Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen


Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken.

Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.


Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel Original.


Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme.

Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen.

Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.

Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.

När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker.

Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström.

Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

Så blev det inte.

I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen.

Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen.

Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering.

Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster.

Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor.

Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i.

Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsberg, keps eller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning.

Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken.

Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet.

Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom.

Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant.

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset.

Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister.

För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten.

Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.

Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.)

Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den.

Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig.

Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott.

Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten.

Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.

Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed.

Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa.

Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, Men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda.

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).

Var det verkligen så väldigt märkligt?

Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.

Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg.

Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen.

Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet.

Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia.

Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19.

Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”

Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel.

Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla.

Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram.

Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.)

Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom.

Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren.

Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen.

Lampers:

”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och Lars Olof Lampers poängterar att att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern.

Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus.

Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare.

Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull.

Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi.

I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt. LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom.

Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel.

Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars.

Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen.

Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt.

Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.)

Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J.

Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Här syns den ursprungliga, längre versionen av intervjun med Stig Engström – den som publicerades i Svenska Dagbladets riksupplaga den 2 mars 1986.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit.

En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin.

Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.)

Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.”

Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna.

Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren.

Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson.

Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska.

Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil.

Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss?

Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där.

Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B.

Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen.

I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick.

Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne.

På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.)

Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser.

Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett.

Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade.

Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B.

Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre.

Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd.

Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv.

Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden.

Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”.

Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll.

Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.

Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person.

Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet.

Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer?

Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig.

Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.)

I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade.

Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen.

Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet.

Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser.

I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

”Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång.

Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.)

Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat:

”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.)

Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt.

Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”.

Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth.

Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem.

Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen?

Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

Aftonbladets löpsedel från den 21 januari 2013. Taxichauffören Anders D berättar om sina iakttagelser från mordnatten – iakttagelser som han redovisade redan när han hördes mindre än en timme efter mordet men som utredarna valde att ignorera.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen.

Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde.

Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet.

Men tillbaka till de två gärningsmännen.

Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet.

Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd?

Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett?

I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om.

Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den.

Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen.

I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumenteirng ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver:

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten.

Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort.

Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet.

Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38)

Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta.

Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken.

Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen.

Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken.

Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen.

Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den.

Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register.

Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”.

Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat.

När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern.

Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år.

Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016.

Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

De menade vidare att det var”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.

Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”

Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)

Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen.

Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok.

PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

En trilogi om mörka svenska hemligheter

DET VAR FÖRST härom dagen jag läste klart ”Natoagenten”, den tredje och sista delen i Anders Jallais romanserie om den före detta underrättelseofficeren Anton Modin. (Boken kom ut redan i våras.)

Anders Jallai är något av en legend, Han har en bakgrund som dykare och stridspilot. Det var han som ledde det dykteam som 1998 hittade den sovjetiska ubåten S7 som sänktes under andra världskriget i vattnen mellan Sverige och Åland. Och det var också han som några år senare ledde den expedition som hittade det svenska militära DC 3-flygplan som försvann under spaningsuppdrag i juni 1952 och som visade sig ha blivit nedskjutet av sovjetiska jaktplan.

Hela affären med det försvunna planet kom i många år att omges av sekretess och spekulationer. I en debattartikel har Anders Jallai framfört att orsaken till hemlighetsmakeriet från svensk sida var att det fanns en amerikan på planet – vilket förstås var ett tecken på att den verkliga svenska utrikespolitiken inte var så neutral som den officiellt skulle föreställa.

Anders Jallais böcker om Anton Modin bygger på hans egna erfarenheter från yrkeslivet men också på den omfattande research kring svenskt underrättelseväsende som han bedrivit i flera år.

Självklart är böckerna fiction, men samtidigt vilar de så mycket på Jallais kunskaper att de mer kan betraktas som tillåtna och nödvändiga spekulationer om sådant den vanliga medborgaren inte känner till men borde få insyn i.

Intrigen berör såväl mordet på Olof Palme som Estonias förlisning. Och Jallai är inte rädd för att ifrågasätta välkammad officiell svensk historieskrivning. Så här låter det till exempel i ”Natoagenten”, bokens hjälte Anton Modin samtalar med sin gode vän Bergman. Samtalet rör bland annat 80-talets ubåtsjakter:
– – –
”Då hade vissa rätt!”, sa Bergman och svalde. ”Att det var amerikanska ubåtar som vi jagade. Därför är allt fortfarande hemligt och därför kan de inte ta bort hemligstämpeln.”
”Precis, med hänsyn till främmande makt”, sa Modin och log. ”Jag har börjat förstå det nu. vi är fuckade. Inte bara en gång utan hela tiden. Från DC 3:an till Estonia, via Wennerström och ubåtar och statsministermord. Det är CIA och Nato som ligger bakom allt.”
”Äh, lägg av”, sa Bergman med öppen mun. ”Ryssarna då?”
”De var väl också här men inte på det aggressiva och djupt penetrerande sätt som CIA var. De var djupt inne i våra sinnen. Det kallar jag Black Ops. De har manipulerat oss hela vägen. Inte bara oss vanliga medborgare utan även de flesta politiker. Det var bara den inre kretsen som visste, bunkersossarna och näringslivets toppar.”

– – –
I själva finalen i ”Natoagenten” dyker Anton Modin ner till Estonia. Vad som händer ska inte berättas här men det avsnittet ger inte bara en realistisk inblick i hur det måste vara att dyka under extremt svåra förhållanden. Det är också en välskriven och kusligt stark avslutning på en thrillerserie om en politisk samtid som stundtals är lika svårgenomtränglig för blotta ögat som de mörka vattnen långt ner i Östersjön.

De tidigare delarna i serien heter ”Spionen på FRA” och ”Landsförrädaren”. Anders Jallai har även en blogg där han diskuterar de sakfrågor han tar upp i sina romaner och ofta också publicerar nytt och dramatiskt faktamaterial.

Feldt, Östberg berömmer boken

Min bok ”Mordgåtan Olof Palme” som kom ut i början av hösten har börjat nå sin publik på allvar.

En del av dem som läst den har särskilda kunskaper om Palme och hans tid i politiken och därför har det förstås varit spännande för mig att ta del av deras omdömen.

Enligt Kjell-Olof Feldt som var finansminister i Palmes och Ingvar Carlssons regeringar under 80-talet är min bok ”nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

Och så här skriver historikern Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till Palmebiografin ”I takt med tiden/När vinden vände”:

”Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme är ovärderlig. Den är en föredömlig genomgång av spaningsarbetet. Men det viktigaste är att han placerar in mordutrednngen i ett vidare samhällsperspektiv och följer ansvaret för den skandalösa handläggningen långt upp bland den statliga och politiska maktens toppar.”

intressant

”Oumbärlig”, skriver Bibliotekstjänst

Största berömmet hittills i recensionerna av min nya bok ”Mordgåtan Olof Palme” kommer från Bibliotekstjänst (BTJ) som ger omdömen om nyutkommen litteratur för att vägleda bibliotekens inköp.

Så här skriver BTJ:s Sven-Ingemar Pettersson:

”Författaren visar med styrka att Christer Pettersson omöjligt kunnat vara Palmes mördare och att Lisbeth Palmes vittnesmål med svårighet kan betraktas som väsentligt.

Han ger också antydningar till vad som skulle kunna vara sanningen och beskriver dessutom utredningens tidiga totala sönderfall.

Prosan är lättflytande och argumentationen klar och saklig.

Sammanfattningsvis kan konstateras att boken är en av de tyngst vägande berättelserna om Palmeutredningen och är oumbärlig för alla av svenskt samhällsliv och rättsväsende intresserade.”

intressant

Ros och ris till ”Mordgåtan Olof Palme”

Recensioner och kommentarer om ”Mordgåtan Olof Palme” har börjat komma.

En av de första recensionerna är från Bengt Heurlin i deckartidskriften DAST. Han skriver bland annat:

”Om jag före läsningen haft illusionen att politiker och högre tjänstemän är ärliga och hederliga, är jag nu nästan övertygad om motsatsen. Boken är lättläst och spännande, fast de drygt 500 sidorna kräver förstås tid och gott sittfläsk.”

Positiv är också recensenten Jan Karlsson i Kristianstadsbladet.

Han skriver: ”… med Gunnar Wall som ciceron och kompilatör slipper läsaren vad som annars varit alltför vanligt: fantasifulla konspirationsteorier, tvärsäkra påståenden. Snarare innebär hans nya omfångsrika bok en resa mot mörkrets hjärta och diverse klåpares hjärnor – här är inte platsen att nämna dem alla vid namn.”

Gunvor Nyman i Värmlands Folkblad är inte lika förtjust. Hon skriver:

”Gunnar Wall har lagt ner ett stort arbete inom sin genre, men det känns ändå inte som om hans bok tillför så mycket jämfört med tidigare spekulationsskrifter. Man läser, rycker lite på axlarna och är inte så mycket klokare efter läsningen än innan. Mordgåtan lär förbli just en mordgåta. De som inte känner att de är i absolut behov av att hitta en syndabock tror jag har accepterat detta.”

Erik Rodenborg i tidningen Socialisten skriver att boken ”i hög grad” kan ”rekommenderas”. Han kommenterar: ”Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.”

Sven Wernström i Folkbladet (Norrköping) skriver: ”Den här boken är 520 sidor tjock. Om du läser den slipper du läsa den hyllmeter som hittills skrivits om mordet på Olof Palme. Här finns allt, dessutom fördjupat med ett antal intervjuer som Gunnar Wall gjort med de berörda.” Men han menar att boken inte innehåller några nyheter och att den undviker nya frågor som finns att ta upp. Exempelvis tror Wernström att Christer Pettersson kan ha blivit mördad och efterlyser resonemang åt det hållet.

Bloggaren Daniel Nordström på Västerbottens Folkblad konstaterar att boken kommit ut och att den presenterar argument för att mordet utfördes av en professionell organisation. Han kommenterar: ”Allt som kan bringa ljus i detta evighetslånga trauma är naturligtvis positivt. Men att tro på ett avgörande genombrott i mordutredningen 25 år senare är som att tro på tomten.”

Författaren Sven Anér har kommenterat boken på sin blogg i en post från 25.10, alltså ungefär en månad efter bokens utgivning. Han medger att han fortfarande inte läst ”Mordgåtan Olof Palme”, men vill ändå komma med en del kritiska kommentarer efter att ha tagit del av förlagsreklamen. Framför allt har han fått uppfattningen att boken inte tar polisspåret på allvar, att den till och med behandlar det som om det vore ”obefintligt”. Och han tillägger polemiskt: ”Gunnar Wall har inte rubbat mig!”

Huvudtankarna i min bok finns annars rätt utförligt presenterade i min artikel på Newsmill. Den har lett till en livlig och initierad debatt med, när detta skrivs, över 130 kommentarer.

intressant

En Palmeutredare kommenterar min nya bok

I väntan på recensioner av min nya bok ”Mordgåtan Olof Palme” har jag fått en kommentar från Ingemar Krusell som var biträdande spaningsledare i Palmeutredningen vid tiden för rättegången mot Christer Pettersson.

Han skriver: “Denna bok är den bästa som hittills skrivits om mordet på Olof Palme. I mångt och mycket innehåller den faktauppgifter som är nya för mej.”

Enligt Krusell har boken “verkligen trängt in i den anarki som rådde utredningsmässigt under tiden maj 1986–juni 1988. Den berör sådant som jag inte hade en aning om, t.ex. vad som hände bakom ryggen på oss i den nya spaningsledningen.”

Där syftar han på de märkliga tidiga spaningarna – delvis hemliga och delvis olagliga – under Holmérs och senare under Ebbe Carlssons ledning. Men Ingemar Krusell ger sitt erkännande åt hela boken som ju handlar om mordspaningarna från början och fram till idag. Han skriver att den ”förnämligt sätt lyckats fånga in det väsentliga kring utredningen av mordet på Olof Palme.”

Jag blir särskilt glad över de orden eftersom Ingemar Krusell själv är anhängare av teorin om att det är Christer Pettersson som var gärningsmannen, en teori som jag riktar hård kritik mot i boken.

Det är väl inte att vänta sig att alla som haft att göra med utredningen kommer att vara lika positiva. Men förhoppningsvis utlovar Ingemar Krusells kommentar att det kan finnas utrymme för en saklig diskussion om den olösta mordgåtan i fortsättningen. En sådan diskussion har rätt mycket lyst med sin frånvaro under de snart 25 år som har gått.

intressant