Den text som Bjarne Moelv härom dagen publicerade på min blogg handlade om en hemlig kuppförsvarsövning som enligt hans källor ägt rum kvällen då Palme mördades.
Hans text har lett till en livlig debatt här på bloggen.
Författaren väljer nu själv att kortfattat avrunda den för egen del.
Andra är förstås fria att fortsätta diskutera. /Gunnar Wall
Av Bjarne Moelv
URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.
För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.
Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.
I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!
Först så kan en debatt värd namnet ta vid – och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.
Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.
”Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla.” Så sammanfattar journalisten Bjarne Moelv de uppgifter han fått del av, uppgifter som aldrig blivit utredda. Foto: Gunnar Wall
Författaren och journalisten Bjarne Moelv har i många år intresserat sig för statlig övervakning, åsiktsregistrering och myndighetskontroll över opinionsbildningen.
1976 gav han ut Propagandaministeriet: en bok om psykförsvaret. Hans arbete med dessa frågor gjorde att han skaffade sig ett kontaktnät med personer som hade saker att berätta men inte själva ville framträda.
Under tiden som följde på att Olof Palme mördades fick Bjarne Moelv tillgång till uppgifter som pekade på att det fanns en omfattande dold statlig verksamhet som bildade en sorts inramning till mordet. Och dessa teman tog han upp i en rad uppmärksammade artiklar på Dagens Nyheters debattsida: till exempel Följ upp ”stickspåret”! (10 februari 1987), ”Ett dåd i hastigt mod?” (5 april 1987) och ”Operation Olof” (5 oktober 1987).
Här skriver Bjarne Moelv i en ny artikel om de uppgifter han fick del av redan då, bland annat om en hemlig kuppförsvarsövning under själva mordnatten. Han konstaterar att det var uppgifter som begravdes under Holmérs tid som spaningsledare och att locket legat på sedan dess. Nu varnar han för att dessa frågor – efter Krister Peterssons beslut att lägga ner mordutredningen – för alltid kommer att lämnas obesvarade .
Av Bjarne Moelv
Frilansjournalist och författare, verksam i Eskilstuna
Chefsåklagare Krister Petersson infriade onsdagen den 10 juni sitt löfte om att före månadens utgång ge besked om ”vad som hände” natten till den 1 mars 1986, när statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i centrala Stockholm.
Som ”mest möjliga mördare” valde Krister Petersson den så kallade Skandiamannen, död och oåtalbar. Utredning nedlagd. Punkt.
Men ”vad som hände” visste vi ju sedan länge. Den verkligt stora och ännu efter 34 år obesvarade frågan är ju faktiskt:
”H u r kunde det ske?” – det länspolismästare Hans Holmér drastiskt kommenterade i en legendarisk brasklapp efter sitt utredningsfiasko: ”Om sanningen kom fram skulle Sverige skakas i sina grundvalar!”
Vem som mördade Palme har jag ingen aning om. Men jag har anmärkningsvärd information från insidan om hur mordet möjliggjordes – och det är sannerligen ingen vacker historia.
Sovjetunionens regeringschef Josef Stalin avlider 1953. Därmed kan en av utrikesminister Molotov länge förberedd konferens om Europas säkerhet genomföras. Avsikten är nu att genom tyst diplomati skapa förutsättningar för successiv ideologiharmonisering mellan Sovjetunionen och USA, och på så sätt säkra ”supermaktsfred i vår tid” – naturligtvis med ömsesidiga garantier för intressesfärerna.
Tidigt 50-tal. Tage Erlander träffar av en händelse Olof Palme. De bägge kommer i livligt samspråk, politiskt tycke uppstår och de börjar umgås privat. 1954 är Palme analytiker i ”Grå huset”, Försvarsstabens Underrättelsebyrå, när han handplockas till tjänsten som handsekreterare hos statsministern och partiordföranden.
Någonstans här utstakas Olof Palmes snabba karriär mot de politiska höjderna – och mot katastrofen. Han ges snart en huvudroll i Erlanderårens maktmedvetna folkhemssträvanden: uppdaterad välfärdspolitik i syfte att främja inrikes balansering av höger- och vänsterkrafterna samt framför allt: aktivt svenskt deltagande i det höga utrikespolitiska spelet kring ideologiharmonisering och supermaktsfred mellan öst och väst: t y s t d i p l o m a t i.
Palmes erfarenhet från tiden i Underrättelsebyrån kommer nu väl till pass när statens organ för övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning av medborgarna under de följande decennierna utvecklas och finslipas. Dessutom måste hans och Erlanders ambition att med tillvaratagande av krigstida lärdomar från Norge och Danmark modernisera en hemlig och gentemot USA förhållandevis självständig ”vilande” motståndsrörelse betraktas som beundransvärd. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) däremot, som inrättas 1954, byggs i huvudsak efter nordamerikansk förebild: The Psychological Strategy Board.
Övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning. Ett känsligt men uppenbarligen oundvikligt kapitel i den politiska historien om försvar för staten. Det reformistiska SAP inser tidigt värdet av ett tätt samarbete på bred front med borgerligt demokratiska partier och folkrörelser i allmänhet, myndigheter och media. För att i möjligaste mån undvika maktövergrepp blir lösenordet Tage Erlanders fältrop: ”Övervaka övervakarna!”
Olof Palme växer snabbt in i rollen som Erlanders högra hand. Han har politisk fingertoppskänsla, snabb uppfattningsförmåga och hans arbetskapacitet är enorm. Han är en lysande polemiker, inte sällan dock med lite onödigt självrådig, triumferande självrättfärdig framtoning. 1969 blir han Erlanders efterträdare som partiordförande och statsminister. Efter en stormig inledning på 70-talet och regeringsskifte 1976, tar socialdemokraterna revansch i valet 1982. Som oppositionsledare har Palme vid den här tiden hunnit tjänstgöra som särskild medlare för FN i kriget mellan Iran och Irak och ytterligare befäst sin ställning på den storpolitiska arenan. Han är nu internationellt känd statsman – en intelligent och djärv libero i det komplicerade spelet på den tysta diplomatins fria ytor; sedan 1980 ordförande för Palmekommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som 1982 presenterar ett ambitiöst program för nedrustning och gemensam säkerhet. Han har utan tvivel beslutat sig för att plocka ytterligare FN-poäng i karriären.
Vid mitten av 80-talet är Palme en trött och sliten man. De hårda debatterna om löntagarfonder och ubåtskränkningar. Frekventa anklagelser om smygsocialisering av näringslivet. Beskyllningar om undfallenhet gentemot Sovjetunionen och landsförrädisk verksamhet. Mordhot. Sådant stjäl naturligtvis i längden massor av energi, också från en osedvanligt luttrad och självsäker politiker.
Men det är den tysta diplomatins intrikata dubbelspel kring ideologiharmonisering, nedrustning, geopolitik och supermaktsfred som ska råga måttet och blir hans slutgiltiga fall.
I januari-februari 1986 skärps hotbilden efter nyheten om att ett möte planeras i april mellan Olof Palme och Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare. Fredagen den 28 februari 23.21 nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm skjuts Palme till döds.
I praktiskt taget samma ögonblick föds en medieindustri kring tragiken: sensationsjournalistik, vidlyftiga romanprojekt – men också dokumentärskildringar som presenterar dolda fakta i syfte att utreda, förstå och förklara. De ivrigaste, mest energiska representanterna för den senare kategorin har givits den lite ironiskt nedvärderande titeln ”privatspanare”. Det är synd, tycker jag. De har genom åren bidragit med en enorm faktabank till den offentliga debatten . Deras alltför ofta lättsinniga slutsatser står ju var och en fritt att bortse från.
-*-
Jag är varken privatspanare eller forskare. Jag är debattör, på gott och ont. Lång yrkeserfarenhet är min styrka. Under 40 av mina hittills 55 år som journalist var jag reporter och redaktör i A-pressen, därefter fri skribent och författare. Huvudintresse genom åren: att undersöka statens övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Detta sammantaget har givit mig ett omfattande, tätt knutet kontaktnät.
Nu i mitt åttioandra levnadsår vill jag berätta sanningen om hur Palmemordet möjliggjordes. Jag skriver medvetet sanningen – inte min sanning. Kalla mig naiv, men med tanke på den speciella situationen och de speciella personliga relationerna är jag helt övertygad om att mina anonyma källor inte haft vare sig avsikt eller möjlighet att missleda mig. Utvecklingen har ju också, enligt min uppfattning, gett stöd åt uppgifterna. Vi får se.
Alltså:
Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla. Denna beredskapsövning ska ha testats i all hemlighet några år tidigare och då vunnit stark genklang hos såväl polis som militär. Förutsättningarna bygger på en instruktionsfilm om diversionsmanövrer, tänkt att användas i Civilförsvarets och Tolkskolans verksamhet:
Attentatsmän skyddas av figuranter som cirkulerar på gärningsplatsen i skepnad av åskådare, vittnen och desinformatörer, så att den tilltänkte gärningsmannen kan göra en snabb kringgående rörelse, återvända till mordplatsen och sälla sig till skaran av figuranter, tillskyndande allmänhet och polis.
Jag har efterfrågat filmen och fått till svar att om en sådan film alls existerar så är den sekretessbelagd.
Också en grupp nära partikamrater till Palme ska med tanke på den illavarslande snabbt växande hotbilden ha initierat diskret privatövervakning av statsministern som hemförlovat sina livvakter inför en familjekväll med biografbesök tillsammans med hustrun Lisbeth, sonen Mårten och dennes fästmö.
Efter filmen skiljs makarna Palme från ungdomarna och hinner ta en kort promenad i innerstaden innan det dödande skottet faller vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan och ett scenario kusligt likt instruktionsfilmens uppstår.
Under mordutredningens gång framkommer i den livliga mediedebatten uppgifter om att ett stort antal medlemmar av och utbrytare ur olika säkerhets- och underrättelseorganisationer funnits på plats under mordkvällens kuppberedskapsövning.
Den så kallade Skandiamannen, som nu posthumt erhållit titeln ”mest möjliga mördare”, sägs ha haft viss perifer anknytning till såväl Civilförsvaret som Tolkskolan och till och med Stay Behind (den hemliga, ”vilande” motståndsrörelsen). Hans arbetsplats, Skandiahuset, rymmer ju för övrig vid den här tiden specialbevakat filialkontor för denna motståndsrörelse. Mannen förhörs om sina aktiviteter på mordplatsen och husrannsakan (vapensök) planeras på hans arbetsrum i Skandiahuset men inställs av oklar anledning efter ingripande från högre ort. Skandiamannen beskrivs som extrovert, nyfiken, fantasifull och lösmynt, närmast mytoman. Han tillskriver sig framträdande roll på mordplatsen men utför, möjligtvis, handräckningstjänst i en organiserad skenmanöver han själv aldrig ska komma till fullt insikt om.
Jag är en av de tidiga debattörerna när regeringen den 4 februari 1987 tvingar bort Hans Holmér från spaningsledningen i den havererade utredningen om mordet på statsminister Olof Palme.
Från 1987 till 1991, låter jag företrädesvis i rikspress publicera en serie artiklar som vill förutsäga snarare än referera ett händelseförlopp. Det sker inte genom att ställa upp djärva hypoteser tryfferade med sensationella avslöjanden. Min arbetsmetod är traditionell för att inte säga konventionell journalistik: kritiskt granskande baserat på kontrollerbara fakta. Men eftersom undersökningen till stor del bygger på insidesinformation och uppgiftslämnarna kräver anonymitet har utomordentligt sträng, närmast pedantisk person- och källkontroll varit nödvändig.
Den bistra men nyttiga lärdomen av 70- och 80-talens politiska ”affärer” är ju nämligen den att institutioner, myndigheter och media verkar i ett politiskt klimat där skickliga desinformatörer, provokatörer och infiltratörer likt kameleonten byter färg efter omgivning. Jag vill påstå att jag under ett drygt halvsekel som journalist aldrig mött denna outtalade praxis så konsekvent tillämpad som i detta fall.
Summa:
Under 80-talsdebatten skriver jag inledningsvis: ”Hör Olof Palmes mördare hemma i en grupp fanatiska ”fribytare” med rötter i gamla IB? I Sverige verkar idag ett antal polisiära, militära och paramilitära grupper utanför regeringens kontroll. De mer fanatiska har i Olof Palmes gestalt kommit att se arkitekten bakom den förmenta anpasslingspolitiken österut. Detta stickspår borde undersökas.” och ”Kan ett slags säkerhetspolitiskt medborgargarde, vars kärntrupp består av övervintrare med anknytning till IB:s socialdemokratiskt dominerade inrikesspionage, ligga bakom mordet på Olof Palme? Den frågan måste nu på allvar diskuteras.
Senare ställer jag i den offentliga debatten direkt till spaningsledning och mordutredare ett antal frågor rörande avslöjanden om övervakning av Palme, övervakning av Palmes övervakare och övervakning av hans övervakares övervakare (!) under mordkvällen. När svar uteblir, fortsätter jag mina metodiska undersökningar och skriver i augusti 1988, med adress SSI-chefen, kommendör Ulf Samuelsson : ”Varför undersöker ni inte nu vilka underrättelseorgan, fribytare ur och informatörer till dessa som bevakade varandra i centrala Stockholm samma kväll som Olof Palme sköts till döds?”
Slutligen: I två artiklar våren 1990 kopplar jag infiltratörer i och utbrytare ur dels polisiära och militära organisationer, dels paramilitära grupper och vilande motståndsrörelse (Stay Behind) till händelserna kring Sveavägen-Tunnelgatan under kuppberedskapsövningen den 28 februari 1986.
Den tysta diplomatin om nedrustning och supermaktsfred inför hot om kärnvapenkrig har gravt misstolkats och dess svenske huvudrollsinnehavare Olof Palmes långt gångna nedrustningsförhandlingar med Michail Gorbatjov betraktas som landsförräderi. Han måste oskadliggöras. Kuppberedskapsövningen bäddar för illdådet och i det (delvis regisserade?) kaos som uppstår på mordplatsen undkommer mördaren.
Den bakgrunden har inte blivit föremål för debatt. Makthavarnas tystnad är förklarlig: ansvaret för statsministermord mitt under pågående kuppberedskapsövning är knappast en fråga man oombedd aktualiserar. Och nu, efter chefsåklagare Krister Peterssons snabbutredning och presentation av en tjugo år död ”möjlig mördare” har ju Palmeutredarna äntligen kunnat friställas.
Kvar i tystnaden dröjer en obesvarad, djupt obehaglig fråga: Av vilken anledning har myndigheter, institutioner och organisationer både före och efter dådet undvikit att med öppen, självkritisk information bekämpa desinformation, provokation och infiltration för att istället cyniskt kopiera desinformatörernas, provokatörernas och infiltratörernas förtäckta arbetsmetoder?
Detta handlingsmönster har ju skapat en formligen paranoid miljö: vänner och fiender till förblandning lika – alla övervakande alla. En kuslig spegelsal, där demokratin lämnas att sakta men säkert förtvina . *)
*) Jag är inte motståndare till vare sig säkerhets- och underrättelsetjänst eller organisationer för psykologiskt försvar och hemlig motståndsrörelse (Stay Behind).Tvärt om! Men deras verksamhet såväl i fred som vid skymningsläge och krigsutbrott måste bedrivas under betryggande demokratiska former. Debatt om ”tyst diplomati” och supermaktsfred mellan öst och väst bör välkomnas men får naturligtvis inte urarta. Vettlösa anklagelser om spionage och landsförräderi ska bemötas snabbt och resolut. Detta har jag i en inte alltför avlägsen brytningstid skrivit om i bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (2/89) och tidningen Folket (18/1 och 12/3 1990).
Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London, ser på Palmeutredningen utifrån och förfäras. Foto: Privat.
Hur framstår nedläggningen av Palmeutredningen för den som tittar på händelsen utifrån, för den som kan fakta i fallet men inte befinner sig mitt i den svenska debatten?
Jag bad journalisten och författaren Gunnar Pettersson, bosatt i London sedan 1972, att redovisa sina tankar om saken på min blogg.
Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Och han har genom åren skrivit en del om Palmeutredningen, bland annat på sin nu nedlagda men fortfarande åtkomliga blogg Pressylta Redux. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig nog också ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.
Gunnar Pettersson har, skriver han, fruktat att han själv hållit på att bli cynisk när det gäller utredningen. Men efter den digitala pressträffen den 10 juni känner han sig överspelad: ”Palmeutredningen ‘gör cynism’ mycket bättre än jag någonsin skulle klara.”
Av Gunnar Pettersson
MITT INTRESSE FÖR, och bitvisa engagemang i, Palmemordet är lite snedvridet. Det beror helt enkelt på att jag bott utanför Sverige i snart ett halvsekel. Både mordet och det långa efterspelet hände (och händer) ”någon annanstans”, i ett samhälle jag känner både alltför väl och, när allt kommer omkring, kanske inte känner alls så väl. Det är den förbannelse som vilar över långtida utlandsboende, en hemlöshet som litteraturvetaren Edward Said kallade ”tragisk” när den handlar om påtvingad exil, men kanske är mer melankolisk när man pratar om en frivillig situation som min.
Jag fick reda på vad som hänt när jag läste förstasidesrubriken i The Guardian den där lördagsmorgonen. Och så har det i princip fortsatt sedan dess, dvs. jag har till alldeles övervägande del läst om Palmemordet. Jag har också skrivit om det, i både svensk och brittisk press, mest under första hälften av 1990-talet. Men jag hörde aldrig Palmemordet, mest förstås beroende på att internet och YouTube inte blev vad de blivit förrän sådär efter millennieskiftet. Jag såg aldrig Holmérs presskonferenser, hörde aldrig utfrågningarna i KU, har bara det vagaste hum om hur Hans Ölvebros röst lät (var den inte lite nasal…?)
Jag ger den här bakgrunden bara för att visa vad jag menar med ”snedvridet”. Att nästan enbart läsa om en samtida historisk händelse, särskilt om man har skrivandet och läsandet som yrke, gör att man reduceras till redaktör, eller recensent. Man börjar leta efter svagheter i texten man har framför sig, the tricks of the trade, det ena som inte följer på det andra, icke särskilt trovärdiga figurer i både handlingens centrum och periferi. Rena händelser börjar se ut som tankar, slumpen blir en avsikt. Konspirationsteorier fungerar som bekant mycket bättre i skrift än de gör i samtal och diskussioner, där de går att avbryta och kritisera mycket mer effektivt.
Det finns alltså risker med ett sådant snedvridet perspektiv. Jag har därför sedan lång tid tillbaka kallat mig ”agnostiker” i fråga om sanningen bakom mordet. Någon favoritteori har jag inte. Nu är ju ett av problemen för agnostiker att man ofta faller in i en lättillgänglig cynism, eftersom man inte har något trosvisst ben att stå på. Det blir lite för lätt att säga ”Åt fanders med era båda släkter!” vare sig desa släkter befinner sig i Mercutios Verona eller Christer Petterssons Rotebro eller hos CIA i Langley, Virginia. Men särskilt efter Krister Peterssons presskonferens den 10 juni känner jag mig faktiskt, som många andra säkert också gör, helt överspelad vad gäller cynism. Palmeutredningen ”gör cynism” mycket bättre än jag någonsin skulle klara.
Se det bara ur mediestrategisk synpunkt. Sedan i februari hade vi fått för oss att presskonferensen skulle bli vaccinet som botade viruset som härjat i trettiofyra år, om det så var mordvapnet, DNA, ett nytt vittne, en bekännelse. Petersson skyllde efteråt på att detta var mediernas fel, att man helt obefogat hade trissat upp förväntningarna på ett sätt han inte ville kännas vid. Skitprat. Både åklagarmyndigheten och polisen har mycket effektiva pressavdelningar, och Petersson själv har ju inte varit någon medial eremit, direkt. Man skulle mycket lätt kunnat lägga en våt filt på förväntningarna. Men det gjorde man inte. Eller snarare, det valde man att inte göra.
Inte bara det. Krister Petersson visste mycket väl under den här tiden att hans ”lösning” skulle bli en besvikelse, ett antiklimax. Jag säger nu inte att Stig Engström går att helt utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren. Men som jag ”läste” presskonferensen handlade det (precis som med åtalet mot Christer Pettersson, för övrigt) om en klassisk konspirationsteori. Den hade så gott som alla beståndsdelarna: ett induktivt (snarare än deduktivt) resonemang med ytterligt svaga inbördes orsakskedjor; skrangliga uteslutningsmetoder; skriande logiska felslut (som mest notoriskt det där med att det måste funnits ett vapen i hans handledsväska – eftersom Palme blev skjuten!), och till slut, när detaljkritiken börjat hopa sig: den vandrande blicken, axelryckningen, det nedsläckta Palmerummet.
Cynismen ligger i att man visste allt detta i förväg, alltså att de uppskruvade förväntningarna obönhörligen skulle bli pannkaka. Men man brydde sig inte. Det var dem fullkomligt likgiltigt. Man hade, efter alla dessa år, no more fucks to give, som det heter på skolgårdarna. Om vi ville se Victor Gunnarssons ansikte bakom galler för att få sinnesro under Palmes begraving, så fick vi nu – med råge – se Stig Engströms ansikte bakom Det Eviga Gallret, döden, för att få sinnesro under själva mordutredningens begravning.
Det är förstås en sinnesro som inte drabbat alla. Jag vet att en hel del pågår vad gäller att föra diskussionen, undersökningarna, vidare, kanske framför allt i fråga om förundersökningsmaterialet. Men vad jag ser av större svenska dagstidningar och medier online har det nu börjat bli tyst, igen. Vi har än en gång hamnat i vad jag en gång kallade ”Palmemordets arkeologi”: ”Några få går omkring och plockar bland skärvorna. Här fanns en gång ett samhälle – som aldrig mer blev sig likt igen, precis som alla sa” (Moderna Tider, feb 1993).
Det är det jag menar med att Sverige till slut kanske är ett samhälle jag inte känner så väl, trots allt. För att uttrycka det lite löst: varför fungerar antiklimax så väl i Sverige? Varför blir dessa begravningar såpass effektiva minnesförluster? Jag skrev en kommentar här på bloggen för en tid sedan om det kuriösa sammanträffandet att vi sedan andra världskriget haft tre svenskar (alla ur överklassen, som det råkar sig) som blivit betydande gestalter på den internationella scenen: Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre omfattade humanitära politiska ändamål, alla tre fick mäktiga fiender, och alla tre dog under fortfarande oklara omständigheter.
Och, viktigast, de som huvudsakligen ägnat sig åt att försöka finna klarhet i de här mysterierna är så att säga ”perifera” krafter: i fallet Wallenberg, hans närmaste familj och internationella organisationer; i fallet Hammarskjöld, framför allt svenska och internationella ”privatspanare” och mer nyligen FN; i fallet Palme, journalister och andra ”knäppskallar”. Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan de tre fallen; det handlar trots allt om sjuttio år av historia, om olika kontinenter, helt skilda geopolitiska förhållanden. De kan vara händelser som ser ut som tankar, slump som blir avsikt.
Men, återigen som jag ”läser” det, att nu i efterhand börja skönja ett mönster i de tre fallen – specifikt vad gäller det offentliga Sveriges aggressiva ointresse för dem – är inte att hemfalla åt konspirationsteorier, anser jag, eller ens cynism. Det är en ingång till ett kritiskt-historiskt försök till analys av svensk offentlighet och icke-offentlighet, som ska underkastas all den källkritiska och metodologiska granskning varje annat kritiskt-historiskt försök till analys ställs inför, precis som vi långt om länge gjort med Sveriges relation till Nato sedan 1949, precis som vi gjort med rashygienen sedan 1920. De ”sansade” rösterna – de som lite för ofta skurit sig på hakan med Ockhams rakkniv – kommer att avfärda detta som fantasier, och det får de gärna göra. What they don’t know won’t hurt them.
Personligen vill jag bara veta hur det är fatt med Sverige, detta främmande, allt mer avlägsna land. Mer specifikt: vad är det som händer, eller inte händer, med vår historieskrivning just nu?
JAG HAR FÅTT önskemål om att starta en ny tråd i debatten kring Krister Peterssons nedläggningsbeslut eftersom det kan vara trögt att hantera de redan mycket långa gamla trådarna om detta för den som använder mobilen, särskilt vid långsam uppkoppling.
Ta alltså gärna upp nya infallsvinklar på ämnet under den här rubriken i stället för under de gamla. Repliker på tidigare kommentarer är däremot bäst att posta i anslutning till de kommentarerna, även om de ligger under andra rubriker.
De inlägg som handlat om det fattade beslutet – och som fått många kommentarer – är:
• ”Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!” (11 juni 2020),
• ”Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?” (12 juni 2020)
• och ”Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström” (1 juli 2020).
I skrivande stund har det sammanlagt kommit in närmare 1 300 kommentarer till dessa tre inlägg. Det är, det medges, lite svåröverskådligt.
Riksåklagare Petra Lundh får nu ta ställning till om Krister Petersson gör sig skyldig till förtal av den avlidne Skandiatjänstemannen Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren
TRE DEBATTÖRER som engagerat sig i Palmeutredningen har nu uppmanat riksåklagare Petra Lundh att ta ställning till om Palmeåklagaren Krister Petersson gjort sig skyldig till förtal av avliden.
Det handlar om Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt för att ha mördat Olof Palme.
De tre debattörerna är Sten Flygare, Pierre Gustafsson och Erik Engström. Alla tre är välbekanta i de kretsar som diskuterar mordutredningen på nätet.
Sten Flygare är författare till boken Olof Palme och Sydafrika och entreprenör i bland annat kultursvängen.
Pierre Gustafsson beskriver sig helt enkelt som en juridiskt kunnig person som följt Palmeutredningen sedan 1986.
Erik Engström (inte släkt med den avlidne ”Skandiamannen”) kallar sig privatutredare och har enligt egen bedömning lagt ner 15 000 timmar på mordutredningen sedan 1987 då han började intressera sig för den på allvar.
I sin anmälan menar de att Petersson ”inte på ett godtagbart sätt har utrett och presenterat fakta som talar för hans utpekande av Stig Engström”.
De menar att han inte på något övertygande sätt avfärdat andra tänkbara lösningar. Som exempel på det nämner de Sydafrikaspåret, inklusive uppgifterna om att sydafrikanerna skulle ha använt sig av en svensk kontaktman bosatt på Cypern.
De tar också upp de nyligen publicerade uppgifterna om att Palmeutredarna så sent som 2017 ansett sig ha funnit uppgifter som pekar på organiserad övervakning av statsministerparet under mordkvällen.
Och särskild kritik riktar de tre anmälarna mot Peterssons beslut att peka ut en misstänkt gärningsman i samband med sitt nedläggningsbeslut när han, som de ser det, i stället kunde ha nöjt sig med att lägga ner utredningen med motiveringen ”ej spaningsresultat” – eller valt att fortsätta hålla den öppen.
Anmälarna betonar att den digitala utsändning där Engström presenterades som misstänkt statsministermördare haft stor spridning såväl nationellt som internationellt och att Palmeåklagaren bör ha insett konsekvenserna av sitt utpekande. De nämner också att Petersson i Dagens Nyheter erkänt att ”det rent objektivt kan röra sig om förtal av avliden”
Tidigare i veckan har Justitiekanslern beslut att avvisa en anmälan mot Krister Petersson för samma sak. JK:s motivering är, skriver Aftonbladet, att Petersson yttrat sig i tjänsten och att JK därför inte har anledning att pröva innehållet i vad han sagt.
Gunnar Walls blogg 