FN-utredare: nya bilder pekar på kulhål i Hammarskjölds plan

Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, som dödades i en mystisk flygkrasch i september 1961. FOTO: Public Domain.

FN:S UTREDNING AV Dag Hammarskjölds död går vidare, om än långsamt. Och för varje steg skärps frågorna om vad som egentligen hände den där natten utanför Ndola, i dåvarande Nordrhodesia, september 1961.

Den tidigare chefsdomaren Mohamed Chande Othman från Tanzania har i tre år för världsorganisationens räkning undersökt omständigheterna kring flygkraschen så Hammarskjöld dödades. Orsaken till Othmans uppdrag är en rad omständigheter som pekar på att FN-planet utsattes för ett attentat – det handlar om uppgifter som tidigare antingen varit okända eller som bara viftats undan.

Othman har nu publicerat en färsk rapport som innehåller nya rön från hans arbete. FN:s generalsekreterare António Guterrez har ställt sig bakom rapporten och manar generalförsamlingen att också göra det.

Saken har tagits upp i nyhetsrapportering från bland annat Dagens Nyheter (betalvägg), SVT och Washington Post (ett fåtal gratisartiklar är tillgängliga utan prenumeration).

I rapporten pekar Othman på argumenten för att Hammarskjölds död kan vara följden av en attack och anser att saken måste utredas vidare. Och han manar också vissa utpekade regeringar att redovisa den information de kan ha i ämnet: USA, Ryssland, Storbritannien och Sydafrika.

Bland annat pekar han på vikten av att undersöka bakgrunden till hittills okända fotografier som tycks visa kulhål i flygplansvraket.

Dessa foton har tillställts Othman av Mathias Mossberg som utsetts som särskild svensk utredare som ska bistå FN i frågan om Hammarskjölds död. Mossberg har tidigare varit huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning Perspektiv på ubåtsfrågan och 2002 års säkerhetspolitiska utredning Fred och Säkerhet. Han har även skrivit en uppmärksammad bok om ubåtsincidenterna, I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Jag intervjuar för övrigt Mossberg om ubåtarna i min bok Huvudet på en påle.

I Huvudet på en påle liksom i min tidigare bok Konspiration Olof Palme går jag också igenom frågorna kring Hammarskjölds död och beskriver vad som ligger bakom att FN för några år sedan återupptog utredningen av flygkraschen.

Frågan om vad som ändade generalsekreterarens liv är minst sagt laddad. Hammarskjöld var en modig och kontroversiell person och spekulationer om att hans död inte var en olyckshändelse har funnit i debatten redan från början. Om Hammarskjöld verkligen blev mördad leder spåren direkt in i det kalla kriget och hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Frågeställningar om vilka som i så fall kan ha varit inblandade har främst handlat om USA, Storbritannien, Belgien och den dåvarande sydafrikanska apartheidregimen.

Ifall det visar sig att Hammarskjöld föll offer för ett planlagt attentat skulle det förstås påverka vår förståelse av hela 1900-talets historia. Mord på FN:s generalsekreterare är av naturliga skäl ett brott som ingen stat vill förknippas med.

Lås också gärna denna kritiska artikel från PassBlue, en digital publikation med fokus på kritisk granskning av FN. Temat är att världsorganisationen dragit benen efter sig i Hammarskjöldsutredningen.

Och här, slutligen, är en artikel om anhöriga till dem som dog i flygkraschen. De har fått leva med sina frågor under de många år som gått. Och de har också fått konfronteras med ofta upprepade påståenden om att det var besättningen som helt enkelt gjorde fel och själva orsakade haveriet.

 

Annonser

En av mina vänner blev ruinerad och fick sju års fängelse – hur kunde det hända?

IT-konsulten Magnus Gruvén, blev offer för en bedrägerihärva och sitter i dag i spanskt fängelse medan de som lurat honom går fria. På bilden, tagen när han ännu är i frihet, vet han inte vad som väntar honom. FOTO: Privat.

”DET ABSOLUT VÄRSTA fallet jag sett”.

Så uttrycker sig en utredare på polisens nationella IT-brottscentrum.

Det handlar om ett bedrägeri i mångmiljonklassen. Det utvalda offret blev av med alla sina tillgångar och satte sig sedan i skuld i hopp om att få tillbaka sina pengar och i bästa fall också de summor han från början blivit utlovad.

Men det är inte det som är det värsta.

När det inte gick att klämma mer pengar ur honom blev han lurad att smuggla fem kilo kokain åt de anonyma brottslingar som förstört hans liv.

Spansk polis tog honom. Efter ett år i häkte har han nu dömts till sju års fängelse och en miljon euro i böter.

Han heter Magnus Gruvén. Journalisten Kim Malmgren på Expressen berättar hans historia i en lång och läsvärd artikel.

TILLÄGG: Den digitala versionen av artikeln var ursprungligen tillgänglig för alla, men har under fredagen klassats om till Expressen Premium (som kostar pengar men har en gratis provmånad). Artikeln förekommer också i papperstidningen fredagen den 4 oktober.

Fallet berör mig personligen. Magnus är en av mina gamla vänner sedan 70-talet och jag känner honom som en genomhygglig person med ett ordnat liv och stabil ekonomi. Han hade ärvt och sparat pengar och bodde i en villa med strandtomt på Ekerö. Han var IT-konsult, mycket kunnig och mycket efterfrågad.  Vänner hjälpte han utan att ta betalt, han offrade sin fritid utan att tänka på sig själv. Jag var för egen del hemma hos Magnus med min dator ibland när den krånglade och var mycket glad över att ha en sådan vän.

Jag har under åren skaffat mig en del kunskaper om bedrägerier, ett ämne som går igen i flera av mina böcker. Hade jag vetat vad Magnus fastnat i kunde jag ha talat allvar med honom innan det gått så långt. Förhoppningsvis hade han lyssnat.

Men när jag fick veta vad han hamnat i var det för sent.

Jag förstår att det just var hans genomhygglighet som gjorde hela upplägget möjligt för dem som hittat honom. Magnus blev lockad med ett erbjudande om att ta emot ett mycket stort arv från en okänd kvinna. Han fick beskedet att han var utvald för att han var en så god person. Med pengarna skulle han kunna hjälpa andra.

Det där var precis rätt sätt att nå fram till någon som Magnus.

Han har i efterhand berättat att han hörde varningsklockorna, men att han ändå inledde en kontakt. Det räckte. Snart hade han blivit lockad till Bryssel och Dubai för att träffa kostymklädda män som till och med visade upp en väska med pengar som smakprov på vad han snart skulle få.

Det var av allt att döma folk som visste hur en slipsten ska dras.

Några pengar kom förstås inte, Magnus måste bara själv betala, om och om igen.

Till sist var han utblottad och djupt skuldsatt. Det gick rätt fort. Och det var då, enligt vad Magnus själv berättat, som han fick i uppdrag att ta med ett antal väl paketerade dokument på en flygresa. En lätt sak, kan det tyckas. Då skulle allt ordna sig.

Men det var förstås inga dokument, utan kokain.

Borde Magnus ha fattat det? Ja, det kan man tycka.

Men jag tror inte han gjorde det. I det desperata läge han befann sig var hoppet om att allt skulle ordna sig det enda han hade kvar. Han hade redan litat på dessa personer så långt att han investerat allt han hade och mer till. Varför inte lita på dem än en gång och kanske komma ur mardrömmen?

Det mänskliga psyket fungerar ofta så. Hoppet är det sista som överger en, heter det.

Jag önskar att Magnus ska hitta någon annan sorts hopp nu, ett som ska göra att han med frid i sinnet orkar med den besvärliga framtid han har framför sig.

Den här dikten av Karin Boye kommer för mig. Den har tröstat folk förr. Christer Pettersson av alla människor citerade den under Palmerättegången när han sa något om att söka tillflykt lite längre in. Det var nog rätt få av de närvarande som kände igen dikten han anspelade på. Den blir inte sämre för det.

Åter till bedrägeriet som drabbade Magnus. Visst är det lätt att häpna över hur enskilda personer kan dras in i fällor av det här slaget, även om mekanismerna är nog så sinnrika. Men minst lika häpnadsväckande är att myndigheter i Sverige och utomlands ofta verkar stå handfallna när det händer. Någon längst ner på stegen som begått en brottslig handling kan åka fast. De som är ovanför försvinner stundtals i molnen.

Ett slående exempel på det berättade Uppdrag Granskning om i veckan. (Här är en artikel om saken för den som föredrar att läsa hellre än att titta på reportaget.)

I tjugo år har en pensionerad bankman, Kurt, i Umeå lurat människor att ”investera” i något som han presenterat som säkra projekt med stor utdelning. Enligt Uppdrag Granskning har hans olika offer blivit av med omkring 100 miljoner kronor – och det chockartade är att hans verksamhet fortsätter än i dag.

En av dem som blev lurad var en kvinna i Jokkmokk. Genom sitt arbete hade hon ingång till pengar som tillhörde ett stort antal föreningar i samhället. När hennes egna besparingar var slut gick stora delar av de pengar hon kontrollerade för andras räkning till Kurts lockande projekt. Det var bland annat hockeyföreningen och ridklubben och hjärt- och lungsjukas lokalförening som länsades på stora delar av sina tillgångar. Tanken från hennes sida var att hon skulle få tillbaka pengarna snart och så skulle allt vara bra igen. Så blev det inte. Hon avslöjades och dömdes till fängelse.

Men bankmannen Kurt fortsätter som förut än i dag. Av programmet framgår också att han har en samarbetspartner, Mikael, som nyligen visat sig ha haft råd att investera för att starta ett antal företag. Och kanske finns det fler än dessa två män som ingår i nätet. Det borde gå att utreda. Men det har hittills inte skett.

Det utförs ständigt många, många bedrägerier av den här typen – hänsynslösa brott som mer eller mindre krossar människoliv. Statistik? Det är svårt det. I åtskilliga av fallen tiger offren stilla, så det finns ett okänt mörkertal. Ofta är det just att offren själva lurats att begå en olaglig handling som gör att saken alls blir känd.

Och inte ens när det finns uppenbara trådar att följa, trådar som leder till de riktiga skurkarna kan man vara säker på att polisen gör det. Det är vad fallet med Kurt som skildras i Uppdrag Granskning visar.

Och om inte polis och åklagare ingriper kan verksamheten ostört rulla vidare – med nya offer som står och väntar.

Det handlar alltså inte bara om tragiska personliga problem för dem som drabbas. Det pekar också på uppseendeväckande brister i svenskt – och internationellt – rättsväsende.