Anders Olssons granskning av Klas Gustavsson om Engström (3 av 3: psykologi, en hypotes, summering)

Innanför de här dörrarna till rådhuset i Stockholm skulle Stig Engström ha ställts inför rätta – anklagad för århundradets brott – om han levat och om åklagaren Krister Petersson fått som han ville. Nu summerar Anders Olsson den avgörande frågan: är det mest sannolikt att Engström var ett vittne eller att han sköt Olof Palme? FOTO: ThibautRe, Wikimedia Commons.



Här följer den tredje delen av tre i Anders Olssons kritik av Klas Gustavssons ”Mannen som inte gick att komma runt”.

Första delen behandlade tre frågor: misstankarna mot Engström rent allmänt, tider som är viktiga i diskussionen och observationer vid mordplatsen.

Andra delen gick särskilt in på frågan om Engström fanns med bland vittnena eller inte.

I denna tredje del diskuterar Anders Olsson de psykologiska resonemangen kring Engström, han presenterar en variant där Engström varken är ett särskilt tillförlitligt vittne eller mördaren. Och han avslutar med en övergripande bedömning om vad som är mest realistiskt – att Engström var ett oskyldigt vittne eller gärningsmannen.

Anders Olsson är känd för denna bloggs läsare för tidigare medverkan här, men också för att han har en Youtubekanal, Skivis 73, där han ägnat sig åt frågor kring Palmemordet.

Den som läser denna kritiska genomgång gör klokt i att ha Klas Gustavssons text till hands. Den finns här.


Av Anders Olsson

AVSNITT 7 – Antaganden om psykologiska faktorer

Sid 52, 58, Uppfattningen att Engströms beteende efter mordet sammanfaller med rationellt beteende för en gärningsman.

Engström kan omöjligen förutspått att utredningen om vad som exakt försiggick minuterna efter mordet skulle bli så undermålig. Om Engström var gärningsmannen, har han alltså valt strategin att framföra uppgifter som tämligen snabbt borde ha kunnat bevisas som osanna, och som riskerat att väcka misstankar mot honom, vilket är väldigt irrationellt. Uppgifterna om språngmarschen efter poliserna på Tunnelgatan, ordväxlingen med Lisbeth, och att ha hjälpt till vid livräddningsförsöken utgör de främsta exemplen. Än värre taktik är att låta en nytagen bild på sig själv bli publicerad i Svenska Dagbladet när han omöjligen kunnat veta i vilken utsträckning vittnen hade sett mördarens ansikte. Genom att nämna den sannolikt felaktiga utstämplingstiden och återvändandet till Skandia för polisen, har han i sådant fall också gett dem möjligheten att kontrollera detta och förhöra väktarna i ett tidigt skede.

Sid 52, Spekulation av att Engström skulle kunna känt skam över att ha mördat en statsminister och kan ha varit beredd att ta sitt straff bara han blev åtalad.

Detta motsäger textens upprepade påståenden om att ”psykologiserande” avseende Engströms person och agerande inte ska ligga till grund för slutsatser.

Sid 58, Spekulationen att Engström som gärningsman skulle kunnat upptäcka polisen uppe på åsen och där gett sig tillbaka till arbetsplatsen, och att detta hade varit rationellt för Engström.

Denna spekulation motsägs av att mördaren, efter att ha befunnit sig på Malmskillnadsgatan, fortsatte sin flykt nedför David Bagares gata mot Regeringsgatan, alltså allt längre bort från mordplatsen. Att i det läget med otaliga flyktvägar framför sig, ändå välja att gå tillbaka i närheten av mordplatsen där det torde finnas en massa vittnen och poliser, hade utgjort ett enormt ologiskt och avvikande beteende för en mördare. När mördaren hunnit upp på Malmskillnadsgatan ca kl. 23:22:30 fanns det heller inte några polisbilar där inom synhåll.

Sid 58, Spekulationen om att Engström redan under en tidig flykt kunde tänkt på att Skandia-väktarnas vetskap kunde bli ett problem för honom, och påståendet att dessa borde höras av Polisen.

Det givna målet för en mördare under sin tidiga flykt är att ta sig bort från mordplatsen och undvika att bli tagen av polis. Hur man sedan ska bära sig åt i ett eventuellt framtida förhör och hur man i övrigt ska agera längre fram, är svårligen något som kan ta upp en mördares tankeverksamhet under det mest akuta stadiet. Att polisen skulle bry sig om att förhöra någon som kan intyga att någon var vittne är ingenting man kan räkna med. Men även om Engström i en roll som gärningsman oaktat ovanstående skulle komma fram till detta, så hade han knappast förbättrat situationen genom att springa tillbaka till de här personerna och häva ur sig en massa mindre genomtänkta uppgifter.

Sid 67, 68, Uppfattningen om att det skulle vara riskabelt för Engström i rollen som gärningsman vara ”sist ut” som vittne, om han inte själv hörde av sig till polisen. Detta argumenteras med att väktarna på Skandia hade fått veta av Engström att han var ett vittne till vad som utspelades på mordplatsen minuterna efter mordet.

Det flera finns flera vittnen som passerat eller kommit fram till mordplatsen och som hört av sig lite senare, men som ändå inte fått några frågor som tyder på misstankar från polisen. Om Engström mot förmodan blivit kontaktad av utredningen senare, skulle han lätt bara kunnat upprepat några omständigheter som varit allmänt kända från massmedia, påstå att han stått en bit ifrån händelsernas centrum, sagt att han inte hade tyckt att han haft något att redovisa som kunnat gynna utredningen, och att han därför inte hade hört av sig.

Det är också högst osannolikt att någon skulle kontakta utredningen bara för att informera att de kände till en person som kommit fram till mordplatsen i närtid till mordet men som inte sett mördaren. Om man är av uppfattningen att personens vittnesmål är av värde, finns det inget som hindrar att man frågar personen själv om denne hade hört av sig. Och i Engströms fall hade han redan uppgett för väktarna att han hade samtalat med polisen.

AVSNITT 8 – Alternativ hypotes

I stället för att enbart kritisera argumenten som föreslår att Engström mördade Olof Palme, vill jag ge ett exempel på en alternativ hypotes. Jag kallar den för det senkomna, ljugande och uppmärksamhetssökande vittnet. Notera att det är enbart ett alternativ för olika tänkbara scenarion. Jag påstår alltså inte att det är så här det har gått till. I exemplet är den exakta tidpunkten för mordet 23:21:20.

Engström stämplar ut kl. 23:19.20, går fram till vakterna och börjar prata jobb och semester. Han vill dock inte ödsla bort för många minuter eftersom han vill komma ner på tunnelbaneperrongen senast kl. 23:30. Han tittar därför på sin klocka vilket skadeinspektören Per H på Skandia skulle komma att uppge många år senare.

Kl. 23:21:15 har han tagit adjö med väktarna Anna-Lisa G och Henry O. Den senare skulle i förhör längre fram beskriva den här samtalstiden till “ett par minuter”. Engström ska precis gå ut genom dörren när mördaren skjuter sitt första skott, vilken Engström inte hinner uppfatta, delvis p.g.a. motorljudet från Bengt P:s bil som passerar sju – åtta meter från honom. Engström hinner ta några steg på trottoaren när det 2,5 sekunder senare avlossas ytterligare ett skott. Han tror att det är en avgasknall och får ingen direkt uppfattning varifrån knallen kom. Han fortsätter att gå söderut. Han är mentalt trött efter 15 timmars arbetsdag och inte helt alert. Hans tankar består av att han ska ned till t-baneperrongen och i bakhuvudet finns skidresan som han inte ens packat för. Blicken är i huvudsak fokuserad mellan fem och tio meter framför honom.

Kl. 23:22:00 befinner sig Engström 12 meter från Tunnelgatan, och börjar bli varse att det har hänt något framför honom. Det verkar vara en uppstressad situation. Han ser att det ligger en person på gatan och att någon försöker ordna till personens liggställning vilket påminner om framstupa sidoläge. Liksom Per V lägger han inte särskilt märke till den stillastående Anders B. Och liksom Per V och Christina V lägger han heller inte särskilt märke till att Leif L parkerar sin Chevrolet på andra sidan av det tre meter breda snötäcket på trottoarens yttre del.

Kl. 23:22:10 är Engström framme vid Palme som ligger med fötterna precis i förlängningen av Skandiahusets kortsida. Engström står still och ser den blödande Palme vilket han upplever som mycket obehagligt. Tio sekunder senare tittar han in lite snabbt på Tunnelgatan. Det finns bara en enda synlig ljuskälla inne i den mörka gränden och det är lamporna på södra delen av Luntmakargatan 14, och det finns inget annat inne i gränden att rikta blicken mot. Engström får då syn på Lars J som han endast kan uppfatta en ungefärlig storlek och kroppshållning på. Vid detta tillfälle befinner sig Engström bara några meter ifrån Bengt I, Per V och Bengt P, men ingen av dessa får några minnesbilder av varandra. Efter att åter ha betraktat Palme på nära håll 10 – 15 sekunder så vill han hålla sig på avstånd p.g.a. obehaget. Innan han lämnat platsen slår han en snabb blick in på Tunnelgatan igen och ser att det inte längre finns någon därinne. Han reflekterar inte mer över detta och får inte någon tanke om att personen han sett kan ha haft med den aktuella situationen att göra på något sätt.

Därefter ställer sig Engström i ytterkanten av de som samlats på platsen, närmare bestämt vid tunnelbanenedgången, ungefär tio meter från livräddningsförsöken som nu övergår till att Anna H vänder på Palme och påbörjar hjärtmassage. Palme fortsätter att blöda till oigenkännlighet och väktaren på Skandia Anna-Lisa kunde därför redovisa vad Engström strax efter mordet skulle berätta om detta: att blodet vällde ut, att Palme blödde så mycket att han såg vanställd ut. Likaså skulle Engström berätta att man hade satt igång konstgjord andning och att förbipasserande hade vänt på Palmes liggställning.

Engström har nu sett tillräckligt av eländet och vill egentligen gå därifrån, men nyfikenheten hindrar honom. Han ställer sig intill väggen på södra delen av Tunnelgatan, och ser att det börjar flimra blåljus ute på Sveavägen. Han ser när den första polisbilen med Söderström/Windén parkerar på trottoaren kl. 23:24:00. Han ser sedan Lisbeth springa ut på Sveavägen, men kan från sin position inte se att det är den ankommande polispiketen som hon springer fram mot. Polismannen Klas Gedda, som satt längst bak till vänster i piketen, uppgav senare att han hade tänkt gå ut och lugna ner henne. Engström står kvar på sin plats och ser Lisbeth raskt ta sig tillbaka till den lilla folksamlingen vid Palme. Men en halv minut senare ser han hur Lisbeth återigen springer ut på Sveavägen och viftar. Denna gången är det en ankommande ambulans som sakta kommer körande från Kungsgatan. Men Engström ser heller aldrig ambulansen från hans vinkel. I stället följer hans blick de fyra poliserna som börjat springa mot Luntmakargatan kl. 23:24:45. Detta är att föredra framför att se den stackars medvetslösa mannen fortsätta storblöda vid Dekorimahörnan.

Engström följer poliserna med blicken tills de är utom synhåll och börjar samtidigt bli lite nyfiken på vart de ska ta vägen. Han går ytterligare några försiktiga steg in på Tunnelgatan och efter en halv minut så passeras han av Yvonne N och Ahmed Z. Den senare får en minnesbild av Engström som han beskriver som “man med rock” samt “tjock kille med rock”. Därefter vill Engström se vart poliserna tog vägen och börjar småspringa mot Luntmakargatan. Han kommer fram dit efter 20 sekunder, och klockan är just då 23:26:00. Efter att ha stått på Luntmakargatan i 10 sekunder och tittat i befintliga riktningar så börjar Engström gå tillbaka mot Sveavägen. Efter 30 meters promenad ser han rakt framför sig på 30 meters avstånd hur polisen Söderström tar tag i Lisbeth och försöker föra henne i riktning mot polisbilen. Han uppfattar också att det sker någon hastig ordväxling mellan dem och får intrycket att Söderström är onödigt resolut mot den lilla stressade kvinnan. Engström stannar på den här positionen och observerar en halv minut senare hur Söderström återigen går fram på ett ganska forcerat sätt mot den mindre kvinnan. Klockan är nu 23.27:00. Även denna gång är det något gestikulerande och ordväxling mellan de två, men i ljudet av andra röster och trafiken på Sveavägen går det inte att utskilja vad som sägs. Den här episoden ska senare beskrivas av Anna-Lisa G på Skandia som att Engström tyckte att polisen var brysk mot Lisbeth.

Engström tittar sedan mot mordplatsen och ser hur Palme bärs in i ambulansen. Han står dock kvar på sin plats tills att ambulansen har kört iväg. Då går han fram mot mordplatsen. Han observerar att en kvinnlig ung polis är på plats och går fram emot en annan polis för att fråga om de behöver några uppgifter om vad han har observerat innan polisen kom dit. Han får dock vänta en kortare stund på sin tur eftersom det finns en yngre man som står och pratar med polisen. Han hinner uppfatta någon enstaka signalmentsbeskrivning av gärningsman, mörk rock och huvudbonad, men reflekterar inte särskilt över detta. Han frågar sedan polisen om de är intresserade av hans uppgifter, och får en motfråga om han har sett själva händelsen. Det har han inte varpå polisen konstaterar att hans uppgifter inte behövs, och då har klockan slagit över till 23:30. Engström står kvar och tittar ytterligare en kort stund och hör hur flera personer säger att offret var Olof Palme. Detta låter osannolikt i hans öron, och det finns också en polis som han hör säga att det inte var Palme. I detta ögonblick får Jan A syn på Engström, och observationen fastnar i hans minne. Engström märker hur en efter en lämnar stället, och ser hur polisen börjar spärra av området. Han inser att hans sista tåg har gått och han förstår att han bör ringa sin fru och berätta att han är försenad och måste ta sista bussen hem i stället.

Engström återvänder till Skandia kl. 23:34. Han är rejält omskakad av det som han precis upplevt, han berättar för väktarna vad som hänt, att en person blivit skjuten vid Tunnelgatan och att några har sagt att det skulle vara Palme. Han är först lite osammanhängande när han berättar om olika detaljer, men lugnar ner sig efter några minuter. Han ringer sin fru och berättar kort om den uppkomna situationen, och lämnar Skandia kl. 23:43 för att ta sista bussen hem. Efter att Engström gått iväg sitter Henry O och Anna-Lisa G och lyssnar på radio en stund, varpå Henry O påbörjar sin rondering kl. 23:50.

När Engström kommer hem tidigt på natten ger han ett något euforiskt intryck till sin fru om att han äntligen har fått vara med om något riktigt stort. De sitter och pratar en stund innan läggdags. När Engström ser sin granne hämta morgontidningen dagen därpå så ringer han denne direkt och säger “om du vill veta saker om Palmemordet så behöver du inte läsa tidningen, utan det kan du få veta av mig i stället”. Engström läser Svenska Dagbladet, ser de korta nyhetssändningarna på SVT och lyssnar på Riksradions Morgonekot. Han förstår att Lisbeth hade skadats lindrigt och att hon uppgett att mördaren hade mörk täckjacka, och att taxichauffören som kom körande norrifrån såg till att hans taxiväxel larmade polis och ambulans. Engström inser också att både uppgiften om tidpunkten för mordet och signalementet på mördaren spretar rejält. Det finns också viss osäkerhet om det är en eller två gärningsmän som utfört dådet, och Engström noterar även att personen som avlossade skotten sannolikt hade mörk längre rock precis som han själv hade.

Engström kontaktar Svenska Dagbladet och kommer via dem även i kontakt med norska Aftenposten och berättar vad han varit med om. Engström kommer att tänka på personen han såg stå vid Luntmakargatan. Han inser att det knappast kan vara mördaren som har valt att stå still en stund så nära mordplatsen, men faller för frestelsen att åtminstone antyda att det nog ändå var mördaren som han hade sett. Enligt hans ganska osäkra minnesbild av mannen på Luntmakargatan hade denne ett ganska kort ytterplagg, och eftersom uppgifterna i media tyder på att mördaren bar en rock, så uppger han för Aftenposten av personen hade en kortare ytterrock, vilket översätts till “kort frakk”. Svenska Dagbladet vill komma hem till Engström och göra en intervju där och fotografera honom, men han har fått veta av sin fru att det inte går för sig. Han bestämmer därför med Svenska Dagbladet att han ska återkomma senare för att se om det finns möjlighet att frun kommer att vara borta en stund. 

Kl. 11 ringer Engström till sin chef för att förhöra sig om hur han ska få veta när han stämplade ut. Anledningen är att han vill kunna bevisa att han var ett nära vittne. Och skulle det visa sig att osäkerheten om den exakta tidpunkten mot mordet kvarstår, skulle det kännas fint att kunna bidra med en efterfrågad uppgift. Han får reda på kontaktuppgifterna till Roland B som har hand om dessa uppgifter, och ringer denne kl. 11:40. Roland B har hört på TV att Lisbeth skadats lindrigt och frågar därför Engström hur det hade gått med henne. Engström berättar då att det inte verkade vara någon större fara med henne eftersom hon hade rusat ut i gatan ett par gånger. Han berättar också att han hade bytt några snabba ord med en polis men att denne inte hade varit intresserad av hans uppgifter.

Kl. 12:08 lyssnar Engström på nyheterna på radio där presskonferensen med Hans Holmér precis ska börja. Han hör hur Holmér beskriver signalementet på mördaren, 30 – 45 år, mörkt hår, keps med öronlappar, 170 – 180 cm lång, mörka byxor och troligen mellanblå täckjacka. Nu fick Engström höra ytterligare en detalj som stämmer överens med honom själv, nämligen kepsen med öronlappar som han hade haft på sig. Tidigare hade han hört och läst att mördaren skulle haft en längre mörk rock, vilket Engström också bar vid tillfället. Dessutom hade han sprungit en liten bit fram mot Luntmakargatan. Det kan ju ha funnits någon person som stått i något fönster och sett honom springa och trott att de sett mördaren. Och eftersom han mestadels höll sig på avstånd vid mordplatsen och knappt bytte något ord med någon, finns det risk att han inte har något alibi därifrån. Engström inser att det finns risk att han kommer att kunna bli misstänkt för att ha varit mördaren. Detta vill han förhindra till varje pris.

Det verkar som att mördaren hade blå täckjacka, och Engström kommer då att tänka på personen han såg stå vid Luntmakargatan. Det skulle ju teoretiskt sett kunna vara mördaren, och Lisbeth såg ju att mördaren hade mörk täckjacka. Engström får därför idén att ringa polisen och berätta att han fick höra på plats av Lisbeth att mördaren hade mörkblå täckjacka, och att han själv såg att personen på Luntmakargatan hade mörkblå täckjacka. Han ringer därför polisens tipstelefon kl. 12:20 och uppger detta. Engström försöker förstärka historien genom att uppge att orsaken till att han sprang efter poliserna i gränden var att informera dem om den mörkblåa täckjackan.  Han nämner även kort att det finns en möjlighet att någon del av signalementsuppgifterna på mördaren skulle kunna avse honom själv.

Senare under dagen så ringer Engström Svenska Dagbladet igen och berättar vad han varit med om. Han är noga att få med att han har sett mördaren och att denne hade blå täckjacka. Han överdriver Lisbeths försöka att få stopp på bilar, och han påstår återigen att syftet med språngmarschen på Tunnelgatan var att informera poliserna om den blåa täckjackan. Han säger att fotografen kan komma och ta en bild på honom vid en viss tid.

Dagen därpå läser Engström i Svenska Dagbladet att mördaren påstås ha haft glasögon. Detta gör honom något nervös, även om signalmentsuppgifterna som Hans Holmér presenterade till största del inte stämde överens med Engström. Men det blir inte bättre av att han redan ytterligare en dag senare läser i Expressen att den flyende mördaren ska ha burit på en handbag, 20 – 25 cm i storlek. Engström bestämmer sig därför att hitta på att det funnits ett vittne på mordplatsen som lämnat alla de signalementsuppgifter som stämt in på honom. Detta tänker han framföra så snart det blir dags för förhör. Men innan dess kan Engström läsa om Lars J i Aftonbladet, och förstår då att detta är den person som han såg såg på Luntmakargatan. Han lägger Lars J:s yttre på minnet ordentligt för att hans observation av denne senare ska låta så trovärdig som möjligt.

Den 10 mars kontaktar Engström själv polisen och upprepar sina tidigare uppgifter om att han vid mordplatsen fick veta av Lisbeth att mördaren hade mörkblå täckjacka och att han därför sprang efter poliserna för att berätta detta. Han framför nu också sin påhittade historia om att ett vittne på mordplatsen beskrivit alla signalementsuppgifter som stämmer överens med honom. Han gör detta för att förekomma en eventuell fråga från utredningen hur det kan komma sig att just hans klädsel påminner så mycket om spridda uppgifter om mördarens yttre. En sak om den egna klädseln ljuger han om, nämligen kepsen med huvudbonad. Engström är noga med att i stället betona att hans keps inte hade öronlappar. Just denna detalj om likheten med mördarens signalement tycker Engström är så specifik att han väljer att ljuga för att förhoppningsvis slippa utredningens misstankar. Men för att samtidigt kunna stärka sin roll som ett centralt och handlingskraftigt vittne, vidhåller Engström det som han uppgett till massmedia, att han bara var 20 meter från mordet och att han snabbt pekade ut mördarens flyktväg för poliserna.

Dagen efter förhöret blir Engström kontaktad av utredningen som önskar få kompletterande uppgifter. Här håller Engström fast vid sina tidigare uppgifter, men för att förstärka sin hjälteroll uppger han nu även att han hjälpt till att lägga Palme i framstupa sidoläge. Han passar även på att beskriva Lars J:s yttre på ett mer noggrant sätt.

Den 6 april kan Engström läsa i Aftonbladet att polisen har gjort en rekonstruktion med de viktigaste vittnena. Engström känner sig förbisedd och avundsjuk och bestämmer sig för att kontakta massmedia för att få uppmärksamhet och beklaga sig. Han lyckas få till både en artikel i Expressen och en kort intervju i SVT:s Rapport där han får upprepa att han blivit förväxlad med mördaren. Han ges också tillfälle att visa sin språngmarsch in på Tunnelgatan och överdriver denna så den förvandlas från kortare diskret småjogg inne i gränden till en sprint med maximal ansträngning med start vid mordplatsen.

Den 25 april får Engström äntligen komma på ett längre förhör hos polisen. Han bekräftar det han tidigare uppgett, och redovisar på nytt allt väsentligt som han kommer ihåg. Tiden efter förhöret är han fortsatt uppslukad av Palmemordet som han följer noggrant i massmedia. Han går aldrig miste om att berätta sin story för dem som orkar lyssna, allt för att få uppmärksamhet och beröm. Han lyckas också få Expressen att skriva ytterligare en artikel om honom under hösten 1986.

Begäret efter bibehållen uppmärksamhet blir till slut så stark att han låter sig intervjuas i den kommunistiska tidskriften Proletären. Något som egentligen tar emot ordentligt för Engström som varit skolpolitiker för Moderaterna, men för att tillfredsställa sitt behov så har han inte råd att vara kräsen.

Engström blir kallad som vittne i tingsrätten och hovrätten 1989, och upprepar där sina invanda lögner om samtal med Lisbeth, den mörkblåa täckjackan, att ha pekat ut flyktvägen för poliserna, syftet med att springa in i gränden och att ha lagt Palme i framstupa sidoläge, allt för att förstärka sin roll som det centrala och handlingskraftiga vittnet. Om det skulle dyka upp en chans till att få lite eftertraktad uppmärksamhet så tvekar han inte att försöka ta den. Ett sånt tillfälle är en annalkande klassträff. Han sänder ett brev till sina kamrater där han erbjuder sig att berätta om sina erfarenheter runt Palmemordet, och att han kan avsätta tid för frågestund.

Det går några år till och risken att någon ska börja gräva i Engströms lögner avseende mordplatsen upplevs sedan länge som eliminerad. Han saknar dock uppmärksamheten och lyckas få en gammal bekant att göra ett reportage om honom 1992 i tidskriften Skydd och Säkerhet. Denna har ingen särskilt stor läsarkrets, men liksom för en missbrukare som varit utan sin drog under längre tid kan även en mindre dos vara ack så värdefull. Och även många år efteråt ska Engström uttrycka en viss bitterhet om att polisen inte tog honom på större allvar.

AVSNITT 9 – Att förklara Engström som vittne eller gärningsman

Argumenten som framförs som misstankar mot Engström, handlar till allra största del om vad han har sagt och inte sagt. Skälet till detta är att det inte finns så mycket annat att misstänka. Chansen är övervägande att om han inte själv kontaktat polis och massmedia så hade vi aldrig hört talas om honom.

Om man söker efter omständigheter som kan förklara att Engström var ett vittne och helt oskyldig till mordet på Palme, kan man för att få lite perspektiv på sådana förklaringar beakta andra som varit misstänkta för mordet.

Om Victor Gunnarsson är oskyldig kan detta förklaras av inga mordplatsvittnen uppgett att mördaren hade grön jacka, och att det inte finns något alls som binder honom närmare mordplatsen än de 600 meter ifrån som han befann sig till ungefär 20 minuter innan mordet. Hans förmodade felaktiga alibiuppgift om biobesök kan förklaras av att han hade sett flera biofilmer runt den här tiden och inte kom ihåg vilken film han hade sett kvällen då Palme mördades. Om Christer Pettersson är oskyldig kan detta förklaras genom att Roger Ö, som uppgav sig ha sett Pettersson utanför Grand, själv hade kommit gående i riktning mot Grand ca 15 minuter senare än den påstådda observationen. Dessutom hade Roger Ö vid första förhöret uppgett att han varit så påverkad av alkohol och narkotika så att han inte ens mindes var han hade varit. Och Petterssons främsta orsak till misstanke, Lisbeths utpekande, kan förklaras av att ingen annan av de 17 personer som såg mördaren vid mordplatsen har uppgett att denne stannade till och stod och stirrade, och att Lisbeth i stället betraktat närmaste vittnet Anders B, som själv har uppgett att Lisbeth tittade på honom. Om Christer A heller inte var Palmes mördare kan detta förklaras av att han var något paranoid eller i alla fall misstänksam mot polisen, och därför inte lämnade in sitt vapen för provskjutning. Hans eventuella felaktiga uppgifter om den olagliga vapenförsäljningen och att han låg hemma och var sjuk när mordet begicks, kan antingen vara helt sanna eller vara oriktiga men förklaras av att han trodde att dessa uppgifter skulle mildra misstankarna mot honom.

Så hur kan hypotesen att även Engström är oskyldig förklaras? Engström är i det närmaste bunden till att ha sett Lars J stå vid norra delen av korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan omkring en minut efter att mordet skedde. Och om vi antar att varken Jan A:s eller Ahmed Z:s beskrivningar av personer runt mordplatsen avser Engström, så har ingen person som befunnit sig där minuterna efter mordet uppgett att de sett honom. Engström har med största sannolikhet framfört flera uppgifter som inte stämmer. Och så hade han en liten väska, vilket den förmodade mördaren också hade och handskades med på David Bagares gata.

Observationen av personen på Luntmakargatan kan förklaras av att Engström efter att ha stämplat ut kl. 23:19, samtalat med väktarna en kortare stund, gått söderut för att gå till sitt tåg och sett att en man legat blödande precis framför honom efter slutet av långsidan på Skandiahuset. Han har stått ett antal sekunder vid offret och vid något tillfälle tittat in på Tunnelgatan och då fått syn på Lars J på Luntmakargatan.

Att ingen uppgett sig ha sett Engström kan dels förklaras av att endast fem personer fick frågan om de kände igen honom. Av dessa var Anna H och Stefan G upptagna av livräddningsförsöken och hade i stort sett inte några minnesbilder alls av andra personer. Detsamma gäller Lena B som satt med ansiktet riktad mot en vägg. Leif L uppgav först “jag vet inte att jag har sett honom på platsen” men ändrade sig sedan i tingsrätten och uppgav med osäkerhet att han hade sett Engström springa in på Tunnelgatan. Karin J uppgav att hon inte hade någon minnesbild av en person med Engströms signalement, men fick denna fråga först 30 år efter mordet. Och dels kan det förklaras av att minst 11 personer som befunnit sig vid mordplatsen inte har beskrivits av någon annan än sitt sällskap. Om någon av dessa personer hade kommit dit ensam hade därför ingen uppgett att de sett personen. Det är därför inget avvikande att heller ingen har redovisat någon minnesbild av en ensamkommande Engström.

Engströms sannolikt felaktiga uppgifter kan bero på ett otal kombinationer av olika orsaker. Någon uppgift kan ha varit helt korrekt även om den låter osannolik, andra uppgifter kan vara halvsanningar eller överdrifter. Annat kan vara felaktiga slutsatser, antaganden eller sammanblandningar av olika minnesfragment. Man kan heller inte utesluta falska minnesbilder till följd av påverkan av massmedia. Och en del kan vara rena lögner. Och vilket exemplifierades i avsnitt åtta, kan Engström varit rädd att bli misstänkt p.g.a. av att vissa av de spretande signalementsuppgifterna på mördaren stämt in på honom, samt att han liksom alltid ville stå i centrum och få uppmärksamhet.

Att den sannolika mördaren hade tillgång till en mindre väska kan förklaras av att det var väldigt vanligt då som nu att folk har necessärer eller andra små väskor. Det fanns ca 100 000 män mellan 25 och 50 år bara i Stockholms kommun 1986. ChatGPT uppskattar att ungefär hälften av dessa ägde en sådan väska. Även om vi utesluter att mördaren var bosatt i någon annan kommun än Stockholm, finns det ändå 50 000 personer att välja mellan, eller ytterligare 50 000 personer om det inte var mördarens egen väska.

Från vänster Viktor Gunnarsson, Christer Pettersson, Christer A och Stig Engström. Samtliga har dragit till sig utredningens misstankar om att vara personen som mördade Olof Palme.

Om vi i stället antar att Engström mördade Palme, så uppstår i stället följande omständigheter som måste förklaras:

Hur kan en 52-årig ostraffad, gift, heltidsarbetande och stillsam person utan kriminellt eller radikaliserande umgänge bestämma sig för att mörda en statsminister?

Hur kan Engström blivit en mördare när de som kände honom bäst har beskrivit honom som blödig, snäll och räddhågsen?

Hur kan Engströms dåvarande fru beskrivit honom som något euforisk i stället för stressad och nervös när han kom hem någon timme efter att mordet begåtts? Och varför kontaktade Engström sin granne morgonen därpå och sa att han kunde fråga honom om han ville veta något om Palmemordet?

Varför har det aldrig framkommit något motiv för Engström att vilja mörda Olof Palme? Varför har det heller aldrig funnits antydan till erkännande?

Hur kan det komma sig att Engström även många år efter mordet strävade att få berätta om vad som hände vid Palmemordet?

Varför har inget av vittnena som befann sig runt mordplatsen reagerat över Engströms utseende eller rörelsemönster från dennes exponering i rikstäckande massmedia?

Vem eller vilka personer är det som Jan A observerat och gjort att han fått en minnesbild av Engströms utseende och beskrivit en man i keps i 50 – 60-årsåldern som närvarande vid mordplatsen? Och vem är “man med rock” / “tjock kille med rock” som Ahmed Z uppgett fanns vid mordplatsen?

Engström var vid tiden för mordet 52 år, 182 cm, hade mellanblont hår, normal kroppsbyggnad och bar en lång mörk knälång rock, glasögon och grå eller brunaktig

keps. Hur kan detta skilja sig så mycket åt från mördarens signalement, vilket var 30 – 45 år, 175 – 180 cm, brun- eller mörkhårig, grov kroppsbyggnad, och bar på en mörk stickad mössa med mindre skärm och en mörkblå rockliknande täckjacka som gick ned till lårens mitt.

Hur fick Engström tillgång till en revolver i kaliber Magnum 357 och varför valde han att ladda denna med dyr Metal Piercing ammunition?

Ammunitionen som användes vid mordet har inte sålts av någon av de fyra vapenhandlarna i Stockholm som köpt in samma sort. Så var fick Engström tag på ammunitionen? Och varför valde han att inhandla denna på annan ort än Stockholm där den fanns tillgänglig?

Hur kan Engströms intresse av att skaffa sig ett skjutvapen, eller innehavandet av skjutvapen, helt lyst med sin frånvaro hos samtliga personer som polisen förhört?

Hur kan det komma sig att varken mannen eller männen som sågs stå och vänta utanför Grand innan Palme kom ut från biografen, aldrig har kunnat identifieras? Hur kan det samma gälla personen som stod bredvid sällskapet Palme i två minuter vid ABF-huset och sannolikt började följa efter paret Palme? Och varför har inte mannen eller männen som sågs följa efter paret Palme vid Adolf Fredriks kyrkogata samt 80 meter norr om mordplatsen heller kunnat identifieras?

Varför skulle Engström efter att ha skjutit Palme och sprungit ned till Regeringsgatan, välja att ta sig tillbaka till sin arbetsplats som fanns 60 meter från mordplatsen, trots att han i sådant fall måste ha förstått att polisen varit på jakt efter honom?

Varför skulle Engström redan vid denna återkomst till arbetsplatsen välja att framföra en massa ogenomtänkta uppgifter om vad som hänt vid mordplatsen?

Hur skulle Engström som gärningsman kunnat förvänta sig att hans uppgift om att Lisbeth uppgett att mördaren hade mörkblå täckjacka skulle verka trovärdig, om han själv bar en mörk rock?

Varför valde Engström att uppge att han hade pratat med Lisbeth, då en sådan lögn lätt hade kunnat avslöjas i tidigt skede? Varför chansade han dessutom på att Lisbeth redan vid mordplatsen skulle ha sagt att mördaren hade mörkblå täckjacka?

Varför valde Engström att uppge att han hade sprungit efter polisen, då även en sådan uppgift lätt hade kunnat avslöjas som lögn?

Varför valde Engström dessutom att uppge att han varit delaktig vid livräddningsförsöken, då personerna som utförde dessa åtgärder direkt kunnat informera polisen att så inte varit fallet?

Varför skulle Engström som gärningsman vilja få sin bild publicerad i Svenska Dagbladet snarast efter mordet, när han inte kunnat veta hur många vittnen det funnits som sett hans ansikte vid mordplatsen eller under den tidiga flykten?

Varför skulle Engström även välja att få sin bild publicerad i Expressen och ta initiativ till att bli exponerad i SVT:s Rapport där även hans rörelsemönster framgår? Återigen utan att veta vilka minnesbilder vittnena hade fått av mördaren.

Varför band Engström upp sina uppgifter till polisen genom att ange sin utstämplingstid vilken skulle kunnat kontrolleras, och där en felaktighet kunnat leda till ytterligare utredningsåtgärder?

Varför berättade inte Engström om samtalet med väktarna eller hittade på något annat för att påstå att han kom ut på Sveavägen för sent för att kunna vara identisk med mördaren?

Hur kan Engström fått syn på Lars J när denne fick uppfattningen att mördaren sprang hela vägen upp för trapporna och endast slog en snabb blick bakom axeln när han kommit ända upp för trappan, 60 meter från Lars J, vars bakgrund från det hållet saknade belysning?

Om Engström upptäckte Palme när denne kom fram till biografen Grand kl. 20:56/20:57, hur kan han då ha hunnit bli insläppt och pratat med Anna-Lisa G på Skandia 250 meter därifrån, när Anna-Lisa G sedan befann sig vid sydöstra delen av byggnaden kl. 21:03? Och varför stannade Engström i så fall på arbetsplatsen ända tills efter att Palmes bio tog slut?

Om Engström i stället upptäckte Palme precis efter att denne kommit ut från bion, varför hade Engström struntat i att stämpla ut för kvällen, gått ut på baksidan och gått norrut trots att hans tåg avgick söderifrån? Och varför slösade han sedan bort tid med att stämpla ut och prata med vakterna?

Om Engström ska ha fått syn på Palme först när denne passerat Skandias ytterdörr ca kl. 23:20:30, hur ska Engström lyckas att både gå i kapp Palme, identifiera honom i hans rock och pälsmössa i dålig belysning och sedan omedelbart fatta beslut om att mörda honom? Och hur det då förklaras att Engström stämplade ut kl. 23:19, gick ut till receptionen och gav väktaren Henry O en minnesbild av att de sedan pratade ett par minuter innan Engström gick ut?

Hur kan Engström utan att först fått information i massmedia antingen själv eller via andra personer redovisat att:

  • mannen vid Luntmakargatan stod still en stund och sedan sprang vidare?
  • en ung kvinnlig polis befann sig vid mordplatsen redan innan Palme hade transporteras iväg av ambulans?
  • Palme blödde så mycket att han såg vanställd ut, att blodet vällde ut?
  • polisen hade uppträtt bryskt mot Lisbeth?
  • Lisbeth hade varit fysiskt aktiv på mordplatsen och sprungit fram till poliserna när de kom dit?
  • förbipasserande hade vänt på Palmes liggställning till framstupa sidoläge?
  • konstgjord andning hade igångsatts?
  • en vit taxibil och en person som stått bredvid bilen fanns vid mordplatsen väldigt kort tid efter mordet?
  • Palmes avsaknad av puls kommenterades så det hördes till omkringstående?
  • poliser hade sprungit in i gränden?

Var och en får själv avgöra vilket som är lättast, att förklara Engström som vittne eller som Palmes mördare. Men på samma sätt som de andra mest kända misstänkta personerna för Palmemordet kan förklaras som oskyldiga, är Engströms förklaring som vittne relativt enkel. Svaren som krävs är fåtaliga, och det finns ett otal tänkbara kombinationer av delförklaringar som kan ge svar på den sammantagna bilden av hur Engström har agerat efter att ha blivit vittne vid mordplatsen.

Den som i stället tar sig an att förklara hur Engström kunnat bli Palmes mördare och agerat i denna roll efter mordet får däremot en grandios uppgift att slutföra. För att nå i mål med detta krävs inte bara en förmåga att dra ologiska slutsatser och bortförklara sådant som är vedertaget. Det krävs även en överdriven fantasifullhet och en oförmåga att upptäcka när saker och ting blir praktiskt och psykologiskt orimliga.

Anders Olssons granskning av Klas Gustavsson om Engström (2 av 3: Engströms och andras uppgifter)

Frågorna om Stig Engström har hela tiden cirklat kring: är det troligt att han fanns med i gruppen av vittnen vid Dekorima minuterna efter mordet? Anders Olsson går särskilt in på den frågan i detta andra avsnitt av hans kritiska genomgång av Klas Gustavssons text som pekar ut Engström. FOTO: Polisen.



Här följer den andra delen av tre i Anders Olssons kritik av Klas Gustavssons ”Mannen som inte gick att komma runt”. Första delen behandlade tre frågor: misstankarna mot Engström rent allmänt, tider som är viktiga i diskussionen och observationer vid mordplatsen. Den här gången kommer Anders Olsson särskilt in på frågan om Engström fanns med bland vittnena eller inte.

Anders Olsson är känd för denna bloggs läsare för tidigare medverkan här, men också för att han har en Youtubekanal, Skivis 73, där han ägnat sig åt frågor kring Palmemordet.

Den som läser denna kritiska genomgång gör klokt i att ha Klas Gustavssons text till hands. Den finns här.


Av Anders Olsson

AVSNITT 4 – Vad Engström har uppgett

Sid 25, 28, 32, 36, 53, Påståendet att Engström ska ha uppgett att han befann sig vid Dekorima-hörnan till 23:40.

Påståendet att Engström inte kunnat redovisa för ”sina sista 10 minuter”.

Engström har aldrig påstått att han kom tillbaka till Skandia kl. 23:40. Hans egna uppgifter tyder snarare på att han lämnade platsen ganska kort tid efter att ambulanserna kört i väg kl. 23:28:30 – 23:29:00. Uppgiften om att Engström ska ha kommit tillbaka kl. 23:40 är endast en uppskattning av Henry O. Denna uppskattning motsägs av det sammantagna uppgifterna som ringar in den här tidpunkten, vilket redovisades i avsnitt ett. Det går heller inte att veta om Engström efter att ha lämnat mordplatsen gått raka spåret till Skandia eller stannat en bit på vägen och tittat mot mordplatsen.

Sid 26, Påståendet att Engströms vittnesmål var livlöst och detaljfattigt.

Detta påstående är inte rättvist om man jämför med andra vittnesmål som inte beskrivit så mycket av intresse. Engström har uppgett fler detaljer än kanske något annat vittne. Detta är förvisso förståeligt med tanke på det sista förhörets längd.

Sid 40, Uppfattningen av att Engströms sannolikt felaktiga uppgift om att ha befunnit sig 20 meter vid mordplatsen vid skottlossningen inte kan förklaras av att han ”skryter och skrävlar”, särskilt som han inte också uppgett att han såg mördaren.

Att uppge att man befunnit sig 20 meter i stället för 60 meter från ett statsministermord skulle kunna tolkas som ”skryt” men inom en gräns som Engström kan ha sett som acceptabel. Uppgiften behöver dock inte vara ”skryt och skrävel”. Engström uppgav att smällen han hörde inte väckte något intresse, och att det var först när han såg mannen ligga blödande på trottoaren som han blev varse om smällens betydelse. Efter detta torde uppmärksamheten och tankarna hos samtliga på mordplatsen handlat minst av allt om var exakt man hade befunnit sig när smällen hördes. Eventuellt kan Engström, liksom flera andra personer i närheten av mordplatsen, inte kommit ihåg precis var han stod eller gick vid skottögonblicket.

Sid 43, Uppfattningen att Engström borde kunnat beskriva Leif L:s Chevrolet, men att han i förhör i hovrätten inte vågade beskriva någon annan bil än Hans J:s ljusa taxibil.

Detta är att ställa alldeles för höga krav på vad man ska lägga på minnet vid en oväntad och stressande situation. Engström uppgav att han var så nära Palme när han fick syn på honom att han vid den positionen redan hade passerat stället där Leif L:s bil stod parkerad. Den blödande Palme måste rimligen tagit det mesta av vittnenas fokus. Givetvis minns vittnena även att polis och ambulans kom till platsen och att Palme transporterades iväg. Resten är mer fragment. Någon har kommit ihåg en viss persons yttre, någon vill minnas något enskilt meningsutbyte etc. Att kräva att vittnena ska ha lagt omkringstående bilar på minnet och kunnat rabbla upp dessa i en rättegång tre år senare är inte rimligt. Uppgiftslämnaren i utredningshandling E-1930-2 sammanfattar den här saken väl ”Ingen av dem lade märke till någon eller några personer eller fordon som de skulle kunna beskriva. Alla var alltför inriktade på platsen för händelsen.”

Bilden är tagen dagen efter mordet. Den gröna fyrkanten markerar stället där Leif L parkerade sin gråa Chevrolet Suburban. Det var mörkt ute och Engström uppgav att han befann sig alldeles intill mordplatsen när han blev medveten om den uppkomna situationen. Borde han ändå lagt märke till Leif L:s bil? FOTO: Polisen.


Sid 43, Uppfattningen om att Engström beskrivit allt så diffust som möjligt (vilket enligt skadeinspektören Per H på Skandia torde förväntas om Engström varit mördaren).

Det finns flera exempel på hur Engströms beskrivningar är allt annat än diffusa. Observationen av mannen på Luntmakargatan, hans egen språngmarsch efter poliserna och Lisbeths uppgift om mördarens blåa täckjacka är tre exempel.

Sid 44, Påståendet om att Engströms uppgifter om Lisbeth Palmes uppträdande på mordplatsen är ”diametralt avvikande” än alla andra närvarande.

Påståendet syftar på motsägelsen att Engström skulle haft en kort enstaka ordväxling med Lisbeth, och att andra personer hade svårt att få någon riktig kontakt med henne. Men enligt Karin J hade Lisbeth frågat polisen om de inte kände igen henne, att hon var Lisbeth Palme och att hennes make hade blivit skjuten. Anna H uppgav, att Lisbeth hade pekat in i gränden och sagt ”däråt sprang han”. Den som ställde frågan föreslog förvisso möjliga alternativ i stället för att efterfråga ett fritt formulerat svar, men Anna H betonade att Lisbeth hade sagt precis så. Att Anna H knöt an Lisbeths kommentar med ett agerande ger ytterligare styrka åt hennes minnesbild. Uppgiftslämnaren i utredningshandling E-1930-1 hade frågat Lisbeth om mannen var Olof Palme och hon hade då svarat ja. Personen i E-1930-4 hade frågat Lisbeth ”är det inte fru Palme” varpå hon hade nickat och sagt ja.

Sid 45, 46, 94, Påståendet om att Engström ska ha uppgett att Lisbeth stoppat 20 bilar, och att detta angavs i Göteborgs-Tidningen (GT) och Svenska Dagbladet.

Det framgår i GT-artikeln att uppgifterna är hämtade från artikeln i Svenska Dagbladet. Där anges förvisso att Lisbeth sprang fram till bilar som stannade. Men detta är inte samma sak som att Lisbeth skulle ha stoppat dem. Att GT har felciterat Svenska Dagbladet är inget som kan påverka trovärdigheten av Engströms uppgifter. Engström har alltså inte uppgett till Svenska Dagbladet att Lisbeth stoppat någon bil, och han har heller inte sagt det i något annat sammanhang. Det närmaste vi kan komma är när Per H på Skandia återgav delar av sitt samtal med Roland B. Här angavs att Engström uppgett att Lisbeth P ”rusade ut i gatan flera gånger och viftade på bilar för att få stopp på någon som kunde hjälpa till.” Här framkommer det alltså två typer av agerande, rusa ut i gatan och vifta på bilar. Det framkommer också vilket syfte som Engström ska ha uppfattat att Lisbeth hade, att få stopp på någon som kunde hjälpa till. Men det framkommer ingenting från Engströms uppgifter huruvida Lisbeth lyckades i sina försök att stoppa någon bil.

Sid 45, Uppfattningen att Engströms uppgift om att Lisbeth stoppade bilar avslöjar honom som lögnare, eftersom hon inte gjorde någon ansats att stoppa en endaste bil.

Enligt polismannen Leif Östling hade Lisbeth sprungit omkring och sedan mött ambulansen. Polismannen Klas Gedda hade en minnesbild (förvisso två år efter händelsen) att några personer hade vinkat in ambulansen. Egon E uppgav att några personer sprang ut på gatan och viftade till sig den här ambulansen. Utifrån Leif Östlings uppgifter bör Lisbeth ha varit en av dessa personer. Klas Gedda har uppgett att Lisbeth ”klängde” på deras polisbuss. Enligt Elisabeth J sprang hon lite fram och tillbaka som om hon ropade på hjälp. Karin J har uppgett att hon sprang fram till den första polisbilen. Hans J har uppgett att hon ”sprang ut i gatan”. Uppgiftslämnaren i utredningshandling E-1930-0 som färdades i bil observerade Lisbeth vinka och skrika. Det finns alltså ett flertal vittnesuppgifter som styrker att Lisbeth P gjort ansatser att stoppa bilar, vilket därmed ger stöd för Engströms uppgifter i denna del.

Sid 47, 48, 49, Påståendet att Engström uppgav för vakterna på Skandia att någon tyckte sig känna igen den skjutne. Påståendet att detta är felaktigt, alltså att ingen på plats tyckt sig känna igen Palme.

Påståendet om att inga vittnen heller ”hade haft några tankar om att den skottskadade mannen kunde vara Olof Palme, innan det att Lisbeth Palme först förklarade den saken för kommissarie Söderström.”

De här påståendena innefattar att Engströms trovärdighet som vittne minskar. Först kan konstateras att vakterna inte påstod att Engström uppgett att den som informerade honom att Palme var offret, själv hade känt igen Palme. Engström hade endast uppgett att någon hade sagt att det var Palme. Detta är inte konstigt eftersom flera vittnen hörde Lisbeth uppge det för Gösta Söderström.

Det stämmer förmodligen inte att ingen skulle ha känt igen eller haft några tankar på att offret var Olof Palme, innan Lisbeth uppgav det för Gösta Söderström. Personen i utredningshandling E-1930-1 hade blivit informerad av ”en lång blond svensk man” att offret var Olof Palme. Personen trodde honom inte och hade sedan frågat Lisbeth om mannen var Olof Palme, och hon hade då svarat ja. Personen i utredningshandling E-1930-4 hade dessutom frågat en stor och kraftig man, 30 – 40 år, ljusblå eller ljusgrön jacka (troligtvis Leif L) ”är det inte Palme som ligger där”. Mannen hade då bekräftat att det var Palme. Detta var innan ambulansen hade kommit och med tanke att det var först vid tredje försöket till dialog från Söderströms sida som Lisbeth hade uppgett sin identitet, så är det sannolikt att båda personerna i utredningsuppslag E-1930 förstått att det var Palme som var offret redan innan Lisbeth uppgav detta för Söderström.

Utöver ovanstående hade personen i utredningshandling E-10000 spontant blivit informerad av två ledsna flickor (eventuellt Ulrika R och Susanne K) om att Palme hade blivit skjuten. Ahmed Z hade hört av någon när han kom dit att det var Palme. Personen i utredningshandling G-54-6 hade fått veta det av Anna H. Ryktet om att Palme var offret verkar alltså ha spritt sig lite kors och tvärs runt mordplatsen.

Sid 48, 49, Noteringen om att Engström ändrat uppgifterna om hur han fick reda på att det var Palme.

Engström uppgav till Roland B på Skandia på förmiddagen dagen efter mordet att en flicka hade informerat honom att den skjutne mannen på gatan var Olof Palme. Vid denna tidpunkt fanns det inga möjligheter för Engström eller någon utomstående att närmare veta vilka de yngre tjejerna var som hade befunnit sig vid mordplatsen. Enligt artikeln i Aftenposten den 3 mars 1986 ska Engström påstått att det var Anna H som informerade honom att Palme var offret. Men eftersom den exakta tidpunkten för intervjun är okänd, går det inte att veta om Anna H:s namn var känt då. Det går därför inte att veta om Engström nämnde Anna H:s namn vid tillfället, eller om han endast uppgav att det var en yngre tjej vid mordplatsen, och att journalisten själv dragit slutsatsen att det bör ha varit Anna H som Engström syftat på. Oavsett vilket har Engström uppgett en likartad uppgift båda gångerna dagen efter mordet om hur han fick reda på offrets identitet. Och om Engströms uppgift är riktig så finns det fyra personer att välja mellan, Anna H, Karin J, Ulrika R eller Susanne K, vilka samtliga var i övre tonåren.

I förhör den 25 april 1986 uppgav Engström att en yngre tjej som befunnit sig bredvid honom när han kom fram till mordplatsen hade tagit pulsen på Palme. Engström uppgav vidare att denna tjej hade informerat honom efteråt att det var Palme som hade blivit nedskjuten, varpå han frågat om hon skojade. Just detaljen att han hade sagt “du skojar” till den unga tjejen, hade Engström även uppgett till Roland B dagen efter mordet. Om Engström skulle ha tagit fel på Anna H och Karin J, är det inte särskilt märkligt. Han hade aldrig sett någon av dem tidigare, de var i samma ålder och likartat klädda samt att också Karin J måste ha haft någon fysisk kontakt med Palme, eftersom även hon hade blod på sina händer enligt ett senkommet vittne, Anders E.

Engström har således vid upprepade tillfällen uppgett att han redan vid mordplatsen blev informerad att offret var Palme, och att uppgiften lämnats spontant av en yngre tjej som hade befunnit sig bredvid honom redan när han kom dit, och att tjejen även hade haft fysisk kontakt med Palme. Att Engström sex år efter mordet uppgav till en tidskrift att det i stället var Lisbeth som hade berättat Palmes identitet för honom, är dessvärre sådana intressehöjande tillspetsningar som man kunnat förvänta sig av Engström.

Att Engström fick denna information på mordplatsen, redovisade han dessutom redan vid sin återkomst till Skandia kort tid efter mordet. Här berättade han även att han sagt till personen att han antog att det var ett skämt. Här har vi dock en avvikelse. Enligt väktaren Henry O hade Engström blivit informerad av en man, inte av en yngre tjej. Denna uppgift finns dock inte någon annanstans. I PM av skadeinspektören hos Skandia, Per H, anges det endast att någon vid mordplatsen hade sagt till Engström att det var Palme som hade blivit skjuten. Här står därför ord mot ord. Av alla uppgifter som Engström hann uppge på Skandia strax efter mordet, till en början dessutom något osammanhängande, vore det inte konstigt om Henry O uppfattat någon enstaka mening felaktigt. Det finns också utrymme för att Henry O vid förhöret tre månader efter mordet, kan ha kommit ihåg någon detalj felaktigt. Ett tredje alternativ är att Engström uppgett att han fick veta av två personer vid olika tillfällen att offret var Palme, men att Henry O bara uppfattat att en man hade berättat det för honom, och att det hade varit till denne som Engström hade ifrågasatt uppgiften.

Enligt den andra väktaren, Anna-Lisa G, ska Engström ha sagt ”de säger att det är Palme” när han kom tillbaka till Skandia strax efter mordet. Detta tyder på att han hört det av flera personer. Utöver Engströms påstående till en tidskrift sex år efter mordet, finns det därför inte stöd för att dra slutsatsen att Engström ska ha ändrat sina uppgifter om hur han fick reda på att det var Palme som hade skjutits ned.

Sid 50, 58, 65, 95, Uppfattningen om att Engström borde gett sig till känna för journalisterna om han varit där, och att han snarare har undflytt media strax efter mordet.

Avspärrningen påbörjades upp till tre – fyra minuter efter att ambulansen lämnade stället, och blev klar högst ungefär fem minuter senare, d.v.s. ca 23:36 – 23:38. Personen i utredningshandling G-54-06 och dennes sällskap kröp under avspärrningen från Luntmakargatan, och det var först efter att de kom fram till mordplatsen, som det började dyka upp journalister. Detta gör det i närmaste omöjligt att det kan ha funnits journalister på plats innan kl. 23:37. Och som jag redovisade i avsnitt ett så tyder uppgifterna från de tre väktarna på Skandia och dess larmlista att Engström redan hade återvänt till Skandia vid denna tidpunkt.

Ett annat sätt att visa detta är att utgå från Gösta Söderströms rapportering i polisetern att offret var Palme. Detta gjordes kort tid efter att ambulansen hade åkt iväg, alltså tidigast kl. 23:30. Sedan mottog journalisten Tommy Schönstedt (första journalist på plats) på Expressen två korta samtal från s.k. tipsare, varpå han tog sig ut från kontoret på Gjörwellsgatan 30 och ned till sin bil. Sedan bör det ha tagit 6 – 7 minuter att ta sig till mordplatsen. Även om allt gått i det närmaste slag i slag så kan Schönstedt inte varit på plats före kl. 23:39. Som jag redan varit inne på, så hade Engström med största sannolikhet återvänt till Skandia innan dess. Ankomsttiden för journalisterna förklarar också varför inte heller resterande vittnen utöver Anna H, Karin J och Anders D var tillgängliga för någon journalist.

Man kan ändå tänka sig att Engström borde ha stått kvar en stund och inväntat folk från massmedia. Men Engström har uppgett att han kände sig tveksam på om offret verkligen var Olof Palme, och således också om kvinnan var Lisbeth Palme. Enligt Ahmed Z hade (sannolikt någon polisman) sagt “nej det är inte Palme”. Enligt en av personerna i utredningshandling E 1930 hade en av polismännen sagt “nej nej, inte Palme”. SVT:s reporter som kom förbi av en slump och stannade och pratade med polisen fick till sig att “det var nåt knivdrama”. Tveksamheterna verkar ha varit alltför stora för att stå och vänta i de sju minusgraderna på journalister inför alternativet att det nu skulle visa sig att det verkligen var Palme som hade blivit skjuten. Det vore också märkligt, vilket Engström uppgett i förhör, om en stillastående person i gränden skulle varit mördaren. Observationen av Lars J kan därför inte varit nåt scoop att framföra just då. Att han ändå uppgav detta till Svenska Dagbladet och Aftenposten dagen efter stämmer dessvärre väl med hans benägenhet att göra allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Vidare tyder hans känsloläge vid ankomsten till Skandia att han tyckt att situationen varit otäck och därför velat ta sig därifrån. Dessutom hade han missat sista tåget hem. Hans färd hemåt var redan kraftigt försenad eftersom han skulle på skidresa dagen därpå och hade ännu inte hunnit packa. Det var därför betydelsefullt för honom att snarast ringa sin fru och berätta att han skulle bli ytterligare försenad. Man kan dock inte utesluta att Engström stått kvar chockad några få minuter och väntat på journalister, innan han återvände till Skandia.

Anna H, Karin J och Anders D – dessa tre var de enda mordplatsvittnen som var tillgängliga för de journalister som kom till Dekorimahörnan.


Sid 51, Uppfattningen att Engströms uppgift om att ha varit 20 meter från ett statsministermord, men inte sett mördaren, svårligen kan förklaras med att han velat göra sin historia mer spännande.

En sådan historia torde vara intressant så det räcker och blir över för att fånga åhörarens intresse. Men givetvis har Engström också haft sina gränser i att överdriva. Att framföra orimliga händelser som direkt kunnat avfärdas som lögner har han avhållit sig ifrån. Däremot är det fullt rimligt att Engström velat krympa avståndet mellan sig själv och mordplatsen en aning när han berättat om hur han upplevde situationen.

Sid 53, Uppfattningen att Engström inte kan ha haft det minsta bråttom till sitt tunnelbanetåg.

Noteringen om att Engström även efter att ambulansen gett sig av, hade fyra minuter på sig att hinna med sitt tåg.

Engströms t-banetåg avgick kl. 23:32. Men för att bedöma om han sett det som möjligt att hinna med tåget, måste man utgå från när Engström förmodade att det avgick. Engström har uppgett att tåget skulle gå “någon minut” efter kl. 23:30, vilket ger utrymme för att han kan ha trott att tåget skulle avgå redan kl. 23:31. I förhör med Per H på Skandia, förvisso många år efteråt, hade denne uppfattningen att Engström hade stått i receptionen efter sin utstämpling kl. 23.19 och tittat på sin klocka. Det blir svårt att finna någon annan förklaring till detta än att Engström velat undvika att minuterna skulle ticka iväg.

Eftersom ambulanserna lämnade platsen sekunderna innan 23:29, hade Engström antagit att han haft två eller tre minuter på sig att hinna med sitt tåg från tunnelbanan, om han velat ge sig av från mordplatsen omedelbart efter att ambulanserna gett sig av. Men denna avsikt överensstämmer inte med hans uppgifter om att ha bytt några ord både med en polisman och en yngre kvinna. Oaktat detta måste man beakta att gångavståndet till närmaste tunnelbanenedgång (Kungsgatan 38) innefattade två minuters promenad i rimligt “Engström-tempo”. Därefter ytterligare en minut från tunnelbaneingången ned till själva perrongen plus tiden att gå fram till tåget och kliva ombord. Dessutom fanns det inte några automatiska spärrar i Stockholms tunnelbana 1986. Alla biljetter fick antingen visas upp, klippas eller stämplas av en spärrvakt eller köpas på plats kontant. Så sent på kvällen fanns i regel endast en spärrvakt. Detta tillfälle var fredag efter löning och besökarna efter 21-biofilmerna skulle ta sig hem. Engström måste insett risken att behöva stå i kö till biljettluckan åtminstone någon kortare stund. Sammantaget måste Engström sett det som orealistiskt att hinna med tåget ”någon minut” efter 23:30, även om han vid mordplatsen skulle ha tittat på sin klocka redan 23:29 precis när ambulanserna hade åkt iväg.

Sid 57, Påståendet att Engström skyddade sig från polisen genom att påstå att han hade blivit hörd av dem.

Engströms uppgifter till Anna-Lisa G var helt ovidkommande huruvida polisen hade velat kontakta honom redan på mordnatten. Det är inte realistiskt att någon av Skandia-väktarna skulle ha ringt polisen och uppgett att de visste namnet på ett något senkommet vittne.

Sid 57, Påståendet att de som försvarar Engström aldrig har brytt sig om att förklara varför han skulle ha hamnat i ”upplösningstillstånd”.

Det är en överdrift att benämna Engströms tillstånd som upplösningstillstånd. Detta är ett mycket starkt psykiskt tillstånd, ganska nära ett sammanbrott. Personen kan ha svårt att tänka klart, kontrollera känslor och agera rationellt. Det kan innefatta panik och förvirring. Engström har i stället beskrivits som skakad och relativt chockad. Detta är en måttlig stark reaktion som beskriver att personen är klart påverkad av något ovanligt eller skrämmande, men är inte i fullständig upplösning. Det kan exempelvis innebära att man darrar och har ett ansträngt sätt att kommunicera, men fortfarande är relativt fungerande.

Orsaken till Engströms stressade tillstånd som varat några minuter innan han lugnat ner sig, kan lätt förklaras av det som Henry O uppgav, att Engström hade sett något som han tyckte var otäckt. Utifrån den flertaliga beskrivningen av Engström som en känslosam person, torde det inte behöva finnas någon ytterligare omständighet som kan förklara den här saken. Liksom att det inte behövs någon närmare förklaring till varför flickorna som personen i utredningshandling E-10000 mötte grät och var mycket upprörda, eller varför Leif L enligt Hans J nästan föll i gråt när offrets identitet gick upp för honom, eller varför Lena B mådde illa av händelsen.

Sid, 59, 64 Påståendet att inget av vittnena har beskrivit Lisbeth som mottaglig för någon dialog. Uppfattningen att den del av Engströms ”förväxlingsteori” som innefattar kort ordväxling med Lisbeth måste vara falsk.

Påståendet innefattar att Engströms uppgift om att ha haft ett kort enstaka ordbyte med Lisbeth inte kan stämma. Men Lisbeth blev aldrig tillfrågad om vem hon hade tilltalat. Enligt Karin J hade hon uppgett att hennes man blivit skjuten, och enligt Anna H pratade hon i ett kör. Och som jag nämnt tidigare så hade personen i utredningshandling E-1930-1 först blivit informerad av ”en lång blond svensk man” att offret var Olof Palme. Personen trodde honom inte och hade sedan frågat Lisbeth om mannen var Olof Palme och hon hade då svarat ja. Personen i E-1930-4 hade frågat Lisbeth ”är det fru Palme”. Hon hade nickat och svarat ja. Det finns därför inget som motsäger att också Engström kan ha tilltalat Lisbeth och fått gensvar.

Sid 60, Noteringen om att det är slående hur Engström redan dagen efter mordet kunnat ge en betydligt utförligare beskrivning av mannen i gränden än vad Lisbeth kunnat göra.

Lisbeth blev aldrig tillfrågad i polisförhör om hon kunde lämna något signalement på mannen i gränden. Det är inte ens säkert att personen som Lisbeth observerade var Lars J. Det går därför inte att veta vem av Engström och Lisbeth som kunnat ge bäst beskrivning av Lars J. Dock ska påtalas att Lisbeth tyckte sig uppfatta mannens blick. Detta är såklart betydligt svårare än att uppfatta en kortare jacka, kroppshållning och storlek som Engström gjorde.

Sid 63, Påståendet att det inte fanns någon vid mordplatsen som talat om en keps. Uppfattningen att det påstådda vittnet som Engström hänvisat till är en fantasiproduktion.

Engström påstod att det vid mordplatsen fanns en yngling som gav ett signalement på mördaren till polisen, och att signalementet påminde om hur Engström själv var klädd. Ovanstående påstående och uppfattning innefattar att detta är ren lögn.

Men polismannen Peter Wikström uppgav i förhör att strax innan han och de andra poliserna sprang in på Tunnelgatan så blev han informerad från vittnen, alltså från mer än en person, om mördarens signalement. Han ska då blivit upplyst om att denne bar keps och burit på en mindre väska. Även polismannen Klas Gedda uppfattade från något eller några vittnen att gärningsmannen hade keps. Klas Gedda fick också höra att gärningsmannen hade lång rock och axelremsväska. Det är möjligt att Wikström eller Gedda blandat ihop uppgiften om väskan från Yvonne N när de mötte henne vid Luntmakargatan. Men detta är spekulativt och i vart fall har Yvonne N inte sagt någonting om någon keps. Detta tyder på att det åtminstone funnits en person vid mordplatsen som beskrivit ett mördar-signalement som påmint om Engström.

Sid 77, 94, Påståendet att Engström har förnekat att han samtalat med Jan A.

Engström har inte påstått att han inte har pratat med Jan A. Engström har endast förnekat att han pratat med någon som suttit i en bil i närheten efter den här händelsen. Och att Engström tolkade det bokstavligen som “efter” den här händelsen visas av att han som svar på frågan i förhöret i april 1986 redovisade just vad han hade gjort efter att han lämnat mordplatsen.

Sid 78, Påståendet att Engström har uppgett att Palme, efter det att hjärtkompressionerna kommit i gång, skulle ha blivit vänd i sidoläge.

Engström har varken i polis- eller tingsrättsförhör påstått att Palme vänts i sidoläge efter att hjärtkompressionen igångsatts, enbart att Palme låg på rygg när detta skedde. Detta händelseförlopp har också bekräftats av Stefan G som uppgav att han med andras hjälp vände Palme till framstupa sidoläge efter att Palme först legat på rygg.

Sid 95, Påståendet att Engström inte lyckades få ur sig någon begriplig historia när han kom tillbaka till Skandia efter mordet, utöver att han hade blivit hörd av polisen.

När Engström kom tillbaka till Skandia berättade han att han hade hört skottet, att “han kom precis”, att “de säger att det är Palme”, att han hade gått fram och tittat, att förbipasserande hade vänt på Palmes kroppsställning och utfört konstgjord andning, att blodet vällde ut, att Palme inte gick att känna igen utan såg vanställd ut, att polisen var brysk, att tanten var lik Lisbeth, att han hade pratat med polisen, att Palme såg liten ut, att han inte hade sett honom förut och att han hade missat sista tåget. Detta utgör endast den del som väktarna hade minne av tre månader senare. Det går inte att veta hur mycket mer Engström berättade vid det aktuella tillfället. Oavsett detta är det fullt normalt och förväntat att han uppgav de här uppgifterna till väktarna under den förhållandevis korta stund han befann sig i Skandias reception.

AVSNITT 5 – vad andra personer uppgett

Sid 20, Uppfattningen att Engström inte har ett tidsmässigt alibi från väktarna, och att samtalet med väktarna efter utstämplingen var väldigt kort, med motiveringen att två minuter är lång tid för kallprat.

Två argument förs fram för ovanstående uppfattning. Det ena är väktarnas knappa återgivande av samtalet. Fast bara för att väktarna tre månader efteråt inte mindes ytterligare detaljer om ett vardagligt samtal med Engström, betyder inte detta att samtalet endast bestått av några enskilda korta repliker. Faktum är att Henry O uppgav vad Engström hade sagt, och lade till ”och sedan stod vi och pratade i ett par minuter.” Att två minuter skulle vara lång tid för kallprat ligger rätt långt ifrån hur Engströms bekanta har beskrivit hans vanliga beteende.

Det andra argumentet är att Skandias Per H efter samtal med väktarna ska fått uppfattningen att Engström bara pratat en halv minut med väktarna. Men Per H uppgav att ”vi har ställt frågan om hur mycket han pratade med vakterna” samt ”om man lägger till en halv minut får man ett kort samtal”. Detta ger inte intrycket av att Per H varit särskilt noggrann med att ta reda på exakt hur lång tid samtalet varade eller vad det handlade om. Eftersom det var Henry O och inte Per H som talade med Engström, bör det rimligtvis vara Henry O:s ord som väger tyngre i det här fallet. Det finns dessutom en uppgift i Per H:s PM som avser den andra väktaren, Anette K. Hon ska ha uppgett att de stod och pratade ”en stund” med Engström, vilket rimmar illa med att det endast skulle vara maximalt en halv minut. De båda väktarnas uppgifter tyder snarare på att samtalet varat åtminstone en och en halv minut. Här är det värt att påminna om att Engström stämplade ut från arbetet kl. 23:19. Och som jag redovisade i avsnitt två tyder mycket på att den exakta tidpunkten för mordet var närmare 23:21:00 i stället för 23:21:30, samt att avståndet mellan Skandias ytterdörr och Dekorimahörnan motsvarade 45 sekunder i normal gånghastighet.

Sid 33, Påståendet att mordvapnet inte rymdes i väskan och att samtliga tänkbara gärningsmän, alltså inte enbart Engström, skulle sett det som ogörligt att stoppa ner revolvern i väskan.

Uppfattningen att det är svårt att förstå varför mördaren skulle stoppa ner vapnet i väskan eftersom han redan hade stoppat ned det i fickan.

Om Palmes mördare stoppade ned sitt vapen i väskan, så är detta ett argument för att denne inte kan vara identisk med Engström eftersom hans väska var för liten för att rymma en revolver med sex tums pipa. Genom att påstå att mördaren utifrån Yvonne N:s uppfattning att väskan endast var ca 20 x 15 cm, inte kan ha stoppat ned mordvapnet i väskan, invänder man mot detta argument. Men Yvonne N hade inte möjlighet att avgöra exakt på centimetern hur stor väskan var. Framför allt inte hur djup den var. Det räcker med att väskan var 22 x 17 cm och 8 cm djup, för att den nätt och jämt ska kunnat rymma en revolver med 6 tums pipa. Nämnvärt är att typiska mått för necessärer på 1980-talet var 25 – 30 cm längd, 15 x 20 cm höjd, och 10 – 15 cm djup. Att springa med en järnklump på 1,25 kg löst liggande i fickan känns väldigt udda och obekvämt. Den som vill testa påståendet kan prova att springa på besvärligt underlag i en längre rock eller täckjacka och ha en 1,25 kg vikt nedstoppad i fickan. Yvonne N påstod att väskan var hård till i sin form. Det är klart att föredra att snarast stoppa ned revolvern i en sådan väska i stället.

Kan väskan som den flyende mördaren bar och som observerades av Yvonne N varit en necessär som varit tillräckligt stor för att rymma en revolver med sex tums pipa?

Smith & Wesson modell 27 – 2 i kaliber 357 Magnum, ett av många tänkbara mordvapen.


Sid 23, 75, 76, Påståendet att Jan A uppgav att fotot på Engström skulle föreställa den person som kom fram till dem när de satt i bilen. Påståendet att Jan A i “i detta sammanhang” med hänsyftning på beskrivningen av Jan-Åke S, ska ha pekat ut bilden på Engström vid förhöret i maj 1986.

Påståendet att Jan A skulle ha suttit kvar i Leif L:s bil när han gjorde observationen av ”någon äldre karl, lite mindre… bastant karl”. Påståendet att detta skulle vara före polisens ankomst.

Dessa påståenden innefattar att Jan A:s utpekande av fotot på Engström inte utgör någon alibiuppgift, eftersom denne sannolikt inte gick fram till Leif L:s bil och pratade.

I förhör i maj 1986 fick Jan A se ett fotografi av Engström och uppgav att han hade en minnesbild av denne som närvarande vid mordplatsen. I samma förhör identifierade han vittnet Anders B och beskrev en person som kommit fram till Leif L:s bil där Jan A satt. Den här personen var säkerligen Jan-Åke S. Men i dokumentationen av förhöret finns det inget som anger att Jan A skulle ha knutit ihop Jan-Åke S beteende med personen på fotot, d.v.s. Engström. De är dessutom så olika att det vore orimligt att efter att ha sett Jan-Åke S på nära håll ändå fått en minnesbild av Engström. Jan-Åke S hade heller inte keps eller annan huvudbonad vilket Jan A erfor att mannen på Engströms foto hade. Jan A har heller inte uppgett att han suttit kvar i bilen när den något äldre mannen kom fram, eller att detta skulle skett innan polisen dök upp. Detta var han i stället tydlig med att framföra i tingsrätten när det gällde observationen av Anders B, “han kommer väl fram till bilen sedan när jag sitter där och väntar”.

Men i fallet med den något äldre mannen så fick Jan A frågan “pratade du med någon annan person här på platsen?”. Jan A bör rimligtvis inte endast definierat insidan av Leif L:s bil som “här på platsen” utan snarare Dekorimahörnan med mindre omnejd. Som svar uppgav Jan A endast: “Ja det kom fram någon äldre karl, lite mindre…..bastant karl och pratade också”. Jan A kan därför ha inhämtat minnesbilden av Engström och av den mindre, bastante mannen efter att han hade lämnat Leif L:s bil.

Sid 76, Påståendet om att den äldre lite mindre och bastante mannen som Jan A observerade skulle haft keps.

Påståendet att det äldre kepsvittnet inte stämmer överens med något alls känt vittne överhuvudtaget som befann sig på platsen.

Dessa påståenden förutsätter att den äldre lite mindre och bastante mannen är identisk med personen som Jan A fick frågan om i tingsrätten, men detta är osäkert. Jan A förefaller varit av uppfattningen av det var samma person, men det kan vara två olika personer som påmint om varandra i den knappa belysningen, där en av dem kan ha varit Engström. Christer Petterssons advokat ställde frågan: “när du talar om mannen i keps, åsyftar du då den här mannen?” (“Den här mannen” var Anders B.) Advokaten lär ha uppmärksammat att Jan A i förhöret den 1 mars 1986 hade uppgett att Anders B bar keps. Jan A svarade dock tveklöst “Nej nej, det var en annan”. Jan A uppgav sedan att mannen som hade haft keps var 50 – 60 år gammal, vilket de facto stämmer in på Engström.

Som en sammanfattning av påståendena som avser Jan A:s uppgifter, är det fullt möjligt att även den bastante mannen är identisk med Engström. Det enda som särskiljer är att mannen skulle ha varit “lite mindre”. Men här får man beakta att det hann gå över tre år innan Jan A gav den här beskrivningen. Detta i kombination med den korta observationstiden, stresspåslag, sämre belysning, störande intryck och att mannens yttre svårligen kan ha haft någon betydelse för Jan A vid tillfället, gör att minnesbilden sannolikt inte blivit helt rätt.

AVSNITT 6 – Engströms uppgifter som alibi?

Sid 47, 78, Spekulationen om att Engström ska ha läst Expressen på lördag förmiddag och använt de uppgifterna för att beskriva Lisbeths agerande.

Påståendet att Engström också kan ha läst om Anna H i Expressen lördag förmiddag.

De här antagandena innefattar att Engströms beskrivning av Lisbeth beteende och Anna H:s person inte utgör någon alibiuppgift för Engström.

Expressen började med sin morgonutgåva 1994. Det tidigaste man kunde läsa Expressen den 1 mars 1986 där de fördjupade artiklarna ingick, var tidigt på eftermiddagen. Det fanns en bild i Expressen på en polisman som håller upp kulan som hittades på västra sidan av Sveavägen kl. 06:30. Utifrån sådant som är känt om Expressens tillverkningsprocess och distribution, har ChatGPT kommit fram till följande schema som visar när Expressen kan ha blivit tillgänglig för Engström:

Händelse Tidpunkt

Kula hittas 06:30

Tekniker tillkallas och fotograferar fyndplats 06:40

Foto tas (polis håller upp kulan) 07:00

Film transporteras till Marieberg 07:05–07:15

Film anländer till Expressens reception 07:20

Intern transport till bildlabb, loggning och

förberedelser 07:20–07:30

Framkallning i bildlabb 07:30–08:00

Redigering och layout (text + bild) 08:00–08:15

Reprofilm paketeras och lastas in i budbil 08:15–08:25

Budbil lämnar Marieberg mot Akalla 08:25

Film anländer till tryckeri i Akalla 08:55

Plåtframställning startar 09:05

Tryckning startar i Akalla 10:20

Första exemplar trycks & packas 10:55–11:10

Första bilar lämnar Akalla (mot innerstan) 11:10

Packning för Täbybilen klar 11:55

Bil mot Täby lämnar Akalla 12:10

Kista centrum 12:15

Bagartorp 12:20

Kungshamra 12:25

Inverness 12:30

Danderyds sjukhus 12:35

Mörby Centrum 12:50

Enebyberg Centrum 12:55

Djursholms torg 13:00

Täby Centrum 13:10

Gribbylund (Täby) 13:15

Näsbypark Centrum (Täby) 13:20

Expressen möjlig att köpa i butik i Näsbypark 13:30

När Engström kontaktade Roland B ca kl. 11:40 och berättade om Lisbeths beteende så fanns Expressen således inte tillgänglig. Vid detta tillfälle var det känt att Lisbeth hade stått upp precis efter skottlossningen, att hon hade blivit skjuten i ryggen, hade skadats lindrigt och vårdades i hemmet. Men varken Palmes mördare eller utomstående hade kunnat veta ifall även Lisbeth efter ytterligare några sekunder hade sjunkit ihop bredvid Olof, eller om hon hade suttit ner, stått lutad mot någon vägg eller varit omfamnad av nån privatperson. Trots detta hade Engström redan kunnat redovisa att Lisbeth varit ganska fysiskt aktiv vid mordplatsen.

Det är förvisso inte känt när på dagen den 1 mars 1986 som Engström gjorde sin intervju med Svenska Dagbladet och nämnde att “flickan gav honom hjärtmassage och tog hans puls”, men han förefaller ha varit i kontakt med flertalet från massmedia på förmiddagen. Enligt Roland B på Skandia ska han vid samtal ca kl. 11:40 sagt att “de ligger på mig från alla håll”. Engströms fru har uppgett i förhör att Engström satt mycket i telefon på förmiddagen dagen efter mordet. Det finns därför skäl att anta att även den korta intervjun med Svenska Dagbladet har skett innan Expressen blev tillgänglig för honom. Uppgiften som avsåg Anna H och som fanns tillgänglig innan Expressen kom ut, stod att läsa i Svenska Dagbladet. Där stod det att två unga kvinnor hade gett Palme hjärtmassage, alltså inte att “en flicka” hade gjort det.

Revolverkulan som hittades av Alfred de Tavares snett mittemot mordplatsen kl. 06:30 den 1 mars 1986 hålls upp av en polismannen Bo Larsson. Bilden bör vara tagen omkring kl. 07:00, men hann ändå komma med i Expressen samma dag. Engström kan av allt att döma inte ha fått tag i tidningen före klockan 13.


Sid 54, Påståendet att väktarna på Skandia vid förhörstillfällena hade hunnit jämföra sina minnesbilder med varandra.

Anette K uppgav i förhör att Henry O berättat för henne att Engström hade kommit in precis efter att hon hade lämnat receptionen. I övrigt uppgav Anette K att hon och Henry O inte hade talat med varandra om den här händelsen efteråt. Anette K kunde först inte ens erinra sig Engströms namn och benämnde honom som ”han som hade den där axelremsväskan eller handledsväskan”. Detta tyder på att hon inte hade pratat nämnvärt om Engström i andra fall heller utöver kortfattade uppgifter som hon hade lämnat till skadeinspektören Per H. Och om Anna-Lisa G och Henry O hade pratat om Engströms återkomst vid senare tillfälle så kanske det borde funnits åtminstone någon antydan om detta i de sammanlagt 40 sidor långa förhören, men någon sådan uppgift finns inte.

Sid 55, Uppfattningen om att det inte är lätt att veta om Henry O refererande till sådant som han kunnat läsa i tidningen när han återgav samtalet med Engström och uppgav att personer vid mordplatsen hade gett Palme konstgjord andning.

Det finns inget som tyder på att Henry O syftat på massmediala uppgifter avseende ”konstgjord andning” när han återgav samtalet med Engström. Just uppgifterna om konstgjord andning var väldigt sparsamma i massmedia. Expressen hade en väldigt liten artikel om detta dagarna efter mordet. Men framför allt borde Henry O sagt något i stil med följande alternativ om han återgett tidningsuppgifter:

”Han hade gått fram och tittat på Palme. Det måste nog varit under den tid som Palme fick konstgjord andning”

”Eftersom det fanns folk som gjorde livräddande åtgärder, bör han ha lagt märke till detta när han gick fram också tittade”

”Han hade gått fram och tittat på Palme. Sen vet jag förvisso inte om detta var under den tid då den där unga grabben hade gjort konstgjord andning.”

”Han sa att han gått fram och tittat på Palme. Man har ju läst en del om att det gjordes konstgjord andning men jag minns inte om han sa något om detta”

Men så uttryckte sig inte Henry O. Han uppgav att Engström ”gick fram och tittade vem det var medan de personerna som tog hand om Olof Palme som hade blivit skjuten, hade vänt honom rätt och försökt ge konstgjord andning” Henry O knöt alltså direkt an Engströms agerande och observation till de hjälpande personernas agerande.

Sid 55, Uppfattningen om att uppgiften om konstgjord andning inte kan tas som intäkt för att Engström bevittnat detta, eftersom han var oprecis när han berättade om de livräddande åtgärderna i jämförelse med hur precis han var i senare förhör med polisen.

Det vore snarare väldigt märkligt om Engström som beskrevs som skakad och chockad vid sin återkomst till Skandia, och mest varit brydd över hur han skulle ta sig hem, ändå självmant skulle prioritera att framföra en fullständig redovisning om vad han just observerat. Dessutom kan Engström mycket väl ha uppgett betydligt fler uppgifter är vad Anna-Lisa G och Henry O kunde erinra sig i förhören tre månader senare.

Sid 56, Påståendet att en flyende mördare hade kunnat uppfatta att folk kom fram till Palme, och att det inte vore svårt att lista ut att dessa inte skulle lämna Palme liggande med pannan mot stenläggningen.

Hans J såg när gärningsmannen kastade en blick snett bakom axeln som för att titta om han var förföljd. Sedan såg Hans J honom ända tills han tog några steg i trappan, och fick inget intryck av att gärningsmannen skulle ha vänt sig om ytterligare en gång. Lars J:s uppfattning var också att mannen sprang i en följd uppför trappan utan att vända sig om innan han nådde toppen av trappan, då han ”slog en snabb blick bakom axeln”. Mördaren hade därför inga möjligheter att under sin flykt se om det kom fram förbipasserande till Palme. Mer betydelsefullt är att det inte finns några uppgifter som tyder på att Palme skulle legat med pannan mot marken. Anders B sa förvisso att han föll i ”framstupa läge” men den några millimeter stora skadan på yttersidan av Palmes vänstra ögonbryn tyder snarare på att hans huvud låg på sidan efter att han föll, vilket i sig inte bör ge någon impuls till andra att korrigera liggställningen. Det är också möjligt att Palmes kropp ändrade position något p.g.a. fallrörelse eller enstaka reflexmässiga muskelspänningar. Dessutom uppgav Anders B i hypnosförhör att Lisbeth hade blod i ansiktet när hon tittade upp mot honom. Detta tyder också på att ansiktet legat vänt uppåt eller åt sidan i tidigt skede. Och som jag har nämnt tidigare uppgav Stefan G att Palme låg på rygg innan han med andras hjälp korrigerade liggställningen till framstupa sidoläge.

Oaktat allt detta kan mördaren aldrig räknat ut att Palmes liggställning skulle ändras. Man kan inte räkna med att det skulle finnas folk i närheten som, innan ambulansens ankomst, skulle ta på sig ansvaret att riskera att förvärra en livshotande skada genom att ändra kroppens läge. Framför allt kan mördaren inte vetat att någon hade vänt på Palme, alltså inte bara rättat till liggställningen något, utan vänt på honom.

Sid 63, Uppfattningen att Anders D inte kan vara vittnet som Engström sett stå och prata med en polisman och uppgett mördarens signalement, vilket skulle ha påmint om Engströms yttre. Detta argumenteras utifrån att Anders D hade framträtt i kvällspressen den 1 mars 1986.

Man kan inte räkna med att övriga mordplatsvittnen skulle ha känt igen Anders D från mordplatsen. Dennes utseende kan inte ha varit intressant för någon vid detta tillfälle. Som jämförelse kan nämnas Leif L, som trodde att han hade pratat med Anders D, när han i själva verket hade pratat med Hans J.

Sid 68, Påståendet att det hade varit lätt för Engström att från nyhetssändningarna snappa upp att Lisbeth beskrivit att mördaren hade ”mörk täckjacka”.

Påståendet om att mördaren enligt Lisbeth haft mörk täckjacka, hade endast redovisats i två av de extrainsatta SVT-sändningarna, nämligen i början på Aktuellts 08- och 09-sändningar, vid den tid då Engström uppgav det. Nämnvärt är att denna uppgift redovisades samtidigt som Morgonekot sändes i Sveriges Riksradio, kl. 08:00 – kl. 09.02.

Sid 77, 78, Påståendet att Anna H och Karin J vittnade om en okänd person som försökte lägga Palme i framstupa sidoläge, men hindrades. Uppfattningen att den okända personen med största sannolikhet var Bengt P.

Det är inte fastställt vad den okända personen hade för syfte med att ta tag i Palme eftersom personen inte har fått redogöra för sina intentioner. Att det skulle vara Bengt P som har gjort detta är osannolikt. Rimligen borde han åtminstone ha antytt detta i förhören. Bengt P bad personerna som utförde livräddningsförsök att se upp så att inte Palme skulle kräkas. Det är inte samma sak som att komma att tänka på att personen bör ligga i framstupa sidoläge.

Sid 78, 79, Påståendet att det var känt redan den 1 mars 1986 att Palmes puls kommenterades, vilket ses i relation till att Engström uppgav detta i förhör den 25 april 1986.

Påståendet innefattar att Engströms uppgift om att Palmes puls kommenteras, inte utgör någon alibiuppgift. Men det hade endast framkommit i massmedia att Anna H hade tagit pulsen på Palme, inte att hon också kommunicerat detta så att det hördes till omgivningen. Engström uppgav även att Anna H hade sagt att Palme inte hade någon puls. Att även detta yttrades har bekräftats av Jan-Åke S.

Sid 79, 80, Uppfattningen att Engström och Anna H har beskrivit Lisbeths agerande på olika sätt, och att deras gemensamma uppgift om att Lisbeth ska ha pekat in i gränden och sagt “däråt sprang han” därför inte är något värd.

Uppfattningen innefattar att Engströms gemensamma beskrivning med Anna H inte kan ge Engström alibi för att ha befunnit sig på mordplatsen.

Anledningen till att vittnena har beskrivit Lisbeths agerande annorlunda är att hon inte agerade likadant under den tid hon befann sig vid mordplatsen. Vid något tillfälle svarade hon på tilltal, hon gick fram och tillbaka eller “sprang omkring”. Hon ropade om ambulans och operation och försökte knuffa bort Anna H från livräddningsinsatserna, och påkallade också uppmärksamhet från polisbilar och ambulansen. Detta tar inte bort värdet av att några vittnen gemensamt har beskrivit samma detalj, i det här fallet att både Anna H och Engström har uppgett att Lisbeth angett mördarens flyktväg. Frågan till Anna H innehöll visserligen en undran huruvida hon exempelvis hade sagt “däråt sprang han” i stället för att ställa en mer öppen fråga. Men Anna H betonade att hon då påminde sig denna detalj. Dessutom kopplade hon ihop detta yttrande med att Lisbeth samtidigt hade pekat in i gränden, liksom Engström redovisade att hon hade gjort.

Sid 80, Påståendet om att Engströms redovisning av Palmes blodflöde inte betyder något, eftersom detta blodflöde kom snabbt och förväntas komma snabbt vid den här typen av skada.

Påståendet innefattar att Engströms beskrivning till väktarna på Skandia kort tid efter mordet, nämligen att blodet vällde ut från Palme och att han såg vanställd ut, inte utgör något alibi.

För att avgöra mördarens möjlighet att betrakta blodflödet från Palme, måste man ställa sig frågan hur lång tid efter skottlossningen som mördaren kvarstannade på platsen. Så här ser de första vittnesuppgifterna ut för var och en som betraktade delar av händelseförloppet.

Anders B, den 1 mars 1986, ”mannen som sköt beger sig direkt in på Tunnelgatan /…/ i lugn takt, ej panikartad”

Jan-Åke S, 1986, ”direkt eller omedelbart efter att andra skottet gått av avlägsnar sig mannen från platsen springande”

Christina V, den 14 mars 1986, ”jag kan inte komma ihåg nu om den ena redan ligger ned eller om han faller ned när jag tittar dit /…/ och så ser jag en man som springer i väg”

Per V: ”…..vi hörde två smällar. Och då sökte sig blicken åt det hållet /…/ jag såg en man då, som sprang upp för Tunnelgatan….”

Jan A, den 1 mars 1986, “Efter första skottet tittar han mot detta /…/ {Jan A] ser en man rusa in mot trapporna.”

Leif L, den 1 mars 1986 ”direkt efter de två skotten avlossats beger sig mannen springande….”

Anders D, den 1 mars 1986, ”ser hur mannen som blivit skjuten sjunker ihop, samtidigt beger sig den som avlossat skotten springande därifrån…..”

Charlotte L, den 3 mars 1986 ”då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan så springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ned på gatan”

Lena S, den 4 mars 1986, ”hör plötsligt två smällar i snabb följd /…/ ser en tredje person bakifrån försvinna springande”

Ann-Charlotte H, den 6 mars 1986, “Efter första och andra skottet har gärningsmannen ställt sig till höger om Palme /…/ Efter skottlossningen vänder sig mannen åt höger och stoppar ned vapnet innanför rocken och beger sig från platsen springande “

Cecilia A, den 27 juni 1988, ”efter den som utdelat slaget /…/ .att han sprang upp Tunnelgatan”

Åke L, den 5 april 1986, ”jag tycker jag ser några personer som står och någon som faller till marken, någon som rusar iväg”

Hans J, den 4 mars 1986, “noterade också i samma ögonblick efter han vänt bilen att hur en man sprang från platsen”

Ulrika R, den 12 mars 1986, ”Vad såg du när du vände på huvudet?” ”Jag såg hur någon sprang upp i gränden”

Susanne K, den 12 mars 1986, “Då hon vände sig om så såg hon hur en person låg på marken. Hon såg även att utöver den person som låg på marken såg någon springa därifrån”

Inge M, den 1 mars 1986 “Den som kommit ikapp de andra två sprang Tunnelgatan österut”

Susanne L, den 14 mars 1986 ”såg precis hur en person rasade ihop och en person som hon såg ryggen på några meter ifrån som sprang Tunnelgatan bort”

Enok E, den 1 mars 1986 ”vände oss genast om och jag ser då en man som springer från hörnan”

Således är Ann-Charlotte H det enda vittnet som har uppgett att gärningsmannen stod bredvid paret Palme efter skottlossningen, dock utan att precisera om detta bara var några tiondels sekunder eller längre tid. Inge M uppgav ingenting om någon kvarstående mördare vid första kontakten med polisen, men uppgav i förhör två veckor senare att denne “tog ett par steg bakåt” innan han gav sig iväg inåt Tunnelgatan. Även om Inge M skulle ha rätt så kan sekunden som det tar att ta ett par steg bakåt inte gett mördaren någon möjlighet att uppfatta något blodflöde.

Men det i särklass viktigaste i det här fallet är att inget annat vittne delar Inge M:s eller Ann-Charlotte H:s version. I stället är de sammantagna vittnesuppgifterna övertydliga om att Palmes mördare gav sig i väg direkt efter skottlossningen och därför inte kan ha uppfattat något blodflöde från Palmes mun. Att Palme fick en mindre skada på yttersidan av vänstra ögonbrynet samt landade i “framstupa läge” enligt Anders B som gick några meter bakom, tyder dessutom på att dennes ansikte efter fallet varit roterat till höger, vilket gjort det än svårare för gärningsmannen att kunna få syn på något blodflöde från Palme, även om Palmes rockkrage och stora pälsmössa inte dolt sikten ytterligare.

Om vi ändå spekulerar rakt emot alla vittnesuppgifter att Palmes mördare dröjde sig kvar vid paret Palme tre – fyra sekunder. Och om vi dessutom spekulerar att blod hade börjat sippra ut från Palmes mun i urskiljbar mängd redan då, samt att mördaren hade valt att fokusera sin blick på Palmes ansikte precis innan han sprang in på Tunnelgatan. Kan mördaren då vetat om att blodet skulle välla ut, att Palme skulle blöda så mycket att han skulle se vanställd ut?

Svaret är: absolut inte. Mördaren kan omöjligen ha vetat att kulan hade slitit sönder både aortan och luftstrupen, vilket krävs för att blodflödet ska bli så påtagligt. När någon börjar blöda ur munnen direkt efter att ha blivit skjuten i bröstkorgen finns det flera möjliga scenarier, beroende på vilka organ eller strukturer som har träffats. En mindre skada i lungvävnaden kan orsaka begränsad mängd blod vid hosta eller andning, som inte behöver fortsätta. Om själva hjärtat skadas och en av lungorna, kan blod tränga in både i hjärtsäcken och bronkerna och detta kan transporterats upp till munnen, men helt avta när cirkulationen avstannat. Det kan röra sig om ett väldigt begränsad blodflöde totalt sett, särskilt om personen blir medvetslös. Liknande gäller om inga av de större kärlen träffas, men däremot luftstrupen och/eller matstrupen. I sådana fall rinner det blod från det skadade området sekunder efter skottet, men detta avtar sedan. Och även om aortan träffas av en kula, kan blodflödet initialt vara relativt kraftigt, men helt avta efter en väldigt kort stund eftersom blodtrycket sjunker.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt tyder på att personen som mördade Palme inte hade någon som helst möjlighet att urskilja något blodflöde. Och om han ändå emot alla omständigheter skulle ha hunnit med detta, kan denne omöjligen vetat att blodflödet skulle vara väldigt kraftigt under all den tid då Palme fortfarande fanns på mordplatsen. Det är utifrån dessa omständigheter som Engströms beskrivning till väktarna på Skandia kort tid efter mordet ska ses, nämligen att blodet vällde ut, att Palme blödde så mycket att han såg vanställd ut.

Sid 80, 81, 82, Påståendet att polismannen Gösta Söderström aldrig har beskrivit sitt uppträdande mot Lisbeth Palme som bryskt.

Påståendet innefattar att Engströms uppgifter till Skandia-väktaren Anna-Lisa G strax efter mordet att han tyckte att polisen var brysk mot Lisbeth, inte utgör någon alibiuppgift.

Gösta Söderström har lämnat uppgifter som avser Lisbeth i polis- och tingsrättsförhör samt i en senare intervju med Hemmets Journal. Sammantaget framgår det att han försökte komma i kontakt med Lisbeth vid tre tillfällen. Vid första tillfället verkar kontakten endast ha skett verbalt. Vid andra tillfället tog han tag i Lisbeth och “försökte sätta in henne i bilen”. Söderström har uppgett att Lisbeth bara slog ifrån sig, att hon inte ville delta i det. I intervjun i Hemmets Journal framkommer det: “efter ytterligare en kort stund tycker Söderström att det börjar gå för långt, han försöker nu för tredje gången och mera resolut få kvinnan att lyssna och tala”. Vad Söderström har menat med mera resolut är oklart, om det rör sig om ytterligare fysisk kontakt eller enbart förhöjt tonläge eller annat skarpt och bestämt agerande. Söderströms beteende var åtminstone tillräckligt forcerat för att han skulle återge Lisbeths reaktion som följande “Då skrek hon åt mig, är du inte klok, känner du inte igen mig, jag är Lisbeth Palme och där ligger Olof, och så en svordom”.

Detta kan jämföras med vad Engström uppgav till väktarna på Skandia kort tid efter mordet. Ur förhöret med väktaren Anna-Lisa G går att utläsa “Och så tyckte han att polisen var så väldigt brysk mot henne sådär och ja”. Engström har alltså lämnat en värderande beskrivning av polisens agerande. Denna typ av utsaga går utöver att bara återge ett sakförhållande och innefattar i stället en emotionellt färgad tolkning av ett kort och specifikt skeende. Sådan bedömning förutsätter i regel direkt och personlig upplevelse av händelsen, särskilt då den inte motsvarar något allmänt eller neutralt konstaterande, utan bygger på en individuell tolkning av tonfall, kroppsspråk eller annat beteende. Att Engström hade en känslig personlighet stämmer också överens med att han kommenterade det emotionella i polisens agerande, snarare än den faktiska händelsen.

Ovanstående måste jämföras med viken uppfattning Palmes mördare hade kunnat få av polisens bemötande av Lisbeth vid samma tidpunkt som Engström berättade om det, om nu mördaren mot all logik skulle börjat reflektera över just den saken. Svaret är givetvis: ingenting. Mördaren hade omöjligen kunnat veta om Lisbeth valt att påkalla polisens uppmärksamhet. Mördaren hade överhuvudtaget inte kunnat veta någonting huruvida Lisbeth själv hade blivit skadad, om hon bara suttit ned vid Palmes sida tills hon fick skjuts därifrån, eller om hon stått lutat mot en vägg, stått och blivit omfamnad av någon annan person, eller gått åt sidan några tiotal meter för sig själv, eller vad som helst. Mördaren hade heller inte kunnat veta hur polisen hade agerat de första minuterna. Om vi hårdrar det en aning kan mördaren inte ens kunnat veta om Lisbeth hade befunnit sig vid mordplatsen samtidigt som polisen. Ambulanspersonalen hade kunnat bära in Palme i ambulansen snabbare, och det är fullt rimligt att det kunde ha dröjt ytterligare ett fåtal minuter innan polisen fanns på plats. Det var en slump att Söderströms bil blev stoppad av en taxichaufför i närheten, och det var också en slump att polisbussen som tillhörde ett annat område befann sig vid Sergels torg vid tillfället. I annat fall hade ambulansen kunnat komma dit åtminstone innan polisen, varpå Lisbeth omedelbart hade kunnat ta plats i densamma. Och även om mördaren antagit att polisen varit på plats innan ambulansen, går det inte att veta på vilket sätt polisen hade prioriterat arbetsuppgifterna. Sådant antagande försvåras ytterligare av det heller inte hade gått av veta hur många poliser som kommit till platsen innan Lisbeth fått åka därifrån. Polisen hade på ett otal olika varianter främst kunnat fokusera på att hjälpa till med livräddning, att föra bort folk från mordplatsen, ordnat med avspärrning, kommunicerat med ledningscentral eller tagit upp förföljande, innan de velat efterfråga offrets identitet genom att fråga ut anhörig till offret.

För att sammanfatta omständigheterna om att Engström i nära anslutning till mordet uppgett att han tyckte att polisen hade varit brysk mot Lisbeth finns det tillräckligt med uppgifter från Gösta Söderström som stämmer överens med att Engström skulle få en sådan uppfattning. Detta ska jämföras med Palmes mördare som vid samma tidpunkt omöjligen kunnat veta om det ens hade skett något meningsutbyte mellan någon polis och Lisbeth. Man bör också fråga sig hur realistiskt det är att en mördare springer tillbaka till mordplatsens absoluta närområde och berättar att han ansåg att polisen var brysk mot offrets fru.

Poliskommissarie Gösta Söderström försökte rent fysiskt få Lisbeth att följa med till polisbilen, krävde identitet på Palme av henne och uppgav själv att han var resolut. Kan detta förklara att Engström några minuter senare framförde att han ansåg att polisen var brysk mot Lisbeth? MÅLNING: Markus Andersson.


Sid 82, Uppfattningen att Engström hämtat uppgifter om den kvinnliga polisen Lena Löhr från massmedia.

Uppfattningen innefattar att Engströms uppgift i förhöret den 25 april 1986 om att han sett en ung kvinnlig polis vid mordplatsen inte utgör någon alibiuppgift.

Det framgick förvisso i Aftonbladet den 4 mars 1986 att vittnet Lars J, som hade förföljt mördaren, hade blivit förhörd på Sveavägen av en kvinnlig polis. Men frågan är hur troligt det är att Engström bland all information från massmedia fram till förhöret den 25 april 1986 skulle minnas och se sig få ett tillfälle att ta upp just den här detaljen under förhöret. Mer väsentligt är att Engström uppgav att den unga kvinnliga polisen fanns på plats precis vid mordplatsen. Detta framgick inte i Aftonbladets artikel. Det framgick endast att Lars J hade blivit förhörd på Sveavägen, alltså inte ens om det var vid mordplatsen. Men låt säga att den som mördade Palme hade antagit att förhöret hade skett precis vid mordplatsen, borde förhöret ändå inte rimligen skett i avskildhet i någon polisbil? Om den unga kvinnliga polisen kommit dit i bil och stannat i bilen för att förhöra vittnen, hade det varit riskabelt för en gärningsman att påstå att den kvinnliga polisen också hade befunnit sig ute på mordplatsen. Dessutom tillkommer tidsaspekten. Engström uppgav åtminstone indirekt att den kvinnliga polisen hade befunnit sig på mordplatsen redan innan ambulansen hade åkt från platsen. Detta hade varit än svårare att gissa sig till genom att läsa artikeln i Aftonbladet. Det blir därför motsägelsefullt att en mördare i förhör självmant skulle tycka det vore en bra idé att liksom Engström påstå att det fanns en ung kvinnlig polis vid mordplatsen några minuter efter mordet. Att polisen dessutom skulle vara ung hade förvisso inte varit en stor chansning men ter sig väldigt onödig, då det skulle kunnat visa sig att poliskvinnan varit i 40 – 45 åldern.

Sid 83, 84, 85, 86, Påståendet att Engström uppgett att han sett en taxichaufför göra larmförsök stående utanför sin bil vid mordplatsen.

Påståendet att taxichauffören Hans J inte alls stått utanför sin taxibil.

Uppfattningen att Engström hämtat uppgifter från media om taxichauffören Anders D och dennes vita taxibil.

Påståendena och uppfattningen innefattar att Engströms uppgift i förhör den 11 mars 1986 om att det stod en vit taxibil vid mordplatsen och en person som stod intill dörren, inte utgör någon alibiuppgift.

Engström uppgav i förhör den 25 april 1986 att han såg taxichauffören hålla i någonting som såg ut som en mikrofon, och att han endast drog slutsatsen att personen höll på att tillkalla hjälp. Engström har alltså inte vid något tillfälle uppgett att han hört eller sett taxichauffören göra något larmförsök.

Däremot uppgav Engström redan i förhör den 11 mars 1986 att han i tidigt skede hade observerat en vit taxibil vid mordplatsen och en person som stod utanför bilen. Dessa uppgifter måste jämföras med Hans J:s agerande. Hans J var snabbt framme vid mordplatsen med sin taxi, och såg mördaren inifrån sin bil tills denne hade tagit tre steg i trappan upp till Malmskillnadsgatan. Hans J har således suttit kvar i sin bil till åtminstone 30 sekunder efter skottlossningen. När ytterligare två minuter hade passerat dök polisen upp, och då hade Hans J klivit ur och pekade ut mördarens flyktväg. Frågan blir därför när under det här tidsintervallet som Hans J gick ur bilen samt om han vid något tillfälle stått intill förardörren. Om det ska överensstämma med Engströms version måste detta ha skett tidigt. Klart är att det inte alls stämmer överens med att Engström skulle varit 20 meter från Palme när denne sköts ned. Men det finns gott om andra övertygande omständigheter som gör just den uppgiften osannolik. Ett troligare scenario är att Engström kommit fram till mordplatsen något senare. Till väktaren på Skandia Anna-Lisa G hade Engström uppgett kort tid efter mordet att han “hörde skottet”. Även i Engströms samtal till Polisen den 1 mars 1986 uppgav Engström att han hörde ett skott. Dessutom skulle det ha skett precis när han hade kommit ut på Sveavägen. Detta stämmer bättre överens om att han gått ut från Skandias entré samtidigt som mördaren sköt sitt andra skott. I sådant fall skulle han ha kommit fram till mordplatsen ca 45 – 50 sekunder senare och blivit varse taxibilen så fort han flyttat sitt blickfokus från den blödande Palme.

Frågan är alltså om Hans J stått utanför sin bil i ett så tidigt skede. Hans J påstod att han ropade upp växeln till Solna taxi direkt, att han såg mördarens första tre steg i trappan och uppgav “sen höll jag på igen med taxiradion och fixa’”. Men han uppgav även “sen höll jag på med taxiradion och sen gick jag ut direkt…”. Hans J gick alltså ut ur sin bil omedelbart efter att han hållit på med att “fixa” med sin taxiradio. Hur många sekunder det här “fixandet” med radion tog är oklart, men rimligtvis borde det inte tagit många sekunder eftersom han redan hade fått kontakt med taxiväxeln och fått besked om att de skulle ringa efter ambulans. Kanske satte Hans J mikrofonerna till Stockholms taxi och Solna taxi på rätt plats eller tryckte in ett par knappar av okänd anledning. Även uppgifterna i senare förhör den 15 oktober 1986 tyder på att Hans J lämnade sin taxibil i tidigt skede. “… jag sitter kvar i taxin och ropar på taxiväxeln, hela tiden så jag ser han hela ända upp för trapporna och så gick jag ur bilen….” samt “jag gick ur bilen sen när jag fått tag på taxiväxeln”. Eftersom det kan ta tagit mördaren ungefär 30 sekunder till att ta de första kliven i trappan, tyder dessa uppgifter på att Hans J klev ut ur bilen 35 – 50 sekunder efter skottlossningen.

Noterbart är att Hans J:s korrigerade uppgift i förhöret den 15 oktober 1986 om hur länge han såg mördaren skulle kunna tolkas som att han såg honom inifrån taxibilen ända tills denne kommit högst upp i trappan. Detta kan dock uteslutas. P.g.a. byggbarackerna som stod placerade på Tunnelgatan var det inte möjligt att från Sveavägen se en person som befann sig högre upp i trappan än den första delen. Eventuellt har Hans J inte vetat om att trappan fortsatte efter den första delen, eller så har han med uttrycket “ända upp” menat “’hela vägen upp dit bort” med tanke på att det finns en liten höjdskillnad från mordplatsen upp mot Luntmakargatan. Oavsett vad Hans J har menat med den här delen måste man inse att det varit omöjligt för honom att se mördaren efter att denne hade sprungit upp för den första delen av trappan.

Vad finns det då för andra vittnesuppgifter som ringar in när Hans J lämnade sin bil, och som kan svara på om han blev stående utanför bilen? Christina V uppgav att hon korsade Sveavägen snarast efter skottlossningen och gick fram till taxiföraren som intygade att han redan hade larmat. Detta tyder på att han måste ha blivit klar med detta väldigt snabbt. Kan Hans J ha klivit ut ur sin bil redan då? Eftersom Christina V inte anmärkte på frågan om hon tog kontakt med mannen “i taxibilen” kan detta tolkas som en bekräftelse på att mannen satt kvar inne i bilen. Men det är tveksamt om hon skulle reagera över detta uttryck om chauffören precis hade lämnat bilen. “Han i bilen” får rimligen också innefatta “han som körde och befann sig precis vid bilen”. Det är åtminstone säkerställt att Hans J var klar med sina anrop när Christina V kom fram till honom uppskattningsvis 30 sekunder efter de båda skotten. Och Hans J har alltså uppgett att han i det närmaste omedelbart efteråt gick ut från sin bil.

Enligt Cecilia A som satt i en bil 25 meter därifrån, så lämnade Hans J dörren öppen, gick fram mot personen som blivit skjuten, och sen tillbaka till sin bil. Detta bekräftas också av Åke L som satt i samma bil och uppgav att chauffören sprang tillbaka till taxin och stannade vid bilen. Dessa observationer kan ha skett högst dryga minuten efter skottlossningen eftersom de körde därifrån direkt när trafikljuset hade slagit om till grönt.

En tredje vittnesuppgift om Hans J:s agerande har lämnats av Susanne K. Denne uppgav att hon befann sig en liten bit söder om Tunnelgatan på västra sidan av Sveavägen tillsammans med Ulrika R, och att de direkt sprang över till mordplatsen. På frågan om hon hade observerat några andra personer när de kom dit svarade hon bland annat “taxichauffören som stod parkerad, han stod utanför också, kom samtidigt som oss”. Uttrycket “stod utanför” kan knappast syfta på att taxibilen stod utanför byggnaderna, utan syftar på chauffören själv. Det är dessutom osannolikt att Susanne K skulle kunnat uppfatta Hans J:s person om denne fortfarande suttit kvar i sin lite snett parkerade taxibil. Dessa vittnesmål styrker inte endast att Hans J gick ut ur sin bil i tidigt skede, utan ger även stöd till Engströms uppgift att han stod intill sin förarplats omkring en minut efter att mordet skett.

Hur var det då med uppgiften som Engström lade till i förhöret den 25 april 1986, att mannen vid taxibilen hade hållit i något som såg ut som en mikrofon? Detta kan spontant låta felaktigt eftersom Hans J gjorde sitt anrop både till Stockholms taxi och Solna taxi när han satt inne i bilen. Men Hans J fick inte svar omedelbart från Stockholms taxi utan fick stå i kö. Dessa hade han i stället kommit i kontakt med efteråt. Ett tänkbart scenario är att han sprungit tillbaka till bildörren vid förarplatsen när han hörde anropssvaret från Stockholms taxi. Åke L:s uppgift att chauffören “sprang” tillbaka till bilen tyder på att han skyndade sig. Frågan är varför Hans J skulle vilja skynda sig tillbaka bilen om det inte vore för att svara på ett anrop.

Dessutom uppgav växeltelefonisten hos Stockholms taxi att hon efter kommunikationen med Hans J ringde polisen, och därefter noterade den aktuella tidpunkten vilken var 23:24. Hon uppskattade att det hade tagit högst två minuter från samtalet med Hans J tills att hon gjorde noteringen. Med reservation för att det inte går att veta om klockan hos Stockholms taxi gick exakt rätt, bör Hans J:s kommunikation med Stockholms taxi ha skett kl. 23:22, vilket överensstämmer med den tidpunkt som Engström bör ha sett chauffören hålla i mikrofonen, om han kommit ut på Sveavägen när skottlossningen pågick. Nämnvärt är att de dåtida taxiradioapparaterna hade handmikrofoner på spiralsladd som kunde sträckas en till en och en halv meter utan problem. Det är därför inget konstigt att Hans J kunde stå med öppen dörr och prata i radion medan han stod precis intill förarplatsen.

Cecilia A fick också intrycket att taxichauffören kallade på hjälp när han stod vid bilen. Vad som gav henne detta intryck är oklart, men det ger en viss antydan om att Hans J har stått och hållit i sin mikrofon vid detta tillfälle. Även kommentaren från Jan A vilken hörs på bandupptagningen av Leif L:s larmsamtal omnämner Hans J:s agerande. Kl. 23:23:22 hörs Jan A säga ”tror taxikillen håller på och ringer”. Jan A hade sannolikt inte fått denna uppfattning om han inte hade sett Hans J handskas med sin radioutrustning. Även dessa omständigheter ger visst stöd åt Engströms uppgift att mannen som stod vid en vit taxibil höll i en mikrofon när Engström kom fram till mordplatsen.

Återstår frågan om inte Engström skulle kunna ha hämtat sina uppgifter om den vita taxibilen från massmedia. Anders D hade nämligen stannat snett mittemot mordplatsen i sin vita taxibil, och dennes förehavanden framgick flitigt i massmedia dagen efter mordet. Det fanns bl.a. en bild på Anders D och en del av ovansidan av hans taxibil i DN. Men Riksradions intervju med Anders D spelades upp i radio upprepade gånger, bl.a. i Morgonekot, och där framgick det tydligt att han hade befunnit sig på andra sidan Sveavägen: “jag kom körande på Sveavägen i riktning upp mot Kungsgatan” Och på fråga om hur nära avstånd han följde händelsen svarade han “Det är precis bredden på Sveavägen. Jag låg alltså i mittenfilen på… i färdriktning Sveavägen upp mot Kungsgatan…”. Även i intervjun som visades i Aktuellt vid lunchtid uppgav Anders D att han körde i riktning mot Kungsgatan. Däremot gav han inte någon antydan varken i Ekot-intervjun eller till massmedia i övrigt om att han skulle ha gjort en u-sväng och kört över till andra sidan Sveavägen, än mindre att han skulle ha stått parkerad på mordplatsen precis efter skottlossningen. I DN-artikeln stod att han “svängde in till trottoaren”. Detta måste förstås som att han helt enkelt stannade vid vägkanten på den sida av vägen som han befann sig på. Och även i DN-artikeln gick det att utläsa att Anders D kommit körande norrifrån eftersom det framgick att han hade varit på väg mot Kungsträdgården. Om Engström i sin iver att inhämta mediauppgifter ändå skulle ha missat att Anders D kom körande norrifrån, och trott att han parkerade bilen vid mordplatsen, blir det märkligt varför han inte på ett bättre sätt utnyttjade DN-bilden på Anders D. Engström borde rimligen förstärkt uppgiften om taxibilen genom att nämna taxibilens väldigt stora takskylt, om han velat använda den här uppgiften för att övertyga att han funnits på plats.

Sammantaget styrker både Hans J:s egna uppgifter och flera oberoende vittnesuppgifter att denne var klar med sina anrop till taxiväxlarna några få tiotals sekunder efter att skotten mot paret Palme avlossats, och att han några sekunder senare lämnade bilen, gick fram i riktning mot den liggande Palme, och sedan återvände till bilen och stannade vid denna. Det finns även stöd för att han efter att ha lämnat bilen, samtalade med Stockholms taxi via sin radio. Detta stämmer bra överens om att Engström ska ha lämnat Skandia samtidigt som Palme mördades och observerat Hans J och hans taxibil en minut senare. Alternativet, att Engström ska hämtat uppgifterna om den vita taxibilen från medias rapportering om Anders D, motsägs både av vad som framgick av dennes körriktning och att någon ytterligare beskrivning av taxibilen inte lämnades.

Sid 86, 87, Uppfattningen att det finns väldigt många exempel på sådant som Engströms dåvarande fru inte mindes vid förhören 2017.

Uppfattningen att Engström inte kan ha fått reda på Anna H:s undersköterskeutbildning och att Engström därför inte har pratat något om undersköterskor eller taxichaufför med sin fru på mordnatten.

Uppfattningarna innefattar att ex-fruns uppgifter om att Engström redan vid hemkomsten efter mordet uppgett att det fanns två undersköterskor och en taxichaufför vid mordplatsen, inte utgör någon alibiuppgift. I de sju förhören som utredarna höll med Engströms ex-fru finns det en väldigt stor mängd omständigheter som hon kunnat redogöra för. Detta tyder på att hon inte haft bristande minne avseende Engströms alla turer runt Palmemordet. Om Engström dessutom spätt på sin historia till nära och kära ligger det i sakens natur att deras minnesbilder av detaljerna skiljer sig åt från vad Engström uppgett i förhör.

Möjligheten för Engström att få reda på att Anna H (nästan) var undersköterska kan ha skett när som han stått inom hörbart avstånd från henne eller från Karin J. Att ingen annan person självmant skulle ha uppgett detta i förbifarten i något förhör, betyder inte att Engström inte kan ha uppfattat det. Det ena utesluter dock inte det andra. Ex-frun kan ha blandat ihop Engströms och massmedias uppgifter avseende “två undersköterskor” men ändå kommit ihåg att Engström nämnt taxichauffören. Alla som befann sig vid mordplatsen några minuter efter mordet visste att det stod en taxibil där. Men detta var i övrigt okänt när Engström kom hem till sin fru vid ett-tiden på natten. Vid förhöret 2017 kunde ex-frun inte erinra sig att Engström hade beskrivit poliserna på något sätt och tillade “det var närmast taxichauffören som hade uniform”. Att Hans J bar uniform vid tillfället är korrekt. Däremot kan den som sett bilderna på Anders D i DN eller Expressen den 1 mars 1986 knappast beskrivit dennes kläder som en uniform. Att mediauppgifterna om Anders D skulle ha flyttat sig från ex-fruns minnesbilder och placerat sig till minnesbilden av samtalet med Engström strax efter dennes hemkomst är därför osannolikt. Mer logiskt är att Engström har observerat Hans J vid mordplatsen och beskrivit denne för ex-frun när han kom hem.

Den tredje delen av Anders Olssons genomgång publiceras de närmaste dagarna.