Mängder av poddsändningar om Palmemordet

microphone-159768_1280

 

HÄROM VECKAN VAR JAG inbjuden gäst och talade om Palmemordet i podden Allt du velat veta. Den drivs av arkitekten och komikern Fritte Fritzson och presentationen lyder: ”Din populärvetenskapliga podcast. Den snabbaste och roligaste vägen till kunskap och allmänbildning. Ett ämne, en expert, en knapp timme.”

Där kan den som vill få en avspänd intensivkurs om ungefär vad som helst. Till exempel romarriket, medicinska myter eller vädret. Sammanlagt 62 avsnitt i de mest skiftande ämnen har sänts. Och Allt du velat veta har med tiden blivit en mycket populär podd.

Du hittar den här eller här eller här (om du använder iTunes).

När jag talade om Palmemordet blev det för ovanlighetens skull ett dubbelavsnitt som publicerades med två dagars mellanrum. Och ämnet var tydligen rätt. Det blev, fick jag nyligen veta, lyssnarrekord för denna även annars välbesökta podd: tämligen direkt blev det 36 000 respektive 34 000 nedladdningar för respektive avsnitt. Och det var ju roligt, tyckte jag. Du kan klicka dig fram till Palmeavsnitten via länkarna ovan eller också direkt här (avsnitt 1) och här (avsnitt 2).

Intresset för just de här Palmesändningarna är tydligt en del av en trend som bara förstärkts de senaste åren. Nu finns det många timmar att lyssna på för den som vill sätta sig in i det där 30 år gamla dådet som fortfarande omges med så stora frågetecken och som präglat inte bara det svenska samhället utan också var och en av oss som levt under dessa år. Det går ganska lätt att hitta förhör, intervjuer och diskussioner om särskilt intressanta delar av utredningen. Och den tillgängliga mängden information bara växer och växer.

Det mest ambitiösa podcastprojektet som fokuserar enbart på det olösta mordet på Sveriges statsminister är Dan Hörnings podd som helt enkelt heter Palmemordet. Hittas här (om du använder iTunes) eller här.

Dan Hörning är liksom Fritte Fritzson en mångsysslare: civilingenjör i datateknik, fantasyförfattare och producent av flera olika poddar.

Och han har ett starkt intresse för Palmeutredningen – i kombination med en nykter inställning till ämnet. En lyckad kombination.

När detta skrivs har Dan Hörning lagt ut 41 avsnitt på podden om Palmemordet – vart och ett av dem är vanligen på mellan 40 minuter och en timme. I detta digra material går han igenom olika delar av den gigantiska utredningen, exempelvis vittnesmålen från Grandbiografen under mordkvällen eller polisens gärningsmannaprofil som togs fram på 90-talet i hopp om att på det sättet hitta mördaren.

Podden behandlar också utförligt en rad enskilda spår som Skandiamannen, Palmehataren Christer A, svensk extremhöger och så vidare. Ibland deltar gäster. Journalisten Gert Fylking har varit där och pratat om Christer Pettersson som han ju pekat ut som Palmes mördare. Jag har för min del deltagit två gånger, en gång för att prata just om Christer Pettersson, men då med fokus på bajonettdådet – det dråp Pettersson begick nära platsen där Palme sköts ihjäl, men sexton år före statsministermordet. Temat var: går det att se några paralleller mellan det ena och det andra brottet? Andra gången jag besökte Dan Hörning talade jag om det så kallade mötesscenariot – uppgifterna som pekar på ett förutbestämt sammanträffande mellan gärningsmannen och Palme. Det blev ett dubbelavsnitt, här (del  1) och här (del 2).

En podd som också har Palmemordet som tema men med en rätt så annorlunda infallsvinkel drivs av ståupparen Johannes Finnlaugsson. Även den har ett enkelt och självklart namn, Palmemordspodden.

Finnlaugsson är en verklig veteran i sammanhanget med start i januari 2013 och hittills 78 sända avsnitt. Upplägget är att han diskuterar ett spår – i vidaste mening – med en ny gäst varje gång. Gästerna är ofta hans kollegor från ståupp- och skådespelarvärlden, och utgångspunkten är att det faktiskt går att skämta om det tragiska dådet på Sveavägen.

En del av poddens gäster gör inte alls anspråk på att ha några särskilda kunskaper i ämnet. Och det är förstås en av orsakerna till att samtalen ofta halkar iväg ungefär vart som helst. Är det roligt? Det är en smaksak och det kan vara klokt att ställa in sig på att nivån och karaktären på vad som sägs varierar en hel del. Är det ens lämpligt att försöka vara rolig i förhållande till ett så allvarligt ämne? Det kan förstås diskuteras. Men överraskande ofta kommer de lätt yviga diskussionerna in på tankegångar som faktiskt ger någon sorts bild inte bara av denna besynnerliga mordutredning utan också av de senaste årtiondenas Sverige.

Bland Johannes Finnlaugssons gäster märks Sven Melander, Nanna Johansson, Magnus Betnér, Jan Guillou, Dan Josefsson, Hasse Aro, Sorain Ismail och Liv Strömquist. Samt undertecknad. Jag hade inte ambitionen att försöka vara särskilt rolig utan räknade med att ämnet fick tala för sig självt. Mångordig var jag i alla fall, det blev ett dubbelavsnitt den här gången också. Den som vill kan lyssna här (del 1) och här (del 2).

Utöver poddar som drivs av enskilda personer existerar det åtskilligt annat att hämta för den som vill sätta sig in i spaningarna efter Olof Palmes mördare men hellre lyssnar än läser. Inte minst finns det skäl att bekanta sig med sådant som producerats av Sveriges Radio. Ekoredaktionen publicerade till exempel i samband med 30-årsdagen av mordet en poddspecial i fem delar om utredningen.

Och åtskilliga avsnitt av P3 Dokumentär som sänts genom åren har haft mer eller mindre stark anknytning till teman som tangerar mordgåtan. Det är bara att lyssna eller ladda ner från Sveriges Radios hemsida, till exempel om sjukhusspionen, ubåtshotet, CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige, morden på kurdiska motståndare till PKK, Ebbe Carlsson-affären, bombmannen Lars Tingström, bordellhärvan, Boforsaffärerna och baseballigan. Plus ett par program som direkt handlar om Palmemordet, från 2006 respektive 2011.

Slutligen, för den som inte märkt det, ligger förstås mycket material i ämnet, både bild och ljud, på Youtube.

FOTNOT: Podcasts eller, på svenska, poddsändningar är radio som är gjord för nätet med ljudfiler som kan lyssnas på direkt eller laddas ner för lyssning i telefonen, datorn, surfplattan, musikspelaren… (Namnet är hämtat från Apples bärbara mediaspelare Ipod som länge varit den dominerande spelaren för mp3-ljudfiler.)

Pettersson och bajonettdådet i podcast om Palmemordet

VAD HÄNDE EGENTLIGEN i korsningen Sveavägen – Kungsgatan på kvällen sista söndagen före jul 1970?

Det var då Christer Pettersson alldeles bevisligen dödade en människa – på en plats inte många meter från gathörnet där Olof Palme mördades drygt femton år senare. Och precis som Palmes mördare flydde Pettersson österut in på den smala Tunnelgatan.

tunnelnIngången till Brunkebergstunneln som var öppen den där kvällen 1970.

DAN HÖRNING är en mångsidig person som bland annat skriver fantasylitteratur. Men han har också gjort en egen ambitiös podcast om Palmemordet. Och i den nu publicerade senaste avsnittet av den har han talat med mig om bajonettdådet. Vad säger det om Pettersson – och vad säger det möjligen om Palmemordet?

En podcast – för den som inte vet det – kan beskrivas som en samling ljudfiler på ett bestämt tema som görs tillgängliga över nätet.

Så här beskriver Dan Hörning sitt projekt: ”Palmemordet är en podcast som handlar om det olösta mordet på Olof Palme. Istället för att lägga fram löst grundade teorier om vem som mördade Palme inriktar vi oss på fakta i målet. Vad vet vi? Vad säger vittnena? Vad finns det för fakta som styrka vissa spår? Vad visar den kriminaltekniska undersökningen?”

Det är en sympatisk approach. Och för den som vill lära sig om detta märkliga brott finns mycket att hämta i denna podcast.

Här är adressen till podcasten med alla hittills sända avsnitt. Och för den som föredrar det kan avsnittet om bajonettdådet också avlyssnas på Youtube, här.

Inslaget är på över en timme. Betydligt kortare är två filmsnuttar på Youtube där jag och Dan Hörning är på plats och går igenom händelseförloppet i bajonettdådet. Här och här.

För den som vill ha en ännu mer utförlig beskrivning av det tragiska bajonettdådet finns min bok från 2010, Mordgåtan Olof Palme. Den har nyligen kommit ut i Månpocket.

Åklagaren som vill lägga ner Palmeutredningen

dj

Debattinlägget om att lägga ner Palmeutredningen i Dagens Juridik 18 mars.

VAD BORDE VI KUNNA FÖRVÄNTA OSS av en åklagare som tagit sig an ett rättsfall?

Det naturliga svaret är kanske: kunskaper om fallet, logisk konsekvens i resonemangen och en viss ödmjukhet när det gäller svårigheterna att nå fram till en absolut sanning.

Till det kommer att en åklagare enligt gällande regelverk har ett objektivitetskrav på sig inte bara under förundersökningen utan också under själva rättegången. Det vill säga: om åklagaren finner att bevisningen inte räcker är det hennes eller hans uppgift att lägga ner åtalet om det så skulle vara under pågående process.

Men självklart är det inte alltid lätt att leva upp till en sådan grad av objektivitet. Det är en fjäder i hatten för en åklagare att vinna ett viktigt mål. Och den vetskapen stimulerar kanske inte ett självkritiskt tänkande, särskilt inte när rättegången börjat.

Lättare borde det vara för en åklagare som yttrar sig om ett fall som inte han eller hon driver själv. Då borde det inte finnas någon frestelse att spela tvärsäker eller att bortse från besvärande fakta som hotar att sätta krokben för den egna argumenteringen i skuldfrågan.

Det vill säga: en kompetent åklagare som skriver om andras rättsfall borde kunna framträda som ett mönster av sval och glasklar objektivitet – en trygg lärare för de flesta av oss andra, för oss som saknar formell juridisk kompetens.

Ack ja. Så borde det kunna vara. Men det är inte alltid det är riktigt så.

Härom dagen publicerade sajten Dagens Juridik en debattartikel om Palmemordet av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Internationella Åklagarkammaren i Göteborg.

Ahlstrand har själv aldrig haft någon anknytning till Palmeutredningen. Men han är alltså en professionell jurist och hans text borde därför vara intressant läsning.

Det är den också, men kanske inte riktigt på det sätt man förväntar sig.

Ahlstrands slutsats är att Palmeutredningen borde läggas ner å det snaraste. Så här skriver han:

”Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta att vi faktiskt praktiskt taget vet vem det var som sköt Olof Palme.”

Och den person Ahlstrand syftar på är Christer Pettersson, det gör han ingen hemlighet av i sin artikel.

Det Ahlstrand alltså förordar är att alla utredningsåtgärder omedelbart avbryts och att i stället en lämpligt utvald grupp av ”specialister” (på vad?) ska sammanfatta den utredning som hållit på i trettio år… så att allmänheten slutgiltigt ska förstå att det var missbrukaren från Rotebro som var mördaren.

Hoppsan, var ordet.

För några år sedan ändrades svensk lag så att mord aldrig skulle preskriberas. Det betydde två saker när det gällde Palmemordet: att utredningen skulle fortsätta och att det mesta av utredningsmaterialet skulle fortsätta att vara hemligt för allmänheten. Annars hade huvudregeln varit att materialet skulle ha blivit offentligt i och med nedläggningen av förundersökningen (som enligt tidigare lag skulle ha inträffat 1 mars 2011).

Med Ahlstrands nya recept avslutas utredningen i praktiken – men samtidigt kommer hemligstämpeln kring det gigantiska materialet gissningsvis att kvarstå eftersom mordet inte preskriberats. Vad allmänheten i stället får ta del av är ”specialisternas” färdigtuggade version av vad alltihop egentligen handlat om.

Det är ett sätt att hantera brottsutredningar som väcker en del principiella invändningar, för att uttrycka det milt.

Men också invändningar av mycket mer handfast slag. Det är ju nämligen så att den grupp poliser som numera utreder mordet inte alls ställer sig bakom Ahlstrands slutsats i skuldfrågan.

Det kom fram väldigt tydligt i samband med 30-årsminnet av mordet. På den pressträff som Palmegruppen höll den 25 februari passade utredarna på att åter efterlysa tips om de två män som fångats på film på Arlanda den 1 mars 1986 och där en av männen har tydliga likheter med den sydafrikanske agenten Eugene de Kock. Vid samma tillfälle sa också spaningsledaren Dag Andersson om vittnesobservationerna av män med walkie-talkies: ”Det finns ett 80-tal sådana iakttagelser och det är för många för att de ska kunna avfärdas.”

Att walkie-talkieobservationerna verkligen sysselsätter Palmegruppen framkom också i en artikel i Polistidningen i början av året. En av de sex medlemmarna i gruppen arbetar, som det står i artikeln ”företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen”.

En annan av de poliser som ingår i Palmegruppen, Lennart Gustafsson, har den unika rollen att vara den ende som ingått i mordutredningen hela tiden från 1986 och tills nu. Han har för sin del i olika sammanhang, bland annat just i den här länkade artikeln i Polistidningen, gjort klart att han avfärdar Christer Pettersson som gärningsman.

Andra poliser i Palmegruppen må ha det alternativet öppet som ett av flera tänkbara spår. Men någon uppslutning kring teorin om Pettersson rör det sig verkligen inte om från utredarnas sida. I stället är de öppna för att mordet kan ha begåtts av välorganiserade krafter, till exempel med direkta band till den sydafrikanska apartheidregimen, och med ett nät av personer utplacerat kring mordplatsen.

Det här vet förstås Ahlstrand, eller i vilket fall borde han veta det. Så när han vill ha en sammanfattning av polisutredningen som pekar ut mannen från Rotebro är det alltså en sammanfattning som drar helt andra slutsatser än de som dras av de poliser som faktiskt jobbar med materialet.

Anmärkningsvärt nog är inte Ahlstrand särskilt utförlig i sin argumentering om att Pettersson måste vara mördaren, något som var och en som läser artikeln lätt kan se.

I stället lägger han det mesta krutet på att försöka underbygga en mer allmän huvudtes han driver, nämligen att mordet omöjligt kan ha utförts av en professionell attentatsman utan att det måste ha skett av en slump. Eftersom han faktiskt är lite utförlig på den punkten kan det ju vara intressant att titta närmare på hans argumentering.

En poäng som Ahlstrand tycker är viktig är att mordet inte kan ha varit planerat eftersom biobesöket inte var det. Han skriver: ”Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio.”

Men redan här spricker det. Som framgår alldeles tydligt av till exempel Hans Holmérs förhör med Lisbeth från den 25 mars 1986 hade makarna Palme pratat om att de skulle gå på bio denna fredagskväll men inte slutgiltigt bestämt sig för vilken film de skulle se. När Lisbeth i telefonsamtal med sonen Mårten fick veta att denne och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart” lämnade hon öppet om hon och Olof skulle ansluta och se den filmen eller om de skulle välja någon annan. Till sist bestämde sig makarna dock för att också de skulle se ”Bröderna Mozart”.

I rikskriminalens förhör med Lisbeth från den 29 april och 5 och 6 maj 1986 förtydligar hon att den ursprungliga planen från hennes och Olofs sida hade varit att se filmen ”Mitt liv som hund”. Hon är dock osäker på vid vilken tidpunkt idén om att se en film på fredagskvällen först hade aktualiserats: ”När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp kunde hon inte erinra sig”, står det. Klart är i alla fall att det funnits en sådan planering redan innan Lisbeth talat med Mårten. Förhören kan läsas här. Det är svårbegripligt att Ahlstrand missat detta. Men där faller en av utgångspunkterna för hans resonemang.

Lite senare i Ahlstrands text skriver han följande (det är lite rörigt uttryckt, men jag har inget annat val än att citera ordagrant):

”Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ‘Tron på ett gemensamt öde’, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.”

Det är oklart exakt vilken källa Thomas Ahlstrand har för sitt referat och vilka personer som avses med juristen och författaren. Vad som däremot är fullständigt klart är att Ahlstrand inte själv pluggat på vittnesmålen från mordplatsen, lika lite som han pluggat på Lisbeth Palmes uppgifter om det planerade biobesöket.

Så här är det nämligen: det finns förvisso uppgifter, och inte bara från ett enda vittne, om något som såg ut som ett samtal mellan Olof Palme och mördaren före mordet. Det samtalet skulle inte ha ägt rum flera minuter innan utan mer eller mindre direkt före skottlossningen.

De vittnen som (förutom Lisbeth Palme) gjort iakttagelser av vad som hände alldeles före mordet är egentligen bara fem personer. (Och det kan tilläggas att deras iakttagelser av just det skeendet är mer utförliga än Lisbeths – hon har i de officiella polisförhören inte haft någonting att säga om vad som hände alldeles före skottlossningen.)

Av dessa fem vittnen talar två mycket tydligt om att det såg ut att pågå ett samtal mellan Palme och mördaren. Dessa två är just de vittnen som rimligtvis hade de bästa möjligheterna att göra observationer. Det ena vittnet, Anders B, var den person som befann sig närmast makarna Palme och mördaren, bara några meter bakom dem. Det andra vittnet, Anders D, var en taxichaufför som befann sig vid ett rödljus mer eller mindre jämsides med makarna Palme och gärningsmannen. Det var Anders D som genom sin taxiväxel larmade polis och ambulans. Båda dessa vittnen berättade oberoende av varandra att de uppfattat Olof och Lisbeth Palme och mördaren som ett sällskap, inbegripet i ett samtal.

Ett tredje vittne, Cilla A, hade sett tre personer komma gående tillsammans på trottoaren som om de var i sällskap. Och så hade en av de tre plötsligt fallit. Det ligger i linje med de två tidigare nämnda vittnesmålen.

Ett fjärde vittne, Nicola F, hade passerat makarna Palme bara några meter innan de kom fram till mordplatsen. Själv hann han gå en bra bit norrut på Sveavägen innan han hörde skottlossningen. Av polisens rekonstruktion framgår att det det verkar som om Olof och Lisbeth stannat i mer än 40 sekunder mycket nära Dekorimahörnan innan de gick de sista stegen dit – det pekar på att de kan ha stannat upp och pratat med mördaren och faller väl in i vad de övriga vittnena berättat.

Det femte vittnet, Inge M, som satt på andra sidan Sveavägen i sin parkerade bil har sagt att han flera minuter före mordet sett den väntande mördaren i gathörnet. Inge har förvisso inte vittnat om att han observerat en kontakt mellan Palme och mördaren. Men han har berättat att han har en oklar men möjligen viktig minnesbild av ett händelseförlopp vid en reklampelare några meter norr om mordplatsen. En högst möjlig tolkning är att han där hastigt observerat det samtal mellan offer och gärningsman som figurerar i andra vittnesmål, men att han inte riktigt förstod vad det var han såg.

Det är givetvis långt ifrån glasklart hur dessa fem vittnesmål ska tolkas. Men Ahlstrands nonchalanta och i flera avseenden felaktiga beskrivning av hur ett vittne flera minuter före mordet sett Palme tala med mördaren skapar förstås bara förvirring. Om hans resonemang bottnar i ren okunnighet eller om han försöker släta över bekymmersamma vittnesuppgifter kan förstås bara han själv veta. Men givetvis är dessa vittnesmål irriterande för den som vill frammana bilden av att mordet måste ha varit ett spontant impulsdåd från Christer Pettersson. De ställer också rent allmänt frågan om det kan finnas viktiga luckor i Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet.

Sedan Ahlstrand markerat sin övertygelse om att mördaren inte kan ha varit ett proffs som agerade på uppdrag utan måste ha varit en ensam, förvirrad och impulsstyrd person tillägger han: ”Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatördetektivernas julafton…”.

Det går förstås bara att tolka Ahlstrand som att de nuvarande Palmeutredarna inte är kloka och professionella, utan ”amatördetektiver” eftersom de intresserar sig för sådant som walkie-talkie-män och Sydafrikakopplingar. Man kan fråga sig hur Ahlstrand kan vara så säker på att han själv vet så mycket bättre än spaningsledaren Dag Andersson och dennes kollegor – i synnerhet som han som debattör i Dagens Juridik presenteras med orden: ”Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.” (Dokument som han dessutom tycks ha läst mycket slarvigt.)

Lika säker som när det gäller att fastslå mördarens identitet är Ahlstrand när det gäller att förklara varför missbrukaren från Rotebro faktiskt friades av en enig hovrätt. Ahlstrand räknar trosvisst men utan egentlig argumentering upp ett antal skäl till att rättegången i hovrätten led av en rad allvarliga brister, till exempel att”vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände” (hur han nu kan veta det) och att en ”vittnesmålsexpert ville göra karriär” (hur det nu påverkade målet).

Så slafsigt skulle förmodligen inte Ahlstrand våga argumentera i en domstol, motsidans advokat skulle med all säkerhet lystet kasta sig över luckorna i logiken.

Så frågan inställer sig förstås: varför skriva ett inlägg som är så slarvigt när det gäller fakta, så slappt när det gäller argumentering men ändå så fullkomligt tvärsäkert och arrogant när det gäller slutsatserna?

Det vet vi inte. Men det går ju inte att bortse från Ahlstrands position som åklagare. Och det leder till den genanta frågan om hans inhopp i Palmedebatten möjligtvis kan ha att göra med en vilja att visa lojalitet uppåt i den juridiska och politiska hierarkin?

Så här är det nämligen: riksåklagare, överåklagare och statsåklagare – liksom domare – tillsätts av regeringen. Åklagare i lägre positioner anställs i sin tur av riksåklagaren. Det är alltså rätt uppenbart att det finns en politisk aspekt att ta hänsyn till för den jurist som vill klättra  uppåt på karriärstegen.

I den bästa av världar skulle förstås regeringar inte ta hänsyn till politisk lojalitet vid tillsättandet av högre juristtjänster utan bara gå på strikt kompetens. Och att det helst bör vara så känner både jurister och ledande politiker på sig ganska väl. Det är därför det är ovanligt att politiker uttalar sig om bevisningen i rättsfall. I stället brukar de hänvisa till att sådant ska bedömas av juristerna.

Men just när det gäller Palmemordet har det varit tydligt redan från början att det funnits en styrning från politiskt håll om hur utredningen borde bedrivas. Ja, det har till och med handlat om vilka sorters tänkbara mördare som borde misstänkas. Det började med Ingvar Carlssons uppbackning av Holmér och dennes PKK-spår, en uppbackning som inte minst handlade om att köra över både åklagarväsendet och cheferna på Rikspolisstyrelsen. Det fortsatte med kanslihusets hemliga uppbackning av Ebbe Carlsson. Och sedan PKK-spåret inte längre funnits kvar på dagordningen har det med ojämna mellanrum poppat upp ett antal markeringar från särskilt socialdemokratiska ledande politiker om att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen.

Sorgligt nog, kan man tycka, har det varit just partikamrater till Palme som visat särskilt stor iver att utöva ett politiskt inflytande över mordutredningen. Det kan framstå som lite besynnerligt. Hos dem borde man tvärtom hitta den största viljan att få fram sanningen till varje pris. Men så har det alltså inte riktigt varit. Varför inte? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, men det får bli ämnet för ett annat inlägg på denna blogg.

Vad som kan konstateras är dock att detta inte bara är gammal historia. Nu senast var det statsminister Stefan Löfven själv som i samband med 30-årsminnet av mordet gick ut och slog fast att det var Pettersson och att Löfven för sin del därför betraktade fallet som uppklarat.

Vilket för oss tillbaka till Ahlstrand.

Som statsminister har Löfven alltså makt över vilka som ska få vara höga åklagare och domare i Sverige. Nu handlade förvisso inte hans uttalande om Palmemordet uttryckligen om vilka jurister som skulle få dessa åtrådda tjänster. Men det handlade om något som egentligen var mycket mera uppseendeväckande: om hur han tyckte att skuldfrågan borde bedömas.

Det gick bara några veckor efter Löfvens uttalande innan Thomas Ahlstrand var ute och markerade att han höll med. På så kort tid hann han kanske inte sätta sig in i petiga fakta. Och det kanske var mindre viktigt ur hans synvinkel – det väsentliga var möjligen att han visade att han tyckte precis som han borde. Eller som han själv valde att uttrycka det, som ”kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare”.

Alltså som statsministern, typ.

Och i alla fall inte som de där ”amatördetektiverna” i Svea hovrätt eller i dagens Palmegrupp.

 

 

 

Upsala Nya Tidning och Palmemordet

UNT-citat t bloggUr Upsala Nya Tidnings signerade ledare söndag 28 februari.

PALMEMORDET FORTSÄTTER ATT SYSSELSÄTTA dagstidningarnas ledarskribenter.

Upsala Nya Tidnings politiske chefredaktör Håkan Holmberg publicerade på morddagen en signerad ledare med rubriken ”Mordet trettio år efteråt”.

Han åtog sig, kan man säga, en dubbel uppgift. Å ena sidan ville han hävda det som länge varit den vanliga uppfattningen på tidningarnas ledarsidor: att den mest sannolika förklaringen till mordet handlar om Christer Pettersson. Å andra sidan ville han värja sig mot två sorters anklagelser som den tidigare statssekreteraren Ulf Dahlsten riktat mot media: att journalisterna skulle ha drivit fram Palmehatet och att de efter mordet hånfullt skulle ha vägrat tro på Lisbeth Palme när hon pekade ut missbrukaren från Rotebro.

Anklagelserna mot pressen ville inte Håkan Holmberg gå med på. Men han var alltså benägen att skriva under på Dahlstens hypotes att Pettersson mördade Palme: ”Någon bättre förklaring finns knappast till hands”.

Detta ställningstagande i skuldfrågan framstår inte i dag som särskilt självklart och man kan tycka att det skulle ha krävts en argumentering på den punkten. Men utöver att Holmberg kort refererade vad Dahlsten anförde mot Pettersson tog han inte upp varför just den förklaringen till mordet skulle vara mer realistisk än andra hypoteser, till exempel sådana som pekar på att mordet var planerat och organiserat. Ändå avslutade han med orden: ”Konspirationsteorierna skymmer bilden av Olof Palmes faktiska politiska gärning. Också det är ett gott skäl att ta till sig att mordet sannolikt hade en annan förklaring”.

Läs gärna de två meningarna en gång till. Det gjorde jag i alla fall. Och i torsdagstidningen fick jag in ett kritiskt brev till ledarsidan om vad jag uppfattade som en oacceptabelt lättvindig argumentering i en komplicerad fråga. I anslutning till det svarade Holmberg. Både mitt brev och Holmbergs svar hittas här. Texten från i söndags är inte utlagd på UNT:s hemsida för närvarande vad jag kunnat hitta. Men ett citat ur den förekommer som illustration ovan.

 

Vad gör egentligen Kerstin Skarp?

kerstin_skarp1

Palmeåklagaren Kerstin Skarps vanliga svar om mordutredningen är ”Inga kommentarer”. Är det ett annat sätt att uttrycka att hon inte gör något?

LARS BORGNÄS är den journalist och författare som har de kanske största kunskaperna om Palmeutredningen av alla som skrivit om ämnet. Hans avslöjanden om det konspirativa mötet på polishuset i Norrköping kort tid före mordet banade vägen för tillsättandet av Granskningskommissionen.

Tillsammans med honom har jag nu skrivit ett inlägg på Aftonbladet Debatt som reser frågor om Kerstin Skarps sätt att leda Palmeutredningen. Det handlar både om vad som verkar vara bristen på vilja att ta aktiva initiativ och om omotiverad sekretess vad gäller centrala omständigheter i denna historiska gåta.

Bland annat tar inlägget upp Skarps passivitet när det gäller uppgifterna om diplomatbuggningen. Saken väcktes nyligen av journalisten Anders Hasselbohm i denna debattartikel i Göteborgs-Posten.

Skarps ytterst senkomna – och till synes ganska begränsade – ryck av aktivitet kring just den frågan finns rapporterad i denna Expressenartikel av Claes Petersson som lades ut på nätet i går kväll, 23 februari.

IB-man: Jag såg Stay Behindagenter i Stockholms centrum under mordkvällen

AB 160222

TIDIGARE IB-agenten Donald Forsberg uttalar sig i måndagens Aftonbladet och berättar att han såg två medlemmar i en Stay Behind-enhet, Barbrogruppen, i Kungsträdgården tidigt under mordkvällen.

Forsberg säger att han drog slutsatsen att de var ute för att genomföra en av de operationer med walkie-talkie som var deras kännemärke.

Först nu har Palmeutredningen fått del av hans uppgifter. Han säger till Aftonbladet att han under alla dessa år helt enkelt trott att Barbrogruppen spanat på narkotikalangare den här kvällen och att det inte var något som Palmeutredningen behövde få hans vittnesuppgifter om:

”De utförde ett behjärtansvärt jobb i kampen mot knarket. Att det skulle ha haft något att göra med mordet på Palme är så bortom vett och förnuft att jag inte ens reflekterat över att vända mig till polisen.”

I Aftonbladet medger Forsberg samtidigt att han själv till viss del ”varit engagerad i” Stay Behind.

Aftonbladet relaterar också tidigare kända uppgifter om att Olof Frånstedt, hög chef på Säpo under 70-talet, befarat att Barbrogruppen operationer hade ett samband med Palmemordet och att Ulf Dahlsten, statssekreterare hos Palme, berättat att det var känt i den tidiga spaningsledningen att det pågått en walkie-talkieoperation under mordnatten men att det slagits fast att den inte behövde utredas.

I Aftonbladets webb-TV från måndagsmorgonen intervjuas jag om mina slutsatser kring Forsbergs nya uppgifter.

Donald Forsbergs och Ulf Dahlstens uppgifter om de hemliga spaningarna under mordkvällen illustrerar att det funnits angelägna uppgifter som möjligen skulle kunna skapa klarhet kring mordet men som inte tidigare bearbetats i den officiella Palmeutredningen. En annan påminnelse om samma sak är de två Säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling under många år varit lagligt förhindrade att berätta om en diplomatavlyssning som tycks peka på att diplomaten hade förhandskunskap om mordet. De har nu talat ut – så långt de vågar – i Expressen om sina kunskaper och slutsatser.

Ulf Dahlsten skriver för sin del om Palmemordet på DN Debatt och argumenterar för att det var Christer Pettersson som var mördaren. Det finns all anledning att återkomma till hans argumentering och hans sakuppgifter om detta. Om den walkie-talkieoperation som han tidigt fick höra tas om skriver han ingenting uttryckligt i DN-artikeln, mer än följande korta mening: ”En grupp poliser bedrev någon form av privat knarkspaning i omgivningen.”

Artikeln har blivit korrigerad 160222 kl 11:28 med tillägget om den korta meningen i Dahlstens debattinlägg som indirekt syftar på walkie-talkieobservationerna.

”Källa Erik” – uppgifterna om Palmemordet som inte får utredas

Bugg

IGÅR PUBLICERADE Göteborgs-Posten ett debattinlägg av journalisten Anders Hasselbohm. Han pekade på att det finns regeringsbeslut som hindrar Palmeutredarna från att utreda vissa omständigheter som kan ha betydelse för mordgåtans lösning.

Och han ställde frågan: ”Vad kan vara viktigare än att få klarhet i ett statsministermord? Handlar hemlighetsmakeriet från våra politiker om Sveriges förhållande till främmande makt, eller döljs däri också någon svensk försumlighet, eller att någon svensk myndighet, person eller grupp utpekas som delaktig i dådet?”

Det han syftar på är uppgifter om att en sovjetisk diplomat skulle ha haft kännedom om mordet i förväg.

Anders Hasselbohm är en erfaren journalist som tidigare grävt fram dramatiska uppgifter om Sydafrikaspåret i Palmeutredningen. Se till exempel denna artikel i Aftonbladet från mars 1999. Han var också en av de första som reste invändningar mot den officiella svenska uppfattningen om de mystiska ubåtsincidenterna under 80-talet. 1984 kom hans uppmärksammade bok ”Ubåtshotet” ut – där pekade han på omständigheter som kraftigt antydde att det fanns västliga ubåtar bakom kränkningarna i Hårsfjärden.

Det han nu fäster uppmärksamheten på är följande: redan 1989 blev det känt att det inom Säpo fanns till synes dramatiska uppgifter som kom från buggning av en sovjetisk diplomat. Diplomaten betraktades inom Säpo som KGB-officer, det vill säga spion. Och diplomatens avlyssnade uttalanden pekade på att han hade förhandskunskaper om Palmemordet. Dessa uppgifter hade inom Säpo rubricerats med kodnamnet ”källa Erik” – ett vanligt sätt inom hemliga tjänster att ge intryck av att information kommer från tipsare i stället för från teknisk avlyssning.

Två Säpotjänstemän som under 1987 och 1988 deltog i Ebbe Carlssons hemliga projekt för att återlansera PKK-spåret, Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, tog dessa uppgifter på stort allvar och förmedlade dem till Ebbe Carlsson. Och i den teoribildning som Ebbe förde fram till nyckelpersoner i politiken och rättsapparaten presenterades tanken att det inte bara var den kurdiska organisationen PKK som låg bakom mordet utan att det också inom ramen för mordkomplotten fanns nära band mellan PKK och sovjetiska agenter.

Den som studerat Ebbe Carlssons skickliga intrigspel under den här perioden har inte svårt att se ett taktiskt syfte från hans sida med att gå ut med detta till utvalda personer: det var att understryka att det fanns dramatiska och känsliga dimensioner kring PKK-spåret, dimensioner som kunde göra spåret mer trovärdigt än vad som verkat vara fallet efter Holmérs misslyckande – och att det samtidigt var nödvändigt att tills vidare bädda in det fortsatta utredandet av PKK i extrem sekretess.

Slutpoäng: det var ytterst lämpligt att han själv hade en fortsatt roll i detta utredande och att det inte utan vidare kunde lämnas över till den öppna polisen och åklagarna.

Nu blev det inte så. Den 1 juni 1988 avslöjade Expressen Ebbe Carlssons hemliga spaningar. Och samma kväll fastnade hans livvakt i Helsingborgs tull med bilen full med avlyssningsutrustning.

Buggning var vid den tidpunkten olaglig vare sig den utfördes av polisen eller privatpersoner. Det såg med andra ord ut som om Ebbe Carlsson förberedde brottslig verksamhet. Skandalen var ett faktum. Och snart startade en utredningskarusell som involverade en rad myndigheter. En av de saker som kom fram var att det på Holmérs tid tycktes ha pågått buggning inom ramen för Palmeutredningen. Och det ledde till att chefsåklagare Jan Danielsson fick i uppdrag att undersöka misstankar om olovlig avlyssning som bedrivits av polisen.

Danielssons utredning kom framför allt att ha ett fokus på buggningen inom ramen för utredningen av statsministermordet. Där visade det sig med all önskvärd tydlighet att det bedrivits ett antal långvariga avlyssningsoperationer riktade mot personer i PKK-kretsen. Olika typer av fantasifulla tekniska lösningar hade använts, vid ett tillfälle hade till exempel en mikrofon placerats i ett sängben. Och Säpo hade tagit hjälp av kollegor från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

Men Danielssons uppdrag var så formulerat att det inte begränsade sig till vare sig PKK-spåret eller ens till Palmeutredningen. Och det dröjde inte länge innan han fick del av uppgifter om buggning av utländsk diplomatisk personal.

Där blev det känsligt. Sverige hade i likhet med i stort sett alla andra länder i världen – ställt sig bakom Wienkonventionen som förbjuder all sorts avlyssning – även telefonavlyssning – av diplomaters tjänstelokaler och bostäder.

Nu kan man säga att Wienkonventionen i verkligheten rätt mycket var en formalitet. Säpoutredaren Carl Lidbom uttryckte sig så här krasst i sin bok ”Ett uppdrag”:

‘Wienkonventionen. Den håller vi hårt på.’ Så säger alla. I alla länder. Man leker en låtsaslek. Man låtsas som om avlyssning av diplomater över huvud taget inte förekommer. Men alla regeringar vet att avlyssning av diplomater som misstänks för olovlig underrättelseverksamhet förekommer överallt eller nästan överallt. Så tolkas Wienkonventionen i praktiken.

Så långt Lidbom. Vad som gällde kan alltså beskrivas som: svenska myndigheter lyssnade på främmande diplomater utan att skämmas, men Sveriges regering protesterade när det kom fram belägg för att svenska diplomater blev avlyssnade. Och det betydde förstås att svenska buggningar av utländska diplomater absolut inte fick erkännas. För Danielssons del innebar det att med andra ord att Säpos diplomatbuggningar inte kunde utredas eftersom de visserligen skulle bedrivas men officiellt inte förekom. Ett – hemligstämplat – beslut från Ingvar Carlssons regering om att Danielsson skulle hålla fingrarna borta kom i april 1989, så att han inte behövde tveka om den saken. Beslutet var förankrat också hos de borgerliga oppositionsledarna.

Och det beslutet betydde i praktiken samtidigt att eventuell sakinformation från dessa Säpobuggningar inte kunde föras in i Palmeutredningen.

Nu kom sådan information ut i alla fall.

Den 24 augusti 1989 dominerades Expressen av uppgifter om att Säpo under buggning av en sovjetisk diplomat fått fram uppgifter som kunde tolkas som att sovjetregimen var inblandad i Palmemordet.

Tidningen var tämligen detaljerad i sina uppgifter: buggningen hade genomförts i regi av Säpos sektion för kontraspionage. Operationen hade pågått i två års tid, från 1985 till 1987 då diplomaten lämnade Sverige. Orsaken till buggningen var misstankar om att han var spion. Mikrofoner hade placerats i hans tjänstebostad av en enhet inom Säpo som gick under beteckningen FSG.

Den som ansvarat för installationen var en säpoanställd som kallades ”Robban”. Vad som spelats in var diplomatens samtal med sin hustru och med besökande. Buggningen hade pågått dygnet om – även natten då Palme mördades.

Vidare hävdade Expressen: i början av 1988 hade Säpos Palmegrupp som leddes av Walter Kegö fått höra talas om materialet. En av de tolkar som då gick igenom de inspelade samtalen hävdade att man kunde dra slutsatsen av tonfall och andra egenheter att Sovjetunionen låg bakom mordet. Sedan man i Kegös grupp analyserat utskrifterna var den dominerande åsikten att detta visserligen var att gå för långt, men att Sovjet åtminstone känt till attentatsplanerna i förväg.

Genom Kegö blev också Ebbe Carlsson informerad. Ebbe i sin tur informerade Anna-Greta Leijon, Wickboms efterträdare som justitieminister. Det var en av de konkreta upplysningar Leijon fick om att säpo ägnade sig åt olovlig avlyssning. Men när hon hördes om sådana frågor i konstitutionsutskottet på sensommaren -88 teg hon helt om diplomatbuggningen.

Så långt Expressen. Och av allt att döma var detta en ganska riktig beskrivning av vad som försiggått.

För särskilt en av Ebbe Carlssons medarbetare, Jan-Henrik Barrling, förefaller det regeringsbeslutet ha varit frustrerande. Som Hasselbohm skriver begärde han lättnader i sekretessen när han skulle vittna i det buggningsmål som startade hösten 1990 och där sex polischefer åtalats för olovlig avlyssning, framför allt i Palmeutredningen.

Barrling menade att informaton om innehållet i diplomatbuggningen skulle vara till fördel för de åtalade poliserna. Men avslag från regeringen kom med fax till domstolen alldeles innan Barrling skulle vittna.

Hasselbohm berättar i sin artikel att när Barrling 1993 hos Rikspolisstyrelsen begärde att få tillgång till ett protokoll från ett förhör med honom själv avslogs det med motiveringen att uppgifterna i protokollet både kunde ”skada Sveriges mellanfolkliga förbindelser” och skada den ”framtida förundersökningen”.

Enligt Hasselbohm blev Palmeutredarna för två år sedan intresserade av att få tala med Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om vad de visste från åren efter mordet på statsministern. Kegö och Barrling ställde upp, men hade alltså inte mandat att berätta om ”källa Erik” på grund av det gamla regeringsbeslutet.

Som en följd av den besvärliga situationen skrev Barrling och Kegö den 26 januari 2014 ett brev till regeringen Reinfeldt och bad att den kvalificerade sekretessen skulle hävas. Svaret kom den 24 april och blev ett avslag. I avslaget hänvisades till att detta var en sak för förundersökningsledaren Kerstin Skarp att agera kring om hon så önskade.

Det var alltså för två år sedan. Barrling har nu berättat för Hasselbohm att såvitt han kunnat se har ingenting hänt. Och när Hasselbohm frågat Skarp vad hon har gjort har hon bara svarat att hon inte har några kommentarer.

Exakt vad som hänt i kulisserna kan vi inte veta. Men klart är att Palmeutredarna inte fått del av Kegös och Barrlings uppgifter.

Vad kan då sägas om dessa uppgifter i sak? Det är svårbedömt, eftersom vi bara har tillgång till ytterst allmän information om innebörden av dem.

Att avlyssningen skulle ha gett belägg för att Sovjetunionen var involverat i Palmemordet finns det inga särskilda skäl att tro. Sovjetledarna hade ingen uppenbar anledning att iscensätta ett mord på en av de fåtaliga västliga politiska ledare som var intresserade av en fördjupad dialog med Moskva i framför allt nedrustningsfrågor.

Och slutsatsen om att Sovjetunionen var inblandat i mordet vågade, av Expressen att döma, inte ens Kegös grupp dra: bara att den avlyssnade diplomaten hade någon sorts förhandskunskaper.

Är det möjligt? Ja, det kan förstås inte uteslutas. Vi kan till och med säga så här: om diplomaten verkligen sa saker som tydligt kunde tolkas som att han fått veta något om mordplanerna är det ett ganska starkt indicium på att han själv och Sovjetledningen inte var inblandade – annars hade han knappast pratat så öppet om den information hann hade. Snarare pekar det på att han fått höra något som förbryllade och kanske oroade honom.

Och då är det lätt att tänka sig att den sovjetiske diplomaten helt enkelt snappat upp information som cirkulerat i andra underrättelsekretsar – västliga sådana – och som han fann relativt trovärdig. Den informationen kan ha gjort det klart att det fanns ett hot mot den svenske statsministern. Men den kan också ha varit av mer allmänt slag, till exempel att något betydelsefullt snart skulle inträffa i Stockholm och att det pågick en hemlig operation som förberedde detta. I båda fallen väcker det samma sorts fråga som jag tog upp i min senaste bok om Palmemordet: vilken roll den kan den hemliga armén Stay Behind ha spelat i dådet på Sveavägen?

Det finns en annan slutsats vi kan dra om vi tror att diplomaten snappat upp förhandsinformation om mordet. Och det är att scenariot med Christer Pettersson som ensam och spontant agerande Palmemördare framstår som extremt osannolikt. Det kan noteras att när regeringen i april 1989 fattade sitt beslut om att lyfta bort Danielsson från utredandet av diplomatbuggningen var det bara ett par månader kvar till rättegången mot just Christer Pettersson  – missbrukaren som om han dömdes skulle få bära skulden för det nationella trauma som plågat Sverige i mer än tre år.

Och i den rättegången drev åklagarna tesen med stor energi: mordet hade begåtts av en ensam gärningsman. Det fanns ingen organiserad övervakning, inga omsorgsfulla förberedelser, ingen uttänkt mordkomplott.

Där fanns helt enkelt ingen plats för ”källa Erik”.