Granskningsnämnden och 30 sekunder – en anmälan granskas inte, en väntar på beslut

Granskningsnämnden är en sorts domstol för sändningar i radio och TV. Den har fått in två anmälningar mot filmen 30 sekunder, anmälarna menar att filmen bryter mot kravet på saklighet som Sveriges Television ska leva upp till. Rättvisan avbildas ofta med en bindel för ögonen, en symbol för att domstolen ska döma lika för alla. När det gäller den första av de två anmälningarna kan man tala om att nämnden har en bindel för ögonen i ett annat avseende – den ska nämligen inte granska anmälan och därmed inte studera vad frågan gäller. FOTO: Tim Green/Creative Commons.

FILMEN ”30 SEKUNDER” har väckt livlig diskussion bland dem som intresserar sig för det ännu ouppklarade Palmemordet.

I filmen påstås att Christer Pettersson inte varit gärningsman men att han varit på platsen, visat sig för Lisbeth Palme och sedan rusat iväg samma väg som gärningsmannen.

Påståendena i 30 sekunder har lett till två anmälningar till Granskningsnämnden, den instans som bland annat ska bedöma om TV-program varit sakliga och opartiska.

Den första anmälan kom in tidigt. Den finns att läsa här.

Anmälaren – som inte velat framträda offentligt med namn – motiverade skälen till att programmet behövde granskas med orden:

”Redan anklagelsen om att Christer Pettersson skulle ha befunnit sig på mordplatsen och vägrat hjälpa den döende statsministern är en allvarlig anklagelse som kräver stark uppbackning.”

Och en sådan uppbackning fanns inte, menade anmälaren.

Filmens centrala påstående går alltså på tvärs emot uppfattningen hos dem som hävdat att Pettersson var mördaren. Men det bygger samtidigt på centrala påståenden i åtalet mot Pettersson: att han var på platsen och att Lisbeth Palme korrekt identifierade honom.

Frågan har varit: lyckades teamet bakom filmen med att hitta en sanning som alla andra missat? Eller var det hela en spekulation utan verklighetsunderlag där filmarna på ett oacceptabelt sätt vridit och vänt på fakta för att få ihop sin tes?

Granskningsnämndens beslut har nog emotsetts med rätt stort intresse från många som satt sig in i diskussionen kring filmen. Skulle nämnden anse att filmen tillräckligt välunderbyggt presenterat en redogörelse för vad som skedde på mordplatsen? Eller skulle den landa i anmälarens ståndpunkt, att filmen brustit i saklighet och till och med förvrängt uppgifter från myndigheter?

Nu har svaret kommit. Granskningsnämnden säger ingenting alls.

Det som var väntat var kanske att nämnden skulle välja ett av tre alternativ: fria filmen, fälla den eller kritisera den. Det sista alternativet ligger någonstans mitt emellan. Det innebär att filmen frias men att nämnden ändå påpekar att den ansett sig hitta sådant som är olämpligt.

Men nämnden kunde inte välja något av dessa alternativ eftersom den inte fick möjlighet att granska filmen. Ordföranden ensam har nämligen rätt att fatta beslut om att sortera bort anmälningar så att de inte prövas av nämnden. Och det är vad som inträffat i fallet med den första anmälan av 30 sekunder.

Hur har det kunnat bli så?

Det officiella svaret som ges har anmälaren fått del av. Det lyder så här:

Tack för din anmälan mot SVT, 30 sekunder – Skotten på Sveavägen.

En ordförande i granskningsnämnden har läst din anmälan och beslutat att den inte ska leda till en granskning.

Skälen för ordförandens beslut

Anmälningar och synpunkter från allmänheten är viktiga som underlag för nämndens tillsynsarbete. Enligt Myndigheten för press, radio och tv:s instruktion ska nämndens granskning främst avse de anmälningar vars prövning bidrar till effektiv kontroll och en god efterlevnad av gällande regler. Frågor av principiell betydelse eller som berör en enskilds personliga intressen eller liknande intressen för företag ska dock alltid prövas. För att effektivt utnyttja myndighetens och granskningsnämndens resurser behöver nämnden prioritera vissa anmälningar. Detta innebär att alla anmälningar inte kan prövas.

Beslutet är inte överklagbart

Granskningsnämndens beslut får inte överklagas. Det framgår av 20 kap. 6 § radio- och tv-lagen.

En andra anmälan har nyligen kommit in från Anders Olsson, en välbekant granskare av utredningen med egen kanal på Youtube, Skivis 73.

Anders Olsson skriver bland annat: ”Felaktigheterna är vid en grundläggande kontroll av centrala uppgifter så uppenbara, att kontrollen av de faktiska omständigheterna som upphovsmakaren gjort inte kan betraktas som rimlig.” Han menar att det inte är sannolikt att 18 personer skulle ha missat att ytterligare en person förutom mördaren skulle ha befunnit sig på mordplatsen. Han går också in på filmens resonemang kring hur trafiksignalerna på mordplatsen slog om och hur det skulle ha påverkat vittnens möjligheter att göra korrekta iakttagelser.

Anders Olssons anmälan väntar fortfarande på beslut. Här finns hela texten samt en bild som han sänt med som bilaga.

Och den som vill bilda sig en egen uppfattning, oavsett vad som händer med hanteringen i nämnden, kan dels titta på filmen 30 sekunder som ligger på SVT Play och dels studera debatten som förts här på bloggen i fyra tidigare trådar. Varje tråd inleds med ett inlägg från antingen mig eller Bo G Andersson, huvudansvarig för researchen bakom filmen.

De fyra trådarna är:

Christer Pettersson som mordvittne – ska vi tro på teorin i nya TV-filmen ”30 sekunder”?

Bo G Andersson: inte osannolikt att Pettersson var på mordplatsen

Gunnar Wall svarar Bo G Andersson: Viktigt med respekt för detaljer

Slutreplik från Bo G Andersson: Lillemor Östlins uppgifter är trovärdiga

DEBATT

Var Christer Pettersson på mordplatsen, men bara som ett vittne? Det var den tes som framfördes i filmen 30 sekunder av Bo G Andersson och Håkan Pieniowski som sändes i SVT tidigare i år.

I en recension ifrågasatte jag starkt den slutsatsen. Bo G Andersson svarade. Jag replikerade på hans svar. Och här kommer en slutreplik från Bo G Andersson.

Jag kommer inte att svara med en egen lång text. De kompletterande synpunkter jag vill lämna kommer jag framöver att presentera i kommentarsfältet till den här bloggpostningen. Och debatten i kommentarsfältet är givetvis fortsatt öppen, precis som andra debatter som inletts här på bloggen./ Gunnar Wall

Av Bo G Andersson

GUNNAR WALL HAR I EN NY, LÄNGRE BLOGGTEXT bemött mitt inlägg om filmen ”30 sekunder”. Jag har av Gunnar erbjudits att svara och vill givetvis ta vara på den möjligheten. Min nya text kan ses som ett komplement till det tidigare drygt 11 000 ord långa inlägget (motsvarar drygt 30 normala boksidor). Tillsammans ger de bägge texterna en komplett bild av researchen, hur dokumentärfilmaren Håkan Pieniowski och jag tänkt och vilka slutsatser som går att dra av filmen. Den finns för övrigt tillgänglig på SVT Play till den 25 februari 2025.

Bilarna och de centrala vittnesmålen

Palmeutredarnas rekonstruktioner på mordplatsen i april 1986 lämnade som bekant mycket övrigt att önska. Det kanske allvarligaste felet var att spaningsledaren Hans Holmér inte såg till att alla vittnen som deltog redovisade vilka andra personer/vittnen de lagt märke till på mordplatsen, hur dessa sett ut och varit klädda. Om detta hade skett hade det varit mycket lättare att upptäcka om ytterligare personer rörde sig på mordplatsen direkt efter skotten, exempelvis den person (Christer Pettersson) som i filmen dyker upp efter 10 – 15 sekunder eller en eventuell medhjälpare till mördaren. Inte heller undersökte polisen närmare ”vittnesbilarnas” exakta positioner vid första respektive andra skottet och hur bilarna rörde sig i förhållande till varandra. Den rekonstruktion som vi gör i filmen ”30 sekunder” med bilarna och de bilburna vittnena är därför den första i sitt slag.

Varför är det då så viktigt med bilarnas placeringar och var de befunnit sig när skotten föll?

Jo, det gör det enklare att bedöma flera av de centrala vittnesmålen och tidsförloppet. Det har exempelvis avgörande betydelse för tolkningen av vad de bilburna vittnena Leif Ljungqvist och Jan A berättar och vad de sett.

Jag ställde i mitt svar på Gunnars ursprungliga ”recension” av filmen ett antal frågor – riktade till oss själva i egenskap av filmmakare. En av frågorna handlade just om bilarna. Den löd:

Hur har ni kommit fram till ”vittnesbilarnas” positioner på Sveavägen och hur kan ni vara så säkra på att filmens framställning är korrekt?

Jag ska här förtydliga det tidigare svaret eftersom Gunnar Wall och även några andra debattörer uppenbarligen inte förstått vad som ligger till grund för filmens slutsatser.

Vittnet Anders D

Taxiföraren Anders D står sekunderna före första skottet stilla för rött ljus i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Han är på väg Sveavägen söder ut och befinner sig i den högra av de två filerna. (Till höger om honom finns även en tredje fil, en svängfil Tunnelgatan väster ut.)

Avgörande är slutsatsen att Anders D står ensam vid trafikljusen, i väntan på att de ska slå om till grönt. Detta kommenterade han för övrigt själv i det förhör som hölls med honom under natten en timme efter mordet. Så här heter det i protokollet (efternamnet är här utbytt mot ett ”D”):

D säger med nästan full säkerhet att han inte hade någon bil bredvid sig, alltså i det vänstra körfältet.

Vittnesmålet styrker med andra ord att filen till vänster om honom är tom. Men det är inte det enda belägget, som vi ska se nedan under avsnittet ”Vittnena Leif och Jan”.

Anders D har fått grönt och hunnit rulla några meter ut i korsningen när det första skottet avlossas. Han hör skottet, riktar blicken till vänster och ser det andra skottet. Hans beskrivning av mördarens klädsel, revolverns mynningsflamma med mera tyder på att han har fri sikt mot mordplatsen. Om det funnits en bil till vänster om honom, som också kört när signalen slagit om till grönt, är det knappast troligt att Anders D kunnat göra dessa iakttagelser. Sikten borde då helt eller delvis ha varit skymd.

Vittnena Leif och Jan

Vittnena Leif Ljungqvist och Jan A kommer körande på Sveavägen i Leifs stora Chevrolet Suburban i samma riktning som Anders D, det vill säga mot Kungsgatan. De gör sig ingen större brådska eftersom de väntar på att Leifs söner ska komma med en buss från fjällen till Citykyrkan på Adolf Fredriks kyrkogata. De har misslyckats med att hitta en parkeringsplats nära kyrkan och tar därför en sväng runt de närmaste kvarteren för att få tiden att gå.

Leif och Jan befinner sig med Chevan, enligt vad de själva berättat, ungefär mitt på Skandiakvarteret när de hör det första skottet. Avståndet till korsningen Sveavägen – Tunnelgatan, och följaktligen också till Anders D:s taxi, är då cirka 50 – 60 meter. När det andra skottet går av två, tre sekunder senare är Leif och Jan under inbromsning i korsningen. Ljussignalen står nämligen på rött. Framför dem i filen ligger taxichauffören Hans J med sin Merca. Även han bromsar in för rött.

Som vi sett befinner sig Anders D ute i korsningen när andra skottet avlossas. Den enda rimliga slutsats som går att dra av detta är att Anders D stått ensam vid grönt och att ljussignalen hunnit slå om till rött innan Hans J i taxin och Leif Ljungqvist och Jan A i den stora Chevan kommit fram till korsningen.

Vi anser att detta är ett faktum och det är också skälet till att vi lagt så stor vikt vid det i filmen. Redan i introduktionen till ”30 sekunder” formulerar vi det på följande sätt:

Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.

Att ljussignalerna snabbt skiftade från grönt till rött efter att Anders D kört ut i korsningen berodde på att musikläraren Inge M stod med sin bil på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan i samma korsnings sydvästra hörn. Han påverkade signalerna för bilarna på Sveavägen. Enligt Trafikkontorets bedömning bör ljuset ha slagit om från grönt till rött efter fem sekunder.

Jag ska försöka förtydliga även signalsystemets funktion så att detta blir mer begripligt.

I likhet med på Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata) fanns på 80-talet, likväl som i dag, detektorer/avkännare i Sveavägens norr- och södergående körbanor. De ligger nedgrävda någon eller några decimeter i marken och reagerar på vibrationerna från bilarna. Enligt de kartor som Trafikkontoret tillhandahöll under vår research är avståndet från detektorerna till signalstolparna ungefär 10 – 15 meter, beroende på vilken mätpunkt man väljer. (De långsmala detektorerna ligger nämligen inte i 90-graders vinkel tvärs över körbanan utan är snedställda.)

OM Hans J:s taxi och Leif/Jans Cheva hunnit fram till detektorerna/avkännarna under de fem sekunder som det gröna intervallet varade, hade detta automatiskt förlängts. Det hade då uppstått en ”grön våg” i södergående riktning. Bilarna hade följaktligen inte fått rött ljus i korsningen utan hade kunnat följa efter Anders D:s taxi.

MEN detta skedde alltså inte utan i stället var de, som sagt, tvungna att bromsa in för rött. Detta innebär i sin tur att de befann sig minst 10 – 15 meter från korsningen när ljuset slog om till rött.

Det tål att upprepas att filmen INTE använt Trafikkontorets uppgifter som ett fristående ”bevis” för bilarnas positioner. Dessa framgår med all önskvärd tydlighet av vad de bilburna vittnena själva berättar. Värdet av genomgången med Trafikkontoret var att den stödjer den slutsats som vi redan hade dragit.

Hur länge Jan A och Leif Ljungqvist stod och väntade vid rödljuset i sin svarta Cheva är svårt att veta. Vi har här i första hand Jan A:s egen uppskattning i filmen att luta oss emot: ”10, 15, 20 sekunder”. Trafikkontoret bedömer att det röda intervallet kan ha varat mellan 15 och 20 sekunder.

Det faktum att det skiljer ett ljusintervall mellan Anders D och de övriga bilburna vittnena får stora konsekvenser för bedömningen av händelseförloppet på Sveavägen.

Jan A sitter till höger i passagerarsätet i Leif Ljungqvists svarta Chevrolet. Till skillnad från Leif behöver han inte ha uppsikt över trafiken, inte heller håller han på att plocka med biltelefonen för att kunna larma om skottlossningen. När de är ungefär mitt på Skandiakvarteret hör de alltså det första skottet. Det andra skottet, som sagt, hör de när de är under inbromsning till rödljuset i korsningen. Jan A tittar sig omkring och det är först då han blir varse mordplatsen. En man ligger på marken och en kvinna hukar vid hans sida. När han lokaliserat platsen pekar han och gör Leif uppmärksam på var skotten fallit.

Från sin position ser Jan A mördaren, ”svarta kappan” som han säger i filmen, ta två, tre steg in på Tunnelgatan innan denne snabbt försvinner bakom husgaveln i Dekorimahörnet. Enligt Jan A ser Leif ingenting av mördaren.

Detta styrks av vad som sker när Jan och Leif kommer hem efter dramatiken på Sveavägen. De bor grannar i ett villaområde och familjerna umgås. Deras fruar är vakna och vill höra vad som hänt. Enligt Jan är det bara han som har något att berätta om mördaren. Leif håller en låg profil i det läget. Den här bilden kan också bekräftas av flera andra personer.

Att Jan ser mördaren ta några steg när Chevan är under inbromsning till rödljuset betyder att denne hunnit en bra bit in i gränden när han och Leif väl får grönt och påbörjar u-svängen i korsningen. Om det är korrekt, som Leif Ljungqvist uppger, att han under svängen ser en man som kommer gående fram till Lisbeth kan det därför omöjligen röra sig om gärningsmannen. Denne är då utom synhåll. Kontentan är att det här tidsspannet, eller ”tidsfönstret” är mer än tillräckligt för att en annan person kan ha kommit fram till mordplatsen.

Slutsatsen vi har dragit och utgår från i filmen:

Leif Ljungqvist har inte sett mördaren. Om han har sett en man, vilket han hävdar bestämt, måste det röra sig om en annan person. Och det styrker uppgifterna att det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen, ett fåtal sekunder efter skotten.

I filmen pekar Leif Ljungqvist ut Christer Pettersson som den person som han iakttagit på mordplatsen. Han ska ha känt igen honom på gångstilen och rusat upp ur soffan när han på tv såg polisens spaningsbilder från Rotebro.

Leif Ljungqvists berättelse är emellertid inte den enda indikationen på att ytterligare en person – förutom vittnet Anders B, Lisbeth Palme och mördaren – befunnit sig på mordplatsen 10 – 15 sekunder efter skottlossningen.

Det tyngsta ”beviset” är egentligen huvudvittnet Lisbeth Palmes vittnesmål under rättegångarna mot Christer Pettersson. Hon talar om att hon sökt hjälp hos två personer, men blivit avvisad. Den ena är med stor sannolikhet vittnet Anders B. Men vem var den andra mannen som kom emot henne och som hon uppfattade som ”beige”? I filmen är det Christer Pettersson.

(Obs! Jag utvecklade Lisbeth Palmes olika iakttagelser i detalj i mitt förra inlägg och upprepar inte det i den här texten. Jag redogjorde där också utförligt för vad jag menar är tydliga tecken på att två män avvikit in i Tunnelgatans gränd med bara 10 – 12 sekunders mellanrum. Se frågan Filmen beskriver att två personer (mördaren och ”Christer P”) springer in i gränden efter skotten. Vad grundar ni detta på?)

Gunnar Wall ifrågasätter i sitt inlägg resultatet av filmens rekonstruktion. Detta är han givetvis i sin fulla rätt att göra. Han hävdar samtidigt att det i filmen inte skulle finnas ”någon systematisk och tydlig genomgång av hur bilarna ska ha rört sig i förhållande till trafikljusen”.

Det sistnämnda påståendet är obegripligt. De synpunkter vi fått när det gäller den här saken brukar vara det omvända; filmen innehåller för många upprepningar och är övertydlig när det gäller bilarnas rörelser i förhållande till trafikljusen.

Gunnar Wall skriver vidare att ”ingenting” talar för att ”fordonen med de viktigaste bilburna vittnena skulle ha passerat trafiksignalerna i två vågor”. De båda taxibilarna med förarna Anders D och Hans J skulle, om jag förstår honom rätt, i korsningen ha kört sida vid sida ”direkt på det grönljus som de fick nästan samtidigt med skottlossningen”.

Gunnars påståenden är inte förenliga med Jan A:s och Leif Ljungqvists iakttagelser att de framför sig har Hans J:s taxi, som också stod för rödljus. (Till en början trodde Leif att det var Anders D som stod före dem i filen, men han insåg senare att han blandat samman de båda taxibilarna.) De, som i likhet med Gunnar, tror att Hans J:s och Anders D:s taxibilar stod bredvid varandra, och att de körde ut i korsningen samtidigt, måste även visa hur det i så fall kunde komma sig att Anders D och hans passagerare hade fri sikt mot brottsplatsen.

Vad talar för att Christer P varit på mordplatsen?

Gunnar Wall har i olika sammanhang fört en ihärdig kamp mot dem som på grund av lojalitet eller egen övertygelse betraktat Christer Pettersson som mördare. Den uthålligheten beundrar jag och jag kan bara hålla med om att mannen från Rotebro är en mycket osannolik mördare.

I filmen ”30 sekunder” gestaltas Christer Pettersson som ett möjligt vittne på mordplatsen. Framställningen bygger bland annat på intervjuer med Lillemor Östlin och det bilburna vittnet Leif L. Men det finns även andra uppgifter i bland annat Palmeutredningen som stödjer uppfattningen att Christer Pettersson befann sig på eller i direkt anslutning till mordplatsen när skotten föll.

Här är ett antal punkter som talar för att Christer Pettersson kan ha varit på mordplatsen:

• Lisbeth Palmes utpekande av honom som mördare.

• Intervjun med Lillemor Östlin där hon säger sig ha hört Christer Pettersson berätta om var vid Dekorima vid tiden för mordet. (se vidare avsnittet Är Lillemor Östlin trovärdig?).

• Förhör i Palmeutredningen med Östlin. (se vidare avsnittet Är Lillemor Östlin trovärdig?)

• Christer Petterssons egna ord till grannar och andra bekanta dagarna efter mordet – se förhör i Palmeutredningen, första rättegångsdagen i Stockholms tingsrätt, diverse tidningsartiklar december 1988. (se vidare nedan)

• Christer Petterssons beteende under mordutredningen. Bl a försökte han skaffa alibi genom att förmå sin knarkleverantör Sigge C ”backa” tiden med en timme vad gäller avgångstiden med pendeln från Stockholms C. Utövade påtryckningar på suparkompisen Ulf S för att få denne att tidigarelägga hans ankomsttid till bostaden. I samtliga fall handlade det om att han ville undvika att bli bunden till Sveavägen vid tiden för mordet. (se vidare nedan)

• Christer Petterssons uttalanden under rättegångarna när han vände sig till Lisbeth.

• Palmeutredarnas förhör med Lennart G, den så kallade svarttaxiåkaren, som vittnat om att han sett Christer Pettersson flera gånger under mordkvällen, bland annat vid mordplatsen.

• Tips till polisen 1989 från namngiven och identifierbar källa om att Christer Pettersson berättat att han bevittnat mordet.

• Christer Petterssons agerande efter den friande domen i hovrätten. Bland annat hans framträdande i Ulf Elfvings radioprogram Efter tre.

• Christer Petterssons intention kort tid före sin död att ta kontakt med Lisbeth och föra fram ett budskap till henne.

Christer Pettersson åkte in till Stockholms city vid 19.30-tiden mordkvällen av allt att döma för att skaffa amfetamin till sig och suparkompisen Ulf S, som under tiden väntade i Petterssons bostad i Rotebro.

Under hela förundersökningen höll Christer Pettersson fast vid att han inte befunnit sig på Sveavägen norr om Kungsgatan under kvällen. På vägen till och från spelklubben Oxen, som låg uppe på Brunkebergsåsen, hade han gått via Sergels torg och sedan tagit de trappor på Sveavägens östra sida som är belägna söder om Kungsgatan. Han skulle således aldrig ha passerat mordplatsen i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan eller rört sig utanför biografen Grand, där makarna Palme såg den sena föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart”. Inte heller hade han satt sin fot i närheten av knarkhandlaren Sigge C:s bostad på Tegnérgatan 16.

Sammantaget innebar Christer Petterssons berättelse, om den kunde styrkas, att han hade alibi för mordet på Olof Palme. Han hade lämnat Stockholms innerstad 30 – 40 minuter före mordet och kunde inte komma ifråga vare sig som ett vittne som råkade vara på mordplatsen eller som gärningsman.

Fast talade Christer Pettersson sanning? Under tiden som han satt häktad, vintern och våren 1989, lade polisutredarna och åklagarna ned mycket möda på att motbevisa uppgifterna. Och arbetet var inte utan framgång.

*Dekorimahörnan – bilden tagen av polisen kort efter mordet. Här skulle, enligt filmen ”30 sekunder”, Christer Pettersson ha stött ihop med Lisbeth Palme.*

Inget vittne kunde på något övertygande sätt bekräfta att Christer Petterssons uppgifter om han besökt spelklubben Oxen. Sigge C och Reine J tillbakavisade att de hade delat bord med honom. Och, nej, några spritflaskor skulle heller inte ställts fram. Lena Å, Sigges fästmö, hade över huvud taget inte besökt spelklubben den här kvällen. Reine J var visserligen där, men hade kommit först vid 22.30-tiden och inte träffat på honom.

Sigge C hade i det här skedet av Palmeutredningen hörts vid ett tjugotal tillfällen, betydligt fler gånger än något annat vittne. I ett tidigt förhör förklarade han att Christer kommit till Oxen någon gång vid 22-tiden och stannat en kort stund. Vid ett senare förhörstillfälle trodde han att Christer kom ”någon gång vid 21-tiden”. Sigge C:s vittnesutsagor svajade betänkligt och det var svårt att med dem som utgångspunkt dra någon slutsats över huvud taget om Christer Petterssons besök på Oxen.

Problemet för Christer Pettersson var emellertid större än så. Sigge C påstod dessutom att Christer erkänt inför honom att han vilselett polisen. Det skulle ha skett när han hördes första gången av polisen på parkeringsplatsen i Rotebro i maj 1986. Han hade sagt att han sammanträffat med Sigge C på Oxen, men ljugit om tidpunkten när han lämnade klubben.

Samma dag som Christer Pettersson blivit förhörd på parkeringen, eller möjligen dagen efter, hade han i ett upprört tillstånd sökt upp Sigge C i bostaden. Och han hade då, berättade Sigge C i förhören, bett honom att ”backa tillbaka” den tid de träffats med ”ungefär en timme”, ifall polisen skulle förhöra även honom.

Framstöten tolkade Sigge C som ett försök från Christer Petterssons sida att förmå honom att vittne falskt. Syftet var att Christer ville styrka sitt alibi.

Under ett av förhören påstår Sigge C att han till och med blev instruerad att säga vilket tåg Christer tagit från Stockholms central. Allt för att alibit skulle hålla. Jag citerar ur protokollet:

Sigges bestämda uppfattning när han hörde tiden som Christer uppgivit, att han åkte/skildes ifrån Sigge, är att det icke var den tid som de skildes. Han påstår att de skildes senare än den tid som Christer bad honom säga, ifall han skulle höras av poliser. Vad Sigge kommer ihåg så var det någonting om att han skulle säga, att de hade skilts åt och att Christer tagit ett tåg som gick 20 i någon timma.

Mot den här bakgrunden vågar vi dra en säker slutsats:

Christer Pettersson var synnerligen angelägen om att skaffa sig ett alibi för mordet. För det talar hans egna ord, vittnesmålen från Oxen och inte minst Sigge C:s berättelse om hur Christer försökt tubba honom.

Om det hade stämt att Christer Pettersson verkligen lämnat Oxen strax efter klockan 22, hade han hunnit ta pendeln från Stockholms central med avgång strax före 23 och varit hemma i bostaden vid 23.30-tiden, precis som han hade hävdat i de första förhören. Att han justerade sin berättelse i förhöret den 14 december – och lade till att han somnat på tåget och hamnat i Märsta – går att se som en anpassning till Ulf S förhörsutsagor, som han kände väl till sedan tidigare. Tack vare omvägen via Märsta var den nya tiden för hemkomsten, 23.55, fortfarande förenlig med påståendet att han lämnat Stockholms central med ett tåg klockan 22.46, i god tid före mordet på Olof Palme klockan 23.21.

Men något stöd för att han skulle ha lämnat spelklubben Oxen strax efter klockan 22, fanns helt enkelt inte. Inget vittne på Oxen kunde bekräfta att han kommit vid 19.30 och stannat hela kvällen. Ett vittne, Jan L, trodde sig ha sett honom en stund före klockan 22, men även efter klockan 23.

Palmeutredarna lyckades även slå hål på påståendet att han aldrig rört sig på Sveavägen norr om Kungsgatan. En kvinna, Eva F, som kände honom sedan tidigare, berättade att hon talat med honom vid Konsumbutiken mittemot biografen Grand vid 21-tiden på kvällen. Hon hade sökt Sigge Cedergren utan resultat i hans bostad på Tegnérgatan alldeles i närheten. På fråga från Christer om hon visste om Sigge var hemma ska hon ha svarat att så inte var fallet utan att han nog hade gått på bio. Christer Pettersson ska då sprungit över till andra sidan Sveavägen och ställt sig utanför biografen Grand.

Till det kom flera personer från hans egen bekantskapskrets som hört honom berätta att han inte bara befann som på Sveavägen utan även i omedelbar närhet av makarna Palme vid tiden för mordet.

Några exempel:Anders O bodde i lägenheten rakt under honom på Kung Hans väg 35 i Rotebro. De talades vid en kort tid efter mordet, och Christer Pettersson ska då ha sagt, ordagrant:

Jag var ju precis där, jag var ju där av alla.

Stig G bodde vägg i vägg med honom. Två dagar efter mordet ska han ha träffat Christer som då sagt att ”jag var där ute på Sveavägen” och ”jag såg dom”, syftande på makarna Olof och Lisbeth Palme.

Domstolarna ansåg det klarlagt att Christer Pettersson befunnit sig i kvarteren kring mordplatsen under kvällen. Svea hovrätt skrev i domen att Christer Pettersson med ”betydande sannolikhet” uppehöll sig vid biografen Grand kring klockan 23, ungefär samtidigt som bioföreställningen som makarna Palme varit på slutade. Den sistnämnda slutsatsen går emellertid att ifrågasätta, eftersom vittnesmålen vid Grand är djupt problematiska.

Men oavsett Svea hovrätts slutsats stod det klart att Christer Pettersson blivit överbevisad på de flesta punkter. Trots det höll han under hela rättsprocessen fast vid berättelsen från förhöret den 14 december 1988. Han hävdade att han hade kommit tillbaka till bostaden klockan 23.55 och lämnat Stockholm city med ett tåg som troligen avgått 22.46, alternativt senast klockan 23.15.

Eftersom Ulf S väntade i lägenheten är han rimligen den enda person som har förutsättningar att säkert veta när Pettersson kom hem. Frågan är då vilken ledning hans uttalanden ger oss?

Vi har tidigare sett att han i förhören i november 1988 förlade Christer Petterssons hemkomsttid till strax efter tolvslaget. Men även Ulf S tidsangivelser skiftade över tid. I det allra första polisförhöret trodde han att Pettersson kom tillbaka vid 01-tiden på natten. I senare förhör flyttade han successivt tillbaka tidpunkten för Petterssons hemkomst, först till 00.30-tiden och sedan till 00.15-tiden.

Under rättegången i Stockholms tingsrätt sommaren 1989 velade Ulf S fram och tillbaka för att till slut stanna vid att det var ”runt tolvtiden”. Tidpunkten framstod därmed som i det närmaste förenlig med Petterssons egen tidsangivelse, klockan 23.55.

Det är ställt utom allt tvivel att Christer Pettersson utövade ett starkt tryck på Ulf S för att förmå honom att flytta tillbaka tidpunkten så att den överensstämde med hans egna uppgifter. Enligt flera personer i deras gemensamma umgängeskrets i Sollentuna grälade de under våren och försommaren 1986 gång på gång om klockslaget. Enligt vittnet Lars L handlade bråken om ”den där jävla halvtimmen hit och halvtimmen dit”. Ett annat vittne, Lennart H, sade att Ulf S berättat att Pettersson tvingat honom att vittna falskt.

Domstolarna var heller inte särskilt imponerade av vare sig Petterssons eller Ulf S:s piruetter. Den sistnämndes osäkra framträdande fick till följd att hans vittnesmål inte tillmättes något värde. Christer Petterssons påstående om hemkomsten blev med andra ord inte styrkt – men heller inte vederlagt. Det kunde under mordrättegångarna helt enkelt inte klarläggas när han kom hem till lägenheten.

Om hans egen uppgift om klockan 23.55 skulle stämma, kan han omöjligen ha bevittnat mordet i hörnet Sveavägen – Tunnelgatan klockan 23.21. Tidsmarginalen är inte tillräcklig ens om han skulle ha sprungit hela vägen till Stockholms central och haft maximalt flyt med pendeltågsavgången till Rotebro. Följaktligen kan då inte heller uppgifterna om att han blev vittne till mordet vara korrekta.

Vad är då sant? Går det att med någon slags tillförlitlighet slå fast att Christer Pettersson saknade alibi för tidpunkten för mordet?

Ja, det är faktiskt fullt möjligt. Det finns nytillkommen dokumentation som slår sönder Christer Petterssons alibi och som trovärdigt fastställer tidpunkten för hans hemkomst. Men dessa uppgifter kommer jag förhoppningsvis att kunna presentera i den bok jag skriver på.

Gunnar Wall gör en poäng av de så kallade ”alibivittnena” Algot Å och Enar H. Den förstnämnda påstod i ett relativt sent skede av målet att han iakttagit Christer Pettersson på Märsta pendeltågsstation klockan 21.30 mordkvällen. Enar H, som sade sig ha träffat Christer Pettersson hundratalet gånger, hävdade att han sett honom klockan 23.30 utanför pendeltågsstationen i Rotebro. Christer Petterssons försvarare åberopade vittnesmålen som stöd för att han hade alibi för mordet.

Gunnar Wall skriver:

Om båda dessa vittnesmål är riktiga – eller bara ett av dem – kan Pettersson varken ha varit en Palmemördare eller ett vittne i Dekorimahörnan.

Gunnar Wall torde vara ganska ensam om att tillmäta Algot Å och Enar H sådan betydelse. Algot var en omvittnad lögnhals och skrävlare. Varför dröjde han så länge med att komma till Christer Petterssons undsättning? Om nu Enar H kände Christer Pettersson så väl, varför hejade han inte på honom när de möttes öga mot öga mordkvällen utanför pendeltågsstationen i Rotebro?

Algot Å:s och Enar H:s vittnesmål prövades ingående av Svea hovrätt och underkändes som jag bedömer det på goda grunder. Vittnesmålen hindrar således inte, enligt min mening, att Christer Pettersson kan ha befunnit sig vid Dekorima när Olof Palme mördades.

Är Lillemor Östlin trovärdig?

Det råder inget tvivel om att intervjun med Lillemor Östlin är betydelsefull för filmen. Hon säger sig ha hört Christer Pettersson berätta om mordplatsen och att han ”drog som en avlöning” när han förstod att det skett ett mord.

Men hon är inte ensam om att placera honom där. Även vittnet Leif Ljungqvist tror alltså att det är Christer Pettersson som han sett stå nära Lisbeth Palme och få ögonkontakt med henne en kort stund efter skottlossningen.

Jag är den första att medge att detta är två vittnen som inte är helt enkla att hantera ur trovärdighetssynpunkt. I mitt förra svar till Gunnar Wall utvecklade jag hur jag ser på Leif Ljungqvist och hans vittnesmål.

När det gäller Lillemor Östlin är det viktigt att förstå det sammanhang i vilket hon erhöll informationen från Christer Pettersson. Jag ska ge lite av bakgrunden här, som ett komplement till intervjun i filmen.

Lillemor kände inte Christer Pettersson närmare. Däremot var hennes man, Helmer Östlin, och Christer Pettersson sedan länge väldigt goda vänner. De hade suttit samtidigt på kåken i yngre dar för var sitt dråp. Christer Pettersson för bajonettmordet, som det hette, fast det var ett dråp och Helmer för ett dråp i Ljusdal. Han gick därför under namnet Ljusdalsskräcken.

Helmer och Christer höll kontakten även när någon av dem satt inne. De brevväxlade och hjälpte varandra med några hundringar ibland. Christer deltog på Helmers begravning 2002 och dikterade ett stycke ur Iliaden vid kistan, men tvingades avbryta uppläsningen när känslorna tog överhanden.

Ibland besökte Christer Pettersson Helmer och Lillemor i deras lägenhet i Gubbängen. Det var vid ett av dessa tillfällen som Lillemor ska ha hört Christer Pettersson berätta att han stått och väntat på sin knarkleverantör Sigge C utanför Dekorima när Olof Palme mördades.

Gunnar Wall misstror Lillemor Östlin. Han kallar i sitt inlägg hennes berättelse för en ”skröna”. Gunnar skriver också att det är en ”väldigt sent lanserad nyhet” – något hon kom med ”först mer än 30 år efter mordet”.

Låt oss se hur det förhåller sig med tidsaspekten.

Lillemor Östlin var lojal mot sin man. För henne var det därför otänkbart att avslöja innehållet i Christers och Helmers samtal före makens död, vilken alltså inträffade 2002. Helmer blev vad jag förstår aldrig kallad till förhör i Palmeutredningen. Även om så hade skett är det, enligt Lillemor i intervjun, föga troligt att han skulle ha yppat något om sina samtal med Christer Pettersson.
När Helmer låg för döden hade han sagt att hon måste hitta på något för att fylla tomrummet efter honom. Det blev starten på hennes författarskap.

Några år efter hans död, 2005, kom hennes självbiografiska bok ”Hinsehäxan”. Vid det laget var även Christer Pettersson borta och Lillemor kände sig för första gången fri att berätta vad hon visste. I boken skriver hon:

”För min del tror jag att Lisbeth Palme såg alldeles rätt. Om Christer stod vid Dekorimas entré och hörde skottlossning, tittade han säkert fram för att se vad som hänt. Vad jag vet sade aldrig fru Palme att hon såg den person som hon identifierade som Christer Pettersson skjuta, utan bara att han var där.”

Lillemor Östlin har därefter flera gånger, i olika sammanhang, placerat Christer Pettersson på Sveavägen vid tidpunkten för mordet. När hon hördes av Palmeutredarna 2014 förde hon självmant saken på tal (förhöret rörde Thure Nässén) och berättade då samma historia som hon fem år senare delgav Håkan Pieniowski och mig.

Två år senare, 2016, var det dags igen. I TV 4:s dokumentär ”Gåtan Christer Pettersson” säger hon:

Jag ville ju faktiskt höra vad som försiggått och så vidare. Och han (Christer Pettersson, förf anm) berättade det. Han hörde skotten och tittade ut och när han såg att en man låg på gatan och en kvinna var där bredvid, då stack han fort som sjutton.

Mer än så utvecklade Lillemor Östlin inte resonemanget i programmet. Eller så tyckte TV 4:s producent att det hon sa var ointressant och klippte bort resten. Eller så fick hon helt enkelt inga följdfrågor.

När Håkan och jag träffade henne hösten 2019 sade hon sig vara förvånad över att ingen tidigare ställt mer ingående frågor om hennes vetskap om Christer Pettersson och mordplatsen. Vi var de första som tog hennes uppgifter på allvar, tycktes hon mena.
Jag har talat med en av de Palmeutredare som hörde henne 2014 och vi verkar ha kommit till samma slutsats: Lillemor Östlin förefaller trovärdig när hon talar om Christer Pettersson.

Så Gunnar, att Lillemor Östlin berättat ”först mer än 30 år efter mordet” stämmer inte. Hon berättade uppenbarligen så fort hon kunde, med tanke på de lojalitetsband som fanns framförallt gentemot hennes man Helmer. Det anmärkningsvärda är att vare sig du, Gunnar, eller några andra journalister tycks ha gått på djupet med hennes uppgifter tidigare.

”Två versioner”

På SVT Play, där ”30 sekunder” finns tillgänglig fram till 25 februari 2025, står det på presentationssidan för filmen (Ny version 2/3). Gunnar Wall undrar vad som döljer sig bakom formuleringen.

Så här förhåller det sig:

Veckorna före premiären (26 februari) visades filmen för ett tiotal speciellt utvalda personer. Vi fick in många kloka synpunkter och några av dem ledde också till justeringar i klippningen. Men ett förtydligande i det av skådespelare inlästa tingsrättsförhöret med Lisbeth Palme blev tyvärr inte åtgärdat före premiären. Ansvaret är helt och hållet mitt. Direkt efter premiären, i samband med att en kopia av filmen togs fram för dansk televisions räkning, fixades detta. Oavsett om det handlar om stora förändringar eller som i det här fallet en liten korrigering är det SVT:s policy att detta ska noteras.

Trafiksignalerna

Gunnar Wall är inte nöjd med min tidigare beskrivning av Trafikkontorets undersökning. Han menar att jag i mitt utförliga inlägg ”drastiskt” skulle ha ”tonat ned” betydelsen av Trafikkontorets uppgifter för filmen.

Om du, Gunnar, uppfattar den skrivna texten på det sättet är det din sak, inte mitt problem eller filmens. Det är i alla lägen vad som visas och sägs i filmen som gäller.

Anledningen till att vi vände oss till Trafikkontoret i Stockholms stad har jag beskrivit tidigare. Vi ville veta hur det kunde komma sig att vittnet Inge M ideligen fick grönt ljus i korsningen. Vilken var den tekniska förklaringen? Hur fungerade detektorerna? Var i körbanan fanns de?

Att Inge M:s parkering på Tunnelgatan påverkade trafiken på Sveavägen stod redan klart. Det vittnade inte bara han själv om i polisförhören utan den slutsatsen kunde vi dra även av Jan A:s och Leif Ljungqvists vittnesmål.

Trafikkontoret var oss behjälpliga i att förstå principerna bakom signalsystemet. Svårare än så var det inte. Filmen stod inte och föll med detta på något vis.

Jag kan tillägga en sak:

Genomgången som vi gjorde tillsammans med en av Trafikkontorets främsta signalexperter är dokumenterad och sparad till eftervärlden. Framöver, i något lämpligt sammanhang, kan det kanske finnas ett värde att redovisa den i dess helhet.

Men för filmens skull – eller för den delen för sakdiskussionen om Palmemordet – är detta inte nödvändigt. För förståelsen av händelse- och tidsförloppet de första 30 sekunderna efter skotten är det fullt tillräckligt att se filmen och ta till sig av dess slutsatser. För övrigt står det ju var och fritt att undersöka trafiksignalsystemet på samma sätt som vi gjorde.

Även det ”osannolika” är ibland sant

Gunnar Walls uppfattning är att åtalet mot Christer Pettersson är resultatet av en konspiration. Den ”rätt ensamme, maktlöse och allmänt jobbige missbrukaren Pettersson kom att bli utsedd till praktisk huvudmisstänkt”, skriver han.

Vilka skulle i så fall ha riggat målet mot Christer Pettersson?

Om jag tolkar Gunnar rätt menar han att det bland annat rörde sig om mindre nogräknade poliser (läs: till exempel polismannen Thure Nässén) och kriminella med egna intressen att försvara (läs: knarkhandlaren Sigge C med flera kriminella i kretsen kring honom).

Men Gunnar stannar inte där. Även åklagarna i Petterssonmålet skulle ha varit en del av den konspirativa miljön. Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som makens mördare ”framstår som styrt och framprovocerat av åklagarsidans manipulationer”, heter det.

Det är inte helt enkelt att följa Gunnars tankegångar, men så här tolkar jag fortsättningen:

Polis och åklagare betedde sig ”skandalöst” i fallet Christer Pettersson. Han ”singlades ut som lämplig misstänkt Palmemördare på i princip inga sakliga grunder alls”. Men i likhet med Holmérs PKK-spår var Pettersson ett ”luftslott” som till sist lyckligtvis sprack.

Nästkommande stycke i Gunnars text lyder i dess helhet:

Och mot den bakgrunden framstår det för mig som osannolikt att just Pettersson av alla människor skulle ha råkat uppehålla sig vid just Dekorimahörnan av alla platser i Stockholm samtidigt som någon annan mördade Palme några meter intill.

Gunnar lanserar också en egen ”betydligt enklare förklaring” till uppgifterna om att Christer Pettersson befunnit sig vid Dekorima, nämligen att ”Lisbeth av åklagarna suggererades att tro att hon sett Pettersson på mordplatsen”.

Men är det verkligen så osannolikt att Christer Pettersson befunnit sig vid Dekorima när mordet skedde? Jag tycker inte det.

Christer Pettersson kände mordplatsen och kvarteren däromkring som hans egen ficka. Efter det så kallade bajonettmordet 1970 på Kungsgatan hade han flytt in på Tunnelgatan, just den väg som Olof Palmes mördare tog.

Mordkvällen var han inne i Stockholms city under tre, fyra timmars tid för att få tag på amfetamin. Svea hovrätt skriver klokt i sina friande domskäl att hans ansträngningar att skaffa ett alibi inte gör honom till mördare. Det kan finnas andra skäl till hans beteende. Jag menar att en orsak kan ha varit att han ville dölja sin närvaro som vittne på mordplatsen. Om han självmant hade berättat om det, hade han troligen dömts till livstid.

Det var välkänt att Christer Pettersson kunde vanka av och an i timmar på Sveavägen i väntan på knarklangaren Sigge C och några gram amfetamin. Sigge bodde på Tegnérgatan nära Grand och promenerade enligt Lillemor Östlin ofta förbi Dekorima på vägen hem från spelklubben Oxen, där han var delägare. Hans fästmö, Lena Å, bodde för övrigt under en period i en lägenhet på just Tunnelgatan.

Enligt Östlin var Dekorimas varuintag Christer Petterssons tillhåll där han kunde stå och vänta på Sigge. Det var ett bra ställe, särskilt om vädret var dåligt. Dessutom var han mindre exponerad där inne för polisens knarkspanare.

Som vi sett är det inte bara Lillemor Östlin som bär vittnesbörd om att han befunnit sig på mordplatsen. För flera bekanta berättade han alltså dagarna efter mordet att han råkat vara på Sveavägen.

Gunnar spekulerar om att Sigge C kanske tog bakgatorna i stället för Sveavägen när han gick hem från spelklubben. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att detta skulle ha varit en regelbunden vana. Om jag får gissa i likhet med Gunnar, kan jag tänka mig att en knarkhandlare av Sigge C:s snitt (småhandlare, oftast med några gram amfetamin på fickan) i hög grad styrdes av var polisens narkotikaspanare befann sig för stunden. Han sålde rimligen sitt knark på alla möjliga ställen i kvarteren runt omkring bostaden på Tegnérgatan. (Själva lägenheten höll polisen under uppsikt från en ”holk” i en grannfastighet.) Om varuintaget vid Dekorima, som Lillemor Östlin hävdar, var ett utmärkt försäljningsställe finns det enligt min mening skäl att tro henne. Hon hade ju som bekant egen mångårig erfarenhet av att sälja narkotika utan att bli upptäckt av polisens spanare.

Lillemor Östlin berättade för övrigt under intervjun hösten 2019 att hon trodde att Sigge C var på väg hem till fots minuterna efter mordet. Men när han kom fram till korsningen Kungsgatan – Sveavägen skulle han ha sett blåljusen nere vid Dekorima och därför vänt tillbaka till Oxen. Enligt Lillemor Östlin kan han ha haft amfetamin på sig och det kan ha varit orsaken till att han ville undvika mordplatsen. Därför tog han i stället en bil hem till Tegnérgatan och körde via Luntmakargatan. Men det ska understrykas att Lillemor Östlins uppgifter är en spekulation.

När jag läser Gunnars resonemang om sannolikheter går tankarna osökt till Harrisburg och Tage Danielssons eminenta monolog om sannolikheten för en kärnkraftsolycka. Och även till den gåta vi talar om här, mordet på Olof Palme. Det som framstår som osannolikt kan givetvis inträffa. Vilka hade före mordet trott att Sveriges statsminister skulle skjutas halv tolv på natten utan livvaktsskydd på öppen gata i Stockholms city? ”Sådant händer inte i Sverige”, var en allmän reaktion efter skotten.

Argumentet att det är osannolikt att Christer Pettersson var vid Dekorima väger därför lätt i min föreställningsvärld. Hur Gunnar Wall dessutom kan komma fram till att den ”statistiska sannolikheten” för att han varit där är ”försvinnande liten”, är obegripligt. Det är naturligtvis inte möjligt att applicera matematikens sannolikhetslära på den saken. Är det något diskussionen om Palmemordet INTE handlar så är det vetenskaplig exakthet. Så länge mordet är olöst får vi nog alla finna oss i att vara hänvisade till det egna sunda förnuftet.

Avslutande ord

Jag är glad att jag fått en möjlighet att i två längre texter resonera kring filmen ”30 sekunder” och diskutera innehållet med dig, Gunnar. I Palmemordets eget universum av privatspanare och andra intresserade är du ett föredöme med din lugna och sansade ton. Jag har också fått intrycket, efter att ha följt ditt författarskap sedan 90-talet, att du verkligen anstränger dig för att skilja på sak och person.

Därför blev jag förvånad när jag läste din avslutande kommentar. Plötsligt är det inte den vanliga resonerande Gunnar läsaren möter utan snarare en Palmedebattens egen ”gatekeeper” som sänker sig till en nivå som jag inte skådat tidigare.

Jag ska illustrera vad jag menar med låg debattnivå.

Du gör exempelvis en retorisk poäng av att jag, naturvetare som jag är, inte kan skilja på gammalgrekiska och latin i texten. Dessutom sätter du rubriken ”Viktigt med respekt för detaljer” på ditt inlägg. Jag har svårt att se vart du vill komma med det? Misstag, stora som små, gör vi alla. Och med den film som vi diskuterar har detta inget att skaffa.

Ett annat exempel rör missbrukaren Roger Östlund och hans vittnesmål i Palmeutredningen. Du skriver, med ett mästrande tonfall, apropå vittnesmålet:

Jag trasar gärna sönder det i småbitar om så skulle vara fallet.

Ivern att få lägga vantarna på ett lättfångat byte går inte att ta miste på. Östlunds namn nämns förvisso i förbigående av Lillemor Östlin, men hans vittnesmål har ingenting att göra med filmens slutsatser eller dess research.

Tack för ordet!

Gunnar Wall svarar Bo G Andersson: Viktigt med respekt för detaljer

Christer Pettersson blev under sin livstid aldrig fri från misstanken om att han mördat Olof Palme. Bo G Andersson har rest en annan diskussion – att Pettersson var på mordplatsen som ett oskyldigt vittne men att han vägrade erkänna att han varit där. Debatten fortsätter här på bloggen, nu med ett inlägg där jag svarar Bo G Andersson.

FILMEN 30 sekunder visade på Sveriges Television den 26 februari och recenserades av mig här på bloggen några dagar senare. Filmen lanserade teorin att Christer Pettersson befunnit sig på platsen för Palmemordet, men som ett oskyldigt vittne. Jag tog upp invändningar mot den slutsatsen i min recension.

Härom dagen publicerade Bo G Andersson ett svar här på bloggen på både min recension och andra synpunkter som rests i debatten på kommentarsfältet.

Här svarar jag Bo G Andersson. Han har möjlighet att svara mig om han så önskar och får i så fall sista ordet – förutom att debatten givetvis fortsätter i kommentarerna.

INLEDNINGSVIS vill jag tacka dig, Bo G Andersson, för att du tagit dig tid att skriva en lång text till min blogg för att försvara och utveckla dina tankegångar bakom filmen 30 sekunder.

Sveriges Television är ett medium med stor genomslagskraft och de teorier om Palmemordet som framförs där får naturligtvis automatiskt ett rejält tilltaget utrymme i den offentliga debatten.

Eftersom SVT inte erbjuder något forum för att diskutera sakinnehållet i filmen så är det desto viktigare att diskussionen kan föras någon annanstans. Och för att diskussionen ska kunna bli helt meningsfull krävs det helst att någon av dem som ligger bakom filmen deltar i den.

Jag noterar också med glädje att du har en avsevärt mer nyanserad ton i din text på min blogg än den som finns i filmens speakertext – något som du själv medger att du är medveten om.

Vad är nytt i den nya versionen?

Låt mig innan jag återkommer till min kritik av tankarna i filmen börja med en sak som du hittills inte kommenterat trots att frågan väckts här på bloggen. Och det är vilken skillnad det finns mellan de två versionerna av filmen som gjorts tillgängliga på kort tid. Filmen sändes i SVT den 26 februari och lades upp på SVT Play samma dag. Några dagar senare – den 2 mars – kom vad som enligt SVT Play är en ”ny version”. Uppgiften finns på den webbsida som presenterar filmen. Dock finns där ingen information som på minsta sätt anger hur den nya versionen skiljer sig från den gamla.

Jag har tillgång till båda versionerna och har jämfört korta avsnitt i dem med ungefär fem minuters mellanrum för att se om det skett några förändringar i tidsaxeln genom att saker lagts till eller tagits bort. Och jag har inte hittat något. Men ändringen är tydligen så viktig så att SVT anser det nödvändigt att tydligt påtala att den finns.

Har kanske några ord ersatts med andra i speakertexten utan att filmens längd påverkats? Sådant kan jag lätt ha missat eftersom jag bara gjort nedslag i de två versionerna.

Eftersom den nya versionen lades upp dagen efter det att min recension publicerats här på bloggen är det självklart att jag funderat lite över om min kritik har med saken att göra, att ni korrigerat en uppgift av något slag. Så behöver det ju verkligen inte vara. Men vad det än är vore det ju förnämligt om du, Bo, kunde berätta vad det handlar om så att jag slipper spilla tid på att i detalj jämföra versionerna. Varken du eller jag är väl några anhängare av att innehållet i offentligt publicerade debattinlägg ska kunna ändras i efterhand utan att allmänheten får se vad som ändrats.

Kanske är det en bagatell, men jag – och andra med mig – skulle gärna vilja veta.

Norr om Kungsgatan?

Med detta sagt, låt mig gå över till några synpunkter på sakinnehållet i ditt svar på min recension och på annan kritik som kommit upp här på bloggen.

Och låt mig börja med filmens huvudperson, Christer Pettersson.

En sak som jag reagerade över i din text var när du skrev så här om Pettersson:

”Mordkvällen var han inne i Stockholms city för att få tag på amfetamin. I polisförhören hävdade han att han inte någon gång rört sig norr om Kungsgatan, men överbevisades av utredarna.”

”Överbevisades” är ett starkt ord. Vad var det du syftade på när du skrev så?

Vad vi vet om Petterssons resa till centrala Stockholm är att han hade rest till stan för att få tag i amfetamin från Sigge. Och vi vet också att Pettersson och Sigge var överens om att de två träffats på Oxen under kvällen.

Jag hade inte gått igenom förhören med Sigge om detta i detalj när jag skrev min recension av 30 sekunder, men jag ser nu att Sigge direkt i polisförhöret med honom från den 14 december 1988 säger att han troligen gav Pettersson amfetamin under dennes besök på Oxen. Så här står det i protokollet:

”Han uppger vidare att han med all sannolikhet gav Christer lite ’pulver’ den här kvällen. Detta grundar han på sin vana trogen att alltid ge Christer lite grand när han kom på besök. Detta för att hålla sig väl med honom så att han inte skulle ställa till några scener. Beträffande scenerna som kunde uppstå så består dessa av att Christer blev irriterad och lite provocerande och för att undvika detta så brukade alltid Sigge ge honom som han säger, ’lite grand’.”

Christer Pettersson hade å sin sida först berättat att han varit på Oxen och träffat Sigge men nekat till att han fått amfetamin av denne. Det var bara sedan han fick höra att Sigge erkänt att han bjudit Pettersson på drogen som Pettersson medgav att det var riktigt. En rimlig förklaring till Petterssons förändrade version som stämmer bra med hans personlighet var att han inte ville tjalla på någon för polisen. Det var av allt att döma något som han aldrig gjorde. Den sortens hederskodex var givetvis formellt omhuldad i kriminella kretsar, men det var ganska många som kunde frångå den vid behov. Dock inte Pettersson. Jag tycker att man kan bjuda Pettersson på att kalla det för en sorts moral, även om man inte själv sluter upp bakom den.

Där har vi alltså kärnan i det som fått Pettersson att bege sig in till stan. Och Oxen låg söder om Kungsgatan. Detsamma gäller Stockholms Centralstation där Pettersson klev av pendeln från Rotebro och där han av allt att döma tog pendeln hemåt igen.

Så vad finns det för bevis för att han var norr om Kungsgatan, Bo?

Christer Pettersson (mitten) i en av konfrontationsuppställningarna den 14 december 1988. FOTO: Polisen.

Är det kanske Roger Östlunds vittnesmål om att han sett Pettersson vid Grand du vill åberopa som bevis? (Jag trasar gärna sönder det i småbitar om så skulle vara fallet.) Eller har du något annat?

Givetvis kan det vara så att Pettersson rörde sig norr om Kungsgatan under kvällen, innan han träffade Sigge på Oxen. Om det är fallet bör det ha varit en bra stund innan mordet ägde rum. Men jag kan inte se att det är bevisat och det utgör i vilket fall inget stöd för att han skulle ha befunnit sig på brottsplatsen vid mordtillfället. Snarare ligger det nära till hands att tänka sig att Pettersson drog iväg hemåt sedan han fått vad han ville av Sigge.

Och här kommer vi till något viktigt, Bo, något som du varken tar upp i din film eller i ditt svar här på bloggen. Det är att det ju fanns ett alibivittne som placerade Pettersson i Märsta vid tidpunkten för mordet och ett annat som placerade honom i Rotebro en knapp halvtimme senare. Om båda dessa vittnesmål är riktiga – eller bara ett av dem – kan Pettersson varken ha varit en Palmemördare eller ett vittne i Dekorimahörnan.

Även om vi medger möjligheten av att Pettersson ändå skulle ha varit kvar i stan när mordet ägde rum menar jag, som jag diskuterade i min recension, att sannolikheten för att han skulle ha hängt i Dekorimahörnan är väldigt låg. Ville han ha tag i Sigge så visste han att denne hade varit på klubben tidigare under kvällen och kanske var kvar än. Och om Sigge inte var kvar var det naturliga att han begett sig hemåt, vilket bör ha lett till slutsatsen att det kunde vara en god idé att vänta utanför Sigges port.

För att ta sig hem behövde Sigge inte komma ner på Sveavägen, vare sig han gick eller tog bilen. En närmare väg var Malmskillnadsgatan – Apelbergsgatan – Luntmakargatan fram till Tegnergatan, det vill säga den väg han faktiskt körde under kvällen. Och han kunde givetvis ha promenerat samma väg om han velat, då med den extra fördelen att han inte behövde bekymra sig om en sådan tråkig juridisk detalj som att om att en del av sträckan egentligen var enkelriktad. Ett annat naturligt alternativ för en promenad bör ha varit Malmskillnadsgatan – Döbelnsgatan – Tegnergatan.

Du skriver i ditt svar att det inte finns något i utredningen som pekar på att Pettersson kände till bilturen. Nej, några sådana noteringar tror jag inte heller att man kan hitta. Utredarna var väl helt enkelt inte så intresserade av att fråga Pettersson om saker som gällde hur Sigge tog sig hem från Oxen. Annorlunda hade det förstås varit om de slagits av den långsökta men senare populära tanken om att Pettersson under kvällen dragit runt på stan i syfte att skjuta Sigge (och skjutit fel person). Då hade ju vad Pettersson kunde veta om Sigges rörelsemönster varit hett stoff.

Du känner ju väl till var den sortens spekulationer dök upp första gången, nämligen i Satans mördare av Stig Edling, en TV-film som du lånat sekvenser från i din egen film 30 sekunder. Det är tacknämligt att du inte tagit till dig Edlings spekulationer på den punkten – även om jag menar att dina tankar tyvärr är lika illa underbyggda som hans.

För att återvända till ämnet. Vi hittar alltså inga frågor till Pettersson av typen: kände du till att Sigge tog bilen hem från Oxen?

Men poängen är att det är ointressant.

• För det första bör Pettersson ha vetat att Sigge hade bil och att han brukade använda den.

• För det andra: om Sigge promenerade var inte Sveavägen den närmsta vägen.

• För det tredje: Pettersson hade troligen redan fått amfetamin av Sigge.

• För det fjärde: Pettersson hade med avsevärt större säkerhet kunnat fått tag i Sigge om han begett sig till Oxen eller Sigges bostad.

• För det femte: påståendet att Pettersson brukade hänga vid Dekorima var en väldigt sent lanserad nyhet från Lillemor Östlin – något hon kom med först mer än 30 år efter mordet. Om Dekorimahörnan verkligen varit Petterssons favorithäng kan vi nog räkna med att den saken nått fram till Palmeutredarna ganska långt innan du och dina kollegor började jobba med er film – troligen redan i god tid före Palmerättegången.

Jag brukar sucka tungt när jag stöter på påståenden som inte sannolikhetsprövas. Att Pettersson skulle ha haft Dekorima som favorittillhåll och att han hängt där mordnatten är ett sådant påstående.

Tyvärr är hela diskussionen om Palmeutredningen alldeles full av sådant. Och min erfarenhet är att om dessa hugskott inte omedelbart kan motbevisas till 100 procent så framstår de i många människors ögon som: ”Ja, så måste det förstås ha varit!” Pettersson som ständigt väntande amfetaminkund vid färgbutiken är i mina ögon precis ett sådant hugskott.

Det är förstås inget fel med att pröva en sådan idé, eller vilken idé som helst för den delen. Men filmen 30 sekunder prövar den inte, utan lanserar den bara entusiastiskt som väldigt trovärdig.

Bevisläget mot Pettersson före den 14 december

Du skriver också så här, Bo: ”Gunnar gör en stor poäng av att det skulle ha varit en ren slump att polis och åklagare över huvud taget började intressera sig för Christer Pettersson.”

Nja, jag kanske inte var tydlig nog. För det var inte riktigt så jag menade. Min poäng var inte att det var en slump att utredarna började intressera sig för just Pettersson. Det var nog inte så väldigt slumpartat. Jag kommer till det. Men vad jag ville få sagt i diskussionen med dig var att när de började titta på missbrukaren från Rotebro hade de egentligen ingenting på honom av någon betydelse. Och – än mer intressant – under hösten 1988 ändrade sig den saken egentligen inte alls.

För att förtydliga vad jag menar ska jag citera ett avsnitt ur min bok Mörkläggning där jag går igenom vad Palmeutredarna hade i bevisväg mot Pettersson när han hämtades in för förhör morgonen den 14 december 1988 (se sid 775-776):

I själva verket var den bevisning som fanns mot den nye huvudmisstänkte innan han kom till polishuset ytterst tunn. Vad Palmeutredarna hade på Pettersson kan sammanfattas så här:

• han var dokumenterat våldsbenägen;

• han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;

• han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;

• och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.

Vad de spekulerade kring med visst underlag var följande:

• När Pettersson kom in till stan hade han kanske begett sig till Sigges bostad;

• … och om han gjorde det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;

• … kanske var han också kvar i stan när filmen slutade (Ulf S:s senaste vittnesmål tydde ju på det);

• … och då kunde det ju tänkas att han skaffat sig tillgång till en revolver (exempelvis Sigges) och att han väntade ut Palme vid Grand för att sedan begå mordet under statsministerparets promenad hem.

En sådan ”indiciekedja” räckte förstås inte till ett åtal. Betänk bara vad utredarna inte hade:

• De kunde inte visa att Pettersson haft tillgång till vare sig Sigges eller någon annan revolver under mordkvällen;

• de kunde inte fastslå att Sigges revolver var mordvapnet (och senare visade det sig att den inte var det);

• de hade över huvud taget inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mordet (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);

• de kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet (ett nog så viktigt faktum eftersom deras scenario ändå förutsatte en viss planläggning från gärningsmannens sida och inte byggde på en handling i stundens raseri);

• de hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;

• de hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen;

• de hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;

• de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;

• de kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;

• de kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30 (vittnet Ulf S och Pettersson var bara ord mot ord och Ulf hade dessutom lämnat olika versioner om tiderna).

Så långt Mörkläggning. (En kompletterande detalj apropå den sista punkten: när Pettersson hördes den 14 december 1988 reviderade han sina tidigare lämnade uppgifter om hemresan i ett avseende. Han sa nu att han somnat på tåget, väckts på ändhållplatsen i Märsta, fått åka tillbaka och varit hemma i lägenheten först strax före midnatt. Det gav honom fortfarande ett alibi om hans berättelse kunde styrkas.)

Vad framgår av ovanstående är i alla fall en sak: före förhöret med Lisbeth Palme hade utredarna egentligen ingenting av värde som tycktes kunna knyta Pettersson till mordet. De var bara väldigt sugna på att få fram något. Han var så att säga deras projekt.

Och självklart, vilket nog framgår rätt bra för den som till exempel läser Mörkläggning, var det inte precis en ren slump att Pettersson var den som kom att bli utredarnas favoritspår. De hade bestämt sig för att satsa på kretsen kring Oxen. De hade Thure Nässén som hade djupa personliga kontakter med ett antal personer i den kretsen och som visste hur man förhandlade med dessa personer för att få dem att samarbeta med polisen. Och i periferin till denna krets fanns alltså den dokumenterat våldsbenägne Christer Pettersson, en rätt enstörig person som inte älskades av så många. Han skulle själv aldrig komma med komprometterande uttalanden om andra, så han var av noll värde som tjallare eller tipsare. Men det omvända gällde knappast – hans bekanta styrdes inte av liknande lojaliteter. De hade i allmänhet inte mycket till spärrar mot att komma med de mest långtgående påståenden om honom när de blev lockade till det. Förhörsprotokollen är fulla med sådant. Ett problem är bara att det ofta är svårt att veta hur mycket det var de förhörda själva som stod för formuleringarna och hur mycket det var Nässén.

I ett förhör som hålls med Petterssons vän Harri M den 4 oktober 1988 – Nässén skriver protokollet – heter det till exempel att Pettersson ”hatade Olof Palme otroligt” och att det till och med fanns tecken på att han ”dyrkade Hitler”. Och när Nässén hör Sigge Cedergren den 31 maj 1989 heter det i protokollet att Sigge menar att Pettersson är nazist och ska ha beklagat att inte Hitler vann andra världskriget.

Det finns ingen större anledning att tro på att ovanstående var en rättvisande bild av Petterssons tankar. Hovrätten som friade honom ansåg att det fanns stöd för hans egna påståenden om att han alltid röstat på socialdemokraterna och att han beundrat Olof Palme. Och samma hovrätt menade att det inte heller kommit fram några andra skäl till varför Pettersson skulle ha velat mörda Palme.

Vad jag menar är helt enkelt att åtalet mot Pettersson framstår som ett exempel på den typ av samarbete som kan uppstå mellan å ena sidan poliser som inte är så noga med metoderna och å andra sidan kriminella som har egna intressen att försvara. Och i en sådan konspirativ miljö var det, skulle jag alltså vilja påstå, inte riktigt en slump att det var just den rätt ensamme, maktlöse och allmänt jobbige missbrukaren Pettersson som kom att bli utsedd till praktisk huvudmisstänkt.

Men som vi noterat, det fanns ingen bevisning mot honom innan Lisbeth gjorde sitt beramade utpekande – ett utpekande som för övrigt framstår som styrt och framprovocerat av åklagarsidans manipulationer.

Mordplatsen söderifrån. FOTO: Polisen.

Min uppfattning är alltså att Pettersson singlades ut som lämplig misstänkt Palmemördare på i princip inga sakliga grunder alls. Det kan ju låta skandalöst – och därmed kanske otroligt – att något sådant skulle kunna ske i en svensk brottsutredning. Men låt oss inte glömma att något väldigt liknande faktiskt hade hänt under det första årets mordutredning då Holmér var spaningsledare och blåste upp sitt PKK-spår till enorma proportioner trots att även det var ett luftslott som till sist – lyckligtvis – sprack.

En betydligt enklare förklaring – och sådana bör vi ju föredra om de inte motsägs av kända fakta – är att Lisbeth av åklagarna suggererades att tro att hon sett Pettersson på mordplatsen och att hon snart grävt sig fast i den övertygelsen.

Och när väl detta hade skett och senare även åtal väckts mot Pettersson är det inte alls överraskande att det började ramla in tips från personer som trodde sig ha något att säga som styrkte misstankarna. De 50 miljonerna hade säkert ofta sin betydelse, men det handlade givetvis också om att människor ville hjälpa till utan några ekonomiska motiv. Vad som hände var i alla fall att så kallade bevis mot Pettersson så att säga producerade sig själva och att kvällstidningarna gjorde många förstasidor på till synes komprometterande uppgifter om den misstänkte, uppgifter som till största delen är glömda i dag.

Det var en process som kom att fortsätta i årtionden, där Lillemor Östlins sent påkomna tanke om Dekorima som Petterssons stamställe blivit en av de senaste – och förhoppningsvis en av de sista – skrönorna kring en tragisk gestalt.

Anders D och sekunderna

Låt oss nu gå över lite grann till vittnen som bevisligen befann sig på Sveavägen.

Ett av dessa vittnen är taxichauffören Anders D. I din text diskuterar du, Bo, en del uppgifter från honom för att ge stöd för din tes att först mördaren och sedan Christer Pettersson flydde in i gränden efter mordet.

Du återger ett avsnitt ur åklagaren Anders Helins förhör med Anders D i tingsrätten, bland annat denna sekvens:

Åklagare Helin: Hur lång tid kan det här ha tagit tror du…från det att du först får se honom och till det att han börjar springa in i Tunnelgatan? Är det fråga om sekunder…eller tar det längre tid?

D: Tidsrymd på tjugo sekunder kan jag tänka mig…

Det här kan förstås låta som om mannen som springer in på Tunnelgatan inte är mördaren utan någon som rusar iväg betydligt senare, i så fall kanske Christer Pettersson. Men för den som känner till Anders D:s tidiga förhörsuppgifter finns det en rimlig och begriplig tolkning av vad dessa tjugo sekunder bör handla om – nämligen om tidrymden från det att Anders D för första gången ser mördaren som då till synes är i samspråk med paret Palme och fram till det att mördaren flyr efter skottlossningen. Under den tidrymden hinner Anders släppa de tre fotgängarna med blicken, få grönt ljus och börja köra samtidigt som det första skottet smäller. Så smäller ett andra skott och så ser Anders hur en man – mördaren enligt Anders uppfattning – ger sig iväg från platsen.

Det finns ingenting uppenbart konstigt med Anders bedömning av att allt detta skulle ta tjugo sekunder, ingenting som tyder på att den flyende mannen springer iväg för sent för att vara mördaren – för det handlar ju inte om tjugo sekunder från första skottet till mannens flykt utan om tjugo sekunder från Anders första observation av de tre personerna före mordet och till observationen av flykten.

Det finns i samma förhör en passus där en av Petterssons advokater, Lars Ekman, frågar om hur lång tid det tog mellan det att Anders D hörde det första skottet och fram till dess att hans passagerare betalat och lämnat bilen. Anders tror att det tog ”20, 25, 30 sekunder”. Det framgår också av förhöret att under den tiden har den flyende mannen försvunnit och Anders har därefter kontaktat telefonisten på Järfälla Taxi och sedan förklarat för passagerarna att de måste kliva ur eftersom han ska anmäla sig som vittne.

Som var och en förstår handlar det om en mycket svår bedömning Anders ska göra mer än tre år efter mordet när det gäller att uppskatta sekunder. Men allt tyder på att han alltså försöker uppskatta längden på två olika tidssekvenser – den ena från när han ser mördaren före mordet och fram tills att denne flyr, och den andra från det att han hör första skottet och fram till det att passagerarna lämnat bilen.

Ingen av dessa skattningar ger, som jag ser det, någon anledning att plocka in Christer Pettersson som en flyende person nummer två i händelseförloppet.

Men du, Bo, tycker dig få stöd för att det ändå var så i en replikväxling (också den från tingsrätten) mellan den andre av Petterssons advokater, Arne Liljeros, och Anders D. Replikväxlingen syftar på det Anders D sagt till Helin om tiden från att Anders först sett gärningsmannen och fram till dess att denne började springa in på Tunnelgatan.

Så här citerar du:

L: De här tjugo sekunder…jag uppfattade inte riktigt…vad det den tid det tog att svänga runt?

D: Det var den tiden det tog för gärningsmannen från första skedet när han avlossade skottet till dess han flydde från platsen.

Problemet är att du inte citerar riktigt korrekt. Jag har gått både till tingsrättens utskrift och till tingsrättens inspelning av förhöret. De stämmer utmärkt inbördes. En riktig återgivning av replikväxlingen lyder så här:

L: De här tjugo sekunderna… jag uppfattade inte riktigt vad du sade. Var det den tid det tog för dig att svänga runt eller var var det för någonting?

D: Det var väl den tiden som det tog för gärningsmannen och från första skedet han avlossade ett skott och försvunnit från platsen.

Det som verkar så glasklart i Anders svar om vi utgår från din version kan vi inte riktigt hitta i den korrekta versionen av citatet. Exakt vad Anders menar med ”den tiden som det tog för gärningsmannen” är inte alls klart. Ordet ”och” som följer direkt efter visar att meningen inte har den entydighet som din version har. Men mest uppenbart är att ”flydde från platsen” och ”försvunnit från platsen” ju inte betyder samma sak. Gärningsmannen har försvunnit när han inte längre än synlig. Det är inte samma sak som när han börjar ge sig iväg.

Och till det ska förstås läggas att Anders D förhörs i tingsrätten mer än tre år efter mordet och då ombeds diskutera något så svårt som sekunder. Vi får ta det för vad det är, hans försök att minnas ett tidsmässigt avlägset skeende och dessutom under omständigheter som skulle vara påfrestande för vem som helst – han vittnar ju i en radiosänd rättegång som följs av hela Sverige.

Mest väsentligt är kanske ändå att Anders D hela tiden bara har diskuterat sin observation av en enda flyende person, inte två. Och den personen han beskriver är inte lik Christer Pettersson.

I det första polisförhöret talar han om mördaren som en man med grå herrhatt och gråaktig ulster med svarta stänk. I det andra polisförhöret beskriver han gärningsmannens klädsel som en långrock som räcker till knäna och ser ut att vara av ylle. Den är gråaktig med mörka eller svarta inslag. Huvudbonaden är en blandning av en Sherlock Holmesmössa och en vanlig herrhatt.

I tingsrätten ger han en liknande bild om än med vissa förändringar. Mannen hade enligt vad Anders då minns en ”ulsterjacka, långrock som slutade vid knäna. En vit eller grå med svarta stänk i”. Och på huvudet ”någon typ av mössa”. Anders D tillägger: ”Jag har beskrivit den förut som en typ Sherlock Holmes-mössa, man kanske kan vika ner öronlappar eller någonting sådant.”

Det är en ganska målande och någorlunda enhetlig beskrivning han ger vid dessa tre tillfällen. Hur bra den passar in på gärningsmannen vet vi inte. Men den passar väldigt illa in på Christer Petterssons troliga klädsel denna kväll. Jag ser helt enkelt inte konturerna av den fysiska personen Pettersson i Anders vittnesmål. Och jag ser faktiskt inte heller något tidsmässigt utrymme där han skulle kunna dyka upp och försvinna.

Låt oss fortsätta att titta på vittnesuppgifter och nu med direkt fokus på det som framställs som själva den stora poängen i filmen, hur trafikljusen slog om.

”Helt nytt och avgörande”

Som det heter i introduktionen till 30 sekunder: ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.”

”Helt nytt och avgörande” – det är starka ord.

Vad handlar det hela då om? Ja, det jag tolkar som filmens själva poäng utgår från att Inge M:s bil står på en avkännare på Tunnelgatan och att detta påverkar trafikljusen på Sveavägen. Inge sitter där och väntar vid ratten medan hans passagerare tar ut pengar ur den närbelägna bankomaten.

Själva uppgiften om avkännaren är ingen nyhet. När Inge förhörs den 14 mars 1986 tar han själv upp att det verkat som om han stått på en sådan eftersom lysena slagit om flera gånger under den tid han stått stilla med bilen nära Tunnelgatans mynning.

Inges kommentar om detta är för allmän för att det ska gå att säga något mer exakt om hur ofta trafikljusen slog om så att han själv fick grönt och bilarna på Sveavägen fick rött.

Vad filmen 30 sekunder gör att är utgå från att ljusen slår om mycket fort. Exakt hur fort beskrivs inte, men resonemanget går ut på att bilar som befinner sig mycket nära mordplatsen kommer i olika faser när det gäller att passera trafikljusen. En bil får grönt ljus och hinner passera medan en annan snabbt drabbas av rödljus och måste vänta till nästa grönljus. Det ska i sin tur leda till att vittnena i bilarna gör olika observationer, somliga ser mördaren och andra ser Pettersson.

Någon systematisk och tydlig genomgång av hur bilarna ska ha rört sig i förhållande till trafikljusen finns inte i filmen. Så låt oss i stället nu gå igenom lite grann detaljer kring ett par av fordonen, Anders D:s taxi och Leif L:s stora Chevrolet.

Filmen berättar hur Anders D som kommit norrifrån har fått rött ljus vid Tunnelgatan och står och väntar. När han får grönt ljus smäller samtidigt det första skottet. Medan Anders kör ser han en man som skjuter och som sedan flyr.

Så långt finns inget att ifrågasätta.

I filmen beskrivs sedan hur företagaren Leif L och hans passagerare Jan A också kommer norrifrån på Sveavägen, precis som Anders D. Men om dem heter det att de befinner sig 50 meter norr om trafikljusen vid Tunnelgatan när första skottet smäller. Och i din text här på bloggen, Bo, har de 50 meterna blivit till 50-60 meter. Den bild som förmedlas i filmen är att när Leif och Jan kommit fram till Tunnelgatan har redan trafikljusen slagit om till rött medan Anders D hunnit köra och korsa Tunnelgatan. Leif och Jan är alltså tvungna att stå och vänta på att det ska bli grönt igen. När de till sist får grönt tittar Leif L mot mordplatsen samtidigt som han gör en u-sväng. Och enligt vad Leif säger i filmen gör han då en observation av Christer Pettersson som står vid Lisbeth innan han ger sig iväg in på Tunnelgatan.

Vi vet sedan tidigare att Anders D beskrivit sin observation av en person i lång rock som inte alls tycks vara Christer Pettersson utan rimligtvis gärningsmannen. Du, Bo, vill ha det till att Anders dessutom kan ha sett Pettersson och att det på något sätt slår igenom i hans beskrivning av förloppet när han hörs i tingsrätten. Men din stora poäng är, om jag förstår dig rätt, att Anders till skillnad från Leif verkligen hann se gärningsmannen.

Eftersom din tes är att Christer Pettersson var synlig på mordplatsen sedan mördaren försvunnit är det förstås angeläget ur din synvinkel att försöka visa att Leif gjort sin observation av Christer Pettersson i ett sent skede, en bra stund efter det att Anders D sett den flyende mördaren. Och då passar det givetvis utmärkt om det går att hävda att Leif passerar trafikljusen i en klart senare sekvens än när Anders D gör det.

Leifs egen version är ju att han såg gärningsmannen ganska så direkt efter skjutningen och att denne var identisk med Christer Pettersson. Leifs utpekande av Pettersson kom långt efter Palmerättegången så tillförlitligheten i hans ord får var och en värdera själv. Men det intressanta i den här diskussionen är ju det du är efter, alltså om det är troligt att Leif i själva verket gjorde en observation av en flyende man nummer två. Det vill säga: att vad han än såg så handlade det om en observation när redan gärningsmannen försvunnit.

Är detta troligt?

Det tycker inte jag. Tittar vi på Leif L:s och Jan A:s tidigt lämnade uppgifter så tycks ett sådant resonemang falla samman.

När korsade Leif L och Jan A Sveavägen?

När Leif hörs dagen efter mordet säger han att han står i kö vid ljusen bakom en taxibil när han hör skotten och att han direkt gör en u-sväng för att komma nära mordplatsen. När han hörs två månader senare, den 7 maj, finns det vissa nyansskillnader men det centrala är tämligen likt. Där heter det: ”Han rullade framåt men skulle stanna som andra bil i sin fil för rött ljus vid korsningen med Tunnelgatan. Han hörde då en smäll. Ljuset slog om till grönt och framförvarande fordon, liksom han själv, började köra på nytt. Då kom den andra smällen och han såg då till vänster på Sveavägens östra gångbana att en man låg på trottoaren.”

Det här är helt entydigt beskrivet. Leif L kommer iväg direkt efter framförvarande fordon, på samma grönljus.

Passageraren Jan A säger när han förhörs den 1 mars: ”I samband med att de hör skottlossningen så svänger Leif runt i en taxisväng på Sveavägen och de stannar strax intill där mannen som sedermera visade sig var Olof Palme.”

Alltså även här: Leif svänger i samma veva som det smäller. Här finns inte heller någon väntan på att få grönt ljus igen.

I ett senare förhör, den 8 april, säger Jan A att han och Leif kanske är 20-30 meter från mordplatsen när de hör skotten. Men inte heller i det förhöret finns uppgifter om att de sinkas av trafikljus som hindrar dem från att göra en u-sväng.

När Jan A hörs i tingsrätten mer än tre år efter mordet låter det för all del lite annorlunda. Då berättar han att bilen är på inbromsning inför rödljuset när det smäller. Han säger att han ser en person som flyr och att Leif L börjar ringa på sin biltelefon för att slå larm om vad som hänt. Till en början har de rödljus och väntar på grönt, och detsamma gör taxin som de har framför sig. När de får grönt kommer de igång samtidigt som taxibilen. I det väsentliga gäller återigen samma sak: de kommer över gatan så fort det över huvud taget är möjligt, ingen extra väntan medan ljusen slår om igen.

Det är lite oklart om Leifs Chevrolet har befunnit sig bakom Anders D:s eller Hans J:s taxi, de två taxibilarna tycks ha stått jämsides vid trafikljusen.

Men det spelar egentligen ingen roll bakom vilken bil Leif och Jan befann sig. Båda taxibilarna kom av allt att döma i väg direkt på det grönljus som de fick nästan samtidigt med skottlossningen. Hans J gjorde en u-sväng medan Anders D stannade bilen på västra sidan av Sveavägen och tog sig över till mordplatsen till fots.

Att Leif och Jan kom iväg över korsningen i samband med taxibilarna tycks dessutom bekräftas av ett annat bilburet vittne, Jan-Åke S.

Han hade kommit åkande Sveavägen söderifrån och stod och väntade på grönt ljus när det smällde. I det första förhöret med honom (det är tyvärr odaterat) heter det att han ser en vit taxi (alltså Hans J:s bil) från det mötande fältet köra runt och över till brottsplatsen. ”Efter denna kör även en annan bil av märke stor amerikansk combi”. Jan-Åke S kör för sin del också över och ställer sig framför combin.

Den amerikanska combin är Leif L:s van av märket Chevrolet.

I nästa förhör (från den 9 april 1986) är det ännu tydligare att Jan-Åke S menar att allt sker mycket hastigt. Omedelbart efter skottlossningen försöker han köra över sin bil till Sveavägens östra kant, ”men han hindras tillfälligt av en ljus taxi och en större bil”. Den större bilen är utrustad med antenn och Jan-Åke går omedelbart efter att han själv stanna sin bil över till den stora bilen och försäkrar sig om att man försöker få tag i hjälp. Det där är givetvis Leifs bil som är utrustad med biltelefon.

Ingenting av det här ger något utrymme för att fordonen med de viktigaste bilburna vittnena skulle ha passerat trafiksignalerna i två vågor.

Problemet med 30 sekunder, som jag ser det, är av samma slag som när det gäller många andra entusiastiska försök att komma med något nytt om Palmemordet. Du har slagits av en idé, Bo: ”tänk om Pettersson var på mordplatsen, men bara som vittne”, och så letar du efter allt som skulle kunna tolkas som ett stöd för det – och struntar i eller bagatelliserar allt som pekar i en annan riktning.

Det kanske blir spännande TV. Men det behöver inte bli bra research.

Vad kom det för information från Trafikkontoret egentligen?

I filmen presenteras, som vi konstaterat, hela resonemanget med tidsluckan som ett resultat av ytterst värdefull teknisk information från Trafikkontoret i Stockholm om hur ljussignalerna slagit om. Tyvärr innehåller inte filmen några närmare preciseringar av vad denna tekniska information ska bestå av.

I det avseendet är ditt svar, Bo, av stort intresse. För där visar det sig alltså att:

• den information du fått helt enkelt bara är ett samtal med en anonymiserad anställd på Trafikkontoret. Denna person kallar du ”en av Trafikkontorets främsta trafiksignalexperter” vilket låter som om det finns en hel stab med experter där och att de besitter en guldgruva av kvalificerad information i ämnet. Så kanske det är, men då borde det väl också finnas någon som kan citeras ord för ord (helst med namn och titel förstås, men åtminstone anonymt). Och det borde väl också finnas någon sorts skriftlig dokumentation kring frågan som kan publiceras. För det kan väl inte vara så att Trafikkontorets armé av experter håller all sin information i huvudet? Eller att den är hemlig? Det låter i alla fall inte som om ditt filmteam har försökt få ut någon skriftlig information.

• den anonyma experten egentligen inte vet bestämt hur det var med trafikljusen på 80-talet utan bara har en uppfattning om hur de ”kan antas ha fungerat”. Hoppsan. Det betyder, gissar jag, att det till exempel inte finns några tillförlitliga uppgifter om hur fort dessa ljus slog om när en bil på Tunnelgatan stod på en avkännare. Eller?

• denna anonyma expert grundade sina tankegångar inte på egen kunskap utan på samtal som han eller hon haft med en eller flera (likaså anonyma) före detta anställda på Trafikkontoret. Eftersom du inte vet om det rörde sig om bara en eller kanske flera före detta anställda som experten konsulterat får vi förmoda att den eller de var anonyma också i förhållande till dig och filmteamet. Eller har jag missuppfattat?

• du nu ganska drastiskt tonar ner betydelsen av Trafikkontorets uppgifter för filmen. Du skriver att den genomgång filmteamet fått helt enkelt ”styrkte den slutsats vi redan hade dragit”. Det vill säga: ni hade redan formulerat er hypotes om att Christer Pettersson flydde in i gränden efter mördaren när ni började ragga information från Trafikkontoret. Men om den information ni fick styrkte den slutsats ni dragit vore det ju intressant att få veta: hur? Lade denna information till något av värde? Eller var det mest att ni inte fick veta något som direkt kraschade er hypotes? Suddigheten på den här punkten är lite bekymmersam. Och trots att du i din bloggtext tonar ner värdet av informationen från Trafikkontoret låter det fortfarande i TV-filmen som om den var närmast sensationell. Med tanke på att filmen når en bredare publik än vad diskussionen på den här bloggen gör så har vi ett problem här. Kanske inte för filmteamet på kort sikt. Men för sakdiskussionen om statsministermordet.

Allting flyter

Avslutningsvis: du gör en liten utvikning om vetenskaplig metod i din text där du utvecklar tanken att många som diskuterar händelserna på Sveavägen har en tendens att se på dem statiskt i stället för att förstå att man måste ha med ett tidsperspektiv.

Och du berättar att för att motverka risken för att falla ner i en sådan grop har medlemmarna i ert filmteam påmint varandra om ”filosofen Herakleitos visdomsord ’allting flyter’ (latin panta rei)”.

Det låter rätt imponerande med ett filmteam som peppar varann med filosofiska citat, det medges. Och det ni ville dunka in var väl, förstår jag, att man ska minnas att allt är i rörelse och förändras. Typ.

*Byst föreställande Herakleitos, utförd av den italienske skulptören Giuseppe Torretti 1705. FOTO: Ca’ Rezzonico/Wikimedia Commons.*

Visst, det köper jag. So far, so good.

Men som det föll sig: din referens till Herakleitos gjorde att jag blev lite nyfiken på honom och jag ägnade därför några minuter åt att söka på nätet om hans liv och filosofi. Och resultatet av den lilla researchen blev en påminnelse om något annat som är lika viktigt som att inte vara statisk i sitt tänkande – nämligen att det är bra att ha respekt för detaljer.

Då tänker jag på två saker.

För det första är det högst omstritt om det var Herakleitos som formulerade det citerade uttrycket ”allting flyter” eller om det var någon senare filosof.

Och för det andra står det klart att Herakleitos som levde ungefär åren 540-480 före vår tideräkning inte uttryckte sig på latin. Det var vid den tiden ett språk som bara fanns i rätt outvecklad form och definitivt inte talades i Efesos där filosofen bodde.

Herakleitos kan visserligen ha sagt ”panta rei”, det är i alla fall tänkbart. Men det är inte latin. Det är grekiska.

Bo G Andersson: Inte osannolikt att Pettersson var på mordplatsen

Journalisten Bo G Andersson (bilden) svarar här i ett utförligt inlägg på den kritik som riktats mot filmen 30 sekunder. Filmen handlar om de 30 sekunderna som följde på det första skottet som sköts av Palmes mördare och den lanserar teorin att Christer Pettersson fanns på mordplatsen, men inte som gärningsman utan som ett vittne. FOTO: Privat.

Härom veckan publicerade jag en kritisk recension av Bo G Anderssons och Håkan Pieniowskis Palmemordsfilm 30 sekunder som släpptes på SVT den 26 februari och som fortfarande kan ses på SVT Play.

Bo G Andersson har nu kommit in med ett svar både på min kritik och på andra kritiska synpunkter som publicerats i kommentarsfältet här på bloggen.

Jag har redigerat hans text när det gäller vittnens efternamn. I enlighet med policyn på min blogg har jag ersatt ett antal efternamn med initialer i en del fall där han valt att inte göra det.

Jag ser fram mot en spännande och konstruktiv debatt med bidrag från bloggens läsare och kommer att återkomma med en del egna synpunkter lite senare. /Gunnar Wall

Av Bo G Andersson

GUNNAR WALL HAR I EN LÄNGRE BLOGGTEXT kommenterat dokumentärfilmen ”30 sekunder”, som hade premiär den 26 februari på SVT2. (Den finns på SVT Play, där den kommer att ligga under de kommande två åren.)

Jag har av Gunnar erbjudits utrymme för att bemöta honom och andra som haft åsikter om filmen. Självfallet vill jag ta vara på den möjligheten. En tanke med filmen är att den ska stimulera till diskussion om Palmemordet.

Förutom att resonera kring researchen och filmens innehåll tänker jag också berätta något om hur dokumentärfilmaren Håkan Pieniowski och jag arbetat.

Antagligen är det bara ett fåtal här som känner till Håkans och min bakgrund. Så först några ord om oss.

Håkan är en av Sveriges mest erfarna dokumentärfilmare. Han står bakom ett 40-tal dokumentärer, de flesta på SVT.

Själv har jag har jobbat drygt 30 år på Dagens Nyheter, bland annat som reporter, nyhets- och nattchef. De sista åren var jag redaktör för DN Debatt.

När skotten föll på Sveavägen jobbade jag som kriminalreporter på tidningen och deltog under de första månaderna i rapporteringen om mordet. Därefter återgick jag till det som jag var mitt uppe i när mordet skedde; Karlskogaföretaget Bofors smuggling av svensk krigsmateriel till Iran och andra ”förbjudna” stater.

Filmen ”30 sekunder” är Håkans och mitt andra gemensamma dokumentärfilmprojekt. I mitten av 1990-talet producerade vi tillsammans med Christoph Andersson ”Den stora krutbluffen”, som handlar om just de svenska krigsmaterielaffärerna med krigets Iran. (Går för övrigt att se på Youtube)

De senaste tre, fyra åren har jag i huvudsak arbetat med Palmemordet. Ett bokmanus är på gång och eventuellt ytterligare en dokumentärfilm.

Filmen ”30 sekunder” är ovanlig såtillvida att den är finansierad med egna, privata medel. Bakom filmen står även animatören Jessica Laurén och Håkan Markstedt, som svarar för originalmusiken.

Innan jag går in i detalj på filmens idé och researchunderlaget, vill jag säga några ord om Palmemordets speciella faktamässiga beskaffenhet.

Det vi vet med säkerhet om mordplatsen inskränker sig till två upphittade kulor och en mörkklädd man som flyr in i Tunnelgatans mörker. I övrigt, när det handlar om vad som utspelade sig före, under och efter skotten, vilar det lilla kunnande som finns i huvudsak på olika vittnesmål.

Allt som publiceras om mordet måste därför bedömas mot en osäker kunskapsfond. Det gäller även filmen ”30 sekunder”.

Några dagar innan filmens premiär blev jag intervjuad av en reporter på SVT. I artikeln på hemsidan uttrycker jag mig så här:

Vi säger inte att vi bevisar något eller att vi kommit fram till sanningen.

Tydligare än så kan inte vår inställning beskrivas. Sedan är det en annan sak, som Gunnar berör i sin text, att vi förmodligen hade vunnit på att vara ännu tydligare med den hållningen i filmens speakertext.

Följden av det dåliga kunskapsläget har blivit att vittnenas trovärdighet är minst lika betydelsefull som själva vittnesmålen. Därför är jag glad att vi tidigt bestämde oss för att söka upp så många vittnen som möjligt och intervjua dem. Ett personligt möte övertrumfar de skriftliga protokollen när en människas pålitlighet ska bedömas. Innehållet i de nya intervjuerna har självfallet stämts av mot förhör, vittnesmål i rättegångarna, intervjuer i tidningar, böcker etc.

I ett fall fick vi nej (Anders B). Flertalet av dem vi kontaktade var dock villiga att träffa oss. Två av vittnena (Stefan G som var först framme vid Olof Palmes kropp och taxichauffören Anders D) avböjde att ställa upp framför kamera, men svarade kort på frågor på telefon.

Trots att så många år förflutit har de personliga kontakterna med vittnena ökat förståelsen för skeendet på Sveavägen. Det tydligaste exemplet är intervjun med Lillemor Östlin, men även samtalet med vittnet Jan A blev centralt för researchen och för hur filmen kom att läggas upp.

Beklagligt nog har både Lillemor Östlin och poliskommissarie Åke Rimborn (som samtalade med Lisbeth på Sabbatsbergs sjukhus) avlidit efter intervjuerna. Vi är tacksamma för att de ställde upp och att vi hann dokumentera deras berättelser. Intervjun med Rimborn fick i filmen stryka på foten av utrymmesskäl, men är ändå en viktig del av kunskapsunderlaget.

På grund av faktabristen blir alla som tar sig an Palmemordet ofrånkomligen beroende av polisförhören, vittnesmålen i tings- och hovrätten samt i bästa fall andra muntliga källor. Detta gör det angeläget att försöka komplettera materialet med annan information, till exempel av teknisk natur. I filmen har vi gjort detta med hjälp av Trafikkontoret i Stockholm. Jag återkommer till vilken betydelse detta haft för filmen.

Precis som Gunnar Wall är inne på är flertalet av tidsuppgifterna i Palmeutredningen otillförlitliga. Vi löste detta genom att betrakta det första skottet som en ”nollpunkt”. Det är då klockan, som spelar en central roll i filmen, startar. På det viset fick vi en fast tidpunkt att relatera alla iakttagelser till. Många av vittnena nära mordplatsen hade hört första eller åtminstone andra skottet och kunde berätta var de då befunnit sig. Denna metod gav oss en förhållandevis säker grund att stå på i researchen.

Allt flyter – Panta rei

Ett vanligt misstag när Palmemordet diskuteras är att betrakta det som hände på ett statiskt sätt. Även om vittnena kring mordplatsen vanligtvis brukar placeras i rummet är det inte så ofta som de värderas i ett tidssammanhang. Att ta hänsyn till hur de olika aktörerna och bilarna rör sig i förhållande till varandra är heller inte särskilt vanligt bland dem som debatterar mordet.

Filmen ”30 sekunder” är ett försök att i någon mån råda bot på det. Var befann sig exempelvis de bilburna vittnena Jan A och Leif L när de hörde det första och andra skottet? Vad är rimligt att de kunnat se av själva mordet, givet deras rumsliga och tidsmässiga position? Och framförallt, vad betyder detta i sin tur för förståelsen av vad som utspelat sig på mordplatsen den första halvminuten efter dådet.

Flera gånger under arbetet har vi varit tvungna att påminna varandra om betydelsen av filosofen Herakleitos visdomsord ”allting flyter” (latin Panta rei). Trots fullt fokus på den tidsmässiga rekonstruktionen har vi tenderat att falla in i statiska tankebanor som om allt vid och på Sveavägen skedde mer eller mindre momentant. Som om alla mordplatsvittnen betraktade mordet vid ungefär samma tidpunkt, som om bilarna stod samtidigt vid ljussignalerna. Jag vet inte vad förklaringen är till det här mänskliga beteendet, kanske bara ett tecken på bristande fantasi.

Filmen ”30 sekunder” – idén

Filmens hypotes kan knappast ha undgått någon här på bloggen:

Christer Pettersson råkar vara på eller intill mordplatsen – inte som mördare utan som vittne. Han får ögonkontakt med Lisbeth Palme som senare av det skälet identifierar honom som sin makes baneman.

Tanken med filmen är att pröva den här hypotesen. Är den rimlig? Trolig? Utesluten?

Filmen kan sägas utgöra en alternativ hypotes till mordåtalet mot Christer Pettersson. Palmeåklagarnas hypotes gick ut på att han var gärningsman och ensam hade utfört dådet. Han hade fångat upp makarna utanför biografen Grand och följt efter dem fram till Dekorimabutiken i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Allt som stred mot åklagarnas hypotes ströks ur förundersökningsprotokollet och åtalet. Det gällde exempelvis Lisbeth Palmes berättelse på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet att hon iakttagit två olika män på mordplatsen. (Se även nedan.)

Åklagarnas agerande under rättegångarna följde samma mönster. Under förhören med vittnena handlade det om att påvisa att ingen annan än mördaren/Christer Pettersson kunde ha varit på mordplatsen. Om ytterligare någon befunnit sig där, hade Christer Pettersson lätt kunnat säga: ”Visst, jag var där, men bara som vittne”.

Filmen är på så vis åtalets motsats; det handlar om att pröva om det faktiskt kan ha funnits två män där ungefär vid samma tidpunkt: mördaren och Christer Pettersson. Och att det finns ett ”utrymme” i vittnesmålen – ett ”tidsfönster” om man så vill – för att det kan förhålla sig på det viset.

Faktum är att det redan på mordplatsen fanns indikationer på att två personer sprungit in på Tunnelgatan i riktning mot trapporna som leder upp till Malmskillnadsgatan.

Kommissarien Gösta Söderström var insatsledare i yttre tjänst under mordkvällen och den polis som först kom fram till mordplatsen. Under hovrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson berättade han om en man i 40-årsåldern (ej identifierad såvitt jag vet) som hade pekat in i gränden på Tunnelgatan när han anlände och sagt:

”Dom sprang ditåt.”

Söderströms arbetsuppgifter, som han beskrev dem, gick ut på att så snabbt som möjligt få fram signalementsuppgifter på gärningsmannen, starta polisens eftersök och spärra av platsen. Något riktigt bra signalement lyckades han inte få fram, men snabbt larmades det ändå ut två starkt divergerande beskrivningar. Dels av en man i blå täckjacka som avvikit springande in i gränden (förmedlat via polismannen Windén), dels av en man iklädd lång rock och mössa med öronlappar som skulle ha tagit samma väg. Det sistnämnda signalementet kom enligt Söderström från taxichauffören Anders D som blivit vittne till andra skottet och rimligen också sett mördaren på hyfsat nära håll.

Redan under de allra första minuterna fanns alltså två olika signalement som kunde tyda på att två män hade flytt in på Tunnelgatan direkt efter mordet. Signalementet som Anders D stod för (lång rock och huvudbonad) bör ha avsett gärningsmannen med tanke på hans position i taxibilen mitt i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Åke Rimborn talade med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus och var övertygad om att hon sagt att hon sett två gärningsmän, varav en sköt. FOTO: Gunnar Wall

Endast någon halvtimme senare, fortfarande alltså i ett väldigt tidigt skede, talar poliskommissarien Åke Rimborn med en skärrad men ändå samlad Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus. De träffas vid två tillfällen, den andra gången under cirka tio minuter.

Enligt Rimborn berättade Lisbeth Palme att hon på mordplatsen sett, som hon uttryckte det, ”två gärningsmän, varav en sköt”. Uppgiften att de två varit ”gärningsmän” får man lov att ta med en nypa salt. Lisbeth Palme såg aldrig mordet, inte heller något vapen. Följaktligen kunde hon inte veta vem som skjutit.

Det betydelsefulla i sammanhanget är att hon uppenbarligen iakttog två olika män som hon satte i samband med skottlossningen. Och eftersom hon uppenbarligen bara sett dessa två, drog hon slutsatsen att någon av dem måste vara gärningsmannen. Därav formuleringen, ”varav en sköt”.

Frågan är om Lisbeth över huvud taget hann se mördaren. Om inte, talar det för att det förutom gärningsmannen funnits två andra män på mordplatsen som båda alltså iakttagits av Lisbeth Palme. Den ena är av allt döma vittnet Anders B, men vem är den andre? I filmen är det Christer Pettersson. (Mer om Lisbeths iakttagelser längre fram.)

Kommissarien Åke Rimborn svarade för innehållet i det rikslarm som Rikspolisstyrelsen skickade ut strax efter klockan 02.00. Texten löd:

Signalement på gärningsmän efter beskjutning av Sveriges Statsminister

2 gärningsmän, 40 – 45 år, mörkhåriga, en av gärningsmännen är påfallande lång, en av männen var iklädd mörkblå täckjacka, tillhör ev Ustasjarörelsen.

Åke Rimborn vidhöll under alla år att Lisbeth Palme talat om två män på mordplatsen. Han har hudflängts för detta, inte minst av den första spaningsledaren i Palmeutredningen Hans Holmér som påstod att allt var ett missförstånd. Om detta vore sant, skulle även den ställföreträdande länspolismästaren under mordnatten Gösta Welander ha missuppfattat Lisbeth Palme. Han talade också med henne och lät uppgiften om ”2 gärningsmän” stå kvar i det reviderade rikslarm som sändes ut senare under mordnatten.

Att Lisbeth iakttagit två män redovisades även under det extrainsatta regeringsmöte som hölls i Rosenbad tidigt på lördagsmorgonen. Efter mötet uppdaterade försvarsminister Roine Carlsson ÖB Lennart Ljung om mordet och även i det samtalet talades om att Lisbeth sett två män.

Varför är detta viktigt?

Jo, under de nästan tio år som polis och åklagare betraktade Christer Pettersson som skyldig (från 14 december 1988 till dess Riksåklagarens resningsansökan slutligen avslogs våren 1998) undertrycktes uppgifterna från Lisbeth Palme. (Ja, jag vet att hon tyckte sig ha sett männen tidigare i Gamla stan och att det är detta som ligger bakom talet om ”missförstånd”. Detta hindrar inte att hon för Rimborn talat om två olika män på mordplatsen. Jag litar i det fallet mer på honom än på Hans Holmér.)

Skälet till att Lisbeths ursprungliga uppgifter från mordnatten negligerades var alltså taktiskt, som jag varit inne på. För att få Christer Pettersson fälld var en förutsättning att ingen annan samtidigt var på mordplatsen. Talet om ”två män” på mordplatsen var en hindrande omständighet i åtalet mot Christer Pettersson.

Detta är orsaken till att Åke Rimborns uppgifter från mordnatten aldrig togs med i förundersökningsprotokollet mot Pettersson. Han hördes för övrigt av Palmeutredarna först efter fem år (!) De anteckningar som han förde under mordnatten visade Palmeutredarna heller aldrig något intresse för.

Sammanfattningsvis:

Så länge Christer Pettersson var aktuell som Palmemördare hade polis och åklagare inget som helst intresse av att utreda om det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen (vid sidan av mördaren och vittnet Anders B). Inte heller fanns det någon vilja att undersöka om två män kunde ha sprungit in i gränden omedelbart efter mordet, med kanske tio sekunders mellanrum.

Följaktligen har det heller inte funnits något incitament att identifiera den ”beiga” man som Lisbeth berättade om under rättegångarna och som kom gående emot henne efter skottlossningen. Det hedrar henne att hon stod fast vid den uppgiften under hela förundersökningen. Och eftersom jag, lika lite som Hans Holmér eller åklagaren K G Svensson, tror att Lisbeth någonsin såg mördaren bör den ”beiga” mannen ha varit en av de två män hon syftade på under samtalen med Åke Rimborn.

Vem var han? Efter 37 år är detta fortfarande en gåta.

Filmens underlag

Först, kort om filmens underbyggnad vad gäller huvudpersonerna Lillemor Östlin, Christer Pettersson, Lisbeth Palme och Ulf Dahlsten.

Intervju med Lillemor Östlin, även kallad ”Hinsehäxan”. Hon säger sig ha hört Christer Pettersson (i fortsättningen Christer P) berätta om sin närvaro på mordplatsen.
Christer P:s beteende/uttalanden den närmaste tiden efter mordet, hans ansträngningar att skaffa alibi, hans anteckningar och uttalanden under rättegångarna och efter den frikännande domen, hans försök att närma sig familjen Palme kort före sin död.
Lisbeth Palmes rörelser direkt efter skotten, hennes beskrivning av ”mördarens” klädsel, den spontana bilden av ”mördaren” omedelbart efter skotten, uttalanden på Sabbatsbergs sjukhus om att hon sett två män, uttalanden under polisutredningen att mannen hon sett var alkoholist/missbrukare. Utpekandet av Christer P i videokonfrontationen i december 1988. Samt hennes vittnesmål under rättegångarna mot Christer P.
Intervjuer med Ulf Dahlsten om vad Lisbeth sagt till honom om innehållet i polisförhören, vad hon sagt om den man (Christer P) som hon trodde var mördare, vad hon upplevde före, under och efter utpekandet i videokonfrontationen.

Researchunderlaget omfattar även polisförhören med samtliga så kallade mordplatsvittnen samt filmade intervjuer under åren 2020 – 2022 med vittnena Jan A, Inge M, Leif L och Hans J. Även Anders D:s, Anders B:s med fleras vittnesmål från rättegångarna mot Christer P ingår i researchen. Liksom förstås Granskningskommissionens betänkande, hela förundersökningsprotokollet i målet mot Christer P, böcker om Palmemordet, tidningsartiklar, radio- och tv-inslag etc.

Filmteamet bad, som sagt, även Trafikkontoret i Stockholms stad att hjälpa till med en teknisk genomgång av hur trafiksignalerna kan tänkas ha fungerat 1986. Efter vår förfrågan tog Trafikkontoret kontakt med numera pensionerade ingenjörer som på 80-talet ansvarade för trafiksignalsystemen. Trafikkontoret återkom sedan och på basis av samtalet med den (eller de?) f d anställda berättade en av Trafikkontorets främsta trafiksignalexperter hur systemen kan antas ha fungerat. Kontentan var att trafiksignalsystemet i princip var detsamma på 1980-talet som i dag. Anledningen var att Sverige på den tiden tekniskt låg i internationell framkant och hade ett avancerat signalsystem. (Mer om trafiksignalerna längre fram.)

*Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi*

Boken som jag arbetat med parallellt med filmen rymmer bland annat en analys av Sveavägen både före, under och efter skottlossningen. Det är denna analys som ligger till grund för filmen. Eftersom jag av olika skäl inte kan gå in på bokens innehåll i detalj, väljer jag att besvara ett antal frågor som jag hoppas kan ge en uppfattning om hur resonemangen förts under filmarbetet. Flera av frågorna är sådana som ställts av tittare efter filmens premiär.

Första frågan

Vad talar för att Christer P kan ha varit på mordplatsen?

Lisbeth Palmes utpekande av honom som mördare.
Intervju med Lillemor Östlin (mindre del återgiven i filmen).
Förhör i Palmeutredningen med Östlin.
Christer P:s egna ord till grannar och andra bekanta dagarna efter mordet – se förhör i Palmeutredningen, första rättegångsdagen i Stockholms tingsrätt, diverse tidningsartiklar december 1988.
Christer P:s beteende under mordutredningen. Bl a vidhöll han att han inte satt sin fot norr om Kungsgatan mordkvällen, men beslogs med lögn. Försökte skaffa alibi genom att förmå Sigge C ”backa” tiden med en timme vad gäller avgångstiden med pendeln från Stockholms C. Utövade påtryckningar på fyllekompisen Ulf S för att få denne att tidigarelägga hans ankomsttid till bostaden. I samtliga fall handlade det om att han ville undvika att bli bunden till Sveavägen vid tiden för mordet.
Christer P:s uttalanden under rättegångarna när han vände sig till Lisbeth.
Palmeutredarnas förhör med Lennart G, den så kallade svarttaxiåkaren, som vittnat om att han sett Christer Pettersson flera gånger under mordkvällen, bland annat vid mordplatsen.
Tips till polisen 1989 från namngiven och identifierbar källa om att Christer P berättat att han bevittnat mordet.
Christer P:s agerande efter den friande domen i hovrätten. Bland annat hans framträdande i Ulf Elfvings radioprogram Efter tre.
Christer P:s intention kort tid före sin död att ta kontakt med Lisbeth och föra fram ett budskap till henne.

Andra frågan

Vad kan Lisbeth ha sett under och efter skotten?

Det är framför allt fem iakttagelser av Lisbeth som ligger till grund för filmens skildring av händelseförloppet på Sveavägen.

Någon halvminut, minut efter mordet talar Lisbeth om en ”buse”, ”ruggig människa”
När hon tittar bakåt efter ett antal sekunder, ser hon en man framför avfasningen till Dekorima, klädd i en ”blå, lite bullig täckjacka”. Mannen är ”orörligt stirrande” och inte till någon hjälp. (framför allt klädseln tyder på att det är vittnet Anders B hon ser)
Lisbeths blick söker sig sedan längre norrut på Sveavägen där en man kommer gående mot henne. Att döma av hans huvudrörelse vill inte heller han hjälpa till. Lisbeth säger i rätten att hon sedan inte ser honom mer på mordplatsen.
Nästa observation gör på sin vänstra sida, mellan Olof Palmes kropp och Hötorgets T-banenedgång. Hon noterar ”snett bakifrån” hur en man tar ett par ”studsande” steg bort från henne. Hon säger inte åt vilket håll han sprungit. Men på den skiss där hon prickade in tre av sina observationer (åklagarförhöret, januari 89) ser det ut som stegen tas i riktning in i gränden.
Efter en till tre minuter ser hon en man som står invid barackerna i gränden. (med stor sannolikhet vittnet Lars J)

Underlaget till de olika observationerna ser ut så här:

Första observationen

17-åriga Anna Hage, som försökte rädda livet på Olof Palme med hjärtmassage, berättar i ett förhör att Lisbeth Palme omedelbart efter mordet sagt att hon sett en ”buse”, en ”ruggig människa”. Anna H minns inte exakt hur Lisbeths ord föll, men har grunnat väldigt mycket på det. Det här var antagligen en av Lisbeths allra första kommentarer bara någon halvminut eller dryga halvminut efter skotten. Anna H var tillsammans med Stefan G de vittnen som kom fram först till mordplatsen.

Andra observationen

När Lisbeth Palme efter skottlossningen hukar vid sin makes sida – av allt att döma med ryggen vänd in mot gränden – inser hon att han är mycket allvarligt skadad och måste föras till sjukhus. Hon vänder sig bakåt, norrut på Sveavägen, för att söka hjälp. Blicken fastnar då på en man som står vid avfasningen i Dekorimahörnet.

… men jag tittar mig då omkring och får då omedelbart syn på en person som står i hörnet av Dekorima, eller under där, vid färgaffären, vid det avfasade hörnet, och som jag uppfattade orörligt stirrar. Eftersom jag söker hjälp tittar jag mycket noggrant på den här personen. Men jag ser omedelbart att jag får ingen hjälp och intuitivt tror jag att jag drar vissa slutsatser. (Lisbeth i Svea hovrätt)

Skyltfönstret är upplyst med 50 spottar och ljusskenet bakom mannen är starkt. Ansiktet ligger troligen i halvskugga, och det bör ha varit svårt att urskilja detaljer.

Hon beskriver i förhören mannens klädsel på ett sätt som mycket väl överensstämmer med hur vittnet Anders B var klädd mordkvällen. Han gick fem, sex meter bakom makarna i skottögonblicket.

Han var iklädd en blå, något litet ”bullig” täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel. (Första förhöret med Lisbeth lördagen den 1 mars 86)

Tredje observationen

Lisbeth ser snabbt att mannen vid avfasningen inte är till någon hjälp. Hennes blick söker sig därför längre norrut på Sveavägen där en annan man kommer gående i riktning mot henne.

Hon får ögonkontakt även med den här mannen. Men inte heller han vill bistå henne i försöken att skaffa en ambulans till platsen. Med en avvärjande huvudrörelse mot Lisbeth visar han tydligt sin ovilja att hjälpa till.

Så här formulerade hon det i Svea hovrätt:

Men jag fortsätter blicken bakåt eftersom jag inte får någon hjälp. Där kommer en person längre bort. Men där är ju sämre belysning och den här personen verkar liksom smalare och tunnare, längre, och rör sig framåt. Men när jag tittar vädjande rör han huvudet i sidled som jag uppfattar som ett avvisande av att på något sätt hjälpa till eller så. Den personen ser jag inte mera sedan.

Uppenbarligen har hon lagt hans ansikte på minnet. Annars är det svårt att förstå hur hon kan vara kapabel att dra slutsatsen att hon inte har sett honom mer på mordplatsen.

Samtidigt som mannen kommer gående mot Lisbeth på trottoaren, gömmer sig Anders B i Dekorimas lilla entré. Han är berusad och chockad av vad han precis bevittnat. Enligt vittnet Jan A, som under flera minuter följer honom med blicken från Leif L:s Chevrolet, ser han skräckslagen ut och ger ett förvirrat intryck.

Lisbeth Palme tycks vara en av få som iakttagit mannen som kommer emot henne norrifrån. Vem var han? Varför ville han inte hjälpa till? Avvek han omedelbart från platsen när han förstod vad som hänt? För Palmeutredarna var han under alla år ett mysterium.

När jag inför filmarbetet frågade Palmeutredningens sista/senaste spaningsledare Hans Melander, spekulerade han lite halvhjärtat att det kanske rörde sig om vittnet Jan-Åke S, som parkerade sin bil framför Leif L:s Cheva. Men det finns ingen möjlighet att så är fallet. Dels kom Jan-Åke för sent in i bilden, dels gav han sig till känna för polisen. Och han talade dessutom med flera av dem som samlats kring Olof Palmes kropp. Finns heller ingenting som talar för att han skulle ha varit ovillig att hjälpa till om han kommit som första person till platsen.

Det är viktigt att inse att Lisbeth tycks ha iakttagit mannen på ett mycket tidigt stadium. Observationen bör ha gjorts inom 10 – 15 sekunder efter skottlossningen. Uppskattningsvis 20 sekunder har förflutit när hon släpper honom med blicken. I det här tidiga skedet hade folk ännu inte hunnit fram till Olof Palmes livlösa kropp. Av allt att döma tar det åtminstone en halv minut innan Anna H och Stefan G är framme och inleder upplivningsförsöken.

Under arbetet med filmen har vi ansett oss ha skäl att anta att det är Christer P som kommer emot henne på Sveavägens trottoar.

OBS! Lisbeth lämnar olika uppgifter om hur långt bort mannen befinner sig när hon lägger märke till honom. Pressad på saken i domstolen uppskattar hon avståndet till tre, fyra gånger längre än avståndet till den blåklädda mannen vid avfasningen. Generellt har hon svårt med avståndsbedömningarna, det erkänner hon själv. Men skulle den här uppskattningen stämma upptäcker hon honom på kanske på 15 – 20 meters avstånd. Men hur nära de kommer varandra vet vi inte, bara att han är i rörelse mot henne. Till Dekorimas varuintag – där Christer Pettersson enligt Lillemor Östlins uppgifter befann sig när skotten föll – är det cirka 14 – 15 meter, räknat från Olof Palmes kropp. Det rimmar rätt väl med det avstånd som Lisbeth angett, fast vi vet förstås inte exakt var hon själv stått när hon fått ögonkontakt med ”Christer P”.

I domstolen beskriver Lisbeth mannen så här:

Personen måste ha gått mot den plats där vi befann oss och gav ett smalare intryck, tunnare, och det var ett orangefärgat ljus där, tyckte jag att jag uppfattade det som, ett ljus över gatan. Så jag vet inte om det var någonting beige eller någonting sådant. Jag tror att jag uppfattade det som något ljusare färg på jackan.

Advokat Arne Liljeros:

…Ni talade om beige plagg, det är väl riktigt?

Lisbeth Palme:

Jag uppfattade det som ljusare, kanske beigt. Det är möjligt att det kan vara en annan färg, eftersom jag tror att det är ett orangt ljus. Då blir det andra färger. Det kanske herr Liljeros vet.

Lisbeth tycker alltså att mannen som kom emot henne var ”smalare och tunnare”. Det troliga är att hon jämför med mannen i blått i avfasningen (sannolikt vittnet Anders B) och hans ”bulliga” kroppsform, förstärkt av täckjackan. Allt är som bekant relativt.

Är det möjligt att Christer P skulle ha kunnat vara klädd så att han givit ett ”beigt” intryck? Ja, det finns i Palmeutredningen stöd för att han våren 1986, bland annat under påsken, bar en beige vindtygsjacka.

Fjärde observationen

Nästa gång hon tyckte sig iaktta mannen från Dekorimahörnet befann han sig på motsatta sidan Tunnelgatan, nära Hötorgets stängda T-banenedgång. Hon såg honom aldrig framifrån utan bara ”snett bakifrån” när han förflyttade sig bort från henne med studsande steg.

Under rättegången i hovrätten uppskattade hon att det gått 15 – 30 sekunder mellan den första observationen av mannen i Dekorimahörnet och iakttagelsen av de studsande stegen.

Vem är denne man? Är det Christer Pettersson som tagit några steg runt Olof Palme innan han avviker? I vilken riktning går de ”studsande” stegen? Lisbeth har ritat in dem i riktning in i gränden. Var det verkligen så hon uppfattade det, eller kan det vara en efterhandskonstruktion? Vittnet Anders B:s steg kan det omöjligen vara, eftersom han efter att ha stått ”fryst” vid avfasningen hoppar in i Dekorimas lilla butiksentré. Lisbeth har inget signalement av mannen, bara ett par studsande steg snett bakifrån. Men hon tror att stegen tillhör den blåklädda och ”bulliga” person hon tidigare sett i Dekorimahörnet och som hon uppfattar som gärningsman. Men om hennes egna tidsskattningar är någorlunda korrekta är detta en omöjlighet. När hon ser de ”studsande” stegen är redan mördaren försvunnen och befinner sig långt in i gränden.

Femte observationen

Efter en till tre minuter – det är Lisbeths uppskattning – ser hon en man som står invid barackerna. Hon tror att det här är samma person som hon sett i Dekorimahörnet (observation nr 2) och som tagit de studsande stegen (observation nr 4). Och den här mannen är enligt hennes uppfattning gärningsmannen.

Det hela faller på sin egen orimlighet. Mördaren är sedan länge försvunnen. Den man hon ser invid baracken är av allt att döma vittnet Lars J, som iakttar gärningsmannens flykt uppför trapporna från sin plats i korsningen Tunnelgatan – Luntmakargatan. Efter att ha följt efter den flyende gärningsmannen ett stycke, återkommer han till Tunnelgatan och går fram till mordplatsen.

Tredje frågan

Hur har ni under filmarbetets gång resonerat om de centrala mordplatsvittnena Jan A, Leif L och Inge M?

Jan A är ett pålitligt vittne, kanske det mest trovärdiga av de vittnen vi lyfter fram i filmen. Det är viktigt att ha det i bakhuvudet då hans vittnesmål har stor betydelse för berättelsen i filmen.

Jan A sitter till höger i passagerarsätet i Leif L:s svarta Chevrolet Suburban. Till skillnad från Leif behöver han inte ha uppsikt över trafiken, inte heller håller han på att plocka med biltelefon för att kunna larma om skottlossningen. När de är 50 – 60 meter från korsningen Sveavägen – Tunnelgatan hör de det första skottet. Det andra skottet hör de när de är under inbromsning till rödljuset i korsningen. Jan A tittar sig omkring och det är först då han blir varse mordplatsen. En man ligger på marken och en kvinna hukar vid hans sida. När han lokaliserat platsen pekar han och gör Leif uppmärksam på var skotten fallit.

Från sin position ser Jan A mördaren, ”svarta kappan” som han säger, ta två, tre steg in på Tunnelgatan innan han försvinner bakom husgaveln i Dekorimahörnet. Enligt Jan A ser Leif ingenting av mördaren.

Slutsatsen vi har dragit och utgår från i filmen:

Leif L har inte sett mördaren. Om han har sett en man, vilket han hävdar bestämt, måste det röra sig om en annan person. Och det styrker uppgifterna att det kan ha funnits ytterligare en man på mordplatsen, ett fåtal sekunder efter skotten.

I filmen pekar Leif L ut Christer P som den person som han iakttagit på mordplatsen. Han ska ha känt igen honom på gångstilen och rusat upp ur soffan när han på tv såg polisens spaningsbilder från Rotebro.

Han menar också att Christer P:s och Lisbeths blickar möttes.

Är detta sannolikt?

Vi tror det kan förhålla sig så. Men i likhet med de flesta andra vittnen finns det komplikationer med Leif L:s berättelse.

I maj 1986 ringer han till Palmegruppen och meddelar att han i Aftonbladet sett ett foto av en man som är lik den minnesbild han har från mordplatsen. Bilden i tidningen föreställer Jan-Carl Raspe, medlem i Baader-Meinhof-ligan, som faktiskt är ganska lik Christer P.

1987, alltså långt innan Christer P blir aktuell på allvar i utredningen, har Leif L svårt att sova och vill ha ro i själen. Han upplever att han sett ett ansikte, men kan inte minnas några detaljer. Han ber därför att få bli hörd under hypnos. Flera hypnosförhör hålls, men han kan inte framkalla ansiktet på mannen. Själv säger han att kan inte lyckades komma ner i hypnotiskt tillstånd.

När han i december 1988 deltar i en vittneskonfrontation med Christer P, upplever han ”olustkänslor” vid åsynen av honom. Detta berättade han för hustrun när han kom hem och även för andra personer, bland annat en man som var anställd i hans golvfirma.

Först 1996 pekade han ut Christer P med namn. Det skedde anonymt i ett program i TV4:s Kalla fakta. Tre dagar senare hördes han av Palmeutredningen och vidhöll sin uppfattning.

Att det hann gå tio år efter mordet innan han namngav Christer P försvagar hans berättelse. Samtidigt finns det sådant som tyder på att han verkligen har äkta minnesbilder från mordplatsen.

Under rättegångarna mot Christer P talade Leif L på ett specifikt sätt om mördarens anklar som ska ha avtecknat sig mot snön i Tunnelgatans gränd. Detta fick Ekoredaktionens expertkommentator Claes Borgström att reagera. Borgström ansåg att den detaljen ökade trovärdigheten i hans vittnesmål.

Det finns även komplikationer vad gäller Inge M:s vittnesmål. I filmen skildras hans intryck av mördaren, hur denne tar några steg upp i ryggen på makarna och avlossar skotten.

Han var där för att göra ett jobb…så uppfattade jag honom. Han rörde sig väldigt vältränat, militäriskt, målinriktat…Han var absolut ingen pundare…nej, jag har sett pundare i mitt liv…

Med tanke på Inge M:s placering finns det skäl att tro på hans beskrivning av Olof Palmes mördare. Han uppträdde effektivt och avlägsnade sig enligt Inge på ett sätt som tydde på att han inte ville dra till sig onödig uppmärksamhet.

Men hur länge mördaren i så fall inväntat makarna kan vi inte veta. Och i det avseendet går det heller inte att lita på Inge M:s minnesbilder. Han har talat om att mannen i Dekorimahörnet (mördaren) skulle ha stått där i flera minuter, ja, i Gunnar Walls bok ”Mordgåtan Olof Palme” (s 118) heter det att det till och med skulle kunna röra sig om ”sex, sju minuter före mordet”.

Detta är förstås orimligt. Enligt min analys (baserad på vad vi i dag vet om hur länge uttagen i bankomaten varade) kan Inge som längst ha stått parkerad med sin bil i drygt två minuter.

Var det verkligen bara en man han såg utanför Dekorima? Eller bär han på minnesbilder av två olika män? Jag tror på det sistnämnda.

Gunnar Wall återger i sin kommentar till filmen ”30 sekunder” ett kort stycke ur en intervju med Inge M från februari 2010. Han gör det i syfte att visa att det var en ”pundare” som han iakttagit utanför Dekorima. Detta, tycks Gunnar mena, torpederar filmen eftersom Inge M i den är tydlig med att mördaren absolut inte var någon pundare. (Se citatet ovan.)

Men i min analys är detta på intet sätt motsägelsefullt. Tvärtom, att Inge M i intervjun 2010 talar om att han sett en ”pundare” styrker min uppfattning att det faktiskt kan vara två olika män som han iakttar utanför Dekorima. Alltså skulle det kunna handla om en man som rör sig på en pundares typiskt oroliga sätt och en annan, mördaren, som uppträder på ett militäriskt och iskallt vis, som Inge M så målande uttrycker det i filmen.

Inge M var orolig för att han på grund av felparkeringen (som påverkade trafiken på Sveavägen) skulle bli upptäckt av polisen. Därför var hans koncentration inte hela tiden riktad mot Dekorimahörnan. (Efter mordet skämtade Stockholmspolisens tekniske chef Wincent Lange med honom om att han egentligen borde ha fått parkeringsböter.) Det är också rimligt att tro att han kastade en och annan blick mot kompisarna och flickvännen vid bankomaten tvärs över Tunnelgatan medan han väntade i bilen. Enligt min mening är det därför fullt rimligt att han kan ha minnesbilder av två olika personer.

Om det var en typisk ”pundare”, ja, till och med en ”tjackpundare” som Inge M iakttagit är det inte orimligt att det kan ha handlat om just Christer P. Som så mycket annat i diskussionen om Palmemordet är detta förstås en spekulation. Men det var i så fall långt ifrån första gången Christer P vankade fram och tillbaka på Sveavägen i hopp om att möta Sigge Cedergren när denne kom gående på väg hem från spelklubben Oxen. Detta upprepade beteende i jakten på några gram amfetamin styrks av vittnesmål i Palmeutredningen. (Gunnar Wall gör en poäng av att Sigge C åkte bil hem mordkvällen. Jag förstår inte det argumentet. Såvitt jag vet finns inget i utredningen som tyder på att Christer P kände till bilturen.)

Inge M har hela tiden hållit fast vid uppfattningen att den man som mördade Olof Palme efter skotten gått på utsidan (mellan kroppen och Sveavägens körbana) och sedan rundat huvudet innan han avlägsnar sig in i gränden. Ingen annan har veterligen gjort en sådan iakttagelse. Var det verkligen mördaren som rörde sig på det sättet? Eller en annan man som också sprang in i gränden?

Under rättegången fick Inge M en möjlighet att studera Christer P på nära håll. Han reagerade på hans utseende och nämnde det också för en av Palmeutredarna som var på plats.

Fjärde frågan

Hur har ni kommit fram till ”vittnesbilarnas” positioner på Sveavägen och hur kan ni vara så säkra på att filmens framställning är korrekt?

Vad de flesta – inklusive Palmeutredarna – missat, eller i varje fall inte analyserat, är det faktum att Anders D med sin taxibil ligger i ljusintervallet FÖRE Hans J i den vita Mercedesen och Leif L och Jan A i den svarta Chevan.

Anders D får grönt och har hunnit rulla några meter när det första skottet avlossas. Leif L och Jan A befinner sig då enligt vad de själva berättat mitt på Skandiakvarteret, åtminstone 50 – 60 meter bakom Anders taxibil. När det andra skottet går av är de under inbromsning i korsningen. Ljussignalen står då på rött och framför dem i filen står redan Hans J med sin Merca och väntar på grönt. Med andra ord har ljussignalen hunnit slå om en gång efter att Anders fått grönt och rullat iväg. Att ljussignalerna slagit om från grönt till rött beror på att Inge M står på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan i samma korsnings sydvästra hörn.

Den genomgång som vi fick av en av Trafikkontorets främsta signalexperter stödjer slutsatsen att Anders D står ensam i korsningen när ljuset slår om till grönt och det första skottet brinner av någon sekund senare. Enligt Trafikkontoret skiftar ljussignalen sedan till rött redan efter cirka fem sekunder på grund av att Inge M:s bil står på avkännaren/detektorn på Tunnelgatan.

Det tål att understrykas att filmen INTE använt Trafikkontorets uppgifter som ett fristående ”bevis” för bilarnas placeringar. Dessa framgår med all önskvärd tydlighet av vad de bilburna vittnena själva berättar. Värdet av genomgången med Trafikkontoret var att den styrkte den slutsats som vi redan hade dragit.

Varför är det så viktigt med bilarnas placering? Jo, det gör det enklare att bedöma tidsförloppet och flera av de centrala vittnesmålen. Det har exempelvis betydelse för tolkningen av vad Leif ¨L och Jan A berättar och vad de kan ha sett.

Femte frågan

I filmen talas om att det finns ett ”tidsfönster” eller en ”tidslucka”. Vad menas med det?

Ja, filmen talar om ett ”tidsfönster”, vilket skulle göra det möjligt för en annan person än mördaren att komma fram till Lisbeth och Olof Palmes kropp, få ögonkontakt med henne, för att sedan hinna avvika innan folk börjar samlas på mordplatsen. (I filmen är mannen alltså Christer P.)

”Tidsfönstret” grundar sig dels på en bedömning av hur lång tid det tog innan Lisbeth insåg allvaret och började söka hjälp, dels på hur länge Leif L och Jan A i den svarta Chevan stod och väntade innan de fick grönt och kunde påbörja u-svängen i korsningen.

Så här tänker jag när det gäller Lisbeths rörelser:

Lisbeth tror att de går arm i arm när Olof träffas av skottet. När hon hör vad hon uppfattar som ”smällare”, börjar hon en vridning mot honom. Under rörelsen – troligen ett kvarts varv, 90 grader – sjunker han ned på knäna, för att sedan långsamt tippa framåt med huvudet före mot marken.

På grund av armkroken följer Lisbeth antagligen med en bit ned mot trottoaren. Hur stark ”bindningen” till Olofs högerarm är – han förlorar ju omedelbart all muskelkraft – är förstås omöjligt att veta. Men jag utgår från att ”ikrokandet” har betydelse. Eftersom mördarens hand på Olofs axel något hejdat hans framåtrörelse, är Lisbeth halvsteget före. Vittnet Inge M tycker sig uppfatta att det förhåller sig så. Om Lisbeth faller hela vägen till marken är oklart; naturligt i ett sådant läge är kanske att försöka parera fallet, kanske med ett stapplande steg framåt. Alternativt att hon faktiskt hamnar på knä men instinktivt sträcker ut högerarmen för att ta emot sig.

(Det här rörelseförloppet visade sig inte möjligt att rekonstruera i filmstudion. I filmen är därför skådespelaren som spelar Lisbeth stående under hela skottlossningen.)

Lisbeth ser att Olof fallit med ansiktet mot gränden, och tar därför några steg runt huvudet och sjunker ned på insidan, ungefär mitt på Olofs kropp. Lisbeth sitter alltså på huk vänd utåt mot Sveavägen. (Detta följer Inge M:s berättelse. Han är det enda vittne som haft i alla fall hyggliga förutsättningar att uppfatta det här skeendet på ett korrekt sätt.)

Olof Palme hamnade alltså i framstupa läge med tyngden på höger axel och ansiktet riktat mot Tunnelgatans gränd.

Vad blev då Lisbeths nästa steg när hon sjunkit ned på insidan av kroppen?

För att få kontakt och se vad som hänt vänder hon över maken på rygg. Blodet väller då ur hans mun och ur bröstkorgen där kulan gått ut. Det här är en rimlig slutsats som bygger på vittnesmålen från Stefan G, Anders E (båda passagerare i Hans J:s taxi) och Karin J (Anna H:s kompis; de sprang fram till platsen samtidigt). Alla tre är av uppfattningen att Olof Palme låg på ryggen när de kom fram till kroppen. (Anna H har en avvikande minnesbild, men jag tycker att Karin J genomgående är ett mer trovärdigt vittne och i kombination med Stefan och Anders vågar jag förlita mig på att kroppen är i ryggläge när de kommer fram.)

Att Lisbeth vänder på honom utgår vi med andra ord från. Och vi håller för troligt att hon kramar/håller om honom och att de kommer i kontakt med varandra fysiskt. På annat sätt går det inte att tolka Anders B:s minne av en nedblodad Lisbeth, när hon något senare tittar åt hans håll under en mycket kort sekvens. Jämför även med Ulf D:s beskrivning från Sabbatsberg av hennes kläder och skor som kippar av blod osv

Men hur lång tid befinner hon sig på huk över sin man? När förstod hon vad som hade hänt och att maken var mycket allvarligt skadad? Hur många sekunder kan då ha förflutit från första skottet?

Det hela är naturligtvis en traumatisk, djupt chockerande upplevelse för henne. Vittnet Lars J hade hört henne ropa: ”Vad gör du?”, eller något liknande. Det talar ju för att hon först inte alls begriper att det rör sig om en beskjutning. Är det en hjärtattack eller vad har hänt Olof? Varför har han fallit handlöst till marken? (Lars J:s uppgift har av somliga tolkats som om det var riktat till mördaren, men det är osannolikt. Hon tolkar smällarna som att det är ungdomar som busar, och är med andra ord helt oförberedd på det som därefter händer och varför.)

För det första går det två, tre sekunder (den vanligaste bedömningen) mellan första och andra skottet. Och därefter ska hon ta ett par steg, sjunka ner på knä, vända över Olof på rygg, och detta tar ytterligare fyra, fem sekunder, kanske mer. När hon ser blodet välla fram ur mun och näsa och även ur utgångshålet i bröstet, inser hon rimligen snabbt situationens allvar. Han måste genast föras till sjukhus! Det har då hunnit gå ytterligare några sekunder. Därefter tittar hon norrut på Sveavägen, åt höger, vilket säkert tar ytterligare någon eller några sekunder. Eventuellt kommer hon upp på fötter i det här läget.

Min uppskattning är därför att det hinner förflyta minst 10 – 11 sekunder från första skottet till dess att hon börjar söka hjälp. Troligen handlar det om ytterligare några sekunder.

Tidsrymden bedömer jag som tillräcklig för att någon annan än mördaren ska ha hunnit fram till mordplatsen för att se vad som hänt. Därefter hinner det gå ytterligare ett antal sekunder innan personen (i filmen Christer P) avviker. Marginalerna medger att detta kan ha hänt innan Stefan G, Anna H, Karin J med flera kommer fram till Olof Palmes kropp.

Hur länge Jan A och Leif L stod och väntade vid rödljuset i sin svarta Cheva är svårt att veta. Vi har här i första hand Jan A:s egen uppskattning i filmen: ”10, 15, 20 sekunder” att luta oss emot. Trafikkontoret bedömer att det röda intervallet kan ha varat mellan 15 och 20 sekunder, givet de övriga bilarnas placeringar och signalsystemets funktion.

Jan A ser mördaren ta två, tre steg när Chevan är under inbromsning de sista metrarna till rödljuset. Det betyder att denne hunnit en bra bit in i gränden när Chevan väl får grönt och påbörjar u-svängen i korsningen. Om det är korrekt, som Leif L uppger, att han under u-svängen ser en man som kommer gående fram till Lisbeth kan det inte röra sig om gärningsmannen. Han är då utom synhåll. Kontentan är att det här tidsspannet, ett ”tidsfönster” är mer än tillräckligt för att en annan person, Christer Pettersson enligt Leif L, kan ha kommit fram till mordplatsen.

Sjätte frågan

Filmen beskriver att två personer (mördaren och ”Christer P”) springer in i gränden efter skotten. Vad grundar ni detta på?

Som jag skrev inledningsvis fanns redan under mordnatten tecken på att två män kan ha flytt in i gränden. Polisen Gösta Söderströms vittnesmål i hovrätten om två vitt skilda signalement understryker detta. Beskrivningarna skiljer sig så pass mycket åt att det är inte är sannolikt att det rör sig om en iakttagelse av en och samma person. Dessutom har av allt att döma någon sett två personer springa in i gränden: ”Dom sprang ditåt”.

Filmens berättelse i sig är ett svar på frågan. Leif L säger sig ha sett Christer P stå och titta på Lisbeth för att sedan avvika in i gränden. Det talar för att det kan ha varit två personer som sprungit in i gränden. (Filmens hypotes utesluter ju att Christer P är gärningsman.)

Som framgått av avsnittet om Inge M, finns det skäl att fråga sig om han inte i själva verket iakttagit två olika personer i Dekorimahörnet. En man som bar starka tecken på att vara ”pundare” och en annan som uppträdde målmedvetet och iskallt.

Det finns därutöver flera vittnesmål som kan sägas stärka hypotesen i filmen. Ett sådant tillhör Charlotte L. Hon var passagerare i Anders D:s taxi och hördes i likhet med de två andra passagerarna i Stockholms tingsrätt.

Charlotte L är den av passagerarna som har klarast minnen från mordet. Hon menar att gärningsmannen avvek snabbt in i gränden, högst några sekunder efter skotten.Ingenting i de övriga passagerarnas vittnesmål motsäger detta, låt vara att deras minnesbilder alltså är mer diffusa.

Förutom makarna Palme och mördaren hade Charlotte L också lagt märke till en fjärde person cirka 10 meter norrut på Sveavägen, som troligen bar en täckjacka i en mörkare, blå färg, någonting åt det hållet i alla fall. (Observationen rör troligen vittnet Anders B) Dessutom uppgav hon i ett förhör två dagar efter mordet att hon kunnat följa hur någon sprungit efter gärningsmannen in i gränden. Men hon mindes ingenting av hur den här personen såg ut eftersom hennes blick kom att riktas åt ett annat håll.

Även Anders D:s vittnesmål tyder på att det kan vara två personer som under ett relativt kort tidsintervall avlägsnat sig in i gränden.

Under mordnatten och i polisförhöret den 14 mars 1986 tycks Anders D vara helt övertygad om att gärningsmannen snabbt lämnar brottsplatsen.

I anteckningarna från mordnattens förhör på krimjouren heter det bland annat:

[Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen, han springer Tunnelgatan i riktning mot Luntmakargatan.

Händelsen är knapphändigt skildrad i krimjourens anteckningar. Det går inte att få en säker uppfattning om tidsförloppet. Men det är ändå möjligt att tolka skrivningen som om mördaren snabbt måste ha avvikit in i gränden.

Förhöret den 14 mars är något mer detaljerat. Där heter det:

Efter det andra skottet verkade det som om gärningsmannen tvekade lite grand över vilken väg som han skulle fly. Han gungade av och an med överkroppen några gånger på ett sätt som är typiskt för sådan tveksamhet. Mannen tvekade 1 – 2 sekunder och sprang sedan in på Tunnelgatan mot Malmskillnadsgatan.

Även om mördaren tvekade något dröjde det med andra ord bara någon eller några sekunder innan han avlägsnade sig.

I vittnesförhöret med Anders D i Stockholms tingsrätt drygt tre år senare händer något remarkabelt. Då omvandlas 1 – 2 sekunder till 20 sekunder…

D: Tidsrymd på tjugo sekunder kan jag tänka mig…

H: Och under de cirka tjugo sekunderna som du uppskattar det till…är du då så att säga…rullar din bil då?

D: Jag hinner förflytta mig från…jag har fått grönt ljus i mitten på Tunnelgatan… till ett par meter högre upp på Sveavägen…och larmar centralen…

H: Samtidigt som du ser honom…

D: Ja, just det.

Hur är det möjligt att Anders D lämnar två så motsägelsefulla tidsskildringar av händelseförloppet? I de två inledande polisförhören, de enda existerande, avviker mördaren i stort sett omedelbart. I rättegången, tre och ett halvt år senare, har gärningsmannen tagit tjugo sekunder på sig att lämna mordplatsen. Är förklaringen att det är två olika personer som han iakttar, första gången mördaren, andra gången en annan man som springer från mordplatsen?

Allt tyder på att det verkligen är mördaren som Anders D ser inifrån bilen när den rullat ut i korsningen. Han är ett av huvudvittnena och den enda vid sidan av Inge M som sagt sig ha sett gärningsmannen skjuta. Han har sett en mynningsflamma och uppenbarligen också en skymt av vapnet som han beskrev som ett ”vapen med ovanligt lång pipa, typ colt”.

Andes D hörde det första skottet, tittade då åt vänster och såg det andra skottet. Som vi sett talade han inledningsvis om att gärningsmannen avvek redan efter 1 – 2 sekunder. Är flykten något han själv kunnat se? Jag är inte så säker på det. Om mördaren avviker efter cirka nio sekunder (filmens uppskattning) måste Anders D ha haft mordplatsen under uppsikt i cirka sju – åtta sekunder. Är det rimligt i och med att han sitter vid ratten, styr direkt till höger för att parkera intill trottoarkanten på andra sidan korsningen med nosen mot Kungsgatan. Under manövern var han rimligen tvungen att ta hänsyn till övrig trafik samtidigt som han enligt vad han själv säger ganska omedelbart greppade efter mikrofonen och larmade sin taxiväxel. Kunde han släppa uppmärksamheten på bilen och trafiken under sju, åtta sekunder? Ingenting talar ju för att han bromsade in eller stannade bilen i korsningen.

När jag talade med Anders D på telefon förnekade han inte att han på grund av att han larmade taxiväxeln med mera kan ha missat delar av händelseförloppet. Men mer än så ville han inte kommentera saken.

Det är därför fortfarande ett mysterium varför han i tingsrätten talar om att det förflöt uppskattningsvis 20 sekunder från skotten till dess han såg ”gärningsmannen” fly in i gränden. Det är en orimligt lång tid.

Åklagare Helin måste ha gnuggat händerna av förtjusning inför Anders D:s nya tidsuppgifter. Allt som under rättegången tydde på att Lisbeth haft tid att hinna studera mördaren stärkte åtalet. Ett stort problem för åklagarsidan var ju att hon inte sett någon skjuta och inte heller något vapen.

En som förmodligen var mindre glad var Christer P:s försvarare Arne Liljeros. Han tycktes inte förstå vad Anders D syftade på när han talade om de tjugo sekunderna:

L: De här tjugo sekunder…jag uppfattade inte riktigt…vad det den tid det tog att svänga runt?

D: Det var den tiden det tog för gärningsmannen från första skedet när han avlossade skottet till dess han flydde från platsen,

En intressant detalj är Anders D:s beskrivning av mannen han ser försvinna in i gränden. ”Lite otymplig, nästan klumpig och stel”, kallar han honom bland annat. Det finns vissa likheter med hur exempelvis Leif L skildrar den bortflyende mannen. Även Hans J använder liknande uttryck (”som en elefant”).

Men kan det verkligen vara samma person som han ser skjuta och som sedan flyr in i gränden efter uppskattningsvis 20 sekunder? Jag tror inte det. Att gärningsmannen skulle ha tagit så lång tid på sig innan han avvek finns det inget stöd för i övrigt i Palmeutredningen. De flesta centrala vittnen talar om att han avvek mer eller mindre omedelbart. Även Anders D själv är, som sagt, av den uppfattningen i de inledande förhören.

Tidsintervallet 20 sekunder rimmar väl med den tidpunkt då det är rimligt att tro att den ”beiga” mannen (Christer P i filmen) avviker in i gränden, om vi nu sätter tilltro till Leif L:s berättelse.

Slutsatsen av Anders D:s vittnesmål blir att det är fullt möjligt att han iakttagit två olika män.

Ett liknande resonemang kan föras om taxichauffören Hans J:s iakttagelser. I likhet med Jan A/Leif L bromsade han in vid rödljuset och det var i den positionen han enligt egen utsago bevittnade en man med ”pistol”, uppenbarligen omedelbart efter det andra skottet. Han får grönt efter uppskattningsvis 10-20 sekunder om vi tar utgångspunkt i Jan A:s tidsuppgifter. Oavsett var Hans J sedan genomförde u-svängen med sin taxi (själv säger han Apelbergsgatan) bör det ha tagit ett antal sekunder innan han kommit över på andra sidan Sveavägen och parkerat sin Mercedes vid trottoarkanten. Han står där som första bil bara några meter från Olof Palmes kropp. Från den positionen ser han inte bara offret och Lisbeth utan han har även fri sikt in på Tunnelgatan mot byggbarackerna. Det är när han parkerat som han gör sin iakttagelse av en man inne i gränden.

Från polisförhöret den 14 mars 1986:

När jag sitter i bilen så ser jag han springer. Då är han 25 meter in och vänder sig om och tittar till om det kommer nån efter snett bak, men jag hinner aldrig se ansiktet på han.

Även Hans J ser i första skedet, precis som Anders D, med största sannolikhet mördaren. Men är det samma man han ser springa ”som en elefant” en kort stund senare?

I ett förhör i oktober 1986 säger han att mannen ”sprang och rullade med kroppen” och det var en ”helt unik löpstil” som han aldrig sett tidigare. Sättet att springa var det enda han lade märke till hos mannen, något ansikte såg han inte.

Tidsberäkningarna i filmen indikerar att iakttagelsen av mannen ”25 meter” inne i gränden måste ha gällt en annan man, alltså inte mördaren. Det troliga är att Hans J ser mannen först efter 25-30 sekunder. Och vid den tidpunkten är mördaren förmodligen redan på väg en bit upp i trapporna mot Malmskillnadsgatan, om vi utgår från att han tog den vägen.

Hans J:s vittnesmål är knepigt att tolka. I några polisförhör sa han att kunde följa mannen hela vägen fram till trapporna, ja, till och med se honom ta tre steg upp mot Malmskillnadsgatan. Är det verkligen rimligt? Samtidigt som han observerade mannen försökte han larma växlarna hos såväl Taxi Stockholm som Solna taxi. Kan det i själva verket ha varit två olika personer han iakttog? Vi har i filmen tagit fasta på att det kan förhålla sig så.

Hans J är såvitt jag vet den enda som säger att ”mördaren” skulle ha stannat upp inne i gränden under språngmarschen, vänt sig om och tittat snett bakåt. Det här är ett argument för att det inte är gärningsmannen han ser. (Den enda observation som kommer i närheten men som vi nog bör bortse från här är Lisbeths iakttagelse om en man som stått i gränden och tittat ut mot Sveavägen en till tre minuter efter mordet. Det har antagits att hon sett Lars J som kom ut från gränden efter några minuter.)

Ytterligare ett vittne – den så kallade limousinföraren Jan N – är intressant när det gäller frågan om det är en eller två män som sprungit in i gränden.

Jan N kom körande med sin bil, en svart Mercedes, Tunnelgatan österut mot Sveavägen. Han var på väg med kunder till restaurang King Creole på Kungsgatan.

Vid korsningen Tunnelgatan – Sveavägen fick han rött ljus och stod som första bil. Precis när han fått grönt och börjar svänga till höger in på Sveavägen ser han en man i ljusbrun jacka som ”springer som fan” in i gränden. Exakt i vilket läge iakttagelsen görs blir aldrig riktigt klarlagt i polisens förhör. Han säger spontant (förhöret 8 april 1986) att mannen ”for iväg” samtidigt som ”dom kom fram”. Han syftar här på Anna H och Karin J som kom rusande till mordplatsen för att hjälpa till. Hans J:s vita Mercedes hade precis parkerat vid trottoarkanten och skymde sikten för honom.

Om Jan N:s iakttagelse är korrekt, och ingenting motsäger det, är det uteslutet att det är Olof Palmes mördare han ser springa in i gränden. Det måste handla om en annan man som ännu efter 37 år är oidentifierad.

Övriga kritiska frågor

Anders B

Jag har fått flera relevanta frågor efter filmens premiär som vi också funderat på under arbetets gång. En sådan lyder:

Om filmens berättelse stämmer, hur kan det då komma sig att vittnet Anders B inte sett Christer Pettersson?

Så här tänker jag:

Anders B var berusad, hur mycket går inte att veta. Men han sa att han kände av alkoholen (”man var glad”) och även hans hustru har berättat att han fortfarande var onykter när han kom hem på småtimmarna.

Som vi sett tidigare (vittnet Jan A) betedde sig Anders B förvirrat och såg skräckslagen ut efter skottlossningen, som han alltså upplevde på bara fem, sex meters håll.

Hur mycket berusningen och sinnesstämningen inverkat på hans uppmärksamhet är förstås svårt att säga, men att den satt ned hans observationsförmåga blir tydligt i polisförhören och i hans vittnesmål i domstolarna. Trots att han i praktiken befann sig på platsen för mordet, har han bara vaga minnen av händelseförloppet.

Anders B står nära Dekorimabutikens entré när mördaren avlossar sina skott. Hans spontana tankar går till PKK-mordet i Medborgarhuset i Stockholm några månader tidigare. Och uppenbarligen blir han rädd och vill skydda sig. Han tar därför ett kliv in i entrén och detta ska, enligt vad han säger i ett förhör, ha skett efter att mördaren försvunnit ur hans blickfång.

Förklaringen till att han inte lägger märke till Christer Pettersson kan vara att denne passerar i samma ögonblick som han vänder ryggen mot Sveavägen och tar steget in i entrén.

Under rättegången i tingsrätten utbryter en intressant ordväxling mellan försvararen Arne Liljeros (LR) och Anders B (AB). Rättens ordförande, lagmannen Carl-Anton Spak fyller i med frågor. Liljeros inleder med att fråga vad Anders B uppfattat av Lisbeth Palme.

LR: Tittade hon upp vid något tillfälle…

AB: Ja, ja

LR: Åt vilket håll tittade hon åt…

AB: Hon stod så…när hon tittade upp…tittade hon rätt in i Tunnelgatan…jag tror hon tittade på mig också…

Rättens ordförande Carl-Anton Spak:

Jag uppfattade inte det sista…

AB: Jag tror hon tittade på mig också…

Spak: Tror…eller…

AB: Jag har en svag minnesbild att…

LR: Kunde du se om det fanns några människor bakom dig…i det här momentet

AB: Nej, det kan jag inte säga

LR: Och bortom dig…på den andra sidan den här mordplatsen då…

AB: Det kan jag heller inte säga…

LR: Du såg tydligen människor men du kan inte placera in dom var dom var…

AB: Jag…jag stod ju på Sveavägen en stund och då gick ju människor förbi där…men det var mera människor på andra sidan Sveavägen.

Man ska inte dra för stora växlar på förhöret. Men det förefaller som om en man skulle ha kunnat gå förbi på trottoaren utan att Anders B nödvändigtvis behövt lägga märke till det. På ett annat ställe i vittnesmålet uttrycker han sig så här:

Ja, jag har sett människor, men jag har inte registrerat någon…

Lars J

Skälet till namnet ”30 sekunder” är att filmen endast skildrar den första halvminuten efter skotten. Detta har en del tittare haft synpunkter på. Man hade önskat att filmen också hade berättat hur det kan komma sig att Lars J, som befann sig på Tunnelgatan nära Luntmakargatan, bara vittnat om att han sett en man inne i gränden.

Om det stämmer att det förutom Lisbeth Palme och vittnet Anders B funnits ytterligare en person på mordplatsen vid sidan av mördaren (i filmen Christer Pettersson), och vederbörande tagit sin tillflykt i riktning mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan, hur kan det då komma sig att Lars J inte lagt märke till honom? I synnerhet som han visste vem Pettersson var och kände igen honom från Sollentuna.

Frågan är i högsta grad rimlig och även Gunnar har ställt sig den i sin kommentar. Om Christer Pettersson avvikit in på Tunnelgatan måste hans rörelser (tidsmässigt och fysiskt) vinna stöd av – eller i vart fall inte stå i motsats till – Lars J:s berättelse.

Jag tänker så här:

Vi vet för det första inte om personen/Christer Pettersson sprungit till höger eller vänster om byggbarackerna. Båda varianterna är möjliga i ”vårt” scenario.

Lars J står vid skottlossningen några meter in på Tunnelgatan, på dess södra sida, bakom barackerna. Efter ett antal sekunder hör han en man komma springande med tunga steg på andra sidan bodarna, sannolikt mördaren. Han står stilla och väntar på att mannen ska passera. Positionen är sådan att han upptäcker den springande mannen först när denne korsat Luntmakargatan och befinner sig på väg fram mot trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Han såg honom alltså aldrig framifrån utan enbart snett bakifrån. Signalementet han lämnar senare är vagt.

Viktigt att tänka på för resonemanget om Christer Pettersson är att Lars J från sin första position inte ser någonting av Luntmakargatan norrut. Barackerna på Tunnelgatan, som han står dold bakom, skär av sikten åt det hållet.

Vi vet att Lars avvaktar en stund i sitt ”gömställe” – exakt hur länge är svårt att veta – innan han vågar sig fram. Under den tiden är det alltså fullt möjligt att Christer Pettersson, om han kommit springande samma väg som mördaren, tagit till vänster in på Luntmakargatan norrut utan att kunna iakttas av Lars.

För att Lars J ska kunna fortsätta följa den flyende mannen/mördaren, tar han några steg i riktning mot trapporna, korsar Luntmakargatan och ställer sig i motsatta hörnet av korsningen. Alltså framför den husknut på Luntmakargatan som ligger närmast rulltrappan, hissen och trapporna upp till Malmskillnadsgatan. Därifrån ser han hela vägen upp till trappkrönet och även åt motsatt håll, längs Tunnelgatans norra sida ner till Sveavägen och mordplatsen. I förhör har han sagt att han blickade mot mordplatsen och noterade att några hade samlats runt Olof Palmes kropp.

Bild från mordplatsen, tagen kort tid efter mordet. Här syns byggbarackerna som till en början skymde Lars för den som stod vid själva Dekorimhörnan. FOTO: Polisen.

Från sin nya strategiska position följer han den springande mannen i trapporna. När han ställde sig vid husknuten, befann sig mannen på övre halvan av första trappavsatsen. Lars J:s koncentration låg uppenbarligen på mannen och trapporna, han tycks följa honom med blicken ända upp till krönet. Men från husknuten torde han även ha haft fri sikt både norr och söder ut på Luntmakargatan.

Om vi, som ett alternativ, tänker oss att Christer Pettersson i stället hållit till höger om byggbarackerna, kan han ha närmat sig korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan samtidigt som Lars J korsar Luntmakargatan och intar sin nya position. (Tänk Panta rei – Allting flyter.) Christer Pettersson hade i så fall tur och skulle då i stället ha kunnat ta höger in på Luntmakargatan och fortsätta backen upp till Apelbergsgatan utan att ha blivit iakttagen av Lars. Denna väg var troligen den snabbaste för honom till pendeltåget på Stockholms central. Han är på väg hem till Rotebro och kan avgångstiderna utan och innan och är säkerligen medveten om när nästa pendel går. Detta skulle kunna tala för att han väljer att ta åt höger.

Mot bakgrund av detta menar jag att det funnits såväl ett tidsmässigt som fysiskt utrymme för Christer Pettersson att försvinna in i gränden utan att stöta på Lars J. Men risken att bli upptäckt var stor, precis som den var för gärningsmannen.

De här funderingarna är inte helt enkla att redovisa i en film. Och det var ett skäl till att vi avstod från att gå in på vittnet Lars J.

Hans J – var gjorde han u-svängen?

Efter filmens premiär har jag fått en del frågor om taxichauffören Hans J och den u-sväng han gjorde med sin vita Mercedes. I filmen kör han upp till Apelbergsgatan, vänder där och kör tillbaka till mordplatsen där han parkerar vid trottoarkanten några meter från Olof Palmes kropp.

Jag är den första att hålla med om att det finns frågetecken kring u-svängen och det är också något vi övervägt under arbetet. Självklart känner jag till att han i de första förhören uppgav att han stått med taxin och passagerarna i korsningen Apelbergsgatan – Sveavägen. Senare framkom, tack vare förhören med ett par av passagerarna, att han i stället stod vid trafikljusen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan när skotten föll. Detta är oomtvistat.

Problemet är att Hans J själv alltsedan tingsrättförhandlingarna mot Christer Pettersson vidhållit att han efter skotten körde upp till Apelbergsgatan och vände där. Jag har frågat honom vad han stöder sig på och svaret är att det var förbud mot vänstersväng i korsningen. Han ville vara laglydig och valde därför att köra den här extra svängen innan han parkerade vid mordplatsen.

Mot Hans J:s egen berättelse står flera vittnesmål som kan tolkas som om han gjort u-svängen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Men de flesta av dessa förhör är sammanfattade av utredarna (inga dialogförhör) och det finns förstås en risk att händelseförloppet dragits ihop utan hänsyn till exempelvis tidsaspekten. Hur som helst, flera av vittnesmålen indikerar att Hans J har fel.

Å andra sidan finns det ett par vittnesmål från bilar som var på väg norrut på Sveavägen som skulle kunna tolkas som om Hans J tagit vägen via Apelbergsgatan. Bland annat tänker jag på vittnesmålet från föraren i den bil som vittnena Anna H och Karin J färdades i och som stod för rött i vänsterfilen i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Om Hans J gjort u-svängen direkt i den korsningen tycker jag att den här föraren borde ha uppmärksammat det. Men i vittnesmålet finns inget som direkt tyder på det.

Så bilden är inte helt entydig.

Hur tänkte vi då? Eftersom det för slutsatserna i filmen egentligen kvittar vilken väg Hans J tog, valde vi att grafiskt följa hans egen berättelse. Jag tyckte inte att vi hade tillräckligt på fötterna för att frankt avfärda hans uppfattning och säga till honom att han fått allt om bakfoten.

Här fanns kanske också ett inslag av mänskligt hänsynstagande. I synnerhet som polisen den inledande veckan behandlade honom styvmoderligt. Han blev aldrig kallad till förhör. Först sedan han vänt sig till pressen (DN) och kritiserat utredningen, blev han hörd. Då hade minnet av händelsen redan sjunkit undan en del, säger han i dag.

Men det handlar om en delikat avvägning, det medger jag gärna.

Trafikkontorets genomgång

Det har förekommit en del hätska, ja, rentav aggressiva reaktioner på vår undersökning av trafiksignalsystemet. En jurist – vars namn jag av Gunnar är förhindrad att nämna här – har exempelvis anklagat SVT och oss filmmakare för att vi ”manipulerat information från myndigheter”.

Jag har tidigare i texten beskrivit hur undersökningen i stora drag gått till. Anledningen till att jag vände mig till Trafikkontoret i Stockholms stad är enkel. Jag ville veta hur det kunde komma sig att Inge M ideligen fick grönt ljus i korsningen. Vilken var den tekniska förklaringen? Hur fungerade detektorerna? Var i körbanan fanns de?

Att Inge M:s parkering påverkade trafiken på Sveavägen stod redan klart. Det vittnade inte bara han själv om utan den slutsatsen kunde vi dra även av Jan A:s och Leif L:s vittnesmål.

Trafikkontoret var mig behjälplig att förstå principerna bakom signalsystemet. Svårare än så var det inte. Filmen stod inte och föll med detta på något vis. Men om jag som journalist kan vända på ännu en sten och bli klokare, försöker jag göra det. Att sträva efter så många källor som möjligt är en god regel som jag under åren försökt lära ut till journaliststuderande och andra.

Gunnar Walls genomgång

En del av Gunnar Walls synpunkter har jag kommenterat i den löpande texten. Men en fråga som blivit hängande i luften rör mördarens flykt. Gunnar undrar hur vi kan vara så säkra på vår sak och påstå att den sker efter ”cirka 9 sekunder”.

När vi gjorde rekonstruktionen av mordscenen i filmstudion, fick vi göra ett tiotal omtagningar. Jag klockade varje gång hur lång tid det tog från första skottet till dess att skådespelaren (mördaren) vände ryggen till (mot Sveavägen) och tog de första stegen (in på Tunnelgatan).

På ett närmast förbluffande sätt låg resultaten hela tiden inom intervallet 8 – 10 sekunder. Därav vår slutsats. Den förutsätter att mördaren avvaktat någon sekund, kastat en hastig blick mot Olof och Lisbeth för att sedan genast avlägsna sig.

Gunnar uppehåller sig i texten länge vid Christer Pettersson. Han skriver att ett ”grundproblem” med filmens hypotes är att den ”talar mot all sannolikhet”. Han anser att det hade varit en ”fantastisk slump” om Christer Pettersson hade varit vid Dekorima ”av alla platser” när Palme blev mördad.

Är det verkligen så osannolikt? Jag tycker faktiskt inte det.

Christer Pettersson kände mordplatsen och kvarteren därikring som sin egen ficka. Efter det så kallade bajonettmordet 1970 på Kungsgatan hade han flytt in på Tunnelgatan, just den väg som Olof Palmes mördare tog.

Mordkvällen var han inne i Stockholms city för att få tag på amfetamin. I polisförhören hävdade han att han inte någon gång rört sig norr om Kungsgatan, men överbevisades av utredarna.

För att få alibi för mordet/mordplatsen försökte han förmå flera personer i sin omgivning att ljuga för polisen. Svea hovrätt skrev klokt i sina domskäl att detta inte gjorde honom till mördare utan att det kunde finnas andra skäl för hans beteende.

Det var välkänt att Christer Pettersson kunde vanka av och an i timmar på Sveavägen i väntan på knarklangaren Sigge Cedergren och några gram amfetamin. Sigge bodde på Tegnérgatan nära Grand och promenerade ofta förbi Dekorima på vägen hem från spelklubben Oxen, där han var delägare.

Enligt Lillemor Östlin var Dekorimas varuintag Christer Petterssons ”lilla kiosk” där han kunde stå och vänta på Sigge. Det var ett bra ställe, särskilt om vädret var dåligt. Dessutom var han mindre exponerad därinne för polisens knarkspanare.

Det är dock inte bara Lillemor Östlin som bär vittnesbörd om att han befunnit sig på mordplatsen. För flera bekanta berättade han dagarna efter mordet att han råkat vara på Sveavägen. Han ska ha sagt saker som att ”jag var där, jag av alla” och ”det är ju märkligt att allt ska hända där jag är…att Olof Palme skulle bli skjuten…”

Gunnar skriver att det teoretiskt sett inte går att utesluta att Christer Pettersson kan ha varit på mordplatsen. Men att det krävs en del bevisning för att med trovärdighet hävda att det var så.

Det håller jag naturligtvis med om. Och filmen gör heller inte anspråk på att det är bevisat.

Gunnar gör en stor poäng av att det skulle ha varit en ren slump att polis och åklagare över huvud taget började intressera sig för Christer Pettersson. Jag delar inte den uppfattningen, men det får jag återkomma till i annat sammanhang, kanske i den bok jag skriver på.

En hel dag med teorier och fakta om Palmemordet – ser ut att bli en återkommande händelse

Mattias Kressmark och Jonas Nyman från Palmemordsarkivet var nöjda efter söndagens konferens om det fortfarande ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. En hel dags föredrag och diskussioner hade genomförts med framgång – deltagarna var nöjda, tidsschemat hade hållits och mängder av information hade redovisats. Det ser ut som om konferensen kommer att bli en återkommande företeelse.

”VARFÖR BERÄTTADE DU INTE för mig om Palmemordskonferensen i förväg? Jag blev nästan lite sur på dig!”, sa en av mina vänner härom dagen. Andra hade visserligen hört talas om konferensen men inte varit snabba nog med att anmäla sig och därför blivit utan plats i alla fall.

Det var Jonas Nyman och Mattias Kressmark från Palmemordsarkivet som tagit initiativet till evenemanget. Och ambitionen var att skapa ett forum för utbyte av information om denna gigantiska mordutredning, den som formellt avslutades för snart tre år sedan men som fortfarande väcker ett stort intresse både i Sverige och utomlands.

Konferensen kan ses som ett komplement just till Palmemordsarkivet.se som är en sida på nätet med länkar till ett stort och växande antal dokument från den numera nedlagda utredningen.

Jag fick själv nöjet att inleda konferensen med ett anförande om Palmeutredningens sista år. Och jag passar här på att i sammandrag ta upp vad jag valde att tala om. Sedan ska jag i ännu kortare form säga något om de andra inslagen. Jag kompletterar det jag skriver om andra talare med en del länkar som gör det möjligt att ta mer utförlig del av deras resonemang eller ge bakgrund till det de tog upp.

En enkel fråga till deltagarna

Jag började för min del med en enkel fråga till deltagarna: vad skulle du göra om du bevittnade Palmemordet?

Så här skissade jag förutsättningarna: du befinner dig nära Dekorima när du hör skotten. Du tittar dit och går fram till platsen. Du gör vissa observationer, värdet av dem kan du inte riktigt bedöma. Du ger dig iväg efter en stund, lite osäker på vad som hänt. Du vet inte vem som är skjuten. Nästa dag får du veta att offret är Palme. Du inser att du kanske sett något viktigt och du tänker att du skulle kunna ringa polisen eller i alla fall någon tidning. Eller både och.

Frågan är vad du gör då. Som samhällsmedborgare förväntas du göra din plikt och ge dig till känna. Du kanske också tycker det vore spännande om folk fick veta att du varit med om något stort och dramatiskt. Kanske kan du få en belöning av polisen eller tipspengar av någon tidning.

Å andra sidan: såg eller hörde du verkligen något viktigt? Är du säker på vad du såg? Kan det uppstå en hotfull situation – för dig eller dina anhöriga – om det blir känt att du sett något? Kan du tvingas vittna i en rättegång? Kan det till och med bli så att du själv blir misstänkt? Kan du lita på polisen – eller kan det till och med vara så att poliser är inblandade? Och om du går till journalister, kan du lita på att de skriver rätt och inte framställer saker så det blir jobbigt för dig? Kan du i värsta fall bli uppsökt av konstiga människor om du blir uppmärksammad i media?

Jag ville ge deltagarna hjälp att tänka sig vilka frågor som skulle kunna dyka upp i deras huvuden i en sådan situation. Och så bad jag alla att tänka efter: var de säkra på att de skulle kontakta polis och/eller media och berätta att de varit på platsen? De som var säkra skulle räcka upp hand.

Ungefär hälften slängde upp handen i vädret. Resten avstod.

Det där var förstås inget vetenskapligt experiment. Men jag startade så för att illustrera att vi faktiskt inte vet hur många personer som befann sig på brottsplatsen i nära anslutning till mordet och som kan ha sett något av intresse.

Lisbeth Palme har talat om en man i beige som befunnit sig norr om mordplatsen strax efter mordet. Han är inte identifierad. Och det finns andra vittnesuppgifter om till synes okända personer.

Vi vet också att polisen inte alls tog upp namn och kontaktuppgifter på ett systematiskt sätt. Bara nio personer blev antecknade av alla dem som fanns på brottsplatsen. Det fanns många fler där. Dessa andra hörde av sig själva senare eller – i en utsträckning som vi bara kan gissa om – kanske inte alls.

Två unga killar blev fångade på bild av en pressfotograf. Bilden plus deras namn publicerades i Svenska Dagbladet den 1 mars 1986. Där stod också att de varit vittnen till mordet. De två killarna blev förvisso hörda av polisen – men först som två och ett halvt år senare. Då berättade de att de aldrig sett mordet utan kommit fram först sedan ambulanserna åkt. Men det kunde ju inte polisen veta innan det hållits förhör med dem. Mer noggranna än så var inte de tidiga utredarna med att dammsuga brottsplatsen på information.

En sak som borde ha gjorts från polisens sida var att tidigt och systematiskt ha frågat ut alla kända vittnen om vilka andra personer de sett på platsen. Det skedde inte.

Den samlade bilden vi kan få är alltså att det inte existerar någon tillförlitlig kartläggning av vilka personer som befann sig vid Dekorima minuterna närmast efter mordet.

En man som verkligen ansträngde sig att rapportera till både polis och media var dock Stig Engström. Han har anklagats för mycket, men detta kan faktiskt ingen ta ifrån honom. Vad han inte visste var att långt efter hans död skulle hans iver att berätta bli förödande för eftervärldens bild av honom – han blev utpekad som misstänkt statsministermördare. Hade han valt att tiga så hade detta aldrig hänt.

Den väsentliga orsaken till Palmeutredarnas utpekande var att hans närvaro på brottsplatsen inte tydligt kunde beläggas i det befintliga – och väldigt ofullständiga – utredningsmaterialet. Alla andra indicier som dragits fram mot honom är helt underordnade denna centrala ingångsuppgift. Men om vi medger den högst påtagliga möjligheten av att han faktiskt var där fast det syns dåligt i materialet så blir det inte mycket kvar av resten av caset mot honom.

”Tillbaka till Sveavägen”, Stig Engström och Stay Behind

Det är klart att det kunnat verka lite fascinerande att Engström å ena sidan berättat utförligt om vad han gjorde på mordplatsen och att han å andra sidan inte gjort något tydligt avtryck i de upptecknade vittnesmålen från andra vittnen. Men i mitt anförande diskuterade jag också en del ytterligare omständigheter som gjorde att utredarna blev så intresserade av Engström.

Inledningsvis hade det att göra med att de arbetade efter devisen ”tillbaka till Sveavägen”. Engström hade ju ur utredarnas synvinkel den fördelen att han uppenbarligen befunnit sig på Sveavägen någon gång i nära anslutning till mordet. Något sådant hade aldrig kunnat bevisas till exempel i fallen Victor Gunnarsson eller Christer Pettersson. Och den lockande tanken blev då att här fanns det en identifierad tänkbar mördare som kunde knytas till platsen.

Och en misstänkt person att peka ut var precis som behövdes för att kunna avsluta utredningen.

Men nu visar sig något intressant i materialet som kommit fram sedan utredningen lagts ner. Krister Petersson och Palmegruppen startade verkligen inte med en ensam gärningsman. I stället var de benägna att se Engström som en nyckelfigur i en komplott med trådar till Stay Behind.

Hur kunde det komma sig? Jo, helt enkelt för att materialet från Sveavägen med närmaste omgivningar gav goda skäl att tänka sig att mordet var resultatet av en komplott. Trots att tidigare utredare oftast låtit bli att utreda spaningsuppslag i den riktningen så fanns det många sådana, framför allt vittnesobservationer av personer runt Sveavägen som tycktes ägna sig åt organiserad övervakning. Och uppgifter av det här slaget väckte intresse hos Peterssons utredare, det framgår tydligt av det släppta materialet.

Att titta på dessa försummade uppslag var definitivt att gå tillbaka till Sveavägen. Det bekymmersamma var bara att det handlade om namnlösa och ansiktslösa individer. Det var där Stig Engström kom in. Om han kunde kopplas till hemliga operationer kring mordplatsen så borde det se ut som om det var en lösning i sikte, en lösning som just handlade om att gå tillbaka till Sveavägen. Och den länk som utredarna tyckte sig se mellan Engström och vittnesmålen om vad som liknade en komplott var den hemliga organisationen Stay Behind som av tradition haft kopplingar just till Skandiahuset, Stig Engströms arbetsplats.

Det problem som utredarna med tiden konfronterades med var att de, trots intensivt letande, inte hittade några kopplingar mellan Engström och Stay Behind. Och då fick det till sist bli ett utpekande av Engström ensam, trots att det inte gått att avfärda de oroande tecknen på organiserad övervakning av Palme.

Någon gång i början av 2020 blev huvudstrategin att nagla fast Engström vid mordet, även om det fick bli Engström ensam.

Det problem som utredarna då insåg att de ställdes inför var att bevisningen mot Engström som person var mycket mer bristfällig än de intalat sig. De gjorde vad de kunde för att komplettera bevisningen under månaderna fram till halvårsskiftet. Men de hittade inget. Och utpekandet av honom på den presskonferens som avslutade utredningen blev – som vi vet – ingen succé.

Men det är ändå där vi står i dag. Utpekandet av Stig Engström som misstänkt gärningsman är fortfarande är den officiella lösningen – hur ohållbar den än är.

Kommer det att fortsätta vara rättsapparatens officiella ståndpunkt? Jag avslutade mitt anförande med att jag inte tror det och att konferensen var ett bevis på att frågorna finns kvar och fortfarande bearbetas av människor med engagemang.

Swedenborgsgruppen

Nästa punkt på dagordningen var att en av arrangörerna, Jonas Nyman, gick igenom uppgifter från utredningsmaterial som nu blivit tillgängligt om två tidigare okända personer som kan misstänkas för inblandning i Palmemordet. Han kallade dem ”Rudolf” och ”Kent”.

”Rudolf” var 38 år vid tiden för mordet. Han var drivande i en krets som ibland betecknats som Swedenborgsgruppen. Den lånade lokaler i Swedenborgskyrkan i Tegnerlunden, nära biografen Grand. Bland dess medlemmar fanns ett antal personer som var framträdande i den svenska extremhögern. En av medlemmarna i denna grupp var Anders Larsson, den man som före mordet skickade en varning till statsrådsberedningen om att Palme skulle mördas. Och det visar det sig nu att han pekat ut just ”Rudolf” som ansvarig för mordet på Palme.

Den andre personen Jonas Nyman tog upp var en person han kallade ”Kent”. Denne var liksom ”Rudolf” medlem i Swedenborgsgruppen. Han var också medlem i S:t Michaelsorden, ett ordenssällskap med rötter i det pronazistiska Sveriges Nationella Förbund. Jonas Nyman berättade att det finns uppgifter i utredningen som pekar på att ”Kent” under makarna Palmes besök på Grand blev uppringd av en anställd på biografen.

Den som vill veta mer om vad Jonas Nyman har att säga om Swedenborgsgruppen kan till exempel lyssna på avsnitten 271, 272, 276 och 277 i den ambitiösa podden Palmemordet som produceras av Dan Hörning och Tobias Henricsson.

Nästa talare var Christina Jensen som berättade om sin före detta man som enligt henne var den som utfört Palmemordet. Även han hade kopplingar till Swedenborgsgruppen. Christina Jensen kan också höras i avsnitt 273 av podden Palmemordet.

WACL, Skandiahuset och Sydafrika

Därefter var det dags för Christian Kirk Muff, en av de ansvariga för den danska podden Det hemmeligste af det hemmelige. Podden handlar om det kalla kriget, om Stay Behind i Sverige och Danmark och om Palmemordet och detta var också temat för Christian Kirk Muffs anförande. Där tog han särskilt upp WACL, World Anti Communist League, en internationell organisation som också var verksam i Sverige och som, menade talaren, egentligen var en täckorganisation för kretsar som använde sig av politiskt våld för att främja sina syften. Ett internationellt exempel var dödsskvadronerna i Paraguay. Men Christian Kirk Muff reste också frågor om WACL:s inblandning i Palmemordet. En av de svenska representanterna för WACL var Anders Larsson som tagits upp redan i Jonas Nymans föredrag. Christian Kirk Muff beskrev honom som en ”whistle blower”. Podden Det hemmeligste af det hemmelige hittar man här.

Från genomgången av Skandiahuset.

Efter lunch inledde Henrik Andersson med en detaljerad genomgång av en byggnad som diskuterats utförligt under de senaste årens debatt om Palmemordet – Skandiahuset. Han hade skaffat sig tillgång till ritningar av såväl fasaden som interiörerna på olika våningar. Syftet med föredraget var inte att argumentera för någon särskilt slutsats när det gällde anklagelserna mot Stig Engström utan helt enkelt att ge en ökad kunskap om byggnaden som den såg ut vid tiden för mordet. En kort men illustrerad artikel om Skandiahuset finns här. Och en läsvärd artikel som berör Skandia och dess relationer till Stay Behind finns här.

Därefter talade Göran Björkdahl om Sydafrikaspåret. Han har sedan 1983 arbetat med utveckling i Afrika som konsult och som handläggare på Sida och på ambassader i Afrika. Tidigare har han forskat i omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död vilket bidrog till att FN öppnade sin utredning på nytt, Hans arbete redovisas också i dokumentären Cold Case Hammarskjöld från 2019.

Göran Björkdahl berättade om hur han 2014, under arbetet med Dag Hammarskjöldfilmen, kom i kontakt med de så kallade Deepsearch-dokumenten, en sammanställning av handlingar som – ifall de var äkta – visade att Sydafrika planerat och genomfört mordet på Olof Palme.

Konferensprogrammet.

Genom olika kontakter i det gamla och det nya Sydafrikas hemliga tjänster fick Göran Björkdahl fram ett material som han tog med hem till Sverige och som väckte Palmeutredarnas intresse. Göran Björkdahl nämnde att 2018 hade det gått så långt att Krister Petersson då uttryckte att han kunde tänka sig att resa ner till Sydafrika och stanna en månad om han bara fick möjlighet att tala med rätt personer.

Göran Björkdahl fick med tiden intrycket att det skulle vara möjligt att få fram någon sorts förhandlingslösning, att personer som arbetat för apartheidregimen och var inblandade i mordet skulle kunna tänkas erkänna om de fick garantier om att inte ställas inför rätta. När han hörde Krister Petersson gå ut i februari 2020 och flagga för en lösning som kanske, men inte nödvändigtvis, skulle innebära åtal så trodde han att en sådan uppgörelse var på gång. Två artiklar från brittiska Guardian om Göran Björkdahls research om Sydafrikaspåret finns här respektive här, den senare skriven av Göran Björkdahl själv.

David Fredin och Jan Stocklassas bok

Efter Göran Björkdahl talade David Fredin. I Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet pekas David Fredin ut som deltagare i mordoperationen och som den som efteråt gömmer mordvapnet. Hans namn har i boken ersatts med en pseudonym, men David Fredin menade i sitt anförande att det inte var svårt att lista ut att det var han som åsyftades och han menade att det handlade om falsk tillvitelse från Jan Stocklassas sida. David Fredin presenterade också inslag i en teori som han själv gjorde sig till tolk för. Den gick ut på att Palme hade anknytning till KGB och att han blev mördad av sovjetiska agenter som var rädda för att sanningen skulle komma fram. Jan Stocklassas bok hittar man exempelvis här. En artikel där David Fredin utvecklar sina tankegångar om Olof Palme finns här.

Jan Stocklassa som ursprungligen skulle ha deltagit på konferensen och berättat om sina teorier hade fått förhinder.

Konstnären GF och Victor Gunnarsson

Karl Kyle berättade om en av de personer som hade väckt Palmeutredarnas intresse som en följd av deras arbete med gärningsmannaprofilen. Det handlade om den man som brukar gå under beteckningen GF. Karl Kyle beskrev honom som en excentrisk konstnär med personlighetsstörning, antisemitiska åsikter och kriminell bakgrund. GF är också enligt Karl Kyle en person med stor förmåga att göra sig oanträffbar och som dolt sig bakom olika alias. Ett avsnitt om GF finns i Palmemordspodden (inte att förväxla med podden Palmemordet). Det kan hittas här (betalvägg).

Anders Malmqvist berättade om Victor Gunnarsson och dennes relationer till bibelsmuggling in i dåvarande östblocket. Mer om Gunnarsson finns till exempel här, på en sida på WPU, en portal om Palmeutredningen med länkar till dokument.

Marc Pennartz om Christer A

Marc Pennartz, en nederländsk journalist som varit bosatt i Sverige, talade om sin research kring Christer A, en annan av de personer som intresserade Palmeutredarna när de arbetade med gärningsmannaprofilen. Marc Pennartz menade att Christer A var ett starkt alernativ som gärningsman, han hade rätt sorts vapen, tillgång till rätt sorts ammunition och praktiska möjligheter att utföra mordet eftersom han bodde relativt nära mordplatsen och saknade alibi. Han var dessutom mycket fientligt inställd till Olof Palme och han undvek i det längsta att lämna in sin revolver för provskjutning. Till sist hävdade han att han sålt den till en person som han inte kunde uppge namnet på. Mer om Marc Pennartz research finns i podden Palmemordet, avsnitt 268 och 269.

Avslutningsvis talade Mattias Kressmark om Palmemordsarkivets framtid och efterlyste förslag och initiativ från deltagarna.

Under punkten kollade han intresset från deltagarnas sida för en upprepning av initiativet med en konferens. Det visade sig att intresset var stort, så de som missade det här evenemanget bör inte behöva vara alltför ledsna.

Efter själva konferensen fortsatte de som ville till Urban Deli i Dekorimas gamla lokaler för att fortsätta diskussionen över en öl.

Podden Palmemordet har ett nytt avsnitt som just handlar om konferensen, det kan hittas här.

Konferensen hölls på Westmanska Palatset, alldeles intill Adolf Fredriks kyrka (bilden) där Olof och Lisbeth Palme ligger begravda på kyrkogården. Ett stenkast härifrån är också den sträcka av Sveavägen där paret Palme gick från biografen en sen kväll för 37 år sedan.

Christer Pettersson som mordvittne – ska vi tro på teorin i nya TV-filmen ”30 sekunder”?

Svenska syndabockar är en målning från 2005 av Markus Andersson/Wikimedia Commons. Den föreställer Christer Pettersson. Vid den tidpunkten sågs det närmast som en etablerad sanning att det var Pettersson som mördat Olof Palme, trots att han friats av hovrätten. Numera har utpekandet av honom ersatts av Stig Engström som efter sin död utnämndes till misstänkt gärningsman av åklagaren Krister Petersson. Kvar finns frågan om Lisbeth Palmes till synes tvärsäkra utpekande av Pettersson. Filmarna Bo G Andersson och Håkan Pieniowski har lanserat en egen lösning på det problemet. Men hur trovärdig är den?

DET VAR DEN 14 DECEMBER 1988 klockan 18 på Riksåklagarens kansli i Stockholm. Då fick Lisbeth Palme för första gången se konfrontationsvideon med Christer Pettersson och elva polishusanställda.

Näst efter själva morddagen har det knappast funnits något enskilt datum i utredningen som något lika dramatiskt inträffat.

Lisbeth sa visserligen inte då att Pettersson var mannen som skjutit hennes make eller ens att hon sett honom på mordplatsen. Men hon sa enligt åklagarnas promemoria från tillfället: ”han stämmer på min beskrivning” och hon berättade att hon reagerat på ”hans ansiktsform, ögon och ruskiga utseende”.

Det räckte för att Palmeåklagarna skulle begära Christer Pettersson häktad.

Senare skulle Lisbeth gå längre och kategoriskt hävda att hon sett honom på mordplatsen, om än inte med en revolver i handen. Och till sist skulle hon – i form av en jakande nickning i hovrätten – direkt utpeka honom som sin makes mördare.

FILM

30 sekunder

Research och intervjuer, projektledning: Bo G Andersson

Regi, klippning, foto: Håkan Pieniowski

Visas på SVT Play

Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson är givetvis ett av de mest sensationella inslagen i den långa, långa Palmeutredningen.

Och missbrukaren från Rotebro har en förmåga att långt efter sin död uppenbara sig i nya former i debatten om Palmemordet.

När han åtalades presenterade åklagarna honom närmast som en vettvilling som utfört ett meningslöst slumpdåd, framkallat av att han råkat stöta på Palme vid Grandbiografen och varit på fel humör – och därför passat på att skjuta ihjäl statsministern efter biobesöket.

Advokaten Pelle Svensson valde att lansera Pettersson i en annan roll: som hitman i en liten mordliga ledd av bombmannen Lars Tingström. Pettersson hade enligt Svensson åtagit sig att döda inte bara Palme utan även kungen och justitieministern.

Filmaren Stig Edling – och senare också bland andra Tore Forsberg från kontraspionaget på Säpo – lanserade i stället teorin om att det egentligen inte alls handlade om Palme: Pettersson hade tänkt skjuta knarkhandlaren Sigge Cedergren men tog fel på person.

Och i och med Bo G Anderssons och Håkan Pieniowskis film 30 sekunder har vi ännu en variant: Pettersson var på mordplatsen men som ett oskyldigt vittne. Han hade, menar filmarna, bara råkat vara där och sedan snabbt försvunnit, rädd för att bli oskyldigt utpekad ifall han stannade kvar.

Filmen visades på SVT i söndags och ska ligga kvar på SVT Play i två år framåt.

En sorts äreräddning av Lisbeth Palme?

30 sekunder kan förstås på ett plan helt enkelt ses som en äreräddning av Lisbeth Palme. Allt färre tror i dag på Christer Pettersson som Palmemördare – inte ens Lisbeths söner Joakim och Mårten ställer sig längre bakom anklagelsen mot missbrukaren från Rotebro. De lutar numera offentligt åt åklagarväsendets nya favoritmisstänkte, den avlidne försäkringstjänstemannen från Täby.

Vid sidan av det finns en hel rad andra teorier som har sina uppbackare. Det är väl tveksamt om spåret Pettersson vid en opinionsmätning ens skulle hålla sig kvar bland top five.

Med andra ord: Lisbeths utpekande kan – för den som så vill – ses som något som inte kastar en skugga över Pettersson utan snarare över henne själv. Tvärsäkert men på vad som nu framstår som väldigt diskutabla grunder har hon pekat ut en förmodligen oskyldig person.

Nu vet den som fördjupat sig lite grann i vittnespsykologi att vittnen ofta har fel och att styrkan i deras upplevda eller påstådda säkerhet inte alls är kopplad till frågan om de har rätt eller inte. Inte ens kraftiga känslomässiga reaktioner från vittnen som gör tvärsäkra utpekanden är bevis för att utpekandena är riktiga. Våra hjärnor är på många sätt väldigt imponerande organ. Men de fungerar inte alltid som de ska.

Det där kan vara skrämmande och delvis av den anledningen svårt att ta till sig. Och när det handlat om Lisbeth Palme har dessutom sympatier för henne som brottsoffer och ibland också rena politiska lojaliteter ytterligare förstärkt uppslutningen bakom hennes utpekande av Pettersson. Ett ofta upprepat påstående har varit att om Lisbeth pekat ut Pettersson så måste han ju vara mördaren – hon borde ju veta, för hon var ju där. Ledande politiker som Ingvar Carlsson och Stefan Löfven hör till dem som gjort sig till företrädare för de tankarna. Och samma sak gäller Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten som länge varit en av de mest engagerade talespersonerna för teorin om Pettersson som mördare.

Men det har – kan vi nog inse i dag – ett pris att driva sådana teser. För om Pettersson till sist framstår som oskyldig så kan den som tagit intryck av argumentet ”Lisbeth borde ju veta, hon var ju där” lätt börja tänka i termer av att den mördade statsministerns hustru av någon anledning medvetet kan ha farit med osanning.

Och då kommer 30 sekunder som en sorts lösning på det dilemmat. För här lanseras alltså teorin att Pettersson visserligen dök upp mitt framför näsan på Lisbeth, men att han var fullkomligt oskyldig. Han hade bara råkat befinna sig på platsen. Dock var han, enligt resonemangen i filmen, rädd för att bli utpekad som mördare om han stannade kvar. Och därför flydde han, precis som gärningsmannen, in på Tunnelgatan.

En mördare, två flyende?

I filmen hävdas det – med en häpnadsväckande exakthet – att Palmes mördare försvinner in i gränden mellan 8 och 9 sekunder efter det första skottet och att Christer Pettersson tar sin tillflykt in i samma gränd 25-30 sekunder efter skottlossningens inledning, alltså omkring 20 sekunder efter gärningsmannen.

En mördare, två flyende.

Ulf Dahlsten som medverkar i filmen tar, som det verkar, tacksamt emot den här nya tankegången: den skulle ju betyda att Lisbeth hade rätt i en väsentlig mening, att hon verkligen såg Pettersson och att han dessutom hastigt lämnat brottsplatsen – samma väg som gärningsmannen dessutom och nästan i hasorna på denne.

Det är ju en spännande tanke även om den kan förefalla lite långsökt. Och det är givetvis bra att den formuleras så att den kan prövas.

Men tyvärr kan man inte säga att filmen 30 sekunder genomför en sådan prövning med någon större ambition. Alla brister i denna speciella hypotes sopas undan och filmmakarna andas helt enkelt en tvärsäkerhet som det är svårt att se att de har täckning för. Det heter till exempel om taxiföraren Hans J som gör en observation av en man som springer in på Tunnelgatan: ”Den han ser måste vara samme man som Leif Ljungqvist sett springa in i gränden. Alltså Christer Pettersson.” Här finns inga ”om” eller ”kan vara”. Det är bara pang på: vi blir försäkrade att Lisbeths utpekande av Pettersson har fått sin förklaring.

SVT rubricerar filmen som en dokumentär och som true crime. Det kan diskuteras om beteckningarna är helt korrekta. Det hela är förstås en definitionsfråga. Men på Wikipedia som brukar förmedla någon sorts brett förankrad uppfattning av vanliga företeelser heter det så här: ”En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

Filmen 30 sekunder innehåller dock inte bara högst kontroversiella påståenden som presenteras som om de vore sanningar. Den avstår från att redovisa åtskilligt som går tydligt på tvärs mot dessa påstådda sanningar. Och den innehåller hela tiden dramatiserade scener där skådespelare gestaltar det påstådda händelseförloppet.

Jag tycker det här är lite problematiskt. Gränserna suddas ut mellan vad människor förväntar sig av en dokumentär till skillnad från mer uppenbar fiction (sådant som Netflixserien Den osannolika mördaren eller en spelfilm om Palmemordet som Sista kontraktet).

Det är förstås inget fel att dramatisera ett händelseförlopp för att göra en film underhållande. Till skillnad från skribenten på Wikipedia menar jag att sådant mycket väl kan få förekomma i en dokumentärfilm. Men det vilar i så fall ett stort ansvar på filmarna att redovisa vad som är hypoteser och vad som är rimligt belagda fakta – i alla fall om dokumentären är avsedd som ett inlägg i en sakdebatt och inte bara bör ses som underhållning.

Låt oss nu gå in på själva sakdebatten. Och låt oss börja med vad jag ser som ett grundproblem med hypotesen om att Christer Pettersson bara råkar befinna sig precis på mordplatsen trots att han är totalt oskyldig.

Det är – krasst uttryckt – att den talar mot all sannolikhet.

Hur Pettersson dök upp i utredningen

Låt mig förklara. Och låt mig börja med att konstatera utgångspunkten för att Christer Pettersson kom att bli uppmärksammad i Palmeutredningen.

Det handlade nämligen inte alls om att någon skulle ha sett honom i Dekorimahörnan utan om helt andra saker. Och det är inte svårt att hitta polisens egen beskrivning av hur det gick till. Den finns i det dokument som brukar kallas huvudprotokollet, den centrala delen av det mycket omfattande förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Christer Pettersson.

I huvudprotokollet finns det ett avsnitt som heter Brottsmisstankarna. Där framgår att Pettersson – i likhet med många andra personer – dök upp tidigt i utredningen. Det skedde redan i april 1986 i vad som i huvudprotokollet beskrivs som ”tre av varandra oberoende spaningsuppslag”. Så här står det vidare i protokollet: ”Två av dessa föranleddes av likheter med den s k fantombilden; det tredje spaningsuppslaget grundades på uppgiftslämnarens uppfattning att Pettersson skulle vara ’fullkomligt galen’.”

Det där är, vad jag kan se, nästan rätt men bara nästan. Det första registrerade tipset kommer från en man som arbetar vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus. Det handlar dock inte om ”fantombilden” utan i stället om att Pettersson ska vara ”mycket lik skuggan”.

Signalementsbilden av Skuggan ledde till ett eller möjligen två av de tidiga tipsen om Christer Pettersson.

”Skuggan” beskrivs ibland som ”fantombild nummer 2”. Precis som den mer berömda ursprungliga fantombilden handlar det om en konstruerad ansiktsbild, byggd på vittnesuppgifter. ”Skuggan” ska dock inte föreställa mördaren utan en möjlig medhjälpare till mördaren. Kort efter det att polisen våren 1986 presenterat fantombilden i media kom denna uppföljare, också lanserad av polisen. Båda dessa bilder hade skapats som spaningsverktyg i hopp om att få reaktioner från allmänheten.

Bilden på ”skuggan” bygger på uppgifter från två håll. Det ena är ett brev från ett anonymt vittne som brukar kallas Skelleftehamnsmannen och handlar om en observation som denne ska ha gjort av en man med walkie-talkie nära mordplatsen. Brevskrivaren har bifogat en teckning av mannen som han ska ha sett.

Den andra uppgiften om ”skuggan” kommer från ett vittne som berättat om en observation av en man som tycktes ha förföljt Palme i centrala Stockholm dagen före mordet. Även det vittnet har ritat av den man han berättar om och bilden har vissa likheter med teckningen som Skelleftehamnsmannen gjort. Tillsammans fick dessa två teckningar sammansmälta i bilden på ”skuggan”, det vill säga en medhjälpare till mördaren.

Första gången Pettersson dyker upp i utredningen är det alltså som tänkbar medhjälpare i en konspiration – han har fört tipsarens tankar till en dimmig figur som antas ha skuggat Palme dagen före mordet och som under mordkvällen varit utrustad med walkie-talkie.

Det andra tidiga tipset om Pettersson är lite mer svårtolkat till sin innebörd. Det är ett brev från en fånge på Hall som tidigare suttit med Pettersson på Kumla. Han vill säga att Pettersson nästan är ”en kopia på bilden på Olof Palmes mördare”. I en maskinskriven notering från polisens sida betecknas detta tips på ett inte helt glasklart sätt. Det går att tolka som om det ska stå att det gäller en man som är lik ”fantombild 2”, men den som tittar ser att det skett en överskrivning på ett sätt som kunde göras med skrivmaskiner. På samma ställe som tvåan finns också en etta, dock lite mindre tydlig. En polis som senare gjort en handskriven anteckning om tipset drar i vilket fall slutsatsen att detta tips syftar på ”fantombild 2”, alltså den förmodade medhjälparen, och inte på gärningsmannen.

En mer rimlig tolkning är kanske ändå den som slagit igenom i huvudprotokollet, att fången tänkt på ”fantombilden” som ju var mer känd och som direkt framställdes som om den skulle handla just om mannen som sköt Palme.

Och vad var det då för uppgifter som låg bakom den första signalementsbilden, den berömda ”fantombilden”?

Jo, den byggde på observationer som en kvinna gjort på Smala gränd efter mordet – även hon hade tecknat den man hon sett – och den kopplades också till andra vittnesmål som pekade på att gärningsmannen efter det att kvinnan observerat honom skulle ha flytt i bil från närbelägna Snickarbacken.

Det är osäkert om någon av de vittnesuppgifter som låg till grund för ”fantomen” och ”skuggan” verkligen handlade om faktiska observationer av mördaren och en eventuell medhjälpare.

Vad vi mer definitivt kan säga är att ingen av dessa observationer tycks ha haft någon som helst koppling till Christer Pettersson.

Inte heller var Pettersson påfallande lik vare sig fantombilden eller skuggan. Framför allt kan det sägas att han inte var lik de ursprungliga teckningarna som gjorts av vittnet från Smala gränd. De skiljer sig rätt mycket från polisens fantombild.

Till vänster polisens fantombild, till höger en av de teckningar som vittnet ritat av sin observation och som senare blev underlag till fantombilden.

Men att det kom in tips av det här slaget om Pettersson är ändå inte så märkligt. Under våren 1986 strömmade det nämligen in mängder med spaningsuppslag till polisen om personer som ansågs likna den ena eller andra av dessa bilder. Och likheterna var inte alltid slående.

Det tredje tidiga tipset om Pettersson består av en kort samtalsanteckning från en polis som för Palmeutredningens räkning talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. Den enda egentliga informationen som finns där är att personen på kansliet påminner sig att Pettersson var ”fullkomligt galen”. Mycket pekar på att detta samtal är en ren uppföljning från polisens sida av något av de två andra tipsen. I så fall rörde det sig inte om tre oberoende spaningsuppslag utan bara om två – och inget av dem hade något påtagligt värde, kan man tycka. Framför allt handlade inget av dem om att Pettersson skulle ha varit synlig på mordplatsen.

Det hindrade dock inte att när Pettersson långt senare lanserades av utredarna som misstänkt Palmemördare fanns det många som ville göra en poäng av att att han förekommit tidigt i utredningen och att om polisen agerat snabbare då kunde mordet ha varit löst för länge sedan.

Vad som hände var i alla fall att Pettersson sedan hans namn fladdrat förbi våren 1986 för utredarnas del föll mer eller mindre i glömska fram till 1988.

Specialsatsningen på Oxen

Under sommaren det året beslutade åklagare och polis sig för att de fortsatta spaningsåtgärderna inte bara skulle fokusera på uppgifter med anknytning till Sveavägen utan också till spelklubben Oxen som var belägen ganska nära brottsplatsen och där det hände att det cirkulerade olagliga vapen.

Det kan tyckas att detta beslut om specialsatsning på just Oxen var lite omotiverat i förhållande till allt annat som också skulle kunna undersökas. Det fanns inget som sa att klubben var ett tillhåll för personer som var fientliga mot Palme och inget av någon dignitet som förknippade den med mordet på något annat sätt heller. Men kriminella personer fanns det i alla fall där, sådana som polisen hade ganska bra koll på. Och det betydde att här fanns en infallsvinkel som var jämförelsevis lättarbetad.

Och vi kan föreställa oss vad som hände: när utredarna väl började leta i de kretsarna var de angelägna om att hitta någon person som kunde vara intressant.

Det råkade bli Christer Pettersson. Han brukade besöka Oxen ibland, dock inte för att spela om pengar. Det som drog honom dit var att han kände en av ägarna, Sigge Cedergren, en av Stockholms kända narkotikalangare. Och den vanligtvis panke Pettersson brukade söka upp Cedergren för att tigga lite amfetamin, en drog som han nyttjade parallellt med sitt supande.

Utredningen av kretsen kring Oxen kom ganska snabbt att fokuseras på Pettersson. Han hade själv uppgett att han varit i centrala Stockholm under mordkvällen och han var känd för att stundtals vara en farlig person. 1970 hade han till och med dödat en man på Kungsgatan, inte långt från platsen där Palme mördades.

Och inte nog med det. I polisens material registrerades snart också spekulationer om att de vittnesuppgifter som fanns om en mystisk spanande man vid Grandbiografen kunde handla om just Pettersson. Inte så tungt, för all del. Men man kan tänka sig att det lät lite kittlande för utredarna.

Och fortfarande: vad som definitivt inte fanns i materialet var att han skulle ha varit synlig i Dekorimahörnan.

Vagheten i de indicier som fanns hindrade inte utredarna från att dra igång ganska stora spaningsinsatser mot missbrukaren från Rotebro. Man telefonavlyssnade och smygfilmade honom. Och så planerades det för att han skulle plockas in så att vittnen från både Grand och mordplatsen skulle få titta på honom som deltagare i en konfrontationsgrupp.

Det intensiva utredningsarbetet fortsatte under hösten. Men det kom fortfarande inte upp någonting som knöt honom till mordplatsen.

Till sist var det dags för konfrontationerna. Pettersson kallades till förhör och när han ville skjuta upp det för att han hade ont i benet hämtades han av polisen från sitt hem. Själv tycks han till en början ha betraktat det hela som en ren rutinhistoria. Han förekom på många poster i kriminalregistret och var van vid att polisen ville tala med honom om det ena och det andra.

Grandvittnena och Pettersson

Under dagen inträffade det dock saker som gjorde det lite bekymmersamt för Pettersson. Han ställdes upp i konfrontationsvisningar tillsammans med elva män som jobbade i polishuskvarteret. Och i två fall var resultaten till synes besvärande för honom. Det gällde vittnesmålen från Mårten Palme och flygledaren Lars-Erik E. Mårten kom fram till att av alla som var med i konfrontationsgruppen var det Pettersson som var mest lik en man som han sett stående utanför biografen, en man som visat intresse för hans föräldrar. Och Lars-Erik E tyckte att Pettersson ingav ”nästan samma olustkänsla” som en väntande man han observerat utanför bion.

Dessa rätt osäkra utpekanden får tas för vad de är. Det handlade om observationer som hade gjorts nästan tre år före konfrontationsvisningarna och varken Mårten eller Lars-Erik E hade när de var vid bion en aning om att Olof Palme skulle skjutas några minuter senare. De kände inte heller till Pettersson vare sig till namn eller utseende. Och vi vet också till exempel i dag att Mårten Palme numera är av uppfattningen att det kanske inte var Pettersson utan snarare Stig Engström han sett.

Parentetiskt kan tilläggas att under den tid som följde fram till rättegången lyckades utredarna faktiskt med en bedrift – att få fram ett vittnesmål från en person som kände Pettersson sedan förut och som plötsligt hävdade att denne varit synlig vid bion. Det var missbrukaren Roger Ö som sent omsider sa sig komma ihåg att han sett Pettersson utanför Grands dörrar medan han själv befann sig inne i foajén för att ringa ett samtal.

Roger hade bevisligen själv varit vid Grand under mordkvällen, till och med inne i foajén där han observerats av ett antal vittnen. Problemet med vittnena var att de placerade honom där först efter Palmemordet. En annan komplikation var att han tidigare uppgett att han varit så påverkad att han inte kom ihåg några som helst detaljer från kvällen. Men efter intensiv bearbetning av Roger Ö medan Pettersson satt i häktet hade alltså polisen lyckats få fram uttalanden som gick ut på att han friskat upp sitt minne – och sett sin bekant utanför biografens entré.

Det är dock att notera att också Roger Ö:s vittnesmål fortfarande handlade om Grand, inte om mordplatsen. Det som såg ut som ett verkligt genombrott kom sent på eftermiddagen efter konfrontationsvisningarna den 14 december – när Lisbeth Palme besökte riksåklagarens lokaler för att under stor sekretess titta på en videoupptagning av en av visningarna.

Lisbeth hade, vet vi i dag, varit lika grundligt preparerad som senare Roger Ö skulle bli. Hon hade av utredarna förmedlats uppfattningen att det fanns en person som det fanns starka misstankar mot och att denne var missbrukare.

Och hon sa, som vi också vet, precis det åklagarna hoppades. Inte riktigt efter första visningen av videon, för all del. Då var det i stort sett att han såg ruskig ut och stämde på hennes ”beskrivning”. Att ett vittne säger att en misstänkt persons utseende stämmer med den beskrivning hon tidigare lämnat är ju inte samma sak som att hon minns den misstänkte personen. Men Lisbeth hördes igen sex veckor senare och fick då se videoavsnittet med Pettersson en gång till. Och då var hon mycket tydligare – hon påstod utan reservationer att hon sett honom på mordplatsen.

Vad Lisbeth kanske inte förstod var att hon därmed hade gjort ett uttalande som skulle framstå som det enda egentliga beviset mot Pettersson i den kommande rättegången.

Vittnena på mordplatsen

När förhandlingarna genomfördes i tingsrätten och senare i hovrätten fanns det nämligen inget annat vittne som framträdde och sa sig ha känt igen Christer Pettersson på mordplatsen. Och all övrig bevisning mot honom var tämligen vaga indicier. Det enda av betydelse var Lisbeth.

Nu är det förstås viktigt att notera att när tingsrättsförhandlingarna hölls var Pettersson fortfarande okänd för de flesta. I media gick han under namnet 42-åringen och han visades inte upp på bild.

Men efter den fällande domen i tingsrätten – den kom den 27 juli 1989 – presenterades Pettersson i stor skala i nyhetsmedia, med namn, med bild och med filmupptagningar. Det betyder att alla de vittnen som skulle kunna vara aktuella i samband med hovrättsförhandlingarna hade närmast obegränsade möjligheter att ta del av hur Pettersson såg ut, lät och rörde sig – och att höra av sig till utredarna om de kände att de hade något nytt att tillföra.

Men inget vittne trädde fram och sa att han eller hon, precis som Lisbeth, hade sett Pettersson vid Dekorima. Om det var så som det framställs i filmen vi diskuterar, att Pettersson avvek från platsen först efter närmare 30 sekunder, kan man ju tycka att någon annan än Lisbeth borde ha noterat hans närvaro, i synnerhet eftersom hans utseende och rörelsemönster stack ut rätt ordentligt.

Långt senare skulle vittnet Leif Ljungqvist gå ut och säga att han sett Pettersson. Men sena utpekanden av det slaget är sådant man kunnat vänta sig mot bakgrund av den väldiga exponeringen av den utpekade mördaren och av hur den mänskliga hjärnan tenderar att fungera när det gäller att i efterhand konstruera vad som framstår som meningsfulla minnen av händelser.

Åter till åklagarna och polisens Palmegrupp. De hade alltså dragit igång en stor utredning mot Christer Pettersson utifrån resonemanget att han framstod som en tänkbar gärningsman. De hade samtidigt ingenting som knöt honom till mordplatsen. Det fick de först när Lisbeth Palme fick se konfrontationsvideon. Och då öppnades förstås vägen till ett åtal. Eller snarare: så länge Lisbeth inte backade så var det nästan omöjligt att låta bli att åtala Pettersson.

Här finns det ju två rimligt tänkbara alternativ.

Det ena är att utredarna, intuitivt och skickligt, nosade sig fram till en person som faktiskt råkade vara Palmes mördare utan att de hade något som kopplade honom till mordplatsen, bara andra typer av indicier. Det var i så fall en oerhört imponerande detektivbragd. Och då var förstås det tragiska att Pettersson ändå blev friad av hovrätten.

Det andra rimliga alternativet är att de mer eller mindre slumpmässigt valde att satsa på en person som i själva verket var oskyldig men som råkade ha det emot sig att han varit i centrala Stockholm under mordkvällen, att han tycktes sakna alibi, att han var kriminell sedan många år och att han hade flera impulsdrivna våldsbrott på sin meritlista. Och inför konfrontationsvisningen suggererade de sedan Lisbeth Palme att tro att de hade tung bevisning mot Pettersson, vilket de inte hade. Om det här är den troliga varianten kan man också säga att det är rätt osannolikt att Pettersson skulle ha råkat befinna sig vid Dekorima vid tidpunkten för mordet utan att polisen kände till det eller ens hade tillgång till några som helst tips i den riktningen.

Men det filmen 30 sekunder försöker få oss att tro är alltså att polis och åklagare drog igång en stor utredning kring Pettersson – som i själva verket var fullständigt oskyldig – och att de inte hade något som band honom till mordplatsen. Men att av en fantastisk slump så befann sig Pettersson just vid Dekorima av alla platser när Palme blev mördad och att Lisbeth råkade få syn på just honom precis när mördaren försvunnit.

Visst. Teoretiskt sett kan vi ju inte fullständigt utesluta ett sådant sammanträffande. Men det krävs ju en del bevisning för att med trovärdighet hävda att det var detta som faktiskt hände.

En sak har vi redan varit inne på – att inget vittne förutom Lisbeth, ens i hovrätten, sa sig ha sett Pettersson på mordplatsen. Vi vet också att ett av vittnena, Lars J, som såg en man som sprang in på Tunnelgatan förklarat att han kände igen Pettersson från Sollentuna där han själv bodde. Men den springande mannen hade på inget sätt fört Lars tankar till Pettersson.

Den som vill kan förstås hävda att Lars bara såg mördaren springa förbi och missade att Christer Pettersson också kom rännande samma väg, bara några sekunder efteråt. Det kan förstås inte heller uteslutas teoretiskt. Men hur troligt är det?

En annan invändning är givetvis att det skulle ha varit ett märkligt val från Petterssons sida att fly in i samma mörka gränd som den uppenbarligen beväpnade mördaren.

Vi kan ju också fråga oss: varför kan vi inte hitta några vittnen som säger sig ha sett att två personer flydde in i gränden tämligen direkt efter mordet?

Och hur kom det sig att inte ens ett så nära placerat vittne som Anders B såg att det förutom mördaren fanns en person till som konfronterade Lisbeth sekunderna efter mordet för att strax därefter fly in på Tunnelgatan?

Det finns en intressant problemställning som berör dessa frågor. Och det är: hur många personer befann sig på vad som kan kallas för själva brottsplatsen när mordet ägde rum?

Fem personer vid Dekorima?

I Palmerättegången var åklagarna noga med att framhålla att det bara fanns tre personer där: Olof, Lisbeth och mördaren. På det sättet ville de uppenbarligen undanröja alla eventuella försök från Pettersson att hävda att han visserligen varit på platsen, men att han inte mördat Palme utan bara gått förbi.

Skälet till att åklagarna behövde hävda att det bara funnits tre personer vid Dekorima var att Lisbeth ju inte sagt att hon sett Pettersson skjuta Palme, bara att hon sett honom stå där. En sådan observation skulle inte räcka i de flesta rättegångar så länge det gick att hävda att det kunde ha funnits oskyldiga personer på platsen.

Problemet var bara att det bevisligen fanns fyra personer på platsen, inte tre: vittnet Anders B stod i Dekorimas port och mycket pekar på att Lisbeths iakttagelse av en stående man handlade om honom och inte om vare sig mördaren eller om en oskyldig Christer Pettersson.

Just faktumet att det fanns två personer vid målarbutiken förutom Lisbeth och Olof ger ju en viss tyngd åt kommissarie Åke Rimborns uppgift att Lisbeth på sjukhuset skulle ha berättat för honom att det rörde sig om två gärningsmän – en uppgift som också kom att ligga till grund för polisens rikslarm under mordnatten. Lisbeth kunde ha sett både mördaren och Anders B och i alla fall tillfälligt trott att det var två personer inblandade i mordet.

Den bild som ges i 30 sekunder är dock att det inte räckte med dessa fyra, det skulle ha funnits fem personer på platsen: Olof, Lisbeth, Anders B, mördaren och Pettersson. Det blir ganska trångt. Är det tänkbart? Kanske det. Är det troligt? Kanske inte.

Men låt oss gå tillbaka till det märkliga sammanträffande som filmarna vill få oss att föreställa oss: att Christer Pettersson bara råkade befinna sig vid Dekorima. De försöker i filmen att göra det sannolikt att det var så genom att han helt enkelt brukade hänga där.

Var Dekorima Petterssons tjack-kiosk?

Det är den numera avlidna Lillemor Östlin, författare och Sveriges kanske mest berömda kvinnliga kåkfarare. I 30 sekunder säger hon att Dekorima var Petterssons ”lilla kiosk”, han brukade enligt henne stå just där och vänta på Sigge Cedergren för att få droger av denne.

Det är ett sensationellt påstående. Jag tror inte jag har träffat på det någonstans förut och då har jag ändå träffat på många mer eller mindre spekulativa uppgifter om Christer Pettersson och hans eventuella kopplingar till Palmemordet.

Man kan väl lugnt säga att om det var känt att Pettersson brukade stå och vänta på Sigge just vid det som skulle komma att bli mordplatsen så borde det ha varit känt av utredarna och utnyttjats som stark stödbevisning i antingen rättegången eller i Riksåklagarens långt senare inlämnade resningsansökan.

Jag intervjuade Lillemor Östlin under våren 2010. Till mig sa hon då att hon mycket väl kunde tänka sig att Christer Pettersson hade råkat vara vid Dekorima i samband med mordet och att Lisbeth sett honom. För mig motiverade hon dessa tankegångar med att platsen ju låg mellan Sigges bostad på Tegnérgatan och spelklubben Oxen på Oxtorgsgränd en bit söder om Kungsgatan. Pettersson kunde enligt Lillemor Östlin ha strosat omkring i området mellan Sigges två adresser – ett område som ju innefattade både Dekorima och Grand – medan han väntade på att Sigge skulle dyka upp.

Det var väl ingen orimlig tanke i och för sig. Men hon sa inget om att det fanns skäl att tro att just Dekorima var ett ställe där Pettersson brukade hänga.

Vad vi vet är i alla fall att Pettersson enligt egen uppgift hade träffat Sigge på Oxen under kvällen och fått amfetamin av honom. Och Sigge uppgav för sin del att Pettersson varit på Oxen mycket hastigt vid 22-tiden.

Det låter som ett indirekt medgivande från Sigges sida om att Pettersson då fått sitt amfetamin och sedan försvunnit. Och det gör det i så fall mindre troligt att Petterson skulle ha stått och väntat på Sigge senare på kvällen – i synnerhet på en plats som Sigge inte skulle komma att passera.

Sigge kom nämligen själv efter mordet att i olika förhör utförligt berätta om sin hemresa från Oxen någon gång efter klockan 23. Han hade då tagit bilen och kört Luntmakargatan och aldrig varit ute på Sveavägen. Hans berättelse fick i allt väsentligt stöd av hans passagerare Reine J. Det ger inte precis något stöd för att Pettersson hade skäl att tro att han skulle hitta Sigge om han stod vid Dekorima ifall han av någon anledning ville träffa honom igen. Om Pettersson verkligen ville träffa Sigge hade det förstås varit mycket enklare att gå tillbaka till spelklubben eller att vänta utanför Sigges bostad på Tegnérgatan.

Man bör väl också tänka sig att om Christer Pettersson uppehållit sig vid Dekorima i stressad väntan på att kanske tigga till sig lite mer amfetamin av Sigge så borde han ha blivit uppmärksammad av andra. Inte bara av mordplatsvittnena utan också av personer som gick förbi platsen minuterna före mordet. Han var ju en person som gjorde ett visst – ofta skrämmande – intryck på sin omgivning. Och om han bara var ute för att tigga lite tjack hade han ingen större anledning att försöka göra sig obemärkt, i alla fall inte på det sätt som en eventuellt väntande mördare skulle göra.

Låt oss lägga till att det i rättegången också framträdde två vittnen, Algot Å och Enar H, som gav Pettersson alibi för mordet om deras uppgifter var riktiga. Algot menade att han sett Pettersson i Märsta omkring klockan 23.20. Och Enar hävdade att han sett honom vid pendeltågsstationen i Rotebro någon gång mellan 23.45 och 23.50. Det hela stämde bra med Petterssons egen berättelse om att han somnat på pendeltåget, vaknat på ändhållplatsen i Märsta och fått åka tillbaka till Rotebro där han steg av och gick hem. De uppgifterna redovisades inte alls i filmen 30 sekunder.

Dags att presentera en redovisning

Självklart kan vi ändå överväga att filmarna kan ha halvvägs rätt i den tes de driver i programmet. Det kan ha funnits någon, om än inte Pettersson, som slank in i gränden nästan direkt efter mördaren. Den delen av tesen underbygger de med sina resonemang om vad de kallar för en tidslucka mellan vissa observationer som de anser handlar om den flyende gärningsmannen och andra observationer som de anser handlar om den flyende men oskyldige Pettersson.

Det finns skäl att diskutera om det kan ligga något i det resonemanget och jag upplåter gärna utrymme på bloggen åt den diskussionen. En central punkt som 30 sekunder flaggar för är att filmarna lyckats analysera hur rödljusen slog om och att det hjälpt dem att bestämma tiden för var olika bilar befann sig under de sekunder som följde på mordet.

Det här presenteras som ett stort avslöjande och som en utredning Palmeutredarna missat att genomföra. Ackompanjerat av revolverskott, en tickande klocka och ödesmättad musik heter det: ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.” Och: ”Vår berättelse skildrar de första 30 sekunder som ingen kunde stoppa. Att ta hänsyn till sekundernas obevekliga gång är en förutsättning för att kunna förklara vad som utspelade sig på mordplatsen efter mordet.”

Det låter ju mäktigt. Men det förekommer ingen tydlig redovisning av den undersökning som filmarna hänvisar till att de utfört. Det är kanske förståeligt: det är svårt att presentera något sådant i en film som ju är ett medium som mer kommunicerar med känslor än med intellektet.

Men det går ju att lägga fram materialet någon annanstans. Vi är säkert många som väntar oss att få ta del av en genomarbetad skriftlig presentation.

Och till dess finns det väl anledning att påminna om att det kring Palmemordet har förts åtskilliga diskussioner under årens lopp kring problem med tiderna. Det har gällt saker som:

• tiden för mordet, bland annat i förhållande till bankomattiderna på Tunnelgatan respektive Sveavägen;

• tiden för områdeslarmet till polisbilarna – kommissarie Gösta Söderström hävdade som bekant att den officiella tiden var sex minuter fel och andra har hävdat att tiden var fel men inte så mycket som Söderström menade;

• tiden för Stig Engströms utpassage från Skandia, något som förstås har betydelse i diskussionen om hans eventuella alibi.

Vad som kan sägas är att dessa diskussioner ofta visat sig vara svåra och att det kan vara vanskligt att komma fram till säkra svar. Men förutsättningen för att de ska kunna föras är ju att de som diskuterar har tillgång till själva grundmaterialet.

Till det kommer förstås att även om vi skulle ha kunskap om när olika ljus slog om kan vi tänka oss att en del manövrer med bilar gjordes trots att det var rött ljus. Det var en extrem situation och inte minst då (men även ibland annars, som bekant) så händer det att människor inte följer trafikreglerna.

Vad som inte tas upp i filmen

Det finns också viktiga uppgifter i utredningsmaterialet som helt enkelt förtigs i filmen. En sådan är att taxiföraren Hans J:s påstående att han gjort en u-sväng vid Apelbergsgatan motsägs av passagerarna som tillsammans ger ett mer eller mindre bestämt uttryck för att Hans J gjorde u-svängen redan vid Tunnelgatan. Om de har rätt spricker hela den tidsanalys som presenteras i filmen, den som utmynnar i att Hans inte såg mördaren utan en person som sprang in i gränden först senare.

Även sådant som inte har direkt bäring på filmens huvudtes får mig att reagera just över ofullständigheten i redovisningen. Ett av de centrala vittnena, Inge M, intervjuas i filmen. Han berättar om vad han anser är observationer av mördaren som han gjort minuterna före mordet. Det handlar om en man som väntar utanför Dekorima.

Jag anser för min del att Inges uppgifter om detta är viktiga. Men jag vet också att Inge, precis som andra vittnen, haft en benägenhet att förändra sina uppgifter under årens lopp. I filmen säger han att den väntande mannen var vältränad och militärisk, han var där för att göra ett jobb. Och Inge tillägger med eftertryck: ”Han var absolut ingen pundare, jag har sett pundare i mitt liv.”

När jag intervjuade Inge 2010 berättade han om samma förlopp som han tar upp i 30 sekunder. Men till mig sa han:

”Han står inte helt stilla utan går omkring lite grann. Även när han står på ett ställe rör han sig, det liknar det här typiskt oroliga sättet som en tjackpundare har. Det känner jag igen för jag har jobbat med ungdomar som har alkohol- och narkotikaproblem. Dessutom växte jag upp i Sköndal–Farsta under den absolut svåraste perioden på 60- och 70-talen.

I klassen jag gick var vi sexton grabbar som följdes åt till nian. Det var jag och tre till som klarade oss från att hålla på med preparat. Så att känna igen en pundare var inget svårt.”

Det här var en pundare?

”Jaja, jaja.”

En annan sak jag reagerade på var att filmarna visserligen tog upp taxiföraren Anders D men att det inte nämndes något alls om vad han berättat att han uppfattat precis före mordet, att tre personer – gärningsmannen, Olof och Lisbeth, föreföll ha varit inbegripna i ett samtal.

Det kan givetvis diskuteras om Anders D uppfattade situationen på ett riktigt sätt. Men han var mycket tydlig med detta redan under mordnatten då han både förhördes av polisen och intervjuades av media. I en film som avser att bygga sina slutsatser på vad vittnena säger är det, menar jag, viktigt att ta med alla centrala inslag i vittnesberättelserna och inte bara klippa och klistra för att presentera vad som ska se ut som en invändningsfri tes.

En del kan tolka Anders D:s uppgifter om vad som såg ut som ett samtal som en indikation på ett möte. Andra kan tolka det som att vad han säger ska betraktas som mindre tillförlitligt. Men det är sådant som förhoppningsvis kan redas ut i en diskussion – vilket förutsätter att de viktiga bitarna i ämnet redovisas innan diskussionen inleds.

Självklart är det svårt att få med allt av betydelse i en relativt kort film. Men det understryker behovet av att vara lite mer försiktig med slutsatserna än vad filmarna har varit.

Förhoppningsvis kan debatten här på bloggen – och i andra forum – kompensera för en del av de bristerna. Och möjligen kan den i det sammanhanget bidra till att klargöra delar av händelseförloppet kring mordet.

I så fall har 30 sekunder fyllt en viktig uppgift även om det inte är exakt den som filmarna själv flaggar för.

FOTNOT: I enlighet med policyn på den här bloggen beskrivs i allmänhet vittnena på Sveavägen med förnamn plus initialen i efternamnet. Undantag görs för offentligt kända personer som Lisbeth Palme själv, poliser i tjänst och för sådana vittnen som valt att publicera sig i skrift i debatten om mordet.

FOTNOT 2, 230306: En ny version av filmen 30 sekunder lades ut på SVT Play den 2 mars, efter publiceringen av recensionen. Jag har inte jämfört versionerna och ovanstående text behandlar den första versionen.

Inför 37-årsdagen av Palmemordet: unna dig den häpnadsväckande berättelsen om varför det gick så fel

DET FINNS HÄNDELSER i vår nutidshistoria som fortfarande kastar en skugga över det som sker i dag.

Mordet på Olof Palme för snart 37 år sedan är en sådan händelse.

Och en lika lång och dyster skugga kastar själva utredningen, den som nu är avslutad utan att vi vet mer än förut. Själva mordet var brutalt, tragiskt och en chock för de flesta av oss som var med på den tiden.

Utredningen blev något annat, den inleddes med en serie skandaler och mynnade till sist ut i ett nedläggningsbeslut, ett försök att sätta punkt som inte förklarade något, som i allt väsentligt inte alls var en avslutning.

Sanningen om mordet får vi vänta på – i värsta fall för alltid. Sanningen om utredningen går att kartlägga. Och till stor del har jag gjort just det i min första bok om mordet på Olof Palme. Den heter Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Boken kom ut 1997 men hösten 2020, efter utredningens nedläggning, publicerade jag en ny upplaga med ett uppdaterat förord.

Boken börjar med orden:

”Det här är en berättelse från det sena 80-talets och det tidiga 90-talets Sverige. Den handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Trots de väldiga polisresurser som satts in i ett helt årtionde vet vi fortfarande inte vem som sköt honom.”

Jag fortsätter med att konstatera att vi inte ens vet de mest grundläggande sakerna, om det var en ensam gärningsman eller en komplott. Vi vet inget om motivet till mordet och vi vet inte om det var noga planlagt eller ett ögonblicks verk

Jag fortsätter:

”Det går alltså inte att skriva en bok om själva mordet. Det bara finns där som ett kompakt svart hål som hittills trotsat alla försök att låta sig belysas.

Men runt detta till synes ogenomträngliga mörker hittar vi ett halvdunkel där verkligheten i alla fall kan skönjas om vi bara tittar tillräckligt länge för att vänja oss vid det dåliga ljuset.

Där lyfter länspolismästaren sin telefonlur och slår ett nummer till justitiedepartementet. Där sänker säpoteknikern försiktigt ner en liten buggningsmikrofon i kabeltrumman för TV-antennen. Där kliver den svenske förlagsdirektören eskorterad av sin personlige livvakt in genom dörrarna hos den franska säkerhetstjänsten. Och där viskar kriminalinspektören till Christer Petterssons bekanta att det finns 50 miljoner att hämta.”

Det går också att säga så här: det vi vet – eller tror oss veta – om Palmemordet känner vi i första hand till genom det som kommit fram genom utredningen. Utredningen är så att säga ett filter mellan verkligheten och vår kunskap om den. Och de styrkor och svagheter som är knutna till en brottsutredning får alltid effekter på allmänhetens bild av brottet.

När det gäller just Palmemordet så får det problemet en särskild betydelse. Det brottet har nämligen utretts på ett sätt som många gånger väldigt tydligt styrts av andra drivkrafter än av en systematisk vilja att förstå och skaffa kunskap.

Det har handlat om intriger, maktkamp, lögner och olagligheter. Och om halsbrytande försök att leverera någon sorts förklaring till allmänheten helt enkelt för att bli av med ett otympligt problem. Mest av allt detta inträffade under de första åren. Och det händelseförloppet skildras ingående och med tydligt angivna källor i Mörkläggning.

Särskilt detaljerat, ofta dag för dag, beskriver jag Ebbe Carlssons hemliga operationer. Det är en fantastisk, närmast otrolig historia med ett fullkomligt osannolikt persongalleri. Men den är sann.

Jag har talat med nyckelpersoner, jag har läst dokumenten, jag har bevakat rättegångarna. Inte bara Petterssonmålet, utan också buggnings- och smugglingsmålen.

Och den samlade bild som växt fram ur allt detta är en skildring av viktiga delar av svensk nutidshistoria.

Jag arbetar nu på en ny bok om Palmeutredningen. Den kommer inte särskilt mycket att handla om det som står i Mörkläggning men desto mer om vad som hände – och för all del också om det som inte hände – under kvällen den 28 februari.

Tillsammans ger de två böckerna verktyg som, menar jag, kan hjälpa oss att ställa de rätta frågorna om den ännu ouppklarade mordgåtan.

Mina andra böcker om Palmemordet innehåller mycket som jag menar är av stort intresse. Men Mörkläggning har sitt speciella värde genom sitt envisa fokus just på den tidiga utredningen och det märkliga spelet kring den.

Mörkläggning är också utan tvekan den av mina böcker som har blivit mest uppmärksammad av recensenter. Glädjande för mig är att recensionerna genomgående varit positiva.

Här är några citat:

”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.

”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.

”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.

”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.

”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.

”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet... Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.

Boken är på sammanlagt ca 1 000 sidor och väger 1,3 kg (så man får lite muskelträning för armarna genom att läsa den också). Den är inbunden med skyddsomslag och är försedd med notapparat, register och litteraturförteckning. Du köper den lättast genom nätbokhandeln där den kostar c:a 265:-

Och för den som föredrar det: Mörkläggning finns också utgiven som ljudbok i åtta delar. Utmärkt inläsare är Per Juhlin, Du kan köpa alla delarna av ljudboken genom nätbokhandeln eller bara lyssna direkt om du använder dig av någon av streamingtjänsterna för ljudböcker.

En liten mellandagspresent till bloggens läsare: Hans Ölvebro i öppenhjärtigt samtal om Lisbeth Palme och om mordutredningen

Tidig bild på Lisbeth och Olof Palme.

FÖR DEN SOM HAR LITE ABSTINENS nu under julen när det gäller nytt material att läsa in om Palmemordet: här kommer 40 sidor med Hans Ölvebro om mordutredningen och särskilt om hans inte särskilt goda relation till Lisbeth Palme.

Ölvebro var chef för polisens Palmegrupp i samband med åtalet mot Christer Pettersson. Det var ett åtal som i allt väsentligt byggde på Lisbeth Palmes utpekande.

Det är lätt att tänka sig att kontakterna mellan Ölvebro och Lisbeth Palme var goda och omfattande under den här perioden.

Men så var det inte alls, det är något som framkommer när Hans Ölvebro samtalar med Marjasinkommissionen i september 1995.

Marjasin undrar om Ölvebro kan beskriva vilka relationer han haft till Lisbeth.

Ölvebro som tillträtt som spaningsledare våren 1988 svarar:

”Jag tror det var en ambition från åklagarsidan att jag skulle introduceras hos Lisbeth Palme då jag blev chef. Och så skedde också. /…/ Men det mötet utföll inte speciellt bra. Så att efter det har jag inte träffat henne annat än i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson.”

Sigvard Marjasin: ”Vad var det som inträffade då?”

Ölvebro: ”Jag ombads att berätta hur den organisation såg ut som vi skulle arbeta [efter] och jag sa då att vi ska arbeta på det sätt som vi polismän normalt arbetar, bedriva en normal mordutredning. Det passade inte fru Palme att det var ‘normalt’. Så att efter det så har jag inte träffat henne.”

De formuleringar Ölvebro väljer gör att det inte går att missa en sak: hans irritation finns kvar mer än sju år efter detta spända möte med Lisbeth.

Marjasinkommissionens samtal med Ölvebro tar också upp Lisbeth Palmes påståenden om att det läckt från utredningen, omständigheterna kring visningen av konfrontationsgruppen med Pettersson för henne, den friande domen i Palmemålet, framtagandet av gärningsmannaprofilen och Ölvebros utspel från början av 1994 om att det nog skulle finnas en lösning redan till sommaren samma år. Ölvebro kommenterar också något som förekom innan han tog över som spaningsledare, utbetalningarna till källa Peter för dennes tips om om PKK-spåret. Hela texten finns alltså att läsa här på bloggen.

Och för den som undrar över i vilket sammanhang detta santal ägde rum kommer här en bakgrund.

Marjasinkommissionen var den kommission som tillsattes av regeringen 1994 för att granska utredningen av mordet på Olof Palme.

Det var den tredje kommissionen som hade det uppdraget. Före den hade Juristkommissionen och Parlamentarikerkommissionen haft liknande uppdrag.

Marjasinkommssionen tog sig det officiella namnet Palmekommissionen – ett opraktiskt namn med tanke på att det var just det namnet som i dagligt tal använts om Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som varit verksam i början av 80-talet. Den kommissionen hade ägnat sig åt att söka alternativ till kärnvapenupprustningen och den hade letts av Olof Palme. Den hade lagt fram sin slutrapport 1982.

Den tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen kom i stället ibland att kallas Marjasinkommissionen efter dess ordförande, landshövdingen Sigvard Marjasin. Men kommissionen drabbades av en akut kris när Marjasin avgick som ordförande sommaren 1996. Bakgrunden var misstankarna om att han som landshövding skulle ha manipulerat sina representationskvitton. Han åtalades för detta men friades senare. För kommissionens del innebar det att dess verksamhet avstannade ända tills regeringen till sist utsåg en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, även han en landshövding (och liksom Marjasin socialdemokrat.) Kommissionen bytte då namn till Granskningskommissionen och lade 1999 fram ett tusensidigt betänkande.

Arbetet under Ericsson blev på många sätt en nystart. Men en del av betänkandet bygger ändå på vad som kom fram i kommissionens arbete under Marjasin. Bland annat hade den tidiga kommissionen samtalat med ett antal personer med anknytning till utredningen. Och dessa samtal hade förts i en anda som speglar att de som deltog knappast hade väntat sig att vad som sades skulle bli offentligt. De är därför ofta rätt öppenhjärtiga. Kommissionens samtal med Ölvebro från september 1995 är ett utmärkt exempel på det.

Informationen i dessa öppenhjärtiga samtal ingick förstås i vad Ericssons kommission visste. Men själva samtalen med deras ofta dramatiska och klargörande detaljer finns inte återgivna i kommissionens betänkande. De finns däremot i utskriven form på Riksarkivet. Det är därifrån jag hämtat samtalet med Ölvebro.

FOTNOT 221229: Bildtexten är uppdaterad, jag angav vid publiceringen att bilden var från 1960-talet vilket är vad som anges på Wikimedia Commons, men det finns uppgifter om att den är tagen på parets Palmes bröllopsresa på 50-talet.

I huvudet på en brottsplatsutredare

Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård konstruerade han gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Nu berättar Jan Olsson i en bok om sitt polisliv. När det gäller gärningsmannaprofilen backar han inte en tum, han anser att de lyckades samtidigt som han fullständigt avfärdar utpekandet av Stig Engström.

JAN OLSSON BLEV POLIS i slutet av 50-talet. Som 86-åring har han sedan en rätt lång tid tillbaka gått i pension men inte slutat arbeta. Han har bland annat åtagit sig uppdrag i samband med resningsansökningar och bidragit till friande domar för Thomas Quick och Kaj Linna.

Under sin tid i polisyrket kom Jan Olsson att konfronteras med en rad av de rättsfall och andra dramatiska händelser som gett störst rubriker genom åren. Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Militärligan, Estonia och styckmordet på Catrine da Costa för att ta några exempel.

För min del har jag mest reflekterat över honom som en av författarna till gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård tog han på utredarnas uppdrag fram en profil på Palmes mördare.

Jag har alltid varit skeptisk till denna profil, av en rad anledningar. Men den är ju en del av historien om Palmeutredningen och därför var det med rätt stort intresse jag började läsa boken om Jan Olssons yrkesliv, De kallar honom Supersnuten.

Som författare står journalisten Peter H Johansson, men boken är skriven i jagform från Jan Olssons perspektiv. Och som läsare godtar jag att det verkligen är Olsson som talar. Det får betraktas som ett lyckat samarbete.

Boken

Peter H Johansson:

De kallar honom supersnuten – Jan Olsson, ett polisliv

Ordfront

373 sidor

En deklaration gör jag gärna direkt: man behöver inte hålla med om Jan Olssons slutsatser i de enskilda fall som han diskuterar, det är genomgående intressant läsning ändå.

Rätt roligt är det till att börja med att ta del av Olssons första år i yrket då han fotpatrullerade på Söder i Stockholm. En av hans chefer var en överkonstapel som kallades Karl den tolfte. Vid kaffebordet domderade gärna Karl den tolfte för sina underlydande om vilka poliser som han ansåg dög och vilka som borde bättra sig. Men en gång valde han i stället att framhålla att det i alla fall fanns en fördel med alla poliser: ”Jag har aldrig träffat en enda kollega som är socialdemokrati!”

Då hördes ett svar: ”Det har du visst det. Jag är det.” Alla tittade upp, vem hade vågat säga något så förbjudet? Jan Olsson berättar för läsaren: ”Till min förvåning upptäckte jag att det var jag själv.”

Egentligen hade Olsson, som han minns det i efterhand, röstat på Folkpartiet i det senaste valet. Men han hade inte kunnat låta bli att ta landets största parti i försvar, ”som en skyldighet gentemot demokratin” som han skriver i boken.

Den spontana repliken vid fikabordet underlättade inte för Jan Olsson att komma bort från fotpatrullerandet – Karl den tolfte kom att avsky honom. Men han lyckades med det i alla fall.

Jan Olsson blev brottsplatsundersökare och kom att arbeta under Wincent Lange, ett välkänt namn för den som fördjupat sig i den tidiga Palmeutredningen. Även i det här sammanhanget kunde Olsson inte hålla tyst när det hade varit enklast att göra det. När han tyckte att Lange körde med honom svarade han: ”Du ska veta att jag inte är någon jävla dräng.”

Lange bemötte det genom att i fortsättningen kalla honom för ”herr Olsson”. Men med tiden kom de bättre överens.

Ibland blir det riktigt spännande som när Olsson deltar i undersökningen av ”bombmannen” Lars Tingströms sommarstuga med tillhörande bunker. Under arbetets gång dyker Tingström upp, eskorterad av en polis. Han har fått tillstånd att hämta ett antal flaskor av sitt äppelvin som han hade i ett förråd.

Tingström tittade överlägset på brottsplatsutredarna. Så gick han fram till Olsson och sa förtroligt: ”Här jobbar ni på egen risk.”

Med tanke på Tingströms kapacitet att framställa bomber var det givetvis ett högst oroande besked.

Någon explosion kom det aldrig, men när Olsson och kollegor jobbade i Tingströms hus en kväll och bland annat undersökte den hiss som ”bombmannen” konstruerat blev det alldeles mörkt i hela byggnaden – och också i omgivande hus. Det var onekligen dramatiskt med tanke på var Olsson och hans kollegor befann sig.

Men det visade sig att det inte var ovarsamhet med Tingströms elkablar som hade ställt till det, utan det var ett strömavbrott i hela östra Svealand.

När Olof Palme mördades låg Jan Olsson och sov, berättar han. Och det var ingen som ringde och väckte honom, vilket han tyckte var lite förvånande. Som brottsplatsundersökare i chefsställning borde han ha kallats in.

Men han blev inte inringd under lördagen heller. På söndagsmorgonen såg han i morgontidningen att Hans Holmér hade utnämnt sig själv till spaningsledare. ”Herregud”, tänkte Jan Olsson – för honom var Holmér en karriärjurist som inte hade några större erfarenheter som polis. Jan Olsson såg det som ett politiskt drag att Holmér tilläts kontrollera utredningen. Han hade rätt partitillhörighet och kunde med sin personlighet ge intryck av att allt var under kontroll.

I boken beskriver Olsson hur han tillsammans med Ulf Åsgård i ett långt senare skede fick i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil av Palmes mördare. Olsson kommenterar: ”Det var en otrolig utmaning. Ärofullt, men också uppfordrande.”

Han tillägger: ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”. Men som vi vet hindrade det inte honom och Åsgård.

En annan komplikation var givetvis att gärningsmannen inte lämnade något efter sig på brottsplatsen förutom två kulor. Och de vittnesmål som finns om honom skiljer sig inbördes åt i ett antal viktiga avseenden.

För att det över huvud taget skulle vara möjligt att göra en gärningsmannaprofil även under gynnsamma omständigheter – alltså andra än de som rådde vid Palmemordet – krävdes alltså normalt sett att det fanns flera brott att jämföra och att det fanns fysiska fynd eller distinkta observationer att utgå från. Det var givetvis också viktigt att det rörde sig om en ensam gärningsman vars personliga särdrag skulle ringas in. Fanns det flera inblandade blev det genast en helt annan sak.

Vi läser i boken hur Olsson helt enkelt ser ut att anpassa sin tolkning av Palmemordet utifrån vad som skulle krävas för att han och Åsgård skulle kunna ta itu med den ärofulla utmaningen.

Han skriver: ”Vad vi kunde säga var att det med stor sannolikhet rörde sig om en enskild person, ingen organisation eller komplott, det var tillfälligheter som gjort brottet.”

Och vidare: ”Det fanns inga tecken på att någon tidigare förföljt dem [makarna Palme], eller bevakat deras bostad.” /…/”Ingen utländsk underrättelsetjänst hade någon information av värde om mordet och dådet hade inte heller haft någon effekt som skulle kunna förklara en konspiration med internationella politiska motiv.” /…/ ”Vem som än mördade statsministern hade med all sannolikhet fått syn på paret först vid biografen. Först där finns uppgifter om en person som iakttar dem på ett ovanligt sätt.”

Vart och ett av dessa påståenden kan ifrågasättas utifrån uppgifter som finns i utredningsmaterialet och utifrån vad som i övrigt är känt om Olof Palme och mordet.

Men Olsson och Åsgård studerade sitt fall utan att snegla åt håll som kunde komplicera deras uppgift. I boken heter det: ”I materialet hittar vi heller inte någonting som tydde på att fler än en person skulle ha varit inblandad i mordet.” Och: ”Mordet på Olof Palme hade kaotiska drag. Ingenting tydde på att det fanns någon planering.”

Jag citerar inte dessa meningar för att hävda motsatsen, att allt tydde på att flera personer var inblandade, att mordet måste ha varit välplanerat eller att det måste ha legat rationella politiska motiv bakom dådet. Men den som inte kan se att det finns åtskilliga uppgifter som pekar i sådana riktningar har uppenbarligen skygglappar på sig. Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.

Olsson berättar entusiastiskt om hur han och Åsgård tillsammans med Hans Ölvebro reste över till FBI:s träningscenter i Quantico i Virginia och hur de togs emot av en handfull agenter, alla specialister på just profilering: ”I tre dagar diskuterar vi mordet. När de väl tillgodogjort sig alla fakta i målet så var det även för FBI-agenterna uppenbart att gärningsmannen hade agerat ensam”.

Det vill säga: FBI-agenterna tog del av svenskarnas referat och drog de slutsatser som referatet var upplagt för att leda till. Olsson är nöjd: ”Vi såg deras reaktioner som ett kvitto på att vi absolut hade hamnat rätt.”

Ändå blev det inte jubel från riktigt alla håll när profilen blev känd. Olsson kommenterar: ”Beskedet om att en gärningsmannaprofil tagits fram möttes av invändningen att en sådan inte kunnat göras baserat på ett enda brott. Kritiken kändes meningslös, den typen av förbehåll hade vi själva givit redan innan vi påbörjade arbetet.”

Just här är läsaren av boken ursäktad om hon eller han stannar upp och låter hakan falla ner en bit. Vad som har skett har alltså varit att Olsson och Åsgård fått i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil, att de insett att det egentligen inte borde gå, att de gjort en i alla fall, att kritiker påpekat att det rimligtvis var omöjligt att lyckas med det under de givna förutsättningarna – och att Olsson avfärdar det med att det visste han redan i och för sig. Men eftersom han och Åsgård gjort en så gick det ju i alla fall.

Allt det där skulle ha varit lysande om det visat sig att gärningsmannen stämmer in på Olssons och Åsgårds profil. Men vi vet ju inte vem eller vilka som mördade Olof Palme.

Och det kan ju tilläggas att deras profil inte precis pekar in på den numera officiellt misstänkte Stig Engström.

Det där sista håller Jan Olsson med om. Han framhåller i boken att utpekandet av Stig Engström var ”löjeväckande”. Den person han själv är mest intresserad av som tänkbar gärningsman är, vilket framgår av boken, den avlidne Christer A – en man som som haft en magnumrevolver som han gjort sig av med innan den hann provskjutas och som hade tydliga aversioner mot Olof Palme. Det finns som bekant en del debattörer som starkt lutar åt uppfattningen att Christer A var mördaren. Rätt ofta är de då mycket kritiska till utpekandet av Christer Pettersson. Men Jan Olsson har för sin del en generös inställning även till de utredare som drev tesen att Pettersson var gärningsman. I boken heter det:

”Min bild av Palmeutredningen är att den sköttes på ett kompetent sätt under större delen av sina 34 år. Undantagen är den förvirrade starten och det farsartade slutet.”

Det är naturligt att fundera över om faktumet att Olsson och Åsgård fick uppdraget att ta fram gärningsmannaprofilen när Hans Ölvebro var spaningsledare har påverkat Olssons välvilliga inställning till hur utredningen bedrevs då. I efterhand finns det ju annars åtskilligt kritiskt att säga om utpekandet av Pettersson som vilade på såväl mycket svajig bevisning som högst diskutabla förhörsmetoder – och som vi vet är det numera tämligen få personer som tror på Pettersson som mördare.

Mot slutet av boken ger Jan Olsson sin syn på dagens debatt om kriminalpolitik. Här kommer den igen, hans vilja att säga emot rådande uppfattningar, ungefär som när han vägrade vika ner sig för Karl den tolfte.

Olsson berättar att han under de föredrag han håller brukar möta åhörare som tvärsäkert uttalar sig om att våldet blivit allt vanligare i dagens samhälle. Han brukar svara: ”Jo, skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med en stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka..”

Han tillägger: ”Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar.”

*Journalisten Peter Johansson står som författare till boken där kriminalkommissarien Jan Olsson berättar om sitt långa yrkesliv. FOTO: Magnus Laupa.*

Jan Olsson tror inte att hårdare straff är lösningen men att en ny polisorganisation skulle kunna vara det. Han uttalar sig kritiskt om att dagens polisorganisation fått en alltmer centraliserad och militärliknande struktur där gradbeteckningar blivit det viktigaste och där höga chefer gärna visar sig i uniform. Och där vanliga poliser samtidigt slutat att fotpatrullera för att i stället åka omkring i sina bilar.

Avslutningsvis berättar han om hur arbetet påverkat hans eget liv. Han har mött mycket våld och det har satt sina spår: ”Genom åren har jag ofta haft svårt att sova. Det har hänt att jag ansatts av mardrömmar. Jag minns aldrig exakta detaljer, bara att drömmarna brukar påminna om varandra,, att de ofta utspelar sig i en obduktionssal och att blod förekommer.”

Det räcker så bra med drömmarna och minnena av vad han varit med om, menar han: ”Jag brukar alltid titta bort när det dyker upp våldsscener i någon film eller TV-serie… Jag avundas människor som obekymrat kan sitta och titta på det där utan att påverkas.”

I sådana avsnitt av boken, och det finns ett antal, berör verkligen Jan Olsson mig som läsare.

Nej, Lisbeth Palme pekade inte ut en polis som Palmes mördare

Michael Fetz, en person med nyckelposition i svenskt polisväsende, har i en ny bok hävdat att Lisbeth Palme felaktigt pekat ut honom som Palmes mördare. En faktakoll ger svaret att Lisbeth Palme aldrig gjort något sådant utpekande. FOTO: Lina Eidenberg Adamo

FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN kom en ny bok som delvis handlade om Palmemordet, ”Insats pågår – från piketstyrka till terrorbekämpning” av Michael Fetz.

Författaren är en polischef med en mäktig meritlista. I förlagsreklamen heter det: ”Michael Fetz (f. 1960) är polismästare och samordnare för terrorismbekämpning i polisregion Stockholm. Han har tidigare bl.a. varit chef för operativa enheten i polisregion Stockholm, polismästare i Västerort och i Södertälje, chef för piketenheten och grundat Nationella insatsstyrkan.”

Boken handlar om polisarbete och framför allt om händelser under Michael Fetz egen karriär.

Boken

Michael Fetz (med Niclas Andersson):

Insats pågår – från piketstyrka till terrorbekämpning

284 sidor

Norstedts

En händelse som väckte mitt intresse när jag hörde talas om boken var att han deltagit som figurant i en konfrontationsgrupp som också innehöll Victor Gunnarsson, ”33-åringen”. Och inte nog med det: i boken skriver Fetz att Lisbeth Palme under konfrontationsvisningen pekade ut honom själv, Fetz, som sin makes mördare.

Det lät som en riktig nyhet om det var korrekt.

Författaren redovisar att han hade alibi för Palmemordet, han var i FN-tjänst på Cypern. Så som han skriver: ett utpekande av honom själv som Palmes mördare var inte något som behövde bekymra honom.

Så långt är det lätt att följa med i tankegångarna.

Men om hans berättelse är korrekt försätter det förstås Lisbeths senare utpekande av Christer Pettersson i en sämre dager än vad som redan är fallet – i synnerhet eftersom varken hon eller Palmeåklagarna under rättegången sa ett ord om något tidigare utpekande av en annan person som hon skulle ha gjort.

Det här innebär att Lisbeth alltså skulle ha tigit om att hon förut pekat ut en helt annan man än Pettersson som Palmemördare. Och det innebär att ingen i hela utredningen skulle ha sagt pip om denna rätt så sensationella information till Petterssons advokater.

Jag är inte den som ser det som min uppgift att skydda rättsapparatens anseende när det gäller Palmemordet.

Men rätt ska vara rätt. Och det här är av allt att döma inte sant. Lisbeth Palme har med största sannolikhet aldrig pekat ut Michael Fetz.

Vi kommer till varför jag kan säga så.

Men innan dess: författarens egen skildring av vad som skedde i samband med konfrontationen. Först en kort förklaring: en konfrontationsvisning går ut på att ett vittne får se en rad personer uppställda på rad för att bland dem försöka plocka ut någon som vittnet sett i samband med det brott som utreds. I konfrontationsgruppen finns bara en misstänkt, de andra är figuranter – ofta är det polisanställda.

Vi förflyttar oss nu i i tiden till veckorna efter Palmemordet. Michael Fetz är tillbaka från FN-tjänsten på Cypern. Några dagar före den konfrontation som han skriver om har han han blivit ombedd att ställa upp som figurant. När han kommer till lokalen för visningen på den utsatta dagen träffar han sju andra personer som ska delta, En av dem är Victor Gunnarsson, då misstänkt för Palmemordet. Alla får var sin bricka med ett nummer att hänga om halsen, Gunnarsson får nummer 3 och Fetz nummer 5.

De åtta förs in i konfrontationsrummet. På en av väggarna finns en envägsspegel – den som står utanför kan se in men Fetz och de sju andra kan inte se ut.

Fetz skriver att de plötsligt märkte hur stämningen förändrades, dörren till rummet stängdes och låstes: ”Vi förstod att det tilltänkta vittnet var på ingång /…/ Vem det var fick vi ingen information om, men det var nog så att vi alla kunde föreställa oss det ändå /…/ Nu skulle Lisbeth Palme eventuellt få återse, och förhoppningsvis peka ut, den man som några veckor tidigare så kallblodigt hade bragt hennes make om livet.”

Vad som hände på andra sidan spegeln kunde alltså de åtta i konfrontationsgruppen inte se eller höra. Men Michael Fetz skriver att han efter visningen dröjer sig kvar och träffar på förhörsledaren. Han frågar hur det har gått. Förhörsledaren spänner ögonen i honom och svarar: ”Hon pekade på dig, Fetz. Nummer fem.”

De följande dagarna märker inte Fetz av att det skulle finnas något intresse för honom själv från utredningens sida. Han skriver att han tvivlar på att det över huvud taget startades en formell utredning kring honom, han hade ju sitt alibi på Cypern. I stället redovisar han i boken egna funderingar som han senare haft kring att hans egen hårfärg och kroppsform hade vissa likheter med Christer Petterssons.

I vilket fall, under rättegången mot Pettersson 1989 sades alltså inte ett ord om att Lisbeth tidigare skulle ha pekat ut en helt annan person än den åtalade Pettersson.

Det finns många saker som har kritiserats kring den rättegången och dess förspel. Men om Michael Fetz har rätt så slår detta troligen allt annat. Ett bestämt utpekande av Fetz kort tid efter mordet avlägsnar förstås det allra mesta av tyngden i ett lika bestämt utpekande av Christer Pettersson nästan tre år efter händelsen.

Med andra ord: det borde ha räckt, kan man tycka, för att Pettersson skulle ha friats redan i tingsrätten.

Men problemet är att detta tidigare utpekande från Lisbeth helt enkelt inte tycks ha förekommit.

Fakta i fallet har delvis varit åtkomliga tidigare. Ytterligare fakta har jag tagit fram efter publiceringen av Michael Fetz bok.

Så här är det:

Lisbeth Palme deltog förvisso som vittne i en konfrontationsvisning där Victor Gunnarsson ingick i gruppen. Det var den 17 mars 1986. Här är protokollet. Som framgår av bilden som fogats till protokollet har Gunnarsson nummerbricka 6. Och som också framgår pekar Lisbeth Palme inte ut någon i gruppen, även om hon menar att nummer 9 stämmer ”något så när”. Och då handlar det om att han saknar mustasch samt hans kroppsbyggnad och längd.

Nummer 9 i denna konfrontationsgrupp hade alltså enligt Lisbeth vissa allmänna likheter med hennes minnesbilder av gärningsmannen. Och det kan genast konstateras, nummer 9 är inte identisk med Michael Fetz.

Aftonbladet som skrivit om Fetz bok och om att Lisbeth skulle ha pekat ut honom har publicerat en bild på en konfrontationsgrupp där Fetz ingår. Som synes är han tydligt längre än alla de andra i gruppen. Någon så lång person finns inte med i den grupp som Lisbeth Palme fick se den 17 mars.

Men som vi ser på bilden med Fetz finns också Gunnarsson med i gruppen. Hur kan det förklaras?

Ja, det är inte så konstigt. Victor Gunnarsson blev ombedd att delta i väldigt många konfrontationsvisningar med olika vittnen och de genomfördes vid en rad olika datum. Vid varje enskilt tillfälle kunde det vara ett antal vittnen som kallades.

Jag kontaktade nyligen den enhet inom polisen som ansvarar för handlingarna i Palmeutredningen för att få reda på exakt hur det var ställt i det här fallet. De svar jag fick var mycket tydliga:

• Lisbeth Palme har enligt polisens handlingar bara fått se en konfrontationsgrupp med Victor Gunnarsson vid ett enda tillfälle, den 17 mars 1986;

• Michael Fetz deltog som figurant i konfrontationsvisningar vid ett enda datum, den 28 april 1986;

• I samma konfrontationsgrupp som Fetz ingick Victor Gunnarsson;

• Polisen lämnade ut en bild från detta tillfälle. Intill bilden finns en handskriven notering ”Konfrontation 28 april” (se ovan). Denna bild är identisk med den bild som publicerades i Aftonbladet, bara annorlunda maskad. Och precis som Michael Fetz skriver i sin bok har han själv nummer 5 och Gunnarsson nummer 3;

• Elva vittnen fick se konfrontationsgruppen den 28 april. Den första konfrontationsvisningen startade klockan 13.35 och den sista startade klockan 15.55;

• De flesta av dessa vittnen är välkända: exempelvis deltog Leif Ljungqvist, Anna Hage, Yvonne N och Inge M.

• De tio första vittnena var tydliga med att de inte kände igen någon i gruppen. Det elfte vittnet var Birgitta W, den konstnär som observerat en mystisk man utanför Grand. Hon menade att hon sett en av männen vid en bildvisning tidigare och är benägen att tro att det var den mannen hon såg utanför Grand. Exakt vilken man hon pekar ut framgår inte av det förhör som polisen lämnat ut, där är numret på den utpekade personen maskat. Men det är givetvis möjligt att den hon fastnade för var nummer 5, Michael Fetz. Det skulle i sådana fall ge någon sorts underlag till de minnesbilder han redovisar. Det vill säga: någon – och en kvinna dessutom – gjorde något som framstod som ett utpekande av honom. Förhöret med Birgitta W finns redan publicerat på Palmemordsarkivet, dessutom i en lite mindre maskad version än den jag fick ut. Här är förhöret.

Viss oklarhet fanns det i det material som polisen lämnade ut. Som datum för den konfrontationsvisning där Michael Fetz var figurant fanns angivet både den 28 mars och den 28 april. Men av allt att döma rör sig 28 mars om en felskrivning. Den 28 mars förekom det inga vittneskonfrontationer med Gunnarsson, men det gjorde det definitivt den 28 april. Vid en särskild fråga till polisen fick jag svaret att det rätta datumet med all sannolikhet skulle vara 28 april.

Vi kan alltså konstatera: i utredningsmaterialet finns inga belägg för att Lisbeth Palme pekat ut Michael Fetz. Allt pekar på att han var figurant vid ett helt annat tillfälle än när hon var i polishuset.

Jag ringde upp Michael Fetz och frågade honom vilken dag han var med på de här konfrontationsvisningarna:

”Oj, det kan jag inte svara på. Ingen aning. Jag vet bara att när jag skulle skriva boken om mitt liv inom polisen så var det här en speciell historia som jag ville berätta.”

Du såg inte Lisbeth?

MF: ”Nej, det gjorde jag inte.”

Det jag hittade var att du var figurant i en visning den 28 april.

MF: ”Det låter sent, tycker jag. men jag ska inte säga någonting.”

Det är polisens egna handlingar som säger det. Och Lisbeth fick se Gunnarsson den 17 mars och inte någon annan dag.

MF: ”OK. Men jag var ju med när Gunnarsson var med.”

Ja, han var med också den 28 april. Då var det elva personer som fick se honom och på slutet var det faktiskt en dam som gjorde ett ganska bestämt utpekande av en person i gruppen. Vem det var som pekades ut är maskat. Men jag kan gissa att det var du. Och damen i fråga var inte Lisbeth. Såvitt jag kan se har aldrig Lisbeth Palme gjort ett felaktigt utpekande av dig.

MF: ”Ja, jag har bara fått förlita mig på den här kollegan som kom ut och sa det till mig att det var Lisbeth. Och jag har ringt och kollat med den här medarbetaren som inte längre jobbar kvar inom polisen. Och då sa vederbörande att det var så. Jag kollade det till och med två gånger.”

Om Lisbeth gjort ett sådant utpekande borde det ha kommit upp i rättegången mot Pettersson och det gjorde det inte. Tänkte du att åklagarna ville avstå från att nämna det?

MF: ”Jag vill inte spekulera. Jag ville bara berätta om något jag varit med om i min poliskarriär. Det här är min minnesbild och det är vad jag fått höra när jag kollat.”

Så långt Michael Fetz.

Av allt att döma kom både han själv och kollegan ihåg fel. Det är högst begripligt 36 år efter en händelse. Det är, kan man tycka, lite mindre begripligt att den rutinerade journalist som hjälpte honom att skriva boken och det ansedda bokförlag som gav ut den inte kollade en uppgift som gällde tillförlitligheten hos Lisbeth Palme, hustru till den mördade statsministern.

Jag noterar den saken, inte för att jag själv avhållit mig från att ifrågasätta de uppgifter Lisbeth Palme lämnat till utredningen. Tvärtom har ofta framhållit att hon kommit med uppgifter som väcker invändningar. Det gjorde jag redan under de år då hennes utsagor om Christer Pettersson och hennes allmänna trovärdighet hade väldigt högt anseende.

Numera har ju hennes söner slutat försvara hennes utpekande av Pettersson och rättsapparaten har ju som bekant pekat ut en annan misstänkt gärningsman. I det läget kan det vara lätt att det slinker igenom okontrollerade uppgifter som ytterligare ifrågasätter hennes trovärdighet. Ungefär: ‘Äsch, Lisbeth, hon var väl ute och cyklade. Och hon är ju död. Det där behöver vi inte kolla.’.

Det är inte riktigt rättvist mot hennes minne. Och det bidrar ju inte heller till klarhet kring den olösta gåtan från den 28 februari för så många år sedan.

Michael Fetz bok i övrigt? Ja, den innehåller en del berättelser från hans yrkesliv som onekligen är intressant läsning, till exempel om hur det gick till när han var med om att skapa Nationella insatsstyrkan. Eller när han var någon sekund från att ge order om att skjuta ner ett privat sportflygplan på nöjestur i samband med kronprinsessan Victorias bröllop.

Rätt spännande, det medges. Kvar hänger bara den lite irriterande frågan om vad som verkligen är hard facts och vad som möjligen är inte helt korrekta minnesbilder.

Om mitt skrivande och annat

Share this:

Gilla detta:

DEBATT

Bilarna och de centrala vittnesmålen

Vittnet Anders D

Vittnena Leif och Jan

Vad talar för att Christer P varit på mordplatsen?

Är Lillemor Östlin trovärdig?

”Två versioner”

Trafiksignalerna

Även det ”osannolika” är ibland sant

Avslutande ord

Share this:

Gilla detta:

Vad är nytt i den nya versionen?

Norr om Kungsgatan?

Bevisläget mot Pettersson före den 14 december

Anders D och sekunderna

”Helt nytt och avgörande”

När korsade Leif L och Jan A Sveavägen?

Vad kom det för information från Trafikkontoret egentligen?

Allting flyter

Share this:

Gilla detta:

Allt flyter – Panta rei

Filmen ”30 sekunder” – idén

Filmens underlag

Första frågan

Andra frågan

Tredje frågan

Fjärde frågan

Femte frågan

Sjätte frågan

Övriga kritiska frågor

Share this:

Gilla detta:

En enkel fråga till deltagarna

”Tillbaka till Sveavägen”, Stig Engström och Stay Behind

Swedenborgsgruppen

WACL, Skandiahuset och Sydafrika

David Fredin och Jan Stocklassas bok

Konstnären GF och Victor Gunnarsson

Marc Pennartz om Christer A

Share this:

Gilla detta:

En sorts äreräddning av Lisbeth Palme?

En mördare, två flyende?

Hur Pettersson dök upp i utredningen

Specialsatsningen på Oxen

Grandvittnena och Pettersson

Vittnena på mordplatsen

Fem personer vid Dekorima?

Var Dekorima Petterssons tjack-kiosk?

Dags att presentera en redovisning

Vad som inte tas upp i filmen

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Boken

Share this:

Gilla detta:

Boken

Share this:

Gilla detta:

Meny