Det kom ett brev: vilka är det som har makten över utredningen?

Detalj ur brevet från personen som kallar sig Visselblåsaren och som ställer ett antal motiverade frågor om vad som händer med Palmeutredningen.

HÄROM DAGEN kom ett brev till mig.

Mestadels blir jag kontaktad via mail, telefon, via min blogg eller Facebook/Messenger. Men ibland, faktiskt, via vanliga pappersbrev.

Det kan ju vara begripligt i dessa dagar att någon väljer det sättet att kommunicera – just för att det är lite ålderdomligt. Det lämnar ju inga elektroniska spår.

Det här brevet, med handtextad adress, innehöll bara ett enda papper. På pappret fanns datorproducerad text utskriven på en laserskrivare. Rubriken var Mordet på statsminister Olof Palme.

Brevet innehöll en kortfattad genomgång av de senaste årens händelseförlopp kring Palmeutredningen med start i februari 2017 då Krister Petersson tillträdde som förundersökningsledare.

Brevskrivaren lyfter fram att det i början lät som om Petersson var mycket optimistisk. Allra längst gick åklagaren möjligen i maj 2018. I brevet finns en hänvisning till en intervju som publicerades av SVT, där det bland annat heter:

Petersson säger att han, utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan.

– Det har jag men det är ingenting som jag vill torgföra i media. Vi arbetar efter olika teorier och det finns olika personer som kan vara olika intressanta i olika sammanhang, men mina personliga åsikter eller vad vi inom Palmeutredningen bedömer är ingenting som jag kommenterar, säger Krister Petersson och tillägger att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till en domstol.

Men ju längre tiden gått desto mer dämpad har Peterssons optimism verkat vara, vilket brevskrivaren understryker. I februari i år säger Petersson till Aftonbladet: ”Jag har begärt förstärkning men inte fått det, så det går ju inte framåt med ljusets hastighet”. Då berättar han också för tidningen att varken han eller utredarna jobbar heltid med fallet.

Brevskrivaren frågar sig:

Vilka eller vad gynnas av att mordet inte klaras upp? Varför ströps utredningens resurser efter att åklagaren den 23 maj 2018 tydligt berättat att han har en uppfattning om vem mördaren är och att han behöver mer bevis för att ta ärendet till en domstol?

Varför tycks inte makthavare lyssna på åklagare Krister Petersson – eller är det precis det dom gjort?

Vilka är det i praktiken som har makten över utredningen?

Brevet är undertecknat ”Visselblåsaren”. Det är ju en term som i vanliga fall syftar på personer som har kunskaper inifrån en verksamhet och som slår larm.

Jag kan inte bedöma om brevskrivaren har sådana kunskaper, men frågorna i brevet är relevanta. Några andra personer som också offentligt engagerat sig i frågorna kring mordutredningen har just berättat för mig att de nyligen fått samma brev. Enda skillnaden är att en introducerande handskriven rad högst upp på pappret har varit olika formulerad i olika fall.

På mitt brev löd det handskrivna budskapet: Det är inte utredningen som behöver granskas just nu!

Gissningsvis var det en anspelning på innehållet i en artikel som Lars Borgnäs och jag publicerade i Göteborgs-Posten tidigare i år där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska Palmeutredningen. Brevskrivarens poäng är – tänker  jag – att problemet inte finns i, utan ovanför, utredningen.

Det är givet att den som vill tro att den politiska makten i Sverige är genomskinlig och tillgänglig för demokratisk insyn blir illa berörd av sådana tankar. Bör de inte avfärdas som konspirationsteorier?

Ja, det är det som är frågan. Under utredningens tidiga år fanns det definitivt en alldeles tydlig inblandning från politisk nivå i vad som skedde med mordspaningarna. Ebbe Carlssonaffären är det mesta kända – men inte alls det enda – exemplet på hur kanslihuset agerade i hemlighet för att styra utredandet.

Mordutredningen bör rimligtvis vara mindre politiskt laddad nu efter alla dessa år. Men kanske är den fortfarande känsligare än vad många av oss vill föreställa oss. Och som vi minns var det inte så länge sedan statsminister Stefan Löfven gick ut och markerade att han ansåg att det var Christer Pettersson som var Palmes mördare.

Förundersökningsledaren Peterssons inledande entuasiasm som nu mer eller mindre verkar ha tagit slut är i alla fall något att fundera vidare över. Därför skulle jag självklart vara tacksam om du som skrivit brevet kontaktar mig igen, inte minst för att klargöra om du enbart är en alert och tänkande mediakonsument eller möjligen någon som har ytterligare inblickar.

Jag kommer förstås att göra allt för att upprätthålla din anonymitet.

 

Annonser

Långläsning om Palmeutredningen i brittiska Guardian

DEN SOM VILL GE ENGELSKSPRÅKIGA BEKANTA något vettigt att läsa om Palmeutredningen har det inte helt lätt. Det finns inte många böcker i ämnet på  engelska – den bästa är tveklöst Jan Bondesons Blood on the Snow.

Nu finns i alla fall en färsk artikel i den brittiska dagstidningen The Guardian. Det är en tidning som dessutom publicerar sitt material på nätet utan några betalväggar – i stället uppmanar de sina läsare att frivilligt skicka en slant om de gillar vad de läser.

Artikeln heter Who killed the prime minister – the unsolved murder that still haunts Sweden, ungefär Vem mördade statsministern – det olösta mordet som fortfarande hemsöker Sverige. Skribenten heter Imogen West-Knights. Hon är frilansjournalist och har, som framgår av texten, rätt stora kunskaper om Sverige. Hon har också, vilket framgår av texten, talat med ganska många personer i samband med skrivandet. Bland annat med mig, vilket syns på ett par ställen.

Den som går igenom artikeln noga och själv har järnkoll på Palmeutredningen hittar förstås några missar plus en och annan sak som väcker lite undringar. Det kan ju vara ett trevligt helgpyssel att leta efter sådant. Men som helhet tycker jag att West-Knights har lyckats bra med att ge engelskspråkiga läsare en vettig översiktlig bild av denna olösta mordgåta som – just det – fortfarande hemsöker Sverige.

Hela polisförhöret med Lisbeth Palme 3 november 1993

EN AV DE MEST ANMÄRKNINGSVÄRDA ASPEKTERNA av Palmeutredningen är att den person som borde haft mest att tillföra utredningen är mycket kortfattat hörd – i alla fall om vi talar om sådana förhör som är officiellt tillgängliga.

Vi talar alltså om Lisbeth Palme. I samband med åtalet mot Christer Pettersson presenterades ett omfattande förundersökningsprotokoll där ett antal korta förhör med Lisbeth Palme ingick i första delen, det så kallade huvudprotokollet.

Ett ytterligare polisförhör med Lisbeth har senare offentliggjorts, nämligen i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Christer Pettersson. Stora delar av det tilläggsprotokoll H som bifogades resningsansökan hemligstämplades. Även identiteten på ett antal hörda personer omgavs av sekretess. Men av någon anledning kom det förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993 med i det material som släpptes.

Kanske för att det inte innehåller några uppenbara sensationer. Det betyder dock inte att det ska avfärdas som ointressant. Med tanke på hur lite som redovisats av Lisbeth Palmes iakttagelser och påståenden är allt som finns att studera av uppenbart intresse.

En av de debattörer som ofta återkommer på min blogg, Jörgen G, efterlyste nyligen detta förhör. Han hade inte hittat det någonstans på nätet.

Nu lägger jag upp det, som en service åt er som följer bloggen. Men också med förhoppning att det kan leda till värdefulla iakttagelser och slutsatser från er sida.

Förhöret hölls av kriminalkommissarie Paul Johansson, biträdande förhörsledare var Lars Hamrén. I utredningen har förhöret beteckningen T 116-L.

Här är de sex sidorna.

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!

118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.

Lars Borgnäs om Skandiamannen: Han var inte mördaren – men kan ha varit mannen på åsen


Lars Borgnäs har som grävande journalist i många år granskat Palmeutredningen i Sveriges Television.

Han har också skrivit ett av standardverken om Palmeutredningen, En iskall vind drog genom Sverige, samt en senare bok, Nationens intresse, om hemligstämplarna och de obesvarade frågorna kring tre svenska trauman: ubåtarna, Palmemordet och Estoniakatastrofen.

Lars Borgnäs går nu in i debatten om Skandiamannen med ett inlägg på denna blogg och presenterar vad man kan kalla för en tredje hypotes om Skandiamannen.


Lars Borgnäs formulerar en ytterligare hypotes om Skandiamannen, en som går på tvärs mot etablerade uppfattningar – han menar att Skandiamannen kan ha varit den person som sågs springa upp på åsen trots att han inte var mördaren. Foto: Leif Hansen

Av Lars Borgnäs

JAG VILL FÖRESLÅ EN ALTERNATIV TOLKNING av Skandiamannens roll i sammanhanget. I mina ögon är han inte möjlig som gärningsman – men däremot tror jag han kan vara den man som sprang upp på åsen.

Ingenting har framkommit som styrker att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra mordet på det sätt som skedde. Vittnesuppgifterna visar att mannen som sköt Olof Palme var en mycket erfaren skytt, förmodligen utbildad i närstrid. För det talar bland annat placeringen av den dödande kulan i Palmes rygg och gärningsmannens till synes reflexmässiga åtgärd att omedelbart efter skotten föra undan vapnet utan att dessförinnan se sig om och iaktta omgivningens reaktioner.

Mördaren tycks ha haft full kontroll både över vapnet, situationen och sina egna nerver. Mordet var väl kamouflerat och genomfördes utan att gärningsmannen exponerade sig för dem som befann sig runtomkring. Det finns såvitt jag har sett ingenting som talar för att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra det på det sättet, varken i det som är känt om hans bakgrund eller om hans karaktär. I själva verket är det ytterst få personer som kvalificerar sig, i synnerhet om vi söker efter en svensk gärningsman.

Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne. Den man Lars såg springa uppför trapporna bar keps, precis som Skandiamannen. Detta har inget vittne noterat vid mordplatsen. Olof Palmes mördare bar sannolikt en upprullad stickad mössa.

Mannen som vittnet Yvonne såg komma springande nerför David Bagares gata bar en handledsväska av samma storlek som Skandiamannens. Inget vittne vid mordplatsen sa att gärningsmannen hade en väska i handen.

Vi bör alltså pröva möjligheten att det var Skandiamannen som sprang upp på åsen medan gärningsmannen försvann åt ett annat håll – troligen Luntmakargatan norrut. Kanske in genom den öppna bakdörren på Skandiahuset?

Vittnet Lars sa sig visserligen ha uppfattat att bara en person kom springande bakom byggbaracken, men där kan han ha misstagit sig. Och vittnena från Sveavägen såg bara en man springa bort från mordplatsen, men deras fokus bör i stort ha legat just på honom och på själva brottsplatsen med mannen som blivit beskjuten och låg på gatan. Om Skandiamannen befann sig längre in på
Tunnelgatan och snabbt sprang bortåt kan han ha hamnat under radarn.

Men om han inte sköt Palme, varför sprang han då från platsen och upp på åsen? Jag ser två möjligheter. Den ena är att han helt ovetande gick ut från Skandiahuset och råkade få se paret Palme komma gående norrifrån. Han ställde sig att titta på dem, kanske han till och med ville säga något till Olof Palme – men när han såg gärningsmannen dyka upp bakom dem och hela trion närmade sig korsningen retirerade han snabbt in på Tunnelgatan. Han såg skotten avlossas och sprang i panik mot Luntmakargatan med gärningsmannen i hälarna. Han tog sig sedan uppför trapporna och vågade sig först efter flera minuter ner på Sveavägen igen.

Varför teg han om detta och fabricerade en annan historia? Kanske skämdes han över sin feghet och ville gärna hamna i fokus eftersom han ju ändå varit så nära. Så hans version blev en annan och hjältemodigare, men beskriva mördaren vågade han inte.

Detta är den ena möjligheten att förklara att Skandiamannen sprang upp på åsen. Den andra, som förefaller mer sannolik med tanke på hur utredningen av honom kom att skötas, är att han visste att Olof Palme skulle komma gående när han själv lämnade sin arbetsplats. Det kan förenas med teorin om det planerade mötet, det vill säga att paret Palme var på väg mot en förbestämd träff i kvarteren öster om Sveavägen, en träff som Lisbeth Palme efteråt har valt att inte berätta något om.

Skandiamannen kan ha ingått i en gruppering som skulle övervaka Olof Palmes rörelser den här kvällen. Detta faktum kan sedan ha varit hindret för att sanningen om honom skulle få tas fram av Holmér och efterföljande utredare. Om Skandiamannen, som Holmér sa, var en elefant i en porslinsbutik utgjorde kanske hans gruppering och/eller övervakningen av Palme var porslinsbutiken.
Den kunde inte avslöjas.

Man kan hävda att det finns en variant av denna andra möjlighet, nämligen att Skandiamannen och hans gruppering hade en roll i mordet, till exempel att lotsa mördaren rätt och – i Skandiamannens fall – springa upp på åsen för att vilseleda. Det senare lyckades han i så fall uppenbarligen med eftersom det från första början har tagits för givet att mördarens flyktväg gick uppför trapporna till Brunkebergsåsen. Men den sanningen kan vara värd att ompröva, och däri ligger i så fall en stor förtjänst av att Skandiamannen nu har hamnat i sökarljuset.