Långläsning om Palmeutredningen i brittiska Guardian

DEN SOM VILL GE ENGELSKSPRÅKIGA BEKANTA något vettigt att läsa om Palmeutredningen har det inte helt lätt. Det finns inte många böcker i ämnet på  engelska – den bästa är tveklöst Jan Bondesons Blood on the Snow.

Nu finns i alla fall en färsk artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian. Det är en tidning som dessutom publicerar sitt material på nätet utan några betalväggar – i stället uppmanar de sina läsare att frivilligt skicka en slant om de gillar vad de läser.

Artikeln heter Who killed the prime minister – the unsolved murder that still haunts Sweden, ungefär Vem mördade statsministern – det olösta mordet som fortfarande hemsöker Sverige. Skribenten heter Imogen West-Knights. Hon är frilansjournalist och har, som framgår av texten, rätt stora kunskaper om Sverige. Hon har också, vilket framgår av texten, talat med ganska många personer i samband med skrivandet. Bland annat med mig, vilket syns på ett par ställen.

Den som går igenom artikeln noga och själv har järnkoll på Palmeutredningen hittar förstås några missar plus en och annan sak som väcker lite undringar. Det kan ju vara ett trevligt helgpyssel att leta efter sådant. Men som helhet tycker jag att West-Knights har lyckats bra med att ge engelskspråkiga läsare en vettig översiktlig bild av denna olösta mordgåta som – just det – fortfarande hemsöker Sverige.

Annonser

Hela polisförhöret med Lisbeth Palme 3 november 1993

EN AV DE MEST ANMÄRKNINGSVÄRDA ASPEKTERNA av Palmeutredningen är att den person som borde haft mest att tillföra utredningen är mycket kortfattat hörd – i alla fall om vi talar om sådana förhör som är officiellt tillgängliga.

Vi talar alltså om Lisbeth Palme. I samband med åtalet mot Christer Pettersson presenterades ett omfattande förundersökningsprotokoll där ett antal korta förhör med Lisbeth Palme ingick i första delen, det så kallade huvudprotokollet.

Ett ytterligare polisförhör med Lisbeth har senare offentliggjorts, nämligen i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Christer Pettersson. Stora delar av det tilläggsprotokoll H som bifogades resningsansökan hemligstämplades. Även identiteten på ett antal hörda personer omgavs av sekretess. Men av någon anledning kom det förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993 med i det material som släpptes.

Kanske för att det inte innehåller några uppenbara sensationer. Det betyder dock inte att det ska avfärdas som ointressant. Med tanke på hur lite som redovisats av Lisbeth Palmes iakttagelser och påståenden är allt som finns att studera av uppenbart intresse.

En av de debattörer som ofta återkommer på min blogg, Jörgen G, efterlyste nyligen detta förhör. Han hade inte hittat det någonstans på nätet.

Nu lägger jag upp det, som en service åt er som följer bloggen. Men också med förhoppning att det kan leda till värdefulla iakttagelser och slutsatser från er sida.

Förhöret hölls av kriminalkommissarie Paul Johansson, biträdande förhörsledare var Lars Hamrén. I utredningen har förhöret beteckningen T 116-L.

Här är de sex sidorna.

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.

Lars Borgnäs om Skandiamannen: Han var inte mördaren – men kan ha varit mannen på åsen


Lars Borgnäs har som grävande journalist i många år granskat Palmeutredningen i Sveriges Television.

Han har också skrivit ett av standardverken om Palmeutredningen, En iskall vind drog genom Sverige, samt en senare bok, Nationens intresse, om hemligstämplarna och de obesvarade frågorna kring tre svenska trauman: ubåtarna, Palmemordet och Estoniakatastrofen.

Lars Borgnäs går nu in i debatten om Skandiamannen med ett inlägg på denna blogg och presenterar vad man kan kalla för en tredje hypotes om Skandiamannen.


Lars Borgnäs formulerar en ytterligare hypotes om Skandiamannen, en som går på tvärs mot etablerade uppfattningar – han menar att Skandiamannen kan ha varit den person som sågs springa upp på åsen trots att han inte var mördaren. Foto: Leif Hansen

Av Lars Borgnäs

JAG VILL FÖRESLÅ EN ALTERNATIV TOLKNING av Skandiamannens roll i sammanhanget. I mina ögon är han inte möjlig som gärningsman – men däremot tror jag han kan vara den man som sprang upp på åsen.

Ingenting har framkommit som styrker att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra mordet på det sätt som skedde. Vittnesuppgifterna visar att mannen som sköt Olof Palme var en mycket erfaren skytt, förmodligen utbildad i närstrid. För det talar bland annat placeringen av den dödande kulan i Palmes rygg och gärningsmannens till synes reflexmässiga åtgärd att omedelbart efter skotten föra undan vapnet utan att dessförinnan se sig om och iaktta omgivningens reaktioner.

Mördaren tycks ha haft full kontroll både över vapnet, situationen och sina egna nerver. Mordet var väl kamouflerat och genomfördes utan att gärningsmannen exponerade sig för dem som befann sig runtomkring. Det finns såvitt jag har sett ingenting som talar för att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra det på det sättet, varken i det som är känt om hans bakgrund eller om hans karaktär. I själva verket är det ytterst få personer som kvalificerar sig, i synnerhet om vi söker efter en svensk gärningsman.

Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne. Den man Lars såg springa uppför trapporna bar keps, precis som Skandiamannen. Detta har inget vittne noterat vid mordplatsen. Olof Palmes mördare bar sannolikt en upprullad stickad mössa.

Mannen som vittnet Yvonne såg komma springande nerför David Bagares gata bar en handledsväska av samma storlek som Skandiamannens. Inget vittne vid mordplatsen sa att gärningsmannen hade en väska i handen.

Vi bör alltså pröva möjligheten att det var Skandiamannen som sprang upp på åsen medan gärningsmannen försvann åt ett annat håll – troligen Luntmakargatan norrut. Kanske in genom den öppna bakdörren på Skandiahuset?

Vittnet Lars sa sig visserligen ha uppfattat att bara en person kom springande bakom byggbaracken, men där kan han ha misstagit sig. Och vittnena från Sveavägen såg bara en man springa bort från mordplatsen, men deras fokus bör i stort ha legat just på honom och på själva brottsplatsen med mannen som blivit beskjuten och låg på gatan. Om Skandiamannen befann sig längre in på
Tunnelgatan och snabbt sprang bortåt kan han ha hamnat under radarn.

Men om han inte sköt Palme, varför sprang han då från platsen och upp på åsen? Jag ser två möjligheter. Den ena är att han helt ovetande gick ut från Skandiahuset och råkade få se paret Palme komma gående norrifrån. Han ställde sig att titta på dem, kanske han till och med ville säga något till Olof Palme – men när han såg gärningsmannen dyka upp bakom dem och hela trion närmade sig korsningen retirerade han snabbt in på Tunnelgatan. Han såg skotten avlossas och sprang i panik mot Luntmakargatan med gärningsmannen i hälarna. Han tog sig sedan uppför trapporna och vågade sig först efter flera minuter ner på Sveavägen igen.

Varför teg han om detta och fabricerade en annan historia? Kanske skämdes han över sin feghet och ville gärna hamna i fokus eftersom han ju ändå varit så nära. Så hans version blev en annan och hjältemodigare, men beskriva mördaren vågade han inte.

Detta är den ena möjligheten att förklara att Skandiamannen sprang upp på åsen. Den andra, som förefaller mer sannolik med tanke på hur utredningen av honom kom att skötas, är att han visste att Olof Palme skulle komma gående när han själv lämnade sin arbetsplats. Det kan förenas med teorin om det planerade mötet, det vill säga att paret Palme var på väg mot en förbestämd träff i kvarteren öster om Sveavägen, en träff som Lisbeth Palme efteråt har valt att inte berätta något om.

Skandiamannen kan ha ingått i en gruppering som skulle övervaka Olof Palmes rörelser den här kvällen. Detta faktum kan sedan ha varit hindret för att sanningen om honom skulle få tas fram av Holmér och efterföljande utredare. Om Skandiamannen, som Holmér sa, var en elefant i en porslinsbutik utgjorde kanske hans gruppering och/eller övervakningen av Palme var porslinsbutiken.
Den kunde inte avslöjas.

Man kan hävda att det finns en variant av denna andra möjlighet, nämligen att Skandiamannen och hans gruppering hade en roll i mordet, till exempel att lotsa mördaren rätt och – i Skandiamannens fall – springa upp på åsen för att vilseleda. Det senare lyckades han i så fall uppenbarligen med eftersom det från första början har tagits för givet att mördarens flyktväg gick uppför trapporna till Brunkebergsåsen. Men den sanningen kan vara värd att ompröva, och däri ligger i så fall en stor förtjänst av att Skandiamannen nu har hamnat i sökarljuset.

Thomas Pettersson höjer tonläget – har argumenten tagit slut?

Ett av polisens foton av Dekorimahörnan. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. Men vittnena är skingrade – och polisen vet inte säkert vilka vittnen som egentligen funnits på platsen. Utifrån den oklarheten föds med tiden diskussionen om Skandiamannen.

Det här är ännu ett svar från mig i debatten med Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren där han pekar ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare. Pettersson lanserade först sin tes i en artikel i tidskriften Filter.

Min recension av boken finns här. Thomas Pettersson svarade här. Jag svarade Pettersson här. Och Thomas Pettersson kom med sitt andra svar här. /Gunnar Wall


TJONG! THOMAS PETTERSSON TAR TILL STORSLÄGGAN i sitt andra svar till mig på denna blogg.

En återkommande formulering är att jag ”låter ändamålet helga medlen”, det vill säga att jag ägnar mig åt någon sorts ohederliga eller omoraliska skriverier för att främja mina mer eller mindre dolda intressen.

Pettersson har argumenterat på liknande sätt tidigare. I sitt första svar på min recension av Den osannolika mördaren hävdar han att jag skriver ”försåtligt” och att det ”luriga” är att jag tar på mig ”rollen av objektiv berättare” vilket jag inte alls är, ska läsaren förstå. Och så vidare.

Det var en anklagelse som jag nog tyckte susade förbi mig utan att träffa. Givetvis har jag aldrig gjort anspråk på att vara en objektiv berättare. Vem kan vara det?

Det vi kan göra är att sträva efter objektivitet – i den meningen att vi exempelvis ska ta argument vi spontant inte sympatiserar med på allvar och att vi ska vara beredda att ompröva våra tidigare ställningstaganden.

Jag försöker göra det. Bland annat betyder det att jag försöker avstå från att argumentera på ett sätt som bygger på anklagelser eller misstänkliggöranden. Kanske var det den saken som gjorde att Pettersson uppfattade mig som ”lurig” och ”försåtlig”, att jag, som han såg det, låtsades vara objektiv.

Sådan var alltså tonen i Petterssons förra svar. Den här gången trappar han upp och låter närmast som om han avslöjar något sensationellt och graverande. Han har nämligen konstaterat att jag åtagit mig att vara faktagranskare till Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Ja, jag medger det, och konstigt vore det annars. Att jag haft det uppdraget framgår tydligt om man till exempel läser Jan Stocklassas bok.

Vad är då bakgrunden till att jag blev erbjuden det att hjälpa till med den saken – och att jag tackade ja till erbjudandet?

Tja, att jag fick frågan berodde gissningsvis på att jag har granskat Palmeutredningen i mer än trettio år (nej, oftast inte på heltid – men många timmar har det blivit). Och något har jag väl lärt mig på den tiden, vilket ibland lett till förfrågningar om att ge en hjälpande hand till andra som håller på med samma ämne.

Jan Stocklassa och förlaget Bokfabriken kontaktade mig alltså och undrade om jag ville åta mig att göra en faktakoll på manuset. Jag fick klart för mig att uppdraget i första hand inte gällde det mer specifika spår som författaren själv höll på att undersöka utan mer beskrivningen av utredningen i allmänhet. Både förlag och författare var måna om att boken inte skulle innehålla några onödiga fel.

Jag tyckte att det vittnade om en klok inställning från deras sida och jag fick dessutom klart för mig en del om i vilken riktning Jan Stocklassa var på väg – att han skulle fortsätta följa trådar om Sydafrika och svenska högerextremister. Eftersom jag ansåg att det fanns saker kvar att gräva i inom de områdena, så var min tanke att det vore önskvärt att boken blev skriven. Och då var det ju en fördel om innehållet blev så korrekt som möjligt.

Mitt jobb tog en del tid men var i sak en rätt okomplicerad historia. Jag läste, kollade och gjorde ett antal påpekanden om faktauppgifter till författaren och förlaget. Ibland kom jag också fram till att jag drog andra slutsatser av tillgängliga fakta än Jan Stocklassa. Men det var ju inte min bok. Så jag nöjde mig med att påpeka mina synpunkter i de avseendena, och så fick han göra sina egna bedömningar.

Däremot var jag noga med att det skulle framgå av boken att jag bistått med faktagranskning, men inte med slutsatser och att jag inte heller på något sätt haft mandat att godkänna den slutliga versionen. Jag tycker det blev tydligt i boken.

Thomas Pettersson tänker tydligen annorlunda. Han hävdar i sitt senaste inlägg att jag ”sitter på två stolar samtidigt”: dels är jag ”handledare för Jan Stocklassa” och dels kommenterar jag hans bok som Palmeexpert när Expressen frågar. Han kräver att jag tydligt deklarerar min roll i sammanhanget.

Det har jag gjort ovan och det gjorde jag också när Expressen och andra kontaktade mig för att få kommentarer om boken.

Eftersom Thomas Pettersson speciellt lyfter fram Expressen, låt mig citera en artikel i den tidningen från den 5 november där jag tycker att mitt förhållande till Stocklassas bok kommer fram rätt tydligt. I artikeln heter det bland annat:

Palme-experten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker om statsministermordet, har faktagranskat boken och är väl inläst på de nya uppgifterna.

Det framgår också av artikeln att jag gör mina egna bedömningar. Bland annat står det att jag ”menar att uppgifterna är anmärkningsvärda – men att erfarenheten säger att man ska vara försiktig”.

– Min huvudslutsats är att gåtan fortfarande är olöst, säger Gunnar Wall.

Och längre ner i artikeln:

Han menar att boken framför allt lanserar en teori om personer som eventuellt har koppling till mordet – men att den lämnar luckor vad gäller vem som gjorde vad på Sveavägen den 28 februari 1986.

– Det underlag som är intressant i Stocklassas bok ger inte så värst mycket stöd för slutsatser om vem eller vilka som skulle ha varit inblandade på plats, säger Gunnar Wall.

Det där är ju en tydlig markering från min sida i förhållande till vad som påstås i marknadsföringen av boken, till exempel formuleringen i baksidestexten: ”Tack vare Stieg Larssons dokumentation kommer Jan Stocklassa en ny möjlig gärningsman på spåren, en misstänkt mördare som glidit polisen ur händerna…”

Så jag undrar förstås på vilket sätt jag gjort något fel eller försökt att lura någon.

Det kan tilläggas att jag gärna hade åtagit mig att faktagranska Thomas Petterssons bok också om författaren och förlaget hade frågat.

Och det är ingen ny inställning från min sida. Tidigare har jag till exempel gett författaren Paul Smith en del hjälp i hans efterforskningar kring den Palmehatande aktiespekulanten Christer A.

Smith är i dag lika övertygad om att Christer A var Palmes mördare som Thomas Pettersson är att det var Skandiamannen som tryckte på avtryckaren.

Thomas Pettersson och jag har för vår del utbytt faktauppgifter och synpunkter under ett antal år. Det har förvisso gått i båda riktningarna. Han har hjälpt mig och jag har hjälpt honom. Jag har inte känt att jag genom det har satt mig på några dubbla stolar och jag hoppas att Pettersson inte heller har känt att han har gjort det.

Nog om detta. Låt oss nu ta ett varv till i sakdiskussionen om de teorier som Thomas Pettersson för fram. Och låt oss rent konkret se om vi kan komma till större klarhet kring de tio omstridda frågor som jag tagit upp och där Pettersson i vissa fall preciserat sig i sitt senaste inlägg. De fettade rubrikerna till varje punkt är i tydlighetens namn satta så att de ska vara identiska med dem Pettersson använt sig av.

1) Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden? Det finns detaljerade vittnesuppgifter om en mystisk Grandman kring klockan 21 från två vittnen, Hubert F och Birgitta W, men TP skriver nu att han inte tror att de handlar om Skandiamannen (och det är en förståelig slutsats utifrån innehållet i vittnesuppgifterna). De saknar alltså relevans i hans mordscenario.

TP:s tanke är helt enkelt att Skandiamannen råkat hamna vid Grand i samband med att han varit ute för att äta middag och/eller konsumera alkohol. Och då ska han ha upptäckt Palme, dock utan att själv dra till sig uppmärksamhet. Som TP skriver: ”Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag.”

Skandiamannen har verkligen med ganska stor sannolikhet varit ute för att äta och/eller dricka under mordkvällen, det har vi väktaren Anna-Lisa G:s vittnesmål om. Hon har uppgett att hon såg honom när han kom tillbaka. Själv har han i ett förhör sagt att han inte varit ute under kvällen. Skillnaden mellan Anna-Lisas och Skandiamannens versioner kan bero på flera saker. De mest uppenbara alternativen är:

• att Skandiamannen minns fel (det var den 25 april han sa att han inte varit ute tidigare under kvällen den 28 februari);

• att Anna-Lisa minns fel om att han varit ute den kvällen (hon hördes den 10 juni vilket ju är ännu senare);

• att Skandiamannen valt att inte berätta för polisen om sin lilla utflykt för att middagen i själva verket mest handlade om att dricka alkohol i samband med arbetet;

• att Skandiamannen velat dölja något känsligt med anknytning till Palmemordet, till exempel att han upptäckt statsministern vid bion.

Anna-Lisa är rätt bestämd i polisförhöret och kan precisera sig med detaljer, det ger ju stöd för vad hon säger där. Självklart kan Skandiamannen ha glömt att han var ute mordkvällen. Men mer sannolikt är kanske det tredje alternativet – ett skamset och inkonsekvent småljugande är typiskt för många personer med begynnande alkoholproblem.

Detta tredje alternativ framstår i vilket fall som avgjort mer sannolikt än det fjärde, bland annat utifrån att Anna-Lisa G i polisförhör bestämt sagt att Skandiamannen återkom efter middagen redan omkring klockan 20.10. Detta är något som TP väljer att inte kommentera den här gången – trots att det just är Anna-Lisas uppgifter som är själva utgångspunkten för slutsatsen att Skandiamannen över huvud taget varit ute en sväng under den tidigare delen av kvällen.

Dessutom: låt oss tänka oss att Skandiamannen verkligen fått impulsen till Palmemordet under sin utflykt på stan. Han har enligt TP:s hypotes varit vid Grand, men han har inte väckt någon uppmärksamhet där. Varför skulle han då ljuga om att han varit ute – i synnerhet om det nu var som Anna-Lisa G sa, att han blivit sedd vid återkomsten till jobbet. Det var ju inget konstigt med att han gick ut en sväng i samband med sitt långa arbetspass. Och att döma av Anna-Lisas vittnesmål hade han inte heller försökt att dölja att han varit ute när han kom tillbaka – inget smygande via bakdörrar, tvärtom bankade han på entrédörren för att släppas in.

En av många tidningsartiklar genom åren om Grandmannen, den mystiske figur som tycks ha spanat efter Olof Palme vid Grandbiografen. Och vad som egentligen hände vid Grand är ett centralt tema i debatten om Thomas Petterssons teori om Skandiamannen som Palmes mördare.

2) Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden? TP menar att Mårten Palmes, Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser från 23-tiden talar för att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 23. Deras beskrivningar av en mystisk man har nämligen vissa likheter med Skandiamannen.

Det är begripligt att TP vill luta sig mot Margaretas och Annelis uppgifter som är snarlika Mårtens – de skulle kunna backa upp den slutsats Mårten dragit 32 år efter mordet om att det kan ha varit Skandiamannen som var den figur som stod vid ett skyltfönster och visade ett påtagligt intresse för föräldrarna i samband med att de lämnade bion.

Men det finns andra vittnesbeskrivningar av en Grandman omkring klockan 23 som mer uppenbart avviker från hur Skandiamannen såg ut. TP:s väg ur detta problem är att skriva att det är ”relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden”. Han preciserar inte om han tänker sig två eller ännu flera.

Vad de andra i så fall skulle ha gjort där går TP inte in på. Och hans hypotes leder till nya problem för honom.

Ett av de viktigaste vittnesmålen från Grand omkring 23-tiden är det som lämnas av flygledaren Lars Erik E. Lars Erik observerar omkring klockan 23 och under ganska lång tid en skrämmande man som går fram och tillbaka utanför biografen. Mannen ger ett så obehagligt intryck att Lars Erik låser sin bil inifrån.

Det är under den tidrymd Lars Erik gör sina observationer som också Anneli och Margareta upptäcker en obehaglig och spanande figur som även han befinner sig utanför biografdörrarna. Till skillnad från Anneli och Margareta noterar Lars Erik varken keps eller glasögon. Så frågan är: kan han ha sett en annan person än till exempel Anneli och Margareta?

Det är tveksamt. Lars Erik såg bara en Grandman – och samma sak gällde Anneli och Margareta. Men om vi ändå ger TP rätt i att möjligheten finns att de observerat olika Grandmän pekar det snarast på att Palmes biobesök i så fall var övervakat av mer än en person. Och då kommer vi längre från TP:s hypotes om den ensamme mördaren från Skandiahuset, inte närmare den.

Oavsett hur många mystiska personer som var där utanför biografdörrarna kan det tilläggas att det faktiskt inte finns några observationer från Skandiahuset som pekar på att Skandiamannen gav sig ut någon gång strax före klockan 23.

TP:s svar är att han kan ha smugit ut – och tillbaka – bakvägen utan att det upptäcktes av väktare eller larmsystem.

Javisst, det är tänkbart. Det tyder i så fall på en viss kallblodighet från hans sida.

Men en mycket konstig kallblodighet. Om syftet var att skjuta Palme – varför skulle han då ha gjort på det krångliga och riskabla viset?

Det skulle väl ha varit mycket enklare för honom att i stället ta sig ut den ordinarie vägen genom Skandias entré, samtidigt som han stämplade ut för kvällen och sa hej då till väktarna inför sin planerade semester – det vill säga: gjorde vad som förväntades av honom?

Om han tog sig ut bakvägen någon gång före klockan 23 för att bege sig till Grand och mörda Palme så hade han ju kvar det inte helt obetydliga problemet att han inte stämplat ut för kvällen, vilket skulle se besynnerligt ut i efterhand – i synnerhet eftersom ingen sett honom lämna huset. Han måste ta sig tillbaka. Och det betydde att han inte skulle kunna fly den väg som passade bäst efter mordet utan att han skulle vara närmast tvungen att försöka krångla sig in i Skandiahuset bakvägen med sin nästan rykande revolver, med krutstänk på kläderna och kanske med förföljare i hälarna.

3) Är Grandmannen och mördaren samma person? TP medger att de vittnen från Grand som han är intresserad av att stödja sig på säger att den person de observerat hade jacka, inte rock. Men han menar att de kan ha tagit fel på den saken eftersom mannen vid Grand stod stilla vilket gjorde att rocken inte fladdrade. Och då kan de ha uppfattat den som en jacka.

Javisst, så länge vi inte har facit är allting möjligt. Men låt oss i sammanhanget påminna oss hur Palmeåklagarna i slutet av 80-talet försökte klämma och dra i vittnesmålen från Grand för att få dem att passa in på Christer Pettersson som visserligen kunde se otäck ut och gick omkring i jacka, men som inte brukade uppträda i vare sig keps eller glasögon.

Lite grann på samma sätt tänjer TP på kända faktauppgifter när han vill frammana likheter mellan vittnesmålen om Grandmannen och de som handlar om mördaren vid Dekorima. Problemet är ju att det visserligen finns mycket som talar för att det fanns en Grandman med jacka, keps och glasögon men att mördaren vid Dekorima sannolikt hade en lång rock, knappast glasögon och möjligen en huvudbonad – fastän i så fall av en typ som det inte går att säga något säkert om..

TP försöker så gott han kan komma bort från det problemet genom att hävda att mordplatsvittnet Anders D skulle ha uppgett att gärningsmannen hade en ”kepsliknande huvudbonad” – precis som Grandmannen. I så fall skulle det finnas två vittnen vid Dekorima som uttalar sig i den riktningen i stället för bara ett (Lars J). Det är fortfarande inte mycket att komma med. Men mer väsentligt: var har Anders D uttalat sig på det sättet? Tills TP hänvisar till en källa föreställer jag mig att detta helt enkelt är ett utslag av frikostigt tänjande av vittnesuppgifter från hans sida. Och sådant hör inte riktigt hemma i en argumentering från den som gör anspråk på att ha avslöjat vem som mördat Olof Palme.

4) Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception. TP tror att det räckte med 4 minuter för Skandiamannen att ta sig från Grand och hinna stämpla ut 23.19 – jag vill påstå att han i så fall skulle ha agerat mycket snabbfotat, inte alls i linje med vad man väntar sig från en person som i TP:s scenario just tappat modet när han varit i färd med att skjuta statsministern.

Enligt TP:s hypotes har Skandiamannen inte bara varit påtagligt rask när han tagit sig till Grand, han har också varit mycket snabbare än paret Palme eftersom han – fortfarande enligt TP – hinner med att prata en stund med väktarna, gå ut på trottoaren, svänga åt höger och slutligen möta statsministerparet som då fortfarande befinner sig en bit norr om Skandias entré.

Det går kanske att konstruera ett skohorn som gör detta möjligt. Men ett särskilt sannolikt händelseförlopp är det inte. På bloggen har några kommentatorer – Jörgen G och JD – tagit upp den här frågeställningen mer i detalj och övertygande belyst problemen med TP:s hypotes. Tiden ser helt enkelt inte ut att räcka till.

5) Vilken person var det vittnet Nicola F såg? Utgångspunkten för diskussionen är att jag tvivlade på att det var Skandiamannen som kom gående efter makarna Palme när de mötte Nicola F, utan menade att mycket talar för att det var vittnet Anders B – precis i linje med vad Nicola själv uttryckt.

Långsökt? Inte alls. Vi vet att Anders befann sig på trottoaren utanför Skandiahuset medan hans arbetskamrater gjorde uttag i inomhusbankomaten i byggnaden, en bit norr om mordplatsen men en bit söder om Skandias huvudentré.

Det är sant att Anders inte har uppgett att han traskade iväg norrut, bortom Skandias entré, medan han väntade på att arbetskamraterna skulle bli klara. Men vi vet alltså att Anders fanns någonstans på denna trottoar och Nicola har inte berättat om att han passerat en ensam man strax innan han mötte makarna Palme. Så jag tycker fortfarande att gissningen på Anders är rätt stark. Det kan ha varit någon annan – men då återstår det fortfarande att bevisa att det var Skandiamannen.

TP skriver nu att Nicola vid något tillfälle – med all sannolikhet många år efter mordet – berättat för honom att mannen han mötte ”haltade”. Den här uppgiften anknyter förstås till vad TP skrev i Filter juni/juli 2018, sid 109:

Det klumpiga rörelsemönster som flera mordplatsvittnen tillskrev gärningsmannen kunde också ha sin förklaring i [Skandiamannens] reumatism. En källa påpekade att han stundtals led så illa att han hade svårt att gå.

Så långt TP. Men vad bevisar detta? Här finns det anledning att citera Lars Borgnäs som i sin mycket läsvärda bok En iskall vind drog genom Sverige tog upp vittnenas föreställningar om mördarens rörelsemönster – och hur de förändrades i och med att Christer Pettersson blev känd som misstänkt gärningsman:

I samband med ett program i Norra Magasinet som jag och Tomas Bresky gjorde, och där vi också tog upp mördarens utseende, gjorde Tomas en enkät bland förbipasserande på mordplatsen, alltså vanligt folk som tio år efteråt fick kommentera vilken bild de hade på näthinnan av Olof Palmes mördare. Flera av de intervjuade började linka och vrida sig framåt i en knyckig gång.

”Han haltade iväg så här.”

”Han gick snett på det här viset.”

”Var har du hört det?” frågade Tomas.

”Det har jag fått för mig. Var det inte så?”

Så var det inte. Inte ett enda av de 22 mordplatsvittnena säger i sina första förhör något om att mördaren skulle halta, vagga eller lunka. Många, nästan alla, ser honom springa, några ser honom ta ett par gångsteg innan han sätter igång att springa eller jogga. [Inge M] berättade, som vi såg, att han tog några steg bakåt.

Med tanke på Christer Petterssons särpräglade rörelsemönster – lätt haltande, vaggande – är detta en detalj som är särskilt intressant att studera i de 22 mordplatsvittnenas ursprungliga berättelser. (Borgnäs sid 55-56)

Lars Larsson kom 2016 ut med boken Nationens fiende. Huvudtankarna i TP:s utpekande av Skandiamannen finns redan hos Larsson. Men Larsson undviker, klokt nog, att dra så kategoriska slutsatser i skuldfrågan som TP gör. Och när det gäller den detalj vi diskuterar just nu har han inte fallit för den i efterhand konstruerade mytbilden om mördarens rörelsemönster. Efter att ha diskuterat de ursprungliga vittnesmålen från mordplatsen skriver han:

Lägg också märke till att inget vittne pratar om en haltande gång eller löpstil. Den uppgiften förekommer överhuvudtaget inte förrän Christer P blir aktuell i utredningen. (Larsson sid 157)

Det kan tilläggas att även om det skulle gå att belägga att gärningsmannen haltade vore det av tvivelaktig relevans när det gäller Skandiamannen. Den som tittar på Rapportinslaget med honom från april 1986 kan se en fullt rörlig man som både går och springer utan svårighet.

TP anser sig veta att mannen som Nicola mötte gick längst ut på trottoaren, närmast gatan. Och mot bakgrund av detta för han här ett resonemang om att Skandiamannen ägnade sig åt en sorts listigt taktiskt spel när denne självmant i förhör avslöjade att han gått ute vid trottoarkanten sedan han lämnat arbetsplatsen. Enligt TP var detta ett sätt för Skandiamannen att skydda sig om han skulle bli misstänkt. Ifall han på eget initiativ kommit med upplysningen att han nästan gick ute i gatan innan den saken avslöjades av andra skulle hans beteende inte framstå som lika misstänkt som om han ertappades med det. Så här skriver TP i sin senaste replik:

Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportinslaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.

Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.

Så långt TP. Det är lite krystat, kan man tycka. Men inte bara det, det är framför allt sakligt tvivelaktigt.

Vad gäller den efterföljande mannen som Nicola observerar finns det för all del ett rekonstruktionsfoto som placerar mannen nästan ute på gatan, se sid 102 i denna länk och på sid 17 i Thomas Petterssons bok.

Men polisens rekonstruktionsfoton behöver inte visa det verkliga förloppet eller ens vad vittnena berättat. Låt oss nu gå till vallningsförhöret med Nicola F, där står något helt annat (sid 93):

[Nicola] gick själv ungefär mitt i gångbanan som är c:a 7 meter bred. /…/ Mannen gick ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten, och gick något saktare än makarna Palme.

Det är rätt entydigt och det betyder att den mötande mannen, precis som Nicola, gick ungefär i mitten av den breda gångbanan. Mannen bör enligt Nicolas uppskattning – tre meter från sträckstenskanten – ha gått något närmare gatan än husväggen och det stämmer bra med Nicolas påstående att han själv passerade till höger om mannen när de möttes.

Thomas Pettersson borde, tycker jag, ha brytt sig om att redovisa skillnaden mellan vad Nicola säger i förhöret (som väl är den version som borde ha företräde) och vad rekonstruktionsfotot visar. Det gör han inte här och inte heller i sin bok. Där påstår han i stället att Nicola gjort en ”observation av en oidentifierad man som förföljt makarna Palme just ute vid vägbanan”. (Sid 100-101).

Och då kan det förstås framstå som om Skandiamannen var den man som Nicola mötte.

6) Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

Här går TP:s tonläge upp ordentligt. Tre gånger på några få rader hävdar han att jag försöker dupera mina läsare utifrån devisen ”ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle kunna svara med samma mynt. Men jag tror verkligen inte att TP försöker dupera någon annan, och vill därför inte föra diskussionen i sådana termer. Jag har känt honom i ett antal år och har svårt att tänka mig att han skulle vara så samvetslös. Däremot kan han förstås oavsiktligt lura sig själv, det kan vi alla ibland. Och jag gissar att TP vanligtvis tänker på liknande sätt om mig, så jag tar inte hans hårda ord alltför allvarligt. Men hans anklagande ton speciellt på den här punkten tror jag beror på att han upplever sig som ovanligt pressad just när det gäller tiden för utstämplingen. Om hans läsare inte går med på att det är bevisat att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19, då faller hela hans mordteori på tydligast tänkbara sätt.

Låt mig därför kort sammanfatta vad jag skrev. Jag konstaterade helt enkelt att Skandiamannen själv tidigt lämnade en version till polisen om att stämpelklockan gick efter, att den visade 23.19 men att rätt tid efter kontroll visade sig vara 23.20. Det finns ingen känd dokumentation som visar att detta är felaktigt, bara Roland B:s ganska röriga uttalanden (ja, jag vill hävda att de är röriga) i ett förhörsprotokoll flera månader senare.

Och jag frågar mig: varför skulle Skandiamannen ta risken att dikta ihop en lögn om den här saken, en lögn som lätt kunde avslöjas – samtidigt som han hävdade att han skyndade sig ut direkt efter utstämplingen. Ville han ge intryck av att han kom ut på gatan förhållandevis sent (och på så sätt skaffa sig ett alibi) hade det varit mycket enklare att hävda att han tog tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut. Stämpelklockan var inte synlig från väktarnas position i receptionen. Och dessutom kunde han ha sagt att han säkert småpratade en stund med väktarna – vilket hade varit svårt att motbevisa och vilket dessutom var vad han troligen gjorde. Men han gav alltså snarast motsatt version, att han skyndade sig ut.

TP tar upp att Skandiamannen kommer med nya – och felaktiga – uppgifter om tiderna i rätten och då blir korrigerad av advokaten Liljeros som bara behöver titta i polisens förhörsprotokoll för att se den tidigare lämnade tiden. Visst. Det förstärker verkligen inte Skandiamannens allmänna trovärdighet. Men hur tolkar vi lämpligen hans felaktiga uppgifter? Som utslag av en lömsk och uttänkt lögnkampanj för att bygga upp ett listigt konstruerat alibi – eller som slarv för att detaljen då saknade större betydelse för honom själv?

7) Hur trångt om tid är det för Skandiamannen (för att utföra mordet sedan han stämplat ut och kommit ut på gatan?) TP försäkrar att det är gott om tid och det gör han genom att förutsätta att Skandiamannen senast kliver ut på Sveavägen 23.20. Då har han 90 sekunder på sig innan han skjuter.

Resonemanget bygger förstås på den högst osäkra hypotesen att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 – och i så fall ganska nära 23.19.00. TP förutsätter nämligen – och jag instämmer – att Skandiamannen pratade en liten stund med väktarna. Om detta samtal var tämligen kort, en halv minut, kan nog Skandiamannen ha varit ute på gatan en minut efter utstämplingen. Om det i stället var så långt som väktaren Henry O uppgett i förhör – ”ett par minuter” – så faller ju TP:s hypotes fullständigt.

Och den kan falla långt innan dess får vi väl säga. Det räcker med att den verkliga utstämplingstiden var 23.19.30 (och då håller vi oss fortfarande till den tveksamma teorin om att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 plus ett okänt antal sekunder och inte 23.20 plus ett okänt antal sekunder). Eller att Skandiamannen pratade med Henry i en hel minut. Eller slutligen att Skandiamannens uppgift om utstämplingstiden var den korrekta, då kan samtalet med väktarna ha varit mycket kort och det finns ändå ingen möjlighet att han begått mordet.

Om vi nu förutsätter det TP vill ha det till, att Skandiamannen var ute på gatan så tidigt som klockan 23.20.00 – hur blir det då?

Ja, TP tänker sig att Nicola F möter paret Palme utanför Skandias entré 30 sekunder senare och då har – enligt hans resonemang – redan Skandiamannen positionerat sig som förföljare till dem.

Det låter tight, men med det berömda skohornet kanske det skulle gå nätt och jämt. Dock skulle det förutsätta ett agerande från Skandiamannen som inte andades minsta tvekan. (Och förstås att han hade en revolver med sig, men den högst obekräftade förutsättningen har vi redan bjudit TP på tidigare – när vi accepterade den teoretiska möjligheten att Skandiamannen tog sig till Grand för att skjuta Palme.)

Det här resonemanget förutsätter dock ytterligare en sak: att Skandiamannen har en sådan tur att inte Nicola sett att han just kommit ut från arbetsplatsen, gått i riktning mot makarna Palme, låtit dem passera och sedan börjat följa efter dem – alltihop under den korta tidrymden alldeles innan Nicola och paret Palme möts..

8) Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

TP försöker besvara min invändning om att inte några vittnen från vare sig Grand eller mordplatsen reagerade över Skandiamannen när han dök upp i media kort tid efter mordet, bland annat i TV:s Rapport.

Och det gör han genom att hänvisa till att det visst fanns sådana vittnesreaktioner, fast vittnena tog väldigt lång tid på sig – nämligen uttalandena från Mårten Palme och Lars J sommaren 2018 i samband med publiciteten kring Filterartikeln. Båda kan tänka sig att det var Skandiamannen de såg – utanför bion respektive på Tunnelgatan. Frågan är förstås bara: hur mycket kan deras funderingar 32 år efter mordet tillföra om vi tillämpar normala kriterier på vittnesuppgifter? Kanske inte så mycket.

TP skriver också:

Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.

Det här är ju bara knappt ett år efter mordet, inte drygt 32 år efter samma händelse. Så här kanske TP har något i alla fall?

Nja. Uttrycket ”starkt igenkännande” är en hårdragning av vad TP själv redovisat i Filter. Där framgår att hon fick se ett foto av Skandiamannen med ansiktet retuscherat. Hon säger: »Jag tycker att det stämmer liksom, kroppshyddan, men jag tycker han verkar för kort.«

Dagens Nyheter rapporterar om kommissarie Jerker Söderbloms vittnesmål i hovrätten i Palmemålet. Samme Söderblom är en auktoritet i Thomas Petterssons argumentering för att Skandiamannen inte fanns som vittne vid Dekorima efter mordet. (Tidningen har fel om Söderbloms titel, vid tiden för rättegången har han blivit kriminalkommissarie.)

9) Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen. Kriminalkommissarien Jerker Söderblom blev generande uppmärksammad när han under Palmerättegången medgav att han lagt in påhittade uppgifter i en promemoria, uppgifter som var avsedda att bana väg för en fortsatt satsning på att försöka knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet. Söderblom hade skrivit promemorian i december 1987 vid en tidpunkt då han var utlånad till Säpos Palmegrupp som just sysslade med PKK-spåret.

Under hösten hade Söderblom ägnat sig åt inläsning av vittnesmål från Sveavägen för att se om det fanns belägg för att PKK låg bakom mordet. Och promemorian var det mest påtagliga resultatet av denna inläsning.

TP är inte intresserad av att diskutera denna pinsamma promemoria. I stället är det just faktumet att Söderblom gjort sin inläsning av dessa vittnesmål som han väljer att lyfta fram.

Om jag förstår TP rätt ska vi tolka det som att Söderblom gick igenom vittnesuppgifterna från Sveavägen på ett sätt som skulle ha lett till att han hittat bevis för att Skandiamannen befunnit sig på platsen som vittne om så verkligen hade varit fallet.

Man kan förstås också vända på resonemanget och säga att han efter en noggrann genomgång borde ha hittat bevis för att Skandiamannen inte befunnit sig på platsen – om nu denne inte hade varit där.

Såvitt det går att bedöma utifrån sitter inte dagens Palmeutredare på  information som tillåter vare sig den ena eller andra bestämda slutsatsen. Det är i alla fall min tolkning.

Men självklart är det här ett centralt inslag i debatten om Skandiamannen: hur noga har polisen kammat igenom vittnesmålen? Ju mer de gjort det utan att hitta belägg för att han var på plats, desto mer stärks förstås den typen av misstankar mot honom som TP för fram.

Det är i det sammanhanget som TP:s och min diskussion om Söderblom har kommit upp.

Det hela startade med att jag refererade den kritik av den tidiga utredningen som dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist riktade när jag intervjuade honom 2010.

Edqvist beklagade för mig att det under perioden närmast efter mordet inte gjorts något systematiskt försök att få de olika vittnena på platsen att kartlägga vilka andra personer de sett där. Och därför kunde polisen i efterhand inte vara säker på vilka personer som befunnit sig utanför Dekorima.

Edqvist och jag diskuterade inte Skandiamannen konkret. Men det han sa till mig har förstås stor relevans i diskussionen om honom.

Hur var det då med Söderblom? Hade Edqvist fel, hade Söderblom gjort en seriös koll som faktiskt kunde klargöra vilka vittnen som befunnit sig på Sveavägen?

Låt oss titta på fakta i fallet. Det blir lite långt, men det är å andra sidan rätt intressant.

Alltihop började med att Säpos Palmegrupp hösten 1987 hade fått i uppdrag av P-G Näss, operativ chef på Säpo, att undersöka vilka uppgifter från Sveavägen som tydde på att PKK mördat Palme.

Syftet från Näss sida var att få gruppen att fokusera på mordplatsen. Det som hade hänt var nämligen att denna grupp efter Holmérs avgång arbetade tämligen självständigt från den övriga utredningen. Spaningsledare för hela utredningen var under denna period Ulf Karlsson, en administrativ chef på rikspolisstyrelsen som inte gjorde särskilt mycket för att hålla ihop eller styra de de olika grupper inom polisväsendet som jobbade vidare med mordet, var och en på sitt håll.

Gruppen inom Säpo som arbetade vidare med Palmemordet hade efter Holmérs avgång fått en chef, Walter Kegö, som tillsammans med en av sina medarbetare, Jan-Henrik Barrling, kom att styra in arbetet på att helt enkelt samla in alla sorters uppgifter som skulle visa att PKK var ett allvarligt hot mot svenska intressen. Själva Palmeutredandet kom liksom i andra hand.

Som Näss senare kom att beskriva saken: ”Deras ambition har varit att visa att PKK är en av de farligaste organisationerna i västvärlden. Jag kan inte riktigt inse att det är ett huvudsyfte med mordutredningen.”

Till sist krävde han att de skulle fokusera på sådant som kunde knyta PKK till Sveavägen: ”Jag sa uttryckligen till dem: ’Jag vill inte höra mer från er om nya hot, nya attentat eller sådant, utan nu sysslar ni med mordutredningen!’”

För egen del var Näss benägen att med tiden avveckla utredningen av PKK;s eventuella roll i Palmemordet om det inte kom fram något med substans som knöt organisationen till dådet.

Den hållningen från Näss ledde lite senare till att Kegö och hans kompanjon Barrling kom att söka stöd för sitt arbete på annat håll – bakom Näss rygg inledde de ett samarbete med Ebbe Carlsson för att med lite speciella metoder göra en storsatsning på ett återupprättande av PKK-spåret. De förberedde helt enkelt en avlyssningsoperation med hjälp av en polisagent som var avhoppare från den kurdiska organisationen. Tanken var att de avlyssnade samtal som polisagenten drog igång på något sätt skulle ge intryck av att bevisa PKK:s allmänna farlighet.

Förberedelserna gick mycket långt. Men det hela slutade i en politisk skandal sommaren 1988 då Ebbe Carlssons livvakt fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Justitieministern avgick och TV sände två långa omgångar KU-förhör med inblandade personer. Allt det där finns utförligt beskrivet i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Men tillbaka till hösten 1987. Näss hade alltså gett ett direktiv till Kegös grupp om att strama upp sig och utreda en möjlig PKK-koppling till Sveavägen. Och det var bakgrunden till att den till Säpo inlånade Söderblom (då kriminalinspektör) började med sin kontroll av vittnesförhören från mordkvällen.

Det han letade efter var helt enkelt kurder eller personer som åtminstone såg ut som om de skulle kunna vara kurder och som befunnit sig inom viss närhet till mordplatsen.

Resultatet blev uppenbarligen magert men Söderblom berättade i hovrättsförhandlingen i Palmemålet att han i alla fall hade hittat tre uppgifter som hade anknytning till kurder. Och då tyckte han att han kunde skriva en PM som tog fasta på de uppgifterna.

Han författade också en promemoria utifrån detta men insåg att den såg väldigt svag ut. Som han sa i rätten:

Två av de här kurderna har bevisligen alibi. Det tredje vittnet som hade pekat ut en kurd hyser jag vissa frågetecken för. (Svea hovrätt avd 4, mål B 1952/89:31 Aktbil. 99, vittnesförhör med Jerker Söderblom 19890920).

Han rev sin promemoria och skrev en ny version som i mer allmänna ordalag levde upp till vad Kegös grupp kunde ha användning för, några svepande formuleringar om att mordet verkade vara organiserat och att mördarna kom från Mellanöstern. Men han avstod den här gången från att lägga till några konkreta uppgifter som var för svaga för att tåla detaljgranskning.

I denna slutliga version hette det följaktligen att det inte gick att avgöra om PKK var inblandat eller inte, men att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer”. Dessa personer kom, skrev Söderblom, från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Söderbloms PM kan läsas här.

I rätten medgav Söderblom ganska krasst att de observationer som legat till grund för de resonemangen var spekulationer. Som han sa: ”Det var inte ett dugg märkvärdigt att man ser invandrare på Sveavägen”. Och han tillade att de scenarion med en PKK-komplott som diskuterats i Kegös grupp egentligen var ”totalt värdelösa”.

Han hävdade i rätten att han för egen del försökt hissa en varningsflagga i gruppen när det gällde att dra förhastade slutsatser. Men inte desto mindre hade han skrivit sin PM som byggde på dessa spekulationer.

TP försöker nu beskriva Söderblom som en sorts hjälte som tappert kämpade emot när han blev pressad av andra att blåsa upp PKK-spåret. Som TP skriver:

Själv ansåg Söderblom att en av hans viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för att hitta kurder där inga fanns.

Vi kan i alla fall konstatera att även om Söderblom innerst inne ansåg att han borde ha tagit strid mot den fantasifulla satsningen på PKK-spåret så gjorde han inte riktigt så.

I vittnesbåset försökte kommissarien urskulda sig med att han skrivit sin PM i någon sorts högre syften, nämligen för att ”provocera fram” ett beslut från sina chefer om en omfattande genomgång av vittnesmålen från Sveavägen, en genomgång som inte hade gjorts. Han hade velat få ”folk att reagera, höja på ögonbrynen eller vad som helst”. Och därför hade han presenterat sin konspirationshypotes ”rätt så okritiskt”.

För att ändå tona ner vad han skrivit urskuldade han sig i rätten med orden:

Jag har inte påstått i den här PM att det är organiserat. /…/ Jag har sagt att det var intressant det vi höll på med. Jag använder ord som ’preliminär’ och ’tecken på’.

Söderbloms sammanställning av de faktiska vittnesuppgifter han hittat i Sveavägsavsnittet har till skillnad från hans spektakulära PM aldrig offentliggjorts. Av förhöret med honom i hovrätten får man i vilket fall det alldeles tydliga intrycket att han mest fokuserade på uppgifter som möjligen kunde knytas till kurder.

Men han kan förstås ändå ha hittat något som klargjorde om Skandiamannen var där. Eller?

Den frågan är egentligen redan besvarad i Den osannolika mördaren, sid 90, där TP talar med Söderblom om dennes inläsning:

Jerker Söderblom minns inte att Skandiamannen överhuvudtaget var aktuell.

– Jag uppfattade honom som betydelselös, säger Söderblom.

Det här räcker ju för att det ska framstå som svårbegripligt att TP över huvud taget åberopar sig på Söderblom.

Men ytterligare en sak kan tilläggas: Söderblom ansåg inte själv att hans genomläsning var att jämföra med någon särskilt djupgående utredning. Det framgår av förhöret med honom i hovrätten att han hoppades att inläsningen skulle leda till att en hel grupp utredare tog sig an Sveavägsavsnittet i stor skala för att utreda om mordet kunde ha varit resultatet av en konspiration.

Kegös grupp fick också vid något tillfälle ett besked från spaningsledningen att så skulle ske. Stockholmspolisens våldsrotel skulle göra den undersökningen, hette det, och det lät som om Söderblom skulle flyttas tillbaka från Säpo till den öppna polisen för att ingå i den utredningen.

”Efter en tid fick vi dock besked att man hade inte folk till det här”, sa Söderblom i hovrätten och förklarade att det var då han blev ”förargad” och började skriva på sin PM – där han först direkt pekade ut kurder och sedan skrev om texten så att den mer vagt handlade om gärningsmän från Mellanöstern.

Vad ledde då denna PM till? Ja, i alla fall inte till att Söderblom fick vara med om att göra den genomgång av utredningsmaterialet som han hade hoppats på. Som svar på en direkt fråga i rätten om någon sådan utredning kom till senare sa han:

Den har gjorts, men jag har inte deltagit alls, utan det är [kriminalkommissarie] Paul Johansson som har skött detta.

Det här lämnar förstås ett utrymme för TP att säga: ja, kanske inte Söderblom gjorde en så märkvärdig utredning. Men Paul Johansson tycks ha gjort det i alla fall – så Stig Edqvist måste ha haft fel.

Det är med andra ord lika bra att vi uppehåller oss vid den saken också redan nu.

Paul Johanssons kontroll bör – om vi tar till med marginal – ha gjorts någon gång efter Söderbloms författande av sitt PM den 4 december 1987 och före den 14 december 1988, dagen då Christer Pettersson togs in till polishuset för att delta i en konfrontationsgrupp.

Det finns inga synliga spår av att den innebar det som borde ha varit väsentligt för att Stig Edqvists slutsats alls skulle kunna ifrågasättas – nämligen att det hållits nya förhör med mordplatsvittnena.

I förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Pettersson hittar vi förhör med alla de vittnen från mordplatsen som spaningsledare och åklagare bedömde som väsentliga. Men protokollet innehåller nästan inga förhör med mordplatsvittnen från den nämnda ettårsperioden – exempelvis hittar vi inga som helst sådana förhör med helt centrala vittnen som Anders B, Anders D, Anna Hage, Karin J, Stefan G, Leif L, Lars J och Inge M.

Givetvis kan det ha hållits några icke redovisade förhör med Sveavägsvittnen under denna period. Men då får vi förutsätta att biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell som sammanställde förundersökningsprotokollet ansåg att de saknade all betydelse för åtalet.

Oavsett att det knappast verkar ha tillkommit ny kunskap under denna period genom nya förhör med mordplatsvittnena såg Palmeutredarna med största sannolikhet till att läsa på Sveavägsmaterialet i samband med att utredningen allt hårdare fokuserades på Christer Pettersson – allt annat vore ju orimligt när möjligheten till ett mordåtal började hägra vid horisonten.

Men dessa högst sannolika detaljstudier av gamla förhörsprotokoll tycks knappast ha lett till någon klarhet om Skandiamannen. I alla fall inte den sortens klarhet som TP hoppas på, någon sorts bevis för att han inte fanns med som vittne på Sveavägen.

Den som läser förhören med Skandiamannen i tingsrätten och hovrätten kan tvärtom konstatera att åklagarsidan helt tydligt godtar att han fanns på platsen som vittne.

Låt oss notera att Skandiamannen var kallad som försvarsvittne för att yttra sig om Lisbeth Palmes sinnestillstånd. Om åklagarna haft några belägg för att han inte varit där minuterna efter mordet hade det ju varit lämpligt för dem att presentera dessa belägg och därmed förmedla intrycket av att Petterssons försvarare valt att åberopa en helt otillförlitlig person.

Låt oss alltså konstatera att det definitivt inte var så som TP skriver i sitt senaste inlägg, att det faktiskt ”fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste” – varken någon som var utförd av Jerker Söderblom eller någon som gjorts av Paul Johansson.

Som vi sett har det inte varit möjligt för TP att få stöd för sin tes om den stora betydelsen av Söderbloms arbete ens genom att gå till Söderblom själv. I stället har han valt att backa upp sitt påstående genom att hänvisa till en annan polis, kriminalkommissarien Ingemar Krusell.

TP skriver:

Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete.

Det enda direktcitatet från Krusell om Söderblom som TP återger är dock av tämligen neutral natur: ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”.

Men för all del, visst kan Krusell ha sagt något välvilligt om Söderbloms inläsningsinsatser. Frågan är bara vilket värde ett sådant uttalande kan ha.

Det första och mest uppenbara problemet med att sätta upp Krusells allmänna lovordande av Söderbloms insatser är förstås att det blir som att jämföra äpplen med päron.

När jag talade med Edqvist 2010 hade han varit spaningsledare i mer än tolv år. När han sa att det fanns brister i vissa delar av utredningen så visste han vad han talade om och hans kritik av tidigare misstag var väldigt exakt. Det han var ute efter i det här fallet var det som nödvändigtvis borde ha gjorts i princip direkt efter mordet, det skulle ha hållits förhör med vittnena på Sveavägen med specifika frågor om vilka andra personer på platsen de kunde påminna sig.

Sådana förhör är ju beroende av att vittnenas minnesbilder är så färska och oförstörda som möjligt. Söderblom kunde inte gärna ha kunnat kompensera för detta mer än ett år senare. Även om han fått med sig ett antal medarbetare och satt igång och verkligen hört vittnen – på ett förhoppningsvis omdömesgillt sätt dessutom, ett som inte var alltför präglat av att det gällde att hitta kurdiska mördare – så hade vittnenas ursprungliga minnesbilder delvis bleknat bort eller ersatts av olika pålagringar.

Med andra ord: Krusell må ha yttrat sig välvilligt om Söderbloms kapacitet som utredare. Och Söderblom hade säkert visat prov på kompetens under sin yrkeskarriär. Men det har knappast någon relevans för det vi diskuterar här – nämligen i vilken utsträckning Palmeutredarna hade skaffat sig en systematisk överblick över vilka personer som befunnit sig på mordplatsen minuterna efter dådet mot statsministern.

Det andra problemet med att hänvisa till Ingemar Krusell som en sorts motvikt mot Stig Edqvist handlar om den påtagliga möjligheten för att Krusells omdöme kan ha påverkats av dennes egen 100-procentiga uppslutning bakom utpekandet av Christer Pettersson.

Jag hade en del kontakt med Krusell och minns honom som en trevlig person på många sätt – och för all del som en av de mera seriösa förespråkarna för teorin att Christer Pettersson var Palmes mördare. Men han hade utan minsta skymt av tvekan bestämt sig för att sanningen om Palmemordet var att Pettersson var gärningsmannen. Så här lyder ett par typiska citat från hans bok Palmemordets nakna fakta:

Sanningen har utkristalliserats i den fastställda gärningsmannaprofilen, och den har konturerna av Christer Pettersson. Det är den nakna sanning som finns kvar sedan det ena efter det andra utredningsuppslaget ’klätts av’ i utredningen om mordet på Olof Palme. (Sid 16)

Någon annan gärningsman kan aldrig komma i fråga. När jag själv lämnade Palmeutredningen 1990 hade jag insett att jag inte kunde fortsätta att söka en sanning som vi redan funnit i förundersökningen mot Pettersson. (Sid 336)

Det här andas, tycker jag, en farlig trosvisshet.

Om Söderblom också hade samma trosvisshet när det gällde Pettersson vet jag inte. Men ganska snart efter sitt arbete med PKK-spåret hade han i alla fall – i likhet med Krusell – placerat sig bland dem som gick i spetsen för att få Christer Pettersson fälld för Palmemordet.

Det var Söderblom som satt som förhörsledare när Pettersson kommit in till polishuset på morgonen den 14 december 1988. Och det var han som då delgav Pettersson misstanke om mordet på Olof Palme och mordförsök på Lisbeth Palme.

Ännu ett år senare gjorde han precis vad som förväntades av honom när han vittnade i hovrätten om att hans i det läget besvärande PM om PKK-spåret var en ren skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten.

Det vill säga: om Krusell lovordat Söderbloms insatser som utredare på det sätt som TP vill ge intryck av, hur mycket är det värt egentligen? I synnerhet när inte ens Söderblom själv hävdat att hans inläsning från hösten 1987 kunde beskrivas som en utredningsinsats av betydelse?

Det kan tyckas lite omotiverat att ägna så här stort utrymme åt en till synes perifer aspekt av diskussionen om Skandiamannen. Men TP:s häpnadsväckande upphaussning av Jerker Söderbloms insatser i Palmeutredningen är intressanta, menar jag. De speglar att han börjar få så ont om argument så att han närmast reflexmässigt går emot mina synpunkter vart det än leder honom.

I vilket fall, i botten på den här diskussionen om värdet av Söderbloms inläsning av vittnesmål ligger ju den centrala frågan: var befann sig Skandiamannen minuterna efter mordet. Och medan jag hållit på att skriva detta inlägg har det kommit in en kommentar till bloggen från signaturen Emma, postad 181118 1823, som direkt har med den saken att göra.

Emma koncentrerar sig på de uppgifter som finns i förhören om livräddningsinsatserna.. Och hon visar – vad jag kan se – att det finns flera vittnen vilkas kommentarer mycket väl tycks syfta på begränsade försök från Skandiamannen att delta i livräddningsarbetet.

I så fall var han där, bland de andra vittnena.

10) Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren. Jag påpekade att TP:s egen research bland bekanta och arbetskamrater till Skandiamannen visade att dessa hade svårt att tro att han kunde vara gärningsmannen, han var helt enkelt fel typ. TP gör i sitt svar om det till att dessa personer skulle ha varit Skandiamannens personliga vänner och att de helt enkelt hade intresse av att försvara hans rykte.

Jag blir lite överraskad över detta. TP har i sin bok beskrivit Skandiamannen som en lite udda figur, en socialt inkompetent och psykiskt komplicerad person som lätt kom på kant med sin omgivning. Hur kan den beskrivningen förenas med att när TP frågar runt om Skandiamannen som person bland dem som kände honom så träffar han på idel vänner som av lojalitet backar upp den avlidne?

Där har vi de tio punkterna.

Mitt intryck är att Thomas Pettersson börjar få slut på argument. Och jag tänker mig att det är förklaringen till att han spontant höjer rösten, det vill säga kommer med anklagelser om bristande hederlighet från min sida.

*  *   *

Det är dags att börja avrunda den här debatten. Thomas Pettersson är välkommen att skriva ett avslutande svarsinlägg på min blogg. Ifall han inte väcker några stora helt nya frågor kommer jag då för egen del att nöja mig med några rader i kommentarsfältet – i den mån jag anser att det behövs.

Och givetvis kommer kommentarsfältet även i fortsättningen att vara fortsatt öppet för alla som har ytterligare synpunkter eller frågor att bidra med.