En av mina vänner blev ruinerad och fick sju års fängelse – hur kunde det hända?

IT-konsulten Magnus Gruvén, blev offer för en bedrägerihärva och sitter i dag i spanskt fängelse medan de som lurat honom går fria. På bilden, tagen när han ännu är i frihet, vet han inte vad som väntar honom. FOTO: Privat.

”DET ABSOLUT VÄRSTA fallet jag sett”.

Så uttrycker sig en utredare på polisens nationella IT-brottscentrum.

Det handlar om ett bedrägeri i mångmiljonklassen. Det utvalda offret blev av med alla sina tillgångar och satte sig sedan i skuld i hopp om att få tillbaka sina pengar och i bästa fall också de summor han från början blivit utlovad.

Men det är inte det som är det värsta.

När det inte gick att klämma mer pengar ur honom blev han lurad att smuggla fem kilo kokain åt de anonyma brottslingar som förstört hans liv.

Spansk polis tog honom. Efter ett år i häkte har han nu dömts till sju års fängelse och en miljon euro i böter.

Han heter Magnus Gruvén. Journalisten Kim Malmgren på Expressen berättar hans historia i en lång och läsvärd artikel.

TILLÄGG: Den digitala versionen av artikeln var ursprungligen tillgänglig för alla, men har under fredagen klassats om till Expressen Premium (som kostar pengar men har en gratis provmånad). Artikeln förekommer också i papperstidningen fredagen den 4 oktober.

Fallet berör mig personligen. Magnus är en av mina gamla vänner sedan 70-talet och jag känner honom som en genomhygglig person med ett ordnat liv och stabil ekonomi. Han hade ärvt och sparat pengar och bodde i en villa med strandtomt på Ekerö. Han var IT-konsult, mycket kunnig och mycket efterfrågad.  Vänner hjälpte han utan att ta betalt, han offrade sin fritid utan att tänka på sig själv. Jag var för egen del hemma hos Magnus med min dator ibland när den krånglade och var mycket glad över att ha en sådan vän.

Jag har under åren skaffat mig en del kunskaper om bedrägerier, ett ämne som går igen i flera av mina böcker. Hade jag vetat vad Magnus fastnat i kunde jag ha talat allvar med honom innan det gått så långt. Förhoppningsvis hade han lyssnat.

Men när jag fick veta vad han hamnat i var det för sent.

Jag förstår att det just var hans genomhygglighet som gjorde hela upplägget möjligt för dem som hittat honom. Magnus blev lockad med ett erbjudande om att ta emot ett mycket stort arv från en okänd kvinna. Han fick beskedet att han var utvald för att han var en så god person. Med pengarna skulle han kunna hjälpa andra.

Det där var precis rätt sätt att nå fram till någon som Magnus.

Han har i efterhand berättat att han hörde varningsklockorna, men att han ändå inledde en kontakt. Det räckte. Snart hade han blivit lockad till Bryssel och Dubai för att träffa kostymklädda män som till och med visade upp en väska med pengar som smakprov på vad han snart skulle få.

Det var av allt att döma folk som visste hur en slipsten ska dras.

Några pengar kom förstås inte, Magnus måste bara själv betala, om och om igen.

Till sist var han utblottad och djupt skuldsatt. Det gick rätt fort. Och det var då, enligt vad Magnus själv berättat, som han fick i uppdrag att ta med ett antal väl paketerade dokument på en flygresa. En lätt sak, kan det tyckas. Då skulle allt ordna sig.

Men det var förstås inga dokument, utan kokain.

Borde Magnus ha fattat det? Ja, det kan man tycka.

Men jag tror inte han gjorde det. I det desperata läge han befann sig var hoppet om att allt skulle ordna sig det enda han hade kvar. Han hade redan litat på dessa personer så långt att han investerat allt han hade och mer till. Varför inte lita på dem än en gång och kanske komma ur mardrömmen?

Det mänskliga psyket fungerar ofta så. Hoppet är det sista som överger en, heter det.

Jag önskar att Magnus ska hitta någon annan sorts hopp nu, ett som ska göra att han med frid i sinnet orkar med den besvärliga framtid han har framför sig.

Den här dikten av Karin Boye kommer för mig. Den har tröstat folk förr. Christer Pettersson av alla människor citerade den under Palmerättegången när han sa något om att söka tillflykt lite längre in. Det var nog rätt få av de närvarande som kände igen dikten han anspelade på. Den blir inte sämre för det.

Åter till bedrägeriet som drabbade Magnus. Visst är det lätt att häpna över hur enskilda personer kan dras in i fällor av det här slaget, även om mekanismerna är nog så sinnrika. Men minst lika häpnadsväckande är att myndigheter i Sverige och utomlands ofta verkar stå handfallna när det händer. Någon längst ner på stegen som begått en brottslig handling kan åka fast. De som är ovanför försvinner stundtals i molnen.

Ett slående exempel på det berättade Uppdrag Granskning om i veckan. (Här är en artikel om saken för den som föredrar att läsa hellre än att titta på reportaget.)

I tjugo år har en pensionerad bankman, Kurt, i Umeå lurat människor att ”investera” i något som han presenterat som säkra projekt med stor utdelning. Enligt Uppdrag Granskning har hans olika offer blivit av med omkring 100 miljoner kronor – och det chockartade är att hans verksamhet fortsätter än i dag.

En av dem som blev lurad var en kvinna i Jokkmokk. Genom sitt arbete hade hon ingång till pengar som tillhörde ett stort antal föreningar i samhället. När hennes egna besparingar var slut gick stora delar av de pengar hon kontrollerade för andras räkning till Kurts lockande projekt. Det var bland annat hockeyföreningen och ridklubben och hjärt- och lungsjukas lokalförening som länsades på stora delar av sina tillgångar. Tanken från hennes sida var att hon skulle få tillbaka pengarna snart och så skulle allt vara bra igen. Så blev det inte. Hon avslöjades och dömdes till fängelse.

Men bankmannen Kurt fortsätter som förut än i dag. Av programmet framgår också att han har en samarbetspartner, Mikael, som nyligen visat sig ha haft råd att investera för att starta ett antal företag. Och kanske finns det fler än dessa två män som ingår i nätet. Det borde gå att utreda. Men det har hittills inte skett.

Det utförs ständigt många, många bedrägerier av den här typen – hänsynslösa brott som mer eller mindre krossar människoliv. Statistik? Det är svårt det. I åtskilliga av fallen tiger offren stilla, så det finns ett okänt mörkertal. Ofta är det just att offren själva lurats att begå en olaglig handling som gör att saken alls blir känd.

Och inte ens när det finns uppenbara trådar att följa, trådar som leder till de riktiga skurkarna kan man vara säker på att polisen gör det. Det är vad fallet med Kurt som skildras i Uppdrag Granskning visar.

Och om inte polis och åklagare ingriper kan verksamheten ostört rulla vidare – med nya offer som står och väntar.

Det handlar alltså inte bara om tragiska personliga problem för dem som drabbas. Det pekar också på uppseendeväckande brister i svenskt – och internationellt – rättsväsende.

 

 

Nya krav på utredning av Estonia – fanns det militär last ombord?

Vattenfylld räddningsflotte från Estonia.

ETT ANTAL ansedda debattörer och experter har publicerat en artikel i Svenska Dagbladet där de reser förnyade krav på att vraket efter passagerarfärjan Estonia måste undersökas genom dykning.

Det är nu 25 år sedan Estonia gick till botten och 852 människor miste livet.

Skribenterna betonar att haveriförloppet i viktiga delar fortfarande är oklart. Och de pekar på flera dramatiska uppgifter som tyder på att det – i strid med gällande lagstiftning – kan ha funnits militär last på detta fartyg som ju gick i civil trafik.

De skriver:

”Det hade givetvis blivit en oerhörd skandal, ovanpå den ofattbara mänskliga tragedi olyckan innebär, om det visat sig att krigsmateriel forslats på bildäck på Estonia. Vi kan föreställa oss att det i så fall varit ett svårt dilemma för de svenska och estniska regeringarna att lösa. Beslut måste ju tas om färjan skulle bärgas eller ej, om bildäck skulle undersökas eller ej.

Färjan blev liggande utan att granskas närmare, en unik hantering av en olycka av den storleksordningen.”

Bland dem som nu tagit till orda finns Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör på Riksrevisionsverket och före detta chef för FN:s internrevision; Lennart Berglund, ordförande för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA; Lars Borgnäs, journalist; Susanna Popova, journalist och  författare samt Anders Ulfvarson, professor emeritus i marin konstruktionsteknik på Chalmers.

Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

Charles Manson, fängelsefoto från augusti 1996.

DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.

Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.

Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.

I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.

Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.

Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.

Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.

Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.

Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?

Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.

Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.

Till New York Times säger han exempelvis:

”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”

O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.

Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.

Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.

Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.

Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.

Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.

Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.

Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:

Först New York Times:

 

Så en artikel i brittiska The Guardian.

Washington Post.

The Daily Beast.

Los Angeles Times.

Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.

Everything You Know About Charles Manson Is Wrong!

Det kom ett brev: vilka är det som har makten över utredningen?

Detalj ur brevet från personen som kallar sig Visselblåsaren och som ställer ett antal motiverade frågor om vad som händer med Palmeutredningen.

HÄROM DAGEN kom ett brev till mig.

Mestadels blir jag kontaktad via mail, telefon, via min blogg eller Facebook/Messenger. Men ibland, faktiskt, via vanliga pappersbrev.

Det kan ju vara begripligt i dessa dagar att någon väljer det sättet att kommunicera – just för att det är lite ålderdomligt. Det lämnar ju inga elektroniska spår.

Det här brevet, med handtextad adress, innehöll bara ett enda papper. På pappret fanns datorproducerad text utskriven på en laserskrivare. Rubriken var Mordet på statsminister Olof Palme.

Brevet innehöll en kortfattad genomgång av de senaste årens händelseförlopp kring Palmeutredningen med start i februari 2017 då Krister Petersson tillträdde som förundersökningsledare.

Brevskrivaren lyfter fram att det i början lät som om Petersson var mycket optimistisk. Allra längst gick åklagaren möjligen i maj 2018. I brevet finns en hänvisning till en intervju som publicerades av SVT, där det bland annat heter:

Petersson säger att han, utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan.

– Det har jag men det är ingenting som jag vill torgföra i media. Vi arbetar efter olika teorier och det finns olika personer som kan vara olika intressanta i olika sammanhang, men mina personliga åsikter eller vad vi inom Palmeutredningen bedömer är ingenting som jag kommenterar, säger Krister Petersson och tillägger att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till en domstol.

Men ju längre tiden gått desto mer dämpad har Peterssons optimism verkat vara, vilket brevskrivaren understryker. I februari i år säger Petersson till Aftonbladet: ”Jag har begärt förstärkning men inte fått det, så det går ju inte framåt med ljusets hastighet”. Då berättar han också för tidningen att varken han eller utredarna jobbar heltid med fallet.

Brevskrivaren frågar sig:

Vilka eller vad gynnas av att mordet inte klaras upp? Varför ströps utredningens resurser efter att åklagaren den 23 maj 2018 tydligt berättat att han har en uppfattning om vem mördaren är och att han behöver mer bevis för att ta ärendet till en domstol?

Varför tycks inte makthavare lyssna på åklagare Krister Petersson – eller är det precis det dom gjort?

Vilka är det i praktiken som har makten över utredningen?

Brevet är undertecknat ”Visselblåsaren”. Det är ju en term som i vanliga fall syftar på personer som har kunskaper inifrån en verksamhet och som slår larm.

Jag kan inte bedöma om brevskrivaren har sådana kunskaper, men frågorna i brevet är relevanta. Några andra personer som också offentligt engagerat sig i frågorna kring mordutredningen har just berättat för mig att de nyligen fått samma brev. Enda skillnaden är att en introducerande handskriven rad högst upp på pappret har varit olika formulerad i olika fall.

På mitt brev löd det handskrivna budskapet: Det är inte utredningen som behöver granskas just nu!

Gissningsvis var det en anspelning på innehållet i en artikel som Lars Borgnäs och jag publicerade i Göteborgs-Posten tidigare i år där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska Palmeutredningen. Brevskrivarens poäng är – tänker  jag – att problemet inte finns i, utan ovanför, utredningen.

Det är givet att den som vill tro att den politiska makten i Sverige är genomskinlig och tillgänglig för demokratisk insyn blir illa berörd av sådana tankar. Bör de inte avfärdas som konspirationsteorier?

Ja, det är det som är frågan. Under utredningens tidiga år fanns det definitivt en alldeles tydlig inblandning från politisk nivå i vad som skedde med mordspaningarna. Ebbe Carlssonaffären är det mesta kända – men inte alls det enda – exemplet på hur kanslihuset agerade i hemlighet för att styra utredandet.

Mordutredningen bör rimligtvis vara mindre politiskt laddad nu efter alla dessa år. Men kanske är den fortfarande känsligare än vad många av oss vill föreställa oss. Och som vi minns var det inte så länge sedan statsminister Stefan Löfven gick ut och markerade att han ansåg att det var Christer Pettersson som var Palmes mördare.

Förundersökningsledaren Peterssons inledande entuasiasm som nu mer eller mindre verkar ha tagit slut är i alla fall något att fundera vidare över. Därför skulle jag självklart vara tacksam om du som skrivit brevet kontaktar mig igen, inte minst för att klargöra om du enbart är en alert och tänkande mediakonsument eller möjligen någon som har ytterligare inblickar.

Jag kommer förstås att göra allt för att upprätthålla din anonymitet.

 

Långläsning om Palmeutredningen i brittiska Guardian

DEN SOM VILL GE ENGELSKSPRÅKIGA BEKANTA något vettigt att läsa om Palmeutredningen har det inte helt lätt. Det finns inte många böcker i ämnet på  engelska – den bästa är tveklöst Jan Bondesons Blood on the Snow.

Nu finns i alla fall en färsk artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian. Det är en tidning som dessutom publicerar sitt material på nätet utan några betalväggar – i stället uppmanar de sina läsare att frivilligt skicka en slant om de gillar vad de läser.

Artikeln heter Who killed the prime minister – the unsolved murder that still haunts Sweden, ungefär Vem mördade statsministern – det olösta mordet som fortfarande hemsöker Sverige. Skribenten heter Imogen West-Knights. Hon är frilansjournalist och har, som framgår av texten, rätt stora kunskaper om Sverige. Hon har också, vilket framgår av texten, talat med ganska många personer i samband med skrivandet. Bland annat med mig, vilket syns på ett par ställen.

Den som går igenom artikeln noga och själv har järnkoll på Palmeutredningen hittar förstås några missar plus en och annan sak som väcker lite undringar. Det kan ju vara ett trevligt helgpyssel att leta efter sådant. Men som helhet tycker jag att West-Knights har lyckats bra med att ge engelskspråkiga läsare en vettig översiktlig bild av denna olösta mordgåta som – just det – fortfarande hemsöker Sverige.

Hela polisförhöret med Lisbeth Palme 3 november 1993

EN AV DE MEST ANMÄRKNINGSVÄRDA ASPEKTERNA av Palmeutredningen är att den person som borde haft mest att tillföra utredningen är mycket kortfattat hörd – i alla fall om vi talar om sådana förhör som är officiellt tillgängliga.

Vi talar alltså om Lisbeth Palme. I samband med åtalet mot Christer Pettersson presenterades ett omfattande förundersökningsprotokoll där ett antal korta förhör med Lisbeth Palme ingick i första delen, det så kallade huvudprotokollet.

Ett ytterligare polisförhör med Lisbeth har senare offentliggjorts, nämligen i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Christer Pettersson. Stora delar av det tilläggsprotokoll H som bifogades resningsansökan hemligstämplades. Även identiteten på ett antal hörda personer omgavs av sekretess. Men av någon anledning kom det förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993 med i det material som släpptes.

Kanske för att det inte innehåller några uppenbara sensationer. Det betyder dock inte att det ska avfärdas som ointressant. Med tanke på hur lite som redovisats av Lisbeth Palmes iakttagelser och påståenden är allt som finns att studera av uppenbart intresse.

En av de debattörer som ofta återkommer på min blogg, Jörgen G, efterlyste nyligen detta förhör. Han hade inte hittat det någonstans på nätet.

Nu lägger jag upp det, som en service åt er som följer bloggen. Men också med förhoppning att det kan leda till värdefulla iakttagelser och slutsatser från er sida.

Förhöret hölls av kriminalkommissarie Paul Johansson, biträdande förhörsledare var Lars Hamrén. I utredningen har förhöret beteckningen T 116-L.

Här är de sex sidorna.

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.