IB-agenten Donald Forsberg i ny intervju om mordnatten


Donald Forsberg har förekommit i medias skriverier om Palmeutredningen många gånger, som här i en artikel i Expressen från 2015 då han hävdar att Christer Pettersson velat erkänna mordet för familjen Palme.

DEN GAMLE IB-agenten Donald Forsberg har nyligen intervjuats av den kristna nyhetstidningen Inblick. Han uppger där att han härom veckan hördes i tre timmar av Palmeutredarna. Temat var hans upplevelser under natten då Palme mördades. Han har tidigare berättat om att han gjort iakttagelser som pekade på att Barbrogruppen, en enhet inom svenska Stay Behind, skulle ha varit aktiv i centrala Stockholm vid tiden för mordet. Det skulle i så fall kunna utgöra en förklaring till observationerna av män med walkie-talkies. Enligt Donald Forsberg hade Stay Behindgruppens närvaro kring Sveavägen dock inget att göra med mordet på Olof Palme, den skulle ha ägnat sig åt någon sorts övning i kombination med narkotikaspaning.

En av Säpos tidigare chefer, Olof Frånstedt, har fört fram uppfattningen att Stay Behind kunde vara inblandade i Palmemordet. Donald Forsberg tillbakavisar det i intervjun och hävdar att Frånstedt förlorat omdömet.

Donald Forsberg hävdar nu som tidigare att han är övertygad om att det var Christer Pettersson som sköt Palme. Forsberg hade mot slutet av Petterssons liv varit i kontakt med Mårten Palme och erbjudit sig att förmedla en kontakt där Pettersson skulle erkänna mordet.

Forsberg talar även i intervjun om sin far Harry Forsberg, en före detta främlingslegionär. Denne hade, enligt Donald Forsberg, arbetat för svenska Stay Behind och drivit en kombinerad spioncentral och bordell.

Svårigheterna att bedöma sanningshalten i Donald Forsbergs olika påståenden illustreras av ett uttalande han gör i intervjun: ”Jag är expert på desinformation. Jag kan prata med folk i timmar och de tror att de har fått ut viktig information, när de i själva verket inte fått någonting”.

Texten uppdaterad 171128 med smärre förtydliganden.

Annonser

Anders Hasselbohm om ”Huvudet på en påle”


Anders Hasselbohm. FOTO: Privat

JOURNALISTEN ANDERS HASSELBOHM HAR läst min senaste bok Huvudet på en påle och har skrivit ett omdöme som jag är mycket glad över att kunna publicera här och på min hemsida.

Anders Hasselbohm är nämligen inte vem som helst. Han är en journalist som under åren i alldeles ovanlig utsträckning utmärkt sig för mod, integritet och kompetens.

I sitt omdöme skriver han bland annat: ”Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda.”

Hela hans utlåtande publiceras längst ner i denna text. Men först något om Anders Hasselbohm själv, sådant som nog inte alla läsare av denna blogg känner till.

Han fick Stora Journalistpriset 1976 för sin bevakning på plats av det libanesiska inbördeskriget. Som juryn skrev: ”För hans reportage från den dramatiska belägringen av flyktinglägret Tel al Zataar i Libanon. Denna prestation utfördes under lång tid under kaotiska förhållanden och med fara för eget liv och kulminerade i en internationellt uppmärksammad intervju med den svårt skadade svenskan Eva Ståhl.”

En annan sorts mod visade Anders Hasselbohm nästan tio år senare när han ifrågasatte den officiella svenska uppfattningen om ubåtskränkningarna vid Hårsfjärden hösten 1982, först i tidningen Dagens Industri och sedan i boken ”Ubåtshotet – en kritisk granskning av Hårsfjärdenincidenten och Ubåtsskyddskommissionens rapport” (Prisma 1984). Det här var mitt under den period då det var en officiell sanning i Sverige att svenska vatten systematiskt utsattes för aggressiva ubåtskränkningar från öst. Hasselbohm kunde avslöja att en rad omständigheter pekade på att vad som pågått i stället var intrång av NATO-ubåtar. Det var en ståndpunkt som då var minst sagt obekväm att framföra, men där senare rön allt tydligare visat att han var sanningen på spåren i ett mycket tidigt skede. Bland annat har han fått stöd i sina slutsatser av huvudsekreteraren i den tredje svenska ubåtsutredningen, ambassadör Mathias Mossberg.

Anders Hasselbohm har publicerat flera omfattande artiklar i Aftonbladet och tidningen VI om hur Sverige, främst under Olof Palmes ledning, förde ett hemligt krig mot apartheidregimen i Sydafrika. Han var först med ett detaljerat avslöjande om hur svensken Bertil Wedin – ett namn som återkommande dykt upp i Palmeutredningen – sedan tidigt 80-tal fungerat som spion och agent för den sydafrikanska apartheidregimen. Och det var Hasselbohm som avslöjade Sydafrikas infiltration av IUEF, en stödfond för studenter som kämpade mot apartheidregimen och som i allt väsentligt fick sitt stöd från Sverige. Infiltratören – som nått en hög ställning i IUEF – var Craig Williamson, senare känd som sydafrikansk ”superspion” och ofta nämnd som misstänkt i utredningen av mordet på Olof Palme.

På senare tid har Anders Hasselbohm skrivit om en annan känslig fråga: regeringsbesluten att hindra Palmeutredarna från att ta del av uppgifter om svensk avlyssning av en sovjetisk diplomat som bedrevs 1986, uppgifter som skulle kunna ha betydelse för mordutredningen.

Här följer Anders Hasselbohms omdöme om min senaste bok:

”Gunnar Walls nya bok “Huvudet på en påle” borde läsas av många. Den handlar om regeringars och hemliga tjänsters smutsiga ageranden för att oskadliggöra misshagliga oppositionella och främmande länders ledare, som står i vägen för det egna landets vinstintressen eller maktsträvanden. Boken är både skrämmande och spännande läsning. Det är ett imponerande researchjobb Gunnar Wall har gjort och allt är mycket välskrivet. Boken är viktig läsning för den som verkligen vill veta hur det kan gå till och går till – vid sidan av staters stolta deklarationer om demokrati och om att all makt ligger hos de folkvalda. En avslutande del i boken handlar om utredningen av mordet på Olof Palme. Fakta presenterade av Wall öppnar för skrämmande möjliga sanningar där.”

Nya belägg för att Hammarskjöld blev mördad


Svenska Dagbladets förstasida 19 september 1961 – innan mörkläggningsarbetet kommit igång på allvar.

FN:S GENERALFÖRSAMLING HAR NU (onsdag den 25 oktober) mottagit en rapport om Dag Hammarskjölds död från den särskilda utredaren Mohamed Chaude Othman. Rapportens slutsatser pekar på att flygkraschen i Ndola (i nuvarande Zambia) i själva verket var ett mord på Hammarskjöld och de övriga ombord.

Othman menar nämligen att ”det verkar sannolikt” att det svenska planet, ”Albertina”, kraschade som en följd av en attack eller ett hotfullt närmande från ett annat flygplan.

Han hävdar vidare att det nu krävs att medlemsstater som kan ha information om Hammarskjölds död utser oberoende personer som kan granska deras arkiv, ”särskilt deras underrättelse-, säkerhets- och försvarsarkiv” för att se om där kan finnas uppgifter om vad som hände med generalsekreteraren. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att han misstror dessa staters ordinarie väktare av hemliga arkiv när det gäller viljan att ta fram obekväma uppgifter. Den som följt turerna kring FN:s svårigheter med att få fram uppgifter från medlemsstaterna om Hammarskjölds död de senaste åren kan knappast förvånas över denna inställning från Othmans sida.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld (1905-1961) blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att komma i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska ledare. Hösten 1961 var han djupt engagerad i att lösa Kongokrisen som inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den självständiga staten Kongo som fram till dess varit en belgisk koloni.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en statsbildning som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds plan störtade under mystiska omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe. Länge betraktades kraschen som en ren flygolycka, trots mängder av omständigheter som pekade i en annan riktning.

De senaste åren har frågan kommit upp i FN, bland annat på grund av insatser från den brittiska historikern Susan Williams och den svenske Sida-medarbetaren Göran Björkdahl.

Se också avsnitt i mina två senaste böcker Konspiration Olof Palme, sid 33-53, och Huvudet på en påle, sid 199-209.

De nya rönen om Hammarskjölds död är en påminnelse om att nya högst väsentliga faktiskt kan komma fram även om andra gamla mysterier som till exempel mordet på Olof Palme. Eller mordet på president Kennedy. I dag, torsdag den 26 oktober, väntas tusentals tidigare hemliga sidor om Kennedymordet från amerikanska myndigheters arkiv bli offentliga. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till den frågan också.

Kan ett belgiskt mordmysterium från kalla kriget äntligen klaras upp?


Från nyhetsbyrån Reuters rapportering

GÅR GÅTAN MED Brabantmorden till sist mot sin lösning?

Det handlar om en serie brutala och till synes meningslösa våldsdåd i Belgien under det tidiga 80-talet. 28 människor dödades i samband med en serie rån mot bland annat livsmedelsaffärer.

Det har spekulerats om att dåden varit ett led i Stay Behinds verksamhet – en belgisk parlamentskommitté försökte utreda detta men utan att komma till något svar.

Vad som nu hänt är att det blivit känt att en före detta polis på sin dödsbädd erkänt att han var den så kallade ”Jätten”, ledaren för mördarligan.

Den som läst min bok Konspiration Olof Palme vet att jag ser ett antal omständigheter som pekar på att det svenska Stay Behindnätverket kan ha haft anknytning till Palmemordet. Men jag tar också upp lite grann om Stay Behinds verksamhet i andra länder, exempelvis Belgien. Det står en del om Brabantmordet på sid 236-39.

Dan Hörning har tidigare i år tagit upp de mystiska Barabantmorden i Seriemördarpodden.

Låt oss hoppas att äntligen det kan bli klarhet kring dessa händelser – och kanske att det i sin tur också öppnar för nya rön om andra händelser från samma tid och liknande sammanhang.

Måndag 23 oktober: möte om Palmemordet på Solna Folkets hus

FÖR ER SOM BOR I STOCKHOLMSTRAKTEN: nu på måndag talar jag på Solna Folkets hus om det fortfarande olösta statsministermordet. Rubrik är helt enkelt: ”Mordet på Olof Palme”.

Och jag kommer att sammanfatta mina viktigaste slutsatser från mina olika böcker som berör ämnet, inklusive den senaste: ”Huvudet på en påle”.

Det kommer att finnas plats för frågor och jag kommer att ha med mig lite böcker för den som vill köpa.

Välkomna!

Pris 50 kr, fika ingår. I samarbete med ABF

Plats: Solna Folkets hus, Skytteholmsvägen 2, T-bana Solna Centrum.
Tid: Måndag 23 oktober kl 18.00.

Se även information från Solna Folkets hus på Facebook.

Carlsson, affären och lögnerna – apropå en ny dokumentär

Ingvar Carlsson

Carlsson på presskonferensen då justitieminister Anna-Greta Leijon avgår.

EN AV DE MEST FÖRBRYLLANDE – och mest missförstådda – svenska politiska skandalerna i modern tid är utan tvekan Ebbe Carlssonaffären som briserade i juni 1988.

Alla som vet någonting om denna märkliga affär känner till att den handlade om Palmemordet och några sorts hemliga spaningar som hade med avlyssning att göra. Plus att huvudpersonen Ebbe Carlsson hade haft vissa likaledes hemliga regeringskontakter. Men sedan är det inte lika glasklart längre.

Sveriges Television sände nu i september 2017 en dokumentär med titeln Statsministern, Ebbe och affären. (Den kommer att ligga kvar på SVT Play till 17 september 2018. Här.)
Den som är optimistiskt lagd och upptäcker att dokumentären finns är ursäktad om den utbrister i ett ”Ja! Äntligen! Nu får jag veta det jag aldrig fattat.”

Men riktigt så blir det inte.

Dokumentären anknyter inledningsvis till den regeringskris som dök upp i somras då allianspartierna hotade med misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar – en kris som då tills vidare löstes genom att två av de tre ministrarna avgick.

Den känsla som kanske de ansvariga velat förmedla är att historien upprepar sig, att det där är sådana stormar i vattenglas som dyker upp med jämna mellanrum. Och situationen i somras hade åtminstone ytliga likheter med vad som skedde under Ebbe Carlssonaffären då de borgerliga partierna – och även Vänsterpartiet – krävde den socialdemokratiska justitieministern Anna-Greta Leijons avgång. Och i det läget, utan att längre ha stöd av en parlamentarisk majoritet, lämnade hon regeringen.

Den som tittar på dokumentären får på olika sätt bilden av att Leijon fick gå trots att hon själv egentligen inte hade begått några allvarliga fel. Och den som vill kan dra slutsatsen: precis som ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson sommaren 2017.

Men parallellen haltar en del. Löfvenregeringen hade ärvt problemet med IT-sekretess från Reinfeldts regering, problemet fanns inbyggt när väl processen med att lämna ut statliga data till privata aktörer hade satts igång. När det gällde Palmeutredningen fanns det ingen annan att skylla på. Ingvar Carlssons regering hade från första början haft ansvaret för att den rättsliga hanteringen kring statsministermordet fungerade. Och det hade den inte gjort.

Inte desto mindre: den slutsats som förmedlas i programmet – att Anna-Greta Leijon inte gjort särskilt mycket som förtjänade kritik – är nog alldeles riktig.

Men det betydde inte att det som pågått var oförargligt. Tvärtom.

Ebbe Carlssonaffären kan nämligen knappast beskrivas som något annat än en riktigt sjaskig skandal där inte bara inblandade personers diskutabla och ibland olagliga metoder förtjänar kritik. Vad som är mycket värre – men som inte är särskilt känt – är att Ebbe Carlssons – och några andras – syften var rent bedrägliga. Vad han strävade efter var att med berått mod etablera en skenlösning på det ouppklarade statsministermordet. Och den skenlösningen var helt enkelt en variant på vad hans gode vän spaningsledaren Hans Holmér försökt sig på tidigare – att peka ut det kurdiska partiet PKK som ansvarigt för Olof Palmes död.

Holmér hade inte haft någonting som liknade bevis. Det hade inte hans kompis den socialdemokratiske fixaren Ebbe Carlsson heller. Och, det bör understrykas, de visste att de inte hade det – något som kom fram med all önskvärd tydlighet för den som följde de rättsliga processerna mot dem senare. För Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade det inte varit att klara upp ett brott som varit målet. De hade haft en politisk dagordning. Och där hade de agerat inte i eget intresse utan som ombud för statsminister Ingvar Carlsson och en mycket liten men införstådd krets som denne omgav sig med.

Varför skulle de ägna sig åt något sådant? Var inte Ingvar Carlsson upprörd över mordet på sin vän och partikollega, på sitt partis ledare, på landets statsminister?

Jo, det var han alldeles säkert.

Men problemet för en politiker i Carlssons ställning – och efter Palmes död var det ju han som var statsminister – var att upprördhet är en sak men vad som är politiskt lämpligt att göra är något helt annat.

Och mycket tidigt framstod det som uppenbart att en förutsättningslös utredning av mordet på Olof Palme skulle kunna leda till att det uppdagades obehagligheter – av både inrikespolitisk och utrikespolitisk art. Palme var, milt uttryckt, omstridd både hemma och internationellt. Och en förutsättningslös mordutredning kunde hamna precis var som helst.

Alltså fanns det praktiska skäl att se till att utredningen sköttes av någon som kunde ta de hänsyn som regeringen önskade. Och just det var också Hans Holmérs enda merit när han tog på sig att vara spaningsledare.

Självklart var det annars rätt obegripligt att just han, en betrodd fixare åt den socialdemokratiska regeringen men utan egna erfarenheter av mordutredande, hade det uppdraget.

Ett vanligt mord skulle ju aldrig få utredas av en polis som hade någon sorts personligt engagemang i fallet, till exempel att den mördade ingick i hans egna umgängeskretsar. Men Holmér med sina kända lojaliteter fick, utan att någon ens blinkade, ansvaret för att utreda mordet på statsministern. Och vid hans sida fanns redan från första början, hans kompis Ebbe Carlsson. Tillsammans hade de två mörklagt andra känsliga saker som till exempel skandalen med sjukhusspionen i Göteborg på 70-talet. Och nu var det dags igen.

Holmér tvingades till sist gå från posten som spaningsledare. Inte för att regeringen ville göra sig av med honom utan för att en beslutsam åklagare, Claes Zeime, offentligt slog fast att PKK-spåret helt saknade substans.

Men när Holmér avgått fanns det plötsligt ingen politiskt hanterlig lösning på mordet i sikte. Det blev alltmer besvärande för regeringen. Väldigt många människor krävde att sanningen skulle komma fram och obekväma frågor om mordutredningen började formuleras även i pressen – till exempel om att svenska poliser kunde vara inblandade.

Det var då Ebbe började med att i största hemlighet återuppliva PKK-spåret. Han hade nämligen på krokiga vägar fått veta att det fanns en tidigare framträdande ledare i PKK, Ali Cetiner, som var villig att bli polisagent och som skulle kunna delta i en brottsprovokation riktad mot den svenska PKK-kretsen. Där öppnade sig en möjlighet: om Cetiner lyckades lura PKK-are att engagera sig i planer på allvarliga olagligheter så skulle PKK-spåret kunna återlanseras – och det besvärliga statsministermordet få något som kunde presenteras som en lösning. Och till på köpet skulle då förstås Hans Holmér återfå sin förlorade heder.

Ebbe hade kontakt med en grupp poliser inom Säpo som var med på noterna. Och så tog planerna på något som måste kallas en brottsprovokation form. Cetiner skulle kontakta PKK-are i Sverige och inleda komprometterande samtal med dem. Dessa samtal skulle spelas in. Och när man fått ihop tillräckligt mycket skulle de kunna användas som bevis för PKK:s farlighet – och därmed också för organisationens tänkbara benägenhet att till exempel skjuta statsministrar. Men Ebbes grupp hade ett problem: den hade inte tillgång till Säpos egen avlyssningsutrustning utan behövde smuggla in speciellt inköpt apparatur till Sverige. Och det var under en sådan insmuggling som Ebbes personliga livvakt åkte fast med bilen full av buggningsattiraljer.

Till en början verkade det som om smugglingsoperationen kunde tystas ner men av olika skäl blev det inte så – och så var skandalen ett faktum.

Vad som är anmärkningsvärt är att i den gigantiska bevakningen av denna skandal lyckades inte journalister i etablerade medier få någon egentlig uppfattning om vad avlyssningsutrustningen skulle användas till. Det var först när jag långt senare kom med min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som Ebbe Carlssonaffären fick sin egentliga förklaring. Men den nådde i första hand dem som läste boken. I mainstreambeskrivningen av affären – som i den nu aktuella dokumentären – finns fortfarande nästan alla frågetecknen kvar.

Anna-Greta Leijon

Leijon – skrev under ett brev och fick gå.

Anna-Greta Leijon hamnade snabbt i rampljuset sedan det visade sig att hon skrivit under ett rekommendationsbrev åt Ebbe som han skulle använda i kontakter med brittiska hemliga tjänster.

Det var komprometterande, men inte så mycket som det verkade. I själva verket hade hon blivit sent och ofullständigt informerad om vad Ebbe egentligen sysslade med. Men hon var under press från statsministern att hjälpa Ebbe Carlsson på alla sätt. Och när Ebbe ville ha hennes underskrift på ett brev var det svårt för henne att göra något annat än att skriva på.

Leijon avgick alltså sommaren 1988, kort tid efter avslöjandet av Ebbes smugglingsoperationer. Vad hände sedan med henne? Ja, samtidigt som hon avgick lovade Ingvar Carlsson offentligt att hon skulle få en ny ”tung” ministerpost om socialdemokraterna vann valet den kommande hösten.

Och socialdemokraterna vann. Men någon tung ministerpost fick inte Leijon, vare sig då eller senare. Och inte någon lätt ministerpost heller för den delen. I praktiken tog hennes politiska karriär slut i och med hennes avgång.

Åter till den nya dokumentärfilmen. Den består i väsentlig utsträckning av överblivet intervjumaterial med Ingvar Carlsson från den tvådelade dokumentären Folkhemspojken från 2016 av Lars Olof Lampers och Lena Thompson. Intervjusnuttarna har varvats med gamla nyhetsklipp och bundits samman med en speakerröst. Som ansvariga för den nya filmen står Lampers och Martin Wanngård.

Det hade förvisso varit roligt om den nya filmen kunnat leverera en bra introduktion till en politisk affär som fortfarande på många sätt är outredd och som ju har ett direkt samband med mordet på Olof Palme. Men Statsministern, Ebbe och affären fungerar tyvärr inte så. Och den mest uppenbara orsaken ligger i att den enda person som framträder i det nya material som filmarna tagit fram själva är just Ingvar Carlsson.

Därmed blir hela filmen en orimlig produkt. Dess titel antyder visserligen att den ska reda ut vilken relation som eventuellt kan ha funnits mellan Ingvar Carlsson själv och Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Det skulle ha varit en utmärkt ambition om den varit allvarligt menad. Men det här blir Ingvar Carlssons version och inget annat. Han får inte ens intervjufrågor som är på något sätt besvärande utan kan i stort sett prata på som han vill.

Mot bakgrund av den mängd av motstridiga uppgifter som fullkomligt översvämmade hela affären blir det rätt märkligt. Det märkliga förloppet kartlades i två långa omgångar av TV-sända KU-förhör där oftast ord stod fullständigt mot ord mellan de inblandade personerna.

De praktiska konsekvenserna av affären stannade förvisso inte heller vid att Leijon avgick. Detsamma gjorde rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och Säpochefen Sune Sandström.

Och dessutom följde två uppmärksammade rättegångar. Den ena mot sex höga polischefer, bland annat Hans Holmér, för olovlig avlyssning, framför allt mot personer med anknytning till PKK. Och den andra mot Ebbe Carlsson och fem av hans kumpaner för bland annat insmuggling och försök till insmuggling av avlyssningsutrustning.

Smugglingsrättegången omnämns som hastigast i dokumentären. Men den som är påläst märker att den kortfattade beskrivningen av den lider av ett bekymmersamt fel när det gäller de mest enkla fakta.

Det heter i dokumentären: ”Ebbe Carlsson och flera andra personer åtalades för smugglingen men det blev till slut bara Ebbe som fälldes.”

Så var det definitivt inte. Två åtalade säkerhetspoliser friades visserligen. Men förutom Ebbe själv fälldes tre av hans medåtalade för smugglingsbrott – och dessa tre var i sammanhanget nog så intressanta personer.

Två av dem hade varit livvakter till Hans Holmér – och en av dessa två hade dessutom varit personlig livvakt åt Ebbe Carlsson. Slutligen fälldes också vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling, en av de mest uppseendeväckande figurer som förekommit i Palmeutredningen över huvud taget.

Denne Östling – numera avliden – var känd för nazistiska sympatier och det hade redan tidigt efter mordet kommit in ett antal spaningstips om honom till utredarna. Vissa av dessa tips hade kommit från polisens egna led – han var ett känt namn där, dels för att han under en period fungerat som polisens vapenexpert och dels för att han varit inblandad i de omtalade högerextrema herrmiddagarna som en poliskrets ägnat sig åt under början av 80-talet. Han hade också spelat en central roll i de ökända våldsbenägna kretsarna inom Norrmalmspolisen under samma tid.

Tipsen som utredarna fick om Östling gick helt enkelt ut på att han skulle medverkat till statsministermordet eller i vart fall haft personlig kännedom om förberedelserna till dådet.

Östling hade själv varit sjukskriven efter en blindtarmsoperation dagen då Palme mördades och han kom faktiskt aldrig tillbaka i tjänst. I stället etablerade han sig under 1986 som affärsman i vapen- och säkerhetsbranschen. Och lite senare var det han som på hemliga vägar köpte in avlyssningsutrustningen till Ebbe Carlsson och dennes medarbetare. Det var ganska dyra saker, men pengarna till inköpen hade Ebbe lånat av sin vän finansmannen Thomas Fischer.

Östling hade gjort för honom själv lönsamma affärer med Palmeutredningen under den tid då Holmér var spaningsledare. Holmér hade nämligen – utanför all normala inköpsrutiner – gynnat Östlings nystartade företag genom ett antal märkliga beställningar. Bland annat hade Östling levererat automatvapen till spaningsledarens livvakter – ett av dem hade varit inmonterat i en attachéväska i bästa James Bondstil. Han hade också sålt pansarglas till Palmerummet, frekvenshoppande walkie-talkies och annat som han hade skaffat sig svenska försäljningsrättigheter för men som var av högst tvivelaktigt värde i en mordutredning.

När tullkriminalen gjorde tillslag hos Östling hittade man för övrigt mängder med vapen och ammunition, undanstoppade här och var i bostaden. Ett av fynden var en patron av samma slag som de kulor som hittats på Sveavägen.

Den som är intresserad av att veta mer om denne märklige affärsman och hans speciella relation till Palmeutredningen kan till exempel läsa kapitlet Den mystiske vapenhandlaren i min bok Konspiration Olof Palme från 2015.

Däremot är det ingen idé att leta efter information om honom i dokumentären, för där förekommer han inte alls, inte ens i ett hastigt omnämnande. Det är en brist, kan man tycka. Och den bidrar givetvis till att bilden av förloppet i Ebbe Carlssonaffären blir rätt ofullständig.

Nu kan det sägas att filmens fokus inte är på de praktiska operationer som Ebbe ledde utan på det politiska ansvaret, och det kan väl i någon mån förklara att Östling är borta ur bilden. Men att hans alls förekom som en central samarbetspartner till Ebbe var rimligtvis så kontroversiellt att det skulle kunna ha betydelse vid bedömningen även av Ingvar Carlssons och Leijons agerande.

Om vi ändå lämnar Östling åt sidan just för att filmen handlar om det politiska ansvaret blir det likafullt märkligt att Ingvar Carlsson så att säga får ensamrätt på att besvara alla frågor om hur detta politiska ansvar skulle fördelas. Han kan svära sig fri för egen del utan motsägelser.

Det framkommer i filmen att det under affärens förlopp förvisso restes misstänksamma frågor om statsministerns egen möjliga inblandning i Ebbe Carlssons smuggling och förberedelser för olovlig avlyssning. Men tittarna får närmast intrycket av att det var djupt orättvist att dessa frågor över huvud taget kom upp. Ingvar Carlsson beskriver det som att ”nu gällde det att försöka komma åt mig”.

Själv avvisar han kategoriskt att han haft något att dölja, han visste nästan inget om vad Ebbe gjorde och allt han ville var att eventuellt viktiga uppgifter som skulle kunna bidra till Palmemordets uppklarande måste få komma fram. I filmen får han frågan: ”Och när du i dag säger att du har rent samvete, då menar du att du har berättat det du visste?” Och han svarar: ”Precis.”

Den bild Ingvar Carlsson förmedlar i programmet är inte bara att han själv är fullständigt oskyldig till alla tvivelaktigheter utan också att han fortfarande, nästan 30 år efteråt, har bra koll på vad han kände till vid tiden för händelserna när det begav sig.

Det är lite intressant. För det var inte vad han hävdade när jag bad honom om en intervju om hans förhållande till Palmeutredningen när jag arbetade med min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010.

Då avböjde han mitt önskemål om en intervju med att han att han inte kunde tillföra något ytterligare till vad han redan sagt och skrivit och tillade att ”minnet sviktar efter så många år”.

Det var förstås en besvikelse för mig, men jag var väl inte helt överraskad.

Vad jag hade velat prata med honom om var bland annat något som jag hittat så många märkliga belägg för – att han i sin roll som statsminister banat väg först för Hans Holmér och sedan för Ebbe Carlsson.

När det gällde Ebbe hade Ingvar Carlsson förvisso hållit sig personligen i bakgrunden. Den som hade agerat murbräcka för att se till att Ebbe skulle kunna bygga upp sin hemliga operation tillsammans med en grupp säkerhetspoliser var i stället statsministerns gode vän och nära politiska medarbetare Carl Lidbom.

Carl Lidbom2

I ständig kontakt med både Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson – säpoutredaren Carl Lidbom.

Det var Lidbom som personligen såg till att markera för den nytillträdde rikspolischefen Åhmansson och den likaså nytillträdde säpochefen Sandström att Ebbe Carlsson hade politiskt stöd från högsta ort och måste behandlas med största möjliga tillmötesgående.

Det fungerade utmärkt, till en början i alla fall. Sandström försåg till exempel Ebbe med en livvakt utan att ha en aning om vilka tänkbara hot som eventuellt kunde motivera ett sådant beslut.

Och snart var Ebbe igång med sina hemliga operationer som bedrevs bakom ryggen på såväl Palmeåklagarna som polisens Palmegrupp.

Förutom att det var känt att Lidbom stod statsministern nära hade han i sammanhanget en formell ställning som han fått just av Ingvar Carlsson och som gjorde det möjligt för honom att utöva sina påtryckningar. Han var nämligen utsedd av regeringen som Säpoutredare, och därmed  var han en person som hade mycket långtgående befogenheter att granska den verksamhet som Åhmansson och Sandström ansvarade för.

Vad som är tämligen okänt är att Lidboms egen inblandning i Ebbe Carlssons operationer sträckte sig avsevärt längre än till dessa påtryckningar. En stark indiciekedja pekar till och med på att han planerat att personligen smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige i sitt diplomatbagage – och att dessa planer bara kom att ställas in i sista stund på grund av rent praktiska omständigheter.

Vad som är obestridligt är att Lidbom och Ingvar Carlsson hade nära och återkommande kontakter under månaderna som föregick händelsen då Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingborg med bilen full med avlyssningsutrustning. Ingvar Carlssons officiella version är att de samtal som fördes under dessa sammanträffanden inte alls handlade om Ebbe Carlssons hemliga aktiviteter. Men det är föga trovärdigt för den som bryr sig om att sätta sig in i de närmare detaljerna kring händelseförloppet i affären.

I själva verket är det mycket svårt att föreställa sig något annat än att Ingvar Carlsson var mycket mer involverad i Ebbes operationer än vad Anna-Greta Leijon var. Men hon kunde bli den som offrades eftersom hon, till skillnad från statsministern, skrivit under ett rekommendationsbrev som skulle ge Ebbe möjligheter att samarbeta med brittiska hemliga tjänster. Och därmed var det möjligt att lägga hela ansvaret för Ebbes regeringskontakter på henne.

Ingvar Carlsson försöker i dokumentären att förmedla bilden av att Vänsterpartiets Lars Werner gjorde saken värre för regeringen genom att han anslöt sig till de borgerliga partiledarnas orättvisa krav på att Leijon måste gå.

Nu var inte Lars Werner den som brukade ställa till besvär för den socialdemokratiska regeringen. Och i själva verket finns det mycket som pekar på att hans partis ställningstagande för att Leijon måste avgå utgjorde en välkommen hjälp för Ingvar Carlsson i en situation när han var pressad. Carlsson ville inte offentligt uttrycka att hans justitieminister skulle ha begått ett allvarligt fel. Men samtidigt behövde han någon som offrade sig så att pressen mot honom själv lättade. Och Leijon var den mest praktiska kandidaten.

Det var där Werners ställningstagande kom in så elegant. Nu fanns det inte längre någon parlamentarisk majoritet för att Leijon skulle sitta kvar. Därmed kunde Ingvar Carlsson låta henne gå utan att själv framstå som om han offrade henne. Och Leijon själv fick han med på noterna genom att lova att hon skulle få en framtida tung statsrådspost så fort partiet vunnit valet. I det läget fanns det inte mycket mer för henne att göra än att gå, till synes självmant, och samtidigt upprätthålla en lojal front tillsammans med sin statsminister – trots att hon i själva verket misstänkte att Ingvar Carlsson varit mycket mer inblandad i Ebbe Carlssons operationer än vad hon själv varit.

Att hon hade sådana misstankar kom fram i hennes läsvärda memoarer, Alla rosor ska inte tuktas, som hon skrev långt senare. Bland annat berättar hon där att Ebbe Carlsson vid ett tillfälle sagt åt henne att han diskuterat sitt engagemang i mordutredningen med både Lidbom och Ingvar Carlsson innan hon fått veta något om saken. Hon hade längre fram frågat Ingvar Carlsson om detta var sant. Han hade nekat och hon skriver i boken att hon i det läget valde att tro honom, att ”Ebbe Carlsson övertolkat uttalanden som Lidbom gjort.”.

Men att saken alls kom med i memoarerna visar att hon inte hade glömt saken. Och det är kanske inte så konstigt – för i ett annat avseende hade hon all anledning att känna sig lurad av Ingvar Carlsson. Den utlovade statsrådsposten fick hon ju aldrig trots att partiet vann valet.

Ingvar Carlsson fortsatte som statsminister. Men han lät aldrig Leijon komma tillbaka. Hon fick i den offentliga debatten stå ut med att bära hundhuvudet som den enda regeringsmedlem som i alla fall haft någon sorts ansvar för Ebbe Carlssons mystiska agerande.

Desto bättre klarade sig Carl Lidbom, trots att hans djupa inblandning för den som sätter sig in i saken är helt odiskutabel. Men i och med Leijons avgång så kom han undan strålkastarljuset.

Och Ingvar Carlsson fortsatte att ha honom som bollplank i trängda lägen. Under valrörelsen -94, när socialdemokratin skulle återta regeringsmakten efter tre år i opposition, framträdde den då pensionerade Lidbom sida vid sida med Ingvar Carlsson. Och omedelbart efter den socialdemokratiska segern kom Lidbom att ingå i den lilla krets av medarbetare som Ingvar Carlsson samlade omkring sig för att diskutera den stundande regeringsbildningen.

Men i SVT-dokumentären är Carl Lidbom nästan lika osynlig som den nazistiske vapenhandlaren Östling. Han fladdrar för all del förbi som hastigast, men mer blir det inte.

Inte heller tar dokumentären upp den märkliga timingen när Ingvar Carlsson plötsligt bestämde sig för att offentligt meddela att han själv tänkte avgå som statsminister och partiledare. Det skedde i augusti 1995, dagen efter det att tidningarnas löpsedlar plötsligt slagit upp en överraskande och oroande nyhet som alldeles definitivt handlade om Palmeutredningen.

Det var Kjell-Olof Feldt, Palmes finansminister, som skrivit en krönika i Dagens Nyheter torsdagen den 17 augusti där han menade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar tittade på vad som kommit att kallas ”polisspåret”. Feldt menade att det var nödvändigt att ställa sig frågan om ”svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister”. Dagens Nyheter slog upp Feldts tankegångar som den stora nyheten på förstasidan och i ett dygn dominerade Feldts dramatiska utspel den svenska nyhetsbevakningen. Sedan tog skriverierna slut – i och med att Ingvar Carlsson plötsligt under fredagen gick ut och meddelade att han skulle avgå som statsminister, givetvis utan att på något sätt antyda att det hade något samband med Feldts artikel.

Det behöver det förstås inte ha haft. Men nyhetsjournalister som bevakade statsministerns överraskande besked var för fantasilösa för att ens ställa frågan.

Inte heller reagerade de över en annan lite märklig händelse som inträffade natten mellan torsdag och fredag, alltså natten mellan publiceringen av Feldts artikel och Ingvar Carlssons plötsliga besked om att han tänkte avgå.

Så här skrev Dagens Nyheter på lördagen:

”Två festivalfirande män greps natten till fredagen på UD:s tak intill statsministerns bostad i Sagerska huset.

På statsrådsberedningens säkerhetsavdelning, som ansvarar för bevakningen av departementen och regeringskansliet, viftas händelsen närmast bort som obetydlig.

– Vårt säkerhetssystem har fungerat som det ska, säger säkerhetschef Hans Alnervik.

Säpo, som sköter Ingvar Carlssons personliga skydd samt bevakningen av Sagerska huset, har samma inställning.

– Jag konstaterar att skyddssystemet har fungerat och att männen är gripna, säger Säpos generaldirektör Anders Eriksson.

Statsminister Ingvar Carlsson låg och sov i Sagerska huset när de två männen, 22 och 25 år gamla, utan att upptäckas började ta sig upp på taket till UD.

/…/

Upptäckten utlöste ett massivt polispådrag. Även säkerhetspolisen ryckte ut med flera patruller.

50 minuter senare, 02.45, greps de båda lätt berusade männen på taket.

De släpptes efter förhör strax före klockan 6 på morgonen.”

Den som vill kan ju uppfatta besöket på taket intill statsministerns sovrum som en liten varning till honom när den känsliga debatten om Palmemordet åter flammade upp.

Men kanske var det hela så oförargligt som Säpo och andra myndigheter valde att beskriva det som. Saken försvann i alla fall snabbt från nyhetsrapporteringen. Det hindrar ändå inte att klättrandet på taket, tillsammans med de känsliga frågorna som väcktes av Kjell-Olof Feldt, kan ha oroat Ingvar Carlsson rejält. Och kanske bildade dessa händelser en bakgrund till att han så plötsligt bestämde sig för att meddela att nu var det dags för honom att avgå.

Själv gjorde han förstås inga hänvisningar till vad som hänt sju år tidigare då Leijon hastigt fått meddela att hon måste lämna regeringen sedan hon komprometterat sig när det gällde utredningen av Palmemordet. Och det var ingen som frågade då. Jag hade för min del gärna pejlat hans bevekelsegrunder till att hoppa av regeringsarbetet om jag fått en intervju med honom den där gången. Men så blev det inte.

I Statsministern, Ebbe och affären hävdar Ingvar Carlsson att den affär som kommit att förknippas med Ebbe Carlsson till sist inte hade ”någon politisk effekt”. Och det stämmer väl ganska bra så tillvida att Ebbe Carlssons hemliga operationer inte smetade av sig särskilt mycket på Ingvar Carlsson själv. Det fanns till sist nästan ingen som fattade vad som egentligen hade hänt. Och eftersom Anna-Greta Leijon avgått så hade ju någon sorts ansvar utkrävts – såg det ut som i alla fall.

Men i en djupare mening tror jag att den förre statsministern har fel. Jag tror att den politiska effekten av vad Ebbe Carlsson gjorde – och att det aldrig blev genomlyst – var stor och ganska förfärande.

Så här i efterhand är det nämligen fullt möjligt att se att Ebbe Carlssons operationer förstärkte det vägval som hade inletts redan när Ingvar Carlsson bestämt sig för att låta Hans Holmér leda mordutredningen. Och vad det handlade om kan helt enkelt beskrivas som att det gällde att få fram en politiskt hanterlig lösning på ett statsministermord – inte sanningen om mordet.

Mycket pekar på att om dådet på Sveavägen utretts förutsättningslöst hade det visat sig att Olof Palme blev ett offer i det kalla kriget därför att han mot slutet av sitt liv så entydigt valt att arbeta för nedrustning i stället för hemligt samarbete med militäralliansen NATO. Och en sådan möjlig bakgrund till mordet fick inte ens antydas. Den som vill läsa mer om detta problemkomplex hänvisas till exempel till min bok Konspiration Olof Palme.

Om det var där skon klämde är det lätt att förstå varför Ingvar Carlsson fick så bråttom att meddela sin avgång sedan Kjell-Olof Feldt hade vidrört det gamla såret.

*    *    *

Den som är intresserad av att få en genomgång av själva Ebbe Carlssonaffären i alla dess besynnerliga och stundtals lätt kusliga turer gör bäst i att läsa min bok i två delar Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, boken som gav mig Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden. En kortare version på samma tema finns i min senare utgivna Mordgåtan Olof Palme. Men i Mörkläggning finns avsnitt som jag inte tagit upp någon annanstans – bland annat Ebbe Carlssons, Carl Lidboms och rikspolischefen Åhmanssons märkliga möte på SAS Royal Hotel i Köpenhamn liksom de besynnerliga skuggningarna som drabbade personal från tullkriminalen när de skulle utreda smugglingen i Ebbe Carlssonaffären. Mörkläggning innehåller också en initierad genomgång av den olagliga avlyssning i Palmeutredningen som pågick under Holmérs tid som spaningsledare, alltså före Ebbe Carlssonaffären – avlyssning som delvis genomfördes i samarbete med personal från amerikanska CIA.

Under september 2017 finns fortfarande möjligheter att beställa Mörkläggning till det gamla låga priset 218:- inklusive moms och frakt. För det får du två inbundna volymer med skyddsomslag, sammanlagt nära 1 000 sidor. Sedan höjs priset ganska rejält. Läs mer här.

Köp ”Mörkläggning” innan priset höjs!

morklaggn bada

SNART ÄR min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, slutsåld.

Egentligen är det två böcker. Den blev så tjock att Bokförlaget Kärret publicerade den i två delar som säljs tillsammans.

Länge har Mörkläggning gått att köpa till ett pris avsevärt lägre än originalpriset. Men nu när upplagan snart är slut går priset upp till mer normala nivåer igen. Prishöjningen kommer 1 oktober.

Den som beställer boken via min hemsida kan fortfarande, september ut, köpa boken för 218:-. För det priset får du två volymer på sammanlagt 980 sidor. Böckerna är inbundna med skyddsomslag och innehåller källor, notförteckning och register. Priset är inklusive moms, expeditionsavgift och porto.

Från och med 1 oktober höjs priset på hemsidan till 346:-. Den som vill köpa Mörkläggning sparar alltså 128:- på att skynda sig. (Motsvarande höjning blir det för den som köper via andra försäljningskanaler som nätbokhandeln.)

Det var med Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet jag vann Grävande Journalisters pris Guldspaden.

Boken kom 1997 men är fortfarande den mest utförliga genomgången av de tidiga årens Palmeutredning. Den är oumbärlig särskilt för den som är intresserad av Holmérs tid som spaningsledare och hela det märkliga förlopp som brukar kallas Ebbe Carlssonaffären. Ett långt avsnitt går igenom polisens olagliga avlyssningsoperationer som delvis genomfördes med hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna”, menade Ragnar Strömberg i Aftonbladet.

Och Lars Linder i Dagens Nyheter skrev:

”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Beställ via min hemsida, här.