Kommentarer från Lars Olof Lampers till mina och läsarnas synpunkter på hans bok

SVT-journalisten Lars Olof Lampers bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen recenserades tidigare här på bloggen. Nu svarar författaren på kritik och frågor från mig och bloggens läsare. BILD: Windh/Creative Commons.

Av Lars Olof Lampers

JAG SKA BE ATT FÅ TACKA Gunnar så mycket för den långa recensionen, det är få förunnat att alls bli lästa och även recenserade, särskilt av personer som kan ämnet väl. Mina kommentarer kommer att finnas insprängda i Gunnars text med markeringen ”Kommentar”.


Här kommer kommentarer från Lars Olof Lampers på mina två recenserande texter av hans ebok/ljudbok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen.

Han har valt att infoga dem i den löpande texten från mina två artiklar. Det har förstås sina pedagogiska fördelar även om den samlade textmängden blir längre. Styckebrytningar i min text har ibland utlämnats nedan för att det inte ska bli så långt att scrolla. Bilderna till mina artiklar är också borttagna. Den som vill läsa mina texter så som de ursprungligen publicerats hittar dem här och här.

Avslutningsvis besvarar Lars Olof Lampers också ett antal frågor och kommentarer från läsare som publicerats här på bloggen. Ytterligare frågor och kommentarer från läsare är förstås i vanlig ordning välkomna.

Min artikelserie ”Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen” (del 1 finns här och del 2 här) tar en paus på några dagar för att ge utrymme för den här debatten. /Gunnar Wall


Jag ska säga att när man läser recensionen och även mina svar så kan man få intryck av att Gunnar och jag är oense om det mesta, vilket är alldeles missvisande. Jag tror tvärtom att vi är överens om det mesta till uppemot 95 % men Gunnar har i sin recension lagt stor vikt vid en del områden som inte är föremål för bokens syfte eller som behandlas mycket sparsamt, men då måste jag också svara honom där. Mvh/LOL

Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken. Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.

Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme. Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen. Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.  När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker. Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström. Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

KOMMENTAR: Jag är lite kluven till det här påståendet. Leif slutade på Veckans brott strax efter årsdagen av mordet 2018. Fram till dess hade inget sagts offentligt så vitt jag känner till om SE-spåret utöver Lars Larssons bok som hade passerat rätt obemärkt förbi, så obemärkt så att vi på Veckans brott i alla fall inte fann någon anledning att kommentera det vidare.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

KOMMENTAR: Jag förstår att det naturligtvis varit omöjligt för alla att följa vad en inte alltför känd eller central person som jag haft för ståndpunkt när det gäller SE-spåret. Men det du skriver stämmer inte och vad som kunde förväntas av mig den 10 juni blir således lite snett.

Sanningen är att jag, sedan SE-spåret presenterades våren 2018, varit kritisk och ifrågasättande.

Första gången jag fick möjlighet att offentligt kommentera det var i Ekot i samband med Filters avslöjande (https://sverigesradio.se/ekot?date=2018-05-23 ca 7.25) och det är bara att lyssna och konstatera att jag inte gav uttryck för någon som helst entusiasm, tvärtom så ifrågasatte jag det.

Jag kommer på rak arm inte ihåg när jag kommenterade fallet nästa gång men tror att det var i ett särskilt Playprogram som sändes våren 2019 där några i redaktionen diskuterade olika spår, främst SE. Också där sa jag att jag inte trodde på det här spåret och jag motiverade det.

Sen tror jag inte att jag förhöll mig offentligt till SE-spåret förrän i februari 2020 då Krister Petersson gick ut med sitt bekanta uttalande. Det var då på inget sätt klart att det spår som skulle presenteras handlade om SE, det kunde lika gärna röra Sydafrika eller t ex en person som CA osv. Men SE fanns definitivt med däruppe som ett av de hetare alternativen, inte bara i mitt huvud utan på de flesta redaktioner vill jag påstå.

Jag hade emellertid fortfarande svårt att tro på det men i något program gav vi Thomas Pettersson möjlighet att utveckla tankarna kring det spåret och det är riktigt att vi inte ifrågasatte det på något djupare sätt och själv kände jag att det var rimligt att inta en avvaktande attityd, särskilt som vi ändå skulle få besked av PU inom några månader.

Att vi i Veckans brott på något endaste sätt genom vårt agerande efter det att Leif lämnade skulle ha stött eller banat väg för PU:s Palmespår vänder jag mig definitivt emot, om vi på något sätt banade väg för något så var det en väntad lösning på mordet men inte hur den skulle se ut.

Vad man verkligen gjorde inom PU vid den tidpunkten (våren 2020) var oerhört svårt att få insyn i men det jag kan säga är att en intervju vi gjorde med Hans Melander, där vi ville få klart för oss om utredningsgruppen verkligen till 100 % stod bakom KP, den gjorde intryck på mig, hela det besöket hos PU gjorde intryck på det viset att allt pekade på att de själva var övertygade om att de var rätt ute och att de skulle komma att kunna leverera något speciellt. Detta gav jag också uttryck för i en kommentar i något av våra program i slutet av februari 2020. Men jag sa aldrig något om huruvida jag trodde på SE-spåret, jag tror inte ens att jag kommenterade det.

I det stora hela var det väldigt svårt att förhålla sig till det PU sa, eftersom vi inte fick några som helst detaljer från dem. Men det var ju en självklarhet att så snart något skulle presenteras, då skulle det också granskas, inte minst av mig själv, som har rätt så höga krav när det gäller en sån sak som Palmemordet. Någon gång vid den här tidpunkten gjorde vi flera Playprogram där vi kommenterade spåret, jag tror kanske inte att de finns tillgängliga längre men jag tror inte att jag själv i något av dom gav uttryck för någon entusiasm när det gällde SE-spåret. Samma sak när det närmade sig den 10 juni och de ”inför”-kommentarer jag gjorde.

Den 8 juni fick jag för övrigt, efter ett månadslångt tröstlöst försök, till slut en bekräftelse på att det i vart fall inte skulle handla om Sydafrika, men källan var så känslig att jag inte kunde säga något utåt av risk för att avslöja källan eller miljön som den befann sig i. Då var det lite märkligt att samma dag läsa om något sensationellt kring just Sydafrika som publicerats i The Guardian men det verkar ha funnits krafter som in i det sista försökte sälja in Sydafrikaspåret, sådana indikationer fick jag själv. Men på det hela taget – jag kan alltså inte acceptera en historieskrivning om att Veckans brott skulle medverkat till att bana väg för en TP/Filtersk lösning av Palmemordet.

Däremot kan jag hålla med om att Leif säkert skulle varit mer bombastiskt kritisk, men om du ser på hur han förhöll sig under perioden mellan februari – juni 2020 så tror jag att det fanns en rätt så avvaktande attityd där också, däremot fanns det nog medier som var betydligt mer positiva till SE-spåret, bl.a. Expressen och stundtals också Aftonbladet. I de intervjuer som gjordes under de två åren fram till den 10 juni 2020 tycker jag absolut att vi ställde KP mot väggen och krävde besked, men vi fick ju inga svar som man kunde gå vidare och granska förrän just den 10 juni.

Så blev det inte. I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

KOMMENTAR: Ja, och vad detta visar är att jag absolut gav SE-spåret en chans, men det skulle då finnas någon form av teknisk bevisning och om inte det fanns så istället samlad bevisning som gjorde det i stort sett otvivelaktigt vem mördaren var. Det var på den nivån mina krav låg.

Och det var också det som var grunden för min besvikelse, som jag gav uttryck för i olika program den dagen. I den långa kvällssändningen den 10 juni gav jag också närmast ett löfte om att detta skulle granskas journalistiskt och att ”det är en granskning som börjar nu” och det har lett till den granskning jag gjort först i filmen ”Palmemördaren” och nu i den aktuella boken.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen. Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen. Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering. Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster. Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor. Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i. Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsbergkepseller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning. Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att det här projektet präglats av tidsbrist. Dels förstås pga av dokumentären och mitt reguljära arbete på SVT med Veckans brott men också av publiceringen av en annan ljudbok i höstas om dubbelmordet i Linköping. Arbetet med den här boken kom inte igång på allvar förrän efter det, i början av november. Därför har jag medvetet valt bort fördjupningar i delar som inte har direkt med KP:s påstående vid presskonferensen att göra, vilket jag återkommer till.

Fördelen med en publicering på Storytel, enligt den överenskommelse jag har där, är att man någorlunda snabbt ska kunna publicera den här typen av böcker som kommenterar/beskriver/granskar en aktuell förundersökning. Jag tror inte att det är många förlag som skulle ha publicerat den här texten så här tidigt, det skulle ha ställts betydligt högre krav och inblandningen från ett sådant förlags sida skulle självfallet också ha varit betydligt större men samtidigt skulle mycket tappas i kvalitet.

Personligen skulle jag föredra att kalla det ett längre reportage. Utöver Thomas Petterssons uppdaterade bok (som ju till stor del redan var skriven) har heller inget publicerats som jag känner till och det lär väl dröja innan en genomarbetad bok på större förlag, med register, notapparat osv föreligger på bokdiskarna. Så det är lite av ”gilla läget” i det här fallet.

Men boken kommer att komma som ”vanlig” bok, jag vet dock inte när. Det blir då emellertid samma text som nu publicerats som ljudbok/e-bok och kommer således också sakna en notapparat. Jag ska emellertid undersöka om det finns möjlighet att tillfoga ett avsnitt där jag redovisar källorna för egentligen rör det sig inte om några stora mängder och en hel del framgår redan av texten där jag hänvisar till ”förhör”, ”samtal”, ”mail” osv. Men det går förstås att precisera.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken. Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

KOMMENTAR: Jag kanske skulle ha preciserat anslaget, eller ”avgränsningen” lite mer och tydligare, för jag har märkt att förväntningarna åtminstone hos en del i det här forumet varit lite bredare än vad jag tänkt mig. Anslaget är egentligen inte så brett utan kretsar helt kring vad som har bäring på SE-spåret.

Nu är ju egentligen inte, med all respekt, ni i det här forumet min målgrupp, ni kan redan ämnet, jag skriver för en bredare publik som inte är så förtrogna med mordet och som kanske bara sett Krister Peterssons presskonferens plus lite till i samband med det. Men: i stort sett har jag haft ett enda syfte – att granska de påståenden som KP gjorde den 10 juni, för det är egentligen det enda som spelar någon roll för mig, vad en myndighet uttalar officiellt.

Vad journalister skriver är på en annan nivå för mig, jag tar alltså inte strid med Lars Larsson, Thomas Pettersson eller Filter eller någon annan, möjligen indirekt i den mån deras uppgifter sammanfaller med KP/PU:s. Det betyder, vilket jag får anledning att återkomma till, att om KP inte drev exempelvis frågan om en konspiration kring SE, så har jag ingen anledning att diskutera det. Om han inte drev frågor kring användande av walkie-talkies (vilket jag personligen annars tycker är ett spännande och relevant ämne, liksom konspirationsmöjligheten) så har jag ingen anledning att ta upp det. Om inte KP drev att SE fick syn på makarna Palme vid Grand och sedan snabbt tog sig tillbaka till Skandia för att ev hämta vapen och stämpla ut, ja då har jag ingen anledning att diskutera det heller.

Ibland kan jag kanske överträda den här linjen, jag får reservera mig för det, men detta har varit min huvudtanke. Det har varit direkt nödvändigt av tidsmässiga skäl att göra den här relativt skarpa avgränsningen med tanke på att boken huvudsakligen är skriven mellan november och januari.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet. Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom. Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant. 

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset. Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister. För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten. Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”. Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.) Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den. Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

KOMMENTAR: Tack för positiva ord i den här delen som jag själv anser är den viktigaste i boken och som jag av det skälet gärna sett lite fler kommentarer kring, alltså de sista ca 40 sidorna, diskussionen kring åklagarens ”tre moment”, SE:s ”tre luckor”, SE:s problem med ”personen”, hans idé kring en förväxling, det ytterst gåtfulla problemet med den ”person” som han tycker beskriver honom på mordplatsen & det kanske mest centrala, KP:s upplevelse av Håkans Ströms pm osv.

Istället blir det flera frågor på ”Gunnars planhalva”, dvs Rimborn, walkie-talkies osv, som inte ligger i mitt fokus och som i mitt tycke riskerar att dra bort sökarljuset från det som jag velat lyfta fram.

Men eftersom detta är Gunnars hemsida så anpassar jag mitt svar efter hans recension. Jag ska säga att det är svårt att veta hur man egentligen ska skildra SE i en redovisning av händelser kring mordplatsen, scenariot blir lite av ”Sliding doors”, två parallella skeenden där han antingen är mördaren eller vittnet. Däremellan finns en värld av nyanser som jag intresserat mig för men som uppenbarligen också förvirrat en och annan eftersom världen inte är svart eller vit.

Det är lätt att irra bort sig här och inte riktigt veta, eller i vart fall inte tydliggöra, vad man menar och var man har honom. Här tycker jag att Larsson/Pettersson/Filter gjort en tjänst genom att lyfta fram honom för när man börjar titta närmare så ÄR han intressant, en psykologisk gåta på många sätt och mycket omkring honom får oss också att närmare granska delar av utredningen som vi kanske inte gjort annars, inte minst rekonstruktionerna som åtminstone jag lärt mig mycket mer om genom att titta närmare på hur SE hanterades.

Av såna skäl kan jag inte känna någon aversion mot L/P/F:s publiceringar, det är möjligen inte ömsesidigt men det beror ju på vad man egentligen vill med Palmemordet, om man enbart vill att det egna perspektivet ska gälla, eller om man vill försöka nå en något högre, allmän sanning. Inom forskningen till exempel, har man ju en förkärlek för att anlägga ”perspektiv”, se ett och samma skeende genom olika glasögon eller raster och det är alltså intressant att betrakta Palmeutredningen ur SE-perspektivet.

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen. Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig. Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

KOMMENTAR: Ja, det är en intressant iakttagelse som jag faktiskt funderat en hel del över.

Om man, när man lägger ihop allting kring SE, kommer fram till att han är osannolik som gärningsman, så har man ändå mycket att förklara, känner jag, med tanke på de anklagelser som riktats mot honom. Det måste man acceptera.

Jag ser att det finns skribenter här på forumet och på andra håll, som ser det lite grann i svart och vitt; om inte Engström är gärningsmannen så talar han sanning – ett normalt vittne, inga konstigheter. Men då slipper man alldeles för lätt undan, för han är inte ett alldeles normalt vittne. Jag ska inte gå in på detaljer här, man kan inte missa detta när man läser boken. Ställ honom bara mot alla andra vittnen från mordplatsen, ja kanske i övrigt också, och det är svårt att finna hans like. Och då måste vi lägga in i det hela att hans närvaro på mordplatsen som vittne inte är bekräftad – det är där vi inte kan komma runt honom.

Han placerar sig vid åtminstone fyra tillfällen i situationer som också mördaren intagit, vilket annat vittne gör det? Han är den enda personen på platsen vars närvaro inte till fullo bekräftas antingen av egna iakttagelser eller av andras. Redan här skiljer alltså SE ut sig och det är alltså högst rimligt att granska honom och ifrågasätta de uppgifter han lämnat.

Men sen är ju frågan, som Gunnar lyfter här, om jag överdriver, överbetonar detta. Ja, det får jag nog överlåta åt läsaren att avgöra. Problemet är alltså detta med om man kommer fram till att SE som gm är osannolik, men också att han inte är den han utger sig för att vara, så måste man förklara detta. Och där har jag bara kunnat hitta något matnyttigt i hans psyke och bakgrund.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott. Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten. Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.  Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed. Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa. Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda. 

KOMMENTAR: Jag anser resonemanget kring LP väl underbyggt, jag har försökt visa hur jag tänker här och vad som lett mig till den här slutsatsen.

Det finns utöver SE inte en enda uppgift från mordplatsen som stödjer att LP redan där förstod att hon beskjutits, visa mig en sådan uppgift i så fall.

Det enda som finns är vad hon själv säger i efterhand men det finns, som jag visar, flera uppgifter där hon anpassar sitt vittnesmål efter vad som kommer fram efteråt. Jag kan inte se, att ni som värjer er mot den här tanken lyckats undergräva slutsatsen på något trovärdigt sätt. Jag får inte till någon riktig logik i de här invändningarna. Jag har inte heller tänjt den här slutsatsen till det yttersta, jag brukar vara försiktig med sådant, det går ju nästan aldrig om man ska vara ärlig, men jag förstår verkligen att det verkade så i dokumentären och det är riktigt att jag försökt nyansera detta i boken på ett sätt som jag känner mig mer hemma i.

Dokumentärer har, som jag tidigare sagt, sina begränsningar och jag borde ha tänkt på att uttryckt mig mer nyanserat där. Men det betyder inte att jag övergett grundinställningen, dvs att Lisbeth Palme först på sjukhuset förstod att hon själv beskjutits. Däremot har jag misstolkats av några och det gäller frågan om vad hon förstod i övrigt av beskjutningen och där menar jag, för att vara tydlig, att hon inte omedelbart, och kanske (obs kanske – jag utesluter det inte) inte ens under så lång tid som den första minuten, förstod att maken skjutits men att hon förstås förstod detta på platsen, hur mycket hon sedan kunde ta in av det vet vi ju inte.

Den poäng jag egentligen velat göra är den att LP inte omedelbart förstod att det fanns någon eller några i närheten som man kunde kalla ”skytt” eller ”gärningsman/män”. Hon gjorde inte heller någon känd tendens till att försöka ta skydd vilket hade varit mänskligt och naturligt. Men om LP inte förstod att hon själv blivit beskjuten, hur skulle hon då kunna säga detta till SE, på det sätt som han beskriver? Och när? Jag har svårt att hitta det utrymmet över huvud taget. Och då kan det ju bara bli en slutsats om att SE inte talar sanning i rätten, tyvärr. Men jag tror inte att du Gunnar heller kan tro på allt SE säger i rätten?

Och ska man gå till andra, KP i mitt fall, så menar ju de något betydligt mer extremt, där väl att SE skulle ha ljugit konsekvent genom förhören i rätterna är en av de lindrigaste anklagelserna. Oavsett hur man ser på SE, gm eller inte, så kommer man inte undan att det finns stora problem med honom som man måste försöka förklara.

Vad en del menar i LP-delen är att LP till SE, och bara till honom, skulle ha sagt – ohörbart för alla andra – att hon också skjutits. Sen är SE själv så hemlig på mordplatsen att han behåller denna, för LP:s hälsa, rätt så viktiga uppgift, trots att han inte vet hur allvarligt det är. Han frågar henne inte vidare om det, utan antar att det inte är så farligt, han säger det inte ens till ambulanssjukvårdarna. Det finns vidare inga uppgifter om att LP ska ha sagt det till någon annan på platsen. Inte till Anna H, Karin J eller Leif L, inte till Gösta Söderström eller några av de andra poliserna, inte ens till ambulanspersonalen, faktiskt inte ens till sjukvårdspersonalen på Sabbatsberg förrän Lena Ö upptäcker det. Ingen vittnar om detta.

Och hade hon sagt det så skulle de förstås kommit ihåg det. Smaka på uttalandet – ”förresten har de skjutit mig också”. Inte ”förresten försökte de skjuta mig också” utan hon har verkligen blivit skjuten. Med tanke på hur det ser ut med mannen som ligger på gatan och att många hört två skott så kan man ju tänka sig att åtminstone någon som hörde detta då skulle a) reagera över det och lägga det på minnet b) åtminstone fråga var hon träffats och hur det var med henne. Inget sådant. Kan ni förklara varför?

Så hamnar vi då till slut i rätten. Men före dess nämner SE den här uppgiften vid många tillfällen, som vi sett av SvD-artikeln så ingår den i hans berättelse från mordplatsen redan den 1 mars. Det är intressant, faktiskt väldigt intressant för var den uppgiften känd när SE intervjuades av SvD? Om inte så har vi i så fall ett starkt tecken för att SE verkligen talar sanning och då har jag förstås all anledning att backa helt och pudla för fullt.

Men eftersom jag har gått igenom detta mycket noggrant – alltså frågan om vad SE kan ha snappat upp via medierna före 12.20 (som är den säkraste deadlinen) så vet jag också att uppgiften om skottet mot LP – och att det också handlade om ryggen – fanns tillgängliga i medierna före 12.20 dagen efter mordet. Så man kan inte hävda att detta är någon exklusiv kunskap som SE hade.

Då är uppgiften om bilarna som LP ska ha sprungit fram till mer intressant, men den vet vi redan att SE talade om och vi har inte fått någon förklaring till hur han kunde känna till detta även om uppgiften är lite udda formulerad och inte direkt motsvaras av någon annan sådan uppgift (om så många bilar) men däremot av uppgifter som ligger i närheten, vilket jag skriver om i boken.

Alltnog, SE har ett flertal gånger nämnt uppgiften om att LP säger på mordplatsen att hon skjutits och han säger det sedan också i rättegångarna (minns nu inte om han säger det i båda men jag tror det), det har blivit en del av hans standardberättelse. Ljuger han? Ja, jag uttrycker det så i skenet av allt detta men det är klart att man kan reservera sig och säga att han inte talar sanning som kanske är ett mindre infekterat uttryck.

Ju mer jag sysslar med SE och hans sätt att förhålla sig till omvärlden och verkligheten så är det inte så orimligt att tala om att han inbillat sig saker, att han har svårt att skilja på vad han sett, läst och hört också i detta avseende, men det gör det ju inte heller mera sant. Så en lögn är det i mina ögon, även om vi som alltid i SE:s fall kan hitta förmildrande omständigheter.

Angående uppgiften om att LP sprungit ut i gatan så ansåg Per H, Skandia, den så central för att placera SE på mordplatsen att han tog upp den som den ena av två av SE:s iakttagelser i en PM den 5 juni 1986 där han skriver:

”Vad i E:s berättelse talar för att han varit på mordplatsen mellan 23.19 – 23.45?

  1. Närvaron är styrkt genom väktarna och tiduret. Dvs periodens yttre tidpunkter.
  2. Hans iakttagelser om hur Lisbeth `rusar ut i gatan för att stoppa bilar´, hans iakttagelser beträffande Jeppsson, dvs allt han har berättat om händelsen.”

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).Var det verkligen så väldigt märkligt?Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

KOMMENTAR: Varken Anna H, Karin J eller även Stefan G visar upp någon sådan märklig fundering som SE ger uttryck för, nämligen att stå vid fötterna på en man som blöder svårt och fundera på om han ska hjälpa till eller om han ska fortsätta försöka hinna med tunnelbanan.

Åke L är ingen bra exempel eftersom det är just hans passagerare som tar sig ut för att hjälpa till, så varför skulle han göra det? Det är skillnad på Åke L och Stig E som säger sig stå framför en blödande person och fundera på vad han ska göra, det har jag svårt att tro att Åke L skulle ha gjort.

Anna, Karin & Stefan gör det självklara och normala, dom står inte och funderar i något enda läge, utan rusar ut ur sina bilar och sätter igång utan någon som helst tvekan, ingen som är känd i alla fall, med att försöka göra något konkret – Anna och Stefan tar han om OP, medan Karin tar hand om LP. Karin hade problem med detta, SE kunde ju ha hjälpt henne och tillsammans försökt lugna och stötta LP, inte minst för att säkra livräddningsarbetet.

Men nej, SE står vid fötterna hos den liggande mannen och funderar. Jag raljerar ju förstås en del här men jag menar ju att SE inte alls står vid OP:s fötter, han har kommit fram betydligt senare, och DÅ, Gunnar, blir dina invändningar mer relevanta. DÅ tror jag att SE agerade mer som de personer som kom i ”andra vågen” eller vad man ska kalla det. Den vågen som innebar att man inte var först på plats utan istället kunde konstatera att mannen på trottoaren nu fått tillräcklig hjälp i väntan på polis och ambulans. Men det säger inte SE, han säger att han kom fram efter 5-6 sekunder vilket förstås inte kan stämma eftersom det bör ha dröjt ytterligare ett 20-tal sekunder innan de första personerna var på plats.

Är du/ni beredda att tro att SE talar sanning när han i flera förhör hävdar att han var framme vid mordplatsen 5-6 sekunder efter det första skottet? Jag har försökt så långt det varit möjligt att visa var fokus ligger för de personer som finns på platsen och hur de förhåller sig till vad som händer där, för det har jag saknat i tidigare skildringar. Det är också en av fördelarna med att SE lyfts, vi har fått verklig anledning att skärskåda vad som händer på mordplatsen efter det att gm försvann, det har vi inte haft tidigare egentligen, av kända skäl utöver de infallsvinklar som bröderna Poutiainen sysslat med.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg. Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen. Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet. Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

KOMMENTAR: De personer du räknar upp befinner sig inte alls i en sådan situation som den SE målar upp.

Det du bortser ifrån är när SE ska ha gjort det han säger att han gjort, alltså när han ska ha stått vid OP:s fötter och funderat på vad han ska ta sig till. Han har alltså befunnit sig ca 20-30 meter från mordet när det skedde, han kommer fram till den fallne mannen bara 5-6 sekunder senare, detta är alltså vad han själv berättar och detta menar jag att vi kan bortse ifrån.

Anna, Stefan o Karin kan knappast ha varit framme hos OP förrän efter 25-30 sekunder. Om SE:s skildring ska stämma så kan han ju inte ha kommit fram före de tre. Han måste ha kommit tidigast efter någon halvminut. Den märkliga ”funderingsscenen” måste alltså till att börja med ha skett betydligt senare än vad han själv anger.

Det är möjligt att du missförstår mig här Gunnar, jag avfärdar inte berättelsens innehåll i och för sig, jag avfärdar att den skulle ha skett där och då som SE hävdar. Har den skett så har den skett senare, då det kommit fram fler personer och jag ser fortfarande en ankomst för SE till mordplatsen som rimlig kring 23.22.15. Då blir hans berättelse lite mer logisk, då är han inte längre lika central utan mer en i mängden. Då kan jag till och med förstå om han funderar på att gå vidare, även om det också är lite märkligt. Och ja, jag kan i övrigt tycka att det är märkligt att lämna en mordplats, eller gå vidare som om inget hänt, det gäller även NF som säger sig tro eller anta att OP blev skjuten när han hörde skott, men ändå gick vidare.

Det fanns till och med dom som upplevde det traumatiska på mordplatsen och sedan fortsatte kvällen på stan.

Ja, vi agerar väldigt olika och man kan inte sätta sig till doms över någons agerande, men jag menar fortfarande att SE, så som han beskriver sitt agerande där och då, är väldigt märkligt och det är bara att jämföra med övrigas initiala agerande, för det är det initiala agerandet det handlar om här, inte vad man gjorde efter det, efter att man sett att folk strömmade till osv. Det är viktigt att man förstår att jag menar att SE kom i den andra vågen, inte, som han själv vill göra gällande, redan efter 5-6 sekunder.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

KOMMENTAR: Jag vill då bara upprepa att detta agerade bara är ytterst märkligt om vi tar SE:s ord för givna och det är ju hans egna utsagor som jag vill ställa mot vad som är känt i övrigt.

Om vi så att säga flyttar på honom lite i tid och rum, bara något 15/30-tal sekunder och kanske två meter, så räcker det, då är jag mer beredd att tro honom. Sen ska jag säga att SE väl inte heller varit helt konsekvent i sin skildring, men han band upp sig tidigt med detta att han skulle ha varit vid Götabankens fönster när det small. Och då har han inget val, om han inte stått och hängt vid fönstret i en halvminut, så har han kommit fram mycket tidigt, och då får vi stå ut med att man måste montera ned delar av hans historia.

Jag tror honom helt enkelt inte. För mig pekar det mesta på att han hörde skottet precis när han klivit ut på trottoaren och allt blir det betydligt mer logiskt, även hans ”märkliga fundering”.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia. Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19. Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.” Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel. Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla. Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram. Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

KOMMENTAR: Ja, ”godtar” är ju tveksamt här.

Jag hade inledningsvis en hel del funderingar kring hur jag skulle förhålla mig till alla de tidsangivelser som florerar i Palmemordet. Jag vet ju hur omstridda de varit. Skulle jag acceptera 23.21.30 som tidpunkt för skotten t ex? Det finns en annan angivelse i CP-fupen exempelvis. Larmen? Ambulansernas körtider? Gösta Söderströms ankomst? Filmens sluttid? Likadant då med utstämplingen som jag på något ställe ändå reserverar mig för.

Men jag bestämde mig för att utgå från de tider som KP gjorde i sin presentation och enbart där jag själv är säker på att jag vet något om tiderna, så har jag infogat det. Det gäller t ex hur länge Inge M satt och tittade i sin bil (högst någon dryg minut skulle jag säga), en uppgift som jag funnit rätt självklar och som jag inte förstår har klarlagts tidigare eftersom underlaget (alltså bankomattiderna + förhörsuppgifter) funnits tillgängliga sedan 1989.

Alltnog, detta är min förklaring till att jag trots alla osäkerhetsfaktorer valde att utgå från 23.19 men det är möjligt som du skriver Gunnar, att Roland B i och för sig kan ha kastat om sifforna. Jag uppfattar i alla fall att SE kan ha gjort det och att det aldrig betydde så särskilt mycket för honom om det var 23.19, 23.20, 23.21, 23.22 eller tom 23.23, jag tror helt enkelt inte att han höll koll på sådana detaljer och jag tycker också det är märkligt att, som jag lyfter fram, man inte tidigare tänkt på varför SE kan ha velat få reda på sin utstämplingstid. Kom då ihåg att under den 1 mars var klockslaget 23.21 inte fastställt och inte ens nämnt i medierna när SE ville ha besked om utstämplingen. Så det var i alla fall inte för att han, som hävdats, ville förhålla sig till det klockslaget.

Jag kommer nu inte på rak arm ihåg de olika grunder jag haft för att acceptera 23.19 som den egentliga sluttiden men en faktor som jag vet spelade in är att det verkar som att man vid Skandia, någon gång mellan antagligen april 1986 och februari 1987 gjorde en dubbelkontroll av SE:s in- och utstämplingstider.

Tabellen finns återgiven i en av de PM som polisen fick från Skandia och där står 23.19 för den 28 februari 1986. Ett starkt tecken på att det är en dubbelkoll är alltså att man har tagit fram fler stämplingar, t ex måndagen i samma vecka (10.18/17.06) och två tillfällen veckan före. Intressant är också att man inte konstaterar någon instämpling på måndagen den 3 mars, för varje vardag den veckan står ”sem”. Mot slutet av rapporten står också att ”Engström knappade in för semester under dagen den 28 febr 1986”. På vilket sätt han gjorde detta är oklart men uppenbarligen fanns en rutin för det. Man får utgå från att detta är de tidsmässigt korrekta tiderna, men helt säker kan man ju aldrig vara.

I sin PM av den 5 juni 1986 skriver Per H, Skandia, följande: ”Fredagen den 28 februari arbetade Engström över t o m kl 23.19. Han lämnade entréhallen mot Sveavägen 44 sannolikt kl 23.20.”

Lite längre fram i samma PM upprepar Per H detta och att Roland B begett sig till Skandia för att kontrollera Engströms kort och stämplingar. RB hade fastställt att det handlade om två stämplingar den 28 feb: 08.10 och 23.19. Detta upprepas sedan flera gånger ytterligare några sidor längre fram.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.) Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom. Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

KOMMENTAR: Ja, det är nästan komiskt och belysande på sitt sätt.

Det är en miss av mig helt enkelt och ska förstås korrigeras. I sak betyder det väl inget men självklart ska det vara korrekt och hur mycket man än kollar, känns det som, så slipper ändå alltid faktafel och/eller felstavningar osv igenom. Som tur är för min del är det här projektet pågående så jag kan utveckla det efterhand vilket jag också kommer till när det gäller SvD-artikeln nedan.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren. Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen. Lampers: ”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Och Lars Olof Lampers poängterar att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern. Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus. Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare. Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull. Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

KOMMENTAR: Ja, den sista var väl då kanske lite orättvis tycker jag.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi. I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt.

KOMMENTAR: Det är en tolkning som får stå för dig Gunnar, för så menar jag inte och då blandar du möjligen ihop mig med annat som skrivits om detta.

I den mån SE överdriver eller ljuger om saker och ting så skulle jag nog inte heller påstå att han gör det försiktigt utan snarare rätt så ogenerat, så som jag kommit att känna honom. Jag tror alltså inte att SE hade någon skum plan när han ringde till polisen den 1 mars 1986.

LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.) Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom. Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel. Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars. Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen. Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt. Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

KOMMENTAR: Detta är väl inte en alldeles korrekt och rättvis historieskrivning, för jag kan konstatera att tills för kanske två månader sedan så kände inte heller du (och tydligen inte heller PU) till den här artikeln utan den kom till såväl min som din kännedom ungefär samtidigt genom Jörgen G.

Då hade jag, tyvärr lämnat in mitt sista manus för inläsning och det var för sent att infoga detta, annars hade jag förstås gjort det. Samtidigt kan jag erkänna att jag borde ha kollat den här saken mer noggrant, särskilt som jag känner att jag var det på spåret. Och spåret är en artikel i GT, publicerad tror jag den 2 mars, där en uppgift tillskrivs SE trots att de inte verkar ha intervjuat honom.

Det är uppgiften om att Lisbet Palme skulle ha sprungit ut i gatan och stoppat ett 20-tal bilar, om jag nu minns rätt. Var kom den uppgiften ifrån? Den fanns alltså inte i SvD:s stockholmsupplaga som vi sett, och då hade inte heller Aftenpostens intervju med SE publicerats. Nu, när jag fick artikeln av Jörgen G, så kunde jag se att det var ju i riksupplagan som uppgiften fanns och jag är full av självkritik för att jag inte kunde räkna ut detta, med tanke på att det var ju rimligt att GT-journalisten läst riksupplagan av SvD och att det kunde finnas en annan version där.

Men också av ett annat skäl var Jörgen G:s fynd viktigt, nämligen att det sökande med ljus och lykta som pågått här och var de senaste åren, inte minst av PU, efter fotografen, kunde upphöra. Det var Benkt Eurenius, tyvärr avliden sedan många år, då 23 år gammal. Jag har påbörjat undersökningar efter fler foton för det foto som publicerats i riksupplagan är inte samma som det i Stockholmsupplagan.

Tyvärr framgår inte en annan viktig uppgift, så långt jag hunnit se, nämligen vem som intervjuade SE och skrev artikeln, det är nästan mystiskt hur ingen vill kännas vid detta, knappt ens diskutera det och tyvärr är alltså Eurenius avliden. Men tack vare Jörgen G har vi andra något att arbeta vidare på och jag välkomnar förstås allt sådant, även om det kommer att användas emot mig i såna här kommentarer som tecken på ”slarv” eller förbiseenden, det är bara att hacka i sig.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.) Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J. Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

KOMMENTAR: ja, men det är inte nödvändigtvis en särskilt besvärande skugga. Bara om man ser honom i svart eller vitt – gm eller ärligt vittne och inte som en lite mer komplicerad person.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit. En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin. Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.) Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla. ”Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna. Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

KOMMENTAR: Fem personer hävdar att de hört SE säga att han sprang efter gm. Bland dem finns hans dåvarande hustru, även Ulrika G, Fredrik T och ytterligare två personer. Det går inte att bortse ifrån fem personer.

Jag går ändå inte så långt så att jag slår fast att det verkligen är på det viset men jag håller verkligen den möjligheten öppen, det tycker jag är en absolut skyldighet när fem personer oberoende av varandra säger det. Hade det varit en, eller två, till och med tre, då hade man kunnat tveka, men fem? Nej, jag kan inte göra det så den invändningen kan jag inte riktigt köpa. Vad beträffar Fredrik T så sa han detta till polisen redan 1993 att Engström berättat att ”han hade sett gärningsmannen och följt efter denne när denne sprang från platsen”.

Sen måste man fråga sig varför det är så problematiskt egentligen, den bild jag har fått av SE är att han mycket väl kunde ha sagt olika saker till olika personer vid olika tillfällen. Han var inte slug, han hade ingen plan, han var ingen planerande, listig person på det sättet, det är verkligen inte den bild jag fått. Jag har fått bilden av en spontan, lite naiv, något snarstucken, uppmärksamhetssökande person som hade en tendens att tänja på sanningen efter behov.

Och med den bilden – och jag verkligen pratat mycket och länge med en hel del personer, fler än jag kan ange, om honom – så är inte det här scenariot alls konstigt för mig. Bilden blir alltså att Engström sagt till några bekanta redan den 1 mars att han sprungit efter gärningsmannen och att han sa det till personer på Skandia efter semesterveckan i Idre.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren. Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson. Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska. Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil. Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss? Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”. Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där. Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B. Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen. I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick. Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne. På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.) Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser. Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett. Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade. Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B. Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre. Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd. Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv. Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden. Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”. Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll. Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.  Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person. Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet. Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer? Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig. Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.) I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

KOMMENTAR: Jag tror inte man ska dra för stora växlar på ordet ”mötte”.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade. Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

KOMMENTAR: För mig har detta inte varit så centralt, min inställning har varit att vad som än sas mellan Rimborn och Lisbet Palme på sjukhuset så såg eller uppfattade aldrig LP två gärningsmän på mordplatsen.

Vem som rört till det eller missuppfattat vem är för mig mindre intressant. En utmaning här: den eller de som till äventyrs fortfarande tror att LP såg två gärningsmän på platsen kan väl dels visa vilket dokumenterat stöd det finns för detta, dels också förklara hur LP förstår att de båda är just ”gärningsmän”, alltså inblandade i skotten mot hennes make, dels också var de båda befinner sig och vart de tar vägen.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen. Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet. Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser. I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.) Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat: ”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.) Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt. Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”. Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth. Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Jag är alltså bara kallsinnig till den delen av Rimborns uppgifter som handlar om att LP skulle ha sett två gärningsmän, (se ovan) inte att hon sett en, två eller flera män, eller om hon sett två män i Gamla stan tidigare.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem. Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen? Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt att jag är helt kallsinnig till Rimborns uppgifter, men jag har aldrig klandrat honom för att medvetet agera felaktigt, jag har egentligen aldrig brytt mig om något annat i den delen än detta: ”kan man utifrån Rimborns uppgifter sammantagna, driva en hypotes om att det verkligen var två gärningsmän på platsen?”

Ja, det kan man förstås men man kan avfärda den hypotesen rätt snart. Kan man ändå tänka sig att LP sagt att hon såg två gärningsmän? Ja, det kan man. Här kommer ett litet ansvar för Rimborn in som jag menar är rimligt att avkräva och det är att verkligen säkerställa detta om han kände att det var tveksamt, men han upplevde nog att det var svårt att komma till tals med LP den här natten och han var knappast i en position där och då att domdera och ställa krav på henne.

Men vad Rimborn kan ha uppfattat och vad LP kan ha sagt är ointressant i skenet av den övriga bevisning som finns. Som jag argumenterar – hur skulle LP ens förstått att de var gärningsmän? Vad var det de båda gjorde som medförde att hon i så fall kunde definiera dem som gärningsmän inför Rimborn? Hade de samrått på något sätt? Hade båda vapen? Gick de tillsammans? Flydde de tillsammans? Det är ju i skenet av sådana frågor en självklarhet att hon i verkligheten inte kan ha sett två gärningsmän. Det är synd att Rimborn fick lida för det hela, han ska ha varit en mycket duktig polis på alla sätt och han avled för inte länge sedan. Som så många andra hamnade han den här natten i en situation som blev väldigt svår att hantera och man får kanske vara lite ödmjuk inför det också.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen. Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.” Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde. Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet. Men tillbaka till de två gärningsmännen. Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet. Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd? Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett? I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om. Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den. Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen. I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumentering ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas. 

KOMMENTAR: Det är fel att säga, i och för sig, att jag menar att Rimborns argumentering kan avfärdas, han kan naturligtvis ha haft alla skäl i världen att uppfatta saken som han gjorde. Min fokusering ligger på att vad han än uppfattade och vad LP än sa, så kan hon inte ha sett två gärningsmän på platsen. Jag återkommer i saken.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver: 

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.”(Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.) Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten. Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort. Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

KOMMENTAR: Ja, en del kanske jag redan svarat på. Rimbornhistorien är inte så central för mig. Jag tror att ett skifte långsamt skett hos en del, från uppfattningen att det verkligen var två gärningsmän som LP såg, till frågan om, ”ja, men vad var det hon såg då, vad kan hon ha menat?”

Ja, det kanske är en rimligare ingång i frågan. Den tillför inte mig så mycket ändå, i skenet av den granskning jag gjort med de avgränsningar jag valt. Jag tog upp historien med Rimborn mest för att jag ville ha en bättre bild av vad LP sa på sjukhuset till de olika personer hon träffade, saker som ”blå täckjacka” osv och annat som på något sätt kunde knyta an till Stig Engström, vilken bild hon hade av det som nyss hänt osv. Hur hon agerade, betedde sig, förhöll sig till polisen osv.

Jag tyckte inte att Sabbatsbergstimmarna skildrats ordentligt tidigare och jag hade också i min allmänna research tidigt fått ut förhören med sjukvårdspersonalen, bland annat förstås Lena Ö och hennes kollegor. Jag håller med om att den meningen Gunnar citerar är svepande, onödigt svepande. När jag talar om att ”kommissioner” som på något sätt berört (eller ”tittat på” det som jag skriver) Rimbornärendet så menar jag Juristkommissionen och Granskningskommissionen.

”Missförstånd” är i och för sig min egen slutsats av vad kommissionerna kommit fram till, båda kommissionerna har ju dragit slutsatsen att rikslarmet var felaktigt i den här delen och de har inte kunnat peka ut någon av Rimborn eller LP som den som orsakade det här felet och det mesta pekar på att det är i deras kommunikation på Sabbatsberg som felet uppstår. Men jag skulle kunna förtydliga detta om det är så att det uppfattas som tveksamt, kanske att utredningarna ”tycks” ha kommit fram till att det hela var ett missförstånd för på något annat sätt kan i vart fall inte jag tolka det. En fråga man i så fall också bör ställa sig är: vilken uppfattning hade Rimborn själv om antalet gärningsmän på platsen?

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet. Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38). Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta. Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken. Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen. Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken. Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen. Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den. Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register. Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”. Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat. När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.”  (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.) Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern. Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år. Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016. Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.” De menade vidare att det var ”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan. Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.” Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)  Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen. Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok. PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

KOMMENTAR: Jag kommer osökt att tänka på vad min gamle kollega och bänkgranne på SVT Dok, Olle Häger, berättade om en av sina första dokumentärer, som handlade om ryska revolutionen. En recensent skrev ”Olle Häger har gjort en film om ryska revolutionen – jag hade föredragit att han gjort en om franska revolutionen istället”.

Ja, och så vill många att det man skriver förstås också ska innehålla fler eller andra områden. Vi kan kalla våra böcker olika saker, titlar blir inte alltid rättvisande eller kirurgiskt precisa. Börje Wingren kallade sin bok ”Han sköt Olof Palme”, men lyckades aldrig komma i närheten av att bevisa detta. Sven Anér på sin tid hade en förkärlek för att kalla nästan allt för ”affärer” av olika slag – ”Affären Charmonix” och ”Affären Borlänge” är väl några exempel, men någon riktig ”affär” kunde han aldrig hitta. Du, Gunnar, har kallat två böcker för ”Mörkläggning” resp ”Konspiration Olof Palme”, utan några reservationer i form av frågetecken på slutet, ändå för du inte i hamn vare sig frågan om mörkläggning eller konspiration till några historiska sanningar.

Jag har inga synpunkter på detta men det är i skenet av detta man ska se min titel, jag har i huvudsak velat återvända till mordplatsen och hålla mig där rätt mycket och en stor del, den största, av boken uppehåller sig också där. Men jag har också varit mån om att hålla mig nära KP:s version av vad som hände kring SE och av de skälen har vissa i och för sig väldigt intressanta delar helt eller delvis fått stryka på foten – Grand, walkie-talkies, konspiration, Stay behind osv. Inget av detta drev KP mot SE.

Även vapendelen är nedtonad i och med att man inte drev något konkret spår i den delen, liksom frågan om SE var eller inte var i Idre åtminstone på måndagen den 3 mars, där har jag ingen annan uppfattning än den KP gav uttryck för, alltså att allt pekar på att paret E var i Idre. Jag vet inte av vilket skäl jag skulle ha gått in på att redovisa w-t-delen, hade jag valt det så hade jag tagit ett steg som gjort att jag varit tvungen att öppna upp för en betydligt mer omfattande skildring, kring Sydafrikaspåret, polisspåret osv. Inte heller Christer Pettersson har jag med särskilt mycket om.

Skillnaden är möjligen PKK, med enda anledningen att jag skildrar det är ju att jag velat skriva om ”Engströms år i utredningen” alltså perioden från mars 1986 till mars 1987 kan man säga.

En del av din kritik mot dokumentären Gunnar, var ju att jag då skildrade det året på ett sånt sätt att Engström framstod som närmast en central misstänkt. Då hade jag redan skrivit det här kapitlet så jag visste ju att jag skulle komma med en lite mer rimlig skildring och det hoppas jag är gjort nu. Men för att knyta an till detta med titeln och det jag skrev inledningsvis; det kanske hade varit bra med en tydligare läsanvisning om vad mitt syfte varit, vilka avgränsningar jag gjort och varför osv.

När du skriver att ett område som det med w-t absolut hör hemma i en bok med den titel jag valt, så ja, det kan man ju säga men kan du också säga att detta med w-t också hör hemma i den bok som jag faktiskt skrivit? Det kanske inte är lika självklart och jag kan inte se att du motiverar det utifrån det perspektivet. Men jag vill slutligen ändå ge dig rätt på ett sätt och det är att om personer som inte är så förtrogna med mordet läser boken så är det sant att det saknas något när områden som Grand och den om w-t inte behandlas, därför ska jag ändå fundera över om det finns en plats i sammanhanget även om det inte har med KP:s anklagelser mot SE att göra.

Ytterligare synpunkter på Lars Olof Lampers bok om Palmemordet

JAG SKA PASSA PÅ ATT REDOVISA några synpunkter till på boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen eftersom Lars Olof Lampers de närmaste dagarna planerar att komma med egna kommentarer till debatten här på bloggen.

Förhoppningsvis kommer det förr eller senare en ny uppdaterad upplaga av boken och då är det ju en fördel om felaktigheter eller svagheter blir korrigerade. Därför kommer här en lite blandad kompott av synpunkter från min sida. Det är skrivet med viss hast och därför finns det väl en risk att en del av det jag tar upp kan vara illa övertänkt, men jag tar risken. I värsta fall får jag korrigera mig själv i stället. En del av mina synpunkter handlar inte om vad jag menar är rena faktafel eller övertolkningar av tillgängliga faktauppgifter när det gäller detaljer utan snarare om övergripande bedömningar kring vad som kan vara tänkbart om mordet. Ni ser själva när ni läser vidare. En område som jag inte uttryckligen tagit upp i min tidigare publicerade recension men där det faktiskt finns en del viktigt att säga är paret Palmes resa till biografen. Hela den sekvensen är värd att titta på eftersom den har direkt samband med den diskussion som berör om mordet kan ha varit planerat innan Olof och Lisbeth begav sig iväg hemifrån – vilket i så fall förutsätter att mördaren/mördarna på något sätt haft kännedom om det planerade biobesöket. I LOL:s bok heter det: ”Kvällen den 28 februari 1986 tänkte Olof och Lisbeth Palme bege sig ut i Stockholmskvällen utan livvakter eftersom de ansåg att det biobesök som planerades var helt privat.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det som författaren säger här är alltså att statsministerparet:

– gemensamt beslutat sig i livvaktsfrågan;

– tillsammans kommit fram till att livvakter inte behövdes:

– och motiverat det för sig själva med att biobesöket var helt privat.

Inget av det menar jag är belagt. När sönerna Palme i september 2012 deltog i TV-programmet Skavlan kom frånvaron av livvaktsskydd under mordkvällen upp. I det sammanhanget ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han [Olof] övervägde att ringa?” Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.” Det här med att livvakterna inte skulle ha varit tillgängliga var en helt ny uppgift när Joakim kom med den 26 år efter mordet. Den var helt sensationell om den var riktig. Och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna. Joakim bekräftade efter sändningen uppgiften när han talade med Aftonbladet och tillade apropå hur familjen hanterat saken: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.” När jag senare talade med Joakim modifierade han sig och sa: ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt.”

Det var en viss skillnad, Och det finns därmed inga starkare skäl att tro att Palme verkligen ringt efter livvakter och inte kommit fram. Men det finns heller inga starkare skäl att tro att paret Palme gemensamt diskuterat livvaktsfrågan och bestämt sig för att inte be om livvakter. Och tanken att de skulle ha tyckt att det inte behövts därför att biobesöket var privat vet jag inte var den kommer ifrån. Kanske låter formuleringen i Lars Olof Lampers bok i vilket fall som en tänkbar beskrivning av hur det kan ha varit? Oavsett vad Joakim sa så många år efteråt, kan man väl ändå tänka sig att Olof och Lisbeth bara struntat i det där tråkiga med livvakter? 

Det är förstås inte omöjligt. Men när det gäller Palmemordet tror jag att det är väldigt viktigt att inte förutsätta någonting utan belägg. Låt oss gå tillbaka till det Joakim berättade för mig. Utgår vi från det finns det alltså skäl att i alla fall överväga att det hela i praktiken avgjordes av Olof Palme själv – antingen genom att han glömde bort att ringa eller genom att han direkt beslutade sig för att av något skäl inte kalla in livvakterna. Men… båda dessa alternativ är lite svåra att ta till sig med tanke på att Palme tidigare under dagen i samband med en intervju uttalat sig på ett sätt som visade att han var högst medveten om tänkbara hot mot honom – jag syftar alltså på den där kommentaren om att det var klokast att akta sig för att stå synlig i fönstret på tjänsterummet: ”Ingen vet vad som finns där ute.”

Och det finns flera skäl till att det känns lite långsökt att tänka sig att Palme kände sig lättsinnig när det gällde säkerhetsfrågor den här kvällen. LOL för i boken en intressant diskussion om att Palme kan ha känt sig förföljd under promenaden från bion och att det till och med kan ha varit skälet till att han och Lisbeth korsade gatan respektive till att Palme ville dröja sig kvar vid Saris skyltfönster för att tvinga den misstänkte förföljaren att passera. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Det resonemanget är värt att fundera över. Och det understöder inte precis tanken på att Palme lite bekymmerslöst skulle ha avstått från livvaktsskydd – eller glömt bort saken. 

KOMMENTAR: Jag tror det här utgör ännu ett exempel på en tendens att se världen lite grann i svart och vitt.

Antingen är Palme obekymrad om sin säkerhet, en uppfattning du tillskriver mig, eller så var han det inte. Några mellanting finns inte. Jag problematiserar en del och skriver om det här och undrar hur OP tänkte här egentligen. Jag tror inte att OP nödvändigtvis tänkte att ”förföljaren” skulle vara en mördare. Det kunde vara risken för en person som gick för nära av nyfikenhet och kunde höra vad de sa, någon som ville ”snacka politik” (han hade nyss fått en kommentar av en flicka på bion om kulturstöd t ex, detta var vardag, kanske något han ville undvika). Man måste försöka se mellantingen.

Paret Palme gav sig alltså iväg hemifrån för att ta T-banan till Rådmansgatan utan att vara eskorterade av livvakter. Lars Olof Lampers ger i boken intryck av att i stort sett ingenting pekar på att de var övervakade under den färden. Det heter till exempel om sträckan då Olof och Lisbeth gick hemifrån och till T-banan:

”Under den här delen av promenaden inträffade inget anmärkningsvärt och ingen av de personer som iakttog dem kunde heller se att de var förföljda av någon.” (Avsnittet Vägen från Gamla Stan.)

Det där är en viss förenkling. Ett vittne, Per M, har berättat om en man som kommit gående efter makarna Palme ner i tunneln som ledde till biljetthallen. Per M:s tips togs på så stort allvar av utredarna att han fick göra en signalementsbild med hjälp av de tyska poliser som också bistod med framtagandet av ”fantombilden”, mannen från Smala gränd. Förhören med Per M ingick det det publicerade förundersökningsprotokollet till målet mot Christer Pettersson.

KOMMENTAR: Ja, min skrivning står fast, inget vittne kunde se att de var förföljda av någon och här menar jag precis det jag skriver, inget vittne säger ”de var förföljda av en person, helt klart, det kunde jag se”, inte sant?

Något förföljande i någon form såvitt jag känner till har inte konstaterats och utöver ”Skuggan” så vet jag inte om polisen någonsin ens efterlyst en förföljare, alltså jag menar då en person som sett gå i närheten av makarna Palme på vägen till bion. Jag är såklart medveten om nyanser, världen är som bekant inte svart eller vit, ytterligheterna är att de antingen förföljdes av en mördare eller inte förföljdes alls. Däremellan har vi många nyanser av ”förföljande”, av vilka de flesta är oskyldiga och präglas av nyfikenhet, några kanske är lite mindre oskyldiga och präglas av att ”nu ska jag fanimej säga Palme ett sanningens ord” osv.

Men faktum kvarstår, jag talar om vad som konstaterats här och då står jag för det jag skrivit. Och jag återkommer också till det mest centrala: att detta inte varit en särskilt viktig del av boken. Hade KP påstått att SE troligen skuggat makarna P från bostaden, ja då kan du lita på att jag skulle ha skärskådat den delen.

Spärrvakten Sergiusz Z som sålde en t-banebiljett till Olof Palme och som kontrollerade Lisbeths månadskort intervjuades i kvällspressen några dagar efter mordet. Expressen toppade sin förstasida med honom den 7 mars: Rubriken var: EXTRA / – JAG MINNS HANS ÖGON / Spärrvakten såg mannen som följde efter Palme. I nyhetstexten citeras Sergiusz Z: ”De såg så glada ut; som ett ungt kärt par med en trevlig kväll framför sig. Och Olof log så vänligt. 20 sekunder senare passerade en man. Jag kan inte glömma hans ögon.”(Expressen 860307.) Samma dag intervjuas Sergiusz i Aftonbladet. Där är vinklingen en annan. Rubriken lyder: ’Palme var inte förföljd i T-banan”. Innehållet är ändå ganska likartat. Sergiusz berättar om hur han sålde en biljett till Palme och att Olof och Lisbeth såg lyckliga ut. Han får frågan om när nästa passagerare kom och svarar: ”Det dröjde minst minst femton sekunder efter det att makarna Palme försvunnit mot perrongen.” Han säger att han tittat på polisens fantombild och jämfört med den minnesbild han har av passageraren som kom efter paret Palme: ”Jag tycker att jag känner igen pannan, ögonbrynen, ögonen och näsryggen. Men inte näsan, munnen och hakan.” (Aftonbladet 860307.) Samma kväll som tidningsintervjuerna med Sergiusz publiceras tar polisen emot ett samtal från honom. I utredningsanteckningen står det att han säger att det som står i Expressen är helt felaktigt medan det som står i Aftonbladet är mer korrekt. Och så kommer följande tillägg: ”Han uppger sig inte ha uppfattat paret Palme som förföljda av mannen med dessa ögon utan har känslan att mannen med dessa ögon kan ha passerat antingen före eller efter det att paret passerar spärren i Gamla Stan.” Ytterligare några dagar senare säger han till polisen att han känner igen ögonen på den publicerade fantombilden men att han inte ens är säker på om det var samma dag som Palmemordet som han såg honom. Det är i efterhand svårt att säga vad Sergiusz minnesbilder är värda. Möjligen ska de värderas tillsammans med vittnesuppgifterna från en kvinna, Ingrid F, som också förekommer i förundersökningsprotokollet. Hon hörs i november 1988 efter att tidigare ha lämnat ett tips till utredarna. Hon berättar att hon mötte paret Palme sedan hon klivit av T-banan och tycker sig minnas en man, ”en grå figur”, som befunnit sig strax bakom Olof och Lisbeth när de passerade spärren. Sedan hon kommit över i tunneln som leder ut från T-banestationen hände en sak till. Då hade hon mött en man med ”intensiv blick” som kommit gående med ”korta snabba steg”.

De här vittnesuppgifterna bevisar förstås ingen övervakning. Och det gör inte heller andra berättelser från personer som sett paret Palme i samband med T-baneresan och där det ibland finns iakttagelser som öppnar för spekulationer. Men uppgifterna finns där och pekar ändå med varierande styrka på möjligheten att makarna Palme kan ha varit övervakade.

KOMMENTAR: Ja, men det förändrar inget för mig, för min text i den här delen eller för den granskning av Krister Peterssons påståenden vid presskonferensen som är mitt huvudsyfte.

Vad som framstår som avsevärt mer handfast är dock det som vittnet Ulla S berättade om för polisen i ett mycket tidigt stadium. Hon såg visserligen inte paret Palme i samband med att hon klev av T-banan i Gamla Stan strax innan de kom dit – men hon såg två män med walkie-talkie, en på perrongen i Gamla Stan och lite senare en på Schönfeldts gränd, en gata som var ett naturligt vägval för Olof och Lisbeth när de skulle ta sig från bostaden till T-banan. Ulla S gjorde av allt att döma sina observationer tämligen direkt innan paret Palme begav sig mot T-banan. Det hon beskriver stämmer med andra ord väldigt väl in på en hypotes om organiserad övervakning av statsministerparet. Hösten 2017 gjorde Palmegruppen en genomgång av vad som bedömdes vara de viktigaste walkie-talkietipsen i utredningen. När det gällde tipset från Ulla S konstaterades att det var så tidigt inlämnat att det inte kunde ha uppkommit på grund av medias rapportering om walkie-talkieobservationer, och det talade förstås starkt till dess fördel. Det heter också att det inte finns någon känd förklaring till tipset och att det inte heller finns någonting som pekar på att Ullas uppgifter skulle vara fabricerade. Ullas vittnesmål blir därmed en del av underlaget till slutsatsen i genomgången att ”det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte eller om några andra walkie-talkieobservationer. Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.” Även den rapporten hade ju varit värd en kommentar i samband med bokens beskrivning av den till synes händelselösa resan till biografen.

KOMMENTAR: Eftersom inte resan till bion egentligen hade någon betydelse för min granskning av de påståenden som fördes fram av KP vid presskonferensen den 10 juni 2021 så har jag valt att förhålla mig mycket översiktligt kring den, det gäller även det påföljande avsnittet om förhållanden vid och på biografen Grand.

Anledningen till att jag över huvud taget tog med den var för att den bör vara med i varje allmän bakgrundsbeskrivning till det specialområde man sedan väljer att beskriva. Det betyder alltså inte att man på något sätt är skyldig att lika detaljerat, kritiskt granska varje aspekt av sådana områden som inte är föremål för granskningen, i det här fallet områden där KP inte hävdar att SE förekommer. Det är av de här skälen mycket man kommer att sakna i boken om man inte är beredd att förstå detta, vilket jag ändå tror att ett majoritet av läsarna är, till de övriga kommer att sakna finns säkert en genomgång av polisspåret, Sydafrikaspåret, uppgifterna kring CA osv. Beträffande rapporten om övervakningen så har jag inte varit omedveten om den, vilket bör framgå i ett av avsnitten.

Lars Olof Lampers argumenterar däremot i boken för sådant som pekar på att paret Palme skulle ha varit förföljda till fots från biografen och fram till mordplatsen.

KOMMENTAR: Jag vill inte säga att jag ”argumenterar för”, utan jag pekar på en möjlighet och här visar jag, menar jag, hur konsekvent jag arbetat i min framställning för det är här någonstans, oklart exakt var, som KP menar att SE dyker upp och möter och följer efter makarna Palme.

Man kan säga att då börjar också min mer kritiska granskning, när KP för in SE i händelseförloppet på Sveavägen. Och jag letar då efter en möjlighet där det skulle kunna gå att placera in SE i sammanhanget. Kan han vara personen som följer efter paret? Om ett efterföljande skett redan från Grand så kan det inte handla om SE, i alla fall inte enligt den framställning som KP gjorde, helt enkelt eftersom SE inte skulle ha hunnit stämpla ut krig 23.19 och sen hinna till Grand och var den person som Mårten Palme iakttar i närheten av dem.

Så kan det naturligtvis vara. Men jag menar att stödet i utredningsmaterialet för just den slutsatsen egentligen inte är särskilt starkt.

KOMMENTAR: Jag drar ingen slutsats om något här, jag skriver om en möjlighet, det är en viktig skillnad för mig. Jag har sett att en och annan medlem i det här forumet ibland tillskriver mig slutsatser jag aldrig dragit utan det handlar om möjligheter jag påpekat.

Ett exempel där jag menar att författaren gör det lite för lätt för sig är när han skriver följande: ”Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna.”(Avsnittet Sveavägen, klockan 23.15.) Det handlar alltså om mannen som stått intill Olof, Lisbeth, Mårten och dennes flickvän när de småpratade en stund efter filmen, alldeles innan de skildes åt. Och det är förvisso så att Mårten gett uttryck för att han mannen verkade ha följt efter hans föräldrar. Men när han hörs i hovrätten och får frågor av Petterssons försvarare Arne Liljeros medger han att han inte tror att han sett att mannen över huvud taget började gå efter Olof och Lisbeth, bara att han tittat efter dem när de gav sig iväg. (Sekvensen om just detta i hovrättsförhöret finns återgiven på sid 104f i min bok Mordgåtan Olof Palme.) Det är en viktig distinktion, i synnerhet som det i övrigt inte tycks finnas ett enda vittne vid biografen som sett att paret Palme förföljdes av någon när de började promenera. Vittnet Pia E berättade för sin del särskilt att hon sett att det inte syntes någon som gick efter Olof och Lisbeth, vilket förvånade henne – hon hade väntat sig att de skulle eskorteras av livvakter. Det här ska, menar jag, inte ses som ett bevis för att paret Palme inte var övervakade efter filmen. Det finns tvärtom mycket som pekar på att de var det. Men det behöver inte ha skett genom att en förföljare hakade på dem till fots. Och om någon sådan fanns kan han hela tiden ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen.

En annan detalj om promenaden från bion: jag noterar att LOL:s beskrivning av Nicola F:s vittnesmål skiljer sig åt på olika ställen i boken. På ett ställe heter det att Nicola ser mannen i blå jacka komma gående på trottoaren, ”cirka tre meter från gatan”. (Det blir ungefär mitt på trottoaren.) Lite längre fram heter det i stället att mannen enligt Nicola gick ”nästan längst ut på trottoaren” (det vill säga precis ute vid körbanan) vilket var ”en helt ologisk plats för en normal fotgängare att gå på” eftersom det var mycket snömodd där. (Avsnittet Skandiakvarteret.) Den här motsägelsefullheten från LOL:s sida har troligen uppkommit genom att Nicola i förhör sagt att mannen gick ungefär tre meter från gatan, alltså mitt på trottoaren, medan ett rekonstruktionsfoto placerat en figurant som ska föreställa mannen i den blå jackan ända ute vid trottoarkanten.  Vad vi kan konstatera är att Nicolas egna uttalanden placerar mannen mitt på trottoaren, och det gör i sin tur LOL:s spekulationer om varför mannen gick ute vid gatukanten tämligen meningslösa.

KOMMENTAR: Ja, det är riktigt som Gunnar påtalar här att det blir lite motsägelsefullt.

Min uppfattning som jag minns att jag landade i och uppehöll mig mest vid, var själva rekonstruktionen där fotot togs eftersom man där såg att det inte fanns något alternativ till att mannen gått längst ut på trottoaren, alternativet hade nämligen varit att han i så fall närmast krockat med NF som verkar placera sig själv just 3 meter in från kanten på (eller mitt på) den, vill jag minnas, sju meter breda trottoaren. Det kändes (ingen slutsats, enbart en möjlighet) som att NF i något skede varit tvungen att välja vilken sida av annonspelaren som han ska placera mannen på, det blev utsidan, väldigt nära sträckstenskanten. Jag är emellertid ingen NF-expert och för att inte förvirra ska jag tydliggöra detta.

Jag är också tveksam till en kategorisk slutsats som LOL drar angående Inge M:s vittnesmål. Han skriver att det sällskap som Inge pratar om och som han såg passera Dekorimahörnan med riktning norrut inte kan ha varit Anders B och hans kollegor. I stället tror LOL att det är en grupp som gick förbi strax före mordet men som aldrig identifierats.(Avsnittet Två skott.) Svagheten i den slutsatsen ligger inte bara i att ingen i en sådan grupp gett sig till känna utan också i att varken Lisbeth eller Anders B berättat om att de strax före mordet råkat på ett sällskap. Inge beskriver dessa personer som om de är på festhumör och ganska livliga – det borde alltså ha varit svårt för Lisbeth och Anders B att undgå att lägga märke till dem, kan man tycka. Därmed är vi tillbaka i den påtagliga möjligheten att det var Anders B:s sällskap Inge sett, vilket i sin tur skulle kunna peka på att Inge kom till sin utkiksplats i väldigt god tid före mordet. Det ser möjligen ut att strida mot den kända uppgiften att en i Inges sällskap gjorde sitt bankomatuttag samtidigt som mördaren sköt Palme. Men det skulle fortfarande kunna gå ihop om det till exempel varit så att Inges passagerare tagit lite tid på sig innan de gått ut ur bilen för att göra sina uttag i bankomaten.

KOMMENTAR: Jag förstår inte riktigt den här synpunkten.

Jag tror det du måste i så fall rikta kritik mot är min uppfattning om att Inge M bara kan ha befunnit sig på sin plats med bilen i någon dryg minut och det rör sig om den dryga minuten (ungefär) fram till 23.21.30.

Det finns inget som pekar på att Anders B med sällskap passerade under den tiden, utan någon eller några minuter tidigare. De hann nämligen under den tid som passerade att göra två uttag i bankomaten (antingen 23.16 resp 23.17 eller 23.15 resp 23.16, men bankomattiderna kan vi i och för sig inte lita på) och de gick sedan vidare norrut utan att lägga märke till paret Palme vilket tyder på att de inte mötte dem utan hade hunnit längre norrut på Sveavägen och de hann faktiskt så långt att de sedan inte heller hörde skottlossningen.

Av detta drar jag slutsatsen att det inte kan ha varit dessa personer som Inge såg i sitt blickfält under minuten från ca 23.20.30 – 23.21.30, en slutsats som jag finner alldeles rimlig. Jag skriver också att någon sådan grupp inte gett sig tillkänna. Jag har gjort en väldigt noggrann undersökning av alla kända uppgifter kring bankomatuttagen och de rörelser som gjordes i samband med det, den finns inte med i boken eftersom den blev rätt omöjlig att följa som uppläsning, med alla tider och sekunder hit och dit, men utifrån den är det min bestämda uppfattning att Inge M kom rätt sent till platsen, så sent som jag anger.

En annan detalj i boken är inte bara diskutabel utan direkt felaktig. Det är när LOL skriver om att Lisbeth kontaktar sonen Mårten från sjukhuset. Han skriver om Mårten: ”Han och hans flickvän hade under tiden hunnit hem till bostaden i Vasastan. Därifrån fick de nu skjuts till Sabbatsbergs sjukhus av en polisbil.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

KOMMENTAR: Det här tillhör kanske inte kategorin ”direkta felaktigheter”. Uppgiften om transporten till Sabbatsbergs sjukhus, så som den bl.a. beskrivs av IK i ett förhör den 24/4 1986 kan naturligtvis ha gått via omvägar, som till Gamla stan, men icke desto mindre åkte de från bostaden till Sabbatsberg.

Men rätt ska vara rätt och jag ska undersöka exakt hur det låg till, vilken typ av fordon som hämtade upp paret och hur färden gick även om det inte har bäring på just min granskning av KP:s påståenden om SE.

Så var det inte, Lars Borgnäs tar upp den saken rätt utförligt i sin bok Olof Palmes sista steg, sid 186ff. Där framgår att Mårten Palme själv uppgett att han fick ett samtal från modern på Sabbatsberg och att han och flickvännen Ingrid då begav sig till föräldrarnas hem på Västerlånggatan därför att de av någon anledning felaktigt trodde att Lisbeth fanns där. Från Gamla Stan hade de sedan blivit skjutsade av polisen till Sabbatsberg.

Avslutningsvis: i ett kort avsnitt kommer LOL in på Stay Behindnätverket. Vad som står där och som handlar om Stay Behinds roll i det svenska samhället under kalla kriget öppnar för en större diskussion som jag inte ska försöka mig på att föra här. Men en sak kan vara värd att påpeka. I boken står att det under 90-talet fanns ”en föreställning om att det i själva verket var CIA som byggt upp Stay Behind i Sverige under det tidiga 1950-talet. Den tanken grundade sig på något som en av senare tiders CIA-direktörer, William Colby, hade skrivit i sina memoarer. Han hade tjänstgjort vid USA:s ambassad i Stockholm och då försökt dra igång någon form av motståndsverksamhet i händelse av krig. Det finns dock inga belägg för att det blev något av det försöket, svenskarna förefaller ha velat äga och driva en sådan verksamhet själva.” (Avsnittet Oförrätter.) En sådan historik missar en högst väsentlig aspekt av Stay Behinds karaktär. Det svenska Stay Behindnätverket var en integrerad del av NATO:s krigsförberedelser i Västeuropa under kalla kriget – och det svenska deltagandet i projektet gick alltså tvärs emot Sveriges officiellt omhuldade neutralitetspolitik. Därmed var hela verksamheten sådan att den inte officiellt kunde erkännas. Den hade ingen grund i riksdagsbeslut utan i ett fåtal höga svenska beslutsfattares direkta uppgörelser med företrädare för Washington och NATO. Att CIA-mannen William Colby hade varit engagerad i det tidiga uppbygget av ett Stay Behindnätverk på svensk mark speglade realiteterna i detta samarbete. När sedan svenska myndigheter övertog det praktiska ansvaret för det hela fanns det inga misshälligheter. Mikael Holmström skriver i sin bok Den dolda alliansen, sid 394 att CIA:s ’krigskassa’ för denna verksamhet i samband med det tydligen ”överförts till svenska staten”.

KOMMENTAR: Jag fick själv anledning att fördjupa mig i Stay behind, Lindencronas verksamhet, Krigs-IB osv under min tid i Säkerhetskommissionen och jag står fast vid min egen, om än mycket korta beskrivning och dess relevans i just det här sammanhanget.

Jag nämnde det hela eftersom jag räknade med att annars bli ifrågasatt för att inte alls nämna det om man säger så.

Och med det sätter jag punkt för den här gången.

Några andra frågor som ställts

Gruto

Lampers bog er knepig. På den ene side forsøger han at vise endnu mere end TP, at Engström lyver. Han forklarer også detaljeret, hvordan Engström kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand. Men når han så konkluderer, bliver han – performativt? – skeptisk over for, at Engström er gerningsmand. Bogens konstruktion får mig til at tænke på den gamle vending “Man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid”.

SVAR: Tack för din fråga. Jag hävdar alltså att du har fel i att jag detaljerat förklarar hur Engström kan ha följt efter paret Palme från Grand, jag beskriver – och inte särskilt detaljerat heller – hur NÅGON skulle ha kunnat göra det.

Se också mitt svar till Gunnar. I övrigt tror jag, när du skriver att “man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid” att du förväntat dig en mer svartvit skildring av händelserna, medan jag försöker vara så balanserad som möjligt och räkna in allt som kan tala för och tala emot. Och då hamnar man ofta i ett mittenläge, tillvaron är komplicerad och fylld av psykologi.

Det är inte så enkelt som att SE antingen talar sanning till 100 % och är ett vittne, eller att han ljuger till 100 % och är mördaren. Jag menar att man faktiskt KAN ” blæse og have mel i munden på samme tid” men man får vara försiktig och noggrann och inte ” blæse på” hur som helst.

Per W

Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare. Det är inget Lampers hymlar med och för det ska han ha en eloge. Det något märkliga är syftet, det vill säga VARFÖR ljuger Engström. Lampers landar i slutsatsen att det handlar om att upphöja sig till ett viktigt vittne. I den kontexten blir Engströms uppgifter fullständigt snurriga. Det blir de av två anledningar. Dels eftersom det inte finns något i lögnerna som är upphöjande för Engström själv. Lögnerna byggs inte upp till en kontext där Engström blir ett stjärnvittne. Lampers saknar galgar för att föra den hypotesen i hamn. För det andra måste Lampers bokstavligen förändra Engströms utsagor för att de ska passa in i hans hypotesbygge. Inte minst då det handlar om utstämplingen och Engströms position ute på Sveavägen i förhållande till mordet. Den berättelsen är mer logisk när Engström är gärningsman. Han är mycket noggrann med att positionera sig väldigt nära mordet. Naturligtvis för att han bygger upp sitt förväxlingsscenario – utifall något vitten kan peka ut honom i närheten av skotten. När det gäller uppgiften om väktare Henry O och det påstådda samtalet med Stig så har polisen naturligtvis värderat denna lösryckta uppgift i förhållande till det övergripande. Deras slutsats är att den uppgiften saknar betydelse. Läser man materialet förstår man varför. Lampers nämner att ett vittne sprang efter in efter gärningsmannen på Tunnelgatan. Den (gamla) uppgiften bör nagelfaras. Uppgiften är ganska sensationell, men Lampers väljer att bara nämna den i förbifarten. Jag frågar mig om den verkligen är sann – då uppgiften lyser med sin frånvaro i det bandade och transkriberade förhöret med nämnda vittne. Hur som – det friskriver inte Engström. 

Så slutsats, det blev inte mycket till försvar för den misstänkta statsministermördaren. I Lampers bok blir han i stället en figur som ljuger helt orationellt, framförallt ljuger inte den detaljerade Engström för att upphöja sig själv. Lögnerna blir bara logiska i ljuset av ett gärningsmannaskap. Annars – en välskriven bok som tar upp viktiga misstag i utredningens linda.

KOMMENTAR: Tack, Per W för frågan. Det är inte alldeles lätt att följa ditt resonemang, men en viktig sak ser jag att du inte riktigt förstått – det är SE:s syn på sin egen roll och betydelse.

Jag behöver egentligen inte hävda att han försöker upphöja sig, för det gör han ju själv. Jag måste fråga dig hur han ser på sig själv, tycker han inte själv att han är ett centralt och viktigt vittne? Och om vi andra ser på detta mer objektivt då – är han det? Han ser alltså inte något av mordet, han uppfattar knappt ens skotten, i alla fall inte som skott. Han ser inte förspelet, inte gärningsmannen, han hör inget av det hela, t ex Lisbeths skrik (som t o m Lars J hör), han ser inte samma stora rökmoln som Anders B säger sig ha sett, han ser inte gärningsmannens rörelser på mordplatsen och inte när han ger sig i väg in i gränden. Han ser honom inte försvinna där, detta trots att han säger att han kommer fram efter 5-6 sekunder.

Tycker du fortfarande att han är det centrala och viktiga vittne han själv säger sig vara? Vad menar du att han skulle ha tillfört vid en rekonstruktion när det gäller just mordet? Den skulle ju utfalla till hans egen nackdel. Han anser att han är ett stjärnvittne (eller kronvittne som han på ett ställe felaktigt kallar det) trots att han inte sett mordet. Vem kontaktar Rapport för att påpeka att man inte tagits med på de första rekonstruktionerna? Varför ringer man inte ens polisen och frågar?

Jag problematiserar en del kring det faktum att han inte ljuger ihop en historia om att han också sett mordet, det hade ju varit lätt att göra utifrån det som sas och skrevs i medierna den 1 mars. Men det gör han inte. Han anser sig vara ett viktigt vittne ändå. Sedan gör du det andra felet som många gör här och det är att du tycks tro att jag bestämt mig för ett visst scenario, som jag måste ändra uppgifter för att få dem att passa in i. Det är alltså fel. Jag målar upp möjligheter, alternativa förklaringar till det scenario som KP förde fram och som jag tycker att han själv borde ha gjort med hänsyn till den objektivitetsprincip som åklagare har att rätta sig efter.

Sen landar jag i och för sig att jag har svårt att se SE som gärningsman utifrån allt det jag gått igenom men det betyder inte att jag utesluter och jag påpekar ofta att man faktiskt inte kommer runt honom i det avseendet. Jag snålar inte heller med sådant som kastar misstankar över honom vilket blir ett väldigt problem för alla som ser omvärlden i svart och vitt. Men det är hela tiden viktigt att komma ihåg att man måste laborera med alternativa förklaringar. Världen är inte svartvit.

Jag ska ge dig rätt i ett avseende – det är när du skriver att Engströms lögner egentligen inte lyfter upp honom till ett upphöjt vittne, vilket jag tycker är en intressant iakttagelse för det ställer ju frågan på sin spets om varför han inte bättrar på ”lögnpaketet” genom att tillfoga den stora pusselbit som saknas – att han också såg mordet.

Varför gör han inte det? Jag skickar gärna ut den frågan till kloka personer att fundera över. Varför tar han inte denna enormt stora chans till den absoluta upphöjdheten som råder i sammanhanget – att ha bevittnat mordet? Min ena förklaring är att SE sällan ljuger i så stora centrala sjok, det är snarare en mening här, en överdrift där. Som jag skriver tror jag att han absolut kan ha hört något av det som LP sa på platsen. Han kan också ha sett saker. Men det är svårt att tro att det verkligen gäller allt och det är svårt att tro att det gäller i den ordning och med de tidsperspektiv han anger. Den andra förklaringen är att han helt enkelt inte förstår, eller struntar högaktningsfullt i att andra inte redan ser hans upphöjelse, vilket inte är ovanligt när det gäller personer som har en anstrykning av grandios självbild, vilket jag menar att SE har i någon utsträckning.

Av det här skälet saknar jag ett intresse i Gunnars recension för det som står på de sista 40-50 sidorna, det är de som i mina ögon är de intressanta. Bland annat det som utspelar sig mellan det svarta och det vita. Jag ska säga att ytterst finns ännu en möjlighet som man ändå inte helt kan bortse ifrån och det är att SE skulle kunna vara mördaren och att det helt enkelt är för svårt av någon anledning för honom att gå in på och återuppleva ögonblicket när han dödade statsministern. Men det känns förstås långsökt i skenet av alla andra uppgifter.

Olle

Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via DBG. Han verkar tro att YN sett GM vilket känns väldigt förnuftigt. Kanske därför WT går bort för honom? GM iklädd långrock , keps, handledsväska, Smith & Wesson, WT och hala skor. Rejält utrustad och finklädd må man säga. Synd att inte Lampers utvecklar resonemanget kring YNs iakttagelser och hur det hänger ihop med SE på Sveavägen 23.21.30.

SVAR: Jag är osäker på vad du vill att jag ska utveckla. Menar du hennes beskrivning av hur mannen hon såg var klädd jämfört med hur SE var klädd? Jag har skrivit väldigt mycket om SE i förhållande till YN så du får gärna återkomma med en precisering.

JB

Jag har inte läst boken ännu men har en fråga till LOL:

”Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Dom som tittade på pressträffen ville ju bara veta namnet på den misstänkte så vad var syftet med att han nämnde CPs namn ? Jag förstår inte hans svar vad som är syftet med att nämna CP namn

” Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B ”

SVAR: Nej, JB, jag förstod inte heller det syftet så det var förstås skälet till varför jag frågade honom. Jag ville i första hand få klarhet i om han på något sätt ville mena att CP kan ha befunnit sig på platsen som vittne, vilket annars var en fullkomligt främmande tanke för mig.

Att folk på platsen skulle ha kunnat missa SE, det har jag full förståelse, men CP hade knappast gått att missa om han stannat kvar där som vittne i tio minuter. Men där förtydligade Melander att han inte heller menade detta. Han har egentligen ingen förklaring till LP:s utpekande av CP mer än att hon skulle ha kunnat se honom vid Grand eller någonstans i omgivningen där. Och det var som jag förstår skälet till att han nämnde CP över huvud taget. Hans poäng – eftersom han tror på SE som gm – är att LP bara pekade ut en person på platsen, inte nödvändigtvis mördaren och det skulle möjligen förklara varför hon inte beskrev en person som mer påminde om SE.

Anders Fredric

@LOL: Nu är jag lite sent ute, men har du möjlighet ser jag gärna att du kommenterar Holmérs relativt tidiga teori om en övervakning från Sveavägens östra sida.

KOMMENTAR: Tack för frågan, men jag vet egentligen för lite om detta och vad den teorin grundade sig på, Holmér behövde inte alltid ha så mycket mer än sin egen fantasi för att komma på sådana tankar.

Den östra sidan är ju Skandia/Dekorima-sidan för dom som kanske inte närmare känner området. Kan du återkomma med var HH gett uttryck för den här teorin så kanske jag kan titta på det.

Varför vill inte åklagaren Petersson låtsas om journalisten Pettersson?

Journalisten Thomas Pettersson är författare till boken Den osannolika mördaren som kommit ut i en andra upplaga. Han är också den tydliga inspiratören till Krister Peterssons beslut att skrota Palmeutredningen. Anmärkningsvärt nog ville åklagaren Petersson inte ens säga tack. FOTO: Ola Kjelbye.

LITE TIDIGARE I ÅR KOM EN NY – och utökad – upplaga av Thomas Petterssons bok om Stig Engström, Den osannolika mördaren.

Och det är en anledning så god som någon att titta på vad Thomas Pettersson har bidragit med när det gäller utredningen av mordet på Olof Palme.

Det är nämligen en hel del. Utan journalisten Pettersson är det högst tveksamt om åklagaren Petersson skulle ha lagt ner vad som som brukar beskrivas som världens största mordutredning. Om det var bra eller dåligt strids det som bekant om här på bloggen. Men just den saken är inte det centrala temat för den här artikeln.

I kommande artiklar i denna serie ska vi gå igenom och värdera vad Thomas Pettersson har för nytt att säga efter nedläggningsbeslutet. Men den här gången börjar vi med att titta på Thomas Petterssons uppenbara och starka inflytande på mordutredningen – och på gränserna för det inflytandet.


Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 1

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det första avsnittet tar jag särskilt upp:

  • hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
  • hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
  • och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I kommande avsnitt kommer jag att diskutera den andra utökade upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren och hans samtal om sina teorier med Mattias Göransson i Filterpodden # 24, Den sannolika mördarens metod.


SVT-journalisten Lars Olof Lampers kom nyligen ut med en ljud- och ebok, Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, som fokuserade på Krister Peterssons utpekande av Stig Engström. Den boken diskuterar inte särskilt mycket Thomas Petterssons roll i den process som ledde fram till det utpekandet.

Och rent generellt var det rätt mycket mer fokus på åklagaren Petersson än på journalisten Pettersson i samband med den 10 juni förra året.

Det kan ju förefalla naturligt. Det var ju åklagaren P, inte journalisten P, som tog det historiska beslutet att skrota utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

Men samtidigt: Thomas Pettersson var faktiskt ute i den offentliga debatten långt före Krister Petersson med att peka ut Stig Engström för Palmemordet. Han visade helt enkelt vägen, kan man säga med bara en högst obetydlig tillspetsning.

Anmärkningsvärt nog var dock Krister P påfallande kylig den 10 juni när New York Times undrade om Thomas P hade haft någon roll i utredningen och i så fall vilken.

Så här svarade Krister Petersson:

”Han är författare till en bok och han har researchat fallet. Han har ingen officiell position i utredningen. Han har kommit med samma idéer som vi, men jag kan inte säga att han har spelat någon roll i utredningen.”

Det var allt. Inte ens ett litet hövligt ”tack för hjälpen”.

Faktiskt framstår det som en rätt anmärkningsvärd nedtoning av Thomas Petterssons roll – i synnerhet som åklagaren P i sin genomgång i stort sett hållit sig till sådant som redan framförts av journalisten P i dennes artikel i Filter och den uppföljande boken Den osannolika mördaren. Som Lars Olof Lampers sa i Sveriges Television samma kväll: ”Det var i stort sett som att lyssna på en högläsning ur Thomas Petterssons bok.”

Från handplockad attentatsman till impulsmördare

Och det leder inledningsvis till frågan: hur kunde det bli så? Varför hade åklagaren inte mer eget material att komma med? Han hade ju inte bara haft en stab av poliser till sitt förfogande utan också haft möjligheter att ta till tvångsmedel för att få fram information (en möjlighet han för övrigt använt sig av på flera sätt).

Kanske är svaret helt enkelt att Thomas Pettersson ägnat längre tid åt att researcha kring den kepsprydde grafikern på Skandia än vad Palmeutredarna gjort. Han hade år efter år skaffat sig koll på mängder av detaljer i ämnet Stig Engström och han hade tagit sig tid att vrida och vända på alla möjliga sorts uppgifter för att pussla ihop dem så genomtänkt som möjligt i syfte att få Engström till gärningsman.

Av Thomas Petterssons bok (se sid 140 i nya upplagan) framgår att han på allvar studerat Engström i alla fall sedan 2007. Det var det året han tog kontakt med Skandiatjänstemannens andra hustru, hon som var gift med Engström vid tiden för mordet men som skilde sig från honom 1999.

Och detta brinnande intresse för Stig Engström från Thomas Petterssons sida kom alltså till sist att överföras till Krister Petersson och Palmegruppen. Men de var liksom på banan efter honom, långt efter. Och deras försök att hitta något eget som var tillräckligt intressant ville sig helt enkelt inte.

Samtidigt var det inte någon rätlinjig process, vare sig för journalisten P eller för åklagaren P. Det är nämligen ett anmärkningsvärt faktum att både för Thomas Pettersson och för Palmegruppen så såg teorin om Engström inledningsvis ut på ett helt annat sätt än vad den gjorde i slutet. Vad som till sist blev scenariot med impulsmördaren Engström hade från början varit scenariot med samme Engström som handplockad attentatsman i en professionell politisk mordkonspiration.

Även när det gällde den omsvängningen var Thomas Pettersson först. När han plötsligt släppte konspirationsvinkeln och ersatte den med en ny teori om Engström som ensam galning fortsatte Palmeutredarna ännu ganska länge att arbeta med hypotesen om Engström som redskap i en mordkomplott.

Låt oss följa den här utvecklingen genom att gå några år tillbaka i tiden. Vi behöver inte backa ända till den tidpunkt då Thomas Pettersson först började grubbla över Engström utan vi nöjer oss med att återvända till den tid då Krister Petersson blev förundersökningsledare.

Det blev han den 1 februari 2017.

Krister Petersson, åklagaren som gick i Thomas Petterssons fotspår men helst inte ville prata om det. FOTO: Thomas Carlgren.

Redan innan dess hade Thomas Pettersson gjort vissa försök att intressera Palmeutredarna för Engström. Men man kan inte säga att han lyckats så väldigt väl. Teorierna om Engström som gärningsman hade helt enkelt inte haft något särskilt stort utrymme i utredarnas arbete sedan 80-talet då några poliser funderat över saken.

Men den 19 april 2017, då Krister Petersson fortfarande var väldigt ny som boss över Palmegruppen, skrev en av de dåvarande utredarna, kriminalinspektör Karin Johansson, ner en sammanställning av uppgifter som Thomas Pettersson lämnat i telefonsamtal, ”olika punkter han tycker vi borde känna till”, som hon uttryckte det.

Den som läser sammanställningen (den är delvis maskad, men inte så mycket) ser att det är en blandning av allt möjligt. Bland annat handlar den om Engströms roll som lokalpolitiker för moderaterna i Täby, om kopplingar mellan Skandiahuset och Stay Behindnätverket och om Sven Anérs misstankar mot Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Vi talar med andra ord om uppgifter som i dag är allmänt kända men som då måste ha fungerat som någon sorts introduktion för Palmeutredarna när det gällde att bedöma frågan om Engström kunde vara en intressant person att titta närmare på.

Och några månader senare var det klart att utredarna faktiskt börjat intressera sig för Stig Engström. Den 7 september hörde de för första gången Engströms andra hustru. Det var, kan vi konstatera, ungefär tio år efter det att Thomas Pettersson första gången tagit kontakt med henne. Förhöret höll på i nästan tre timmar och handlade om hur hon träffat sin man, om hans militärtjänstgöring och yrkeskarriär, om hans tillgång till vapen, om hans eventuella kontakter med den militära underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen – och givetvis var ett tema i förhöret vad hon för egen del visste om vad maken varit med om under mordkvällen.

Några veckor senare, den 29 september, hördes Thomas Pettersson mycket utförligt av Peter Steude som varit med om förhöret med Engströms före detta hustru samt av Jonas Englund, en annan av Krister Peterssons utredare. Förhöret gick helt enkelt ut på att Thomas Pettersson redovisade faktauppgifter och tankegångar som han samlat på sig under sina många års detaljerade kartläggning av Engström. Och den redogörelsen handlade definitivt inte bara om Engström själv utan också om marinofficerare, om ultrahögertidskriften Contra och om andra organiserade kretsar där det fanns fientlighet mot Olof Palme. Inte minst talade Thomas Pettersson om hemliga strukturer med anknytning till den svenska krigsmakten: underrättelseorganisationen IB, Barbrogruppen och åter om den där märkliga företeelsen Stay Behind.

Ett nätverk med koppling till kalla kriget

För den som missat det: Stay Behindnätverket var en paramilitär organisation med kopplingar till NATO och till toppfigurer i svenska staten och det privata näringslivet. Den vanliga beskrivningen är att dess uppgift var att träda i kraft vid en möjlig sovjetisk ockupation av Sverige. Längst ner i den hemliga pyramiden fanns operativa grupper med tillgång till vapen. Detta hemliga nätverk låg inte alls på is under fredstid utan upprätthöll en löpande verksamhet och det har spekulerats en del om dess roll som en dold spelare i svensk politik – inte minst om möjliga kopplingar mellan Stay Behind och Palmemordet.

En orsak till de spekulationerna har varit själva mordplatsen, utanför Skandiahuset. Det hemliga nätverket hade nämligen tidigare letts av Alvar Lindencrona, direktör för försäkringsbolaget Thule, en föregångare till Skandia. Och det har kommit fram bestämda uppgifter om att det fanns lokaler i Skandiahuset som använts för Stay Behinds verksamhet – och också om nätverkets tillgång till det underjordiska tunnelsystemet i området.

Det svenska Stay Behindnätverket hade sina rötter i kalla krigets upptakt åren efter andra världskriget. Det hade formats efter samma modell som liknande hemliga organisationer i andra västeuropeiska länder och länge fanns det ingen som helst offentlig diskussion om dessa nätverks existens, vare sig i Sverige eller på annat håll. De första avslöjandena handlade om Italien och kom under 1990, alltså när kalla kriget var över.

En tidig dramatisk genomgång av Stay Behindnätverket var den dokumentärserie, Operation Gladio, som visades 1992 av brittiska BBC.

Det som då avslöjades om det italienska Stay Behindnätverket, Gladio, var desto mer skakande. Det handlade om dess roll som stat i staten och dess förmodade kopplingar till ett antal terrordåd. Och snart kom det avslöjanden om Stay Behinds underjordiska och ibland mycket kontroversiella verksamhet även i andra länder. EU-parlamentet tog som en följd av dessa avslöjanden en resolution i november 1990.

I en första punkt i denna resolution heter det att EU-parlamentet ”fördömer det hemliga skapandet av manipulativa och stridsberedda nätverk och kräver en fullständig undersökning av beskaffenheten, strukturen, syftena och alla andra aspekter av dessa hemliga organisationer, alla sorters missbruk av dem, användandet av dem för att olagligt blanda sig i berörda länders interna politiska liv, problemet med terrorism i Europa och det möjliga dolda samarbetet med medlemsstaternas eller andra länders hemliga tjänster”.

Vidare heter det att EU-parlamentet ”kraftfullt protesterar mot föreställningen från viss amerikansk militär personal på SHAPE och i NATO om rätten att uppmuntra ett hemligt underrättelse- och operationsnätverk i Europa”. (SHAPE – Supreme Headquarters Allied Powers Europe – fungerar än i dag som högkvarter för NATO:s europeiska verksamhet, är placerat i Belgien och leds av en amerikansk general.)

Resolutionen uppmanar mot den bakgrunden bestämt medlemsstaternas regeringar att ”upplösa alla dolda militära och paramilitära nätverk”. Och det där syftar alltså bland annat på det svenska Stay Behindnätverket.

För svensk del har hela tiden frågan om Stay Behind varit extra känslig eftersom Sverige inte är medlem i NATO.

Man kan givetvis fråga sig varför en organisation som i alla fall på papperet var avsedd att förbereda ett motstånd mot en sovjetisk ockupation av Sverige skulle kunna ha något att göra med en händelse som Palmemordet. Men faktum var att Palme genom sina nedrustningsinitiativ hade ett ansträngt förhållande både till NATO och till svenska militära kretsar. Bland sina mest hårdföra motståndare uppfattades han som nationellt opålitlig – och därmed som någon som skulle kunna bana väg för ett sovjetiskt anfall.

Det här hade Thomas Pettersson intresserat sig för. Och han var verkligen inte ensam om att fundera kring frågan om Stay Behind i Sverige kunde ha haft ett finger med i mordet på den svenske statsministern. Redan 2013 hade Inga-Britt Ahlenius i en artikel på DN Debatt tagit upp möjligheten av att Stay Behindnätverket var inblandat i Palmemordet. Orden fick en särskild tyngd av att Ahlenius varit generaldirektör för Riksrevisionsverket, ledamot i en kommission som granskat Palmeutredningen och chef för FN:s internrevision.

Det fanns ett par operativa enheter som beskrivits som särskilt viktiga delar av Stay Behind, den tidigare nämnda Barbrogruppen och en annan hemlig struktur, Lennartgruppen. Vad de sysslade med är fortfarande delvis omgivet av dimridåer. Men det är känt att Barbrogruppen specialiserade sig på övervakning och radiokommunikation medan Lennartgruppen ska ha haft kopplingar till personer i näringslivet och arbetat på en lite annan nivå i samhället.

Även existensen av dessa två grupper tog Thomas Pettersson upp när Palmeutredarna hörde honom. Det framgick att han såg dem som klart möjliga inblandade i en mordkomplott mot Palme. Han trodde till och med att en framträdande medlem i en av grupperna hade synts vid Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten. Thomas Pettersson citerade också en medlem ur en av dessa grupper som han själv talat med och som sagt om Palme att ”den jäveln skulle ha dinglat för länge sen” men som varit mycket förtegen om vad den underjordiska verksamheten handlat om.

Sammanfattningsvis baserade sig Thomas Petterssons föredragning på en helt central tanke: att Stig Engström var en relativt lättledd deltagare i en militär komplott. I förhörsprotokollet heter det bland annat:

”Det som Thomas anser vara intressant med Stig är alla hans kontaktytor. Thomas har svårt att se Stig som ensam gärningsman utan behöver någon som hejar på honom och tycker att han gör något väldigt bra.”

Och senare i samma förhör, spekulerar Thomas Pettersson om på vilket sätt Engström varit knuten till de hemliga kretsarna bakom mordet:

”Thomas fortsätter och säger att den delen av Stay Behind som Stig skulle ha kunnat tillhöra är propagandadelen men den vet man väldigt lite om.”

Lite längre fram i förhöret lägger han fram en teori om hur Stig Engström kunde ha fått en position i detta väl dolda nätverk. Det skulle kunna ha varit genom hans första jobb: som tecknare på Kungliga Armétygförvaltningen (numera Försvarets Materielverk). Thomas Pettersson uttrycker det som att den anställningen kan ”ha varit en inkörsport till det hemligaste vi hade”.

Om Stig Engströms umgänge i Täby under 80-talet heter det vidare i förhöret:

”Det som är en gemensam nämnare är att flera har gått på sjökrigsskolan i Täby, Näsby Park.”

Och för att markera i vilka kretsar Thomas Pettersson vill placera Engström understryker han: ”Det är överhuvudtaget väldigt tätt med militärer i Täby, både marinofficerare och underrättelsefolk.”

I förhöret resonerar också Thomas Pettersson om att det i de kretsarna fanns uppfattningar om att Sverige ”stod inför ett överhängande invasionshot från Sovjet” och att Palme var en ”landsförrädare”.

Där fanns det alltså, som Thomas Pettersson såg det, en omgivning som kunde ha bestämt sig för att utnyttja Stig Engström för att, som de såg det, rädda nationen.

Och vidare:

”Thomas är av uppfattningen att det finns ett antal som har blivit tillfrågade om att skjuta Olof Palme men de professionella backade då de insåg vilket helvete det skulle bli. Detta talar enligt Thomas för att det är någon som inte riktigt begriper vad denne ger sig in på.”

Den inställning som Thomas P i detta läge redovisar för Palmeutredarna är alltså tydlig: Stig Engström var inte kapabel att på egen hand mörda Olof Palme. Vad som krävdes var att personer han beundrade och hade förtroende för sa åt honom att göra det.

Detta förhör med Thomas Pettersson sammanfattar på många sätt resultatet av hans tioåriga arbete med att researcha Stig Engström. Och det är verkligen en långt gången hypotes han utvecklat.

Men nu kommer det som kan tyckas vara lite överraskande: bara ett halvår senare har han fullständigt vänt på en femöring. När Filterartikeln kommer ut våren 2018 är det nämligen en helt annan bild han presenterar: Stig Engström är en ensam Palmemördare – impulsen till dådet kommer inifrån honom själv. Någon komplott med militärer och underrättelsefolk existerar inte. Det är bara Skandiamannen själv med sin keps på huvudet och sin revolver som dinglar i handledsväskan.

Utredarna lyssnar på Thomas P

Men det är i maj 2018. Vi återvänder nu till september 2017. Thomas Pettersson presenterar alltså sin konspirationsteori för utredarna och den handlar egentligen inte om hur Engström rent praktiskt skulle kunna ha utfört mordet. Fokus är helt på att han – enligt TP – tycks höra hemma i en sorts hemligt nätverk som iscensatt en mer eller mindre professionell mordkomplott i vad man sett som nationens intresse. Det är, så att säga, komplotten som är grejen.

Och vad händer?

Jo, utredarna lyssnar på journalisten Pettersson.

Det kanske kan framstå som överraskande – hans resonemang är ju rätt sensationella. Men det finns en begriplig bakgrund till Palmegruppens intresse – förutom att Stay Behind faktiskt existerade och att Palme faktiskt var kontroversiell i militära kretsar.

Vad Krister Peterssons poliser också grubblat över var nämligen vissa svårförklarade uppgifter som fanns i deras material om vad som märkligt nog tycktes ha försiggått kring mordplatsen. Mer konkret: det fanns bestämda tecken på att det förekommit en övervakningsoperation med walkie-talkies av något slag i kvarteren kring Dekorima under mordkvällen. Och denna övervakningsoperation tycktes dessutom ha haft sin motsvarighet i spaningar på makarna Palme även i Gamla Stan lite tidigare samma kväll.

I februari 2016 hade dåvarande spaningsledaren Dag Andersson på Palmeutredningens pressträff inför 30-årsdagen av mordet tagit upp just dessa walkie-talkieobservationer som centrala att få grepp om för att utredningen skulle kunna gå vidare.

Och bara tre veckor före det nyss refererade förhöret med Thomas Pettersson hade två av Palmeutredarna, Sven-Åke Blombergsson och Peter Steude, gjort en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I den drog de bland annat följande slutsats:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

De skrev också att det är ”troligt” att ett antal vittnesuppgifter om personer med walkie-talkies senare under kvällen är korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.

Vidare: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”

Det här var en viktig del av bakgrunden till att utredarna inte ansåg sig kunna avfärda hypotesen om en organiserad mordkomplott. Dessa iakttagelser var i själva verket av ett alldeles uppenbart intresse för Krister Petersson och den nya Palmegruppen eftersom det hos dem fanns en uttalad ambition att gå tillbaka till brottsplatsen och försöka hitta nya infallsvinklar i det materialet.

Och i det sammanhanget var det väl inte förvånande att Stig Engström framstod som ett namn som var värt att undersöka. Thomas Pettersson hade pekat på honom som någon som kunde ingå i ett organiserat nätverk med motiv att mörda Palme och han hade ju i högsta grad funnits i faggorna. Vid första påseende verkade Thomas Petterssons hypotes inte orimlig i det avseendet. Engström hade ju begett sig ut från Skandiahuset i väldigt nära tidsmässig anslutning till mordet. Kunde det verkligen vara en slump?

Förhören om Stay Behind

Under den period som följer på det ovan beskrivna förhöret med Thomas Pettersson genomför också Palmegruppen en rad utredningsåtgärder som berör Stig Engström, Skandiahuset och Stay Behind.

• Den 24 oktober 2017 håller utredarna ett nästan tre timmar långt förhör med en man som berättar tämligen öppet om sin bakgrund i IB och Stay Behind. (Sid 18-36 i den dokumentsamling som det länkas till här.)

Förhöret handlar bland annat om kopplingarna mellan Skandiahuset och Stay Behindnätverket. Den förhörde säger att verksamheten var så hemlig och hade så vattentäta skott så att grannar kunde leva hela liv utan att veta att de arbetade för samma organisation. Den hörde uppger också att han under mordkvällen varit inne i centrala Stockholm och då träffat på två personer som ingick i de hemliga kretsar som han själv tillhörde och som rent konkret var medlemmar i en särskild gruppering med uppgift att träna radiosamband i fredstid.

Mannen tillägger att det är ”många som nu förfasas över att han sitter och pratar om” den hemliga verksamhet som han tillhört, men att han anser att det nu är rimligt att göra det eftersom ”man nu vet att organisationen har funnits”.

Han är samtidigt noga med att bestämt avvisa att denna hemliga verksamhet skulle ha någon koppling till Palmemordet.

• Den 30 augusti 2018 hör utredarna en tidigare journalist på Svenska Dagbladet. (Sid 53-59 i den länkade dokumentsamlingen.)

Förhöret pågår i drygt två timmar. Den hörde får en rad frågor om kontakter han själv haft i IB och Stay Behind. Och så får han den uttryckliga frågan om Stig Engström ingick i Stay Behind. Han svarar att han inte tror det men inte har anledning att spekulera om det. Han får också frågan om han varit hemma hos Engström vilket han nekar till. Sedan han fått frågor om en rad andra personer uttrycker han till sist att förhörsledaren går väl långt i sin frågvishet. Han menar att de personer det handlar om har ”källskydd”. Och han tillägger att han har ett stort kontaktnät med människor ”som fortfarande är aktiva” och som anser att ”han inte får berätta något alls” om dem.

• Den 23 april 2019 hörs en man av två Palmeutredare i nästan två timmar på polishuset i Stockholm. Han har advokat med sig – vilket inte är vanligt när personer inte är delgivna misstanke. (Sid 1-8 i den länkade dokumentsamlingen.)

Han får frågor om vad han gjorde kvällen då Olof Palme mördades och påstår att han inte kommer ihåg det: ”Hur fanken ska man veta det?”, säger han. Utredarna nämner att det finns en uppgift om att den förhörde mannens bil hade observerats på en viss plats under mordkvällen (platsen är maskad i den förhörsutskrift som lämnats ut, men det framgår ganska klart att det är i centrala Stockholm). Den förhörde mannen insisterar på att han inte minns om han var inne i city. Han hävdar också – till synes spontant – att han inte har något minne av att ha hämtat upp eller lämnat av någon person, men tillägger att det är svårt att minnas 30 år efteråt. Han får sedan en rad frågor om Stay Behindnätverket som han uppenbarligen har en hel del initierade kunskaper om. Han säger avslutningsvis att han tror att det är Christer Pettersson som mördat Palme.

Alla tre av dessa förhör innehåller maskade avsnitt i de versioner som lämnats ut – två av dem är hårt maskade.

Listan skulle kunna göras avsevärt längre. Men det här räcker för att visa att polisens utredare, precis som Thomas Pettersson, var mycket intresserade av hypotesen att Engström varit ett verktyg i en mordkonspiration med politiska krafter som var fientliga till Palme och som hade kopplingar till militära kretsar.

Det var givet att eventuell hemlig militär verksamhet med kopplingar till Stig Engström skulle vara svår att få grepp om – inte bara för journalister utan sannolikt även för mordutredare.

Thomas P byter teori

Thomas Pettersson kom efter en tid till den punkt där han gav upp. Som det heter i hans bok, nya upplagan sidan 163: ”Jag lyckades varken knyta Stig Engström till Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart.”

Därmed försvagades högst väsentligt, kan man tycka, hypotesen om Engström som Palmemördare. Denne tycktes helt enkelt inte ha något att göra med sådana grupperingar som hade kompetens och tänkbara motiv till att iscensätta en mordkomplott mot statsministern – alltså just det som varit ingångshypotesen för både Thomas Pettersson och Palmeutredarna.

I det läget vore det väl förståeligt om journalisten Pettersson skulle ha uppfyllts av besvikelse över att ha satsat många år på att ha kartlagt fel person i sin jakt på statsministerns mördare.

Men det var inte så han reagerade. I stället drog han slutsatsen att Engström måste ha begått mordet i stort sett på egen hand.

När artikeln som pekade ut Stig Engström publicerades av Filter i maj 2018, bara ett drygt halvår efter det att Thomas Pettersson hörts av Palmeutredarna, hade TP totalt släppt alla tankar på att Engström skulle ha varit ett redskap för hemliga militära strukturer. Hans text beskrev i stället en ensam, impulsstyrd mördare.

Plötsligt hade alltså Engström förvandlats till någon som lyckats iscensätta statsministermordet utan moraliskt stöd – och framför allt utan praktisk hjälp. Förutsättningarna såg ju rätt knepiga ut: han hade ingen kunskap om biobesöket i förväg och även om han under kvällen fått klart för sig att Palme var på Grandbiografen kunde han inte gärna veta hur Palme skulle ta sig hem därifrån, eller exakt när. Ändå klev han ut från Skandia i rätt ögonblick med ett laddat vapen. Och inte nog med det, han dödade statsministern med ett enda välplacerat skott och lyckades också komma undan – och till på köpet dra mordutredarna vid näsan i flera årtionden.

I sina försök att presentera Skandiatjänstemannen som en trovärdig statsministermördare valde nu Thomas Pettersson att beskriva honom som en person med just en sådan psykologisk profil som passade in på det nya scenariot. Borta är tanken på att Engström behövde någon som pushade honom, nu var han plötsligt en ensam och starkt motiverad bödel. Och en kompetent sådan, får man väl tillägga eftersom han klarade sig undan upptäckt hela sitt återstående liv trots att han var känd för utredarna och trots att det hade funnits en del frågor om trovärdigheten i hans vittnesberättelse.

Polisens Palmeutredare var inte lika snabba med att avskriva Engström som verktyg för en konspiration. I det nämnda förhöret från den 30 augusti 2018 med den tidigare medarbetaren på Svenska Dagbladet frågade de ju till exempel ut honom om Stig Engströms möjliga roll i Stay Behindnätverket. Det var flera månader efter publiceringen av Filterartikeln.

Och ett helt år senare, den 6 augusti 2019, höll de ett förhör med en tidigare Skandiamedarbetare där fokus tydligt låg på Stig Engström och Stay Behindnätverket. Den hörde fick till och med frågor om han kände till om Engström hade ”något samarbete med amerikansk underrättelsetjänst”.

”Engström är ju död och tiden har gått”

Till sist landade dock även Palmeutredarna på den slutsats som Thomas Pettersson tagit till sig: det verkade inte finnas någon koppling mellan Engström och organiserade krafter som skulle kunna ligga bakom Palmemordet.

Och när Krister Petersson presenterade utredningsresultatet på pressträffen den 10 juni var hans huvudhypotes – om än framförd med en viss reservation – precis densamma som Thomas Petterssons: att Engström utfört mordet på egen hand. Till skillnad från journalisten P brydde sig dock inte åklagaren P om att försöka passa in Engström i någon snabbt omgjord psykologisk profil.

Det finns ju inte heller någon lag som tvingar åklagaren att reda ut motivbilden och psykologin bakom brottet. Om bara bevisningen räcker så kan gärningsmannens drivkrafter få te sig hur gåtfulla som helst.

Men bekymmersamt nog var även det där med bevisningen ett uppenbart problem för Petersson.

Och det fick han till sist lösa på sitt eget sätt. Han gick helt enkelt ut med argumenteringen att bevisen visserligen inte räckte för ett åtal, men att det nog mest berodde på något som inte Palmeutredarna kunde lastas för – nämligen att Engström komplicerat saken genom att dö. Annars hade det förhoppningsvis gått att få fram de avgörande uppgifter som nu inte fanns tillgängliga. Men eftersom läget var sådant att det ju inte gick att väcka liv i Engström återstod bara att lägga ner utredningen.

Som Krister Petersson själv formulerade saken:

”Jag är inte så dum så att jag säger att det här materialet i sig ensamt räcker till att vi skulle kunna påstå att det är styrkt, pratet som en domstol måste göra, men det hade givit oss en rimlig chans att arbeta vidare med det här och bygga upp ett case emot honom. Det hade gett oss en rimlig chans att kunna säkra ett eventuellt mordvapen, att göra husrannsakan på hans kontor och i hans bostad, att tekniskt undersöka hans kläder och gräva djupare i omständigheter som talar för om han har medverkat i en konspiration eller inte. Men nu kan vi inte göra det. Engström är ju död och tiden har gått. Men det går inte komma runt menar jag… med de här konstiga omständigheterna går det inte att komma runt Engström som en misstänkt gärningsman.”

Vi kan sammanfatta: i alla väsentliga avseenden var det Thomas Pettersson som pekat ut riktningen för Palmeutredarna, en riktning som de följt. Först hade det handlat om Engström som verktyg i en mordkomplott med koppling till Stay Behind, sedan hade det i stället handlat om honom som ensam gärningsman. Och när utredarna inte hittade något nytt själva så bestämde åklagaren att de kunde nöja sig med journalisten Petterssons funderingar kring ”de här konstiga omständigheterna”. För Thomas Pettersson hade det räckt för ett tvärsäkert utpekande. Krister Petersson valde för sin del att antyda en viss tveksamhet, men inte stor nog för att det skulle hindra honom från att lägga ner utredningen. Fallet var – skulle vi förstå – så färdigutrett som det kunde bli.

Mot den här bakgrunden är det högst begripligt om journalisten P uppfattade åklagaren P som lite njugg när denne svarade på New York Times fråga.

Thomas Pettersson kommenterade själv den saken när han intervjuades av Expressen:

”De har gjort sitt jobb, jag har gjort mitt. Jag är inte beroende av att de ska applådera mig. Jag är glad att vi kom till samma slutsatser. Eller som en tidning skrev om min bok: ’Skynda dig att läsa boken innan Palmegruppen kommer fram till samma sak’”.

Ska man vara petig kan man förstås säga att det fanns ännu fler personer som traskat före Krister Petersson med att lansera misstankar mot Stig Engström som Palmes mördare. Lars Larsson skrev en bok, Nationens Fiende, som kom ut redan 2016, två år före Thomas Petterssons uppmärksammade artikel i Filter. Och långt före Lars Larsson hade skribenter som Sven Anér och Olle Minell varit inne på liknande tankebanor.

Ingen av dem nämndes heller under pressträffen.

Men det var alltså Thomas Pettersson som på allvar lyckades med att i media bana vägen för tanken att det var en försäkringstjänsteman på Skandia som gått under radarn i alla år och som var den som mördade Palme. Och när Krister Petersson presenterade sin lösning den 10 juni förra året gav Thomas P:s arbete en fördel åt åklagaren som han inte hade haft annars: han kunde luta sig mot något som folk redan kände till. Åklagaren argumenterade verkligen inte särskilt kraftfullt för sin sak, men han behövde i en mening inte göra det. Alla visste vad teorin gick ut på. Och rätt många hade redan bestämt sig för att det lät som en ganska bra teori.

Det besvärande var ändå – och det var förstås ingen liten detalj – att åklagaren Petersson så uppenbart inte hade något nytt att tillföra när det gällde det väsentliga. Nämligen det där med bevisningen.

Det är inte klart exakt när Palmeutredarna bestämde sig för att den ensamme mördaren Stig Engström fick bli lösningen. Men det är alltså ett bra tag efter publiceringen av Filterartikeln och Thomas Petterssons bok, av allt att döma så sent som under andra halvåret 2019 eller början av 2020. Innan dess fanns det andra alternativ som intresserade utredarna, alternativ som pekade på en mordkomplott – med eller utan Engström. Det syns i de förhör som hölls av Palmegruppen. Och det framgår också alldeles tydligt av minnesanteckningarna från Palmegruppens återkommande möten med åklagare Petersson.

Det är inte bara tidpunkten som är oklar. Vi vet inte heller vad det var för till synes bestickande argument som till slut fick Petersson och hans utredare att till sist bestämma sig för Engström.

Vad vi vet är att de in i det sista kämpade tappert för att hitta handfast bevisning som verkligen skulle binda honom till mordet – och med att hitta ursäkter för bristerna kring den bevisning som inte visat sig räcka till.

Det arbetet pågick även efter det att Krister Petersson i februari 2020 mer eller mindre utlovat en lösning på mordgåtan.

De anonyma breven

I det läget visste nämligen utredarna det som skulle stå klart för alla andra några månader senare: att de inte hade ett faktaunderlag som gav täckning åt åklagare Peterssons självsäkra påståenden.

Det återstod så att säga fortfarande att skaffa fram.

En sak som de hade särskilda förhoppningar kring var ett antal anonyma brev som de misstänkte kunde komma från mördaren. Ett av dessa brev, det som väckt störst uppmärksamhet, hade skickats från Norrtälje den 7 mars 1986. (Sid 1-2 i den länkade dokumentsamlingen.)

I det hette det bland annat (stavning och språkfel bibehållna):

”Det var jag som mördade Olov Palme jag är inte svensk, mej får ni inte tag på Sverges folk kan vara glada att jag mördade Palme /…/ han ville regera världen han var som Hitler Jag postar detta brev i Norrtälje för att vilseleda er en välgörare för Sverige”.

Varken handstil eller språk hade några likheter med Engströms mycket prydliga och omsorgsfullt formulerade sätt att skriva brev. Men det gick naturligtvis att föreställa sig att han listigt skulle ha förvrängt handstilen och formulerat sig klumpigare än vad han brukade.

Bekännelsebrevet som Krister Petersson hoppades kunna knyta till Stig Engström.

Utredarna hade i alla fall under en tid varit riktigt fångade av tanken att Engström var den som skickat bekännelsebrevet från Norrtälje. Det borde ju ha varit möjligt, tänkte de, att han tagit sig en sväng förbi den uppländska kuststaden på väg hem från skidsemestern i Idre och lagt på brevet där. Norrtälje ligger visserligen inte alls längs den naturliga bilvägen mellan Idre och Täby, men just därför kunde det förstås ha varit riktigt finurligt att göra en avstickare dit.

Det fanns för all del inga som helst bevis för att Engström varit i Norrtälje, men inte heller för motsatsen. Så den lockande teorin skulle ju kunna stämma.

I början av 2019 hade utredarna till och med försökt hitta belägg för ännu en spännande hypotes med anknytning till det där med brevet: om det nu var så att Stig Engström tagit sig till Norrtälje under sin resa hem från skidsemestern, kunde han inte också ha gjort annat som skulle hjälpa honom att dölja sitt brott? I Norrtälje, en stad med olika specialbutiker, gick det förstås att köpa väskor. Han kunde därför ha passat på att köpa sig en ny handledsväska när han ändå var där. Det skulle ju ha varit lämpligt ur hans synpunkt att göra sig av med sin gamla om han nu förvarat revolvern i den, något som antagligen skulle ha lämnat spår efter sig. Och då behövde han ju byta ut den mot en ny som liknade den gamla för att inte väcka misstankar.

En av utredarna tog sig tid med att kolla med en väskbutik i Norrtälje. Men svaret var nedslående, så många år efteråt gick det inte att få fram uppgifter som klargjorde om någon köpt en handledsväska där den 7 mars 1986.

Det fick väl vara hur det ville med den saken, det gick fortfarande att tänka sig att det låg sanning i hypotesen om att Engström skrivit bekännelsebrevet och postat det i Norrtälje. Och efter Krister Peterssons utspel i februari 2020 när det blev bråttom att få fram bevisning, topsade utredarna släktingar till Stig Engström i hopp om att deras DNA skulle ha tydliga likheter med det som kunde hittas på Norrtäljebrevet – eller på något annat av de anonyma brev som väckt Palmegruppens intresse.

Ifall det blev en träff på något av breven skulle det ju verkligen framstå som stark bevisning mot Engström. Det skulle, kan vi föreställa oss, inte ens behöva vara helt klart att det var hans DNA, det skulle ju vara intressant nog med ett utslag som visade en sannolikhet för att Engström fanns med i bilden.

Revolvern

Förutom DNA fanns det förstås en annan sorts teknisk bevisning som skulle smälla riktigt högt. Och det var om Engström kunde knytas till ett mordvapen.

Sökandet efter revolvern hade varit en ledstjärna för utredarna under de årtionden som gått. Ibland hade det framställts som nästan det enda sättet att komma fram till sanningen om mordet. Den inställningen från polisen hade varit väl känd hos allmänheten. Och under årens lopp hade NFC och dess föregångare SKL provskjutit så många som 788 revolvrar.

När det gällde Engström hade utredarna varit tidigt ute med att försöka knyta honom till ett mordvapen. Redan hösten 2017 hade de spårat en till synes intressant magnumrevolver som vid den tidpunkten befann sig hos en vapensamlare i Göteborg. Vid tiden för Palmemordet hade nämligen denna revolver tillhört Stig Engströms vän vapensamlaren Willy G.

Revolvern sändes iväg till Nationellt Forensiskt Centrum, NFC, och provsköts. I februari 2018 fick Palmegruppen svaret, en nolla.

Det betydde helt krasst att det inte gick att säga någonting om sannolikheten för att det var samma vapen som använts för att avfyra de kulor som hittats på Sveavägen.

Det var förstås en besvikelse. Men om man vände på det gick det ju att säga att det faktiskt skulle kunna vara rätt vapen.

Och under våren 2020, när den stora dagen för Peterssons presentation närmade sig, bad utredarna NFC om ett yttrande som mer allmänt beskrev möjligheten av att kunna binda rätt vapen till mordet. Yttrandet kom i sista stund, bara drygt en vecka före pressträffen. Och i det stod det något som skulle kunna tolkas som en kalldusch för Palmeutredarna.

Där hette det nämligen att att det sannolikt aldrig varit möjligt att binda de upphittade kulorna till något vapen. Det fanns helt enkelt, hette det, alltför få användbara spårdetaljer från revolverpipan på dem.

Det budskapet skulle kunna beskrivas som en sensation i förhållande till hur utredarna i många år talat om hur viktigt det var att försöka få tag i mordvapnet. För nu sa NFC alltså plötsligt att allt det där hade varit meningslöst från första början.

Det finns förstås anledning att återkomma till hur det kom sig att den där häpnadsväckande slutsatsen dök upp just inför pressträffen. För Petersson var dock det i sista stund inkomna uttalandet inte alls en kalldusch utan snarare en mycket god nyhet eftersom han ju kommit mycket långt i planeringen på att peka ut Engström och lägga ner utredningen. Här fick han väldigt lägligt ett argument för att på pressträffen kunna hävda att det inte fanns något särskilt nedslående med testresultatet för just vapensamlarens revolver – för här sa faktiskt NFC att inget annat vapen heller skulle kunna knytas till mordet.

Och det betydde i sin tur också att det blev lättare att argumentera för att utredningen skulle läggas ner. Varför fortsätta om det inte går att identifiera det rätta vapnet även om man har hittat det? Typ.

Det gick förstås inte att på pressträffen presentera det där sena NFC-utlåtandet som en framgång för åklagaren. Snarare betonade Petersson att utredningen drabbats av ett bakslag. Som han uttryckte det: ”Vi hade ju förhoppning att vi skulle kunna få klara besked ifrån NFC, men NFC säger att med dagens nuvarande teknik så kommer det förmodligen inte att kunna gå att binda ett vapen till mordplatsen.”

Och det lät ju trist. Vad både Petersson och hans bisittare Hans Melander undvek att säga var att det negativa svaret när det gällde vapensamlarens vapen, nollan, hade lämnats till utredarna av NFC redan i början av 2018, mer än två år tidigare.

Och då, 2018, fanns inget utlåtande från NFC om att det var meningslöst att försöka knyta ett vapen till mordkulorna. Svaret om vapensamlarens revolver borde alltså, då när det kom, ha fått Palmeutredarna att tänka sig för två gånger innan de fortsatte försöka bygga upp sitt inte särskilt starka case mot Engström. Men de valde som vi vet att fortsätta. Och när de nu gjort det var det desto bättre för deras sak om det gick att hävda att det där med testresultat i vapenfrågan inte var något att bry sig om egentligen.

Det stora slagnumret som utredarna annars haft förhoppningar om, utredningen kring DNA-spåren på de anonyma breven, blev däremot ett sådant totalt misslyckande att Petersson inte tog upp den saken under sin långa inledning. DNA-spår på de intressanta breven fanns det, men det var inte Engströms. Petersson kunde inte komma runt frågor om saken efter sin inledning eftersom det skrivits om DNA-testandet tidigare. Men han valde att svara så kort och vagt som möjligt, här fanns inte ens några begränsade poänger att hämta för honom.

De där riktigt fina bevisen som skulle ha livat upp åklagarens i förväg hårt upphaussade avskedsföreställning hade alltså inte materialiserat sig. Det Krister Petersson till sist satt med var bara sin bleka powerpointpresentation, den som bestod av sådant som i all väsentlig utsträckning kunde kännas igen från Thomas Petterssons skriverier.

Det handlade framför allt om att en del vittnesuppgifter pekade på likheter mellan Engströms klädsel och mördarens, om att det inte fanns klara belägg för att Engström verkligen befunnit sig på brottsplatsen som vittne, om att hans egna uppgifter om sitt agerande delvis stämde överens med hur gärningsmannen agerat, om att han sedan tidigare i livet hade viss skjutvana, om att han hade en granne, ”vapensamlaren” som hade en mängd vapen och om att han rörde sig i Palmekritiska kretsar.

Allt det där var sådant som Thomas Pettersson argumenterat kring i Filterartikeln och i sin bok, intressant men inte nytt. Och samtidigt ska det understrykas att det som Krister Petersson presenterade anmärkningsvärt nog inte var hela Thomas Petterssons scenario utan bara valda delar av det, en lightversion om man så vill.

Till exempel tog Palmeåklagaren P inte alls upp journalisten P:s hypotes om hur det kom sig att Stig Engström kunde ha en laddad revolver till hands när han gick ut från Skandiahuset. Det var givetvis en viktig punkt att reda ut eftersom det inte fanns några som helst belägg för att Engström brukade gå omkring beväpnad. Det fanns inte ens några belägg för att han sysslat med skytte på många år eller att han över huvud taget ägde ett skjutvapen.

Och om det inte gick att göra troligt att Engström hade en laddad revolver på sig när han kom ut på Sveavägens vintriga trottoar så gick det ju inte heller att göra troligt att han skjutit Palme.

Thomas Petterssons Grandhypotes

Thomas Pettersson hade för sin del grubblat åtskilligt över detta – klokt nog – och hade till sist snickrat ihop en hypotes som var avsedd att besvara den frågan.

Den ser ut så här: Thomas P föreställer sig helt enkelt att Engström av en slump varit vid Grandbiografen omkring klockan 21 och träffat på Palme där. Då slås han av tanken att det vore en god idé att skjuta statsministern. Han återvänder till Skandiahuset och på något sätt skaffar han nu fram ett vapen i god tid innan föreställningen är över och Palme ger sig iväg. Thomas Pettersson har sedan föreställt sig att Engström smyger sig ut ur Skandiahuset för att skjuta Palme när filmen slutar, går tillbaka till Grand – nu beväpnad – men tappar modet när han står där intill Palme och smyger sig tillbaka in i Skandiahuset igen. Vad som återstår är bara att konstatera att dagens arbetspass är över, stämpla ut och åka hem. När han sedan går ut från Skandia, fortfarande med sin laddade revolver, händer det oväntade: han träffar på paret Palme som kommer gående. Och nu gör han slag i saken.

Det där var förvisso en hypotes som strängt taget var obevisad i varje led. Men det var i alla fall en hypotes.

Och Thomas Pettersson hade lite tur. Han fick efter publiceringen av Filterartikeln en för honom själv högst välkommen hjälp av Mårten Palme. Denne hade ju tidigare uttryckt sin övertygelse om att det var Christer Pettersson som mördat hans far. Och han hade också bestämt hävdat att en man som han själv sett stå på trottoaren strax söder om bion hade tydliga likheter just med Christer Pettersson. Observationen hade Mårten gjort efter filmens slut, just i samband med att föräldrarna började promenera hemåt. Nu sa Mårten i stället till Thomas Pettersson att det kunde ha varit Stig Engström han sett vid biografen.

Stig Engström och Christer Pettersson kan knappast sägas ha liknat varann. Och Engströms ansikte som figurerade rätt flitigt i media de första åren efter mordet borde inte ha varit obekant för Mårten. Det vill säga: om mannen vid bion liknat Engström mer än Pettersson hade det kanske varit naturligt om Mårten slagits av den tanken, antingen redan under de månader som följde direkt på mordet eller i samband med Palmerättegången. Men så skedde inte.

Problemen med Mårten Palmes senkomna tankegångar bör därför framstå som uppenbara. Men för de ganska många personer som ansåg att familjen Palmes uppfattningar borde väga tungt i en bedömning av skuldfrågan var förstås mellansonens nya uttalanden av intresse. Och för Thomas Pettersson var det förstås ett riktigt nytillskott i argumentationsarsenalen.

Vi kan alltså se tydliga argument för att åklagaren Petersson skulle haft en del att tjäna på att ta upp journalisten Petterssons resonemang. Det skulle i alla fall ha gett en hypotetisk förklaring till att Engström dök upp på Sveavägen med en laddad revolver. Och åklagaren skulle ha haft en medlem av familjen Palme på sin sida om han tagit till sig Thomas P:s förklaringsmodell.

Men av någon anledning avstod han. Och vi kan tänka oss orsaker till tveksamhet från åklagarens sida. Det stora problemet med Thomas Petterssons hypotes förutom att det saknades bevis för den var själva logistiken – Stig Engström hade ju bevisligen varit inne på sin arbetsplats strax före mordet och förberett sin hemfärd. Det var högst diskutabelt om han över huvud skulle ha hunnit ta sig från Grand, smyga in osedd i Skandiahuset och ta sig ut igen i tid för att mörda Palme.

Så det som hände var att åklagaren Petersson inte ens låtsades om existensen av journalisten Petterssons försök till gärningsbeskrivning när han framförde sin presentation av fallet under pressträffen.

Och han ersatte den samtidigt inte med en egen variant. i stället för att försöka förklara hur det kom sig att Engström plötsligt dykt upp med en laddad revolver nöjde sig Krister Petersson med de numera smått klassiska orden: ”Vi har inte kunnat sätta ett vapen i handen på honom. Men med tanke på vad som händer säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.”

I sanningens namn hade ju inte heller Thomas Pettersson lyckats hitta någon egentlig förklaring till hur Engström skulle ha få tag i vapnet, han hade bara försökt få till ett scenario där det rymdes ett visst utrymme för planering på den punkten från Engströms sida.

Det fanns alltså luckor och problem i Thomas Petterssons resonemang. Och åklagarens ovilja att bygga sin framställning på långtgående gissningar kan framstå som begriplig. Men priset han betalade var högt: det blev helt enkelt inte mycket kvar för honom själv att säga. Och hans obekväma miner och kroppsspråk under pressträffen tydde på att han fullt ut insåg sitt dilemma.

”Vi känner oss trygga med den ståndpunkten”

Att det hela inte fallit ut så bra visade sig också så fort han avslutat sin inledning. När det var dags för journalister att ställa frågor var det en reporter från TT, Tidningarnas Telegrambyrå, som började. Frågan förtjänar att citeras:

”Det är ju oerhört allvarliga anklagelser som du riktar nu mot en avliden person som inte kan försvara sig överhuvudtaget. Och det gör du trots att det inte finns något mordvapen eller någon förklaring till hur Stig Engström då eventuellt skulle kunna fått tag på ett mordvapen. Och det kommer som sagt inte att bli någon rättslig prövning av de här uppgifterna. Och med all respekt så har ju faktiskt polis och åklagare haft fel förut inom ramen för den här utredningen. Varför ska vi tro på just dig och det du lägger fram nu?”

Petersson svarade med att säga: ”Om det kan övertyga dig eller någon annan så vore det ju naturligtvis av godo, men det är liksom så långt som vi har kommit”.

Det lät kanske inte så kraftfullt. För att ändå sätta någon sorts pondus bakom sitt uttalande tillade han: ”Vi känner oss trygga med den ståndpunkten som vi har kommit fram till”.

Samtidigt bar inte Peterssons uppsyn något särskilt övertygande vittnesbörd om trygghet. Och Dagens Nyheters ledare följande dag inleddes med de skoningslösa orden: ”Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.”

Kritiken mot Peterssons slutsatser kom mycket att handla om att han på svaga grunder pekade ut en avliden person som inte kunde försvara sig själv.

Mindre uppmärksammat blev att han knappt kommenterade hur han kommit fram till att Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson saknade värde.

Och minst lika anmärkningsvärt men också väldigt underrapporterat: att han gick förbi hela raden av vittnesuppgifter om en organiserad operation runt mordplatsen under kvällen – det där som ursprungligen hade framstått som så intressant i förhållande till Engström. Varför hade Petersson och Palmegruppen plötsligt släppt det? Det berörde inte åklagaren.

Många hade väntat sig att åklagaren P skulle lägga fram ett skrivet dokument där han på ett övergripande sätt gav bakgrunden till det smått historiska beslutet att lägga ner utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

Det gjorde han alltså inte. Visserligen hade han gjort en powerpoint där han på traditionellt sätt lagt in nyckelorden i den muntliga framställning han drog. Men den var i sanningens namn mer stolpar för honom själv än ett juridiskt dokument. Och det gick inte heller ut något erbjudande från Åklagarmyndighetens hemsida till den som var intresserad att skaffa sig ett eget exemplar av Peterssons bildspel.

(Jag har i alla fall fått tag i det, och den som vill titta på det hittar det här.)

Krister P:s ytterst kortfattade nedläggningsbeslut

För fullständighetens skull måste ändå nämnas att åklagaren Petersson faktiskt presterade ett formellt skriftligt dokument om sitt beslut – om än ett mycket kort och föga uppmärksammat sådant. Förutom lite siffror, bokstavskoder och adressrader av det slag som alltid finns på myndighetshandlingar så utgörs texten av följande:

”BROTT Mord. BESLUT Förundersökningen läggs ned. Skäl: Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. Motivering: Den misstänkte har avlidit”.

Och så Krister Peterssons namn under beslutet.

Det är alltihop.

Som sammanfattning av slutet på 35 års utredande av ett sensationellt mord är det ju ganska ordknappt.

Petersson har generellt sett hittills inte fått någon kritik alls från sina överordnade i Åklagarmyndigheten. Utom på en punkt. Vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin har faktiskt bannat honom lite lätt för att han inte lämnat någon skriftlig förklaring till varför han lade ner utredningen. Hon menade visserligen att han enligt lagen inte var skyldig att motivera sitt beslut på annat sätt än genom det som nyss citerats ovan. Men hon tyckte faktiskt att ”med hänsyn till ärendets mycket speciella karaktär” skulle det lämpliga ha varit att Peterssons skriftliga beslut innehöll i alla fall det viktigaste av det han sa på pressträffen.

Det är svårt att säga emot henne.

Men även om Krister P presenterat en sammanhängande skriven text som byggde på hans powerpoint så hade det inte räckt särskilt långt. Thomas Pettersson skildrar i andra upplagan av sin bok sin egen och Filterredaktören Mattias Göranssons besvikelse över hur lite KP haft att säga:

”När pressträffen var över tittade jag och Göransson förvånat på varandra. Vi hade fått rätt i sak, men fanns det inget mer?”(Sid 257).

Så långt Thomas Pettersson.

Vad vi kan se är alltså följande: inte nog med att Krister Petersson inte hade några nyheter att komma med – det var också så att han i stort sett valde att undvika att kommentera en hel rad centrala frågeställningar i mordutredningen. Och då talar vi om sådana frågeställningar som hade varit närmast självklara att ta upp vid en nedläggning av den.

Förutom att han gled förbi de problem som var direkt knutna till utpekandet av Engström så handlade det alltså om sådant som gällde en värdering av Lisbeth Palmes centrala roll i utredningen, framför allt hennes bestämda utpekande av Christer Pettersson som mördare – och också om alla de där tecknen på en organiserad övervakningsoperation kring mordplatsen som plötsligt inte bedömdes som intressanta längre.

Det Krister Petersson gjorde genom sin tystnad om ett antal nyckelfrågor var ju i praktiken att lämna över till andra att uttolka bakgrunden till nedläggningsbeslutet. Och den som ligger närmast till hands att göra en välvillig uttolkning av åklagarens case är väl i så fall Thomas Pettersson, den som ursprungligen formulerat de slutsatser som Krister Petersson valt att ansluta sig till.

Det vill säga: ju mer åklagaren Petersson väljer att glida undan, desto mer måste vi lyssna på journalisten Pettersson om vi är ute efter att leta efter någon sorts rim och reson i nedläggningsbeslutet.

Samtidigt är det värt att notera att Krister Petersson – genom att medge att hans bevisning emot Engström inte skulle ha räckt till ett åtal om denne levat – på sitt sätt bekräftade att mordfallet faktiskt inte är löst. Frågorna kvarstod alltså även i Krister Peterssons värld den 10 juni, det var bara så att han själv inte hade lust att fördjupa sig i dem längre.

Man kan ana en missräkning på Petersson i det avseendet från hans överordnade, vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin. Och exakt vad den missräkningen tycks ha handlat om tar Lars Olof Lampers upp i sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att om inte Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.

Det där är en talande formulering från Åklagarmyndighetens näst högsta företrädare. Den säger något mer än vad som kanske framgår vid en första läsning. Som Lars Olof Lampers uppmärksamt noterar: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord i Lampers bok.)

Om Lars Olof Lampers har rätt i sin tolkning är det alltså detta som är den djupare innebörden i att Johansson Welin hade velat att Krister Petersson skulle ha varit mer utförlig i sin motivering av nedläggningsbeslutet – han borde, enligt henne, kraftfullt ha framfört en argumentering för att det inte fanns något mer att diskutera, fallet var löst, tiden för att spekulera var över.

Kanske kände Krister Petersson att det trycket på honom hade funnits från högre instanser. Och kanske kände han så mycket olust att han markerade emot den roll som tilldelats honom på två sätt. Dels genom att poängtera att hans bevisning faktiskt inte skulle ha räckt till ett åtal. Och dels genom att vägra att formulera ett skriftligt beslut där han lade ut texten mer än vad han egentligen ansåg att det fanns belägg för.

Om det var en protest från hans sida så var det förstås en halvt obegriplig protest.

Var det så åklagaren Petersson egentligen tänkte – och var det detta som låg bakom hans närmast lidande framtoning på pressträffen? Svaret på det får vi först om han någon gång väljer att prata mer öppenhjärtigt om bakgrunden till sitt beslut.

Nedläggningsbeslutet innebar i alla fall att en mängd utredningsmaterial snart kom att släppas till allmänheten. Och så fort han kunde passade Thomas Pettersson på att läsa väsentliga delar av förundersökningsmaterialet från utredningen av Engström.

Där fanns förstås en del detaljer om Palmegruppen sysslat med i sin utredning av den Skandiaanställde grafikern. Man hade exempelvis kontrollerat hans skjutresultat från Armétygförvaltningens skytteklubb, man hade tittat på hans medicinska journaler, man hade pratat med den nya ägaren till det hus som Engström och hans hustru haft i Täby – och så vidare.

Frågan är bara: vad gav egentligen detta? Var och en som studerar materialet kan bilda sig en egen uppfattning. Thomas Pettersson summerar i alla fall för sin del: ”Även om läsningen var intressant fanns där inga betydelsebärande nyheter för mig”. (Sid 273).

Det vill säga: utredningsmaterialet visade i svart på vitt att anledningen till att Krister Petersson inte sa något nytt till Stig Engströms nackdel på presskonferensen var att han inte hade något nytt av det slaget att säga.

Vad ska vi då göra om vi vill ge beslutet att peka ut Engström en hygglig chans till rättvis bedömning? Tja, i så fall blir det nog nödvändigt att fördjupa oss i vad den egentliga inspiratören till beslutet, Thomas Pettersson själv, har att bidra med.

Både Filterartikeln och Thomas Petterssons bok har diskuterats utförligt här på bloggen. I en serie postningar har jag riktat invändningar mot hans resonemang. Här, här, här och här. Och jag har också publicerat flera svar från honom: här, här och här. Dessutom har ett antal kommentatorer bidragit till att fördjupa debatten.

Det som har sagts förut går alltså fortfarande bra att läsa och behöver inte upprepas nu.

Men det nya, det som tillkommit efter det att utredningen lagts ner med en slutsats som så att säga gett Thomas Pettersson rätt, förtjänar givetvis särskild uppmärksamhet.

Jag kommer därför i min nästa postning att gå igenom det som är nytt i andra upplagan av Den osannolika mördaren. Och därefter ska jag ta en ordentlig titt på ett tämligen nyproducerat avsnitt av tidskriften Filters podcast, Filterpodden # 24, där Thomas Pettersson och Mattias Göransson tillsammans i detalj lägger fram en långt utvecklad teori om Stig Engströms agerande steg för steg. De går långt utanför vad Krister Petersson sa vid pressträffen. Har de djärvt lyckats leta sig fram till en sanning som Krister Petersson inte vågade presentera för att han inte hade alla bevisen? Eller har de suttit och spekulerat på dåligt underlag för att ge ökad trovärdighet åt en slutsats som egentligen inte räcker hela vägen?

Vi kommer till vad jag har att säga om den saken. Och alla som tar del av mina slutledningar kommer att ha möjligheter att kommentera dem i den fortsatta debatten här på bloggen.

Givetvis kommer jag att upplåta särskilt utrymme åt Thomas Pettersson, Mattias Göransson och Krister Petersson om de önskar delta i diskussionen vilket jag hoppas att de gör.

Jag brukar säga det och jag säger det gärna igen: det är den levande diskussion som alla kommentatorer bidrar med som gör den här bloggen till den mötesplats för tankar som jag vill att den ska vara. Tack för era insatser hittills – och jag hoppas ni fortsätter på samma sätt. Och när det gäller den här artikelserien: särskilt tack till en ofta återkommande kommentator, Jörgen G, som tagit sig tid att utanför diskussionen på bloggen förse mig med kunskaper och synpunkter kring flera av de frågeställningar som jag ska återkomma till.

Snart alltså: avsnitt två i denna genomgång.

Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen


Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken.

Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.


Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel Original.


Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme.

Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen.

Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.

Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.

När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker.

Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström.

Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

Så blev det inte.

I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen.

Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen.

Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering.

Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster.

Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor.

Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i.

Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsberg, keps eller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning.

Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken.

Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet.

Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom.

Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant.

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset.

Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister.

För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten.

Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.

Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.)

Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den.

Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig.

Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott.

Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten.

Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.

Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed.

Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa.

Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, Men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda.

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).

Var det verkligen så väldigt märkligt?

Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.

Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg.

Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen.

Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet.

Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia.

Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19.

Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”

Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel.

Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla.

Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram.

Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.)

Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom.

Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren.

Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen.

Lampers:

”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och Lars Olof Lampers poängterar att att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern.

Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus.

Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare.

Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull.

Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi.

I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt. LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom.

Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel.

Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars.

Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen.

Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt.

Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.)

Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J.

Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Här syns den ursprungliga, längre versionen av intervjun med Stig Engström – den som publicerades i Svenska Dagbladets riksupplaga den 2 mars 1986.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit.

En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin.

Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.)

Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.”

Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna.

Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren.

Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson.

Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska.

Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil.

Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss?

Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där.

Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B.

Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen.

I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick.

Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne.

På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.)

Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser.

Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett.

Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade.

Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B.

Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre.

Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd.

Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv.

Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden.

Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”.

Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll.

Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.

Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person.

Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet.

Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer?

Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig.

Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.)

I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade.

Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen.

Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet.

Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser.

I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

”Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång.

Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.)

Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat:

”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.)

Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt.

Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”.

Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth.

Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem.

Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen?

Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

Aftonbladets löpsedel från den 21 januari 2013. Taxichauffören Anders D berättar om sina iakttagelser från mordnatten – iakttagelser som han redovisade redan när han hördes mindre än en timme efter mordet men som utredarna valde att ignorera.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen.

Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde.

Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet.

Men tillbaka till de två gärningsmännen.

Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet.

Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd?

Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett?

I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om.

Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den.

Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen.

I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumenteirng ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver:

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten.

Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort.

Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet.

Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38)

Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta.

Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken.

Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen.

Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken.

Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen.

Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den.

Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register.

Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”.

Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat.

När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern.

Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år.

Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016.

Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

De menade vidare att det var”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.

Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”

Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)

Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen.

Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok.

PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

Kammarrätten i Stockholm slår polisen på fingrarna: Maska inte Palmedokumenten så hårt!

Det här är en sida ur ett förhör som hållits av två poliser i Palmegruppen i maj 2017. Den förhörda personen har kontaktat utredningen för att lämna uppgifter om den paramilitära organisationen Stay Behind, ett hemligt nätverk som var kopplat till NATO och som opererade på svensk mark under kalla kriget. Ett antal av sidorna av den offentliga versionen av förhöret ser ut ungefär så här.

I FREDAGS KOM EN VIKTIG DOM från Kammarrätten i Stockholm.

Den gäller polisens långgående maskningar av uppgifter i dokument från den nedlagda förundersökningen av Palmemordet. Kammarrätten menar att i flera viktiga avseenden har polisen gått alldeles för långt i hemlighetsmakeri.

Maskningarna handlar om att text och bilder i handlingar som lämnats ut delvis dolts av svarta streck och plattor.

I vissa fall har bara enstaka ord eller till och med enstaka bokstäver undgått maskning.

Jonas Nyman, en av administratörerna på sajten Palmemordsarkivet, hade överklagat Polismyndighetens omfattande maskningar av ett helt centralt dokument i utredningen, den så kallade liggaren.

Liggaren är helt enkelt en sorts innehållsförteckning över det material som ingår i Palmeutredningen. Den finns i första hand i digital form som en mycket stor Excel-fil. Kammarrätten skriver i sin dom att i utskrivet skick är denna liggare en handling som består av cirka 1 000 sidor i formatet A2.  (En A2-sida är fyra gånger så stor som en A4-sida – så vi talar om ungefär 4 000 A4-sidor. Och det är alltså bara själva förteckningen över innehållet i utredningen.)

Polisens arbete med liggaren inleddes i princip direkt efter mordet och fortsatte fram till Krister Peterssons nedläggningsbeslut i juni 2020. Den tekniska utformningen av denna växande innehållsförteckning har förstås varierat under årens lopp och uppgifterna från den nuvarande liggaren har förts över från en tidigare databas som blivit föråldrad.

Liggaren är inte bara en strikt listning av handlingarna i utredningen, den innehåller ibland också korta beskrivningar av innehållet i handlingarna.

För den som vill gå igenom hur rättsväsendet arbetat med att utreda statsministermordet är detta gigantiska Exceldokument ett viktigt hjälpverktyg. Men värdet av den i det sammanhanget har alltså begränsats av de många maskningarna.

Den vanliga motiveringen för denna sekretess är att den ska skydda enskilda personers integritet. Det finns stöd i lagen för detta, men den fråga som nu ställts på sin spets är hur långt den bestämmelsen kan användas för att dölja stora delar av innehållet i den nedlagda Palmeutredningen.

Jonas Nyman överklagade polisens maskningar när det gällde namnen på bland annat Stig Engström och Christer Pettersson eftersom dessa personer inte bara är avlidna utan också genom rättsväsendets tidigare beslut blivit allmänt kända. Han menade dessutom att namn på personer som förekom i det tidigare offentliggjorda förundersökningsmaterialet vid åtalet mot Christer Pettersson inte med självklarhet borde omfattas av sekretess. Och samma sak menade han borde gälla personer som valt att framträda offentligt i samband med utredningen, inklusive journalister som bevakat fallet.

Jonas Nyman framhöll också att det var svårt att förstå de legitima motiven till sekretess kring namnen på poliser och andra offentliga tjänstemän liksom ambassadpersonal och folkvalda politiker.

Dessutom konstaterade han att uppgifter som inte är personuppgifter maskats, till exempel namn på organisationer, städer och länder. Även detta menade han att kammarrätten borde pröva.

Slutligen invände han mot att polisen maskat diarienummer och avsnittskoder, alltså själva beteckningarna på dokument och uppgifter om i vilken del av utredningen de hör hemma.

Kammarrätten gav i viktiga avseenden Jonas Nyman rätt och drog i sin dom slutsatsen att polisen på olika sätt gått alldeles för långt i maskningar av uppgifter i liggaren. Det betyder att polismyndigheten nu måste göra en ny prövning av sekretessen i detta centrala dokument.

Hela domen finns att läsa här.

Jonas Nyman har sammanfattat sina slutsatser av kammarrättens dom i en kommentar i Facebookgruppen Palmemordet – FUP och övriga handlingar. Det är en grupp som är nära knuten till Palmemordsarkivet och som är till för att hjälpa alla som vill ta del av dokument från utredningen och som vill sprida kunskaper om utredningen till andra.

Han har gett mig tillstånd att också publicera kommentaren här på denna blogg.

Över till Jonas Nyman, alltså.

En stor seger för oss!

Idag kom Kammarrättens dom i målet avseende sekretessprövningen av liggaren, se rad 891. Domen är lång och invecklad, men i många delar är den en stor seger för oss. Vi har fått svart på vitt att polisen i stor utsträckning felaktigt maskerar alldeles för mycket. Kammarrätten tvingar polisen att göra om maskningen av liggaren, vårt viktigaste arbetsredskap. Domen avser visserligen enbart liggaren, men på grund av liggarens omfattning och centrala betydelse måste nog den här domen anses gälla Palmeutredningen generellt.

Domen påtalar mycket tydligt att avlidna och levande personer inte omfattas av samma sekretessregler. Polisen har sedan i höstas tillämpat en mycket restriktiv policy, och har maskerat i princip alla namn i alla handlingar. Detta måste upphöra!

Kammarrätten skriver att vid sekretessprövningen av uppgifter om avlidna ska regeln om omvänt skaderekvisit i 35 kap. 1 § första stycket OSL inte tillämpas. Det är den paragrafen som polisen alltid hänvisar till. Kammarrätten skriver också att även om den avlidne har efterlevande ska uppgifterna normalt offentliggöras. Sekretess gäller endast för uppgifter som skulle utgöra förtal av den avlidne, eller som direkt negativt påverkar de efterlevande.

Kammarrätten tillägger att det inte går att kräva av polisen att de utreder om varje person som nämns fortfarande lever eller ej. Däremot öppnar det en stor möjlighet för oss när vi begär ut handlingar. Om vi visar att personerna som vi frågar om är avlidna så kan polisen inte hänvisa till det omvända skaderekvisitet i 35 kap. 1 § första stycket OSL.

Kammarrätten skriver att polisen generellt inte kan maskera namnen på Christer Pettersson och Stig Engström, även om det kan finnas undantag.

Polisen har sedan i höstas också maskerat namnen på tjänstgörande poliser och andra personer i allmän befattning, trots att det är felaktigt. Kammarrätten tillrättavisar polisen och skriver att namn på polismän som förekommer i handlingarna därför att de var i tjänst inte kan maskeras. Dock kan namn på poliser maskeras om de förekommer i något annat sammanhang, till exempel att de pekas ut i tips, förhörs eller utreds som en del av det så kallade polisspåret. Detsamma gäller i princip alla politiker och alla som är anställda vid en ambassad eller statlig eller kommunal myndighet. Så länge de agerade inom ramen för sin tjänsteutövning kan deras namn inte maskeras.

Kammarrätten skriver också att många journalister kan antas inte ha något emot att det avslöjas om deras namn förekommer i liggaren. Lars Borgnäs, Gunnar Wall, Stieg Larsson, Jan Stocklassa, Sven Anér, Olle Alsén, Thomas Pettersson och Lars Krantz nämns explicit. Också Leif GW Perssons namn ska normalt inte maskeras, anser rätten.

Vidare klargör rätten att sekretess för juridiska personer, alltså organisationer, företag med mera omfattas av sekretess enbart om ett avslöjande av uppgiften skulle orsaka ekonomisk skada. Juridiska personer har inga personuppgifter. Namn på företag och organisationer, samt deras adresser får alltså inte maskeras.

Kammarrätten skriver också att namn på orter och länder, samt diarienummer inte är personuppgifter och inte kan omfattas av sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket OSL.

Sammantaget är den här domen en stor seger för oss och vår grundlagsskyddade rätt att kunna granska våra myndigheter. Polisens gravt felaktiga sekretessbedömningar måste upphöra!

Så långt Jonas Nyman. Liggaren i dess nuvarande, tämligen hårt maskade form finns att läsa i den här delen av Palmemordsarkivet. Fredagens beslut lär alltså innebära att en i ett antal avseenden mer fullständig version med tiden kommer att bli tillgänglig.

Och som Jonas Nyman påpekar, kammarrättens dom bör också få genomslag när det gäller enskilda dokument i utredningen. Det bör till exempel kunna innebära att polisen inte med samma självklarhet kan maska hela sidor av förhör på det sätt som illustreras av bilden här ovan.

Nitton undertecknare: Återuppta Palmeutredningen!

Dekorimahörnan – vad var det som skedde där fredagen den 28 februari 1986? Utredningen är nedlagd, men på mycket dåliga grunder menar nitton undertecknare av en artikel på DN Debatt och kräver att Riksåklagaren återupptar utredningen. FOTO: Polisen

RIKSÅKLAGAREN MÅSTE återuppta Palmeutredningen!

Det är kravet i den text som i dag publiceras på Dagens Nyheters debattsida. Artikeln är undertecknad av nitton personer.

De nitton riktar hård kritik mot Palmeåklagaren Krister Peterssons beslut att lägga ner utredningen.

En central punkt i kritiken är det offentliga utpekandet av Stig Engström som misstänkt Palmemördare trots bristen på bevis mot honom.

I artikeln heter det också:

Det är illa om alla de resurser som lagts ner och alla de kunskaper om fallet som finns samlade ska vara slutligt bortslösade genom ett beslut som bara framstår som en skenlösning.

Den gigantiska utredningen är nu digitaliserad och därmed avsevärt mer möjlig att arbeta effektivt med än någonsin tidigare. Uppslag att gå vidare med finns alldeles tydligt. Mordet är inte preskriberat.

Det heter också i artikeln att ”det minst slösaktiga och det enda ansvarsfulla alternativet om man vill finna en trovärdig lösning på mordgåtan” är att återuppta arbetet med en liten grupp kompetenta utredare och en orädd åklagare.

Som en särskild punkt kräver de nitton att tjänstemän inom myndigheter som Säpo och militära hemliga tjänster lösgörs från sin tystnadsplikt samt att den nya Palmeutredningen får insyn i och tillgång till dessa myndigheters arkiv.

Bland undertecknarna finns ett antal personer med stora kunskaper om utredningen.

Ett av dem är förre spaningsledaren Dag Andersson. Han ledde Palmegruppens utredningsarbete 2013-2016. Innan dess hade han framgångsrikt arbetat med en rad uppmärksammade fall på rikskriminalens våldsrotel, den så kallade riksmordkommissionen.

En annan av underskrivarna är förre kriminalinspektören Lennart Gustafsson. Han slutade i Palmegruppen samtidigt med Dag Andersson och är känd som den polis som medverkat längst tid i utredningen av statsministermordet – från 1986 till 2016.

En ytterligare undertecknare som sett centrala delar av utredningsarbetet inifrån är förre polisintendenten S L Petersson. Han var vid tiden för mordet chef för Stockholms polisens spaningssektion och ingick i Palmeutredningens spaningsledning 1986-1988.

Ännu ett tungt namn från polisen är kriminalkommissarie Jan-Åke Kjellberg som arbetade som utredare för Sanningskommissionen i Sydafrika 1996-1999.

Andra undertecknare har stora kunskaper om särskilda frågor som haft stor betydelse för utredningen. Birgitta Karlström Dorph var svensk diplomat i Sydafrika 1982-1988 och spelade en central roll i det svenska stödet till motståndet mot apartheid. Hon har kommit att kallas ”Palmes hemliga agent” och hon har uttryckt att det är angeläget att Sydafrikaspåret utreds vidare.

Göran Björkdahl som är biståndsrådgivare och arbetar vid svenska ambassaden i Burkina Faso har blivit uppmärksammad för sin research kring Sydafrikas möjliga inblandning i Palmemordet. Han har försett utredningen med information kring detta. Göran Björkdahl har även forskat kring Dag Hammarskjölds död och medverkat i en uppmärksammad dokumentärfilm om detta, Cold Case Hammarskjöld.

Inga-Britt Ahlenius har den mest imponerande meritlistan bland undertecknarna när det gäller att granska olika myndigheters agerande. Hon har varit generaldirektör för Riksrevisionsverket, hon har varit chef för Förenta Nationernas internrevision och hon ingick i den utredningsgrupp som tillsattes av Europaparlamentet för att granska misstankar om korruption inom EU, en utredning som ledde till att den dåvarande EU-kommissionen som leddes av Jacques Santer tvingades avgå. Mest relevant i det här sammanhanget är kanske att hon ingick i Granskningskommissionen, den tredje statliga kommission som granskade Palmeutredningen. Den kom med ett omfattande och i stora delar kritiskt betänkande 1999.

Två av undertecknarna, Dan Hörning och Tobias Henricsson, har under de senaste åren gjort en stor insats för att förse nutida poddlyssnare med allsidiga och utförliga kunskaper om Palmemordet och utredningen. Deras podd Palmemordet har funnits i fem år och hittills sänts ut i mer än 270 avsnitt.

Mattias Kressmark och Jonas Nyman är administratörer på Palmemordsarkivet, en ambitiös internetsida som publicerar handlingar från det nu nedlagda mordutredningen och som därmed gör myndighetshanteringen av dådet mot Sverige statsminister tillgänglig för en bred allmänhet.

Kari och Pertti Poutiainen, fysiker respektive gymnasielärare, är författare till ett av standardverken om Palmeutredningen, Inuti labyrinten. Det var den boken som hyllades av Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt med orden: ”Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. /…/Men boken ”Inuti labyrinten” har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro.

Bo G Andersson är en av grundarna av föreningen Grävande Journalister. Tidigare har han varit redaktör för DN Debatt.  Han har varit medförfattare till ett par böcker om de svenska vapensmugglingsskandalerna. I höstas publicerade han en artikel på DN Debatt där han avslöjade att säkerhetspolisens personakt om Olof Palme försvunnit från Säpos arkiv och möjligen eldats upp.

Bjarne Moelv, är en journalist och författare som bland annat skrivit om olika hemliga strukturer som fungerat parallellt med de traditionella svenska säkerhets- och underrättelsetjänsterna. Han har ett kontaktnät i dessa miljöer som byggts upp under många år. Och han var tidigt ute med att i ett antal uppmärksammade debattartiklar i framför allt Dagens Nyheter peka på möjligheten av att mordet utförts av fanatiska kretsar som såg Palme som en landsförrädare.

Lars Borgnäs, journalist och författare, är välkänd för alla som intresserar sig för Palmemordet. Han bevakade utredningen i riksradions samhällsmagasin Kanalen redan under det sena 80-talet och har sedan tagit upp ämnet i en rad reportage i olika program som sänts av Sveriges Television. Hans senaste bok är Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Anders Hasselbohm, journalist, författare blev på 70-talet känd för en bred publik genom sina reportage från inbördeskrigets Libanon. Han skrev senare den uppmärksammade debattboken Ubåtshotet. I ett antal tidningsartiklar har han tagit upp Sydafrikaspåret i Palmeutredningen.

Jan Stocklassa är författare till den internationellt framgångsrika boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet där han granskar kopplingar mellan svenska högerextremister och den sydafrikanska apartheidregimen som förenades i sin fiendskap till Olof Palme.

Och den nittonde undertecknaren, slutligen, är jag själv.

Dagens Nyheter har ensamrätt på material som publiceras på DN Debatt. Jag har därmed ingen möjlighet att publicera artikeln här på bloggen, vilket jag förstås annars gärna skulle ha gjort. Men alla som tycker att artikeln är intressant kan förstås länka till den och skriva egna sammanfattningar av och kommentarer till den på sociala medier eller i andra sammanhang.

Här är en intervju som TV4 gjorde med mig på söndagsmorgonen.

Debatten om artikeln här på bloggen är härmed öppnad.

*

Annat nytt kring denna årsdag:

Otto Ekevi som gjort ett antal inslag om mordet på Youtube har just lagt upp en ny film där. Titeln är: Palmemordet: mördarens flyktväg – trapporna.

Och här är en länk till ett nytt inslag från Sveriges Radio om Palmemordsarkivet där Mattias Kressmark intervjuas.

 

Inför den kommande (märkliga) årsdagen: Mörkläggning ut som ljudbok

Första delen av ljudboksversionen av Mörkläggning – släpps 17 februari.

SNART FINNS MIN FÖRSTA PALMEBOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet även ute som ljudbok.

Den kommer ut lagom till den första årsdagen av Palmemordet som kännetecknas av något mycket speciellt: det finns inte längre någon polisutredning av fallet.

Boken kom i höstas i ny upplaga på Bokförlaget Kärret, inbunden med skyddsomslag i ett band och med ett nyskrivet förord. Och i det nya förordet heter det apropå Krister Peterssons beslut från i somras:

Slutet på utredningen var en logisk konsekvens av dess början. Det var ett mord som helt enkelt var för känsligt för att utredas på riktigt.

Det vill säga: nedläggningen av utredningen genom det illa genomarbetade utpekandet av Stig Engström framstår som ett smått desperat försök att bli av med problemet snarare än som en seriös förklaring av vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

Och den märkliga inställningen är sannerligen inte något nytt från de myndigheter som ansvarat för att klara upp dådet mot statsministern. Mörkläggning visar med all önskvärd tydlighet att utredningen särskilt under de första åren präglades av ambitionerna att snabbt avsluta ärendet med den ena improviserade lösningen efter den andra.

Det är Bonnier Audio – som också gett ut mina andra ljudböcker – som nu satsar på en ljudboksupplaga av denna min kanske viktigaste Palmebok.

Fjärde delen av Mörkläggning – den delen är ute den 22 februari.

Mörkläggning belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden 1998 och mottogs mycket väl av recensenterna. Så här skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet:

En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.

Och i Dagens Nyheter skrev Lars Linder:

Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.

Ganska snabbt efter utgivningen av den nya upplagan fick jag och förlaget ta del av önskemål om en ljudbok. Men en ljudbok av det här omfånget kräver många timmars arbete även av en professionell inläsare och det är ingen liten satsning för ett mindre förlag. Därför är det glädjande att en stor aktör som Bonnier Audio tagit sig an ljudboksutgivningen av Mörkläggning. Och särskilt roligt för mig är det att samma inläsare som läst in ett antal av mina andra titlar, Per Juhlin, åtagit sig att läsa in även denna bok.

Mörkläggning är ett verk på 1 000 sidor. Som ljudbok är boken uppdelad i åtta delar, var och en lika lång som en vanlig bok. Den första delen, Mordet, makten och lögnen, släpps den 17 februari. Och sedan släpps ett avsnitt om dagen (med paus för lördag-söndag) till och med den 26 februari.

Mörkläggning som ljudbok finns att köpa i nätbokhandeln men är också tillgänglig på prenumererade streamingtjänster som Storytel och Bookbeat.

Namnen på de olika delarna är:

  1. Mordet, makten och lögnen
  2. Holmérs två stora spår
  3. Säpos hemliga buggningar
  4. Ebbe Carlsson dyker upp
  5. Ebbe Carlsson vid rodret
  6. Ebbe Carlssons fall
  7. Utpekandet av Christer Pettersson
  8. Det som inte fick utredas

Så här ser den nya upplagan av den tryckta versionen av Mörkläggning ut. Den är inbunden med skyddsomslag, 981 sidor + 24 sidors nytt förord.

Den som vill ha boken i tryckt version hittar den hos välsorterade bokhandlare och förstås i nätbokhandeln. Det rekommenderas för alla som hellre läser än lyssnar och särskilt till den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet: den fysiska boken har ett omfattande och mycket användbart register.

Och inte minst den som använder en streamingtjänst – och inte betalar extra för att lyssna på Mörkläggning – har ju anledning att fundera över om kanske det bästa är att ha båda varianterna till hands.

Sista delen av Mörkläggning som ljudbok. Ute 26 februari.

Nya dokumentären om Stig Engström – sevärd men väcker flera invändningar

Stig Engström – utpekad som gärningsman av Palmeåklagaren Krister Petersson. En ny SVT-dokumentär granskar anklagelsen. FOTO: Polisen

VECKANS BROTT, Sveriges Televisions populära kriminalprogram, har gjort rätt mycket för att hjälpa Krister Petersson att lansera sin avslutning av Palmeutredningen.

Det var där han plötsligt kom med sitt sensationella besked, att han skulle lägga fram en lösning inom några månader. Och den journalistik om Palmemordet som redaktionen ägnat sig åt har i stor utsträckning gått ut på att lyfta fram samma teori som Petersson framfört, att det var Stig Engström som sköt statsministern.

Men nu har alltså Lasse Lampers från just Veckans Brott-redaktionen gjort en dokumentär, ”Palmemördaren” som enligt förhandsinformationen skulle ge ett annat perspektiv. Citattecknen kring filmens namn var medvetet ditsatta.

Redan direkt efter Krister Peterssons presskonferens hade Lampers redovisat vad han själv beskrivit som ”stor besvikelse” över att åklagarens presentation var så tunn.

Och tidningsskriverier inför den nya dokumentären har just handlat om att han är tveksam till Krister Peterssons slutsats. I Expressen citerades han för en vecka sedan: ”Det är en film om tvivel.”

Tvivel är just vad väldigt många människor känt efter Peterssons nedläggning av utredningen – inte minst utbildade och respekterade jurister som ibland varit mycket skarpa i tonen. Desto mer anmärkningsvärt har det varit att Åklagarmyndigheten konsekvent sagt nej till att överpröva Peterssons beslut och att vice riksåklagaren nyligen i ett svar till JO direkt backade upp det kontroversiella utpekandet av Engström.

Den som följer den här bloggen har kunnat ta del av allt detta.

Vad kan då sägas om den nya dokumentären?

Rätt mycket, faktiskt. Den som följt min blogg de senaste dagarna har redan kunnat ta del av ett antal kloka och snabba kommentarer om filmen. Vad jag skriver nedan är delvis inspirerat av sådant som flera av er redan har nämnt. Tack för det!

Det första som jag tycker ska sägas är att ”Palmemördaren” definitivt fungerar som en välgjord ingång till debatten om Krister Peterssons nedläggningsbeslut. Och den som har trott att Peterssons utpekande av Engström var mycket väl övervägt bör ha fått sig en och annan tankeställare.

Det finns nämligen en hel del i dokumentären som är av direkt intresse i det sammanhanget. Det gäller till exempel intervjuerna med grannen Sten Fylkner och med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den av Engströms vänner som gått under beteckningen ”vapensamlaren”.

För Fylkner är Stig Engström omöjlig som statsministermördare, inte minst eftersom han inte var någon Palmehatare. Och Fylkner menar också att Engström var en sådan person att om han av någon anledning begått en så extrem handling hade han inte kunnat hålla tyst om det efteråt.

Glaser Rydberg beskriver med övertygande detaljer Engström som en varm människa som fanns där under hennes uppväxt, en som ville göra andra glada.

Som vi vet har det funnits spekulationer om att det var ”vapensamlaren”, hennes far, som i all hast lånat ut sin egen registrerade magnumrevolver till Engström så att denne skulle ha någonting att skjuta Palme med. Men  Glaser Rydberg säger med engagemang att en sådan misstanke bland annat förutsätter att hennes far skulle ha varit tämligen ointelligent: mordvapnet hade ju direkt kunnat spåras till honom om Engström åkt fast.

Värd att lyssna på är också hennes beskrivning av vad hon fått höra från Engströms 83-åriga före detta hustru.

Dagen före presskonferensen hade enligt Glaser Rydberg en eller två poliser från utredningen dykt upp hos exfrun och sagt att de nu tänkte namnge Engström som misstänkt mördare. ”Men med tillägget då att det här var hennes sista chans att berätta sanningen.”

Engströms före detta maka hade inte haft något mer att berätta än tidigare, det vill säga ingenting som gav stöd åt Krister Peterssons utpekande. Men beskrivningen av vad hon utsattes för är oroande, det låter som om hotelser och provokationer varit en del av arbetet på att skrapa ihop bevisning mot Engström. Och det låter förstås också som om Palmeutredarna känt en viss desperation inför den stundande presskonferensen: de skulle lägga fram en lösning men de hade inga bevis. I alla fall det där sista vet vi ju är i överensstämmelse med verkligheten. Bevis var just vad de inte hade.

Av intresse i dokumentären är också advokaten Johan Erikssons kritiska kommentarer till Peterssons anklagelser.

Filmen är dessutom snyggt gjord, vilket väl är vad vi kan vänta oss när det gäller dokumentärer på SVT. Bild- och ljudklipp från arkiven ger en väl fångad närvarokänsla som suger oss in i händelserna både på mordplatsen och i den följande utredningen.

Spännande – och nya för mig – var några korta ljudklipp hämtade från polisens inspelningar av mötena i Holmérs spaningsledning. De illustrerade att Engström inledningsvis väckt en del funderingar i Palmerummet. Men det finns också en passus från slutet av 1986 där Holmér är mån om att få bort Engström från dagordningen utan att åklagarna märker något.

Det är spännande att höra de autentiska rösterna, lite grann som om vi var där.

Nu vet vi i och för sig sedan förut att Engström förekom i den tidiga spaningsledningens funderingar. Holmér hade till och med gett honom öknamnet ”elefanten”.

Men här insmyger sig ändå en fråga: ger verkligen dokumentären rätt proportioner på utredarnas intresse för Engström månaderna efter mordet?

Den som ser den och inte vet något om utredningen under Holmér kan lätt få intrycket att det i stort sett bara var Engström och PKK som var de konkreta spår som diskuterades i spaningsledningen.

Så var det faktiskt inte.

Det helt dominerande spåret under de första månaderna var 33-åringen, Victor Gunnarsson. Denne lyser påfallande med sin frånvaro i Lasse Lampers dokumentär. Och då ska vi ändå påminna oss att det till och med gick så långt att Gunnarsson satt anhållen under Palmes begravning. Holmér hade hoppats att åklagaren K G Svensson skulle försöka få honom häktad, men Svensson drog i sista stund slutsatsen att bevisningen inte höll. Det blev inledningen till en dramatisk konflikt mellan Holmér och Svensson, en konflikt som slutade med att den senare avgick i maj 1986 sedan han avfört Gunnarsson som misstänkt Palmemördare. Vid det laget hade Holmér redan kommit långt i förberedelserna på att lansera PKK-spåret – och därför tog han inte strid om att driva utredningen mot Gunnarsson vidare.

Nu fanns det för all del ett antal andra spaningstips som väckte visst intresse bland Holmérs medarbetare samtidigt som Gunnarsson var på tapeten.

Konstigt hade det varit annars med tanke på strömmen av information som kom in till polisen. Enligt vad Hans Holmér själv berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! (kapitel 26) sitter han den 14 maj 1986 – alldeles innan han får del av det spaningstips om en vapenförsäljning som blir central i hans PKK-spår – och går igenom statistik kring utredningen. Det har då hållits 9 062 polisförhör, det finns över 24 000 spaningsanteckningar varav över 14 000 handlar om konkreta personer och nästan 2 500 handlar om vapen.

Frågan är dock vad det var i allt detta som på något påtagligt sätt väckte polisens intresse. Fanns Engström med i det sammanhanget?

Låt oss titta på Juristkommissionens genomgång av spaningsarbetet under Holmérs tid.

Juristkommissionen var den första av de tre statliga kommissioner som granskade utredningen. Den kom 1987 med ett betänkande i två delar, de kan hämtas här och här.

Del 1 handlar om de första timmarna efter mordet medan del 2 handlar om spaningarna under perioden 1 mars 1986 till 4 februari 1987, det vill säga Holmérperioden.

I del 2 hittar vi en övergripande beskrivning av de spår och spaningsuppslag som var aktuella under den tiden, se sidorna 52-74.

Det handlar framför allt om Gunnarsson och PKK, men det finns också ett kortare avsnitt som går under rubriken ”Övrigt” och som handlar om andra spaningsuppslag. Här nämns tips om poliser och observationer av walkie-talkies. Men faktiskt inte ett ord om Stig Engström.

I dokumentärens avsnitt om vad som sagts om Engström i Palmerummet finns, som nämndes, en extra intressant passus från slutet av 1986. Holmér är då orolig för att åklagarna ska intressera sig för Engström och vill få bort honom från utredningen.

Det är en fascinerande detalj. Men jag tror det är viktigt att tolka även den i sitt sammanhang. Holmér var då fullt upptagen med att förbereda det stora tillslaget mot PKK-kretsen, det som skulle bli kronan på verket i hans långa planering. Han visste att åklagarna var skeptiska till PKK-spåret och att en central invändning från deras sida var att det saknade tydlig anknytning till observationerna från Grand och mordplatsen. Han ville därför inte ge dem tillgång till någonting annat som hade en sådan anknytning, något som de kunde fokusera på och som skulle kunna bromsa hans egna planer.

Frågetecknen kring Engström var förstås en sådan infallsvinkel. Men det fanns många andra. Och de korta klippen från spaningsledningens kommentarer om just Engström, utplockade ur många timmars inspelade diskussioner om allt möjligt, riskerar att ge denne grafiker från Skandia en större roll i den tidiga utredningen än vad han av allt att döma hade.

Just det här avsnittet ger mig känslan av att Lasse Lampers helt enkelt fallit för frestelsen att skriva om historien lite grann för att passa anslaget i dokumentären, ett anslag som ungefär kan beskrivas som att det finns mycket som pekar på Engström som mördare – och att dessa omständigheter också väckte stort intresse i den tidiga spaningsledningen – men att det samtidigt finns annat som pekar på hans oskuld.

Och nu är det dags att fördjupa kritiken. Det finns nämligen annat i dokumentären som ger intrycket av att Lampers letat efter komprometterande uppgifter kring Engström – kanske för att hålla spänningen uppe, kanske för att ge filmen en ansats av objektivitet. Varken det ena eller andra behöver vara fel. Men jag tycker att Lampers i sitt letande gjort det alltför lätt för sig när det gäller både faktakontroll och kritiska reflektioner.

Jag ska ge ett par exempel på det.

För det första: i dokumentären heter det att ingen sett Engström på brottsplatsen efter det att mördaren försvunnit.

Det där har ju varit en viktig punkt för Peterssons case. Och det är lätt att förstå varför. Om vittnen sett Stig Engström befinna sig vid Dekorima minuterna närmast efter gärningsmannens flykt skulle ju saken vara klar. Då kan han ju inte ha varit mördaren.

Och det leder till frågan: fanns det verkligen inga sådana vittnen?

Innan vi kommer till ett svar på den saken måste vi förstå förutsättningarna: oavsett om vi tror på Engströms egen berättelse eller på åklagaren Peterssons utpekande är det en och samma förutsättning som gäller. Och det är att Engström var ensam på platsen: till skillnad från många andra var han inte där i sällskap med någon annan. Låt oss också tillägga att inget heller har kommit fram som pekar på att han var personligt bekant med något av de kända vittnena från Dekorimahörnan.

Det betyder att vi inte kan förvänta oss en okomplicerad identifiering, alltså någon som till exempel skulle kunna säga: ”Ja, visst var Stig där. Jag kom dit med honom.” eller ”Just det, jag träffade på min gamle kompis Engström i samband med att ambulansen kom till platsen.”

Vi måste också förstå att även om Engström var på plats efter mordet så fanns det annat som rimligtvis måste ha varit mer i fokus för de övriga som fanns där: den skjutne Palme, Lisbeth, ambulanspersonalens och polisens insatser.

Problemet är dessutom att polisen inte genomförde några som helst systematiska förhör med vittnena från platsen om vilka andra vittnen de sett. Det blev med andra ord lite slumpmässigt ifall uppgifter som bekräftade andra vittnens närvaro kom med i förhören eller inte.

Men nu kommer det verkligt intressanta.

Trots dessa reservationer, sådant som gör att vi inte skulle kunna dra några säkra slutsatser även om ingen sade sig ha sett Engström, kan vi nämligen ändå konstatera något spännande.

Tvärtemot vad som påstås i dokumentären finns det faktiskt uppgifter från två vittnen, Jan A och Leif L, som båda ger stöd för att en person som tycks vara Engström var där minuterna direkt efter mordet.

Det ska tilläggas att Jan och Leif var bland de första vittnena på platsen. De kom dit tillsammans och det var Leif som från sin biltelefon försökte få kontakt med polisen för att larma om mordet, dock utan att få något svar.

Jan A säger när han vittnar i tingsrätten att han talade med en äldre man i keps redan innan polisen kom till mordplatsen. Se sid 8f i förhörsutskriften. Han har dessutom redan tidigare i en fotovisning tyckt sig känna igen just Engström som den personen, se sidan 3 i denna PM från Palmeutredningen.

Leif L säger för sin del i tingsrätten att han såg en man med keps och lång rock och handväska som sprang in i gränden i ett skede när polisen kommit till platsen. Se sid 19ff i förhörsutskriften. Det stämmer väldigt väl med Engströms egen berättelse om hur han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem information som de kunde ha missat.

Det kan givetvis diskuteras hur säkra vi kan vara på att dessa vittnens uppgifter är korrekta. Samma sak gäller ju alla andra vittnesmål i utredningen. Vittnen kan som bekant ha fel och varken Leif eller Jan kände Engström sedan tidigare. Men uppgifterna finns alltså och de är tämligen distinkta. Ändå gav dokumentären det felaktiga intrycket att sådana vittnesuppgifter inte existerar.

Låt oss gå till det andra exemplet. I dokumentären heter det att Engström ljuger när han talar under ed i rättegången mot Christer Pettersson. Det gäller hans uttalande om att Lisbeth Palme på mordplatsen säger ”Förresten har de skjutit mig också”. För att visa att Engström ljuger presenterar Lampers i programmet en intervju med sjuksköterskan Lena Ö som då arbetade på Sabbatsberg och som blev den som tog hand om Lisbeth när hon kom till sjukhuset. Lena Ö berättar att hon fick intrycket att Lisbeth inte förstått att hon var skadad förrän Lena undersökte henne. Alltså, menar Lampers, kan Lisbeth inte ha fällt den där repliken på Sveavägen. Och alltså ljög Engström under ed om detta.

Även här tycker jag att Lampers är ute på mycket hal is.

Låt oss tills vidare lämna öppet för om Lisbeth redan på mordplatsen visste eller inte visste att hon mycket ytligt träffats av ett skott. Oavsett det finns ju möjligheten att hon var på det klara med att hon blivit beskjuten. Det förefaller ju inte så långsökt med tanke på att skottet som snuddade henne löpte längs med ryggen. Hon bör alltså ha varit till hälften vänd mot mördaren i skottögonblicket.

I så fall – även om hon inte förstått att hon faktiskt blivit träffad – kan hon ha sagt något i stil med: ”Förresten har de skjutit på mig också” i stället för det snarlika ”Förresten har de skjutit mig också”. I så fall kan Engströms möjligen felaktiga citat reduceras till ett hör- eller minnesfel.

Men låt oss inte stanna där utan dessutom titta på förhören med Lisbeth själv – något som förstås Lasse Lampers också borde ha gjort. Då ser vi något mycket intressant. Redan i förhöret den 1 mars berättar hon att hon på mordplatsen kände av skadan på ryggen i samma ögonblick som hon hörde ett skott. I protokollet heter det:  ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände att det ’brände’ till på ryggen.”

Och i förhöret som Holmér håller med henne den 25 mars står ungefär samma sak. Det smäller och hon ser att Olof faller ihop. Och så: ”Omedelbart därefter kommer det andra skottet. Hon känner en sveda längs ryggen.”

Uppgiften kommer igen även i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.

Och när hon i januari 1989 hörs av Palmeåklagarna Almblad och Riberdahl berättar hon hur hon just hört vad hon först trodde var en smällare och så står det: ”I det ögonblicket blev hon själv beskjuten”.

Med andra ord: Stig Engström säger inget annat än vad Lisbeth själv säger i upprepade förhör. Vill Lasse Lampers hävda att Engström ljög om detta så bör han i konsekvensens namn säga att Lisbeth också ljög.

En enklare förklaring – något som skulle gå väl ihop med Lena Ö:s uppfattning om saken – är att Lisbeth inte tog svedan på ryggen riktigt på allvar förrän hon kom till sjukhuset. Hon måste redan på Sveavägen ha insett att hon inte fått en skada som på något sätt hindrade henne eller som krävde omedelbar akutvård, och då kan den tillfälligt ha trängts undan från hennes medvetande.

En annan sak – kanske lite mindre viktig – som jag reagerade över i dokumentären är att den tonar ner det hänsynslösa och kategoriska utpekande som den avlidne Engström drabbats av.

I filmen heter det att det kommit två böcker och en tidskriftsartikel som ”pekar ut Stig Engström som möjlig gärningsman”. När det gäller en av böckerna, den av Lars Larsson, är det för all del en riktig beskrivning. Larsson är återhållsam med sina slutsatser och namnger inte heller Engström. Men Filterartikeln och den påföljande boken av Thomas Pettersson hämmades inte av några sådana reservationer. Engström presenterades med namn och bild och här handlade det om att formligen dunka in tesen att det var bevisat att han var Palmes mördare. Filters chefredaktör Mattias Göransson sa i samband med publiceringen: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”

Det vill säga: budskapet var inte att det fanns besvärande omständigheter för Engström. Enligt Filters privat hopsnickrade domstol var han helt enkelt mördaren. End of discussion.

Det här är ingen obetydlig detalj. För mycket talar för att Filters aggressiva – och illa underbyggda – utpekande av Engström direkt banade vägen för Krister Petersson. När åklagaren på sin pressträff hängde ut den försäkringsanställde grafikern för hela världens blickar kunde han luta sig mot att någon annan redan gjort samma sak. Steget var liksom inte lika stort som det skulle ha varit annars.

Väl medveten om svagheten i bevisningen kastade Krister Petersson förstås in sina brasklappar om att han i och för sig inte hade ett material som räckte till ett åtal. Det var kanske en förtrolig blinkning åt andra jurister som snabbt skulle se luckorna i hans presentation. Men hur många i allmänheten förstod sådana subtiliteter när han samtidigt lade ner mordutredningen med hänsyn till att den misstänkte var död?

Vad jag tycker att vi kunde se var alltså en dubbel skandal där den första halvan var Filters obekymrat kategoriska utpekande och den andra var Peterssons lite hummande surfande på det. Det var, som jag ser det, två delar av en obehaglig häxjakt och det hade förtjänat att belysas, inte att slätas över.

Min kanske viktigaste kritik av dokumentären gäller ändå något helt annat.

Den handlar om att en av de centrala invändningarna mot teorin att Engström skulle vara mördaren helt enkelt kommer bort: att det faktiskt inte finns något trovärdigt scenario som förklarar hur han skulle kunna ha skjutit Palme.

Jag talar alltså om det som brukar kallas gärningsbeskrivningen.

Krister Petersson duckade på den punkten i sin framställning från i somras. Han överlät i stället åt dem som lyssnade att själva försöka tänka sig hur den försäkringsanställde grafikern skulle ha kommit på tanken att skjuta statsministern denna kväll, hur han skulle ha fått tag i ett vapen, hur han kom ut i rätt ögonblick för att utföra sitt dåd, varför han sedan hängde kvar i området efter mordet och till och med återvände till Skandia – och så vidare.

Var och en av dessa aspekter av teorin om Engström som gärningsman är översållad med problem.

Det har förstås förekommit försök att hitta lösningar på dessa frågor. Entusiaster har presenterat olika yviga spekulationer kring hur dådet kunde ha gått till. Men dessa spekulationer motsäger ofta varandra och ingen av dem är särskilt övertygande. Därför har heller ingen av dem vunnit i debatten bland dem som bestämt sig för att Engström var mördaren.

Skalar vi bort all sinnrik planering från Engströms sida finns förstås en i alla fall till synes enkel variant kvar, att mordet kom till genom en ren slump. Det skulle innebära att Engström – trots att ingen visste det och av okänd anledning – alltid gick omkring med ett laddat skjutvapen, att han råkade gå ut från Skandia just när Palme kom förbi, att han genast bestämde sig för att mörda statsministern, att han snabbt genomförde sitt dåd och att han på något sätt lyckades komma undan.

Men även denna story med Engström som en extremt obalanserad impulsmördare som bara råkade stöta ihop med sitt offer måste i så fall kombineras med att han sedan med djävulsk skicklighet lurade och provocerade polisen genom att upprepade gånger kontakta massmedia för att genom en detaljerad berättelse framställa sig som ett oskyldigt och samtidigt handlingskraftigt vittne.

Som sagt, detta är den enklaste varianten. Och det var kanske denna kombination av slumpscenario och psykopatisk lek med polisen som Krister Petersson i första hand laborerade med fast han inte vågade formulera det öppet. Det har vi tyvärr inte fått veta. Försiktigt nog bestämde han sig alltså för att hoppa över sådana besvärande faktadetaljer när han pekade ut Engström.

Vi kan medge att den här skissade varianten skulle vara en bra story för en deckare – och detsamma kan väl sägas om de andra, ännu mer krångliga, teorierna som anhängare av Petterssons och Peterssons teori i skuldfrågan laborerat med. När det handlar om spänningslitteratur behöver ju inte författare ta hänsyn till vare sig riktiga fakta eller sannolikheter.

I den mer krassa verkligheten finns det dock inte minsta bevis för att något av dessa scenarion skulle ha med sanningen att göra.  Och de stämmer allihop väldigt dåligt med all tillgänglig information som finns om Engström som person.

Det där sista tycker jag ändå att dokumentären hjälper oss att förstå: Engström framstår helt enkelt inte som en sannolik Palmemördare. Och det kanske till sist är filmens väsentliga värde. Det är i så fall inget dåligt slutbetyg.

Den Engström vi ser framför oss när vi tittar på Lampers film är en person som för all del har sina mänskliga brister. Men de är knappast värre än de som de flesta av oss går omkring med. I hans fall: en oförmåga att planera sitt arbete så att han ofta måste jobba över. En tilltagande dragning till att trösta sig med alkohol. Och en vilja att göra sig själv intressant och presentera sig i så bra dager som möjligt.

Känns det som om det är en sannolik Palmemördare vi ser framför oss?

Det skulle det förstås kunna vara om det fanns faktiska bevis. Men det gör det ju inte. Och det vi nu ser, lite tydligare än innan vi såg filmen, är en människa.

 

 

Hej då, gamla dystra 2020 – nu jobbar vi för ett bättre 2021!

Nyårsmotiv av William Balfour Ker, avbildat på omslaget av ett nummer av tidningen Life 1906. BILD: Public Domain.

SÅ GÅR DETTA ELÄNDIGA OCH KONSTIGA ÅR mot sitt slut.

Pandemin har slagit sönder tillvaron för många miljoner människor världen över, dödat många och ställt till nog så påtagliga bekymmer för de allra flesta.

Den här bloggen har trots det inte handlat om covid-19. Information och debatt om den saken har ju funnits att tillgå på många andra håll. Som vanligt har jag valt att ta upp frågor med anknytning till sådant jag skrivit om i mina böcker: rent konkret i första hand om Palmeutredningen men också mer generellt om maktutövning, rättsfrågor och nyhetsförmedling.

Och i år var det just Palmeåklagaren Krister Petersson som levererade en av de riktigt stora svenska nyheterna – en nyhet som även uppmärksammades internationellt.

Efter mer än 34 år avslutade han plötsligt det som kallats världens största mordutredning.

Det var en sensation i sig.

Och det skedde genom att han pekade ut den avlidne försäkringstjänstemannen Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Det var den andra sensationen.

Samtidigt presenterade Petersson ingenting som egentligen kan kallas bevisning.

Det var, får man väl säga, den tredje sensationen.

Summan av dessa tre sensationer kan möjligen beskrivas som pannkaka. De tog liksom ut varann. Och det är nu, ett halvår efter åklagarens märkliga presskonferens, inte särskilt många med kunskaper om fallet som anser att mordet verkligen är utrett.

Vad som skett i efterdyningarna av nedläggningsbeslutet är en annan sak, något som inte i samma utsträckning har beskrivits som en sensation, men som i längden kanske kommer att visa sig vara av mycket större betydelse än de tre nyss nämnda aspekterna av händelseförloppet: stora delar av utredningen har till sist blivit tillgängliga för allmänheten. Och mycket mer kommer rimligtvis att bli offentligt.

Mycket av det som lämnats ut finns att läsa på den växande internetsidan Palmemordsarkivet.se

Och den ökande tillgången på information om utredningen lär garantera att den uppmärksammade podden Palmemordet – nu uppe i 263 avsnitt – kommer att fortsätta länge än, med presentationer av spännande och garanterat okänt material.

Här är WordPress sammanställning över antalet besök och besökare på den här bloggen – år för år. Siffrorna längst ner gäller för 2020 och är avlästa på nyårsaftons morgon. Ökningen jämfört med tidigare år är slående.

För min egen del kan jag konstatera att denna blogg fått ett genomslag som aldrig förr. Den startade blygsamt 2009. Första året som visas i diagrammet ovan är 2011, då var det fortfarande bara strax under 6 000 visningar sammantaget för hela året. Under loppet av 2020, avläst på nyårsaftons morgon, har bloggen haft mer än 682 000 visningar, fördelade på nästan 142 000 besökare. Det är en mycket stor ökning jämfört med tidigare år. Och under detta år har det publicerats över 7 700 kommentarer till mina bloggpostningar. Merparten av dem har handlat om Palmeutredningen.

Alla ni som följt bloggen vet att dessa kommentarer är en mycket viktig del av det som publicerats här.

Viktig inte minst för mig. Det omfattande informationsutbytet och den ibland skarpa debatten har verkligen gett mig en input som jag knappast kunnat få på något annat sätt.

Så därför: ett stort tack till alla er som bidragit och förhoppningsvis fortsätter att bidra! Jag tror inte vi kommer att sakna infallsvinklar att avhandla i fortsättningen heller. Och förhoppningsvis kommer vår gemensamma förståelse för vad som skedde den där februarinatten att öka rejält, i bästa fall till den punkt där vi får ett svar med substans på de viktiga frågorna.

Lite tidigare i eftermiddags intervjuades jag om Palmeutredningen i P4 Extra, start omkring 43:20 in i programmet, lyssna gärna!

Och till sist: ett gott nytt år på er allihop! Högst upp ser ni nyårsomslaget på ett nummer från 1906 av den amerikanska bildtidningen Life. Det känns som en lämplig illustration till vad jag tror att de flesta av oss känner inför att 2020 äntligen går mot sitt slut.

Låt oss alla, på olika sätt, bidra till att göra 2021 till ett bättre år!

FOTNOT: Inlägget rättat 210303. I den tidigare texten stod det att bloggen startade 2011, rätt år ska alltså vara 2009.

Åklagarmyndigheten svarar JO: här har (nästan) inga fel begåtts!

Vice riksåklagare Katarina Johansson Welin avfärdar alla JO:s ifrågasättanden av utpekandet av Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren

TIDIGARE I HÖST ställde Justitieombudsmannen en rad frågor till Åklagarmyndigheten om Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt Palmemördare.

Justitieombudsmannen (JO) – eller Riksdagens Ombudsmän som myndighetens officiella titel lyder – hade reagerat över utpekandet som ju skett i ett sammanhang där det inte funnits någon som tagit tillvara Engströms intressen och där åklagaren samtidigt inte presenterat några bevis som skulle ha räckt till åtal eller en fällande dom om Engström varit i livet.

Det finns fyra justitieombudsmän (titeln är sådan, trots att två av dem är kvinnor), var och en med sitt eget ansvarsområde när det gäller granskning av statliga myndigheter. Det här fallet hör hemma under JO Per Lennerbrant som granskar polis och åklagare. På hans uppdrag ställde byråchefen Stefan Nyman tidigt i september en rad frågor till Åklagarmyndigheten och bad om svar senast 16 november, drygt två månader senare. Åklagarmyndigheten bad om en månads förlängd tid för att svara och fick det.

Nu har svaret inkommit. Det kan sammanfattas som att Krister Petersson (nästan) inte gjort något fel och att allt är som det ska.

JO ställde frågor på fyra punkter. De kan sammanfattas så här:

  1. Var det lämpligt att offentligt namnge Stig Engström och andra personer med tanke på de konsekvenser det kunde få för dem som namngavs och deras anhöriga?
  2. Krister Petersson sa i Veckans Brott i februari 2020 att han hoppades kunna presentera  vem som var ansvarig för mordet. Mot den bakgrunden: kunde inte Peterssons uttalanden vid pressträffen tolkas som ett uttalande i skuldfrågan?
  3. Stig Engström var avliden och det hade under förundersökningen inte funnits någon försvarare som kunnat tillvarata hans intressen. Hade inte då brottsutredande myndigheter ett särskilt ansvar att lyfta fram omständigheter som talade till den misstänktes fördel? Hade det till exempel varit lämpligt att låta en annan åklagare eller en advokat gå igenom materialet och låta den personen under pressträffen presentera sådant som talade för att Engström var oskyldig?
  4. Presenterades beslutet att lägga ner förundersökningen på ett tillräckligt utförligt sätt? JO hänvisar både till behovet av rättssäkerhet och till att det kan vara viktigt att i framtiden kunna kontrollera riktigheten i beslutet.

Och nu har alltså vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin kommit in med ett svar som också är undertecknat av en av hennes underställda, kammaråklagare Anna Bengtsson.

Johansson Welin  svarar avsevärt mer mångordigt än JO. En stor del av svaret är en sammanfattning av gällande rättsregler och hur de har tolkats i olika sammanhang. Till sist kommer hon i alla fall fram till sin bedömning av Peterssons utpekande av Stig Engström.

Hon skriver först att ”det har funnits ett stort behov av att ge allmänheten information om och förklara varför förundersökningen lades ned efter så lång tid.”

Och hon tillägger: ”Om sådan information inte hade lämnats hade det kunnat leda till spekulationer och utpekanden av personer som överhuvudtaget inte var relevanta for förundersökningen.”

Det där kan ju tolkas på flera sätt. Dels som att om inte Krister Petersson sagt att det var Engström som var den avlidne person han fastnat för så kunde folk gissa på att det handlade om någon annan som inte längre var i livet. Men det vice riksåklagaren uttrycker kan givetvis också rent allmänt betyda att om Engström pekades ut så skulle den svenska allmänheten sluta spekulera om mordet och inte längre intressera sig för andra spår i Palmeutredningen.

Denna senare tolkning har ett direkt stöd i vad Johansson Welin skriver rent ut på annan plats i texten:

”Som åklagaren anfört skulle /…/ ett beslut att lägga ned förundersökningen angående mordet på Olof Palme utan att redogöra for hur polis och åklagare resonerat samt namnge vem som enligt dem kunde misstänkas for brottet med största sannolikhet ha lett till kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet.”

Det vill säga: nu var det dags att sluta fråga och spekulera kring sanningen om Palmemordet. Petersson hade presenterat Engström med namn, saken var klar. Det vällovliga syftet var, med vice riksåklagarens synsätt, att därmed sätta stopp för den diskussion kring dådet på Sveavägen som pågått i mer än 34 år.

En liten antydan till kritik av Peterssons handläggning har hon när det gäller en detalj: han kunde ha presenterat en skriftlig sammanställning av bakgrunden till beslutet eftersom själva beslutet är så kortfattat. Och hon tycker att denna sammanställning ungefär kunde ha innehållit det han sa på pressträffen. Men som hon konstaterar hade han faktiskt ingen laglig skyldighet att över huvud taget offentligt motivera någonting. Så det framstår som att hennes kritik på den punkten är marginell.

I samma andetag som Johansson Welin framhåller det lämpliga i att hänga ut Engström för att på det sättet stoppa diskussionen om vem som sköt Palme betonar hon att det är ”viktigt att ett sådant namngivande sker med respekt för den som pekas ut och dennes anhöriga samt utan att någon pekas ut som skyldig”.

Johansson Welin understryker att en åklagare inte är en domstol och därför inte har möjlighet att fastslå att någon är skyldig till ett brott. Och hon tycker att Petersson klarat att förklara detta på ett tydligt sätt. Hon tycker också att Petersson gett ”en så balanserad bild som möjligt” av misstankarna mot Engström och att han ”även lyft fram omständigheter som talar till den misstänktes fördel”.

Exakt på vilket sätt Petersson skulle ha gjort det där sista framgår inte av Johansson Welins skrivelse. Däremot menar hon att Engström i viss mån haft sig själv att skylla när han nu får skylta med namn som misstänkt Palmemördare. Han har nämligen ”själv medverkat i olika intervjuer om sin roll i utredningen” och var därmed redan ”känd för allmänheten.”

JO:s frågor om det inte hade varit lämpligt att låta någon annan ta tillvara Engströms intressen avvisar hon bestämt. Hon skriver:

”Förundersökningen om mordet på Olof Palme är synnerligen omfattande. Det är enligt min uppfattning inte möjligt for en utomstående att ta ställning till vilka omständigheter som borde ha lyfts fram utan att ta del av hela utredningen.”

Hon tycker att Petersson skött sina uppgifter på ett objektivt sätt och att det därför inte funnits skäl att koppla in någon annan åklagare. Och vad gäller tanken på att kalla in en försvarsadvokat skriver hon att det inte finns några lagliga möjligheter att kalla in en sådan när den misstänkte är avliden.

Slutligen: vad gäller att en rad övriga personer blev namngivna i Peterssons internationellt utsända pressträff skriver Johansson Welin att ”åklagaren /…/ noga övervägt behovet av att namnge de berörda personerna”. Exakt vilka överväganden det handlat om avstår hon från att gå in på.

Så långt Johansson Welin.

Det finns anledning att på den här bloggen återkomma till ett antal av hennes påståenden.

Ett är förstås på vilket sätt hon menar att Krister Petersson visat rimlig respekt för Engström när han pekade ut denne utan att kunna leverera vare sig ett motiv, ett mordvapen eller en gärningsbeskrivning.

Och i anslutning till det finns det förstås skäl att granska hennes uttalande om att Petersson tagit fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Vilka då?

Johansson Welins försök att förklara varför inte någon annan åklagare skulle kunna titta på utredningsmaterialet för att leta efter sådant som talar till Engströms fördel är också lite märkligt. Hennes viktiga argument är att utredningsmaterialet är för omfattande för det och att ingen utomstående skulle klara av att sätta sig in i hela utredningen.

Det där sista är för all del sant. Det har beräknats att det skulle ta nio år för en juridiskt skolad person att läsa hela materialet. Det har förstås inte Petersson gjort. Och den intervju jag gjorde med honom i somras pekar på att han knappt ens läst igenom något som är mycket mindre omfattande: den delen som handlar om Engström. Samtidigt har det framgått att han med häpnadsväckande trosvisshet bundit upp sig hårt vid tesen att denne är skyldig. Det är med andra ord svårt att förstå varför resultatet skulle ha blivit sämre om en annan åklagare kopplats in för att bli en sorts motpart till Petersson.

Det finns också skäl att återkomma till hur det skulle kunna vara möjligt för Petersson att genomföra den målsättning som Johansson Welin så tydligt sympatiserar med: att sätta stopp för alla fortsatta diskussioner i skuldfrågan i och med utpekandet av Engström och samtidigt undvika att i praktiken presentera honom som skyldig.

Den som vill kan dra slutsatsen att det från Peterssons och Johansson Welins sida mest framstår som en lek med ord när de försöker göra en distinktion mellan att peka ut Engström som misstänkt och att peka ut honom som gärningsman.  Deras syfte är i alla fall rätt tydligt: att sätta stopp för alla tankar om att det kunde vara någon annan eller några andra som dödat den svenske statsministern.

Nu återstår det att se vilka slutsatser Justitieombudsmannen kommer att presentera. Det finns i dag inget datum angivet för när det kommer ett JO-beslut.

FOTNOT 1: Det ska noteras att JO i sin skrivelse inte namnger vare sig Engström eller Petersson. Engström beskrivs som ”den misstänkte” medan Petersson – centralfiguren i JO:s granskning – anonymiseras som ”chefsåklagaren AA”. Johansson Welin väljer för sin del att också använda termen ”den misstänkte” om Engström och använder en ännu mer anonym term än JO när det gäller Petersson, nämligen ”åklagaren”.

FOTNOT 2: Den här bloggen har som huvudregel att inte sätta ut efternamnen på vittnen som förekommer i Palmeutredningen. Det har under årens lopp inte hämmat diskussionen på något påtagligt sätt. Däremot har det tjänat som en påminnelse om att dessa vittnen bör betraktas med respekt och att de bör ha största möjliga rätt till privatliv. Inte heller Stig Engström namngavs innan Krister Petersson pekade ut honom. Det hindrade inte att det i detta forum kom att föras en omfattande och mycket initierad diskussion om misstankarna mot honom och om vad som talade för att han var oskyldig.

 

 

Frågor tornar upp sig om Säpos förbindelser med en svensk agent för apartheidregimen

Webbtidningen eFolket har fått ut handlingar från Palmeutredningen som belyser bristen på utredning av en svensk agent för den sydafrikanska apartheidregimen och dennes förbindelser med Säpo.

HUR UTREDDA ÄR EGENTLIGEN de svenska kopplingarna till Sydafrikaspåret i Palmeutredningen?


Se viktiga tillägg och korrigeringar längst ner i artikeln.


Den frågan reses av en ny artikel i webbtidningen eFolket.

Rubriken är: Mordet på Olof Palme – Alla fakta om den höga SÄPO-chefens kontakt med apartheid-regimens svenska spion måste upp i dagsljuset! Och artikeln kan hittas här.

I eFolkets genomgång redovisas konkreta uppgifter om en namngiven svensk akademiker och forskare inom medicinområdet som värvats för att fungera som agent åt apartheidregimen och som var aktiv vid tiden för Palmemordet.

Vissa av dessa uppgifter har kommit fram tidigare, i samband med att en viss John Adam begärde amnesti av Sanningskommissionen efter apartheidstyrets fall.

Adam hade varit Europachef för Special Branch, en av den sydafrikanska regimens hemliga tjänster. En av hans mer uppmärksammade insatser var att han tillsammans med Craig Williamson på plats planerat bombningen av befrielserörelsen ANC:s kontor i London 1982.

Av direkt intresse för Sverige – men långt ifrån utredda i grunden – var Adams relationer med den svenske akademikern. Adam besökte denne vid två tillfällen, 1986 och 1987.  Journalisten Anders Hasselbohm har tidigare beskrivit omständigheterna kring detta i Aftonbladet. Hasselbohm kallar i sina artiklar där svensken för ”Bengt”.

Ett syfte från apartheidregimens sida med att odla svensken var att han skulle bedriva smutskastning mot ANC för att på det sättet försvåra de svenska insatserna till stöd för kampen mot rasistväldet.

EFolket skriver: ”Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Williamson – framgår att [”Bengt”] hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som [”Bengt”] öppnat i Sydafrika.”

Det var under sommaren 2001 som Anders Hasselbohm publicerade flera artiklar i Aftonbladet om ”Bengts” verksamhet. Det ledde då till att Palmeutredarna började undersöka saken.  Deras intresse för att gå till botten med ”Bengt” delades dock inte av Säpochefen Jan Danielsson, trots att ”Bengt” enligt uppgift haft kontakt med en säpochef i hög ställning. Till Aftonbladets reportrar sa Danielsson: ”Det här är inte SÄPO:s bord”.

Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om ”Bengt”. SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan svarade att det inte fanns något känt om den svenske agenten. Den saken framgår av handlingar som eFolket nu fått ut från den nu nedlagda Palmeutredningen.

EFolket rapporterar att just denne kontaktperson som hävdade att Säpo inget visste själv tidigare hade visat ett anmärkningsvärt intresse för händelseutvecklingen i Sydafrika. EFolket uppger nämligen att han framträtt i svensk TV 1988 och gett en speciell förklaring till det bombdåd mot ANC:s kontor i Stockholm som genomförts i september 1986. Enligt eFolket hade tjänstemannen framfört som sin ”personliga hypotes” att ANC utfört sprängningen själva.

EFolkets artikel redovisar för övrigt också andra uttalanden från polishåll med liknande innebörd. Det reser frågan om det verkligen bara vara en ”personlig hypotes” som säpomannen framförde. Som EFolket framhåller var det en förklaring som låg i linje med apartheidregimens intressen.

Artikeln citerar utrikesminister Sten Andersson som avvisade sådana försök att peka ut ANC som ansvarigt för sprängningen av den egna lokalen: ”Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.”

EFolket avslutar sin genomgång med att ställa frågan om något som ännu är ett mysterium: vem var den höge säpochefen ”R” som enligt Adam hade kontakt med den svenske apartheidspionen?

TILLÄGG 201215 kl. 23.30: I en uppdaterad version av eFolkets artikel framgår det att uppgifterna om olika uttalanden från representanter för Säpo och annan polis om att ANC själva skulle ha sprängt sitt kontor i Stockholm är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens mycket välresearchade bok Inuti labyrinten. Se sid. 733-734. Där finns också citat med källhänvisningar från utrikesminister Sten Andersson och ANC:s chefsrepresentant i Sverige Lindiwe Mabuza som båda kategoriskt avfärdar den typen av spekulationer.

TILLÄGG 201216 kl. 16.40: Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetade som utredare åt Sanningskommissionen har i en kommentar till den här bloggen velat korrigera några uppgifter i artikeln. Den person som den svenske spionen ”Bengt” hade kontakt med och som kallas ”R” var enligt Jan-Åke Kjellberg inte själv hög chef inom Säpo, däremot var han bekant med en högt uppsatt säpochef. John Adam tillhörde under den aktuella perioden inte den sydafrikanska polisorganisationen Special Branch, utan den militära underrättelsetjänsten. Och Jan-Åke Kjellberg menar också att ”Bengts” främsta uppgift för apartheidregimen var underrättelseverksamhet, inte smutskastning av ANC. Se kommentar här.