmeutredarna.

Palmeutredningen ska sedan ha kontaktat Rättsmedicinalverket för att gå vidare med ärendet. Det skulle ha skett den 13 mars. Men någon analys utfördes aldrig av verket och ärendet är avslutat där. Det är okänt om i så fall önskad analys utförts någon annanstans.

Uppgifterna har inte kommenterats av Palmeutredarna. Däremot har Expressen och Dagens Nyheter publicerat artiklar med likartat innehåll.

Det är lätt att dra slutsatsen att topsningen skulle vara ett led i en beviskedja mot Skandiamannen.

Det är i alla fall vad journalisten Thomas Pettersson tror. Han är författare till den artikel i tidskriften Filter där Skandiamannen kategoriskt och med namn och bild pekades ut som Palmes mördare.

Men då är det viktigt att komma ihåg att Krister Petersson redan i februari gjorde sin utfästelse om att presentera en lösning. Det pekar inte direkt på att han skulle behöva några DNA-tester för att gå i mål, oavsett vilken lösning han redan bestämt sig för.

Däremot pekar det på att utredarna har tillgång till DNA på ett föremål som tycks ha anknytning till brottet. Och att de därför vill jämföra med DNA från en eller flera identifierade personer. Om uppgifterna att släktingar till Skandiamannen topsats är riktiga pekar det på att Palmegruppen inte har tillgång till Skandiamannens eget DNA utan får gå den här omvägen.

Men syftet med undersökningen kan lika gärna vara att utesluta att Skandiamannen är mördaren som att binda honom till mordet.

När Krister Petersson och Palmegruppen presenterar det som de vill ha godtaget som en lösning är det rimligt att tro att de är angelägna om att avfärda andra hypoteser som förekommit i debatten. Och Skandiamannen är ju utan jämförelse det spår som fått mest uppmärksamhet i nyhetsmedier den senaste tiden.

Givetvis är det lockande att spekulera kring vad det skulle kunna vara för föremål som har spår av DNA och som är så intressant att det har föranlett utredarnas framstöt till Rättsmedicinalverket.

Det mest sensationella vore förstås mordvapnet. Men det skulle ju också kunna vara något vapen som i största allmänhet väckt utredarnas intresse, till exempel för att det funnits i Skandiamannens vapensamlande bekants ägo.

Palmes rock har tidigare undersökts för spår av mördarens DNA eftersom gärningsmannen kan ha lagt handen på Palme. Den gången ledde det inte till framgång. Kan utredarna ha lyckats bättre i samband med en ny teknisk undersökning? Problemet, vad som än skulle kunna hittas på rocken, är att flera vittnen rörde vid Palme i samband med livräddningsförsök som gjordes. Även Skandiamannen hävdade faktiskt att han deltog i dessa försök.

En annan möjlighet är att utredarna har tillgång till ett dokument, till exempel ett anonymt brev, som de tror har skrivits av mördaren. Och det finns förstås ytterligare tänkbara varianter.

Men innan det kommer fram att det verkligen genomförts någon DNA-undersökning i samband med förberedelserna för att avsluta fallet är det fortfarande högst osäkert om DNA-spår kommer att spela någon som helst roll i presentationen av den utlovade lösningen.

Fortsatt avvaktan är alltså vad som gäller för oss som inte har insyn i vad utredarna förbereder. Först när de lägger fram vad de har går det att föra en riktigt meningsfull diskussion om det räcker som bevisning. Eller om det inte är av bättre kaliber än PKK-spåret och utpekandet av Christer Pettersson.

Men i väntan på det är givetvis synpunkter på frågan ändå välkomna här på bloggen.

 

85 miljoner döda – vad handlade egentligen alltihop om?

Min nya bok om andra världskriget, ute den 24 april, ett par veckor före 75-årsdagen av freden i Europa.

NU ÄR DEN KLAR – och ute fredag den 24 april – min bok om andra världskriget.

Låt mig på en gång säga att den inte handlar om stridsvagnsslag eller om ubåtskrig. Om sådant finns det många andra böcker skrivna.

Boken har titeln Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Och det ger en fingervisning om infallsvinkeln.

I detta krig dog omkring 85 miljoner människor, de flesta civila.

Vad fanns det för mening med all denna död och allt detta lidande? Fanns det över huvud taget någon mening? Vad handlade i så fall alltihop om?

Det är frågor som förtjänar att ställas.

Så här såg det ut i Stalingrads centrum sedan det tyska angreppet slagits tillbaka. Slaget pågick i fem månader med ett sammanlagt resultat på över två miljoner döda, sårade, försvunna eller tillfångatagna. Foto: RIA Novosti archive

Den här boken visar att andra världskriget inte riktigt var det krig vi ofta föreställer oss att det var – en storslagen kamp för demokratin och inte minst för judarnas rätt att överleva.

Nazismens oerhörda brott mot mänskligheten är väldokumenterade och det går fortfarande att känna glädje över att den barbariska regimen i Hitlertyskland till sist föll samman.

Men det var inte för att stoppa de nazistiska illdåden som andra regimer tog till vapen. Kriget var i stället en brutal stormaktsuppgörelse om vilka som skulle styra världen.

Det handlade förvisso inte om ideologier och principer. En påminnelse om det får den som studerar de högst skiftande allianserna före och under kriget – och den hänsynslöshet mot civilbefolkningar som alla de stora krigförande aktörerna visade prov på. Trots högtidliga löften om motsatsen.

Winston Churchill och Adolf Hitler presenteras ofta som representanter för den goda och den onda sidan i denna gigantiska urladdning av våld. Men de var, skrämmande nog, avsevärt mer lika varann i sin syn på världen än vi har lärt oss att tro.

Hitler hade alltid beundrat Storbritannien, världens vid den tiden mest framgångsrika kolonialmakt. Och Churchill hade egentligen inte så mycket emot Hitler så länge denne inte hotade brittiska intressen.

För Churchill handlade det om att bevara det egna imperiet – till vilket pris som helst. Inklusive en svältkatastrof som tilläts ta miljoner människors liv i Indien. Och Hitlers herrefolksdröm var att skapa ett lika mäktigt tyskt imperium genom kolonisering och folkmord österut.

I denna dröm ingick också myten om den rena ariska nationen och de fasansfulla konsekvenserna det fick för judarna inte bara i Tyskland. Men det är kusligt att i efterhand notera att under kriget var det inte någon av de stora mäktiga aktörerna som brydde sig särskilt mycket om judarnas öde.

I den här boken skildras det faktiska kriget och den förskräckande vägen dit.

Amerikansk propagandaaffisch från andra världskriget. Bild: US Federal Government, public domain.

Bland annat berättar jag om många exempel på krigets vansinne. Som de amerikanska planerna på fladdermusbomber som skulle antända japanska storstäder. Och hur soldaterna i den tyska armén hade drogats med metamfetamin inför invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike. Liksom den talande omständigheten att de svarta soldaterna från kolonierna som utgjort en stor del av general de Gaulles styrkor inte fick vara med och paradera genom Paris vid befrielsen.

I boken figurerar också en rad personer från perioden som alla på olika sätt bidrar till att belysa denna märkliga period i mänsklighetens gemensamma historia: till exempel Gandhi, George Orwell och Sven Hedin – och som hastigast också Charlie Chaplin, Ernest Hemingway och B B King.

Dessutom berättar jag om en central men nästan okänd händelse i kriget absoluta slutfas. Ifall Winston Churchill hade fått sin vilja fram skulle amerikanerna och britterna, tillsammans med den besegrade tyska armén, ha attackerat Sovjetunionen och startat ett tredje världskrig sommaren 1945.

Så blev det nu inte, lyckligtvis. Men vad har mänskligheten egentligen lärt sig under de 75 år som gått sedan krigsslutet? Finns det risk för att en liknande – kanske ännu värre – katastrof inträffar igen?

Vi har skäl att begrunda det som har skett för att förhoppningsvis ta till oss insikter som kan hjälpa oss att undvika en upprepning.

Den här boken är avsedd som ett bidrag till en diskussion om sådana frågor.

Lars Borgnäs andra svar till Gunnar Wall: Det finns mer att upptäcka i vittnesförhören

Tunnelgatan, polisfoto kort tid efter mordet. Restaurang Bohemia som Lars Borgnäs nämner i samband med ett vittnesmål låg på höger sida av gatan, i korsningen med Luntmakargatan. Det är fortfarande restaurang där, nu under namnet Mancini. En provisorisk reklamskylt för Bohemia syns på byggbaracken.

Här kommer Lars Borgnäs andra svar till mig i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget. Och jag bemötte honom i detta svar.

Nu kommer Lars Borgnäs med ett inlägg som får bli en slutreplik i debatten mellan honom om mig i den här formen. De ytterligare synpunkter jag har för min del får återkomma i kommentarsfältet. Och givetvis är inte bara Lars Borgnäs utan också alla bloggens läsare välkomna att komma med kommentarer i denna debatt även i fortsättningen. /Gunnar Wall


GUNNAR, DU UNDRAR OM JAG VERKLIGEN kan göra anspråk på att ha funnit något nytt i vittnesförhören efter trettiofyra år.

Ja precis det påstår jag att jag har gjort, med hjälp av en närläsning med avseende på just dessa faktorer: vad de olika vittnesmålen säger om Olof Palmes fall i relation till de båda skotten och vad de säger om tidsavståndet mellan dem.

Har ingen annan studerat materialet ur just den aspekten? Jo, det har faktiskt jag själv gjort, men inte särskilt framgångsrikt.

I min bok Nationens intresse närmade jag mig samma problematik men kunde då inte frigöra mig från föreställningen att det första skottet ”måste” ha varit riktat mot Olof Palme. Den oundvikliga slutsatsen blev då att i så fall måste de två skotten ha avfyrats mycket snabbt efter varandra, med mindre än en sekunds, eller snarare en halv sekunds mellanrum.

Detta för att få ekvationen att gå ihop. Längre kom jag inte den gången, eftersom jag alltså inte mentalt kunde frigöra mig från en ogenomtänkt övertygelse om att Olof Palme ”måste” ha varit målet för den första kulan.

Vittnet G på Bohemia

Sedan dess har jag ändrat inställning. Jag inser nu att det inte kan vara någon tvingande nödvändighet att gärningsmannen först ”klarade av” OP. Jag inser nu också att det är en orimlighet att skotten skulle ha avfyrats så tätt efter varandra som på mindre än en sekund. De vittnen som talar om två eller tre sekunders mellanrum, eller ett markant mellanrum, kan inte ha tagit så fel – inbegripet Kerstin N. Men ytterligare ett vittne, hittills inte offentliggjort, styrker mig också i uppfattningen att det gick minst två sekunders mellan skotten. Att jag inte nämnde det vittnet i boken ska jag tids nog förklara.

Det är en kvinna, som jag kallar G. Hon åt middag inne på restaurang Bohemia tillsammans med några väninnor vid mordtidpunkten. En av väninnorna hade hon lärt känna i Libanon. Plötsligt hördes två smällar utifrån gatan.

Vid den första smällen reagerade den libanesiska väninnan förskräckt. G, som uppfattade det som en avgassmäll från en passerande bil ute på Luntmakargatan, hann börja ge henne en lugnande kommentar innan den andra smällen kom. G uppfattade den andra smällen som mer dämpad än den första, och hon tolkade det som att bilen hade hunnit avlägsna sig en bit upp i backen, dvs Luntmakargatan söderut, och hon sa detta till väninnan med tillägget: ” Vi är inte i Beirut nu”.
Som G återger det är det uppenbart att det måste ha gått mer än en sekund, snarare två eller tre, mellan de båda smällarna.

Detta vittnesmål är Palmeutredarna informerade om. G ringde nämligen upp polisen en tid efter mordet och berättade om sina observationer. Det mest intressanta hon hade att berätta var dock något annat, nämligen att det efter smällarna kom in en man på restaurangen. Han satte sig vid ett bord utan att ta av sig ytterkläderna eller beställa något, för att en kort stund senare lämna platsen och gå ut på gatan igen. Det var mannens utseende och märkliga uppträdande i direkt anslutning till smällarna som fick G att kontakta utredarna, sedan en polis i hennes bekantskapskrets uppmanat henne till det.

Palme föll efter skott nummer två

Tidsavståndet mellan skotten kan tyckas vara en petitess i mordgåtan men just vad gäller den omvända skottföljden utgör det ett av de tre benen slutsatsen vilar på – de andra är den omedelbara effekten av Olof Palmes ryggskada, som fick honom att rasa ihop i fritt fall utan fördröjning, samt mordplatsvittnenas i mina ögon samstämmiga uppgifter om att han inte föll ihop förrän efter det andra skottet. Varken du eller någon annan kommentator på bloggen har givit något konkret exempel på motsatsen. Det har mest handlat om allmänna resonemang om minnespsykologi och om möjligheten att protokollen varit felskrivna. Det får mig att misstänka att ingen bevisning, hur ”tung” den än förefaller vara, kommer att klara sig mot invändningar av det slaget. Man kan ju alltid hävda att vittnena inte har sett det de säger sig ha sett och att det de har sett inte har kommit med i förhörsprotokollen – och att dessa fel kan slå systematiskt åt ett och samma håll, nämligen i en riktning som råkar bekräfta den uppfattning man redan har.

Jag står fast vid att alla vittnesmål som har något att säga i frågan, såsom de är upptecknade i de tidiga förhören, tagna till sitt face value, indikerar att OP inte föll förrän efter skott nummer två. Om han redan var nere på gatan när det andra skottet kom borde någon ha sett det och uttryckt det så i sina förhör. De två vittnen som hade platsen i fokus vid första skottet – i synnerhet Inge M men även Anders B – borde i så fall ha noterat att offret redan då rasade till marken. Att Anders D uppges säga så i sitt andra referatförhör kan jag inte tro avspeglar hans verkliga uppfattning, den tror jag kom fram med hans egna ord i radiointervjun på natten och i det samma natt nedtecknade polisförhöret.

En man sköt Palme, en annan sprang upp på åsen

Men det finns även andra intressanta saker att upptäcka i vittnesförhören, trots de trettiofyra åren som gått. Det handlar om att ställa in skärpan på en viss omständighet som man intresserar sig för och läsa dokumenten ytterst noggrant. En spännande sak är signalementet på gärningsmannen vid mordplatsen i relation till signalementet på mannen som sprang upp på åsen, sedd av Lars J och Yvonne N.

Där finns anmärkningsvärda olikheter, och de får mig att misstänka att det inte rör sig om samma person.

Med andra ord: en man sköt Olof Palme och en annan sprang upp på åsen. Om det är riktigt – och jag tar upp detta i boken – innebär det att vi måste frigöra oss från ännu en invand föreställning om händelseförloppet, nämligen att Olof Palmes mördare flydde uppför trapporna. Det kan för övrigt knyta an till vittnet Gs observation av mannen på Bohemia.

Hur mordet gick till

Men åter till dina invändningar om hur mordet gick till. Du skriver angående Anders Bs iakttagelse att gärningsmannen la handen på OPs axel att jag påstår att han höll fast och bromsade OP i tre sekunder. Det låter, menar du, som en orimligt lång tid, under vilken OP skulle ha kunnat reagera och avvärja angreppet.

Det kan jag hålla med om, men så menar jag inte att det gick till. Jag tänker mig istället att det kan gått till så här:

Gärningsmannen – som kan vara en person som OP känner eller som han av annan anledning släpper nära inpå sig – går de sista stegen (som Anders B ser) till vänster om och något bakom OP fram mot korsningen, i riktning snett in mot Tunnelgatans mynning (som Cecilia A ser det). Eventuellt pratas de vid. Plötsligt lägger gärningsmannen upp sin högra hand på OPs högra axel – inte håller fast den, märk väl, mer som en gest av förtrolighet (som Anders B också
tolkar det), men möjligen får det OP att känna sig obekväm.

OP vänder sig till vänster mot gärningsmannen (som Inge M ser det), kanske för att be honom lägga av. Kanske säger han detta till mannen, men utan att göra sin irritation synlig för omgivningen – han har ju trots allt nyss samtalat med mannen och, som sagt, de kanske känner varandra. I ett sådant läge börjar man inte plötsligt skrika och gorma. Här, omedelbart före det första skottet, bromsar OP in på stegen, men observera att det inte är gärningsmannen som fysiskt hejdar OP, utan det är effekten av att han håller kvar sin hand på dennes axel.

Detta är alltså, kan jag tänka mig, vad som händer vid Olof Palmes sista steg i livet. Det är det som får LP (som enligt Inge M hamnat hamnar något steg före OP) att titta bakåt för att se vad som pågår, alltså att vrida sig halvvägs åt vänster samtidigt som OP gör detsamma. Det ser då på avstånd ut som om de båda samtidigt tittar in i eller genom Dekorimas skyltfönster, och det är just så Cecilia A uppfattar det.

I det läget har gärningsmannen tagit fram revolvern och håller den, osett av alla, i vänster hand, alltså närmast skyltfönstret.

Olof Palme kanske ser den men utan att omedelbart ta det hela på allvar (den kanske ingår i gärningsmannens normala utrustning, och OP vet om det). Men detta är förstår en spekulation. Alternativt upptäcker inte OP vapnet förrän alldeles före första skottet, gärningsmannen håller det ju i midjehöjd. Det är också möjligt att gärningsmannen håller det bakom OPs rygg, och då ser han det förstås inte (men den positionen verkar besvärligare att beskjuta LP från, med precision). Gärningsmannen avlossar det första skottet riktat mot LP som står en knapp meter längre fram, och eftersom hon är vriden halvvägs bakåt kan kulan stryka tangentiellt längs hennes rygg. Redan här bör hon ha haft en möjlighet, om inte förr, att se gärningsmannen – han beskjuter ju henne rakt från sidan.

Nej Gunnar, det handlar inte om någon cirkusartistskjutning. Vi har att göra med en mycket skjutskicklig person, helt trygg med sitt vapen, med en plan för vad han tänker göra och med ett motiv till det. I planen ingår helt visst att döda OP – därför har han lagt handen på dennes axel, för att ha kontroll medan han avlossar det första skottet.

Men han räknar med att OP ska vara handlingsförlamad under ett par sekunder därefter, och att han då ska hinna rikta in sig för det andra. Han ska döda OP, det vill han vara hundraprocentigt säker på, men han har också ett motiv, eller ett uppdrag, att beskjuta LP. För honom är det mest rationellt att göra det först eftersom han inte har kontroll över henne men vill att skottet ska träffa henne ungefär så som han har planerat.

Här finns flera möjligheter eftersom vi inte känner till hans motiv när det gäller LP, och därmed inte heller hans plan.

Som skicklig skytt kan han knappast ha avsett att försöka döda henne med det skottet, så grovt kan han inte missa på en knapp meters avstånd. Han kan i och för sig ha haft avsikten att döda henne men ändrar sig sedan i sista sekunden – det är kanske svårt för honom att skjuta ihjäl en kvinna, och det kanske inte ens är hans egen idé – och han vrider undan vapnet en smula. Alternativt har han bara avsikten att markera ett skott mot henne – för att skrämma, eller av något annat skäl – och sätter det mot baksidan på hennes kappa. Följden blir en strimma över hennes rygg, vilket kanske bara råkade bli så. Han kanske hade varit fullt nöjd även om kulan bara hade strukit längs utsidan av kappan. Man skulle kunna tolka in i det skottet att gärningsmannen var likgiltig till exakt hur den kulan skulle träffa.

Hursomhelst, när första skottet går ryggar OP reflexmässigt bort från vapnet eller smällen, det vill säga vrider sig åt höger samtidigt som han kanske kurar ihop och böjer sig något framåt. Allt detta sker i så fall instinktivt, och under dessa två sekunder – men först då – nyttjar gärningsmannen sin högra hand till att kontrollera OPs rörelse.

OP kommer nu i ett läge där gärningsmannen, möjligen efter att ha tagit ett steg bakåt, kan höja revolvern två decimeter och rikta den mot önskat ställe på OPs ryggrad (han väljer enligt Kari Ormstad det bästa området som finns på en kropp att sikta mot om man vill vara säker på att få dödlig effekt) och han skjuter honom snett nedåt i ryggraden, med en liten vinkel åt vänster beroende på OPs högerrotation.

Anders B ser vid det första skottet gärningsmannens högra hand uppe på OPs axel men ser inget vapen eller någon blixt eller rök. Han tycker att smällarna låter dämpade. Allt detta tolkar han som att gärningsmannen har vapnet i vänster hand och avfyrar det framför sig själv, dolt för Anders B (som ser två rökpuffar hänga i luften först när gärningsmannen går åt sidan efter det andra skottet).

Vid det andra skottet har flera vittnen hunnit få mordplatsen i fokus. Eftersom gärningsmannen har sin högra hand uppe på OPs axel och samtidigt – något bredvid och på ungefär samma höjd – med vänster hand riktar vapnet mot övre delen av OPs rygg, uppfattar några i hastigheten det som att skottet kommer från gärningsmannens högra hand.

OP faller blixtsnabbt till marken och gärningsmannen sänker båda händerna samtidigt och för med höger hand undan sin rock på höger sida (vilket Inge M tolkar som att han stoppar vapnet i rockfickan) samtidigt som han sticker in vapnet med vänster hand i en ficka eller ett hölster innanför rockens högra sida, dvs den som är närmast gatan (vilket Ann-Charlott H ser).

I samma moment som han för in vapnet innanför rocken tar han något steg bakåt (vilket Inge M noterar, och Anders D tolkar som en tvekan) och vrider sig samtidigt åt vänster (det sker i ett moment, enligt Anders B) för att därpå gå några steg och sedan börja springa in på Tunnelgatan. Under de sekunder han har backat undan har han tittat på OPs kropp som just landat utsträckt på trottoaren – detta för att kontrollera att kulan haft avsedd effekt. Med kulan mot Lisbeth har han inte motsvarande behov att läsa av effekten eftersom den inte är lika viktig för honom. Men rimligen hinner han konstatera att hon inte fått någon allvarlig skada, och nöjer sig ändå med det.

Det handlar inte om någon cirkusartist, men det handlar om en person som till fullo behärskar sitt vapen och som, tror jag, är tränad att agera med full sinneskontroll även i en våldssituation med dödlig utgång – före, under och efter. En närstridsutbildad person, sannolikt. Den möjliga kretsen att söka i borde inte vara stor om gärningsmannen var svensk.

Lisbeths dilemma

Avslutningsvis några ord om Lisbeth Palmes bevekelsegrunder. I motsats till dig Gunnar tror jag att hon omedelbart, redan på mordplatsen, förstod att hon hamnat i ett svårt dilemma. Vid sidan av chocken tror jag det kan ha bidragit till att hon blev fullständigt förvirrad, ja närapå hysterisk (vilket det sedan var viktigt för henne att förneka). Hon insåg direkt att det fanns saker hon aldrig skulle kunna berätta om beträffande förspelet till mordet – varför de gått just hit och vart de var på väg, att hon hade sett gärningsmannen, kanske till och med pratat med honom och möjligen även kände till eller anade mordets bakgrund och motiv.

För henne stod det genast klart att det fanns omständigheter som skulle komma att hindra henne från att tala om detta eftersom det skulle kunna få för henne oacceptabla följder. Det förklarar hennes märkliga agerande redan på sjukhuset – att hon inte kunde inlåta sig i detaljerade förhör med några kriminalpoliser, att hon inte kunde låta dokumentera skadan på ryggen. Alla utredningsåtgärder uppfattades från början av henne som ett hot. Hon kunde inte beskriva vad som verkligen skett på mordplatsen, det hade lett till för henne omöjliga följdfrågor. Hon kunde inte berätta att hon hade sett gärningsmannen och skulle kunna beskriva honom, därför gav hon inledningsvis intrycket att hon ingenting hade sett och ingenting visste. En rekonstruktion på plats var också utesluten för hennes del eftersom hon inte kunde visa hur de verkligen gått och stått och vad som hänt före mordet.

I det första läget hade hon ännu inte konfererat med någon, inte heller med Hans Holmér, och kunde därför ännu inte stå under någons inflytande. Senare, däremot, kan jag tänka mig att hennes och Holmérs/Regeringens/Säpos olika men sammanfallande intressen styrde hennes agerande. Att hon skulle ha varit ett viljelöst verktyg i de andras händer köper jag inte. Hon var starkare än så.

Återigen vill jag betona att hennes eget motiv för att inte berätta fullt ut vad som hänt kan ha varit fullt begripligt, till och med acceptabelt. Vem som helst kanske skulle känt sig tvingad att agera på samma sätt i motsvarande situation. Jag tror att hon ställdes inför ett omöjligt val, men beslutet att hålla inne med vad som hänt var från början hennes eget.

Jag påstår alltså inte att LP ensam satt vid styråran för den mörkläggning som följde, men hon hade haft möjlighet att peka åt rätt håll om hon hade kunnat bortse från konsekvenserna för sin egen del, alternativt Olof Palmes och/eller partiets (eller Sveriges?).

Hon hade nyckeln i sin hand. Samtidigt tänker jag mig, precis som du, att starka krafter var (och är) nöjda med att hon inte gav ifrån sig den. Men den nyckeln går fortfarande att finna. Hittar man den inte måste någon, för vår demokratis skull, till sist ges de förutsättningar som krävs för att bryta upp låset.

Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons

Här kommer mitt svar till Lena Andersson i debatten om Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik både mot vad Lars Borgnäs skrivit och vad Lena Andersson tagit upp i förordet. Lars Borgnäs svarade och jag svarade honom.

Lena Andersson svarade också. Och här nedan kommer mitt svar till henne.  Samtidigt inbjuder jag henne att skriva ett andra svar. 

Jag väntar mig också ett andra svar från Lars Borgnäs, förhoppningsvis nästa vecka. /Gunnar Wall


TACK FÖR DITT svar, Lena!

Vår debatt gäller ju framför allt om Lisbeth Palme visste att hon inte sett Christer Pettersson vid Dekorima men ändå pekade ut honom. Du säger att hon pekade ut honom mot bättre vetande, medan jag föreställer mig att hon trodde att hon faktiskt sett honom där.

Vi är både överens om att han med största sannolikhet inte befann sig i Dekorimahörnan, så allt handlar om vad som rörde sig i Lisbeth Palmes medvetande.

”Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa”, skriver du, Lena, i ditt svar på min recension. Och med det avser du alltså att Lisbeth Palme var i stånd att göra exakta och korrekta iakttagelser på mordplatsen. Och det betyder i sin tur att när hon sa att Petterson var där så for hon medvetet med osanning.

Jag ifrågasätter inte att det mänskliga psyket ibland kan fungera på det sättet under krisartade händelseförlopp, alltså att en person kan göra mycket exakta iakttagelser under stress. Och jag medger också att personen efteråt kan ha tydliga och väsentligen riktiga minnesbilder av vad som skett.

Men det behöver inte vara så och det är till och med vanligt att det inte är så.

Ett tidigt experiment i vittnespsykologi

Det här är ju ett ämne som vittnespsykologer ägnat forskningsmödor åt i många årtionden. Och hur vanskligt det kan vara att veta om en person gör korrekta iakttagelser av dramatiska händelser illustreras redan av ett test som utgjorde själva starten för den experimentella vittnespsykologin. Det utfördes i Berlin 1902 och presenterades några år senare i en bok av den tysk-amerikanske psykologen Hugo Münsterberg. Elizabeth Loftus redogör för det i sin bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996, sid 20).

Under en universitetsföreläsning börjar ett par studenter skrika åt varann. Ordkriget övergår i våld när den ene studenten drar en revolver. Under kalabaliken som följer går ett skott av.

Allt är iscensatt av föreläsaren, en känd kriminolog, men det vet förstås inte de närvarande utom de få som spelat upp scenen.

De studenter som bara varit omskakade åskådare blir sedan ombedda att redogöra för vad de varit med om. Deras svar sorteras in under fjorton olika inslag i händelseförloppet – repliker och händelser.

Det är mycket som blir fel. När det gäller det inslag som vittnena kan redogöra för bäst finns det misstag i 26 procent av svaren. I det sämsta fallet utgör de felaktiga svaren 80 procent av samtliga.

En annan slutsats som kan dras är att felfrekvensen är större när det gäller inslag i den senare, mer dramatiska, delen av händelseförloppet.

Det här tidiga experimentet har följts av många fler och vittnespykologin är ju idag ett omfattande forskningsområde med stor betydelse för de bedömningar som görs inom rättsskipningen. Och den uppfattning som råder i dag har på intet sätt kullkastat vad ovanstående tidigare experiment pekar på: vittnen har verkligen ofta fel, inte minst i dramatiska situationer.

Jag tycker det här är en viktig bakgrund till diskussionen om Lisbeth Palme.

Mannen i ljusskenet

Låt oss nu övergå till det inslag i hennes vittnesberättelse som ligger till grund för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Lisbeth Palme redovisade i olika sammanhang ett antal iakttagelser från mordplatsen. Det hon berättat kan i olika delar vara korrekt eller felaktigt. Och det som är felaktigt kan i sin tur vara felaktigt på olika sätt: hon kan ha missuppfattat saker när det hela skedde, hon kan ha kommit ihåg fel och hon kan av en eller annan orsak avsiktligt ha undanhållit eller ändrat uppgifter när hon förhördes.

Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.

Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. Och att det lett till viktiga luckor i vad vi vet om hennes minnesbilder.

Dessutom tror jag att en del av det vi fått veta att hon redovisat egentligen inte alls stämde överens med vad hon ansåg sig komma ihåg.

Så långt är du och jag överens.

Men den iakttagelse som var central i hennes utpekande av Christer Pettersson tror jag definitivt hade en motsvarighet i verkligheten. Och jag tror att hennes beskrivning av vad hon såg stämmer väl med det faktiska förloppet i alla väsentliga avseenden utom ett – iakttagelsen handlade inte om Pettersson utan om en annan person. Och jag är ganska säker på vem.

Jag tror alltså att Lisbeth gjorde en sådan observation, och jag tror att hon beskrev den ganska väl i rätten. Förutom det mest väsentliga.

Du tror dig veta att när Lisbeth satt där i rätten visste hon att mannen hon observerat inte var identisk med Pettersson.

Det tror inte jag.

Låt oss gå in på detaljerna. Du är säkert ganska väl orienterad i det här, men jag tar det ändå rätt noga för andra läsares skull.

Vi går till förhöret med Lisbeth som hölls hos riksåklagaren den 26 januari 1989. Där berättade hon om tre observationer hon gjort efter mordet – tre observationer som enligt henne förmodligen handlade om en och samme man, mördaren.

En av dessa iakttagelser handlar om en man som efter skottlossningen vänder ansiktet mot henne. Det är den som hon hänvisar till när hon pekar ut Christer Pettersson under rättegången.

Så här står det:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster. Samtidigt sade hon något om en smällare. I det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen. Lisbeth Palme vet inte om hon stod upp eller satt på huk när hon gjorde iakttagelsen, men hon tror att hon stod upp. Mannen stod i ett ljussken.

Hon nämner alltså också två andra iakttagelser. Den ena handlar om en man som avviker från platsen in på Tunnelgatan och den andra om en man hon iakttar ett par minuter senare och som då står vid barackerna inne på Tunnelgatan, vänd ut mot Sveavägen. Enligt förhörsprotokollet tror Lisbeth i efterhand att alla tre iakttagelserna gäller samme man.

Låt oss också notera att förhöret även innehåller uppgifter om en man som var klädd i beige jacka. Lisbeth säger att hon såg honom på avstånd efter skottlossningen. Men han befann sig enligt henne ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon hade iakttagit”.

Mannen i beige finns omnämnd redan i ett förhör som poliser från rikskriminalen höll med Lisbeth Palme våren 1986. Hon såg honom när hon ropade på hjälp. Han befann sig då, enligt hennes uppgifter i det förhöret, ”ca 30 meter norrut på Sveavägen” och var på väg i hennes riktning.

Men närmare än så, på själva mordplatsen, handlade det alltså enligt Lisbeth Palme om en enda man som hon lagt märke till i tre omgångar.

Så var det säkert inte. Hennes uppgift om mannen som begav sig in på Tunnelgatan (och som hon såg snett bakifrån) låter som att det kan vara en minnesbild av mördaren. Den man som ett par minuter efter mordet stod inne på Tunnelgatan var dock knappast mördaren utan nästan säkert vittnet Lars J.

”Det fanns ingen annan person där”

Mannen som Lisbeth befann sig ansikte mot ansikte med då? Det är den observationen som utgör grunden för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Var kommer detta ifrån? Såg hon något som liknar det hon beskriver?

Vi kommer snart till det.

Men låt oss först noga notera att intrycket som förmedlas genom detta förhörsprotokoll är att det inte har funnits någon annan person i själva Dekorimahörnan än mördaren, Olof Palme och Lisbeth Palme själv. Mannen i beige blir en illustration till att när Lisbeth upptäcker ytterligare en person så befinner sig denne på rejält avstånd.

Och just detta – att det bara var tre personer på platsen – är en uppgift som åklagarna behöver av en väldigt enkel anledning.

Som vi märker uppger Lisbeth Palme i detta förhör inget om att hon ser mördaren när han skjuter. Det finns inte heller några uppgifter om att hon sett ett vapen ens efter skottlossningen. Det som finns är en man som står på 5 – 7 meters avstånd och tittar på henne. Och den mannen är enligt Lisbeth identisk med ”nummer 8” från videofilmen – det vill säga Christer Pettersson.

Det där låter ju mycket bra ur åklagarsidans perspektiv. Men att hon säger att Pettersson står där räcker inte ensamt, även om rätten skulle vara benägen att tro på Lisbeth Palmes försäkran om att hon sett just honom.

I ett sådant läge skulle Pettersson, som i och för sig konsekvent nekat till att ha befunnit sig på mordplatsen, plötsligt kunna ändra sig och säga att han faktiskt råkat gå förbi precis i samband med mordet och att Lisbeth Palme tydligen sett honom – men att det definitivt inte var han som sköt Olof Palme.

Med andra ord var det viktigt för åklagarsidan att kunna slå fast att det inte fanns någon annan där. Såg Lisbeth Pettersson på mordplatsen så var det Pettersson som sköt – det är den bärande tesen i åtalet.

I förhöret i hovrätten understryker Anders Helin detta tema genom att fråga Lisbeth Palme om hennes observation av mannen som sprang in i gränden – är hon säker på att det var samma person som stod och tittade på henne?

Lisbeth Palme svarar: ”Ja, det fanns ju ingen annan person.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros säger att han inte hörde Lisbeths svar. Helin går in och svarar i hennes ställe med ett litet förtydligande.

Helin säger: ”Det fanns ingen annan person där.”

Och så här sa Anders Helin i sin slutplädering i tingsrätten:

”Att Lisbeth Palme har sett mördaren och kunnat identifiera honom, det styrks av samtliga vittnen ifrån brottsplatsen. Samtliga vittnen säger sig ha sett endast tre personer intill varandra i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen: Olof Palme, Lisbeth Palme och den man som sedan springer därifrån.”

Förvisso tycks det bara ha varit tre personer alldeles intill varann i ögonblicken då mördaren sköt: mördaren själv och makarna Palme. Mördaren befann sig tätt inpå Olof Palme, som blev skjuten på ett avstånd av omkring 10 – 30 centimeter. Och skottet som snuddade vid Lisbeth Palme sköts på ett avstånd av 70 – 100 centimeter. De tre var alltså verkligen mycket nära varann. Men problemet är bara att när Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson talar hon inte om en man som stod alldeles intill henne i skottögonblicket. Hon säger i det förhör vi nyss citerat att mannen hon såg stod så mycket som 5 – 7 meter ifrån henne. När hon tidigare, i rikskriminalens förhör våren 1986, redogör för samma observation är avståndet till och med ännu längre, 10 – 15 meter.

Det fanns fyra personer på mordplatsen

Och nu kommer det intressanta: på omkring 7 meters avstånd från Lisbeth Palme, i ljuset från Dekorimabutiken i gathörnet, hade det bevisligen alldeles efter skottlossningen stått en man och tittat på henne. Och det var inte mördaren, utan vittnet Anders B. Han stod med andra ord på det avstånd – och i den riktning – som den man som Lisbeth Palme berättar att hon iakttog. Och han stod med ansiktet mot henne.

Det betyder att, trots vad Helin sa i tingsrätten, hade det funnits fyra personer på mordplatsen – inte tre.

Och dessutom är det mycket som talar för att Lisbeth Palmes observation av mannen som stod vänd mot henne var just Anders B.

Han berättade själv om sin bild av händelseförloppet när jag träffade honom långt senare för att intervjua honom till min bok Mordgåtan Olof Palme.

Han är bara några meter från Olof Palme när mördaren skjuter. Vad som utspelas framför hans ögon liknar en sorts avrättning.

Anders observerar gärningsmannen, som drar sig undan men utan extrem brådska. Denne försvinner ur sikte bakom hörnet in på Tunnelgatan, utom synhåll för Anders som inte vet om skottlossningen är över. Anders tar skydd i porten till Dekorimabutiken.

”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger han till mig.

Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp.

”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders.

Samma sak, att kvinnan – det vill säga Lisbeth Palme – tittar på Anders finns tydligt med redan när Anders i november 1987 hörs under hypnos som ett led i polisutredningen.

Anders berättar då att det är fem, sex meter till kvinnan. Och han ser att hon tittar på honom.

Det kan konstateras att Anders uppgifter stämmer väldigt väl med Lisbeth Palmes egen beskrivning av vad hon såg efter skottlossningen. Det gäller såväl avståndet som Anders position framför butiken – och att Lisbeth såg på honom.

De uppgifter hon lämnar om gärningsmannen i förhöret den 1 mars 1986 handlar om en man i 40-årsåldern, med ”kompakt” kropp och kort hals, klädd i en bullig täckjacka. Det får anses vara en hygglig beskrivning av Anders B fast den inte innehåller några uppgifter om ansiktet. Det är däremot, kan vi notera, en beskrivning som stämmer dåligt med den som de flesta andra vittnen gett av gärningsmannen – mest uppenbart att denne tycks ha haft en rock, inte en täckjacka.

Det kan tilläggas att inga andra vittnesmål ger något stöd för att gärningsmannen skulle ha stannat upp när han kommit omkring sju meter bort, och då vänt sig om för att sedan stå och stirra på Lisbeth en stund innan han begav sig in i gränden.

Ifall han gjort så borde han för övrigt ha hamnat intill Anders. Och det borde rimligtvis Anders ha märkt. Men enligt Anders är mördaren borta när Lisbeth vänder blicken mot honom som om hon vädjar om hjälp.

Av allt att döma fanns det alltså bara tre personer kvar på mordplatsen när Lisbeth gjorde den observation som blev central i rättegången (och en av dem var död). Men de tre var inte hon, Olof och mördaren utan hon, Olof och Anders B. Mördaren var inte kvar. Hade även han stått i ljusskenet utanför Dekorima borde hon ha sett både honom och Anders.

När Lisbeth hörs i tingsrätten av åklagaren Anders Helin betonar hon varför hon såg sig om, hon letade efter hjälp.

”Då ser jag en person som står under hörnet … och stirrar … mot mig … och Olof …”

Hon beskriver mannen och förklarar: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”

Däremot tror hon inte då att det är han som skjutit, säger hon i rätten: ”Jag uppfattade att skotten kom från längre håll.”

Den beskrivning Lisbeth i rätten ger av den bedömning hon gjorde i ögonblicket stämmer väl överens med Anders berättelse och med all sannolikhet också med verkligheten. Den man hon ser är inte identisk med mannen som skjutit. Hon vill ha hans hjälp men märker snart att hon kan inte vänta sig hjälp från honom. Samtidigt är Lisbeth klar över att mannen tittar just på henne – det handlar inte bara om att hans ansikte rent allmänt är vänt utåt gatan till. Även här har vi en direkt överensstämmelse med Anders B:s berättelse.

Låt oss för fullständighetens skull också notera att både Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson har uttryckt att de trodde att det var Anders Lisbeth hade sett. K G Svensson drog, vad jag kan förstå, den slutsatsen utifrån tillgängliga faktauppgifter. Holmér hade för sin del ytterligare skäl att dra slutsatsen: hans insatser präglades av att han ville hålla Lisbeth borta från utredningen. Så länge Lisbeth bara pratade om någon som sannolikt var Anders B kunde Holmér inom sin spaningsledning lätt motivera att hon inte hade något viktigt att komma med och att hon lika gärna kunde lämnas i fred.

Visste Lisbeth att det inte var Pettersson hon sett?

Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?

Det tror jag inte.

• Hennes observation av Anders måste ha varit hastig.

• Hon hade förmodligen aldrig sett honom förut.

• Hon betonade själv att hon sett mannen stående i ljusskenet från butiken. Det tyder på att bakgrunden var mer upplyst än hans ansikte.

• I den mån hon ändå kunde urskilja hans utseende hade hon inte haft någon uppenbar anledning att inpränta det i minnet eftersom hon tydligen i det ögonblicket inte tänkt tanken att han kunde vara gärningsman eller inblandad i mordet.

• Observationen av Anders var bara ett inslag i en hel serie av dramatiska iakttagelser av – och interaktioner med – olika personer som snart omgav henne. Det hela var rörigt och det är omvittnat att Lisbeth var i affekt och närmast kom i gräl med en del av de närvarande.

• Veckorna efter mordet konfronterades hon med signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”. Hon genomgick också en konfrontationsvisning med Victor Gunnarsson och en annan med en av dennes bekanta. Dessutom fick hon vid olika tillfällen se foton på mer än 600 personer som förekom i utredningsmaterialet. Hon blev alltså formligen bombarderad med bilder på potentiellt misstänkta ansikten.

Den naturliga slutsatsen är att det för det första är mycket tveksamt om hon lagt märke till detaljer i Anders B:s utseende. Ja, mycket pekar till och med på att hon inte kunde ha gjort det även om hon velat.

Det ansåg i alla fall Svea hovrätt som under rättegången genomförde ett besök på mordplatsen. Rätten konstaterade i sin dom att det motljus från Dekorimabutiken som Lisbeth haft när hon gjorde sin iakttagelse innebar att det inte var möjligt för henne att göra detaljerade observationer av ansiktet på den man hon sett.

Och i den mån hon gjorde det är det högst osäkert om hon kunde bevara dessa iakttagelser i minnet utan att de påverkades av de mer eller mindre suggestiva uppvisningar av bilder och konfrontationsvisningar som hon fick genomgå.

Klimax på allt detta var visningen av konfrontationsvideon med Christer Pettersson – inte minst för att denna visning hade förberetts genom att åklagarna förmedlat bilden av att de nu äntligen hade hittat en starkt misstänkt person. Och en av dessa åklagare, Jörgen Almblad, hade till och med låtit Lisbeth få veta att denne misstänkte var alkoholist.

Mot all denna bakgrund finns det förstås anledning att dra slutsatsen att Lisbeths utpekande av Pettersson inte har någon större trovärdighet i sak. Men vår diskussion gäller ju en annan fråga: om hon skulle ha varit medveten om att det inte var Pettersson hon sett.

Du hävdar ju det. Jag tycker det är en vittnespsykologiskt mycket diskutabel slutsats. Det förutsätter att hon verkligen gjort en detaljerad observation av mannen hon såg, förmodligen Anders B. Och det förutsätter också att hon hållit den bilden bevarad och opåverkad i sitt minne under tre år.

Eftersom Lisbeth Palme var psykolog borde hon ha känt till den rådande uppfattningen inom yrkeskåren när det gällde sådana frågor: att det var högst osäkert om hon under sådana omständigheter kunde göra ett korrekt utpekande.

Jag föreställer mig att din och min oenighet finns redan här, att du inte ger så mycket för den rådande uppfattningen bland psykologer när det gäller sådana frågor. Överraskande nog hamnar du på samma slutsats som Lisbeth Palme själv när det gällde vad hon kunde klara av. Hon talade ju bestämt om sin yrkesmässiga kompetens, den som gjorde att hon hade en väl utvecklad förmåga att observera och minnas.

Varifrån hade Lisbeth fått denna sin tvärsäkerhet om sitt minnes tillförlitlighet? Det vet vi inte. Men en person som kategoriskt gått ut och hävdat att hon var som en filmkamera  är Ulf Dahlsten.

Dahlsten hade satts in av regeringen för att ta hand om Lisbeth och var med under polisförhöret den 1 mars. Och han höll även nära kontakt med henne i samband med åtalet mot Pettersson. Först hade han i en tidning sagt att hon inte gjort några viktiga observationer på mordplatsen. Men i sina memoarer Nirvana kan vänta från 2001, sid 183, skriver han:

Händelserna efter det första skottet fanns i henne som en film, bildruta för bildruta. En film som plågade henne och spelades upp i hennes inre gång på gång, men som hon inte till något pris ville glömma. Med den filmen kunde hon identifiera mördaren den dag de skulle mötas på nytt. 

Det Dahlsten förmedlar till oss – och det han kanske också förmedlade till Lisbeth i samband med utredningen av Pettersson – var alltså budskapet att hennes minne var i stort sett ofelbart. Upplevde hon i efterhand att det var Pettersson som stått utanför Dekorima så var det också Pettersson.

Lisbeth kom som bekant att hänga upp sin säkerhet i utpekandet till den observationsförmåga hon ansåg sig ha utvecklat som psykolog. Resonemanget är lite dimmigt – varför skulle en psykolog vara särskilt bra på att notera ansikten? En kosmetolog, en servitör eller en karikatyrtecknare borde väl vara mer kompetenta när det gäller en sådan sak?

Och även om nu psykologer skulle vara duktiga på att minnas utseenden i ett arbetssammanhang – hur fungerar den kompetensen i en helt annan situation, en där livspartnern just blivit ihjälskjuten?

Psykologer är helt enkelt också människor. Och med det menar jag inte bara att de har sina naturliga mänskliga brister när det gäller att observera och i minnet lagra enskildheter i den långa ström av synintryck som alla människor utsätts för.

Jag menar också att de, precis som andra människor, kan inbilla sig att de minns saker – särskilt om de suggereras till det och om omständigheterna är känslomässigt laddade.

Och för min del menar jag därför att det är rimligt att tänka sig att Lisbeth Palme på felaktiga grunder kom fram till att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen.

Det är att märka att det knappast tycks ha varit en övertygelse som kom till henne direkt.

Promemorian från konfrontationsvisningen den 14 december 1988 är inte särskilt glasklart formulerad när det gäller hennes utpekande. Märk särskilt formuleringen: ”han stämmer på min beskrivning” – inte ”han stämmer med min minnesbild”.

De entydiga formuleringarna kom först i förhöret med Lisbeth den 26 januari – vilket händelsevis är det datum då åklagarna till sist upprättar en utskrift av promemorian om konfrontationen sex veckor tidigare.

Jag vet inte riktigt hur du tänker dig detta förlopp, Lena. Om vi hypotetiskt skulle anta att det hela var en gemensam komplott från Lisbeth och åklagarna blir det ju obegripligt varför hon envisades med alla de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen – till exempel att Petterssons advokat inte fick vara med. Allt detta försvagade ju bara hennes utpekande. Och det blir också svårt att förstå varför hennes uttalanden från visningen den 14 december var så vaga. Liksom att det tog sex veckor innan åklagarnas anteckningar skrevs ut.

Min bedömning är att Lisbeth gradvis lät sig övertygas om att hon sett Pettersson på brottsplatsen.

Ett skäl till att jag tror det är att jag inte förstår vad hon skulle tjäna på att ljuga om den saken – av allt att döma längtade hon ju verkligen inte efter att delta i en rättegång. Och inte heller hade hon kommit till konfrontationsvisningen med någon entusiasm.

Men när hon väl gjort sitt utpekande var hon inte en person som gärna kunde tänka sig att backa och ompröva vad hon sagt. Motvilligt pressades hon därför att delta i rättegången.

Vi kan förstås tänka oss att hon trots sin utåt sett deklarerade säkerhet ändå känt inslag av tvivel – det borde hon ha gjort om hon över huvud taget reflekterat över ståndpunkter från vittnespsykologisk expertis.

Men även om hon gjorde det menar jag i alla fall att det är mindre sannolikt att hon skulle ha vetat att det inte var Pettersson hon sett.

Fanns det en hållhake?

Som framgår av vad jag skrivit tidigare föreställer jag mig att Lisbeth intalade sig att Pettersson funnits på platsen som en medgärningsman, en backup – inte som den som faktiskt sköt. Jag tror, som du, att hon såg den som sköt och visste att det var en annan person.

Det innebär förstås att hon gjorde ett framträdande i rätten som inte speglade vad hon egentligen trodde sig veta.

Om det skriver du:

Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

Ja, det kan jag hålla med dig om. Och hennes direkta ovilja att delta i rättegången framgick ju också med all tydlighet – trots att det ju skulle föreställa att denna process var till för att skipa rättvisa när det gällde mordet på hennes man.

Du fortsätter:

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Jag tror varken att hon var ”enastående svag och osjälvständig” eller att konspirerande herrar i statsledningen hade en ”gigantisk hållhake på henne”.

Vad jag menade försökte jag uttrycka i min recension. Men jag ska kort ange det igen.

Jag tror att hon förmådde sig att ställa upp i rättegången därför att hon landat i att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen och att hon då utgick från att denne hade en roll i mordet på hennes man.

Hon sa aldrig att hon sett ett vapen i hans hand eller att hon sett honom skjuta. Det enda hon vittnade om var att han var där. Om hon trodde det ljög hon inte om just det.

Men om hon undanhöll annat – vilket jag föreställer mig att hon gjorde – hur ska man tolka det?

För min del tror jag att det bara kan förklaras med hon hade haft kontakter med tongivande personer i regeringskretsarna och i det socialdemokratiska parti som hennes man lett. Och att de hade fått henne att gå med på att vissa uppgifter måste behandlas med en typ av sekretess som inte hör hemma i vanliga brottmål.

Låter det konstigt? Inte för mig. Hemlighetsmakeri och ljugande som baseras på taktiska överväganden har alltid förekommit i den politiska världen.

Det finns ingen konkret anledning att tro att någon skulle ha utpressat Lisbeth för att få henne att gå med på något sådant. Mycket mer troligt är att de personer som hon var i kontakt med – och som hon hoppades kunna lita på – hade motiverat denna långtgående sekretess med argument som hon skulle kunna godta av egen vilja. Jag kan tänka mig att det handlade om hänvisningar till nationens bästa, partiets intressen, möjligheten att på bästa sätt få fram sanningen om mordet på hennes make och hantera den kunskapen seriöst. Och så vidare.

Om hon i ett tidigt skede sa ja till att delta i en informell överenskommelse om sekretess kring vissa delar av vad hon varit med om ser jag ingen anledning till att tro att hon då kände att hon vek ner sig moraliskt. Det kan vid den tiden ha verkat högst rimligt och ansvarsfullt i hennes ögon – genom många samtal med sin make hade hon säkert lärt sig rätt mycket om politikens realiteter och förstått att det sällan gick till som i skolböckerna i samhällskunskap.

Det var när det blev aktuellt att åtala Christer Pettersson som det moraliska dilemmat plötsligt dök upp med full kraft. Hon bör rätt snart ha anat att denna rättegång i stora delar skulle bli en skenprocess där en figur som hon antog var en underhuggare i sammanhanget skulle få bära hela skulden för något som hon föreställde sig var mycket större.

Och vad kan hon ha trott om syftet med ett sådant arrangemang? Jag tänker mig att hon drog den bittra slutsatsen att det hela handlade om att bli av med ett elände som ingen i ansvarig ställning hade lust att ta tag i på riktigt.

Det vill säga: hon slogs nog av insikten att åtalet mot Pettersson krasst handlade om att sortera undan det känsliga mordet på hennes make från den politiska och rättsliga dagordningen.

Men vem skulle hon säga det till?

Gunnar Wall svarar Lars Borgnäs: Jag väntar på bevis som övertygar

Staty av rättvisan som väger bevisen utanför domstolsbyggnad i Memphis, Tennessee. Foto: Carptrash

Här kommer mitt svar till Lars Borgnäs i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget.

Och nu bemöter jag alltså vad han skrev. Samtidigt inbjuder jag honom till att skriva ett andra svar.

Snart kommer också mitt svar till författaren Lena Andersson. Hon skrev ett förord till boken. Jag tog upp det i min recension och hon kommenterade det i ett inlägg som kan läsas här. /Gunnar Wall


NEJ LARS, JAG TYCKER INTE JAG HAR ”någon orubblig föreställning om hur saker måste vara”. Däremot förhåller jag mig tills vidare skeptisk till en teori som du presenterar trettiofyra år efter mordet – den om den omvända skottföljden.

Och det tycker jag är naturligt.

Som du själv säger baserar du din teori på material som har funnits allmänt tillgängligt i de förhörsprotokoll som presenterades i samband med Palmerättegången för mer än trettio år sedan. Av någon anledning har du för egen del undgått att dra slutsatsen om den omvända skottordningen under hela den tiden. Och det har också nästan alla andra. Men nu har du dragit den.

Skulle i stort sett alla som studerat denna mordgåta under alla dessa år ha missat det du nu framställer som uppenbart? Ja, så kan det förstås vara. Men min utgångspunkt är helt enkelt att den som tar del av ditt resonemang gör klokt i att leta efter invändningar mot det och att kräva dig på tung bevisning om du gör anspråk på att få det du säger etablerat som en ny sanning.

Med andra ord: det kan hända att du har rätt. Men jag anser inte att du har bevisat det. Och det finns, menar jag, omständigheter som pekar på motsatsen.

Håller mördaren fast Palme medan han skjuter mot Lisbeth?

Vi kan börja med en detalj, men en som kan vara nog så viktig. Du hänvisar här på bloggen till ”Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel.”

Det där är en viktig punkt i ditt teoribygge, inser jag. Det handlar om att mördaren fysiskt skaffar sig kontroll över Olof Palme i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. Eftersom du menar att det var två sekunder mellan skotten – vilket jag medger är möjligt – skulle mördaren ha hållit fast Palme något längre tid än så, kanske tre sekunder.

Det är i så fall en i sammanhanget rätt utdragen och högst dramatisk händelsesekvens: Palme blir fasthållen medan mördaren öppnar eld mot Lisbeth.

Men säger Anders något sådant?

I första förhöret som hålls under mordnatten heter det:

[Anders B] uppfattar personerna framför sig som att det var en man som gick närmast husen och som höll om en kvinna som gick i mitten samt en kvinna som gick längst ut mot gatan. De såg alla ut att vara i samma längd. [Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra. Plötsligt hörde [Anders B] två st smällar som lät som ”påsksmällare” […]

Här finns ingenting om att mördaren bromsade Palme.

Nästa förhör den 3 mars:

Den person som går längst till vänster, personerna går liksom i stort sett i bredd, har liksom lagt armen om en person som går i mitten och som just av att han har armen runt om axlarna på personerna drar [Anders B] slutsatsen att det är en kvinna som går. Till höger om den som har armen runt axlarna på sig och som senare faller omkull går en kvinna och då närmast gatan.

Längre ner i samma förhör:

[Anders B] säger vidare spontant att han i sin egen fantasi runt detta förhållande har helt enkelt dragit slutsatsen att mannen har skjutit Palme med sin vänstra hand under tiden som han hållit den högra runt axlarna på honom.

I ett tredje förhör – hållet den 25 mars 1987 – går det inte längre att känna igen Anders B:s ursprungliga berättelse. Det låter där som om han ser paret Palme och mördaren först när de befinner sig i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Vi kan lämna det åt sidan med konstaterandet att inte heller där finns något om att mördaren bromsar Palme genom att hålla fast honom.

I tingsrätten när Anders hörs återkommer han dock till att han själv är medveten om att han följer efter sällskapet några steg innan mordet äger rum. Han säger för övrigt att mördaren ”verkar hålla om” Palme och har handen på dennes axel.

Anders ger också följande generella beskrivning av förloppet:

Jag upplever det som så att här kommer det ett sällskap som haft trevligt och så skjuter någon bara. Och går därifrån.

Ingenting av detta ger belägg för att Anders skulle ha noterat att mördaren bromsat Palme i kanske tre sekunder medan han skjutit Lisbeth för att därefter skjuta Palme själv.

Det kan tilläggas att Anders i det första förhöret säger att han till en början tror att smällarna från revolvern var påsksmällare. Det pekar på att han inte sett något före smällarna som han uppfattat som dramatiskt, till exempel att mördaren kraftfullt gripit tag i Palme, bromsat upp honom och hållit honom i en fast position.

Det är förstås möjligt att det ändå gått till som du beskriver, men då vill jag se argument som övertygar mig.

Vad har vittnena sagt – och hur ska det bedömas?

Nästa fråga som jag funderar över är din övergripande beskrivning av vittnesmålen. Du skriver att om Olof blev skjuten först och Lisbeth sedan: ”borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?”

Här låter det som om alla vittnena påstått att mördaren först sköt mot Lisbeth. Så är det ju inte. Det är väl egentligen inget vittne som uttryckligen påstått det.

Däremot – det medger jag gärna – kan man i vissa protokoll hitta uppgifter som mer eller mindre starkt pekar på att det var så det gick till. Men det ändrar inte fakta: flertalet av vittnesmålen från mordplatsen kan inte alls kan användas för några som helst slutsatser i någondera riktningen.

Och när det gäller det stöd du hittar för din teori i vissa förhörsprotokoll får man inte glömma: det kan bli fel i sådana protokoll av alla möjliga skäl.

En särskild sådan orsak till sådana fel som jag inte tydligt resonerade om i min recension kan det finnas anledning att säga några ord om nu. Det handlar helt enkelt om att vittnen kan begå exakt den sortens misstag som du varnar mig för att göra: de godtar något som de anser vara rimligt fastän de egentligen inte kan veta om det är sant.

Det finns ju en omfattande forskning kring vittnespsykologi och vittnens tillförlitlighet. Den visar att vittnen kan missa delar av händelseförlopp, de kan missuppfatta andra delar och de kan i efterhand lägga till saker de inte sett – och då vara övertygade om de faktiskt har sett det.

Det där sista, att de tror sig ha sett saker de inte sett, beror vanligtvis på att de så starkt tror att något har ägt rum att det nästlar sig in i deras föreställning om vad de själva noterat med sina sinnen.

Ibland kan det röra sig om sådant som inte alls har inträffat, men ibland kan det givetvis röra sig om saker som faktiskt har skett även om de inte själva har sett det.

Elizabeth Loftus, amerikansk minnespsykolog med vittnespsykologi som specialområde. Foto: BD Engler

Elizabeth Loftus är förmodligen världens mest kända minnespsykolog och hon har särskilt koncentrerat sin forskning på frågan om tillförlitligheten i vittnesmål.

Mycket av det hon kommit fram till finns sammanfattat i hennes bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996).

Ett experiment som Loftus redogör för handlar om försökspersoner som får se en film som visar en seriekrock. Den orsakas av ett en bil gjort en sväng utan att stanna vid en stoppskylt. När en annan bil tvingas bromsa hastigt kör en rad fordon in i den bromsande bilen.

Efter filmen får försökspersonerna en serie frågor att besvara. Hälften av dem får inledningsvis en fråga om vilken hastighet den vållande bilen hade när den körde förbi stoppskylten, den andra hälften får motsvarande fråga utan att stoppskylten nämns.

I slutet av testet får alla försökspersonerna en sista fråga om de själva sett en stoppskylt. De som tidigare har fått frågan där stoppskylten nämns är tydligt mer benägna att svara att de själva sett en sådan skylt. 53 procent i den gruppen svarar ja, men bara 35 procent i den andra gruppen. (Loftus sid 55f)

Här har vi uppenbarligen inte att göra med minnesfel på grund av att lång tid förflutit. Försökspersoner ser en film, fyller i ett test och när de fyller i sista frågan – som tydligt handlar om vad de själva sett – har de uppenbarligen påverkats av en tidigare fråga.

Det här skulle kunna vara en parallell till polisförhören med vittnena från Sveavägen. När polisen talade med dessa vittnen visste de givetvis mer än vad de gjort vid själva skottögonblicket. De visste att det skett ett mord och att mordoffret fallit till marken i samband med skjutandet.

Vi vet också att Palme föll till marken, så just i det avseendet spelar det förstås ingen roll om det ena eller andra vittnet sett det ske. Men om frågan gäller exakt när han föll till marken blir det mer bekymmersamt ifall vittnen felaktigt föreställer sig att de har sett det – för då kommer en systematisk felkälla in. De vittnen som vet med sig att de tittade mot mordplatsen först sedan de hört att det smällde kan ju bara förlägga uppgiften om sin observation av mannen som föll till ett relativt sent skede i händelseförloppet. Och det passar i så fall mycket bättre ihop med det andra skottet än med det första.

Susanne L:s vittnesmål är ett tydligt exempel på något sådant. Hon tror sig ha sett Palme falla men hennes berättelse i övrigt pekar på att det tog henne rätt lång tid innan hon tittade mot brottsplatsen. Ifall hon verkligen såg honom slå i marken kan det absolut inte ha varit efter det första skottet. Men det allra mesta pekar på att hon vände blicken mot Dekorimahörnan så sent att hon inte heller kan ha sett Palme falla efter det andra skottet.

Liknande minnesfel kan helt klart ha förekommit hos andra vittnen även om dessa fel inte är lika lätta att identifiera som i hennes fall.

Vittnen som hade Dekorimahörnan eller Palme själv i synfältet redan före skottlossningen kunde förstås se Palme falla oavsett om han träffades av det första eller andra skottet. Anders B är ett sådant vittne, Inge M ett annat.

Deras iakttagelser är förstås därför särskilt intressanta i förhållande till den diskussion du reser. Men Anders uppgifter ger, menar jag, ingen vägledning när det gäller frågan om det var det första eller andra skottet. Och när det gäller Inge utgörs stödet för din teori bara av dennes påstående att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger, vilket ju kan tolkas som att Palme stod upp efter det första skottet. Men det räcker inte, menar jag, för att anse att den saken skulle vara bevisad.

Just i det sammanhanget är det för övrigt av intresse att notera att Loftus i sin bok menar att vittnen generellt tenderar att överskatta hur lång tid ett händelseförlopp tar. (Se sid 29f.) Det kan ju få betydelse när vi ska bedöma hur lång tid det gick mellan skotten på Sveavägen.

Du bygger dina bedömningar på vad vittnena uppger och konstaterar att ingen preciserad uppgift ligger under en sekund.

Jag påpekade i min recension att de flesta människor är ovana att diskutera eller bedöma kortare tidrymder och därför inte säger till exempel 0,8 sekunder. Men till det kan alltså läggas att vittnen – om Loftus har rätt – generellt är benägna att uppge längre tidrymder än de faktiska.

I min recension valde jag ändå att medge att mycket talade för att tiden mellan skotten nog var så lång som du menar, alltså åtminstone en sekund. Men när jag i stort sett instämde i din slutsats på den punkten måste jag nog i efterhand medge att jag lite grann utgick från vad jag tyckte var rimligt. Och det kan ju egentligen, som du påpekar i annat sammanhang, vara vanskligt att göra så.

I själva verket finns det ju en möjlighet att det andra skottet kan ha kommit snabbare efter det första än vad du tror, kanske bara efter en halv sekund. Och det har i så fall betydelse inte minst för hur vi ska tolka den där uppgiften från förhöret med Inge M, den som handlade om att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger.

Menar du att skottet mot Lisbeth kan ha träffat precis som avsett?

Du skriver i ditt svar en annan sak som jag reagerar över, att vi inte alls vet om skottet mot Lisbeth blev en miss eller ej och att en skicklig skytt borde kunna skjuta med stor precision på det korta avståndet.

Om jag förstår dig rätt menar du alltså att det skott som passerade strax intill Lisbeths ryggrad kan ha varit noga placerat för att uppnå maximal skrämseleffekt utan att egentligen skada henne. Och du nämner till och med som ett åtminstone tänkbart alternativ – även om du själv inte tror på det – att skottet var avsett att ge Lisbeth alibi. Det skulle ha verkat som om hon var i fara utan att hon var det.

Jag förstår att det ligger i linje med din teori att öppna för sådana tankegångar

Du menar ju att det första skottet mot Lisbeth var väl planerat och att hon redan var vänd mot mördaren när han sköt mot henne på en meters håll. Då borde han inte ha missat om han var så professionell som du föreställer dig. Alltså, menar du, var det kanske egentligen ett perfekt skott.

Du syftar med andra ord på någon sorts exakt cirkusartistskjutning, vad jag kan förstå. En sådan är förstås hypotetiskt tänkbar enbart om det var det första skottet som riktades mot Lisbeth när allt var någorlunda lugnt och kontrollerbart – och om hon befann sig i en tämligen orörlig position som inbjöd till prickskytte av ett slag där hon bara nästan skulle bli ihjälskjuten.

Men inte ens då talar vi om något som jag kan se som sannolikt – eftersom det skulle bygga på att mördaren kunde räkna med att förutsäga Lisbeth Palmes förväntade rörelsemönster in i minsta detalj. Om skottet som snuddade henne gått någon centimeter annorlunda hade hon varit död.

Dessutom måste han själv vara oerhört säker på handen, vilket ju borde vara svårförenligt med att han samtidigt var fullt upptagen med att hålla fast Olof Palme med andra handen.

Nog om detta. Tills vidare håller jag fast vid den traditionella uppfattningen om skottordningen.

Säpo och Stay Behind

Ett annat tema för din bok är att centrum för en mordkomplott mot Palme skulle ligga i Säpo.

Jag avvisar inte alls den möjligheten, men menar att även om man diskuterar svenska hemliga strukturer så fanns det ju andra, till exempel Stay Behindnätverket som arbetade helt utanför lagen.

Du skriver här på bloggen: ”Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind.”

För all del. Men som en av kommentatorerna på min blogg, signaturen Stefan, så riktigt har påpekat var det ju inte ens känt att Stay Behind existerade vid tiden för Palmemordet.

Inte desto mindre existerade Stay Behindnätverket i högsta grad. Och det är tämligen klart att i dess uppgifter ingick att förbereda sig för att i kritiska situationer kunna utföra likvideringar av personer som betraktades som förrädare. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 240f).

Att det över huvud taget fanns strukturer med tydliga kopplingar till svenska staten som ägnade sig åt sådan planering var förstås extremt känsligt. Och just därför menar jag att det är lättare att föreställa sig att sådana halvt vilande paramilitära styrkor fanns i en organisation som officiellt inte ens existerade än inom de officiella ramarna för den högst bekanta svenska säkerhetspolisen.

Men låt mig förtydliga: jag kan inte ge något svar på vem eller vilka som mördade Olof Palme. Det jag vill betona är att vi inte låsa oss vid alltför snabba slutsatser.

Fel att fokusera på Lisbeth som orsak till haveriet

Ända sedan jag skrev min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, har jag velat fokusera på det märkliga och bekymmersamma i att utredningen av mordet kraschat så grundligt under så lång tid. Jag försökte resa de frågorna i min recension.

Under de första två åren var utredningen i väsentlig utsträckning i händerna på Holmér och Ebbe Carlsson. Båda två hade utmärkta kontakter med kanslihuset. Efter den skandal som följde när Ebbes livvakt fastnat i tullen i Helsingborg flyttade det faktiska utredandets operativa centrum över till åklagarna och rikskriminalen. Och PKK ersattes av Christer Pettersson när det gällde att formulera ett huvudspår.

Det här händelseförloppet kan knappast kallas annat än bedrövligt, som jag ser det. Och jag har svårt att se någon annan förklaring till det än att krafter i kanslihuset, inte minst Ingvar Carlsson, agerade som mörkläggare.

Ingvar Carlsson hörs i konstitutionsutskottet 4 augusti 1988. Förhöret sänds i TV. Han har själv valt att komma till KU. Anledningen är, säger han själv, ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”.

Det betyder givetvis inte att ansvaret för att mordet begåtts fanns i kanslihuset eller ens att man där visste sanningen om vad som skett. Men – som jag många gånger understrukit – det kan ha räckt med fruktan för en förutsättningslös utredning för att regeringsmaskineriet skulle låta fixarna Holmér och Ebbe rassla igång med sin yviga skenlösning, PKK. Och för att – sedan detta projekt misslyckats – låta Palmegruppen och åklagarna försöka hitta en lämplig gärningsman i den sorts kriminella kretsar som rättsapparaten brukade befatta sig med.

Håller du med mig om detta? Och i så fall: hur placerar du då in Lisbeth Palme? Var det hon som såg till att Holmér och Ebbe lanserade PKK-spåret? Var det senare hon som fick åklagarna och Ölvebros Palmegrupp att börja leta efter en lämplig statsministermördare i kretsarna kring spelklubben Oxen?

Skulle hon ha varit indragen i, eller till och med lett, sådana sjaskigheter för att sopa igen spåren efter sin makes mördare? Det tror inte jag.

Lisbeth Palme visade i den intervju hon ställde upp på med Sveriges Radios Helena Groll 2011 att hon var stolt över sin döde man och att hon mycket väl visste att han varit en omstridd politiker med mäktiga fiender. När hon fick frågan om varför Olof Palme var så kontroversiell svarade hon:

Han vågade säga ifrån. Och det var inte alltid populärt. Ta exemplet Vietnamkriget. Det var självklart inte populärt att han stod upp och hävdade ett litet folks rätt att bestämma över sig själva.

Lite längre fram i programmet kommer intervjuaren in på att det talats om att Palme kort tid före sin död funderat på att lämna politiken, på att han var trött. Hon frågar Lisbeth om det var så att han funderade på att avgå.

Lisbeth svarar genom att säga att tanken alltid fanns. Och hon tillägger:

Det är klart att han visste att man riktade in sig på hans person väldigt mycket för att han var den som stod för och vågade ta upp alla de här frågorna ute i världen.

Och hon tillägger:

Han visste att det betydde någonting om han var kvar. Han visste att han spelade en roll för avkolonialiseringen i Afrika till exempel.

Lisbeth Palme förklarar att hennes man förstås insåg att det var hans ställning i den svenska politiken som ”rättfärdigade hans position”. Utan rollen som statsminister skulle han inte kunna ”agera för andra länder på det sättet i solidaritet med deras strävanden”.

Som hon också uttrycker det:

Det som bar var hela den här väldiga kraften som han fick genom att han förstod vad det var som höll på att hända runtom i världen. Och han ville vara med och göra någonting där. 

Skulle hon ha ingått i den grupp av ansvariga på hög politisk nivå som såg till att det blev något som liknade en mordutredning men inte var det? Det tror jag inte.

Däremot tror jag att denna statligt regisserade mörkläggningsoperation – som säkert moraliskt och politiskt motiverades med att den var i nationens intresse – knappast kan ha dragits igång utan att lämpliga personer pratade noga med Lisbeth Palme om vad hon kunde känna till om vad som egentligen hade skett.

Jag föreställer mig att Lisbeth berättade det hon visste – exakt vad hon kan ha berättat är en annan diskussion – och att hon därmed trodde att hon lagt sin berättelse i så goda händer som möjligt.

Tror inte du också att det var så det gick till, Lars? Eller tror du att Lisbeth teg gentemot låt oss säga Ingvar Carlsson, Ulf Dahlsten och Hans Holmér?

Om du tror det, då blir naturligtvis hennes eget ansvar just så stort som du gör det till i din bok. Då är det hon personligen som sett till att utredningen legat som en strandad val i mer än trettio år.

Jag tycker inte bara att det är obevisat, vilket skulle räcka för att kritisera din bok på den punkten. Jag tycker också det är orimligt.