Lena Andersson i ny bok om varför Olof Palme ansågs vara så farlig

Författaren och debattören Lena Andersson har kommit med en ny bok, Koryféerna. Den diskuterar – i lätt inlindad form – mordet på Olof Palme men allra mest mörkläggningen av detta mord från de politiska ledare som stod Palme nära. FOTO: Henric Lindsten.

LENA ANDERSSON har publicerat en ny bok, Koryféerna. Den har lanserats som en ”konspirationsroman”, alltså som fiction, dock med en högst verklig händelse, Palmemordet, som inspiration.

Jag har läst boken och grubblat en del över den. Snart ska jag återkomma till sådant som jag upplever som lite problematiskt. Men låt mig börja med att säga det viktigaste: läs den! Det är en tankeväckande skrift om vad som fortfarande är en viktig och gåtfull händelse i svensk nutidshistoria.


BOKRECENSION

Lena Andersson:

Koryféerna – en konspirationsroman

Polaris


Innan jag över huvud taget går in på själva boken vill jag göra ett par påpekanden.

Det ena handlar om min förhandsinställning. Jag är generellt rätt skeptisk till romaner om Palmemordet.

Vid det här laget finns det ju ett antal skönlitterära verk som har dådet på Sveavägen som sitt centrala tema. Leif GW Persson har tagit upp det i Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm. Pseudonymen John W Grow har ägnat sig åt mordet i romanen Kontraktet, senare filmad under titeln Sista kontraktet. Anders Leopold gav ut Satans marionetter. Sven Wernström skrev Mordet – en rövarhistoria. Stefan Lindberg kom med Nätterna på Mon Chéri. Och så vidare, och så vidare. Här på bloggen intervjuade jag för en tid sedan Henrik Bromander om hans roman Skymningstid som definitivt handlade om Palmemordet inom ramen för en berättelse om det svenska Stay Behindnätverket.

Det lär komma många flera försök i ämnet. Problemet som jag ser är inte att dessa romaner behöver vara dåliga. En del av dem är, menar jag, riktigt bra. Men just en olöst mordgåta som skottet mot den svenske statsministern kan inte gärna bilda underlag till en roman utan att ställa till med problem för den läsare som faktiskt är intresserad av vad som hände.

I alla dessa romaner finns – förstås – inslag som stämmer väl överens med vad vi tror oss veta om mordet. Men de är hopblandade med rena skrönor och i bästa fall med någorlunda rimliga men högst osäkra hypoteser som ändå får formen av sanningar. Och den läsare som vill sortera bort påhitt och spekulationer från det som ska gälla som verklighet har ett svårt och otacksamt arbete.

Med tanke på att den sakdebatt som förs om Palmemordet alldeles oberoende av dessa romaner är fullkomligt indränkt i vandringssägner är det lite bekymmersamt att mytbildningen tillförs ytterligare näring genom vad som visserligen lanseras som fiktion men som knappast kan undgå att få i alla fall en del av läsarna att slås av tanken:

a) att det som står på sidorna skulle kunna vara sant.

För att allt eftersom glida vidare till tanken:

b) att det nog är sant.

Och vid punkt b) är det inte säkert att läsaren längre minns var hon eller han fått uppgifterna ifrån.

Det där kan framstå som en nördig irritation från min sida, jag inser det. Självklart kommer författare att vilja fabulera kring en så central historisk händelse som Palmemordet, just för att vi inte har svaret på vad som hände. Men jag tror det har ett pris. Och den inställningen präglade min läsning även av Koryféerna, i alla fall inledningsvis.

Det andra påpekandet jag vill göra är snarast en motsats till det första och något som i alla fall delvis dämpar min kritik av Palmemordsromanen som genre. Det handlar nämligen om att jag menar att en hel del av de faktaböcker om Palmeutredningen som kommit ut – och de är ännu fler än romanerna – ibland är så illa researchade eller skrivna med så obetydlig respekt för sanningen att de gott kan kallas för fiktion de också, bara förklädda till något annat.

Det är förstås ännu värre. Fördelen med dessa titlar som gör anspråk på att vara faktaböcker är å andra sidan att författarna genom att påstå sig ha skrivit facklitteratur är skyldiga att vid förfrågan redovisa sina källor och försvara sina påståenden.

Med detta sagt är min position rätt tydlig, hoppas jag. Jag vill läsa böcker om Palmeutredningen som skapar förutsättningar för en sakdiskussion om vad som egentligen skedde. Mitt behov av att bli underhållen med påhittade berättelser om detta mord är rätt begränsat.

Det var alltså med viss skepsis jag började läsa Koryféerna – helt enkelt på grund av själva genren.

Vad kom jag fram till? Jag återkommer snart till det. Men innan dess några presenterande ord om boken.

Koryfé är ett gammalt ord som kanske sett sitt bäst-före-datum, men jag tycker det är lite kul. Det betyder ungefär ledare eller tongivande person. Ofta används det avståndstagande så att innebörden är pamp eller högdjur.

Och koryféer är just vad boken handlar om, framför allt ledande personer inom socialdemokratin vid tiden för Palmemordet.

Lena Andersson har ambitionen att krypa under skinnet på dessa personer och gestalta vad de egentligen tänkte om mordet och vad som vägledde dem när de fattade beslut som hade betydelse för utredningen.

Den bild hon presenterar skiljer sig radikalt från den som socialdemokratiska ledare själva har förmedlat. Det hon skildrar är nämligen en grupp mörkläggare som beslutat sig för att sanningen om mordet är för känslig och därför inte får komma fram.

Inte minst i min egen första bok om Palmemordet – som just heter Mörkläggning – har jag redovisat omständigheter som pekar på att det var något sådant som ägde rum under åren närmast efter dådet.

Jag tillfogar dock reservationen att det inte finns något som bevisar att ledande socialdemokrater faktiskt visste vad som hade skett på Sveavägen. Deras agerande kan om man så vill förklaras enbart med vad de fruktade skulle kunna vara sanningen om mordet och de reaktioner från allmänheten som skulle kunna dyka upp ifall olika rimliga men känsliga hypoteser utreddes seriöst, vare sig de visade sig vara riktiga eller inte.

I Lena Anderssons bok vet koryféerna ganska väl vad som hände. Statsministern föll offer för en nitisk person i den svenska säkerhets- och underrättelsevärlden som betraktade nationens politiske ledare som en landsförrädare. Och ett avslöjande av något sådant skulle definitivt riva upp alltför mycket som inte fick rivas upp.

Det är en rimlig hypotes som ger en tänkbar förklaring till varför Hans Holmér fick hand om utredningen och skötte den som han gjorde. Men det är förstås inte den enda rimliga hypotesen.

Romanen skildrar dessa koryféer inifrån, vad de säger till varann privat och vad de tänker. Något sådant kan förstås inte Lena Andersson veta. Och hon löser problemet genom att skapa en parallellvärld till den vi lever i med en fiktiv statsminister, Carl Stjärne. Han har inte ens titeln statsminister utan kallas försteminister. Hans hustru heter Astrid och mordkvällen är de visserligen och ser en film, men det är inte Bröderna Mozart utan Gökboet. Biografen och mordplatsen ligger inte vid Sveavägen, utan vid en gata, väldigt lik Sveavägen, som kallas Thuleavenyn. Och så vidare. I förordet heter det till och med uttryckligen att boken handlar om landet Thule men att detta land i det följande kommer att benämnas med det fingerade namnet Sverige. Det är som om författaren vill säga att boken inte exakt handlar om Sverige och om Palmemordet, utan bara om något som är ungefär Sverige och ungefär Palmemordet.

Ibland är det svårt att se konsekvensen i den parallellvärld som Lena Andersson konstruerat. Den gata som är så central i förloppet får alltså i boken heta Thuleavenyn medan andra platser i och kring huvudstaden, till exempel Stureplan och Sundbyberg, har namn som är hämtade från det för läsarna så välbekanta Sverige.

Det skulle vara lätt att tänka sig att Koryféerna är en ren nyckelroman och att Lena Andersson helt enkelt bara bytt ut vissa namn på personer och platser för att försöka undvika åtal för förtal. Men under läsningen visar det sig att i alla fall somliga figurer har hämtat drag från olika personer eller att en gestalt i romanen på vissa uppenbara sätt skiljer sig från den person som han eller hon mest liknar.

Finansminister Ernst Dudek förefaller till exempel vara en blandning av Kjell-Olof Feldt och Harry Schein. Och en av bokens mest centrala figurer, en koryfé vid namn Henry Fredriksson, har på många sätt likheter med Ingvar Carlsson men är partisekreterare, inte den mördade statsministerns efterträdare.

Inte desto mindre: ibland hettar det till i romanen när händelserna kommer riktigt nära verkligheten.

I Lena Anderssons bok samlas efter valet 1985 ett antal ledande socialdemokrater i Poitiers i centrala Frankrike. De diskuterar behovet av att Stjärne måste avgå, han har blivit en belastning för partiet. Deltagarna här är romanfigurer som påminner om bland andra Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

I verkligheten ägde en liknande sammankomst rum på Korsika, även den efter valet 1985. Bestämda uppgifter pekar på att dagordningen just var behovet av Palmes avgång. Men Holmér och Ebbe var inte med, däremot Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein och Carl-John Åberg.

Lena Andersson har alltså skapat ett händelseförlopp och ett persongalleri som är väldigt likt det vi känner till om vi fördjupat oss i Palmemordet. Men samtidigt har hon stoppat in så många olikheter att vi ska förstå att det hon beskriver bara är typ det hon tror har hänt – inte en skildring av något hon har ambitionen att bevisa.

Skälet till ett sådant tillvägagångssätt må vara begripligt. Hon kan inte komma med distinkta påståenden om olika identifierade socialdemokraters faktiska inblandning i en mörkläggning om hon inte har belägg för just de specifika uppgifter hon presenterar. Annars skulle hon riskera rättsliga konsekvenser eller åtminstone att få sitt rykte skamfilat.

Genom att hon fiktionaliserar skaffar hon sig också den litterära rätten att så att säga kliva in i huvudena på sina romanfigurer och låta oss få del av precis hur de tänker. Fördelen med det tillvägagångssättet är förstås att vi som läsare kan få del av en relativt levande skildring av hur en mörkläggning ungefär skulle kunna ha gått till. Och baksidan är att det bara framstår som en tankekonstruktion. Plus att exakt så här, med just de här halvfiktiva personerna, kunde det hela absolut inte ha gått till.

En bärande tanke i framställningen är i vilket fall att personerna som skildras egentligen inte framstår som särskilt osympatiska. De gör under våndor något som de tror på men känner olust inför. En central figur i romanen, den pensionerade Nils Niia som haft djup insyn i statsförvaltningen, säger till en journalist som många år efteråt intresserar sig för fallet: ”Du måste förstå att de inblandade inte alls såg det så som att de var korrupta, utan tvärtom som att de räddade oskattbara värden.”

Längst går den gestalt, Utterström, som är ganska tydligt modellerad efter Hans Holmér. Bokens motsvarighet till Ebbe Carlsson säger till Holmér/Utterström: ”Du kommer att få bära dumstruten och hundhuvudet och göra det så länge du lever och långt därefter. Men du är utvald att göra det för att du klarar det.”

Och vad det handlar om är att rädda partiet från den skandal det skulle utgöra om det kom fram att dess koryféer själva velat bli av med nationens ledare – deras egen partikamrat – på ett fredligt sätt och att det gått så långt att de samarbetat med säkerhetspolisen för att tvinga honom att avgå. Detta skulle vara känsligt under alla omständigheter, men det blir än mer så sedan allt gått över styr och försteministern blivit mördad av en nitisk figur från de hemliga tjänsterna. För den lilla kretsen av formella och informella makthavare gäller det i detta läge bara att skadereglera genom att sopa undan vad som förevarit. Och så fort mörkläggningen har inletts är det inte längre förspelet till mordet och själva mordet som måste döljas, utan också faktumet att det bedrivits en mörkläggning.

Vad var det då som var så farligt med Stjärne enligt Lena Andersson?

I romanen är de tydligt att det på sina håll finns misstankar mot honom för att gå Sovjetunionens ärenden. Men Koryféerna ger inget som helst stöd för att Stjärne skulle ha varit någon form av sovjetisk agent.

Bokens sanningssägare, Nils Niia, säger i stället till den nyfikne men skeptiske journalisten att Stjärne inte alls var ”smygkommunist med önskan om att sälja ut Sverige och låta ryssen komma och ta matsalssilvret och allt han kunde bära med sig. Det förhöll sig tvärtom, precis tvärtom. Stjärnes avsikt var att sälja ut ryssen till svenskarna.”

Niia utvecklar resonemanget på följande sätt: ”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet att även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt.”

Som Niia också uttrycker vad som var Stjärnes dröm: ”Sverige skulle stå som mönstermodell för världen”.

En nutida läsare må studsa i sin stol. Men för den som går tillbaka till Palmes budskap och agerande är det en slående träffsäker beskrivning av hans drivkrafter. Och det ska ses i förhållande till att den som vid tiden för Palmes död var ledare i Sovjetunionen var Michail Gorbatjov, en med sovjetiska mått ytterst reformvänlig politiker som strävade efter en demokratisering av den stormakt han ledde. Efter Sovjetunionens fall försökte Gorbatjov till och med bilda ett socialdemokratiskt parti.

Niia tillägger: ”Carl Stjärne förstod att om Sovjetunionen inte omvandlades till socialdemokrati skulle riket ifall det kollapsade snart återfalla i tsaristiska mönster. Han visste att när en struktur raseras går man tillbaka till den struktur man lämnade. Den är vad som finns i det gemensamma minnet, i det kollektiva förflutna, det är den matris folket och dess ledare känner. Man kan bara söka sig till något man känner igen sig i, och tsarismen låg i den ryska folksjälen.”

Resonemanget må vara drastiskt och förenklat. Men den som reflekterar över hur Sovjetunionens kaotiska sönderfall resulterade i en rövarkapitalism – ivrigt påhejad från väst – och sedan upprättandet av något som har stora likheter med ett nytt tsardöme under Vladimir Putin har lätt att se en tydlig poäng.

Det tas inte direkt upp i Lena Anderssons roman, men det kan väl tilläggas att en demokratisering av sovjetstaten där de tunga ekonomiska tillgångarna stod under offentlig kontroll förstås skulle innebära något annat än det visserligen socialdemokratiskt styrda men i högsta grad kapitalistiska Sverige. Och det skulle i sin tur resa frågor om makten över samhällsekonomin i Sverige och andra västeuropeiska länder.

Det här var laddade frågeställningar vid denna tid inte minst eftersom det pågick en motsatt offensiv i världen, ledd av politiker som USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, båda inspirerade av tankar som saluförts av nyliberala ekonomiska ideologer som Milton Friedman. Och det centrala innehållet var: en kapitalism utan restriktioner, en sorts motsats till den politik som socialdemokratin byggts upp kring. såväl Friedman som Thatcher och Reagan är högst närvarande vid horisonten i Koryféerna.

Nu blev det alltså inte någon omvandling av Sovjetunionen i en eller annan demokratiskt socialistisk riktning. Och vi kan därför fråga oss hur realistiska Stjärnes/Palmes visioner egentligen var.

Men det ligger i sakens natur att det är svårt att besvara den frågan i efterhand. Historien tar sig sina svängar, ofta oväntade. Och frågan om hur nära det var att det skulle kunna ha gått på något annat sätt blir alltid mer eller mindre spekulativ.

Vad som är ett återkommande tema i Koryféerna är dock att Stjärne utmanade starka krafter som föredrog att stämpla honom som en farlig landsförrädare. Lena Anderssons tes är att koryféerna omkring Palme/Stjärne helt enkelt blev rädda för de krafter han utmanade vilket först ledde till att de ville förmå honom att avgå. Och att de när han i stället blivit mördad beslutade sig för att dölja såväl sina egna intriger som vad de visste eller föreställde sig om själva mordet.

I bokens lite komplicerade konstruktion ingår alltså en journalist som tar del av Niias berättelse om vad som förevarit. Först tyckte jag att upplägget med journalisten var ett onödigt och lite otympligt inslag – hade det inte varit enklare att låta läsarna möta koryféerna direkt utan att deras syften först presenterades av Niia för denne journalist? Men under läsningen framgick Lena Anderssons syfte med även den romanfiguren. Han blev till en symbol för den dominerande infallsvinkeln från svenska medier.

Han får veta allt som bokens läsare får veta och till sist grips han motvilligt av tanken att detta kan vara vad som hände. Men han skriver ändå den artikel som förväntas av honom. I den snuddar han visserligen vid vad han starkt misstänker är sanningen, men avfärdar det samtidigt som en oseriös konspirationsteori. Artikeln blir, som han själv skamset konstaterar, ”en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara.”

Och mitt slutliga omdöme om Koryféerna? Det är bland annat – och viktigt nog – att det här knappast i första hand är en roman.

Lena Andersson är ju en författare som inte enbart skriver skönlitteratur utan också essäer och debattartiklar. Och Koryféerna är, som jag ser det, egentligen en lång essä eller debattartikel. Den litterära gestaltningen av personerna är stundtals inspirerad, men det är fortfarande författarens tankegångar kring politisk makt, sanning och lögn som är behållningen av boken.

Den som läser den med det perspektivet bör inte bli besviken. Koryféerna är intellektuellt utmanande. Och det är inte så väldigt många böcker man kan säga det om.

Till sist: i samband med att jag skrev denna text hittade jag också en sorts recension av Koryféerna i augusti/septembernumret av tidskriften Filter. Recensionen missar det mesta av intresse i boken och ägnas helt åt att polemisera mot en enskildhet i handlingen, att Palme mötte och samtalade med sin mördare på mordplatsen.

Mötesteorin har debatterats åtskilligt under årens lopp och den som känner till den vet att den baserar sig på flera vittnesmål från Dekorimahörnan. Jag har själv tagit upp den utförligt i mina böcker om Palmemordet och har reagerat över att åklagare och polis helt enkelt låtit bli att utreda denna hypotes trots att det finns en rad omständigheter som talar för den. Filters recensent – som är anonym – beskriver det dock som att hela teorin baserar sig på ett enda vittnesmål och anser sig kunna förstå att det vittnesmålet ”kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument”.

Efter att ha slagit fast detta skriver den anonyme avslutningsvis triumferande:

”Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.”

Det är kanske inte att förvånas över den typen av smått fåniga påhopp från det hållet. Filter är ju i sammanhanget inte vilken tidskrift som helst, utan den publikation som för all framtid kommer att vara förknippad med det spekulativa utpekandet av den Skandiaanställde grafikern Stig Engström som Palmemördare. Och som vi vet kom detta med tiden att bli den officiella – men illa underbyggda – statliga versionen av vad som hände på Sveavägen den där februarikvällen.

Axberger om Palmeutredningen – ofta träffsäker, ibland ensidig och ibland självmotsägande

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en uppmärksammad bok om vad som gick fel med Palmeutredningen. Gunnar Wall finner den i sin recension vara ömsom lysande, ömsom förvirrad, ibland häpnadsväckande ensidig. Men definitivt läsvärd. FOTO: Magnus Liam Karlsson

ÄR DET VERKLIGEN MENINGSFULLT att föra en diskussion om ett mer än 36 år gammalt mord? Frågan kommer upp när nyhetsförmedlingen domineras av det ryska anfallet mot Ukraina.

Kanske är det en dum fråga – brutala krig pågår ständigt vare sig de får plats i nyheterna eller inte.

Men om vi ska hitta ett svar som inte bara uttrycker en desillusionerad suck tror jag det kan finnas anledning att säga följande: ja, det finns en anledning. Om inte våld och lögner ska tillåtas dominera mänskliga mellanhavanden så är det viktigt att med civiliserade metoder skapa ljus inte bara kring förhållanden mellan stater utan också kring förhållanden inom stater.

En central fråga i de senare sammanhangen är: hur väl fungerar rättsapparaten i olika länder, framför allt i det egna? Följer den själv de lagar och regler som den är satt att övervaka, syftar dess arbete till att göra medborgarna mer informerade, är dess egen verksamhet genomskinlig?

För vår del här i Sverige finns det kanske inget bättre test på sådana frågor än Palmeutredningen. Det handlar om Sveriges kanske viktigaste rättsfall på mer än hundra år – och hanteringen av det fortsätter att väcka berättigat intresse.

Att utredningen kan betraktas som ett plågsamt långdraget fiasko är svårt att bestrida – och det oavsett vad man tror i skuldfrågan.

Hans-Gunnar Axbergers bok om Palmeutredningen, Statsministermordet, handlar just om detta – om en havererad utredning, om en rättsapparat som kollapsade. Och hans ambition är att försöka hitta en förklaring till varför det gick så fel.

Lyckas han med det?


BOKRECENSION

Hans-Gunnar Axberger: Statsministermordet

Norstedts

456 sidor

Finns som fysisk bok och e-bok

Som vanligt när jag recenserar litteratur om Palmeutredningen inbjuder jag författaren att svara. Jag hoppas alltså att Hans-Gunnar Axberger kommer att kommentera min kritik här på bloggen. I väntan på det är debatten i kommentarsfältet öppnad. /Gunnar W

UPPDATERING 220405: Hans-Gunnar Axberger har avböjt att svara på min text, i alla fall nu, och motiverar det här.


Jag ska återkomma till den frågan. Men innan dess, låt oss konstatera att bokens författare har en bakgrund som gör att han kan framstå som mer lämpad för uppgiften än de flesta andra.

Axberger är en av Sveriges mest kända jurister. Han har varit justitieombudsman och – ännu mer relevant – han var huvudsekreterare i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommissionen som utredde Palmeutredningen.

Dessutom kan han skriva temperamentsfullt och ofta roligt.

Boken har fått ett antal uppskattande recensioner. I stora delar tycker jag att berömmet är välförtjänt. Men inte i alla delar, jag återkommer till det.

Särskilt Axbergers hårda dom över Krister Peterssons beslut att avsluta utredningen genom att peka ut ”Skandiamannen” Stig Engström har väckt uppmärksamhet. Han skriver i boken: ”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när av av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitualtion inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”(Sid 368)

Sug på den karamellen: här har vi en tidigare justitieombudsman som riktar en kritik mot Krister Petersson, mot Riksåklagaren och mot regeringen som är ännu mycket skarpare i ton och mer omfattande i innehåll än den som framfördes av nuvarande JO Per Lennerbrant förra sommaren. Och låt oss då komma ihåg att även JO Lennerbrants kritik mot utpekandet av Engström var mycket frän om än avfattad i avsevärt mer diplomatiska ordalag än de Axberger använt.

Det är svårt att beskriva de här ytterst hårda omdömena som något annat än tecknet på något som liknar en kris för det svenska rättsväsendet – en kris som knappast försvinner genom att RÅ och ledande politiker valt att tiga vad gäller den kritik som drabbat nedläggningsbeslutet.

Och detta räcker som skäl för att noga studera Axbergers bok.

Men det finns flera skäl.

Axberger är utan tvekan en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller mordutredningen. Det var något han lade den solida grunden till genom de fyra och ett halvt år han satt i den kommission som med tiden fick namnet Granskningskommissionen. Och det framgår av boken att han uppdaterat sig ambitiöst med vad som hänt under de mer än tjugo år som gått sedan kommissionen avslutat sitt arbete.

I kombination med de djupa kunskaper han har om juridik och svenska myndigheters arbete blir det en stark utgångspunkt när han tagit på sig att göra en kritisk historik över Palmeutredningen.

Orädd kritiker i kommissionen

Dessutom: i samband med arbetet i kommissionen visade han också att han var orädd och inte backade för konflikter.

Första gången det kom fram var i samband med krisen i kommissionen i samband med att dess förste ordförande, Sigvard Marjasin, tvingats avgå. Bakgrunden var anklagelser kring hans metod att hantera kvitton som landshövding i Örebro län. Kommissionen stod under en tid utan ordförande och dess framtid var osäker. I det läget gick Axberger ut offentligt och kritiserade den avgångne ordföranden för något helt annat än dennes hemmagjorda bokföringsmetoder. Han beskrev hur Marjasin redan från början hade haft som uttalad målsättning att kommissionen skulle undanröja misstankar mot myndigheter och att han dessutom varit mån om att de som kritiserat mordutredningen skulle stämplas som oseriösa.

Axberger skrev också att Marjasin haft som arbetsmetod att hindra enskilda ledamöter att få insyn i känsliga delar av utredningsmaterialet. Och med anspelning på att Marjasin tycktes ha haft politisk uppbackning för vad han gjort: ”För egen del är jag inte konspiratoriskt lagd. Mitt uppdrag i kommissionen har emellertid tvingat mig att tänka om, i vart fall i mörka stunder.”

Kommissionen ombildades under en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, och arbetade snart vidare i relativ tysthet. Men i samband med att den sommaren 1999 var färdig med sitt arbete gick Axberger, tillsammans med ordföranden Ericsson ut och riktade allvarliga anklagelser mot Säpo för att ha försvårat kommissionens arbete. Axberger och Ericsson skrev i en debattartikel att att Säpo undanhållit uppgifter och att den dåvarande Säpochefen Anders Eriksson hade en ”arrogant” inställning till ”det legitima kravet på insyn i Säpos verksamhet”.

Nerv i berättandet

På många sätt är det lätt att känna igen 90-talets stridbare Axberger också i den bok han nu skrivit. Han drivs av ett uppenbart engagemang, här handlar det verkligen inte om någon trött och slentrianmässig vandring genom utredningens drivor av material. Det finns helt enkelt en nerv i berättandet. Och även när jag som läsare inte håller med om hans slutsatser är det spännande att läsa honom.

Det är också viktigt att poängtera en sak: det var visserligen Axberger som i egenskap av huvudsekreterare för Granskningskommissionen hade en väsentlig roll i utformandet av betänkandet. Men det betyder inte att Statsministermordet bara skulle vara betänkandet i populariserad form.

För det första berättar Axberger här historien från början medan betänkandet framför allt handlar om utredningen efter Holmérs avgång. För det andra fortsätter han här sin berättelse efter det att kommissionen avslutat sitt arbete. Och för det tredje har Axberger i sin nya bok fokus också på det politiska spelet kring utredningen. Ett genomarbetat och mycket läsvärt avsnitt handlar till exempel om KU-förhören i Ebbe Carlssonaffären.

Mycket av det han skriver om i sin bok får mig att nicka instämmande. Det gäller framför allt hans beskrivning av de första åren i utredningen – de som präglas av Holmér, Ebbe Carlsson och den samling av personer som figurerade runt dem.

Det är åtskilligt i dessa avsnitt som en läsare kan känna igen från min bok Mörkläggning som kom 1997 (och som gavs ut igen med ett uppdaterat förord 2020).

Liknande slutsatser som i Mörkläggning

Axberger har förklarat att syftet med hans bok inte är att berätta vem som mördade Palme – i stället vill han förklara varför utredningen havererat. Och det var exakt den målsättningen jag hade med Mörkläggning. Under läsningen känns det därför ofta som att han traskat längs samma slingrande stigar som jag gjorde för mer än tjugofem år sedan – och för mig är det förstås tillfredsställande att konstatera att vi i stora avseenden gjort liknande observationer och dragit liknande slutsatser.

På sidorna i Statsministermordet framträder just det skeende som jag kartlagt och som kan beskrivas som att en liten grupp i regeringskansliet hade ett exklusivt samarbete med två politiska fixare, Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Dessa fixare tilläts sätta sig över ett antal normala regler för brottsutredande. Det började med att Holmér under det första året skaffade sig laglös och diktatorisk makt över mordutredningen. Och sedan han tvingats avgå efter en konflikt med åklagarna lämnade han över till sin kompanjon Ebbe Carlsson som manipulerade utredningen genom en serie hemliga operationer med syfte att återupprätta PKK-spåret. Och märk väl: dessa operationer var alltså okända inte bara för allmänheten utan också för åklagarna och den nya spaningsledningen.

Det kan vara värdefullt att gå igenom det där händelseförloppet även så här många år efteråt. Delvis förstås för att mycket är glömt. Men ännu mer för att det inte ens då, när Ebbe Carlssonaffären var den stora skandalen i svensk inrikespolitik, stod klart för särskilt många vad det egentligen handlade om.

Axberger bidrar till en förklaring genom en rad klarsynta enskilda observationer, till exempel:

• om att regeringen hjälpte Holmér att få rollen som en sorts envåldshärskare över utredningen och backade upp honom både mot rikspolisstyrelsen och mot åklagarna;

• om att Holmérs strid med K G Svensson om 33-åringen egentligen inte handlade om att Holmér trodde på det spåret utan om vem som skulle bestämma;

• om att Ebbe Carlsson hade ett inflytande även under Holmérs tid som spaningsledare men att det varit svårt att kartlägga eftersom han agerade i ”små sällskap och privata rum”;

• om att Ingvar Carlsson gärna hade velat ha kvar Holmér i mordutredningen även efter fiaskot med tillslaget i huvudspåret i januari 1987, men att det blev politiskt omöjligt;

• om att regeringen följt Holmérs arbete på nära håll under dennes tid som spaningsledare men snabbt lät utredningen förfalla sedan denne tvingats avgå;

• om att regeringen tycks ha tillsatt Nils Erik Åhmansson som rikspolischef för att man räknade med att han skulle vara svag och osjälvständig:

• om att Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom medvetet drog in den troskyldige Åhmansson i Ebbe Carlssons intrigspel;

• om att Ingvar Carlsson med all sannolikhet hade löpande insyn i Ebbe Carlssons och Lidboms operationer;

• om att justitieminister Anna-Greta Leijon vissserligen tycks ha varit i god tro när hon drogs in i Ebbe Carlssons aktiviteter, men inte i mer god tro än att hon fattade att hon skulle hålla åklagarna ovetande;

• om att Anna-Greta Leijon knappast talade sanning när hon sa att hon skrivit sitt rekommendationsbrev till Ebbe för att hjälpa rikspolischefen – inget tyder på att Åhmansson var inblandad;

• om att rekommendationsbrevet var mer än så, det var en fullmakt som skulle användas i Ebbes kontakter med utländska underrättelsekällor;

• om hur justitiekansler Hans Stark efter affärens avslöjande först skyddar Åhmansson för att skydda regeringen och sedan offrar Åhmansson – även då för att skydda regeringen;

och så vidare.

Det är skarpsynt, det är välformulerat. Och det visar – med lite nya detaljer och lite andra infallsvinklar – samma förlopp som jag skildrat i Mörkläggning.

Vad Axberger inte vill tro

Men när Axberger ska sammanfatta sin berättelse är det som om han backar från de rimliga slutsatserna som borde följa av vad han sett. Han vill helt enkelt inte tro att några myndighetspersoner eller politiker skulle kunna ha haft dolda syften som helt krasst fått gå före att få fram sanningen om dådet.

Hans övergripande tes i boken är att rättsapparaten – och hela myndighets-Sverige – helt enkelt visat upp en tragisk inkompetens. Hans infallsvinkel sammanfattas ganska väl i baksidestexten på boken. Där heter det att boken är ”en sorgesång över en illa rustad rättsstat som inte klarade det prov den ställdes inför, och som inte ser ut att kunna lära av sina misstag”.

Axbergers bok har ett omslag som för tankarna till en domstolsakt i brunt papper, en dokumentation över ett rättsfall. Det är den också på många sätt, menar Gunnar Wall i sin recension – men det finns samtidigt en personlig argumentering som inte alltid övertygar.

Statsministermordet inleds med ett förord. Och förordet inleds med följande rader, läs noga nu:

”Utredningen av statsministermordet kantades från början av misslyckanden. Det dröjde bara några månader innan regeringen tvingades tillsätta en kommission som sedan följdes av ännu en. Under tiden urartade utredningen. Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter. Ur dem växte den informella mordspaningen kring polisfantasten Ebbe Carlsson fram.” (Sid 7)

Det där med de två kommissionerna är det mindre väsentliga, men låt oss reda ut det. Det handlar om juristkommissionen respektive parlamentarikerkommissionen som tillsattes i maj 1986 respektive i mars 1987. Det var knappast något märkligt med att de tillsattes, kommissioner av det slaget skapas ofta efter stora politiska händelser. De här kommissionerna bidrog i vissa avseenden till att klargöra händelseförloppet under mordutredningen men missade eller slätade över annat. Det vill säga ungefär som det brukar vara.

I Axbergers text låter det som om regeringen tillsatte kommissionerna för att få stopp för utredningens urartning men att det inte lyckades – kommissionerna nådde inte ända fram och urartningen fortsatte. Och denna urartning ledde till sist till den punkt när det till och med upprättades en hemlig parallellutredning bakom polisens och åklagarnas rygg, en parallellutredning som använde olagliga metoder och som syftade till att upprätta Holmérs havererade men substanslösa PKK-spår.

Problemet är ju bara att det här inte hänger ihop.

En central grupp i regeringen hade från första början full insyn i vad Hans Holmér hade för sig och hjälpte honom att köra över både åklagarna och rikspolisstyrelsen. Regeringen hade två observatörer placerade i Holmérs spaningsledning. Holmér hade också kontakt med regeringen på en rad andra sätt, bland annat genom återkommande träffar med justitieminister Wickbom och indirekt genom sin ständige samtalspartner Ebbe Carlsson som hade mycket goda ingångar till kanslihuset. Allt det där vet Axberger och det kommer fram i hans bok.

Och när Holmér avgått och Ebbe Carlsson tog över med sin hemliga spaningsapparat hade Ebbe ett mycket nära samarbete med Carl Lidbom, en av Ingvar Carlssons mest betrodda rådgivare.

Samma sak där, det kommer också fram i Axbergers bok. Ebbe hade stöd i regeringen för just ”den informella mordspaningen”.

Ändå skriver han: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter”.

Det är en märklig formulering när det i själva verket handlade om att regeringens ingripanden var en central del av missförhållandenas rötter.

Jag får intrycket av att de här meningarna i förordet tillfogats i efterhand för att mer eller mindre släta över en del av det som kommer senare i boken. För dessa meningar utgör, menar jag, en av bokens allra sämsta passager. Vanligen brukar ju författare tillfoga ett förord för att så att säga lyfta fram de väsentliga slutsatserna från boken. Men här är det närmast tvärtom.

Axberger och Hans Holmér

Det är inte bara i förordet den här dubbelheten i Axbergers framställning ger sig till känna. På sidan 45 skriver han om spaningarna under Holmér: ”Tillspetsat uttryckt gjorde alla allt utan att någon hade grepp över helheten”.

Verkligen inte? Holmér satt på plats i polishuset varje dag, sju dagar i veckan, under hela sin tid som spaningsledare – vad är det som säger att han inte hade grepp över helheten, i den mån det var möjligt att ha detta grepp? Vad han sedan gjorde med sina kunskaper är en annan sak. Formuleringen i boken tycks avsedd att förklara Holmérs märkliga agerande med att helt enkelt hade dålig koll.

Det är inte en förklaring som övertygar mig. Han må ha varit en dålig spaningsledare. Men koll på vad som hände i utredningen tror jag att han hade. Det var så han höll sig kvar.

Holmér får samtidigt ibland i boken ett lite överraskande stöd av Axberger. Han skriver på sidan 48 att spaningsledaren i stort sett var ”den ende i ansvarig ställning” som ”tog ett steg framåt och ville göra något medan alla andra antingen förläget slog ner blicken eller som Romander helt enkelt tog ett steg bakåt”.

Det där är en märklig formulering, inte minst slutklämmen om rikspolischefen Holger Romander. Som framgår på annat håll i Statsministermordet (se en lång not på sid 379-80) – och ännu tydligare i Mörkläggning – blev Romander överkörd av kanslihuset och tvingades lämna ifrån sig inte bara utredningen utan också delar av Säpos personal till Holmér. Romander hade helt enkelt inte något att välja på om han över huvud taget ville sitta kvar som rikspolischef.

Det finns heller ingenting som tyder på att det skulle ha saknats andra krafter som velat ta på sig utredningen av mordet om inte regeringen så bestämt backat upp sin egen favorit, länspolismästaren i Stockholm.

Valet av just Holmér är svårt att förstå i andra termer än han ansågs vara politiskt pålitlig. Någon mordutredare var han i alla fall inte. Hans uttalanden på presskonferenserna – som andäktigt noterades av den tidens reportrar – kunde förvisso låta bra och därmed lugna nationen. Men de hade sällan något sakinnehåll som det fanns egentlig anledning att ta på allvar.

Det där sista vet förstås Axberger, han beskriver med en rolig formulering Holmér som ”en brottsutredandets Mr Chance” – en hänsyftning på Peter Sellers rollfigur i filmen Välkommen Mr Chance! från 1979. Den handlar om en trädgårdsmästare med obefintliga kunskaper i nationalekonomi som blir en sorts kultfigur i rollen av ekonomisk rådgivare till presidenten.

Men det Axberger sedan gör är att han verkar falla för sin egen jämförelse. Han beskriver hela Holmérs agerande som ”generande amatörmässig[t]” och utnämnandet av PKK-spåret till huvudspår som resultatet av Holmérs inkompetens.

För den som tror att Holmér till varje pris ville få fram sanningen om mordet är det förstås en rimlig slutsats Axberger drar: Holmér ville så väl, men han kunde inte.

Och visst, sett med de glasögonen framstår hela Holmérs insats som ett pajasartat misslyckande.

Holmér brukade själv hänvisa till ett tips från en kriminell missbrukare, Seppo A, som själva grunden till PKK-spåret. Seppo hävdade att han sålt två revolvrar till två fängelsekompisar, en kurdisk knarklangare och den kroatiske terroristen Miro Baresic. Vad det skulle ha för koppling till Palmemordet även om det var sant är oklart. Tipset som kom in på senvåren 1986 betraktas i dag allmänt som fullständigt värdelöst och framstod även tidigt för en nykter bedömare som svagt: Seppo var känd för att ha mytomana drag, han ändrade hela tiden sin berättelse och det gick aldrig att få fram något stöd för att den innehöll någon som helst sanningshalt. Det enda som hade en vag knytning till PKK var knarklangaren som hade en släkting som var PKK-aktivist.

Själv skriver Axberger att han ”aldrig lyckats förstå” hur det svajiga vapentipset ”kunde flytta ’motivbild PKK’ från malpåse till huvudspår.” (Sid 86)

Nej, så länge man tror att Holmér gjorde så gott han kunde för att reda ut mordet blir det obegripligt. Men den enkla förklaringen är annars att vapentipset helt enkelt var ett svepskäl för något som Holmér planerat länge. Att han från första början haft PKK i kikaren skymtar också i Axbergers bok, som hastigast nämner han ett möte i spaningsledningen den 4 mars där Holmér menar att det var ett organiserat attentat och att just ”kurderna” var särskilt intressanta när det gällde att ringa in gärningsmännen. (Sid 51)

I andra sammanhang har Holmér hävdat att han inte alls var inne på PKK under de första veckorna – en självmotsägelse som väcker frågor. Det rimliga svaret är att han väntade taktiskt och inledde sin PKK-satsning först när han etablerat sig tillräckligt säkert som spaningsledare, sakskälen för att en PKK-utredning skulle ligga hos just Stockholmspolisen var annars rätt svaga. Seppos berättelse kom i rätt ögonblick då Holmér ansåg att det var dags att lansera det projekt han sedan länge förberett. Hade han inte kunnat haka upp det på Seppo så hade han hittat något annat.

När Axberger ska sammanfatta sina slutsatser blir det hela till en berättelse om att Holmér – i likhet med en rad andra andra aktörer – ville så väl och verkligen försökte få fram sanningen om mordet, men att dessa aktörer tyvärr var enastående klumpiga och oproffsiga.

Axberger och regeringen

Och bland dessa hjälplösa aktörer fanns också – enligt Axbergers berättelse – nyckelpersoner i regeringen.

Axberger beskriver i sin bok hur motsättningarna kring PKK-spåret skärptes mot slutet av 1986, åklagarna blev alltmer skeptiska mot Holmér. I det läget kallade justitieminister Sten Wickbom till sig Holmér och åklagaren Zeime. Justitiedepartementets linje var, som Axberger skriver, att ”Zeime skulle vika ner sig och Holmér få som han ville, som han alltid fått”.

Axberger är förbryllad även här, detta sker i ett läge när Holmér håller på att förstöra utredningen med sin ensidiga satsning på ”huvudspåret”. Regeringen var ju väl informerad om vad Holmér gjorde och kunde lätt ha skaffat sig utförliga förklaringar till åklagarnas skepsis om man velat. Axberger funderar kring regeringens ovilja att skaffa sig en allsidig bild av det faktiska läget i utredningen: ”antingen intresserade detta inte de politiska aktörerna eller också trodde dessa på huvudspåret”. (Sid 94)

Det är två lite krystade förklaringar. Skulle regeringen ha struntat i vem som mördade Palme? Eller skulle den okritiskt ha svalt Holmérs substanslösa spekulationer trots att åklagarna var kritiska? Det finns förstås en tredje högst tänkbar variant: att politikerna i kanslihuset var väldigt intresserade av vad som hände med utredningen, att de för all del inte såg ’huvudspåret’ som någon särskilt övertygande förklaring till mordet men att de framför allt ville få fram något som snabbt kunde säljas in som en lösning till svenska folket – och att de räknade med att Holmér, inte de petiga åklagarna, var personen som skulle kunna klara den saken.

Men den förklaringen överväger alltså inte Axberger. Hellre får statsministern och justitieministern framstå som slött likgiltiga för vad som händer med utredningen av mordet på deras vän och kollega – alternativt som okritiska dumskallar.

Lite senare i händelseförloppet, efter Holmérs avgång, är Axberger mer entydigt inne på att kanslihuset struntade i vad som skedde med spaningarna efter Olof Palmes mördare. Visserligen hade regeringen ”med statsministern i spetsen tagit ledningen och styrt upp processen” genom att efter Holmér lägga utredningsansvaret på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Och, som Axberger skriver: ”Man kunde ha förväntat sig att det skulle bli en rejäl omstart och nytändning”. Men han konstaterar att så inte skedde: ”Var och en gick tillbaka till sitt för att förstrött plocka bland de gamla papperen /…/ Om utredningen brydde sig ingen.” (Sid 104)

Axberger och Ebbe Carlsson

Axberger finner det bara obegripligt. Och han kan förstås därför inte heller förstå vad som händer senare, när nyckelfigurer i regeringen plötsligt sätter fart igen: bakom ryggen på polis och åklagare börjar de backa upp Holmérs kompis Ebbe Carlsson i dennes hemliga operationer.

Samtidigt är det värt att notera att han i sin skildring av andra sammanhang inser att partipolitiska intressen kan smyga sig in i och korrumpera vad som ska föreställa vara en rent statlig verksamhet. Han skriver nämligen kortfattat i sin bok om sjukhusaffären. Det handlade alltså om den gamla skandalen från 70-talet där den dåvarande säpochefen Holmér och den dåvarande informationssekreteraren på justitiedepartementet Ebbe Carlsson ryckte ut och räddade den socialdemokratiska regeringen. Den hemlighet som måste skyddas var nämligen att partiet i egna syften använde sig av militär underrättelseverksamhet för att komma åt politiska motståndare på arbetsplatserna. Det handlade alltså om åsiktsregistrering, sådant som officiellt inte förekom i Sverige och något som i det här fallet dessutom utfördes av instanser som officiellt inte fanns. Men Holmér och Ebbe lyckades blanda bort korten så att media tystnade.

Axberger skriver tämligen skarpt om innebörden av sjukhusaffären: det hemliga inrikesspionaget bedrivs ”utan dokumenterade befogenheter, utan hänsyn till dem vars integritet man kränker, utan oberoende tillsyn, utan mekanismer för åtminstone viss kontroll, utan respekt för allmänna medel”. Och han tillägger: ”Kan man inte för sig själv klargöra att så här bör det inte få gå till /…/ håller man också öppet för att göra samma sak igen.”

Sjukhusaffären framstår i efterhand som en parallell i miniatyr till vad som senare skulle komma att upprepas under Palmeutredningen – och med samma aktörer: kanslihuset och duon Holmér/Ebbe. Känsliga saker ska döljas, verkligheten ska friseras, media ska bearbetas.

Men Axberger skyggar för att dra parallellerna. Och så fort han träffar på vad som framstår som riktigt besvärande omständigheter för kanslihuset – och för statsministern – stannar han vid att bli konfunderad.

Han skriver om hur Ingvar Carlsson får reda på att Ebbes livvakt fastnat i tullen med avlyssningsutrustning. Statsministern befinner sig i USA och blir uppringd om saken av sin statssekreterare Kjell Larsson. Det han får höra ”slår honom mer eller mindre till marken”, skriver Axberger. Det är nog en riktig beskrivning, Ingvar Carlsson har själv uppgett av vad som följde var en sömnlös natt där han ältade frågor om det som hänt.

Axberger skriver att man ”kan reflektera en aning över hans starka reaktion”. Ingvar Carlsson hade nämligen, enligt sin egen version, tidigare ”just inte brytt sig” om vad Ebbe sysslat med. Och han hade inte heller reagerat något särskilt när dennes spaningar uppmärksammats stort i Expressen redan ett halvt dygn före händelsen i tullen. Allt enligt Ingvar Carlsson själv, alltså.

Axberger reagerar, det är något som inte stämmer. Men han förstår inte.

Han skriver, som vi noterat, i ett försök att sammanfatta de förbryllande iakttagelserna: ”Regeringen försökte gripa in men nådde inte missförhållandenas rötter.” Det är som om Ingvar Carlsson och Leijon märkte att mordspaningarna inte fungerade så bra och då och då försökte rätta till det, lite valhänt men välmenat.

Men det är ju inte okänt att Holmér och Ebbe Carlsson fungerat som politiska fixare som hjälpt regeringen tidigare när känsliga frågor behövde hanteras för att inte ställa till besvär – varför ska den högst naturliga förklaringsmodellen till deras (och regeringens) agerande ratas utan närmare reflektion?

Axbergers historiska paralleller

Särskilt anmärkningsvärd blir Axbergers fantasilöshet eftersom han i förbifarten skriver om utredningen av ett annat statsmannamord, det på Gustav III. Det visade sig snabbt att det fanns en stor konspiration bakom attentatsmannen Anckarström. Men när det stod klart fick polismästaren Liljensparre order av hertig Karl, den mördade kungens bror, att avsluta utredningen. Som Axberger skriver i en not på sid 375 var det ”nödvändigt att låta den stora sammansvärjningen förbli i skuggan”.

Mordet på Gustav III, samtida dansk gravyr.

Axberger snuddar också vid en annan känd politisk konspiration, den organiserade ryktesspridning som ledde till lynchningen av Axel von Fersen i samband med en kunglig likprocession i Stockholm. Axberger skriver (sid 299): ”När pöbeln 1810 slog ihjäl Axel von Fersen medan ordningsmakten passivt tittade på var brottet politiskt framdrivet.” Den ordningsmakt Axberger talar om var, kan det tilläggas, en styrka soldater från Svea livgarde som fick order att inte ingripa för att förhindra lynchningen.

I de här fallen handlade det alltså om krafter inom statsmakten som hade ett aktivt medansvar antingen för mörkläggning eller för att låta ett mord begås utan att ingripa. Och, ska det tilläggas, kanske var det ännu värre än så.

Sverige 1986 var förstås inte samma samhälle som Sverige 1792 eller 1810. Men politiska komplotter av olika slag har fortsatt att spela en roll i moderna stater, också sådana som gör anspråk på att fungera demokratiskt. Det är förstås svårare att genomföra skumraskmanövrer ju mer transparent ett samhälle är. Men den som inte kan föreställa sig mörkläggningar och liknande operationer kan inte heller gärna bidra till transparensen.

Och när det gäller ett statsministermord som inte har klarats upp är det, som jag ser det, helt nödvändigt att vara lyhörd för tecken på att politiska manövrer kan ha bidragit till att dunklet kvarstår.

Det som tycks vara Axbergers förklaringsmodell, att forna dagars strategiskt beräknande makthavare helt ersatts av välvilliga men sorgligt inkompetenta allmänhetens tjänare övertygar alltså inte mig, allra minst när det gäller Palmemordet. Och Axbergers egna klarsynta observationer när det gäller enskildheter borde få honom att bli skarpare i sina slutsatser kring helheten.

Axberger och mordutredningens avslutning

När han kommer till utredningens avslutning, Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, drabbas han åter av att han, enligt egen utsago, ingenting förstår: ”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.” (Sid 368)

Han försöker dock spekulera om saken. ”Kanske är det mest sannolika ändå”, skriver han ”att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den som bevis”.

Kanske den psykologiska förklaringen kan ha någon sorts värde på individnivå, jag är själv fortfarande lite förvånad över hur Krister Petersson och hans medarbetare kunde hamna där de hamnade. Men det förklarar fortfarande inte allting. Peterssons sätt att avsluta utredningen fick ju sitt fulla godkännande av Riksåklagaren och kanslihuset.

Det där vet Axberger. Jag har tidigare citerat hans påpekande om att Petersson agerade på mandat av RÅ och lade fram sitt resultat ”med regeringens tysta bifall”. Han kunde ha tillagt att RÅ vägrat att överpröva Peterssons beslut, något som varit en naturlig åtgärd med tanke på den massiva kritiken mot det, inte minst från juridiskt håll.

Förklaringen Axberger själv ger, att det snöpliga slutet på utredningen kan förklaras med en liten utredningsgrupp som drabbats av tunnelseende, räcker alltså inte riktigt till. Personer högre upp i hierarkin tog tacksamt emot resultatet. Statsministermordet skulle uppenbarligen begravas.

Låt mig vara tydlig: problemet med Axbergers bok i det här avseendet är inte att han misslyckats med att teckna det politiska spel som pågått runt utredningen. Tvärtom, har han i många detaljer tecknat det väldigt väl. Och de stråk i händelseförloppet som han inte tecknar är i stor utsträckning sådana stråk som inte heller någon annan researcher har lyckats kartlägga.

Problemet är i stället att när han inte lyckas förklara vad som skett så trivialiserar han: kanske de inblandade personerna helt enkelt inte fattar.

Axberger och Christer Pettersson

I hela boken finns det egentligen bara en person som beskrivs med moraliskt riktigt frånstötande drag.

Christer Pettersson.

Och där närmar vi oss nästa problem med Statsministermordet. Så här är det nämligen: samtidigt som Axberger hävdar att mordutredningen kollapsat av obegripliga skäl har han en lösning som han alldeles tydligt betraktar som tämligen sannolik. Och det råkar vara den lösning som varit den mer eller mindre officiella under många års utredningsarbete.

Axberger är förvisso noga med att han inte har ambitionen att peka ut en mördare. Som han skriver: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” (Sid 8)

Men var och en som noga läser hans bok upptäcker en dubbelhet i det avseendet, inte helt olik Krister Peterssons sätt att förhålla sig till Stig Engström. Som vi minns var Petersson å ena sidan noga med att säga att han inte hade bevisning mot Stig Engström som skulle ha räckt till ett åtal. Å andra sidan formulerade han sig så att det knappast gick att dra någon annan slutsats än att han pekade ut Engström inte bara som misstänkt utan faktiskt också som Palmes mördare.

Christer Pettersson gör sig påmind på många ställen i boken, ibland med namns nämnande och ibland bara i mer allmänna resonemang från Axberger om gärningsmannens personlighetstyp eller i hans tolkningar och värderingar av olika vittnesmål.

Axberger skriver – vilket är helt rimligt i en historik över mordutredningen – åtskilligt om Christer Pettersson. Det är kunnigt och ofta intressant. Och han undviker att falla för de mest långsökta varianterna som att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren och skjutit fel person eller att han skulle ha haft ett uppdrag från bombmannen Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern.

Inte desto mindre: den som läser noga ser att det finns en tydlig linje i presentationen av spåret Pettersson. Låt oss titta på några exempel på det.

Det mest uppenbara exemplet hittar vi kanske i Axbergers beskrivning av visningen av konfrontationsvideon med Pettersson för Lisbeth Palme den 14 december 1988. Utan reservationer kallar han det för ”mordutredningens enda genombrott” (sid 208).

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons.

Jag tror att de flesta håller med mig om att det krävs en utförlig argumentering för ett sådant påstående. Under utredningens gång har det funnits ett antal händelser som enskilda bedömare inom och utom utredningen har beskrivit just som avgörande genombrott. Hans Holmér framställde vapentipset från Seppo A – det som utgjorde starten för hans lansering av PKK-spåret – som ett genombrott. På pressträffen där Stig Engström pekades ut sa spaningsledaren Hans Melander att Palmegruppen 2017 gjorde en genomgång av ”brottsplatsen, händelsen och de personer som varit närvarande”. Han fortsatte med att konstatera att de då hittade ”en person som inte stämde in i den övriga bilden, Det fanns en person som inte passade in”. Det var hans beskrivning av ett ”genombrott”.

Hans-Gunnar Axberger kritiserar i sin bok, ofta mycket förtjänstfullt, både Holmérs huvudspår och utpekandet av Stig Engström. Men hur omsorgsfull är han när det gäller att kritiskt granska Christer Petterssonspåret?

Kände Lisbeth verkligen igen Pettersson från mordplatsen?

Där blir det genast lite bekymmersamt. Alldeles efter den nyss nämnda formuleringen om mordutredningens enda genombrott heter det: ”Statsministerns hustru kände för första gången igen en person av alla dem hon dittills förevisats.”

Det här är ett påstående som det kan riktas i alla fall två rätt uppenbara invändningar mot.

Den första är att det faktiskt inte finns någon dokumentation som säger att Lisbeth påstod något sådant – alltså att hon kände igen Pettersson – i samband med videovisningen.

Den andra är att även om hon faktiskt ändå hävdade något sådant redan då – hon gjorde det i alla fall senare – så finns det ju en väsentlig skillnad mellan att tro sig känna igen någon och att verkligen göra det.

Men låt oss börja med den första punkten: Vad sa Lisbeth den 14 december, tillfället då hon för första gången fick se konfrontationsvideon?

Bakgrunden är alltså att Lisbeth berättat om att hon efter skottlossningen sett en man som tittat på henne och den skjutne maken. I rikskriminalens förhör med Lisbeth från våren 1986 heter det: ”Då hon tittade upp från maken som fallit ihop, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan.” Därefter följer en beskrivning av mannens utseende. Hon säger bland annat att han var i 40-årsåldern och hade en blå jacka. Hon ser inget vapen i mannens hand.

Konfrontationsvisningen går alltså ut på att se om hon kan plocka ut Christer Pettersson ur en rad på tolv män som den man hon beskrivit i det ovan citerade förhöret.

När det gäller vad Lisbeth faktiskt sa i samband med visningen är den enda dokumentation vi har tillgång till en PM som upprättades av de två närvarande åklagarna mer än sex veckor efter visningen. Någon annan än åklagarna och Lisbeth var inte med när hon såg videon eftersom hon insisterat på att den misstänktes advokat inte skulle få närvara. Och likaså – åter efter krav från Lisbeth Palme – finns ingen inspelning att tillgå.

Vad står det då i denna PM? Det första uttalandet från Lisbeth som återges är den vid det här laget klassiska sentensen: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Och så anges det att hon tillägger: ”Det är nummer åtta.” (”Nummer åtta” syftar på den nummerskylt som Pettersson bar just vid den visning som hade filmats.)

Lisbeths uttalande pekar på att hon hade förhandsinformation om att det var en alkoholmissbrukare som utredarna nu intresserade sig för – och att hon med hjälp av den kunskapen direkt kunde plocka ut Pettersson.

Hur hon fått informationen om att det var just en missbrukare som utredarna fastnat för ska vi återkomma till, där är Axbergers framställning anmärkningsvärt ofullständig. Men låt oss nu bara konstatera att hon hade den kunskapen. Det innebar förstås att värdet av hela konfrontationsvisningen var högst diskutabelt – borde den alls ha fullföljts? En sådan utredningsåtgärd bygger ju på att vittnet inte ska ha förhandskunskaper om vilken person i den uppvisade gruppen som polisen misstänker.

Vad säger Lisbeth mera? Återigen, vi har bara åklagarnas PM att gå till. Men vad som står där är följande: ”Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 12 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende.” (Det här är en exakt utskrift. Det är åklagarna som står för den lite svajiga språkliga utformningen där den mest uppenbara bristen väl är avsaknad av citattecken kring vad som rimligtvis ska föreställa vara ordagranna citat från Lisbeth.)

Tittar vi på vad Lisbeth säger märker vi genast en sak. Hon jämför inte något som hon upplever som sina faktiska minnesbilder med vad hon nu ser när videon spelas upp. I stället hänvisar hon till den beskrivning hon tidigare gett. Beskrivning och minnesbild är ju inte samma sak, vilket en språkligt kompetent person som Lisbeth torde ha insett. Och att det är just beskrivning hon menar understryks av att hon tillägger att nr 9 och 11 också ”har drag som passar hennes beskrivning”. Men hon betonar alltså att de inte har ”nr 8:s ruskiga utseende”.

Jag tänker inte polemisera mot Lisbeths uppfattning att Christer Pettersson såg ruskig ut i jämförelse med de tjänstemän från polishuskvarteret som utgjorde de övriga delarna av konfrontationsgruppen. Men några direkta uppgifter om att den man hon sett hade ett ruskigt utseende finns faktiskt inte i de tidiga förhören med Lisbeth.

Vad som framgår av åklagarnas PM är alltså att Lisbeth sa att Pettersson såg ruskig ut och att hon menade att han bättre stämde överens med hennes beskrivning av den man hon sett än vad andra medlemmar i konfrontationsgruppen gjorde.

Med andra ord: hon hävdar faktiskt inte vid detta tillfälle att hon känner igen Pettersson.

Det är det första problemet med Axbergers skrivning. Och det är stort nog.

Men dessutom: Axbergers formulering handlar inte bara om att Lisbeth skulle ha hävdat att hon kände igen Pettersson. Hans sätt att skriva kan rimligtvis också tolkas som att han anser att hon faktiskt kände igen honom från mordplatsen – det vill säga: att Pettersson hade varit där och att Lisbeth hade sett det.

Det är den tolkningen av vad som hände under visningen, föreställer jag mig, som gör att han kan använda uttrycket ”genombrott”.

Komplikationen med vittnesutpekanden är ju annars att det kan finnas ett stort avstånd mellan subjektiva upplevelser av att känna igen en person och ett faktiskt igenkännande.

När ett vittne eller ett brottsoffer pekar ut en person som hon eller han är nära bekant med – till exempel en familjemedlem eller en granne – finns det förstås anledning att ta utpekandet på mycket stort allvar.

Och även om inte det är fallet kan förstås ett utpekande väga tungt om vittnet hunnit med att iaktta gärningsmannen noga och länge.

Men redan här börjar problemen uppenbara sig. För inte ens dessa gynnsamma omständigheter är någon garanti för att utpekandet är korrekt.

Ett tänkvärt fall av felaktigt utpekande

I TV-programmet Skavlan den 21 september 2012 medverkade de tre sönerna Palme och pratade om mordet på fadern. TV-tittarna fick del av något som vid det laget var välkänt, sönernas uppslutning bakom moderns utpekande av Pettersson – som vi vet var det först efter Lisbeths död som Joakim och Mårten gick ut och offentligt ändrade sig på den punkten.

Men sändningen innehöll också något annat som framstod som en indirekt kommentar till inslaget med sönerna Palme. I programmet framträdde nämligen Jennifer Thompson-Cannino som tidigare i livet blivit utsatt för en mycket brutal våldtäkt och Ronald Cotton, en man som dömts för våldtäkten efter Thompson-Canninos utpekande. Han hade sedan suttit elva år i fängelse innan det kom fram att han var oskyldig.

Jennifer Thompson-Cannino hade fruktat för sitt liv under våldtäkten men hade ändå haft sinnesnärvaro nog att verkligen försöka registrera gärningsmannens utseende. Och när hon senare pekade ut Cotton var hon säker. Det var bara det att det var fel – DNA-bevisning kunde till sist fria honom och ledde i stället fram till en annan man som skrutit om att ha utfört det våldsamma brottet. Thompson-Cannino och Cotton träffades sedan han friats. Han hyste inget agg mot henne och de skrev senare en bok tillsammans om det felaktiga utpekandet.

Fallet är inte på något sätt unikt. I USA – där felaktiga domar ju kan innebära att oskyldiga personer mister livet – finns sedan 1992 en etablerad organisation, The Innocence Project, som arbetar med DNA-bevisning för att granska fall där det finns skäl att misstänka att fel person dömts. När jag nyligen besökte organisationens webbsida hade den i 237 fall lyckats att få uppenbarligen felaktiga domar upphävda. En högst rimlig gissning är att dessa felaktiga domar bara är toppen på ett isberg – det är ju långt ifrån säkert att det alls går att få fram teknisk bevisning som kan fria en felaktigt utpekad gärningsman.

Beskrev Lisbeth ett oskyldigt vittne, inte mördaren?

Men Christer Pettersson blev alltså friad genom den vanliga rättsprocessen, genom att Svea hovrätt upphävde tingsrättens dom – trots Lisbeth Palmes kategoriska utpekande.

Det framstår i efterhand som ett högst befogat beslut från hovrätten. Lisbeth Palme hade – till skillnad från exempelvis Jennifer Thompson-Cannino – inte alls försökt memorera utseendet på den man som hon såg på mordplatsen. Hon hade – enligt egen utsago – inte ens vid tillfället trott att det var mördaren hon såg. Hon hade bara sett en man som hon hoppades skulle hjälpa henne, vilket han inte gjorde. Och då hade hon fokuserat på att hitta hjälp på annat håll.

Utifrån hennes egen beskrivning av sin iakttagelse av mannen som hade stått stilla och betraktat henne på avstånd (hon har vid tiden för rättegången ändrat sin tidigare uppgift om 10-15 meter till 5-7 meter) finns det starka skäl att tro att det var vittnet Anders B hon sett – han stod nämligen väl synlig i Dekorimabutikens port, ganska nära gathörnet, ungefär sju meter från henne. Att det var Anders B hon observerat var en slutsats som både Hans Holmér och K G Svensson drog redan 1986. Och det var väl, kan man tillägga, nästan det enda de var överens om.

Anders B:s egen berättelse om sin upplevelse av händelseförloppet bekräftar deras slutsats. När jag intervjuade honom för min bok Mordgåtan Olof Palme återgav han hur han sett hur kvinnan som gått ner på knä vid den skjutne mannen titta upp och rikta blicken mot honom själv som om hon ville ha hjälp.

”Jag uppfattade det som om hon tittade mot mig”, sa Anders till mig. Men som han berättade: han var för chockad för att ta sig ut ur porten där han sökt skydd, hur gärna han än skulle vilja.

Lisbeths beskrivning av sin observation – en man som står stilla och ser på henne på avstånd – stämmer bra på Anders men inte på vad andra vittnen sagt om mördarens beteende. Att denne skulle ha stannat upp och stirrat på kanske sju meters håll innan han gav sig in i gränden finns det inga belägg för. Lisbeth ser inte något vapen i personens hand och hon påstår inte heller att hon sett samme man på nära håll alldeles innan, alltså i samband med skottlossningen. Slutligen: signalementet hon ger, framför allt i det första förhöret den 1 mars, leder tankarna till Anders.

Om den iakttagelse Lisbeth beskrivit handlar om Anders och inte om mördaren faller ju fullständigt hennes utpekande av Pettersson. Under rättegången försökte åklagarna hamra in att det bara funnits tre personer i Dekorimahörnan: Olof, Lisbeth och mördaren. Med det ville de uppnå att om rätten trodde att det var Pettersson hon sett så måste han ha varit gärningsmannen eftersom ingen annan person fanns på platsen.

Men hela det resonemanget var ju felaktigt från början. Anders B fanns också där – i en position som stämde bra in på det Lisbeth berättat.

Hur kom det sig då att Lisbeth under rättegången gav uttryck för att hon verkligen kände igen Christer Pettersson – att det inte bara handlade om likheter med en beskrivning hon visste att hon lämnat?

Det är inte så konstigt. Den 14 december fick hon se videosekvensen med Pettersson inte bara en utan två gånger, det framgår av åklagarnas PM. Och när hon återvände till riksåklagarens kontor den 26 januari fick hon se sekvensen en tredje gång. (Det var för övrigt samma datum som hon gjorde detta återbesök som promemorian från den 14 december skrevs ut. Skrevs den ut när åklagarna fattat att Lisbeth hade bestämt sig?)

Från och med den 26 januari hade hon alltså sett filmen med Pettersson tre gånger. Att hon sedan i rättssalen bestämt kunde förmedla att hon kände igen honom är inte att förvåna. Det gjorde hon förstås.

Och det är kanske inte heller förvånande att sönerna Palme sedan Lisbeth avlidit tappat all lust att försvara hennes utpekande. Lojalitet till en närstående person kan få människor att säga saker som de egentligen inte vill säga. När personen är borta försvinner ofta lojaliteten.

Åklagaren Almblad och förhandsinformationen

Och för att återgå till det vi tidigare snuddade vid. Problematiken med vad som hände den 14 december 1988 sträcker sig inte bara till att hon inte gjorde något egentligt utpekande då och att den formella proceduren kring visningen var högst diskutabel: ingen inspelning, ingen advokat, inget protokoll förrän sex veckor senare.

Vad som framstår som ännu värre är det som vi också varit inne på tidigare: att Lisbeth var förhandsinformerad om att det var en alkoholist som var misstänkt. Och värst av allt var att i alla fall en av informationskällorna om Petterson verkar ha varit den ena åklagaren, Jörgen Almblad. Och det inte bara en utan flera gånger.

Så här illa ser det ut: redan i oktober -88 tycks Jörgen Almblad ha berättat för Lisbeth och hennes äldste son Joakim om Pettersson. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet berättade nämligen Joakims bror Mårten om vad han hört om denna rapport som Almblad gett. Det hade framgått att spaningarna riktade in sig på tre eller fyra olika personer. En av dem hade Almblad beskrivit som ”bosatt i Sollentuna” och ”alkoholist”. Det handlade, som vi förstår, om Christer Pettersson.

Vid den här träffen var Almblad av allt att döma ensam åklagare. Och Solveig Riberdahl har för sin del beskrivit vad som rimligen var ett annat tillfälle. När hon kallades att vittna i Petterssonmålet i hovrätten berättade hon att hon faktiskt varit med någon gång under hösten när Lisbeth fått veta att åklagarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort” – återigen en anspelning på Christer Pettersson. Hennes uttalande i rätten klargjorde inte om Petterssons missbruk nämndes även denna gång, men möjligheten för att så var fallet får väl betecknas som påtaglig.

Och mycket pekar på att Almblad lämnade information om Pettersson även vid ett tredje tillfälle, den gången alldeles före videovisningen.

Våren 1994 sänds en reportageserie om Palmemordet i riksradions aktuella magasin Sveriges Allehanda. Reporter är radiojournalisten Hans-Göran Björk. Han har intervjuat Lisbeth och har fått hennes uttalanden godkända innan han läser upp dem i radiosändningen. Bland annat har han frågat henne om innebörden av hennes ord ”det ser man vem som är alkoholist”. Och nu säger Lisbeth att Almblad alldeles före visningen berättat för henne om Petterssons missbruksproblem. Hon understryker för Björk att det är detta hon haft i tankarna när hon fällt sitt yttrande.

Hon har inte minsta tvekan om att det var just Almblad som preparerade henne och inte heller om tidpunkten: ”Jag är säker på att det var han. Jag talade i och för sig också med Solveig Riberdahl om konfrontationen, men det var Jörgen Almblad som berättade för mig samma dag att det var en alkoholist.”

De två tidigare omnämnandena av Pettersson var illa nog. Och om vi utgår från att Lisbeth korrekt återgav vad som skedde precis före videouppspelningen är Almblads insats knappast något annat än en rättsskandal.

Att de starka tecknen på direkt styrning av Lisbeth inför videovisningen inte ingår i det allmänna medvetandet kan kanske närmast förklaras med en omständighet: rättsskandalerna kring Palmeutredningen är så många att de stundtals knuffat ut varann från utrymmet i media.

Anmärkningsvärt nog lyckas Axberger undvika att över huvud taget kommentera denna högst konkreta indiciekedja mot Almblad. Han skriver bara, som om den inte fanns, att Lisbeth ”uppenbarligen hade förkunskap” om att Pettersson var alkoholiserad och att hon kan ha fått det genom exempelvis kvällstidningarna. Han skriver: ”De bägge åklagarna har kategoriskt förnekat att det inför uppspelningen lämnats någon information av det slaget” och han tillägger att det är ”svårt att förstå varför någon av dem medvetet skulle ha äventyrat konfrontationen på det sättet”. (Sid 210)

Inte desto mindre, fast Axberger inte kommenterar det: både Joakim Palme och Solveig Riberdahl har alltså uppgett att det kom information från åklagarsidan om Pettersson under hösten, om än inte samma dag som visningen. Och Lisbeth själv har uppgett att Almblad talade med henne om Petterssons alkoholism direkt före visningen.

Självklart går det att säga att Lisbeth hade fel, att hon inbillat sig att hon fått den informationen av Almblad precis innan videon spelades upp. Men vad blir det då kvar av hennes tillförlitlighet när det gäller utpekandet av Pettersson?

Åtalet mot Pettersson stod och föll med Lisbeth

Så här långt i resonemanget är det dags att understryka något helt centralt i sammanhanget: det fanns inte någon bevisning av betydelse mot Pettersson utöver Lisbeths utpekande.

Det hade inte funnits något av vikt före konfrontationsvisningen.

Och det tillkom inte heller något av vikt efter visningen och under tiden fram till rättegången.

Vi kan tillägga: inte heller efter rättegången tillkom det egentligen något som stärkte misstankarna mot Pettersson.

Riksåklagaren försökte sig visserligen på en resningsansökan efter några år. Men Axberger skriver att RÅ måste ha väntat sig avslag med det material som lämnades in, starkare var det inte. Och han tillägger: ”Genom att använda resningsförfarandet till att lägga fram ett välordnat material med allt som pekade mot Christer Pettersson skulle opinionen övertygas om att även om det inte gick att komma vidare i domstol så var gärningsmannen funnen. Denne gick inte att rättsligt döma, men inte heller att faktiskt komma runt, och nedläggning skulle då framstå som ett naturligt och godtagbart slut på utredningen av statsministermordet”. (Sid 253)

Det hela för onekligen tankarna till Krister Peterssons presskonferens sommaren 2020. Och det är en av de uppfriskande sakerna med Axbergers bok att han tillåter sig sådana iakttagelser trots att de kan tyckas försvaga hans argumentering om det starka bevisläget mot Pettersson.

Axberger menar alltså att RÅ ställt in sig på att hitta ett sätt att avveckla utredningen efter den resningsansökan som troligen skulle avslås. Han återkommer till det lite senare i boken och skriver att det inte blev något av med den saken: inom polisen fanns det folk som ville fortsätta. Och så länge det fanns poliser som lät optimistiska ”var det svårt för politiker och andra beslutsfattare att vara annat än uppmuntrande”. (Sid 316)

Här förmedlar Axberger bilden av att Palmeutredningen till sist blev en sorts evighetsmaskin där optimistiska uttalanden från de ansvariga egentligen bara skulle dölja att utredningen trampade vatten.

Kanske ligger den en sanning i det. Men varför trampades det vatten i så fall?

Mantrat med den ensamme gärningsmannen

Den bild som Axberger frammanar är att mycket pekar på att Pettersson var gärningsmannen, men att det helt enkelt inte gick att få fram någon avgörande bevisning mot honom.

En annan tänkbar förklaring är förstås att utredarna efter rättegången kört fast i konceptet med en ensam gärningsman, att det blivit som ett mantra. De hade helt enkelt inskränkt letandet till Pettersson eller någon av hans personlighetstyp och helst någon som liknade honom till utseendet. Och hur mycket de än försökte kom de inte längre – kanske för att de var fel ute.

Det leder i sin tur till frågan om hur det hela började, alltså jakten på den ensamme gärningsmannen. Vi vet att det började med Pettersson – men hur det kom sig att spåret Pettersson över huvud taget etablerades i utredningen? Och etablerades med sådan kraft så att Lisbeth Palme blev ombedd att titta på en konfrontationsrad där han fanns uppställd trots avsaknaden av påtaglig bevisning mot honom?

Den frågan borde vara lätt att svara på utifrån det material som finns i Palmeutredningens arkiv, skulle man kunna tycka. Men så är det inte. Starten på spåret Pettersson är höljd i dunkel.

Den oklarheten var något som Axberger faktiskt var väl medveten om under sin tid som huvudsekreterare i Granskningskommissionen. I betänkandet heter det nämligen: ”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.” (Granskningskommissionen, sid 709)

Det är onekligen lite konstigt. Polisarbete ska dokumenteras så att insatserna ska framstå som motiverade, lagliga och begripliga när de blir granskade i efterhand.

Men den information som utredarna inte kunde serva kommissionen med fanns det andra som försökte få fram. Jag har skrivit en del om det i mina böcker och flera andra har också researchat frågan. Men inga av de insatserna fick så mycket uppmärksamhet som en reportageserie, Fallet Christer Pettersson, som gjordes av redaktionen för Uppdrag Granskning och visades i SvT i början av 2018.

Där gavs ett antal exempel på hur personer i Petterssons omgivning matats med uppgifter och lockats med pengar av utredarna. I ett fall kunde journalisterna visa att ett vittne under ett inspelat förhör fått tydliga hintar om att han kunde få del av de 50 miljoner kronor som satts upp som belöning för den som kunde bidra till att mordgåtan klarades upp. Saken hade kommit upp som hastigast redan under rättegången i Stockholms tingsrätt. Palmeåklagaren Anders Helin hade då i rättssalen förnekat att vittnet blivit lockat med pengar. Men inspelningen av förhöret som journalisterna långt senare fått tag i visade motsatsen. Anders Helin hade misslett domstolen.

Den sammantagna bilden av hur misstankarna mot Christer Pettersson byggdes upp ger alltså anledning till just den sortens oro som Axberger så föredömligt visar när han granskar andra delar av Palmeutredningen, som PKK-spåret eller Stig Engström. Polisen fiskade med vilka metoder som helst. Men här är det som om Axberger har en blind fläck. De brister han kan se i andra delar av materialet kan han inte upptäcka här, inte ens när andra redan gått före och pekat ut dem.

Ett ytterligare exempel på det är att han inte bryr sig om att ens nämna de två alibivittnen som presenterades av försvaret i rättegången mot Pettersson, Algot Å och Enar H.

Varken Algot eller Enar hade något att vinna på att vittna till Petterssons fördel, ingen hade lockat dem med några 50 miljoner. Det fanns, menar jag, ingenting som gjorde att deras berättelser kunde avföras som osanna eller orealistiska. Men Axberger nämner dem alltså inte ens.

Ett annat vittne som också kraftigt undergräver tesen att Pettersson skulle ha mördat Palme är förstås Lars J, den unge kartarkivarie som stod i gränden när mordet skedde och som såg en man komma springande för att sedan fortsätta trapporna upp mot Brunkebergsåsen. De allra flesta har dragit slutsatsen att det måste vara mördaren som Lars J sett. Och då blir det förstås en komplikation för dem som tror på Petterssonspåret att Lars förklarat att han mycket väl kände till Christer Petterssons utseende eftersom de bodde i samma förort – och att mannen som sprang förbi inte alls hade lett hans tankar till Pettersson.

Axberger spekulerar lite yvigt i en not (sid 453) om att Lars J egentligen kände igen Pettersson men inte vågade berätta – en förklaring som ter sig lite långsökt med tanke på att Lars i övrigt visade tecken på mod och handlingskraft. Inte nog med att han valde att förfölja mördaren, han tog också kontakt med polisen och berättade om vad han erfarit. Varför skulle han ha känt igen Pettersson, jagat honom och sedan låtit bli att tala om att det var honom han jagat?

Med andra ord: Axberger driver alltså sitt case mot Pettersson väldigt långt. Dock går han inte så långt som att direkt hävda att fallet är uppklarat och att missbrukaren från Sollentuna måste vara mördaren. I stället skriver han att det finns ett ”starkt men inte tillräckligt bevisstöd för att mördaren hette Christer Pettersson”. Och för att understryka sin tes med en kontrast tillägger han att det finns ”inget bevis alls för att han hetat Stig Engström”.(Sid 362)

Frågan är hur många Axberger övertygar med den retoriken. Mot bakgrund av den bräckliga bevisningen mot Pettersson är det lätt att slås av tanken att Axbergers argumentering är förvillande lik den sortens resonemang som Krister Petersson lade fram om Engström på sin pressträff. Alltså: den misstänkte är nog skyldig fast det inte går att bevisa.

Det är bara namnet på gärningsmannen som skiftar.

Axberger och Stig Engström

Och det för oss osökt över till hur Axberger tar sig an Engström, ett avsnitt i boken som av naturliga skäl fått mycket uppmärksamhet.

I många avseenden är det lysande skrivet. Hans skildring av hur Krister Peterssons poliser hotar och manipulerar Engströms före detta fru vibrerar av ett engagemang som övertygar.

Och mycket annat av det som står där är väl tänkt och väl uttryckt. Eftersom jag själv kritiserat spåret Engström väldigt utförligt här på bloggen ska jag inte vara mångordig här. Men jag vill ändå ta upp att Axberger i sin ambition att avfärda lösningen Stig Engström som gärningsman går ett snäpp för långt. Jag citerade nyss hans formulering om att det inte finns några bevis mot Engström. Men han nöjer sig inte med det utan återkommer till ämnet och skriver då: ”Det saknas bevis och det finns noga taget inte heller några indicier.” (Sid 363)

I en not utvecklar han sin tankegång. Han börjar med att säga att begreppet indicium inte är rättsligt definierat men att det finns en definition i Svenska Akademiens ordlista: omständighet som tyder på något utan att utgöra bevis. (Sid 457) Och inte ens det tycker alltså Axberger att det finns i fallet Engström.

För att förstå vad Axberger menar med indicium måste vi väl egentligen förstå vad han menar med bevis. Och det diskuterar han inte. Kanske är det förståeligt att han avstår, för en sådan diskussion kan föra rätt långt utan att något blir alldeles klart utrett.

Vad vi kan konstatera är i alla fall att ordet bevis kan användas på olika sätt i olika sammanhang. I matematiken är ett bevis något som avgör en diskussion, ett definitivt svar på en frågeställning. I rättsliga sammanhang är det faktiskt inte riktigt så: ett enskilt bevis som den ena parten för fram är snarare ett argument för en viss slutsats, men det behöver fortfarande inte räcka till, precis som Axberger ju själv har varit inne på. Ett indicium blir då något som framstår som svagare än ett bevis, och det Axberger menar i citatet ovan är väl att om det inte finns ens indicier så finns egentligen ingenting.

I fallet Stig Engström menar jag att avsaknaden av nästan allt som brukar ses som tyngre bevisning är uppenbar. Det finns inget bevisat motiv. Det finns inget mordvapen och ingen annan teknisk bevisning, till exempel fingeravtryck eller DNA. Det finns inget tillvägagångssätt som framstår som styrkt av vittnesuppgifter eller ens sannolikt. Och det finns inga vittnesutpekanden från brottsplatsen. Mot den bakgrunden menar jag, precis som Axberger, att Krister Petersson inte presenterade något som ens liknade en övertygande lösning.

Men visst finns det enskilda indicier. Vittnet Lars J:s uppfattning att mannen som flydde in i gränden hade en keps av något slag är ett indicium även om det motsägs av andra vittnesuppgifter. Vittnet Yvonne N:s uppgifter om en springande man med en väska som för tankarna till en handledsväska är ett annat.

Det är svagt, det räcker inte på långa vägar. Men caset mot Pettersson är också svagt. Och Axberger lyckas helt enkelt inte förklara varför han sätter så stor tilltro till bevisningen i det ena fallet och ingen alls tilltro i det andra.

I ingendera fallet finns någon teknisk bevisning, något vapen eller något motiv. Varken Pettersson eller Engström var kända för att gå omkring med skjutvapen. Ingen av dem var känd för Palmehat. Och förutom Lisbeth fanns det inte ett enda vittne på mordplatsen som pekade ut Pettersson.

Det hindrar inte att Krister Petersson går till minst lika stor överdrift som Axberger när han för sin del ska avfärda Christer Pettersson som gärningsman. Axberger citerar i sin bok ett uttalande från Petersson. Denne har till Expressen sagt att de enda personer han inte bedömde som intressanta som tänkbara gärningsmän var ”Christer Pettersson samt de människor som är födda efter den 28 februari 1986”. (Sid 329)

Det kan visserligen ha sitt värde – bland annat underhållningsvärde – att ta del av när anhängare av spåret Engström delar ut rallarsvingar mot spåret Pettersson. Och – som i fallet med Axbergers bok – tvärtom.

Båda sidor kan hitta en del sakargument. Och båda sidor kan hitta roliga formuleringar. Men för en utomstående som tar del av slagväxlingarna infinner sig tanken att man inte behöver ha rätt bara för att meningsmotståndaren har fel.

Axberger och Palmes sista dag i livet

I ett avseende är dock anhängarna av Engströmspåret och anhängarna av Petterssonspåret eniga. De menar att det var ett impulsmord utfört av en obalanserad ensam gärningsman.

Det var visserligen inte så åklagaren Peterssons inspiratör, journalisten Thomas Pettersson, inledde sitt teoribygge, då var tvärtom Engström en hitman för Stay Behind. Och bland dem som pekat ut Christer Pettersson har det funnits förespråkare för att han agerade som någons annans verktyg. Advokaten Pelle Svensson, nu avliden, drev ju länge tesen att Pettersson fått i uppdrag av bombmannen Lars Tingström att mörda Palme, kungen och justitieministern. Och Svensson konstruerade en hel liten grupp, ”de fyras gäng” som skulle ha varit delaktig i planerna på Palmemordet.

Men huvudspåret när det gällt både Pettersson och Engström har alltså varit att de agerat ensamma och mer eller mindre på impuls.

Krister Petersson var på pressträffen inte helt kategorisk på att Engström agerat ensam även om han hävdade att det var troligt, inte heller gjorde han några allvarliga försök att pressa in Engström i någon sorts gärningsmannaprofil. De argument som Petersson förde fram för att Engström inte hade medhjälpare var bland annat av de slaget att han visade sig för mycket i nyhetsmedia. Det kunde ha varit ”smart” att vid ett eller annat tillfälle bränna sitt utseende men när Engström fortsatte att dra på sig medias uppmärksamhet var det ingenting som låg ”i hans eller i medkonspiratörernas intresse, så det talar väl mera för att han agerat ensam i så fall”.

Axberger är i sin bok mer bestämd än så: han redogör med gillande för vad amerikanska profilerare sagt om att Palmes mördare framstod som en psykiskt avvikande ensamvarg. Och hypoteser om konspirationer intresserar honom i stort sett inte alls.

Hans inställning yttrar sig på flera sätt.

En central utgångspunkt är att han anser sig veta ett antal saker om Olof Palme och dennes sista dag i livet. Och där är en bärande tanke att det var en helt vanlig dag för Palme liksom att biobesöket var oplanerat. Det betyder i sin tur, menar Axberger, att ingen attentatsgrupp hade möjlighet att planlägga mordet i förväg.

Redan på en av bokens allra första sidor heter det: ”För statsministern hade det varit en normal arbetsdag. Det var fredag, på morgonen hade han spelat tennis. Livvakterna släppte sedan av honom i Rosenbad, den orangerosa byggnad invid Strömmen där statsministern har sin arbetsplats.” Så följer ett par meningar om rutinerna för livvakterna. Och så tillbaka till Palme igen: ”Han hade haft några möten inbokade men inget på stan, och för kvällen fanns inget bestämt. Han och livvakterna önskade varandra trevlig helg.” (Sid 11)

Här saknas en del, kan det tyckas.

Före lunch hade Palme ett möte med Iraks ambassadör Mohammed al-Sahaf, senare känd som ”Bagdad-Bob”. Irak var vid tiden för mordet fortfarande i krig med grannlandet Iran. Palme hade varit FN-medlare i kriget i början av 80-talet, dock utan att lyckas med sitt uppdrag. Iran-Irakkriget var en känslig sak för svensk del av särskilda orsaker. Under detta krig hade nämligen militär utrustning från svenska Bofors på hemliga vägar letat sig fram till både Irak och Iran. Sådant kan ha skavt för Palme som fredsmäklare.

Birgitta Dahl som var biträdande industriminister har berättat i en intervju om hans ovanliga upprördhet under den följande statsrådslunchen.

”Just den här fredagen var vi inte många i stan, en fem sex stycken. Olof kom inte förrän tjugo över ett. Han var upprörd som en osalig ande och travade fram och tillbaka. Jag såg på honom att han varit med om något riktigt svårt. På något sätt ville vi hjälpa och trösta honom, och jag sa nästan lite ömsint: ’Kan du inte ta dig ett järn och lite mat och sätta dig ner, så blir det bättre.’ Och det var ungefär vad som hände.”

Palme samlade ihop sig ”med en väldig kraftansträngning”, minns Birgitta Dahl. Och så var han som vanligt igen. (Intervjuuttalandet från Dahl finns på en CD-ROM, ”Vem mördade Olof Palme?” från TV 4 och Natur & Kultur, utgiven 1995.)

Samma eftermiddag lät sig Palme intervjuas och fotograferas av tidningen Statsanställd. Det var i samband med den fotograferingen som han avstod från att posera vid tjänsterummets fönster och fällde kommentaren om att ingen visste vad som fanns där ute.

Under dagen hade Palme också flera sammanträffanden med Ulf Dahlsten. Dahlsten har senare uppgivit att det var bestämt att han på Palmes uppdrag skulle resa till USA följande dag för att undersöka möjligheterna för att få till stånd ett officiellt besök från den svenske statsministern. Något sådant besök hade inte förekommit under den tid Palme varit regeringschef. Relationerna mellan Palme och USA hade varit spända av flera olika orsaker, tidvis mycket spända.

Det här var sådant som tycks kunna knytas direkt till vad Olof Palme ägnade sig åt sin sista dag i livet. Utöver det finns det andra laddade frågeställningar som var högst aktuella för honom vid den här tidpunkten.

En var hans eget engagemang i Bofors stora vapenexportorder till Indien, en affär som just höll på att göras upp vid tidpunkten för mordet – den indiska regeringen sa ja till affären den 14 mars, dagen före Palmes begravning. Senare har det visat sig att det fanns en stor mutskandal involverad i uppgörelsen. Och det har spekulerats om hur mycket Palme visste om dessa mutor, hur mycket han försökte avstyra dem och om det i så fall kunde ha hotat hela affärsuppgörelsen.

En annan frågeställning som bekymrade honom var den så kallade Harvardaffären där han anklagats för att ha kommit undan skatt för ett stipendium som sonen Joakim fått. Taxeringsnämnden hade beslutat att Palme skulle skatta, Palme hade överklagat – men överklagandet som låg inne hos länsrätten i Stockholm stals under själva morddagen. Stölden finns det inga belägg för att Palme fick kännedom om, men hans oro för att skattetvisten skulle skada hans rykte är omvittnad.

Det kan tyckas att efter mordet på Palme borde hans sista dagar och timmar i livet noga ha kartlagts. Men om någon sådan detaljerad kartläggning gjorts är den inte offentligt känd.

Granskningskommissionen (där Axberger var huvudsekreterare) skriver:

”Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även om vissa begränsade åtgärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart.”

Och Granskningskommissionen citerar också Juristkommissionens mycket kritiska påpekande:

”En systematisk utredning om Olof Palmes person borde satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.”

Den saken instämmer Granskningskommissionen i och tillägger att ”brister av detta slag inte kan botas av senare utredningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme.(Granskningskommissionen sid 81, 258f).

Det här borde, kan man tycka, vara en varningsklocka för Axberger om att det kan vara oklokt att dra för snabba slutsatser om vad Palme tänkte och gjorde denna sin sista dag i livet.

Den kommission som Axberger ingick i gav för övrigt också polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson i uppdrag att granska förhören med Lisbeth Palme. Jonsson konstaterade att det inte hållits några förhör med henne ”som på ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.” Inte heller kunde Jonsson finna något förhör med Lisbeth som ”verkligt ingående” ägnats åt hennes iakttagelser på mordplatsen.

Kommissionen menade att det Jonsson pekat på var ”en mycket allvarlig brist i utredningen”. (Granskningskommissionen, sid 259)

Mot bakgrund av allt det här är det lite svårt att se hur Axberger utan reservationer kan beskriva fredagen den 28 februari som en ”normal arbetsdag” för Palme.

Axberger och biobesöket

Lite längre fram i sin bok skriver Axberger att ”statsministerparets biobesök var oplanerat”. (Sid 25)

Det här påståendet har stor betydelse för hans slutsats om att mordet var en impulshandling från en ensam person. Men hur säkra kan vi vara på att det var helt oplanerat att Palme gav sig ut på stan denna kväll? Även om själva valet av film kan ha tillkommit sent kan det inte uteslutas att det fanns en planering från Palmes sida att söka sig till citykvarteren, kanske för att få till stånd ett brådskande sammanträffande med någon person.

Låt oss uppehålla oss vid några intressanta passager i Ulf Åsgårds och Jan Olssons rapport om gärningsmannaprofilen. De skriver om de svårigheter som kan finnas att få fram viktig information om prominenta personer som blivit mördade – omgivningen kan av missriktad omtanke om den döde låta bli att berätta väsentliga saker:

”Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.”

Åsgård/Olsson gör liknande kommentarer när det gäller tänkbara professionella motiv:

”Betydande politiker, statsmän, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, som är helt eller delvis dolda för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men om arten av sådana kontakter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet av att mordet klaras upp, särskilt om de med en viss grad av sannolikhet känner sig säkra på att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information.” (Gärningsmannaprofilen, sid 73).

Det här är, tycker jag, kloka ord från Åsgård och Olsson. De väger dessutom så mycket tyngre, kan man tycka, eftersom rapportförfattarna inte alls för fram de här tankarna för att ge stöd åt teorier om en mordkomplott eller ett mötesscenario. De har som bekant valt att i stället föra fram en annan typ av lösning, en psykiskt störd ensamagerande gärningsman som begått dådet på impuls.

Vad vi vet är alltså att Olof Palme begav sig ut på stan denna kväll. I övrigt finns det skäl att vara försiktig. Och det kanske finns skäl att minnas den spontana replik som Ingvar Carlssons hustru Ingrid fällde när hon fick beskedet om mordet, en replik som Axberger citerar:

”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” (Sid 302)

Axberger och europeiska politikermord

Det är värt att notera att i det avsnitt där Axberger skriver om att biobesöket var oplanerat lyckas han undgå att skriva någonting om de walkie-talkieobservationer som en rad vittnen gjort under mordkvällen, observationer som koncentrerar sig till två områden: Gamla Stan och kvarteren kring mordplatsen.

Dessa vittnesmål är högst tänkbara indikationer på att det kan ha funnits folk som visste att Palme skulle ut på stan denna kväll och vart han då skulle bege sig.

Axberger skriver vidare i sammanhanget att det var på en spontan ingivelse som statsministerparet korsade Sveavägen och att orsaken var att titta i ett butiksfönster. Även här vill jag påstå att vi inte kan vara säkra på den saken. Det bygger bara på Lisbeth Palmes utsagor och de bör, tror jag, ses i förhållande till de nyss citerade kommentarer som Åsgård/Olsson gjort.

Vi kan i vilket fall notera att en sjuksköterska på Sabbatsberg, Ingeborg S, i polisförhör uppgett att ”Lisbeth Palme grämde sig över de vägval hon och Olof Palme gjort efter bions slut”. Ingeborg S tillägger att Lisbeth nämnde att ”det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

Uppgiften i detta förhör är givetvis inget bevis för att det var på det sättet. Men den understryker att det är klokt att vara försiktig med slutsatser om anledningen till att Olof och Lisbeth promenerade hemåt och att det blev just den väg det blev.

Jag och andra har i olika sammanhang tagit upp de vittnesuppgifter som tycks peka på att paret Palme hade en samtalskontakt med gärningsmannen innan denne sköt. Det här är inte platsen att i en redan lång recension vara mångordig om det så kallade mötesscenariot. Låt mig bara notera att Axberger tar upp det i en not (sid 436) och avfärdar det som ”utanför det möjligas gräns”. Hans argument för den ståndpunkten tycks helt enkelt vara att Lisbeth Palme inte berättat om något sådant möte.

I boken för också Axberger en del allmänna resonemang om politikermord. Resonemangen fokuserar framför allt på att understryka att det är vanligt att de begås av ensamma psykiskt instabila personer.

Problemet är bara att hans kunskaper om ämnet förefaller vara rätt begränsade – och att han tycks tro att det är bara sådant han själv känner till som faktiskt inträffat. Om mord på politiker skriver han: ”Om man begränsar sig till demokratiskt styrda samhällen under efterkrigstiden är gärningstypen sällsynt i Europa. Det finns några exempel från 1970-talet som mordet på Hanns Martin Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien. Bägge var kidnappningar som avslutades med avrättningar sedan utpressningskrav tillbakavisats. I övrigt finns bara det svenska statsministermordet och mordet på utrikesministern 17 år senare.” (Sid 292f)

Vi konstaterar alltså att Axberger hävdar att det sedan andra världskriget bara förekommit två politikermord i västeuropeiska demokratier förutom morden på Palme och Anna Lindh.

Det är svårt att säga vad Axberger vill uppnå med sitt konstaterande. Det är i alla fall sakligt helt felaktigt, det går att hitta väldigt många i mord i den kategorin, såväl sådana som begåtts av ensamma gärningsmän som sådana som varit resultat av konspirationer.

Jag vill inte själv beteckna mig som en expert på ämnet men jag slogs direkt av tanken på några fall. Ett är mordet på den ledande belgiske socialdemokratiske politikern Andrée Cools 1991. Bakom dådet fanns en komplott med spår in i hans eget parti. Ett annat känt exempel är mordet på den nederländske politikern Pim Fortuyn 2002, gärningsmannen var en djurrättsaktivist. Ytterligare ett är Polens tidigare premiärminister Piotr Jaroszewicz som mördades 1992. Ett annat är mordet på den grekiske politikern Grigoris Lambrakis 1963 – det blev senare internationellt uppmärksammat genom Costa-Gavras berömda film Z. ANC-politikern Dulcie September blev mördad i Paris 1988. Och i samma stad mördades tio år tidigare den egyptiske exilpolitikern Henri Curiel.

Minnesmonument i Thessaloniki över den mördade grekiske politikern Grigoris Lambrakis. Wikimedia Commons.

Det här var sådana personer jag tänkte på direkt. När jag sedan sökte på nätet efter politiker från ett par olika länder som mördats efter andra världskriget hittade jag snabbt många fler.

När det gällde Italien fann jag utan svårighet Vittorio Bachelet, mördad 1980. Renata Fonte 1984, Lodovico Ligato 1989, Angelo Vassallo 2010 och Francesco Fortugno 2005.

Listan kan säkert göras längre. Och då har jag ändå inte letat efter morden på personer vars ställning är besläktade med politikers, åklagare och domare. Just i Italien har som bekant ett antal personer inom de yrkesgrupperna mördats under den period vi talar om.

Jag letade också efter mord på politiker i Storbritannien. Och där hittade jag: David Amess 2021, Anthony Berry 1984, Jo Cox 2016, Ian Gow 1990, Airey Neave 1979. Andrew Pennington 2000, Robert Bradford 1981, John Barnhill 1971, Edgar Graham 1983, Tommy Herron 1973, Martin McBirney 1974, George Seawright 1987, James och Norman Stronge 1981, John Turnley 1980 och Paddy Wilson 1973, Sedan är det en definitionsfråga om vi ska räkna in Richard Sharples som mördades på Bermuda 1973, det är geografiskt utanför Europa men tillhörande Storbritannien.

Det finns förstås också försök till mord i dessa nämnda länder under samma period, till exempel det uppmärksammade attentatet mot Bernardo Leighton och hans hustru i Rom 1975. Och så har det givetvis begåtts ett antal mord med politisk bakgrund i både Storbritannien och Italien där offren inte kan räknas som politiker eller något liknande.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare europeiska länder, men jag tror min poäng är klar. Axberger har inte kollat upp det han skriver om.

Och ska vi diskutera Palmemordet som ett exempel på kategorin politikermord och sedan försöka dra slutsatser är det ju viktigt att försöka orientera oss i forskningsfältet så att vi inte bara killgissar. Hur tokigt det kan bli annars illustreras av de synpunkter som Granskningskommissionen fick av experter med relation till amerikanska FBI och som, vad jag kan se, inte behöver vara så mycket värda. I vilken utsträckning det sedan beror på att killgissning förekommer även där respektive på att kommissionen matade sina intervjuobjekt med ofullständig och vinklad information är svårt att bedöma.

När kommissionens ledamöter diskuterade med FBI-folk fick de till exempel höra att fakta från mordplatsen entydigt pekade mot en ensam gärningsman. Dit hörde till exempel att Palmes hustru inte dödats. (Sid 236) Och en expert som tidigare arbetat för FBI, Robert Ressler, framförde att en professionell gärningsman borde ha skjutit mot huvudet. (Sid 430)

Tittar vi på ett dåd som definitivt borde räknas till kategorin professionella attentat, det nämnda mordförsöket på Bernardo Leighton i Rom, ser vi att saker och ting inte är så enkla. Det attentatet har stora likheter med Palmemordet. Det utfördes en kväll när Leighton och hans hustru var på väg till fots hem mot bostaden. En utsedd mördare väntade på dem, utrustad med en 9 mm Berettapistol.

Det hela var definitivt en del av en större mordkomplott. De praktiska organisatörerna var en agent för den chilenska militärregimen. Michael Townley, och den italienske fascisten Stefano Delle Chiaie. (Båda är för övrigt namn som också dykt upp i skriverierna kring Palmemordet.) Bakom dem fanns projektet Operation Condor, ett program för massmord på politiska motståndare som upprättats av Chilejuntan i samarbete med andra diktatoriska regimer i Latinamerika – och trådarna gick vidare från dem ända till Washington.

Leighton var ett givet mordoffer. Han var en kristdemokratisk chilensk politiker som efter kuppen 1973 blev en framstående motståndare till militärjuntan.

Men trots den i högsta grad professionella inramningen av attentatet gick det inte som det var planerat. Leighton träffades av ett skott i nacken, hustrun fick ett skott som träffade i bröstet. Men båda överlevde. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 265ff för ytterligare detaljer.)

Att en professionell gärningsman nödvändigtvis skulle välja att skjuta mot huvudet var en uppfattning som ledamöterna i Granskningskommissionen visste att det fanns kompetenta invändningar mot. Kommissionen hade redan under Marjasins tid som ordförande talat med en av rättsläkarna som deltog i obduktionen av Palme, Kari Ormstad. Hon var mycket bestämd: ett skott mitt emellan skulderbladen var ett avgjort säkrare sätt att döda en människa än en skott mot huvudet. Hennes bedömning kom dock inte med i kommissionens betänkande. (En redogörelse för Ormstads slutsatser återfinns i Konspiration Olof Palme, sid 91.)

Axberger, walkie-talkieobservationerna och Stay Behind

Nu fanns det, som vi vet, tecken på en mordkonspiration som inte kan viftas undan utan vidare – framför allt de många vittnesmålen om män med walkie-talkies. Under den tid som utredarna var helt fokuserade på en ensam gärningsman, alltså från 1988 och många år framåt, var fientligheten mot dessa uppgifter påtaglig från spaningsledares och åklagares sida. Som Hans Ölvebro sa till mig 1991: ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.” (Konspiration Olof Palme, sid 201.)

Senare utredare har omvärderat dessa walkie-talkievittnesmål och tagit dem på betydligt större allvar. Men Axberger väljer, utan särskilt utförlig argumentering, att ansluta sig till Ölvebros inställning. Den som läser kommissionens betänkande tycker sig skönja spår av den attityden även där, men det hela blir mycket mer ohämmat i Axbergers bok. När han ska kommentera att walkie-talkieobservationerna på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet lyftes fram av spaningsledaren Dag Andersson som betydelsefulla uppgifter att gå vidare på avfärdar han det med:

”För den som följt med under åren föranledde det inget pulspåslag /…/ Walkie-talkietipsen är en kökkenmödding ur vilken något meningsfullt aldrig kunnat utvinnas.” (Sid 319)

Samma ointresse visar Axberger inför uppgifter om att den hemliga paramilitära strukturen Stay Behind skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Han går till och med så långt att han markerar att han faktiskt inte vet säkert om det funnits ett svenskt Stay Behindnätverk. Så här skriver han:

”Stay Behind syftar på nätverk skapade för att förbereda motståndsverksamhet i krig, i samverkan med militär och säkerhetstjänst. Verksamhet av det här slaget har säkerligen bedrivits också i Sverige, om inte annat så som en del i krigsmaktens mobiliseringsorganisation där även civila inbegrips. Det har skrivits och spekulerats en del om detta, särskilt kring eventuella kopplingar till Natos motsvarande verksamhet.” (Sid 447)

Det vill säga: Axberger säger sig inte veta något bestämt om existensen av det svenska Stay Behindnätverket, även om han rent allmänt förutsätter att någon sorts förberedelser för motståndsverksamhet inför en eventuell ockupation säkert har förekommit. Och vad gäller detta hypotetiska nätverks eventuella kopplingar till Nato har det enligt Axberger bara spekulerats.

Förvisso är det sant att svenska myndigheter, till skillnad från myndigheter i flera andra länder, har visat sig fullständigt kallsinniga inför att ens i efterhand redovisa vad Stay Behind gjorde i Sverige eller att över huvud taget medge strukturens existens.

Men den som anstränger sig det minsta har inga svårigheter att ta del av åtminstone en allmänt hållen historik över vad som faktiskt har försiggått. En av dem som forskat kring frågan är journalisten Mikael Holmström som rätt utförligt tog upp det svenska Stay Behindnätverket i sin bok Den dolda alliansen, utgiven 2011. Resultatet av hans efterforskningar i den frågan <a href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.svd.se/a/e13fee18-2f7f-39a7-b870-b3dcb1708844/direktorens-dubbelliv</p&gt; redovisades också i Svenska Dagbladet. Där hette det bland annat:

”Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. ”

Det Holmström skriver är inte kontroversiellt. Det verkligt kontroversiella gäller de frågor som Axbergers tidigare kollega i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius, reste i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter 2013. Där tog hon upp vad hon kallade ”den onämnbara frågan” om Stay Behindarmén var ”involverad i mordet på Olof Palme.”

Jag har tagit upp indikationer på samma sak i min bok Konspiration Olof Palme. Men Axberger är långt ifrån den position där han över huvud taget kan debattera med Ahlenius eller med mig om ”den onämnbara frågan” – han vill ju för egen del inte ens medge kännedom om en svensk Stay Behindstruktur med kopplingar till Nato.

Inte desto mindre kommer han som hastigast in på saken i samband med sin genomgång av utredningen av Stig Engström. Han skriver om att först Thomas Pettersson och sedan också Palmeutredarna ägnade sig åt att försöka hitta kopplingar mellan Stig Engström och Stay Behind. Och vad gäller polisens försök skriver han bara: ”Den lilla Peterssongruppen hade varken resurser eller kompetens att utreda detta och kom heller ingen vart.” (Sid 332)

Det är en lite märklig kommentar. Den antyder att Stay Behinds eventuella kopplingar till Palmemordet helt enkelt var ett ämne som var för svårt att utreda för några vanliga poliser.

Så kan det förvisso ha varit, och det är i så fall bekymmersamt. Men hur kan Axberger bedöma det, han som inte ens säger sig veta om Stay Behind existerat i Sverige?

Vad han inte kommenterar är hur det kommer sig att utredarna med sina små resurser över huvud taget kom att intressera sig för Stay Behind. Det var knappast en inriktning på utredningen som var väntad.

Vi vet var de hamnade. De hittade inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind och valde att fokusera på Engström. Där hade de i alla fall en person som bevisligen befunnit sig på Sveavägen och där det fanns en del oklarheter kring vad han egentligen hade sysslat med.

Men om det nu var som Axberger med både emfas och elegans hävdar – att utpekandet av Engström var orimligt – kan det då uteslutas att Palmegruppen faktiskt rörde vid något med mer substans när de nosade på de hemliga paramilitära strukturerna, trots att de inte kom vidare?

För sent att utreda mordet?

Tar vi till oss Axbergers infallsvinkel får vi knappast svar på de frågorna. Han är från sin utgångspunkt lika bestämd som Krister Petersson på att det är för sent att ytterligare utreda mordet.

Så här skriver Axberger om de tankegångar som han och andra i kommissionen hade mot slutet av dess arbete:

”När vi 1999 skrev att det var dags att dra ner och anpassa organisation och utredande föresvävade oss inte annat än att 2011 skulle förundersökningen definitivt blåsas av.” (Sid 316)

Då skulle mordet preskriberas. Och ingenting i Axbergers bok pekar på att han skulle ha sett något problem med en sådan preskription.

När Granskningskommissionen lade fram sitt betänkande föreslog den inte att utredningen skulle läggas ner direkt. Tvärtom ansåg den att det fortfarande fanns saker att göra när det handlade om den frikände Christer Pettersson. Så här skrev kommissionen:

”Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.” (Granskningskommissionen sid 842)

En rimlig läsning av dessa meningar är alltså att det är bra om utredningen fortsätter att leta bevisning mot den frikände Christer Pettersson.

Men 2011, när utredningen skulle ha lagts ner om inte lagen om preskription ändrats, var Pettersson död sedan ett antal år. Och den inställning från Axberger som tonar fram i hans nya bok är att det inte är meningsfullt att leta nya bevis längre.

Och det betyder väl i sin tur att om utredningen lagts ner 2011, och om någon med Axbergers syn på saken hade fått formulera någon sorts avslutningsord, så hade det troligen blivit några fraser med innebörden att det inte gick att ”komma runt” Christer Pettersson.

Ett sådant omdöme hade väl blivit just det som Axberger tar så starkt avstånd ifrån när han skriver om Krister Peterssons insatser, ”en postum dom över en avliden människa”.

Och det är kanske här som det allra tydligast framkommer: Axbergers bok om Palmeutredningen må vara initierad och ofta begåvat skriven. Men den är – som det mesta annat som skrivits i ämnet – till sist en sorts partsinlaga. I det här fallet ett tillspetsat försvar för tankegångarna som kom att dominera i den kommission som avslutade sitt arbete 1999.

Läst med den saken i minnet är den fortfarande värdefull – faktaspäckad, ofta intellektuellt utmanande och med åtskilliga viktiga iakttagelser av de uppseendeväckande bristerna i vad som sannolikt är världens största mordutredning.

”Farlig” och ”skadlig”? Jag svarar mina kritiker i podden Palmemordet

Två debattörer – båda hängivna anhängare av hypotesen om att Stig Engström mördat Palme – har i podden Palmemordet anklagat sina meningsmotståndare för att vara ”farliga” och ”skadliga” och bedriva en journalistik som inte samhället behöver. I dag svarar jag i podden på den kritik som riktas särskilt mot mig.

PODDEN PALMEMORDET har blivit något av en institution bland alla dem som intresserar sig för det fortfarande ouppklarade dådet mot Sveriges statsminister för mer än 36 år sedan. Vid det här laget har podden kommit upp i mer än 320 avsnitt.

För några veckor sedan, den 16 februari, sändes ett avsnitt där två debattörer, Andreas Carlsson och Per Wallander, inledde något som presenterades som ”en slags granskning av dem vi kallar journalistiska granskare eller mediamakthavare” som ägnade sig åt Palmemordet. En vecka senare fortsatte de på samma tema i en andra omgång. Den som följt kommentarsfältet här på bloggen hittade dagen efter publiceringen av det första avsnittet en länk dit. Det var jag själv som la in länken redan innan jag hunnit lyssna på vad som sades, jag ville att bloggens läsare skulle kunna informera sig så fort som möjligt.

I detta första avsnitt var det TV-journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag som var föremål för Andreas och Pers intresse. I den andra sändningen handlade det om författaren Jan Stocklassa, kriminologen Leif GW Persson och författaren Lena Andersson – samt en del ytterligare om Lars Borgnäs och mig mot slutet av programmet.

Per Wallander är välbekant för den som följer denna blogg. Han är en engagerad förespråkare för teorin att det var grafikern Stig Engström som mördade Olof Palme. Och det framgår i andra avsnittet att hans samarbetspartner Andreas Carlsson är av samma uppfattning. Det är väl därför inte så överraskande att de avstår från att granska Thomas Pettersson som landat i samma slutsatser som de själva.

Så långt är det inga större problem.

Vad som är mer anmärkningsvärt är kanske att AC/PW direkt anslog tonen i sin genomgång genom att hävda att alla de meningsmotståndare som granskades var ”konspirationsteoretiker”. Och vad de menade med det förklarade de ganska utförligt: det handlar om personer som delar upp världen i onda och goda, ständigt ser illasinnade hemliga krafter bakom det som sker och rent allmänt tror att ingenting händer av en slump, allt ingår i hemliga krafters spel.

Under lyssningen blev jag lite häpen, jag kände helt enkelt inte igen mig själv i den beskrivningen. Och för den delen absolut inte heller de andra som ju karakteriserades på samma sätt.

I slutet på den andra sändningen sägs det speciellt om mig och Lars Borgnäs att vi är ”farliga” och ”skadliga” därför att vi genom vår journalistik ”sår tvivel” om vad som är sant och riktigt. Och tvivel, markerar AC/BW, är något som ”samhället” inte behöver.

Det här var ju en kritik som sträckte sig avsevärt längre än den debatt om Palmeutredningen som brukar föras här på bloggen där sakargument bryts mot varandra om till exempel värdet av de ena eller andra vittnesuppgiften. Här handlar det om en långtgående och – får man väl säga – mycket negativ karakterisering av mig och andra som i åratal professionellt researchat Palmeutredningen. Och till det kommer alltså en varning om att vi på något sätt kan hota medborgarnas sunda tilltro till den ena eller andra myndigheten.

Det där kunde jag inte låta stå obesvarat. Och i senaste avsnittet av podden Palmemordet, publicerat i dag, svarar jag specifikt på de anklagelser som riktats mot mig. I slutet av avsnittet berättar programledaren Tobias Henricsson dessutom att det inom kort kommer ett avsnitt där även Lars Borgnäs svarar på kritiken.

Men de två sändningarna med AC/PW samt sändningen med mig går alltså redan att lyssna på – för att sedan bilda sig en egen uppfattning.

Den som vill kommentera vad som sägs i sändningarna är välkommen att göra det här på bloggen.

Sydafrikaspåret: högintressant agent försvann – officiellt är han begravd i Stockholm

Henry B var en agent för den sydafrikanska apartheidregimen som sammankopplats med mordet på Olof Palme. Han uppträdde under många namn – och han hade personliga kopplingar till Sverige som han besökte flera gånger – kanske också den 28 februari. Den här bilden togs när han var häktad i Moçambique 1997. Nu heter det att Henry B är död. Och hans aska finns registrerad som begravd på en kyrkogård i Stockholmsområdet.

Sydafrikaspåret är fortfarande ett uppslag i den nedlagda Palmeutredningen som måste betraktas som meningsfullt att undersöka vidare för den som inte är övertygad om den officiella lösningen, att grafikern Stig Engström av okända skäl sköt ihjäl statsministern.

På pressträffen som avslutade utredningen sa spaningsledaren Hans Melander att han fortfarande tyckte att Sydafrika var ”ett ganska intressant uppslag” med ”en ganska konkret motivbild” och att det kommit in ”intressanta synpunkter” från personer som kontaktat utredningen men att utredarna inte lyckats få fram ”någonting specifikt” som gick att gå vidare med.

Journalisten Anders Hasselbohm har i många år ägnat sig åt Sydafrikaspåret. ”Jag kan inte säga att det är det som leder till sanningen om mordet på Olof Palme, men frågorna kvarstår”, säger han till mig, ”frågor som det borde gå att jobba vidare med om utredningen återupptogs”. Den här gången skriver han för bloggen om en agent för apartheidregimen som hade svensk anknytning och om den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs arbete med att kartlägga denne. /GW


Av Anders Hasselbohm

HENRY B, TOPPAGENT INOM den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under apartheid är död. I vart fall finns sedan 2017 vad som påstås vara hans aska gravsatt på en kyrkogård i södra Stockholm.

Ända sedan 1997 har Henry B varit högintressant som möjligen inblandad i mordet på Olof Palme.

”Men när jag skulle åka till Maputo i Moçambique där han satt häktad för spioneri för fortsatta förhör så släpptes han plötsligt fri”, säger den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg till mig. ”Det måste ha skett efter ingripande av någon mycket högt uppsatt person. Därefter gick B upp i rök. ”

Som journalist har jag länge intresserat mig för Henry B som en del av Sydafrikaspåret. Redan 2019 fann jag en officiell uppgift om att han gravsatts i Sverige, men av skäl jag inte kan uppge har jag valt att inte publicera detta förrän nu.

Henry B ska ha avlidit under hösten 2016. Jag har talat med hans svenska släkting som ombesörjde gravsättningen vilken skedde 2017.

Allt denna släkting vill säga är:

”En vän till B flög upp till Sverige från Sydafrika med hans aska och vände sig till mig.”

Är det riktigt att du ombesörjde så att askan gravsattes och invid en sten vilken endast bär ditt efternamn?

”Ja, det är min familjegrav.”

Den graven har jag besökt efter att hos pastorsexpeditionen ha frågat var Henry B:s aska finns gravsatt.

Det var den nyss citerade svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg som först fick ögonen på Henry B då han under slutet av 1990-talet arbetade som utredare på den så kallade Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission, TRC, i Sydafrika.

En person kontaktade 1997 Kjellberg och berättade att en sydafrikan fängslats för spioneri i Maputo i Moçambique och att denne kunde vara Olof Palmes mördare. Bland den häktades tillhörigheter hade landets polis bland annat funnit ett ljudband med en inspelning av ett program på svenska om mordet på Olof Palme. Det hade sänts av Radio Sweden.

Jan-Åke Kjellberg flög då omedelbart till Maputo och fick där tillsammans med den lokala underrättelsetjänsten delta i förhöret av B i häktet.

I Moçambique hade den häktade mannen levt och verkat under namnet Nigel Barnett, men det framkom snabbt efter gripandet att den gripne var Henry B, som var agent inom den sydafrikanska underrättelsetjänsten.

Henry B blev den enskilde person som Jan-Åke Kjellberg kom att utreda allra mest intensivt under sin tid på TRC. Och han har fortsatt att ägna ärendet stor uppmärksamhet under alla år som gått sedan 1997.

”Jag anser fortfarande att Henry B:s eventuella inblandning i mordet på Olof Palme inte är fullständigt utredd”, säger Jan-Åke Kjellberg.

I Sydafrika förhindrades Kjellberg också på flera sätt att bedriva utredningen såsom han önskade. Det handlade framför allt om det som nämnts ovan, att Henry B plötsligt och helt oförklarligt släpptes från häktet i Maputo sedan Kjellberg förhört honom flera gånger. Men redan innan dess hade det krånglat.

”Vid ett tillfälle när jag redan befann mig på flygplatsen för att resa till Maputo för att förhöra B igen ringde den högste chefen för utredningsenheten på TRC till mig och sa att jag inte fick åka”, säger Jan-Åke Kjellberg. Efter ingripande från andra på TRC kunde Kjellberg dock resa.

Vid ett annat tillfälle framfördes det till Kjellberg från någon inom TRC som uppenbarligen önskade att den svenske polismannen inte skulle vara så nitisk att den svenska ambassaden hade uttryckt att han inte borde arbeta med Henry B eller internationella saker. Kjellberg ringde då ambassaden där man förnekade att man sagt något sådant.

”Det var hela tiden frustrerande att intresset för att finna sanningar var så svagt”, säger Jan-Åke Kjellberg. ”Men det är inte förvånande, för nu har det ju nyligen avslöjats att ANC och nationalistpartiet under hela TRC-processen kom överens om att i vissa ärenden i n t e söka sanningen utan att man i stället skulle dölja den.”

Det var alltså uppenbart att Henry B var en het potatis som varken fick genera förhållandet mellan Sydafrika och Moçambique, eller ännu värre att han vid förhör skulle börja avslöja känsliga uppgifter.

Jan-Åke Kjellberg känner sig idag inte ens säker på att det är en urna med aska efter just Henry B som har gravsatts i södra Stockholm.

Varför tvivlar du?

”Jag bedömer det som 50/50”, säger han. ”När jag 2016 fick reda på att han hade avlidit så bad jag en av mina kontakter att försöka få se dödsattesten. På den angavs ingen dödsorsak, vilket det borde ha gjort. Dessutom tyckte människor som kände Henry B att det var märkligt att han skulle ha avlidit. Han hade varit frisk och stark.”

Om hans död nu har iscensatts, varför tror du att det skedde?

”Ett skäl kan ha varit att jag som hade arbetat så intensivt med honom tidigare hade börjat ställa frågor om honom igen 2016. Jag hade då fått reda på att han fanns utanför Kapstaden och arbetade med säkerhet för ett så kallat gated community. ” (Se fotnot 1.)

”Han och hans före detta chefer inom underrättelsetjänsten kan ha tyckt att det var dags att han så att säga försvann för alltid så att mitt intresse för honom också försvann.”

Du tror alltså att Henry B fortfarande kan finnas vid liv någonstans?

”Ja, så kan det fungera inom de hemliga tjänsterna.”

Jan-Åke Kjellberg säger också:

”Jag är förresten inte ens helt säker på att den jag träffade och förhörde i Maputo var Henry B. Hans bror sa till exempel till mig att han inte kände igen Henry på de foton jag visade honom”.

I en underrättelsetjänsts avancerade trick för att för evigt försöka dölja en av dess agenter ingår att låta en agent ”avlida”. Varför då inte också låta jordfästa Henry B i just Sverige varifrån misstankar riktats emot honom för inblandning i mordet på Olof Palme – och där han dessutom har släktingar?

Henry B föddes 1949 i Queenstown i Sydafrika som Leon van der Westhuizen. Några månader gammal adopterades han av brittiskfödde Jeffrey B och dennes svenskfödda hustru Aina E. Efter adoptionen registrerades pojken som Henry B. Paret hade sedan tidigare en son född 1947 vars tvillingbror tidigt hade dött.

Henry B:s bana som vuxen började i dåvarande Rhodesia, numera Zimbabwe. Där engagerades han av säkerhetspolisen. Han utbildades och fick praktisk erfarenhet i gerillabekämpning.

Den välkände sydafrikanske journalisten, författaren och anti-apartheidaktivisten Terry Bell skriver om Henry B i boken ”Unfinished Business – South Africa, Apartheid and Truth” (Verso 2003, Terry Bell med Dumisa Buhle Ntsebeza):

”Han skaffade fram information både på vanligt och på grymt sätt; han tjuvlyssnade, förhörde källor, skrev rapporter och dödade.”

”Det var en tid av hemliga raider över gränsen, av ibland fruktansvärd blodsspillan och ofta masslakt; en tid då de sociala missanpasslingar som skar av, torkade och bar öronen från de dödade som halsband bara sågs som hårda män.”

”I den miljön blomstrade [Henry B], befordrades och fick utmärkelser”, skriver Terry Bell.

I oktober 1979 belönades B för tapperhet efter att ha ”deltagit i anti-terror-operationer”.

I förhör utförda av Jan-Åke Kjellberg hävdade dock Henry B att han aldrig någonsin sysslat med något annat än att samla information.

Att i detalj kartlägga en agent i apartheidregimens militära underrättelsetjänst är omöjligt eftersom tjänsten varken för TRC eller senare har delat med sig av information om sin verksamhet eller släppit ifrån sig sina dokument.

Klart står dock att Henry B medan rasistregimen i Rhodesia/Zimbabwe höll på att rasa samman kom att knytas till en enhet bestående av säkerhetspolisen BOSS och den sydafrikanska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Vid den tiden blev översten At Nel, hög chef inom Directorate of Covert Collection, DCC, också B:s operativa handledare.

Medan tusentals sydafrikaner som på olika vis stridit för den rhodesiska rasistregimen runt 1980 började dra sig hemåt till Sydafrika inför de kommande fria valen i Rhodesia var Henry B som Terry Bell beskriver honom ”en tränad spion och killer, en gåva till apartheid-Sydafrika.”

Henry B stod nu med Sydafrika som bas till At Nels förfogande att utföra uppdrag i både Afrika, Europa och världen i övrigt.

Vad han gjorde är i stor utsträckning okänt. Klarlagt är ändå att han introducerades till shipping i Durban och vid en marinbas utanför Kapstaden och att han sedan begav sig utomlands, bland annat till Hongkong och Kobe i Japan och Bangkok.

En period bytte Henry B officiellt namn till Nico Esslin vilket offentliggjordes på vederbörligt vis i sydafrikanska Gazette den 2 oktober 1982. Varför han tog det namnet är ännu oklart.

Därefter försåg At Nel honom med en ny, dock inte officiell, identitet: Nigel Barnett.

Som Nigel Barnett blev B chef för Lesotho Mountain Carriers, LMC, ett täckföretag för underrättelsetjänsten med bland annat kontor i Maputo. LMC var dotterbolag till ett annat täckföretag ägt av ett annat bolag, DCC:s huvudtäckbolag Pan African Investment Corporation, PAIC. PAIC var i sin tur agent för Gold Star Shipping Line som var ett täckföretag för Israels hemliga tjänster.

Terry Bell skriver:

[”B]/Esslin/Barnett förbereddes uppenbarligen för ett viktigt uppdrag i samarbete med israeliska underrättelsetjänster.”

Nu var Henry B som hetat Esslin i några månader redo för att som Nigel Barnett våren 1984 kliva in i rollen som ”shipping agent” för Gold Star i Maputo i Moçambique.

I förhör 1997 ljuger Henry B för Jan-Åke Kjellberg om att han aldrig någonsin fått någon utbildning som agent. Dock genomgick han, enligt Terry Bell, i vart fall just en sådan utbildning under åtta veckor i Pretoria 1984 strax innan han permanent slog sig ned i Maputo för att där som Barnett påbörja sitt uppdrag.

Dessutom, några år efter att Kjellberg avslutat sitt uppdrag för TRC, fick han från den militära säkerhetstjänsten beskedet att Barnett/[Henry B] funnits inom den sydafrikanska militära underrättelsetjänsten, men där under täcknamnet H W Otto.

Kjellberg fann vid tiden då Henry B ännu satt i häkte i Maputo att han hade ett bankfack i Durban i Sydafrika. Han var också med då facket öppnades. Högst upp låg en Smith & Wesson-revolver kaliber 357 Magnum, precis en sådan som Olof Palme anses ha blivit skjuten med.

Där fanns också 28 ammunitionspatroner för den typen av revolver, samt även annan ammunition, 50 stycken .38 Special CCI Lawman, samt bland annat ett moçambiqiskt pass utan namn, ett fotoalbum, några kuvert med fotonegativ och ett kuvert innehållande fotonegativ på vilket det stod skrivet ”Simbass??? Stockholm”.

Magnum-revolvern provsköts i Sydafrika.

Var du med vid provskjutningen?

”Det vill jag av speciella skäl inte svara på”, säger Jan-Åke Kjellberg.

Men Kjellberg fick i vart fall efter provskjutningen tio kulor som påstods vara från provskjutningen av den funna Magnum-revolvern och dessa sände han till Palmeutredarna i Stockholm.

”Men om de kulorna var från ammunitionen i bankfacket och om de hade avlossats med revolvern ur bankfacket vet jag inte”, säger Kjellberg. ”Jag vet inte ens om det är kulorna som jag sände till Stockholm är de som utredarna i Stockholm tog emot. Paketet hade nämligen öppnats någonstans.”

Henry B har besökt Sverige flera gånger, bland annat när han som ung 1956 tillsammans med sin familj hälsade på mammans svenska släktingar i Skellefteå. Men han reste också till Sverige flera gånger på 1980-talet. Vid ett av dessa tillfällen uppgav han att han återigen besökt släkten i Skellefteå vilket vid polisens kontroll med dessa visade sig stämma.

Han sa sig alla gånger ha rest med sitt sydafrikanska pass med namnet Henry B till Sverige eftersom hans släktingar ju kände honom under det namnet. Ett hotellkvitto visar att han vid en av sina resor hade bott på hotell Anno 1647 vid Slussen i Stockholm. Vid något tillfälle besökte han bland annat Skansen.

En sak Henry B uppgav förbryllade dock utredarna. Vid ett av hans Sverigebesök hade det varit kallt och snö enligt vad han sade. Vid kontroll visade det sig att det aldrig varit kallt och snö vid något av de tillfällen han uppgivit att han varit i Sverige. Frågan uppkom därför om B möjligen kunde ha befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme i februari 1986.

Då Henry B satt häktad för spioneri i Moçambique 1997 genomgick han en lögndetektortest. Han fallerade på frågorna om han visste vem eller vilka som varit inblandade i mordet på Olof Palme. (Se fotnot 2).

Sedan Jan-Åke Kjellberg deltagit i öppnandet av B:s bankfack önskade han återvända till Maputo för ännu ett förhör med B. Kjellberg hörde därför som vanligt av sig dit och begärde tillstånd för att få komma.

”Visst, det går bra”, fick han till svar. ”Men B finns inte längre kvar! Han har släppts!”

Jan-Åke Kjellberg säger:

”Detta var alldeles oerhört! Han var ju gripen för spioneri, ett mycket allvarligt brott. Någon mycket högt uppsatt måste ha agerat för att få honom fri så att han skulle undgås ifrån att utsättas för fler förhör.”

En annan av B:s handledare inom de hemliga tjänsterna än At Nel, han hade flera, som Kjellberg träffade sommaren 1997 berättade att han 1985 såg att Henry B hade ett svenskt pass. Denne handledare fick se de två första sidorna av passet och att det stod Sverige, men när han frågade B varför han hade ett svenskt pass fick han inget svar.

Handledaren sa att det var mycket vanligt att operatörer inom DCC hade falska pass och att han själv åtminstone kände till två tillfällen då B rest utomlands på falska pass. Craig Williamson var enligt handledaren djupt inblandad i att förse agenter med falska pass.

Vid förhör med Jan-Åke Kjellberg förnekade dock Henry B att han någonsin haft något svenskt pass.

Jan-Åke Kjellberg säger att Henry B också mycket bestämt förnekade att han kände Anthony White, en sydafrikan i samma bransch som B själv. White stod nära Craig Williamson och har i likhet med Williamson av flera utpekats som inblandad i mordet på Olof Palme.

En man som förhördes i Maputo uppgav dock att han visste att Henry B kände Anthony White. Bland Henry B:s tillhörigheter återfanns dessutom ett litet papper där han hade skrivit ”Anthony White”.

FOTNOT 1: Ett gated community kan beskrivas som ett bostadsområde för höginkomsttagare som skyddas av betalda väktare.

FOTNOT 2: Granskningskommissionen, den tredje svenska statliga kommissionen som granskade Palmeutredningen, skriver så här preciserat om Henry B och lögndetektortestet: ”N hade polygrafundersökts i mitten av april 1997 i Maputo. Av protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om han deltagit i mordet på Olof Palme respektive om han misstänkte någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var definitivt säker på att mordet var en sydafrikansk operation och att han hade sina misstankar om vem som var inblandad.”

Nu tillgängligt: förhöret med Stig Engström med hög ljudkvalitet

Nyligen presenterade Samhällsmagasinet Avsnitt en inspelning av förhöret med Stig Engström från den 25 april. Inspelningen var lyssningsbar men inte med bästa ljudkvalitet. Nu har Avsnitt fått tillgång till en bättre version i formatet WAV, stora filer men bättre ljud. Kan laddas ner från webbplatsen.

FÖR KNAPPT TVÅ veckor sedan kunde Samhällsmagasinet Avsnitt publicera något så ovanligt som en komplett inspelning av ett polisförhör från Palmeutredningen. Och ett viktigt förhör dessutom: förhöret med Stig Engström från den 25 april 1986 där han utförligt berättade om de dramatiska minuterna under mordkvällen. För var och en som är intresserad av att bedöma rimligheten i utpekandet av honom som gärningsman är förhöret av stort intresse.

En brist var dock den tekniska kvalitén. En utsänd medarbetare från Avsnitt hade fått sitta med egen inspelningsapparatur i polishuset medan förhöret spelades upp. Avsnitt presenterade sedan en mp3-version av förhöret och erbjöd nedladdning från webbplatsen.

Nu har Avsnitt fått tillgång till polisens egen elektroniska överföring i WAV-format av inspelningen från det kassettband som förhöret ursprungligen gjordes på. Det är i praktiken så nära originalinspelningen det går att komma. För var och en som vill ta del av förhöret under bästa möjliga förutsättningar finns det nu att ladda ner från Avsnitts webbplats.

På webbplatsen finns också sedan tidigare en utförlig analys av förhöret som jag blivit inbjuden att skriva. Den kan hittas här tillsammans med länkar till den tidigare släppta versionen av förhöret.

Nu finns också en intervju med mig om detta förhör på Otto Ekevis Youtubekanal.

Texten har uppdaterats 220224 0907.

Nu kan vi höra en timme där Stig Engström berättar om mordkvällen

Stig Engström, grafikern från Skandia som härom året pekades ut som Palmemördare, hördes i en timme av polisen i april 1986 om sina upplevelser under mordkvällen. Nu, 36 år efteråt, har inspelningen släppts. Foton: Polisen.

PALMEUTREDNINGEN ÄR NEDLAGD, men sekretessen består fortfarande i stora delar. Polisen har till exempel inte velat släppa ljudinspelningen av förhöret med Stig Engström från den 25 april 1986. Men när samhällsmagasinet Avsnitt som bett om att få ut inspelningen överklagade beslutade kammarrätten att inspelningen skulle lämnas ut.

Nu har Avsnitt publicerat inspelningen på sin webbplats. Tillsammans med förhöret publiceras en längre analys av innehållet som jag skrivit på Avsnitts begäran.

Förhöret tar upp många av de punkter i Stig Engströms berättelse som senare varit föremål för debatt. Utskriften har varit tillgänglig tidigare, men den ger givetvis inte samma möjlighet att tolka innebörden i det Stig Engström säger som när vi hör hans egen röst med tonfall och pauser. Dessutom innehåller utskriften en rad avvikelser från vad som faktiskt sägs i inspelningen.

Den som lyssnar har nu alltså en möjlighet som inte funnits tidigare att bilda sig en egen uppfattning om anklagelserna mot Stig Engström på ett som som inte varit möjligt under de snart 36 år som gått sedan förhöret. Är det en mördare vi hör, eller är det ett oskyldigt vittne? Lyssna och reflektera!

Min text på Avsnitts webbsida är avsedd som en bakgrund till den lyssningen. Och för den delen också som en introduktion till diskussionen om Krister Peterssons beslut att lägga ner morduredningen med hänvisning till misstankarna mot Engström.

Samhällsmagasinet Avsnitt är en politiskt och religiöst obunden tidskrift och webbplats som avhandlar aktuella samhällsfrågor. På webbplatsen heter det också: ”Tidskriften har framförallt kommit att inrikta sig på reportage om juridik, inte minst frågor som rör allmänna handlingar och offentlig maktutövning och intressanta rättsprocesser därom. Tidskriften producerar också fortlöpande texter om yttrande- och tryckfrihetsrätt och bevakar den extrempolitiska miljön, framförallt vit makt-rörelsen och nynazistiska organisationer.”

Och här på bloggen välkomnar jag nu en debatt om detta förhör med Stig Engström.

TILLÄGG 220212 kl 14.08: Texten är uppdaterad. Datum för förhöret har korrigerats liksom en uppgift i bildtexten om hur många år som gått sedan detta förhör.

Inte riktigt Holmérs innersta tankar – men en spaningsledare i närbild

Hans Holmér är huvudpersonen i en ny serie program från P3 Dokumentär. Där redovisas inspelningarna från hans hemliga möten med DN-reportern Ann-Marie Åsheden. De träffades på inledningsvis daglig basis från och med en vecka efter mordet. Och mötena fortsatte under hela hans tid som spaningsledare. Upplägget var att Åsheden skulle få en exklusiv ”inside story” om hur fallet klarades upp. Det blev i stället en dokumentation över det första kraschade försöket att leverera en lösning.

DET BÖRJADE SOM EN YTTERST HEMLIG OCH YTTERST DISKUTABEL överenskommelse. Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström var god vän med Ebbe Carlsson – Hans Holmérs samarbetspartner från sjukhusaffären och bordellaffären, två politiska skandaler som skakat Sverige på 70-talet. Holmér och Ebbe hade gjort sig kända som politiska fixare med täta band till den socialdemokratiska partitoppen.

Att Jutterström kände Ebbe var kanske inte så överraskande. Ebbe kände många inflytelserika personer, det ingick i hans sätt att arbeta.

När det blev känt att Ebbes gode vän Holmér, då länspolismästare i Stockholm, tagit på sig rollen som spaningsledare i Palmeutredningen tog det inte lång tid innan Jutterström fångades av en idé. Den gick ut på att DN skulle få storyn om mordspaningarna inifrån genom att en reporter fick en exklusiv kontakt med Holmér. Medan spaningarna pågick skulle Holmér berätta och reportern skulle notera och tiga. Men så fort som fallet klarats upp skulle DN med ensamrätt kunna leverera Holmérs egen success story.

Ebbe talade med Holmér som visade sig vara positivt inställd. Och bara några dagar efter mordet träffades Jutterström. reportern Ann-Marie Åsheden och Holmér hemma hos Ebbe. Holmér bodde själv till och från hos Ebbe eftersom hans äktenskap just brutit samman och han inte kunde bo hemma.

Mötet var kort och slutade med en överenskommelse. Holmér skulle ha rätt att avgöra när och om materialet skulle publiceras. Jutterström tyckte, förstår vi av hennes uttalanden i dokumentärserien, att hon hade gjort ett kap. Länspolismästaren hade å sin sida lyckats upprätta ett hemligt samarbete med Sveriges dominerande dagstidning – en nog så diskutabel åtgärd från en statlig befattningshavare, men en noterbar framgång för en PR-sinnad person som Holmér.

Det gick inte som DN och Holmér hoppats. Efter nästan ett år som spaningsledare tvingas han avgå under förnedrande former. Hela tiden fram till dess har Åsheden haft sina möten med honom i polishuset – i början dagligen men senare med lite längre intervaller. Hon har varje gång blivit diskret insmugglad med hjälp av Holmérs sekreterare. Nästan ingen annan har vetat något.

Vad skulle det nu bli av materialet? Det blev en kompromiss. Sommaren 1987 publicerade DN en artikelserie med namnet Holmer 1 mars – 31 maj 1986, alltså en skildring som baserade sig på mötena med spaningsledaren under de tre första månadernas mordutredning. Samma år kommer reportagen ut i bokform under titeln Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna. Boken ges ut av Bonnier Fakta där Ebbe Carlsson är chef.

Raskt fram 35 år i iden. Åshedens intervjuer har mer eller mindre fallit i glömska. Men nu visar det sig att hon spelat in allt på kassettband och sent omsider tillåtit reportern Lovisa Lamm Nordenskiöld, och producenten Hugo Lavett att ta del av inspelningarna och använda dem som underlag för en dokumentärserie om hela materialet, alltså även det som beskriver månaderna fram till det bittra slutet för Holmér.

Jag fick lyssna på de tre första avsnitten inför min medverkan i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddag, den 3 februari, där serien presenteras. Och i programmet gav jag en del synpunkter på Holmér och hans roll som spaningsledare – ett ämne som jag ju behandlat utförligt framför allt i Mörkläggning, min första Palmebok som nu är ute i en ny uppdaterad upplaga.

P3 Dokumentärserien som fått namnet Palmeutredningen inifrån består av ganska korta avsnitt från Åshedens inspelningar med Holmér, sammanbindande kommentarer från Lovisa Lamm Nordenskiöld, mediaklipp från den aktuella perioden samt nutida intervjuuttalanden från inte bara Ann-Marie Åsheden utan också en rad andra personer som funnits runt Holmér.

Men även om sekvenserna med Holmér själv verkligen är ganska korta är det förstås ändå han som är den självklara huvudperson i programmen. Hans pressekreterare Leif Hallberg säger i ett avsnitt: ”Han hade en magisk aura”. Och det fångar onekligen något av personen Holmér – han byggde, bland annat genom sina presskonferenser, upp en atmosfär kring sig själv som en sorts superpolis med star quality. Det var den förmågan som gjorde det möjligt för honom att under ett år fortsätta leda den gigantiska mordutredningen – utan att han själv hade några egentliga kunskaper just om hur man utreder ett mord.

På presskonferenserna var han tuff, slagfärdig och sammanbiten – något som imponerade på journalister och allmänhet. I samtal med Åsheden visar han upp en annan sida, han framstår som mjuk, känslig och lite tvekande. Är den mer äkta? Det är tveksamt, men den fungerade. Åsheden visade fortfarande i sin andra bok om Holmér, Förbannelsen, att hennes lojalitet till honom fanns kvar.

Att Holmér kunde vara nog så bedräglig inte minst mot personer som valt att lita blint på honom visar sig i serien när spaningsledaren berättar utförligt för Åsheden om vad Lisbeth Palme har delgett honom i förtroende. Lisbeth har gett tydligt uttryck för att hon inte gärna vill tala med några andra poliser än Holmér och räknar med att vad hon säger till honom ska stanna hos honom, i alla fall inte hamna i tidningarna. Senare, när Lisbeth genom publiceringen i DN inser att Holmér svikit hennes tillit, blir hon rasande.

Hur ärlig var Holmér mot Åsheden? Det framkommer i serien att han väntade en månad med att berätta något för henne om den uppgiftslämnare som kom att bli en helt central figur i PKK-spåret, den alkoholiserade kåkfararen Seppo.

Den 13 maj 1986 kontaktar denne polisen för att lämna en berättelse om hur han ett par veckor före Palmemordet skaffat fram ett par magnumrevolvrar åt två fängelsekompisar, den kroatiske terroristen Miro Baresic och en kurdisk knarklangare. Det blir snabbt utgångspunkten för den kampanj mot PKK som Holmér börjar skissa och som han ger namnet ”Operation Alfa”. Men Holmér nämner ingenting om Seppo eller om vapentipset till Åsheden förrän den 10 juni.

De är kanske inte så förvånande att han tvekade om hur han skulle ta upp detta tips med Åsheden. Rent sakligt var det knappast mer känsligt eller mer trovärdigt en en lång rad andra tips som han utan restriktioner diskuterade med henne. Men här handlade det om ett spaningsuppslag som han tänkte göra något riktigt stort av – och då fanns det inget utrymme att sjabbla.

I efterhand är det lätt för vem som helst som studerar tillgängligt material att kopplingen mellan denna påstådda vapenaffär och PKK redan från början bör ha framstått som högst diskutabel. Och med tiden visade det sig att Seppo av allt att döma hittat på alltihop, kanske inspirerad av den belöning som Holmér utlyst och av att Holmér tidigare under våren visat upp just två magnumrevolvrar i TV.

De avsnitt jag lyssnat på för bara fram handlingen till sommaren 1986 då Holmér just dragit igång sin kampanj för att knyta PKK till mordet. Hela upptrappningen av satsningen på PKK-spåret och Holmérs stegrade konflikter med åklagarna om den saken ligger i senare avsnitt.

Det vore synd att missa dessa. Vad som inträffade de månaderna är laddad politisk och juridisk dramatik.

De avsnitt jag lyssnat på innehåller några uppgifter som jag menar är felaktiga eller diskutabla. Jag räknar med att återkomma till dem i den diskussion om serien som jag räknar med kommer att föras här på bloggen.

Avsnitt 1 av serien heter Olof Palmes sista timmar. Det börjar med att berätta om mordkvällen och fortsätter sedan med överenskommelsen mellan Dagens Nyheter och Holmér. Medverkar i nutida intervjuer gör bland annat Mårten Palme och Christina Jutterström.

Avsnitt 2, Hans Holmér och de 40 ljusen, handlar om den första kaotiska tiden efter mordet. Medverkar gör bland andra Hans Wranghult som var Holmérs biträdande spaningsledare, pressekreteraren Leif Hallberg samt Tommy Lindström, dåvarande chefen för rikskriminalen och medlem i spaningsledningen.

De återstående avsnitten kommer att släppas enligt följande. Del 3: 6 februari, Del 4: 8 februari, Del 5: 10 februari, Del 6: 13 februari och Del 7: 15 februari.

Så här stor var bloggen 2021 – visningar, besökare, kommentarer

2021 har varit ett innehållsrikt år på bloggen – bland annat intervjuade jag Henrik Bromander om hans roman om det svenska Stay Behindnätverket. Och antalet besök på bloggen liksom antalet kommentarer har varit fortsatt högt.

DEN HÄR BLOGGEN fortsätter att nå ut stort, det visar den statistik för 2021 som sammanställts av WordPress. Under året besöktes bloggen vid 608 160 tillfällen. Nu är det givetvis många personer som varit inne flera eller många gånger, så antalet unika besökare är mindre men stort ändå – 86 858 personer har besökt bloggen under året.

Det ska sägas på en gång att detta inte är lika höga siffror som rekordåret 2020 då nedläggningen av Palmeutredningen orsakade väldigt många besök till bloggen – 683 569 visningar, fördelade på 141 843 besökare. Och att siffrorna för 2020 blev så höga berodde i stor utsträckning på siffrorna för juni, alltså den månad då Krister Petersson höll sin digitala pressträff. Enbart under juni 2020 hade bloggen 159 364 visningar.

Siffrorna för 2021 innebär å andra sidan att de som besökt bloggen det år som gått i genomsnitt har varit inne avsevärt fler gånger än de som var inne året innan. Antalet visningar per besökare var för 2020 i snitt 4,82 och för 2021 7,00.

Det dominerande ämnet för bloggen är ju Palmeutredningen och om jag ska försöka göra ett försök till tolkning av siffrorna pekar de på att de många som fortsatt att intressera sig för detta ouppklarade rättsfall har fått ett fördjupat intresse för frågan – alternativt att de stärkts i sin uppfattning att denna blogg är en bra källa till information om ämnet och därför kommit igen oftare än året innan.

För att sätta den senaste statistiken i lite perspektiv: det här är en ganska gammal blogg som till en början inte var särskilt välbesökt. Jag startade bloggen i början på december 2009 och det året hann det bara bli 121 visningar vilket är i princip ingenting. Följande år, alltså 2010 – då bloggen var igång från årets början – blev siffran 2 030 visningar för hela året. Det var fortfarande inte mycket. Några år senare såg det bättre ut: 2013 var antalet visningar 41 308. Bloggen fortsatte att växa: 2018 var årssiffran 249 838 och följande år var siffran något högre. Men det stora klivet kom alltså 2020 och att ökningen inte var tillfällig bekräftades av året som just avslutats.

Under 2021 har den överväldigande majoriteten av besöken på bloggen (91 procent) kommit från personer som tycks ha befunnit sig i Sverige. Men statistiken ska tas med en nypa salt, den som använder en VPN-tjänst kan använda en server i ett annat land än det där hon eller han verkligen befinner sig. Och självklart kan dessutom besökare som suttit i utlandet vara svenska turister på tillfälligt besök. Med den reservationen, de länder som stått för de flesta besöken är i tur och ordning: USA (9 044 besök), Norge (8 616), Storbritannien (8 035), Danmark (6 830) och Finland (6 435). Utöver det har bloggen registrerat besök av läsare från mer än ytterligare 80 länder.

Det enskilda blogginlägg som haft mest besökare är min text Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit? Det var min kritiska genomgång av den nya upplagan av Thomas Petterssons bok om Stig Engström.

Den texten ingick i en serie artiklar med den gemensamma rubriken Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen.

Den första hette Varför vill inte åklagaren Petersson låtsas om journalisten Pettersson? Och den handlade om den komplicerade relationen mellan Thomas Pettersson som fick stor uppmärksamhet för sin lansering av teorin om Skandiamannen och Krister Petersson som visserligen hakade på Thomas Petterssons teoribygge men inte ville ge honom något erkännande för den saken. Jag tog också upp hur såväl Thomas Pettersson som Krister Petersson först ville placera in Stig Engström i en konspiration men sedan bytte hypotes till att han skulle ha varit en ensam gärningsman.

Den andra artikeln var den nyss nämnda, Den osannolika mördaren uppdaterad – har något viktigt tillkommit?

Den tredje och den fjärde artikeln var en detaljerad – och kritisk – genomgång av ett samtal mellan Thomas Pettersson och Mattias Göransson i Filterpodden där de ytterligare utvecklade teorin om Engström som slugt beräknande gärningsman. Dessa två artiklar var rubricerade Uppsluppna spekulationer om Engström som systematisk lögnare respektive Filterspanarnas älsklingshypotes – och ett spår som de inte har koll på.

Thomas Pettersson har blivit erbjuden att svara på kritiken i mina artiklar och han har också sedan länge utlovat ett svar. Möjligheten står öppen för honom även under 2022.

En annan text på bloggen som väckt en del uppmärksamhet var min intervju med JO Per Lennerbrant som kommit med en skarp kritik av Krister Peterssons agerande vid pressträffen där han pekade ut Stig Engström.

Under 2021 har dessutom flera andra skribenter publicerat sig med egna inlägg på bloggen:

• TV-journalisten Lars Olof Lampers har svarat på min kritik av hans bok om Palmeutredningen,

• Författaren Gunnar Pettersson har skrivit om en mystisk gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter,

• Journalisten Anders Hasselbohm har skrivit om fredsforskaren Ola Tunanders nya bok om den sovjetiska ubåten som gick på grund utanför Karlskrona,

Ola Tunander har kommenterat debatten på bloggen om hans bok,

• Journalisten Thomas Pettersson har kommenterat Lars Olof Lampers bok om Palmeutredningen

• och ståuppkomikern och manusförfattaren Johannes Finnlaugsson har skrivit en satirisk krönika om Netflixserien Den osannolika mördaren.

Dessutom har bloggens läsare bidragit med 7 273 (!) kommentarer under året. Många av dessa kommentarer har bidragit med mycket värdefull information om Palmeutredningen och om andra frågor som diskuterats här på bloggen. I ett antal fall har kommentarerna innehållit länkar till information som annars kan ha varit svår att hitta. Särskilt bör nämnas att många av dessa länkar gått till dokument på Palmemordsarkivet, en oumbärlig och växande resurs för den som vill skaffa sig seriös kunskap om det olösta statsministermordet.

Välkomna till ett nytt år med bloggen! Låt oss hoppas att vi tillsammans ska kunna fortsätta att bidra med klarhet kring frågor som diskuteras här.

Det dramatiska spaningstipset om Palmemordet som inte får utredas

Han har visat hat mot Palme och socialdemokratin, en vecka efter mordet skickade han ett anonymt brev till Kjell-Olof Feldt med två tomma patronhylsor till magnumammunition, han har haft en Smith & Wesson magnum som aldrig blivit provskjuten – och han har aldrig utretts av Palmegruppen. Det sker inte nu heller eftersom utredningen är nedlagd och Krister Petersson inte vill återuppta den.

PLÖTSLIGT FINNS DET ett spaningstips om Palmemordet som har mycket av det som utpekandet av Stig Engström saknar.

Svenska Dagbladet i dag presenterar utförligt en rad omständigheter som väcker frågor kring en man som gått under radarn i alla år – men där en rad omständigheter ser ut att teckna bilden av en tänkbar ensam gärningsman. I tidningens reportage kallas han ”Ingenjören”.

En vecka efter mordet skrev han ett anonymt brev till dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt. I brevet påstod han sig företräda en organisation som låg bakom mordet på Palme. Själv kallade han det inte mord, utan ”avrättning”. I brevet fanns också två tomhylsor till just den sortens patroner som motsvarade de kulor som hittas på Sveavägen – sådana som var avsedda att användas i en revolver av typ .357 Magnum.

Teknisk utredning av tomhylsorna visade att det inte kunde uteslutas att de kom från skjutningen på Sveavägen. Men avsändaren blev inte identifierad och spaningsuppslaget lades till sist ad acta som polistermen lyder, det vill säga: det lades åt sidan därför att det inte verkade gå att komma längre.

Till Svenska Dagbladet säger Ingenjören nu att det ”förmodligen” är han som skrivit brevet, ”strax efter att Palme avrättades”. Han tillägger: ”För att brevet skulle få lite tyngd skickade jag med de där tomhylsorna.”

Han nekar dock till att ha skjutit Palme: ”Jag har inte den läggningen”.

Han hänvisar också till en kvinna som han menar kan ge honom alibi för tidpunkten för mordet. När SvD kontaktar kvinnan säger hon att hon hade ett förhållande med Ingenjören vid den tidpunkten, men att hon inte minns om han var tillsammans med henne den 28 februari: ”Det enda jag minns från den helgen är lördagen när jag fick höra på radion om mordet. Då var jag på jobbet.”

Den organisation Ingenjören sa sig representera – och som bestod av honom själv – hade en enda fråga som fokus. Den handlar om förbättring av trafiksäkerheten på svenska vägar. Det är en fråga Ingenjören hållit fast vid genom åren, han har jämfört svenska myndigheters agerande i den frågan med folkmordet på judarna under andra världskriget.

Han har genom åren skickat mängder av skrivelser till myndigheter och politiker. På senare tid har han skrivit till social­demokraten Anders Ygeman. Där heter det: ”Ta dig av daga, Ygeman, innan du blir avrättad av ansvarsfulla och kompetenta medmänniskor, zozze-jävel! Hur gick det för Palme (avrättad)”.

Mordet på Palme har Ingenjören betecknat som ”det bästa som har hänt Sverige och det svenska folket”.

Ingenjören har varit utredd för bombhot mot Trafikverket. Han åtalades aldrig för det, men fakta som kom fram i utredningen ledde till att han dömdes för brott mot knivlagen.

Enligt egen uppgift har Ingenjören genom åren fysiskt närmat sig ett antal politiker i offentliga miljöer för att pressa dem på ställningstagande i den trafikfråga han driver. Han är dömd för vapenbrott och hot mot tjänsteman.

Ett vapen som han helt lagligt innehade vid tiden för Palmemordet var en Smith & Wesson .357 Magnum. Den hade han införskaffat 1974. Efter domen för vapenbrott, tjugo år efter Palmemordet, togs magnumrevolvern i beslag av polisen. Men den har, enligt vad som syns av polisens uppgifter, aldrig provskjutits för Palmeutredningens räkning.

Revolvern såldes senare av Statens Kriminaltekniska Laboratorium till en vapenhandlare. Var den finns i dag är okänt. De två tomhylsorna har enligt Svenska Dagbladets efterforskningar slarvats bort inom polisen under de år som gått.

Bakom Svenska Dagbladets omfattande granskning ligger två grävande reportrar, Frida Svensson och Mathias Ståhle. För dem började det med att de fått del av ett omfattande material om Ingenjören som samlats in av en 42-årig ”privatspanare” med förnamnet Simon som väljer att inte framträda med efternamn i tidningen och en av hans bekanta som också har ett starkt intresse för Palmeutredningen, komikern Johannes Finnlaugsson (välkänd för denna bloggs läsare). Tillsammans genomförde de ett utforskningsarbete som Svenska Dagbladet fick del av.

Palmegruppens chef vid tiden för nedläggningen av utredningen, Hans Melander, säger till SvD om uppslaget med Ingenjören: ”Jag kan inte på eget bevåg börja vidta utrednings­åtgärder. Då måste åklagaren väcka liv i för­undersökningen först.”

Andra som arbetat med fallet uttalar sig också i tidningen. SvD har talat med den tidigare chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström, som menar att detta uppslag är värt att titta på och att utredningen borde öppnas igen.

Lennart Gustafsson, kriminalinspektören som arbetade i Palmeutredningen i 33 år, är av samma uppfattning. Han säger att det finns all anledning att titta vidare på uppgifterna om Ingenjören.

Men Krister Petersson säger till SvD att han inte har för avsikt att öppna utredningen igen. Han kan inte tänka sig att det kommer att ske: ”Ärendet är avslutat hos oss.”

Krister Petersson pekade alltså förra sommaren ut den Skandiaanställde Stig Engström som misstänkt gärningsman. Men i samband med nedläggningen av utredningen var han å andra sidan tvungen att medge att det inte fanns bevis mot Engström som skulle ha räckt till åtal. Petersson menade att det inte gick att komma vidare eftersom Engström var avliden. Och några andra uppslag ansåg han inte heller meningsfulla att utreda vidare.

Den man som kallas Ingenjören lever å andra sidan och det borde alltså finnas goda möjligheter för polisen att gå vidare utifrån det material som redovisats i Svenska Dagbladet.

Om det skulle ske, om utredningen återupptas, kommer det i så fall att leda till att Palmes verklige mördare kan ställas inför rätta?

Några sådana slutsatser går det inte att dra i det här läget. Det som är anmärkningsvärt är att det här högst konkreta uppslaget inte kan undersökas av polisen. Om det sker skulle det kunna leda till att misstankarna mot Ingenjören antingen fördjupas eller avskrivs.

Det som dessa nya uppgifter illustrerar tydligt är i vilket fall att Krister Petersson hade fel i åtminstone ett väsentligt avseende. Han menade att det inte gick att komma vidare, det fanns inget mer för polisen att göra.

Det bör tilläggas att det givetvis finns mängder av andra uppgifter i utredningen som hänger kvar omgivna av stora frågetecken.

Men spaningsuppslaget om Ingenjören har en konkretion som är slående. Det handlar om en man som hade tillgång till vapen, dessutom just den sorts vapen som polisen letat efter, som tycks ha haft ett starkt motiv och som saknar alibi.

Det tål att jämföra med den den fridsamme grafikern från Täby som enligt vad som är känt inte hade tillgång till ett skjutvapen, som inte var känd för Palmehat och som enligt personer i hans omgivning aldrig skulle kunna ha skjutit ihjäl en människa.

Hur länge kommer det att stå sig, chefsåklagare Krister Peterssons beslut att sätta stopp för vidare utredande av dådet på Sveavägen?

Det finns bara en sak att understryka i detta läge till Åklagarmyndigheten: gör om, gör rätt, öppna utredningen av mordet på Olof Palme igen! Av respekt för den döde statsministern, av respekt för den på lösa grunder utpekade Stig Engström och av respekt för de rättsprinciper som nonchalerades den 10 juni förra året.

UPPDATERING 211216 kl 1101: I en första version av denna artikel stod det att Ingenjörens magnumrevolver sålts vidare till en vapenhandlare av polisen. Det var fel, revolvern såldes av SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium som var en självständig myndighet som samarbetade med polisen. Vid namnbytet till NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, 2015 kom organisationen och dess verksamhet att införas under polismyndigheten. Uppgiften är rättad i den nya versionen av texten.

Morgan Johanssons nya utspel gäller förstås inte Palmemordet

Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister, vill inte att gärningsmän bakom gamla brott ska känna sig säkra. Polis och åklagare ska jobba vidare, år efter år efter år. Men den regering han tillhör hade intressant nog inga invändningar när åklagaren Krister Petersson föra året satte stopp för utredandet av Sveriges mest uppmärksammade brott. FOTO: Kristian Pohl/Regeringskansliet.

NU SKA INTE LÄNGRE GAMLA BROTT få ligga ouppklarade. Brottslingar ska fortsätta att känna sig osäkra i år efter år. Preskriptionstiderna ska förlängas och ett antal brott som tidigare haft preskriptionstid ska aldrig preskriberas.

Årtiondena kan gå, men de skyldiga ska inte känna sig säkra.

Det var budskapet från Morgan Johansson för en vecka sedan när han välkomnade en nu färdig utredning om preskriptionstider.

Morgan Johansson: ”Personer som har begått ett allvarligt brott eller dömts till fängelse ska veta att lagen når dem, även långt in i framtiden. ”

Och: ”Signalen är att lagen kan nå dig.”

Vissa brott, som mord, har sedan flera år tillbaka inte någon preskriptionstid. Tidigare var preskriptionstiden för mord 25 år men den saken ändrades alldeles innan det hade gått 25 år sedan Palmemordet.

Själva sakfrågan, i vilken utsträckning gamla brott ska skrivas av och inte längre vara åtalbara, kan man förstås ha olika åsikter om. Få människor skulle väl vilja att polisen och domstolsväsendet lade ner resurser på cykelstölder, rattfylleri eller snatteribrott från 80-talet. Och även när det gäller brott som brukar uppfattas som mer allvarliga finns det förstås olika skäl att argumentera för att det vid en viss tidpunkt är rätt att sätta punkt

• . Det kostar pengar att hålla liv i gamla brottsutredningar.

• Det blir med tiden svårare att få fram tillförlitlig vittnesbevisning.

• Och det kan framstå som onödigt, eller till och med direkt negativt, att riva upp gamla sår om det handlar om människor som lämnat ett kriminellt beteende bakom sig sedan länge.

Vissa brott – till exempel mord – är förstås av det slaget att sådana invändningar inte är lika starka. Och ny förbättrad teknik har gjort att i somliga fall mycket gamla brott kan klaras upp med hjälp av exempelvis övertygande DNA-bevisning.

Morgan Johansson har med sitt nya utspel inte precis gett uttryck för någon vilja att problematisera frågan och när han nu i starten på valrörelsen slår på trumman för hårdare tag över hela linjen passar det väldigt väl in i de nya stämningar i kriminalpolitiken som de flesta partier tävlar om att exploatera. Det gäller att låta tuffast. Vad som egentligen leder till minskad kriminalitet och till ett bättre och tryggare samhälle är en annan och alldeles för krånglig sak att diskutera.

Men det är samtidigt svårt att ta själva argumenteringen i Johanssons utspel riktigt på allvar. Menar han verkligen det han säger? För alla grova brott?

Låt oss påminna oss regeringens attityd i samband med det senaste tunga rättsliga beslutet om Sveriges mest uppmärksammade brott i modern tid, Krister Peterssons nedläggning av Palmeutredningen den 10 juni förra året.

Morgan Johansson var vid den tiden justitieminister och ställföreträdande statsminister och kan därmed rimligtvis göras ansvarig för Stefan Löfvens uttalade förhållningssätt till åklagarbeslutet – ända tills han öppet tar avstånd från vad Löfven sagt.

Som vi minns avslutade Petersson utredningen med hänvisning till misstankarna mot Stig Engström trots att han var tvungen att medge att dessa misstankar inte skulle ha räckt till åtal om Engström levt. Innebörden av det åklagarbeslutet var förstås att om Engström var oskyldig – eller för den delen om han var skyldig och hade medgärningsmän – så bjöd Petersson på fri lejd för sådana personer som hittills kommit undan. Saken var klar. Den eller de ansvariga för mordet på Olof Palme skulle inte längre eftersökas.

Och Stefan Löfven valde att låta som om den ”lösningen” fick duga alldeles utmärkt. Hans kommentar var att han hoppades att Peterssons beslut skulle ”läka såren”. Han tillade: ” Även om familjen [Palmes familj] också är besviken över att det inte finns någon riktig konklusion kring vem som är skyldig, så hör jag att också de tror att det här nog är så nära sanningen som man kan komma.”

Det vill säga: det var i sin ordning att åklagaren på en höft pekade ut en avliden person som inte tilldelats någon försvarare. Det var nog han som sköt, att det inte var bevisat var väl inte hela världen. Och så fick saken vara klar. Här handlade det alltså inte precis om att sända signaler till personer som kunde ligga bakom mordet att lagen kan nå dem. Tvärtom faktiskt.

I förbifarten mumlade också Löfven något överslätande om det besvärande faktumet att han själv tidigare med bestämdhet pekat ut en helt annan gärningsman än Engström, det vill säga Christer Pettersson. På icke närmare redovisade grunder hade han alltså nu ändrat sig och ersatt missbrukaren från Rotebro med försäkringstjänstemannen från Täby.

Det viktigaste för Löfven kanske var att utredningen nu kunde läggas till handlingarna och att det därmed förhoppningsvis skulle bli slut på alla jobbiga frågor om vad som kunde ligga bakom mordet – och om vad Löfvens partikamrater på 80-talet egentligen sysslade med när de lät Hans Holmér och Ebbe Carlsson ta hand om utredningen.

Men för att återvända till frågan om ny lagstiftning när det gäller preskriptionstider. Andra som försvarat åklagarbeslutet om att avsluta Palmeutredningen har vanligtvis hänvisat till att a) det knappast går att få fram sanningen så lång tid efteråt och b) det kostar för mycket pengar att fortsätta utreda detta brott.

Det ska bli intressant att se vilka av dem som argumenterat så som kraftfullt i det avseendet också går emot Morgan Johanssons utspel om att polis och åklagare nu ska spendera stora resurser på att hålla liv i andra gamla brottsutredningar, alltså sådana som inte gäller statsministermord.