DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.
Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.
Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.
I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.
Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.
Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.
Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.
Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.
Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.
Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?
Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.
Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.
Till New York Times säger han exempelvis:
”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”
O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.
Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.
Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.
Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.
Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.
Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.
Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.
Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:
Först New York Times:
Så en artikel i brittiska The Guardian.
Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.
Gunnar Walls blogg 