Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?

Här är Palmemordsarkivet – demokrati och insyn i praktiken

Så här ser startsidan för Palmemordsarkivet ut – eller i alla fall dess översta del. Dokument som är markerade med grönt är tillgängliga, de som är markerade med vitt har begärts ut från utredningen men inte kommit ännu och de som är markerade med rött finns inte enligt polisen – eller så omfattas de helt av sekretess. Den blå texten till höger länkar direkt till dokumenten som kan läsas på skärmen eller laddas ner.

SEDAN DEN 10 JUNI I ÅR är Palmeutredningen officiellt proklamerat död. Det var då den lades ner av åklagaren Krister Petersson.

Samtidigt lever den i dag på ett sätt som kanske inte varit fallet på många år.

Och det beror väldigt mycket på en enda omständighet. Existensen av det digitala Palmemordsarkivet – åtkomligt utan avgift för var och en som är intresserad.

Här finns en snabbt växande del av utredningen. Inte som sammanfattningar skrivna av journalister utan som dokument i original, om än delvis maskade av polisen.

För den som följt den här bloggen är detta inte helt nytt, eftersom det förekommit en hel del hänvisningar och länkar till material som finns upplagt på arkivets server. Men inte någon riktig presentation av själva arkivet.

Och det är inte bara min blogg som brustit när det gällt att berätta. Denna snabbt växande samling av kunskap är helt enkelt en resurs som hittills inte heller på annat håll fått den uppmärksamhet som den är värd.

Lite längre ner i den här texten återkommer jag till detaljerna för alla er som undrar över hur man hittar arkivet och använder det.

Men låt oss först stanna upp vid frågan: varför är offentliggörandet av material från Palmeutredningen en så stor händelse?

Samlade damm

Fram till nedläggningsbeslutet i juni var dokumenten i mordutredningen bara tillgängliga för en ytterst liten krets. I princip handlade det om åklagaren Krister Petersson och de fyra utredarna i Palmegruppen.

Under årens lopp har det för all del varit möjligt för journalister och enskilda att begära ut handlingar från utredningen. Men utredarna har haft möjlighet att säga nej med hänvisning till förundersökningssekretessen och under den sista tiden, alltså då Krister Petersson var förundersökningsledare, var avslagen i princip standard på i stort sett vad som helst som någon begärde ut.

Det innebar i praktiken att väldigt stora delar av utredningsmaterialet bara låg och samlade damm i hyllorna, alternativt slumrade en digital sömn, utan att någon läste vad som stod där. I den mån inte utredarna intresserade sig för vad som stod i vissa dokument så blev de inte lästa.

Det som nu sker är att en växande del av detta material har blivit tillgängligt för allmänheten.

Och det finns verkligen ett stort intresse för vad som står i papperen. En månad efter nedläggningen av utredningen rapporterade nyhetsmedia att ett tjugotal polisanställda jobbade heltid med sekretessprövning av material om Palmemordet och att polisen räknade med att anställa en handfull jurister för att klara av trycket.

En miljon för hela utredningen

Handlingarna lämnas ut i form av pappersutskrifter och mot en avgift.

Den som vill ta del av hela utredningen får räkna med att betala omkring en miljon kronor. Förutom att det lär ta ett bra tag innan alla dokument är sekretessprövade är förstås den summan orealistisk för de allra flesta. Även att begära ut en avsevärt mindre del av utredningsmaterialet kan förstås svida i plånboken. Och det är inte heller lätt att veta vilka dokument som i så fall kan vara mest intressanta att begära ut.

Också i andra avseenden är upplägget lite otympligt. De handlingar som lämnas ut hamnar i brevlådan hemma hos var och en som begärt ut dem. Och det är fullt möjligt att tänka sig att flera tusen personer begär ut samma dokument – och att var och en betalar.

(Detta ska inte jämföras med att köpa en bok där det finns upphovsrätt och författaren förväntar sig inkomster. Dokumenten i Palmeutredningen är allmän egendom. De har inte producerats för att polisen ska tjäna pengar på dem. Kopieringsavgifterna är helt enkelt avsedda att kompensera för kostnaderna att göra och distribuera papperskopior, något som inte skulle behövas om handlingarna i stället lämnades ut digitalt.)

Jag har själv tidigare fått ut handlingar från Palmeutredningen i digital form via epost. Men när nu utredningen lagts ner har polisen valt att göra annorlunda, läs: krångligare. Och det ställer förstås till besvär för alla som vill att det ska kunna föras ett offentligt samtal om denna historiskt så betydelsefulla mordutredning.

Men den glada nyheten är att det finns ett litet antal hängivna personer som strävar efter att materialet ska vara tillgängligt på ett smidigt och rationellt sätt. De har alltså börjat bygga upp ett arkiv över handlingar på nätet och har redan kommit en bra bit.

Ideell insats

Adressen är: Palmemordsarkivet.se. De som jobbar med arkivet gör det helt på ideell basis och har inte några ekonomiska resurser för att marknadsföra det på ett sätt som skulle motsvara det stora faktiska intresse som av allt att döma finns. Men i den skara av människor som intresserar sig seriöst för utredningen av mordet på Sveriges statsminister har ryktet ändå börjat sprida sig.

Jonas Nyman och Mattias Kressmark är två av de administratörer som utför det dagliga arbetet med arkivet. De betonar att det bakom arkivet inte finns någon organisation, det har uppstått genom en rad spontana individuella initiativ från enskilda personer.

Jonas är 38 år, kemist och egenföretagare. Han läste kemiteknik i Borås, doktorerade i Southampton och var sedan forskare på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade tillbaka till Sverige. Han bor nu i Karlskoga.

Mattias är 44 år. Han arbetar till vardags hos Microsoft med moderna möteslösningar och artificiell intelligens. Mattias bor granne med polishuset på Kungsholmen och har följt rapporteringen kring Palmemordet så länge han kan minnas. Mattias var, kan det tilläggas, den som skapade det exceldokument som är ingången till arkivet.

Innan vi fortsätter: låt mig tillägga på en gång att jag själv har anknytning till arkivet även om jag inte gjort så mycket praktiskt. Jag är nämligen en av flera personer som är listade som konsulter och som administratörerna kan vända sig till för att få lite feedback.

Att jag fått det förtroendet är jag glad över. Men därmed vill jag också säga att den här artikeln inte ska ses som någon opartisk eller kritisk granskning av arkivet från min sida. Tvärtom vill jag understryka att jag tycker att detta arkiv är en utmärkt och närmast nödvändig företeelse i den situation som vi nu trätt in i.

Det vill säga när den gigantiska mordutredningen är nedlagd och materialet till sist ska vara tillgängligt för allmänheten.

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet, säger om situationen när så mycket handlingar blivit offentliga: ”Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.” FOTO: privat.

Trots att arkivet startat i relativ tysthet är det en högst levande institution. Jonas säger: ”En vanlig vardagskväll är det oftast fler än 50 personer som är inne samtidigt och tittar på listan över handlingar.”

(Handlingarna kan antingen läsas direkt på arkivets sajt eller laddas ner för senare genomgång.)

Över 7 000 sidor tillgängliga

Någon statistik över det samlade antalet nerladdningar finns det inte. Däremot kan Jonas berätta att arkivet hittills publicerat över 7 000 sidor i pdf-format med material från utredningen.

Mattias säger: ”Enligt en uppskattning från polisen innehåller utredningen kanske 500 000 sidor totalt. Då har vi till dags dato i mitten av oktober 2020 beställt ut ca 1,5% av hela utredningen.”

Är det meningen att hela Palmeutredningen ska ligga uppe till sist?

Jag tror inte att vi någonsin kommer få ut alla handlingar”, säger Mattias och tillägger: ”Och det vore knappast önskvärt heller. Det finns otroligt många helt ointressanta dokument.”

För den som går in och tittar återkommande är det lätt att se om det har kommit in något nytt sedan ens senaste besök. Det finns nämligen en kolumn – kolumn D – som har rubriken ”Upplagt/Uppdaterat”. Den visar datum för när varje dokument lagts upp – eller i vissa fall uppdaterats, om det till exempel kommit in en bättre scannad version. (Det finns en liten pil i det översta fältet för kolumnen. Den kan användas för att sortera posterna så att den senast inlagda kommer högst upp.)

Jag ställer frågan till Jonas och Mattias vilka handlingar de tycker är de mest intressanta av de som hittills kommit ut.

Jonas: ”Det talar jag inte om.” (Jag får först det här svaret via mail och det ska nämnas att Jonas lagt till en smiley. Men jag förstår på honom vid ytterligare kontakt att det är lika sant för det.)

Mattias är lite mer medgörlig och säger: ”Det beror ju förstås på vilka egna intressen man har, men det finns några som jag personligen tycker tål att nämnas särskilt.”

Mattias lästips

De handlingar Mattias vill lyfta fram är:

• Liggaren (detta handlar om det som är, eller ska vara, den fullständiga förteckningen över handlingarna i Palmeutredningen. Kommer man in på startsidan hittar man den under en särskild flik som just heter ”Liggaren”);

• avsnittsindelningen av utredningen (se raderna 172 och 172.1 på arkivets startsida samt fliken PU Avsnitt som ligger bredvid fliken Liggaren);

Säpos övervaknings-PM (alltså Säpos utredning från april 1986 kring frågan om Palme varit utsatt för hemlig bevakning före mordet eller inte);

• Förhör kring Christer A (Han var en av de personer som blev aktuell i samband med polisens arbete med gärningsmannaprofilen. Christer A var mycket fientlig till Palme och är känd bland annat för att han sa till mordutredarna att han sålt sin Magnumrevolver till en okänd person – vilket gjorde att den inte kunde provskjutas). Material om honom finns på raderna 9, 9.1, 9.2, 9.3, 163, 163.1, 176, 255, 256, 257, 258, 261 – länkar finns längst till höger på respektive rad här som i andra fall);

• Vittnen som berättar om Lisbeth på mordplatsen (givetvis åtskilliga, det är bara att söka på namnen, sökningar görs på excelarket med ⌘-F om du har en Mac, Ctrl-F om du har en PC);

• Kegö/Barrlings PM (alltså materialet där de två säkerhetspoliser som samarbetade med Ebbe Carlsson presenterar sina teorier) se raderna 267, 267.1, 267.2, 267.3, 267.4 och 267.5).

Mattias Kressmark, administratör på Palmemordsarkivet: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen.” FOTO: privat.

Det är lätt att bli överväldigad av den stora mängden information som plötsligt är tillgänglig, särskilt för den som inte tidigare ägnat tid å att försöka tränga in i mordgåtan. Så en fråga som kan vara intressant för nybörjaren är: var ska man börja?

”Här hittar man till exempel samtliga förhör med några vittnen som gjort viktiga observationer vid mordplatsen eller dess nära omgivningar: Anna Hage, Anders B, Lars J och Yvonne N. Och då ingår förhör med alla dessa fyra som hållits i närtid, förhör som inte varit publicerade tidigare”, säger Jonas.

(Förhören med Anna Hage finns på raderna 342 och 343, de med Anders B finns på raderna 71 samt 71.1-71.7, de med Lars J finns på raderna 30 samt 30.1-30.7 och de med Yvonne N finns på raderna 3, 151 samt 152.)

Finns lösningen i handlingarna?

En fråga som många förstås ställer sig och som framstår som den kanske viktigaste är: finns lösningen på mordet i handlingarna?

Jonas: ”Det vet jag inte, men jag kan säga att mina egna efterforskningar går snabbt framåt tack vare tillgången på dokumenten. Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.”

Mattias: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen. Jag ser mycket positivt på att informationen sprids till fler och fler personer som kan vrida och vända och fundera på skeenden och förhållanden. Oavsett om lösningen någonsin går att fastslå så måste det vara ett självklart mål för detta arbete (och för Sverige som nation) att det som finns i denna utredning blir publikt tillgängligt för kommande generationer.”

Har Jonas och Mattias rätt i att detta material kan bidra till att lösa mordgåtan? Jag tror de kan ha det. I så fall är arbetet med Palmemordsarkivet något som är av stor vikt för vad som till sist kommer att ske kring ett av de viktigaste rättsfall som någonsin funnits i Sverige.

Men inte bara det. Detta arbete kan också ha mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av vår samtidshistoria och det samhälle vi lever i.

Offentlighetsprincipen och verkligheten

Att arkivet har kommit till är en direkt följd av den svenska offentlighetslagstiftningen. Mycket hårt sammanfattat innebär den att myndighetshandlingar ska vara offentligt tillgängliga utom när det finns särskild och tydlig lagstiftning som anger undantag från den regeln, det vill säga sekretess.

Det är vanligt att den svenska lagstiftningen på detta område nämns med stolthet. I ett avseende är det helt begripligt. Sverige har nämligen den äldsta offentlighetslagstiftningen i världen.

Den kom till 1766.

Redan från början var den nära knuten till tryckfrihetslagstiftningen. Det är egentligen inte så konstigt. Tryckfriheten handlar i stor utsträckning om rätten att rapportera om och diskutera vad som sker i samhället. Och därmed också om vad olika grenar av statsmakten gör.

För att denna tryckfrihet ska kunna fungera bra – och inte bara handla om spekulationer – krävs det förstås att allmänheten ska kunna ta del av fakta kring statliga beslut och åtgärder. Och i 1766 års tryckfrihetsförordning fanns principen om allmänna handlingars offentlighet.

Nu var det lite sisådär med dessa fri- och rättigheter redan från början om man ska vara ärlig. I 1766 års lag fanns det allvarliga inskränkningar i tryckfriheten – det var till exempel inte tillåtet att kritisera kungen eller kyrkan. Och Gustav III upphävde för övrigt det mesta av den relativa frihet som lagen medgav efter sin statskupp som kom bara några år efteråt. Då blev det i praktiken förenat med risk för dödsstraff för den som misshagade hans majestät på tryckfrihetens område.

Inte heller vad som skett senare kring de viktiga principer som lanserades 1766 kan beskrivas som någon solskenshistoria. Medborgarnas rätt till insyn i statens agerande och rätt att publicera sakuppgifter och åsikter har i praktiken ofta varit under attack. Till exempel hamnade tidiga socialdemokrater som August Palm och Hjalmar Branting i fängsligt förvar för vad som ansågs vara farlig opinionsbildning från deras sida.

Ture Nerman med sin antinazistiska tidning Trots Allt som drabbades av transportförbud och beslag under kriget. Ture Nerman själv fick sitta i fängelse i tre månader. FOTO: Public Domain

Långt senare, under andra världskriget, var det stora inskränkningar i yttrandefriheten och den allmänna insynen i svenska statens agerande. Och även ännu senare, under det fredliga 70-talet, dömdes Peter Bratt och Jan Guillou för sina avslöjanden om den svenska hemliga underrättelseorganisationen IB.

En spännande – och gratis – källa till kunskap om den svenska offentlighets- och tryckfrihetslagstiftningens vindlande vägar är en jubileumsbok som gavs ut av riksdagen i samband med att den gamla lagen från 1766 fyllde 250 år. Den heter helt enkelt Fritt ord 250 år och kan laddas ner som pdf här.

Hur bra är dagens Sverige på tryckfrihet och offentlighet då?

Ja, svaret är väl egentligen: det är sådant som hela tiden visar sig i praktiken. Och inte minst i det perspektivet är det spännande att se hur bra det går att nu i efterhand få insyn i Palmeutredningen.

Ett avsnitt ur den rapport om möjlig övervakning av Palme som en utredningsgrupp inom Säpo färdigställde i april 1986.

Den stora frågan är ju: kommer vi till sist att få verklig insyn i mordutredningen – eller kommer viktiga delar av den att vara fortsatt dolda?

Svaret hittills är lite motsägelsefullt. En del handlingar som lämnats ut har maskats i en omfattning som ser rätt bekymmersam ut. Det gäller till exempel ett antal dokument som berör det hemliga Stay Behindnätverket, rad 127.

Och ganska nyligen fick vi för övrigt veta att en viktig handling som kan ha innehållit uppgifter med stor relevans för mordutredningen helt enkelt försvunnit spårlöst från en annan myndighet – nämligen Säpos personakt på Palme.

Sådant borde förstås inte kunna ske. Men det gjorde det.

Det där sista ska inte just Palmeutredarna lastas för, det är uppenbart. Men det understryker likafullt att det alltid finns en risk för att nog så väsentliga uppgifter om statsministermordet och utredningen av det helt enkelt kan försvinna i dunklet.

Åter till Jonas och Mattias och den praktiska hanteringen av Palmemordsarkivet. En fråga är: publicerar arkivet allt som kommer in?

”Praktiskt taget allt”, säger Jonas. ”Men det finns undantag. Det kan vara material som skyddas av upphovsrätt, till exempel tidningsartiklar som funnits med i utredarnas handlingar. Men vi har också fått in ett dokument där en namngiven levande person pekas ut som Palmes mördare och där vi avstått från att lägga ut det. Vi bedömde att det med stor sannolikhet skulle utgöra förtal om vi gjorde det.”

Att få ut handlingar

Så några ord om hur det hela fungerar praktiskt. Idén bakom arkivet är helt enkelt att olika enskilda personer själva begär ut dokument från polisen, scannar dem och lämnar in dem så att de kan läggas upp på nätet.

Den som själv vill begära ut handlingar ur Palmeutredningen kan ta del av den här informationen från polisen om hur det går till.

Jonas tillägger: ”Det är viktigt att man specificerar så tydligt som möjligt vilka handlingar man vill ha, gärna med diarienummer om man har tillgång till det.”

Många frågar sig förstås: hur vet man vilka handlingar som finns att begära ut?

Jonas: ”Det är ju en mycket bra fråga! Det finns flera sätt. Man kan till exempel be om alla förhör med en viss person, eller alla dokument där personens namn finns med. Polisen har digitaliserat utredningen så de kan enkelt söka efter namn och ord. De har en skyldighet att söka efter dokument som matchar din specifikation, så du måste inte känna till diarienummer, det räcker att din beskrivning är tillräckligt entydig.”

”En annan bra metod är att titta i de dokument vi redan har. Ofta finns det antecknat i marginalen vilka andra diarienummer som har anknytning till det dokumentet.”

”En tredje metod är att leta upp ett visst diarienummer i liggaren, då ser man ofta att det finns fler dokument under samma uppslag.”

”Om man har mycket tid och tålamod kan man läsa liggaren och försöka klura ut vad olika uppslag handlar om. Det är bra hjärngympa, ungefär som sudoku och korsord. Jag har hittat många spännande saker på det viset.”

Det är förstås alltid en god idé, tillägger Jonas, att titta efter i arkivet så att inte de handlingar man är intresserad av redan har lämnats ut och lagts upp.

Vad kostar det då att begära ut handlingar? Så länge det inte är så många är det inte så farligt. Polisen tar bara ut avgift för papperskopior om det handlar om mer än nio sidor, innan dess är det gratis. Avgiften för tio sidor är 50 kronor, utöver det kostar kopiorna två kronor styck. Om det visar sig att någon begärt handlingar som kommer att kosta mycket är det troligt att polisen frågar innan de skickas. Men det går bra att skriva att man vill veta hur många sidor det handlar om innan man gör sin definitiva beställning av kopior.

Rent allmänt finns det dock sällan anledning att vara bekymrad även om man inte tycker sig ha råd att betala själv. Det finns insamlade medel hos Palmemordsarkivet som gör det möjligt för den som begärt ut handlingar att söka ersättning för sina kostnader.

Jonas: ”Vi kan inte garantera att alla får ersättning, men hittills har alla fått det som bett om det. Vi ersätter upp till 80 procent av kostnaden.”

Mattias: ”Vi redovisar också samtliga transaktioner (donationer och utbetalningar) i det publika excelbladet där vi länkar till de olika dokumenten.

Om du har fått handlingar är det en fördel om du kan scanna dem själv och sedan skicka dem till arkivet via mailadressen arkiv.mop@gmail.com

Och det är också till den adressen det går bra att skriva för den som skulle vilja ha ersättning eller har några praktiska frågor.

Att hjälpa till

Vad gör den som vill hjälpa till med arkivet? Ett lämpligt sätt att börja är att gå med i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Den är just till för alla som på olika sätt vill hjälpa till praktiskt med arbetet. Där förs alltså inte någon allmän diskussion om Palmeutredningen. Och det ska tilläggas att det inte heller krävs att man är med där för att ta del av handlingarna på arkivet.

Ett sätt att hjälpa till kan vara att jobba med att tolka oklarheter i materialet. Ett annat är att skicka in en slant för täckande av kostnader.

Just nu finns det inga akuta behov av pengar, enligt Jonas och Mattias. Men det kan förstås ändra sig. Uppgifter om hur det går att betala samt även redovisningen av donationerna och utbetalningarna finns här.

Jonas och Mattias kommer förhoppningsvis att svara här på bloggen om ni ställer frågor av rent allmänt intresse kring arkivet. Vill ni ställa frågor om vad just ni kan göra eller vad just ni behöver hjälp med är det bättre att ni skriver direkt till  arkiv.mop@gmail.com.

Och själva arkivet med handlingarna hittar ni alltså på adress: Palmemordsarkivet.se.

Nu kan ni inte skylla på att ni inte har något att läsa till helgen!

 

Nu är Mörkläggning ute i handeln

Nu finns nya upplagan av Mörkläggning ute i handeln.

JA, DET BLEV LITE FÖRSENINGAR innan den nya upplagan av min bok Mörkläggning kom ut.

Själv fick jag mina egna exemplar först i fredags. Ny är den inne hos distributören. Och i kväll ser jag att Bokus annonserar för boken som inkommen.

Den är därmed tillgänglig för den fysiska bokhandeln också. Finns det inga exemplar inne i din bokhandel så går den att beställa.

Och som jag skrivit förut: jag signerar inte fysiska exemplar i dessa coronatider. Men jag gör gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få den i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Det här kostar förstås inget, precis som en fysisk signering inte gör det. Boken köper du själv.

Lyssna i efterhand på release-eventet om Mörkläggning!

En bild från den nästan tre timmar långa sändningen på Youtube om nyutgivningen av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

SÅ DÄR JA! Release-eventet på Youtube för nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet är avklarat.

Moderatorer och arrangörer var Dan Hörning och Tobias Henricsson på podcasten Palmemordet. De gjorde som vanligt en fin och trevlig insats. (Podcastens Facebooksida finns här.)

Jag fick åtskilliga frågor om boken – och i viss mån om Palmeutredningen rent allmänt – i en livesändning som pågick i nästan tre timmar och som hade en alert och kunnig publik. Sändningen kan ses i efterhand här.

Vissa tekniska problem uppstod, men inte värre än att de gick att lösa ganska snabbt. Den som lyssnar får ha lite överseende vid några tillfällen.

En redigerad version med enbart ljud är att vänta i podden Palmemordet men det kan dröja lite.

Eventet blev helt enkelt en försmak på själva boken som enligt planerna skulle ha varit ute i handeln 22 oktober men som kommit att bli något försenad. Jag har faktiskt i skrivande stund inte ens själv hunnit få något eget exemplar från tryckeriet, men Tobias Henricsson hade bättre tur och hade ett som han kunde visa upp i sändning.

När boken är ute på Bokus och Adlibris och kan beställas från dem syns det direkt på deras sidor. Och det går att lägga bevakningar innan dess och direkt få besked när den kommer. Men den kan förstås också köpas eller beställas i den fysiska bokhandeln.

 *  *  *

En första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där heter det bland annat:

… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

 *  *  *

En sak till: jag har fått några förfrågningar om att signera boken. Vanlig signering kräver att jag har böcker hemma som jag postar, portot blir dyrt för enstaka försändelser när boken är så tjock. Och i coronatider är det ingen höjdare att sitta och signera i bokhandel eller på möten.

I stället gör jag gärna digitala signeringar.

Så här går det till:

  • Du mailar till: gunnar@gunnarwall.se
  • Märk mailet med Digital signering av Mörkläggning.
  • Berätta vem det är som ska ha boken, du själv eller någon som ska få boken i present. (Typ ”Nisse”, ”Peter Johansson” eller ”moster Sofia”.)
  • Skriv om du har några särskilda önskemål om vad hälsningen ska innehålla.

That’s it. Om jag inte har några frågor så skickar jag tillbaka en liten mobilfilm i mp4-format, antingen som bilaga i mailet eller med länk till en digital tjänst där du kan tanka ner den.

Boken köper du själv.

 

 

Riksåklagaren: håll till godo med Krister Peterssons beslut!

RÅ Petra Lundh fastslår utan motiveringar att Krister Peterssons beslut att stopp vidare utredning av mordet på Olof Palme ska ligga fast. Foto:

KRISTER PETERSSONS beslut att lägga ner Palmeutredningen från i somras väckte mycket kritik.

Mordet på Palme var ju ett brott som på goda grunder kunde betecknas som ett allvarligt angrepp på den svenska demokratiska beslutprocessen.

Genom lagstiftning från 2010 gäller också att mord inte ska preskriberas ens om många år har gått.

Och Krister Petersson kunde inte lägga fram bevisning som ens enligt hans egen bedömning skulle ha räckt till ett åtal mot den avlidne person han valde att peka ut.

Med hans beslut satte rättsapparaten ett drastiskt stopp för utredande av en rad laddade frågor. Sådana som bland annat handlade om främmande staters eventuella inblandning i mordet samt om politiska komplotter med anknytning till den svenska statsmakten.

Och Peterssons ställningstagande innebar förstås också slutet på alla försök från polisens sida att få klarhet kring indicier som pekade mot andra möjliga gärningsmän än den avlidne grafiker som nu stämplas som Palmes baneman.

Olika enskilda personer skrev till Åklagarmyndigheten och bad om att nedläggningsbeslutet skulle överprövas av en högre åklagare.

Den 30 september meddelade överåklagare Lennart Guné att han inte tänkte överpröva beslutet. Han motiverade det bara med att det ”vid en samlad bedömning” inte fanns skäl att göra det.

Även det beslutet överklagades. Nu har riksåklagare Petra Lundh meddelat att inte hon heller tänker överpröva Peterssons nedläggning av utredningen av mordet på statsministern. Några sakskäl har inte Lundh brytt sig om att redovisa i sitt beslut. Här heter det bara: ”Riksåklagaren delar den högre åklagarens bedömning att någon ytterligare granskning inte ska ske.”

Stig Engström ska med andra ord även i fortsättningen officiellt betraktas som Palmes mördare.

Någon ytterligare granskning ska inte ske, vare sig av Peterssons hantering av frågan eller av vem som sköt Palme.

Här är RÅ:s beslut.

Det kan inte överklagas.

 

Snart: event på Youtube om släppet av nya upplagan av Mörkläggning

Torsdag kväll den 22 oktober är det dags – då kommer podcasten Palmemordet att sända ett digitalt release-event om Mörkläggning på Youtube. Ni som är med kan posta frågor under sändningen.

NU NÄRMAR DET SIG – släppet av andra upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet

Den handlar, kortfattat uttryckt, om Palmeutredningens första tio år. Inte minst om det dolda spelet mellan regering, åklagare och polis.

Och samma dag som boken ska nå bokhandeln – den 22 oktober – sänder Dan Hörning och Tobias Henricsson – de som gör podcasten Palmemordet – ett releaseevent med mig live på Youtube.

Tid: 19.00.

Jag kommer att bli utförligt intervjuad om boken under sändningen. Det finns underlag för frågor så det räcker – Mörkläggning är på över tusen sidor. Och ni som följer sändningen kan skriva in egna frågor till mig. Gör gärna det!

Adress till eventet är https://youtu.be/w91p6tL_wjE

Redan nu finns viss information på den adressen.

Jag är mycket glad över detta samarbete och känner att jag verkligen är i kapabla händer. Podcasten Palmemordet är välkänd för de flesta som verkligen ägnat sig åt att studera utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

En bild från inspelningen av avsnitten 165 och 166 i podcasten Palmemordet, en debatt mellan mig och Thomas Pettersson som skrev den uppmärksammade artikeln om Skandiamannen i tidskriften Filter.  Från vänster: Thomas Pettersson, jag, Dan Hörning och Tobias Henricsson. FOTO: Podcasten Palmemordet

Den har nu nu sänts i ungefär 250 avsnitt och har därmed hunnit beta av väldigt många spännande infallsvinklar på detta olösta svenska mysterium. Den som vill lyssna hittar den till exempel här på Poddtoppen.

Dan Hörning arbetar också med ett antal andra poddar, bland annat Seriemördarpodden och den engelskspråkiga Fan of History som han gör tillsammans med Bernie Maopolski.

Tobias Henricsson är känd för podcasten Tänk om…? som granskar myter och konspirationsteorier.

Men den här gången är det alltså inte ett nytt avsnitt av själva podden Palmemordet det handlar om – utan i stället en livesändning i bild på Youtube. Den som missar eventet i realtid ska kunna titta i efterhand. Och dessutom kommer det nog med tiden att läggas ut en version med enbart ljud just i podden.

Varför är det då en nyhet att uppmärksamma att Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet nu kommer ut i en ny upplaga?

Ja, en orsak är att den länge varit slutsåld. En annan – och viktigare – är att Krister Peterssons hårt kritiserade beslut att lägga ner mordutredningen på nytt reser frågorna om varför detta mordfall kommit att omges med så många besynnerliga turer från de myndigheter som varit satta att reda ut det.

Det är viktiga frågor. Vi talar ju om vad som troligen är världens största mordutredning. Och om en av de allra viktigaste händelserna i svensk 1900-talshistoria.

I den nya upplagan finns ett nyskrivet förord som för läsaren fram till dagens situation och som pekar på att förklaringen till Peterssons agerande åtminstone delvis måste sökas i det som hänt långt tidigare.

Mörkläggning var min första bok om detta olösta brott. Första upplagan kom 1997 och belönades följande år med Grävande Journalisters pris Guldspaden.

Boken gavs då ut i två band. Den nya upplagan är i en volym (med lite tunnare papper så den inte ska bli extremt tjock).

Boken är då som nu utgiven på Bokförlaget Kärret och köps i den vanliga bokhandeln samt, förstås, hos nätbokhandlare som Bokus eller Adlibris.

Med detta sagt: jag inser att det finns en fråga som kan hänga kvar i luften. Nämligen: vem har tid och ork att läsa en så oförskämt tjock bok?

Du som ställer dig den högst legitima frågan: titta gärna på releaseeventet så kan du bilda dig en egen uppfattning om den saken.

Som sagt: torsdag den 22 oktober kl 19.

 

 

 

Utredningen är nedlagd, men mörkläggningen består

Ingvar Carlsson var som statsminister under de första åren efter Palmemordet ytterst ansvarig för att utredningen fungerade. Här ses han vid invigningen av Lundakarnevalen 2006. FOTO: Henrik Hansen, Creative Commons.

DET FINNS ETT DJUPT OCH RÄTT PLÅGSAMT problem med Olof Palmes död.

Förutom den personliga tragedin som det alltid innebär när en människa rycks bort hastigt.

Och också förutom det faktumet att Sverige och världen förlorade en intelligent och engagerad politiker som på allvar brydde sig om frågor som fred och den orättvisa fördelningen av jordens resurser.

Det handlar tråkigt nog om en annan sak också: hans eget partis, den svenska socialdemokratins, olust inför att ta mordutredningen på allvar.

Eller med andra ord, den närmast reflexmässiga oviljan att ge Olof Palmes väljare och hela det svenska folket chansen att få veta vad som egentligen hände på Sveavägen den där kvällen.

Från ledande partiföreträdares håll har stödet varit starkt till Holmérs PKK-jakt, till försöken att binda Christer Pettersson till mordet och nu också till att avsluta fallet med att peka ut Stig Engström.

Det är förstås inte bara den socialdemokratiska partiledningen som kan lastas för vad som skett med mordutredningen. Centrala delar av rättsapparaten har varit indragna i det förloppet. Exempelvis handlar det om hur Riksåklagaren först beslutade om ett åtal mot Christer Pettersson på mycket tvivelaktiga grunder och några år senare försökte få den friande domen upphävd i en resningsansökan som bestod av ytterst bräcklig ny bevisning.

Och det handlar förstås också om de borgerliga partierna som i allt väsentligt låtit utredandet av statsministermordet förfalla utan att visa minsta tecken på att vilja göra något åt det – förutom de tjuvnyp mot den socialdemokratiska regeringen som de lite rutinmässigt delade ut i samband med Ebbe Carlssonaffären.

Men det är ju oviljan från Palmes eget parti att försöka få fram sanningen som sticker i ögonen, det är från det hållet man verkligen kunde ha väntat sig något annat.

När Ingvar Carlsson utfrågades i ett TV-sänt KU-förhör i augusti 1988 handlade det om regeringens ansvar för Ebbe Carlssonaffären. Och det var tydligt att han kämpade med de misstankar som allmänheten riktade mot kanslihuset – och mot honom själv.

Två citat från vad han sa vid det tillfället påminner i efterhand om hur skarpt läget var. Det första lyder så här, det var med de orden han inledde:

”Det är jag själv som har begärt att få komma till konstitutionsutskottet. /…/ Anledningen är de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt
parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare. Jag måste från början säga att jag upplever sådana insinuationer som oerhört kränkande.”

Men dessa ”insinuationer” som han kallade dem var alltså inte mer uppenbart orimliga än att han ansåg sig tvungen att komma till KU.

Det andra citatet är egentligen ännu mer intressant. Det kom strax efter det första. Så här sa Ingvar Carlsson:

”Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Men det svenska samhällsskicket bestod denna prövning.”

Det är en märklig formulering, läs den gärna igen. Om vi till exempel tänker oss att vad som låg bakom mordet på Palme var att en missbrukare från Rotebro tänt snett eller att en missnöjd försäkringstjänsteman tappat humöret – varför skulle det svenska samhällsskicket inte klara av det? Vad är det för en märklig instabilitet det skulle handla om ifall inte bara rättsapparaten utan hela den politiska strukturen brakade samman på grund av en enstaka vettvillings verk, en händelse närmast jämförbar med en tragisk och onödig trafikolycka?

Det är säkert så att Ingvar Carlsson under sin tid som statsminister kämpade för att det han kallade ”det svenska samhällsskicket” skulle ta sig igenom mordutredningen utan några sprickor. Men vad var det då för ett diffust samhällsskick han månade om? Vad var det som var så ömtåligt? Var det i själva verket inte lagar och offentlig insyn han ömmade för, utan kanske medborgarnas tilltro till en politisk apparat som inte riktigt ville visa vad den egentligen sysslade med?

Förutom det spektakulära nedläggningsbeslutet kan det viktigaste av vad som hände med utredningen fångas in om man tittar på de första tio åren av utredningen. Under större delen av den tiden var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister och hade därför ett övergripande ansvar för att rättsväsendet fungerade.

I alla fall när det gällde Palmeutredningen kan man med facit i hand inte säga att detta rättsväsende fungerade särskilt bra. Det räcker med att påminna om att sex höga polischefer kom att åtalas för olovlig avlyssning och att en justitieminister avgick på grund av att hon bakom Palmeåklagarnas rygg låtit Ebbe Carlsson bedriva hemliga operationer för att återupprätta PKK-spåret.

Efter den parodi på en avslutning av mordutredningen som levererades den 10 juni finns det därför särskilda skäl att gå tillbaka till de där åren med fokus på vad polis, åklagare och politiker egentligen gjorde då.

Inte bara deras synliga utspel utan vad som skedde mer i det fördolda.

Det är mot den bakgrunden jag tror att nyutgåvan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer ut vid rätt tidpunkt. Den har varit slutsåld en tid och har nu ett nyskrivet förord som binder samman dessa första tio skandaltäta år med vad som hänt sedan.

Vad som skildras i den boken är flera snäpp värre än vad man spontant föreställer sig. Och boken består inte, jag understryker gärna det, av lösa spekulationer. Den är en mycket väldokumenterad genomgång av vad som faktiskt hände. (Så tog det också sex år att skriva den.) Varför jag orkade? Kanske för det som Bo G Andersson tog upp i sin recension i Grävande Journalisters tidskrift Scoop:

”Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Det var det jag ville bidra med.

Utgivningsdag för nya upplagan är den 22 oktober.  Köps i fysisk bokhandel och nätbokhandel. Titta gärna också på Youtubeklippet ovan där jag resonerar lite om varför ämnet är viktigt.

FOTNOT: KU-utfrågningen av Ingvar Carlsson börjar när 2:49:25 återstår av den sändning från Sveriges Television som länken går till.

 

 

 

Frågorna om Estonia väcks med förnyad styrka

Modell av Estonia. Fartyget med sina nio däck och plats för 2 000 passagerare hette tidigare Viking Sally och gick då mellan Åbo och Stockholm. I september 1994 gick fartyget till botten mellan finska Utö och estniska Dagö. De flesta som fanns ombord förolyckades. Foto: Stan Shebs, Wikimedia Commons.

DEN NYA DOKUMENTÄRSERIEN Estonia – fyndet som förändrar allt som visas på DPlay har dramatiskt avslöjat något som strider mot den etablerade versionen av vad som hänt i samband med förlisningen. Dykare som undersökt vraket har kunnat konstatera att det finns ett stort avlångt hål i skrovet.

Hur viktigt är detta, så många år efteråt?

Det får vi förhoppningsvis veta. Vad som är uppenbart är att det öppnar för andra förklaringar än den officiella, den som handlar om att fartyget sjönk för att bogvisiret lossnat på grund av den hårda väderleken.

Estoniakatastrofen inträffade 28 september 1994. 852 av de 994 personerna ombord förolyckades. Orsakerna till haveriet har debatterats under årens lopp men det nya avslöjandet tillför fakta som hittills varit okända, men som tycks stämma överens med hur det gick till när fartyget sjönk.

Avslöjandet får extra laddning eftersom svenska myndigheter agerat på ett sätt som kan tolkas som att de velat försvåra en utredning av vad som förorsakade katastrofen. Dels har det handlat om de långtgående försöken att täcka över vraket med betong. Och dels om beslutet att kriminalisera dykningar vid Estonia.

Tio år efter haveriet kunde TV-journalisten Lars Borgnäs avslöja att Estonia vid tidigare resor använts för att smuggla gammal sovjetisk militär materiel till Sverige.  Det fanns ett givet intresse från svensk och annan västerländsk militär underrättelsetjänst att studera sådan utrustning. Och denna smuggling hade alltså genomförts trots att det givetvis kunde innebära olika typer av risker för de ovetande passagerarna på ett civilt fartyg.

I den nya dokumentärserien framträder en av de överlevande från Estonia, Sara Hedrenius, med uppgifter som pekar på att en sådan smuggling också genomfördes under själva den resa som slutade med det tragiska haveriet.

Sara Hedrenius säger i dokumentären:

”Båten är försenad så jag går ut på däck och ser ut över parkeringen. Då ser jag att det kommer en transport som kör snabbt, eskorterad av tre, fyra motorcyklar. Grönmålade militära fordon åker på båten.”

Hennes kommentar i dag:

”Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag var vittne?”

Filmaren Henrik Evertsson som är ansvarig för dokumentärserien och en av hans medarbetare står i dag åtalade för brott mot gravfriden för att de genomfört en dykning vid Estonia. Henrik Evertsson berättade nyligen i Expressen om hur han tidigare i år topsades av polis i samband med att han förhördes om filmprojektet. En svensk åklagare försökte också få igenom ett beslag av filmmaterialet.

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har också forskat kring Estonia och avslöjat hemliga militära transporter som genomfördes på fartyget. FOTO: Anna Drvnik

Lars Borgnäs, som förutom att han gjort TV-reportage om Estonia också skrivit om frågorna kring haveriet i sin bok Nationens intresse, intervjuas om betydelsen av de nya fynden i det senaste numret av veckotidningen Internationalen.

Han säger bland annat:

”Kravet att man ska undersöka vraket har /…/ framförts åtskilliga gånger under åren, men det har aldrig blivit gjort. Myndigheterna, de svenska framför allt, har hållit emot och inte velat göra en ny utredning. Men nu är det omöjligt att inte tillsätta en ny utredning, menar jag.”

Den nya debatt som väcks om Estonia är en påminnelse om att Sverige under det kalla kriget varit indraget i händelseförlopp som inte kommit fram i ljuset utan som bara låtit sig observeras mer eller mindre indirekt.

Existensen av det omfattande svenska Stay Behindnätverket är ett ett sådant exempel. Nätverket var en hemlig paramilitär struktur med kopplingar till NATO och dess existens var givetvis helt i strid med Sveriges officiellt deklarerade neutralitetspolitik. Och frågor har många gånger rests – bland annat i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter av Inga-Britt Ahlenius (betalvägg) – om orsaken till att mordet på Olof Palme inte har klarats upp är att det finns storpolitiska dimensioner som gjort att det som hände vid Dekorimahörnan varit för känsligt för att utreda på riktigt. Ahlenius pekar just på de möjliga kopplingarna mellan Stay Behind och Palmemordet.

En utredning av vad som hände med Estonia kan med andra ord komma att bidra till att lyfta på locket till många hemligheter i svensk samtidshistoria.

 

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

Överåklagare Lennart Guné vill inte överpröva Krister Peterssons beslut att peka ut Stig Engström. FOTO: Thomas Carlgren

I DAG MEDDELADES att överåklagare Lennart Guné beslutat att inte överpröva Krister Peterssons beslut att lägga ned Palmeutredningen.

Beslutet togs alltså inte av Riksåklagaren, utan av en åklagare på närmast högre nivå ovanför Krister Petersson. Det framgår av pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten att flera personer begärt överprövning av Peterssons beslut.

Guné hänvisar till att de som begärt överprövning inte har någon särskild relation till vare sig Olof Palme eller Stig Engström.

Han kunde ändå ha beslutat sig för att överpröva beslutet om han själv ansåg att det fanns anledning. Men i pressmeddelandet uttalar sig Guné och säger i allmänna ordalag att han ”vid en samlad bedömning” inte anser att det finns särskilda skäl för det.

Något annat var nog inte att vänta i denna första runda. Om Krister Peterssons kontroversiella beslut hade överprövats redan nu hade det varit en sensation – inte minst eftersom Riksåklagaren direkt efter den 10 juni var mycket noga med att undvika att på något sätt kritisera Petersson.

Men det skulle vara mycket förvånande om detta blir sista ordet om saken.

Redan det faktumet att Justitieombudsmannen granskar Krister Peterssons utpekande gör att saken oundvikligen kommer upp igen. Åklagarmyndigheten ska svara JO senast den 16 november. Här är en länk till JO:s begäran om yttrande från Åklagarmyndigheten. Skrivelsen innehåller flera distinkta frågor som inte gärna låter sig avfärdas med svepande formuleringar av det slag som överåklagaren Guné presenterat i pressmedelandet.

 

 

 

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade

Restaurang Mancini, tidigare Bohemia, som den ser ut i dag. Krogen var fortfarande öppen när Palme sköts ihjäl och den flyende mördaren passerade tätt intill entrén. FOTO: Anders Hasselbohm.

Journalisten och författaren Anders Hasselbohm är bekant för denna bloggs läsare.  Han publicerade tidigare i år en uppmärksammad artikel här. Den handlade om tecken på att det förbereddes ett attentat mot Palme under dennes besök på Kreta hösten 1985.

Anders Hasselbohm är också känd för sina initierade artiklar i Aftonbladet och tidningen Vi om en möjlig koppling mellan Sydafrika och Palmemordet. Och han skrev en uppmärksammad bok om 80-talets ubåtskränkningar av svenska vatten, Ubåtshotet, en kritisk granskning av Ubåtsskyddskommissionens rapport.

I denna artikel presenterar han häpnadsväckande information som visar att Palmeutredarna under alla år – och in i det sista – missat att titta på en närmast självklar adress i området närmast kring Dekorima: restaurangen Bohemia.

Det är anmärkningsvärt – inte minst i skenet av att Palmeåklagaren Krister Petersson gärna markerade att han ansåg att mordet bara kunde klaras upp om utredningen verkligen fokuserade på vad som skedde kring brottsplatsen. /GW


Av Anders Hasselbohm

MAN SKULLE KANSKE TRO att polisen sökt av och talat med alla i området i närheten av platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Men så är det inte. Inte ens idag efter 34 år.

”Ingen polis har hittills besökt oss eller frågat oss om någonting”, säger Claudio Mancini, ägare till restaurang Bohemia, idag Mancini. Restaurangen ligger bara runt 60 meter från mordplatsen och i den riktning mördaren uppges ha flytt.

”Jag har varit väldigt förvånad eftersom jag förstås som alla andra har följt mordspaningarna”, säger Claudio Mancini. ”Jag utgick ifrån att polisen allra först noggrant undersöker området i omedelbar närhet av en mordplats. Men så var det alltså inte efter mordet på Sveriges statsminister.”

Jag träffade Claudio Mancini för två och ett halvt år sedan på hans restaurang i ett annat ärende. Det var då han sa ovanstående, att ingen polis hade besökt restaurangen och förhört honom eller någon i hans personal om de observerat något speciellt under mordkvällen och om vilka gäster de hade haft.

Ett sådant besök med förhör tillhör det första polisen ska göra intill platsen av ett mord! Vart än gärningsmannen tog vägen sedan han sprungit inåt på Tunnelgatan så passerade han nära Bohemias entré.

Enormt förvånad över vad Claudio Mancini berättat skrev jag ett email till Sven-Åke Blombergsson, en av Palmeutredarna, den 23 februari 2018. Jag skrev inledningsvis att jag just av ägaren till Bohemia fått höra något ”som gjorde att öronen nästan trillade av, nämligen att ingen polisutredare någonsin sedan mordet på Palme har kontaktat honom – på en restaurang mindre än 100 meter och längs mördarens förmodade flyktväg. Ingen på 32 år! Häpnadsväckande!”

Claudio Mancini, var ägare till den välkända italienska restaurangen Bohemia på Tunnelgatan när Palme mördades och har haft den sedan dess. Bohemias läge på den korta sträckan mellan mordplatsen och trapporna upp mot Brunkebergsåsen borde ha gjort polisen angelägen om att få information från honom och hans personal. Men mordutredarna kontaktade honom aldrig under de 34 år som utredningen pågick. FOTO: Privat.

Claudio Mancini var själv på restaurangen och i själva lokalen vid tiden för mordet.

Han sa att han mindes tre kvinnor på restaurangen. En av dem rusade tillbaka till Bohemia sedan hon fått klart för sig att Olof Palme skjutits alldeles intill och bad att få låna en telefon. Hon var journalist och ringde sin redaktion.

Att jag 2018 sökte upp Claudio Mancini berodde på att jag hade en uppgift om att en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.

Bernt Carlsson var något av Palmes grå eminens i utrikesfrågor, tidigare generalsekreterare i Socialistinternationalen, senare biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär.

Det hade spekulerats om varför makarna Palme promenerade hem från sitt biobesök och varför de bytte sida på Sveavägen. Skulle Olof Palme träffa någon på hemväg? Var deras plan möjligen att slinka in på just Bohemia? Satt möjligen någon inne på restaurangen och väntade på dem?

Till sin flickvän Sanya Popovic i New York sa Bernt Carlsson efter mordet att han var en av en handfull personer som visste varför Palme dödats. Något liknande har veterligen ingen annan i den närmaste kretsen kring Olof Palme yppat.

Bernt Carlsson själv omkom i en flygkrasch i december 1988 på väg till New York. En bomb exploderade ombord på Pan Am-planet som störtade vid Lockerbie i Skottland.

Carlsson var en enveten apartheid-motståndare, Sydafrikas utrikesminister Pik Botha var bokad på samma flight med sin 22-mannadelegation för att tillsammans med Bernt Carlsson och FN:s generalsekreterare delta i högtidligheten då det av Sydafrika kontrollerade Sydvästafrika skulle bli det fria Namibia.

Pik Botha valde dock att efter en varning från sin säkerhetstjänst att boka om till en tidigare Pan Am-avgång (The Independent on Sunday 24 oktober 2018), uppenbarligen utan att varna andra.

Vad hände då sedan jag skrivit mitt email till Sven-Åke Blombergsson på Palmegruppen i februari 2018? Har Claudio Mancini kontaktats av polisen sedan dess?

”Nej, ingen polis har pratat med mig, inte heller efter att du i ett email uppmärksammade dem på att ingen överhuvudtaget kontaktat oss sedan mordet.” Det säger Mancini till mig nu.

Vid presskonferensen 10 juni sa Krister Petersson bland annat vid ett tillfälle att journalister och andra ju bara har kunskap om delar av utredningen om mordet på Olof Palme medan polis och förundersökningsledaren ju sitter på helheten.

Detta stämmer alltså knappast.

Ingen utredare har ju ens på över 34 år förmått hasa sig iväg de runt 60 meterna från mordplatsen till Bohemia, numera Mancini, för att inhämta m ö j l i g e n väsentlig information. Här är alltså ännu en hålighet i en lång utredning full av håligheter.