Thomas Petterssons andra svar: Skandiamannen låter sig inte bortförklaras

De branta trapporna upp mot Brunkebergsåsen från Tunnelgatan är med största sannolikhet mördarens flyktväg. Thomas Pettersson anser sig också veta vem det var som flydde uppför trapporna den där mörka februarikvällen. Bild: Gunnar Wall

Debatten på denna blogg om Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren har varit omfattande. I boken pekar Pettersson ut en anställd på försäkringsbolaget Skandia som Palmes mördare och publicerar såväl namn som bild på mannen.

I min recension av boken invände jag mot Thomas Petterssons slutsatser. Han svarade och nyligen kommenterade jag hans svar.

Det här är ett andra svar från Thomas Pettersson.

I enlighet med policyn på denna blogg betecknas huvudpersonen i Thomas Petterssons bok inte med namn utan som Skandiamannen. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

GUNNAR WALL IFRÅGASÄTTER DET MESTA som rör Skandiamannen, ofta med metoder som låter ändamålet helga medlen. Men ju närmare själva brottsplatsen vi kommer, desto tommare ekar bortförklaringarna. Eller uteblir helt.

Av Gunnar Walls svar på bloggen kan jag se att jag uppenbarligen inte varit till räckligt tydlig vad gäller hans kritik av min bok Den osannolika mördaren. Då tar vi det igen.

Problemet med Gunnar Wall är att han blandar samman sina roller, ena stunden är han den sakkunnige experten, i nästa stund driver han sin egen agenda till stöd för konspirations-/mötesscenarioteorin och då får ändamålet helga medlen. Det gäller även hans granskning av min bok. Jag ska återkomma till det senare i texten och visa några exempel.

Att Gunnar Wall blandar ihop sina roller/intressen är inget nytt. Gunnar Wall anlitas ofta av media som sakkunnig, eller Palmeexpert om man så vill. En expert förväntas vara objektiv, saklig och opartisk. Problemet är att Walls intresse av att driva den egna konspirationsagendan allt för ofta övervinner sakkunskapen.

Ett färskt exempel. Förra veckan kom författaren Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet. I sin egenskap av Palmeexpert blir Wall ombedd av Expressen att i ett webbtv-inslag kommentera de nya uppgifterna som dyker upp i boken. En bärande del i boken är att en Palmehatare som pekas ut som en tänkbar Palmemördare av författaren. Ett bankfack tillhörande Palmehataren fick stort utrymme i media, där kunde nämligen finnas ett Palmevapen.

Enligt Expressen anser Wall att de här nya uppgifterna är ”anmärkningsvärda” och han förklarar dem ingående för Expressens reporter och bygger på spänningen med: ”Det här bankfacket skulle enligt tips innehålla vapnet, och vi får väl se vad som kommer mer om det”

Men, för Gunnar Wall är inte de här uppgifterna nya. Han har samarbetat med Jan Stocklassa under bokskrivandet, han har faktagranskat stora delar av innehållet. Ja, mer än så: ”Under Gunnar Walls nitiska överinseende har jag fått hålla tillbaka driften att presentera uppgifter och lära mig att det räcker med fakta. På vägen har han dessutom lärt mig en massa nytt om Palmemordet.” skriver Stocklassa i sitt efterord. Wall har under resans gång alltså fungerat som handledare för Jan Stocklassa. Eller ska vi säga mentor?

Palmeexperten Wall kommenterar alltså uppgifter ur en bok han som själv aktivt jobbat med och där han har påverkat innehållet. Om detta vet Expressens tittare givetvis ingenting. Jo, om man köper Stocklassas bok kan man konstatera att Gunnar Wall sitter på två stolar samtidigt. Om man läser författarens eftertexter ordentligt, vill säga.

Det här är en sammanblandning av roller vi inte tolererar i andra sammanhang. Att Gunnar Wall, i egenskap av Palmeexpert, avstår att kommentera en bok där han själv aktivt medverkar borde vara självklart. Alternativet är att han tydligt deklarerar sin roll i sammanhanget, så vi vet vilken relation han har till de uppgifter han kommenterar – eller själv är upphov till.

Nu över till Gunnars fortsatta granskning av min bok. Fokus ligger på mitt scenario där jag tänker mig att Skandiamannen upptäcker paret Palme vid Grand vid 21-tiden, övervakar dem vid 23-tiden återvänder till Skandia, stämplar ut och sedan skjuter statsministern.

Det andra scenariot, ett dråp i hastigt mod, lämnar Wall helt åt sidan. Det är dock inte mindre intressant. Det hastiga dråpet är Skandiamannens egen version av hur han tror att mordet gick till, berättat för en journalist med en inlevelse som får läsaren att undra om det är självupplevt. Problemet med varför en person skulle gå runt beväpnad, kommenterar han inte alls. Det verkar Skandiamannen inte tycka sig behöva förklara för journalisten på den tidskrift där intervjun med honom var publicerad.

Mitt tredje scenario, där en amatörmässig mindre grupp agerar under kvällen, tar Wall upp och i vissa delar är vi där överens. Problemet här är att inga grupper, med eller utan walkie-talkies, kunnat knytas till brottsplatsen och mordet. Eller till Skandiamannen.

Punkt 1 Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden?

Här hänvisar Wall till några vittnesmål om personer som på olika sätt dragit uppmärksamheten till sig utanför Grand vid 21-tiden, bland annat Hubert F som ser en person som delvis liknar Skandiamannen (de jobbar också på samma företag).

När det gäller Skandiamannens observation av paret Palme vid Grand vid 21-tiden, har jag svårt att se att det skulle ha resulterat i att han själv dragit uppmärksamheten till sig.

Skandiamannen har enligt egna uppgifter varit ute och käkat (eller druckit middag) och då kan han ha promenerat förbi biografen Grand, sett paret Palme utanför bion och förstått att de väntade på nästa föreställning. Han kan även på avstånd ha sett eller blivit uppmärksammad på paret Palme på gatan. När de var ute på stan så spreds kunskapen om att statsministern i närheten snabbt . Att han skulle ha hängt kvar utanför biografen någon längre stund fanns det ingen anledning till.

Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag. Det är på andra grunder vi kan anta att Skandiamannen upptäckte paret Palme vid 21-tiden. Dels att han vid förhör nekar till att ha lämnat Skandiahuset under kvällen, dels att det är vid inpasseringen till Skandia han för första gången ger ett motiv för att han ska stanna kvar några timmar till. Långt senare, i tidskriften Skydd och säkerhet 1992, ska han berätta att han jobbar med en trycksak för finska företaget Valmet– ett uppdrag hans närmaste arbetskamrat aldrig hört talas om.

Punkt 2 Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden?

Det är flera personer som drar uppmärksamheten till sig vid 23-tiden utanför biografen Grand. Personerna har dock uppenbart olika signalement, men har varit av intresse för utredarna. Därför är det relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden. Mårten Palmes Grandman, som liknar Skandiamannen, är en av dessa personer.

Mårtens iakttagelser kopplas ihop med vittnena Margareta S och Anneli K i Gärningsmannaprofilen. Det signalement och det uppträdande som de tre uppger är i stora delar samstämmigt, och av detta sluter sig profilerarna Åsgård och Olsson att det är samma person det rör sig om. Det är en rimlig slutsats, och pekar mot att det kan röra sig om Skandiamannen.

Punkt 3 Är Grandmannen och mördaren samma person?

Gunnar Wall berättar om förre polisen Elving Gruvedal som i en bok ansåg att vittnen på brottsplatsen talat om att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock, vilket Grandmannen inte hade. Samt att Grandmannen tycktes ha keps, glasögon och jacka, vilket bara delvis stämmer in på gärningsmannen.

När det gäller den fladdrande rocken är en bra förklaring att vittnena vid Grand såg en stillastående man, inte en springande. Att en knäppt rock ska fladdra utan att personen rör sig, ska man nog inte förvänta sig. Inte heller är definitionen av jacka eller rock självklar, det beror helt på modellen. När det gäller glasögon är de lätta att plocka av och bära i en innerficka. Två av vittnena närmast brottsplatsen, Lars J och Anders D nämner keps eller kepsliknande huvudbonad.

Vittnesmålen från brottsplatsen är väldigt spretiga, och det som kokats ner till det troligaste signalementet på gärningsmannen är tillräckligt överensstämmande med Grandmannen för att det ska kunna vara samma person, anser jag.

Punkt 4 Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception.

Om det är Skandiamannen som står vid möbelaffären, lämnar han enligt polisens (Gärningsmannaprofilens) rekonstruktion platsen 23.15. Det ger honom 4 minuter för att ta sig till Skandiahuset, ta sig in på baksidan och genom huset fram till kortläsaren och stämpla ut 23.19. Det hinner han, utan att ens behöva småspringa på gatorna eller inne i Skandiahuset. Alla tider är förstås ungefärliga, både i polisens rekonstruktion och när det gäller Skandiamannens egen utpassering.

Punkt 5 Vilken person var det vittnet Nicola F såg?

Gunnar Wall vill fortfarande hävda att det är vittnet Anders B som Nicola F ser, trots att det uppenbarligen strider mot Anders B:s eget vittnesmål. Han har inte varit så långt upp på Sveavägen, enligt hans eget vittnesmål.

Wall anför också att personen gick underligt och att det passar bra ihop med att Anders B skulle ha varit påtagligt berusad.

Nu var inte Anders B synbart berusad, och han vinglade inte. Vittnet Jan-Åke S. som höll sig intill Anders B ända fram tills han lämnade sitt vittnesmål märkte inte att Anders B var berusad över huvud taget.

Inte heller gick Anders B underligt. Senare, bland annat i samtal med undertecknad, har Nicola F preciserat personens rörelsemönster till att ”han haltade”.

Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportsinlaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.

Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.

Punkt 6. Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

När det gäller tidpunkten för Skandiamannens utpassering fortsätter Wall att så tvivel. I första vändan hävdade han att Roland B misstagit sig på tiden, och hänvisade till hur svårt det kan vara att veta hur klockan ska justeras när vi växlar från sommar till vintertid och vice versa. Ingen logik i det, men ändamålet får helga medlen.

Wall håller fast vid att Roland B uttrycker sig på ett sätt så att han går att missförstå. Han syftar på ett bandat och utskrivet förhör som hålls i Fråga-Svar- form den 9:e juni 1986.

Förhöret är närmast ordagrant utskrivet och som erfaren journalist har Wall gjort tusentals bandade intervjuer. Skriver man ut långa intervjusvar ordagrant blir texten inte sällan svårläst för den som inte satt med under intervjutillfället. Oftast korrigerar man då texten så att svaret blir korrekt och samtidigt enkelt att läsa.
På annan plats i samma förhör och i andra sammanhang har Roland B aldrig tvekat om tidpunkten: 23. 19 drog Skandiamannen sitt kort i kortläsaren.

Att Wall ändå använder det här (inte särskilt otydliga) citatet för att så tvivel om Roland B:s uppgifter strider mot vad han erfarenhetsmässigt vet som journalist. Det är en synnerligen erfaren journalist som medvetet struntar i vad man lär sig under första året på landets journalistutbildningar – men ändamålet får helga medlen.

Mer centralt är att vi vet att Skandiamannen medvetet ljuger om sin utpasseringstid. Ja, det börjar med en redan lögn redan på lördag förmiddag när han i sitt första samtal med Roland B hänvisar till att tidningar, bland annat från Oslo, låg på och ville veta vad han haft för sig. Vid den här tidpunkten var han dock en okänd storhet för media, men det skulle han avhjälpa på egen hand.

Att han ljuger kan vi avgöra en gång för alla genom att titta på hans agerande i tingsrätten 1989. Där uppger han inför en något klentrogen advokat Liljeros att han stämplade ut 23.21. Stämpelklockan visade 23.20 men kontrollen mot Fröken ur dagen efter visade en minut fel, så enligt Skandiamannen passerar han ut 23.21.

”23.21?” frågar Liljeros och följer upp med ”… har du kollat det här?”

”Det här har jag kollat bara för några dagar sedan”, svarar Skandiamannen.

Den enda person som Skandiamannen kan kontrollera sin utstämplingstid med är Roland B. Någon sådan kontroll har inte skett. Och hade Skandiamannen gjort den kontrollen hade svaret blivit att utpasseringstiden var 23.19. Den senare tidpunkten 23.21 har aldrig varit aktuell i något sammanhang. Skandiamannen ljuger om sin utstämplingstid. Återigen.

Det här är förstås Gunnar Wall medveten om, han har återgett protokollen ordagrant i bloggen . Men han väljer att utelämna denna uppenbara lögn och hänvisar istället till att Skandiamannen ”slarvar”– ändamålet får hela medlen.

Punkt 7 Hur trångt om tid är det för Skandiamannen?

Skandiamannen stämplar ut 23.19, med den osäkerhet som stämpelurets minutvisning innebär. Sedan bör Skandiamannen åtminstone byta några ord med väktarna innan han ger sig ut på Sveavägen. Här är det svårt att tro på hans egen uppgift att han bara skyndat förbi väktarna, sin brådska har han andra skäl för att överdriva. Väktarna borde ha noterat hans ovanliga brådska, om de satt som vanligt på sina platser.

Även med en så sen utpassering som 23. 20 genom Skandias huvudentré har Skandiamannen 90 sekunder på sig till den position där skotten faller 23.21,30. Att gå från entrén till denna position tar högst 40 sekunder, vilket ger Skandiamannen 50 sekunder att agera på.

Paret Palme befinner, enligt polisman Jan Länninges beräkningar, 52 sekunder från platsen där skotten föll när Nicola F möter dem strax norr om Skandias huvudentré. Enligt Lisbet Palme skedde inget stopp på vägen, i alla fall inget som hon säkert kunde påminna sig. I hennes vittnesmål sker heller inget möte med någon tredje person.

Om vi ändå ger makarna Palme 10 extra sekunder för ett stopp på vägen fram till brottsplatsen, blir tidpunkten cirka 23.20, 30 då Nicola F möter paret Palme strax norr om Skandias huvudentré. Då har Skandiamannen en halvminut på sig att från entrén ta sig norrut, upptäcka paret Palme och vända om.

Även med ogynnsamma tidsmarginaler hinner Skandiamannen göra vändan norrut på Sveavägen. Skulle det INTE vara Skandiamannen som Nicola F i möter (mot min förmodan), har han förstås ännu mer tid på sig att ta sig till den position där skotten föll.

Gunnar Wall tar också upp Skandiamannens iakttagelse av vittnes Lars J. Just den iakttagelsen var avgörande för Palmeutredarna i ett tidigt skede av utredningen. Den visade att Skandiamannen varit på brottsplatsen (det var också hans avsikt när han ringde polisen dagen efter, att befästa sin närvaro på brottsplatsen EFTER skotten).

Frågan är: var befann han sig när han såg vittnet Lars J? Själv ger han sig positionen intill Palme, talandes med Lisbet. Efter att Lisbet pekat ut riktning och gett signalementet blå täckjacka, ser han Lars J där han står och tittar in mot brottsplatsen.

Att detta inte har hänt, råder det inget tvivel om. Skandiamannen befinner sig någon annanstans. På samma trottoar, några meter längre bort, men fortfarande i den sektor där Lars J kan iakttas är Gunnar Walls förslag. En förflyttning på tre meter som verkar räcka för att göra honom helt osynlig för övriga brottsplatsvittnen.

Vid den här tidpunkten är 8-10 personer i närheten av Palme. Tre bilar står på gatan, brottsplatsen en avgränsad yta där man inte kan försvinna i mängden. Ska man hävda att Skandiamannen befinner sig i den här positionen på Sveavägen får man stödja sig på uppgifter som inte finns.

Det finns andra positioner där Skandiamannen kan ha iakttagit Lars J. Det kräver dock en tidigare utpassering, och det finns inga vittnesuppgifter som stödjer att han befunnit sig i närheten av brottsplatsen.

Min inställning är att Skandiamannen ser Lars J under språngmarschen, passerar honom på Luntmakargatan och sedan med en huvudvridning kan se honom på vägen uppför trapporna, där sista chansen ges uppe på krönet.

Punkt 8 Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

Här återkommer Wall till att inga personer vid Grand eller på mordplatsen reagerat för Skandiamannen. Låt mig summera: brottsplatsvittnet Leif L reagerar spontant för Skandiamannen när han framträder i media under mars-april 1986, uppenbarligen gör det honom misstänksam men i det förhör där han yttrar sina misstankar låter förhörsledaren honom inte utveckla ämnet.

Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.

Brottsplatsvittnet Lars J reagerar sommaren 2018 för första gången sedan 1986 igenkännande för en person. Det är ”mycket möjligt” att det var Skandiamannen som passerade honom på Luntmakargatan, säger han.

Grandvittnet Mårten Palme reagerar sommaren 2018 igenkännande för Skandiamannen när han för första gången får se bilder och videoklipp. Han liknar den person Mårten Palme såg vid en möbelaffär intill Grand.

Hur hade resultatet blivit om Skandiamannen presenterats för relevanta vittnen på brottsplatsen och vid Grand när minnesbilderna var någorlunda färska? Trots uppmärksamheten i våras är det förmodligen ett antal vittnen som inte har en susning om Skandiamannen. I vittnes Leif L:s fall var det bara på en direkt fråga från förhörsledaren som han tog upp att han sett Skandiamannen i media och reagerat för hans historia.

Punkt 9 Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen

Här får Gunnar Wall vidgå att det fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste, utförd av Jerker Söderblom Däremot verkar han anse att den höll låg kvalitet. Ingen utanför polishuset har sett den, så det är svårt att avgöra. Själv ansåg Söderblom att en av viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för hitta kurder där inga fanns.

Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete. Krusell hade gott anseende bland journalister som inofficiell talesman för Palmeutredningen. ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”, sade Krusell till undertecknad.

Delar av det material Söderblom arbetat med finns medtaget i den rekonstruktion som medföljer Gärningsmannaprofilen. Där finns exempelvis vittnesmål från personer som uppehållit sig vid eller passerat Dekorimahörnan minuterna före mordet. Gemensamt för vittnesmålen är att man inte sett någon väntande gärningsman.

Punkt 10 Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren

Gunnar Wall påpekar att vännerna lämnar omdömen om Skandiamannen som att han kan inte kan vara mördaren, han var för harmlös, han hittade på allt för att göra sig intressant. Det är värdeomdömen från vänner som inte vill se Skandiamannen som mördaren. Lika eniga är de också om hans bitterhet över att livet gick honom emot, uteblivna erkännanden, att vännerna inte tog honom på allvar, hans naiva fixering vid att få göra sig bemärkt, Palmehatet … allt delar i ett mönster som känns igen från forskningen kring politiska mord.

Det politiska motivet och hans psykologiska profil ser jag som tillräcklig förklaring till att han agerat på egen hand. Givet att tillfället gavs och i en situation och en miljö där han tordes agera. Tillsammans med en tillräcklig mängd alkohol.

Om Skandiamannen ingår i en grupp som drivs av ideologiska och patriotiska skäl skulle jag säga att det är samma psykologiska drivkrafter bakom hans engagemang i en sådan grupp som om han skulle ha utfört mordet på egen hand.

Slutligen ägnar Gunnar Wall ägnar mycket utrymme åt att befästa möjligheten av att det fanns walkie-talkieförsedda grupper ute under mordkvällen. Och där är vi överens.

Däremot finns det inget som binder någon sådan grupp till mordet eller gärningsmannen, trots att det har lagts ner åtskilligt arbete på att hitta sådana kopplingar. Inte heller i den senaste boken av Jan Stocklassa (där Gunnar Wall medverkar som faktagranskare och handledare/mentor) finns det några sådana bevisade kopplingar mellan huvudpersonen och brottsplatsen.

Och det är det som är så befriande – eller provocerande – med Skandiamannen. Där alla andra spår upplöses i tomma intet på brottsplatsen, där börjar historien om Skandiamannen. Det ska bli intressant att få ta del av sista kapitlet i den historien så småningom.

Annonser

Oenigheten gäller bara en sak – Wall svarar Pettersson

Skandiamannen i Rapports reportage i april 1986. Bilden visar ungefär den position där han enligt egen uppgift befann sig när mördaren sköt.

”DET ÄR UTIFRÅN ETT FÖRSVAR AV DEN EGNA TEORIN som Gunnar Wall läser min bok”, skriver Thomas Pettersson i sitt svar till min recension av Den osannolika mördaren.

Han hävdar samtidigt att jag gör det på ett ”lurigt” och ”försåtligt” sätt. Jag låtsas visserligen granska hans teori med en ambition till objektivitet, men det är bara kamouflage: ”Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.”

Min första reflektion var: vad ska jag svara på sådan kritik?

Jag ska lite senare i texten komma till mina egna slutsatser kring mordet – och i vilken utsträckning de skiljer sig från eller sammanfaller med Thomas Petterssons. (Var beredda på vissa överraskningar!)

Men innan dess vill jag dröja mig kvar vid vad som är nytt i Thomas Petterssons bok – och i hans svar på min kritik av boken.

Låt mig först säga att upplägget på min recension för all del var mycket medvetet valt – men inte för att jag ville vara försåtlig eller lura någon. Tvärtom valde jag att fokusera på sådant som utifrån en granskning av Petterssons egna tankegångar bäst kunde bidra till att vidareutveckla debatten kring den olösta mordgåtan.

Min utgångspunkt var följande: Thomas Pettersson har presenterat en argumentering för att fallet är löst, för att mördaren är identifierad och för att det nu finns en mer eller mindre heltäckande förklaring till vad som skedde på Sveavägen. En sådan argumentering förtjänar att granskas.

Självklart kan den som inte håller med Pettersson polemisera mot honom på många sätt. Den som tror att Victor Gunnarsson var mördaren skulle kunna skriva ett antal sidor om alla de indicier som tycks peka i den riktningen. Den som i stället är inne på att det var Christer Pettersson skulle kunna göra något liknande, men med missbrukaren från Rotebro i fokus. Den som i likhet med Jan Stocklassa – författaren till den senaste boken om mordet – fokuserar på Sydafrikaspåret skulle kunna lyfta fram sådant som talar för det, och därmed mot teorin om den ensamme Skandiamannen. Och så vidare.

För egen del har jag ingen favoritmördare. Men jag kunde ju ha baserat hela min recension på en del hypoteser jag själv har om hur mordet gick till och ställt dem mot Thomas Petterssons resonemang ifall jag hade velat.

Det gjorde jag inte. För jag tycker att det lite grann hade varit att missa poängen med den diskussion som Pettersson väckt. Han har skissat en beskrivning av vad han tror hände på Sveavägen. Och då faller det sig mest naturligt att gå in i detalj på vad han tar upp för att bedöma meriterna och svagheterna som så att säga ligger internt i just den hypotesen. Hänger den ihop? Har den logiska brister? Har den stöd i de faktauppgifter som direkt berör den?

Det var där jag började när jag tog mig an att recensera boken.

Filterartikeln hade jag skrivit om tidigare så en hel del av det som står i den hade jag inte heller anledning att beröra. Men i boken presenterar Pettersson en anmärkningsvärd hypotes som inte fanns med i artikeln, nämligen att Skandiamannen var vid Grandbiografen i samband med att makarna Palme kom ut från filmen. Petterssons förmodade Palmemördare skulle alltså inte bara ha varit vid bion omkring klockan 21 och då upptäckt statsministerparet i enlighet med vad som skissades i Filterartikeln. Han skulle senare på kvällen ha gjort en andra avstickare till Grand, den här gången för att mörda Palme efter filmens slut. Men så skulle modet ha svikit honom och han skulle ha återvänt till arbetet än en gång. Enligt Thomas Pettersson tog han sig troligen in i huset bakvägen utan att bli upptäckt.

Och sedan? Ja, enligt samma hypotes hade han därefter stämplat ut, förflyttat sig till entrén där han växlade några ord med väktarna, gått ut på gatan och promenerat norrut, inte söderut som han själv uppgett i förhör. Orsaken kunde – enligt Petterssons funderingar – ha varit att han tänkte ta en nattbuss som gick hem till Täby i stället för att satsa på att ta sig till T-banan.

Sedan Skandiamannen traskat en bit norrut hade han – fortfarande enligt Pettersson – träffat på makarna Palme och bestämt sig för att trots allt begå det mord han nyss inte vågat genomföra. Han lät statsministerparet passera och följde sedan efter, förbi Skandias entré och vidare till Dekorimahörnan där han sköt ihjäl Sveriges regeringschef.

Det mest uppenbart anmärkningsvärda med detta scenario var kanske att det utgick från att Skandiamannen begav sig iväg från Grand strax efter paret Palme – men att han måste ha varit oerhört mycket snabbare än de. För sin del hann han förflytta sig till Skandiahusets baksida på Luntmakargatan, ta sig in i byggnaden, stämpla ut, prata lite med väktarna i entrén och sedan gå ut på Sveavägen – och då hade fortfarande inte Olof och Lisbeth Palme hunnit fram till den plats där han befann sig.

En krånglig och långsökt hypotes kan det tyckas. Men den var uppenbart inspirerad av Petterssons samtal med Mårten Palme, ett samtal som kom till stånd efter publiceringen av Filterartikeln och som redovisas i boken. Det är där Mårten säger att han kan tänka sig att det var Skandiamannen han såg utanför biografen efter föreställningen.

Det vore förstås en sensationell framgång för Thomas Pettersson och hans utpekande av en Palmemördare om en av statsministerns söner kunde fylla i en pusselbit som gjorde mordscenariot om inte komplett så i alla fall avgjort mer sammanhängande än tidigare.

Men är det troligt att det var så här det gick till?

Det tyckte inte jag när jag läste boken. Och för att föra diskussionen om Skandiamannen framåt bestämde jag mig för att detaljerat redovisa mina invändningar mot Petterssons nya hypotes i min recension.

Mycket kom att handla om konkreta detaljer som vittnesiakttagelser och tidsuppgifter. Det blir ju så när en indiciekedja ska utsättas för prövning.

Jag hade hoppats att Thomas Pettersson skulle ta till sig dessa mina invändningar – eller bemöta dem på ett övertygande sätt.

Tyvärr har han, som jag ser det, inte gjort vare sig det ena eller andra i någon större utsträckning. Men det är inte för sent. Jag vill gärna fortsätta den diskussionen och hoppas på bättre svar från Pettersson. Så därför presenterar jag här vad jag betraktar som de tio viktigaste kritiska punkterna jag tog upp i recensionen, tittar på vad Thomas Pettersson svarat och kommenterar hans svar.

Punkt 1) Var Skandiamannen verkligen vid Grandbiografen klockan 21? Den här punkten är viktig, för om han inte var där då, när den sena föreställningen av Bröderna Mozart började, och träffade på paret Palme är det osannolikt att han skulle ha begett sig till bion omkring klockan 23.när filmen slutade.

De två kända vittnesmålen som tycks handla om en Grandman vid 21-tiden passar illa in på Skandiamannen förutom att ett av dem, från Hubert F, handlar om en man som bär ”skärmmössa med öronlappar”. Hubert beskriver dock mannen som senig och sportig och iklädd jacka, inte rock. Och så har mannen en ”rak näsa med buckla upptill” – ingen uppenbar likhet med Skandiamannen.

Viktigare ändå: väktaren Anna-Lisa G som Thomas Pettersson åberopar som källa till att Skandiamannen var ute vid 21-tiden säger inte så i polisförhöret med henne. Där anger hon tydligt att när han han kom in till Skandia efter att ha ätit middag var klockan bara omkring 20.10.

Thomas Pettersson hänvisar i sitt svar till att Per H, en anställd på försäkringsbolaget, hade fått höra av Anna-Lisa G att Skandiamannen i själva verket kommit tillbaka från middagen vid 21-tiden. Pettersson underbygger Per H:s trovärdighet med att denne tidigare jobbat jobbat som polis i 17 år och var en ”van brottsutredare”. Dessutom säger Pettersson att han själv talat med Anna-Lisa G många år senare och att hon då gett Per H rätt men samtidigt förklarat att hon ”har lite svårt med tiderna”.

Pettersson diskuterar inte konkret vittnesmålen om en Grandman som tycks ha funnits på plats klockan 21. Han säger däremot att de olika vittnen som berättat om en mystisk man utanför biografen har gett så olika signalement att slutsatsen bör vara att ”vi har att göra med flera Grandmän”.

Min kommentar: Thomas Pettersson har själv många gånger anklagat olika poliser med anknytning till Palmeutredningen för grov inkompetens, så hans auktoritetsargument till förmån för Per H borde väl ha ett rätt begränsat värde även i hans egna ögon. Och vad gäller Anna-Lisa G: hon må möjligen ha haft lite svårt med tiderna. Men desto mer viktigt då att ta en tidig och i förhör dokumenterad uppgift på allvar, den som redovisar att Skandiamannen kom in från middagsutflykten långt innan paret Palme kommit till Grand. Förhöret hölls efter hennes tidiga kontakter med Per H och hon visste att det fanns ett intresse från polisen kring Skandiamannen. Om hon var osäker på tiderna vid tiden för förhöret borde det ha kommit fram då. Det gjorde det inte alls.

Det är värt att notera att Thomas Pettersson inte konkret försöker värdera Hubert F:s vittnesmål – trots att dennes observation av en man med skärmmössa och jacka för tankarna till mannen som Mårten Palme berättat om. Formuleringen om att ”vi har att göra med flera Grandmän” ger ett lite lättsinnigt intryck, ungefär som om det är fritt fram att välja ut sådana vittnesmål som passar det egna syftet bäst och strunta i andra.

Punkt 2) Det finns även en hel serie dramatiska vittnesmål från biografen om en Grandman som är synlig vid 23-tiden. Och det finns omständigheter som gör att de tycks hänga ihop med vittnesmålen från 21-tiden. Men den sammantagna signalementsbilden pekar inte på att det skulle handla om Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alltså i stort sett avstår från att analysera Grandvittnesmålen drar ändå slutsatsen att den man som observeras av Anneli K och Margareta S bör vara samme man som Mårten Palme sett – och att det verkar vara Skandiamannen. Han skriver att det finns fler vittnesmål från 23-tiden som påminner om Skandiamannen men preciserar sig inte.

Min kommentar: Anneli K och Margareta S talar, liksom Mårten Palme, om en man med keps och glasögon. Men de är också eniga med Mårten om att han hade en jacka, inte en rock – vilket pekar bort från Skandiamannen samtidigt som deras och Mårtens vittnesmål tycks koppla samman observationen med den som Hubert F gjorde vid 21-tiden, en observation som Thomas Pettersson inte känns vid.
Det hade varit givande att få veta om Thomas Pettersson anser att vittnesmålet från flygledaren Lars Erik E handlar om Skandiamannen – eller om han tänker sig att det är en annan Grandman. Lars Erik har målande berättat om en skrämmande man som syntes samma tid och på samma plats som mannen som Anneli och Margareta observerade. Även Lars Erik kommer med signalementsuppgiften jacka, men skillnaden i Lars Eriks beskrivning är att mannen hade en gulaktig mössa, inte en keps.

Variationer i vittnesmål är ju vanligt förekommande. Men flera gånger återkommer uppgiften att det synts en mystisk man med keps/skärmmössa, glasögon och jacka – inte rock. Om Thomas Pettersson – baserat på Mårten Palmes uppgifter – tänker hålla fast vid sin hypotes om att Skandiamannen varit vid Grand två gånger under kvällen borde han titta närmare på hela raden av vittnesmål som förefaller ha med övervakning av bion att göra.

Punkt 3) Jag refererar Elving Gruvedal som arbetat som kommissarie vid Stockholms polisens tekniska rotel och skrivit en bok om Palmeutredningen. Gruvedal gjorde en noggrann analys av vittnesmålen från Grand respektive Dekorimahörnan och kom fram till att Grandmannen knappast är mördaren men att han kan vara mördarens medhjälpare.

Thomas Pettersson nämner att Gruvedal gjort en analys av Grandavsnittet men kommenterar den bara med orden: ”Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.”

Min kommentar: Det är värt att notera att Thomas Pettersson undviker att kommentera Gruvedals slutsats, att Grandmannen och gärningsmannen var olika personer. Det lilla han skriver förefaller ändå öppna för ett diskret medgivande av att Skandiamannen kanske inte varit vid biografen i alla fall – och att det därmed i så fall inte var honom som Mårten Palme såg.

Punkt 4) Om Skandiamannen gett upp sina mordplaner vid bion och begett sig till sin arbetsplats är det osannolikt att han skulle ha hunnit stämpla ut så tidigt som 23.19.

Thomas Pettersson säger ingenting om detta.

Min kommentar: Detta är förstås helt centralt för trovärdigheten när det gäller hans försök att inkludera Mårten Palmes vittnesmål i sin huvudhypotes om Skandiamannen som gärningsman.

Punkt 5) Nicola F:s beskrivning av mannen som kommer gående efter makarna Palme stämmer inte alls överens med att denne skulle vara en förföljande Skandiaman. Den stämmer bättre med vittnet Anders B som bevisligen befann sig i området.

Thomas Pettersson säger att det enda i Nicolas beskrivning som passar in på Anders B är den blå jackan och att ”Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B” när det gäller vem Nicola såg.

Min kommentar: Skandiamannen hade inte en blå jacka utan en mörk rock. Nicola nämner inte vare sig glasögon eller keps. Däremot säger Nicola att han först trodde att mannen var en säkerhetsvakt men att han ”gick lite underligt” vilket väl kan stämma bra med att Anders inte var alldeles nykter. Det enda som kan peka i Skandiamannens riktning var att Nicola tyckte att mannen var ”för gammal för att vara säkerhetsvakt” – Skandiamannen var 52 år vid tiden för mordet. Å andra sidan fyllde Anders B 40 det året och efter sin rejäla middag med alkoholförtäring tillsammans med arbetskamraterna rörde han sig knappast som en ung vältränad polis.

Punkt 6) Det tycks inte finnas någon tillförlitlig dokumentation som visar att Skandiamannens egen version av när han stämplade ut är felaktig. Han lämnade sin egen version tidigt och måste ha förstått att den skulle gå att kontrollera. Och hans egen beskrivning av att han skyndade sig ut i samband med utstämplingen är svårförenlig med att han skulle ha velat dölja att han kommit ut på gatan i ett tidigt skede.

Thomas Pettersson säger att Roland B som kontrollerade tiden på Skandiamannens begäran var känd som ”Mr Noggrann” på Skandia och att han aldrig tvekat när han redogjort för sin uppfattning för olika personer.

Min kommentar: Den första dokumenterade gången Roland B yttrar sig är den 9 juni, flera månader efter mordet. Trots sin noggrannhet tycks han inte ha sparat och visat upp någon dokumentation från korrigeringen av stämpeluret utan går på sina minnesbilder. Och i polisförhöret är han i själva verket rätt bluddrig i sitt sätt att uttrycka sig:

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur.

Punkt 7) Sannolikheten för att Skandiamannen skulle ha stämplat ut redan 23.19.00 eller mycket nära den tidpunkten är svårberäknad även om Roland B:s version skulle vara den sanna. Stämpeluret visade inte sekunder.

Thomas Pettersson medger att stämpeluret inte visade sekunder och skriver att tiden 23.19 kan betyda allt från 23.19.00 till 23.19.59. Han hänvisar till olika uppskattningar som säger att Skandiamannen kom ut på gatan 23.20 och tycks finna uppgiften rimlig. Men han försöker inte placera in tiden på skalan 23.20.00 till 23.20.59.

Slutligen skriver Thomas Pettersson – som ett sätt att försöka bestämma tiden för utstämplingen – att Skandiamannen uppger sig ha sett vittnet Lars J när denne kikar ut mot brottsplatsen. Han menar att det bör ha varit ungefär 23.22.10 som Lars befann sig i den positionen. Och enligt Pettersson bör Skandiamannen ha iakttagit Lars J i samband med sin flykt från mordplatsen.

Det underförstådda argumentet är att för att hinna med att skjuta Olof Palme måste Skandiamannen ha begett sig ut tidigt,

Min kommentar: om Skandiamannen är mördaren blir det mycket trångt om tid om han kommer ut 23.20.00 vilket är den tidigaste tid som förekommer i Thomas Petterssons svar.

Vi föreställer oss att han gjorde som Thomas Pettersson är inne på, han begav sig norrut, mötte till sin häpnad makarna Palme, lät dem passera och följde sedan efter dem förbi Skandias entré och fram till mordplatsen där han sköt statsministern.

För att hinna med en sådan manöver måste han i princip ha mött paret Palme direkt norr om Skandiaentrén. Och det borde vittnet Nicola F ha sett, eftersom han mötte Olof och Lisbeth just vid Skandias entré. Kommer Skandiamannen ut på gatan en halv minut senare, 23.20.30, kan han omöjligen ha hunnit med en sådan manöver. Och om vi tror på hans egen tid för utstämplingen, 23.20 plus ett okänt antal sekunder, bör han inte ha varit ute på gatan förrän kring 23.21. Det är omkring 30 sekunder före mordet. Då blir Thomas Petterssons scenario fysiskt omöjligt med god marginal. Det är därför det är så viktigt för Pettersson att få till en så tidig utstämplingstid som möjligt. Men det blir alltså svårt att få till en trovärdig kronologi även under villkor som är som mest gynnsamma för hans hypotes.

Kvar finns uppgiften om Skandiamannens iakttagelse av Lars J, något som han själv berättat om. Lars stod stilla en stund och tittade ut mot Sveavägen, så Thomas P:s val av klockslaget 23.22.10 är förstås lite höftat och kanske valt för att passa in på när den flyende mördaren kan ha kastat en blick på Lars. Men kvar finns det uppenbara förhållandet att Skandiamannen – precis som Lisbeth Palme – kan ha sett Lars från en position på Sveavägens trottoar. Det vill säga: precis den sorts vittnesobservation av Lars som ingår i Skandiamannens egen berättelse.

Punkt 8) Skandiamannen väljer själv att framträda med namn och bild, först i Svenska Dagbladet och sedan i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. I TV-inslaget är han klädd som under mordkvällen och springer till och med på Tunnelgatan. Ändå är det inget vittne från vare sig Grandbiografen eller mordplatsen som hör av sig till polisen och slår larm.

Thomas Pettersson säger att vissa brottsplatsvittnen avstod från att följa mediebevakningen av mordet. Han tror också att Skandiamannens framträdande i Rapport kan ha fått vittnen som såg det att godta att denne förväxlats med mördaren och därför inte var intressant. När det gäller frågan om varför inga vittnen från Grand tycks ha slagits av tanken att de sett Skandiamannen utanför bion vill Pettersson framhålla att Mårten Palme nu ”noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen”.

Min kommentar: de vittnen som observerat en mystisk man utanför Grand hade i flera fall haft tid att göra ganska detaljerade iakttagelser. Inget av dessa vittnen reagerade över Skandiamannen förutom Mårten Palme – och han gjorde det mer än 32 år efteråt, och först då Filter lanserat teorin om Skandiamannen som mördare.

Punkt 9) Det finns inga belägg för att vittnena på mordplatsen skulle ha identifierat alla som var där – varför man inte kan dra några slutsatser av att Skandiamannen tycks saknas som mordplatsvittne i andras vittnesmål från platsen. Jag nämner vittnet Stefan G som bara kände igen två personer när han fick se foton på andra vittnen. Och jag citerar tidigare spaningsledaren Stig Edqvist som beklagade att de tidigare utredarna inte gjort något försök att genom vittnesförhör försäkra sig om att polisen verkligen hade koll på alla som befann sig i Dekorimahörnan.

Thomas Pettersson säger att det 1987-88 genomfördes en utredning om vilka vittnen som fanns på mordplatsen av kommissarien Jerker Söderblom och ger intryck av att den borde betraktas som tillförlitlig.

Min kommentar: Söderbloms utredning är, som Pettersson påpekar, belagd med sekretess. Men det står klart att det rör sig om en inläsning och sammanställning av gamla förhör, vilket förstås inte har mycket gemensamt med förhör med vittnen direkt efter mordet där det ställs direkta frågor om vilka personer som respektive vittne observerade på platsen. Till det kommer att Söderbloms kartläggning ingick i hans arbete med att leta bevisning mot PKK, något som Thomas Pettersson själv i förbifarten medger i sin bok: huvuduppgiften med kontrollen av vittnesmålen från Sveavägen var ”att utröna om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland utsagorna”. (sid 89)

Det ska tilläggas att Söderbloms arbete med PKK-spåret tillhörde lågvattenmärkena i Palmeutredningen när det gällde polisiär hederlighet. Det avslöjades under hovrättsförhandlingarna i Palmerättegången. Christer Petterssons försvarare hade åberopat en promemoria från Söderblom där denne påstod att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Promemorian hade Söderblom skrivit just i samband med det nyss nämnda letandet i förhörsprotokollen efter möjligen synliga kurder på Sveavägen.

Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom som vittne. Och han erkände beredvilligt att han fantiserat ihop sina slutsatser om en attentatsgrupp från Mellanöstern – syftet hade varit att på det sättet ge ökat utrymme åt PKK-spåret.

Punkt 10) Petterssons egna redovisning av vad bekanta till Skandiamannen säger om dennes personlighet leder inte till slutsatsen att denne framstår som en trolig gärningsman.

Thomas Pettersson säger att han försökt beskriva Skandiamannens ”psykologiska profil och livshistoria” och varit noga med att göra det ”så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren.”

Min kommentar: Ja, den research som Thomas Pettersson gjort kring Skandiamannen är beundransvärd och det hedrar honom att han redovisar väldigt många uppgifter som talar mot hans egen tes. Men vad som är bekymmersamt är just att han inte kan släppa tesen trots att det finns så mycket som talar mot den.

Det var de tio viktigaste punkterna.

I övrigt pekar jag på en rad sakfel i boken. Thomas Pettersson väljer att inte kommentera dem och det behövs ju inte heller om han godtar mina korrigeringar.

Jag tar också upp kritik av hur Mattias Göransson, chefredaktören för Filter, argumenterat kring Skandiamannen och hur Pettersson och han själv nu hittat ”den heliga graal”, sanningen om Palmemordet som alla andra missat. Thomas Pettersson väljer att inte försvara Göransson utan att lämna den saken åt honom själv. Det är också förståeligt.

På samma sätt avstår Thomas Pettersson i sitt svar från att befatta sig med  en annan av sina allierade, gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård. Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet. Och likaså håller sig Pettersson borta från att förklara varför Åsgård kommit fram till en helt annan gärningsman än han själv. Åsgård får, i likhet med Mattias Göransson, begripligt nog försvara sina egna resonemang.

* * *

Låt mig nu ta upp något annat – nämligen skillnaderna mellan Thomas Petterssons och min syn på mordutredningen och mordgåtan. Jag vill nämligen hävda att de skillnaderna faktiskt är mycket mindre än vad Pettersson ger intryck av i sitt svar. Förutom när det gäller en sak: att jag anser att det är långt ifrån bevisat att mordet på Olof Palme var ett impulsdåd utfört av Skandiamannen.

I det sammanhanget är det intressant att Thomas Pettersson nu i sitt svar kommer med en reservation till sin egen tes.

Han menar att jag gör fel som enbart diskuterar Skandiamannen som ensam gärningsman och skriver att det i hans bok finns ett ”scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.”

Förvisso finns det ett sådant scenario som hastigt nämns i boken, även om Pettersson i alla fall där ger intryck av att förkasta det. Om han nu trots allt är villig att lyfta fram det som ett tänkbart alternativ så talar han faktiskt om ”en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen” för att låna hans formulering om mina tankegångar.

Det är bra att Thomas Pettersson medger att en komplott kan vara en möjlig förklaring till mordet, då krymper graden av oenighet oss emellan.

Samtidigt undergräver han förstås en del av sitt eget teoribygge när han medger denna möjlighet. Om Skandiamannen var en del av en sådan grupp, vad händer då med Petterssons resonemang kring dennes psykologiska profil? Och vad händer med hela det mordscenario som vi diskuterat ovan?

Kanske känner Thomas Pettersson själv att han försvarat sin tes om den impulsive ensamme gärningsmannen så hårt att han nästan glömt intressanta rön som kan peka i en annan riktning, rön som han kommit fram till i sina efterforskningar.

Innan vi går in på vad Thomas Pettersson faktiskt redovisat i den vägen, låt mig börja med att visa vad jag för egen del sagt – alltså sådant som jag gissar att Pettersson syftat på när han talat om att jag bara skulle vilja försvara min egen teori när jag recenserat hans bok.

Ett centralt inslag i mina tankegångar som de utvecklats under årens lopp är att mordet på Sveavägen – och den hittills framgångslösa utredningen av det – måste förstås i förhållande till att Palme var en kontroversiell politiker som av starka grupper i det svenska samhället sågs som en farlig person, en landsförrädare.

Det här gjorde att de som varit satta att utreda mordet – särskilt de som jobbade med frågan de första åren – var medvetna om att de rörde sig på känslig mark och att vissa saker kunde vara bekymmersamma att ens översiktligt undersöka.

Det finns också bestämda tecken på att det under mordkvällen pågick övervakningsaktivitet i Gamla Stan och runt mordplatsen – övervakningsaktivitet som inte nödvändigtvis var kopplad till mordet men som åtminstone var alltför känslig för att i efterhand redovisa.

Ett skäl till detta är tecknen på att övervakningen hade kopplingar till den hemliga motståndsrörelsen Stay Behind. Det var ett nätverk som fanns i samtliga västeuropeiska länder under det kalla kriget och som samordnades av NATO. Det ursprungliga syftet var att förbereda för gerillaaktioner efter en sovjetisk invasion av Västeuropa. Men snart kom dessa strukturer att ta på sig långtgående hemliga uppgifter även i fredstid. I vissa fall, som i Italien, fanns det tydliga trådar mellan Stay Behind och terrordåd som utfördes för att stärka militärens och polisens inflytande över staten och politiken.

Existensen av detta nätverk i det formellt neutrala Sverige var förstås extremt känslig att offentligt medge, inte minst 1986 då det kalla kriget fortfarande pågick.
Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme:

”Mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen /…. / Betyder det att Stay Behind också hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är förstås påtaglig.” (Sid 243)

”Det finns en rad saker som blir helt obegripliga om vi inte godtar att olovlig kårverksamhet, kontraspionage och underrättelseverksamhet ingick i spelet runt Olof Palme – ända till slutet.” (Sid 350)

”Vi kan /…/ vara ganska säkra på att en eller flera enheter inom Stay Behind bedrev spaningsarbete med walkie-talkies under mordkvällen, ett spaningsarbete som mörkats i 30 år. Vi har likaså stor anledning att dra slutsatsen att såväl dessa spanare som gärningsmannen i Dekorimahörnan visste att Palme skulle komma promenerande söderut efter bioföreställningen. Den sammantagna bilden pekar helt enkelt på att mordet var extremt välplanerat och att Palme i praktiken leddes i en fälla.” (Sid 385-86)

Som synes drar jag inga bestämda slutsater om det svenska Stay Behindnätverkets eventuella inblandning i själva mordet. Trots den reservationen är det förstås rätt långtgående slutsatser. Mina skäl till dem framgår i Konspiration Olof Palme, jag ska inte utveckla dem här.

Vad säger då Thomas Pettersson? Låt oss gå till hans bok Den osannolika mördaren.

Pettersson skriver om hur han kunnat ta del av intervjuer som Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén gjort med en tidigare CIA-agent och en tidigare svensk IB-anställd : ”Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.”

I boken beskriver Pettersson hur ledningen för nätverket bestod av ”representanter för regeringen, LO, SAF, polis och militär” och att det byggdes upp genom celler där medlemmarna använde täcknamn. En av de få medlemmar i verksamheten som framträtt offentligt var en tidigare major vid Svea Livgarde, Reinhold Geijer, som berättat ”James Bond-liknande” övningar vid ett gods i England. Utbildningen handlade bland annat om sabotage ”liksom att ta livet av inhemska kollaboratörer med regelrätta lönnmord”.

Alsén delade också med sig ett dokument till Thomas Pettersson, ett dokument som tycktes koppla samman Stay Behind och aktiviteter i Skandiahuset med Palmemordet. (Pettersson sid 134-38)

Att det funnits en koppling mellan Stay Behind och Skandia tidigare kunde Thomas Pettersson konstatera: ”Organisationen hade ett litet kontor i Skandiahuset med en egen ingång från baksidan.” Han försökte undersöka om sådana kopplingar fortfarande fanns vid tiden för Palmemordet men lyckades inte. Och han sammanfattar: ”I andra västeuropeiska demokratier har organisationen granskats i statliga utredningar, men i Sverige är Stay Behind fortfarande en mestadels outforskad del av vår historia.” (Sid 145)

Thomas Pettersson konstaterar också att Skandiamannens exhustrus mor hade varit nära bekant med den tidigare nämnde Stay Behindmedlemmen Reinhold Geijer. (Sid 154)

Och längre fram i boken kommer han in på sina efterforskningar kring två grupper som brukar kopplas till Stay Behindnätverket. Förre chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, berättade om dem när han intervjuades av författaren Anders Jallai 2011. Frånstedt kallade dem Grupp Barbro och Grupp Lennart, kopplade dem till walkie-talkieobservationerna runt mordplatsen och menade att de kunde ha med mordet att göra. (Sid 161)

Pettersson berättar att han lyckades få kontakt med personer som ingått i Grupp Barbros inre kärna. En av dem berättade: ”Gruppen hade ett bra samarbete med Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Vi kunde göra sådant som låg utanför deras befogenheter och kompetens.”

Gruppen sysslade, enligt Pettersson, ”med allt möjligt, från politisk övervakning till vanlig brottsbekämpning”.

Vad gällde Grupp Barbros attityd till den svenske statsministern sa den före detta medlemmen till Thomas Pettersson: ”Palme? Han skulle ha dinglat för länge sedan.”

Samma person förnekade att gruppen skulle ha ägnat sig åt spaning på Palme, men tillade: ”Däremot dök han ju upp på en del underliga ställen. Det rapporterades i så fall i efterhand.”

Thomas Pettersson menar i boken att det inte var någon ”djärv gissning” att gruppen befann sig vid Sveavägen för att spana på knarkfärsäljning och annan kriminalitet denna lönehelg.

Han undersökte också Grupp Lennart och fann att den leddes av ”en välkänd figur inom det svenska näringslivet” som ”gick beväpnad med en pistol i ett armhålehölster” och som varit involverad i internationell vapenhandel.

Thomas Pettersson: ”Framför mig tecknades en bild av en värld där ändamålen helgade medlen och där politik bara var en del av maktspelet. Och där Lennart, precis som Barbro, inte litade det minsta på landets statsminister. Frågan var hur Lennart och hans nätverk skulle reagera om Palme rubbade spelets regler.”

Thomas Pettersson konstaterar dock att han inte lyckades knyta Skandiamannen till vare sig ”Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart”. (Sid 164-66)

Han insåg att det inte var något att förvånas över: ”grupperna var hemliga och medlemmarna levde upp till den svenska devisen från andra världskriget: ’En svensk tiger’.”

Men ju mer han lärde sig om dessa grupper, desto mindre framstod det som sannolikt att en person som Skandiamannen – närsynt och lätt alkoholiserad med mera – skulle ha välkomnats som medlem. (Sid 167)

Och då började han i stället att fundera över om Skandiamannen utfört mordet på egen hand. Dessa funderingar hårdnade till sist till något som började likna en kategorisk övertygelse och det är den trosvissheten som demonstreras i boken Den osannolika mördaren.

Det hade förstås gått att resonera åt andra hållet: dessa mystiska walkie-talkiepersoner som inte framträtt kunde ha varit inblandade i mordet utan att Skandiamannen var det.

Eller så hade det ju varit tänkbart att fortsätta att hålla olika dörrar öppna och forska vidare.

Det kanske mest intressanta med Thomas Petterssons tankar kring dessa hemliga grupper kommer fram i en mening i hans svar på min recension. Han skriver:

”Förmodligen rörde sig /…/ flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen.”

Vad han talar om är i så fall om grupper som inte valt att träda fram, trots att var och en av dess medlemmar skulle kunna ha gjort observationer av betydelse för utredningen av statsministermordet. Och trots att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson i samband med trettioårsdagen av mordet offentligt deklarerade att det var av största betydelse för mordutredningen att Palmegruppen fick kunskap om dessa walkie-talkieaktiviteter.

Thomas Pettersson utgår alltså – precis som jag – från att det fanns övervakningsgrupper ute i centrala Stockholm denna fredagskväll. Och de alternativ han diskuterar hör alla hemma i de hemliga miljöer som kan sammanfattas med beteckningen Stay Behind, miljöer där det fanns en påtaglig misstänksamhet och fientlighet mot Olof Palme.

Under sina efterforskningar har Pettersson under en tid arbetat utifrån hypotesen att sådana grupperingar skulle kunna ligga bakom mordet. När han till sist överger den hypotesen är det av en enda anledning – att han inte tror att de skulle välja ut Skandiamannen som instrument för en sådan operation.

Tydligare kan knappast skillnaden mellan min och hans infallsvinkel illustreras. Han bestämde sig för att Skandiamannen var Palmes mördare. I övrigt är vi inte särskilt oeniga.

Thomas Pettersson svarar: Ett bokslut utan bett

Thomas Pettersson, författare till Den osannolika mördaren. Foto: Ola Kjelbye

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson.

Författaren till boken har nu skickat mig ett svar. Han menar att min genomgång är  – som han uttrycker det i en sammanfattning som jag får: ”en blandning av erkännsamma omdömen, relevanta invändningar, skenbart objektiv argumentering och talande tystnad”. Och han menar att min granskning framförallt styrs av mitt försvar av min egen teori om hur mordet gick till.

Thomas Petterssons svar publiceras nedan. Det har redigerats i enlighet med den policy jag tillämpar här på bloggen. I stället för namnet på den person han pekar ut som Palmes mördare skriver jag Skandiamannen. Och ett antal andra personer benämns med förnamn och initialen i efternamnet i stället för hela namnet. Thomas Pettersson har sett mina redigeringar och godtagit dem.

Ett svar till Thomas Pettersson från mig kommer att publiceras senare. Men redan nu är det förstås fritt fram för bloggens läsare att kommentera. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

I BÖRJAN AV SEPTEMBER utkom min bok Den osannolika mördaren på Offside Press som författaren och journalisten Gunnar Wall nu har tagit sig an.

Han inleder med ett erkännsamt avsnitt om min research och att jag fyller i bilden av en person som på ett eller annat sätt varit på brottsplatsen och som varit, och är, omgiven av frågetecken.

Låt mig göra detsamma: Gunnar Wall har tillfört mycket av kunskap, kritiskt tänkande och debatt om Palmemordet genom åren. Flera av hans böcker tillhör de standardverk om Palmemordet man måste läsa för att kunna greppa spelplanen – och som man gärna återvänder till. Vi är många som är tacksamma för att Gunnar Wall funnits där som någon att fråga, bolla en tanke med eller bara stämma av ett infall när det behövts.

Gunnar Walls sätt att granska boken är behagligt berättande, men försåtligt. I sina resonemang tar han ofta upp argument som står i strid med den ståndpunkt han själv driver. Dock fullföljer han inte de resonemangen, utan läsaren hamnar alltid tryggt i den ståndpunkt Gunnar Wall vill driva. I detta fallet att Skandiamannen är oskyldig.

Det luriga är att han tar på sig rollen av objektiv berättare som väger olika argument för och emot Skandiamannens skuld. Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.

I konkurrensen mellan Skandiamannen och konspirations-/mötesscenariot har Skandiamannen ett försteg. Han finns på brottsplatsen, hans signalement överensstämmer i det väsentliga med gärningsmannen, han ljuger om sina förehavanden med mera – kort sagt, han låter sig prövas om han är gärningsmannen eller ej. Den prövningen återstår för Walls konspirations-/mötesscenario, så länge vi inte har konkreta personer att befolka dramat med.

Det är utifrån ett försvar av den egna teorin som Gunnar Wall läser min bok, och det är egentligen inget konstigt med det. Men, det förtjänar att påpekas.

Jag ska bemöta de viktigaste delarna av hans kritik, så kortfattat det låter sig göras.

Om recensioner av boken

Gunnar Wall skriver att recensionerna varit ”fåtaliga och relativt försiktiga” Där håller jag inte med. Vi ska komma ihåg att böcker om Palmemordet ofta beskrivs som en ”dubiös genre”(se nedan) där man inte kan räkna med att bli recenserad på kultursidorna. Till dags dato har följande tidskrifter och tidningar recenserat:

Arbetarbladet: ”Den troliga sanningen är en samtidsthriller, bara alltför banal”

Borås Tidning: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

DAST Magazine ”Den osannolika mördaren”

Länstidningen Östersund: Recension skriven, inte införd ännu.

Nya Wermlands-Tidningen: ”Boken om Skandiamannen som sannolikt sköt Palme”

Upsala Nya Tidning: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Tidskriften Socialpolitik: ”Dags att betala ut belöningen?”

Smålänningen: ”70-talisterna har ett osunt intresse för Palmemordet”

Ystads Allehanda: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

Östgöta Correspondenten: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Östra Småland: ”Palmemordet – enklare än alla trodde”

Rubrikerna får väl tala för sig själva. Intresset för boken har varit stort, vilket förstås är roligt.

Om Skandiamannens privatliv

Gunnar Wall anser att min granskning går så långt att den framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv, exemplifierat med det avsnitt där några poliser spekulerar om Skandiamannens sexuella funktion och läggning.

Den här granskningen av privatlivet skulle naturligtvis Palmeutredarna ha gjort. I synnerhet som de länge jagade en ensam mördare, med stöd av gärningsmannaprofilen. Nu avbröts ju förundersökningen av Skandiamannen och därmed lämnades en rad angelägna frågor obesvarade.

Det är i ljuset av Skandiamannen som trolig/möjlig ensam gärningsman som det blir relevant och nödvändigt att försöka beskriva hans psykologiska profil och livshistoria. Detta har jag försökt berätta så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren. Skandiamannen var en komplex människa, och som någon recensent skriver ”mer intressant som människa än som mördare”. För mig känns det omdömet som ett gott betyg för personteckningen.

Avsnittet om att han skulle vara hermafrodit är relevant för att det visar hur amatörmässigt Palmeutredarna hanterade de uppenbart felaktiga uppgifterna om honom. Uppgifterna användes under ett skede för att försöka hitta en förklaring till hans beteende efter mordet. På samma sätt misstänkliggjordes vittnet Lars J. Att de här resonemangen saknar grund har jag varit noga med att påpeka i boken.

Om Grandmannen

Vem var mannen som sågs utanför Grand, i samband med att filmen Bröderna Mozart slutade? Det finns ett antal vittnen som sett en person som betett sig avvikande, dock med så olika signalement att vi har att göra med flera ”Grandmän”.

I Gärningsmannaprofilen sätts likhetstecken mellan den person som de två biobesökarna Anneli K och Margareta S såg och den person Mårten Palme iakttog vid möbelaffären. Det låter rimligt, det signalement de tre lämnar stämmer överens i väsentliga delar. Och det signalementet är slående likt Skandiamannen, vilket också Mårten Palme konstaterade i somras när han fick se bilder och även video på Skandiamannen. Det finns även fler vittnesmål från Grand vid 23-tiden som liknar Skandiamannen i beskrivningen.

Gunnar Wall citerar Elving Gruvedal (kommissarie på tekniska roteln) som framhållit att Grandavsnittet präglats av att utredarna jagat överensstämmelse med Christer Pettersson. Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.

Om tidsfaktorer

Den första kritiska tidpunkten för Skandiamannens vidkommande är när han kommer tillbaka till Skandia efter att ha ätit middag på stan eller ”druckit middag” som väktaren Anna-Lisa G uttryckte det i ett telefonsamtal med undertecknad redan 2008.

När utredningsinspektör Per H vidtalades av våldsrotelns Arne Irvell för att diskret utreda Skandiamannens aktiviteter i huset under mordkvällen talade han med Anna-Lisa G. Till saken hör (fast Gunnar W utelämnar detta) att Per H hade 17 år inom polisen, mestadels i olika utredande funktioner, han var alltså en van brottsutredare.

Någon gång i maj ger Anna-Lisa G uppgiften om att hon hade anlänt till Skandia vid 20.30-tiden. Skandiamannen kom tillbaka till arbetsplatsen någon gång vid 21-tiden, och som hon mindes det släppte hon in honom genom ytterdörren. Det är vid detta tillfälle Skandiamannen första gången nämner att han ska jobba över för att bli klar med ett jobb innan sin semester. Tidsuppgiften finns med i den PM som Per H lämnade till våldsroteln i juni. Det är alltså G:s första uppgift om tidpunkten för Skandiamannens entré på Skandia efter middagsätandet/drickandet.

I förhör med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni tidigarelägger hon sin ankomst till 20.10 eller 20.20, och knyter Skandiamannens ankomst till att han kom strax efter att hon kommit till jobbet.

I mitt samtal med Anna-Lisa G tog vi upp de här två olika tidpunkterna för Skandiamannens inpassering. För mig var detta viktigt, det fanns en iakttagelse av en walkietalkieförsedd person i Gamla Stan vid 20.30-tiden som liknade Skandiamannen. Då var jag inne på att han tillhörde en grupp som övervakat Palme. Om Anna-Lisa G:s uppgift om hans tidiga inpassering var rätt kunde han inte gärna vara i Gamla Stan 20.30.

Hennes uppgifter lugnade mig: hon hade lämnat fel tidsuppgifter i det senare förhöret med kriminalinspektör Skoglund. Den första uppgiften till Per H var rätt, och hon ursäktade sig, på samma sätt som hon i polisprotokollen ursäktade sig för sitt dåliga minne, med att ”jag har lite svårt med tiderna”.

Den andra tidpunkten är Skandiamannens utstämplingstid. Tiden är, enligt den kontroll personalmannen Roland B gjorde dagen efter mordet, klockan 23.19. På Skandiamannens begäran åkte Roland B in till Skandia för att kolla tidpunkten för utstämpling och fann att stämpeluret – vid en kontroll mot Fröken Ur – gått en minut för fort.

Här för Gunnar Wall ett resonemang som jag har svårt att förstå och att ta på allvar. Han litar mer på de uppgifter som Skandiamannen lämnar än de som Roland B – som varit på plats och läst av stämpeluret – lämnar i vetskapen att han själv eller Skandiamannen ska vidarebefordra informationen till polisen. Gunnar Wall tänker sig att Roland B helt enkelt misstagit sig: stämpeluret gick i i själva verket en minut efter. För att bevisa att så kan ha varit fallet tar han fram en analogi om hur svårt det kan vara att ställa om till sommar- eller vintertid!

Roland B var känd som Mr Noggrann på Skandia, närmast en petimeter. Tidssystemet var hans ansvarsområde. Från hans sida har det aldrig varit någon tvekan om Skandiamannens utstämplingstid, varken i samtalen med Per H, inspektör Skoglund eller de samtal jag haft med honom.

Däremot är det svårt att beräkna den exakta tiden för utpasseringen. Dels för att vi inte vet hur Roland B rundade av felvisningen mot Fröken Ur, dels för att stämpeluret bara anger hela minuter (23.19,00 – 23.19,59). Det är också oklart hur länge han stannat till i receptionen efter att han dragit kortet i kortläsaren som var placerad innanför receptionen.

Själv säger Skandiamannen att han gick ut direkt ut på gatan utan att prata med väktarna. I hans samtal med personalmannen Roland B dagen efter mordet kommer de båda under samtalet fram till att han varit ute på gatan 23.20 ”men inte just så mycket mer”. Samma tidpunkt för utpasseringen, 23.20, dyker upp i Rapports inslag med Skandiamannen den 6 april 1986.

Väktaren Henry O säger i juni att Skandiamannen stämplade ut och sedan pratade de båda ett par minuter. Väktaren Anette K ger i sitt förhör inte några närmare upplysningar om hans utpassering. Utredningsinspektör Per H ger i sitt samtal med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni 1986 Skandiamannen en halv minut att prata bort med väktarna, detta efter sina samtal med de väktare som tjänstgjorde mordkvällen i februari månad.

Det finns en tredje tidpunkt som fäster Skandiamannen på tid och plats. Det är när han iakttar vittnet Lars J vid det så kallar Kulturhuset i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan där J kikar in mot brottsplatsen. I den positionen befinner sig J ungefär vid 23.22,10.

Det är en vittnesobservation Skandiamannen är ensam om dagen efter mordet. Tidpunkten och intervallen när J är synlig från brottsplatsen går att bestämma hyfsat noga, däremot är det frågan om var Skandiamannen befinner sig när observationen görs. För mig är det längs mördarens flyktväg som Skandiamannen upptäcker Lars J, där sista möjligheten bjuds när mördaren på krönet av trapporna tar en sista koll bakåt ned mot Luntmakargatan efter eventuella förföljare.

Idag ger för övrigt Lars J själv uttryck för att det är mycket möjligt att det var Skandiamannen han såg springa förbi honom på Luntmakargatan, enligt en artikel i Expressen i augusti.

Det finns dock andra positioner där Skandiamannen kan ha befunnit sig på när han upptäcker Lars J och jag återkommer till det längre fram i texten.

Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren

Gunnar Wall tar upp några av de vanligaste frågorna om Skandiamannen:

Borde inte brottsplatsvittnen ha reagerat för Skandiamannen när han visade upp sig i tidningar och TV?

Det kan man tycka. Det jag fann när jag talade med en del av brottsplatsvittnena var att de undvek media en tid efter mordet. Andra vittnen gjorde det inte utan läste och tog del av media, och hur de reagerat vet vi ju faktiskt inte. Det enda vittne som direkt relaterar till att han sett Skandiamannen i media är Leif L i ett vittnesförhör i april. Han gör det å andra sidan på ett intressant sätt, han säger att han har egna teorier om Skandiamannen men att vittnesförhöret kanske inte är rätt plats att ta upp vad han funderat på. Förhörsledaren tar dock inte upp tråden, utan nöjer sig med konstaterandet att Leif inte sett Skandiamannen på plats. Vilket i sig är intressant, Leif L är kvar en bra stund på plats och pratar med andra vittnen. Men någon Skandiaman ser han inte.

Sedan får man väl säga att det faktum att han uppträder i SVT med den (falska) historien om att han förväxlats med mördaren gör det svårt för eventuella brottsplatsvittnen att tro något annat än att han faktiskt talar sanning. SVT ger välkommen legitimitet åt hans uppgifter.

Har han förväxlats med mördaren är det ju inte konstigt att han liknar honom i klädsel och kroppsbyggnad. Ansiktet hade ju inget vittne sett, så där fanns inget att känna igen.

När det gäller Grandvittnena vet vi ännu mindre, vad de kan ha sett eller funderat över. Någon fråga om Skandiamannen har de aldrig fått – frånsett Mårten Palme som ju noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen.

Kan inte Skandiamannen ha varit på plats, i närheten av brottsplatsen, utan att något vittne har noterat honom?

När det gäller brottsplatsen och de första minuterna där, så var det få människor på platsen. Första polisman på plats, kommissarie Gösta Söderström, räknar in 10–12 personer när han anländer. Detta på en begränsad yta, och det finns inga föremål att dölja sig bakom. När Skandiamannen ska plocka ut andra brottsplatsvittnen ur en fotosamling (15 bilder, merparten brottsplatsvittnen) har han stora besvär. Han klarar tre, varav han kan ha sett två som gärningsman. En tredje figurerade i media dagarna efter mordet, en fjärde person missar han helt.

Vi ska också komma ihåg att Skandiamannen har 20 minuter (frånvaron från Skandia) att redogöra för. Låt vara att han själv säger att han lämnade brottsplatsen när polisen spände upp rödvita plastband för att avgränsa brottsplatsen. Detta skedde någon gång 8–9 minuter efter skotten. Vad han sedan gör under de närmare tio minuter det dröjer innan han knackar på Skandias ytterdörr har han inget att säga om.

Gösta Söderström såg ingen Skandiaman, varken från bilen eller när han var ute på brottsplatsen. Inte heller Stefan G, som var inkallad för en kontroll av om Skandiamannen varit framme vid den skjutne Palme.

Det finns inget i det övriga förundersökningsmaterialet som talar för Skandiamannen varit på själva brottsplatsen efter skotten. Och då kan han heller inte ha gjort observationen av Lars J från en position strax intill den skjutne statsministern.

Däremot går det inte att utesluta att han befunnit sig på andra sidan Sveavägen eller på Skandiahusets nordöstra baksida, vid garagenedfarten alldeles intill Adolf Fredriks kyrkogata. Om han stått i den sistnämnda positionen har han också haft Jeppsson i synfältet under ett längre tidsintervall.

På Sveavägens västra trottoar finns en sektor där han kan ha iakttagit Lars J efter mordet, mot Kulturhusets fasad. Då är tiden Lars J går att observera kortare, kanske tiotalet sekunder.

Inga uppgifter i förundersökningsmaterialet talar dock för att Skandiamannen befunnit sig på någon av dessa platser. Vittnet Lars J blir tillfrågad om han ser någon mer person på Tunnelgatan, Luntmakargatan eller utanför restaurang Bohemia, men han har inte sett något eller någon.

Att Skandiamannen ljuger, kan det inte bero på att han vill göra sig lite bättre än vad han var, att han ville stå i centrum för uppmärksamheten? Och om han nu ljög medvetet, skulle han inte gjort det på ett bättre sätt?

Skandiamannens lögner vad gäller tider, vad han gjort på kvällen och på brottsplatsen är verkligen är inte svåra att avslöja. Dock får man komma ihåg att de inte är resultatet av en plan han gjort upp på förhand, utan konstruerade i stunden och med den kunskap han har för tillfället. Han är inte någon utstuderad och duktig lögnare, den förmågan har han inte övat upp.

I den situation han har hamnat har Skandiamannen inget val. Han drar en förväxlingsstrategi som han håller fast vid och utvecklar, så att den så småningom täcker hela förloppet från det att han kliver utanför dörrarna till Skandia till skotten faller och en stund efteråt. Att han skulle ljuga för att få stå i rampljuset är inget som går ihop med hans livshistoria i övrigt. Tvärtom, han ses som en trovärdig person och med diverse förtroendeuppdrag inom Skandia och politiken hemma i Täby.

Att ljuga om sin roll på brottsplatsen, om han är oskyldig, innebär en stor social risk för honom. Om han avslöjas som en bluff kommer han att tappa ansiktet och det sociala anseende som var så avgörande i hans kretsar. Det hade varit oerhört skamfyllt att bli avslöjad som en bluffmakare. Att ljuga för att dölja ett brott är däremot rationellt och det enda han kan göra för att klara sig undan.

I hans livshistoria finns ett mönster när det gäller lögner, anser jag. När han avslöjas som lögnare, oavsett om det gäller ballongen som påstås skada skorstenen på villan, förnekandet av sitt alkoholmissbruk eller något annat är det för att komma undan ett eget ansvar för sin situation.

Några felaktigheter från Gunnar Wall vad gäller brottsplatsutredningen:

Det har inte företagits någon utredning där vittnesuppgifter från brottsplatsen ställts mot varandra, med syftet att det ska dyka upp en person som inte är identifierad.

Här citerar Gunnar Wall tidigare spaningsledaren Stig Edqvist, som talar om att en sådan utredning borde ha skett i början av spaningsarbetet. Det är rätt, men en sådan utredning genomfördes verkligen under ledning av kommissarie Jerker Söderblom tiden 1987–1988. Resultatet presenterades för dåvarande biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i maj 1988.

Söderblom undersökte Sveavägen från Kungsgatan till Tegnérgatan minuterna före och efter mordet. Han ställde vittnesuppgifterna om både personer och fordon mot varandra: vem hade sett vem? Hade någon person blivit över? Just i området kring själva brottsplatsen handlade det om ett fåtal personer att kontrollera, konstaterade Krusell, som framhöll Söderbloms utredning som ett skolexempel på hur en mordutredning ska bedrivas. Med reservationen att utredningen naturligtvis inte kunde vara 100 procent heltäckande.

I Söderbloms utredning lyser Skandiamannen med sin frånvaro, varken Söderblom eller Krusell kunde minnas att det fanns några uppgifter om denne i materialet. Söderbloms utredning hör till det material som fortfarande omfattas av förundersökningssekretess.

Vittnet Nicola F har gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg gå bakom makarna Palme norr om Skandias entré.

Ovanstående är ett påstående utan grund. Nicola F visste inte ens vem Anders B var när jag talade med honom för några år sedan. Än mindre har han pekat ut honom i någon form av konfrontation.

Den person som följde efter makarna Palme strax före mordet är förstås oerhört viktig. Vem var det då?

– Ja, det har ju aldrig blivit klarlagt, svarade utredaren Jan Länninge på en direkt fråga 2012. Han klockade olika tider på brottsplatsen och förhörde även Nicola F, så han var väl insatt i omständigheterna.

Personen ifråga har ansetts vara Anders B, trots att hans egna uppgifter och Nicola F signalementsuppgifter går helt stick i stäv med att Anders B skulle vara den person som går snett bakom makarna Palme.

Det enda som knyter ihop Anders B med personen Nicola F mötte är färgen på Anders B:s jacka. Det är nämligen färgen på jackan som gör att Nicola F kopplar ihop mannen han ser i Dekorimaporten med den person han såg vandra bakom makarna Palme.

Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B till att vara den ”säkerhetsvakt” Nicola F först trodde sig möta. När Nicola F kom närmare såg att han personen var för gammal för att vara säkerhetsvakt (äldre än förhörsledarens 44 år).

Om det är Skandiamannen som Nicola F mötte bör han ha varit ute på Sveavägen något tidigare än 23.20. Tidpunkterna i polisens rekonstruktioner är dock ungefärliga så här finns lite marginaler åt båda håll och detamma gäller Skandiamannens sorti ur Skandiahuset.

Om walkie-talkiemän

En del av kritiken mot boken rör den summariska behandlingen av walkie-talkiemän, som Gunnar Wall härleder från min uppfattning om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Det är dock på plats med ett klarläggande, då Gunnar Wall enbart tar upp Skandiamannen ur aspekten ensam gärningsman. I boken finns ett tredje scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.

Det jag har svårt att tänka mig är en professionell grupp, organiserad med avsikt att mörda Palme, där Skandiamannen varit utsedd till hitman.

Frånvaron av walkie-talkiemän i boken är nog omvänt proportionell mot det arbete jag lagt ned på att försöka hitta personer som rört sig ute på staden under mordkvällen. Flera olika grupper har jag försökt forcera men har aldrig fått fram något konkret. Inte heller har jag kunnat knyta några enskilda personer till att ha agerat tillsammans med Skandiamannen under kvällen.

Förmodligen rörde sig dock flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen. Vad det gäller Barbrogruppen finns det konkreta uppgifter att medlemmar befann sig på stan under mordkvällen. Att de varit aktiva en fredag kväll under en lönehelg stämmer väl överens med vad vi vet om hur den gruppen brukade agera.

Här tyckte jag att det mest intressanta var vad gruppens medlemmar kunnat se av själva händelseförloppet på Sveavägen, snarare än att de varit inblandade i mordet. Problemet var, och är, att inga walkie-talkiemän kunnat knytas till delaktighet i mordet.

Om gärningsmannaprofilen

I boken ägnas en del utrymme åt den svenska gärningsmannaprofilen, men framförallt åt amerikanen och numera pensionerade statsvetarprofessorn J.W. Clarke som forskat om politiska mord i USA och även fungerat som konsult åt FBI och Secret Service.

Han anlitades av Granskningskommission för att ge en second opinion om den svenska gärningsmannaprofilen. Han höll med om mycket, men gjorde också viktiga invändningar. Han såg exempelvis inte gärningsmannen som impulsiv och okontrollerad, snarare grubblande och överkontrollerad, och menade att mordet var hans första och sista våldsbrott. Han såg också, i motsats till de svenska profilerarna, att ett politiskt motiv var troligt. Professor Clarke intresserade sig mycket för Skandiamannen och framhåller i boken att Skandiamannens psykologiska profil och livshistoria stämde väl överens med resultaten av hans egen forskning.

Om jag lutat mig hårt mot något så är det snarare Clarkes forskning än den svenska gärningsmannaprofilen när det gäller Skandiamannens livshistoria och psykologiska profil. Trots att Gunnar Wall ägnar gärningsmannaprofilen mycket utrymme, nämner han faktiskt inte Clarke och den roll han spelar i boken överhuvudtaget.

Om den talande tystnaden

När man som Wall gör en grundlig läsning av ett material kan man lära sig av vad han väljer att inte kommentera. En del av vad han valt att utelämna har jag redan berört, men låt mig ta upp ytterligare två saker:

1. Våldsrotelns spaningschef Arne Irvells tro på Skandiamannen som trolig/möjlig gärningsman.

För Arne Irvell var det självklart att Skandiamannen skulle utredas, och den intervju han gav i Expressen i maj 1986 andades väl motiverad optimism. Per H hade serverat de tidigare kollegorna på våldsroteln en bra matsäck. I normala fall hade Wall lyft fram detta som ytterligare ett bevis på systemfelet i Palmeutredningen. Den minst lämpade Holmér fattade de avgörande besluten i stället för de rutinerade utredarna. Så icke här.

2. Håkans Ströms undermåliga utredning av Skandiamannen

När Palmeutredarna väl släppte materialet som låg till grund för Skandiamannens avförande visade det sig vara undermåligt och provocerande svagt. Att detta, tillsammans med korridorsnacket om Skandiamannen, låg till grund för avförandet var alldeles på tok.

Under en följd av år låg det här som ett lock på utredningen. ”Vi vet saker om [Skandiamannen]”, som Ölvebro uttryckte det. Många år senare backade Stig Edqvist från en utlovad intervju med mig när han fick se frågorna som rörde detta. Även för dagens utredare var uppenbarligen den svaga utredningen en nymornad upptäckt. Att kunna spola bort den proppen i utredningen var avgörande för fortsättningen. För en prisbelönt och erkänt duktig grävande journalist som Gunnar Wall hade väl detta varit på sin plats att kommentera, kan man tycka.

Till slut …

Gunnar Wall blåser inte några fanfarer för att Palmeutredarna tagit upp den avbrutna förundersökningen mot Skandiamannen. Han skulle bli ”mycket överraskad” om det kom fram bevisning av den styrkan att denne kan konstateras vara mördaren. För undertecknad är det tvärtom: målet med min research har en längre tid varit att få Palmeutredarna att starta förundersökningen mot Skandiamannen igen. Beskedet förra hösten om att utredningen återupptagits var därför en oerhörd lättnad. Och att jag aktivt bidragit till det är jag förstås riktigt nöjd med.

Det är också en form av upprättelse för Sven Anér som lade ner mycket engagemang på Skandiamannen. Hösten 1989 träffade han och Gunnar Wall en ansträngt artig Skandiaman över en kopp te i Skandiahuset. Sven Aner gick från mötet uppfylld av alla frågetecken runt Skandiamannen. Han sände brev till bland andra Rikspolischefen och Riksåklagaren, och avslutade de ytterst informativa breven med den kärnfulla uppmaningen ”Hör [Skandiamannen]!”.

Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Skandiamannen och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen.

I den positionen hamnar han farligt nära de Palmeutredare som, hellre än att göra sig besväret med att utreda Skandiamannen, viftade bort honom som ”mytoman” eller ”hermafrodit”.

Nu får vi vänta på Palmegruppens resultat av utredningen av Skandiamannen. Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att denne inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det.

Då har i alla fall det största frågetecknet i Palmeutredningen rätats ut. Och det räcker faktiskt för mig.

Bokslut över en osannolik mördare

Thomas Petterssons bok är en uppföljning på hans artikel i tidskriften Filter och gör anspråk på att lösa den mer än 30 år gamla mordgåtan. Men gör den det?

DET FINNS NÅGOT SJÄLVKLART med teorin om Skandiamannen. Den är som hämtad ur en deckare.

En man mördas, mördaren försvinner. En rad vittnen befinner sig på brottsplatsen och förhörs efteråt. Flera av dem låter sig också intervjuas i media. Särskilt en man är väldigt ivrig att synas i media. Han låter som om han var den kanske mest aktive när det gällde att försöka livrädda mordoffret och att hjälpa polisen med information. Men han finns inte med i de andra vittnesberättelserna på ett klart och tydligt sätt, det verkar till och med som om han inte finns med alls…

Givetvis måste någon förr eller senare slås av tanken: det är förstås han som är mördaren.

Där har vi i koncentrat vad som framstått som så intressant med Skandiamannen.

Självklart blir det ännu mer spännande när det uppmärksammas att den mystiske anonyme figur, Grandmannen, som tycks återkomma i en rad vittnesmål från biografen som makarna Palme besökt hade keps och glasögon enligt flera vittnesmål – precis som Skandiamannen.

Bingo, där har vi honom! Eller?


Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren. Offside Press


Thomas Pettersson försöker i sin bok Den osannolika mördaren övertyga läsaren om att mordet på Olof Palme nu är löst, att det var Skandiamannen som var gärningsmannen. Boken är, kan man säga, en expanderad version av hans artikel från slutet av maj på samma tema i tidskriften Filter.

Innan vi fortsätter: Skandamannens identitet är känd av alla som intresserat sig för Palmemordet. Jag avstår ändå från att återge hans namn här. Lite längre ner i texten ska jag diskutera – delvis i detalj – om han verkligen kan vara Palmes mördare. Och jag tycker att en viss anonymisering är på sin plats. Inte minst av en enkel orsak: till skillnad från Thomas Pettersson anser jag inte alls att fallet nu är uppklarat. Och jag tycker att när vi för den här – mer eller mindre nödvändiga – diskussionen kan vi ändå så att säga skyla en död människa som inte kan försvara sig.

Jag diskuterade Filterartikeln i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det inlägget blev inledningen till en, i alla fall med den här bloggens måttstock, väldigt omfattande debatt med hittills bortåt 900 kommentarer. Debatten har förstås med tiden kommit att gälla inte bara Filterartikeln utan även boken. Det här är mitt försök att sammanfatta vad jag själv kommit fram till om Thomas Petterssons teoribygge, särskilt utifrån det han tar upp i boken.

Rätt stora delar av det är ett resultat av debatten här på bloggen så i sammanhanget vill jag passa på att tacka alla som bidragit till den.

Boken alltså. Den osannolika mördaren. Om jag ville raljera skulle jag skriva en recension av den på bara tre ord: Titeln är bra.

För hur mycket Thomas Pettersson än tar i så menar jag att han inte lyckas göra Skandiamannen särskilt sannolik som gärningsman. Jag återkommer till det mycket snart.

Men det vore orättvist att nöja sig med en raljant formulering. För det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.

Pettersson var inte först med att skriva om Skandiamannen. Sven Anér, Olle Minell och Lars Larsson hade gjort det tidigare. Men särskilt i den nya boken kommer han längre i kartläggningen av Skandiamannen än vad andra gjort.

Samtidigt tycker jag att han går så långt i sin redovisning av det han hittat om den avlidne person han granskat så att det framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv. Han plockar fram uppgifter som rör privata detaljer om bokens huvudperson där relevansen för mordutredningen ibland framstår som tveksam. Och han redovisar till och med spekulationer om Skandiamannens sexuella preferenser där han själv inte ger så mycket för sanningshalten i påståendena.

Det här är en balansgång som alla som skriver om brott tvingas hantera. Thomas Pettersson har löst frågan genom att helt enkelt utnämna Skandiamannen till Palmes mördare.

Och om det är så, då är nästan allting som kan skrivas om honom relevant.
Men om det inte är det?

Filterartikeln blev en skräll när den kom. I några dagar i alla fall. Den som letat efter recensioner av boken har kunnat konstatera att de varit fåtaliga och relativt försiktiga.

Henrik Malm Lindberg har till exempel skrivit i Upsala Nya Tidning och Östgöta Correspondenten:

Hur starka är då bevisen som boken presenterar? Det finns en rad besvärande omständigheter runt mannen och åtskilliga indicier som pekar åt hans håll. Värt att notera är emellertid att ingen av hans släktingar eller vänner tror att han hade förmågan att mörda. Mordvapnet saknas naturligtvis och det finns inte heller några starka belägg för att mannen hade tillgång till skjutvapen, bara att han kände en vapenhandlare. Även om man som läsare, och uppenbarligen även inom Palmeutredningen, får starka misstankar mot Skandiamannen så är det inga klara bevis som läggs fram.

Det finns dock något med direkt anknytning till boken som väckt uppmärksamhet på nyhetsplats i olika medier. Och det med all rätt: två av sönerna Palme, Joakim och Mårten, har i samband med publiceringen gått och markerat att det kanske inte var Christer Pettersson som var deras fars mördare och att Skandiamannen möjligen kan vara lösningen på mordgåtan.

Det ska noteras att när de gjorde sina uttalanden var fortfarande Lisbeth Palme i livet. Och den fråga som infinner sig är förstås i vilken utsträckning sönernas uttalanden också speglade en förändrad attityd från henne.

I vilket fall är det en drastisk förändring i förhållande till hur familjen Palme uttalat sig under många år – ända sedan rättegången mot Christer Pettersson 1989. Joakim Palme sa till exempel i en intervju i Upsala Nya Tidning så sent som 2016 att han inte brydde sig så mycket om att den misstänkte Palmemördaren från Rotebro friats:

För mig var det viktigaste att få veta vad som hänt, och det fick jag i tingsrätten där ju Christer Pettersson fälldes. Jag /…/ är säker på att hovrätten också gått på fällande dom om mordoffret varit ett annat.

Christer Pettersson dömdes i tingsrätten främst på grund av Lisbeth Palmes utpekande. En del i den stödjande bevisningen var Mårten Palmes vittnesmål där han sa att en man han sett utanför bion hade likheter med Pettersson. Och sedan dess har Lisbeth och hennes söner stått eniga i sina offentliga uttalanden: Christer Pettersson mördade Olof Palme.

Därför var det verkligen sensationellt att de första reaktionerna från Joakim och Mårten Palme, redan innan de hunnit ta del av detaljer i Filters artikel, visade välvillig nyfikenhet när de fick veta att tidskriften pekat ut en helt annan gärningsman än missbrukaren från Rotebro.

Mårten Palme som befann sig på resa i USA när Filter kom ut sa till Expressen:

Jag kan bara säga att det här verkar intressant och jag kommer att köpa den här tidningen, Filter, och ta del av detta så snart jag kan.

Och Joakim Palme sa i samma tidningsartikel, synbarligen något försiktigare:

Jag har hört talas om det men inte läst originalartikeln. På det som jag hört i radio så är det väldigt svårbedömt. Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar. Det har väl lärt en att vara kritiskt granskande till nya uppgifter som kommer fram och det tänker jag fortsätta med.

Mårten Palme intervjuades av New York Times sedan han hunnit sätta sig in i vad Filter presenterade. Han sa att de nya uppgifterna om Skandiamannen ”kom som en överraskning” och tillade:

Jag tycker det är en övertygande historia. Det är så klart en lite knepig situation eftersom vi alla trodde att Christer Pettersson var skyldig. Men om ny bevisning presenteras måste man uppdatera sina uppfattningar.

Det är ganska starka ord, kan det tyckas.

När Mårten intervjuades i Aftonbladet i augusti (betalvägg) fick han frågan: Tror du idag mer på Skandiamannen som gärningsman än på Christer Pettersson? Han svarade:

Jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt att värdera den frågan, att väga det mot varandra.

Med andra ord: Christer Pettersson är inte längre den självklara mördaren ens när medlemmar i familjen Palme uttalar sig.

I sin nya bok intervjuar Thomas Pettersson Mårten Palme, och då tar Mårten ett intressant steg. Han går igenom sin iakttagelse av den man som befann sig utanför bokhandeln vid Grandbiografen och visade intresse för hans föräldrar. Det är den observationen som han tidigare kopplat till Christer Pettersson. Mårten säger i boken, sid 234:

[Skandiamannen] uppfyller ju det här. Han är lik personen som jag såg vid Grand. Framför allt på klädseln, och glasögonen och kepsen.

Mårten tillägger att omständigheterna kring Skandiamannen är ”bestickande” och att det skulle vara ”omtumlande” om de nya uppgifterna om denne ”visar sig hålla hela vägen” (sid 237).

Det centrala i det Mårten säger är alltså att det kan vara Skandiamannen – och inte Christer Pettersson – som han såg utanför biografen.

Det stämmer att Mårten redan på mordnatten i ett förhör sagt att mannen bar keps och troligen också stålbågade glasögon. Så långt passar det in på Skandiamannen men inte på Pettersson. I övrigt hade mannen, enligt vad Mårten – fortfarande under mordnatten – påminde sig, haft en lång blå täckjacka, sett ”bufflig” ut och gått framåtlutad.

Mårtens beskrivning av mannen vid Grand, från förhör 1 mars 1986.

Det sista låter ju inte som Skandiamannen. Men om vi bortser från det kan vi förstås, likt Thomas Pettersson, låta oss fascineras av idén att den smått gåtfulle försäkringstjänstemannen skulle kunna ha varit vid biografen efter den sena föreställningen av bröderna Mozart.

Den hypotesen är i vilket fall den väsentliga nyheten i boken jämfört med Filterartikeln.

Redan i Filter lanserar visserligen Thomas Pettersson tanken att Skandiamannen varit vid Grandbiografen, men då i samband med att makarna Palme kom till bion, alltså omkring klockan 21. Exakt vilken betydelse det skulle ha i resonemanget klargör han inte i artikeln. Pettersson vill inte argumentera för att Skandiamannen är en del av en konspiration utan söker svaret på mordgåtan i kombinationen av dennes personlighet och omständigheten att han redan innan han lämnade arbetsplatsen för att resa hem på något sätt kan ha vetat att Palme fanns någonstans i närheten.

Men de olika pusselbitarna som Pettersson presenterar i Filter hänger ganska svagt ihop. Även om Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21 och såg makarna Palme där – vilket vi ska ifrågasätta lite senare – så kan det knappast ha gett honom information om att statsministerparet skulle passera utanför Skandiahuset senare på kvällen, och förstås inte heller vid exakt vilken tid det i så fall skulle ske.

Det kan visserligen låta som om Grandbiografen och Skandia låg mitt emot varann på Sveavägen om man bara tittar på gatunumren, Grand ligger på Sveavägen 45 och Skandias adress var Sveavägen 44. Men siffrorna bedrar, det var nästan 300 meter mellan Grandbiografen och Skandias huvudentré.

Och det fanns verkligen många andra sätt för paret Palme att ta sig från bion än att promenera just förbi Skandiahuset.

För det första existerade ju möjligheten att de inte skulle bege sig direkt hemåt – och i så fall ge sig iväg i vilken riktning som helst.

För det andra: om de de ville ta sig direkt till bostaden kunde det tänkas att de skulle hämtas i bil av livvakter, att de tog en taxi eller tog t-banan. Och om de valde att promenera fanns det andra vägar att välja på, till exempel Drottninggatan.

Och även om Skandiamannen av någon anledning gissade att de just skulle promenera Sveavägen, och även om han visste hur lång filmen var, så kunde de ha passerat redan omkring 23.15 – flera minuter innan han själv gick ut från entrén. Alternativt kunde de förstås ha kommit betydligt senare ifall de valde att inte göra sig någon brådska från bion.

Det Thomas Pettersson hamnade i när han skrev sin första artikel – fastän hans resonemang inte var särskilt tydligt redovisat – var att Skandiamannen för all del kunde ha vetat att paret Palme var på bio, men att han helt enkelt råkade stöta på dem utanför sin arbetsplats.

Och – bisarrt nog kan man tycka – att han då hade en revolver med sig.

Det finns inga som helst belägg för att han brukade gå omkring med skjutvapen. Men om vi vänder på resonemanget: om han sköt Palme, vilket Thomas Pettersson och tidskriften Filter helt enkelt bestämt sig för, så måste han förstås ha haft en revolver.

Varför skulle han ha haft det? Ja, ett alternativ är förstås att Skandiamannen – även om ingen annan visste om det – regelmässigt brukade gå omkring med ett skjutvapen. I Den osannolika mördaren (sid 214) försöker Thomas Pettersson göra troligt att Skandiamannen ”kände ett behov av att vara beväpnad”. Han underbygger det med att denne skulle ha gett uttryck för att ”det händer så mycket på stan” och menar att den till synes stillsamme försäkringstjänstemannen därför kan ha känt behov av att försvara sig mot ”knarkare, spelare och småtjuvar” som rörde sig i grannskapet av Skandiahuset.

Det är förstås en ren spekulation och Pettersson anger därför andra tänkbara orsaker till att Skandiamannen som rutin – men i största hemlighet – skulle ha valt att gå beväpnad. Det kan ha gett honom en känsla av att han ”bokstavligen härska(de] över liv och död”, vilket skulle ha bättrat på hans självkänsla. Eller också, menar Pettersson, kan Skandiamannen ha valt att gå omkring med ett skjutvapen därför att han börjat fundera på att skjuta Olof Palme. Då hade han så att säga tagit det första steget genom att i alla fall ha med ett redskap för att få saken gjord om tillfället skulle dyka upp.

Med en sådan ”tänk om”-argumentering utan större koppling till fakta kan förstås väldigt många människor beskrivas som högst möjliga Palmemördare.

I boken inser Pettersson att resonemanget med att Skandiamannen ständigt var beväpnad inte är helt vattentätt. Han laborerar därför med ett alternativ (sid 215) – nämligen att denne sedan han sett paret Palme vid 21-tiden fick hjälp med att få tag i ett skjutvapen: ”tiden räckte gott och väl för att någon skulle köra in med en revolver från Täby”.

I Täby bodde inte bara Skandiamannen själv utan också en vapensamlare som ingick i hans bekantskapskrets och som Thomas Pettersson hittat i sina efterforskningar. Denne vapensamlare som varit innehavare av en stor mängd vapen hade också – kunde Pettersson konstatera – haft revolvrar av den typ som var aktuell i utredningen.

Det låter förstås lite spännande. Men det finns inget som tyder på att den numera avlidne vapensamlaren var kriminell – och inte heller något konkret som pekar på att han skulle ha lånat ut en revolver till Skandiamannen. Och om inte vapensamlaren och Skandiamannen tillsammans konspirerat om att mörda Palme är det väl rätt osannolikt att denne skulle köra in med ett skjutvapen till Skandiahuset en sen fredagskväll bara för att hans bekant bad honom om det.

Samtidigt är det klart att Pettersson har en viss poäng i att det inte kan uteslutas att Skandiamannen fått tag i ett vapen den vägen. Bekymret är bara det vanliga när det spekuleras om Palmeutredningen: något som i princip är tänkbart kan plötsligt presenteras som väldigt sannolikt.

Men det finns förstås flera komplikationer om vi tänker oss att Skandiamannen snabbt beställde och fick tag i en revolver: hur kunde han räkna med att över huvud taget hitta Olof Palme om han inte begav sig tillbaka till bion?

Grandbiografen, bild från 2009. By Holger.Ellgaard [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, from Wikimedia Commons
Och det är givetvis i det här sammanhanget som det blir intressant med den nya infallsvinkel som finns i boken – nämligen resonemanget om att Skandiamannen inte bara var vid Grand omkring klockan 21 utan att han återvände dit så att han fanns på plats när det var dags för paret Palme att lämna Grandbiografen.

Thomas Pettersson skriver:

Genom någon av Skandias bakdörrar gick han sedan ut för att återvända till Grand i god tid innan filmerna slutade. Där observerades [Skandiamannen] av [Margareta S] och [Anneli K] när han glasögonförsedd stirrade in genom fönstren till biografens lobby för att försöka urskilja makarna Palme i vimlet. /…/ När Olof och Lisbet väl dök upp måste han ha följt efter dem på gatan, och iakttogs då även av Mårten Palme. /…/ Men sedan måste modet ha svikit honom. Var det helt enkelt för mycket folk på Sveavägens västra trottoar? Enligt detta scenario återvänder [Skandiamannen] til Skandia genom samma dörr på baksidan. Den laddade tankeleken var i så fall över, nu skulle han bara stämpla ut och ta sig hem.

Och så fortsätter Thomas Pettersson att spekulera omkring vad som händer sedan: Skandiamannen stämplar ut, går till entrén och är snart ute på gatan. Han svänger till höger, kanske för att gå till en buss som kan ta honom till Täby. Eller kanske med en halvhjärtad förhoppning om att få se makarna Palme igen:

Och så kommer de spatserande, helt överraskande, på hans sida av vägen. /…/ När de passerar [Skandiamannen] vänder han på klacken och följer efter. (Sid 216)

Några ögonblick senare skjuter han Olof Palme.

Hypotesen att Skandiamannen återvänder till Grand för att fånga upp statsministerparet när filmen slutar kan ju förefalla vara ett sätt att logiskt knyta ihop säcken – om det är sant.

Själva grundtanken om hur mordet gått till är ju inte ny. Det var den som utgjorde upplägget i rättegången mot Christer Pettersson. Enligt åklagarna hade Pettersson råkat stötta på paret Palme vid Grand före föreställningen, därefter skaffat sig ett skjutvapen och så återvänt till Grand innan filmen slutade för att mörda statsministern. Och så hade missbrukaren från Rotebro följt efter Olof och Lisbeth för att slutligen utföra sitt dåd i Dekorimahörnan.

Nu kan ju inte Thomas Pettersson bygga upp ett alldeles likadant scenario eftersom det är klarlagt att Skandiamannen inte alls följde efter makarna Palme från bion. Vi vet att han stämplade ut från jobbet och gick ut från byggnaden vid en tidpunkt väldigt nära mordet. Det är därför Pettersson måste skissa på en lite mer komplicerad variant, en som ändå ska sluta med att Skandiamannen skjuter statsministern.

Hur troligt är då det här resonemanget?

Ja, att Skandiamannen i hemlighet skulle ha smugit iväg till Grand mot slutet av den sena föreställningen av Bröderna Mozart blir ju bara rimligt att ens tänka sig om han vet att makarna Palme är där. Och om vi tänker oss honom som ensam gärningsman betyder det i sin tur att han själv bör ha varit vid bion omkring klockan 21 och observerat Olof och Lisbeth när de kom till biografen.

Så den första frågan är: hur sannolikt är det att han var det?

Thomas Pettersson bygger det på uppgifter som ska ha kommit från väktaren Anna-Lisa G om att Skandiamannen kommit in utifrån vid 21-tiden.

Men det förbryllande är att den enda dokumentation som tycks finnas i utredningen om den saken inte kommer från Anna-Lisa G utan från en tjänsteman inom Skandia, Per H, som arbetade med en del säkerhetsfrågor inom företaget och som snabbt kom att fastna för hypotesen att Skandiamannen var Palmes mördare.

Per H hade under 1986 intensiva kontakter med poliser i Palmeutredningen där han presenterade uppgifter som tycktes vara komprometterande för Skandiamannen. Till sist tycks hans arbetsgivare ha tröttnat på honom, han omplacerades till en vad han själv kallade ”hopplös tjänst” inom företaget, slutade och kom senare att arbeta för den tidigare säpochefen P-G Vinges säkerhetsföretag, Vinge Integrated Protection (VIP). En annan som gått till samma företag var Alf Karlsson, en chef inom Säpo som haft jourtjänstgöring under natten då Palme mördades.

I ett förhör som hålls med Per H den 9 juni 1986 av kriminalinspektören Erik Skoglund i Palmeutredningen säger Per H att Anna-Lisa G berättat att Skandiamannen ”varit ute och käkat” och ”passerat in /…/ strax efter nio”.
Det låter ju verkligen intressant. Och det är det som är själva utgångspunkten för Thomas Petterssons hypotes. Men vad säger Anna-Lisa G själv? Hon hörs den 10 juni, alltså dagen efter Skoglunds förhör med Per H. Och där framträder en tydlig och helt annan berättelse om när Skandiamannen varit ute och ätit middag.

Förhöret hålls av två poliser, en av dem är samme Skoglund som hör Per H dagen innan.

Ur förhöret:

Förhörsledaren: Ja, avsikten med det här förhöret är att reda ut förhållandet den 28 februari på kvällen när du arbetade.

G: Ja. Jag började och var på Securitas förmodligen 10, över 8, alltså 20.10.

F: På kvällen eller på dan?

G: På kvällen.

F: Du menar på Skandia?

G: Ja, förlåt, på Skandia ja. Och hade förmodligen åkt in tidigt för att jag skulle handla och då kommer jag alltid lite tidigare, annars brukar jag vara 20 över 8. Och när jag kom dit så kom [Skandiamannen] in utifrån och sa att han skulle arbeta över. Det är väl honom ni vill höra om?

F: Mm.

G: Och att han hade varit ute och ätit middag, han hade arbetat hela dagen och skulle fortsätta och arbeta hela kvällen på grund av att han skulle ha semester och skulle resa bort och han hade ett arbete som skulle vara färdigt.

Och senare i förhöret kommer saken upp igen.

Förhörsledaren: Du såg när han kom?

G: Ja, när han kom utifrån, ja.

F: Och då var klockan?

G: Ungefär 10 över 8 nånting sånt där…

F: 20 över 10 alltså?

G: Nej, över 8. 20.10. Förlåt. 20.10 ungefär. Det är vad jag tror va’. Jag kan inte exakt säga, men då kom han in och sa att jag ska arbeta för att jag ska ha semester.

Det här är ganska tydligt. Anna-Lisa G hade uppfattningen att Skandiamannen kommit in precis i samband med att hon kom till jobbet. Och det bör enligt hennes minnesbild ha varit 20.10 den här kvällen. Hon ger till och med ett skäl till den uppfattningen: hon tycker sig komma ihåg att hon kommit lite tidigare än vanligt eftersom hon varit på stan och handlat. Ifall hon inte gjort det hade hon kommit in 20.20. För vårt resonemangs skull spelar det ingen roll om det var 20.10 eller 20.20 som Skandiamannen kom in efter att ha ätit middag. I båda fallen var det alldeles för tidigt för att han skulle kunna ha träffat på makarna Palme vid Grand.

Självklart kan man påstå att Anna-Lisa G mindes fel. Sådant kan ju aldrig uteslutas. Men när hon dagen efter ringer polisen för att komplettera sina förhörsuppgifter har hon inget att lägga till eller ändra om tiden för när Skandiamannen kom in.

Rimligtvis finns det därför ingen anledning att på grundval av hennes vittnesuppgifter i mordutredningen dra slutsatsen att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21.

Och ifall det är högst tveksamt om han var där då, före den sena föreställningen, blir det automatiskt lite knepigare att göra troligt att han var där efter föreställningen. För om han inte sett makarna Palme innan filmen började – varför skulle han i så fall söka sig till Grand för att spana på dem när filmen slutade?

Nu ska det direkt sägas att det i utredningsmaterialet finns ett rätt starkt underlag för att det fanns en mystisk man som befann sig utanför Grand både före och efter den sena föreställningen av Bröderna Mozart och att denne man visade ett intresse för statsministerparet.

I min bok Mordgåtan Olof Palme diskuterar jag detaljerat vittnesmålen från Grandbiografen och omständigheterna kring makarna Palmes promenad hemåt.

Jag går igenom den saken rätt utförligt i min bok Mordgåtan Olof Palme. Den genomgången baserar sig, ska det tilläggas, på de vittnesmål från Grand som släpptes i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Merparten av de vittnesmål från Grand som finns i utredningen släpptes inte och i vilken utsträckning de förstärker eller försvagar slutsatsen om en Grandman som fanns på plats både omkring klockan 21 och omkring klockan 23 är något som jag förhoppningsvis kan återkomma till en annan gång. Nu nöjer vi oss med det som blev känt i samband med Petterssonmålet – och det är anmärkningsvärt nog.

Två av de i sammanhanget intressanta vittnesmålen gäller observationer före den sena föreställningen av Bröderna Mozart, de övriga handlar om minuterna kring den tid då filmen slutar. Om alla handlar om samma man så stämmer det överens med i alla fall en av Palmeutredarnas centrala hypoteser i samband med åtalet mot Pettersson: att en väntande man uppehöll sig vid bion både omkring klockan 21 och klockan 23.

Det första vittnet som framstår som relevant i sammanhanget är maskinisten Hubert F. Han arbetar i det för oss välkända Skandiahuset på Sveavägen. Den här kvällen har han jobbat över – dock inte så länge som Skandiamannen. En bra stund före klockan 21 har han gett sig iväg från arbetsplatsen. Han ska ta sig hem med en buss som stannar utanför ABF-huset strax söder om Grand. Det är på samma sida av Sveavägen som biografen.

Hubert missar den buss som går 20.45. Han vet inte när nästa buss ska gå. Det finns en turlista i busskuren, men det är så mörkt att han inte kan läsa den. Så han bestämmer sig för att helt enkelt vänta på nästa buss – när den nu kommer – eller möjligtvis ta en ledig taxi om en sådan kommer förbi.

Strax före klockan 21 ser han en man som kommer gående från biografen och fram till busskuren. Mannen kastar en snabb blick på tidtabellen och så vänder han tillbaka mot Grand. Snart är han i busskuren igen, betraktar Hubert noga och stannar sedan en stund kvar i kuren med blicken riktad mot bion. Men han blir inte stående länge, efter några ögonblick promenerar han åter mot Grand. Så där håller det på. Hubert drar slutsatsen att mannen spionerar på en kvinnlig bekant som är ute med någon annan. När Huberts buss till sist kommer 21.15 är mannen inte vid hållplatsen.

Hubert beskriver honom så här: omkring 40 år, omkring 180 cm lång, troligen mörkt hår, ”rak näsa med buckla upptill”. Mannen gav ett ”senigt, sportigt” intryck. Han bar svarta byxor och en jacka som också var mörk men något ljusare än byxorna.

Den var längre än en midjejacka. Den mest intressanta detaljen i klädseln var att han hade skärmmössa med öronlappar.

Mannen tycks alltså ha bevakat Grandbiografen åtminstone från ungefär klockan 20.50 och en stund framåt. Makarna Palme kom till bion just omkring 20.50.

Av Hubert F:s berättelse framgår det inte om mannen i så fall märkte det. Men det är förstås fullt möjligt. Om det var fallet – och om han intresserade sig för makarna Palme – vet vi inte om han begett sig till bion för att han visste att de skulle komma dit eller om han råkade se dem där och då reagerade med starkt intresse. Båda alternativen är tänkbara.

Vi går vidare till nästa vittne, konstnären Birgitta W. Hon har varit på sjuföreställningen av ”Bröderna Mozart” med sin man och en väninna. Den slutar ungefär 20.50. Efter filmen är det mycket trängsel i foajén. Hennes man går ut på gatan före henne själv och väninnan. Maken blir stående alldeles intill Mårten Palme som befinner sig på trottoaren. I samma ögonblick kommer Olof och Lisbeth gående till bion. När Birgitta W går ut på gatan med väninnan syns inte längre makarna Palme. Däremot ser Birgitta hur en man står en bit ifrån hennes make. Mannen sträcker sig på tå för att se in i biografen. Birgitta lägger märke till vad hon beskriver som ”hans brinnande blick”. Så börjar hon tala med sin make om filmen och efter det vet hon inte något om vad mannen gör.

En av de teckningar som Birgitta W gjorde av den man som hon såg utanför biografen.

Hon beskriver honom som 175–180 cm lång, troligtvis med mörkt hår som även kan vara en stickad mössa, mörka raka, ögonbryn, djupt liggande ögon tätt ihop, långsmalt ansikte. Han har en mörk rock eller en mörk täckjacka som slutar en bra bit ovanför knäna. Hon är van att teckna porträtt och för Palmeutredarnas räkning gör hon också några teckningar som föreställer mannen som hon minns honom.

Tiden stämmer bra med Hubert F:s observation och det är ju av den anledningen ganska troligt att Birgitta har sett samma spanande man. Den viktigaste skillnaden i signalement är att Birgitta tror att mannen är barhuvad eller har stickad mössa medan Hubert talar om en skärmmössa.

Två timmar efter Birgittas iakttagelse, omkring klockan 22.50, kommer flygledaren Lars Erik E åkande till Grand i sin fars bil, en silvergrå Volvo GLT. Han ska hämta sina föräldrar som sett ”Amadeus”. Den filmen har han själv redan sett, så för egen del har han varit på en annan bio. Där har han sett en film som slutat tidigare.

Lars Erik ser en man som går av och an utanför Grand. Senare beskriver han mannen som 35–40 år, 180–185 cm lång, kraftigt byggd. Ansiktsformen är fyrkantig, ansiktet är hårt och rått. Mannen har en mörk fjällrävenliknande jacka, inte täckjacka och inte knälång rock. Mannen har en ljus, gulaktig mössa, inte keps. Lars-Erik får olustkänslor när han ser mannen och låser därför bildörrarna inifrån.

Ur polisförhör med Lars Erik E 24 april 1986. Han beskriver den skrämmande man han sett utanför bion.

Vid 23-tiden öppnas biografdörrarna och en ganska liten grupp människor kommer ut. (Det är publiken som sett filmen ”Gå och se”.) Lars-Erik reagerar över att den väntande mannen inte passar på att gå in i foajén trots att det är ganska kallt ute. Några minuter senare, bortåt 23.15, strömmar det ut mycket folk. (Det är publiken från ”Bröderna Mozart”.) När de människorna har skingrats är också den väntande mannen borta.

Lars-Erik ritar en teckning av mannen och ger den till polisen. Den visar klädsel och kroppsbyggnad, inte ansiktet.

Här har vi, minst lika tydligt som i Huberts och Birgittas vittnesmål, en man som bevakar Grand och som ger ett obehagligt intryck. Men ser Lars-Erik samma man som de andra? Det är inte säkert. Mannen är klädd i mörka byxor och jacka. Hubert talar om en senig och sportig person, Lars-Erik menar att han är kraftigt byggd. Birgitta föreställer sig att han kan ha en stickad mössa, det stämmer bra med hur Lars-Erik uppfattat saken.

Kepsen som Hubert talar om är dock en avvikande uppgift.

Margareta S och Anneli K är två väninnor i trettioårsåldern som går på den sena föreställningen av ”Gå och se”, filmen som slutar några minuter före ”Bröderna Mozart”. Anneli slinker in på toaletten efteråt och Margareta står kvar i foajén. Med blicken följer hon två män som intresserar henne lite grann när de går ut från bion. Hennes blick fastnar då på en man som står direkt utanför biografdörrarna.

Han har en mycket intensiv blick och han stirrar in i foajén. Margareta har gott om tid på sig för sina observationer, det dröjer flera minuter innan Anneli kommer och under den tiden ser hon hela tiden mannen. De får ögonkontakt vid ett par tillfällen.

Mannen verkar spänd och ångestfylld. När Anneli kommit tillbaka går kvinnorna ut från bion och beger sig Sveavägen söderut. Efter ett par meter vänder sig Margareta om och ser att mannen tittar efter dem.

Margareta beskriver mannen som att han har nordeuropeiskt utseende, omkring 175 cm lång, blå ögon, hår som inte är mörkt. Mannen har glasögon som troligen är stålbågade, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor. När hon hörs några veckor senare om samma sak säger hon att mössan med uppfällda öronlappar var en keps.

Väninnan Anneli säger för sin del redan vid första förhöret dagen efter mordet att mannen hade keps. I övrigt stämmer hennes uppgifter väl överens med vad Margareta berättar. Hon säger också att han bar glasögon och hade en stirrande blick. Hon tror att han var 170–175 cm lång. Och hon tror att hon skulle känna igen mannen om hon såg honom igen.

Margaretas och Annelis observation av mannen sker alltså samtidigt som Lars-Erik reagerar över att han inte går in i foajén och väntar i samband med att publiken från ”Gå och se” kommer ut. Det är mycket sannolikt att observationerna handlar om samma man.

Här kommer kepsen igen, den som maskinisten Hubert F, han som väntade vid busshållplatsen, talade om. Margaretas och Annelis vittnesmål ökar sannolikheten för att samma person var på plats vid bion både när sena föreställningen av Bröderna Mozart startade och när den slutade. I övrigt tonar en ganska enhetlig bild fram, även om den stirrande mannens längd varierar en bit.

Resebyrådirektören Max D har varit på Stadsteatern med sin fästmö. De promenerar genom stan och passerar Grand omkring klockan 22.50. Max lägger märke till en man som tittar in i skyltfönstret till bokhandeln som ligger något söder om Grand. Mannen är i 45-årsåldern, 160–170 cm lång, är klädd i täckjacka som troligen är mörkblå. Han har mörka byxor. Och på huvudet har han en sorts mössa, troligen en keps. Mannen ger ett ”härjat intryck”.

Max talar om en ganska kort man. Men åldern stämmer bra överens med vad de andra Grandvittnena talat om. Och uppgiften om kepsen tycks binda samman hans iakttagelse med såväl Huberts som Margaretas och Annelis – och indirekt också med Lars-Eriks observation eftersom han bör ha sett samma man som Margareta och Anneli. Hubert såg för sin del mannen med kepsen före den sena föreställningen, samtidigt som Birgitta gjorde sin observation, även om hon inte lade märke till en keps.

Därmed finns det en trolig koppling också mellan hennes och de andras vittnesmål.

Programmeraren Lars K har sett den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”. Efter filmen har han gått ut på Sveavägen och sedan svängt vänster upp på Tegnérgatan där han har sin bil parkerad. Under sin korta promenad observerar han två män. En ser ut som en marockan, den andre beskriver han som en töntig man i skidkläder. Marockanen visar sig när Lars kommit en bit på Tegnérgatan och han återkommer inte i andra kända vittnesmål. Den töntige mannen i vad som liknar skidkläder från 50-talet är förmodligen mer intressant. Han står alldeles utanför bion och tittar på reklamaffischerna. Jackan och byxorna ger ett mörkt intryck. På huvudet har mannen en skidmössa med skärm. Han har inte glasögon. Han verkar vara i 40-årsåldern. Lars tycker att han ser ”fånig” ut. Han är lite rödmosig och småfrysande, han verkar inte vara en biobesökare.

Det här är ytterligare ett exempel på hur varierande vittnesiakttagelser kan vara. Lars har inte sett en hotfull utan en löjlig person. Annars tyder det allra mesta ju på att Lars sett samme man som Lars-Erik, Margareta, Anneli och Max. Tid och plats stämmer. Åldern stämmer. Mörk jacka och byxor stämmer med den dominerande beskrivningen från andra vittnen.

Att mannen fryser tyder på att han stått ute och väntat en stund. Och så har vi skidmössan med skärm, vilket ju påminner om vad Hubert, Max, Margareta och Anneli talat om.

Ännu ett vittne vid biografen har lämnat uppgifter om någon som skulle kunna vara samma person som den som tycks förekomma i de nyss nämnda vittnenas berättelser.

Det är Mårten Palme. Han förhörs första gången av kriminalinspektören Börje Wingren tidigt på morgonen den 1 mars, alltså bara några timmar efter mordet. Mårten berättar att när han, flickvännen och föräldrarna stod och pratade efter bioföreställningen kom de att dra sig bortåt en liten bit så att de hamnade utanför bokhandeln strax söder om Grand. När han och flickvännen skiljs åt från Olof och Lisbeth passerar de en man som står och tittar i ett skyltfönster till en möbelaffär mellan bokhandeln och Grand.

I förhöret beskrivs mannen så här: ”omkring 40 år gammal, c:a 180 cm lång och kraftigt byggd”. Mannen bar ”en blå täckjacka som var ganska så lång” och han var också ”iklädd en keps med knäppe till skärmen”. Vidare heter det att mannen ”såg ganska så bufflig ut utan att vara sjaskig”. Och längre ner i förhöret står det: ”Mårten tillägger att mannen troligen bar på ett par stålbågade glasögon”.

Uppgifterna här är ju intressanta, särskilt i förhållande till vad de andra citerade Grandvittnena har sagt. Ålder och längd lägger sig i mittfåran av de övrigas beskrivningar. Kepsen och de stålbågade glasögonen är två tydliga detaljer som tycks knyta samman Mårten Palmes observation med de övriga vittnesmålen.

Lägger man samman de iakttagelser vi gått igenom ser vi alltså framför oss en man som tycks ha stått utanför biografen och spanat både innan den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” började och efter filmens slut.

Det är ett besynnerligt beteende och mycket pekar därför på att mannen har en roll i mordet på Olof Palme – i synnerhet som han inte ger sig till känna efter mordet.

Kan man dra flera slutsatser?

Kriminalkommissarien Elving Gruvedal gjorde en egen utredning av bevisningen i Palmemordet och tittade särskilt på uppgifterna om Grandmannen.

En person som hade en del att säga om den saken var den numera avlidne kriminalkommissarien Elving Gruvedal. När jag pratade med honom våren 2010 var han 88 år och hade inte varit i tjänst sedan december 1986. Men hans engagemang för brottsutredande hade inte minskat och han hade just kommit ut med en bok som han kallat Den slutliga sanningen om Palmemordet.

Där kom han med en hård kritik av hur mordutredarna struntat i konkreta vittnesuppgifter om gärningsmannens och Grandmannens klädsel.

Allt har varit fokuserat på att vittnena skulle koppla samman sina minnen av att de sett en stirrande blick med just Christer Pettersson. Utredarna har försökt skapa intrycket att Pettersson skulle vara den enda mannen i världen med en sådan blick.

Men så är det ju inte.

Elving Gruvedal menade att det var viktigt att fokusera på vittnesuppgifterna om kläderna och ansåg att Palmeutredarna i stort sett struntat i det. Han pekade till exempel på de där tydliga återkommande uppgifterna i vittnesmålen om Grandmannen: denne tycktes ha haft keps, glasögon och jacka. Vittnena från mordplatsen hade däremot lyft fram andra saker, framför allt menade de flesta att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock.

”Det betyder att Grandmannen knappast är mördaren. Däremot kan han vara mördarens medhjälpare”, sa Elving Gruvedal.

Det är lätt att slås av logiken i Gruvedals sammanfattning. Och om mördaren hade en medhjälpare är det ju ganska rimligt att tänka sig att denne fanns på plats vid bion både före och efter filmen – precis som dessa kända vittnesmål pekar på.

Vissa av vittnesmålen om en Grandman innehåller alltså uppgifter om någon sorts keps och stålbågade glasögon. Men den dominerande beskrivningen av mannens ytterplagg är att det var en jacka, inte en rock.

Hubert F är förstås intressant i sammanhanget. Han såg en man med skärmmössa – vilket ju kan vara en beskrivning för keps – vid 21-tiden. Och han arbetade i Skandiahuset vilket innebär att han kan ha känt till Thomas Petterssons favoritmisstänkte till utseendet. I så fall borde Hubert förstås ha vetat om det var, eller inte var, Skandiamannen han såg utanför bion. I det förra fallet borde han ha berättat det för polisen. Men Skandiahuset hade många anställda, och Hubert behöver inte ha känt igen alla.

Tyvärr går det inte att fråga Hubert, han avled 1997. Men hans beskrivning av mannen – ”rak näsa med buckla upptill”, gav ett ”senigt, sportigt” intryck – låter i vilket fall inte som huvudpersonen i den här texten.

Birgitta W gjorde ett antal teckningar av den mystiske man hon såg. De har inte den minsta likhet med Skandiamannen. Lars-Erik E gjorde också en teckning. Inte heller den påminner om försäkringstjänstemannen.

När det gäller Skandiamannen har vi redan tidigare konstaterat att det inte finns några tyngre belägg för att han var vid bion och träffade på paret Palme före filmen. Huberts och Birgittas vittnesmål om en mystisk man vid bion omkring klockan 21 ger inte heller något stöd för att det var honom de såg.

Och om vi – som Thomas Pettersson – utgår från hypotesen att Skandiamannen utförde mordet utan hjälp av några spanande medhjälpare så kan vi med viss tyngd dra en slutsats: var han inte vid Grand omkring klockan 21 och upptäckte paret Palme så hade han inte heller någon anledning att bege sig till bion och spana omkring klockan 23.

Men utöver det finns det ett annat viktigt argument för att han inte var den mystiske man som Mårten Palme såg intill biografen efter föreställningen.

Tidsfaktorn.

Vi kan vara ganska kategoriska när det gäller tidpunkten för Mårten Palmes observation av mannen i keps och glasögon. Det var när hans föräldrar började gå söderut. Den samlade mängden vittnesmål och andra kända tidsuppgifter tyder på att det bör ha varit ungefär klockan 23.15.

Tidpunkten för mordet kan fastslås med ännu lite större exakthet, omkring 23.21.30.

Vi vet att Skandiamannen stämplade ut från sitt arbete och pratade med väktarna i receptionsdisken vid en tidpunkt som bör ha varit strax före mordet. Om han varit vid Grand alldeles innan dess och blivit sedd av bland andra Mårten Palme måste han alltså ha begett sig från biografen omkring 23.15 eller ännu senare, tagit sig till Skandiahuset och slunkit in osedd via en bakväg. Och sedan ska han alltså ha dykt upp hos väktarna vid huvudentrén och passerat ut. Det är ett ganska krångligt scenario. Och det finns inte mycket tid för att genomföra något sådant.

Om hans bestämda plan redan vid biografen är att mörda Olof Palme blir det ju svårbegripligt varför han väljer att fjärma sig från sitt tilltänkta offer och ta sig till Skandias baksida. Sannolikheten talar ju i så fall för att han ska förlora kollen på var Palme befinner sig. Man kan förstås tänka sig – som Thomas Pettersson spekulerar om (på sid 215f i sin bok) – att Skandiamannen först tänkt mörda Palme vid bion, men att modet svek honom och att han därför återvände till Skandia. När han sedan lämnade sin arbetsplats råkade han få syn på Palme igen och morskade upp sig så mycket att han beslutade sig för att i alla fall genomföra dådet.

I detta senare fall kan man knappast tänka sig att Skandiamannen agerade särskilt blixtsnabbt då han tog sig från Grand och tillbaka till arbetsplatsen – det Thomas Pettersson beskriver är ju en tilltänkt gärningsman som i denna fas fegar ur och smyger tillbaka till jobbet med svansen mellan benen.

Thomas Pettersson anser sig ha kommit med lösningen på mordgåtan från Sveavägen. Foto: Ola Kjelbye

Thomas Pettersson tänker sig att Skandiamannen stämplar ut klockan 23.19, så tidigt som omkring fyra minuter efter det att paret Palme börjar promenera söderut. Det finns, som vi nu ska se, skäl att tro att han kanske stämplade ut minst en minut senare än så. Oavsett den exakta tiden måste han ha raskat på något väldigt från Grand om han kom därifrån. Och det är svårförenligt med Thomas Petterssons hypotes att han i det läget skulle ha gett upp sina mordplaner.

Och det gäller förstås alldeles särskilt om Skandiamannen verkligen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Låt oss nu stanna upp lite grann inför Petterssons påstående om denna tidiga utstämpling – för det är centralt i hans teoribygge om att Skandiamannen mördade Olof Palme.

I förhören med Skandiamannen framgår dennes egen version tydligt: han hade hunnit ut på gatan och omedelbart börjat gå söderut för att ta T-banan när han hörde hur det smällde. Han skulle då, enligt egna uppgifter, ha befunnit sig nära annonspelaren en bit norr om Dekorimahörnan. Det var enligt hans bedömning omkring 20 meter från mordplatsen. Riktigt så långt var det inte från annonspelaren till mordplatsen, snarare 15 meter. Men det spelar mindre roll. Var Skandiamannen vid annonspelaren när det smällde kan han förstås inte ha utfört mordet.

Det är den versionen Thomas Pettersson är tvungen att slå sönder.

Skandiamannen måste ha kommit ut tidigare om han var mördaren. Han måste ha upptäckt statsministerparet och beslutat sig för att sätta sin plan i verket. Det betyder att han allra senast bör ha kommit ut på gatan i samband med att de passerade Skandias entré.

Men just då kan det knappast ha varit.

För då skulle rimligtvis vittnet Nicola F som mötte paret Palme just utanför Skandias entré ha sett honom komma ut på gatan.

Men Nicola säger något helt annat. Han talar om en man som kom norrifrån och som kom gående en bit efter makarna Palme. Hans första fundering var att det var en livvakt, men han tyckte inte riktigt mannen gav det intrycket.

Det här ger en öppning åt Pettersson i hans teoribygge. Det skulle kunna passa ihop med att Skandiamannen inte alls begav sig söderut på Sveavägen för att promenera mot tunnelbanan utan att han i stället valde att gå norrut för att fånga en nattbuss till Täby.

Vad är det för poäng med en sådan hypotes? Jo, i så fall kan han ha träffat på paret Palme längre norrut, beslutat sig för att genomföra mordet och sedan följt efter Olof och Lisbeth söderut för att få chansen att utföra dådet vid första lämpliga tillfälle.

Att mannen som Nicola talar om skulle kunna vara en förföljande mördare är förstås en hypotes som kan tyckas vara värd att stanna upp inför.

Men Thomas Pettersson gör tyvärr inte bara det. Han bestämmer sig för att det måste vara så och att mördaren måste vara identisk med Skandiamannen.

På sidan 210 i sin bok skriver Pettersson:

Med tanke på att [Nicola F] såg en haltande man i mörkblått som skuggade Olof och Lisbet Palme norr om Skandiaentrén, måste [Skandiamannen] först ha gått norrut innan han mötte dem på gatan och bestämde sig för att följa efter.

Nu finns det ju vissa problem med den slutsatsen. Den beskrivning Nicola ger av mannen han såg låter inte särskilt mycket som Skandiamannen. Nicola nämner inga glasögon, ingen keps och ingen mörk rock, utan i stället en blå jacka. Och det där med skuggningen har Thomas Pettersson tänkt ut själv – något sådant har Nicola inte sagt. I stället har han gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg.

Och det är en högst tänkbar förklaring till hans observation även om Anders B enligt sin egen vittnesberättelse aldrig befann sig riktigt så långt norrut – han stod och väntade utanför Götabankens inomhusbankomat. Men under denna väntan i kylan kan han förstås ha trampat iväg några meter norrut och sedan vänt om söderut igen – utan att det satt några spår i hans minne efteråt.

Sedan Anders passerat Nicola bör han i så fall ha stannat upp utanför bankomaten igen – för att lite senare bege sig söderut sedan han beslutat sig för att åka hem i stället för att fortsätta kvällen med arbetskompisarna. Och då hinner han nästan ifatt Olof och Lisbeth – ungefär vid annonspelaren ser han dem plötsligt några meter framför sig. Promenerande bredvid dem går den man som snart ska visa sig vara mördaren. (Vittnesmålen från Anders och andra som gäller ögonblicken före mordet går jag detaljerat igenom i min bok Konspiration Olof Palme.)

Konspiration Olof Palme innehåller bland annat en noggrann analys av skeendet på mordplatsen.

Låt oss ändå tills vidare för resonemangets skull gå med på att det var Skandiamannen som kom gående bakom makarna Palme när de mötte Nicola vid Skandias entré – precis som Thomas Pettersson föreställer sig. Då inser vi snabbt att om det var på det sättet måste Thomas Petterssons påstådde Palmemördare ha gått ut genom Skandias entrédörrar bra mycket tidigare än vad han själv påstått.

Hur ser kända fakta i just den frågan ut? Det vi skulle vilja veta om saken kan brytas ner i två frågor: när stämplade Skandiamannen ut? Och när gick han ut på gatan?

Det finns nämligen inte någon automatik som säger att vi vet när han lämnade byggnaden bara för att vi vet när han stämplade ut. Det enda vi kan utgå från är att han stämplade ut först och gick ut sedan.

Uppgifter som berör just detta kommer upp i ett avsnitt av ett förhör med väktaren Henry O som arbetade på Skandia under mordkvällen. Han hördes av Palmeutredarna den 12 juni 1986, alltså två dagar efter förhöret med Anna-Lisa G.

När vi kommer in i förhöret har han just berättat för polisen att han pratat lite med en annan väktare, Annette K, som skulle sluta för kvällen:

Henry O: Och medan vi höll på att prata där så kom [Skandiamannen].

Förhörsledaren: Mm, varifrån då?

O: Inifrån huset, troligtvis från sitt rum då, på en trappa. Och ja, jag har pratat med honom ganska mycket, frågade om han haft mycket att göra och då sade han att han hade slutfört ett jobb som var tvunget att vara klart för han skulle gå på semester nästa vecka. Sedan stod vi och pratade i ett par minuter. Och sedan ungefär 23.20 så skulle han gå iväg hem då för att ta sista t-banan hem. Han bor tydligt utåt Mörby eller Danderyd någonting. Och tåget kommer på Centralen kvart i tolv.

F: Ja, hur gjorde han när han kom ut? Har ni några rutiner att de ska stämpla eller att de måste ha nyckel och låsa upp dörren eller någonting sådant?

O: Nej, om han har stämplat ut så gjorde han det innan man kom ut till receptionen så att säga, så det är en sådan sak som vi inte såg om han gjorde eller inte.

F: Det syns inte från receptionen?

O: Nej, men troligtvis gjorde han det eftersom han skulle på semester.

F: Ja, och efter det här lilla samtalet med honom så gick han därifrån.

O: Ja, så önskade jag honom trevlig semester som man brukar göra.

Här har vi alltså en tydlig beskrivning av att Skandiamannen först måste ha stämplat ut och därefter gått till entrén där han pratat en stund med Henry O.

Först därefter gick han ut på gatan.

Henry säger alltså att de samtalade ett par minuter.

Här kan man väl säga att ju längre tid Skandiamannen var kvar och pratade efter utstämplingen, desto mindre tid blir det kvar för honom att bege sig norrut, träffa på paret Palme, följa efter dem söderut och genomföra mordet.

Om utstämplingstiden var omkring 23.20 som Henry O säger här så blir tiden då Skandiamannen kommer ut på gatan strax efter 23.22. Ifall det verkligen var fullt så sent så skulle Palme redan ha varit död när Skandiamannen lämnade byggnaden.

Nu har vi inga bevis för att Skandiamannen verkligen pratade så länge som ett par minuter med väktarna. Kanske var det mycket kortare tid?

En som har presenterat en annan bild av saken än Henry O är en tjänsteman på försäkringsbolagets personalavdelning, Roland B. Den 9 juni 1986 förhörs han om vår huvudpersons förehavanden. Han berättar då att han kom i kontakt med Skandiamannen dagen efter Palmemordet eftersom denne ville kontrollera sin utpasseringstid.

I förhöret berättar Roland B att han kontrollerar klockslaget för utstämplingen och sedan ringer upp Skandiamannen och ger honom den tidsuppgiften. Han tillägger:

Och då sade jag det att gick du direkt ut på gatan då, stannade du inte och pratade med vakterna någonting? Nej, jag gick direkt ut. Det fann jag lite anmärkningsvärt för att det är ganska vanligt när vi jobbar sent att man stannar och byter ett par ord med väktarna. Men det påstår han att han inte gjort. Därför menade han att den tidsangivelse jag hade här, den var ganska säkert riktig då.

Roland B nämner här att han själv kan tänka sig att det ändå kan ha tagit någon minut mellan utstämplingen och att Skandiamannen var ute på gatan. ”Men inte just så mycket mer.”

Det här är intressant, kan man tycka. Roland B markerar alltså att Skandiamannen snarast envisats med att han kommit ut på gatan tidigt, nästan vid samma tidpunkt som då han stämplade ut. Om han verkligen varit ute tidigare än vad som framgått av hans egen berättelse och haft något mystiskt att dölja kan man tycka att det borde ha legat i hans intresse att dölja det genom att ge intryck av att han tagit tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut.

I den meningen ger Roland B:s beskrivning ovan inte alls intryck av att Skandiamannen försökte sopa igen några spår. Inte heller Henry O:s berättelse – som i sak skiljer sig från vad Roland B säger – är ju komprometterande för Thomas Petterssons påstådde gärningsman, tvärtom snarast. Henry tror ju att Skandiamannen tog god tid på sig för att småprata vid utpasseringen. Det låter ju inte precis som om denne var uppjagad och stressad – vilket han väl borde ha visat tecken på om han nyss varit en hårsmån från att skjuta Palme utanför biografen.

Nu finns det ändå en uppgift i förhöret med Roland B som faktiskt ser ut att vara besvärande för Skandiamannen. Och det är själva stämplingstiden för utpasseringen. Det är nämligen just från förhöret med Roland som Thomas Pettersson fått uppfattningen att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Så här står det i protokollet över förhöret med Roland B, alldeles före det avsnitt vi nyss citerade:

Och så åkte jag in hit [till Skandiahuset, på lördagen] och så tittade jag på tiden här och konstaterade att det var 23.19 då [som var tiden för utstämplingen].

Och det var alltså den tiden, 23.19, som Roland B säger att han meddelade Skandiamannen. Denne skulle då ha svarat att den tiden ganska säkert var riktig – och att den dessutom mer eller mindre måste ha sammanfallit med den tid då han gick ut på gatan.

Om 23.19 – utläst som 23.19.00 – verkligen var rätt tid kunde Skandiamannen ha kommit ut på gatan så tidigt som kanske 23.19.30 – två minuter före mordet. Hans egen version är alltså att han skyndade Sveavägen söderut för att ta sig till T-banan och att han hörde skottlossningen innan han kom fram till Dekorimahörnan. Men för att det ska stämma bör han ha kommit ut ungefär 23.21.00. Inte 1,5 minuter tidigare.

Om han däremot (som Thomas Pettersson alltså tror) hade begett sig norrut när han kommit ut på trottoaren, stött på makarna Palme, följt efter dem och till sist utfört mordet – ja, då passar det ganska bra med att han kom ut 23.19.30.

Och då hade han verkligen något att dölja.

Skandiamannen behöver vid sin kontakt med Roland B inte ha vetat exakt vilken tidpunkt polisen kommit att klocka mordet till. Men han måste ha förstått att denna tidpunkt – alltså då Palme sköts – borde gå att fastslå.

Att han då över huvud taget kontaktade Roland för att diskutera sin utstämpling kan ju förefalla märkligt, En tidig utstämplingstid borde ju vara det sista han ville ha uppmärksamhet kring ifall han begått mordet.

Och om han ändå ville fråga Roland B om tiden borde ju syftet ha varit att få reda på fakta så att han för säkerhets skulle kunde konstruera en historia att lämna till polisen och andra som möjligen skulle fråga.

I så fall var det ju rätt märkligt av honom att till synes bekymmerslöst godta Roland B:s tid för utstämplingen och samtidigt säga att han gått ut ur byggnaden i stort sett direkt efter att ha stämplat ut. Han kunde ju ha sagt till Roland att han nog pratat med väktarna en stund innan han lämnade Skandia. Och han kunde dessutom ha hävdat att han innan dess troligen hade stannat kvar en stund vid stämpeluret, utom synhåll för receptionen, efter det att han stämplat ut – för att putsa glasögonen, fundera på om han fått med sig det han skulle eller något annat.

Allt sådant skulle ju ha förmedlat intrycket att han gått ut på gatan påtagligt senare än 23.19. Det vill säga: om syftet med kontakten med Roland B var att snygga till sitt alibi så agerade han inte alls i enlighet med det syftet.

Varför ringde han då till Roland och frågade om tiden? Ja, om han var oskyldig till mordet kan vi ju helt enkelt tänka oss att han blev lite förbryllad av rapporteringen i Svenska Dagbladet på lördagsmorgonen. Där stod det att Palme sköts ”vid 23.30-tiden”. Det kan inte riktigt ha stämt med hans egen uppfattning, han hade – om vi ska tro honom – rätt bra koll på vad klockan var när han skyndade sig iväg för att hinna hem.

Om han hade den sorts personlighet som skymtar fram i Thomas Petterssons bok – mer om det senare – så var han mån om att kunna lägga fram sin egen version av händelser och benägen att fastna i detaljer. Då var det inte konstigt att han ville kolla sin utpassering.

I polisförhören med Skandiamannen säger han inte själv något om längden på kontakten med väktarna i receptionen i samband med att han passerade ut. Däremot säger han i ett förhör den 25 april 1986 att han hade bråttom till t-banan och att det tog ”ungefär en tjugo, trettio sekunder” för honom att ta sig från stämpelklockan och fram till platsen nära Götabanken där han befann sig när han hörde skottlossningen.

Det låter väldigt snabbt. De uttalanden han gör själv är alltså närmast en turboversion av Roland B:s referat av vad han sagt när det gäller utpasseringen förbi receptionen efter utstämplingen.

Och allra viktigast: om Skandiamannen stämplade ut 23.19 – som Roland B hävdade när han hördes i juni – så blir hans egen historia orimlig, precis som vi konstaterat. Han är ute alldeles för tidigt.

Då blir det desto mer angeläget för oss att försöka få kläm på vad han hade för utstämplingstid. Var den verkligen så tidig som 23.19? Vi ska komma ihåg att i vår genomgång ovan är det Roland B som påstått det, inte Skandiamannen själv.
Låt oss gå tillbaka till förhöret med Roland B. Denne har just berättat för polisens förhörsledare att utstämplingstiden var 23.19.

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom och ställde om systemet.

Det här är ju en aning rörigt uttryckt men förhörsledaren ställer inga frågor för att reda ut saken. Och det är klart, det enklaste sättet att tolka Roland är att denne menar att klockan hade angett 23.20, men att den gått fel och att den skulle ha angett 23.19 om den gått rätt.

Förvisso är det naturligt att tolka Roland så. Men man kan ju tycka att det ändå borde ha varit viktigt att ställa lite fler frågor om detta till honom eftersom hans uttalanden bygger på minnesbilder av vad som hänt flera månader efter händelsen. Och då finns det utrymme för misstag beroende på att minnet sviker.

Det är förstås ganska troligt att stämpeluret gick fel i förhållande till Fröken Ur – och gissningsvis en minut fel. Något sådant skulle Roland knappast tycka sig minnas om det inte fanns ett verkligt underlag för minnesbilden.

Men gick stämpeluret före – som Roland B vill ha det till i det här förhöret? Eller kan det ha gått en minut fel åt andra hållet så att det i själva verket gick efter?

Frågan är högst naturlig att ställa. De flesta människor vet ju att klockan ska ställas om en timme när det är dags att gå över till sommar- eller vintertid. Men ganska många har svårt för att hålla reda på när det är dags att ställa om den framåt respektive bakåt.

Och det finns faktiskt en uppgiftslämnare som har uppgett att stämpeluret gick fel på exakt motsatt sätt mot vad Roland B i efterhand erinrade sig – Skandiamannen själv.

Den 10 mars, ganska kort tid efter mordet, ringde han till Palmeutredarna och gav en del kompletterande information till det han sagt när han hördes dagen efter dådet på Sveavägen.

I protokollet över telefonförhöret står det så här:

Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade [Skandiamannen] ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.

Tvärtemot vad Roland B sa tre månader senare, alltså.

Och om vi bara utgår från dessa förhörsprotokoll finns det inget som säger att Skandiamannens version är mindre tillförlitlig än Roland B:s.

Det verkar som om polisen godtog Skandiamannens uppgift om att han stämplade ut 23.20. Och det är ju inte så konstigt, om den var sann.

Men om han hade fått en helt annan uppgift från Roland B, att den rätta tiden var 23.19, då var det onekligen djärvt att honom att ge polisen en en annan tid – i synnerhet som han redan väckt Roland B:s intresse genom att intressera sig för sin utstämplingstid.

En enkel kontroll från polisens sida – eller en påstötning till Palmeutredarna från Roland B – skulle i så fall ha visat att Skandiamannen gett fel uppgifter om sin utstämpling. Och det kunde ha fått klockor att ringa.

Är det verkligen troligt att han helt frivilligt skulle ha utsatt sig för onödiga risker två gånger – först genom att kontakta Roland B om tiden och sedan genom att vilseleda polisen på ett sätt som var lätt att avslöja?

Nej, det är tveksamt. Och det ger därmed ett visst stöd för att Skandiamannens uppgifter om på vilket sätt klockan gick fel är de korrekta.

Med vilken säkerhet kan vi då fastslå den riktiga tiden för hans utstämpling?

Ja, tyvärr finns det ytterligare en komplicerande faktor.

När Skandiamannen hörs igen den 11 mars, dagen efter telefonförhöret, säger han att stämpelklockan ”bara visar minuter”. Det är troligen sant, uppgiften bör ju vara lätt att kontrollera och Roland B säger ingenstans att utstämplingstiden också anges i sekunder.

Det här betyder i så fall också att Roland B:s kontroll av hur mycket fel stämpelklockan gick inte behöver ha lett till resultatet att det var exakt en minut, vare sig den gick före eller efter. Den kan till exempel ha gått 27, 34 eller 52 sekunder fel. Eller kanske 1 minut och 19 sekunder. Eller något annat.

Och även om stämpeluret gick exakt en minut fel visade det ju bara hela minuter.

Vad betyder då allt detta? Ja, vi kan till exempel tänka oss följande hypotetiska men inte alls orimliga scenario:

Skandiamannen fick utstämplingstiden 23.19. Stämpeluret hade dock då stått på 23.19 i 32 sekunder, så om det skulle ha haft sekundangivelser skulle det ha stått 23.19.32. Dessutom gick det 49 sekunder för långsamt. Så rätt tid – den tid som Fröken Ur skulle ha angett – var 23.20.21.

Tog det sedan Skandiamannen exempelvis 32 sekunder från det att han stämplat ut tills han kom ut på gatan så var han ute 23.20.53. Om mordet ägde rum 23.21.30 så kom han ut på gatan bara 37 sekunder innan första skottet smällde och kan givetvis inte ha varit mördaren.

Det här är bara ett exempel. Och jag har inte vridit till det så att det ska vara maximalt fördelaktigt för Skandiamannen utan bara tagit en av de varianter som är rimligt sannolik. Som var och en inser finns det mängder med fullt tänkbara andra alternativa siffervärden som kan sättas in i stället för ovanstående – och som gör det omöjligt att tänka sig Skandiamannen som mördare om de siffrorna skulle vara korrekta.

Självklart kan vi också tänja siffrorna så att de blir mer besvärande för Skandiamannen. Men det vi landar på är: de uppgifter som finns tillgängliga om när han passerade ut från sin arbetsplats har inget som helst bevisvärde när det gäller att binda honom till mordet.

Ytterligare en sak som har sitt intresse kan läggas till: Skandiamannen kom senare – i tingsrätten respektive i hovrätten – att lämna andra versioner om utstämplingstiden. Vi ska strax fundera över hur den saken kan tolkas. Men vi börjar förstås med att titta på exakt vad han sa.

När han hördes i tingsrätten föll orden så här när Petterssons försvarare Arne Liljeros förhörde honom:

Adv L: Kan du säga ungefär när du stämplade ut?

Skandiamannen: Enligt stämpelklockan så visade den på 23.20 men vid kontroll dagen därpå så visade det sig att efter Fröken Ur så gick den 60 sekunder fel och det betyder att jag har stämplat ut 21.

Adv L: 23.21?

Skandiamannen: Ja.

Adv L: Ja, det finns några noteringar tidigare här om att du skulle ha stämplat ut 23.19 men rätt tid skulle vara 23.20, men har du kollat det här?

Skandiamannen: Det här har jag kollat bara för några dagar sedan.

Adv L: Jaha, så att du skulle ha stämplat ut då 23… och…?

Skandiamannen: 21.

Och i hovrätten:

Adv L: När lämnade du Skandiahuset?

Skandiamannen: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.

Adv L: Ja, du lämnade lite andra uppgifter vid förhör om detta, 23.19 skulle du ha stämplat ut, men rätta tiden skulle vara 23.20.

Skandiamannen: Den tiden jag sa i tingsrätten hade jag precis då kollat upp så det är den riktiga uppgiften.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Vi ser att Skandiamannen i tingsrätten förändrat sin uppgift om den verkliga tiden för sin utstämpling – jämfört med vad han själv tidigare sagt i polisförhör – från 23.20 till 23.21. Och i hovrätten blir det ännu senare, 23.23, han backar först när Liljeros ifrågasätter honom. Det enda som är konstant i hans berättelse är att stämpeluret gick en minut fel.

Vore han ute för att lägga dimridåer kring egen brottslighet kan man tycka att han borde ha varit mer noggrann än han var här. Tiden han anger i hovrätten är uppenbart orimlig i förhållande till hans egen berättelse, 23.23 är efter mordet. Men även versionen från tingsrätten, 23.21 plus ett okänt antal sekunder, är mer eller mindre identisk med mordögonblicket och är därför också orimlig. Och dessutom stämmer det illa med vad han själv sagt tidigare.

Det vill säga: Skandiamannens uttalanden i tingsrätten och hovrätten ger intryck av att han slarvar med fakta. Men inte gärna av att han desperat slingrar sig för att undvika att åka fast för mordet.

Det finns ytterligare en viktig omständighet som rätt starkt talar för Skandiamannens oskuld.

En dryg månad efter mordet kontaktade han Sveriges Televisions nyhetsredaktion Rapport.

Det var inte hans första kontakt med media. Redan dagen efter mordet hade han kontaktat Svenska Dagbladet och berättat om hur han deltagit i livräddningsåtgärder. Han förekom med uttalanden och ett tvåspaltigt foto på framträdande nyhetsplats i tidningen söndag 2 mars.

Sedan hade det blivit tyst om honom. Och när polisen kallade vittnen för att delta i en rekonstruktion på Sveavägen utan att be honom att vara med hörde han av sig till Rapport. Det ledde till ett reportage med honom som sändes den 6 april. Där fick han tillfälle att förklara att han kände sig förbigången.

I TV-reportaget var han inte bara klädd som under mordkvällen. Inför kameran rusade han till och med in på Tunnelgatan för att visa hur han försökt hinna ifatt de poliser som gett sig av mot Brunkebergsåsen för att ge dem kompletterande information. Sammantaget syntes han mycket väl såväl i närbild som när han gick respektive sprang.

Skandiamannen i Rapport 6 april 1986. Här (till vänster) springer han på Tunnelgatan. I andra sekvenser syns hans ansikte och hans klädsel tydligt.

Vid den här tiden finns varken TV3 eller TV4 eller någon annan kommersiell TV-kanal – eller för den delen webb-TV-sändningar från tidningarna eller någon som helst annan nyhetsförmedling på internet. Vad som sänds i Rapport 1986 får med andra ord ett mycket större genomslag än vad samma sorts reportage skulle få idag.

Artikeln i Svenska Dagbladet har vid det laget redan nått många människor. Och TV-reportaget når ännu många fler.

Av alla dem som på det sättet får se Skandiamannen på bild respektive film måste det finnas ett påtagligt antal personer som gjort observationer vid Grand eller vid mordplatsen. Men det tycks inte som om någon av dessa personer reagerar över att mannen som syns i tidningen och i TV skulle likna den mystiske Grandmannen eller mördaren i Dekorimahörnan. För enligt vad som är känt hör inget av dessa vittnen av sig och tipsar polisen om Skandiamannen.

Det bevisar förstås ingenting. Vittnesiakttagelser – eller bristen på sådana – inrymmer ett stort mått av osäkerhet. I princip måste vi räkna med att Skandiamannen kan ha stått vid biografen utan att någon fäst sig tillräckligt mycket vid hans utseende för att minnas honom efteråt.

Vi har ju för all del raden av vittnen som sett en mystisk Grandman som inte tycktes ha liknat Skandiamannen särskilt mycket förutom – enligt vissa vittnen – att han hade glasögon och keps. Men de här vittnena kan förstås ha sett en annan mystisk person vid bion även om Skandiamannen också var där. Eller så har de sett Skandiamannen men i efterhand allihop ganska grovt misstagit sig på hur han såg ut.

Konstigare saker har hänt.

Så, visst: i princip kan Skandiamannen både ha spanat vid Grand och senare skjutit Palme utan att någon som såg honom i tidningen eller i TV kände igen honom från de sammanhangen.

Men hur troligt är det? Kanske inte så väldigt troligt.

Thomas Pettersson har för sin del gjort en stor sak av att det inte finns någon vittnesuppgift från Sveavägen som tydligt anger att Skandiamannen var på plats i den roll han själv tilldelat sig, alltså som vittne. Men kan vi tänka oss att han sköt Olof Palme fast ingen såg att det var han eller att han stod vid Grandbiografen utan att bli igenkänd av någon så kan vi rimligtvis också tänka oss att han fanns som oskyldigt vittne på brottsplatsen – om än i en mycket mer passiv roll än den han själv tilldelat sig.

I själva verket bör det vara lättare att tänka sig att han fanns vid Dekorima, lite grann i bakgrunden, utan att någon lade honom på minnet än att han skulle ha varit en mystiskt stirrande Grandman eller en flyende mördare utan att bli identifierad och ihågkommen av en enda människa. Både Grandmannen och mördaren – vare sig de var samma person eller inte – utmärkte sig ju genom att de drog till sig omgivningens uppmärksamhet.

Att vittnena på mordplatsen förvisso hade annat att tänka på än att observera andra vittnen kommer fram genom exempelvis vad Stefan G berättat.

Stefan G var det vittne som tillsammans med Anna Hage satte igång med livräddningsinsatser på Olof Palme. Palmeutredarna visade honom senare foton på femton personer, mestadels mordplatsvittnen, och bad honom säga vilka han kunde identifiera. Han kände bara igen Anna Hage och Karin J. Bland dem han fick se bilder på men inte kände igen fanns Skandiamannen men också till exempel Anders B – det vittne som befunnit sig närmast makarna Palme och mördaren i samband med skottlossningen och som fanns kvar på mordplatsen en lång stund efteråt.

Polisens utfrågning av Stefan G var ett vällovligt initiativ för att kartlägga vilka som fanns på mordplatsen. Men det var alltså inte särskilt framgångsrikt. Och det var inte ett inslag i en serie förhör med syfte att kartlägga just den saken.

Stig Edqvist, tidigare spaningsledare i Palmeutredningen var bekymrad över att det inte gjorts någon riktig kartläggning av vilka personer som befunnit sig på brottsplatsen. Foto: Gunnar Wall

Tvärtom. Som den dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist sa till mig när jag intervjuade honom 2010:

Låt oss säga att polisen fått kontakt med tolv vittnen som fanns på brottsplatsen. När man samlat in alla deras vittnesuppgifter ska man förhoppningsvis kunna se om det också fanns en trettonde person där som flera har sett och som inte är identifierad. Det kan ju i så fall vara en medhjälpare till gärningsmannen. Om man arbetar som proffs med spaningsmord måste man samla in sådana uppgifter i början, men här skedde inte det. Det såg jag som ett fruktansvärt fel när jag fick det klart för mig, jag kunde bara inte förstå att det var möjligt. (Mordgåtan Olof Palme sid 53.)

Det finns alltså en osäkerhet om vilka vittnen – och eventuella medgärningsmän med, för den delen – som egentligen befann sig på mordplatsen. Det var förstås en osäkerhet som skulle ha varit betydligt mindre om det genomförts ett korrekt och systematiskt polisarbete.

Självklart blir det svårare att i efterhand försöka att rekonstruera vilka personer som fanns på plats eftersom vi inte alltid kan lita helt på utsagorna från dem som förhörs om vad de sett – och själva gjort – på brottsplatsen.

Tillförlitlighet är inget ovanligt problem när det gäller vittnen. Det kan gälla rena minnesfel och missuppfattningar. Men det kan också handla om en mer eller mindre avsiktlig benägenhet att frisera minnesbilderna. Och det där sista är alldeles påfallande när det gäller Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alldeles obestridligt har gjort en omfattande research när det gäller Skandiamannens personlighet och livshistoria har en hel del att bidra med av intresse i det sammanhanget.

När han intervjuar sin huvudpersons före detta hustru säger hon: ”Han ville spela en roll, vara i händelsernas centrum.” Thomas Pettersson sammanfattar intrycket han fått av hennes uttalanden med att Skandiamannen var ”driven av ett enormt, nästan sjukligt, självhävdelsebehov”. (sid 142)

En kollega på försäkringsbolaget som kände Skandiamannen ganska väl sa till Pettersson att han till sist fattat att arbetskamratens version av sina insatser under mordkvällen inte kunde vara helt sann:

Kanske hittade [Skandiamannen] på allt i besvikelse över att ha missat all dramatik och chansen att få stå i centrum? (sid 149)

En annan kollega som Pettersson talat med tycks också vara inne på att det inte kändes rätt att leta efter kusliga förklaringar när det gällde frågetecken till Skandiamannen. Han säger att han omöjligen kunnat tänka sig denne som Palmes mördare och att det var ”konstigt” att anklaga honom för det:

Han var för harmlös i ett sådant sammanhang. (sid 151)

Däremot var Thomas Petterssons huvudperson alldeles tydligt en människa som inte tyckte om att erkänna att han kunde ha fel, berättar Skandiamannens yngre bror i boken. Och Pettersson exemplifierar den saken med att Skandiamannen kunde lägga ner väldiga resurser på att strida om räkningar han fått ifall han ansåg att de var felaktiga. (sid 173)

Samme Skandiaman kunde också hänge sig åt rent orealistiska resonemang, berättade en granne – till exempel att ett en sättning i hans skorsten i villan i Täby orsakats av en luftballong med släpande lina. En annan granne sa till Pettersson att Skandiamannen ”vecklade in sig i långa svängar om han skulle förklara något” och att han varken var ”stringent” eller ”logisk”. (sid 174f)

Självklart måste Thomas Petterssons referat av vad människor sagt om denne försäkringstjänsteman läsas i ett perspektiv. Pettersson är alldeles uppenbart ute efter att hitta saker som ska göra det möjligt att tänka sig Skandiamannen som en så orationell och obalanserad person så att man kan föreställa sig honom som Palmemördare. Men med det i åtanke är det desto mer slående att den bild som framtonar inte är en särskilt farlig person utan snarare en rätt oförarglig figur som har den ganska vanliga svagheten att gärna framställa sig själv i en positiv, närmast felfri, dager – och som har svårt att förlika sig med att han faktiskt inte gör rätt i alla lägen.

Om det ligger något i Thomas Petterssons sammanställning av vad olika personer sagt om Skandiamannen pekar det inte på att han mördat Palme. Däremot ger det en tänkbar förklaring till varför envisades med att ge en bild av sitt eget agerande på mordplatsen som mer stämde överens med vad han tyckte att han borde ha gjort än vad han faktiskt gjorde.

Sammanfattningsvis: det finns inga tillförlitliga belägg för att Skandiamannen spelat en så aktiv och ansvarsfull roll på brottsplatsen som han själv velat ge intryck av. Men det finns heller inga tillförlitliga belägg för att han varit vid Grand vare sig före eller efter sena föreställningen av Bröderna Mozart. Och det finns inte heller några tillförlitliga belägg för att han gått ut från Skandiahuset tidigt nog för att hinna med att skjuta Olof Palme.

Boken om Skandiamannen har inte bara lanserats aktivt av Thomas Pettersson själv, utan också av chefredaktören för tidskriften Filter, Mattias Göransson.
Göransson har ända sedan publiceringen av Petterssons Filterartikel tidigare i år framträtt som snäppet mer hårdför än författaren själv när det gällt att skapa bilden av att saken nu är klar, Palmemordet är utrett, Skandiamannen är avslöjad som Palmes mördare.

Han gjorde tidigt klart att han inte skulle ha tagit in artikeln om han inte visste att detta var den definitiva sanningen om Palmemordet. Som han sa till affärstidningen Resumé: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”
Det var som om han iklädde sig rollen av en sanningens profet i stället för av en redaktör för en tidskrift med seriösa ambitioner att redovisa nya rön kring en svårutforskat område.

I förordet till boken slår Mattias Göransson fast att han – till skillnad från icke specificerade personer – är ”mer intresserad av fakta än av åsikter” (sid 7). Därmed har han återigen gett teorin om Skandiamannen dignitet av absolut sanning: så här är det, diskussionen är avslutad för hans del.

Mattias Göransson inleder förordet med att skriva: ”Lösningen på Palmemordet var länge den svenska journalistikens heliga Graal” (sid 7).

Det han syftar på är ett centralt inslag i den gamla Arthursagan, där riddarna kring runda bordet är villiga att offra allt i sitt sökande efter Graal, ett magiskt föremål med religiös innebörd – ibland beskrivet som bägaren som användes vid Jesu sista måltid med lärjungarna.

Göransson antyder alltså att den svenska journalistkåren under årens lopp gjort enorma ansträngningar för att hitta sanningen om Palmemordet. Riktigt så har det väl inte varit. Mycket av skriverierna har traskat på i gamla hjulspår, ofta med förutsättningen att det ju var Christer Pettersson – och så har man kastat in ännu en artikel som ska fastslå den saken.

Men beskrivningen av hängivna grävande reportrar som kämpat förgäves i årtionden bildar förstås en slående kontrast mot den bild som Göransson ger av sina egna efterforskningar. Dessa kröns nämligen enligt honom själv av snabb och närmast fullständig framgång.

Han skriver:

Det tog mig några månader att plöja Palmeutredningens kärna, det vill säga hur mordomständigheterna och vittnesutsagorna löd innan tidens tand, inkompetenta poliser och rubriksuktande journalister gjort sitt. (Sid 7)

Och efter denna tämligen raska genomgång kunde han utan svårighet godkänna den centrala tesen som Thomas Pettersson förde fram, att ”objektiva fakta talade för att [Skandiamannen] borde ha anhållits redan några dagar efter Palmemordet” (sid 7-8).

Mattias Göransson konstaterar också i förordet att Thomas Pettersson för sin del behövt ”sex långa år” för att slutföra sin analys. Han tycker att det ”låter märkligt” att det tog så lång tid, men förklarar det med att Pettersson varit tvungen att kämpa mot en ”slöja av förvillande stickspår, irrelevanta upplysningar och felaktiga hypoteser”. Därför hade han inte lyckats med sin uppgift så fort som Göransson annars hade tyckt var rimligt.

Det är en suggestiv bild av hur Thomas Pettersson heroiskt kämpat sig igenom hela utredningsmaterialet med alla dess ”stickspår” för att komma fram till det centrala, det enda som är av riktigt intresse.

Men hur väl stämmer det? Redan Filterartikeln väckte undringar kring den saken, för den innehöll några fel som var lite anmärkningsvärda för att komma från någon som verkligen gått igenom de väsentliga aspekterna av mordutredningen.

Ett handlade om Christer Petterssons berättelse om vad han gjorde under mordkvällen. Thomas Pettersson skriver att missbrukaren förklarade att han ”befunnit sig på spelklubben Oxen till 22.30-tiden och därefter tagit tunnelbanan hem till Rotebro”. (Filter juni/juli 2018, sid 94.)

Om Pettersson verkligen påstått något sådant hade hans berättelse direkt kunnat avslöjas som lögnaktig – eftersom det inte går någon tunnelbana till Rotebro. (Men däremot ett pendeltåg.)

En småsak? Det beror på hur man ser det. Den som verkligen vill få grepp om sakförhållandena i Palmeutredningen märker snart att djävulen sitter i detaljerna. Får man inte dem rätt så får man kanske inte någon ordning på den stora bilden heller.

Thomas Pettersson hade också slarvat i Filterartikeln när han skrev om domen i Palmemålet, han trodde det var tre nämndemän som fällde Christer Pettersson i tingsrätten. I verkligheten var det sex.

Just de här felen lyser med sin frånvaro i Den osannolika mördaren. Men där påstår författaren i stället att det bara fanns professionella jurister och inga nämndemän i hovrätten där Pettersson friades (Sid 14).

Så var det inte heller. I den eniga hovrätten som frikände Christer Pettersson fanns tre nämndemän – vilket framgår om man tar sig tid att läsa domen.

Ett annat misstag som Thomas Pettersson gör i boken är att han betecknar Inga-Britt Ahlenius som Granskningskommissionens ordförande (sid 225).

Inga-Britt Ahlenius gjorde en viktig insats i Granskningskommissionen – men hon var inte dess ordförande. Foto: Gunnar Wall

Det var hon inte. Hon var först ledamot i den kommission som skulle granska Palmeutredningen och som hade Sigvard Marjasin som ordförande. Den gick under namnet Palmekommissionen (inte att sammanblanda med den kommission för nedrustningsfrågor som Olof Palme själv lett under början av 80-talet.).

Sedan Marjasin tvingats avgå i samband med en skandal kring hur han skött sin redovisning som landshövding ombildades kommissionen med en annan socialdemokratisk landshövding som ordförande, Lars Eric Ericsson. Det var i samband med det som den fick namnet Granskningskommissionen.

Inga-Britt Ahlenius spelade en mycket aktiv roll i kommissionsarbetet och kämpade för att granskningen skulle ställa också de riktigt obekväma frågorna – till exempel om varför Palmeutredningen inte intresserat sig för hemliga Palmefientliga nätverk inom polisen.

Att det var just hon som var mest drivande när det gällde att gå till botten med känsliga infallsvinklar är inte ägnat att förvåna. Både före tiden i Granskningskommissionen och efteråt har Ahlenius gjort sig känd som en skarp och orädd granskare av olika myndigheter. Hon var under många år generaldirektör för Riksrevisionsverket. I slutet av 90-talet ingick hon i en utredningsgrupp inom EU som tvingade Jacques Santers EU-kommission att avgå efter anklagelser om korruption. Och senare blev hon chef för Förenta Nationernas internrevision, ett femårigt uppdrag som hon avrundade med att framföra mycket hård kritik av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och hans sätt att leda världsorganisationen.

Det finns mycket som talar för att det höga läsvärdet i betänkandet i stor utsträckning beror på hennes insatser. Men det är också sannolikt att betänkandets slutsatser (som ibland är lite lama) skulle ha varit betydligt skarpare om hon varit ordförande.

Tyvärr smittade Thomas Petterssons misstag på denna punkt av sig på Mattias Göransson. I sitt förord till boken betecknar nämligen även han Inga-Britt Ahlenius som ordförande för Granskningskommissionen (sid 8). Det leder onekligen till misstanken om att när Göransson på ”några månader” lyckades ”plöja Palmeutredningens kärna” handlade det mest om att han läste igenom lite papper som han fått av Thomas Pettersson – och att de fel som Pettersson gjort givetvis följde med när Göransson gick sin snabbkurs.

Det kan förefalla petigt att ta upp den här typen av misstag. Alla kan väl göra fel? Självklart. Och det vore synd ifall överdriven rädsla för det skulle hindra någon från att forska och diskutera kring Palmeutredningen.

Men den som gör anspråk på att sitta inne med lösningen på Palmemordet bör rimligtvis ha en hyfsad bild av hela utredningen och får helt enkelt inte nöja sig med att bara ha pluggat in sitt eget älsklingsspår.

Och det av en speciell orsak: för att dra definitiva slutsatser i skuldfrågan räcker det inte med att bara titta på en enstaka indiciekedja som gäller en enda hypotes. Det är lika viktigt att ställa den mot andra indiciekedjor, sådana som pekar åt annat håll.

Till exempel kan det ju vara klokt att jämföra hypotesen om Skandiamannen som ensam mördare med de många konkreta uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet eller med den rad av distinkta vittnesmål som tycks handla om walkie-talkieövervakning av Palme.

Och för göra sådana jämförelser krävs det förstås en viss kunskap om dessa andra indiciekedjor. För den som inte kan bläddra fritt i Palmeutredningens arkiv är Granskningskommissionens genomgång ett oumbärligt redskap i det sammanhanget – även om denna genomgång, liksom det mesta här i världen, har sina brister och ofullständigheter.

Och det gör att det ringer små larmklockor när varken Thomas Pettersson eller Mattias Göransson hållit reda på ABC om kommissionen och dess sammansättning.

Nu kan man förstås säga att om indiciekedjan mot Skandiamannen var 100 procent vattentät – vilket ju Pettersson/Filter påstår – så behövs inga kunskaper om andra spår i utredningen. Men inte ens i ett drömläge när det verkar som om allting stämmer är det särskilt klokt att låta bli att titta på alternativa hypoteser. Det kan vara först då som bristerna i den egna älsklingsteorin blir riktigt tydliga.

Ett urval av andra fel i boken:

Thomas Pettersson skriver att uppgiften om två gärningsmän som gick ut i rikslarmet dementerades under mordnatten (sid 32). I själva verket fanns den uppgiften kvar i alla fem versionerna av rikslarmet som gick ut under natten och dementerades först av Hans Holmér på lördagens presskonferens.

Det där är inte en obetydlig detaljfråga. Uppgiften om två gärningsmän härrör från kommissarie Åke Rimborns redogörelse för sina samtal med Lisbeth Palme på sjukhuset kort tid efter mordet. Det finns ett antal goda skäl för att tro att hans uppfattning att Lisbeth talade om två gärningsmän verkligen är korrekt. Och exakt hur Holmér kom fram till att uppgiften skulle bort är tyvärr fortfarande något av ett mysterium – om han talat med Lisbeth själv före presskonferensen så finns den saken inte redovisad i något känt sammanhang.

Den som är intresserad av att fördjupa sina kunskaper om detta problemområde rekommenderas att läsa min bok Huvudet på en påle som till stor del handlar just om Lisbeth Palmes vittnesuppgifter.

Min senaste bok Huvudet på en påle handlar i väsentlig utsträckning om Lisbeth Palmes vittnesmål.

De många spaningstipsen om män med walkie-talkies som kommit in till utredningen behandlar Thomas Pettersson mest i förbifarten.

På sidan 92 skriver han att tipsen kommit in ”främst efter att polisen efterfrågat sådana”, vilket förstås är ett sätt att antyda att människor lockats att komma med uppgifter av ett visst slag och börjat föreställa sig att de sett saker som egentligen inte behöver tas på allvar.

Petterssons ord är ett eko av vad Hans Ölvebro, spaningsledare på 90-talet gärna brukade säga. Enligt Ölvebro var det Hans Holmér som tidigt efter mordet efterlyst walkie-talkietips och därmed orsakat att det strömmat in upplysningar utan värde.

Men som jag visar i Huvudet på en påle var det inte så: det Holmér gjorde var att gå ut offentligt och efterfråga den person som skrivit de anonyma ”Skelleftehamnsbreven” som sänts till spaningsledningen. I de breven stod det förvisso om en man med walkie-talkie (vet vi nu!), men då, i mars 1986, var Holmér noga med att inte avslöja brevens innehåll – det var brevskrivaren han ville få tag i. Så de walkie-talkietips som kom in veckorna närmast efter mordet kan inte förklaras på det sätt som Thomas Pettersson och Hans Ölvebro försökt göra.

Hur viktigt är det här i sammanhanget? Ja, självklart är de många walkie-talkieobservationerna från Gamla Stan och runt mordplatsen som gjordes under mordkvällen rätt besvärliga att förena med teorin om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Enklast är därför att skriva så lite som möjligt om dem. Men det framstår som rätt diskutabelt att göra så, inte minst med tanke på att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016 lyfte fram walkie-talkietipsen som den mest centrala frågan att jobba vidare på för utredarna.

Det största bekymret med Den osannolika mördaren är ändå inte enskilda faktafel eller ens den ensidiga behandlingen av uppgifter som gäller Skandiamannens förehavanden och rörelsemönster.

Det som är mest stötande är den långtgående demonisering som på ytterst lösa boliner görs av en död människa.

I början av denna höst hölls ett lanseringsmöte för Den osannolika mördaren i en lokal på det stockholmska nöjespalatset Nalen i Stockholm. Både Thomas Pettersson och Mattias Göransson fanns på plats och turades om att presentera boken.

I sammanhanget – och närmast som en självklarhet – passade Göransson på att psykologiskt bunta ihop Skandiamannen med två kända dömda våldsbrottslingar, ”lasermannen” John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović. Alla tre hade enligt Mattias Göransson ”precis samma psykologiska profil”.

Det är – kan man tycka – ett häpnadsväckande uttalande. John Ausonius dömdes på 90-talet till livstids fängelse för bland annat ett mord och nio mordförsök i Stockholms- och Uppsalatrakten. Han hade med hjälp av ett gevär med lasersikte skjutit mot personer som han uppfattade som invandrare. Och tidigare i år fick han ytterligare en livstidsdom, den här gången av en tysk domstol för mord på en kvinna i Frankfurt1992.

Mijailo Mijailović som dömdes för det brutala knivmordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade tidigare knivhuggit sin egen far vilket gett denne livshotande skador samt mordhotat en ung kvinna och hennes mor.

Trots inbördes olikheter mellan Ausonius och Mijailović hade de alltså båda två upprepade gånger begått grova våldsbrott som de dömts för. Båda två hade också haft en stökig tillvaro, kantad av annan sorts kriminalitet, och fungerade illa i samhället.

Inget av detta kan sägas om Skandiamannen. De exempel på personliga psykologiska problem och mindre lyckat socialt fungerande som Thomas Pettersson redovisar i hans fall är i jämförelse ytterst odramatiska. Och – som förhoppningsvis denna genomgång har visat – det enda som med någon som helst säkerhet kan läggas Skandiamannen till last är att han fabulerat tämligen fritt om sina insatser som ansvarsfull medborgare på mordplatsen.

Det hindrar inte Thomas Pettersson från att i sin bok dra samma sorts svepande psykologiska slutsatser som Mattias Göransson gjorde på lanseringsmötet.

På sid 185 pratar han med några bekanta till Skandiamannen. En av dem säger att denne hade ”dålig impulskontroll” och tillade: ”Såg han något han ville ha kunde han köpa det omedelbart”. En annan bekant säger att han ”var väldigt missnöjd med livet”.

Det här leder direkt över Thomas Pettersson till följande slutsats:

Det var inte svårt att se att [Skandiamannen] var som kalkerad på den besvikna och negativt laddade personlighetstyp som enligt FBI hade stått för så många politikermord i USA… (Sid 186.)

Det behövs som synes inte några konkreta exempel på våldsamhet från Skandiamannens sida för att han ska utnämnas till Palmemördare. Det räcker med några svepande formuleringar som har lite psykologisk touch.

Självklart kan man ge Pettersson och Göransson rätt så långt som att en person som begår ett mord inte nödvändigtvis behöver ha begått våldsbrott tidigare.

Men man kan inte bara vända på resonemanget. Det borde vara uppenbart att de allra flesta människor som ibland förköper sig, visar missnöje med livet, blir irriterade på räkningar och har behov av att hävda sig inte kan förväntas begå mord på vare sig politiker eller på någon annan.

I sin bok lutar sig Thomas Pettersson rätt hårt mot psykiatern Ulf Åsgårds och kriminalkommissarien Jan Olssons gärningsmannaprofil som de färdigställde åt Palmegruppen under 90-talet. Där skissade de på en ensam Palmemördare och spekulerade om hans levnadsvanor och personliga egenskaper.

Själva utgångspunkten för profilering är att det är en ensam gärningsman. Idén är hämtad från amerikanska FBI:s delvis mycket framgångsrika arbete med att fånga in okända förövare som upprepar sina brott och där det går att se återkommande mönster. Särskilt tacksamt har det visat sig vara om det om det handlar om individer som har personliga psykiska störningar och som uttrycker dem i serier av mord eller sexualbrott. Men själva metoden kan fungera även om det bara finns ett enstaka brott att utreda ifall det bara finns tillräckligt mycket intressant information att analysera.

Syftet är att skapa en sorts psykologisk karta över gärningsmannen för att på det sättet kunna finslipa sökandet efter misstänkta. Det här är förstås ingen exakt vetenskap utan bygger på att den eller de som utför profilen gör riktiga bedömningar baserade på tidigare erfarenheter och också på vad som kan kallas intuition. En viktig förutsättning för att det ska fungera är profileraren inte ska påverkas av att hon/han känner till något om personer som eventuellt redan är misstänkta.

Här fanns det ett uppenbart problem i Åsgårds och Olssons fall – de var förstås mycket väl medvetna om att Palmeutredarna sedan länge koncentrerat sig på hypotesen om en ensam gärningsman och dessutom en alldeles speciell sådan: missbrukaren Christer Pettersson.

Kanske är det inte helt överraskande att det finns gott om inslag i den gärningsmannaprofil som Åsgård/Olsson kom att utarbeta som direkt förde tankarna till Pettersson. Det hette till exempel i profilen: det är ”tänkbart att han är förtidspensionerad”, ”olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, ”han kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol vid tiden för mordet och hans eventuella kontakter med den psykiatriska vården har inte varit frivilliga”. Allt detta stämde till 100 procent på Pettersson.

Det var ganska långtgående slutsatser, kan man tycka. Särskilt som det kanske mest uppenbara problemet med Åsgårds och Olssons uppdrag var att den ytterst begränsade tekniska bevisningen och de motsägelsefulla vittnesmålen från brottsplatsen inte tycks ge klara svar på de centrala frågorna kring mordet.

Frågor som: var det en ensam gärningsman eller fanns det någon sorts organisation bakom dådet? I det förra fallet: hade gärningsmannen bestämt sig för att mörda Palme långt tidigare och till sist lyckats med sitt uppsåt? Eller alternativt: hade han fattat beslutet först tidigare under kvällen och bara hunnit med vissa hastiga förberedelser? Eller hade han bestämt sig sekunderna före mordet därför att Palme råkat komma i hans väg och han själv var beväpnad? I det senare fallet, om det var en konspiration av något slag: var dådet planerat långt i förväg? Hur stor var gruppen som låg bakom dådet? Fanns det en finansiering? Fanns det personer i grannskapet som hjälpte mördaren i direkt samband med dådet? Fanns det ett genomtänkt logiskt motiv till mordet? Vilket var det i så fall? Och så vidare.

Åsgård och Olsson avfärdade raskt tanken på en mordkomplott. Det beslutet låg närmast i uppdragets natur, om de ville hade det så att säga. Ifall de hade kommit fram till att det kunde ha rört sig om ett organiserat mord hade de inte kunnat utföra en profilering. Men i så fall: hur meningsfull var denna profilering om de avfärdat vissa högst tänkbara mordscenarion på för svaga grunder?

Filmaren Mikael Hylin presenterade i våras en dokumentärserie om statsministermordet – Palme, träsket och mordrättegångarna – i TV3 och på Viaplay. Enligt Hylin var Christer Pettersson den mest sannolike mördaren. Och det var därför inte så förvånande att han gav stort utrymme åt Ulf Åsgård – framför allt fick denne argumentera för att mordet begåtts av en impulsstyrd ensam gärningsman.

I ett intervjuinslag drev Åsgård tesen att mordet på Palme inte kunde vara professionellt och planerat eftersom en kompetent attentatsgrupp inte alls skulle ha skjutit Palme på stan på hemväg från bio. Om proffs varit i farten skulle de – enligt Åsgård – i stället ha rest upp en stege mot baksidan av Palmes bostad i Gamla Stan, tagit sig in den vägen och utfört mordet. (Jag tar upp det där i mitt blogginlägg om Hylins serie.)

Vad som inte framgår i Hylins framställning är att Åsgård egentligen inte alls tror att det var Christer Pettersson, utan har en annan person som förekommer i utredningen som favoritmisstänkt, den numera avlidne Christer A. Denne hade livnärt sig som aktiespekulant men med tiden lyckats dåligt med det, han hatade Palme och han hade haft en magnumrevolver.

Det är lätt att förstå varför Hylin ändå låtit sig frestas att ta med Åsgård i sin serie om Pettersson: psykiatrikern Åsgård är väl den svensk som har de bästa förutsättningarna att ge lite intellektuell dignitet åt hypotesen om en ensam gärningsman.

Och för att återvända till Skandiamannen: Thomas Pettersson gör intressant nog samma sak som Hylin. Utan att gå in på att Ulf Åsgård har sin egen kandidat till rollen som statsministermördare lyfter Pettersson fram den kände psykiatrikern och dennes teorier om en impulsstyrd ensamvarg för att ge auktoritet åt sina egna spekulationer om att Skandiamannen var gärningsmannen.

Särskilt anmärkningsvärt är det förstås eftersom Åsgård under sitt arbete med gärningsmannaprofilen haft full tillgång till utredningen – men inte fastnat för Thomas Petterssons favoritmördare utan fokuserat på en helt annan person.

Vad kan vi då sammanfattningsvis säga om Den osannolika mördaren? Ja, boken ger förvisso en informativ och fördjupad bild av Skandiamannen – så länge man håller sig till sakuppgifterna som återges och inte till författarens spekulativa slutsatser.

Den är läsvärd på ungefär samma sätt som Hans Hederbergs Offret & gärningsmannen, en bok som kom 2010 och som är ett av försöken att utnämna Christer Pettersson till Palmemördare. Hederbergs bok är välskriven och välresearchad. Den innehåller åtskilligt med intressant läsning om både Olof Palme och Christer Pettersson. Den har bara en påfallande brist: den visar på att intet sätt att det var Pettersson som mördade Olof Palme.

Vad blir då det definitiva slutordet om Skandiamannen?

Ja, tyvärr är vi inte i position att komma med något definitivt slutord. Det är lätt att avfärda Thomas Petterssons slutsats att fallet är löst, att Skandiamannen var Palmes mördare. Och det mesta talar för att han inte var det. Men så länge mordet är ouppklarat går det förstås inte att komma med ett helt säkert påstående om motsatsen, att han absolut inte var gärningsmannen vid Dekorima.

Det är känt att Palmeutredarna har jobbat och kanske fortfarande jobbar med Skandiamannen, i alla fall delvis som en följd av Thomas Petterssons efterforskningar. Om det – till i alla fall min stora överraskning – skulle visa sig att de kommer fram till ny bevisning av den styrkan att det står utom varje rimligt tvivel att det var han som mördade Palme, så måste jag förstås godta det.

Vad skulle det kunna vara? Ja, exempelvis en revolver som tydligt passar till kulorna från Sveavägen och som har hans fingeravtryck eller i alla fall hittas på en plats som är klart knuten till honom. Det skulle kunna vara avslöjande brev eller dagboksanteckningar från hans hand. Eller en serie vittnesmål från olika personer som tillsammans bildar en stark indiciekedja.

Är något av detta troligt? Nej, det tycker jag inte. Men det är förstås i princip tänkbart, på samma sätt som att det skulle kunna komma fram motsvarande avgörande bevisning om till exempel Victor Gunnarsson, Christer Pettersson, aktiespekulanten Christer A eller kanske den enarmade ”Lennart” i Conny Larssons Palmebok Nu ska jag upp och skjuta den jäveln!

Något som skiljer Skandiamannen från de andra nämnda personerna är förstås att han bevisligen befann sig på mordplatsen. Det är intressant. Men det finns nästan alltid specifika omständigheter när en ny person lanseras som misstänkt.

Aktiespekulanten Christer A är vad jag vet den ende av dem som nämns ovan som bevisligen ägt en magnumrevolver – och till på köpet en revolver som försvann under mystiska omständigheter. Christer Pettersson är den ende som bevisligen tidigare dödat en person alldeles i närheten av mordplatsen och flytt in på Tunnelgatan. Och så vidare.

I ett avseende har i alla fall Thomas Petterssons lansering av teorin om Skandiamannen fått sin speciella plats i utredningens historia. Det var i samband med skriverierna om honom som Joakim och Mårten Palme offentligt redovisade sina tvivel på Christer Pettersson som deras fars mördare.

Kanske är detta början på en vilja från Olof Palmes familjs sida att dela med sig av sina tankar om den fortsatt plågsamt ouppklarade mordgåtan.

Skulle det kunna leda fram till att vi till sist får veta vad som hände den där februarikvällen? Ja, det kanske kan bidra. Men det finns säkert andra som också kan ha saker att berätta. Jag är till min natur rätt optimistisk, jag tror sanningen kan komma fram till sist.

Men vi är inte där än. Och man kan inte önska fram den genom att proklamera ett svar som bara kan tryckas in i pusslet om man bankar det på plats med en slägga så hårt så att bitarna spricker.

Ser vi däremot Thomas Petterssons efterforskningar som ett led i arbetet på att leta fram denna sanning så kan vi nog också ta till oss att vi genom hans insatser i alla fall har kommit en bit till på vägen nu. Inte på grund av hans slutsatser. Men på grund av det material han samlat in. Och på grund av den debatt som gått att föra kring det materialet.

Skandiamannen syns plötsligt lite tydligare än tidigare. Och vi kan på mera solida grunder än förr dra slutsatsen att sanningen nog ligger någon annanstans.

Det är vackert så. Tills vidare.

Leif GW om mordscenariot som utredarna inte ville höra talas om

Leif GW Persson och Lena Andersson i diskussion om Palmemordet på bokmässan i Göteborg under fredagen. Diskussionen arrangerades av tidskriften Vi Läser. Moderator var Stina Jofs.

DIREKT FRÅN BOKMÄSSAN ett klipp från fredagseftermiddagens samtal mellan Leif GW Persson och Lena Andersson om Palmemordet. Tack Otto Ekevi som lagt upp det på Facebook!

Leif GW talar i lite inlindade ordalag om det som brukar kallas mötesscenariot. Det är förståeligt att han inte försöker sig på att sammanfatta det på den korta stund han har på sig. Men det är positivt och värt att notera att han alls går ut offentligt med sina tankegångar om den laddade mordhypotesen.

Den som läst mina Palmeböcker – eller Lena Anderssons essä Elementär induktion i boken Förnuft och högmod från 2011 – vet vad det går ut på: att Olof Palme lockats till ett möte och att mördaren väntade på honom.

Lenas essä handlar just om mötescenariot och om varför den hypotesen så länge framstått som en otänkbar tanke. Hon skriver bland annat: ”De personer som bevittnar händelserna minuterna och sekunderna före mordet ger i tidiga förhör uppgifter som talar för att det funnits en längre kontakt mellan paret Palme och gärningsmannen innan denne skjuter.”

Men ändå har dessa vittnesmål sopats undan. Och utredningen har kört fast. Som Lena skriver: ”När det mesta talar för att jorden snurrar runt solen men vi ändå bestämmer oss för att solen snurrar runt jorden är det mycket som inte går att få klarhet i.”

Det är just de där sakerna Lena och Leif GW samtalar om.

”Jag är ingen stor vän av vittnen, men ibland säger de konstiga saker och det är då jag blir intresserad”, säger GW bland annat. Han säger att han i det sammanhanget tog intryck av vad Lena skrivit och att han också tog upp den infallsvinkeln inom utredningen: ”Jag försökte torgföra dina teser där”, säger han till Lena, ”men de väckte ingen större succé.”

Den som vill veta mer om argumenten för mötesscenariot kan läsa någon av mina böcker om Palmemordet. Eller min senaste bok Huvudet på en påle som till hälften handlar om utredningen av mordet på den svenske statsministern och då framför allt om Lisbeth Palmes vittnesmål.

Ett långt farväl till Sven Anér

Sven Anér vid tiden för folkomröstningen mot kärnkraften. Copyright: Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

NÄR JAG VAR I ÖVRE TONÅREN sommarjobbade jag som vaktmästare på ett långvårdssjukhus i Stockholm. Ett veckoslut då allt var väldigt lugnt gick jag till det lilla sjukhusbiblioteket intill den prunkande vinterträdgården och tog en bok ur hyllan för att ha något att läsa. Det var Raymond Chandlers klassiska – numera lite bortglömda – deckare Långt farväl från 1953. Den hör definitivt hemma i undergenren noir, ”hårdkokt” sa man då. Ja, absolut för den som undrar: den är väldigt läsvärd.

Titeln kommer för mig när jag ska sätta rubrik till det här blogginlägget om Sven Anér. Av olika skäl. Dels för att huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, med en bra formulering som jag sett någonstans ”ständigt tar stryk i sin jakt på sanningen”. Men, kan man tillägga, som aldrig ger sig.

Det för tankarna till Sven.

Omslaget på Raymond Chandlers Långt farväl, svenska utgåvan från 1982. Nu är det antikvariat eller bibliotek som gäller.

Det andra skälet till att jag valt den här titeln på blogginlägget är att jag hade ett ganska nära samarbete och en personlig vänskap med Sven. Men att det hela planade ut – mest beroende på mig – utan att så mycket blev sagt oss emellan om varför. Under ett antal år i slutet av hans liv sågs vi inte. Något enstaka brev, något telefonsamtal, var allt.

Ett tredje skäl är att när jag nu efter Svens död tagit mig tid att skriva ner ett farväl till honom så ser jag att texten blivit – just det – väldigt lång.

Det var redan den 11 maj i år som Sven avled. Begravningen var bara för de närmaste så jag gick inte dit, visste inte ens var och när. Desto större skäl att jag borde ha skrivit något här på bloggen ganska snart efter hans död.

Han skulle ha fyllt 97 år i slutet av sommaren.

Mest känd är han för sina omfattande skriverier om Palmemordet – i ett antal böcker, i sitt nyhetsbrev Palme-Nytt och och i en egen blogg som han publicerade under åren 2009-17.

Men Sven hade också en lång journalistisk bana i etablerade medier bakom sig. Bland annat hade han arbetat på Dagens Nyheter (där han under en tid var tidningens korrespondent i Moskva) och på samhällsredaktionen på Sveriges Television.

Den som vill veta mer om hans år som anställd journalist rekommenderas andra delen av hans memoarer, Så fick det bli. Där berättar han målande om hur det gick till att göra tidning och TV för femtio, sextio år sedan. Och där passerar en rad personer revy som det heter, Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, kung Gustaf VI Adolf, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, ord- och musikgeniet Povel Ramel och många andra.

Men det var först efter den traditionella karriären i mediebranschen som Sven kom att väcka riktigt stor uppmärksamhet genom sitt skrivande. Det började med hans engagemang för att få ett stopp för det svenska kärnkraftsprogrammet, ett engagemang som kulminerade i samband med den folkomröstning som hölls 1980. Och det fortsatte senare med hans envisa granskning av utredningen av mordet på Olof Palme.

Det finns tydliga paralleller mellan de två frågorna. I båda fallen handlade det mycket om politiker och myndigheter som var rädda för att låta allmänheten få insyn i viktiga men besvärande fakta. Och dessutom: både den hemlighetsfullt utformade framväxten av det svenska kärnkraftsprogrammet och mordet på Olof Palme ägde rum i skuggan av det kalla kriget.

Oavsett om en hel del av Sven Anérs slutsatser om Palmemordet är omstridda råder i dag enighet om en av hans grundteser: att själva utredningen i stora stycken bedrivits på ett rent skandalartat sätt. Det är numera väldokumenterat och allmänt erkänt att:

• den förste spaningsledaren Hans Holmér nästan förstörde utredningen under det första viktiga året av spaningar;

• att privatpersonen Ebbe Carlssons hemliga och regeringsstödda operationer för att återupprätta Holmérs slokande PKK-spår gjorde skadan än värre;

• samt att det som kom sedan, åtalet mot missbrukaren Christer Pettersson, i stor utsträckning handlade om otillåtliga polismanipulationer av en bevisning som egentligen var högst bristfällig.

Folkomröstningen om kärnkraften är däremot en händelse som många i dag vuxna människor ha ytterst dimmiga föreställningar om – trots att den hölls bara några år före mordet på Olof Palme. Och trots att de frågor som då väcktes om kärnkraftens risker är lika aktuella i dag som de var då.

Den som vill kan välja att se Palmemordet som en historisk fråga. Men riskerna för reaktorhaverier och för att avfallet från kärnkraften ska orsaka allvarliga skador på mänskligt liv och miljö är inte historia. De finns här och nu.

Minnesbilderna av folkomröstningen må delvis ha bleknat bort i det allmänna medvetandet. Dagens fyrtioåringar var småbarn när den ägde rum. Och själva folkomröstningen gav förstås inte några brutala minnesbilder i dignitet med Palmemordet, Estoniakatastrofen eller 11 september.

Till det kommer kanske ännu en omständighet: de som med störst engagemang kastat sig in i kampanjarbetet kring folkomröstningen var de som ville stoppa kärnkraften. Det var de – eller vi, kan jag säga – som förlorade. Och det är aldrig roligt att minnas ett nederlag och tiden fram till det.

Den 24 mars 1980 stod det klart. Kärnkraften skulle fortsätta att byggas ut. De två ja-sidorna hade segrat.

Själv minns jag hur det var. Jag hade varit aktiv i opinionsbildningen mot kärnkraften, precis som Sven Anér både innan det blev klart att det skulle bli en folkomröstning och – förstås – inför själva folkomröstningen. På den tiden var jag inte personligt bekant med Sven, men han var väldigt närvarande i sammanhanget, som en orädd debattör och effektivt grävande journalist.

När vi senare kom att träffas, under några år ganska ofta, var det så gott som aldrig vi pratade om den där striden. Kanske just för att den var så bittert förlorad.

Sven Anér själv skrev i Så fick det bli: ”Jag har under långa år förträngt mina antikärnkraftsår, varför vet jag egentligen inte”.

Inför memoarskrivandet gick han till sist tillbaka till almanackor, texter och bilder som han sparat. Och så kom minnena igen från vad han beskriver som ”vår snedkonstruerade folkomröstning, med tre alternativ, där två ’ja’ krossade ett ’nej’, helt enligt Olofs uträkning”.

Det där sista handlade om den märkliga utformningen av alternativen – och om socialdemokratins, och därmed om Palmes, roll i den frågan. Mer om den saken nedan.

I memoarboken tillägger Sven om Palme: ”Låg han bakom denna politiska smidighet? Det gjorde han.”

Och mordet på Olof Palme blev förstås för många av oss ytterligare ett skäl till att lägga minnena av denna folkomröstning bakom sig – just för att omröstningen så mycket handlade om ett mindre smickrande politiskt rävspel från den döde socialdemokratiske ledarens sida.

Inte desto mindre: denna folkomröstning var Sveriges mest dramatiska inrikespolitiska fråga i skarven mellan 70- och 80-tal. Det var en fråga som på goda grunder grep tag i många människor – därför att den bottnade i oron för ett visserligen svårbedömt men inte desto mindre kusligt hot. Och det riktigt obehagliga var att detta hot hade, och har, en sådan räckvidd. Riskerna med det svenska kärnkraftsprogrammet berörde, och berör, alla som då levde, som nu lever och som i många år framåt förhoppningsvis ska leva i det här landet och dess närmaste omgivningar.

En av orsakerna till detta djupa obehag var att det handlade om en fara som var så svår att få grepp om. Radioaktivitet syns inte – annat än som mätresultat på instrument. Och storleken på risken för att den svenska kärnkraftssatsningen skulle framkalla någon sorts miljökatastrof var omöjlig att realistiskt beräkna för en vanlig enskild medborgare.

Det enda vi som funderat på saken visste var att den fanns och att den var påtaglig.

Den oro som kommit ur detta hade växt fram på tvärs mot etablerade ståndpunkter i frågan. Från ett flertal politiker och experter i Sverige hade beskedet länge varit att kärnkraften var en ren och säker energikälla. Punkt, slut.

Och det där med radioaktiviteten hade länge beskrivits som om det egentligen inte var så farligt, utan snarare nyttigt. Röntgenfotografering var ju bra, eller hur? Mineralvatten på flaska, som till exempel Ramlösa, hade saluförts som ”naturligt radioaktivt”. Det hade till och med funnits ett populärt tvättmedel som hette Radion, även det ett sätt att lansera en produkt genom att associera till den märkliga strålning som antogs kunna uträtta underverk.

Under ett antal år efter kärnvapnen mot Hiroshima och Nagasaki var helt enkelt inte de långsiktiga strålningseffekterna kända av allmänheten, vare sig i Sverige eller i världen i stort. På 70-talet hade förstås kunskaperna om just den saken hunnit ifatt rätt mycket, men då gick det att lugna sig med att det där ju hade varit resultat av krig – inte av kärnkraft i fredens tjänst. Och det var väl något totalt annorlunda?

Men så plötsligt, den 28 mars 1979, inträffade det som egentligen inte skulle kunna ske – reaktorhaveriet i Harrisburg, Pennsylvania.

Nyheten spred sig snabbt över världen: något hade gått allvarligt fel i ett kärnkraftverk i USA av alla länder, alltså i en avancerad industristat. Ja, i världens tekniskt och ekonomiskt ledande nation. Och detta kärnkraftverk var dessutom placerat på den tätbefolkade östkusten – tämligen nära både New York och Washington.

Rubriken på Dagens Nyheters första artikel om saken (från den 29 mars) var: USA: Nytt kärnkraftshaveri ”det värsta hittills”. Och följande dag toppades förstasidan i samma tidning med: ”Hårsmån från katastrof”: Strålning sprids 25 kilometer.

Det var en chock för amerikaner – men definitivt också för svenskar. Sverige var nämligen ett av de länder i världen som satsat på att gå i spetsen för en snabb utbyggnad av kärnkraften.

Vad som utan förvarning skett i Harrisburg kunde rimligtvis också ske i Sverige, Alla som kunde läsa en tidning eller se på TV fick på ett ögonblick en drastisk påminnelse om att kärnkraften verkligen inte var säker. Frågan var bara hur osäker den var.

Snabbt visade det sig att reaktorhaveriet lett till spridning av radioaktiva ämnen – men bara i liten skala.

Till en början var det oklart hur nära det hade varit att haveriet lett till en okontrollerad katastrof. Snart visade det sig att risken varit påtaglig. Centrala delar av reaktorhärden hade hel enkelt smält. Och det hade varit en hårsmån från att smältan bränt igenom också själva reaktortankens botten. Om så hade skett hade Harrisburg snabbt gått i riktning mot en fullskalig tragedi med mängder av dödsfall inte bara i USA utan också på andra håll i världen.

Nu blev inte Harrisburg den värsta sortens katastrof. Utsläppet av radioaktivitet kunde begränsas och haveriet klass av experterna bara som en femma på den sjugradiga internationella skalan för kärnkraftsolyckor.

Skalan antyder att det kunde ha varit värre. Och det blev det senare.

Efter Harrisburg har det inträffat två händelser som klassats som sjuor, i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986 och i Fukushima i Japan 2011. I båda de fallen utsattes stora grupper av människor för höga doser av radioaktiv strålning. Det samlade antalet förtida dödsfall i olika former av cancer går fortfarande inte att fastställa. När det gäller Tjernobyl har uppskattningarna varierat från tusentals till hundratusentals människor.

Men det gick alltså lyckligtvis inte så illa den där gången i mars 1979. Långt innan det gick att göra någon riktig avstämning av följderna av olyckan hade den dock haft en snabb och drastisk effekt på den svenska politiken. Redan en vecka efter haveriet hade riksdagspartierna enats om att det skulle bli en folkomröstning om vårt eget kärnkraftsprogram.

Det var begripligt att denna enighet uppnåddes mycket snabbt. Kärnkraftsanhängarna hade tidigare varit motståndare till ett sådant förslag. Men vad som nu stod på spel var tilltron till alla de myndighetspersoner som försäkrat att det inte fanns något att vara rädd för.

Det betydde inte att de som velat ha en utbyggnad av kärnkraften hade ändrat sig. För de politiker, statliga experter och företagsledare som tagit ställning för svensk kärnkraft och som kände till projektets förhistoria och framväxt var en nära på-katastrof på andra sidan Atlanten inte så mycket att tjafsa om jämfört med betydligt tuffare saker som funnits på planeringsbordet från början.

Den svenska satsningen på kärnkraft hade nämligen växt fram som en integrerad del av förberedelserna för att producera svenska kärnvapen.

I dag framstår 70-talets glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän.

De svenska atombomberna blev det till sist inget av med, men när de till sist avskrevs var stat och industri långt framme med de tekniska och ekonomiska satsningarna kring kärntekniken. Så adjöss, för all del, med drömmen om att bli en blågul kärnvapenmakt – men fortfarande var det tänkt att Sverige skulle bli det land i världen som hade störst kärnkraftsproduktion per invånare. Alternativ som till exempel solenergi var visserligen kända som teoretiska alternativ. Men de väckte ingen entusiasm bland dem som valt att satsa på att klyva atomkärnor.

I dag framstår denna glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän. Vi har vid det här laget fått flera otäcka påminnelser om kärnkraftens risker. Och vi har fått underlag för slutsatsen att alternativet verkligen inte behöver vara olja och kol. Det finns alldeles utmärkta förnyelsebara energikällor som har kapacitet att uträtta mycket mer än vad de flesta trodde för några årtionden sedan.

Lika uppenbart är det om vi tänker efter att ifall bara en bråkdel av de pengar som satsats på kärnkraft och kärnvapen skulle ha satsats på miljö- och människovänlig teknik så skulle läget för världens energiförsörjning ha varit betydligt ljusare i dag.

Det har med andra ord hänt en del saker i vårt tänkande. Och Sven Anér var en av de viktiga pionjärerna i den svenska debatten.

Hannes Alfvén, Nobelpristagare i fysik som gick i spetsen för att varna för kärnkraftens faror.

Det fanns förstås forskare, personer med djupa kunskaper, som hade reagerat ännu tidigare. Bland dem som var först med att varna för riskerna fanns Nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén. Hans insatser var en viktig bidragande orsak till att centerpartiet tog avstånd från svensk kärnkraft på sin partistämma 1973. Det var ett tecken på att människor hade börjat att reagera.

Och i riksdagsvalet 1976 valde centerledaren Thorbjörn Fälldin, att profilera sig mycket hårt i kärnkraftsfrågan. Trots att centern tillsammans med de andra borgerliga partierna försökte få till stånd ett regeringsskifte och få bort socialdemokratin från kanslihuset lovade Fälldin att inte sätta sig i en regering som startade ytterligare atomreaktorer. Det var ett djärvt löfte med tanke på att både folkpartiet (nuvarande liberalerna) och moderaterna – centerns tilltänkta samarbetspartners – ville ha fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Precis som socialdemokraterna.

Så kom valdagen. Centern behöll sin ställning från förra valet som största parti i det borgerliga lägret. Och än viktigare: socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången på årtionden. Valresultatet ledde till bildandet av en borgerlig majoritetsregering med Fälldin som statsminister.

Hur mycket berodde valresultatet på Fälldins löften om kärnkraften? Det blev en fråga för politiska analytiker att bita i – och frågan skulle snart bli dramatiskt laddad.

Löftet om kärnkraften hade ju inte kostat något före valet. Men nu var det dags för Fälldin att infria det. Problemet var bara att folkpartiet och moderaterna pressade på för utbyggnad. Och det visade sig att de inte tänkte ge sig.

Det gjorde däremot Fälldin. När han i oktober presenterade sin nya regering meddelade han också att den gav sitt tillstånd till startandet av det färdigbyggda Barsebäck 2. Tvärt emot vad han gått till val på.

Så här presenterade Dagens Nyheter det beslut som utlöste svekdebatten kring Thorbjörn Fälldin. Förstasida från 8 oktober 1976.

Olof Palme var inte sen att kalla det beslutet för ”det största sveket i svensk politisk historia”.

Och en svekdebatt blev det, inte minst i Centerpartiets egna led.

Fälldin blev rejält tilltufsad – och insåg samtidigt att detta bara var början. Den svenska kärnkraften höll på att byggas ut i snabb takt i linje med tidigare fattade beslut. Och snart skulle det finnas ytterligare reaktorer som stod på tur att startas. Skulle han säga ja om och om igen? Eller skulle han spräcka regeringen?

På kort sikt löstes frågan genom att de olika regeringspartierna förhandlade fram en till synes elegant lösning som också klubbades av riksdagen, en ny lag kallad villkorslagen. Den innebar att ytterligare kärnkraftverk bara kunde startas om kärnkraftsindustrin kunde visa upp en helt säker plan för hur det utbrända kärnbränslet skulle tas om hand.

Det kunde låta betryggande. Men på helt olika sätt beroende på var man stod i kärnkraftsdebatten. Och det var där problemet fanns, förstås.

En kärnkraftsmotståndare kunde utgå från att någon sådan säkerhet aldrig kunde finnas – och därför skulle det inte bli några nya reaktorer. Den som förespråkade kärnkraft kunde å sin sida hänvisa till att med den nya lagen skulle det finnas juridiska garantier för att avfallshanteringen var säker när väl nästa reaktor startades. Och då fanns det ju ingen anledning att oroa sig längre.

På kort sikt innebar dock den nyinrättade villkorslagen framför allt en sak: att den borgerliga majoriteten kunde skjuta bekymren med kärnkraften på framtiden och i stället ägna sig åt vad man helst ville, att fortsätta regera tillsammans.

Det var under den här perioden, efter laddningen av Barsebäck 2 men innan riksdagen klubbade villkorslagen, som den då 55-årige Sven Anér på allvar kastade sig in i kärnkraftsfrågan. Tillsammans med fotografen P-O Stackman gjorde han en reportageresa i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Sverige. Det var ett frilansprojekt från hans sida och syftet var att ta temperaturen på kärnkraftsutbyggnaden i Europa – hur stora var riskerna och hur argumenterade förespråkare respektive motståndare?

Sven Anérs första debatt- och reportagebok om kärnkraften. Han gjorde den i samarbete med fotografen P-O Stackman som han kom att samarbeta med i flera böcker.

Det hela blev till en uppmärksammad bok som kom ut våren 1977, Kärnkraft på lerfötter. Det var hans första bok och hans första betydande grävinsats i en politiskt känslig fråga. Det skulle bli många ytterligare böcker. Och flera av dem om kärnkraften.

Det finns skäl att stanna upp inför Svens skrivande om det ämnet. För det var alltså här han började sin egentliga bana som kritisk, undersökande journalist. Och han hade gett sig i kast med ett problemkomplex som som sannerligen var mycket svårutforskat och omgivet av stort hemlighetsmakeri.

Under arbetet med denna första bok träffade Sven bland annat Yves Lenoir, vid den tiden en av de mest framstående kärnkraftsmotståndarna i Frankrike. Lenoir var tekniker och författare och hade suttit med i en statlig kommission som skulle undersöka möjligheterna till slutlagring av avfallet – de farliga restprodukter som blev kvar från kärnkraftsproduktionen. Bland de olika alternativ som kommissionen undersökt fanns att lagra atomsoporna på Antarktis, att sänka ner dem i havsdjupen eller att skicka ut dem i en bana runt solen. Lenoir konstaterade att inget av alternativen erbjöd en realistisk lösning men att kärnkraftsanhängarna helt enkelt valde att skjuta det hela framför sig. Deras ståndpunkt var, som Lenoir sammanfattade den: ”Det finns inga tekniska problem, det är inte bråttom. Avfallet blir ett verkligt problem först om tjugo, trettio år, under mellantiden hinner alla frågor lösas.”

Det här var förstås en sanning som sa något viktigt om den svenska villkorslagen – ifall den tillämpades hederligt skulle det inte finnas något lagligt sätt att ladda några svenska reaktorer förrän högst eventuellt i en framtid då avfallsfrågan förhoppningsvis var löst.

För den som läser Sven Anérs bok nu, så många år efteråt, infinner sig en märklig känsla. Avfallsproblemen är nämligen fortfarande inte lösta, samtidigt som den samlade mängden radioaktiva sopor från reaktorerna har ökat kraftigt.

Lenoir insåg också att det vid sidan av frågan om avfallsförvaringen fanns risker för att det plötsligt skulle inträffa en allvarlig olycka. Han menade att det inte fanns några meningsfulla sätt att beräkna sannolikheten för att det skulle ske – alltför många faktorer var okända. Det enda som var uppenbart var att det alldeles tydligt kunde hända och att det i så fall kunde gå mycket illa.

Sven Anér sammanfattar Lenoirs budskap: ”en kärnkraftskatastrof får inte äga rum. Därför måste kärnkraftsfolket säga: en katastrof kan inte äga rum.”

Och det var i stort sett vad de sa. Det där kanske kunde framstå som spetsfundigheter när Kärnkraft på lerfötter kom ut. Men det var det ju inte. Bara ett par år senare, 1979, inträffade haveriet i Harrisburg. 1986 kom katastrofen i Tjernobyl. Och 2011 inträffade jordbävningen som ledde till haverierna i japanska Fukushima.

Men allt detta var fortfarande händelser i framtiden när bygget av de nya reaktorerna fortsatte under Fälldinregeringen. Och ju längre byggena kom, desto mer ökade pressen på centern från regeringskollegorna.

Till sist blev det dags för Fälldinregeringen att ta ställning till begäran om tillstånd att starta två ytterligare reaktorer som då stod färdiga att ta i bruk – Ringhals 3 och Forsmark 1.

Och det kom ett beslut från kanslihuset. Det lät som ett nej: regeringen gav inget tillstånd. Men det fanns ett kryphål: i beslutet fanns med att Kärnkraftsinspektionen, en statlig myndighet, kunde få ge det där tillståndet om villkorslagens säkerhetskrav uppfylldes.

Den som var lite misstänksam kunde nu fundera över om Fälldin höll på att backa genom att lämna ifrån sig ansvaret för att starta kärnkraftverken tll en lägre instans. Och Fälldin insåg själv att hans position nu var tämligen pressad. Som ett sätt att ta sig ur dilemmat försökte han få de två andra regeringspartierna att gå med på en folkomröstning om kärnkraften. Men de sa nej. Det enda övriga riksdagspartiet som ville ha en folkomröstning var vänsterpartiet kommunisterna.

I oktober 1978 klarade inte Fälldin den olidliga balansgången längre, han valde att avgå som statsminister. Och på det sättet kom den folkpartistiska minoritetsregeringen till.

Ett halvår senare sa Kärnkraftsinspektionen ja till att starta Ringhals 3 och Forsmark 1 – säkerhetskraven för avfallshanteringen var uppfyllda, hette det. Och direkt godkände folkpartiregeringen beslutet.

Vad som låg bakom de svepande löftena om att säkerheten var garanterad kom fram först senare. Det handlade om att de svenska kärnkraftsbolagen genom ett gemensamt projekt – kallat KBS och uttytt Kärnbränslesäkerhet – hade slutit ett upparbetningskontrakt med det franska kärnteknikföretaget Cogéma.

Det vill säga: tanken var att Cogéma skulle ta hand om avfallet och upparbeta det. Upparbetning innebär att kärnkraftsavfall bearbetas så att man dels får fram bränsle som kan användas igen, dels att man får fram mer lätthanterligt avfall och dels – om så önskas – att man får fram plutonium till kärnvapen.

Men – som Sven Anér senare skulle gå i spetsen för att avslöja – kontraktet innebar inga som helst bindande åtaganden för Cogéma. Däremot kostade det pengar för de svenska bolagen och det öppnade dessutom för att svensk energiproduktion skulle leverera material till atomvapen.

Detaljerna är numera ganska välkända. Den som vill ha en sammanfattning av frågan kan gå till en skrift utgiven av Avfallskedjan, ett nätverk av ideellt arbetande grupper av lokalbefolkning på orter som berörts av planer på slutförvaring inom Sverige. Så här skriver nätverket i skriften Kärnkraftavfall – Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen:

Avtalen garanterade egentligen bara en sak, att de svenska kärnkraftbolagen skulle satsa ca 4 miljarder kronor i den franska ”kärnvapenfabriken” i La Hague (Frankrike gjorde då officiellt ingen skillnad mellan civil och militär kärnteknik). Sedan skulle fransmännen försöka upparbeta det svenska avfallet. Om inte detta gick eller inte passade fransmännen skulle avfallet sändas tillbaka. Anmärkningsvärt är att avfallets plutoniumdel helt ”glömdes bort” i KBS-planen. Eller var det självklart att plutoniet i all tysthet skulle ha tillfallit det franska kärnvapenprogrammet?

Om detta varit allmänt känt när folkpartiregeringen fick på sitt bord att ta ställning till laddningen av Ringhals 3 och Forsmark 1 hade det knappast varit politiskt möjligt att säga ja – det hade nog framstått som ett svek värre än när Fälldin bröt sitt vallöfte och tillät laddning av Barsebäck 2. Avfallsfrågan var inte ens i närheten av att vara löst på ett säkert sätt.

Men vad människor inte visste kunde de inte protestera mot.

Folkpartiregeringens ja till att ladda de nya reaktorerna kom den 28 mars 1979.

Samma dag (!) inträffade någonting på andra sidan Atlanten som däremot inte kunde hemlighållas – den där reaktorolyckan i Harrisburg, Pennsylvania.

Svenska Dagbladet om Harrisburg, två dagar efter larmet om haveriet.

Paniken bland kärnkraftsvänliga politiker framstår i det ljuset som övertydligt begriplig. Och så blev det alltså mycket hastigt bestämt att det måste få bli en folkomröstning.

Men när väl den första chocken efter den amerikanska reaktorolyckan lagt sig kom det så sakteliga tillbaka, debattutrymmet för att fortsätta predika kärnkraftens välsignelser och relativa ofarlighet.

Tage Danielsson (till höger) som skrev den berömda sannolikhetsmonologen om kärnkraften. Här med sin samarbetspartner Hasse Alfredsson.

En av dem som observerade hur argumenteringen snart började låta från dem som ville släta över vad som skett var komikern, filmregissören, författaren med mera Tage Danielsson. Det var i det läget han skrev och framförde sin berömda monolog om sannolikhet som började så här:

Sannolikhet, va – det betyder väl nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Och därför är det synd att vi från och med i år på grund av de rådande konjunkturerna inte har råd med några riktiga sanningar utan vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. De är inte riktigt lika pålitliga, de är till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar: före Harrisburg så var det ju väldigt osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända. Men sen, så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det blev nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är det konstiga. Det är som om man menar att de går omkring och tycker att det där som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

Men de som ville ha en fortsatt utbyggnad av kärnkraften kunde inte riktigt hoppas på att vinna en folkomröstning bara med argumentet att den nog inte var så farlig. Det måste kombineras med att det skulle vara ännu farligare att avstå från den. Jobben och välfärden skulle hotas, landet skulle drabbas av fattigdom och elände.

Det var ett högst diskutabelt påstående, ett antal industriländer har klarat sig alldeles utmärkt utan kärnkraft. Vad som var sant var att den svenska energipolitiken i all tysthet hade inriktats på att kärnkraft skulle vara den dominerande nya energikällan inom överskådlig tid. Och det fanns alltså ett omfattande program för hur detta skulle gå till, utvecklat genom en rad överenskommelser mellan politiker och storföretag. Den saken hade närmast inblandade parter redan skakat hand på. Så självklart var det inte önskvärt med en medborgerlig opinion som kullkastade vad som redan gjorts upp.

Och nu när det oundvikligen skulle bli en folkomröstning gällde det för denna etablerade kärnkraftslobby att spela korten rätt. De tre partier som placerat sig på den sidan var alltså socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna. Vad de ville få igenom var, till att börja med i alla fall, att den redan planerade kärnkraftsutbyggnaden skulle fullföljas. Det betydde i klartext att de ville ta ytterligare sex reaktorer i bruk utöver de sex som redan var i drift. De nya skulle dessutom vara mycket mer kraftfulla, så i praktiken handlade det om en åttadubbling av kärnkraftsprogrammet.

Det där sista var inget som var bra att skylta med efter Harrisburg. Bland de kärnkraftsvänliga partiernas medlemmar och traditionella väljarskaror fanns det många som var oroliga för riskerna med den energikällan. Inte minst gällde detta inom socialdemokratin. Det var problematiskt ur s-ledningens synvinkel.

Samtidigt fanns det bland många socialdemokratiska väljare en oro för att ett nej till kärnkraft skulle drabba jobben och levnadsstandarden.

Det fanns en grupp som gärna underblåste den oron: ledarna för de svenska storföretagen. I de kretsarna var uppslutningen närmast total kring det gemensamma målet. Ur deras perspektiv handlade det om att staten skulle garantera en för företagen jämförelsevis billig energiförsörjning.

Och de argumenterade gärna kring kärnkraften på samma sätt som de brukade göra, i stort sett vad saken än gällde: om industrin drabbades av ekonomiska bakslag skulle det slå mot löntagarna. Strategerna inom socialdemokratin ville inte gå i polemik mot det, tvärtom. Men samtidigt ville de inte förknippas alltför hårt med storföretagens ledare som ju kunde misstänkas för att ha särintressen att värna.

Alla de här omständigheterna bildade en bakgrund till det taktikspel som startade inom och mellan riksdagspartierna när alternativen till folkomröstningen skulle formuleras.

Inget parti ville framstå som om det var för en utbyggnad av kärnkraften – inte heller de partier som faktiskt var det. Och inget parti ville heller framstå som om det ville driva igenom en avveckling som kunde få kännbara ekonomiska konsekvenser för landets invånare.

Här gällde det att fånga väljare. Den formel som kärnkraftsförespråkarna använde blev därför ”avveckling med förnuft”. Det skulle innebära att den redan planerade utbyggnaden visserligen skulle genomföras, men att kärnkraften sedan skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”. Så kom det också att stå på röstsedlarna för dem som ville ha en fortsatt utbyggnad.

Socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna var överens i sak. De ville att folkomröstningen skulle ge klartecken att köra de tolv reaktorer som var i drift, stod färdiga eller som höll på att förberedas. Ingen del av den planerade utbyggnaden skulle alltså stoppas. Sedan, hette det, skulle det inte bli mera.

Men så var det frågan om att inte förknippas för hårt med industrins särintressen. Det var viktigt för socialdemokratin men också, faktiskt, för folkpartiet. Och därför lanserade socialdemokraterna tillsammans med folkpartiet en särskild linje i omröstningen, den som kom att kallas linje 2. I alla väsentliga avseenden sammanföll den med moderaternas alternativ, linje 1. Framsidan på valsedeln var identisk, men på baksidan av linje 2:s valsedel fanns några formuleringar som att ”de svagaste grupperna i samhället” måste skyddas samt om att stat och kommun borde äga framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft. Det där sista var en formulering som inte moderaterna kunde ställa upp på. Och så blev det två linjer av en. (För den som undrar: kärnkraftverken drivs i dag av privata bolag som i sin tur har ett blandat statligt och privat ägande.)

Linje 3 som backades upp av centern och vpk innebar däremot att kärnkraften skulle avvecklas inom tio år och att inga nya reaktorer skulle få laddas.

Tre linjer är förstås inte det idealiska upplägget – om det gäller att få ett tydligt resultat från en folkomröstning, vill säga.

Det var inte heller helt lätt för väljarna att bedöma hur viktiga riskerna med kärnkraften var i förhållande till de ekonomiska risker som kunde finnas med att avveckla den.

Den samlade informationen som väljarna utsattes för kunde alltså sammanfattas som att det för all del kunde vara farligt med kärnkraft men att det också var farligt om den avvecklades för fort. Och då framstod linje 2 i mångas ögon som en sorts sansat mittenalternativ. Det verkade vara det man skulle rösta på om man inte ville gå till extremer åt någondera hållet.

Sven Anér var för sin del fokuserad på hur verkligheten såg ut bakom alla vackra formuleringar. I juni 1979 fick han in ett par uppmärksammade avslöjande artiklar i sin gamla tidning Dagens Nyheter.

De handlade om en av de mest känsliga punkterna i det politiska taktikspel som pågick – och också om en av de centrala aspekterna av riskerna med kärnkraften. Slutförvaringen av kärnbränslet.

Juni 1979: Sven Anér avslöjar sanningen bakom Cogémaavtalet i två artiklar i Dagens Nyheter.

Det var nämligen han som var först med att i den svenska debatten börja avslöja hur villkorslagen egentligen hade tillämpats. Han hade kommit över det upparbetningsavtal som Cogéma slutit med västtysk kärnkraftsindustri. Och det visade mycket tydligt att Cogéma egentligen inte förband sig att ta hand om västtyskt utbränt kärnbränsle utan bara deklarerade en önskan att göra det. Det visade sig också att upparbetningen avsågs att utföras i anläggningar som ännu inte fanns – och att inte bara driften utan också byggandet av dessa anläggningar skulle finansieras av Cogémas kunder. Dessa kunder erbjöds dock varken delägande eller insyn i anläggningarna. Det vill säga: de risker som fanns kring Cogémas hantering av avfallet (i den mån man tog emot det) var inget som det franska företaget tänkte redovisa för sin motpart. Och samma hemlighetsmakeri gällde vad Cogéma skulle välja att göra med det åtråvärda plutonium som blev en av restprodukterna efter en upparbetning.

Sven Anér menade – på goda grunder har det senare visat sig – att det svenska avtalet i väsentliga avseenden hade en liknande utformning. Han krävde på grundval av det att den svenska avtalstexten skulle bli offentlig – och att detta avtal måste rivas upp.

Dagens Nyheters ledarsida gav Sven Anérs avslöjanden uppbackning och krävde att en avveckling av kärnkraften snarast borde inledas genom en stängning av Barsebäck. Just den anläggningen fanns det extra skäl att bekymra sig över eftersom en olycka där skulle innebära ett direkt hot mot två stora städer, både Malmö och Köpenhamn.

Själv beskriver Sven Anér målande och roligt i memoarboken Så fick det bli hur han under sina efterforskningar blev känd som en fiende till Cogéma.

Han hade blivit uppmärksammad av det franska bolaget i samband med att han skrivit om det svenska fartyg, Sigyn, som skulle föra med sig utbränt svenskt kärnbränsle till Cogémas upparbetningsanläggning La Hague på Frankrikes kanalkust.

Jag var påpassad av kärnkraftens direktörer i en omfattning som jag inte hade väntat mig. /…/ Kulmen, som väckte visst medialt uppseende, nåddes då Sigyn, som skulle frakta kärnavfall och som jag hade skrivit en bok om med den onekligen mycket tydliga titeln Se upp för Sigyn, ställde till det.

Jag befann mig i det normandiska Le Havre, och var ute på ensamkoll av Cogéma, som var det stora och stöddiga franska kärnkraftsbolaget. /—/

Jag hade, med mina bandspelare, gått fram till Sigyns reling där hon låg förtöjd vid en av hamnens många kajer.

”Je ne vous vois pas sur la liste, monsieur. Vous n’êtes pas le bienvenu!” [Jag ser er inte på listan, min herre. Ni är inte välkommen!]

Jag stod och undrade. En fransk höjdare kallades till relingen. ”Pourquoi pas?” [Varför inte?] /…/

”Det bara är så. Ni har vid tidigare tillfällen setts bära vapen, och vi tar inga risker.”

Sven Anér beskriver hur han tog sig till stan och ringde Skånska Dagbladet som han skrev för. Tidningen slog upp saken stort. Men Sven Anér släpptes inte ombord på Sigyn, han förstod att han ”fanns rejält placerad bland kärnkraftens farligaste fiender.”

Hade han kommit dragande med pistol?

Det hade jag förstås aldrig gjort. Det var min lilla handbandspelare som någon nitisk hade sett någon gång de här dagarna och tytt som ett vapen. Eller kanske var hela grejen påhittad till kärnkraftens skydd och fromma. /…/ Jag minns att jag undrade. Är det så här stora bolag sköter sin PR, med hot och lögner?

Och det har alltså visat sig att Sven Anér hade rätt. Den säkra lösning som Cogéma påståtts erbjuda existerade inte i verkligheten. Den existerar inte nu heller. Därför har numera svenska politiker och svensk kärnkraftsindustri övergett planen på att bli av med atomsoporna genom upparbetning. I stället är det tänkt att högriskavfall som produceras i Sverige direkt ska förvaras långt ner i berggrunden, inneslutet i kopparbehållare.

Var och hur det ska ske är fortfarande föremål för förhandlingar och debatt, vilket inte är så märkligt. De bedömningar som gjort går nämligen ut på att avfallet måste hållas säkert inneslutet i 100 000 år om det inte ska hända riktiga obehagligheter. Så lång är den uppskattade tidrymd under vilken det ger ifrån sig farlig strålning. Och då gäller det att behållarna inte långsiktigt bryts ner i det tysta så att innehållet börjar läcka – eller (förstås) att det inte inträffar några jordbävningar, meteornedslag eller bombattacker som kan skada behållarna.

Det var med andra ord ingen liten fråga som Sven Anér reste när han engagerade sig i att avslöja verkligheten bakom de lugnande löftena om hanteringen av kärnkraftens avfall.

Inför folkomröstningen kom han ut med en ny debattbok, Kärnstopp.

Debattboken Kärnstopp som kom 1979.

Han konstaterade där illusionslöst att läget var fortsatt allvarligt, trots att det gått så långt som att medborgarna skulle få rösta om vad som skulle hända med de svenska reaktorerna. Som han uttryckte saken när han skrev om sina opinionsmöten:

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: nu är du väl glad, nu är du väl nöjd, nu är du väl belåten?

Jag svarade alltid: Nej. Jag är varken glad eller nöjd eller belåten. Jag ser genom tårar på vad som hänt och händer i Harrisburg. Detta som hände har vi hela tiden vetat skulle hända. /…/ Det råkade bli Harrisburg.

Sven Anér kom att bli redaktör för linje 3:s kampanjtidning inför folkomröstningen. Och bakom linje 3 fanns en livaktig folkrörelse som gjorde sig hörd genom torgmöten och demonstrationer.

Men ansträngningarna räckte inte. De närmast identiska linjerna 1 och 2 fick tillsammans en tydlig majoritet.

Och riksdagen fattade på den grunden att beslutet som innebar att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010 – senast då, alltså – och att inga nya kärnkraftverk skulle få dras igång utöver de som redan var på gång.

Det lät ju som någon sorts avvecklingsplan om man ville vara välvillig, även om den började med en utbyggnad. Men vad som angavs i det beslutet om en kommande avveckling visade sig med tiden inte ha någon praktisk betydelse. Vad som var det centrala var att utbyggnaden skulle fortsätta. Och det gjorde den direkt.

År 2010 har – som vi märkt – passerat för ett tag sedan. Och ingen har väl missat att den svenska kärnkraften finns kvar. Det är bara löftet om att den skulle vara borta som delvis fallit i glömska.

Inte desto mindre utmärkte sig 2010 som ett märkesår i den svenska kärnkraftens historia på annat sätt. Det var nämligen det året som riksdagen bestämde sig för att tillåta att det startades nya reaktorer. Det beslutet togs trots de kusliga erfarenheterna från Tjernobyl som inträffat först efter folkomröstningen. Och det togs i lycklig okunskap om exakt när nästa allvarliga olycka skulle inträffa. (Vilket visade sig bli i Fukushima året därpå.)

Vad har hänt sedan dess? Ja, det kom en energiöverenskommelse 2016. Den stöddes av en majoritet i riksdagen och innebar fortsatt ja till att starta nya kärnkraftverk i stället för gamla som tjänat ut. Samtidigt slogs det fast en allmän målsättning om att Sverige ska ha 100 procent förnybar elproduktion 2040.

Vi får väl se vad som händer.

För Sven Anérs del blev kampen mot kärnkraften en startpunkt för många års fortsatt arbete på att tränga igenom och avslöja officiella proklamationer som han inte trodde på.

Året efter folkomröstningen bildades Miljöpartiet i protest mot den förda miljöpolitiken, inte minst på kärnkraftens område – och Anér var en tidig centralgestalt. Men hans deltagande i partipolitiken blev kortvarigt. Han fortsatte däremot att skriva om kärnkraftens faror och det politiska spelet kring den.

Sven Anér om det hänsynslösa spelet med urbefolkningens rättigheter när det handlade om att bryta uran i Australien.

1985 kom han till exempel ut med boken De köpte Peter Balminidbal. Den var resultatet av ett djupt grävande som han gjort på andra sidan jordklotet, i Australien. Boken handlade om hur regimen i Canberra på 70-talet genom olika manövrer såg till att skaffa sig en egen uranindustri på mark som traditionellt kontrollerats av grupper inom landets ursprungsbefolkning.

Men så: sex år efter folkomröstningen inträffade en så händelse som skulle förändra fokus för hans fortsatta journalistiska grävarbete.

Mordet på Olof Palme.

De flesta av oss som under årens lopp kommit att forska på djupet om Palmemordet behövde inledningsvis lite tid på oss innan vi förstod att något sådant behövdes. I början var det en spridd uppfattning att mordet skulle klaras upp ganska snabbt. Det handlade ju om ett dåd mot en statsminister och utredarna hade fått väldigt stora resurser till sitt förfogande.

Men så blev det inte.

Själv kom jag att börja skriva om Palmemordet hösten 1987. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen. Vid det laget hade utredningen pågått ett och ett halvt år. Hans Holmér hade kommit och gått och hans PKK-spår framstod alltmer som en ren skrivbordsprodukt, avsedd att få till stånd ett snabbt slut på utredningen – trots att det inte funnits några bevis.

Och så kom det ut en rad uppgifter i media som pekade på möjlig polisinblandning i mordet.

När väl den hypotesen var formulerad var det många – också jag- som inte tyckte att den verkade alldeles långsökt. Palme hade varit en omstridd person i det svenska samhället. Och bland hans motståndare fanns definitivt vissa kretsar i polisen.

Jag bestämde mig för att skriva en artikel om saken – det verkade det finnas underlag för.

Det blev flera artiklar. Och ännu flera. Ganska snart fick kom jag i kontakt med Sven Anér som liksom jag bodde i Uppsala. Han hade också börjat arbeta med frågan under 1987. Och denna höst skrev han på sin första bok i ämnet, den som kom att heta Polisspåret. Jag minns att jag fick läsa den innan den kom ut. Den sammanfattar många av de frågor som tidigt kom upp om utredningen, frågor som pekade på att sanningen kanske var för känslig för att svenska myndigheter skulle ha lust att peta alltför djupt i vad som hade skett. Den är fortfarande läsvärd.

Många gånger hade jag ärende till Svens och hans hustru Lenas lägenhet på Kungsgatan i centrala Uppsala. Sven var alltid generös inte bara med gott kaffebröd utan också – och mera väsentligt – med synpunkter och med dokument.

Han blev en samtalspartner som förutom att han gav mig infallsvinklar på själva mordutredningen också visade hur det faktiskt gick att få fram annars helt okända papper från olika myndigheter, papper som var för sig gav små bitar av information och som tillsammans kunde ge underlag för att lägga större pussel. Visst hade jag lärt mig ett och annat om offentlighetsprincipen på Journalisthögskolan och själv praktiserat mina kunskaper i liten skala. Men Sven Anér behärskade regelverk och rutiner bättre än många handläggare på olika myndigheter och var envis som få.

Naturligtvis drev han ett antal tjänstemän inom polisen och på departement till smärre vansinne. Sverige må ha sin offentlighetslagstiftning, och rätt ofta stoltseras det med den. Men om någon verkligen vill använda sig av den knakar det gärna i systemet. Och bland Palmeutredarna blev det snart en klagovisa att det behövdes en heltidsanställd bara för att ta hand om Sven Anérs förfrågningar.

Kanske var det så. Men vad är i så fall problemet? Om Sverige vill kunna berömma sig av att vara en demokrati där medborgarna ska ha insyn i beslutsfattandet så är en heltidstjänst för att få denna insyn att fungera när det gäller en av svensk nutidshistorias mest centrala händelser inte mycket att bråka om, kan man tycka. Det som kan vara bekymmersamt är snarare att det oftast inte har varit de stora mediebolagen som begärt fram dessa handlingar utan en på egen hand grävande pensionerad journalist i Uppsala.

Sven Anér kom att ge ut tolv böcker om Palmemordet om jag räknat rätt. Förutom den nämnda första titeln Polisspåret skrev han bland annat Fyra nycklar, Affären Borlänge och Dominoeffekten. Och avslutade med två titlar så sent som 2016, Staten tog Olofs liv och kompendiet Palmemordet: då Sverige störtdök ner i ett moraliskt kärr. Och dessutom gav han som tidigare nämnts ut sitt nyhetsbrev Palme-Nytt. Nio årgångar, 1993-2001, finns digitalt tillgängliga på webbplatsen Project Runeberg. Längre fram, från 2009 och fram till 2017, publicerade han – som också nämnts – i stället sina dagskommentarer om Palmemordet på sin blogg.

Från och med mitten av 90-talet kom han också att ägna en del skrivande åt Estoniakatastrofen och de många oklarheterna kring den.

Fyra nycklar som han gav ut 1991 på eget förlag tar upp flera frågor som kommit att stanna kvar i debatten om Palmemordet, bland annat var Holmér befann sig under mordnatten. Skriften lyfter också fram de motsägelsefulla inslagen i polisens protokoll om avlyssningen av Sigge Cedergrens bostad under morddygnet – besynnerligheter som reser frågan om de publicerade uppgifterna är friserade i efterhand. Den pekar också på, många år före Thomas Pettersson och tidskriften Filter, på att Skandiamannens egen berättelse om vad han gjorde i samband med mordet stämde illa med annan tillgänglig information. Till skillnad från Filter drog Sven Anér inga slutsatser i skuldfrågan men krävde däremot att Palmegruppen skulle utreda Skandiamannen. Han tog för övrigt upp Skandiamannen igen i boken Cover-up: Palmemordet från 1999 – fortfarande med frågor men inte med bestämda svar.

Jag tog mig nyligen tid att läsa om en annan av hans tidiga böcker om Palmemordet, Affären Chamonix från 1992.

Affären Chamonix från 1992 med omslagsbild av EWK.

Att den blev skriven hade med mina egna efterforskningar att göra. Jag arbetade då med det som senare skulle bli min första (och mycket tjocka) bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Där försökte jag inte i första hand hitta svar på mordgåtan. Vad som mest intresserade mig var de märkliga utredningsturerna. Det vill säga: vad var det som gjorde att allt gick så fel – i alla fall om syftet var att klara upp mordet?

En helt central del i boken kom Ebbe Carlssonaffären att få.

Vad den handlade om kan enkelt uttryckt beskrivas som Ebbes försök att med konspirativa metoder återupprätta det PKK-spår som kraschat i början av 1987.

Kärnan i den plan som Ebbe Carlsson och hans medarbetare ägnade sig åt var att använda sig av en polisagent, den före detta centralfiguren i PKK Ali Cetiner, för att locka PKK-anhängare i Sverige att inlåta sig på planering av våldsdåd. Samtal om detta skulle spelas in och senare kunna användas för att upprätta PKK-spårets trovärdighet. Cetiner var väl lämpad för sitt uppdrag som provokatör, han hade tidigare varit den ytterst ansvarige för mord på kurder som av PKK-ledningen betraktades som förrädare.

Ebbe Carlssons plan var förstås spektakulär. Men han agerade inte ensam utan med stöd från personer i det socialdemokratiska regeringskansliet. Och en helt central axel i hans intensiva verksamhet var de täta kontakterna med Carl Lidbom, ordförande för Säpoutredningen och samtidigt svensk ambassadör i Paris. Lidbom, en gammal politisk räv, var också en av Ingvar Carlssons närmaste förtrogna. Och han var så involverad i Ebbe Carlssons verksamhet så att han till och med var påtänkt för att själv med hjälp av sin diplomatstatus smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige.

En av de mer anmärkningsvärda episoderna i Ebbes och Lidboms samarbete var annars när de tillsammans slog larm till fransk polis om ett påstått terrordåd mot den svenska ambassaden i Paris. Någon – kanske en diplomat – hade blivit kidnappad. I själva verket hade ingenting hänt – och i efterhand var Ebbe och Lidbom ivriga att vifta undan saken. Bakgrunden till händelsen var egentligen, kunde jag konstatera, att Ebbe snabbt hade behövt träffa en viss tjänsteman inom den franska säkerhetspolisen, DST, för att få information. DST-mannen hade haft kontakt med Ebbes samarbetspartner inom Säpo, Walter Kegö, vilket Ebbe visste. Och den påstådda terroristaktionen gav Kegö en anledning att ringa sin franske kollega och be honom besöka ambassaden.

Ebbes återkommande resor till Frankrike ingick i det som åklagaren Ola Nilsson tittat närmare på i sin utredning av den socialdemokratiske förlagsmannens och hans medarbetares smuggling av avlyssningsutrustning.

Jag hade köpt ett eget exemplar av förundersökningsprotokollet och där fanns bland annat kopior av sidorna i Ebbes pass för den aktuella perioden. Men märkligt nog fanns det inga stämplar för den Parisresa som Ebbe enligt uppgift gjort helgen då Olof Palme mördades.

Enligt vad som rapporterats efter mordet hade Ebbe – liksom Lidbom – varit involverade i att få hem Palmes yngste som Mattias från Chamonix i franska Alperna där han var på skidsemester.

Det var ganska noga med stämplar i svenska pass vid besök i Frankrike vid den här tiden då Sverige inte var med i EU – så de saknade stämplarna vid tiden för Palmemordet var lite anmärkningsvärda. Jag nämnde det för Ola Nilsson. Jo, han hade också märkt det. Men det låg utanför hans utredning.

När jag tog upp det med Sven Anér blev han desto mer intresserad. Det tycktes ligga i linje med vad han alltså redan intresserat sig för – vad Ebbes samarbetspartner Hans Holmér egentligen gjort på mordnatten. Hade han verkligen sovit på hotell i Borlänge eller var den versionen kamouflage för något annat?

Det var inte bara Sven Anér som ställt dessa frågor om Holmér. I en artikel på DN Debatt reste han tillsammans med andra debattörer frågan om rikskriminalen rentav förfalskat dokument för att ge alibi åt Holmér på mordnatten och placera honom i Borlänge. Bland undertecknarna fanns advokaten Peter Althin och riksdagsledamoten för miljöpartiet Per Gahrton.

Och nu såg det alltså ut att finnas oklarheter också kring Ebbe Carlssons – och i så fall även Lidboms – agerande under själva morddygnet.

Enligt Lidbom hade hans vän Ebbe Carlsson varit nere i Paris i ett bokförläggarärende och då bott på ambassadörsresidenset. Ebbe Carlsson hade för sin del i KU sagt att han var hos Lidbom för att fira dennes 60-årsdag. Det ena utesluter ju inte nödvändigtvis det andra.

Båda uppgav att de blev indragna i att hjälpa Olof Palmes son Mattias att komma hem till Stockholm – Mattias var på sportlov i den franska alpina skidorten Chamonix, belägen inte så långt från Genève i Schweiz. Det är inte heller konstigt. Men detaljerna kring Ebbes och Lidboms insatser blir svårgripbara när Sven Anér försöker fånga in dem.

Sven tycker sig finna att Ebbe och Lidbom i efterhand konstruerat en osann berättelse – eller snarare olika osanna berättelser – om exakt vad de gjorde dessa timmar. Och en av de slutsatser han kommer fram till är att Lidbom förefaller ha använt sig av Mattias Palmes hemresa för att dölja någon egen hemlig aktivitet i schweiziska Genève.

Boken är – i likhet med mycket som Sven skrivit – upplagd i en sorts dagboksform där läsaren får följa hans efterforskningar steg för steg. Det innefattar bland annat hans kontakter med franska myndigheter och med svenska UD samt hans försök att få fram uppgifter från Ebbe Carlsson, Lidbom och familjen Palme.

Själva formen bidrar till att boken stundtals kommer att handla rätt mycket om författarens mellanhavanden med olika myndigheter och svårigheterna att få fram information. Vad som verkligen går att belägga om Ebbe Carlsson och Carl Lidbom kommer till sist lite i skymundan eller blir åtminstone svårt att överblicka för läsaren.

Det som ändå framstår som uppenbart efter läsningen är att det finns oklarheter kring händelseförloppet och att det kan ha funnits saker som Ebbe Carlsson och Lidbom inte haft lust att skylta med. Och frågan inställer sig om de också friserade en del faktauppgifter som en direkt följd av att Sven Anér började ställa besvärliga frågor.

Men vad var det i så fall de dolde? Sven Anér skriver att det enda man kan veta säkert är att Lidbom befann sig i Schweiz då Palme mördades. Och han tillägger: ”Detta måste vara det svarta mysteriets innersta svarta gåta.”

Jag reagerar vid omläsningen av boken inför den formuleringen. Troligen reagerade jag inte lika starkt när jag läste Affären Chamonix första gången i samband med att den kom ut. Men med åren återkom den typen av dramatiska fraser allt tätare när Sven intresserade sig för olika personer och händelser med anknytning till Palmeutredningen. Och allt eftersom tyckte jag i stigande utsträckning att hans retorik lyfte en bit från från vad som faktiskt var belagda fakta.

Därför leder denna omläsning också till att jag börjar fundera kring vad det var som hände när jag flera år efter publiceringen av Affären Chamonix inledde mitt långa men aldrig tydligt uttalade farväl till Sven.

För det som skedde steg för steg under åren som sedan gick var att våra en gång så täta kontakter planade ut för att till sist närmast upphöra.

Det där är ett lite plågsamt ämne att tänka på – just för att det var så mycket som inte blev sagt från min sida.

Vad var det då som gjorde att Sven började ta till de där stora, svarta bokstäverna?

I efterhand tror jag att det kanske inte var så konstigt. Det hade nog rätt mycket att göra med stämningarna under ett antal år som följde efter rättegången mot Christer Pettersson.

Under dessa år var det inte en alldeles lätt syssla att rikta ifrågasättanden mot hur Palmeutredningen skötts – i alla fall inte för den som samtidigt redovisade tvivel på att Pettersson var gärningsmannen. Då rådde nämligen en rätt enig uppfattning bland journalister, advokater, politiker och mer eller mindre professionella debattörer om att fallet egentligen var löst och att missbrukaren från Rotebro bara gick fri på grund av väldigt högt ställda beviskrav från hovrätten.

Och den bilden trummades ständigt ut genom tidningar, radio och TV. Lars Borgnäs på Sveriges Television var det viktigaste undantaget från den regeln, han fortsatte att göra ett antal noga researchade program som väckte oroande frågor för den som ville lyssna.

Vi ska också komma ihåg att under ganska många år efter Palmemordet existerade inte heller något internet som var tillgängligt för alla och där avvikande synpunkter om utredningen kunde föras fram och debatteras. Det folk visste hade de helt enkelt fått veta genom kvällstidningar och nyhetsinslag i TV. Punkt.

Några av Expressens löpsedlar från 2004.

Det här medieklimatet fortsatte att råda väldigt länge. I stort sett fram till 25-årsdagen av mordet 2011 var det Christer Pettersson som gällde, och även de svagaste nya uppgifter som möjligen tycktes peka på att han var skyldig kunde beredas stor plats i nyhetsflödet när de dök upp.

Det slår mig att det skulle vara intressant att arrangera en utställning med de kvällstidningslöpsedlar under dessa år som just handlade om Pettersson och alla förmodade nya bevis på att han var skyldig. Det skulle bli en stor utställning och den skulle förmodligen ge ett lätt surrealistiskt intryck på dagens betraktare.

Det var mot den bakgrunden som jag under dessa drygt tjugo år ofta kunde tycka att det var rätt svårt att behålla inte bara ett kritiskt utan också ett balanserat sinne.

En av de vanligaste frågorna jag kunde räkna med att möta var: om det inte var Pettersson, vem var det då i så fall? Underförstått: har du inget svar på den saken så måste det väl vara Pettersson.

I sådana lägen kunde jag förstås känna att det vore lockande att ta fram den breda penseln och presentera en egen tvärsäker lösning på mordgåtan – även om den bara var baserad på mina senaste obearbetade hypoteser och hugskott.

Nu undvek jag att falla i den gropen så gott jag kunde. Men var det kanske liknande känslor som ledde Sven till hans djärva slutsatser och kategoriska formuleringar?

Hur det än var med den saken: trots att jag tyckte att Sven drog iväg in sina resonemang så fungerade det han gjorde på åtminstone ett plan. Djärva och bestämda svar på hittills olösta problem tenderar att få sin publik. Och även om den i början är liten så kan den växa.

Den framgången fick Sven rätt mycket av under de sista åren av sitt liv även om han själv inte fullt ut kunde överblicka den. Han tillhörde den generation där de allra flesta hade svårt att komma underfund med internet. Och det växande genomslaget för hans idéer var framför allt synligt just på nätet. Han blev sällan refererad i etablerade medier, men via digitala diskussionsforum spreds hans tankegångar ändå.

Det handlade bland annat om att han med namn pekade ut en tidigare Stockholmspolis som Palmes mördare. Och parallellt med det drev han tesen att Lisbeth Palme under färden från mordplatsen till Sabbatsberg skulle ha sinkat ambulansen genom att – av oklara skäl – kliva av och fortsätta resan i en polisbil.

I båda fallen snappades hans tankegångar upp av många människor med intresse för mordgåtan och de kom därför att leva ett rätt omfattande liv i cyberrymden.

Framgångarna för Svens infallsvinklar kan förklaras av en högst berättigad misstro som många människor vid det här laget kände mot både utredarna och medias täckning av utredningen. Men i båda dessa fall saknades det – som jag såg det då och fortfarande anser – någon egentlig bevisning som gjorde det troligt att han hade rätt.

När det gällde Lisbeth Palme byggde det hela på en bildtext i Göteborgs-Posten till ett foto som visade en kvinna i färd med att kliva ur en polisbil utanför akuten på Sabbatsberg. I bildtexten hette det att det var Lisbeth. Bilden publicerades i tidningen en av de första dagarna efter mordet, uppenbarligen bara som en illustration till bevakningen av Palmemordet och utan något syfte att bevisa något. Kvinnan syntes med ryggen mot kameran och hon hade vissa likheter med Lisbeth men var inte klädd i den välkända kappan med kulhål. Sven valde bort den enklaste förklaringen – att någon på tidningen gjort ett misstag och att det helt enkelt inte var Lisbeth på bilden – utan tolkade det som ett tecken på en invecklad komplott med utbytta kläder.

Lisbeth Palme hade förvisso skapat rubriker genom sin avoghet mot journalister och sin ovilja att medverka i Palmerättegången. Och självklart var det legitimt för journalister att kritiskt granska också henne. Men Svens slutsatser ledde enligt min mening till orimligheter. Och de bidrog givetvis också – i den mån de väckte tilltro – till att framställa Lisbeth Palme som person i en både besynnerlig och väldigt negativ dager.

Jag kunde tycka att det där borde ha fått honom att tveka. Men kanske spelade hans egna tidigare – begränsade men dåliga – relationer med Lisbeth in.

Det hade nämligen skurit sig dem emellan många år tidigare om vi får tro Sven.

Han berättar om saken i andra delen av sina memoarer, boken som heter Så fick det bli.

1970 besökte den nye svenske statsministern Olof Palme såväl Washington som Moskva. Sven som var nyhetsreporter på Sveriges Television var med på båda resorna. Washington kom först. Och dit följde Lisbeth med.

På planet som tog statsministerparet till USA tillsammans var också Sven med, tillsammans med en fotograf. Och tanken var att filma makarna Palme i samband med avfärden.

Men det gick inte:

… fru Lisbeth Palme bröt omedelbart våra intentioner. Hon tog Olofs hatt och hängde den framför den för fullt filmande fotografens optik, varpå den eventuella förtrollningen var bruten och jag stod där, mycket undrande och raskt förbannad: ska en statsministerfru jävlas med ett från ett nästan statligt TV utsänt filmteam? Det borde hon nog inte, Lisbeth Palme.

Och när delegationen landat i Washington blev det inte bättre enligt Sven Anér:

Lisbeth Palme såg på mig, varje dag i District of Columbia, som på något katten släpat in. Dag för dag, Vad hade jag gjort? Och framför allt: vad hade jag gjort Lisbeth Palme?

Bitterheten från Svens sida hade inte riktigt gått över ens 2014, 44 år senare, när han skrev om saken.

Att i detalj redovisa gamla själsliga sår kan ju vara ett tecken på en vilja till ärlighet. Och memoarböckerna präglas väldigt mycket just av ärlighet. Men hur väl klarade journalisten Sven Anér att inte låta de där gamla såren påverka hans skriverier om en sakfråga som krävde kylighet och objektivitet, Palmemordet?

Det blev alltså så att Sven och jag med åren inte hade mycket kontakt. Medan jag för min del tyckte att han alltmer började dra slutsatser på svaga grunder ansåg han på sitt håll att jag lite fegt undvek de ”svarta gåtor” som han själv såg som centrala. Snart blev det inte av att vi pratade med varann, vare sig om våra meningsskiljaktigheter eller något annat. Jag kunde ibland se något kritiskt Sven skrivit om mig och jag kunde förstås ha gått i svaromål. Men jag valde den lättare vägen: att rycka på axlarna och försöka strunta i honom.

Jag hade helt enkelt skaffat mig en bild av att Sven blivit hopplöst tjurskallig och ville inte ta en konflikt som jag bedömde som meningslös.

I efterhand inser jag att den bilden inte var riktigt rättvis. För det var faktiskt under sina sista år som han skrev sina fina, klarsynta och självrannsakande memoarböcker.

Jag läste dem inte när de kom ut utan först efter hans död. Det känns ledsamt att det blev så, jag hade gärna gett honom det erkännande de förtjänar.

Den första delen, Mitt 20-tal och mitt 30-tal, handlar som titeln anger om hans uppväxt – han föddes 1921. Det är ett svunnet Stockholm som flimrar förbi. Och en svunnen tid.

Somligt är idylliskt. Som när Sven och hans syster Kerstin (senare riksdagsledamot för folkpartiet) i tidig ålder deltog i det med tiden klassiska radioprogrammet Barnens Brevlåda.

Annat är mindre idylliskt. Läroverksgrabben Sven passerade på sin väg till skolan AK-kontoret där den tidens lågavlönade nödhjälpsarbeten delades ut under åren av svår arbetslöshet. När han och de andra sönerna från välbärgade familjer passerade arbetarna som väntade på jobb kunde de få höra: ”Jävla överklassungar, här kan ni gå i era fina plugg medan kaptener och löjtnanter skjuter ihjäl hederligt folk.”

Det var vid tiden för Ådalshändelserna – då fem människor sköts ihjäl av militär i samband med en facklig demonstration till stöd för en strejk.

En person fanns med som ständig och sträng övervakare under Sven Anérs barndom och ungdom – ja, också över en stor del av hans vuxna liv. Det var hans far Josef Anér, framgångsrik affärsman och bankdirektör. Det var pappa Josef som tvingade Sven att föra noggrann kassabok över sin veckopeng. Och det var också fadern som med fast hand dirigerade Sven genom studier och tidigt arbetsliv.

I memoarerna återkommer Sven ofta till det spända förhållandet till sin pappa. Och för att nyansera bilden låter han ibland sina inre invändningar mot vad han skrivit komma fram – i form av ”själen”.

Hittar du inget bra hos Josef, undrar Själen.

Jag tänkte just komma dit, du har så rätt så, Själen.

Och så modifierar Sven sina nyligen avgivna rätt hårda ord.

Till sist, trots faderns försök att få sin son att gå i de egna fotspåren, hamnar Sven efter egna beslut i journalistiken. Och det är temat för en stor del av Så fick det bli, den andra delen i memoarerna.

Journalistik var särskilt på den tiden ett arbete som var klart förenat med risken att bli alkoholiserad. Och som Sven skriver blev det ”40 år av rackare och rackabajsare, nubbar och kröken” och ett otal ”förlåt mig” till närmast berörda personer i hans privatliv.

Ända tills han i samband med folkomröstningen tvärt slutade dricka, en nykterhet som han upprätthöll resten av livet.

Kanske fanns det ett samband här, mellan hans kompetenta men riktningslösa journalistik under dessa fyrtio första år i yrket och alla dessa nubbar under samma tid. Som han själv skriver:

Jag var sällan gravt, verkligen gravt påverkad, men jag fanns ofta inne i mitt dis, när jag vaknade och när jag gick och la mig. Låt det vara sagt nu.

Och ett motsvarande samband fanns nog mellan hans häpnadsväckande – ibland nästan rasande – energi under de år han hade kvar och det faktum att han då inte rörde en droppe.

Var det kanske så att en bidragande orsak till först det dövande drickandet och sedan till den rebelliska frilansjournalistiken var Sven Anérs förhållande till sin far som han aldrig gick ut i öppen revolt mot utan hellre smög sig undan från? Han skriver:

Jag ville ägna mig åt språk, humaniora, men det ville inte min far, som i min ålder flitigt hade ägnat sig åt språk, humaniora. Det är denna ständiga konflikt, aldrig löst, som drar upp linjen. Gör som jag säger! Sa, ibland röt, min far, medan jag någon gång svarade emot men för det mesta väjde undan, stack och gömde mig, grät över hur illa det var ställt med mig och min framtid.

Josef Anér levde till 1984 då Sven själv närmade sig pensionsåldern. Sven talade vid Josefs bår i Västerledskyrkan och försäkrade att fadern och han själv till sist hade fått kontakt. Men som han skriver i memoarerna:

Uttalandet /…/ var inte sanningsenligt, jag ångrade det efteråt. Jag skulle inte ha hycklat. Men det kyrkliga rummet filar bort kanter och gör oss ödmjuka.

Den inställda revolten mot pappa gav troligen bränsle åt revolten mot ett helt nätverk av makthavare som gjorde anspråk på att ha rätt att domptera medborgarna och sköta allt på bästa sätt över dessa medborgares huvuden.

Men Sven hade flera strängar på sin lyra, även under åren då han främst skrev sina debattböcker om Palmeutredningen. Han och hustrun Lena blev ett par ganska sent i livet. Tillsammans med henne skrev han inte bara reseskildringen Resa i Nya Zeeland utan också tre detektivromaner med anknytning till verkliga händelser, Ciao Australia, Moln över 08 och Mayday.

Lena med sin säkra språkkänsla var i många år verksam som översättare. Deras gemensamma texter är – inte överraskande – mycket välskrivna.

På många ställen i memoarerna skymtar också den djupa kärleken dem emellan. Och att den fanns var också något jag tydligt såg när jag träffade dem tillsammans vid olika tillfällen under årens lopp.

Sven hade en fantasifull och lekfull sida också. Försommaren 1996 hade han och jag fortfarande god kontakt. Då reste vi tillsammans till Hamburg för att intervjuas av Norddeutscher Rundfunk, ett tyskt radio- och TV-bolag som tidigare under året sänt dokumentären Mord in Stockholm om skotten på Sveavägen. Bolaget ville nu göra en utökad och uppdaterad version och bland annat ta upp frågor kring Ebbe Carlssonaffären. Sven och jag hade bedömts som lämpliga att intervjua i sammanhanget och det billigaste för bolaget var om vi reste ner.

Så blev det. Det uppdaterade programmet sändes för sin tyska publik i augusti och kan ses på Youtube med svensk text.

När jag träffade Sven kort tid efteråt gav han mig ett kassettband för vidarebefordran till min dotter Sara som fyllde fem den sommaren. Det var en saga han läst in själv, och den visade sig handla just om hans och min resa till Hamburg ”där alla bara äter hamburgare, det hörs ju på namnet”.

Kassetten där Sven läst in sin saga om räven och älgen i Hamburg. Det visade sig att han använt ett ljudband som också innehöll gamla radioinslag om polisspåret och Ingvar Carlssons beslut att avgå som statsminister.

Här kan ni lyssna på hur Sven berättar början av sagan.

Med på resan fanns förutom Sven och jag också två andra figurer, Räven och Älgen. På något sätt lyckades de komma med på flyget, ”för Älgen och Räven ska alltid följa med när den här farfarn är ute och åker”. Sven hade flera barn från tidigare äktenskap och med tiden hade det blivit barnbarn.

Lena och Sven hade planerat att skriva en barnbok med just dessa Räven och Älgen som huvudpersoner. Arbetet kom en bit på väg men den kom aldrig ut. Den här sagan på kassettbandet var ett i hast improviserat – men sprudlande – sidoskott på det projektet.

Sven berättade om färden till Arlanda:

Älgen åker i en sån där släpvagn som egentligen är för hästar och som det brukar sitta två dalahästar på. Men räven han slinker med, han brukar åka med Sven och gömma sig nånstans i bilen eller nånting. För rävar slinker undan så fort så ingen människa kan se dem. Och måste de visa sig, då låtsas de antingen att de är hundar eller att de är en rödrävsboa kallas det, en rödräv som hänger om halsen på en tant.

Andra inslag i Svens saga låg närmare verkligheten som jag mindes den, till exempel att på det hotell där han och jag inkvarterades blev vi avbrutna i frukosten av en barsk kvinna från personalen som trodde att vi försökte äta där utan att betala.

Till sist flög vi hem igen, Sven och jag och räven och älgen. ”Sen när de kom fram var det ingen som mötte dem” tills de hittade Lena ”utanför flygplatshuset”. ”Där stod hon och vinkade”, berättade Sven och den som lyssnar på bandet känner ingen tvekan om hans förtjusning.

Sven fortsatte med att jag fick applåder från folk i min omgivning när jag senare berättade vad jag varit med om. Det minns jag inte något av.

Men farfarn när han kom hem, han fick inga applåder. För där fanns bara två katter och de kan inte klappa i händerna.

Sven bodde ute på landet vid den här tiden i ett hemtrevligt och rätt rymligt hus som gick under namnet Hjelmbergstorpet. Postadressen var Almunge, men det var en bra bit även till det ganska lilla samhället som bär det namnet. Min gissning är att det stundtals var lite väl ensligt där ute för en gammal reporter som jobbat i världens storstäder. Katterna räckte kanske inte hela vägen som sällskap när Lena hade annat för sig.

Med tiden flyttade Sven och Lena in till Uppsala igen. Men det kunde nog vara ensamt ibland då också.

Upsala Nya Tidning intervjuade honom 2016 då han kallat till presskonferens i sin lägenhet i samband med utgivningen av vad som skulle bli hans näst sista bok, Staten tog Olofs liv. UNT var den enda tidning som infann sig.

I artikeln säger Sven:

Jag är van vid att tidningarna säger att de ska komma när jag släpper en bok men de dyker aldrig upp. Då har någon höjdare på tidningen gett nya direktiv; Nej för helvete, det är ju Sven Anér, det jobbet åker vi inte på. /…/ Jag har berättat om det här i åratal men får ingen att lyssna. Jag jobbar ständigt i motvind, varje timme, varje dag.

UNT:s reporter kommenterar: ”Ändå är det långt ifrån en bruten man som tagit plats i soffan inför presskonferensen, iklädd vit skjorta och röda hängslen. Han redogör för sina teorier och namnger dem han menar ligger bakom mordet på den dåvarande statsministern.”

”Sticker man ut hakan så långt som du kan man få en smäll”, säger UNT-reportern.

”Ja, men jag kan inte vara en daggmask”, svarar Sven.

När jag läser om den intervjun grips jag av hans berömvärda stridbarhet. Och jag känner att jag borde ha insisterat på att prata utförligt med honom om det viktigaste av det jag inte var överens om. Vi borde tillsammans ha gått igenom hans tankegångar. Jag borde ha lagt fram mina invändningar. Och så borde vi sakligt ha diskuterat vad som kunde vara rätt. Hade Sven velat lyssna på mig och tagit intryck? Hade jag själv orkat lyssna på honom och kanske i så fall lärt mig något, jag med?

Båda sakerna är fullt möjliga. Men det får jag ju aldrig veta.

Det återstår bara en sak att säga.

Farväl, Sven! Jag inser att jag saknar dig.

* * *

Den som vill köpa Sven Anérs böcker kan beställa ett antal av dem till förmånliga priser hos Bokförlaget Kärret.

* * *

Det går också bra att köpa Svens böcker genom en av hans söner, Lennart Anér. Här nedan är ett meddelande från honom som jag gärna publicerar.


Sven Anérs böcker
Min far Sven Anér, författare och journalist, avled i maj 2018, nära 97 år gammal och en livslång kamp mot maktens och myndigheternas väderkvarnar är till ända.

De ständigt levande resultaten av mödan lever dock kvar i form av ord, fakta och texter i alla böcker. Ämnena rör sig från Palmemordet, Estoniaförlisningen, kärnkraften och reseskildringar fram till de avslutande biografierna.

Vill du köpa böcker, hör vänligen av dig till mig, Lennart Anér, på palmebok@outlook.com, så mailar jag all info – bilder, baksidestexter, årtal och antal sidor.

Alla böcker säljs till enhetspriset 40:- styck, plus porto och kuvert.

Välkommen att höra av dig!
Lennart Anér


Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.