Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

Första delen av ljudboksversionen av Mörkläggning – släpps 17 februari.

SNART FINNS MIN FÖRSTA PALMEBOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet även ute som ljudbok.

Den kommer ut lagom till den första årsdagen av Palmemordet som kännetecknas av något mycket speciellt: det finns inte längre någon polisutredning av fallet.

Boken kom i höstas i ny upplaga på Bokförlaget Kärret, inbunden med skyddsomslag i ett band och med ett nyskrivet förord. Och i det nya förordet heter det apropå Krister Peterssons beslut från i somras:

Slutet på utredningen var en logisk konsekvens av dess början. Det var ett mord som helt enkelt var för känsligt för att utredas på riktigt.

Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

Och den märkliga inställningen är sannerligen inte något nytt från de myndigheter som ansvarat för att klara upp dådet mot statsministern. Mörkläggning visar med all önskvärd tydlighet att utredningen särskilt under de första åren präglades av ambitionerna att snabbt avsluta ärendet med den ena improviserade lösningen efter den andra.

Det är Bonnier Audio – som också gett ut mina andra ljudböcker – som nu satsar på en ljudboksupplaga av denna min kanske viktigaste Palmebok.

Fjärde delen av Mörkläggning – den delen är ute den 22 februari.

Mörkläggning belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden 1998 och mottogs mycket väl av recensenterna. Så här skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet:

En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.

Och i Dagens Nyheter skrev Lars Linder:

Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.

Ganska snabbt efter utgivningen av den nya upplagan fick jag och förlaget ta del av önskemål om en ljudbok. Men en ljudbok av det här omfånget kräver många timmars arbete även av en professionell inläsare och det är ingen liten satsning för ett mindre förlag. Därför är det glädjande att en stor aktör som Bonnier Audio tagit sig an ljudboksutgivningen av Mörkläggning. Och särskilt roligt för mig är det att samma inläsare som läst in ett antal av mina andra titlar, Per Juhlin, åtagit sig att läsa in även denna bok.

Mörkläggning är ett verk på 1 000 sidor. Som ljudbok är boken uppdelad i åtta delar, var och en lika lång som en vanlig bok. Den första delen, Mordet, makten och lögnen, släpps den 17 februari. Och sedan släpps ett avsnitt om dagen (med paus för lördag-söndag) till och med den 26 februari.

Mörkläggning som ljudbok finns att köpa i nätbokhandeln men är också tillgänglig på prenumererade streamingtjänster som Storytel och Bookbeat.

Namnen på de olika delarna är:

  1. Mordet, makten och lögnen
  2. Holmérs två stora spår
  3. Säpos hemliga buggningar
  4. Ebbe Carlsson dyker upp
  5. Ebbe Carlsson vid rodret
  6. Ebbe Carlssons fall
  7. Utpekandet av Christer Pettersson
  8. Det som inte fick utredas
Så här ser den nya upplagan av den tryckta versionen av Mörkläggning ut. Den är inbunden med skyddsomslag, 981 sidor + 24 sidors nytt förord.

Den som vill ha boken i tryckt version hittar den hos välsorterade bokhandlare och förstås i nätbokhandeln. Det rekommenderas för alla som hellre läser än lyssnar och särskilt till den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet: den fysiska boken har ett omfattande och mycket användbart register.

Och inte minst den som använder en streamingtjänst – och inte betalar extra för att lyssna på Mörkläggning – har ju anledning att fundera över om kanske det bästa är att ha båda varianterna till hands.

Sista delen av Mörkläggning som ljudbok. Ute 26 februari.

Nya dokumentären om Stig Engström – sevärd men väcker flera invändningar

Stig Engström – utpekad som gärningsman av Palmeåklagaren Krister Petersson. En ny SVT-dokumentär granskar anklagelsen. FOTO: Polisen

VECKANS BROTT, Sveriges Televisions populära kriminalprogram, har gjort rätt mycket för att hjälpa Krister Petersson att lansera sin avslutning av Palmeutredningen.

Det var där han plötsligt kom med sitt sensationella besked, att han skulle lägga fram en lösning inom några månader. Och den journalistik om Palmemordet som redaktionen ägnat sig åt har i stor utsträckning gått ut på att lyfta fram samma teori som Petersson framfört, att det var Stig Engström som sköt statsministern.

Men nu har alltså Lasse Lampers från just Veckans Brott-redaktionen gjort en dokumentär, ”Palmemördaren” som enligt förhandsinformationen skulle ge ett annat perspektiv. Citattecknen kring filmens namn var medvetet ditsatta.

Redan direkt efter Krister Peterssons presskonferens hade Lampers redovisat vad han själv beskrivit som ”stor besvikelse” över att åklagarens presentation var så tunn.

Och tidningsskriverier inför den nya dokumentären har just handlat om att han är tveksam till Krister Peterssons slutsats. I Expressen citerades han för en vecka sedan: ”Det är en film om tvivel.”

Tvivel är just vad väldigt många människor känt efter Peterssons nedläggning av utredningen – inte minst utbildade och respekterade jurister som ibland varit mycket skarpa i tonen. Desto mer anmärkningsvärt har det varit att Åklagarmyndigheten konsekvent sagt nej till att överpröva Peterssons beslut och att vice riksåklagaren nyligen i ett svar till JO direkt backade upp det kontroversiella utpekandet av Engström.

Den som följer den här bloggen har kunnat ta del av allt detta.

Vad kan då sägas om den nya dokumentären?

Rätt mycket, faktiskt. Den som följt min blogg de senaste dagarna har redan kunnat ta del av ett antal kloka och snabba kommentarer om filmen. Vad jag skriver nedan är delvis inspirerat av sådant som flera av er redan har nämnt. Tack för det!

Det första som jag tycker ska sägas är att ”Palmemördaren” definitivt fungerar som en välgjord ingång till debatten om Krister Peterssons nedläggningsbeslut. Och den som har trott att Peterssons utpekande av Engström var mycket väl övervägt bör ha fått sig en och annan tankeställare.

Det finns nämligen en hel del i dokumentären som är av direkt intresse i det sammanhanget. Det gäller till exempel intervjuerna med grannen Sten Fylkner och med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den av Engströms vänner som gått under beteckningen ”vapensamlaren”.

För Fylkner är Stig Engström omöjlig som statsministermördare, inte minst eftersom han inte var någon Palmehatare. Och Fylkner menar också att Engström var en sådan person att om han av någon anledning begått en så extrem handling hade han inte kunnat hålla tyst om det efteråt.

Glaser Rydberg beskriver med övertygande detaljer Engström som en varm människa som fanns där under hennes uppväxt, en som ville göra andra glada.

Som vi vet har det funnits spekulationer om att det var ”vapensamlaren”, hennes far, som i all hast lånat ut sin egen registrerade magnumrevolver till Engström så att denne skulle ha någonting att skjuta Palme med. Men  Glaser Rydberg säger med engagemang att en sådan misstanke bland annat förutsätter att hennes far skulle ha varit tämligen ointelligent: mordvapnet hade ju direkt kunnat spåras till honom om Engström åkt fast.

Värd att lyssna på är också hennes beskrivning av vad hon fått höra från Engströms 83-åriga före detta hustru.

Dagen före presskonferensen hade enligt Glaser Rydberg en eller två poliser från utredningen dykt upp hos exfrun och sagt att de nu tänkte namnge Engström som misstänkt mördare. ”Men med tillägget då att det här var hennes sista chans att berätta sanningen.”

Engströms före detta maka hade inte haft något mer att berätta än tidigare, det vill säga ingenting som gav stöd åt Krister Peterssons utpekande. Men beskrivningen av vad hon utsattes för är oroande, det låter som om hotelser och provokationer varit en del av arbetet på att skrapa ihop bevisning mot Engström. Och det låter förstås också som om Palmeutredarna känt en viss desperation inför den stundande presskonferensen: de skulle lägga fram en lösning men de hade inga bevis. I alla fall det där sista vet vi ju är i överensstämmelse med verkligheten. Bevis var just vad de inte hade.

Av intresse i dokumentären är också advokaten Johan Erikssons kritiska kommentarer till Peterssons anklagelser.

Filmen är dessutom snyggt gjord, vilket väl är vad vi kan vänta oss när det gäller dokumentärer på SVT. Bild- och ljudklipp från arkiven ger en väl fångad närvarokänsla som suger oss in i händelserna både på mordplatsen och i den följande utredningen.

Spännande – och nya för mig – var några korta ljudklipp hämtade från polisens inspelningar av mötena i Holmérs spaningsledning. De illustrerade att Engström inledningsvis väckt en del funderingar i Palmerummet. Men det finns också en passus från slutet av 1986 där Holmér är mån om att få bort Engström från dagordningen utan att åklagarna märker något.

Det är spännande att höra de autentiska rösterna, lite grann som om vi var där.

Nu vet vi i och för sig sedan förut att Engström förekom i den tidiga spaningsledningens funderingar. Holmér hade till och med gett honom öknamnet ”elefanten”.

Men här insmyger sig ändå en fråga: ger verkligen dokumentären rätt proportioner på utredarnas intresse för Engström månaderna efter mordet?

Den som ser den och inte vet något om utredningen under Holmér kan lätt få intrycket att det i stort sett bara var Engström och PKK som var de konkreta spår som diskuterades i spaningsledningen.

Så var det faktiskt inte.

Det helt dominerande spåret under de första månaderna var 33-åringen, Victor Gunnarsson. Denne lyser påfallande med sin frånvaro i Lasse Lampers dokumentär. Och då ska vi ändå påminna oss att det till och med gick så långt att Gunnarsson satt anhållen under Palmes begravning. Holmér hade hoppats att åklagaren K G Svensson skulle försöka få honom häktad, men Svensson drog i sista stund slutsatsen att bevisningen inte höll. Det blev inledningen till en dramatisk konflikt mellan Holmér och Svensson, en konflikt som slutade med att den senare avgick i maj 1986 sedan han avfört Gunnarsson som misstänkt Palmemördare. Vid det laget hade Holmér redan kommit långt i förberedelserna på att lansera PKK-spåret – och därför tog han inte strid om att driva utredningen mot Gunnarsson vidare.

Nu fanns det för all del ett antal andra spaningstips som väckte visst intresse bland Holmérs medarbetare samtidigt som Gunnarsson var på tapeten.

Konstigt hade det varit annars med tanke på strömmen av information som kom in till polisen. Enligt vad Hans Holmér själv berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! (kapitel 26) sitter han den 14 maj 1986 – alldeles innan han får del av det spaningstips om en vapenförsäljning som blir central i hans PKK-spår – och går igenom statistik kring utredningen. Det har då hållits 9 062 polisförhör, det finns över 24 000 spaningsanteckningar varav över 14 000 handlar om konkreta personer och nästan 2 500 handlar om vapen.

Frågan är dock vad det var i allt detta som på något påtagligt sätt väckte polisens intresse. Fanns Engström med i det sammanhanget?

Låt oss titta på Juristkommissionens genomgång av spaningsarbetet under Holmérs tid.

Juristkommissionen var den första av de tre statliga kommissioner som granskade utredningen. Den kom 1987 med ett betänkande i två delar, de kan hämtas här och här.

Del 1 handlar om de första timmarna efter mordet medan del 2 handlar om spaningarna under perioden 1 mars 1986 till 4 februari 1987, det vill säga Holmérperioden.

I del 2 hittar vi en övergripande beskrivning av de spår och spaningsuppslag som var aktuella under den tiden, se sidorna 52-74.

Det handlar framför allt om Gunnarsson och PKK, men det finns också ett kortare avsnitt som går under rubriken ”Övrigt” och som handlar om andra spaningsuppslag. Här nämns tips om poliser och observationer av walkie-talkies. Men faktiskt inte ett ord om Stig Engström.

I dokumentärens avsnitt om vad som sagts om Engström i Palmerummet finns, som nämndes, en extra intressant passus från slutet av 1986. Holmér är då orolig för att åklagarna ska intressera sig för Engström och vill få bort honom från utredningen.

Det är en fascinerande detalj. Men jag tror det är viktigt att tolka även den i sitt sammanhang. Holmér var då fullt upptagen med att förbereda det stora tillslaget mot PKK-kretsen, det som skulle bli kronan på verket i hans långa planering. Han visste att åklagarna var skeptiska till PKK-spåret och att en central invändning från deras sida var att det saknade tydlig anknytning till observationerna från Grand och mordplatsen. Han ville därför inte ge dem tillgång till någonting annat som hade en sådan anknytning, något som de kunde fokusera på och som skulle kunna bromsa hans egna planer.

Frågetecknen kring Engström var förstås en sådan infallsvinkel. Men det fanns många andra. Och de korta klippen från spaningsledningens kommentarer om just Engström, utplockade ur många timmars inspelade diskussioner om allt möjligt, riskerar att ge denne grafiker från Skandia en större roll i den tidiga utredningen än vad han av allt att döma hade.

Just det här avsnittet ger mig känslan av att Lasse Lampers helt enkelt fallit för frestelsen att skriva om historien lite grann för att passa anslaget i dokumentären, ett anslag som ungefär kan beskrivas som att det finns mycket som pekar på Engström som mördare – och att dessa omständigheter också väckte stort intresse i den tidiga spaningsledningen – men att det samtidigt finns annat som pekar på hans oskuld.

Och nu är det dags att fördjupa kritiken. Det finns nämligen annat i dokumentären som ger intrycket av att Lampers letat efter komprometterande uppgifter kring Engström – kanske för att hålla spänningen uppe, kanske för att ge filmen en ansats av objektivitet. Varken det ena eller andra behöver vara fel. Men jag tycker att Lampers i sitt letande gjort det alltför lätt för sig när det gäller både faktakontroll och kritiska reflektioner.

Jag ska ge ett par exempel på det.

För det första: i dokumentären heter det att ingen sett Engström på brottsplatsen efter det att mördaren försvunnit.

Det där har ju varit en viktig punkt för Peterssons case. Och det är lätt att förstå varför. Om vittnen sett Stig Engström befinna sig vid Dekorima minuterna närmast efter gärningsmannens flykt skulle ju saken vara klar. Då kan han ju inte ha varit mördaren.

Och det leder till frågan: fanns det verkligen inga sådana vittnen?

Innan vi kommer till ett svar på den saken måste vi förstå förutsättningarna: oavsett om vi tror på Engströms egen berättelse eller på åklagaren Peterssons utpekande är det en och samma förutsättning som gäller. Och det är att Engström var ensam på platsen: till skillnad från många andra var han inte där i sällskap med någon annan. Låt oss också tillägga att inget heller har kommit fram som pekar på att han var personligt bekant med något av de kända vittnena från Dekorimahörnan.

Det betyder att vi inte kan förvänta oss en okomplicerad identifiering, alltså någon som till exempel skulle kunna säga: ”Ja, visst var Stig där. Jag kom dit med honom.” eller ”Just det, jag träffade på min gamle kompis Engström i samband med att ambulansen kom till platsen.”

Vi måste också förstå att även om Engström var på plats efter mordet så fanns det annat som rimligtvis måste ha varit mer i fokus för de övriga som fanns där: den skjutne Palme, Lisbeth, ambulanspersonalens och polisens insatser.

Problemet är dessutom att polisen inte genomförde några som helst systematiska förhör med vittnena från platsen om vilka andra vittnen de sett. Det blev med andra ord lite slumpmässigt ifall uppgifter som bekräftade andra vittnens närvaro kom med i förhören eller inte.

Men nu kommer det verkligt intressanta.

Trots dessa reservationer, sådant som gör att vi inte skulle kunna dra några säkra slutsatser även om ingen sade sig ha sett Engström, kan vi nämligen ändå konstatera något spännande.

Tvärtemot vad som påstås i dokumentären finns det faktiskt uppgifter från två vittnen, Jan A och Leif L, som båda ger stöd för att en person som tycks vara Engström var där minuterna direkt efter mordet.

Det ska tilläggas att Jan och Leif var bland de första vittnena på platsen. De kom dit tillsammans och det var Leif som från sin biltelefon försökte få kontakt med polisen för att larma om mordet, dock utan att få något svar.

Jan A säger när han vittnar i tingsrätten att han talade med en äldre man i keps redan innan polisen kom till mordplatsen. Se sid 8f i förhörsutskriften. Han har dessutom redan tidigare i en fotovisning tyckt sig känna igen just Engström som den personen, se sidan 3 i denna PM från Palmeutredningen.

Leif L säger för sin del i tingsrätten att han såg en man med keps och lång rock och handväska som sprang in i gränden i ett skede när polisen kommit till platsen. Se sid 19ff i förhörsutskriften. Det stämmer väldigt väl med Engströms egen berättelse om hur han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem information som de kunde ha missat.

Det kan givetvis diskuteras hur säkra vi kan vara på att dessa vittnens uppgifter är korrekta. Samma sak gäller ju alla andra vittnesmål i utredningen. Vittnen kan som bekant ha fel och varken Leif eller Jan kände Engström sedan tidigare. Men uppgifterna finns alltså och de är tämligen distinkta. Ändå gav dokumentären det felaktiga intrycket att sådana vittnesuppgifter inte existerar.

Låt oss gå till det andra exemplet. I dokumentären heter det att Engström ljuger när han talar under ed i rättegången mot Christer Pettersson. Det gäller hans uttalande om att Lisbeth Palme på mordplatsen säger ”Förresten har de skjutit mig också”. För att visa att Engström ljuger presenterar Lampers i programmet en intervju med sjuksköterskan Lena Ö som då arbetade på Sabbatsberg och som blev den som tog hand om Lisbeth när hon kom till sjukhuset. Lena Ö berättar att hon fick intrycket att Lisbeth inte förstått att hon var skadad förrän Lena undersökte henne. Alltså, menar Lampers, kan Lisbeth inte ha fällt den där repliken på Sveavägen. Och alltså ljög Engström under ed om detta.

Även här tycker jag att Lampers är ute på mycket hal is.

Låt oss tills vidare lämna öppet för om Lisbeth redan på mordplatsen visste eller inte visste att hon mycket ytligt träffats av ett skott. Oavsett det finns ju möjligheten att hon var på det klara med att hon blivit beskjuten. Det förefaller ju inte så långsökt med tanke på att skottet som snuddade henne löpte längs med ryggen. Hon bör alltså ha varit till hälften vänd mot mördaren i skottögonblicket.

I så fall – även om hon inte förstått att hon faktiskt blivit träffad – kan hon ha sagt något i stil med: ”Förresten har de skjutit på mig också” i stället för det snarlika ”Förresten har de skjutit mig också”. I så fall kan Engströms möjligen felaktiga citat reduceras till ett hör- eller minnesfel.

Men låt oss inte stanna där utan dessutom titta på förhören med Lisbeth själv – något som förstås Lasse Lampers också borde ha gjort. Då ser vi något mycket intressant. Redan i förhöret den 1 mars berättar hon att hon på mordplatsen kände av skadan på ryggen i samma ögonblick som hon hörde ett skott. I protokollet heter det:  ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände att det ’brände’ till på ryggen.”

Och i förhöret som Holmér håller med henne den 25 mars står ungefär samma sak. Det smäller och hon ser att Olof faller ihop. Och så: ”Omedelbart därefter kommer det andra skottet. Hon känner en sveda längs ryggen.”

Uppgiften kommer igen även i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.

Och när hon i januari 1989 hörs av Palmeåklagarna Almblad och Riberdahl berättar hon hur hon just hört vad hon först trodde var en smällare och så står det: ”I det ögonblicket blev hon själv beskjuten”.

Med andra ord: Stig Engström säger inget annat än vad Lisbeth själv säger i upprepade förhör. Vill Lasse Lampers hävda att Engström ljög om detta så bör han i konsekvensens namn säga att Lisbeth också ljög.

En enklare förklaring – något som skulle gå väl ihop med Lena Ö:s uppfattning om saken – är att Lisbeth inte tog svedan på ryggen riktigt på allvar förrän hon kom till sjukhuset. Hon måste redan på Sveavägen ha insett att hon inte fått en skada som på något sätt hindrade henne eller som krävde omedelbar akutvård, och då kan den tillfälligt ha trängts undan från hennes medvetande.

En annan sak – kanske lite mindre viktig – som jag reagerade över i dokumentären är att den tonar ner det hänsynslösa och kategoriska utpekande som den avlidne Engström drabbats av.

I filmen heter det att det kommit två böcker och en tidskriftsartikel som ”pekar ut Stig Engström som möjlig gärningsman”. När det gäller en av böckerna, den av Lars Larsson, är det för all del en riktig beskrivning. Larsson är återhållsam med sina slutsatser och namnger inte heller Engström. Men Filterartikeln och den påföljande boken av Thomas Pettersson hämmades inte av några sådana reservationer. Engström presenterades med namn och bild och här handlade det om att formligen dunka in tesen att det var bevisat att han var Palmes mördare. Filters chefredaktör Mattias Göransson sa i samband med publiceringen: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”

Det vill säga: budskapet var inte att det fanns besvärande omständigheter för Engström. Enligt Filters privat hopsnickrade domstol var han helt enkelt mördaren. End of discussion.

Det här är ingen obetydlig detalj. För mycket talar för att Filters aggressiva – och illa underbyggda – utpekande av Engström direkt banade vägen för Krister Petersson. När åklagaren på sin pressträff hängde ut den försäkringsanställde grafikern för hela världens blickar kunde han luta sig mot att någon annan redan gjort samma sak. Steget var liksom inte lika stort som det skulle ha varit annars.

Väl medveten om svagheten i bevisningen kastade Krister Petersson förstås in sina brasklappar om att han i och för sig inte hade ett material som räckte till ett åtal. Det var kanske en förtrolig blinkning åt andra jurister som snabbt skulle se luckorna i hans presentation. Men hur många i allmänheten förstod sådana subtiliteter när han samtidigt lade ner mordutredningen med hänsyn till att den misstänkte var död?

Vad jag tycker att vi kunde se var alltså en dubbel skandal där den första halvan var Filters obekymrat kategoriska utpekande och den andra var Peterssons lite hummande surfande på det. Det var, som jag ser det, två delar av en obehaglig häxjakt och det hade förtjänat att belysas, inte att slätas över.

Min kanske viktigaste kritik av dokumentären gäller ändå något helt annat.

Den handlar om att en av de centrala invändningarna mot teorin att Engström skulle vara mördaren helt enkelt kommer bort: att det faktiskt inte finns något trovärdigt scenario som förklarar hur han skulle kunna ha skjutit Palme.

Jag talar alltså om det som brukar kallas gärningsbeskrivningen.

Krister Petersson duckade på den punkten i sin framställning från i somras. Han överlät i stället åt dem som lyssnade att själva försöka tänka sig hur den försäkringsanställde grafikern skulle ha kommit på tanken att skjuta statsministern denna kväll, hur han skulle ha fått tag i ett vapen, hur han kom ut i rätt ögonblick för att utföra sitt dåd, varför han sedan hängde kvar i området efter mordet och till och med återvände till Skandia – och så vidare.

Var och en av dessa aspekter av teorin om Engström som gärningsman är översållad med problem.

Det har förstås förekommit försök att hitta lösningar på dessa frågor. Entusiaster har presenterat olika yviga spekulationer kring hur dådet kunde ha gått till. Men dessa spekulationer motsäger ofta varandra och ingen av dem är särskilt övertygande. Därför har heller ingen av dem vunnit i debatten bland dem som bestämt sig för att Engström var mördaren.

Skalar vi bort all sinnrik planering från Engströms sida finns förstås en i alla fall till synes enkel variant kvar, att mordet kom till genom en ren slump. Det skulle innebära att Engström – trots att ingen visste det och av okänd anledning – alltid gick omkring med ett laddat skjutvapen, att han råkade gå ut från Skandia just när Palme kom förbi, att han genast bestämde sig för att mörda statsministern, att han snabbt genomförde sitt dåd och att han på något sätt lyckades komma undan.

Men även denna story med Engström som en extremt obalanserad impulsmördare som bara råkade stöta ihop med sitt offer måste i så fall kombineras med att han sedan med djävulsk skicklighet lurade och provocerade polisen genom att upprepade gånger kontakta massmedia för att genom en detaljerad berättelse framställa sig som ett oskyldigt och samtidigt handlingskraftigt vittne.

Som sagt, detta är den enklaste varianten. Och det var kanske denna kombination av slumpscenario och psykopatisk lek med polisen som Krister Petersson i första hand laborerade med fast han inte vågade formulera det öppet. Det har vi tyvärr inte fått veta. Försiktigt nog bestämde han sig alltså för att hoppa över sådana besvärande faktadetaljer när han pekade ut Engström.

Vi kan medge att den här skissade varianten skulle vara en bra story för en deckare – och detsamma kan väl sägas om de andra, ännu mer krångliga, teorierna som anhängare av Petterssons och Peterssons teori i skuldfrågan laborerat med. När det handlar om spänningslitteratur behöver ju inte författare ta hänsyn till vare sig riktiga fakta eller sannolikheter.

I den mer krassa verkligheten finns det dock inte minsta bevis för att något av dessa scenarion skulle ha med sanningen att göra.  Och de stämmer allihop väldigt dåligt med all tillgänglig information som finns om Engström som person.

Det där sista tycker jag ändå att dokumentären hjälper oss att förstå: Engström framstår helt enkelt inte som en sannolik Palmemördare. Och det kanske till sist är filmens väsentliga värde. Det är i så fall inget dåligt slutbetyg.

Den Engström vi ser framför oss när vi tittar på Lampers film är en person som för all del har sina mänskliga brister. Men de är knappast värre än de som de flesta av oss går omkring med. I hans fall: en oförmåga att planera sitt arbete så att han ofta måste jobba över. En tilltagande dragning till att trösta sig med alkohol. Och en vilja att göra sig själv intressant och presentera sig i så bra dager som möjligt.

Känns det som om det är en sannolik Palmemördare vi ser framför oss?

Det skulle det förstås kunna vara om det fanns faktiska bevis. Men det gör det ju inte. Och det vi nu ser, lite tydligare än innan vi såg filmen, är en människa.

 

 

Hej då, gamla dystra 2020 – nu jobbar vi för ett bättre 2021!

Nyårsmotiv av William Balfour Ker, avbildat på omslaget av ett nummer av tidningen Life 1906. BILD: Public Domain.

SÅ GÅR DETTA ELÄNDIGA OCH KONSTIGA ÅR mot sitt slut.

Pandemin har slagit sönder tillvaron för många miljoner människor världen över, dödat många och ställt till nog så påtagliga bekymmer för de allra flesta.

Den här bloggen har trots det inte handlat om covid-19. Information och debatt om den saken har ju funnits att tillgå på många andra håll. Som vanligt har jag valt att ta upp frågor med anknytning till sådant jag skrivit om i mina böcker: rent konkret i första hand om Palmeutredningen men också mer generellt om maktutövning, rättsfrågor och nyhetsförmedling.

Och i år var det just Palmeåklagaren Krister Petersson som levererade en av de riktigt stora svenska nyheterna – en nyhet som även uppmärksammades internationellt.

Efter mer än 34 år avslutade han plötsligt det som kallats världens största mordutredning.

Det var en sensation i sig.

Och det skedde genom att han pekade ut den avlidne försäkringstjänstemannen Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Det var den andra sensationen.

Samtidigt presenterade Petersson ingenting som egentligen kan kallas bevisning.

Det var, får man väl säga, den tredje sensationen.

Summan av dessa tre sensationer kan möjligen beskrivas som pannkaka. De tog liksom ut varann. Och det är nu, ett halvår efter åklagarens märkliga presskonferens, inte särskilt många med kunskaper om fallet som anser att mordet verkligen är utrett.

Vad som skett i efterdyningarna av nedläggningsbeslutet är en annan sak, något som inte i samma utsträckning har beskrivits som en sensation, men som i längden kanske kommer att visa sig vara av mycket större betydelse än de tre nyss nämnda aspekterna av händelseförloppet: stora delar av utredningen har till sist blivit tillgängliga för allmänheten. Och mycket mer kommer rimligtvis att bli offentligt.

Mycket av det som lämnats ut finns att läsa på den växande internetsidan Palmemordsarkivet.se

Och den ökande tillgången på information om utredningen lär garantera att den uppmärksammade podden Palmemordet – nu uppe i 263 avsnitt – kommer att fortsätta länge än, med presentationer av spännande och garanterat okänt material.

Här är WordPress sammanställning över antalet besök och besökare på den här bloggen – år för år. Siffrorna längst ner gäller för 2020 och är avlästa på nyårsaftons morgon. Ökningen jämfört med tidigare år är slående.

För min egen del kan jag konstatera att denna blogg fått ett genomslag som aldrig förr. Den startade blygsamt 2011 med strax under 6 000 visningar det första året. Under loppet av 2020, avläst på nyårsaftons morgon, har bloggen haft mer än 682 000 visningar, fördelade på nästan 142 000 besökare. Det är en mycket stor ökning jämfört med tidigare år. Och under detta år har det publicerats över 7 700 kommentarer till mina bloggpostningar. Merparten av dem har handlat om Palmeutredningen.

Alla ni som följt bloggen vet att dessa kommentarer är en mycket viktig del av det som publicerats här.

Viktig inte minst för mig. Det omfattande informationsutbytet och den ibland skarpa debatten har verkligen gett mig en input som jag knappast kunnat få på något annat sätt.

Så därför: ett stort tack till alla er som bidragit och förhoppningsvis fortsätter att bidra! Jag tror inte vi kommer att sakna infallsvinklar att avhandla i fortsättningen heller. Och förhoppningsvis kommer vår gemensamma förståelse för vad som skedde den där februarinatten att öka rejält, i bästa fall till den punkt där vi får ett svar med substans på de viktiga frågorna.

Lite tidigare i eftermiddags intervjuades jag om Palmeutredningen i P4 Extra, start omkring 43:20 in i programmet, lyssna gärna!

Och till sist: ett gott nytt år på er allihop! Högst upp ser ni nyårsomslaget på ett nummer från 1906 av den amerikanska bildtidningen Life. Det känns som en lämplig illustration till vad jag tror att de flesta av oss känner inför att 2020 äntligen går mot sitt slut.

Låt oss alla, på olika sätt, bidra till att göra 2021 till ett bättre år!

 

 

Åklagarmyndigheten svarar JO: här har (nästan) inga fel begåtts!

Vice riksåklagare Katarina Johansson Welin avfärdar alla JO:s ifrågasättanden av utpekandet av Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren

TIDIGARE I HÖST ställde Justitieombudsmannen en rad frågor till Åklagarmyndigheten om Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Justitieombudsmannen (JO) – eller Riksdagens Ombudsmän som myndighetens officiella titel lyder – hade reagerat över utpekandet som ju skett i ett sammanhang där det inte funnits någon som tagit tillvara Engströms intressen och där åklagaren samtidigt inte presenterat några bevis som skulle ha räckt till åtal eller en fällande dom om Engström varit i livet.

Det finns fyra justitieombudsmän (titeln är sådan, trots att två av dem är kvinnor), var och en med sitt eget ansvarsområde när det gäller granskning av statliga myndigheter. Det här fallet hör hemma under JO Per Lennerbrant som granskar polis och åklagare. På hans uppdrag ställde byråchefen Stefan Nyman tidigt i september en rad frågor till Åklagarmyndigheten och bad om svar senast 16 november, drygt två månader senare. Åklagarmyndigheten bad om en månads förlängd tid för att svara och fick det.

Nu har svaret inkommit. Det kan sammanfattas som att Krister Petersson (nästan) inte gjort något fel och att allt är som det ska.

JO ställde frågor på fyra punkter. De kan sammanfattas så här:

  1. Var det lämpligt att offentligt namnge Stig Engström och andra personer med tanke på de konsekvenser det kunde få för dem som namngavs och deras anhöriga?
  2. Krister Petersson sa i Veckans Brott i februari 2020 att han hoppades kunna presentera  vem som var ansvarig för mordet. Mot den bakgrunden: kunde inte Peterssons uttalanden vid pressträffen tolkas som ett uttalande i skuldfrågan?
  3. Stig Engström var avliden och det hade under förundersökningen inte funnits någon försvarare som kunnat tillvarata hans intressen. Hade inte då brottsutredande myndigheter ett särskilt ansvar att lyfta fram omständigheter som talade till den misstänktes fördel? Hade det till exempel varit lämpligt att låta en annan åklagare eller en advokat gå igenom materialet och låta den personen under pressträffen presentera sådant som talade för att Engström var oskyldig?
  4. Presenterades beslutet att lägga ner förundersökningen på ett tillräckligt utförligt sätt? JO hänvisar både till behovet av rättssäkerhet och till att det kan vara viktigt att i framtiden kunna kontrollera riktigheten i beslutet.

Och nu har alltså vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin kommit in med ett svar som också är undertecknat av en av hennes underställda, kammaråklagare Anna Bengtsson.

Johansson Welin  svarar avsevärt mer mångordigt än JO. En stor del av svaret är en sammanfattning av gällande rättsregler och hur de har tolkats i olika sammanhang. Till sist kommer hon i alla fall fram till sin bedömning av Peterssons utpekande av Stig Engström.

Hon skriver först att ”det har funnits ett stort behov av att ge allmänheten information om och förklara varför förundersökningen lades ned efter så lång tid.”

Och hon tillägger: ”Om sådan information inte hade lämnats hade det kunnat leda till spekulationer och utpekanden av personer som överhuvudtaget inte var relevanta for förundersökningen.”

Det där kan ju tolkas på flera sätt. Dels som att om inte Krister Petersson sagt att det var Engström som var den avlidne person han fastnat för så kunde folk gissa på att det handlade om någon annan som inte längre var i livet. Men det vice riksåklagaren uttrycker kan givetvis också rent allmänt betyda att om Engström pekades ut så skulle den svenska allmänheten sluta spekulera om mordet och inte längre intressera sig för andra spår i Palmeutredningen.

Denna senare tolkning har ett direkt stöd i vad Johansson Welin skriver rent ut på annan plats i texten:

”Som åklagaren anfört skulle /…/ ett beslut att lägga ned förundersökningen angående mordet på Olof Palme utan att redogöra for hur polis och åklagare resonerat samt namnge vem som enligt dem kunde misstänkas for brottet med största sannolikhet ha lett till kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet.”

Det vill säga: nu var det dags att sluta fråga och spekulera kring sanningen om Palmemordet. Petersson hade presenterat Engström med namn, saken var klar. Det vällovliga syftet var, med vice riksåklagarens synsätt, att därmed sätta stopp för den diskussion kring dådet på Sveavägen som pågått i mer än 34 år.

En liten antydan till kritik av Peterssons handläggning har hon när det gäller en detalj: han kunde ha presenterat en skriftlig sammanställning av bakgrunden till beslutet eftersom själva beslutet är så kortfattat. Och hon tycker att denna sammanställning ungefär kunde ha innehållit det han sa på pressträffen. Men som hon konstaterar hade han faktiskt ingen laglig skyldighet att över huvud taget offentligt motivera någonting. Så det framstår som att hennes kritik på den punkten är marginell.

I samma andetag som Johansson Welin framhåller det lämpliga i att hänga ut Engström för att på det sättet stoppa diskussionen om vem som sköt Palme betonar hon att det är ”viktigt att ett sådant namngivande sker med respekt för den som pekas ut och dennes anhöriga samt utan att någon pekas ut som skyldig”.

Johansson Welin understryker att en åklagare inte är en domstol och därför inte har möjlighet att fastslå att någon är skyldig till ett brott. Och hon tycker att Petersson klarat att förklara detta på ett tydligt sätt. Hon tycker också att Petersson gett ”en så balanserad bild som möjligt” av misstankarna mot Engström och att han ”även lyft fram omständigheter som talar till den misstänktes fördel”.

Exakt på vilket sätt Petersson skulle ha gjort det där sista framgår inte av Johansson Welins skrivelse. Däremot menar hon att Engström i viss mån haft sig själv att skylla när han nu får skylta med namn som misstänkt Palmemördare. Han har nämligen ”själv medverkat i olika intervjuer om sin roll i utredningen” och var därmed redan ”känd för allmänheten.”

JO:s frågor om det inte hade varit lämpligt att låta någon annan ta tillvara Engströms intressen avvisar hon bestämt. Hon skriver:

”Förundersökningen om mordet på Olof Palme är synnerligen omfattande. Det är enligt min uppfattning inte möjligt for en utomstående att ta ställning till vilka omständigheter som borde ha lyfts fram utan att ta del av hela utredningen.”

Hon tycker att Petersson skött sina uppgifter på ett objektivt sätt och att det därför inte funnits skäl att koppla in någon annan åklagare. Och vad gäller tanken på att kalla in en försvarsadvokat skriver hon att det inte finns några lagliga möjligheter att kalla in en sådan när den misstänkte är avliden.

Slutligen: vad gäller att en rad övriga personer blev namngivna i Peterssons internationellt utsända pressträff skriver Johansson Welin att ”åklagaren /…/ noga övervägt behovet av att namnge de berörda personerna”. Exakt vilka överväganden det handlat om avstår hon från att gå in på.

Så långt Johansson Welin.

Det finns anledning att på den här bloggen återkomma till ett antal av hennes påståenden.

Ett är förstås på vilket sätt hon menar att Krister Petersson visat rimlig respekt för Engström när han pekade ut denne utan att kunna leverera vare sig ett motiv, ett mordvapen eller en gärningsbeskrivning.

Och i anslutning till det finns det förstås skäl att granska hennes uttalande om att Petersson tagit fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Vilka då?

Johansson Welins försök att förklara varför inte någon annan åklagare skulle kunna titta på utredningsmaterialet för att leta efter sådant som talar till Engströms fördel är också lite märkligt. Hennes viktiga argument är att utredningsmaterialet är för omfattande för det och att ingen utomstående skulle klara av att sätta sig in i hela utredningen.

Det där sista är för all del sant. Det har beräknats att det skulle ta nio år för en juridiskt skolad person att läsa hela materialet. Det har förstås inte Petersson gjort. Och den intervju jag gjorde med honom i somras pekar på att han knappt ens läst igenom något som är mycket mindre omfattande: den delen som handlar om Engström. Samtidigt har det framgått att han med häpnadsväckande trosvisshet bundit upp sig hårt vid tesen att denne är skyldig. Det är med andra ord svårt att förstå varför resultatet skulle ha blivit sämre om en annan åklagare kopplats in för att bli en sorts motpart till Petersson.

Det finns också skäl att återkomma till hur det skulle kunna vara möjligt för Petersson att genomföra den målsättning som Johansson Welin så tydligt sympatiserar med: att sätta stopp för alla fortsatta diskussioner i skuldfrågan i och med utpekandet av Engström och samtidigt undvika att i praktiken presentera honom som skyldig.

Den som vill kan dra slutsatsen att det från Peterssons och Johansson Welins sida mest framstår som en lek med ord när de försöker göra en distinktion mellan att peka ut Engström som misstänkt och att peka ut honom som gärningsman.  Deras syfte är i alla fall rätt tydligt: att sätta stopp för alla tankar om att det kunde vara någon annan eller några andra som dödat den svenske statsministern.

Nu återstår det att se vilka slutsatser Justitieombudsmannen kommer att presentera. Det finns i dag inget datum angivet för när det kommer ett JO-beslut.

FOTNOT 1: Det ska noteras att JO i sin skrivelse inte namnger vare sig Engström eller Petersson. Engström beskrivs som ”den misstänkte” medan Petersson – centralfiguren i JO:s granskning – anonymiseras som ”chefsåklagaren AA”. Johansson Welin väljer för sin del att också använda termen ”den misstänkte” om Engström och använder en ännu mer anonym term än JO när det gäller Petersson, nämligen ”åklagaren”.

FOTNOT 2: Den här bloggen har som huvudregel att inte sätta ut efternamnen på vittnen som förekommer i Palmeutredningen. Det har under årens lopp inte hämmat diskussionen på något påtagligt sätt. Däremot har det tjänat som en påminnelse om att dessa vittnen bör betraktas med respekt och att de bör ha största möjliga rätt till privatliv. Inte heller Stig Engström namngavs innan Krister Petersson pekade ut honom. Det hindrade inte att det i detta forum kom att föras en omfattande och mycket initierad diskussion om misstankarna mot honom och om vad som talade för att han var oskyldig.

 

 

Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.

Tusen sidor genomlysta hemligheter – inte för sent för den som vill ge eller få en julklapp

En del av sidan 337 ur Mörkläggning om en av de många hemligheterna kring mordutredningen – sådant som det absolut inte var meningen att allmänheten skulle få känna till. Den Danielsson som nämns i texten är Jan Danielsson som var åklagare i buggningsmålet mot bland andra Hans Holmér och P-G Näss. Och som senare blev Palmeåklagare och därefter Säpochef.

NU HAR BTJ-häftet sällat sig till dem som recenserat den nya upplagan av min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

BTJ hette tidigare Bibliotekstjänst och BTJ-häftet är en service till bibliotek, universitet och andra institutioner som vill ha kvalificerade bedömningar som underlag för litteraturinköp.

Recensent är Mats K G Johansson. Han skriver att boken beskriver hur utredningen havererar och att min tes är att mordet varit för känsligt att utreda i grunden. Johansson konstaterar att målgruppen är ”en bred grupp läsare med intresse för svensk nutidshistoria”. Hans omdöme:

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt.”

Recensenten har dock en kritik. Och den gäller omfånget: ”Researchmässigt är boken en bragd – men den hade vunnit väldigt mycket på att kortas och koncentreras.”

Det är väntat att en del läsare ska tycka det – boken är trots allt på tusen sidor.

Det finns andra som tycker annorlunda. Leif Strandberg som recenserat den nya upplagan på bloggen Lindelöf.nu skriver:

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Flera omdömen om boken – både gamla och nya – finns samlade på min hemsida.

Den som vill önska sig boken i julklapp – eller som känner någon som nog vill ha den – har fortfarande tid på sig. Välsorterade fysiska bokhandlare har den. Annars är en beställning från nätbokhandlar som Adlibris och Bokus bara ett musklick bort.

 

Ännu mera debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 16 november 2020

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni var – trots avsaknad av yttre dramatik – rimligtvis den viktigaste enskilda händelsen i hela Palmeutredningen. FOTO: Polisen.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL har debatten om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen väckt en väldigt omfattande debatt, inte minst på denna blogg.

Ingen annan enskild åtgärd i själva mordutredningen har ju haft en så avgörande betydelse. Och här finns det onekligen konkurrens:

• Länspolismästare Hans Holmérs beslut att personligen leda spaningarna efter Olof Palmes mördare;

• Det stora tillslaget i januari 1987 som skulle knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet men som blev ett platt fall för Holmér och tvingade honom att avgå;

• Ebbe Carlssons och Säpos Palmeutredares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner som polisagent, en operation som slutade med att Ebbes livvakt fastnade i tullen i juni 1988 och justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå;

• beslutet från åklagare och spaningsledning att från sommaren 1988 inrikta spaningarna på kretsen kring spelklubben Oxen och snart mer specifikt mot Christer Pettersson – något som ledde till åtal och fällande dom mot Pettersson innan han friades av hovrätten;

• Riksåklagarens beslut att gå till Högsta Domstolen 1997 och ansöka om resning i Petterssonmålet.

Men allt detta bleknar förstås i betydelse i förhållande till beslutet att helt enkelt lägga ner utredningen.

Och det särskilt sensationella i Peterssons beslut var förstås att han pekade ut en avliden person som gärningsman samtidigt som han medgav att om denne levt hade utredarnas bevisning inte räckt till ett åtal.

Med andra ord: en debatt om saken på den här bloggen var sannerligen väntad.

Men kanske jag inte väntat mig att den skulle ha blivit fullt så omfattande.

De inlägg som hittills (16 november 2020) publicerats på bloggen efter beslutet och som haft direkt koppling till det har allihop lett till åtskilliga läsarkommentarer.

Det handlar om kommentarer till inläggen:

Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag! (i skrivande stund 340 kommentarer).

Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson? (1 053 kommentarer).

Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström (29 kommentarer).

Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020 (1 858 kommentarer).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax (50 kommentarer).

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades (168 kommentarer).

Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar (84 kommentarer).

Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade (60 kommentarer).

Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen (3 kommentarer).

Utredningen är nedlagd men mörkläggningen består (75 kommentarer).

Riksåklagaren: håll till godo med Peterssons beslut! (75 kommentarer).

Sammanlagt 3 795 kommentarer, en smått gigantisk debatt. Och det kan väl tilläggas att det funnits kommentarer som berör nedläggningen av utredningen även till de övriga postningarna här på bloggen under samma period. (Plus förstås att frågan om misstankarna mot ”Skandiamannen” Stig Engström debatterats mycket utförligt på min blogg med start långt innan Krister Petersson kom med sitt utpekande och sitt beslut.)

Rent konkret handlar det i alla fall nu om att kommentarerna till särskilt ett par av postningarna om nedläggningsbeslutet blivit så många att jag fått önskemål om att starta en ny tråd så det ska bli lättare för läsare att manövrera bland textmängderna.

Därför följande rekommendation: skriv tills vidare fortsatta kommentarer som handlar om nedläggningsbeslutet under den här rubriken.

Debatten är alltså fortsatt öppen och fortsatta kommentarer är välkomna.

En påminnelse: ibland har polemiken tenderat att karakterisera meningsmotståndaren i stället för att fokusera på sakfrågorna. Jag har markerat mot sådant när jag tyckt att det behövts.

Men i stort sett är jag imponerad av hur ni som har bidragit till diskussionen har gett mig och andra tänkvärda infallsvinklar att fundera över. Fortsätt med det!

Holmér – en blandning av brukspatron, pokerspelare och tivoliutropare

Hans Holmér hördes i konstitutionsutskottet i juli 1988 om sin roll i Ebbe Carlssonaffären.

I DESSA DAGAR AV DRAMATIK kring det amerikanska presidentvalet finns det skäl att fundera över attraktionskraften hos figurer som formligen kliver ut genom TV-rutan och lyckas med att lansera sig som karismatiska starka ledare.

Varje någorlunda saklig genomgång av Donald Trumps popularitet pekar på att den har mindre att göra med tydliga resonemang som denne politiker fört fram än med hans image som motsvarat många människors starka längtan efter en trygg gestalt att lita på.

Någon sådan figur har vi knappast haft i den svenska politikens toppskikt.  Men vi har haft Hans Holmér.

Holmér gick in som spaningsledare direkt efter Palmemordet när nationen var skakad och chockad över mordet på statsministern. Och det var han som genom sina presskonferenser och exklusiva intervjuer kom att stå för någon sorts stabilitet och tillförlitlighet.

Det är kanske svårt att förstå det i dag. I efterhand är det lätt att se att han fejkade sig fram. Och när Holmér nämns i dag framstår han mest som ett pinsamt om än svårbegripligt skämt från utredningens dunkla början.

Men då var det inte så. Han var under en tid en sorts fadersgestalt för nationen på ett sätt som knappast Palmes efterträdare Ingvar Carlsson klarade av att vara.

Hur hamnade det hela där? Hur ska vi förstå det mysterium som än i dag faktiskt omger Holmér?

Det förbryllande med honom börjar med att han över huvud taget åtog sig uppdraget.

Som länspolismästare i Stockholm låg han ju inte alls nära till hands som spaningsledare. Han hade rimligtvis fullt upp ändå och det fanns andra än han som var mycket mer kapabla att hålla i det speciella arbete som det innebar att dag för dag noga hålla samman alla de petiga detaljerna i polisens jakt på en gärningsman.

Vad en länspolismästare hade att ansvara för i sammanhanget borde snarare ha varit att se till att Palmespaningarna hade tillräckliga resurser och att bidra till att reda ut konflikter och problem som riskerade att dyka upp i arbetsorganisationen.

I stället satt Holmér sju dagar i veckan – och utan semester – i Palmerummet och utövade fullständig kontroll över det löpande arbetet.

Varför gjorde han så egentligen? Vad handlade det om?

Med facit i hand – haveriet för hans PKK-spår – finns det förstås anledning att fråga sig: var han kanske helt enkelt lite korkad?

Den saken kom hans vän och samarbetspartner Ebbe Carlsson in på när jag intervjuade honom 1991. Ebbe sa:

”Man har ägnat en enorm kraft i opinionsbildningen åt att idiotförklara Holmér. Det faller på sin orimlighet. Om en person har varit chef för hela polisväsendets administration, chef för hela säkerhetspolisen och chef för stockholmspolisen i elva år så kan han inte vara så pantad. Han kan nog läsa innantill!”

Jag polemiserade inte mot Ebbe, för jag trodde att han hade rätt. Det tror jag fortfarande.

Det bör alltså finnas en annan förklaring.

Så här diskuterar jag frågan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som nyligen kommit ut i en ny uppdaterad upplaga:

Om vi preliminärt sammanfattar Holmérs elva månader som chef för mordutredningen finner vi att han medvetet samlade alla trådar i sin hand och att han använde denna sin unika maktställning på ett mycket märkligt sätt.

• Han lät sina underordnade försumma grundläggande utredningsåtgärder och såg samtidigt till att erfarna mordutredare hölls borta eller fråntogs allt ansvar.

• Sedan han utnämnt ett ”huvudspår”, PKK, stoppade han allt utredande av mordet som inte direkt syftade till att bevisa ”huvudspårets” riktighet.

• Och slutligen totalbromsade han även en nykter och systematisk utredning av detta ”huvudspår” för att i stället planera för en superrazzia som var av högst tvivelaktigt värde – i alla fall om syftet var att få fram sanningen.

Så här långt är beskrivningen av Holmérs insatser inte ny. Många har också på den här grundvalen dragit slutsatsen att hans bisarra sätt att leda utredningen berodde på att han inte ville ha mordet utrett.

Journalisten Thomas Kanger skrev den första debattboken om Palmeutredningen. I den koncentrerade han sig särskilt på att kritisera misstänkliggörandet av PKK. Kangers slutsats var: ”Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, övertänkt val.”

Så långt var det nog riktigt. Kangers försök till förklaring av detta fenomen var dock mindre övertygande. Han menade att Holmér förberedde sig för en ”drömtillvaro”, nämligen ”den permanenta Palmeutredningen”. Genom att mordet inte klarades upp kunde länspolismästaren fortsätta att, omgiven av livvakter, basa över en stor skara poliser. Klarades mordet upp skulle han visserligen kunna avancera till rikspolischef men det vore inte lika roligt.

Tanken är förstås intressant men kan nog avfärdas som en psykologisk frihandsteckning. Inte för att man ska förakta resonemang om att vi människor kan drivas av irrationella mentala motiv. Men – och det medger för all del Kanger – kanslihuset hade full insyn i vad Holmér sysslade med och måste dela ansvaret för hans agerande. Och vi kan inte gärna tro att tongivande delar av regeringen kollektivt skulle ha drabbats av en bisarr längtan efter att under överskådlig framtid kunna se länspolismästaren i Stockholm agera mästerdetektiv i TV.

Inte heller förklarar Kangers resonemang varför Holmér (som vi ska se) satsade all sin personliga prestige på en konflikt med åklagarna efter razzian den 20 januari 1987. Det hade ju varit lätt för honom att sitta kvar som spaningsledare för Palmeutredningen – i många år kanske – om han inte drivit striden om PKK-spåret till sin spets.

Nej, det må vara att Holmér inte var motiverad att driva en polisutredning som skulle klara upp mordet på Olof Palme. Men det är ingen tvekan om att han verkligen syftade till att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat.

Skillnaden kan vara hårfin eller himmelsvid – beroende på omständigheterna.

I Holmérs fall handlade det alldeles tydligt om att satsa på ett sken som var utan all förbindelse med verkligheten.

Sanningen var ointressant – eller olämplig. Det viktiga var fasaden.

Och där närmar vi oss svaret på frågan om varför han motade undan de professionella mordspanarna och själv lade beslag på alla beslutsfunktioner.

Den uppgift han gett sig i kast med var inte gjord för en utredare med kärlek till fakta och analytisk läggning. Inte heller lämpade den sig för en demokratiskt sinnad lagledare som kunde sporra medarbetarna att visa sina bästa sidor för att tillsammans uppnå ett väl definierat mål.

Här krävdes i stället en helt annan sorts människa – någon som var despotisk som en brukspatron, PR-sinnad som en tivoliutropare, diskret som en diplomat och kallblodig som en pokerspelare.

Holmér uppfyllde de kraven mycket långt. I elva månader – under den tid som gick medan den värsta chocken lade sig i landet – höll han diktatoriskt utredningen i sin hand samtidigt som han sände förföriska signaler om att framgången låg om hörnet.

Som vi ska se hade han också en konkret strategi som kunde ha fört honom ända fram till målet. Det fanns bara ett problem – och det var risken för att åklagarna skulle sätta käppar i hjulet. Det gjorde de också till sist och det var det han stupade på.

Men man kan inte beskylla honom för att ha undervärderat det hotet. Redan från början var han klart medveten om att det krävdes att åklagarna steg för steg berövades allt inflytande. Och han tog målmedvetet itu med den uppgiften.

Det där var hämtat från min bok Mörkläggning sid 71-73. I boken beskriver jag också utförligt Holmérs långa och målmedvetna kamp mot åklagarna.

Men tillbaka till det vi började med: Holmér som karismatisk ledare. Det framstår nog i efterhand som klart att utan den kraftfulla psykologiska framtoningen hade han inte lyckats med att sitta kvar som spaningsledare i nästan ett år utan att egentligen ha fört mordutredningen framåt ett enda steg.

Hans förmåga att behålla fattningen och till synes rätt oberört vifta undan alla kritiska frågor visar sig kanske allra starkast i de två TV-sända KU-förhören efter hans fall, de som handlade om Ebbe Carlssonaffären och polisens hemliga avlyssningar. Det första, från juli 1988, kan ses här. (Holmér kommer in ganska precis tre timmar in i sändningen.) Och det andra, från mars 1989, kan ses här.

Det är svårt att undgå att bli imponerad.

Men för att återvända till parallellen mellan Holmér och Trump. Den håller förstås inte på detaljnivån. Holmér gjorde anspråk på att lösa ett statsministermord medan Trump gjort anspråk på att rädda en nation och göra den ”stor igen”.

Donald Trump tog sig till toppen av den amerikanska politiken med hjälp av sin förmåga att säga vad många oroliga människor ville höra. FOTO: Michael Vadon

Men likheten mellan de de två finns ändå. Den har att göra med en fingertoppskänsla för att möta oron hos publiken som ska ta del av budskapet. I likhet med Trump lyckades Holmér helt enkelt svara upp mot en sorts längtan efter en jordnära person som pekade med hela handen. Han kunde säga saker till bekymrade människor som inte behövde vara sanna. Men han sa dem med ett tonfall som liksom lät rakt, begripligt och genomhederligt.

Det är ofta som sådant räcker väldigt långt. Vanligtvis dock: inte hur långt som helst.

Varför hemligstämplar polisen den nedlagda brottsutredningen om Estonia?

En av Estonias uppblåsbara livbåtar. Det var med hjälp av sådana små farkoster som en liten del av de ombordvarande lyckades överleva tills de plockades upp. Bilden kommer från den finska myndighet som utredde katastrofen. FOTO: Public Domain.

STORA DELAR AV DEN NEDLAGDA brottsutredningen om Estonia är hemligstämplad. Det berättade Aftonbladet under söndagen. Ett beslut om den saken kom i förra veckan.

I ett skyddsrum bakom en järngrind i källaren till polishuset i Stockholm – alldeles intill det rum där den nedlagda Palmeutredningen tidigare förvarades – finns 15 000 sidor om Estonia arkiverade.

I det hemligstämplade materialet ingår enligt Aftonbladet:

• Spaningsuppslag som berör misstänkt brottslighet i samband med haveriet;

⁠ • M/S Estonias lastmanifest (det vill säga de exakta uppgifterna om den last som medfördes);

⁠ • Korrespondens med flera stater, däribland mellan Ryssland och UD;

⁠ • Fartygets skeppsdagbok;

⁠• Förslag på dykningsinsats skickat från polisen till haverikommissionen.

Den motivering som polisen lämnat är att sekretessen upprätthålls till skydd för enskilda personer och alltså ska gälla fast det inte pågår någon förundersökning.

Två tunga namn reser i Aftonbladets artikel invändningar mot det beslutet.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, har engagerat sig i Estoniafrågan. Hon säger att behovet av att inte onödigt exponera exempelvis enskilda besättningsmän ”absolut inte [kan] vara motiv att mörka så här stora delar av en polisutredning”.

Och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att polisen ”gripit efter ett halmstrå” när man hemligstämplat på detta sätt. Han menar att ”det är angeläget med insyn i hur den här Estoniakatastrofen har skötts”.

Inga-Britt Ahlenius har för några veckor sedan publicerat en artikel i nättidskriften Kvartal där hon överskådligt sammanfattar fartygshaveriet och turerna kring det.

I artikeln jämför hon hemlighetsmakeriet kring Estonia med den mycket omfattande och offentligt tillgängliga utredning som gjordes av katastrofen med Titanic som sjönk 1912 och hur detta arbete fick stor betydelse för sjösäkerheten framåt i tiden.

Hon konstaterar för övrigt att den haverikommission som utredde Estoniakatastrofen hade en överraskande låg ambitionsnivå. Av de 137 överlevande hördes endast sju.

Ahlenius skriver också:

”Kända förlisningar av andra så kallade ro-ro-färjor har visat att färjan kränger runt och blir flytande i timmar, ja i dygn på den luft som finns i skrovet. Ett fartyg sjunker inte – som Estonia på en timme – om det inte tar in vatten under vattenlinjen. Det kan ske på olika sätt – genom ett hål i skrovet, genom öppna luckor på bildäck, genom en kombination av olika saker. Men ett fartyg sjunker inte enbart genom att ta in vatten på bildäck.”

Och hon tillägger att filmteamet bakom den nya dokumentärserien om Estonia nu så många år efteråt just kunnat presentera det som skulle kunna ge förklaringen till det snabba händelseförloppet: ett stort och hittills okänt hål under vattenlinjen.

Hon menar att det finns all anledning för Sverige att sluta tveka och i stället svara ja till att medverka i den nya utredning som Estland vill inleda.

Det är lätt att hålla med henne. Om inte svenska myndigheter visar vilja att bidra till att sanningen om Estonia kommer fram är det oundvikligt – och högst rimligt – att det kommer upp ännu fler frågor om dolda hänsynstaganden som står i vägen för att allmänheten ska få insyn i vad som egentligen skedde.

Estoniahaveriet är –  utöver dess uppenbara karaktär av tragedi – också en demokratifråga. Precis som Palmemordet.

Det är en ödets ironi att de två utredningarna förvarats intill varann långt ner i polishusets källare.

Materialet från den nedlagda Palmeutredningen sekretessprövas nu och mycket lämnas faktiskt ut. Ska det vara så mycket känsligare med Estonia?

Här är Palmemordsarkivet – demokrati och insyn i praktiken

Så här ser startsidan för Palmemordsarkivet ut – eller i alla fall dess översta del. Dokument som är markerade med grönt är tillgängliga, de som är markerade med vitt har begärts ut från utredningen men inte kommit ännu och de som är markerade med rött finns inte enligt polisen – eller så omfattas de helt av sekretess. Den blå texten till höger länkar direkt till dokumenten som kan läsas på skärmen eller laddas ner.

SEDAN DEN 10 JUNI I ÅR är Palmeutredningen officiellt proklamerat död. Det var då den lades ner av åklagaren Krister Petersson.

Samtidigt lever den i dag på ett sätt som kanske inte varit fallet på många år.

Och det beror väldigt mycket på en enda omständighet. Existensen av det digitala Palmemordsarkivet – åtkomligt utan avgift för var och en som är intresserad.

Här finns en snabbt växande del av utredningen. Inte som sammanfattningar skrivna av journalister utan som dokument i original, om än delvis maskade av polisen.

För den som följt den här bloggen är detta inte helt nytt, eftersom det förekommit en hel del hänvisningar och länkar till material som finns upplagt på arkivets server. Men inte någon riktig presentation av själva arkivet.

Och det är inte bara min blogg som brustit när det gällt att berätta. Denna snabbt växande samling av kunskap är helt enkelt en resurs som hittills inte heller på annat håll fått den uppmärksamhet som den är värd.

Lite längre ner i den här texten återkommer jag till detaljerna för alla er som undrar över hur man hittar arkivet och använder det.

Men låt oss först stanna upp vid frågan: varför är offentliggörandet av material från Palmeutredningen en så stor händelse?

Samlade damm

Fram till nedläggningsbeslutet i juni var dokumenten i mordutredningen bara tillgängliga för en ytterst liten krets. I princip handlade det om åklagaren Krister Petersson och de fyra utredarna i Palmegruppen.

Under årens lopp har det för all del varit möjligt för journalister och enskilda att begära ut handlingar från utredningen. Men utredarna har haft möjlighet att säga nej med hänvisning till förundersökningssekretessen och under den sista tiden, alltså då Krister Petersson var förundersökningsledare, var avslagen i princip standard på i stort sett vad som helst som någon begärde ut.

Det innebar i praktiken att väldigt stora delar av utredningsmaterialet bara låg och samlade damm i hyllorna, alternativt slumrade en digital sömn, utan att någon läste vad som stod där. I den mån inte utredarna intresserade sig för vad som stod i vissa dokument så blev de inte lästa.

Det som nu sker är att en växande del av detta material har blivit tillgängligt för allmänheten.

Och det finns verkligen ett stort intresse för vad som står i papperen. En månad efter nedläggningen av utredningen rapporterade nyhetsmedia att ett tjugotal polisanställda jobbade heltid med sekretessprövning av material om Palmemordet och att polisen räknade med att anställa en handfull jurister för att klara av trycket.

En miljon för hela utredningen

Handlingarna lämnas ut i form av pappersutskrifter och mot en avgift.

Den som vill ta del av hela utredningen får räkna med att betala omkring en miljon kronor. Förutom att det lär ta ett bra tag innan alla dokument är sekretessprövade är förstås den summan orealistisk för de allra flesta. Även att begära ut en avsevärt mindre del av utredningsmaterialet kan förstås svida i plånboken. Och det är inte heller lätt att veta vilka dokument som i så fall kan vara mest intressanta att begära ut.

Också i andra avseenden är upplägget lite otympligt. De handlingar som lämnas ut hamnar i brevlådan hemma hos var och en som begärt ut dem. Och det är fullt möjligt att tänka sig att flera tusen personer begär ut samma dokument – och att var och en betalar.

(Detta ska inte jämföras med att köpa en bok där det finns upphovsrätt och författaren förväntar sig inkomster. Dokumenten i Palmeutredningen är allmän egendom. De har inte producerats för att polisen ska tjäna pengar på dem. Kopieringsavgifterna är helt enkelt avsedda att kompensera för kostnaderna att göra och distribuera papperskopior, något som inte skulle behövas om handlingarna i stället lämnades ut digitalt.)

Jag har själv tidigare fått ut handlingar från Palmeutredningen i digital form via epost. Men när nu utredningen lagts ner har polisen valt att göra annorlunda, läs: krångligare. Och det ställer förstås till besvär för alla som vill att det ska kunna föras ett offentligt samtal om denna historiskt så betydelsefulla mordutredning.

Men den glada nyheten är att det finns ett litet antal hängivna personer som strävar efter att materialet ska vara tillgängligt på ett smidigt och rationellt sätt. De har alltså börjat bygga upp ett arkiv över handlingar på nätet och har redan kommit en bra bit.

Ideell insats

Adressen är: Palmemordsarkivet.se. De som jobbar med arkivet gör det helt på ideell basis och har inte några ekonomiska resurser för att marknadsföra det på ett sätt som skulle motsvara det stora faktiska intresse som av allt att döma finns. Men i den skara av människor som intresserar sig seriöst för utredningen av mordet på Sveriges statsminister har ryktet ändå börjat sprida sig.

Jonas Nyman och Mattias Kressmark är två av de administratörer som utför det dagliga arbetet med arkivet. De betonar att det bakom arkivet inte finns någon organisation, det har uppstått genom en rad spontana individuella initiativ från enskilda personer.

Jonas är 38 år, kemist och egenföretagare. Han läste kemiteknik i Borås, doktorerade i Southampton och var sedan forskare på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade tillbaka till Sverige. Han bor nu i Karlskoga.

Mattias är 44 år. Han arbetar till vardags hos Microsoft med moderna möteslösningar och artificiell intelligens. Mattias bor granne med polishuset på Kungsholmen och har följt rapporteringen kring Palmemordet så länge han kan minnas. Mattias var, kan det tilläggas, den som skapade det exceldokument som är ingången till arkivet.

Innan vi fortsätter: låt mig tillägga på en gång att jag själv har anknytning till arkivet även om jag inte gjort så mycket praktiskt. Jag är nämligen en av flera personer som är listade som konsulter och som administratörerna kan vända sig till för att få lite feedback.

Att jag fått det förtroendet är jag glad över. Men därmed vill jag också säga att den här artikeln inte ska ses som någon opartisk eller kritisk granskning av arkivet från min sida. Tvärtom vill jag understryka att jag tycker att detta arkiv är en utmärkt och närmast nödvändig företeelse i den situation som vi nu trätt in i.

Det vill säga när den gigantiska mordutredningen är nedlagd och materialet till sist ska vara tillgängligt för allmänheten.

Jonas Nyman, en av administratörerna på Palmemordsarkivet, säger om situationen när så mycket handlingar blivit offentliga: ”Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.” FOTO: privat.

Trots att arkivet startat i relativ tysthet är det en högst levande institution. Jonas säger: ”En vanlig vardagskväll är det oftast fler än 50 personer som är inne samtidigt och tittar på listan över handlingar.”

(Handlingarna kan antingen läsas direkt på arkivets sajt eller laddas ner för senare genomgång.)

Över 7 000 sidor tillgängliga

Någon statistik över det samlade antalet nerladdningar finns det inte. Däremot kan Jonas berätta att arkivet hittills publicerat över 7 000 sidor i pdf-format med material från utredningen.

Mattias säger: ”Enligt en uppskattning från polisen innehåller utredningen kanske 500 000 sidor totalt. Då har vi till dags dato i mitten av oktober 2020 beställt ut ca 1,5% av hela utredningen.”

Är det meningen att hela Palmeutredningen ska ligga uppe till sist?

Jag tror inte att vi någonsin kommer få ut alla handlingar”, säger Mattias och tillägger: ”Och det vore knappast önskvärt heller. Det finns otroligt många helt ointressanta dokument.”

För den som går in och tittar återkommande är det lätt att se om det har kommit in något nytt sedan ens senaste besök. Det finns nämligen en kolumn – kolumn D – som har rubriken ”Upplagt/Uppdaterat”. Den visar datum för när varje dokument lagts upp – eller i vissa fall uppdaterats, om det till exempel kommit in en bättre scannad version. (Det finns en liten pil i det översta fältet för kolumnen. Den kan användas för att sortera posterna så att den senast inlagda kommer högst upp.)

Jag ställer frågan till Jonas och Mattias vilka handlingar de tycker är de mest intressanta av de som hittills kommit ut.

Jonas: ”Det talar jag inte om.” (Jag får först det här svaret via mail och det ska nämnas att Jonas lagt till en smiley. Men jag förstår på honom vid ytterligare kontakt att det är lika sant för det.)

Mattias är lite mer medgörlig och säger: ”Det beror ju förstås på vilka egna intressen man har, men det finns några som jag personligen tycker tål att nämnas särskilt.”

Mattias lästips

De handlingar Mattias vill lyfta fram är:

• Liggaren (detta handlar om det som är, eller ska vara, den fullständiga förteckningen över handlingarna i Palmeutredningen. Kommer man in på startsidan hittar man den under en särskild flik som just heter ”Liggaren”);

• avsnittsindelningen av utredningen (se raderna 172 och 172.1 på arkivets startsida samt fliken PU Avsnitt som ligger bredvid fliken Liggaren);

Säpos övervaknings-PM (alltså Säpos utredning från april 1986 kring frågan om Palme varit utsatt för hemlig bevakning före mordet eller inte);

• Förhör kring Christer A (Han var en av de personer som blev aktuell i samband med polisens arbete med gärningsmannaprofilen. Christer A var mycket fientlig till Palme och är känd bland annat för att han sa till mordutredarna att han sålt sin Magnumrevolver till en okänd person – vilket gjorde att den inte kunde provskjutas). Material om honom finns på raderna 9, 9.1, 9.2, 9.3, 163, 163.1, 176, 255, 256, 257, 258, 261 – länkar finns längst till höger på respektive rad här som i andra fall);

• Vittnen som berättar om Lisbeth på mordplatsen (givetvis åtskilliga, det är bara att söka på namnen, sökningar görs på excelarket med ⌘-F om du har en Mac, Ctrl-F om du har en PC);

• Kegö/Barrlings PM (alltså materialet där de två säkerhetspoliser som samarbetade med Ebbe Carlsson presenterar sina teorier) se raderna 267, 267.1, 267.2, 267.3, 267.4 och 267.5).

Mattias Kressmark, administratör på Palmemordsarkivet: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen.” FOTO: privat.

Det är lätt att bli överväldigad av den stora mängden information som plötsligt är tillgänglig, särskilt för den som inte tidigare ägnat tid å att försöka tränga in i mordgåtan. Så en fråga som kan vara intressant för nybörjaren är: var ska man börja?

”Här hittar man till exempel samtliga förhör med några vittnen som gjort viktiga observationer vid mordplatsen eller dess nära omgivningar: Anna Hage, Anders B, Lars J och Yvonne N. Och då ingår förhör med alla dessa fyra som hållits i närtid, förhör som inte varit publicerade tidigare”, säger Jonas.

(Förhören med Anna Hage finns på raderna 342 och 343, de med Anders B finns på raderna 71 samt 71.1-71.7, de med Lars J finns på raderna 30 samt 30.1-30.7 och de med Yvonne N finns på raderna 3, 151 samt 152.)

Finns lösningen i handlingarna?

En fråga som många förstås ställer sig och som framstår som den kanske viktigaste är: finns lösningen på mordet i handlingarna?

Jonas: ”Det vet jag inte, men jag kan säga att mina egna efterforskningar går snabbt framåt tack vare tillgången på dokumenten. Jag tror det är större chans att en lösning hittas nu än det någonsin har varit tidigare.”

Mattias: ”Jag tror mycket väl att lösningen kan finnas i utredningen. Jag ser mycket positivt på att informationen sprids till fler och fler personer som kan vrida och vända och fundera på skeenden och förhållanden. Oavsett om lösningen någonsin går att fastslå så måste det vara ett självklart mål för detta arbete (och för Sverige som nation) att det som finns i denna utredning blir publikt tillgängligt för kommande generationer.”

Har Jonas och Mattias rätt i att detta material kan bidra till att lösa mordgåtan? Jag tror de kan ha det. I så fall är arbetet med Palmemordsarkivet något som är av stor vikt för vad som till sist kommer att ske kring ett av de viktigaste rättsfall som någonsin funnits i Sverige.

Men inte bara det. Detta arbete kan också ha mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av vår samtidshistoria och det samhälle vi lever i.

Offentlighetsprincipen och verkligheten

Att arkivet har kommit till är en direkt följd av den svenska offentlighetslagstiftningen. Mycket hårt sammanfattat innebär den att myndighetshandlingar ska vara offentligt tillgängliga utom när det finns särskild och tydlig lagstiftning som anger undantag från den regeln, det vill säga sekretess.

Det är vanligt att den svenska lagstiftningen på detta område nämns med stolthet. I ett avseende är det helt begripligt. Sverige har nämligen den äldsta offentlighetslagstiftningen i världen.

Den kom till 1766.

Redan från början var den nära knuten till tryckfrihetslagstiftningen. Det är egentligen inte så konstigt. Tryckfriheten handlar i stor utsträckning om rätten att rapportera om och diskutera vad som sker i samhället. Och därmed också om vad olika grenar av statsmakten gör.

För att denna tryckfrihet ska kunna fungera bra – och inte bara handla om spekulationer – krävs det förstås att allmänheten ska kunna ta del av fakta kring statliga beslut och åtgärder. Och i 1766 års tryckfrihetsförordning fanns principen om allmänna handlingars offentlighet.

Nu var det lite sisådär med dessa fri- och rättigheter redan från början om man ska vara ärlig. I 1766 års lag fanns det allvarliga inskränkningar i tryckfriheten – det var till exempel inte tillåtet att kritisera kungen eller kyrkan. Och Gustav III upphävde för övrigt det mesta av den relativa frihet som lagen medgav efter sin statskupp som kom bara några år efteråt. Då blev det i praktiken förenat med risk för dödsstraff för den som misshagade hans majestät på tryckfrihetens område.

Inte heller vad som skett senare kring de viktiga principer som lanserades 1766 kan beskrivas som någon solskenshistoria. Medborgarnas rätt till insyn i statens agerande och rätt att publicera sakuppgifter och åsikter har i praktiken ofta varit under attack. Till exempel hamnade tidiga socialdemokrater som August Palm och Hjalmar Branting i fängsligt förvar för vad som ansågs vara farlig opinionsbildning från deras sida.

Ture Nerman med sin antinazistiska tidning Trots Allt som drabbades av transportförbud och beslag under kriget. Ture Nerman själv fick sitta i fängelse i tre månader. FOTO: Public Domain

Långt senare, under andra världskriget, var det stora inskränkningar i yttrandefriheten och den allmänna insynen i svenska statens agerande. Och även ännu senare, under det fredliga 70-talet, dömdes Peter Bratt och Jan Guillou för sina avslöjanden om den svenska hemliga underrättelseorganisationen IB.

En spännande – och gratis – källa till kunskap om den svenska offentlighets- och tryckfrihetslagstiftningens vindlande vägar är en jubileumsbok som gavs ut av riksdagen i samband med att den gamla lagen från 1766 fyllde 250 år. Den heter helt enkelt Fritt ord 250 år och kan laddas ner som pdf här.

Hur bra är dagens Sverige på tryckfrihet och offentlighet då?

Ja, svaret är väl egentligen: det är sådant som hela tiden visar sig i praktiken. Och inte minst i det perspektivet är det spännande att se hur bra det går att nu i efterhand få insyn i Palmeutredningen.

Ett avsnitt ur den rapport om möjlig övervakning av Palme som en utredningsgrupp inom Säpo färdigställde i april 1986.

Den stora frågan är ju: kommer vi till sist att få verklig insyn i mordutredningen – eller kommer viktiga delar av den att vara fortsatt dolda?

Svaret hittills är lite motsägelsefullt. En del handlingar som lämnats ut har maskats i en omfattning som ser rätt bekymmersam ut. Det gäller till exempel ett antal dokument som berör det hemliga Stay Behindnätverket, rad 127.

Och ganska nyligen fick vi för övrigt veta att en viktig handling som kan ha innehållit uppgifter med stor relevans för mordutredningen helt enkelt försvunnit spårlöst från en annan myndighet – nämligen Säpos personakt på Palme.

Sådant borde förstås inte kunna ske. Men det gjorde det.

Det där sista ska inte just Palmeutredarna lastas för, det är uppenbart. Men det understryker likafullt att det alltid finns en risk för att nog så väsentliga uppgifter om statsministermordet och utredningen av det helt enkelt kan försvinna i dunklet.

Åter till Jonas och Mattias och den praktiska hanteringen av Palmemordsarkivet. En fråga är: publicerar arkivet allt som kommer in?

”Praktiskt taget allt”, säger Jonas. ”Men det finns undantag. Det kan vara material som skyddas av upphovsrätt, till exempel tidningsartiklar som funnits med i utredarnas handlingar. Men vi har också fått in ett dokument där en namngiven levande person pekas ut som Palmes mördare och där vi avstått från att lägga ut det. Vi bedömde att det med stor sannolikhet skulle utgöra förtal om vi gjorde det.”

Att få ut handlingar

Så några ord om hur det hela fungerar praktiskt. Idén bakom arkivet är helt enkelt att olika enskilda personer själva begär ut dokument från polisen, scannar dem och lämnar in dem så att de kan läggas upp på nätet.

Den som själv vill begära ut handlingar ur Palmeutredningen kan ta del av den här informationen från polisen om hur det går till.

Jonas tillägger: ”Det är viktigt att man specificerar så tydligt som möjligt vilka handlingar man vill ha, gärna med diarienummer om man har tillgång till det.”

Många frågar sig förstås: hur vet man vilka handlingar som finns att begära ut?

Jonas: ”Det är ju en mycket bra fråga! Det finns flera sätt. Man kan till exempel be om alla förhör med en viss person, eller alla dokument där personens namn finns med. Polisen har digitaliserat utredningen så de kan enkelt söka efter namn och ord. De har en skyldighet att söka efter dokument som matchar din specifikation, så du måste inte känna till diarienummer, det räcker att din beskrivning är tillräckligt entydig.”

”En annan bra metod är att titta i de dokument vi redan har. Ofta finns det antecknat i marginalen vilka andra diarienummer som har anknytning till det dokumentet.”

”En tredje metod är att leta upp ett visst diarienummer i liggaren, då ser man ofta att det finns fler dokument under samma uppslag.”

”Om man har mycket tid och tålamod kan man läsa liggaren och försöka klura ut vad olika uppslag handlar om. Det är bra hjärngympa, ungefär som sudoku och korsord. Jag har hittat många spännande saker på det viset.”

Det är förstås alltid en god idé, tillägger Jonas, att titta efter i arkivet så att inte de handlingar man är intresserad av redan har lämnats ut och lagts upp.

Vad kostar det då att begära ut handlingar? Så länge det inte är så många är det inte så farligt. Polisen tar bara ut avgift för papperskopior om det handlar om mer än nio sidor, innan dess är det gratis. Avgiften för tio sidor är 50 kronor, utöver det kostar kopiorna två kronor styck. Om det visar sig att någon begärt handlingar som kommer att kosta mycket är det troligt att polisen frågar innan de skickas. Men det går bra att skriva att man vill veta hur många sidor det handlar om innan man gör sin definitiva beställning av kopior.

Rent allmänt finns det dock sällan anledning att vara bekymrad även om man inte tycker sig ha råd att betala själv. Det finns insamlade medel hos Palmemordsarkivet som gör det möjligt för den som begärt ut handlingar att söka ersättning för sina kostnader.

Jonas: ”Vi kan inte garantera att alla får ersättning, men hittills har alla fått det som bett om det. Vi ersätter upp till 80 procent av kostnaden.”

Mattias: ”Vi redovisar också samtliga transaktioner (donationer och utbetalningar) i det publika excelbladet där vi länkar till de olika dokumenten.

Om du har fått handlingar är det en fördel om du kan scanna dem själv och sedan skicka dem till arkivet via mailadressen arkiv.mop@gmail.com

Och det är också till den adressen det går bra att skriva för den som skulle vilja ha ersättning eller har några praktiska frågor.

Att hjälpa till

Vad gör den som vill hjälpa till med arkivet? Ett lämpligt sätt att börja är att gå med i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Den är just till för alla som på olika sätt vill hjälpa till praktiskt med arbetet. Där förs alltså inte någon allmän diskussion om Palmeutredningen. Och det ska tilläggas att det inte heller krävs att man är med där för att ta del av handlingarna på arkivet.

Ett sätt att hjälpa till kan vara att jobba med att tolka oklarheter i materialet. Ett annat är att skicka in en slant för täckande av kostnader.

Just nu finns det inga akuta behov av pengar, enligt Jonas och Mattias. Men det kan förstås ändra sig. Uppgifter om hur det går att betala samt även redovisningen av donationerna och utbetalningarna finns här.

Jonas och Mattias kommer förhoppningsvis att svara här på bloggen om ni ställer frågor av rent allmänt intresse kring arkivet. Vill ni ställa frågor om vad just ni kan göra eller vad just ni behöver hjälp med är det bättre att ni skriver direkt till  arkiv.mop@gmail.com.

Och själva arkivet med handlingarna hittar ni alltså på adress: Palmemordsarkivet.se.

Nu kan ni inte skylla på att ni inte har något att läsa till helgen!