Kanske närmar vi oss sanningen om ”Skelleftehamnsmannen”

walkie-talkiemannen

En teckning av walkie-talkiemannen på Olofsgatan från ett av ”Skelleftehamnsmannens” brev till Palmeutredningen.

SKA VI TILL SIST FÅ VETA VEM den anonyme brevskrivaren var? Han som kom att kallas ”Skelleftehamnsmannen” och som veckorna efter Palmemordet fick stor uppmärksamhet som ett möjligt supervittne.

De första veckorna efter mordet skickar han ett par brev till Palmeutredningen. Och den historia som kommer fram i de två breven är följande: han var på tillfälligt besök i Stockholm under mordkvällen och gick Olofsgatan söderut i riktning mot T-Centralen. Klockan 23.23 (alltså ett par minuter efter mordet) korsade han Tunnelgatan och befann sig då omkring 50 meter från mordplatsen. Där såg han en man som talade i walkie-talkie.

För den som inte kan centrala Stockholm: Olofsgatan är en parallellgata till Sveavägen och löper på dess på dess västra sida, alltså inte Dekorimasidan. Den som i dag letar efter korsningen som brevskrivaren talar om kan dock bli förvirrad – Tunnelgatan väster om Sveavägen har nämligen bytt namn till Olof Palmes gata.

”Skelleftehamnsmannen” hävdar i breven att han visste precis vad klockan var när han gjorde sin observation av walkie-talkie-mannen därför att han var sen till ett avtalat sammanträffande.

Mannen är lång med mörkblont rakt hår och skäggstubb. Han ser ”svensk” ut, men han talar ett främmande språk. Det låter som holländska eller schweizertyska. En replik går att snappa upp: ”Das auto! Das auto!”

Det är i stort sett det hela. Vittnet observerar ingenting som tyder på att ett mord just ägt rum bara en bit därifrån. Men det han berättar om är förstås mycket nog ifall uppgifterna är korrekta.

I går morse, torsdag den 26 februari, gick Radio Västerbotten ut med ett långt reportage om Skelleftehamnsmannen och avslöjade att det socialdemokratiska kommunalrådet i Ånge Sten-Ove Danielsson tror att han vet identiteten på den hemlighetsfulle brevskrivaren. Det var, menar Danielsson, med stor sannolikhet en arbetskamrat till honom. Vid tiden för mordet arbetade Sten-Ove som tågmästare, konduktör, vid SJ. I resrutterna ingick det att han kom till bland annat Stockholm och Skelleftehamn. Och det slog honom: brevskrivaren har inte bara hävdat att han var i Stockholm under mordkvällen. Han hade också lagt sitt första brev till Palmeutredarna på lådan i Skelleftehamn där det var poststämplat den 5 mars, knappt en vecka efter mordet.

Det kunde inte ha varit många människor, tänkte Sten-Ove Danielsson, som varit i Stockholm den 28 februari och i lilla Skelleftehamn den 5 mars. Men en tågmästare med ungefär samma schema som han själv skulle kunna ha varit det – ”Skelleftehamnsmannen” kunde alltså vara en kollega. Och när Sten-Ove kontrollerade saken fann han att datum och platser stämde med en arbetskamrats schema.

Sten-Ove närmade sig försiktigt samtalsämnet med kollegan men denne nappade inte. Om det var han som skrivit breven så hade han bestämt sig för att tiga.

Åren gick och till sist bestämde sig Sten-Ove Danielsson för att höra av sig till Palmeutredarna. Vore det inte lämpligt att de kontrollerade om det var hans gamle kollega skrivit breven? Första gången han tog kontakt med utredningen var 1999, minns han. Det ledde inte till något, så han hörde av sig igen ett par gånger till – med samma brist på resultat.

Ytterligare några år gick och den gamle kollegan avled. Och därmed kunde det förefalla som om det var nära nog omöjligt att få bekräftat om det var denne som hört av sig till Palmeutredarna.

Men så hösten 2010 läste Sten-Ove min då nyutkomna bok ”Mordgåtan Olof Palme”. Särskilt stannade han upp inför ett avsnitt om walkie-talkietipsen i Palmeutredningen där det också stod en del just om ”Skelleftehamnsmannen”. Bland annat återgav jag vad den då pensionerade Palmeutredaren Thure Nässén berättat för mig, att han varit uppe i Norrland för att försöka spåra brevskrivaren utifrån de uppgifter som fanns i breven. Han hade också haft tillgång till en inspelning av ett telefonsamtal till utredningen. Och Palmeutredarna arbetade efter hypotesen att mannen som hördes på inspelningen var den anonyme brevskrivaren.

När Sten-Ove Danielsson såg den uppgiften i min bok slog det honom att om han kunde få höra denna inspelning skulle det ju vara möjligt för honom att avgöra om det var hans arbetskamrats röst.

Han kontaktade mig. Och jag hörde sedan av mig till Palmeutredningen. Han hade vid den tidpunkten inte så stor lust att försöka själv sedan han gjort det flera gånger utan resultat.

Det här var under den tid då Stig Edqvist var spaningsledare. Jag fick kontakt med en av hans medarbetare som först inte hade en aning om vad det var för en inspelning. Och problemet var, fick jag veta, att de gamla band som ingick i Palmeutredningens arkiv hade lämnats bort för att digitaliseras. Men det kunde väl inte vara så illa att inspelningarna var omöjliga att nå för utredarna, undrade jag. Det svar jag fick gick ungefär ut på att det var det väl i princip inte, men att det inte gick att säga något om hur fort det skulle kunna arrangeras med en lyssning för Sten-Ove Danielsson. Jag fick inte ett direkt nej på min fråga om inte saken borde kontrolleras. Men från utredarnas sida framstod intresset som ganska lamt.

Månaderna gick och ingenting hände. Till sist tröttnade jag på att göra påstötningar. Och i sanningens namn undrade jag om långsamheten i hanteringen hade att göra med att man i Palmegruppen fortfarande hade kvar en del av den inställning som varit mycket markerad under Hans Ölvebros tid som spaningsledare, alltså vid den tid då huvuddelen av spaningsinsatserna hade handlat om Christer Pettersson alternativt någon annan ensam gärningsman.

Utredare med den inställningen hade förstås inte så mycket intresse för observationer av walkie-talkies, det var ju lätt att förstå. Är det något en ensam gärningsman inte behöver så är det väl en kommunikationsradio.

Exakt hur långt Ölvebro hade gått i att att avfärda dessa spaningstips framgår i en intervju jag gjorde med honom i april 1991. Vi kom bland annat in på walkie-talkieiakttagelserna. Ölvebros kommentar var:

”De här uppgifterna finns i utredningen, men det finns en förklaring till varför de kommit till. Det finns nämligen inte en enda iakttagelse av en walkie-talkie innan Holmér går ut och säger att han är intresserad av walkie-talkies.”

Det Ölvebro syftade på var att Holmér tog upp ”Skelleftehamnsmannen” på en presskonferens och efterlyste ytterligare information som skulle kunna skapa klarhet om den observationen. Ölvebros kommentar:

”Folk vill hjälpa till, överhjälpa så att säga. De vill gärna lämna sådana uppgifter som de tror ska passa in i det stora hela.”

Och han förtydligade med ett exempel: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.”

Det där med att det inte kommit in några spaningstips om walkie-talkies till utredningen före ”Skelleftehamnsmannens” brev var en ren felaktighet. Granskningskommissionen skriver visserligen något som vid hastigt påseende kan låta likartat, nämligen:

”Skelleftehamnsbrevet” är den enda till synes relevanta observation av walkie-talkies från mordplatsens närhet som inrapporterats innan observationer av detta slag efterfrågades av utredningen.

Men vad menar kommissionen med ”till synes relevant”? Det är en bedömningsfråga och där får man bara gissa. I vilket fall medger kommissionen att det faktiskt kommit in ”en handfull” walkie-talkietips innan spaningsledningen berättade om ”Skelleftehamnsmannen”. ”En handfull” är, hur man än vrider och vänder på saken, något helt annat än ”inte en enda iakttagelse”, den formulering som Ölvebro använde.

Alldeles oavsett att Ölvebro tänjde en bit på sanningen hade jag lite svårt att smälta hans ointresse för walkie-talkietips. I Ölvebros argumentering lät det nästan som särskilt suspekt att det kommit in så många vittnesuppgifter om just detta, som om själva mängden automatiskt var ett tecken på att människor suggererats att se eller tro att de sett något som inte fanns där. En mer okomplicerad tolkning är väl annars att om många människor påstår sig ha sett en sak så är det väl ganska troligt att den funnits där.

Det ska tilläggas att ett antal av dessa walkie-talkievittnen låtit sig intervjuas av journalister. Och den generella bilden man kan få är att de över lag är trovärdiga, sakliga och sansade. De berättar vad de anser sig ha sett utan att ha några synliga förhoppningar om att kunna få ut några fördelar av att ha lämnat sina vittnesmål och utan, som det verkar, att frossa i överdrifter.

Men mina erfarenheter av hur den nya Palmegruppen under Dag Andersson fungerar är att den öppet och fördomsfritt tar till sig nya uppgifter. Och när jag nyligen kontaktade utredarna och frågade om de hade några planer på att låta Sten-Ove Danielsson lyssna på inspelningen så dröjde det inte länge innan de kontaktade honom och började planera för den lyssning som han väntat på i mer än fyra år.

Det var en glädjande nyhet för mig – och givetvis för Sten-Ove också. Men för min del hade jag inga planer på att ge offentlighet åt saken innan han hade fått lyssna. Nu hade en journalist på Radio Västerbotten, Olov Antonsson, hittat en gammal tidningsartikel där jag visade intresse för ”Skelleftehamnsmannen”. Han tyckte att det gamla nästan bortglömda vittnesmålet med klar anknytning till sändningsområdet kunde vara värt att belysa i ett radioinslag inför 29-årsdagen av Palmemordet. Genom mig fick Olov Antonsson kontakt med Sten-Ove Danielsson som valde att berätta om att Palmeutredarna planerade för att han snart skulle få höra inspelningen.

Det var en nyhet som snabbt fångades upp av bland annat kvällstidningarna. Och de inhämtade raskt kommentarer från Leif GW Persson, precis som de brukar göra i sådana sammanhang. Han reagerar rejält över uppgifterna. Till Aftonbladet säger polisprofessorn: ”Om detta är sant, då jävlar är det tänka om som gäller. Det ställer allt på huvudet.”

Och så är det ju. Walkie-talkietipsen har varit mer eller mindre borta från utredningsarbetet i många år därför att det inte går att förena med den ensamme gärningsmannen. Och det har inte heller gått att oförargligt förklara dem med att den ena eller andra myndigheten skulle ha bedrivit en normal rutinoperation i trakterna runt Sveavägen, något utan minsta relation till mordet.

Därför har det varit lättast att helt enkelt ignorera dem. Det man inte pratar om finns ju liksom inte.

Men kanske är den tiden över nu. För alldeles oavsett om vi kommer att få klarhet om Skelleftehamnsmannen eller inte så är frågorna ställda igen.

Annonser

Fiktion och verklighet om en hotad välfärd

photogen_buf203

NU ÄR SVERIGE ENSAMT med att tillåta privata ägare att göra vinster på skolor som finansieras med skattemedel.

Tills i dagarna har samma system gällt också i Chile. Det infördes under under general Pinochets diktatur – den som närmast kan beskrivas som ett nyliberalt ekonomiskt experiment under vapenhot – men detta speciella skolsystem har alltså överlevt militärjuntan med många år. Under årens lopp har de chilenska utbildningsanstalterna gett rejält klirr i kassakistorna till ägarna, men för de stackars eleverna har det fungerat så illa att landets senat till sist beslutat sig för att säga stopp.

Det kunde ha gått fortare att få bort eländet, kan man tycka – Pinochet avgick 1990. Men när en gång ett system som ger extra privilegier åt de rika och mäktiga införts brukar det kunna ta tid att återgå till de mer normala förhållanden som rådde tidigare.

I Sverige är det fortfarande privatisering av välfärden som gäller – trots att opinionsmätningar visar att de allra flesta är negativa. Och löftena från Löfvénregeringen om att åtminstone överväga att ändra på den saken ter sig för närvarande ännu vagare än förut. Det är som marknadens anonyma aktörer automatiskt väger tyngre än väljarnas åsikter.

Just detta är också det underliggande temat i min kriminalroman ”Maktens mörka korridorer”. Det har varit ont om traditionella recensioner. Men den pensionerade läraren Lennart Wallster skriver ett debattinlägg om boken i tidningen Östra Småland och konstaterar att han skulle ha avfärdat intrigen som ”osannolik” om han inte i samma veva läst Daniel Suhonens reportagebok om utmanövrerandet av Håkan Juholt. Nu drar han slutsatsen att böckerna egentligen handlar om samma sak, om hur vi närmar oss en framtid där politiker och toppar i näringslivet gemensamt arbetar för att allting ska bli till salu. Han skriver: ”Ju mer jag läser av Walls bok ju mer får jag en känsla av att det är Suhonens bok jag läser och när jag läser Suhonens bok får jag en känsla av att det är Walls bok.”

Bokbloggen ”Mest Lenas godsaker” har också recenserat ”Maktens mörka korridorer” och ger omdömet: ”en otroligt spännande och intressant kriminalroman”. Bloggaren Lena är också intresserad av det bakomliggande samhällstemat och kommenterar: ”På sättet att diskutera sig fram till saker och ting tycker jag att man märker att författaren skriver facklitteratur i vanliga fall(absolut ingen nackdel)”. Hon konstaterar att handlingen utspelas i ”ganska långsamt tempo”, men anser att det är något som ”passar alldeles utmärkt” i den här berättelsen där, enligt denna läsare ”både storyn, skrivsättet, karaktärerna och hur författaren trappar upp spänningen är riktigt bra”.

De närmaste månaderna – när fler hunnit läsa min ganska tjocka bok – lär det väl visa sig hur många det är som håller med om de här omdömena.