Ett långt farväl till Sven Anér

Sven Anér vid tiden för folkomröstningen mot kärnkraften. Copyright: Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

NÄR JAG VAR I ÖVRE TONÅREN sommarjobbade jag som vaktmästare på ett långvårdssjukhus i Stockholm. Ett veckoslut då allt var väldigt lugnt gick jag till det lilla sjukhusbiblioteket intill den prunkande vinterträdgården och tog en bok ur hyllan för att ha något att läsa. Det var Raymond Chandlers klassiska – numera lite bortglömda – deckare Långt farväl från 1953. Den hör definitivt hemma i undergenren noir, ”hårdkokt” sa man då. Ja, absolut för den som undrar: den är väldigt läsvärd.

Titeln kommer för mig när jag ska sätta rubrik till det här blogginlägget om Sven Anér. Av olika skäl. Dels för att huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, med en bra formulering som jag sett någonstans ”ständigt tar stryk i sin jakt på sanningen”. Men, kan man tillägga, som aldrig ger sig.

Det för tankarna till Sven.

Omslaget på Raymond Chandlers Långt farväl, svenska utgåvan från 1982. Nu är det antikvariat eller bibliotek som gäller.

Det andra skälet till att jag valt den här titeln på blogginlägget är att jag hade ett ganska nära samarbete och en personlig vänskap med Sven. Men att det hela planade ut – mest beroende på mig – utan att så mycket blev sagt oss emellan om varför. Under ett antal år i slutet av hans liv sågs vi inte. Något enstaka brev, något telefonsamtal, var allt.

Ett tredje skäl är att när jag nu efter Svens död tagit mig tid att skriva ner ett farväl till honom så ser jag att texten blivit – just det – väldigt lång.

Det var redan den 11 maj i år som Sven avled. Begravningen var bara för de närmaste så jag gick inte dit, visste inte ens var och när. Desto större skäl att jag borde ha skrivit något här på bloggen ganska snart efter hans död.

Han skulle ha fyllt 97 år i slutet av sommaren.

Mest känd är han för sina omfattande skriverier om Palmemordet – i ett antal böcker, i sitt nyhetsbrev Palme-Nytt och och i en egen blogg som han publicerade under åren 2009-17.

Men Sven hade också en lång journalistisk bana i etablerade medier bakom sig. Bland annat hade han arbetat på Dagens Nyheter (där han under en tid var tidningens korrespondent i Moskva) och på samhällsredaktionen på Sveriges Television.

Den som vill veta mer om hans år som anställd journalist rekommenderas andra delen av hans memoarer, Så fick det bli. Där berättar han målande om hur det gick till att göra tidning och TV för femtio, sextio år sedan. Och där passerar en rad personer revy som det heter, Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, kung Gustaf VI Adolf, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, ord- och musikgeniet Povel Ramel och många andra.

Men det var först efter den traditionella karriären i mediebranschen som Sven kom att väcka riktigt stor uppmärksamhet genom sitt skrivande. Det började med hans engagemang för att få ett stopp för det svenska kärnkraftsprogrammet, ett engagemang som kulminerade i samband med den folkomröstning som hölls 1980. Och det fortsatte senare med hans envisa granskning av utredningen av mordet på Olof Palme.

Det finns tydliga paralleller mellan de två frågorna. I båda fallen handlade det mycket om politiker och myndigheter som var rädda för att låta allmänheten få insyn i viktiga men besvärande fakta. Och dessutom: både den hemlighetsfullt utformade framväxten av det svenska kärnkraftsprogrammet och mordet på Olof Palme ägde rum i skuggan av det kalla kriget.

Oavsett om en hel del av Sven Anérs slutsatser om Palmemordet är omstridda råder i dag enighet om en av hans grundteser: att själva utredningen i stora stycken bedrivits på ett rent skandalartat sätt. Det är numera väldokumenterat och allmänt erkänt att:

• den förste spaningsledaren Hans Holmér nästan förstörde utredningen under det första viktiga året av spaningar;

• att privatpersonen Ebbe Carlssons hemliga och regeringsstödda operationer för att återupprätta Holmérs slokande PKK-spår gjorde skadan än värre;

• samt att det som kom sedan, åtalet mot missbrukaren Christer Pettersson, i stor utsträckning handlade om otillåtliga polismanipulationer av en bevisning som egentligen var högst bristfällig.

Folkomröstningen om kärnkraften är däremot en händelse som många i dag vuxna människor ha ytterst dimmiga föreställningar om – trots att den hölls bara några år före mordet på Olof Palme. Och trots att de frågor som då väcktes om kärnkraftens risker är lika aktuella i dag som de var då.

Den som vill kan välja att se Palmemordet som en historisk fråga. Men riskerna för reaktorhaverier och för att avfallet från kärnkraften ska orsaka allvarliga skador på mänskligt liv och miljö är inte historia. De finns här och nu.

Minnesbilderna av folkomröstningen må delvis ha bleknat bort i det allmänna medvetandet. Dagens fyrtioåringar var småbarn när den ägde rum. Och själva folkomröstningen gav förstås inte några brutala minnesbilder i dignitet med Palmemordet, Estoniakatastrofen eller 11 september.

Till det kommer kanske ännu en omständighet: de som med störst engagemang kastat sig in i kampanjarbetet kring folkomröstningen var de som ville stoppa kärnkraften. Det var de – eller vi, kan jag säga – som förlorade. Och det är aldrig roligt att minnas ett nederlag och tiden fram till det.

Den 24 mars 1980 stod det klart. Kärnkraften skulle fortsätta att byggas ut. De två ja-sidorna hade segrat.

Själv minns jag hur det var. Jag hade varit aktiv i opinionsbildningen mot kärnkraften, precis som Sven Anér både innan det blev klart att det skulle bli en folkomröstning och – förstås – inför själva folkomröstningen. På den tiden var jag inte personligt bekant med Sven, men han var väldigt närvarande i sammanhanget, som en orädd debattör och effektivt grävande journalist.

När vi senare kom att träffas, under några år ganska ofta, var det så gott som aldrig vi pratade om den där striden. Kanske just för att den var så bittert förlorad.

Sven Anér själv skrev i Så fick det bli: ”Jag har under långa år förträngt mina antikärnkraftsår, varför vet jag egentligen inte”.

Inför memoarskrivandet gick han till sist tillbaka till almanackor, texter och bilder som han sparat. Och så kom minnena igen från vad han beskriver som ”vår snedkonstruerade folkomröstning, med tre alternativ, där två ’ja’ krossade ett ’nej’, helt enligt Olofs uträkning”.

Det där sista handlade om den märkliga utformningen av alternativen – och om socialdemokratins, och därmed om Palmes, roll i den frågan. Mer om den saken nedan.

I memoarboken tillägger Sven om Palme: ”Låg han bakom denna politiska smidighet? Det gjorde han.”

Och mordet på Olof Palme blev förstås för många av oss ytterligare ett skäl till att lägga minnena av denna folkomröstning bakom sig – just för att omröstningen så mycket handlade om ett mindre smickrande politiskt rävspel från den döde socialdemokratiske ledarens sida.

Inte desto mindre: denna folkomröstning var Sveriges mest dramatiska inrikespolitiska fråga i skarven mellan 70- och 80-tal. Det var en fråga som på goda grunder grep tag i många människor – därför att den bottnade i oron för ett visserligen svårbedömt men inte desto mindre kusligt hot. Och det riktigt obehagliga var att detta hot hade, och har, en sådan räckvidd. Riskerna med det svenska kärnkraftsprogrammet berörde, och berör, alla som då levde, som nu lever och som i många år framåt förhoppningsvis ska leva i det här landet och dess närmaste omgivningar.

En av orsakerna till detta djupa obehag var att det handlade om en fara som var så svår att få grepp om. Radioaktivitet syns inte – annat än som mätresultat på instrument. Och storleken på risken för att den svenska kärnkraftssatsningen skulle framkalla någon sorts miljökatastrof var omöjlig att realistiskt beräkna för en vanlig enskild medborgare.

Det enda vi som funderat på saken visste var att den fanns och att den var påtaglig.

Den oro som kommit ur detta hade växt fram på tvärs mot etablerade ståndpunkter i frågan. Från ett flertal politiker och experter i Sverige hade beskedet länge varit att kärnkraften var en ren och säker energikälla. Punkt, slut.

Och det där med radioaktiviteten hade länge beskrivits som om det egentligen inte var så farligt, utan snarare nyttigt. Röntgenfotografering var ju bra, eller hur? Mineralvatten på flaska, som till exempel Ramlösa, hade saluförts som ”naturligt radioaktivt”. Det hade till och med funnits ett populärt tvättmedel som hette Radion, även det ett sätt att lansera en produkt genom att associera till den märkliga strålning som antogs kunna uträtta underverk.

Under ett antal år efter kärnvapnen mot Hiroshima och Nagasaki var helt enkelt inte de långsiktiga strålningseffekterna kända av allmänheten, vare sig i Sverige eller i världen i stort. På 70-talet hade förstås kunskaperna om just den saken hunnit ifatt rätt mycket, men då gick det att lugna sig med att det där ju hade varit resultat av krig – inte av kärnkraft i fredens tjänst. Och det var väl något totalt annorlunda?

Men så plötsligt, den 28 mars 1979, inträffade det som egentligen inte skulle kunna ske – reaktorhaveriet i Harrisburg, Pennsylvania.

Nyheten spred sig snabbt över världen: något hade gått allvarligt fel i ett kärnkraftverk i USA av alla länder, alltså i en avancerad industristat. Ja, i världens tekniskt och ekonomiskt ledande nation. Och detta kärnkraftverk var dessutom placerat på den tätbefolkade östkusten – tämligen nära både New York och Washington.

Rubriken på Dagens Nyheters första artikel om saken (från den 29 mars) var: USA: Nytt kärnkraftshaveri ”det värsta hittills”. Och följande dag toppades förstasidan i samma tidning med: ”Hårsmån från katastrof”: Strålning sprids 25 kilometer.

Det var en chock för amerikaner – men definitivt också för svenskar. Sverige var nämligen ett av de länder i världen som satsat på att gå i spetsen för en snabb utbyggnad av kärnkraften.

Vad som utan förvarning skett i Harrisburg kunde rimligtvis också ske i Sverige, Alla som kunde läsa en tidning eller se på TV fick på ett ögonblick en drastisk påminnelse om att kärnkraften verkligen inte var säker. Frågan var bara hur osäker den var.

Snabbt visade det sig att reaktorhaveriet lett till spridning av radioaktiva ämnen – men bara i liten skala.

Till en början var det oklart hur nära det hade varit att haveriet lett till en okontrollerad katastrof. Snart visade det sig att risken varit påtaglig. Centrala delar av reaktorhärden hade hel enkelt smält. Och det hade varit en hårsmån från att smältan bränt igenom också själva reaktortankens botten. Om så hade skett hade Harrisburg snabbt gått i riktning mot en fullskalig tragedi med mängder av dödsfall inte bara i USA utan också på andra håll i världen.

Nu blev inte Harrisburg den värsta sortens katastrof. Utsläppet av radioaktivitet kunde begränsas och haveriet klass av experterna bara som en femma på den sjugradiga internationella skalan för kärnkraftsolyckor.

Skalan antyder att det kunde ha varit värre. Och det blev det senare.

Efter Harrisburg har det inträffat två händelser som klassats som sjuor, i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986 och i Fukushima i Japan 2011. I båda de fallen utsattes stora grupper av människor för höga doser av radioaktiv strålning. Det samlade antalet förtida dödsfall i olika former av cancer går fortfarande inte att fastställa. När det gäller Tjernobyl har uppskattningarna varierat från tusentals till hundratusentals människor.

Men det gick alltså lyckligtvis inte så illa den där gången i mars 1979. Långt innan det gick att göra någon riktig avstämning av följderna av olyckan hade den dock haft en snabb och drastisk effekt på den svenska politiken. Redan en vecka efter haveriet hade riksdagspartierna enats om att det skulle bli en folkomröstning om vårt eget kärnkraftsprogram.

Det var begripligt att denna enighet uppnåddes mycket snabbt. Kärnkraftsanhängarna hade tidigare varit motståndare till ett sådant förslag. Men vad som nu stod på spel var tilltron till alla de myndighetspersoner som försäkrat att det inte fanns något att vara rädd för.

Det betydde inte att de som velat ha en utbyggnad av kärnkraften hade ändrat sig. För de politiker, statliga experter och företagsledare som tagit ställning för svensk kärnkraft och som kände till projektets förhistoria och framväxt var en nära på-katastrof på andra sidan Atlanten inte så mycket att tjafsa om jämfört med betydligt tuffare saker som funnits på planeringsbordet från början.

Den svenska satsningen på kärnkraft hade nämligen växt fram som en integrerad del av förberedelserna för att producera svenska kärnvapen.

I dag framstår 70-talets glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän.

De svenska atombomberna blev det till sist inget av med, men när de till sist avskrevs var stat och industri långt framme med de tekniska och ekonomiska satsningarna kring kärntekniken. Så adjöss, för all del, med drömmen om att bli en blågul kärnvapenmakt – men fortfarande var det tänkt att Sverige skulle bli det land i världen som hade störst kärnkraftsproduktion per invånare. Alternativ som till exempel solenergi var visserligen kända som teoretiska alternativ. Men de väckte ingen entusiasm bland dem som valt att satsa på att klyva atomkärnor.

I dag framstår denna glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän. Vi har vid det här laget fått flera otäcka påminnelser om kärnkraftens risker. Och vi har fått underlag för slutsatsen att alternativet verkligen inte behöver vara olja och kol. Det finns alldeles utmärkta förnyelsebara energikällor som har kapacitet att uträtta mycket mer än vad de flesta trodde för några årtionden sedan.

Lika uppenbart är det om vi tänker efter att ifall bara en bråkdel av de pengar som satsats på kärnkraft och kärnvapen skulle ha satsats på miljö- och människovänlig teknik så skulle läget för världens energiförsörjning ha varit betydligt ljusare i dag.

Det har med andra ord hänt en del saker i vårt tänkande. Och Sven Anér var en av de viktiga pionjärerna i den svenska debatten.

Hannes Alfvén, Nobelpristagare i fysik som gick i spetsen för att varna för kärnkraftens faror.

Det fanns förstås forskare, personer med djupa kunskaper, som hade reagerat ännu tidigare. Bland dem som var först med att varna för riskerna fanns Nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén. Hans insatser var en viktig bidragande orsak till att centerpartiet tog avstånd från svensk kärnkraft på sin partistämma 1973. Det var ett tecken på att människor hade börjat att reagera.

Och i riksdagsvalet 1976 valde centerledaren Thorbjörn Fälldin, att profilera sig mycket hårt i kärnkraftsfrågan. Trots att centern tillsammans med de andra borgerliga partierna försökte få till stånd ett regeringsskifte och få bort socialdemokratin från kanslihuset lovade Fälldin att inte sätta sig i en regering som startade ytterligare atomreaktorer. Det var ett djärvt löfte med tanke på att både folkpartiet (nuvarande liberalerna) och moderaterna – centerns tilltänkta samarbetspartners – ville ha fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Precis som socialdemokraterna.

Så kom valdagen. Centern behöll sin ställning från förra valet som största parti i det borgerliga lägret. Och än viktigare: socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången på årtionden. Valresultatet ledde till bildandet av en borgerlig majoritetsregering med Fälldin som statsminister.

Hur mycket berodde valresultatet på Fälldins löften om kärnkraften? Det blev en fråga för politiska analytiker att bita i – och frågan skulle snart bli dramatiskt laddad.

Löftet om kärnkraften hade ju inte kostat något före valet. Men nu var det dags för Fälldin att infria det. Problemet var bara att folkpartiet och moderaterna pressade på för utbyggnad. Och det visade sig att de inte tänkte ge sig.

Det gjorde däremot Fälldin. När han i oktober presenterade sin nya regering meddelade han också att den gav sitt tillstånd till startandet av det färdigbyggda Barsebäck 2. Tvärt emot vad han gått till val på.

Så här presenterade Dagens Nyheter det beslut som utlöste svekdebatten kring Thorbjörn Fälldin. Förstasida från 8 oktober 1976.

Olof Palme var inte sen att kalla det beslutet för ”det största sveket i svensk politisk historia”.

Och en svekdebatt blev det, inte minst i Centerpartiets egna led.

Fälldin blev rejält tilltufsad – och insåg samtidigt att detta bara var början. Den svenska kärnkraften höll på att byggas ut i snabb takt i linje med tidigare fattade beslut. Och snart skulle det finnas ytterligare reaktorer som stod på tur att startas. Skulle han säga ja om och om igen? Eller skulle han spräcka regeringen?

På kort sikt löstes frågan genom att de olika regeringspartierna förhandlade fram en till synes elegant lösning som också klubbades av riksdagen, en ny lag kallad villkorslagen. Den innebar att ytterligare kärnkraftverk bara kunde startas om kärnkraftsindustrin kunde visa upp en helt säker plan för hur det utbrända kärnbränslet skulle tas om hand.

Det kunde låta betryggande. Men på helt olika sätt beroende på var man stod i kärnkraftsdebatten. Och det var där problemet fanns, förstås.

En kärnkraftsmotståndare kunde utgå från att någon sådan säkerhet aldrig kunde finnas – och därför skulle det inte bli några nya reaktorer. Den som förespråkade kärnkraft kunde å sin sida hänvisa till att med den nya lagen skulle det finnas juridiska garantier för att avfallshanteringen var säker när väl nästa reaktor startades. Och då fanns det ju ingen anledning att oroa sig längre.

På kort sikt innebar dock den nyinrättade villkorslagen framför allt en sak: att den borgerliga majoriteten kunde skjuta bekymren med kärnkraften på framtiden och i stället ägna sig åt vad man helst ville, att fortsätta regera tillsammans.

Det var under den här perioden, efter laddningen av Barsebäck 2 men innan riksdagen klubbade villkorslagen, som den då 55-årige Sven Anér på allvar kastade sig in i kärnkraftsfrågan. Tillsammans med fotografen P-O Stackman gjorde han en reportageresa i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Sverige. Det var ett frilansprojekt från hans sida och syftet var att ta temperaturen på kärnkraftsutbyggnaden i Europa – hur stora var riskerna och hur argumenterade förespråkare respektive motståndare?

Sven Anérs första debatt- och reportagebok om kärnkraften. Han gjorde den i samarbete med fotografen P-O Stackman som han kom att samarbeta med i flera böcker.

Det hela blev till en uppmärksammad bok som kom ut våren 1977, Kärnkraft på lerfötter. Det var hans första bok och hans första betydande grävinsats i en politiskt känslig fråga. Det skulle bli många ytterligare böcker. Och flera av dem om kärnkraften.

Det finns skäl att stanna upp inför Svens skrivande om det ämnet. För det var alltså här han började sin egentliga bana som kritisk, undersökande journalist. Och han hade gett sig i kast med ett problemkomplex som som sannerligen var mycket svårutforskat och omgivet av stort hemlighetsmakeri.

Under arbetet med denna första bok träffade Sven bland annat Yves Lenoir, vid den tiden en av de mest framstående kärnkraftsmotståndarna i Frankrike. Lenoir var tekniker och författare och hade suttit med i en statlig kommission som skulle undersöka möjligheterna till slutlagring av avfallet – de farliga restprodukter som blev kvar från kärnkraftsproduktionen. Bland de olika alternativ som kommissionen undersökt fanns att lagra atomsoporna på Antarktis, att sänka ner dem i havsdjupen eller att skicka ut dem i en bana runt solen. Lenoir konstaterade att inget av alternativen erbjöd en realistisk lösning men att kärnkraftsanhängarna helt enkelt valde att skjuta det hela framför sig. Deras ståndpunkt var, som Lenoir sammanfattade den: ”Det finns inga tekniska problem, det är inte bråttom. Avfallet blir ett verkligt problem först om tjugo, trettio år, under mellantiden hinner alla frågor lösas.”

Det här var förstås en sanning som sa något viktigt om den svenska villkorslagen – ifall den tillämpades hederligt skulle det inte finnas något lagligt sätt att ladda några svenska reaktorer förrän högst eventuellt i en framtid då avfallsfrågan förhoppningsvis var löst.

För den som läser Sven Anérs bok nu, så många år efteråt, infinner sig en märklig känsla. Avfallsproblemen är nämligen fortfarande inte lösta, samtidigt som den samlade mängden radioaktiva sopor från reaktorerna har ökat kraftigt.

Lenoir insåg också att det vid sidan av frågan om avfallsförvaringen fanns risker för att det plötsligt skulle inträffa en allvarlig olycka. Han menade att det inte fanns några meningsfulla sätt att beräkna sannolikheten för att det skulle ske – alltför många faktorer var okända. Det enda som var uppenbart var att det alldeles tydligt kunde hända och att det i så fall kunde gå mycket illa.

Sven Anér sammanfattar Lenoirs budskap: ”en kärnkraftskatastrof får inte äga rum. Därför måste kärnkraftsfolket säga: en katastrof kan inte äga rum.”

Och det var i stort sett vad de sa. Det där kanske kunde framstå som spetsfundigheter när Kärnkraft på lerfötter kom ut. Men det var det ju inte. Bara ett par år senare, 1979, inträffade haveriet i Harrisburg. 1986 kom katastrofen i Tjernobyl. Och 2011 inträffade jordbävningen som ledde till haverierna i japanska Fukushima.

Men allt detta var fortfarande händelser i framtiden när bygget av de nya reaktorerna fortsatte under Fälldinregeringen. Och ju längre byggena kom, desto mer ökade pressen på centern från regeringskollegorna.

Till sist blev det dags för Fälldinregeringen att ta ställning till begäran om tillstånd att starta två ytterligare reaktorer som då stod färdiga att ta i bruk – Ringhals 3 och Forsmark 1.

Och det kom ett beslut från kanslihuset. Det lät som ett nej: regeringen gav inget tillstånd. Men det fanns ett kryphål: i beslutet fanns med att Kärnkraftsinspektionen, en statlig myndighet, kunde få ge det där tillståndet om villkorslagens säkerhetskrav uppfylldes.

Den som var lite misstänksam kunde nu fundera över om Fälldin höll på att backa genom att lämna ifrån sig ansvaret för att starta kärnkraftverken tll en lägre instans. Och Fälldin insåg själv att hans position nu var tämligen pressad. Som ett sätt att ta sig ur dilemmat försökte han få de två andra regeringspartierna att gå med på en folkomröstning om kärnkraften. Men de sa nej. Det enda övriga riksdagspartiet som ville ha en folkomröstning var vänsterpartiet kommunisterna.

I oktober 1978 klarade inte Fälldin den olidliga balansgången längre, han valde att avgå som statsminister. Och på det sättet kom den folkpartistiska minoritetsregeringen till.

Ett halvår senare sa Kärnkraftsinspektionen ja till att starta Ringhals 3 och Forsmark 1 – säkerhetskraven för avfallshanteringen var uppfyllda, hette det. Och direkt godkände folkpartiregeringen beslutet.

Vad som låg bakom de svepande löftena om att säkerheten var garanterad kom fram först senare. Det handlade om att de svenska kärnkraftsbolagen genom ett gemensamt projekt – kallat KBS och uttytt Kärnbränslesäkerhet – hade slutit ett upparbetningskontrakt med det franska kärnteknikföretaget Cogéma.

Det vill säga: tanken var att Cogéma skulle ta hand om avfallet och upparbeta det. Upparbetning innebär att kärnkraftsavfall bearbetas så att man dels får fram bränsle som kan användas igen, dels att man får fram mer lätthanterligt avfall och dels – om så önskas – att man får fram plutonium till kärnvapen.

Men – som Sven Anér senare skulle gå i spetsen för att avslöja – kontraktet innebar inga som helst bindande åtaganden för Cogéma. Däremot kostade det pengar för de svenska bolagen och det öppnade dessutom för att svensk energiproduktion skulle leverera material till atomvapen.

Detaljerna är numera ganska välkända. Den som vill ha en sammanfattning av frågan kan gå till en skrift utgiven av Avfallskedjan, ett nätverk av ideellt arbetande grupper av lokalbefolkning på orter som berörts av planer på slutförvaring inom Sverige. Så här skriver nätverket i skriften Kärnkraftavfall – Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen:

Avtalen garanterade egentligen bara en sak, att de svenska kärnkraftbolagen skulle satsa ca 4 miljarder kronor i den franska ”kärnvapenfabriken” i La Hague (Frankrike gjorde då officiellt ingen skillnad mellan civil och militär kärnteknik). Sedan skulle fransmännen försöka upparbeta det svenska avfallet. Om inte detta gick eller inte passade fransmännen skulle avfallet sändas tillbaka. Anmärkningsvärt är att avfallets plutoniumdel helt ”glömdes bort” i KBS-planen. Eller var det självklart att plutoniet i all tysthet skulle ha tillfallit det franska kärnvapenprogrammet?

Om detta varit allmänt känt när folkpartiregeringen fick på sitt bord att ta ställning till laddningen av Ringhals 3 och Forsmark 1 hade det knappast varit politiskt möjligt att säga ja – det hade nog framstått som ett svek värre än när Fälldin bröt sitt vallöfte och tillät laddning av Barsebäck 2. Avfallsfrågan var inte ens i närheten av att vara löst på ett säkert sätt.

Men vad människor inte visste kunde de inte protestera mot.

Folkpartiregeringens ja till att ladda de nya reaktorerna kom den 28 mars 1979.

Samma dag (!) inträffade någonting på andra sidan Atlanten som däremot inte kunde hemlighållas – den där reaktorolyckan i Harrisburg, Pennsylvania.

Svenska Dagbladet om Harrisburg, två dagar efter larmet om haveriet.

Paniken bland kärnkraftsvänliga politiker framstår i det ljuset som övertydligt begriplig. Och så blev det alltså mycket hastigt bestämt att det måste få bli en folkomröstning.

Men när väl den första chocken efter den amerikanska reaktorolyckan lagt sig kom det så sakteliga tillbaka, debattutrymmet för att fortsätta predika kärnkraftens välsignelser och relativa ofarlighet.

Tage Danielsson (till höger) som skrev den berömda sannolikhetsmonologen om kärnkraften. Här med sin samarbetspartner Hasse Alfredsson.

En av dem som observerade hur argumenteringen snart började låta från dem som ville släta över vad som skett var komikern, filmregissören, författaren med mera Tage Danielsson. Det var i det läget han skrev och framförde sin berömda monolog om sannolikhet som började så här:

Sannolikhet, va – det betyder väl nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Och därför är det synd att vi från och med i år på grund av de rådande konjunkturerna inte har råd med några riktiga sanningar utan vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. De är inte riktigt lika pålitliga, de är till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar: före Harrisburg så var det ju väldigt osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända. Men sen, så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det blev nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är det konstiga. Det är som om man menar att de går omkring och tycker att det där som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

Men de som ville ha en fortsatt utbyggnad av kärnkraften kunde inte riktigt hoppas på att vinna en folkomröstning bara med argumentet att den nog inte var så farlig. Det måste kombineras med att det skulle vara ännu farligare att avstå från den. Jobben och välfärden skulle hotas, landet skulle drabbas av fattigdom och elände.

Det var ett högst diskutabelt påstående, ett antal industriländer har klarat sig alldeles utmärkt utan kärnkraft. Vad som var sant var att den svenska energipolitiken i all tysthet hade inriktats på att kärnkraft skulle vara den dominerande nya energikällan inom överskådlig tid. Och det fanns alltså ett omfattande program för hur detta skulle gå till, utvecklat genom en rad överenskommelser mellan politiker och storföretag. Den saken hade närmast inblandade parter redan skakat hand på. Så självklart var det inte önskvärt med en medborgerlig opinion som kullkastade vad som redan gjorts upp.

Och nu när det oundvikligen skulle bli en folkomröstning gällde det för denna etablerade kärnkraftslobby att spela korten rätt. De tre partier som placerat sig på den sidan var alltså socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna. Vad de ville få igenom var, till att börja med i alla fall, att den redan planerade kärnkraftsutbyggnaden skulle fullföljas. Det betydde i klartext att de ville ta ytterligare sex reaktorer i bruk utöver de sex som redan var i drift. De nya skulle dessutom vara mycket mer kraftfulla, så i praktiken handlade det om en åttadubbling av kärnkraftsprogrammet.

Det där sista var inget som var bra att skylta med efter Harrisburg. Bland de kärnkraftsvänliga partiernas medlemmar och traditionella väljarskaror fanns det många som var oroliga för riskerna med den energikällan. Inte minst gällde detta inom socialdemokratin. Det var problematiskt ur s-ledningens synvinkel.

Samtidigt fanns det bland många socialdemokratiska väljare en oro för att ett nej till kärnkraft skulle drabba jobben och levnadsstandarden.

Det fanns en grupp som gärna underblåste den oron: ledarna för de svenska storföretagen. I de kretsarna var uppslutningen närmast total kring det gemensamma målet. Ur deras perspektiv handlade det om att staten skulle garantera en för företagen jämförelsevis billig energiförsörjning.

Och de argumenterade gärna kring kärnkraften på samma sätt som de brukade göra, i stort sett vad saken än gällde: om industrin drabbades av ekonomiska bakslag skulle det slå mot löntagarna. Strategerna inom socialdemokratin ville inte gå i polemik mot det, tvärtom. Men samtidigt ville de inte förknippas alltför hårt med storföretagens ledare som ju kunde misstänkas för att ha särintressen att värna.

Alla de här omständigheterna bildade en bakgrund till det taktikspel som startade inom och mellan riksdagspartierna när alternativen till folkomröstningen skulle formuleras.

Inget parti ville framstå som om det var för en utbyggnad av kärnkraften – inte heller de partier som faktiskt var det. Och inget parti ville heller framstå som om det ville driva igenom en avveckling som kunde få kännbara ekonomiska konsekvenser för landets invånare.

Här gällde det att fånga väljare. Den formel som kärnkraftsförespråkarna använde blev därför ”avveckling med förnuft”. Det skulle innebära att den redan planerade utbyggnaden visserligen skulle genomföras, men att kärnkraften sedan skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”. Så kom det också att stå på röstsedlarna för dem som ville ha en fortsatt utbyggnad.

Socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna var överens i sak. De ville att folkomröstningen skulle ge klartecken att köra de tolv reaktorer som var i drift, stod färdiga eller som höll på att förberedas. Ingen del av den planerade utbyggnaden skulle alltså stoppas. Sedan, hette det, skulle det inte bli mera.

Men så var det frågan om att inte förknippas för hårt med industrins särintressen. Det var viktigt för socialdemokratin men också, faktiskt, för folkpartiet. Och därför lanserade socialdemokraterna tillsammans med folkpartiet en särskild linje i omröstningen, den som kom att kallas linje 2. I alla väsentliga avseenden sammanföll den med moderaternas alternativ, linje 1. Framsidan på valsedeln var identisk, men på baksidan av linje 2:s valsedel fanns några formuleringar som att ”de svagaste grupperna i samhället” måste skyddas samt om att stat och kommun borde äga framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft. Det där sista var en formulering som inte moderaterna kunde ställa upp på. Och så blev det två linjer av en. (För den som undrar: kärnkraftverken drivs i dag av privata bolag som i sin tur har ett blandat statligt och privat ägande.)

Linje 3 som backades upp av centern och vpk innebar däremot att kärnkraften skulle avvecklas inom tio år och att inga nya reaktorer skulle få laddas.

Tre linjer är förstås inte det idealiska upplägget – om det gäller att få ett tydligt resultat från en folkomröstning, vill säga.

Det var inte heller helt lätt för väljarna att bedöma hur viktiga riskerna med kärnkraften var i förhållande till de ekonomiska risker som kunde finnas med att avveckla den.

Den samlade informationen som väljarna utsattes för kunde alltså sammanfattas som att det för all del kunde vara farligt med kärnkraft men att det också var farligt om den avvecklades för fort. Och då framstod linje 2 i mångas ögon som en sorts sansat mittenalternativ. Det verkade vara det man skulle rösta på om man inte ville gå till extremer åt någondera hållet.

Sven Anér var för sin del fokuserad på hur verkligheten såg ut bakom alla vackra formuleringar. I juni 1979 fick han in ett par uppmärksammade avslöjande artiklar i sin gamla tidning Dagens Nyheter.

De handlade om en av de mest känsliga punkterna i det politiska taktikspel som pågick – och också om en av de centrala aspekterna av riskerna med kärnkraften. Slutförvaringen av kärnbränslet.

Juni 1979: Sven Anér avslöjar sanningen bakom Cogémaavtalet i två artiklar i Dagens Nyheter.

Det var nämligen han som var först med att i den svenska debatten börja avslöja hur villkorslagen egentligen hade tillämpats. Han hade kommit över det upparbetningsavtal som Cogéma slutit med västtysk kärnkraftsindustri. Och det visade mycket tydligt att Cogéma egentligen inte förband sig att ta hand om västtyskt utbränt kärnbränsle utan bara deklarerade en önskan att göra det. Det visade sig också att upparbetningen avsågs att utföras i anläggningar som ännu inte fanns – och att inte bara driften utan också byggandet av dessa anläggningar skulle finansieras av Cogémas kunder. Dessa kunder erbjöds dock varken delägande eller insyn i anläggningarna. Det vill säga: de risker som fanns kring Cogémas hantering av avfallet (i den mån man tog emot det) var inget som det franska företaget tänkte redovisa för sin motpart. Och samma hemlighetsmakeri gällde vad Cogéma skulle välja att göra med det åtråvärda plutonium som blev en av restprodukterna efter en upparbetning.

Sven Anér menade – på goda grunder har det senare visat sig – att det svenska avtalet i väsentliga avseenden hade en liknande utformning. Han krävde på grundval av det att den svenska avtalstexten skulle bli offentlig – och att detta avtal måste rivas upp.

Dagens Nyheters ledarsida gav Sven Anérs avslöjanden uppbackning och krävde att en avveckling av kärnkraften snarast borde inledas genom en stängning av Barsebäck. Just den anläggningen fanns det extra skäl att bekymra sig över eftersom en olycka där skulle innebära ett direkt hot mot två stora städer, både Malmö och Köpenhamn.

Själv beskriver Sven Anér målande och roligt i memoarboken Så fick det bli hur han under sina efterforskningar blev känd som en fiende till Cogéma.

Han hade blivit uppmärksammad av det franska bolaget i samband med att han skrivit om det svenska fartyg, Sigyn, som skulle föra med sig utbränt svenskt kärnbränsle till Cogémas upparbetningsanläggning La Hague på Frankrikes kanalkust.

Jag var påpassad av kärnkraftens direktörer i en omfattning som jag inte hade väntat mig. /…/ Kulmen, som väckte visst medialt uppseende, nåddes då Sigyn, som skulle frakta kärnavfall och som jag hade skrivit en bok om med den onekligen mycket tydliga titeln Se upp för Sigyn, ställde till det.

Jag befann mig i det normandiska Le Havre, och var ute på ensamkoll av Cogéma, som var det stora och stöddiga franska kärnkraftsbolaget. /—/

Jag hade, med mina bandspelare, gått fram till Sigyns reling där hon låg förtöjd vid en av hamnens många kajer.

”Je ne vous vois pas sur la liste, monsieur. Vous n’êtes pas le bienvenu!” [Jag ser er inte på listan, min herre. Ni är inte välkommen!]

Jag stod och undrade. En fransk höjdare kallades till relingen. ”Pourquoi pas?” [Varför inte?] /…/

”Det bara är så. Ni har vid tidigare tillfällen setts bära vapen, och vi tar inga risker.”

Sven Anér beskriver hur han tog sig till stan och ringde Skånska Dagbladet som han skrev för. Tidningen slog upp saken stort. Men Sven Anér släpptes inte ombord på Sigyn, han förstod att han ”fanns rejält placerad bland kärnkraftens farligaste fiender.”

Hade han kommit dragande med pistol?

Det hade jag förstås aldrig gjort. Det var min lilla handbandspelare som någon nitisk hade sett någon gång de här dagarna och tytt som ett vapen. Eller kanske var hela grejen påhittad till kärnkraftens skydd och fromma. /…/ Jag minns att jag undrade. Är det så här stora bolag sköter sin PR, med hot och lögner?

Och det har alltså visat sig att Sven Anér hade rätt. Den säkra lösning som Cogéma påståtts erbjuda existerade inte i verkligheten. Den existerar inte nu heller. Därför har numera svenska politiker och svensk kärnkraftsindustri övergett planen på att bli av med atomsoporna genom upparbetning. I stället är det tänkt att högriskavfall som produceras i Sverige direkt ska förvaras långt ner i berggrunden, inneslutet i kopparbehållare.

Var och hur det ska ske är fortfarande föremål för förhandlingar och debatt, vilket inte är så märkligt. De bedömningar som gjort går nämligen ut på att avfallet måste hållas säkert inneslutet i 100 000 år om det inte ska hända riktiga obehagligheter. Så lång är den uppskattade tidrymd under vilken det ger ifrån sig farlig strålning. Och då gäller det att behållarna inte långsiktigt bryts ner i det tysta så att innehållet börjar läcka – eller (förstås) att det inte inträffar några jordbävningar, meteornedslag eller bombattacker som kan skada behållarna.

Det var med andra ord ingen liten fråga som Sven Anér reste när han engagerade sig i att avslöja verkligheten bakom de lugnande löftena om hanteringen av kärnkraftens avfall.

Inför folkomröstningen kom han ut med en ny debattbok, Kärnstopp.

Debattboken Kärnstopp som kom 1979.

Han konstaterade där illusionslöst att läget var fortsatt allvarligt, trots att det gått så långt som att medborgarna skulle få rösta om vad som skulle hända med de svenska reaktorerna. Som han uttryckte saken när han skrev om sina opinionsmöten:

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: nu är du väl glad, nu är du väl nöjd, nu är du väl belåten?

Jag svarade alltid: Nej. Jag är varken glad eller nöjd eller belåten. Jag ser genom tårar på vad som hänt och händer i Harrisburg. Detta som hände har vi hela tiden vetat skulle hända. /…/ Det råkade bli Harrisburg.

Sven Anér kom att bli redaktör för linje 3:s kampanjtidning inför folkomröstningen. Och bakom linje 3 fanns en livaktig folkrörelse som gjorde sig hörd genom torgmöten och demonstrationer.

Men ansträngningarna räckte inte. De närmast identiska linjerna 1 och 2 fick tillsammans en tydlig majoritet.

Och riksdagen fattade på den grunden att beslutet som innebar att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010 – senast då, alltså – och att inga nya kärnkraftverk skulle få dras igång utöver de som redan var på gång.

Det lät ju som någon sorts avvecklingsplan om man ville vara välvillig, även om den började med en utbyggnad. Men vad som angavs i det beslutet om en kommande avveckling visade sig med tiden inte ha någon praktisk betydelse. Vad som var det centrala var att utbyggnaden skulle fortsätta. Och det gjorde den direkt.

År 2010 har – som vi märkt – passerat för ett tag sedan. Och ingen har väl missat att den svenska kärnkraften finns kvar. Det är bara löftet om att den skulle vara borta som delvis fallit i glömska.

Inte desto mindre utmärkte sig 2010 som ett märkesår i den svenska kärnkraftens historia på annat sätt. Det var nämligen det året som riksdagen bestämde sig för att tillåta att det startades nya reaktorer. Det beslutet togs trots de kusliga erfarenheterna från Tjernobyl som inträffat först efter folkomröstningen. Och det togs i lycklig okunskap om exakt när nästa allvarliga olycka skulle inträffa. (Vilket visade sig bli i Fukushima året därpå.)

Vad har hänt sedan dess? Ja, det kom en energiöverenskommelse 2016. Den stöddes av en majoritet i riksdagen och innebar fortsatt ja till att starta nya kärnkraftverk i stället för gamla som tjänat ut. Samtidigt slogs det fast en allmän målsättning om att Sverige ska ha 100 procent förnybar elproduktion 2040.

Vi får väl se vad som händer.

För Sven Anérs del blev kampen mot kärnkraften en startpunkt för många års fortsatt arbete på att tränga igenom och avslöja officiella proklamationer som han inte trodde på.

Året efter folkomröstningen bildades Miljöpartiet i protest mot den förda miljöpolitiken, inte minst på kärnkraftens område – och Anér var en tidig centralgestalt. Men hans deltagande i partipolitiken blev kortvarigt. Han fortsatte däremot att skriva om kärnkraftens faror och det politiska spelet kring den.

Sven Anér om det hänsynslösa spelet med urbefolkningens rättigheter när det handlade om att bryta uran i Australien.

1985 kom han till exempel ut med boken De köpte Peter Balminidbal. Den var resultatet av ett djupt grävande som han gjort på andra sidan jordklotet, i Australien. Boken handlade om hur regimen i Canberra på 70-talet genom olika manövrer såg till att skaffa sig en egen uranindustri på mark som traditionellt kontrollerats av grupper inom landets ursprungsbefolkning.

Men så: sex år efter folkomröstningen inträffade en så händelse som skulle förändra fokus för hans fortsatta journalistiska grävarbete.

Mordet på Olof Palme.

De flesta av oss som under årens lopp kommit att forska på djupet om Palmemordet behövde inledningsvis lite tid på oss innan vi förstod att något sådant behövdes. I början var det en spridd uppfattning att mordet skulle klaras upp ganska snabbt. Det handlade ju om ett dåd mot en statsminister och utredarna hade fått väldigt stora resurser till sitt förfogande.

Men så blev det inte.

Själv kom jag att börja skriva om Palmemordet hösten 1987. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen. Vid det laget hade utredningen pågått ett och ett halvt år. Hans Holmér hade kommit och gått och hans PKK-spår framstod alltmer som en ren skrivbordsprodukt, avsedd att få till stånd ett snabbt slut på utredningen – trots att det inte funnits några bevis.

Och så kom det ut en rad uppgifter i media som pekade på möjlig polisinblandning i mordet.

När väl den hypotesen var formulerad var det många – också jag- som inte tyckte att den verkade alldeles långsökt. Palme hade varit en omstridd person i det svenska samhället. Och bland hans motståndare fanns definitivt vissa kretsar i polisen.

Jag bestämde mig för att skriva en artikel om saken – det verkade det finnas underlag för.

Det blev flera artiklar. Och ännu flera. Ganska snart fick kom jag i kontakt med Sven Anér som liksom jag bodde i Uppsala. Han hade också börjat arbeta med frågan under 1987. Och denna höst skrev han på sin första bok i ämnet, den som kom att heta Polisspåret. Jag minns att jag fick läsa den innan den kom ut. Den sammanfattar många av de frågor som tidigt kom upp om utredningen, frågor som pekade på att sanningen kanske var för känslig för att svenska myndigheter skulle ha lust att peta alltför djupt i vad som hade skett. Den är fortfarande läsvärd.

Många gånger hade jag ärende till Svens och hans hustru Lenas lägenhet på Kungsgatan i centrala Uppsala. Sven var alltid generös inte bara med gott kaffebröd utan också – och mera väsentligt – med synpunkter och med dokument.

Han blev en samtalspartner som förutom att han gav mig infallsvinklar på själva mordutredningen också visade hur det faktiskt gick att få fram annars helt okända papper från olika myndigheter, papper som var för sig gav små bitar av information och som tillsammans kunde ge underlag för att lägga större pussel. Visst hade jag lärt mig ett och annat om offentlighetsprincipen på Journalisthögskolan och själv praktiserat mina kunskaper i liten skala. Men Sven Anér behärskade regelverk och rutiner bättre än många handläggare på olika myndigheter och var envis som få.

Naturligtvis drev han ett antal tjänstemän inom polisen och på departement till smärre vansinne. Sverige må ha sin offentlighetslagstiftning, och rätt ofta stoltseras det med den. Men om någon verkligen vill använda sig av den knakar det gärna i systemet. Och bland Palmeutredarna blev det snart en klagovisa att det behövdes en heltidsanställd bara för att ta hand om Sven Anérs förfrågningar.

Kanske var det så. Men vad är i så fall problemet? Om Sverige vill kunna berömma sig av att vara en demokrati där medborgarna ska ha insyn i beslutsfattandet så är en heltidstjänst för att få denna insyn att fungera när det gäller en av svensk nutidshistorias mest centrala händelser inte mycket att bråka om, kan man tycka. Det som kan vara bekymmersamt är snarare att det oftast inte har varit de stora mediebolagen som begärt fram dessa handlingar utan en på egen hand grävande pensionerad journalist i Uppsala.

Sven Anér kom att ge ut tolv böcker om Palmemordet om jag räknat rätt. Förutom den nämnda första titeln Polisspåret skrev han bland annat Fyra nycklar, Affären Borlänge och Dominoeffekten. Och avslutade med två titlar så sent som 2016, Staten tog Olofs liv och kompendiet Palmemordet: då Sverige störtdök ner i ett moraliskt kärr. Och dessutom gav han som tidigare nämnts ut sitt nyhetsbrev Palme-Nytt. Nio årgångar, 1993-2001, finns digitalt tillgängliga på webbplatsen Project Runeberg. Längre fram, från 2009 och fram till 2017, publicerade han – som också nämnts – i stället sina dagskommentarer om Palmemordet på sin blogg.

Från och med mitten av 90-talet kom han också att ägna en del skrivande åt Estoniakatastrofen och de många oklarheterna kring den.

Fyra nycklar som han gav ut 1991 på eget förlag tar upp flera frågor som kommit att stanna kvar i debatten om Palmemordet, bland annat var Holmér befann sig under mordnatten. Skriften lyfter också fram de motsägelsefulla inslagen i polisens protokoll om avlyssningen av Sigge Cedergrens bostad under morddygnet – besynnerligheter som reser frågan om de publicerade uppgifterna är friserade i efterhand. Den pekar också på, många år före Thomas Pettersson och tidskriften Filter, på att Skandiamannens egen berättelse om vad han gjorde i samband med mordet stämde illa med annan tillgänglig information. Till skillnad från Filter drog Sven Anér inga slutsatser i skuldfrågan men krävde däremot att Palmegruppen skulle utreda Skandiamannen. Han tog för övrigt upp Skandiamannen igen i boken Cover-up: Palmemordet från 1999 – fortfarande med frågor men inte med bestämda svar.

Jag tog mig nyligen tid att läsa om en annan av hans tidiga böcker om Palmemordet, Affären Chamonix från 1992.

Affären Chamonix från 1992 med omslagsbild av EWK.

Att den blev skriven hade med mina egna efterforskningar att göra. Jag arbetade då med det som senare skulle bli min första (och mycket tjocka) bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Där försökte jag inte i första hand hitta svar på mordgåtan. Vad som mest intresserade mig var de märkliga utredningsturerna. Det vill säga: vad var det som gjorde att allt gick så fel – i alla fall om syftet var att klara upp mordet?

En helt central del i boken kom Ebbe Carlssonaffären att få.

Vad den handlade om kan enkelt uttryckt beskrivas som Ebbes försök att med konspirativa metoder återupprätta det PKK-spår som kraschat i början av 1987.

Kärnan i den plan som Ebbe Carlsson och hans medarbetare ägnade sig åt var att använda sig av en polisagent, den före detta centralfiguren i PKK Ali Cetiner, för att locka PKK-anhängare i Sverige att inlåta sig på planering av våldsdåd. Samtal om detta skulle spelas in och senare kunna användas för att upprätta PKK-spårets trovärdighet. Cetiner var väl lämpad för sitt uppdrag som provokatör, han hade tidigare varit den ytterst ansvarige för mord på kurder som av PKK-ledningen betraktades som förrädare.

Ebbe Carlssons plan var förstås spektakulär. Men han agerade inte ensam utan med stöd från personer i det socialdemokratiska regeringskansliet. Och en helt central axel i hans intensiva verksamhet var de täta kontakterna med Carl Lidbom, ordförande för Säpoutredningen och samtidigt svensk ambassadör i Paris. Lidbom, en gammal politisk räv, var också en av Ingvar Carlssons närmaste förtrogna. Och han var så involverad i Ebbe Carlssons verksamhet så att han till och med var påtänkt för att själv med hjälp av sin diplomatstatus smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige.

En av de mer anmärkningsvärda episoderna i Ebbes och Lidboms samarbete var annars när de tillsammans slog larm till fransk polis om ett påstått terrordåd mot den svenska ambassaden i Paris. Någon – kanske en diplomat – hade blivit kidnappad. I själva verket hade ingenting hänt – och i efterhand var Ebbe och Lidbom ivriga att vifta undan saken. Bakgrunden till händelsen var egentligen, kunde jag konstatera, att Ebbe snabbt hade behövt träffa en viss tjänsteman inom den franska säkerhetspolisen, DST, för att få information. DST-mannen hade haft kontakt med Ebbes samarbetspartner inom Säpo, Walter Kegö, vilket Ebbe visste. Och den påstådda terroristaktionen gav Kegö en anledning att ringa sin franske kollega och be honom besöka ambassaden.

Ebbes återkommande resor till Frankrike ingick i det som åklagaren Ola Nilsson tittat närmare på i sin utredning av den socialdemokratiske förlagsmannens och hans medarbetares smuggling av avlyssningsutrustning.

Jag hade köpt ett eget exemplar av förundersökningsprotokollet och där fanns bland annat kopior av sidorna i Ebbes pass för den aktuella perioden. Men märkligt nog fanns det inga stämplar för den Parisresa som Ebbe enligt uppgift gjort helgen då Olof Palme mördades.

Enligt vad som rapporterats efter mordet hade Ebbe – liksom Lidbom – varit involverade i att få hem Palmes yngste som Mattias från Chamonix i franska Alperna där han var på skidsemester.

Det var ganska noga med stämplar i svenska pass vid besök i Frankrike vid den här tiden då Sverige inte var med i EU – så de saknade stämplarna vid tiden för Palmemordet var lite anmärkningsvärda. Jag nämnde det för Ola Nilsson. Jo, han hade också märkt det. Men det låg utanför hans utredning.

När jag tog upp det med Sven Anér blev han desto mer intresserad. Det tycktes ligga i linje med vad han alltså redan intresserat sig för – vad Ebbes samarbetspartner Hans Holmér egentligen gjort på mordnatten. Hade han verkligen sovit på hotell i Borlänge eller var den versionen kamouflage för något annat?

Det var inte bara Sven Anér som ställt dessa frågor om Holmér. I en artikel på DN Debatt reste han tillsammans med andra debattörer frågan om rikskriminalen rentav förfalskat dokument för att ge alibi åt Holmér på mordnatten och placera honom i Borlänge. Bland undertecknarna fanns advokaten Peter Althin och riksdagsledamoten för miljöpartiet Per Gahrton.

Och nu såg det alltså ut att finnas oklarheter också kring Ebbe Carlssons – och i så fall även Lidboms – agerande under själva morddygnet.

Enligt Lidbom hade hans vän Ebbe Carlsson varit nere i Paris i ett bokförläggarärende och då bott på ambassadörsresidenset. Ebbe Carlsson hade för sin del i KU sagt att han var hos Lidbom för att fira dennes 60-årsdag. Det ena utesluter ju inte nödvändigtvis det andra.

Båda uppgav att de blev indragna i att hjälpa Olof Palmes son Mattias att komma hem till Stockholm – Mattias var på sportlov i den franska alpina skidorten Chamonix, belägen inte så långt från Genève i Schweiz. Det är inte heller konstigt. Men detaljerna kring Ebbes och Lidboms insatser blir svårgripbara när Sven Anér försöker fånga in dem.

Sven tycker sig finna att Ebbe och Lidbom i efterhand konstruerat en osann berättelse – eller snarare olika osanna berättelser – om exakt vad de gjorde dessa timmar. Och en av de slutsatser han kommer fram till är att Lidbom förefaller ha använt sig av Mattias Palmes hemresa för att dölja någon egen hemlig aktivitet i schweiziska Genève.

Boken är – i likhet med mycket som Sven skrivit – upplagd i en sorts dagboksform där läsaren får följa hans efterforskningar steg för steg. Det innefattar bland annat hans kontakter med franska myndigheter och med svenska UD samt hans försök att få fram uppgifter från Ebbe Carlsson, Lidbom och familjen Palme.

Själva formen bidrar till att boken stundtals kommer att handla rätt mycket om författarens mellanhavanden med olika myndigheter och svårigheterna att få fram information. Vad som verkligen går att belägga om Ebbe Carlsson och Carl Lidbom kommer till sist lite i skymundan eller blir åtminstone svårt att överblicka för läsaren.

Det som ändå framstår som uppenbart efter läsningen är att det finns oklarheter kring händelseförloppet och att det kan ha funnits saker som Ebbe Carlsson och Lidbom inte haft lust att skylta med. Och frågan inställer sig om de också friserade en del faktauppgifter som en direkt följd av att Sven Anér började ställa besvärliga frågor.

Men vad var det i så fall de dolde? Sven Anér skriver att det enda man kan veta säkert är att Lidbom befann sig i Schweiz då Palme mördades. Och han tillägger: ”Detta måste vara det svarta mysteriets innersta svarta gåta.”

Jag reagerar vid omläsningen av boken inför den formuleringen. Troligen reagerade jag inte lika starkt när jag läste Affären Chamonix första gången i samband med att den kom ut. Men med åren återkom den typen av dramatiska fraser allt tätare när Sven intresserade sig för olika personer och händelser med anknytning till Palmeutredningen. Och allt eftersom tyckte jag i stigande utsträckning att hans retorik lyfte en bit från från vad som faktiskt var belagda fakta.

Därför leder denna omläsning också till att jag börjar fundera kring vad det var som hände när jag flera år efter publiceringen av Affären Chamonix inledde mitt långa men aldrig tydligt uttalade farväl till Sven.

För det som skedde steg för steg under åren som sedan gick var att våra en gång så täta kontakter planade ut för att till sist närmast upphöra.

Det där är ett lite plågsamt ämne att tänka på – just för att det var så mycket som inte blev sagt från min sida.

Vad var det då som gjorde att Sven började ta till de där stora, svarta bokstäverna?

I efterhand tror jag att det kanske inte var så konstigt. Det hade nog rätt mycket att göra med stämningarna under ett antal år som följde efter rättegången mot Christer Pettersson.

Under dessa år var det inte en alldeles lätt syssla att rikta ifrågasättanden mot hur Palmeutredningen skötts – i alla fall inte för den som samtidigt redovisade tvivel på att Pettersson var gärningsmannen. Då rådde nämligen en rätt enig uppfattning bland journalister, advokater, politiker och mer eller mindre professionella debattörer om att fallet egentligen var löst och att missbrukaren från Rotebro bara gick fri på grund av väldigt högt ställda beviskrav från hovrätten.

Och den bilden trummades ständigt ut genom tidningar, radio och TV. Lars Borgnäs på Sveriges Television var det viktigaste undantaget från den regeln, han fortsatte att göra ett antal noga researchade program som väckte oroande frågor för den som ville lyssna.

Vi ska också komma ihåg att under ganska många år efter Palmemordet existerade inte heller något internet som var tillgängligt för alla och där avvikande synpunkter om utredningen kunde föras fram och debatteras. Det folk visste hade de helt enkelt fått veta genom kvällstidningar och nyhetsinslag i TV. Punkt.

Några av Expressens löpsedlar från 2004.

Det här medieklimatet fortsatte att råda väldigt länge. I stort sett fram till 25-årsdagen av mordet 2011 var det Christer Pettersson som gällde, och även de svagaste nya uppgifter som möjligen tycktes peka på att han var skyldig kunde beredas stor plats i nyhetsflödet när de dök upp.

Det slår mig att det skulle vara intressant att arrangera en utställning med de kvällstidningslöpsedlar under dessa år som just handlade om Pettersson och alla förmodade nya bevis på att han var skyldig. Det skulle bli en stor utställning och den skulle förmodligen ge ett lätt surrealistiskt intryck på dagens betraktare.

Det var mot den bakgrunden som jag under dessa drygt tjugo år ofta kunde tycka att det var rätt svårt att behålla inte bara ett kritiskt utan också ett balanserat sinne.

En av de vanligaste frågorna jag kunde räkna med att möta var: om det inte var Pettersson, vem var det då i så fall? Underförstått: har du inget svar på den saken så måste det väl vara Pettersson.

I sådana lägen kunde jag förstås känna att det vore lockande att ta fram den breda penseln och presentera en egen tvärsäker lösning på mordgåtan – även om den bara var baserad på mina senaste obearbetade hypoteser och hugskott.

Nu undvek jag att falla i den gropen så gott jag kunde. Men var det kanske liknande känslor som ledde Sven till hans djärva slutsatser och kategoriska formuleringar?

Hur det än var med den saken: trots att jag tyckte att Sven drog iväg in sina resonemang så fungerade det han gjorde på åtminstone ett plan. Djärva och bestämda svar på hittills olösta problem tenderar att få sin publik. Och även om den i början är liten så kan den växa.

Den framgången fick Sven rätt mycket av under de sista åren av sitt liv även om han själv inte fullt ut kunde överblicka den. Han tillhörde den generation där de allra flesta hade svårt att komma underfund med internet. Och det växande genomslaget för hans idéer var framför allt synligt just på nätet. Han blev sällan refererad i etablerade medier, men via digitala diskussionsforum spreds hans tankegångar ändå.

Det handlade bland annat om att han med namn pekade ut en tidigare Stockholmspolis som Palmes mördare. Och parallellt med det drev han tesen att Lisbeth Palme under färden från mordplatsen till Sabbatsberg skulle ha sinkat ambulansen genom att – av oklara skäl – kliva av och fortsätta resan i en polisbil.

I båda fallen snappades hans tankegångar upp av många människor med intresse för mordgåtan och de kom därför att leva ett rätt omfattande liv i cyberrymden.

Framgångarna för Svens infallsvinklar kan förklaras av en högst berättigad misstro som många människor vid det här laget kände mot både utredarna och medias täckning av utredningen. Men i båda dessa fall saknades det – som jag såg det då och fortfarande anser – någon egentlig bevisning som gjorde det troligt att han hade rätt.

När det gällde Lisbeth Palme byggde det hela på en bildtext i Göteborgs-Posten till ett foto som visade en kvinna i färd med att kliva ur en polisbil utanför akuten på Sabbatsberg. I bildtexten hette det att det var Lisbeth. Bilden publicerades i tidningen en av de första dagarna efter mordet, uppenbarligen bara som en illustration till bevakningen av Palmemordet och utan något syfte att bevisa något. Kvinnan syntes med ryggen mot kameran och hon hade vissa likheter med Lisbeth men var inte klädd i den välkända kappan med kulhål. Sven valde bort den enklaste förklaringen – att någon på tidningen gjort ett misstag och att det helt enkelt inte var Lisbeth på bilden – utan tolkade det som ett tecken på en invecklad komplott med utbytta kläder.

Lisbeth Palme hade förvisso skapat rubriker genom sin avoghet mot journalister och sin ovilja att medverka i Palmerättegången. Och självklart var det legitimt för journalister att kritiskt granska också henne. Men Svens slutsatser ledde enligt min mening till orimligheter. Och de bidrog givetvis också – i den mån de väckte tilltro – till att framställa Lisbeth Palme som person i en både besynnerlig och väldigt negativ dager.

Jag kunde tycka att det där borde ha fått honom att tveka. Men kanske spelade hans egna tidigare – begränsade men dåliga – relationer med Lisbeth in.

Det hade nämligen skurit sig dem emellan många år tidigare om vi får tro Sven.

Han berättar om saken i andra delen av sina memoarer, boken som heter Så fick det bli.

1970 besökte den nye svenske statsministern Olof Palme såväl Washington som Moskva. Sven som var nyhetsreporter på Sveriges Television var med på båda resorna. Washington kom först. Och dit följde Lisbeth med.

På planet som tog statsministerparet till USA tillsammans var också Sven med, tillsammans med en fotograf. Och tanken var att filma makarna Palme i samband med avfärden.

Men det gick inte:

… fru Lisbeth Palme bröt omedelbart våra intentioner. Hon tog Olofs hatt och hängde den framför den för fullt filmande fotografens optik, varpå den eventuella förtrollningen var bruten och jag stod där, mycket undrande och raskt förbannad: ska en statsministerfru jävlas med ett från ett nästan statligt TV utsänt filmteam? Det borde hon nog inte, Lisbeth Palme.

Och när delegationen landat i Washington blev det inte bättre enligt Sven Anér:

Lisbeth Palme såg på mig, varje dag i District of Columbia, som på något katten släpat in. Dag för dag, Vad hade jag gjort? Och framför allt: vad hade jag gjort Lisbeth Palme?

Bitterheten från Svens sida hade inte riktigt gått över ens 2014, 44 år senare, när han skrev om saken.

Att i detalj redovisa gamla själsliga sår kan ju vara ett tecken på en vilja till ärlighet. Och memoarböckerna präglas väldigt mycket just av ärlighet. Men hur väl klarade journalisten Sven Anér att inte låta de där gamla såren påverka hans skriverier om en sakfråga som krävde kylighet och objektivitet, Palmemordet?

Det blev alltså så att Sven och jag med åren inte hade mycket kontakt. Medan jag för min del tyckte att han alltmer började dra slutsatser på svaga grunder ansåg han på sitt håll att jag lite fegt undvek de ”svarta gåtor” som han själv såg som centrala. Snart blev det inte av att vi pratade med varann, vare sig om våra meningsskiljaktigheter eller något annat. Jag kunde ibland se något kritiskt Sven skrivit om mig och jag kunde förstås ha gått i svaromål. Men jag valde den lättare vägen: att rycka på axlarna och försöka strunta i honom.

Jag hade helt enkelt skaffat mig en bild av att Sven blivit hopplöst tjurskallig och ville inte ta en konflikt som jag bedömde som meningslös.

I efterhand inser jag att den bilden inte var riktigt rättvis. För det var faktiskt under sina sista år som han skrev sina fina, klarsynta och självrannsakande memoarböcker.

Jag läste dem inte när de kom ut utan först efter hans död. Det känns ledsamt att det blev så, jag hade gärna gett honom det erkännande de förtjänar.

Den första delen, Mitt 20-tal och mitt 30-tal, handlar som titeln anger om hans uppväxt – han föddes 1921. Det är ett svunnet Stockholm som flimrar förbi. Och en svunnen tid.

Somligt är idylliskt. Som när Sven och hans syster Kerstin (senare riksdagsledamot för folkpartiet) i tidig ålder deltog i det med tiden klassiska radioprogrammet Barnens Brevlåda.

Annat är mindre idylliskt. Läroverksgrabben Sven passerade på sin väg till skolan AK-kontoret där den tidens lågavlönade nödhjälpsarbeten delades ut under åren av svår arbetslöshet. När han och de andra sönerna från välbärgade familjer passerade arbetarna som väntade på jobb kunde de få höra: ”Jävla överklassungar, här kan ni gå i era fina plugg medan kaptener och löjtnanter skjuter ihjäl hederligt folk.”

Det var vid tiden för Ådalshändelserna – då fem människor sköts ihjäl av militär i samband med en facklig demonstration till stöd för en strejk.

En person fanns med som ständig och sträng övervakare under Sven Anérs barndom och ungdom – ja, också över en stor del av hans vuxna liv. Det var hans far Josef Anér, framgångsrik affärsman och bankdirektör. Det var pappa Josef som tvingade Sven att föra noggrann kassabok över sin veckopeng. Och det var också fadern som med fast hand dirigerade Sven genom studier och tidigt arbetsliv.

I memoarerna återkommer Sven ofta till det spända förhållandet till sin pappa. Och för att nyansera bilden låter han ibland sina inre invändningar mot vad han skrivit komma fram – i form av ”själen”.

Hittar du inget bra hos Josef, undrar Själen.

Jag tänkte just komma dit, du har så rätt så, Själen.

Och så modifierar Sven sina nyligen avgivna rätt hårda ord.

Till sist, trots faderns försök att få sin son att gå i de egna fotspåren, hamnar Sven efter egna beslut i journalistiken. Och det är temat för en stor del av Så fick det bli, den andra delen i memoarerna.

Journalistik var särskilt på den tiden ett arbete som var klart förenat med risken att bli alkoholiserad. Och som Sven skriver blev det ”40 år av rackare och rackabajsare, nubbar och kröken” och ett otal ”förlåt mig” till närmast berörda personer i hans privatliv.

Ända tills han i samband med folkomröstningen tvärt slutade dricka, en nykterhet som han upprätthöll resten av livet.

Kanske fanns det ett samband här, mellan hans kompetenta men riktningslösa journalistik under dessa fyrtio första år i yrket och alla dessa nubbar under samma tid. Som han själv skriver:

Jag var sällan gravt, verkligen gravt påverkad, men jag fanns ofta inne i mitt dis, när jag vaknade och när jag gick och la mig. Låt det vara sagt nu.

Och ett motsvarande samband fanns nog mellan hans häpnadsväckande – ibland nästan rasande – energi under de år han hade kvar och det faktum att han då inte rörde en droppe.

Var det kanske så att en bidragande orsak till först det dövande drickandet och sedan till den rebelliska frilansjournalistiken var Sven Anérs förhållande till sin far som han aldrig gick ut i öppen revolt mot utan hellre smög sig undan från? Han skriver:

Jag ville ägna mig åt språk, humaniora, men det ville inte min far, som i min ålder flitigt hade ägnat sig åt språk, humaniora. Det är denna ständiga konflikt, aldrig löst, som drar upp linjen. Gör som jag säger! Sa, ibland röt, min far, medan jag någon gång svarade emot men för det mesta väjde undan, stack och gömde mig, grät över hur illa det var ställt med mig och min framtid.

Josef Anér levde till 1984 då Sven själv närmade sig pensionsåldern. Sven talade vid Josefs bår i Västerledskyrkan och försäkrade att fadern och han själv till sist hade fått kontakt. Men som han skriver i memoarerna:

Uttalandet /…/ var inte sanningsenligt, jag ångrade det efteråt. Jag skulle inte ha hycklat. Men det kyrkliga rummet filar bort kanter och gör oss ödmjuka.

Den inställda revolten mot pappa gav troligen bränsle åt revolten mot ett helt nätverk av makthavare som gjorde anspråk på att ha rätt att domptera medborgarna och sköta allt på bästa sätt över dessa medborgares huvuden.

Men Sven hade flera strängar på sin lyra, även under åren då han främst skrev sina debattböcker om Palmeutredningen. Han och hustrun Lena blev ett par ganska sent i livet. Tillsammans med henne skrev han inte bara reseskildringen Resa i Nya Zeeland utan också tre detektivromaner med anknytning till verkliga händelser, Ciao Australia, Moln över 08 och Mayday.

Lena med sin säkra språkkänsla var i många år verksam som översättare. Deras gemensamma texter är – inte överraskande – mycket välskrivna.

På många ställen i memoarerna skymtar också den djupa kärleken dem emellan. Och att den fanns var också något jag tydligt såg när jag träffade dem tillsammans vid olika tillfällen under årens lopp.

Sven hade en fantasifull och lekfull sida också. Försommaren 1996 hade han och jag fortfarande god kontakt. Då reste vi tillsammans till Hamburg för att intervjuas av Norddeutscher Rundfunk, ett tyskt radio- och TV-bolag som tidigare under året sänt dokumentären Mord in Stockholm om skotten på Sveavägen. Bolaget ville nu göra en utökad och uppdaterad version och bland annat ta upp frågor kring Ebbe Carlssonaffären. Sven och jag hade bedömts som lämpliga att intervjua i sammanhanget och det billigaste för bolaget var om vi reste ner.

Så blev det. Det uppdaterade programmet sändes för sin tyska publik i augusti och kan ses på Youtube med svensk text.

När jag träffade Sven kort tid efteråt gav han mig ett kassettband för vidarebefordran till min dotter Sara som fyllde fem den sommaren. Det var en saga han läst in själv, och den visade sig handla just om hans och min resa till Hamburg ”där alla bara äter hamburgare, det hörs ju på namnet”.

Kassetten där Sven läst in sin saga om räven och älgen i Hamburg. Det visade sig att han använt ett ljudband som också innehöll gamla radioinslag om polisspåret och Ingvar Carlssons beslut att avgå som statsminister.

Här kan ni lyssna på hur Sven berättar början av sagan.

Med på resan fanns förutom Sven och jag också två andra figurer, Räven och Älgen. På något sätt lyckades de komma med på flyget, ”för Älgen och Räven ska alltid följa med när den här farfarn är ute och åker”. Sven hade flera barn från tidigare äktenskap och med tiden hade det blivit barnbarn.

Lena och Sven hade planerat att skriva en barnbok med just dessa Räven och Älgen som huvudpersoner. Arbetet kom en bit på väg men den kom aldrig ut. Den här sagan på kassettbandet var ett i hast improviserat – men sprudlande – sidoskott på det projektet.

Sven berättade om färden till Arlanda:

Älgen åker i en sån där släpvagn som egentligen är för hästar och som det brukar sitta två dalahästar på. Men räven han slinker med, han brukar åka med Sven och gömma sig nånstans i bilen eller nånting. För rävar slinker undan så fort så ingen människa kan se dem. Och måste de visa sig, då låtsas de antingen att de är hundar eller att de är en rödrävsboa kallas det, en rödräv som hänger om halsen på en tant.

Andra inslag i Svens saga låg närmare verkligheten som jag mindes den, till exempel att på det hotell där han och jag inkvarterades blev vi avbrutna i frukosten av en barsk kvinna från personalen som trodde att vi försökte äta där utan att betala.

Till sist flög vi hem igen, Sven och jag och räven och älgen. ”Sen när de kom fram var det ingen som mötte dem” tills de hittade Lena ”utanför flygplatshuset”. ”Där stod hon och vinkade”, berättade Sven och den som lyssnar på bandet känner ingen tvekan om hans förtjusning.

Sven fortsatte med att jag fick applåder från folk i min omgivning när jag senare berättade vad jag varit med om. Det minns jag inte något av.

Men farfarn när han kom hem, han fick inga applåder. För där fanns bara två katter och de kan inte klappa i händerna.

Sven bodde ute på landet vid den här tiden i ett hemtrevligt och rätt rymligt hus som gick under namnet Hjelmbergstorpet. Postadressen var Almunge, men det var en bra bit även till det ganska lilla samhället som bär det namnet. Min gissning är att det stundtals var lite väl ensligt där ute för en gammal reporter som jobbat i världens storstäder. Katterna räckte kanske inte hela vägen som sällskap när Lena hade annat för sig.

Med tiden flyttade Sven och Lena in till Uppsala igen. Men det kunde nog vara ensamt ibland då också.

Upsala Nya Tidning intervjuade honom 2016 då han kallat till presskonferens i sin lägenhet i samband med utgivningen av vad som skulle bli hans näst sista bok, Staten tog Olofs liv. UNT var den enda tidning som infann sig.

I artikeln säger Sven:

Jag är van vid att tidningarna säger att de ska komma när jag släpper en bok men de dyker aldrig upp. Då har någon höjdare på tidningen gett nya direktiv; Nej för helvete, det är ju Sven Anér, det jobbet åker vi inte på. /…/ Jag har berättat om det här i åratal men får ingen att lyssna. Jag jobbar ständigt i motvind, varje timme, varje dag.

UNT:s reporter kommenterar: ”Ändå är det långt ifrån en bruten man som tagit plats i soffan inför presskonferensen, iklädd vit skjorta och röda hängslen. Han redogör för sina teorier och namnger dem han menar ligger bakom mordet på den dåvarande statsministern.”

”Sticker man ut hakan så långt som du kan man få en smäll”, säger UNT-reportern.

”Ja, men jag kan inte vara en daggmask”, svarar Sven.

När jag läser om den intervjun grips jag av hans berömvärda stridbarhet. Och jag känner att jag borde ha insisterat på att prata utförligt med honom om det viktigaste av det jag inte var överens om. Vi borde tillsammans ha gått igenom hans tankegångar. Jag borde ha lagt fram mina invändningar. Och så borde vi sakligt ha diskuterat vad som kunde vara rätt. Hade Sven velat lyssna på mig och tagit intryck? Hade jag själv orkat lyssna på honom och kanske i så fall lärt mig något, jag med?

Båda sakerna är fullt möjliga. Men det får jag ju aldrig veta.

Det återstår bara en sak att säga.

Farväl, Sven! Jag inser att jag saknar dig.

* * *

Den som vill köpa Sven Anérs böcker kan beställa ett antal av dem till förmånliga priser hos Bokförlaget Kärret.

* * *

Det går också bra att köpa Svens böcker genom en av hans söner, Lennart Anér. Här nedan är ett meddelande från honom som jag gärna publicerar.


Sven Anérs böcker
Min far Sven Anér, författare och journalist, avled i maj 2018, nära 97 år gammal och en livslång kamp mot maktens och myndigheternas väderkvarnar är till ända.

De ständigt levande resultaten av mödan lever dock kvar i form av ord, fakta och texter i alla böcker. Ämnena rör sig från Palmemordet, Estoniaförlisningen, kärnkraften och reseskildringar fram till de avslutande biografierna.

Vill du köpa böcker, hör vänligen av dig till mig, Lennart Anér, på palmebok@outlook.com, så mailar jag all info – bilder, baksidestexter, årtal och antal sidor.

Alla böcker säljs till enhetspriset 40:- styck, plus porto och kuvert.

Välkommen att höra av dig!
Lennart Anér


Annonser

Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.

Sista föreställningen med Christer Pettersson?

DET ÄR NÅGRA VECKOR SEDAN Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna sändes i TV3 och lades ut på Viaplay/Viafree där den ska finnas kvar till slutet av juni.

Sedan dess har tidskriften Filter lanserat en alldeles egen Palmemördare, Skandiamannen.

Och Hylin har alldeles oundvikligen hamnat i bakvattnet.

Men det vore ett misstag av den som vill att Palmemordet ska klaras upp att lägga Hylinserien åt sidan.

Det finns tvärtom åtskilligt av intresse i den om vi vill studera historiken kring den hittills misslyckade utredningen, kring den journalistik som bedrivits om den och kring de inte alltid så välgrundade expertuttalanden som kantat dess väg.

Och om vi ska försöka oss på något sådant, varför inte börja med Hylins programserie? Den erbjuder ingen liten tugga, den sammanlagda speltiden är nästan 5 timmar och 55 minuter (och avsevärt längre ändå för den som sitter igenom reklamavbrotten förstås).

Det är onekligen mycket Palme, även för den som är väldigt intresserad. Långversionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson som lagts ut på SVT Play är inte ens hälften så omfattande, bara 2 timmar och 22 minuter.

De två programserierna har olika infallsvinklar, men båda har det gemensamt att de fokuserar på misstankarna om att Christer Pettersson skjutit Olof Palme.

Innan vi går vidare bör vi kanske fråga oss: hur relevant är den frågeställningen i dag?

Den som tagit till sig budskapet från tidskriften Filters chefredaktör Mattias Göransson kan förstås svara: inte alls relevant, fallet är löst, det var en annan mördare och han presenteras i Filter med namn och bild plus diverse detaljuppgifter – sanna eller falska – om hans privatliv och personlighet.

Även om vi inte godtar Filters anspråk skulle vi åtminstone kunna säga att en diskussion om Pettersson som Palmemördare inte framstår som så väldigt aktuell längre. Den nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson förklarade ju tidigare i år att han helt enkelt inte tror på Christer Petterssonspåret. Det är ett betydelsefullt uttalande när det kommer från någon som leder den förundersökning som under så många år varit fokuserad just på missbrukaren från Rotebro.

Krister Peterssons säkerligen noga övertänkta markering innebär rimligtvis att Palmeutredarna – till sist, skulle många av oss vilja utbrista – bestämt sig för att lägga Petterssonspåret bakom sig.

Och då inte bara av rent juridiska skäl – att han först blev friad i hovrätten och att högsta domstolen sedan avslog en resningsansökan från riksåklagaren. Detta dubbla frikännande – om man kan använda det uttrycket – har ju inneburit att Palmeutredarna, vad de än har tyckt i sakfrågan, helt enkelt haft begränsade möjligheter att fortsätta lägga krut på att binda Pettersson till mordet.

Och den omständigheten har inte så sällan bildat en sorts plattform för uttalanden med innebörden: ”Ja, vi vet att det är han, men han blev friad – så vad ska man göra?”

Den som lyssnade på Krister Peterssons företrädare som Palmeåklagare, Kerstin Skarp, kunde höra att Skarp gärna hänvisade till de där juridiska skälen för att förklara att det var svårt att komma vidare med misstankarna mot Christer Pettersson. Även på hennes tid som förundersökningsledare fanns det förvisso ett aktivt intresse bland poliserna i Palmegruppen för att gå vidare på andra spår. Men Skarp själv förmedlade gärna mellan raderna uppfattningen att det nog var Pettersson som skjutit Palme även om det aldrig skulle gå att bevisa slutgiltigt, särskilt när han nu var död också.

Att den bevisning som faktiskt fanns mot missbrukaren från Rotebro i själva verket var tämligen skral har jag själv många gånger konstaterat på den här bloggen och i mina böcker i ämnet. Andra har också gjort det, till exempel TV-journalisten och författaren Lars Borgnäs.

Men den som så önskat har kunnat vifta undan i stort sett vilka invändningar som helst genom att helt enkelt hänvisa till Lisbeth Palmes till synes tvärsäkra utpekande. En av dem som har gjort det är statsminister Stefan Löfven. För ett par år sedan sa han i en intervju: ”Lisbeth Palme säger bestämt att hon tror att det var Christer Pettersson och då tror jag på det.”

Det var, kan man tycka, ett anmärkningsvärt uttalande från en statsminister – som ju bör undvika misstankar om att vilja styra rättsväsendet. Men Löfven kanske föreställde sig att hans uppfattning närmast var okontroversiell – trodde inte nästan alla kloka människor att det var Pettersson som var mördaren?

När Palmeåklagaren Krister Petersson nu i sak avfärdar Petterssonspåret är det därför en senkommen men tydlig hälsning till oss alla om att mordet inte alls låter sig städas undan så lätt. Och om att bevisningen mot den utpekade alkoholisten inte bara var lite otillräcklig utan helt enkelt inte trovärdig.

Och om det är så, då finns det förstås skäl att fråga sig om de envisa försöken att klistra fast brottet på mannen från Rotebro rentav kan vara en av Sveriges värsta rättsskandaler.

I den meningen är det förstås högst rimligt att inte diskussionen om Christer Pettersson försvinner in i dimman även om Palmeutedarna nu fortsätter sitt arbete genom att leta i helt andra riktningar.

Uppdrag Gransknings serie som kom tidigare i år, Fallet Christer Pettersson, tog ett tydligt grepp på ämnet. Infallsvinkeln var helt enkelt att polisen manipulerat bevis för att förstärka bilden av att Pettersson var skyldig.

Redaktionen för Uppdrag Granskning drog inga slutsatser om vem som mördat Olof Palme. Slutsatsen var bara att polisen använt oacceptabla metoder för att sätta fast Pettersson och vilselett såväl domstolen som allmänheten när det gällde styrkan i bevisningen mot honom.

Men oavsett det begränsade syftet kan man lugnt säga att denna genomarbetade journalistiska genomgång rejält undergrävde trovärdigheten i spåret Christer Pettersson.

Mikael Hylin hade förvisso ambitionen att i åtminstone ett avseende ifrågasätta polisens bevisning mot Pettersson. Och det gällde det märkliga polisprotokollet som beskrev telefonavlyssning mot Sigge Cedergren under mordnatten – och som plötsligt dök upp i Palmeutredningen långt efter mordet.

Vi återkommer till det. Men annars är det en bärande tanke i hans programserie att det just var Christer Pettersson som sköt Sveriges statsminister. Hylins infallsvinkel anges redan i programseriens namn: Palme, träsket och mordrättegångarna.

Träsket var, som han berättar i TV-serien, det inofficiella namnet på ett område på Norrmalm som omfattade just kvarteren kring mordplatsen.

Det låg verkligen en gång i tiden ett träskområde nedanför Brunkebergsåsen, längs med nuvarande Sveavägen. Och kvarteret som dominerades av Skandias huvudkontor – innan försäkringsbolaget flyttade – heter just Träsket.

Men under det sena 1900-talet var ”träsket” en beteckning på området som framför allt syftade på att det var ett centrum för narkotikahandel och prostitution. Och den röda tråden i Hylins serie är att Palmemordet skulle ha sina rötter i just den typen av nedgångna och lite skamfilade kriminella kretsar.

Förvisso blir Hylin rätt otydlig när han närmar sig frågorna om hur mordet gick till och om vilka motiv som låg bakom det. Men han markerar hela tiden att sanningen ligger inom en krets av personer som bland annat består av Sigge Cedergren, Roger Östlund och Christer Pettersson. Och den enda tänkbara Palmemördare som egentligen skisseras i den långa programserien är just Pettersson.

Det finns, tror jag, en ironi i detta. För jag har svårt att tänka mig annat än att den som noga studerar programserien och de uppgifter som Hylin väljer att lyfta fram måste komma till en slutsats som går på tvärs mot den han tycks ha velat förmedla. Det är nämligen svårt att komma förbi det uppenbara, att bevisningen mot Pettersson måste ha varit väldigt bristfällig om inte Hylin kunde bättre.

Ja, kanske finns det anledning att hävda att Hylin skjuter sönder Christer Petterssonspåret mer grundligt än vad Uppdrag Gransknings serie gjort. Och om det är så beror det på att han inte i första hand tar upp tvivelaktigheter i polisarbetet – utan att han redovisar vad som ska föreställa vara de bästa argumenten för Petterssonspåret. Och så blir det ändå så platt.

Låt oss börja med att titta på ett hjälpargument som Hylin använder för att bana väg för Petterssonspåret. Och det argumentet ser ungefär ut så här: mordet är så illa och improviserat utfört att det inte kan vara resultatet av ett välplanerat attentat från mer eller mindre professionella kretsar.

Det här är en viktig fråga ur Hylins perspektiv. För de personer han intresserar sig för, personer med anknytning till vad han kallar ”träsket” är folk som rätt mycket improviserar sin brottsliga handlingar och som inte har särskilt bra koll ens på sina egna liv. Den numera avlidne Sigge Cedergren som framstår som ett under av ordning och reda i sammanhanget var ändå en person som inte ens var särskilt noga med var han förvarade de illegalt införskaffade skjutvapen som han planerade att sälja vidare. Och Christer Petterssons kriminella verksamhet saknade all planering och systematik, vilket bland annat visade sig i hans konstanta brist på pengar. Deras gemensamme bekant Roger Östlund kunde för sin del vid tiden för Palmemordet inte ens gå omkring med kniv utan att själv göra illa sig på den hela tiden. (Den som vill ha detaljer om den saken hänvisas till min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet sid 764.)

Mordet måste alltså vara rejält inkompetent utfört om Hylins tes ska framstå som trovärdig. Samtidigt innebär det en viss utmaning att övertyga TV-tittarna om det eftersom statsministermördaren inte bara lyckades komma undan utan dessutom har gäckat mordutredarna i över trettio år. Och detta trots de gigantiska utredningsresurser som länge funnits till hands för att lagföra honom – samt den i sammanhanget lockande belöningen på 50 miljoner kronor.

50 miljoner är en stor penningsumma i de allra flestas ögon, och definitivt en svindlande förmögenhet för en fattig missbrukare i ”träsket” som skulle råka känna till sanningen om statsministerns våldsamma död.

I själva verket har det under hela utredningens gång funnits tankar som går i precis motsatt riktning mot Hylins: att mordet var ett proffsdåd, kanske också planerat på hög politisk nivå. Bara några veckor efter mordet, i slutet av mars 1986, säger till exempel Lisbeth Palme till Hans Holmér att hon tror att ”det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet”. (Förtretligt nog för Holmér lägger hon till: ”knappast kurderna).

Och under åren som gått har uppgifter som pekat i den riktningen dykt upp, om och om igen. Inför trettioårsdagen av mordet markerade till exempel dåvarande spaningsledaren Dag Andersson att han fäste särskilt stor vikt vid de mystiska observationerna av ännu oidentifierade män med walkie-talkies som rört sig i Gamla Stan och runt mordplatsen.

Om dessa observationer hade att göra med mordet låter det definitivt som om det handlar om en välplanerad operation och inte en vettlös våldshandling av den ena eller andra förvirrade missbrukaren.

Hylin står alltså inför en viss utmaning när han ska övertyga tittarna om att likvideringen av Olof Palme, trots allt, var en amatörmässig historia.

Jan Olsson

Han tar hjälp av olika personer som uttalar sig i önskad riktning. Bland de tyngre auktoriteterna han kallat in finns psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson. Det var de två som som på Palmeutredningens uppdrag under 90-talet framställde en så kallad gärningsmannaprofil – det vill säga en bedömning av vilken sorts person det var som hade mördat Olof Palme. (Se en utförlig presentation av Åsgårds och Olssons profileringsarbete i Granskningskommissionens betänkande, sid 843-972.)

Jan Olsson säger i programserien: ”Ja, vad vi kom fram till? I stort och enkelt: en ensam gärningsman. Oplanerat. Och en person som inte är professionell på att döda.”

Det är onekligen ett kategoriskt svar. Men inte oproblematiskt. För egentligen var det rätt vanskligt av Åsgård och Olsson att ta sig an uppdraget att göra en gärningsmannaprofil.

Och det av flera skäl.

Själva idén var hämtad från amerikanska FBI som utvecklat en teknik för att fånga in okända gärningsmän, särskilt sådana som upprepade sina brott eftersom det gav utredarna möjligheter att se återkommande mönster. Särskilt effektiv har metoden visat sig vara om det handlat om ensamma individer med personliga psykiska störningar och som till exempel begått sexualbrott. Och det har ibland fungerat bra även om det bara handlat om enstaka dåd, ifall det bara funnits tillräckligt med information kring brottet att analysera.

När det gäller Palmemordet vet vi vid det här laget ganska väl att den information som finns om mördaren är väldigt begränsad – något som gjort det möjligt för utredarna att under årens lopp ägna intresse åt så skilda spår som ”33-åringen” (alltså Victor Gunnarsson), kurdiska PKK, Christer Pettersson och sydafrikansk underrättelsetjänst.

Med andra ord: Palmemordet kanske inte var så lämpat för gärningsmannaprofilering.

Men det finns ett ännu större bekymmer med den uppgift som Åsgård/Olsson åtog sig.

En bärande princip i gärningsmannaprofilering är nämligen att den som utför den inte ska känna till något om eventuella personer som är misstänkta för brottet. Anledningen är lätt att förstå: den som profilerar kan inte följa någon fastställd instruktionsbok utan måste i viss mån lita till sin egen intuition. Sitter man då inne med kunskaper om något som kan framstå som facit är det nästan omöjligt att inte påverkas av de kunskaperna.

När Åsgård/Olsson blev tillfrågade kände i princip varenda vuxen människa som bodde i Sverige till att utredarna hade gjort ett allvarligt försök att få Christer Pettersson fälld för mordet – och de flesta visste också rätt mycket om vad Pettersson ansågs vara för sorts person. Åsgård och Olsson visste sannolikt mycket mer än de flesta eftersom Palmeutredningen hade naturlig anknytning till deras jobb. Ett alternativ som Palmegruppen hade kunnat överväga skulle ha varit att be någon utländsk profilerare att göra jobbet – då hade det kanske utförts av någon som inte hela tiden såg Pettersson framför sig.

Men så blev det inte.

Hur illa var det?

Granskningskommissionen talade flera år efter gärningsmannaprofilens fördigställande med Robert Ressler, en av världens ledande experter på psykologisk profilering i brottsutredningar.

Han hade varit med och byggt upp verksamheten inom FBI innan han gick över till att arbeta som privat konsult. Ressler hade inte blivit kontaktad av Åsgård och Olsson. Han betonade för kommissionen att om den som kände till detaljer om en misstänkt person gjorde profileringen var det lite grann som att ”spänna kärran för hästen”. När kommissionen frågade om han själv skulle kunna ha gjort jobbet åt den svenska polisen svarade han att det skulle varit fullt möjligt. Det hade dessutom gått fortare. Åsgård och Olsson höll på i nästan ett år, Ressler menade att han inklusive faktainhämtning skulle ha klarat jobbet på mindre än en vecka.

Det betydde förstås inte att han nödvändigtvis skulle ha kunnat leda utredarna till mördaren. Vad det handlade om var att han skulle kunna ha gjort en bedömning av den information som kunde vara relevant för att förhoppningsvis göra en psykologisk profil.

När Ressler genom kommissionen fick del av resultatet av Åsgårds och Olssons profilering hade han en del invändningar. Det märktes, menade han, att de läst in sig på metoden ganska snabbt och tillämpat den utan att förstå den fullt ut. Exempelvis ansåg de sig veta att gärningsmannen inte sagt något till sitt offer innan han sköt. Ressler godtog att det var så, men han menade att man inte kunde dra de slutsatser som Åsgård/Olsson dragit ur detta. De ansåg att detta pekade på ett ”kaotiskt” brott, ett brott som inte var förberett. Och det pekade i sin tur på en socialt inkompetent person, en enstöring. Ressler menade att den slutsatsen brukade man kunna dra om sexualbrottslingar som inte tilltalade sina offer. Men det var tämligen meningslöst att dra en sådan slutsats i det här sammanhanget.

Till det kan förstås fogas att det faktiskt finns vittnesuppgifter som pekar på att gärningsmannen samtalat med sitt offer, uppgifter som Åsgård och Olsson valt att bortse ifrån. (Se till exempel min bok Konspiration Olof Palme, kapitlet Lockad i fällan?)

Vad kom då Åsgård och Olsson fram till? Ja, en del av deras slutsatser låter definitivt som om de sneglat på Christer Pettersson mer än på den information som fanns på brottsplatsen. De menade exempelvis att det var ”tänkbart” att han var ”förtidspensionerad”, att han kan ha gjort sig skyldig till ”olaga hot eller misshandel” som en följd av hans ”oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, att han ”kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol” och haft kontakter med den psykiatriska vården som ”inte varit frivilliga”. Allt detta stämde överens med kända fakta om Pettersson men kunde knappast läsas ut av vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Nu stannade de inte vid detta. Bland det som Olsson/Åsgård påstod om gärningsmannen ingick också att han var:

• en personlighetsstörd, svensk man utan större förmåga till logiska resonemang i pressade situationer;

• intolerant, illojal, hänsynslös och styrd av impulser;

• rastlös och med dålig uthållighet;

• rädd för konfrontationer men kunde ta dem om de tjänade hans syften;.

• levde ett liv som var fattigt på omväxling, trivdes bäst i sin ensamhet;

• ägnade sig inte åt krävande hobbies;

• politiskt ointresserad men hatisk mot samhället;

• tycktes ha en viss vana vid skjutvapen och hade möjligen ett större vapenintresse som i så fall borde vara känt för delar av hans omgivning;

• högerhänt, inte vältränad, troligen född på 40-talet;

• fadern kanske hade haft alkoholproblem;

• levde ensam och hade troligen inga barn;

• lågutbildad;

• saknade förmåga till djupare kontakter med människor och hade därför troligen inte arbetat inom vården;

• bodde troligen i en billig hyresrätt;

• om han hade bil var den billig;

• hade troligen ett synfel;

• och bodde nära brottsplatsen, kanske bara ett par hundra meter men möjligtvis så långt bort som en till två kilometer.

Det fanns mera här som påminde om Pettersson, men inte allt. Det hela lämnar en lite oroande känsla av att Åsgård/Olsson tagit utvalda uppgifter från Sveavägen och mixat dem med lite iakttagelser av den så kallade Grandmannen (till exempel glasögonen), tillfört lite kunskap om Pettersson och avslutat med detaljer från psykologiska rön om ensamma attentatsmän i största allmänhet. Genom att slänga in uppgifter som förde tankarna till Pettersson bidrog självklart Olsson och Åsgård till att skapa legitimitet åt den utredning som varit, samtidigt som de öppnade en dörr för att utredarna kunde fortsätta att leta efter andra ensamma gärningsmän som i alla fall delvis påminde om Pettersson.

Och det var gissningsvis exakt vad dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro ville höra. Som han sa när han fick frågan av Marjasins Palmekommission (det som sedan blev Granskningskommissionen) om vilken betydelse gärningsmannaprofilen fick för spaningsarbetet:

”Ja, på något sätt fick vi i spaningsledningen efter att ha tagit del av materialet en bekräftelse på att det som vi själva hade trott hela tiden, det anser andra också. Därför kunde vi då på något officiellt sätt säga att nu tänker vi inte lägga ner något mer arbete på den här konspirationsbiten, utan nu satsar vi alla våra resurser på det som vi tror är lösningen …”. (Se min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 436.)

När Ressler fick ta del av sammanställningen varnade han för att den tycktes innehålla slutsatser som byggde på antaganden och inte på säkerställda fakta. Till exempel menade han att man inte kunde utgå från att gärningsmannen hade nedsatt syn.

Ett särskilt anmärkningsvärt drag i Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil är att den person som beskrivs inte nödvändigtvis hör hemma i en kriminell miljö. Snarare får man bilden av en enstöring med psykiska problem – och samtidigt en person som efter mordet blivit besatt av sitt dåd och då med hjälp av en invecklad planering försökt närma sig utredarna för att spionera på dem och locka dem på villospår. Olsson/Åsgård skriver:

”Även om omständigheterna från tid till annan kan ha gett honom en känsla av osårbarhet, att han inte skulle kunna gripas kan det ändå ha funnits en känsla av osäkerhet, som kan ha lett gärningsmannen till att infiltrera utredningen. Det kan ha skett på olika sätt:

• Han kan ha kommit med eget vittnesmål eller allmän information och i samband med det försökt skaffa information om utredningens läge.

• Han kan ha lämnat direkt vilseledande information i ett försök att rikta utredningens fokus åt annat håll.

• Han kan under täckmantel av journalist eller särskilt intresserad medborgare ha försökt få ut information från utredningen på helt legal väg.

• Han kan ha förlett eller förmått andra att lämna vilseledande information.”

Fram träder plötsligt bilden av en rätt motsägelsefull person, den enstöring de tidigare skissat tycks samtidigt ha en utstuderad social kompetens, vara besatt av det dåd han begått och vara uppfylld av en strävan att med ambitiösa manipulationer lura polisen på villovägar.

Det låter inte precis som Christer Pettersson kan man tycka. Pettersson var visserligen rätt så beläst och kunde uppvisa filosofiska intressen när han var i någorlunda gott skick. Men hans brottslighet var ytterst okomplicerad. 1986 döms han bland annat för att ha vält en kassaapparat i golvet på Systembolaget i Sollentuna, för att ha slagit en civilklädd polis på näsan och hotat honom med ett skohorn samt för att ha krossat en fönsterruta på socialkontoret i Rotebro. Och följande år får han en dom för förargelseväckande beteende: orsaken är att han urinerat på ett restaurangfönster.

I vilket fall: Åsgårds och Olssons gärningsmannaprofil lämnade i praktiken rätt fria händer åt Palmeutredningen att leta efter i stort sett vilka gärningsmän som helst – så länge de var ensamma om dådet och lite besynnerliga åtminstone på något sätt. Och det här tog Ölvebro och hans poliser fasta på. På grundval av profilen plockade utredarna ihop en lista på personer som kunde vara tänkbara ensamma mördare.

Det gällde till exempel en man som kontaktat polisen i december 1988 och berättat att han sett mordet på tio meters håll. När han vallats på mordplatsen i januari 1989 hade han sagt att mördaren försvunnit genom en bastant mur.

En annan man som väckte utredarnas intresse i sammanhanget hade 1983 berättat för en psykiater att han planerat att mörda Palme. Orsaken var att mannen hade en avlägsen släkting som var ambassadör och han hade fått för sig att Palme tänkte avskeda släktingen. Mannen hade senare strypt sin flickvän.

En tredje man hade iakttagits vid mordplatsen årsdagen av mordet 1994. Han hade höjt armen mot himlen, tittat uppåt och hållit någon sorts seans. När polisen bett honom legitimera sig hade han först vägrat. Han hade sagt: ”Det är två som drömt, du vet, kod nummer 220.”

En fjärde man hade blivit iakttagen av polisen när han besökt mordplatsen, även han på årsdagen 1994 och dessutom sent på kvällen, vid det klockslag då Palme mördades. Det visade sig att mannen var riksdagsman. Han berättade för polisen att han känt Palme och därför velat ha en egen minnesstund vid Dekorimahörnan.

Det här understryker att de som tycktes passa in på Åsgårds och Olssons psykologiska profil förvisso kunde framstå som lite mystiska i ett eller annat avseende, men att de generellt sett inte hade någon uppenbar koppling till de kriminella kretsarna i ”träsket”.

Och mycket riktigt, den ensamme gärningsman som Ulf Åsgård själv medgett att han tror på är en helt annan än Christer Pettersson. Det handlar om en numera avliden man som vi kan kalla Christer A. Den personen har i omgångar varit föremål för Palmeutredarnas intresse – han nämndes till exempel som ett intressant spaningsuppslag av dåvarande spaningsledaren Dag Andersson (betalvägg) så sent som i februari 2016. Han är inte längre i livet, han sköt sig själv med ett hagelgevär 2008, enligt uppgift sedan han drabbats av en depression.

De omständigheter som brukar nämnas i samband med Christer A är bland annat att:

• han var en kompetent skytt,

• att han varit registrerad ägare till en Smith & Wessonrevolver av typ Magnum – just ett sådant vapen som polisen särskilt letat efter,

• att han inte kunde visa upp vapnet när polisen bad honom och förklarade det med att han varit i behov av pengar och sålt det till en okänd person,

• att han bodde på gångavstånd från mordplatsen,

• att han tyckte illa om Olof Palme och påstods ha skjutit mot sin TV när Palme syntes i rutan

• och att han livnärt sig på aktieaffärer i stor skala samt enligt uppgift känt sig drabbad av ett regeringsbeslut om höjning av omsättningsskatten på aktier, ett beslut som blev känt dagen före Palmemordet. (Se också Granskningskommissionens betänkande, sid 955-960.)

Inte ens sammantaget är det här förstås i närheten av att binda Christer A till Palmemordet även om han givetvis kan framstå som intressant. Men i förhållande till Hylins serie är det också av betydelse att Christer A inte kan knytas till världen av missbrukare och småkriminella i ”träsket”. Han var tävlingsskytt och laglig innehavare av sitt magnumvapen.

Det gör honom förstås inte omöjlig som Palmemördare. Men det blir lite konstigt när Mikael Hylin använder sig av Åsgård som auktoritet i sin programserie trots att denne ser en helt annan typ av gärningsman än Christer Pettersson framför sig. Som ett minimum borde Hylin ha nämnt det, kan man tycka. Men det gör han inte.

Om Åsgård inte släpps fram för att berätta om sin egen favoritmisstänkte får han desto större utrymme när det gäller att argumentera för att mordet inte kan ha begåtts av en professionell attentatsman.

En rätt lång sekvens i det sista avsnittet i serien handlar om Åsgårds funderingar kring varför mordet inte genomfördes i Gamla Stan. Det kan vara värt att titta lite närmare på just detta.

Åsgård börjar med att slå fast att det inte finns några indikationer på att paret Palmes lägenhet skulle ha varit buggad.

Det där är i sig ett påstående som kräver en viss diskussion innan det kan godtas. Det mest uppenbara problemet med det är att om det fanns krafter med resurser att genomföra en sådan buggning så är det också ganska sannolikt att samma krafter hade resurser att sopa igen spåren efter buggningen.

Det kan till och med röra sig om buggning utförd av någon enhet inom en svensk myndighet som ansåg sig ha behov av att övervaka statsministern. I så fall ska man kanske inte räkna med att buggningen avslöjas.

Lite grann om svårigheten att få fram fakta om den här typen av olagliga operationer kom det fram i förbifarten i Uppdrag Gransknings programserie Fallet Christer Pettersson. I det tredje avsnittet av sex i den version som lagts ut på SVT Play berättar Kent Bängs, en av spanarna på Stockholmspolisens narkotikarotel, om att han beslutade om att installera buggningsutrustning hos Sigge Cedergren efter mordet på Olof Palme. Bängs uppger att motivet var att Sigge kunde tänkas ha information om mordet, men att buggningen misslyckades på grund av tekniska problem.

Buggningen var uppenbart olaglig, men är vid det här laget förstås preskriberad. Bängs erkännande var med andra ord en väldigt senkommen bekräftelse på en olaglig övervakningsåtgärd som hade satts in för mer än 30 år sedan.

Ända hade misstankar om detta brott faktiskt undersökts av åklagare utan att några bevis kommit fram. Och att så hade skett, att misstänkta buggningar som skulle ha utförts av polisen över huvud taget hade utretts, berodde på exceptionella händelser som inträffat lite tidigare.

Allt hade nämligen startat med avslöjandet i juni 1988 om att Ebbe Carlsson låtit smuggla in buggningsutrustning som skulle användas i en mystisk polisoperation. Snart visade sig tecken på att buggningar redan utförts i polisens regi. Och det ledde till att dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg den 1 september 1988 fattade beslut om att inleda en förundersökning om misstänkt olovlig avlyssning från polisens sida. Ansvarig för utredningen blev chefsåklagaren Jan Danielsson. Till hjälp fick han en annan åklagare, Ingemar Erviken, och det var denne som fick titta på uppgifterna om buggning av Sigge. Men trots rätt stora ansträngningar misslyckades Erviken med att få fram några bevis för att någon olaglig polisoperation mot spelklubbsägaren hade genomförts. (Se min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 328, 738-740, 773.)

Buggningen som riktats mot Sigge var en liten sak, en kortvarig polisiär insats mot en kriminell figur. En buggning utförd av kretsar inom till exempel Säpo riktad mot den strax därefter mördade statsministern skulle förstås ha varit en mycket känsligare historia. Ett avslöjande om att något sådant ägt rum skulle förstås ha lett till mycket stora problem för höga chefer inom den organisation som var aktuell. Och därför kan man tänka sig att om en sådan avlyssningsoperation ägt rum skulle den ha mörkats energiskt och professionellt – och knappast ha varit särskilt lätt för Åsgård att upptäcka om det inte var meningen att han skulle få veta.

Men Åsgård tror alltså inte på buggning av Palmes lägenhet. Vad säger han då om sannolikheten för att en attentatsgrupp skulle ha övervakat statsministerns hemadress? Om den frågan uttalar han sig så här: ”Västerlånggatan gör en högersväng om man räknar från norrsidan alltså. Den viker något lite mot sydväst. Bostadsdörren, dörren till huset, den kommer liksom utanför möjlighet att se.” Det Åsgård försöker säga är att gatan svänger så kraftigt att Palmes port är svår att övervaka. Han fortsätter: ”Då måste man ha flera personer som går fram och tillbaka och inte samma personer flera dagar i rad, utan flera dagar, flera personer.”

Åsgård säger att ”ingenting tyder på” att Palmes hem övervakades från gatan.

Nu är det där missledande på flera sätt.

Rdan den geografiska beskrivningen är fel. För den som kommer norrifrån svänger Västerlånggatan ganska tidigt av till vänster, inte till höger. Den går därmed lite kraftigare åt sydost, inte åt sydväst. Mer väsentligt är att denna sväng inte på något särskilt tydligt sätt påverkar möjligheten att se porten till Västerlånggatan 31 där paret Palme bodde. Den som vill kan själv promenera sträckan och konstatera det.

Mer väsentligt: det finns visst vittnesuppgifter som tyder på att Palmes hem övervakades från gatan, åtskilliga sådana uppgifter till och med. En av dem kommer från en riksdagsvaktmästare, Henry N, som noterat att han under mordveckan sett tre män som uppehöll sig utanför makarna Palmes hem. En annan uppgiftslämnare är Lisbeth Palme som berättat att hon kort tid före mordet såg två män utanför fönstret och att hon slagits av tanken att de övervakade statsministerbostaden. Hon hade till och med övervägt att kontakta Säpo. Det finns också ett antal oförklarade vittnesiakttagelser från området kring Västerlånggatan 31 som handlar om män med walkie-talkies.

Det här betyder inte att det är bevisat att statsministerbostaden var övervakad. men det är inte det diskussionen gäller, den handlar om ifall det fanns tecken på en övervakning. Och där vanställer Åsgård dokumentationen som finns om vad människor har sett.

Han gör, som vi såg, ett nummer av att det skulle vara resurskrävande vad gäller antal människor som skulle behövas för att övervaka porten. Och låt oss ge honom ett visst erkännande för argumentet att det i längden skulle vara svårt att klara en övervakning av Palmes bostad om den enbart skulle ske från gatan. Men han räknar då bort det i sammanhanget kanske mest naturliga alternativet, att en attentatsgrupp skaffar sig tillgång till en lokal med utsikt över Palmes port.

I min bok Konspiration Olof Palme (sid 341-44) skriver jag om ett konstgalleri på Västerlånggatan 28 som förekommit i polisutredningen som en möjlig bas för övervakning av makarna Palmes bostad som låg mitt emot. Galleriet hade inte bara lokaler i gatuplanet utan också en trappa upp och det fanns vittnen som gjort anmälningar om vad de ansåg vara mystiska omständigheter med anknytning till galleriet. Och – ska det tilläggas – det här är förstås bara en av flera tänkbara lokaler som skulle kunna ha använts av en övervakningsgrupp.

Så här långt ska vi alltså tolka Åsgård som att övervakning i Gamla Stan var svår att genomföra, att ingen sett någon övervakning och att den därför antagligen inte förekommit. Åsgård menar också att om en attentatsgrupp hade haft kontroll över Palme ”vid detta tillfälle, så hade man skjutit honom i Gamla Stan.”

Det vill säga: eftersom Palme inte blev skjuten i Gamla Stan fanns det ingen attentatsgrupp.

Argumentet är inte glasklart: om det nu var lite komplicerat med att övervaka Palme i den stadsdel där han bodde utan att väcka onödig uppmärksamhet – vilket Åsgård just påstått – så kan man kanske förstå om ett mordkommando väljer en annan plats för att utföra själva dådet. Men plötsligt har Åsgård vänt på resonemanget. Han säger: ”Det finns ju hur många smala gränder som helst där man kan få vara ensam även dagtid och att ta sig in i den där fastigheten, det var hur lätt som helst. Det var bara att sparka till dörren, låset var så dåligt så att den gick upp med en gång. All right för att man lätt kan spärra av Gamla Stan för det är en liten ö, men det är många broar. Det tycker jag inte är någon riktigt hållbar invändning.”

Med andra ord: det var alltså svårt för en attentatsgrupp att övervaka Palme i Gamla Stan men desto lättare för samma sorts grupp att mörda honom där.

Åsgård fortsätter med ännu en infallsvinkel på problemet. Han slås av att en professionellt agerande attentatsgrupp borde ha tagit sig in i Palmes bostad från baksidan. I förbifarten medger han plötsligt att det faktiskt kan finnas observationer av tänkbara gärningsmän på Västerlånggatan. Han säger: ”De som har talat om att det rörde sig folk fram och tillbaka på Västerlånggatan – ja, det är ju inte så konstigt.” Och så fortsätter han triumferande: ”Det konstiga är att det finns inte en enda som har redogjort för några märkliga rörelser på baksidan av fastigheten där möjligheten att övervaka Palme och så var oändligt mycket bättre. För man behövde inte röra sig så mycket, för det var så väldigt lite folk där. Det hade räckt med en stege och där hade man kunna mörda utan att det upptäcktes på flera timmar. I vissa lägen.”

Det vill säga: på baksidan av huset skulle en attentatsgrupp kunna lurpassa på statsministern utan att väcka uppmärksamhet. Men eftersom ingen har observerat något sådant så har det inte hänt. (!!??!!) Och hade en attentatsgrupp funnits där så hade den alltså rest upp en stege mot husfasaden för att skicka upp en mördare som klättrade in och dödade Palme i bostaden. (Statsministerparet disponerade de tre översta våningarna i huset som är på fem plan.)

Vid det här laget torde det stå klart för var och en som reflekterar lite att Åsgård bestämt sig för vart han vill komma och att han tar till i stort sett vilka argument som helst för att komma dit. Vi ska helt enkelt låta oss övertygas om att det inte var ett professionellt planerat mord eftersom det gick till på fel sätt och utfördes på fel plats (trots att mördaren, irriterande nog för Åsgård, lyckades både med dådet och flykten). Rätt sätt hade varit att bege sig till Gamla Stan, ta med sig en stege och klättra in genom ett av Palmes fönster.

Jag vet inte vad statistiken för politikermord säger om hur vanligt det är att gärningsmannen tar sig in i bostaden med en stege. Det kan inte vara så väldigt ofta förekommande i alla fall. Det närliggande exempel som kanske kommer upp i någon läsares minne är från 1982 när den arbetslöse dekoratören Michael Fagan klättrade på det brittiska kungliga slottet Buckingham Palaces fasad och via ett takfönster tog sig in i byggnaden för att fortsätta till drottning Elizabeths sovrum. Där satte han sig på hennes sängkant. Syftet tycks ha varit att få träffa henne och småprata lite. Det är tveksamt om han kan räknas som ett proffs i Åsgårds mening. Han åtalades i alla fall aldrig utan överlämnades i stället till psykiatrisk vård.

Sonny Björk

Hylin har inte bara lutat sig mot Åsgård när det gällt att avvisa att Palmemordet skulle ha varit ett verk av professionella. Två andra personer som förekommer i serien och får inta rollen som experter på frågan är kriminalteknikern Sonny Björk och före detta CIA-agenten Robert Baer. (Se Palme, träsket och mordrättegångarna del 2 och del 7.)

Såväl Björk som Baer – och för övrigt också Åsgårds samarbetspartner Jan Olsson – hävdar att ett proffs skulle ha lämnat kvar vapnet på brottsplatsen. Vilket mördaren som bekant inte gjorde.

Hur hållbart kan det argumentet vara? Vi vet ju att under mordutredningens gång har en väldigt stor del av spaningarna gått ut på att försöka hitta mordvapnet. Anledningen är uppenbar – genom ett vapen är det ibland möjligt att spåra förövaren. Då vore det kanske lite dumt att lämna kvar revolvern på trottoaren?

Nu kan det sägas att den som iscensätter ett professionellt utfört mord har försäkrat sig om att vapnet inte ska gå att spåra och att det inte heller ska finnas kvar fingeravtryck eller andra partiklar på vapnet när det dumpas på brottsplatsen. Men hur säkert är det att vapnet verkligen är omöjligt att spåra och att inte heller någon existerande eller kommande forensisk teknik ska göra det möjligt att analysera mycket små partiklar som finns på vapnet på ett sätt som avslöjar något om mördaren?

Dessutom finns det förstås en uppenbar fördel för mördaren med att behålla vapnet – han kan hota med det eller skjuta med det för att freda sig från förföljare.

Låt oss föreställa oss att gärningsmannen var försiktig nog att ha handskar. I så fall har han ett problem även om han kastat vapnet – det finns sannolikt ammunitionsrester på handskarna. Dem måste han också göra sig av med. Han skulle förstås kunna ta sig tid med att kränga av dem och kasta dem bredvid vapnet. Men då skulle det kunna finnas hudfragment eller andra avslöjande partiklar i handskarna.

Exakt vad en professionell mördare gör klokast i att göra är alltså inte helt lätt att reda ut – och svaren varierar rimligtvis med olika tänkbara situationer. Men alldeles givet måste det i vissa fall vara mest fördelaktigt att försvinna från platsen med allt som kan användas som bevismaterial och som går lätt att ta med sig.

När det gäller den mördare som flydde in på Tunnelgatan vet vi att han gjorde precis så. Men vi vet inte var han gjorde sig av med vapnet och eventuella handskar eftersom polisen inte hittat vare sig det ena eller det andra.

Härom året kom en brittisk vetenskaplig studie som just handlade om ”hit men”, personer som utförde mord på beställning. Ett genomgående drag för morden i studien var att de ofta utfördes mitt bland andra människor i vardagliga miljöer. Människor blev skjutna när de var ute med hunden eller på väg hem från gymmet, mitt bland förbipasserande som inte hade det minsta med saken att göra. Lite grann som när Palme gick hem från bion, med andra ord.

Studien innefattade gärningsmän med olika kompetens. De mest skickliga var av naturliga skäl svårast att kartlägga eftersom de inte brukade åka fast. Uppgifter om dem bestod i stor utsträckning av information från personer i dessa förövares omgivning som varit i kontakt med forskarna. Professor David Wilson vid Birmingham City University som ledde studien kommenterade dessa de mest professionella med att de inte tycktes bo på den ort där de utförde ett dåd. De kom, dödade och gav sig av. Bilden som framträdde var att de vanligtvis hade paramilitär eller militär bakgrund vilket innebar att de var vana vid skjutvapen och i stånd att göra sig av med bevis som band dem till dådet.

Och det genomgående temat bland de mer kompetenta mördarna i studien var att de lämnade så lite fysisk bevisning efter sig som möjligt – inte att de lämnade kvar sitt vapen på brottsplatsen.

Men den före detta CIA-agenten Robert Baer har flera tips till dem som funderar på att bli yrkesmördare än att de ska kasta vapnet efteråt. Han säger också i Hylins filmserie att Palme blev dödad på fel sätt om det handlade om proffs: ”Man skjuter inte i ryggen, man skjuter i pannan, två gånger.”

Baer utvecklar inte några argument för detta, utan hans uttalande får så att säga bäras upp av hans auktoritet från CIA. Annars är invändningarna ganska lätta att formulera: Den gärningsman som vill undvika att själv bli nedkladdad med fysisk bevisning i form av blod och andra partiklar har skäl att tänka sig för innan han skjuter någon i pannan, i alla fall på nära håll. Och till det kommer förstås att en mördare som närmar sig framifrån och viftar med sitt vapen måste räkna med ett offer som kommer att försöka undvika sitt öde.

Hylin låter Baer berätta särskilt om ett attentat som utförts av israeliska agenter, ett dåd som den före detta CIA-funktionären vill ge höga stilpoäng. I det fallet, berättar Baer, sköt gärningsmannen fem skott i offrets huvud genom en träningsväska.

Hur praktiskt kan det ha varit? Det kan förvisso ha bidragit till att offret inte anade faran och till att mördaren inte riskerade att bli nedblodad i ansiktet. Men mot det stod rimligtvis mindre precision vid skjutandet (kanske var det därför det krävdes fem skott?) och ett nytt problem: vad skulle göras med väskan efteråt? Möjligen släpptes den – och möjligen även andra komprometterande attiraljer – på gatan tillsammans med vapnet. Och kanske fanns det – i det sammanhanget – en logik i att göra så. Men det framstår knappast som den enda naturliga handlingslinjen för framgångsrika attentatsmän.

Och som vi varit inne på: trots anvisningarna från dessa experter om hur kompetenta mord lämpligen utföres kvarstår det uppenbara faktumet att Palmes baneman – som gjorde alla fel, ska vi förstå – faktiskt kom undan och sedan dess har fortsatt att lyckas undvika den lagliga påföljden för sitt brott.

Ändå går det kanske att säga att avsnitten med Hylins experters försök att avfärda ett professionellt attentat tillhör seriens starkare delar.

För när vi kommer till vad som ska utgöra det trovärdiga alternativet till ett kompetent organiserat mord blir det ännu mera motsägelsefullt. Vi ska snart se hur.

En sak är dock i alla fall inte motsägelsefull. Hur vi än vänder oss är det Christer Pettersson som i Hylins dokumentärserie utgör den enda kopplingen mellan ”träsket” och Palmemordet. Inte ens skuggan av någon annan tänkbar gärningsman skymtar förbi i programmet.

Så frågan är: om det nu var Christer Pettersson som mördade Olof Palme – vad har Hylin för förklaring till dådet?

Programserien levererar inte bara ett svar på den frågan, utan två. Och de utesluter varann ganska ordentligt.

Det ena svaret är att Pettersson åtagit sig att hämnas på samhället för bombmannen Lars Tingströms räkning. Det andra är att han fick för sig att mörda sin bekant knarkhandlaren Sigge Cedergren och råkade ta fel på person.

Hylin gör inget egentligt försök att reda ut konflikten mellan dessa två extremt skilda scenarion. De finns där sida vid sida och det är lite grann som om åskådaren inbjuds att välja själv: tror jag inte på det ena så kan jag ju tro på det andra.

Tore Forsberg

En av dem som får representera förväxlingsteorin är en man som hade en hög chefsposition på Säpo vid tiden för Palmemordet, den numera avlidne Tore Forsberg. Forsberg förde fram en sådan ”fel gubbe”-variant många år före Hylins nya TV-serie, så tidigt som 2003 då han kom ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Redan då samarbetade Forsberg med Hylin – och för övrigt också med den före detta IB-agenten Donald Forsberg.

Tillsammans hade de tre diskuterat Palmemordet, berättar den gamle säpomannen i sin bok, och kommit fram till att allt egentligen handlade om att Pettersson var ute efter Cedergren men i stället sköt Palme av misstag. Tore Forsberg berättar om detta i del 5 av Hylins serie och tillägger:

”Och den här förklaringen är ju logisk. Men tragisk. Fruktansvärt tragisk. Vår statsminister blir skjuten i en uppgörelse mellan kriminella personer.”

Det har under åren förts fram flera inbördes motsägelsefulla varianter på det här temat och Forsbergs variant var inte först.

Först ut på plan var Christer Petterssons gamle bekant, den före detta bankrånaren Harri Miekkalinna (liksom Pettersson numera avliden). 1995 gjorde journalisten Stig Edling en film i två avsnitt om Palmemordet för TV4. Den hette ”Satans mördare” och kan ses på Youtube, uppdelad på fyra klipp, 1, 2, 3 och 4.

Stora delar av den var en traditionell och välgjord beskrivning av Olof Palme som politiker, av Palmehatet och av vissa inslag i mordutredningen. Men dokumentären hade varit dyr att göra och det förväntades förstås från TV4 att Edling skulle komma fram med något nytt och kittlande.

Det gjorde han också, kan man väl säga. I slutet på den senare delen av Edlings dokumentär får Harri komma till tals i några korta klipp. Han säger då att Christer Pettersson lurat Sigge Cedergren på pengar och sedan blivit rädd för att Sigge skulle hämnas.

Harri: ”När Christer fick veta vad Sigge hade gjort med en person som hade lurat honom en gång i tiden så blev Christer rädd för Sigge. Jag tror att han blev så rädd att han till och med sagt, det har jag hört ryktesvis: ’Jag har gjort en blåsning där jag måste släcka en gubbe för att gå säker’. Jag tror att han menade Sigge.”

”Tänk på en sak, Sigge och Olof Palme är jävligt lika både till utseendet och klädseln, tänk på det.”

Den där spekulationen från Harris sida blåser Edling upp så att den blir till en dramatisk final i filmen.

Ett antal år senare när jag träffar Harri säger han att det där hade börjat med att han hade suttit och pratat med Edling – som han kände – och framkastat förväxlingsteorin. Edling hade blivit väldigt entusiastisk och Harri hade fått 30 000 kronor för att medverka i filmen och prata om saken.

Harri sa till mig: ”Jag trodde ju inte riktigt på det, men jag spelade med lite grann. Efteråt tänkte jag att jag kan ju inte låtsas att jag tror på det här. Men så tänkte jag: det kan ju vara möjligt… Jag var så dödligt trött på de här kurdspåren så jag tänkte: det här är inte ett sämre spår än något annat.” (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 132-33.)

Nästa version på temat var den som presenterades av Tore Forsberg i dennes bok från 2003. Kärnan i berättelsen är en sorts utbyggd version av det Edling presenterat, men med hjälp av berättelsen från en anonym kriminell som i boken går under signaturen ”Markus”. Han dyker upp igen i Hylins nya dokumentärserie, fast nu med stavningen ”Marcus”. Enligt ”Markus” var Pettersson skyldig Sigge en stor summa pengar och Sigge hade bestämt sig för att göra av med Pettersson. Han var villig att betala ordentligt för att få det gjort och hittade till sist två ryska torpeder som åtog sig uppdraget, men det blev ändå inget av med saken. När Pettersson hörde om planerna skulle han slå tillbaka mot Sigge och så begav han sig ut på stan och sköt fel person.

Några år senare, 2006, kommer Hylin med en dokumentär som visades i Sveriges Television under namnet Jag såg mordet på Olof Palme. Där presenteras en tämligen annorlunda variant på temat att Pettersson sköt Palme av misstag.

I filmen visas korta klipp ur en lång rad samtal som Hylin haft med Harri och Roger Östlund. Han tjatar på dem och säger att han tror att de vet mer om Palmemordet än vad de vill berätta för honom. Genom lösryckta citat från Harri och Roger samt egna sammanbindande speakertexter ger Hylin tittarna intryck av att Sigge Cedergren får allvarliga ekonomiska problem under slutet av 1985 och drar på sig stora skulder. En icke namngiven man, kallad ”Mr X”, i Stockholms undre värld vill ha igen sina pengar.

Roger säger i filmen: ”5 000 kronor. Det skulle Christer få om han misshandlade Sigge, gav honom en riktig omgång.”

Syftet med misshandeln skulle vara att få Sigge att inse situationens allvar.

Roger upprepar också vad han sa i rättegången: när han var inne på Grand såg han Christer Pettersson stå utanför entrén ett ögonblick. Sedan börjar Pettersson gå söderut. Roger: ”Jag kan inte rå för att Christer tror att Olof Palme är Sigge Cedergren.”

Och så skjuter Pettersson Palme i tron att det är Sigge. Det blir alltså både en upptrappning i våldet jämfört med uppdraget från ”Mr X” och fel offer.

Men det blir mer sensationellt än så. Allt eftersom Hylins film rullar vidare trappas storyn upp.

Vid ett tillfälle frågar Hylin Roger: ”Hur vet du att Christer sköt Olof Palme. Du måste ge mig ett bra svar på det.”

Och då kommer ett svar från Roger som innebär något helt nytt, någon som han inte varit i närheten av när han vittnade i Palmerättegången. Han säger: ”Ja, okej. Jag såg det.”

Roger påstår helt enkelt att han är vid Dekorima när mordet begås. Han tillägger att han blir överraskad över att Pettersson skjuter: ”Det är inte det som ska ske.”

Hylin fortsätter med antydningar och korta citat från olika personer att skissa ett scenario: Sigge ska få sig en läxa. Mannen som är ute efter honom har en bra kontakt på Stockholmspolisens narkotikarotel. Där drar man därför in bevakningen av Sigge under den senare delen av kvällen så att ingen ska se vad som händer. Christer Pettersson är den som ska ta hand om spelklubbsägaren, men med hjälp av Harri och Roger.

Roger Östlund

Roger har vid tiden för Hylins filmande blivit cancersjuk men har inte det riktigt klart för sig. Det har däremot Hylin listat ut och han använder sin kunskap för att komma närmare sitt intervjuobjekt. Medan han filmar Roger levererar han budskapet: ”Det råder ingen tvekan om att det är en dålig cancer du har.”

Roger: /Är först tyst/ ”Det är ingen som har sagt till mig.”

Hylin: ”Det tycker jag är konstigt.”

Roger. ”Obehagligt är det.”

Hylin: ”Jag kan absolut stänga av kameran om du vill.”

Roger: ”Nej, det behöver du inte.”

Roger har inte många att prata med i det här läget. Men Hylin lyssnar så Roger vill gärna hjälpa till med att svara på frågor när denne besöker honom. Ett liknande förhållande har Hylin etablerat till Harri.

I filmens klimax växlar klippen mellan Hylins samtal med Roger respektive Harri:

Hylin till Harri: ”Du har fått en uppgift, du ska få Sigge in i hans lägenhet, man ska tvinga honom att säga var allting finns för han är skyldig så mycket pengar.”

Harri: ”Det är möjligt att jag har gjort det.”

Hylin till Roger: ”Är det du som ger signalen?”

Roger: ”Det enda jag kan tänka mig är att jag ropar något åt Harri”.

Harri: ”I tron att det är Sigge.”

Roger: ”Det är Harri som visslar på … äääh.”

Hylin: ”Christer.”

Roger: ”Han står med sidan mot mej.”

Hylin till Roger: ”Kommer du ihåg vad du ser?”

Roger: ”Det jag ser är att en människa har rasat ihop. Att Christer håller i pistolen. Och att Lisbeth Palme … jag ser inte att det är hon direkt … står bredvid där och tittar på. Och sen skjuter han då ett skott till. Det hör jag inte.”

Fram träder alltså en bild som är helt motsatt den som Hylin och Tore Forsberg gav till Palmeutredarna några år tidigare. Då var det Sigge som ville göra sig av med den skuldsatte Pettersson med hjälp av torpeder och Pettersson som beslutade sig för att slå tillbaka. Nu är det Pettersson, Roger och Harri som är torpeder och Sigge som är skuldsatt.

Det lilla man får se av Hylins intervjumetoder i den märkliga filmen från 2006 skulle brännmärkas hårt om sådant förekom i polisförhör. Det gäller inte bara sättet att pressa och leda dem som blir utfrågade och att frågorna ibland ställs när de är i uppenbart dåligt psykiskt skick. Det gäller också att materialet stundtals är så hårt klippt att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om sammanhanget eller till och med vad det är för en fråga som någon egentligen svarar på.

Tolv är senare är det dags för Hylin att komma igen med ytterligare varianter på förväxlingsteorin. I sin nya serie refererar han aldrig direkt till sin gamla film och den lösning han där lägger fram om Palmemordet. I stället låter han Harri Miekkalinna framträda som en sorts advokat för den döde Pettersson. Harri säger i den nya TV-serien i en gammal inspelning från 2003:

”Jag påstår att jag känner Christer jävligt väl. Jag påstår att om han hade skjutit Palme så hade jag upptäckt det på något sätt även om han själv inte hade talat om det. Och den kännedomen om Christer och den skarpsyntheten hos mig själv, den tror jag på. Den kan jag inte förneka.”

Det här vore naturligtvis ett helt absurt uttalande från Harri om Hylin skulle fästa minsta avseende vid sin egen film från 2006. Men i den nya TV-serien finns inget med om att Christer Pettersson, Harri och Roger Östlund skulle ha varit ute på en straffexpedition mot Sigge för någon Mr X’ räkning. I stället är vi tillbaka i versionen från Tore Forsbergs bok med Pettersson som är skyldig Sigge pengar och Sigge som vill göra sig av med Pettersson – vilket leder till att Pettersson beslutar sig för att slå tillbaka. Till och med de två mystiska ryska torpederna dyker upp i handlingen igen.

Det är i del 6 av den nya TV-serien som Mikael Hylin berättar om saken. Han inleder med att den numera avlidne Tore Forsberg varit mycket ivrig att får höra om vad ”Markus”/”Marcus” hade att säga. Enligt vad Hylin uppger i den nya dokumentären hade Forsberg berättat för honom att hans avdelning på Säpo hade buggat sovjetiska ambassaden runt årsskiftet 1985-86 ”och hört att ryssarna skulle släppa igenom två stycken torpeder, två stycken suspekta personer”. Detta skulle dock inte Hylin få avslöja så länge Forsberg var i livet. I serien presenterar dock Hylin ett filmklipp från 2002 med den då pensionerade Forsberg då denne tillfrågas om vad han känner till om två ryssar som skulle komma till Sverige för att skjuta Christer Pettersson. Forsberg svarar – med synlig förtjusning över att han får frågan: ”Det kan jag inte kommentera.”

Det ska noteras att det bara är i Hylins sammanfattning som den dubbla formuleringen ”två stycken torpeder, två stycken suspekta personer” används. Och det har förstås en viss betydelse när de här uppgifterna ska värderas. Att Säpo buggade sovjetiska ambassaden kan nog tas för sannolikt, trots att det inte bara var förbjudet enligt svensk lag att bugga över huvud taget utan också bröt mot etablerade internationella diplomatiska regelverk att avlyssna främmande länders ambassader. Men i själva verket var buggning av ambassader allmänt förekommande under det kalla kriget – och är det av allt att döma även nu för tiden. Och man kan därför utgå från att de sovjetiska diplomaterna i Stockholm kallt räknade med att vara avlyssnade av svenskarna. Hade de några riktigt hemliga saker att prata om så gjorde de det knappast inne på ambassaden.

Sannolikt är kanske ändå att Säpo snappade upp något omkring årsskiftet 1985-86 som i alla fall kunde tolkas som att personer med någon sorts känsligt uppdrag skulle anlända till Sverige. Men att sovjetiska diplomater skulle tala öppet om torpeder och deras operationenr är närmast otänkbart – även om dessa diplomater mot förmodan verkligen skulle ha varit inblandade i något så besynnerligt som att ryska hitmen rest till Sverige för att lösa personkonflikter bland andra eller tredje klassens narkotikabrottslingar.

Allra mest osannolikt är nog ändå att Sigge Cedergren skulle ha rekryterat två ryska torpeder för att göra slut på Christer Pettersson. Ingenting av vad som är känt om Cedergren pekar på att han gillade våldsamheter eller att han hade mer allvarliga bekymmer med Pettersson än att han betraktade denne som lite stökig. Det senare hanterade han för övrigt lätt genom att förse sin bekant med lite amfetamin för privat bruk då och då.

Sedan Forsberg gått i pension från det spännande livet på Säpo var han uppenbarligen benägen att liva upp tillvaron genom att söka publicitet kring egna skriverier och spekulationer. Det är väl mänskligt. Och ”Marcus” berättelse var ju onekligen lite fantasieggande.

Tanken infinner sig också att denna förklaring till Palmemordet var ganska praktisk för Forsberg och hans tidigare kollegor. Den ledde ju faktiskt bort från andra teorier som bör ha känts mer olustiga ur Säpos synvinkel, sådana som gick ut på att västliga, även svenska, hemliga tjänster samt svenska poliser och militärer kunde vara inblandade i mordet därför att de ansåg att Palme var en landsförrädare – eller åtminstone en allvarlig säkerhetsrisk.

Forsberg säger i Hylins dokumentär att Olof Palme ”var en omtyckt man” och att det därför var så logiskt med ett mord av misstag. Men att Palme var omtyckt var ju bara halva sanningen – få svenska politiker har haft så hätska fiender inom och utom landet som Palme.

Boris Pankin

I ett av de mer minnesvärda avsnitten i dokumentärserien (fortfarande del 6) konfronterar Hylin Boris Pankin, sovjetisk ambassadör i Stockholm på 80-talet, med uppgifterna om torpederna som av Moskva skulle ha slussats över till Sverige för att mörda Christer Pettersson. Den synbarligen häpne Pankin säger: ”Det är första gången jag hör talas om det… Det låter som fantasi.”

Vad som till sist hände, enligt ”Marcus”, har förstås också sitt intresse. ”Marcus” berättar dramatiskt om hur han träffade torpederna på Centralstationen i Stockholm, en talade bara ryska medan den andre behärskade engelska. Så gav han sig tillsammans med dem iväg till Rotebro i en taxi för att peka ut Christer Petterssons bostad. Men när de kommer fram beslutar han sig för att avblåsa operationen.

Som ”Marcus” själv berättar i dokumentärserien: ”Ja, hit åkte vi och här vände vi, vet du och åkte härifrån. Vi gick bara en bit här. Så menade jag på att vi åker tillbaks till Tegnérgatan. Då hade jag pratat samtidigt med han i telefon, vet du. Vad heter han, Sigge. Och sagt att vi skiter i det där så, det där ordnar jag själv. Och så säger han okej då och vi åker tillbaks. Och så pratade han några ord med den där ljusa, han som pratade lite engelska. Och så var det okej och så åkte vi med taxin tillbaks.”

”Marcus” förklarar att han sagt till Sigge och torpederna att han skulle utföra mordet på Pettersson själv i stället. Och den saken hade samtliga gått med på utan protester. Men, som ”Marcus” förklarar för Hylin, i själva verket hade han inte alls tänkt göra något sådant. Han hade i sista stund kommit fram till att Sigge var en förlorare som det var olämpligt att satsa på. I stället hade han avslöjat morduppdraget för Pettersson.

Och där skulle vi då ha grunden till att Christer Pettersson lite senare gav sig ut på jakt efter Sigge och tog så fel på person att Sverige en sen fredagskväll blev utan statsminister.

Björn Rosengren

Palmeutredarna tycks aldrig ha tagit de olika förväxlingsteorierna på allvar, och det är kanske förståeligt. Men dessa teorier har ändå fått sin spridning och har i alla fall fram till dessa dagar omfattats av personer som kanske inte alltid orkat sätta sig in särskilt mycket i Palmemordet. Det gäller till exempel Björn Rosengren, före detta socialdemokratisk näringsminister. I ett intervjuuttalande till Hylin från 2017 som återges i filmserien (del 7) säger han:

”Det är ganska svårt att hitta den här konspiratoriska teorin att det skulle vara hemliga polisen i Israel eller polisspåret eller att det skulle vara någon polis eller grupp inom polisen. Då hade väl Olof Palme blivit mördad tidigare utav amerikanarna, utav CIA, kan man väl tänka sig – då, när han ställer sig bakom Vietnam. Det hade ju varit mer logiskt. Här fanns ju ingen logik. Så jag tror ändå att det här var en olyckshändelse från en galen person. Jag tror att Christer Pettersson ligger illa till av den enkla anledningen att jag tror att han trodde att det var… hette han Falk eller? ” Intervjuaren: ”Cedergren.” BR: ”Cedergren? Ja, förlåt mig. Han tog fel. Det är jag nästan övertygad om.”

Men nu finns det ju också en annan spekulativ teori om varför Pettersson skulle ha skjutit Palme: att han skulle ha gjort det för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning som en gigantisk hämnd på det svenska samhället.

Bland dem som får företräda den uppfattningen i filmserien finns den pensionerade kriminalinspektören Kent Bängs och TV-underhållaren Gert Fylking – och framför allt advokat Pelle Svensson som med buller och bång på 90-talet hävdade att han hade tillgång till ett ”testamente” från Tingström som avslöjade att denne låg bakom Palmemordet och att Pettersson utfört det. Svenssons påståenden fanns med i riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson. Och hade han haft några tillförlitliga uppgifter som styrkte dessa påståenden är det väl sannolikt att riksåklagaren hade fått resning och Pettersson ställts inför rätta igen. Men det hade inte Pelle Svensson. (För en utförlig genomgång av Pelle Svenssons försök att lansera uppgifterna om Pettersson som ombud för Tingström, se min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ”bombmannens testamente”.)

Var står då Hylin själv?

I sanningens namn ska det framhållas att han redovisar en del invändningar mot framför allt teorin om att Pettersson utfört mordet för Tingströms räkning men också mot att Pettersson över huvud taget skulle ha varit gärningsman. Och han driver inte alls förväxlingsteorin på det sätt som han gjorde i sin tidigare dokumentär, Jag såg mordet på Olof Palme. Dels saknas hela det scenario när Pettersson, Roger Östlund och Harri Miekkalinna gemensamt jagar Sigge på Stockholms gator. Och dels är de mer allmänna påståenden han gör om att Pettersson på egen hand skulle ha utfört förväxlingsmordet inte särskilt kraftfullt framförda och drunknar närmast i mängden av andra påståenden om allt möjligt.

Och framför allt driver Hylin en tes som – om den är riktig – kastar en djup skugga över hela polisutredningen mot Pettersson. Det handlar om protokollet som ska beskriva narkotikarotelns telefonavlyssning av Sigge Cedergrens hemtelefon under de 24 timmar som inleds på morddagens morgon.

Ett handskrivet protokoll med noteringar om tider för samtalen och innehåll i dem under detta dygn blev offentligt känt i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Det som är av intresse i sammanhanget är egentligen bara en begränsad del av protokollet, den som gäller de telefonsamtal som noterats under halvtimmen efter klockan 23, alltså den tid som ligger runt Palmemordet.

Ett av dessa samtal kom upp i Palmemålet och spelade en viktig roll i bevisningen mot Christer Pettersson. Det var ett telefonsamtal som – om protokollet var korrekt – Roger Östlund hade ringt till Sigge Cedergrens bostad mellan 23.15 och 23.21. Det är en tidrymd som startar ungefär när makarna Palme ger sig iväg från Grand efter föreställningen och som slutar i stort sett när Olof Palme blir skjuten.

Varför var det viktigt? Jo, detta samtal tycktes ge en tidsbestämning åt den mest centrala punkten i Roger Östlunds vittnesmål till rätten: den som gick ut på att han själv inifrån Grandbiografens foajé hade sett Christer Pettersson på trottoaren utanför glasdörrarna. Roger påstod nämligen att han observerat Pettersson alldeles innan han själv ringde till Sigge.

Då skulle han alltså ha sett Pettersson strax före 23.15. Det var i så fall mer eller mindre i samma ögonblick som när makarna Palme gav sig iväg från biografen – vilket betydde att man kunde tänka sig att Pettersson följde efter dem ganska direkt efter det att Roger sett honom.

Om Rogers påstående var sant och avlyssningsprotokollet var tillförlitligt betydde det för det första att Pettersson kom med oriktiga uppgifter när han sa att han inte varit vid Grand under mordkvällen. Och för det andra framstod det som tämligen sannolikt att Pettersson inte bara varit vid Grand när makarna Palme begav sig därifrån utan att han också utan också följt efter statsministerparet söderut för att sedan skjuta Olof Palme. Med Roger som pekade ut Pettersson vid bion och Lisbeth Palme som pekade ut honom på mordplatsen några minuter senare fanns det en en begriplig logik i åtalet mot missbrukaren från Rotebro.

Men för det krävdes förstås att det var troligt att Roger sett Pettersson genom glasdörrarna – och att han gjort det vid rätt tidpunkt.

Det första var i sig diskutabelt eftersom Roger inte nämnt vare sig något samtal till Sigge eller någon observation av Pettersson under tidiga förhör med honom efter mordet. Han kom i praktiken knappt ihåg någonting alls från mordnatten, lät det som. Det var inte förrän i januari 1989 då Pettersson satt häktad för Palmemordet som Roger plötsligt kom med dessa komprometterande uppgifter om sin bekant. Som ofta påpekats fanns det anledning att misstänka att polisen mer eller mindre lagt dessa uppgifter i hans mun – bland annat med hjälp av den utlysta belöningen på 50 miljoner kronor till den som kunde klara upp Palmemordet.

Men även för den som godtog att Roger verkligen redovisade en äkta minnesbild i detta sena förhör fanns det ett annat problem: Roger visste inte vad klockan var så det måste fastställas på annat sätt.

Och det besvärliga var att vittnen på plats inte observerat Roger inne på Grand förrän efter 23.30 – det vill säga efter dådet vid Dekorimahörnan. Om Roger såg sin bekant då så var det inte till någon hjälp för dem som ville få det till att Pettersson följt efter makarna Palme från bion.

Det fanns i själva verket en lång rad vittnen som tämligen exakt kunde redogöra för när de sett Roger – och deras vittnesmål gick utmärkt väl ihop inbördes. (Den som vill kan ta del av min sammanställning i boken Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 751-52.)

Några av dessa vittnen redovisas av Hylin i hans filmserie. Och han drar den slutsats som ligger närmast till hands: Roger var inte inne i foajén så länge makarna Palme fanns kvar i närheten av biografen.

Men det var där telefonavlyssningsprotokollet kom in så praktiskt för Palmeåklagarna i målet mot Pettersson – här fanns ett officiellt polisdokument som fastslog att Roger ringde upp Sigge klockan 23.15.

Hylin menar att dokumentet är en förfalskning. Det är inga nya tankegångar. I min bok Mörkläggning som kom redan 1997 drog jag fram ett stort antal omständigheter som pekade i den riktningen. Men i sin filmserie presenterar Hylin något som jag inte hade tillgång till – uttalanden från en av de poliser som arbetade med narkotikaspaningen mot Sigge vid tiden för Palmemordet.

Han heter Bengt T Bengtsson och är numera pensionär. I del 5 av Hylins filmserie säger han att hans egna minnesbilder från avlyssningen av Sigge inte stämmer med vad som står i protokollet och att det därför ser ut att röra sig om ”fejkade uppgifter”.

Kan uttalandena från Bengtsson bli inledningen till att en härva med vad som förefaller vara förfalskad bevisning som dykt upp i Palmeutredningen äntligen börjar nystas upp?

Vi får se. Men det finns en aspekt av Hylins egna slutsatser kring det hela som är problematisk. I samtal med Bengtsson diskuterar han vad som i så fall är orsaken till förfalskningen av protokollet. Han säger: ”Får jag spekulera bara, slänga ur mig en sak, och det är att för att binda Roger Östlund vid biografen och där han då ser Christer Pettersson.”

Det vill säga: telefonavlyssningsprotokollet skulle ha förfalskats i syfte att arrangera skenbevisning mot Pettersson för Palmemordet.

Det kan synas lockande att dra den slutsatsen. Roger Östlund var det viktigaste Palmevittnet vid sidan av Lisbeth Palme. Han var den enda person utom hon som gjorde ett tvärsäkert utpekande av Pettersson i Palmerättegången., Hon hävdade att hon sett honom på mordplatsen. Roger hävdade att han sett Pettersson vid Grand.

Och telefonavlyssningsprotokollet såg ut att peka på att Roger gjort sin observation i precis det ögonblick som behövdes för att åklagarnas gärningsbeskrivning skulle verka rimlig.

Självklart bevisade inte protokollet att Roger verkligen sett Pettersson genom bions glasdörrar. Men det gav i alla fall ett visst stöd åt hans berättelse.

Åtminstone så länge det kunde godtas att detta protokoll var äkta och inte någon förfalskning gjord i efterhand.

Men nu fanns det ett uppenbart problem med detta protokoll. Och det var att det dök upp i Palmeutredningen vid en väldigt konstig tidpunkt. Det är en tidpunkt som både sätter frågetecken för äktheten och för Hylins teori om varför det skulle ha förfalskats.

Det normala, om allt vore som det skulle, borde förstås ha varit att det nått utredarna någon av de första dagarna eller åtminstone första veckorna efter mordet. Polisens tillslag mot spelklubben Oxen där Sigge var delägare var en av de mycket få spaningsåtgärder efter Palmes mördare som faktiskt genomfördes under mordnatten. Och Sigge Cedergren var dessutom som person mycket tidigt en intressant figur i mordutredarnas ögon – inte minst för att han hade en vittnesberättelse om hur han varit på väg hemåt från klubben i samband med mordet och då passerat nära intill mordplatsen och i samband med det gjort vissa observationer. Första gången han hördes i utredningen var den 19 mars och det skulle snart bli många fler förhör.

Men det gick ända till mars 1987 – ett helt år! – innan Palmeutredarna fick besked om att narkotikarotelns avlyssning av Sigge Cedergren slog fast att han var hemma i sin bostad vid tiden för Palmemordet.

Det är besynnerligt – inte minst eftersom det var väl känt på narkotikaroteln att mordutredarna ägnade sig åt Sigge. Som nämnts tidigare var det till och med så att en av poliserna på roteln, Kent Bängs, försökte bugga Sigge Cedergren under våren 1986 för att få fram information om Palmemordet. Det var en olaglig spaningsåtgärd (fastän nu preskriberad) och givetvis ingenting som sattes in utan minsta anledning. Som Bängs säger i avsnitt 3 av SVT Play-versionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson:

”Det här var att gå över gränsen, det jag gjorde. Därför jag trodde på att det skulle kunna lösa det, att vi skulle få information. Det är för fan statsministern, så fattar jag det beslutet själv. Helt idiotiskt egentligen, jag riskerar ju för fan mitt jobb.”

Under de omständigheterna framstår det som närmast bisarrt att narkotikaroteln i ett helt år skulle sitta på information om vad Sigge gjorde under mordkvällen utan att lämna den informationen vidare till Palmeutredarna.

Men så plötsligt händer det alltså.

Thure Nässén

För Sigges del dyker de nya uppgifterna upp i ett förhör som hålls med honom den 26 mars 1987 av Thure Nässén och en annan polis. Nässén har tidigare varit mycket intresserad av Sigges berättelse om sin hemfärd från spelklubben vid en tidpunkt mycket nära mordet. Men nu får Sigge veta att polisen inte tror på hans uppgifter. Och i sammanhanget får han bland annat den för honom överraskande frågan om han inte kommer ihåg att han fått ett telefonsamtal från sin bror Roger den här kvällen. Det kan han inte påminna sig. Han håller fast vid sin berättelse om hemresan trots att han blir pressad. (Se Mörkläggning sid 741).

Det är helt korrekt att Sigge har en bror som heter Roger. Men skulle han ha ringt Sigge den här kvällen? Det finns det i efterhand inga som helst belägg för. Så var kommer de uppgifterna ifrån?

Svaret på den frågan hittar vi i en promemoria skriven av kriminalinspektören Björn Rosendahl som för Palmeutredningens räkning just i den här vevan lyssnat igenom ett band med inspelningar av Sigges Cedergrens hemtelefon. Och utgångspunkten för Rosendahls avlyssning är att bandet handlar om morddygnet.

Rosendahl skriver en PM om saken för Palmeutredningens räkning, en PM som helt enkelt handlar om innehållet i samtalen och tidpunkterna för dem. Det är de uppgifterna som Nässén har fått tillgång till – genom Rosendahl eller genom någon annan – när han förhör Roger.

I Rosendahls PM står bland annat:

Kl. 23.15-23.21 fick Cedergren ett samtal från sin bror Roger, som talade om att han blödde som en gris. Roger var påverkad och det var svårt att uppfatta vad han sade. Roger nämnde, att han hade två gubbar efter sig och verkade ha varit med om något slagsmål eller liknande. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D14.)

I samband med Palmerättegången mer än två år senare lämnades inte bara Rosendahls PM in till Stockholms tingsrätt av utredarna, utan också det tidigare nämnda handskrivna protokollet från narkotikaroteln. Det ska ha varit nedtecknat i direkt samband med avlyssningen och som författare står en av rotelns medarbetare. ME. Där finns också några rader om det ovan refererade telefonsamtalet med samma tidsangivelser, men där sammanfattas konversationen på ett lite annorlunda sätt. Så här står det:

Roger säger att han blöder som en gris. Roger pratar något om en kniv – han är så påverkad att det är svårt att höra vad han säger. Roger vill ha några ord med Sigge. Går inte enl. Sigge. Polisen hade ju hämtat honom utanför, Sigge hade hört att han dragit kniv på kaféet. Roger säger att han ska gå in till polackerna. Skit i det, säger Sigge som tycker att Roger väcker uppmärksamhet. Roger tänker gå till polisen, han är blåst. Blanda inte in mig, säger Sigge. Roger säger att han är beskylld för att ha försökt ta livet av någon. Roger vill betala en skuld så han blir kvitt. Sigge vill bli av med Roger och klipper av samtalet.

I detta handskrivna protokoll betecknas parterna i samtalet som ”Roger – okm – Sigge”. Det ska utläsas som att uppringaren är en okänd man som kallar sig Roger och att den som svarar är Sigge. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D8-9.)

De två beskrivningarna av samtalet skiljer sig alltså åt en del. Men det är förklarligt eftersom det handlar om sammanfattningar av en inspelning som ska pågå ungefär sex minuter. Formuleringen om att uppringaren blöder som en gris går dock igen och den enklaste förklaringen är att Rosendahl och medarbetaren på narkotikaroteln lyssnat på samma inspelning och tagit fasta på olika saker. Det är också tämligen klart att det handlar om Roger Östlund, med tanke på allt som kommit fram om honom i samband med Palmerättegången. Episoden i det handskrivna protokollet syftar helt klart på ett bråk som Roger blev indragen i på ett café på Tegnérgatan på eftermiddagen den 25 februari, alltså tre dagar före mordet. (Se Mörkläggning sid 754f.)

Rosendahl har med all sannolikhet gjort sin genomlyssning av bandet i mars 1987 precis som han angett. Han har inte identifierat att det är Roger Östlund han lyssnat på men han har vetat att Sigge hade en bror med namnet Roger. Och så har missuppfattningen etablerats.

Frågan återstår: när kom bandet till, det som Rosendahl lyssnade på? Är det en genuin sammanställning av inspelningar från mordnatten som funnits på narkotikaroteln i ett helt år? Eller har det sammanställts exempelvis genom att inspelningar av samtal på Sigges telefon från andra datum har plockats ihop så att den som lyssnar får det felaktiga intrycket att spelklubbsägaren var hemma i bostaden vid tiden för mordet? Speciellt den detaljerade beskrivningen av omständigheter kring bråket på caféet den 25 februari som finns i det handskrivna protokollet pekar på att inspelningen med Roger kunde vara hämtad från den dagen och inte från mordkvällen. (Det finns uppgifter i ett par andra samtal kort tid före Rogersamtalet som också stämmer illa med var som är känt om Sigges aktiviteter under mordkvällen, jag tar upp det i Mörkläggning sid 761-63.)

I så fall är det handskrivna protokollet författat först sedan ett manipulerat band med inspelningar producerats. Det kan till exempel ha skett några dagar innan Thure Nässén och Björn Rosendahl får del av innehållet på bandet.

Men då talar vi alltså om mars 1987 (eller för all del ännu lite tidigare), långt innan några som helst spaningsåtgärder sätts in mot Christer Pettersson. Och varken den befattningshavare på narkotikaroteln (ME) som står som författare till det handskrivna protokollet, Björn Rosendahl eller Thure Nässén tycks ha en aning om att mannen som påstår sig blöda som en gris är Roger Östlund.

Därmed blir det också väldigt svårt att ta till sig Hylins tes om att en förfalskad sammanställning av telefonavlyssningen av Sigge skulle ha gjorts för att sätta dit Christer Pettersson genom att placera Roger Östlund på Grand minuterna före mordet. Det är en för krånglig och riskabel förfalskningsåtgärd för att den ska vara motiverad om det inte står ganska klart att Pettersson ska bli åtalad för dådet på Sveavägen.

Om det någonstans inom polisen – mest sannolikt på narkotikaroteln – framställts ett manipulerat band som handlade om avlyssningen av Sigge under mordnatten så bör det ha funnits ett annat motiv för en sådan åtgärd.

Vad skulle det vara för motiv? Ett tänkbart sådant är att Sigge under hemresan gjort observationer som är besvärande för kretsar inom polisen och att det därför funnits skäl att döda hans vittnesmål. Det finns uppgifter från Sigge som antyder något åt det hållet. Men det kräver lite utrymme att diskutera dem och det skulle med mina nuvarande kunskaper lätt bli spekulativt. Förhoppningsvis kan jag återkomma till detta.

Tillbaka till Hylin. Det kan synas lite överraskande att han över huvud taget lägger fram något så graverande för polisen som de mystiska uppgifterna om telefonavlyssningen av Sigge och att han själv drar slutsatsen att det handlar om ren manipulation av bevis mot Pettersson. Hans favoritmördare är ju trots allt samme Pettersson.

Men givetvis är det fullt möjligt att åtminstone i teorin tänka sig att Christer Pettersson verkligen är Palmes mördare samtidigt som polisen inte lyckas styrka det och att någon då väljer att producera falsk bevisning mot honom.

Kanske spelar det också in att Hylins egen favoritteori som han förde fram med sådan energi i sin gamla film Jag såg mordet på Olof Palme inte alls placerar Roger inne på bion strax före mordet. I den filmen drar ju i stället Roger, Harri och Pettersson omkring tillsammans på jakt efter Sigge under de minuter som föregår mordet.

Men den teorin har ju Hylin samtidigt lite diskret släppt i denna film utan att något annat kommit i stället.

Vad som finns kvar, det som utgör kärnan i misstankarna mot Pettersson i de allra flesta människors medvetande, är förstås Lisbeth Palmes utpekande. Och mot slutet i det sista avsnittet i dokumentärserien lyfter Hylin fram en i sammanhanget kanske lite oväntad person som får presentera det argumentet – till på köpet med vad som förefaller vara en feministisk touch.

Det är den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn som yttrar sig. Adelsohn har förekommit tidigare i dokumentären och bland annat med tydlig bitterhet sagt:

”Relationen till Olof Palme är den sämsta relation jag under hela livet haft till någon socialdemokrat.”

Adelsohn säger att Palme använde sig av nedsättande personangrepp och att det under de år de var partiledare samtidigt inte en enda gång hände att de ens drack en kopp kaffe tillsammans. Ur Adelsohns synpunkt låg skulden hos Palme, denne var inte intresserad av något som helst tankeutbyte med sin politiske motståndare. (Del 6 i Hylins dokumentärserie.)

Vad säger då Adelsohn om Lisbeth Palmes utpekande i slutavsnittet, Jo:

”Jag har gjort ett tankeexperiment med hjälp av en flicka som sa att om man vänt på det här och tänker sig att den som sköt hade skjutit Lisbeth men missat Olof Palme, bara … snuddat vid ryggen, och han sedan hade varit vittne och tydligt pekat ut Christer Pettersson, är det nån som då tror att domstolen hade friat Pettersson?”

Argumentet går förstås ut på att Lisbeth Palme har blivit mycket mera misstrodd för att hon är kvinna.

Och det kan förefalla som om Adelsohn har en poäng. Kvinnor har i långa tider i Sverige liksom i övriga världen blivit behandlade som mindre trovärdiga, mindre logiska, mer irrationella och så vidare.

Det är generellt sant. Men det behöver ju inte betyda att det förklarar skepsisen i just det här fallet, skepsisen mot Lisbeth Palmes tvärsäkert formulerade uttalanden om att det var Pettersson hon såg. Det kan ju faktiskt finnas sakliga skäl till tveksamhet inför det hon hävdat.

Ifall vi ska titta på Adelsohns hypotetiska resonemang om hur det skulle ha uppfattats om det var tvärtom kan det vara klokt att vi konkretiserar oss lite grann.

Jag har därför sammanställt ett antal centrala uppgifter med anknytning till Lisbeth Palmes utpekande och helt enkelt bytt ut Lisbeth mot Olof och tvärtom. Läs och fundera:

Ulf Dahlsten

• Olof Palmes första uttalanden i polisförhör ger intryck av att han inte sett gärningsmannens ansikte;

• Olof Palme deltar av okända skäl – och till skillnad från nästan alla övriga vittnen – inte i en rekonstruktion på brottsplatsen;

• Olof Palmes förtrogne, statssekreteraren Ulf Dahlsten, säger till tidningen Expressen i april 1986:

”Olof Palme såg mannen som mördade hans hustru. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan han inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Dahlsten tillägger: ”Också chocken gör det svårt för Olof Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

• När Olof Palme nästan tre år efter mordet blir ombedd att titta på en konfrontationsuppställning vägrar han att gå till polishuset för att göra det. Han kan däremot tänka sig att komma till riksåklagarens kansli för att se en videovisning av konfrontationsgruppen om vissa villkor är uppfyllda. Det får inte finns några utomstående närvarande. De enda som får finnas där är två åklagare som han blivit bekant med. Inte ens den misstänktes advokat ska få närvara. Olof Palme vill inte att förhöret ska bandas och han vill sitta så att inte åklagarna ser hans ansikte.

• Inför den kommande rättegången förklarar Olof Palme för en av åklagarna, Solveig Riberdahl, att han inte bestämt sig för om han ska delta över huvud taget i det mål som handlar om hans hustrus död. Riberdahl försöker få svar på när han tänker bestämma sig, men som hon senare minns säger Palme bara att han ”lämnar besked när det passar honom”.

• När stunden närmar sig då domstolen hoppas att Olof Palme ska komma till rättssalen och låta sig höras under rättegången kommer han in med en skrivelse där han ställer upp ett antal detaljerade och ytterst ovanliga förutsättningar för sin medverkan. Bland annat kräver han att allmänheten och media inte ska få vara närvarande i rättssalen, att ljud från förhöret varken ska få sändas ut i radio eller till de journalister som sitter i en angränsande sal och att förhöret inte ska få spelas in. I det närmaste kräver han alltså att förhöret med honom inte ska bli offentligt. Han kräver dessutom att den åtalade inte ska få närvara i salen.

• Eftersom Olof Palme inte får något svar från rätten i förväg kommer han helt enkelt inte till rådhuset.

• Sedan rätten gått med på nästan alla krav kommer han och låter sig höras men förhåller sig mycket avvisande mot både åklagare och försvarare om det kommer upp frågor han inte vill svara på.

• Centralt i rättegången – och i debatten i media – är att Olof Palme före visningen av konfrontationsgruppen fått upplysning om att den misstänkte var missbrukare. Diskussionen handlar om att det är en påtaglig möjlighet att det påverkat Palme i hans utpekande av just Christer Pettersson. Den här centrala punkten hänger kvar i den fortsatta debatten om dådet på Sveavägen. Fem år efter rättegången tillkommer något sensationellt: Olof Palme låter sig intervjuas av en radiojournalist och uppger då – sensationellt nog – att han redan på mordplatsen noterat att gärningsmannen såg ut som en ”missbrukare” som ”levt ett hårt liv”. Det finns inga spår av det i några kända polisförhör med Palme och inte heller var något sådant uppe i rätten. När han av radioreportern får frågan om varför han inte själv tog upp den saken under rättegången säger han att han utgick från att åklagarna kände till det där och att han tyckte att hans uppgift bara var att svara på de frågor han faktiskt fick.

Vi kan nöja oss med detta. Det här är på intet sätt en uttömmande lista över frågetecken kring och konkreta brister i Lisbeth Palmes utpekande. Men den bör räcka för att göra min poäng begriplig, Det vill säga: den som ifrågasätter tillförlitligheten i Lisbeth Palmes utpekande kan ha sakligt grundade skäl till det.

Det är inte sagt för att nedvärdera henne. Vad som drabbade henne på Sveavägen måste ha varit djupt chockartat. Men faktum kvarstår, om Olof Palme agerat på det sätt som hans hustru gjort hade nog de kritiska frågorna om hans tillförlitlighet varit minst lika starka som de frågor hon kommit att utsättas för.

I min senaste bok, Huvudet på en påle, ägnar jag ett långt avsnitt åt Palmemordet och fokuserar då just på Lisbeth Palmes motsägelsefulla roll i utredningen. Texten är skriven med sympati och respekt för henne – men samtidigt menar jag att det finns starka skäl att tro att hennes ovilja att delta i rättegången hade att göra med att det fanns information om mordet som hon mycket tidigt lämnat till en begränsad krets och att förutsättningen varit att de uppgifterna skulle hanteras med sekretess.

På det sättet hade det nästan omedelbart efter mordet uppstått en ”officiell” version av vad hon sett (mycket lite) och sannolikt också en annan som bara några få personer fick tillgång till.

Det där är, menar jag, en rätt övertygande förklaring till varför Lisbeth Palme redan mycket tidigt reagerade med obehag varje gång även till synes okontroversiella uppgifter från förhör med henne hamnade i tidningarna. Om det som kommit ut bara var toppen på ett isberg var det förklarligt om hon varken ville bekräfta eller dementera att det var så.

Konfrontationsvisningen med Pettersson ledde till något chockartat för henne: hon trodde sig minnas att hon sett honom på platsen strax efter mordet. I så fall var det en rimlig slutsats, kunde det verka som, att han var involverad. (Det ska noteras att hon aldrig sagt att hon sett honom skjuta eller ens sett honom med ett vapen i handen.)

Men detta betydde också att när Palmeåklagarna ville ha henne att framträda i rättegången försattes hon i en extremt svår situation: vilka frågor skulle hon kunna få om allt hon sett och trodde sig veta? Och vilka av dessa frågor skulle hon svara på? Hennes ovilja att alls delta och hennes försök att begränsa offentligheten kring sitt framträdande var, tror jag, mänsklig och begriplig.

(Det finns förstås en mängd konkreta detaljer som jag redovisar i Huvudet på en påle och som stöder mitt resonemang, men jag tar inte dem här. Den här texten är lång nog ändå.)

Och med det sagt: Ulf Adelsohns ord må väcka känslor av sympati gentemot Lisbeth Palme, en sympati hon med all säkerhet är värd efter den långa mardröm hon utsatts för med start för mer än 32 år sedan. Men de har inget att tillföra i sak. Hennes utpekande av Christer Pettersson löser inte gåtan med Palmemordet.

När Hylin i sin dokumentärserie klamrar sig fast vid Pettersson är det på många sätt tydligt att han klamrar sig fast vid en fas i utredningen som för länge sedan är förbi.

De senaste spaningsledarna: Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander har alla tre på olika sätt markerat att de är öppna för att Palmemordet kan röra sig om ett väl organiserat brott med klara politiska motiv.

När jag till exempel talade med Stig Edqvist inför skrivandet av min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010 sa han att Palme funnits uppsatt på mer än tjugo olika dödslistor runtom i världen.

Jag citerar ur boken:

”Vad var det för typ av dödslistor?” frågar jag.

”Han fanns på en lista från Sydafrika för sitt motstånd mot apartheid, exempelvis”, svarar Edqvist.

”Och den listan var av en typ som man skulle ta på allvar?” undrar jag, kanske lite naivt.

”Ja, det är klart, sätter en stat eller en säkerhets- eller underrättelsetjänst upp en person på en dödslista så måste man ta det allvarligt”, svarar Edqvist på sin tämligen diskreta värmlandsdialekt. ”Och det kan jag mycket väl förstå att apartheidregimen ville ha bort en kritiker som var så pass internationellt känd och som gick ut i världsmedierna, det var ju helt naturligt.”

Edqvist har varit i Sydafrika efter den vita rasistregimens fall och är rejält insatt i hur det kunde gå till där. Så jag säger inte emot honom i just det fallet. Men så många som tjugo olika dödslistor …?

”Tjugotvå, tror jag”, preciserar Edqvist.

Och det var inte enskilda tokstollar som skrivit ihop någonting utan stater och underrättelsetjänster?

”Just det”, svarar Edqvist bestämt.

Mycket tydligare kan det inte bli. Exakt vilka stater det handlade om berättar inte Edqvist – med undantag för Sydafrika. Den regimen finns ju inte längre, så det är inte lika känsligt.

Edqvist berättar inte det här för att han vill hävda att det var en underrättelsetjänst som låg bakom mordet. Han bara redovisar en omständighet i samband med att Palmes internationella fiender kommer upp i vårt samtal. Och det är en omständighet han tar på visst allvar.

Så långt Edqvist i Mordgåtan Olof Palme.

Men varken Stig Edqvist, Dag Andersson eller Hans Melander förekommer i Hylins långa filmserie. De som dyker upp är i stället gestalter som har anknytning till tidigare och i dag överspelade faser av utredningen: spaningsledarna Hans Holmér och Hans Ölvebro, advokaten Pelle Svensson och TV-underhållaren Gert Fylking. Samt en lång rad personer i Christer Petterssons omgivningar. Somliga av de personer som framträder är inte längre i livet, andra är högst levande. Men oavsett vilket ger Hylins parad av figurer – med den inramning han gett dem – ett lätt spöklikt intryck.

Det är som om han utropar: absolut sista chansen att uppleva Petterssonspåret innan det försvinner i dimman.

Rimligtvis har Hylin själv under sitt långa arbete med TV-serien reflekterat över de uppenbara invändningarna mot Lisbeth Palmes utpekande. Och vid ett par tillfällen i serien märks också en tvekan från hans sida om Petterssons skuld

I seriens första avsnitt anslår speakern tonen: ”Det finns kanske mycket man aldrig kommer att kunna förklara. Men det här är vad vi kan berätta om mordet på Olof Palme.”

Och i sista avsnittet fäller samma speaker den avrundande kommentaren: ”Även om det vi i dag vet inte räcker för en fällande dom kan det ändå kasta ett visst ljus över händelserna på Sveavägen den 28 februari 1986.”

”… kasta ett visst ljus…”. Det är svårt att tolka det annorlunda än att det faktiskt inte kan slås fast att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Hylins tvekan – som inte var synlig i hans förra Palmefilm från 2006 – tycks ha smugit sig på honom allt eftersom han trängt djupare in i sitt material om Palme och ”träsket”. Han har borrat och borrat men utan att nå fram till några tydliga slutsatser om vad egentligen som skedde där på Sveavägen.

Den tveksamheten är kanske i så fall ett utslag av en viss anständighet från Hylins sida. Det är välkommet – i synnerhet om vi påminner oss de metoder han använde i sin tidigare film från 2006 då han närmast lade ett erkännande för inblandning i Palmemordet i den döende Rogers mun.

Kanske är denna sympatiska försiktighet också en – medveten eller omedveten – förberedelse från Hylins sida för att backa i större skala. Han har gått igenom indicierna mot Pettersson och han inser att de inte riktigt räcker. När lite mer tid gått och han har smält det kan han kanske släppa saken.

Kvar på spelplanen – en aning ensamma och bittra – med sina lätt rättshaveristiska utpekanden av den döde missbrukaren från Rotebro blir då bara Jan Guillou, Pelle Svensson och Gert Fylking. Och möjligen några till.

Som ett litet post scriptum till allt detta kommer en artikel i nyhetsflödet efter tidskriften Filters publicering av sina anklagelser mot en annan mer eller mindre tänkbar ensam gärningsman: den så kallade Skandiamannen.

Fram tills nu har sönerna Palme och statsminister Stefan Löfven framstått som de mest lojala förespråkarna för att Lisbeth Palmes utpekande var korrekt.

Aftonbladet rapporterar om att Olof Palmes son Mårten befinner sig i USA när tidningen når honom och refererar uppgifterna. Han säger att han inte läst reportaget men tillägger:

”Men jag ska göra det så fort jag får möjlighet. Det som kommit fram är mycket intressant”, säger han till tidningen.

Expressen har talat med Joakim Palme som säger att det nya materialet om Skandiamannen är ”svårbedömt” och kommenterar: ”Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar.”

Och Stefan Löfven som för ett par år sedan kategoriskt försäkrade att han trodde på Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson säger nu att ”framtiden får utvisa” vad tidskriften Filters uppgifter kan betyda för lösningen på mordgåtan.

”Skandiamannen” är lika lite som Christer Pettersson den första eller enda teorin om en ensam gärningsman som av okända skäl i stundens raseri skulle ha tagit livet av den svenske statsministern.

Men han har i alla fall just nu, dessa varma försommarveckor, kommit att representera den nya bilden av den ensamme mördaren.

Det fick inte Pettersson uppleva.

Kanske hade han ändå ett sätt att hantera de anklagelser som drabbade honom. Under Palmemålet i tingsrätten – den 4 juli 1989 närmare bestämt – visade Christer Pettersson plötsligt förbittring under åklagaren Anders Helins utfrågning. Han sa:

”Jag ska bara säga till dig, Helin… att när jag i december förra året la händerna på dina axlar och sa att jag inte mördat Olof Palme svarade du ’ja, vi får hoppas det’. Det tror jag inte längre att du hoppas.”

Pettersson fortsatte med att Helin målat en negativ bild av honom och misstänkliggjort det enda vittne som då trätt fram för att ge honom alibi.

”Sträcker sig inte ditt påstådda hopp längre än så här kan jag inte dela det. Då är det som det står i dikten: ’Jag får söka tillflykt lite längre in’”

Och så förklarade Pettersson att han inte hade lust att svara på Helins frågor.

Det är tveksamt om det fanns någon i rättssalen som visste vad det var för en dikt Pettersson talade om.

Men den heter Du ska tacka och är skriven av Karin Boye.

Bland annat heter det i den korta dikten:

Du ska tacka dina gudar,

om de gör all skam till din.

Du får söka tillflykt

lite längre in.

Det som hela världen dömer

reder sig ibland rätt väl.

Fågelfri var mången,

vann sin egen själ.

”Fågelfri” är ett gammalt ord för fredlös. Och det var kanske så Pettersson kände sig när han satt där i rättssalen. Ifall vi kan tänka oss att han var oskyldig till mordet på Olof Palme måste vi också förstå den vanmakt han i så fall känt inför den brutala tyngden i ett rättsmaskineri som dragits igång för att krossa honom.

Då bör han ha känt förtvivlan över att allt handlade om att göra all skam kring det ouppklarade statsministermordet till hans egen personliga skam.

Karin Boye

Är just det skambeläggandet över nu – nästan 30 år efter det att han anhölls för mordet och nästan 14 år efter hans död?

Inte riktigt, kanske. Men gissningsvis nästan.

FOTNOT: Om Petterssons hänvisning till Boyes dikt, se t ex nyhetsrapporteringen i Svenska Dagbladet 890705 och Jan Lindströms krönika i Expressen 890709.

 

 

 

 

Är Skandiamannen lösningen på mordgåtan?

I VECKAN KOM TIDSKRIFTEN Filter ut med ett nytt nummer som utlovade att avslöja den definitiva sanningen om Palmemordet. Omslaget dominerades av en bild av Olof Palme och rubriken LÖSNINGEN / Gärningsmannen • Motivet • Vapnet.

Inne i tidningen publicerades en lång artikel. Allt handlade om Skandiamannen, den 52-årige grafiker som arbetade på försäkringsbolaget Skandia och som kom ut genom företagets huvudentré ögonblicken före mordet.

Kvarteret på Sveavägens östra sida mellan Adolf Fredriks kyrkogata och Tunnelgatan var den sista sträcka som Olof Palme passerade innan han blev skjuten. Detta kvarter dominerades vid tiden för mordet av Skandias huvudkontor. Och Skandiamannen kom ut på Sveavägen nära mitten av kvarteret för att sedan bege sig söderut i riktning mot mordplatsen. Han hade stannat kvar på jobbet till sent denna fredagskväll, enligt egen uppgift för att han haft mycket att göra.

Ganska tidigt väckte han uppmärksamhet både inom utredningen och bland andra som intresserat bevakade Palmemordet därför att hans egen berättelse om vad han gjorde inte fick någon bekräftelse från andra vittnen. Själv framhöll han att han deltagit i livräddningsinsatser, talat med Lisbeth Palme och informerat polisen om den flyende mördaren. Men det anmärkningsvärda var att ingen tycktes ha sett honom.

2016 kom det ut en bok, Nationens fiende, av Lars Larsson som ägnat stor energi åt att i detalj analysera Skandiamannens egna uppgifter i förhållande till annan tillgänglig information. Larsson använde inte Skandiamannens riktiga namn utan kallade honom Sture E.

Författaren radar upp en mängd omständigheter som enligt honom pekar på att det var Sture som sköt Olof Palme, och mot slutet i boken skissar han ett tänkt händelseförlopp som leder till mordet. Skandiamannen kommer helt enkelt ut på Sveavägen efter avslutat arbete, utan att veta vad han själv snart ska göra. Larsson tänker sig att han rutinmässigt går omkring med en revolver ”som han har skaffat för länge sedan”. Sture är, som Larsson formulerar saken, bekymrad över att ”det händer … så mycket på gatorna på kvällarna”.

Så ser Sture till sin överraskning Olof Palme som han betraktar som ”nationens fiende”. ”Han kramar i hastigt vansinne av två skott”, skriver Larsson och fortsätter sin berättelse med att Sture därefter flyr från platsen.

Menar Larsson att detta helt enkelt är sanningen om mordet, den sanning som så många letat efter så länge? Det låter så. Han tillägger dock försiktigtvis:

”Jag pekar inte ut Sture som gärningsman. Däremot redovisar jag omständigheter som tycks peka i en viss riktning, men det betyder inte att det inte finns naturliga förklaringar som helt och hållet åsidosätter alla resonemang i denna bok.”

Filter bygger i stor utsträckning på samma uppgifter som de som presenterades av Larsson, men här har reservationerna lagts åt sidan. Tidningen presenterar Skandiamannen med namn och bild och även om artikelförfattaren Thomas Pettersson är lite försiktig med definitiva formuleringar i skuldfrågan tvekar inte tidningens chefredaktör Mattias Göransson på den punkten.

I presentationen av den bok om Skandiamannen av Thomas Pettersson som Filters förlag Offside Press ska ge ut senare i vår skriver tidningen i en redaktionell ruta att boken är en ”heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning”.

Till affärstidningen Resumé säger Göransson: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra. Vi ville visa på det polisen missat och sen hitta ytterligare saker som visar att han är gärningsmannen”.

Göransson förklarar att han varit i långvarig kontakt med artikelförfattaren Thomas Pettersson före publiceringsbeslutet och att han inte velat trycka något om saken innan det var helt klart att Skandiamannen var gärningsman. Samma sak säger Göransson till tidningen Dagens Media: ”Det var inte aktuellt att publicera om vi inte var helt säkra.”

Det där är, kan man kanske tycka, en inställning som verkar ytterst ansvarsfull. Men om Göranssons kriterier för bevisningen i skuldfrågan skulle ha tillämpats på alla skriverier om Palmemordet under de år som gått sedan statsministern mördades är det tveksamt om seriösa journalister skulle ha kunnat rapporera särskilt mycket. För är det något som präglat Palmeutredningen är det just att det funnits mängder med uppgifter om möjliga gärningsmän och anstiftare, men faktiskt ingenting som egentligen kunnat betraktas som säkert.

När nu Göransson beslutat att publicera en text om Skandiamannen i Filter menar han att den texten hör hemma i en alldeles egen kategori av artiklar om Palmemordet – sådana som verkligen berättar den alldeles riktiga sanningen. Och för att riktigt markera distans till i stort sett allt annat som skrivits säger chefredaktör Göransson så här till Resumé: ”Alla teorier och allt som lagts fram som inte rör Skandiamannen är snömos”.

Det är en kraftig formulering. Där blandas allt som sagts och skrivits om ”33-åringen”, PKK, Christer Pettersson, aktiespekulanten Christer A, Sydafrikaspåret, mordets möjliga koppling till de svenska vapenaffärerna samt inte minst de oförklarade walkie-talkieobservationerna ihop till en enda mosig och osaklig röra.

Ganska snabbt efter Filters publicering visar det sig att andra som skrivit om Palmemordet inte brister ut i de reservationslösa hyllningar som Mattias Göransson kanske hoppats på.

I Resumés artikel nämns att jag sagt till SVT att jag tycker att Filter tar till alldeles för stora ord. Göransson kommenterar det med: ”Det är inte lätt för dem som jobbat med det här tidigare. Personer som Gunnar Wall har sina favorithypoteser, vilket gör att det är svårt att ta in.”

Kritiken kanske kan förtjäna några korta kommentarer. För det första: i den citerade SVT-artikeln understryker jag att jag hoppas att uppgifterna om Skandiamannen ska bli ordentligt utredda. Jag vill alltså inte på något sätt vifta undan det Filter publicerat. Men poängen är att det bör utredas, inte godtas utan vidare.

Mattias Göransson påstående att jag har mina favorithypoteser kanske kan misstolkas som att jag har någon annan person än Skandiamannen som favoritmördare. Så är inte fallet.

I mina böcker och artiklar har jag framför allt granskat utredningen och i relativt liten utsträckning spekulerat kring själva mordet.

Men det finns för all del ett par infallsvinklar som jag under årens lopp lyft fram som särskilt intressanta.

En av dem är hypotesen att mordet skulle ha föregåtts av ett förutbestämt kort möte mellan offer och gärningsman. Jag påstår inte att det är så, men jag har beklagat att utredarna i många år undvikit de vittnesuppgifter som pekar i just den riktningen. Jag har också föreställt mig att hypotesen om ett möte skulle kunna förklara valet av brottsplats liksom mördarens framgångsrika flykt.

Men mitt intresse för denna hypotes har inte alls lett till att jag uppfattat just Skandiamannen som en mindre sannolik gärningsman. En av de omständigheter som sticker i ögonen när det gäller honom är just att han lämnade Skandiahuset vid en tidpunkt strax före mordet. Den som vill tänka sig honom som mördare skulle i själva verket kunna ta hjälp av hypotesen att han kan ha vetat att Palme skulle komma förbi Skandiahuset just vid den tidpunkten och att han därför själv dök upp i det avgörande ögonblicket.

Men vad jag har vänt mig emot är bland annat svagheten i bevisningen mot Skandiamannen som person. Det vill säga: han skulle i princip – och i likhet med många andra – kunna vara statsministerns mördare. Men det gäller att visa att han var det. Den inställningen från min sida har inget att göra med favorithypoteser. Det är bara gamla vanliga krav på att det måste finnas tunga argument när någon pekas ut för ett allvarligt brott.

Aftonbladet Morgon 24 maj – Maria Bjaring intervjuar mig om Filters uppgifter.

En annan infallsvinkel som jag funderat över och skrivit om (en favorithypotes om man vill) är att Palme kan ha fallit offer för en mordkomplott med anknytning till det kalla kriget – och kanske till den omfattande men hemliga paramilitära struktur som brukar kallas Stay Behind.

Vi talar nu om ett nätverk som var kopplat till såväl NATO som till tunga svenska intressen men som var okänt vid tiden för mordet. (Se till exempel kapitlet Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme.) Argument för att lösningen kan ligga i den här riktningen är dels omvittnade Palmefientliga aktiviteter bland vissa polis- och militärkretsar. Men också de många oförklarade vittnesmålen om en walkie-talkieoperation i Gamla Stan och kvarteren runt Sveavägen under mordkvällen.

Men inte heller mitt intresse för de här tankegångarna har automatiskt lett till att jag valt bort Skandiamannen som gärningsman. Snarare tvärtom. Stay Behind leddes under många år av Alvar Lindencrona, vd för försäkringsbolaget Thule som senare gick upp i Skandia. Och det finns åtskilliga uppgifter som pekar på att det inte bara fanns trådar mellan Stay Behind och Thule utan också att dessa trådar senare kom att finns kvar mellan den hemliga organisationen och Skandia. Mot den bakgrunden var givetvis en person som arbetade med Skandia och som dök upp på mordplatsen av visst intresse. Saken blir inte sämre av Thomas Petterssons dokumentation i Filter som just visar att Skandiamannen umgicks med Palmefientliga militärer.

Men problemet är att det fortfarande krävs bevis mot en person för att han ska kunna kopplas till mordet.

Och där tycker jag det haltar i Filters presentation.

Jag ser väldigt gärna att Palmemordet klaras upp. Men det måste vara på riktigt. Inte bara med några eleganta formuleringar på tangentbordet. Sådant har inte hjälpt förr, det hjälper inte nu heller.

En sak som ofta har lyfts fram som ett indicium mot Skandiamannen är att han gett vad som verkar vara en uppenbart överdriven – eller rent uppdiktad – bild av sina medborgerliga insatser på mordnatten. Och det här finns förstås med i Filterartikeln.

Det främsta exemplet på glappet mellan Skandiamannens påstådda insatser och vad som är belagt är förmodligen hans beskrivning av hur han hjälpt till med räddningsinsatserna för Olof Palme.

Låt oss titta på just den saken lite närmare.

I det första förhöret från den 1 mars säger Skandiamannen om just detta inte mer än att ”någon låg på marken” och att ”det var folk omkring denne”. Och vi vet att Anna Hage och Stefan G mycket snabbt kom igång med livräddningsinsatser, så det stämde alldeles utmärkt.

I nästa förhör, från den 10 mars, säger han lite mer preciserat att det fanns en ung kvinna och en ung man framme vid den liggande Palme. Och att ”Palme vändes till framstupa sidoläge”. Fortfarande finns dock inte minsta antydan om att han gjort något åt den saken själv.

I tredje förhöret, från den 11 mars, står det rent allmänt att han ”började hjälpa till” men inte med vad. Förhörsutskriften ger intryck av att det handlade om någon sorts medicinsk hjälp eftersom det i sammanhanget står att han är gift med en sjuksköterska och själv har fått viss utbildning i första hjälpen. Skandiamannen uppger att han noterade att det kom blod ur offrets mun och näsa ”varför sidoläge föreföll det enda [han] kunde tänka sig att själv ge sig på.”

Det står dock inte uttryckligen att han själv verkligen deltar i något arbete med att vända på Palme.

I fjärde förhöret, från den 25 april, heter det emellertid: ”Jag har en ung flicka till vänster och en ung grabb till höger. Flickan tar pulsen och vi två andra försöker att få den här personen som visade sig vara Olof Palme i framstupa sidoläge för att blodet skall kunna rinna undan.”

Här har vi något som ser ut som en sorts utveckling, inte speciellt ovanlig när människor återberättar händelser. Deras egen roll blir mer och mer anpassad till det moraliska och kompetenta beteende som kanske förväntas av dem. Något sådant tycker jag mig skönja här. Jag ser i alla fall inte en desperat planerande lögnare som snabbt konstruerat en egen version för att inte åka fast och som planterat den i utredningen så fort han kunnat.

Om Skandiamannen hade egen brottslighet att dölja fanns det knappast några rationella skäl till varför han skulle konkretisera sig mer och mer när det gällde att förgylla de egna insatserna. Han riskerade ju i så fall bara att avslöja sig. Mycket enklare vore att betona att han höll sig i bakgrunden och hålla fast vid en sådan version.

Nu kan man ju säga att det finns brottslingar som agerar irrationellt. Förvisso. Men det går inte att med automatik förutsätta allvarlig brottslighet från en person bara för att han gradvis ändrar sina vittnesuppgifter på ett sätt som framställer honom själv i positiv dagar.

Skandiahuset och mordplatsen. Foto: Polisen

Filter har hittat en speciell och tidigare okänd omständighet som tidskriften lyfter fram: att Skandiamannen umgicks med en vapensamlare som bland mycket annat också hade en licens från 1955 för en Smith & Wesson magnumrevolver – alltså en rätt ålderstigen variant av en sådan revolver som beskrivits som den mest sannolika typen av mordvapen.

Tidningen har också kunnat konstatera att Skandiamannen själv var med i en skytteklubb i sin ungdom.

Det kompletterar bilden av honom, förvisso. Men hur långt leder det? Vid tiden för Palmemordet uppvisade han av allt att döma inget eget vapenintresse och var inte heller innehavare av några registrerade vapen.

Inte heller räcker det så hemskt långt med att konstatera, som Filter gör, att Skandiamannen var aktiv moderat och inte tyckte om Olof Palme.

Det är som om argumentationen slutar halvvägs, just när det börjar låta som om den är på väg någonstans. Men så kommer det inget mera.

I Filters presention av artikeln om Skandiamannen ingår förstås att den är minutiöst genomarbetad, precis som man borde kunna vänta sig av något som ska vara den mödosamt och minutiöst formulerade slutliga sanningen om Palmemordet. Inte desto mindre innehåller den vissa irriterande sakfel.

Ett av dem gäller den historiska rättegången i Stockholms tingsrätt som ledde fram till den fällande domen mot Christer Pettersson. Filter påstår att det var tre nämndemän i tingsrätten som röstade ner de två yrkesdomarna. I själva verket deltog sex nämndemän i målet och samtliga röstade för att fälla Pettersson.

En småsak kanske, tre eller sex. En lite grövre form av slarv dyker dock upp i en passus om en av huvudfigurerna i Palmeutredningen, knarklangaren Sigge Cedergren.

Thomas Pettersson skriver: ”Inledningsvis påstod Sigge Cedergren att han själv passerat mordplatsen och att den ökände kåkfararen Lars-Inge Svartenbrandt skjutit Palme.” Pettersson understryker att Cedergrens berättelse ”saknade varje spår av verklighetsförankring”.

Här staplas faktiskt felen på varann. Sigge höll nämligen envist fast vid att han kört bil hemåt på Luntmakargatan vid en tidpunkt i närheten av mordet, det var inte bara något han hävdade ”inledningsvis”. Även i tingsrätten höll han bestämt fast vid detta på samma sätt som han gjort i många tidigare förhör. Han hävdade dock inte att han sett själva mordet och ännu mindre att han sett Svartenbrandt skjuta Palme. Däremot påstod han något annat som intresserade utredarna rätt mycket under 1986, att han sett en man som sprang Luntmakargatan norrut och att han i efterhand kopplade ihop den observationen med Palmemordet. Även uppgiften om den springande mannen var något han höll bestämt fast vid.

Svartenbrandt nämner han inte alls i de tidiga förhören. Först i det nionde förhöret med Sigge i Palmeutredningen, den 17 mars 1987, säger han att den springande mannen liknade Svartenbrandt – vilket förstås är något helt annat än att han sett Svartenbrandt skjuta Palme.

Sigge har tidigare sagt att mannen som sprang liknade Ted Gärdestad. Båda dessa personer har avförts av Palmeutredarna, och de var för övrigt inte särskilt lika varandra till utseendet. Men det diskvalificerar förstås inte Sigges berättelse om sin hemresa mer än andra vittnens motsägelsefulla uppgifter om signalement diskvalificerar dem i andra avseenden.

Att Sigge verkligen passerade nära mordplatsen ganska snart efter mordet tycks också vara utrett. En målande detalj i hans berättelse om hemresan var nämligen att han själv körde mot enkelriktat en sträcka och då hade stora bekymmer med att ta sig förbi en annan bil som körde åt rätt håll. Granskningskommissionen konstaterar att Palmeutredarna fick tag i den bilens förare som bedömer att episoden ägde rum mellan 23.35 och 23.40. Om den tiden är riktig – det vet vi inte – kanske den springande mannen är ointressant. Men poängen är att det tycks vara utrett att Sigge verkligen körde hem från klubben och passerade mordplatsen vid en tidpunkt inte särskilt långt från tilfället då Palme sköts till döds.

Vissa detaljinslag i Thomas Petterssons argumentering för Skandiamannens skuld väcker också direkta invändningar.

Det handlar till exempel om att han anser det komprometterande att Skandiamannen dagen efter mordet kan lämna en beskrivning av vittnet Lars J till polisen. Han berättar att han ser en ung man i täckjacka stående en bit in på Tunnelgatan. Thomas Petterssons poäng är att bara mördaren som flydde in på Tunnelgatan kunde ha sett Lars J. Men det är inte riktigt. Lisbeth Palme har vid flera tillfällen berättat om hur hon såg en man som stod stilla en bit in på Tunnelgatan och tittade ut mot Sveavägen. Hon trodde det var mördaren som stannat upp en stund sedan han flytt in i gränden. Det är osannolikt. Den hon såg bör just ha varit Lars J. Och om hon kunde ha sett honom kan Skandiamannen förstås också ha gjort det.

En annan sak som Thomas Pettersson anser vara betydelsefull är att Skandiamannen ska ha stämplat ut 23.19, omkring två minuter före mordet. Om den tiden är riktig och om han hastigt begav sig söderut till T-banenedgången vid Kungsgatan bör han ha hunnit förbi det som skulle bli mordplatsen innan mördaren sköt. Men enligt Skandiamannens egen berättelse hade han inte hunnit fram till mordplatsen när det smällde.

Problemet är bara att uppgifterna om när Skandiamannen stämplade ut är motsägelsefulla. Själv sa han i ett förhör den 10 mars att han kollat sin utstämplingstid. Den stämplade tiden hade varit 23.19 men stämpeluret hade gått fel och rätt tid skulle vara 23.20.

Skandiamannen hade frågat en av företagets anställda, Roland B, om sin utstämplingstid. Det är nämligen Roland B som ansvarar för in- och utpasseringskontrollen. Och tre månader senare, den 9 juni, hörs denne av Palmeutredarna. Förhöret kommer in på Skandiamannens utstämplingstid.  Roland B säger att det var 23.19 Skandiamannen stämplade ut.

Förhörsledaren Erik Skoglund frågar: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”

Det där är knappast glasklart uttryckt. Men det ska väl tolkas som att stämpeluret gick en minut före, medan alltså Skandiamannen kort tid efter mordet uppgett att stämpeluret gick en minut efter.

Det blir inte mera klart av att samma dag som Palmeutredaren Erik Skoglund talar med Roland B talar han också med Per H som även han arbetar med säkerhetsfrågor på företaget. Per H säger till Skoglund att Skandiamannen stämplade ut klockan 23.19 och att stämpelklockorna gick rätt. Här har vi alltså en tredje variant.

Mot bakgrund av det är det naturligt att dra slutsatsen att en viss försiktighet ska iakttas när det gäller frågan om när Skandiamannen gick ut genom entrén. Det som skulle vara ett starkt indicium på hans skuld är kanske inte något indicium alls.

Det finns också mer allmänna argument mot hypotesen att Skandiamannen skulle vara Palmes mördare. Om det var han och om det var ett spontant dåd för att han råkade komma ut på gatan just som Palme passerade måste vi alltså föreställa oss att han hade vapen och ammunition nära till hands trots att det inte finns några uppgifter om att han sysslat med skjutvapen sedan militärtjänstgöring och aktiviteter i en skytteklubb i yngre år.

Skandiamannen var inte dömd för våldsbrott före Palmemordet och blev det inte heller senare. Inte heller finns det vittnesmål om att han skulle vara en våldsam person. Att han skulle ha begått ett impulsdåd av det här slaget framstår som en väldigt spekulativ hypotes.

Finns det alternativ som fortfarande gör honom till gärningsman?

Ja, det finns uppgifter om att han varit ute och ätit middag vid 21-tiden på mordkvällen, dessa redovisas också i Filter. Kunde han då ha begett sig till trakterna kring Grand och upptäckt Palme samt beslutat sig för att skjuta denne efter filmen. Det skulle i princip ge honom lite tid att skaffa ett skjutvapen även om han inte hade ett med sig. Men om han inte hade kriminella kontakter som snabbt skulle leverera ett utan att ställa frågor var saken kanske inte alldeles enkel. Är det tänkbart att hans vän vapensamlaren skulle skicka in en revolver i en taxi som han fångade upp på Sveavägen? I princip kanske, men nu är vi långt ute på en gren och spekulerar.

Och ännu viktigare: varför skulle Skandiamannen räkna med att Palme skulle promenera hemåt, välja att gå just Sveavägen och komma förbi Skandiahuset just omkring 23.20?

Ja, något sådant vore väl bara möjligt om Skandiamannen arrangerat ett möte med statsministern. Men skulle han kunna ha lyckats övertala Palme till något sådant under en snabb ordväxling utanför bion utan att någon märkt det?

Man kan förstås tänka sig att någon annan redan i förväg lockat Palme till ett möte utanför Skandia och att Skandiamannen fick den informationen så att han visste när statsministern skulle dyka upp. Men i så fall: om hans uppdrag var att skjuta Palme, varför skulle han stanna kvar på Skandia och stämpla ut direkt i samband med mordet vilket i onödan knöt honom till brottsplatsen? Och varför kom han i så fall ut med så små tidsmarginaler så att han nästan kom för sent?

När allt detta är sagt återstår att vänta på vad Palmeutredarna kommer att säga.

Det är ingen hemlighet att de bland annat arbetat med Skandiamannen den senaste tiden. Palmeåklagaren Krister Petersson har nyligen intervjuats på SVT Nyheters webbsida. Om Skandiamannen har han hittills bara sagt att ”han är en person som ingår i utredningen”, att han ”funnits med från tidig början” men i övrigt inga kommentarer.

Krister Petersson understryker att utredarna ”jobbar med fler personer som kan vara intressanta”. Han står fast vid att han är övertygad om att mordet kommer att lösas innan han går i pension, vilket är om nio år.

SVT Nyheter skriver också att Petersson säger att han ”utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan”.

Men han tillägger att utredarna ”arbetar efter olika teorier” och att han inte vill göra några kommentarer om sådana saker. Han säger också till SVT Nyheter att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till domstol.

En rimlig tolkning av det sista är att i alla fall det uttalandet inte syftar på Skandiamannen som ensam gärningsman eftersom han avled år 2000 och inte kan ställas inför rätta.

Om det är så att utredarna kommer fram till något bestämt i ena eller andra riktningen om Skandiamannen vore det rimligt, kan man tycka, att de gick ut och slog fast det. Är det till exempel så att de menar att han är oskyldig finns det skäl att de gör samma sak som den förste Palmeåklagaren K G Svensson gjorde sedan han kom fram till att misstankarna mot Victor Gunnarsson, ”33-åringen”, inte höll. Han gick ut och deklarerade utförligt hur han kommit fram till den ståndpunkten.

*

Några länkar utöver dem som redan finns i texten ovan:

Palmemordet: Det finns inga bevis mot ”Skandiamannen” – Intervju med mig i tidningen Internationalen av Per Leander

Jan Guillous kritik mot nya Palmeteorin – Artikel i Expressen med kommentarer från bland andra Jan Guillou, Pertti Poutiainen, mig och Lena Andersson. Jag citeras i artikeln med orden: ”det var inte han som sköt Palme” om Skandiamannen. Det är ett snäpp mer hårdraget än vad jag anser. Min uppfattning är att Filter på intet sätt bevisar att han gjort det. Och det är inte riktigt samma sak.

Palmejournalisten: ”Skandiamannen kan ha haft en roll i mordet” – Intervju med Lars Borgnäs i Aftonbladet

”Skandiamannen” är intressant – men inte som gärningsman – Artikel av Lars Borgnäs på SVT Opinion

Utredarna behöver fortfarande hitta mordvapnet – Kommentar av Stefan Lisinski i Dagens Nyheter

Tidskrift pekar ut 52-åring som Palmes mördare – Artikel av Clas Svahn i Dagens Nyheter (betalvägg)

*

Snart på bloggen: min genomgång av Mikael Hylins dokumentärserie: Palme, träsket och mordrättegångarna.

Raden av poliser och åklagare som bränt vingarna i Palmeutredningen

VARFÖR HAR DET GÅTT SÅ ILLA FÖR en hel rad poliser och åklagare som haft ansvar för Palmeutredningen?

Reportern Claes Petersson på tidningen Expressen gör nu på annandag påsk en stor genomgång av den saken under rubriken ”Palmegåtan knäckte de mäktiga poliserna”.

Han tar upp exempel med start från Hans Holmér som tvingades avgå 1987 efter kraschen med PKK-spåret fram till den förre spaningsledaren Dag Andersson som konstaterade att det inte gick att få fram resurser som skulle göra det möjligt att föra utredningen framåt. Inte minst av det skälet gick han i förtidspension hösten 2016.

Andra som nämns i artikeln är rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och säpochefen Sune Sandström som fick gå efter Ebbe Carlssonaffären. När Åhmansson tvingades avgå sa han till Expressen:

”Det är som om Palmeutredningen är förhäxad. Den som närmar sig den bränner vingarna.”

Och så har det verkat. Holmér fick gå under förnedrande former efter ett år som spaningsledare. Två Palmeåklagare, K G Svensson och Claes Zeime, slutade i utredningen sedan de haft svåra konflikter just med Holmér.

Den tredje spaningsledaren, Hans Ölvebro, fick lämna utredningen 1997 efter hård intern kritik.

Uppdrag Gransknings genomgång härom veckan av försöken att fälla Christer Pettersson för mordet har aktualiserat allvarliga frågor om hur det egentligen gick till i spaningarna under de första åren.

I Expressenartikeln intervjuas jag om bakgrunden till att Palmeutredningen närmast verkar vara drabbad av en förbannelse. Jag svarar bland annat att när mordet var färskt fanns det ”så många politiska spärrar mot att genomföra en förutsättningslös utredning. Känsliga spår som man inte rotade i, samtidigt som det fanns ett otroligt tryck på att leverera en lösning.”

Exakt vad det var utredarna inte ville rota i kommer inte upp i artikeln.

I själva verket var det flera saker. Ett av de känsliga områden som skulle undvikas var de stora svenska vapenaffärerna på 80-talet. Den centrala aktören var Bofors och det fanns många misstankar om olagligheter, bland annat förbjuden vapenexport till krigförande länder. Holmér var systematiskt ointresserad av att utreda Boforshärvans möjliga koppling till Palmemordet. Den mest dramatiska påminnelsen om att det ändå kunde finnas en koppling var när krigsmaterielinspektören Algernon i början av 1987 under oklara omständigheter hamnade på tunnelbanespåren vid T-Centralen och dödades av tåget. Jag skriver i min bok Mordgåtan Olof Palme:

Den 15 januari omkom krigsmaterielinspektören Carl Algernon under ett tunnelbanetåg i Stockholm. På spåret hittade polisen Algernons läderportfölj. Den innehöll sju sidor handskrivna anteckningar som avslöjade hans fruktan för att ensam utpekas som syndabock för omfattande svenska vapenaffärer som skett bakom ryggen på riksdagen – och i strid med de regler riksdagen beslutat om.

Fallet Algernon gav helt naturligt upphov till frågor. Chefsåklagare Torsten Wolff som ledde polisutredningen om dödsfallet kom fram till att det var självmord. Men det saknades inte heller spekulationer i massmedia om att krigsmaterielinspektören blivit knuffad, något som fick visst stöd av ett par av vittnesmålen.

Bakom funderingarna om Algernons död växte sig en fråga stark hos allt fler människor: hade regering och storindustri med berått mod hjälpts åt att lura svenska folket och i smyg sålt stora mängder vapen till krigförande länder?

I april avslöjades att Bofors kort tid efter Palmemordet betalat ut stora summor i mutor till hemliga konton i Schweiz sedan man rott hem ett gigantiskt indiskt vapenkontrakt. Palme hade en månad före sin död lovat Indiens premiärminister Rajiv Gandhi att Bofors inte skulle muta sig till kontraktet. Hade Palme blivit lurad – eller …?

Den socialdemokratiska regeringen tvingades fästa ansenlig vikt vid dessa obehagliga frågor. Och i sitt förstamajtal det året lovade utrikesminister Sten Andersson att ”vapenaffärsbyken” skulle tvättas ordentligt och offentligt. Hans ord möttes med en del skepsis – berättigad som det visade sig.

Byken är fortfarande inte tvättad. (Sid 230f)

Men det fanns också uppgifter om internationella politiska motiv bakom mordet. En av dem som uppenbarligen funderade mycket över detta var Lisbeth Palme. När hon i slutet av mars 1986 talade med Hans Holmér sa hon bland annat, enligt Holmérs egna anteckningar:

”Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna”.

Som vi vet tog inte Holmér till sig Lisbeth Palmes tankegångar utan satsade just på att knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet.

En del av de uppgifter som fanns om ett internationellt scenario bakom mordet rörde den amerikanska underrättelseorganisationen CIA.

Under våren 1988 hade en av Palmeutredarna, Ingemar Krusell, i uppgift att arbeta med de utländska spår som fanns i utredningen. Han berättade i efterhand för mig att det var svårt att hinna med allt, men att det fanns en sak som han påminde sig särskilt starkt:

” Just det här började med att poliser från en enhet som kallades förhörsgrupp 2 fått vissa spaningstips med anknytning till CIA. De kom till mig och bad om hjälp med uppgifter om CIA:s modus operandi.”

Uttrycket är en polisterm som ofta används om brottslingar och syftar på en viss persons eller grupps speciella tillvägagångssätt.

”Så jag kontaktade UD för att få information om detta.”

Krusell skriver till utrikesdepartementet och ställer ett antal tydliga och rätt odiplomatiska frågor om saken. Till exempel:

”Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?”

Det vill säga: hade CIA någon anledning att mörda Olof Palme?

Krusell frågar också om det är vanligt att stormakternas underrättelseorganisationer brukar låta undanröja ”politiskt obekväma personer i statsledande funktion”. Och han undrar om tjänstemännen vid svenska ambassaden i Washington snappat upp något som kan tyda på CIA-inblandning i mordet.

Allt är, kan man gott tycka, relevanta frågor för de poliser som ska försöka bedöma sannolikheten i spaningstips om att CIA låg bakom attentatet på Sveavägen.

Men det som hände nästan omgående var att dåvarande kabinettssekreteraren
på UD, Pierre Schori, kontaktade Säpochefen Sune Sandström och framhöll, som det heter i UD:s anteckningar, ”det tveksamma i beställningen” från Krusell. Schori och Sandström enades om att skrivelsen inte behövde något svar.

Krusell säger till mig: ”Där brände jag mig. Jag fick en jävla kritik av högre poliser, bland annat av Tommy Lindström för att jag alls frågat om saken. De fick mig att känna mig som om jag begått tjänstefel. Det handlade väl om att Potifars hustru inte får misstänkas.”

Potifars hustru förekommer i Gamla testamentet och har blivit en symbol för en person i hög ställning vars ord inte kan ifrågasättas – även om det finns anledning till det. (Mordgåtan Olof Palme sid 68)

Det fanns också omständigheter som pekade in mot företrädare för svensk näringsliv. Och det fanns slutligen uppgifter som pekade på att mordet kunde vara resultatet av en paramilitär operation med möjlig koppling till svenska statliga myndigheter. De många vittnesmålen om walkie-talkies och hemlig radiotrafik pekade exempelvis i den riktningen.

Vid tidpunkten för Palmemordet var allmänheten i Sverige inte informerad om det topphemliga svenska Stay Behindnätverket som i sin tur var en del av ett större NATO-projekt och vars existens stred fullständigt mot den officiella svenska neutralitetspolitiken.

Men en som bör ha känt till det mesta om detta nätverk och som sannolikt också var en central figur i det var just länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér.

Om mordet kunde misstänkas ha någon som helst koppling till Stay Behind var Hans Holmér sannolikt rätt person för att se till att några undersökningar om den saken aldrig verkställdes.

Expressens artikel är en påminnelse om att att denna mordutredning har en dunkel historia, särskilt under de första åren. Och frågan är vilka möjligheter det finns att verkligen utreda mordet i dag utan att också belysa vad som sopades undan igår?

Det var i alla fall den tanke som journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag hade när vi skrev ett par debattartiklar i Svenska Dagbladet för några veckor sedan.

Den första artikeln fick namnet: ”Sök sanningen – Sverige ska inte likna en bananrepublik”. Där föreslog vi tillsättandet av en ny kommission om Palmeutredningen och preciserade oss så här:

Den bör ha mycket vidsträckt mandat, goda resurser och vara frikopplad från de politiska partierna. Kommissionen kan med fördel innefatta personer med brottsutredningskompetens, gärna också från andra nordiska länder. Den måste få tillgång till allt arkiverat material inom svenska myndigheter, och – till skillnad från den förra kommissionen – kunna höra personer under ed.

En första prioritet för kommissionen bör vara att undersöka om de brister som Granskningskommissionen upptäckte och reagerade på har åtgärdats – och om detta inte skett vad det i så fall kan bero på. Mot bakgrund av de nya uppgifterna om förfalskade bevis mot Christer Pettersson bör uppdraget också innefatta att undersöka i vilken utsträckning det kan ha förekommit rena manipulationer av bevismaterial inom ramen för utredningen.

I den andra artikeln, ”Palmeutredningen måste synas av en kommission”, noterade vi uppgifter som tydligt pekade på att åtalet mot Christer Pettersson drevs fram trots uppenbara brister i bevisningen. Vi skrev:

Inte minst väsentligt för en ny kommission är därför att undersöka vilka andra spår som valdes bort till förmån för Petterssonspåret vid den aktuella tiden, hösten 1988. Det är allmänt känt att det samtidigt hade kommit fram graverande uppgifter som pekade in mot polis- och militärkretsar. Detta sopades undan när fokus lades på Pettersson. En kommission måste ta reda på hur detta gick till och varför det alternativa spåret – som varit betydligt mer svårsmält för nationen om det visat sig riktigt – kom att hamna i byrålådan.

Artikeln i Expressen om en utredning som ser ut att ha varit förhäxad är en påminnelse om det angelägna i vårt krav.

Det är dags för en kommission med mandat att få fram sanningen om varför det blev så här.

Dels skulle en sådan kommission förhoppningsvis förbättra förutsättningarna för att dagens Palmeutredare ska kunna genomföra sina uppgifter utan att riskera att bli motarbetade av andra myndigheter. Och dels skulle den förmodligen minska risken för att vi ska drabbas av framtida havererade utredningar kring politiskt känsliga brott och andra allvarliga händelser.

2018 – en vändpunkt för mordutredningen?

DEN BLEV LITE ANNORLUNDA DEN HÄR GÅNGEN, veckan kring den 28 februari.

Och kanske kommer framtida historiker att konstatera: den trettioandra årsdagen av mordet på Olof Palme inledde början till den klargörande avslutningen på en utredning som alltför länge sett fullständigt hopplös ut.

Kan det bli så? Ja, förhoppningsvis i alla fall. Och det finns en del argument för den saken.

Framför allt handlar det om två saker.

För det första: Uppdrag Granskning har i en serie reportage tagit upp polisutredningen av Christer Pettersson. Delar av den genomgången har handlat om Lisbeth Palmes utpekande men framför allt har det handlat om resten – om de vittnen vid biografen Grand som vid konfrontationsvisningen uppgett att Petersson liknade en mystisk man som uppehållit sig utanför biografen och om personer i Petterssons omgivning som blev åklagarvittnen i åtalet.

Resultatet av denna genomgång har varit förödande för utredningen mot Pettersson. Framför allt har det handlat om att en mängd omständigheter pekar på att en central person i utredandet, kriminalinspektören Thure Nässén, på olika sätt påverkat Petterssons bekanta att komma med till synes graverande men i sak tvivelaktiga uppgifter om Pettersson. Men det har också funnits annat som visat att de högst diskutabla metoderna som använts inte bara kan knytas till en enda polis utan varit delar av ett mönster med flera inblandade.

Palmeåklagaren Anders Helin – Uppdrag Granskning visar att han missledde rätten under målet mot Christer Pettersson. BILD: SvT

Den slutsats som Uppdrag Gransknings material pekar fram mot är att det helt enkelt inte finns mycket kvar av misstankarna mot Pettersson utom Lisbeth Palmes utpekande. Och allt annat fallit förstärker förstås de redan kända invändningarna mot detta utpekandet – framför allt att att Palmeåklagaren Jörgen Almblad i förväg informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var missbrukare. Som vi påminner oss var Lisbeth Palmes första kommentar när hon såg konfrontationsgruppen: ”det ser man vem som är alkoholist”.

För det andra: Krister Petersson, den senaste Palmeåklagaren som just suttit på posten i ett år, intervjuades i TV-programmet Veckans Brott härom dagen. Där fick han frågan om han trodde att Christer Pettersson var gärningsmannen. Först undvek han att ge direkta besked men när programledaren Camilla Kvartoft upprepade frågan ett par gånger svarade han till sist bestämt och entydigt: ”Nej!”.

Det är första gången på 30 år som en officiell företrädare för Palmeutredningen på ett så tydligt sätt förklarat att han helt enkelt inte tror på Lisbeth Palmes utpekande av alkoholisten från Rotebro som statsministermördare.

Krister Peterssons företrädare som förundersökningsledare, Kerstin Skarp, brukade tvärtom förmedla intrycket av att eftersom Christer Pettersson friats av hovrätten och dessutom en resningsansökan avslagits så hade Palmeutredarna inte särskilt stora möjligheter att utreda misstankarna mot honom. Det var naturligt att tolka hennes hållning som: mycket pekade på att han var skyldig, men utredarna hade tyvärr händerna bundna. Och undertexten föreföll vara: som saken låg till kunde Palmegruppen förvisso inte läggas ner, men ingen borde egentligen vänta sig att så mycket skulle hända.

Exakt så sa hon förstås aldrig. Men det var den atmosfären hon förmedlade. Och den stämde väldigt väl överens med vad många personer i etablerad ställning brukade framföra – bland dem statsminister Stefan Löfven som i samband med 30-årsdagen av mordet sa att han ansåg att det var den avlidne Pettersson som var mördaren.

Den ståndpunkten har blivit allt svårare att föra fram med trovärdighet efter Uppdrag Gransknings programserie.

Och därmed ökar också, kan man hoppas, möjligheten för Krister Petersson och Palmegruppen inom polisen att verkligen gå vidare med utredningen för att söka sanningen om vad som egentligen hände utanför Dekorimabutiken den där februarikvällen.

Vad var det då som var nytt med Uppdrag Gransknings genomgång?

Innan vi kommer till det: allt var förvisso inte nytt för den som var inläst på utredningen av Christer Pettersson. Och det fanns mycket som pekar i samma riktning men som inte kom med i programserien.

Några exempel från mina egna böcker i ämnet:

• I Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997 (med start på sid 735) går jag igenom de 26 då kända polisförhören med spelklubbsägaren Sigge Cedergren och pekar på en rad anmärkningsvärda detaljer i det besynnerliga samspelet mellan honom och polisen. Framför allt handlar detta samspel just om Sigge och Thure Nässén som var den viktigaste förhörsledaren i sammanhanget. Sigge svänger fram och tillbaka om det mesta och fram träder bilden av att inte mycket av det han säger har någon egentlig trovärdighet.

Av min genomgång framgår det tydligt på olika sätt att Sigge under hösten 1988 är under hård press att peka ut Pettersson. Sigge har en omfattande kriminell verksamhet – bland annat narkotikalangning och häleri – som är väl känd av polisen. Han kan bara hållas så länge de inte sätter fast honom.

Det där vet Sigge och det behöver ju inte sägas ut. Men ibland blir den där hotbilden mot Sigge och hans livsföring extra tydlig. Ett exempel som jag tar upp i boken (och som inte tas upp i Uppdrag Granskning) är vad som händer i månadsskiftet november-december 1988. Då har spaningarna mot Pettersson pågått ett tag och närmar sig punkten då det krävs ett beslut om att trappa upp insatsen eller avveckla den. I det läget publicerar Expressen ett par mycket initierade artiklar om Sigge. Hans namn nämns inte men den som känner honom förstår direkt vem det handlar om. Artiklarna är besvärande för spelklubbsägaren, han beskrivs som en ”storförbrytare” som kanske vet mer om Palmemordet än vad han vill avslöja. Innehållet kommer med stor sannolikhet från källor inom polisen, åtminstone är det en naturlig slutsats ur Sigges perspektiv. En uppgift är särskilt obehaglig. Tidningen tar upp att en flickvän till honom arbetade på länsrätten i Stockholm vid tiden för Palmemordet. Det var på den myndigheten någon tidigt under mordkvällen stal ett exemplar av Palmes överklagande i Harvardärendet och raderade uppgifter om den inkomna handlingen i myndighetens dator.

Det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Sigges flickvän skulle ha varit inblandad i det märkliga – och ännu ouppklarade – brottet på länsrätten. Men just då, när Sigge alldeles tydligt tvekade om vilken sorts uppgifter om Pettersson han skulle ge Palmeutredarna, kom det där som en påminnelse om att han själv lika gärna kunde bli anklagad för att vara inblandad i mordet på statsministern.

Två veckor senare, samma dag som Pettersson förevisas för ett antal vittnen i polishuset, förhörs Sigge igen. Och då kommer han med nya uppgifter som tycks peka ut Pettersson som Palmes mördare. Det är uppgifter som inte alls råkar passa in i åtalet, så de blir inte en del i åklagarnas upplägg. Vad Sigge pratar om är nämligen något han länge envisats med att hävda, att han passerat nära mordplatsen i bil kort tid efter mordet. Och nu lägger han till att han möjligen såg Christer Pettersson fly därifrån.

Det borde motsvara vad en polis som Thure Nässén ville höra, kan det tyckas. Men saken är att Palmeutredarna har bestämt sig för att de hellre vill ha Sigge hemma i sin lägenhet vid tiden för mordet. Deras scenario går nämligen ut på att hans bekant missbrukaren Roger Östlund ringt honom från Grands foajé klockan 23.15. Det finns ett (högst omdiskuterat) telefonavlyssningsprotokoll som upprättats inom polisen som tycks peka i den riktningen. Och när det gäller att få fast Pettersson har det sina poänger om det går att hävda att Roger var inne på biografen vid den tidpunkten. Det gör nämligen honom till ett tänkbart vittne till att Pettersson strök omkring utanför biografen när makarna Palme begav sig iväg därifrån – och mycket riktigt kommer Palmeutredarna lite längre fram att lyckas med att få Roger att intyga att han sett Pettersson genom bions glasdörrar.

Sigges uppgifter om att han själv varit ute på stan och då kan tänkas ha sett den flyende Pettersson är alltså inte något utredarna vill ha. Men att han kommer med sådana uppgifter visar på att han är väldigt ivrig att hjälpa till – för stunden i alla fall.

Sigge Cedergren och Thure Nässén.

• Det fanns en förhistoria kring Petterssonspåret, redan innan Thure Nässén kommit igång med förhören med Sigge om missbrukaren från Rotebro. Ofta brukar det framhållas att det hela startade den 13 oktober 1988 då Sigge förhörs av Nässén och då lägger fram tanken att hans bekant Pettersson kan vara den mystiske Grandmannen som förekommer i flera vittnesmål. Men i Konspiration Olof Palme visar jag att Thure Nässén har förhört ett antal personer och fiskat efter uppgifter om just Pettersson redan före detta förhör med Sigge. Hur det kom sig att han gjorde det finns inga kända förklaringar till. Nässén själv har sagt att han inte minns när jag har frågat honom om saken. Fram träder i vilket fall bilden av att Pettersson var Nässéns kandidat som statsministermördare redan innan han fått någon hjälp av Sigge. Han tycks helt enkelt ha hamnat i Nässéns fokus för att han var en dokumenterat farlig person som varit i trakterna kring mordplatsen under kvällen och som inte hade något klart alibi för tidpunkten när han kom hem.

• Ett tema som presenteras mycket väl i Uppdrag Gransknings reportageserie är Lillemor Östlins anklagelser mot Thure Nässén om att han skulle ha samlat personer som kände Pettersson och erbjudit dem pengar för att peka ut honom som Palmemördare. Saken tar dock Östlin upp själv redan 2005 i självbiografin Hinsehäxan. Och i Mordgåtan Olof Palme från 2010 intervjuar jag både Lillemor Östlin och Thure Nässén om saken. Thure Nässén dementerar när jag frågar men hans kommentar om Lillemor Östlin är minnesvärd på ett sätt som han kanske inte avsett. Han säger till mig: ”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”

Det där sista rimmar väldigt väl med vad Leif GW Persson sa om Lillemor Östlin i Veckans Brott den 27 februari. Han berättade att han känner henne ganska bra och tillade: ”Henne gillar jag ganska oreserverat ska du veta”. Programledaren Camilla Kvartoft frågar om man kan lita på henne. GW svarar: ”Ja, mitt i alltihopa har hon en basic honesty.”

Allt i programserien var alltså inte nytt. Och det fanns mer som kunde ha sagt.

Men med detta noterat: Uppdrags Gransknings reportrar Bo-Göran Bodin och Axel Gordh Humlesjö har gjort ett fantastiskt arbete och tagit fram åtskilligt i utredningen av Christer Pettersson som tidigare varit helt okänt.

Bland de många saker som är nya kan särskilt nämnas:

• En av de poliser som arbetade i Palmeutredningen vid tiden för åtalet mot Pettersson, Sören Morberg, uttalar sig för Uppdrag Granskning om hur det gick till i utredningen på den tiden. Och han är mycket kritisk.

Morberg menar att Thure Nässén helt enkelt  ”hörde sönder” personer – förhörde vissa vittnen mycket fler gånger än vad som var normalt i polisarbete. Sören Morberg berättar också att han såg sitt eget namn på ett förhörsprotokoll där det fanns uppgifter han inte vill kännas vid och han beskriver utredningen mot Pettersson som att det handlat om att ”bestämma” att denne var skyldig. När han nu tittar på dessa gamla förhör säger han: ”Man kan inte göra så här, det här är ju åt skogen fel. Det här är gallimatias säger jag, det här är inte värt pappret för min del.” (Gallimattias: gammalt uttryck med betydelsen nonsens. GW)

• Uppdrag Granskning har också kunnat avslöja närmast sensationella uppgifter som allvarligt försvagar ett av vittnesmålen från Grandbiografen.

Så här var det: ett led i bevisningen i Palmemålet var att flera personer som sett en mystisk man utanför biografen Grand med större eller mindre bestämdhet tyckte att Pettersson liknade den mannen när de tre år senare fick se den konfrontationsgrupp som polisen sammanställt.

Nu kan man säga att en observation som ett vittne gjort av en okänd man för länge sedan – i ett läge när vittnet inte visste att statsministern snart skulle skjutas – var av mycket begränsat värde. Men särskilt en av dessa personer, en ung man som i massmedia brukar betecknas som ”flygledaren”, gjorde ett starkt intryck på domstolarna. Hovrätten som valde att fria Christer Pettersson menade i alla fall att ”flygledarens” vittnesmål innebar att det fanns en ”betydande sannolikhet” för att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grandbiografen.

Men hur tillförlitligt var det vittnesmålet egentligen? Uppdrag Granskning kunde visa att domstolen inte känt till något som allvarligt borde försvaga tilltron till den saken. Det var nämligen så att på den första årsdagen av mordet hade polisen valt att gå till en offentlig minnesstund för Palme och diskret fotografera personer som kom dit. ”Flygledaren” fick sedan se dessa foton och pekade då ut tre män för att de liknade mannen han sett utanför biografen. Det var visserligen ett år efter händelsen men avsevärt tidigare än när han pekade ut Pettersson. Det intressanta är att dessa tre män inte alls tycks ha liknat Christer Pettersson. Bilderna på dem visades inte upp i programserien, men däremot fick Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot av Granskningskommissionen, titta på dem. Hennes kommentar: ”Nej de är inte alls lika Christer Pettersson ju. Absolut inte.”

Pål Johansson som var en av cheferna i Palmeutrednigen under spaningarna mot Christer Pettersson säger i programserien att han minns att han sett fotona och att ingen av männen liknade Christer Pettersson. Han tycker att dessa bilder borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet och redovisats för domstolen som ett underlag för att bedöma värdet av flygledarens senare utpekande av Pettersson.

• Ett annat inslag från Uppdrag Granskning programserie som med rätta väckt stor uppmärksamhet är avslöjandet att Palmeåklagaren Anders Helin presenterade osanna uppgifter i rätten när han gick till angrepp mot missbrukaren Ulf, en av Petterssons bekanta. Bakgrunden var att när Ulf hördes i rätten hävdade han att han övertalats att komma med felaktiga uppgifter i ett polisförhör – förhörsledaren hade lockat honom med 50 miljoner, den utlysta belöningen i Palmeutredningen.

Anders Helin viftar då i rätten med vad han påstår vara bandinspelningen av detta polisförhör och säger att det inte finns några uppgifter på bandet om de 50 miljonerna.

Redan i det läget kan förstås en kritisk bedömare föreställa sig att penningsumman kanske nämnts före förhöret och därför inte kommit med på bandet. Men Uppdrag Gransknings reportrar hade lyckats få tag på bandet – och där visade det sig att den polis som förhörde Ulf direkt nämnde belöningen. Så här lät det i den avgörande sekvensen som också spelades upp i programserien:

Ulf: ”Menar du att jag skulle belöning för det här då?”

Polis: ”Du vet hur mycket som ligger i potten. ”

Ulf: ”Ja, skulle jag få de pengarna då”

Polis: ”50 miljoner. ”

Uppdrag Granskning kunde alltså demonstrera att Palmeåklagaren Helin grovt misslett domstolen.

• I programserien avslöjades också att senare tiders Palmeutredare under 2014 genomfört en undersökning i efterhand av Thure Nässéns arbetsmetoder. Misstankarna handlade just om att hans förhör inte gått rätt till. Dag Andersson, som var spaningsledare vid tiden för denna undersökning, förklarar i Uppdrag Gransknings reportage varför det var viktigt att gå tillbaka och kolla detta: ”Är det så att man inte i en sån här utredning kan lita på vad som står i förhörsutsagorna så blir det ju jättesvårt att dra rätta slutsatser.”

Men det är lång tid efter händelsen, många av de personer som Nässén hört är döda och utredarna kommer inte fram till någon entydig slutsats. Det anmärkningsvärda är ändå att de alls försökte sig på att utreda saken.

• Kent Bängs, en polis som vid tiden för Palmemordet arbetade på narkotikaroteln, berättar i Uppdrag Granskning att han under 1986 gjorde ett försök att bugga Sigge Cedergrens lägenhet i hopp om att denne kunde ha information om Palmemordet. Enligt Bängs lyckades dock inte operationen rent tekniskt.

Det där har aldrig kommit fram tidigare. Buggning var vid den tiden en olaglig arbetsmetod för polisen. Misstankar om att det förekommit en buggningsoperation riktad mot Cedergrens lägenhet utreddes inom ramen för åklagaren Jan Danielssons utredning av olovlig avlyssning med anknytning till Palmeutredningen. Danielsson tittade framför allt på avlyssning av PKK-are, något som skett under Holmérs tid som spaningsledare. Vissa av operationerna hade genomförts med hjälp av personal från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Buggningarna mot PKK-are ledde till åtal och fällande domar mot flera polischefer, bland annat mot Hans Holmér.

När det gällde buggningen av Sigges lägenhet kom inte Danielssons medarbetare, åklagaren Ingemar Erviken någonstans. Alla som kunde tänkas veta något om saken nekade till att det förekommit buggning av Sigge. Men det hade det alltså gjort – ytterligare ett exempel på att det förekom olagliga metoder inom ramen för Palmeutredningen. Och därmed finns det förstås förnyade skäl att fundera över i vilken utsträckning det förekommit andra brottsliga operationer som ännu inte kommit fram.

(För den intresserade: jag skriver utförligt om PKK-buggningarna – och även om misstankarna om att enheter inom polisen utför andra buggningar, bland annat mot Sigge – i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.)

Sammantaget pekar Uppdrag Gransknings sammanställning av uppgifter de själva fått fram – och sådant som varit känt tidigare för den som noga följt utredningen – på att Petterssonspåret var en lika stor skandal som Hans Holmérs och Ebbe Carlssons redan tidigare diskrediterade PKK-spår.

Finns det då hopp om att utredningen i dag är av en annan kaliber? Ett sätt att bedöma det är att gå till vad den nuvarande Palmeåklagaren, Krister Petersson, har att säga.

Han intervjuades den 27 februari i Veckans Brott och dagen efter i SVT:s nyhetsprogram Rapport.

Som vi redan noterat avfärdade han kategoriskt misstankarna mot Christer Pettersson. I Veckans Brott betonade han också att det är allvarligt om man kan leda i bevis att polisen manipulerat vittnesutsagor.

I SVT:s Rapport kommenterade han dessutom det viktigaste beviset mot Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, med att ifrågasätta om ”det verkligen är mördarens signalement” som Lisbeth Palme lämnat. Han tillägger: ”Det kan vara en annan person på platsen.”

Det där är en tydlig syftning på vittnet Anders B som tagit skydd från skottlossningen i Dekorimabutikens port. Han liknade inte Christer Pettersson till utseendet men när Lisbeth Palme förhörs dagen efter mordet kan hon inte heller beskriva ansiktet på den man som hon observerat på visst avstånd några ögonblick efter skottlossningen – trots att hon sett honom framifrån.

Vad betyder Palmeåklagarens offentligt markerade uppfattning i denna känsliga fråga när det gäller utredarnas möjligheter att komma vidare med Lisbeth Palme och vad hon kan ha att tillägga? Ämnet kom upp som hastigast i Veckans Brott:

Camilla Kvartoft: ”Lisbeth Palme, förhör ni henne igen?”

Petersson: ”Inte kontinuerligt.”

Kvartoft: ”Men du har talat med henne sedan du tillträdde?”

Petersson: ”Jag vill inte kommentera om vi har pratat med henne eller planerar att prata med henne, men hon är naturligtvis en central person i den här utredningen.”

Kvartoft: ”Ja jag tänkte just säga det, är inte det naturligt för dig som nytillträdd åklagare att tala med brottsoffret?”

Petersson: ”Självklart.”

Krister Petersson i Rapport

I Veckans Brott säger Krister Petersson också något annat som kan vara av intresse. Han betonar att utredarna framför allt utgår från brottsplatsen och tittar med nya ögon på det som finns dokumenterat därifrån. Och han säger att det nu finns ”spår som är väldigt intressanta”.

Han säger också att utredarna planerar att höra personer och inte vill att dessa ”ska bli sönderhörda utav media innan vi har möjlighet att kunna bedöma deras uppgifter på ett korrekt sätt”.

Petersson förtydligar att bland de personer som utredarna vill höra finns personer som befann sig på brottsplatsen men han vill inte berätta vilka – eller om de förhörts tidigare.

I Rapport frågar reportern Nina Löfgren: ”Hör ni personer nu som aldrig tidigare varit förhörda i samband med Palmemordet?”

Krister Petersson svarar: ”Ja, utan att avslöja några statshemligheter kan jag säga att ja, så är det.”

Sammanfattningsvis kan de åtgärder Krister Petersson nu talat om innefatta ganska mycket – allt från förnyade förhör med kända vittnen på brottsplatsen till förhör med vittnen som funnits där men inte varit kända tidigare men också till tänkbara gärningsmän.

Petersson utstrålar vad som närmast kan kallas en försiktig entusiasm, något som man knappast kan påstå att hans företrädare Kerstin Skarp brukade uppvisa.

Hur mycket är den entusiasmen professionell hurtighet och hur mycket är den äkta vara? Det är svårt att bedöma utifrån. Men vad som redan är klart är att de nuvarande utredarna visat sig beredda till långtgående omprövningar av vad som i mångas ögon framstått som sanningar om mordet och mordutredningen.

Det är inte en alldeles ny trend. Jag har intervjuat de senaste spaningsledarna Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander och har konstaterat att de gett uttryck för attityder som förefaller bottna i genuin nyfikenhet om vad som är sanningen om mordet. Skillnaden mellan dem och de tidigare Palmeutredare som drev PKK-spåret (som Hans Holmér) respektive spåret Christer Pettersson (som Hans Ölvebro) är påfallande.

Härom dagen publicerade journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi krävde en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Behövs en sådan? Ja, det tror jag verkligen.

Den förra kommissionen avslutade sitt arbete 1999. Det är länge sedan nu. Och den bevarade långt ifrån alla viktiga frågor om varför utredningen startade så illa under Holmér och fortsatte lika illa med Petterssonspåret.

En ny kommission står på intet sätt i motsättning till att ha förhoppningar om det spaningsarbete som pågår nu. Tvärtom handlar det kravet om att försvara den vilja till ärligt utredande som finns.

Den röda tråden i vår debattartikel var att vi sett starka markeringar från högt politiskt håll som gick ut på att beskriva Palmemordet som egentligen uppklarat. Det tydligaste exemplet på senare tid var Stefan Löfvens kategoriska deklaration om att han utgick från att Pettersson var gärningsmannen.

Löfvens uttalande ligger i linje med de tidigare årens Palmeutredande där den politiska makten på olika sätt utövade en stark kontroll över mordspaningarna och där det handlade om att hitta lämpliga mördare och snarast möjligt bli av med den känsliga frågan om vad som hände på Sveavägen. Dunklet kring hur denna styrning gick till och hur den lett till att utredningen länge kom att skygga för känsliga frågor ligger fortfarande kvar. Här krävs det ljus som kan skingra mörkret.

Kravet på en kommission för att ta itu med de gångna årens smutsiga byk står därför inte i motsättning till att önska nuvarande utredare framgång när de vill försöka komma vidare. Tvärtom är det kravet ett sätt att markera ett stöd för dem när de nu ger välkomna uttryck för självständighet och handlingskraft.

Nu är det dags: tillsätt en ny kommission – med verkliga befogenheter

TV-JOURNALISTEN OCH FÖRFATTAREN Lars Borgnäs och jag har i dag publicerat ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (nätupplagan) där vi kräver en ny kommission som granskar Palmeutredningen.

Vi hänvisar bland annat till uppgifter som framkommit i medierna de senaste dagarna om att en del av bevisningen till och med förfalskats av polisen. Men vi konstaterar också att det finns anledning att undersöka om de brister som den senaste kommissionen, Granskningskommissionen, påtalade har blivit åtgärdade.

Det gäller bland annat att utredningen under den tid kommissionen granskat inte ägnat något intresse åt ”landsförrädarspåret”, alltså åt att det fanns politiska krafter som ansåg att Olof Palme med sitt fredsarbete utgjorde en farlig säkerhetsrisk.

Granskningskommissionen avslutade sitt arbete 1999, alltså för nästan tjugo år sedan. Och mordet är fortfarande ouppklarat.

Vi menar att en ny kommission måste ha befogenhet att höra personer under ed och att det i dess befogenheter måste ingå att undersöka i vilken utsträckning det kan ha förekommit rena manipulationer av bevismaterial inom ramen för utredningen.