Ola Tunander: västlig inblandning trolig när U 137 gick på grund


Här kommenterar fredsforskaren Ola Tunander diskussionen som de senaste dagarna förts på bloggen om hans bok Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137. Denna diskussion inleddes med Anders Hasselbohms recension av boken.

Temat för debatten är de slutsatser som kommendören Karl Andersson kom fram till och som har en central plats i boken – att den sovjetiska ubåten U 137 med avsikt manövrerades så att den fastnade på ett skär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Som vanligt är bloggens läsare välkomna att delta med synpunkter och frågor./ Gunnar Wall


Av Ola Tunander

JAG TACKAR FÖR DE KOMMENTARER TILL BOKEN som flera läsare har gett, inte minst för den artikel Anders Hasselbohm har skrivit.

Han nämner några av de märkligheter som jag tar upp i boken. Efter förslag från navigatören Anatolij Korostov (men egentligen från den äldre instruktionsofficeren kommendören Josef Avrukevitj) girar ubåten strax söder om Karlskrona till kurs 65 grader och går med denna kurs i kanske sju kilometer tills ubåten träffar Gåsefjärden och dess nålsöga till inlopp, en hundra meter bred djupränna vid Danaflöt.

Ett minnesmärke på platsen där den sovjetiska ubåten gick på grund. Siffrorna anger datum för händelsen, den 27 oktober 1981. Foto: Creative Commons/Kallegauffin.

Fartygschefen Anatolij Gusjtjin ville dyka och koppla in el-motorerna för att undvika en västtysk jagare föröver, men kommendören Avrukevitj stoppar honom (de kunde naturligtvis inte dyka under de svenska öarna) och ger honom strikt order om att gira till 30 grader, vilket är kursen för Gåsefjärden.

Det är inte lätt att förklara detta som en tillfällighet. Å andra sidan är det obegripligt att någon skulle gå in med en ubåt i en fjärd som är så grund att den inte kan dyka och med en djupränna så smal att det är omöjligt att vända tillbaka utan komplicerade manövrer.

De två hypoteser som tidigare har framförts om ubåtens inträngning på Gåsefjärden (avsiktligt spionage eller en navigationsblunder) framstår båda som helt orimliga. De borde båda kunna avföras från diskussionen. För att komma bortom dessa båda omöjliga alternativ lyfter jag fram Karl Anderssons argument om en medveten grundstötning med svensk involvering.

Anderssons argument är särskilt viktiga, dels därför att han mer än någon annan har personifierat Sveriges fasta inställning till händelsen, dels därför att han under lång tid var den mest kända förespråkaren för tanken på en möjlig navigationsblunder.

Anders Hasselbohm diskuterar Karl Anderssons nya hypotes och vilken roll den äldre kommendören Josef Avrukevitj kan ha haft. Vad man kan säga utifrån de intervjuer som gjorts och de texter som skrivits av de involverade lägger både fartygschefen örlogskapten Anatolij Gusjtjin och den politiska officeren Vasilij Besedin (formellt nr 2 på ubåten) till synes mycket av skulden på navigationsinstrumenten men också på den äldre och högt rankade instruktionsofficeren, kommendör Avrukevitj, som fanns med för att följa Gusjtjin på hans jungfrufärd och för att hjälpa navigatören Korostov.

De lägger också en del av skulden på Korostov, men Avrukevitj var en erfaren navigationsexpert. Han borde ha agerat annorlunda. Både Gusjtjin och Besedin säger att Avrukevitj ”hade gjort allt fel” och att han navigerade som om han ”kände till hur leden var markerad i svenska sjökort”.

Han bestämde exakt hur de skulle navigera. Men den sovjetiska marinens utredning lägger i första hand skulden på navigationsutrustningen och på olyckliga tillfälligheter men också på den oerfarna Korostov, och dels på fartygschefen Gusjtjin, som inte hade följt med på Korostovs misstag, och dels på Avrukevitj, som förvärrade situationen genom sin ”ogrundade och ansvarslösa inblandning”. Gusjtjin talar i intervjun med den tysk-franska TV-kanalen ARTE också om möjligheten av att navigationsinstrumenten (egentligen Deccan) kunde vara manipulerade av amerikanerna.

Intrycket man får efter att ha läst öppna delar av den sovjetiska marinens utredning är att den mer självsäkre, erfarne och verbale Avrukevitj kanske hade kunnat tala sig ur det hela, medan Korostov, som redan var nervös vid förhören i Sverige, och den mer osäkre Gusjtjin hade svårt att hävda sig inför utredningen med dess ordförande Nikolai Smirnov, en av de högst rankade amiralerna i den sovjetiska marinen. Man kan naturligtvis tänka sig att besättningen redan medan den satt på grund i Gåsefjärden hade fått löfte om att de inte skulle bestraffas för att förhindra ett avhopp. Det är också vad Gusjtjin antyder i intervjun med ARTE, och enligt Gusjtjin blev han förflyttad, medan Avrukevitj blev avstängd, men ingen blev fängslad, om jag har förstått dem riktigt.

Den sovjetiska utredningen kunde inte heller gärna veta att det fanns bevis för att ubåten hade sökt att gå högre upp på grundet och att svenska högre marinofficerare explicit inte ville att Avrukevitj skulle förhöras trots hans centrala roll. Men med tanke på att den sovjetiska information som lägger skulden på Avrukevitj är så graverande måste man fråga sig hur han lyckades att snacka sig ut ur situationen.

Jag kan tänka mig åtminstone två möjligheter.

För det första, Avrukevitj hade gång på gång hävdat att ubåten var längre söderut än vad den faktiskt var och han hade hävdat att de därför måste gå norrut, i praktiken mot Blekingekusten. I ett par fall hade till synes navigationsexperten Avrukevitj gjort sig skyldig till grova ”misstag” (vid avläsning av sextanten), men när det gäller avläsningen av Deccan kan det antingen vara så att Deccan inte var riktigt inställd (som Karl Andersson antyder) eller att Decca-signalerna var manipulerade, vilket är fullt möjligt. Samma dag som grundstötningen ägde rum visade Deccan en position 14,5 distansminuter söder om deras antagna position. Det tvingade Gusjtjin att gå norrut. ”Skillnaden mellan faktiskt och beräknat läge [var då redan] 53,8 distansminuter”, står det i den sovjetiska marinens rapport. Felen hade adderats och Avrukevitj hade navigerat ubåten mot Blekinge östra skärgård.

Journalisten Richard Sale, som stod nära USA:s försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare, hävdade till ARTE (i 2005) att USA hade manipulerat ubåtens navigeringsutrustning. Och den ansvarige amerikanske amiralen Ace Lyons mer än antydde för ARTE (i 2015) att det var hans operation. Man kan kort sagt tänka sig att Avrukevitj hade kunnat gömma sig bakom en amerikansk manipulering av ubåtens navigationsutrustning. Det är något som man på sovjetisk sida aldrig skulle kunna erkänna, eftersom om amerikanerna kunde manipulera navigationen skulle det vara förödande för sovjetisk stridsmoral. Då var det bättre att hävda att det var ett navigationsfel.

För det andra skulle man kunna tänka sig att det var en krets inom den sovjetiska marinen, som var villig att samarbeta västerut och att dessa personer hade gjort det möjligt för Avrukevitj att snacka sig ut ur situationen. U 137:s grundstötning var inte bara generande för Sovjetunionen. Det var en katastrof. Det kom att förändra uppfattningen om det sovjetiska hotet inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien och till dels i hela Västeuropa. Att den sovjetiska ledningen skulle ha spelat med i detta spel och medvetet satt ubåten på grund är mycket svårt att tänka sig, men redan 1992 fann jag att även på hög nivå inom den sovjetiska marinen fanns det starka antipatier mot det sovjetiska systemet. Motsvarande antipatier fanns inte inom den sovjetiska armén. Dåvarande chefen för marinstaben amiral Selivanov stödde då helt president Jeltsins mer pro-västliga kurs.

Samtidigt vet vi att US Naval Intelligence visste om vem som var fartygschef på enskilda konventionella och nukleära sovjetiska ubåtar, en kunskap som rimligen härrör från ”human intelligence”, från amerikanska kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare. Det framgick av mitt samtal med amiral Bobby Inman, som vid denna tid var Deputy Director Central Intelligence (vad som i Sverige brukar beskrivas som vice CIA-chef). CIA och US Naval Intelligence måste ha odlat kontakter med enskilda sovjetiska marinofficerare och det gick nog längre än vad vi tidigare har föreställt oss. Man skulle kort sagt kunna tänka sig att Avrukevitj hade sina beskyddare i det sovjetiska systemet trots den extrema disciplin och kontroll, som trots allt kännetecknade systemet.

Man kan naturligtvis också tänka sig en kombination av dessa förklaringar, men att Avrukevitj medvetet skulle ha satt ubåten på grund på order av den högsta sovjetiska ledningen finner jag ologiskt.

Det finns en formulering hos Karl Andersson, som Anders Hasselbohm citerar, som skulle kunna tolkas på detta vis: att någon på svensk sida inledde förhandlade med ryssarna. Jag tror snarare att man förhandlade med några på amerikansk sida, som använde sina ryska kontakter på samma sätt som CIA hade sina sovjetiska sjökaptener m.m. Karl Andersson var definitivt också öppen för detta alternativ, och att man alltså på amerikansk sida hade använt ryssarna för ”plausible deniability” (på samma sätt som US Navy t.ex. använde små italienska ubåtar för ”plausible deniability”). Karl Andersson var kort sagt öppen och prövande i sin analys. Han var på intet sett fastlåst.

Att Avrukevitj ensam på ubåten skulle ha varit ansvarig för en mycket hemlig sovjetisk operation för att hämta upp sovjetiska specialstyrkor i Gåsefjärden (som har hävdats från en tidigare representant för marinens analysgrupp) framstår som än mer absurt. Att gå in med en ubåt i en så grund fjärd att ubåten inte kan dyka och bara med största svårighet kan vända för att gå tillbaka är bortom allt förnuft, och att gå in med ett manskap som saknar varje förutsättning för en sådan operation gör att man kan utesluta detta scenario. Om Sovjet skulle ha haft specialstyrkor inne i Blekinge skärgård skulle detta problem med lätthet kunnat lösas genom att man gick in med en liten civil båt med svensk flagga och hämtade upp eventuella specialstyrkor för att sedan lämna dem till en ubåt längre ut.

Tidningen Kvällspostens löpsedel 27 oktober 1981. Foto: public domain.

Som hypotes skulle man gott kunna tänka sig att det var en ren tillfällighet att den sovjetiska ubåten gick på grund samtidigt som de amerikanska attachéerna kom till Karlskrona, men det är mycket lättare att förklara varför de var på örlogsbasen så tidigt på morgonen dagen därpå och varför chefen för örlogsbasen Lennart Forsman var på plats tidigt på morgonen (tidigare än han hade varit varken förr eller senare), om det var för att ubåten skulle användas för att testa beredskapen på örlogsbasen.

Amerikanerna måste av naturliga skäl vara där vid gryningen, eftersom ingen visste när någon fiskare skulle höra av sig. För att studera den svenska reaktionen var det viktigt att vara på plats redan från den tidpunkt örlogsbasen blev informerad. Det ingår i amerikanskt tänkande att man måste kunna testa vänners beredskap, och då måste man följa med på hur dessa vänner, som svenskarna, agerar när de ställs inför en krissituation. Det var uppenbart att denna test även gällde stabschefen Karl Andersson. Att det hade kommit några oanmälda amerikaner till örlogsbasen hade varken skett förr eller senare, sa Karl Andersson. Och om amerikanerna ville testa örlogsbasens och stabschefens reaktioner kunde man inte informera honom på förhand.

Att man sedan med hjälp av U 137 totalt kunde förändra svensk opinion var eventuellt ett argument som växte fram efterhand. Reaktionen var så uppenbar. Då blev det också uppenbart att man med hjälp av efterföljande ubåtsintrång med egna miniubåtar kunde vända upp och ned på den svenska opinionen och isolera en kritisk statsminister som Olof Palme.

FOTNOT 1: Decca är ett system för radionavigation.

FOTNOT 2: ”Plausible deniability”: ett uttryck som betecknar möjligheten att med rimlig trovärdighet förneka egen inblandning.

Varför körde U 137 på grund bland kobbar, skär och sommarstugor?

Ola Tunander har i sin nya bok om den sovjetiska ubåten U 137 publicerat sensationella uppgifter om bakgrunden till den spektakulära grundstötningen utanför Karlskrona 1981. Det handlar om en central episod i berättelsen om Sverige och det kalla kriget. Anders Hasselbohm recenserar boken.

Av Anders Hasselbohm

EN OKTOBERNATT 1981, MITT UNDER DET KALLA KRIGET mellan öst och väst, körde en stor sovjetisk Whiskey-ubåt med bullrande dieselmotorer på grund i Gåsefjärden långt inne i Karlskronas skärgård.

Få har hittills betraktat den sovjetiska inträngningen som någonting annat än att ubåten hade varit på ett avsiktligt spionuppdrag som slutade som det gjorde genom ett navigationsmisstag, kanske på grund av fylleri ombord.

Hur som helst, grundstötningen blev en världsnyhet och tolkades huvudsakligen som ett otvetydigt bevis på sovjetisk aggressivitet och rena krigsförberedelser. U 137 kallades snart över hela världen för ”Whiskey on the Rocks”. Först 20 år senare pekade egentligen det offentliga Sverige på möjligheten att intrånget av den ryska ubåten kunde ha varit oavsiktligt, det vill säga ett misstag. I den statliga utredning från 2001 som leddes av ambassadören Rolf Ekéus och med ambassadören Mathias Mossberg som huvudsekreterare (Perspektiv på ubåtsfrågan, SOU 2001:85) fastslås:

”Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs ett resultat av en ytterligt grov felnavigering.”


BOKRECENSION

Ola Tunander:

Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U 137

Karneval förlag

På den här bloggen brukar jag publicera recensioner av böcker inom mitt intresseområde. Den här gången väljer jag att låta Anders Hasselbohm recensera. Han har avsevärt större kunskaper än jag när det gäller 80-talets dramatiska ubåtsaffärer och var själv en av de centrala debattörerna då. Läsare känner till honom som medarbetare på bloggen i flera andra sammanhang, bland annat när det gäller Palmemordets möjliga kopplingar till Sydafrika. / Gunnar Wall


Utredaren konstaterade dock att Sverige efter grundstötningen både politiskt och militärt agerade utifrån ”föreställningen” att det hela var var avsiktligt. Den föreställningen blev därefter också den förhärskande både i Sverige och runt om i världen – och den är så än idag.

Därefter följde många år av ubåtsobservationer och ubåtsjakter i svenska vatten. Ubåtarna framställdes som ryska. Alla hade ju själva sett U 137:an på grund vid Karlskrona och hört den svenska regeringens skarpa protest mot Sovjet…

Olof Palme anklagades under dessa år som en följd av vad som av militären påstod hände i svenska vatten för alltifrån eftergivenhet mot Sovjet till att ha givit order om att släppa ut ryska ubåtar. Stämningen emot honom var på sina håll mycket hätsk. Än värre blev det våren 1986 då den svenske statsministern planerade att träffa den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Moskva. Delar av det svenska samhället, främst en samling upprörda marinofficerare, rasade. Hur kunde Palme träffa den sovjetiske ledaren vars ubåtar gång på gång påstods kränka svenska vatten?

Något möte mellan Olof Palme och Gorbatjov kom dock aldrig att äga rum. Den svenske statsministern mördades bara veckor innan det planerade mötet i Moskva skulle ske. Av vem vet vi inte. Men ett vet vi, ubåtsfrågan kan ha utgjort själva tändningsmekanismen för både en upprörd enskild gärningsman eller mäktiga krafter som önskade röja den svenske statsministern ur vägen.

Det kan alltså ännu vara viktigt att söka sanningen om både U 137 och alla övriga ubåtskränkningar i svenska vatten, varför de skedde och vem som låg bakom dem.

Ola Tunander, professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har ägnat årtionden åt studier framför allt för att försöka finna svaret på dessa frågor. I flera böcker har han presenterat sin slutsats att ubåtarna vid den stora ubåtsjakten vid Hårsfjärden hösten 1982 var västliga och inte alls sovjetiska. I sin näst senaste bok ”Det svenska ubåtskriget” (Medströms 2019) presenterar han mängder av övertygande uppgifter om att allt inte alls gått till så som media och utredningar framställt det och såsom en bred allmänhet tror.

Uppgifterna om Gåsefjärden som Ola Tunander (bilden) nu lägger fram är svårsmälta men bör allvarligt prövas, skriver Anders Hasselbohm. Boken baserar sig på uppgifter från en hög svensk militär som var med på plats. Och stormakter ägnar sig systematiskt åt vilseledande operationer. FOTO: John Jones.

Syftet med de västliga kränkningarna skulle enligt Tunander vara att de skulle tolkas som sovjetiska och därigenom försvaga den för väst ytterst besvärande Olof Palme som ju till exempel förespråkade både kärnvapenfria zoner mellan öst och väst och stödde USAs fiender i Mellanamerika. Dessutom skulle Sverige genom det upplevda hotet från Sovjet närma sig Nato,. Detta skedde också. Opinionen svängde snabbt och förstärktes i takt med nya kränkningar.

Nu har Tunander med sin nya bok ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U137” (Karneval Förlag) tagit steget att med hittills inte presenterade uppgifter så tvivel också om varför U 137 körde på grund inför hela världen bland svenska kobbar, skär och sommarstugor.

Med stöd av framför allt Karl Andersson, kommendörkapten och stabschef vid Karlskronas örlogsbas, hävdar Tunander att den förhärskande ”sanningen” kan vara helt galen. Kan hela den sovjetiska ubåtsinträngningen i stället ha varit arrangerad av USA tillsammans med några svenska toppmilitärer – och till och med genom medverkan av en eller flera besättningsmän ombord på U 137:an?

I en bandad intervju för det tyska TV-bolaget ARTE 2014 säger Karl Andersson:

”Ja det har ju hos mig växt fram en liten teori hos mig att hela U 137-incidenten, den var köpt. Sverige hade helt enkelt chartrat den här ubåten för att den skulle gå på grund. Det låter drastiskt och konspiratoriskt. Jag har under åren som gått lagt ihop två och två och fått det till fyra. Här är mängder av märkligheter.”

Och vidare lite längre fram på bandet

”Min slutsats är att hon hade ett uppdrag. Båten hade ett uppdrag och uppdraget var att förändra den amerikanska senaten och representanthuset eftersom de satt Sverige under embargo. Det var omöjligt att leverera några vapen till Sverige och vi behövde motorer till JAS Gripen och vi behövde raketer till armén. Vi behövde för Gripen, vi behöver Sidewinder (missiler). De hade inte levererats. De var frysta. Något måste göras för att öppna upp dessa saker.”

”De var rasande och hjälplösa. Någon var tvungen att hjälpa oss gode herre: ryssarna. De inledde förhandlingar någonstans. Jag vet inte säkert men de måste ha gjort det, och de chartrade en gammal näst intill skrotad ubåt, och hon gick också direkt till skrotning efteråt.”

Vad Karl Andersson här säger är minst sagt uppseendeväckande och chockerande. Är det verkligen möjligt att han har rätt? Det låter otroligt. Själv är jag inte förmögen att utreda sanningshalten i vad Andersson säger. Bokens författare Ola Tunander har dock ansett det väsentligt att delge en större allmänhet detta som ett vittnesmål lämnat av den tidigare andremannen vid Karlskronas örlogsbas, jag skulle gissa för att andra ska ta vid för att kunna forska vidare i om ovanstående kan vara sanningen.

Detta uppseendeväckande uttalande gjorde alltså Karl Andersson i en intervju för det tyska TV-bolaget ARTE. När programmet ”Operation Täuschung – Die Methode Reagan” sändes valde dock Dirk Pohlmann, som svarade för dokumentären, att inte ha med avsnitten ovan ur intervjun med Karl Andersson. Förmodligen därför att påståendena där ansågs alltför magstarka och svårsmälta i ett program som redan innehöll sensationella uppgifter om stormakters spel dolda under ytan.

ARTE-programmet sändes i Frankrike, Tyskland, Polen, Danmark. SVT köpte in det, översatte, men beslutade att inte sända det.

Ola Tunander vilade också med att publicera innehållet i intervjun med Karl Andersson i sin tidigare nämnda bok ”Det svenska ubåtskriget” som kom för bara två år sedan men som blivit något av ett standardverk om ubåtskränkningarna . En inte alltför djärv gissning är att Anderssons vågade ord bedömdes riskera trovärdigheten i den boken. Den uppmärksamme kan för övrigt notera att medan ”Det svenska ubåtskriget” utkom på Medströms Förlag så utkom nu boken om U 137 på Karneval Förlag. Kanske Medströms som utgivit många titlar i militära ämnen önskade hålla sig rimligt väl med sina sedan länge goda kontakter på den militära kanten och därför avstod från att också utge ”Navigationsexperten – Hur Sverige lät sig bedras av U 137”.

Vad jag här vill säga är ingenting annat än att det mesta om ubåtar i svenska vatten ju är dynamit. Själv fick jag känna på det då jag 1983 i Dagens Industri där jag arbetade publicerade att västliga källor sagt mig att inga ryska ubåtar funnit vid Hårsfjärden under ubåtsjakten i oktober 1982. Jag publicerade senare boken ”Ubåtshotet” (Prisma 1984). Ännu rådde kallt krig mellan öst och väst. Stämningen i Sverige var uppjagad. Jag skrev på både DN Debatt och i Svenska Dagbladet. En stor debattartikel av Carl Bildt i SvD basunerade i rubriken ut ”Vilka är Hasselbohms syften?”, en ytterst oförskämd och till och med kränkande antydan om att jag gick någons ärende. Jag är journalist, ingenting annat och presenterar lika gärna trovärdiga och viktiga uppgifter negativa för både Ryssland och USA.

Värre gick det för en del toppfolk som bara andades om att sanningen möjligen inte var riktigt den som basunerades ut. Utrikesminister Lennart Bodström uttryckte försiktigt tvivel om hur det förhöll sig med ubåtarna vid en journalistmiddag. Det väckte upprördhet. Olof Palme tvingades offra Bodström som i stället fick bli utbildningsminister och senare Oslo-ambassadör.

Dessvärre vad gäller det så uppseendeväckande vittnesmålet av Karl Andersson i Ola Tunanders nya bok så avled Karl Andersson, som då hade rangen kommendör, 2017. Honom skulle man ha velat höra mer av och man önskar att fler hade kunnat få tala med honom.

Journalisten Anders Hasselbohm lade fram uppmärkammade uppgifter i den svenska ubåtsdebatten redan på 80-talet. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain

Ola Tunander framhåller i sin bok många märkligheter kring U 137:ans färd djupt in i svenska vatten och vad som skedde på plats på grundet i Gåsefjärden men också inne på själva örlogsbasen.

Om ryssarna verkligen var ute på spionuppdrag, varför använde man då en ubåt där det är så grunt att en ubåt inte kan dyka? Varför inte i stället använda en liten båt med en svensk flagga?

Karl Andersson berättar också för Ola Tunander att tidigt den där morgonen den 28 oktober 1981 häpnade han över att där plötsligt fanns två marinattachéer från USAs ambassad i Stockholm på plats på örlogsbasen. De båda hade anlänt kvällen innan. Nu var de tillsammans med Anderssons chef, kommendören Lennart Forsman. Det framkom att Forsman sedan länge kände den ena av amerikanerna sedan de båda gått på samma militärutbildning i USA.

Något liknande besök hade, enligt Andersson, aldrig skett vare sig innan eller efteråt utan att han i förväg hade informerats.

Bara några timmar efter att Karl Andersson hade introducerats för de båda amerikanerna av Lennart Forsman larmade en fiskare örlogsbasen om att en stor ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

Karl Andersson blev den som tillsammans med några kollegor begav sig ut till den ryska ubåten. Det var också han som kom att förhöra några nyckelpersoner på båten. Men inte alla!

Vilka han skulle förhöra hade hans chef Lennart Forsman noggrant instruerat honom om. Bland dessa fanns inte U 137:s högste officer kommendören Josef Avrukevitj. Denne borde ju naturligtvis ha varit den främste att förhöra. Varför inte han? Var han som hade tagit över navigeringen av ubåten den sista färden in mot grundet köpt? Karl Andersson trodde själv när han fick klart för sig vem Avrukevitj var att han ämnade hoppa av, men det gjorde han inte trots många chanser till det. Huruvida han senare fick någon reprimand eller något straff har varit svårt att få veta i det då slutna Sovjet. Men han dök upp i Tallinn i Estland sedan Sovjetunionen fallit.

En annan märklighet är att vittnesuppgifter från området gjorde gällande att ubåtens dieselmotorer hade fortsatt att bullra också efter att den gått på grund.

Sedan Karl Andersson sänt ned dykare till ubåten fick han ett förvånande besked. Akter om båten och ett stycke bakom dess propellrar fanns en stor bågformad vall av bottenmaterial. Andersson förstod att ubåten inte hade försökte backa från grundet utan i stället med kraft hade försökt sätta sig ännu mera fast. Varför?

I boken refereras också hur till exempel den dåvarande vicechefen för den amerikanska marinen, amiral Ace Lyons, i en bandad intervju bekräftade att hans stab ansvarade för marinens deception operations (vilseledningsoperationer) och att när så hände i Sverige så var någon eller några på svensk sida informerade.

Som svar på frågan om ”Whiskey on the Rocks” var hans vilseledningsoperation svarade han skrattande: ”Ja, ja det kunde det ha varit.” och på frågan att där fanns likheter med andra sådana operationer: ”Ja så skulle det ha kunnat vara.” Amiralen rätade på ryggen och sa: ”Vissa saker håller man ännu för sig själv.”

Jag väljer att sluta där. Det finns ytterligare intressant och tänkvärt för den intresserade att ta del av i den 208 sidor tjocka boken. Möjligen avslöjas där en totalt ny sanning, eller delar av den.

Näst intill som otroliga framstår förstås Karl Anderssons i efterhand och med tiden ihoplagda pusselbitar som blev till hans påståenden och hypotes.

Och tror jag då själv på vad som påstås och antyds i boken?

Det är förstås svårsmält. Men vad en svensk toppmilitär som Karl Andersson har sagt i en bandad intervju bör naturligtvis komma upp till ytan. Det bör allvarligt prövas, förhoppningsvis med något slags resultat.

Man ska minnas att nutidshistorien är full av fullkomligt häpnadsväckande ageranden av stormakter.

Vem hade till exempel kunnat tro att när USAs president nekades pengar för kriget i Mellanamerika så började CIA smuggla narkotika till sitt eget land för att få pengar att driva kriget. I hemlighet sålde man samtidigt vapen till fienden Iran, vilket blev till den så kallade Iran-Contra-affären då avslöjandet om den kom.

Ett skräckexempel på hur lågt en stormakt kan sjunka för att uppnå sina syften var när en ung kvinna 1990 användes för att få opinionen att skakas och få den breda allmänhetens rungande ja för att USA skulle invadera Irak under vad som kommit att kallas det första Gulfkriget. Inför TV-kameror vittnade den snyftande kvinnan som uppgav sig vara kuwaitisk sjuksköterska om hur irakiska soldater som invaderat Kuwait hade slitit upp 312 bebisar ur kuvöser och låtit dem dö.

Det skakande vittnesmålet citerades av både en rad senatorer och president George H.W. Bush för att piska fram opinionsstöd för att militärt ingripa på Kuwaits sida, ett ingripande som också kom.

Här avslöjades dock den fulla sanningen snabbare än den om ubåtar i svenska vatten. 1992 kom det fram att den kuwaitiska ”sjuksköterskan” i själva verket hette Nayirah Al-Sabah och bodde i USA och var dotter till den kuwaitiske ambassadören där. Snyftvittnesmålet emot Irak ingick i den amerikanska PR-firman Hill & Knowltons uppdrag för den kuwaitiska regeringen. Och inget framkom för övrigt heller om att något enda barn tagit ur en kuvös i Kuwait av en irakisk soldat. Allt var en ful och arrangerad bluff.

För tydlighetens skull, stormakterna i öst och väst är förstås ungefär lika goda kålsupare när det gäller att använda dirty tricks och att förleda i eget intresse.

I fråga om U 137 återstår nu dock främst att se om någon eller några kan, vill eller alls över huvud taget vågar lägga fram någonting som antingen kan bekräfta eller avfärda uppgifterna i Ola Tunanders bok.

De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

Tjugo års krig, en kvarts miljon döda – vad handlade det om?

DET USA-LEDDA KRIGET i Afghanistan – som våra politiker sett till att Sverige också deltagit i – är till ända efter tjugo år.

Vi vet hur det slutade.

Talibanregimen som störtades i början av kriget har kommit tillbaka.

Betyder det att allt är som innan det började? Givetvis inte. Det vore cyniskt att säga det. Ett forskningsprojekt vid amerikanska Brown University har presenterat slutsatsen att 241 000 människor, nästan en kvarts miljon, dödats under kriget som förts i både Afghanistan och vissa delar av Pakistan. Den helt övervägande delen av dödsoffren har varit afghaner och över 70 000 av de dödade har varit civila.

USA:s ambassadör Karl W. Eikenberry (tv) vid en ceremoni i militärbasen FOB Lion i Pansjirprovinsen i Afghanistan. Bilden från 2011, mitt i det krig som nu avslutats. FOTO: Public Domain.

Det har alltså dött 80 gånger fler människor i Afghanistankriget än de 3 000 som dödades i attacken den 11 september – den som var det officiella motivet till kriget. Och nästan alla dessa döda afghaner hade förstås ingenting att göra med al-Qaidas terrordåd. Ingenting.

Den som vill hitta något att lägga på krigets pluskonto kan förstås säga – och det sägs också – att många unga kvinnor under de tjugo åren sedan 2001 fått en chans till en utbildning som de inte skulle ha fått under talibanstyret.

Förvisso. Men vi vet ju inget om vad som skulle ha hänt i Afghanistan om inte landet varit ockuperat. Skulle talibanerna ha suttit kvar eller skulle majoriteten av landets befolkning ha sett till att skaffa sig en annan regering, en duglig sådan? Vad vi kan se är att den amerikanska närvaron på intet sätt har bidragit till att hjälpa fram ett organiserat folkligt motstånd mot talibanerna. Den regim som USA och dess allierade pusslat ihop har fallit sönder som ett korthus i samma ögonblick som ockupanterna försvunnit.

Till bilden hör också en annan omständighet som sällan nämns: att kvinnorna i Afghanistan tidigare, under den sovjetstödda vänsterregimen som styrde landet under det sena 70-talet, fick rättigheter som de inte haft innan. Exempelvis förbjöds tvångsäktenskap och kvinnlig rösträtt blev lagstadgad.

Den regimen gjorde Washington vad man kunde för att störta, framför allt genom stora bidrag till ett gerillakrig som bedrevs av just Usama bin Ladin och andra fundamentalister. Och de USA-stödda islamisternas framgångar ledde som bekant till att sovjetledarna för att säkra sina intressen gick in i Afghanistan. Det var början på ett långt och brutalt ockupationskrig som också visade sig vara hopplöst och kostsamt och som till sist bidrog kraftigt till Sovjetstatens fall.

Den sovjetiska krigföringen i Afghanistan fördömdes tämligen enhälligt i Sverige. Den amerikanska har i stället hyllats av de flesta etablerade politiker – bland annat just med hänvisning till kvinnans rättigheter.

Under tiden mellan den sovjetiska och den amerikanska ockupationen pågick i flera år ett inbördeskrig som i slutet av 90-talet avslutades med att talibanerna tog makten. Det kan förefalla svårförklarligt att de lyckades med den saken. Men en viktig orsak var att det fanns förhoppningar om att talibanrörelsen – som framstod som något nytt – skulle stå för något som var bättre än den rad av korrumperade krigsherrar som afghanerna var alltför bekanta med. Den drömmen visade sig vara en illusion – talibanerna upprättade snabbt en brutal antidemokratisk regim som orsakade stort lidande i landet och väckte avsky i den övriga världen.

Talibanregeringen erkändes bara av tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – tre stater som allihop råkade vara nära allierade till USA. Och lite inofficiellt hade talibanerna också rätt länge goda relationer direkt med Washington. Amerikanska politiker tänkte nämligen överlag rätt mycket på samma sätt som Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter. I en intervju 1998 sa han: ”Vad är det viktigaste för världshistorien? Talibanerna eller att det sovjetiska imperiet kollapsade? Några upphetsade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det kalla kriget?”

Men så kom 11 september, en attack som satte punkt för det milda överseende som Washington visat gentemot de styrande i Kabul. Det var visserligen inte talibanerna som låg bakom terrordådet utan al-Qaida. Men al-Qaida hade sin centrala bas just i Afghanistan.

USA invaderade, uppbackat av de allra flesta länder i världen. Vad få människor föreställde sig var att det var början på ett krig som skulle bli tre gånger så långt som andra världskriget.

Washington kom under årens lopp att investera enorma summor i detta militära projekt. Den amerikanska affärstidningen Forbes anger den svårfattbara siffran 2 biljoner dollar. Låt oss vara tydliga här, eftersom det alltid finns risk för översättningsfel: det amerikanska ordet ”billion” ska nämligen översättas till miljard på svenska. Men Forbes skriver ”trillion” vilket just är biljon på svenska. En biljon är tusen miljarder. De kostnader för kriget som USA spenderat är alltså – översatta i svensk valuta – 17 400 miljarder kronor.

Det är lätt att föreställa sig att dessa pengar skulle kunna ha använts till något bättre. Till exempel att förhindra pandemier eller möta klimathotet. Eller kanske helt enkelt bekämpa fattigdom.

Det sista har det i alla fall knappast handlat om i Afghanistan. Trots de gigantiska summor som varit i omlopp lever, enligt rapportering i al-Jazeera, 90 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Arbetslöshetssiffrorna är skyhöga. New York Times rapporterade 2019 att afghansk mödradödlighet är bland de högsta i världen och förväntad livslängd är bland de lägsta. Den stora merparten av de pengar som spenderats har helt enkelt hamnat någon annanstans. Exakt var är svårt att kartlägga New York Times använder termen ”opaque”, ogenomskinlig. Men en central del av svaret ligger i vad som har kallats ”katastrofkapitalism”, den växande trenden att släppa in privata företag som tar hand om stora delar av krigandet i utbyte mot betalning.

För några år sedan kom det ut en bok, ”Disaster Capitalism” av journalisten Antony Loewenstein som beskriver denna trend och särskilt hur det gått till i Afghanistan. Loewenstein tillbringade under sitt skrivande tid i bland annat Afghanistan och Pakistan. Hans tes är att många internationella konflikter har hållits vid liv av storföretag, bland annat oljebolag, som haft ekonomiskt intresse av att kunna sälja sina tjänster. En brittisk företagsledare med anknytning till militära projekt som Loewenstein mötte i Kabul medgav helt öppet att företaget ”överlevde på grund av kaos”. Företagsledaren tillade: ”Om vi kan tjäna pengar någonstans så reser vi dit.”

Och problemet som länge varit synligt i USA är att militärindustrin och oljebolagen haft nära band med den politiska administrationen. Här börjar vi närma oss verkligheten bakom de vackra ord som i vanliga fall pryder olika blodiga krigsäventyr.

Anfallet mot Afghanistan var på det mest uppenbara planet en uppvisning i att USA kunde agera kraftfullt, ett sätt att återfå prestige efter attacken mot New York och Pentagon. Men bakom de övervägandena fanns andra. 11 september gav helt enkelt en öppning för en mer aktivt aggressiv utrikespolitik från USA:s sida än vad som varit möjligt under ett antal år. Och dessutom fanns det plötsligt nya stora möjligheter att slussa pengar till amerikanska bolagsjättar som stod administrationen nära – allt i den nationella säkerhetens namn.

Det intima förhållandet mellan USA:s ledande politiker, militären och industrin är ingen ny faktor i amerikansk politik, Det var just den saken som den avgående president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal till den amerikanska nationen i januari 1961. Han menade att det ”militärindustriella komplexet” hotade att fullständigt ta makten över de politiska besluten i USA.

Några årtionden senare varnar inga styrande politiker i USA för något sådant. Det som Eisenhower försökte slå larm om har blivit så godtaget i Vita huset att det inte ens ifrågasätts.

Men i sanningens namn: redan när Eisenhower varnade för utvecklingen var han sent ute.

Långt tidigare, 1935, hade den legendariske marinkårsgeneralen Smedley Butler som deltagit i många av de amerikanska krig som fördes för hundra år sedan dragit bittra slutsatser om vad han egentligen hållit på med:

»Jag tillbringade 33 år och fyra månader i aktiv tjänst [i marinkåren]. /…/ Och under den perioden spenderade jag min mesta tid som högklassig gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankerna. Kort sagt var jag en bandit som jobbade för kapitalismen.«

»På den tiden misstänkte jag bara att jag ingick som en del av en gangsterverksamhet. Nu är jag säker på det. /…/ Min tankeförmåga befann sig i ett tillstånd av skendödhet medan jag lydde de order jag fick från dem som befann sig högre upp. Det är typiskt för alla som befinner sig i det militära.«

»På det sättet hjälpte jag till att göra Mexiko /…/ säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till så att Haiti och Kuba blev trevliga ställen för pojkarna från National City Bank att vistas på när de plockade in sina vinster. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska republiker för Wall Streets räkning. Listan över gangsterverksamhet är lång. Jag hjälpte till med att förfina Nicaragua för den internationella bankirfirman Brown Brothers räkning 1909–12. Jag lyste upp Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. Jag hjälpte till att göra Honduras ’rätt’ för amerikanska fruktbolag 1903. Och i Kina 1927 hjälpte jag till så att Standard Oil kunde sköta sina sysslor ostört.«

»Under de där åren hade jag, som det brukar heta i kriminella kretsar, en lönande verksamhet. Jag blev belönad med hedersbetygelser, medaljer, befordran. När jag tittar tillbaka på det känner jag att jag skulle kunna ha gett Al Capone några tips. Det bästa han kunde komma med var att bedriva sin verksamhet i tre stadsdelar. Vi marinsoldater opererade på tre kontinenter.« (Citatet från Butler finns i min bok Huvudet på en påle.)

Nu går det inte alltid som de styrande vill, inte ens om det handlar om världens mäktigaste militärmakt. Det gigantiska amerikanska misslyckandet i Vietnam begränsade fortfarande Vita husets möjligheter att föra krig så sent som vid millennieskiftet. Men efter attacken den 11 september var det plötsligt möjligt att inleda en period av militära insatser i stor skala – stämningarna i USA liknade hur det varit efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941, det som drog in USA i andra världskriget.

Frågan var bara var administrationen skulle börja krigandet.

I Vita huset fanns redan planer på ett anfall mot Irak. Men det fanns inga uppenbara kopplingar mellan de religiösa fanatikerna bakom 11 september och Saddam Husseins sekulära regim.

En attack mot Afghanistan var förstås mycket lättare att motivera. Bin Ladin hade ju tillåtits ha sitt högkvarter där.

Å andra sidan: om det handlade om att slå till mot al-Qaidas viktigaste uppbackare fanns det egentligen viktigare kandidater. Det fanns nämligen många trådar mellan al-Qaida och inflytelserika kretsar i Pakistan och Saudiarabien.

Problemet var bara att USA:s ömtåliga och värdefulla allianser med de regionalt viktiga makterna Pakistan och Saudiarabien inte fick äventyras – där var det bara att blunda som gällde. Talibanregeringen var det lämpliga offret i det ”korståg” (ett uttryck som president Bush använde) som skulle inledas för att markera att ingen kunde ge sig på USA ostraffat.

Men planerna från Vita huset sträckte sig längre än så. President Bush lanserade vad som kom att kallas ”kriget mot terrorn”. Krasst uttryckt inebar det att USA krävde av alla stater en uppslutning bakom all krigföring från USA:s sida som kunde tänkas rymmas under en sådan målsättning. Och det hotfulla budskapet från Washington var tydligt: den som inte är med oss är mot oss.

Så kom allt det där vi känner till: Guantanamo, tortyren, de hemliga fängelserna… Det var plötsligt nödvändiga inslag i försvaret av demokratin och friheten, skulle vi förstå. Och hur snabbt det slog igenom för Sveriges del visade sig till exempel redan i december 2001. Det var då svenska myndigheter villigt hjälpte till med den lagstridiga CIA-kidnappningen av ett par egyptier som på svaga grunder misstänktes för terrorism och som med påsar över huvudet och blöjor sändes till Egypten för att torteras.

Världen skulle helt enkelt möbleras om med USA som totalt dominerande stormakt. Och de stater som dansade med kunde förvänta sig fördelar.

I svenska nyhetsmedia talas det ju sällan om sådana krassa motiv bakom Afghanistankriget. I stället har det alltså ofta hetat att ockupationen varit nödvändig för att försvara demokratin och särskilt kvinnornas rättigheter.

Inte desto mindre: president Biden klargjorde i ett tal härom dagen – för den som orkade lyssna – att kriget för USA:s del aldrig handlat om detta. Han sa:

”Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig att bygga en nation. Det var aldrig att skapa en enad centraliserad demokrati. Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan fortsätter i dag att vara vad det alltid har varit: att förhindra en terroristattack mot det amerikanska hemlandet.”

Att det inte handlade om afghanernas bästa har vi alltså presidentens ord på. Hans uttalande är samtidigt besynnerligt i andra avseenden. Afghanistankriget med dess kvarts miljon döda och som slutat med en seger för talibanerna – skulle det alltså ha varit det bästa sättet att förhindra attacker likt den som genomfördes av al-Qaida den 11 september 2001?

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att gå tillbaka vad som faktiskt hände då för tjugo år sedan. Och jag skulle starkt vilja rekommendera min bok 11 september och andra terrordåd genom historien från 2011. (Finns både som fysisk bok och ebok). Där går jag igenom inte bara det kusliga händelseförloppet under själva attacken utan också hur Bushadministrationen fullständigt ignorerade de många tydliga varningar om vad som skulle hända som föregick terrordådet. Och jag tar också upp det fullkomligt bisarra skeendet när USA väl valde att attackera Afghanistan och lät bin Ladin slinka undan.

I den här boken skildrar jag 11 september: förhistorien, förloppet och hur president Bush startade Afghanistankriget. Det är fortfarande i viktiga avseenden aktuell läsning. Ett sammandrag finns också i min bok Konspirationer från 2013 som numera är slutsåld.

En sak jag särskilt tar upp är att mycket pekar på att det skulle ha varit möjligt att tvinga talibanerna att utlämna Usama bin Ladin och hans medarbetare till USA.

Om så skett kunde det ha hållits en rättegång och de skyldiga fått sina straff.

Men Washington ville alltså ha krig, inte rättvisa.

Det officiella motivet var att få tag i de terrorister som varit ansvariga för attacken. Men när amerikansk militär invaderade Afghanistan kunde bin Ladin utan några problem fly till Pakistan, ett land som var och är nära allierat med USA.

Var det ett misslyckande för Vita huset? Det ville i alla fall inte president Bush medge. När han kommenterade att bin Ladin kommit undan viftade han undan saken med att just den saken egentligen inte var så viktig.

Kan vi tro honom? Ja, faktiskt kan vi nog göra det. Mycket pekar på att det speglade tankegångarna hos inte bara Bush själv utan också hos hans hjärntrust: Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice.

I ett avseende var det nämligen inte bara uthärdligt utan till och med klart fördelaktigt för Bushadministationen att bin Ladin var på fri fot.

Inte nog med att det med större trovärdighet gick att utropa ett ”krig mot terrorn” när fienden var lös och ledig och inte satt i ett häkte.

Det underlättade också startandet av nästa krig som länge varit under planering i Washington – alltså anfallet mot Irak.

Det kriget motiverades bland annat med att regimen där skulle ha tillgång till massförstörelsevapen vilket av någon anledning skulle göra det rätt, riktigt och meningsfullt att invadera landet (som bekant visade det sig att de där massförstörelsevapnen var ett fantasifoster). Men ett andra motiv som åberopades från Washington var att Saddam Hussein skulle ha ett hemligt samarbete med al-Qaida. Det påståendet var lika grundlöst som det där om massförstörelsevapnen, vilket nog hade kommit fram om en fängslad bin Ladin blivit förhörd om saken. Vad som nu skedde var att USA anföll Irak på falska premisser – och, ironiskt nog, att al-Qaida etablerade sig i landet i spåren av den amerikanska invasionen.

För att återkomma till Afghanistan: människorna där – inte minst kvinnorna – behöver, precis som alla andra, leva i fred och frihet och med möjligheter att försörja sig. Men det nu avslutade kriget har egentligen aldrig handlat om att hjälpa dem med det, det är bara något som påstås i den fördummande politiska propaganda som vi översköljts med.

Det hela för tankarna till de sagor som europeiska tidningsläsare matades med under 1800-talet då det gällde att motivera kolonialismens välsignelser för de stackars ”vildarna”.

Nu kan det finnas politiker som har trott på de vackra orden, som föreställt sig att kriget i Afghanistan verkligen haft högre syften. De har i så fall nu en chans att visa om de menar allvar med sitt engagemang för afghanerna eller om de bara pratar strunt.

Nu ställs nämligen frågan: vill våra riksdagsledamöter ge amnesti för de afghaner som befinner sig i Sverige och hotas att skickas iväg till det land som i dag styrs av talibanerna?

Hittills är det bara Vänsterpartiet som tagit ställning för det kravet.

Särskilt alla de politiker som entusiastiskt ställt sig bakom detta krig med en kvarts miljon döda har nu en chans att visa att de verkligen velat vägledas av humanitet och ingenting annat.

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, har faktiskt uttryckt sin personliga uppfattning att förslaget är värt att diskutera.

Låt oss hoppas att det finns flera som tänker i samma banor och som är beredda att stå för det.

I dag 14 augusti: hundra år sedan Sven Anér föddes

Sven Anér som avled i maj 2018, skrev mer än 30 böcker varav ungefär hälften handlade om Palmemordet. Han föddes den 14 augusti 1921, nu precis ett sekel sedan. Ett jubileum värt att uppmärksamma. Photo by Bellava G on Unsplash

IDAG, den 14 augusti 2021, skulle författaren och journalisten Sven Anér ha fyllt 100 år. Han är ett legendariskt namn när det handlar om kritisk journalistik om Palmemordet.

Jag kände honom sedan det sena 80-talet och hade stor glädje av hans stora kunskaper i ämnet och också av hans kompetens när det gällde att få fram information från ibland rätt motspänstiga myndigheter. (Motspänstigheten är tyvärr ofta kvar, så även av det skälet finns det särskild anledning att sakna honom.)

Med tiden kom Sven och jag att fjärma oss från varandra när det gällde åtskilliga bedömningar kring dådet på Sveavägen och vad som låg bakom det. Det hindrar inte att jag fortfarande känner respekt för hans mod och envishet.

Efter Svens död skrev jag här på bloggen en längre artikel om hans journalistik kring både Palmemordet och annat. Den kan läsas här.

Och den som vill fördjupa sig i vad han skrivit hittar åtskilliga av hans titlar hos Bokförlaget Kärret.

En hängiven sökare efter sanningen om Palmemordet har gått ur tiden

Anders Leopold har avlidit. Han har i många år fokuserat på Victor Gunnarsson, den förste huvudmisstänkte i Palmeutredningen och gett honom en central roll i en internationell mordkomplott. FOTO från Anders Leopolds Facebooksida.

ANDERS LEOPOLD har gått ur tiden. Han var journalisten som med stort engagemang drev tesen att Victor Gunnarsson utförde mordet på Olof Palme och som menade att bakom Gunnarsson fanns en mordkonspiration som bland annat omfattade amerikanska CIA och underrättelsetjänster i Chile och Sydafrika.

Teorin har onekligen en rad omständigheter som talar för sig – Palme hade djärvt utmanat de ledande krafterna i alla tre dessa stater under sin politiska karriär. Och det är klarlagt att Chilejuntan hade konkreta planer på att mörda Palme under 1970-talet. Det finns dessutom åtskilliga omständigheter som leder till frågor om Washingtons och Pretorias möjliga roll i dådet mot den svenske statsministern.

Sina slutsatser sammanfattade Anders Leopold i Jag sköt Olof Palme, publicerad som ebok 2015. Innan dess hade han i romanform skildrat Palmemordet i boken Det svenska trädet skall fällas. Han hade också hjälpt polisen Börje Wingren med skrivandet av boken Han sköt Olof Palme från 1993.

Men framför allt ska kanske nämnas att Anders Leopold hade sin internetsida Leopoldreport där han år efter år publicerade viktiga delar av sina efterforskningar.

Han hade en långvarig bana som journalist i kvällspressen bakom sig och han hade i tjänsten träffat Olof Palme flera gånger.

1995 gick han i pension men slutade alltså inte med sitt skrivande. Och särskilt fokuserade han på det ouppklarade dådet mot den svenske statsministern. Till Expressen sa han 2013:

”Jag kallas ibland ‘privatspanare’ och det gör mig ingenting. Jag har aldrig, som vissa andra, föraktat uttrycket utan tycker att varje svensk journalist åtminstone någon gång i karriären ska ägna sig åt Palmemordet.”

2017 intervjuades han av Tobias Henricsson i podden Palmemordet, sammanlagt i tre avsnitt. Del 1, del 2 och del 3.

Som bekant finns det många andra uppfattningar om vad som låg bakom dådet på Sveavägen än den som Anders Leopold gjorde till sin. Men när det gäller den respekt som är värd att känna för Anders som person spelar det ingen roll om man delar hans slutsatser. Han var en engagerad och hårt arbetande researcher i ett viktigt och komplicerat ämne. Och han bidrog i högsta grad till att dra fram anmärkningsvärda uppgifter i ljuset.

Han lämnar ett tomrum efter sig.

Vila i frid, Anders!

JO Per Lennerbrant i lång intervju om Palmeåklagarens utpekande

JO Per Lennerbrant (bilden) har utrett Krister Peterssons presentation av misstankarna mot Stig Engström i samband med presskonferensen i juni förra året. har riktat hård kritik mot åklagaren Petersson. Här följer en lång intervju med honom om innebörden av hans invändningar mot åklagarens utpekande och andra angränsande frågor. FOTO: Pernille Tofte

”JAG HAR GJORT DET HÄR UTIFRÅN DEN ENSKILDES fri- och rättighetsperspektiv.”

Så kommenterar JO Per Lennerbrant sin granskning av Palmeåklagaren Krister Peterssons offentliga pressträff från förra sommaren – det tillfälle då Petersson meddelade att han lade ner Palmeutredningen på grund av misstankarna mot den avlidne Stig Engström.

Petersson offentliggjorde sitt beslut den 10 juni förra året, dels skriftligt och dels genom sin pressträff. JO Per Lennerbrant kom med resultatet av sin granskning den 22 juni i år – mer än ett år senare. Den rättsliga granskningens kvarnar mal som bekant ibland långsamt. Men desto mer intresse väckte resultatet, en hård kritik av Krister Peterssons agerande.

I centrum för JO:s utredning stod frågan om åklagaren respekterat den avlidne Stig Engströms lagliga rättigheter – ett nog så viktigt ämne, särskilt när det handlade om den formella avslutningen på Sveriges mest uppmärksammade brottsutredning någonsin.

Ett par dagar efter JO-beslutet, den 24 juni, intervjuade jag Per Lennerbrant om en rad aspekter av hans utredning. Med start lite längre ner i denna text följer vårt ganska långa samtal.

Men före intervjun, låt oss kort gå igenom de viktigaste inslagen i JO-beslutet.

En central fråga i JO:s utredning var om den så kallade oskuldspresumtionen hade respekterats av åklagaren.

Oskuldspresumtionen tas upp i Europakonventionen (se faktaruta nedan) och handlar i princip om att en misstänkt person ska betraktas som oskyldig så länge personen inte dömts i en lagligt genomförd rättegång.

JO:s slutsats var att Stig Engström under åklagarens pressträff trots det framställdes som skyldig till mordet på Olof Palme.

Under JO:s utredning förnekade visserligen Krister Petersson att han pekat ut Stig Engström som skyldig utan menade att han bara presenterat honom som misstänkt. Men JO menade att det inte höll.

Dels hade Palmeåklagaren i en intervju några månader tidigare flaggat för att han skulle presentera en lösning på Palmemordet och dels gjorde han under pressträffen uttalanden som bara kunde tolkas som att han pekade ut Engström som skyldig. JO nämner exempelvis i sitt beslut åklagarens ofta citerade yttrande: ”med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll”.

JO menar också att åklagaren inte gjorde något försök att föra fram sådant som talade för att Stig Engström var oskyldig.

Och Per Lennerbrant avslutar sitt beslut med orden: ”Jag är mycket kritisk till hur chefsåklagaren Krister Petersson presenterade sitt beslut att lägga ned förundersökningen.”

Innan vi går över till intervjun vill jag bara komma in med en sak till, ett personligt påpekande. Den som följer den här bloggen vet att jag anser att det inte finns mycket som talar för att Stig Engström var den som mördade Palme. Jag har därför reagerat starkt över att Krister Petersson på sin pressträff i praktiken pekade ut Engström som gärningsman. Och jag har också reagerat över att Palmeåklagaren inte redovisade de omständigheter som talade för hans oskuld.

Därför blev jag förstås glad över JO:s beslut som kritiserade både detta utpekande och ensidigheten i åklagarens presentation.

Den som läser beslutet ser dock att JO inte uttalar sig i sakfrågan, alltså om Stig Engström kan ha varit skyldig eller inte. Och när jag nu intervjuade JO Per Lennerbrant var mitt syfte inte alls att locka honom att gå längre och försöka få honom att avslöja vad han tyckte om misstankarna mot Engström. Det jag var ute efter var i stället att försöka bringa ytterligare klarhet kring hur hans beslut ska tolkas.

Jag tror att det kan ha intresse för både dem som anser att det var befogat att lägga ned utredningen med hänvisning till misstankarna mot den avlidne Engström och för dem som starkt ifrågasätter åklagarbeslutet.

Med detta sagt – här följer intervjun.

”En fråga kom upp hos mig”

GW: Jag vill börja med att fråga varför du beslutade dig för att genomföra den här granskningen.

PL: Jag tittade på den här pressträffen precis som alla andra när den sändes den 10 juni. Och det var väl då som det kom upp en fråga hos mig om oskuldspresumtionen hade respekterats i det här fallet. Även om åklagaren sa att det bara rörde sig om en misstanke och han förklarade skillnaderna i systemet mellan en åklagare och en domstol så var det ändå en fråga jag ställde mig – om oskuldspresumtionen verkligen respekterades.

Sedan kunde jag se att det i den diskussion som följde på pressträffen fanns frågor hos allmänheten om det var godtagbart att presentera en misstänkt person på det sätt som åklagaren hade gjort. Och om det finns en frågeställning hos en bred allmänhet som JO kan hjälpa till att ge besked i, då tycker jag att JO ska göra det. Man kan säga att detta var en allmän bakgrund till att jag kom att inleda min granskning.


FAKTARUTA

Oskuldspresumtionen: Regel som bland annat finns med i Europakonventionen som Sverige ställt sig bakom. Där heter det i artikel 6, punkt 2: ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

Europakonventionen: Det formella namnet är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den utgör Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

Europarådet: Detta organ som bildades 1949 har inget att göra med EU utan omfattar betydligt fler stater, för närvarande 47. Europarådets uttalade syfte är att verka för demokrati och mänskliga rättigheter (vilket förstås inte hindrar att stater som är medlemmar i Europarådet kan ha allvarliga brister när det gäller att leva upp till dessa målsättningar).

Europadomstolen: Domstol som är knuten till Europarådet. Europadomstolens kritik mot domar som har fattats av nationella domstolar sätter press på den aktuella staten att anpassa sin rättstillämpning till Europakonventionen, men Europadomstolen kan inte upphäva nationella domstolars beslut.

EU:s oskuldspresumtionsdirektiv: Ett direktiv som antogs av EU 2016 i syfte att förstärka medlemsstaternas skydd för enskilda personer när det gäller rätten att betraktas som oskyldig så länge inte en domstol fastslagit motsatsen. EU-direktivet bygger på tankegångarna i Europakonventionen.

Justitieombudsmannen: Den vanliga förkortningen är JO, det officiella namnet är Riksdagens ombudsmän. JO agerar på riksdagens uppdrag och granskar att svenska myndigheter följer lagar och förordningar – särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter i förhållande till staten.

Det finns fyra JO, varav en är chefs-JO. (Nuvarande chefs-JO heter Elisabeth Rynning.) Varje JO har sitt eget ansvarsområde. JO Per Lennerbrant som granskat Krister Peterssons pressträff är ansvarig för tillsyn över bland annat åklagarväsendet, polisväsendet och tullväsendet.

Särskilda åklagarkammaren: En nationell operativ enhet inom den svenska åklagarmyndigheten. Där handläggs misstankar om brott som ska ha begåtts av bland annat poliser, åklagare, domare och riksdagsledamöter.

Men: Term som ofta används i rättsliga sammanhang och syftar på skada eller nackdel.


GW: Det tog nästan tre månader innan du beslutade dig för att ta upp ärendet, tre månader minus en dag. Var det en tidsgräns du måste agera inom eller var det en ren slump att det råkade bli så?

PL: Nej, vi var naturligtvis tvungna att tänka igenom det här noga innan vi formellt bestämde oss. Och vi vi förberedde oss också genom att skriva en remiss, som det heter, till åklagarmyndigheten där vi ville ha svar på vissa frågor. Den skickades kort efter att jag hade offentliggjort mitt beslut att genomföra en utredning. Förutom att det var en del förberedelsearbete ville jag också se om det kom in anmälningar till den särskilda åklagarkammaren som rörde pressträffen. Jag tyckte det var lämpligt att avvakta i väntan på det och se om ansvarig åklagare där valde att agera, för då hade det fått gå före i och med att det var ett straffrättsligt förfarande.

(Krister Petersson anmäldes efter pressträffen av olika privatpersoner för förtal av avliden, men chefen för särskilda åklagarkammaren beslutade i augusti att inte inleda förundersökning mot Petersson.)

Ensamt ansvarig för beslutet

GW: Du säger att ni övervägde hur ni skulle agera, det var alltså inte du enskilt som tog beslut om saken?

PL: Jo, jag är ju ensamt ansvarig. Men jag har medarbetare som naturligtvis diskuterat det här och det redovisas också i mitt beslut vilka andra två medarbetare som deltagit i arbetet.

GW: Då förstår jag. Sedan uteslöt du ju spaningsledaren Hans Melander från den här granskningen, trots att han också var med på pressträffen. Varför gjorde du det? Var det för att han inte sa saker som var kontroversiella eller var det för att han inte var den som var ytterst ansvarig?

PL: Ja, framför allt det senare. Det är ju åklagaren som är förundersökningsledare och som har ansvaret för förundersökningen. Och sedan var det ju också så att det var åklagaren som redogjorde för misstankarna mot den här personen så polisen sa inte så mycket om de frågor som min granskning kom att handla om.

GW: Jag förstår. Sedan har jag lite frågor som gäller oskuldspresumtionen.

Du skriver i beslutet att Europadomstolen funnit att oskuldspresumtionen kränks när tjänstemän gjort uttalanden som varit ägnade att påverka allmänheten att betrakta den anklagade som skyldig. Det där funderade jag lite över hur man ska läsa. För det är väl som så, tänker jag, att en åklagare som meddelar ett beslut att väcka åtal gör väl alltid uttalanden som går i den riktningen. När åklagaren väcker åtal ska det ju vara utifrån bedömningen att det är troligt med en fällande dom. Att väcka åtal är ju därför i sig, tänker jag då, att säga: jag tror att den här personen är skyldig. Hur ska jag förstå det där, för att åklagaren kommenterar ett åtal måste väl rymmas inom det som Europadomstolen anser är godtagbart?

PL: Precis.

Grundprincipen är ju den att det är domstolen som beslutar i skuldfrågan, alltså om personen ska anses skyldig eller inte. Och det gör ju domstolen efter att man hållit en rättegång. Och den måste leva upp till alla krav som ställs på en rättvis rättegång, det följer också av Europakonventionen. I det ligger att man har fått klart för sig vad det är för brott man är misstänkt eller åtalad för, att man har fått tid och möjlighet att ordna sitt försvar, att man har fått en försvarare och att man verkligen fått chans att försvara sig i rättegången.

Det är grundläggande saker. Och samtidigt ligger det i straffprocessens natur att för att hamna där måste åklagaren kunna väcka ett åtal, för annars kommer man inte till domstolen från första början. Så det lagstadgade förfarandet med ett åtal, det strider inte i sig mot Europakonventionen eller oskuldspresumtionen. Men det är ändå viktigt att komma ihåg att det hela fortfarande är på misstänkt-stadiet även efter att ett åtal har väckts, även om termen tilltalad eller åtalad används då.

”Hypotetiska frågeställningar”

GW: Ska jag förstå det som att om Engström hade levt och Petersson väckt ett åtal, då hade antagligen inga av hans uttalanden i det sammanhanget gett dig någon anledning att gå in, är det riktigt?

PL: Det blir en så hypotetisk fråga.

GW: Men om vi säger så här rent allmänt: när en åklagare åtalar någon och när han informerar om det, då kan han sträcka sig mycket längre i att hävda att han anser att någon är skyldig?

PL: Ja, fast man får ändå inte överträda den här gränsen och på det stadiet påstå att den här personen är skyldig. Även där gäller oskuldspresumtionen, den gäller fram tills dess att domstolen har avgjort målet. Men ju längre man kommer i en brottsutredning och om man väcker åtal och så vidare, då blir ju utrymmet för åklagaren att uttala sig successivt större. Men det är fortfarande inte så att oskuldspresumtionen upphör att gälla ens när åtalet är väckt. Det kan ju mycket väl vara så att personen sedan blir frikänd av domstolen.

Polisens och åklagarmyndighetens pressträff den 10 juni – själva ämnet för JO:s utredning och beslut. FOTO: Polisen.

GW: Så åklagaren kan säga ungefär så här: jag väcker åtal för att jag tror att individen kommer att bli fälld, men jag kan ju inte veta säkert.

PL: Nämen precis. Och åklagaren är ju skyldig att väcka åtal om åklagaren bedömer att det finns förutsättning för en fällande dom. Så ser systemet också ut.

GW: Ska man tolka det som så att en åklagare som yttrar sig om skuldfrågan när det gäller en avliden person skulle kunna säga: jag tror att om personen hade levat skulle det ha blivit en fällande dom. Anser du att det hade varit fullt möjligt att säga, eller?

PL: Nej, nu är vi inne på hypotetiska frågeställningar som jag inte vill ge mig in på faktiskt. Jag kan svara på frågor om mitt beslut, men hur oskuldspresumtionen ska förstås rent generellt, det är jag inte beredd att svara på så här.

GW: Samtidigt tycker jag naturligtvis att det här är intressant. För kärnan i den här diskussionen är ju på något sätt vad en åklagare kan säga i lägen som liknar det här.

PL: Frågan är definitivt intressant, men jag är inte beredd att svara på den på telefon så här.

GW: Jag ska ställa en ytterligare fråga på det här temat: kan man tänka sig ett läge när en åklagare säger att en person är avliden, vi kan inte åtala personen men jag anser att vi har en klar bevisning som säger att den här personen var gärningsmannen. Är det över huvud taget tänkbart att göra så?

PL: Även där, jag kan bara hänvisa till mitt beslut. Sedan kan ju du dra de slutsatser som du vill utifrån det, men några generella slutsatser vill jag inte dra vid sidan av mitt beslut.

”Inget utrymme att bryta mot oskuldspresumtionen”

GW: En sak som du under din utredning fick till svar av Krister Petersson var att han sagt att han bemödade sig att inte peka ut någon enskild person som skyldig till mordet. Samtidigt säger Petersson att även om han misslyckats med detta hade han i alla fall hållit sig inom ramen för EU:s oskuldspresumtionsdirektiv. Det är svårt för mig att förstå logiken i den inställningen från hans sida, kan du förstå den?

PL: Ja, möjligen. Jag vet inte hur väl du känner till det här EU-direktivet som han hänvisar till.

GW: Jag kan inte säga att jag är expert på det, det är jag inte alls. Så jag vill gärna att du ska förklara lite.

PL: Det innehåller en grundbestämmelse om att medlemsstaterna är skyldiga att se till så att offentliga tjänstemän respekterar oskuldspresumtionen. Sedan finns det en annan regel som säger att oskuldspresumtionen och den här skyldigheten att respektera den inte hindrar offentliga tjänstemän från att informera om ett straffrättsligt förfarande. Oskuldspresumtionen får inte hindra myndigheter från att offentligt sprida sådan information när detta är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens intresse. Så står det. Och så finns det en ingresstext kopplad till det där som kan förstås som att man där ger exempel på vad man menar. Det kan handla om att allmänheten blir ombedd att hjälpa till att identifiera en person som begått ett brott eller att det är nödvändigt att informera invånarna i ett visst område om att det finns ett påstått miljöbrott, till exempel.

Det där nämns i EU-direktivet som exempel på att det kan vara absolut nödvändigt att informera om en brottsutredning. Och jag gissar att det är det åklagaren har tänkt på. Men jag bemöter det i mitt beslut. När det gäller en redan avslutad brottsutredning finns det inga möjligheter att hänvisa till att det finns ett stort allmänt intresse av att berätta. Jag bedömer att det egentligen inte finns något utrymme att någonsin bryta mot oskuldspresumtionen.

GW: OK. Sedan skriver du att åklagaren borde ha tonat ner de förväntningar som byggts upp med anledning av intervjun som gjordes av Veckans Brott i februari 2020 där han gav intryck av att han skulle peka ut en mördare. På sin pressträff sa han ingenting om hur han förhöll sig till vad han sagt i den intervjun, han sa alltså inte att han klivit ner ett steg. Det var lätt att dra slutsatsen att det han lovat, det var det han gjorde också. Uppfattar du det som att Krister Petersson eller åklagarmyndigheten har gjort en annan tolkning av vad han sa i Veckans Brott än vad du har gjort?

PL: Det är lite svårt att säga. Jag tycker inte att de bemöter det. Nu har jag inte Åklagarmyndighetens yttrande riktigt framför mig. Jag kan inte kommentera det. Men min bedömning är den som jag redovisade, precis som du sa här, att genom hans uttalanden hade det byggts upp förväntningar och han måste ha känt till att det var på det här sättet. Det var det alla förväntade sig, att nu kommer vi att få reda på lösningen.

(Ett särskilt underyttrande från Krister Petersson inkom också till JO. Den intresserade kan läsa det här.)

Det som talar till Engströms fördel

GW: Det finns en annan sak där man också får intryck av att du och åklagarmyndigheten har olika tolkningar av vad som har sagts. Och det är det här att du menar att åklagaren borde ha lyft fram omständigheter som talar till Engströms fördel. Och där hävdar åklagarmyndigheten att det har skett. Men jag kan bara säga att jag inte hittat någonting heller. Kan du förstå hur ni kan dra så olika slutsatser på den punkten?

PL: Nej, jag konstaterar att de skrev så i sitt yttrande men att de inte lämnar några konkreta exempel på vad de menar. Och jag lyfter fram sådant som jag själv noterat som skulle kunna förstås på det sättet men de har inte pekat på några specifika uttalanden.

(JO skriver i sitt beslut: ”Jag har för egen del noterat att åklagaren nämnde några svagheter i materialet, t.ex. att vittnen lämnat varierande uppgifter om signalement och kläder, men att det skedde endast vid ett fåtal tillfällen och utan att åklagaren förklarade vilken betydelse det hade för den samlade bilden av misstanken. I övrigt redogjorde åklagaren utan några egentliga reservationer för omständigheter som enligt honom talade för misstanken mot AA.”)

GW: Vad Åklagarmyndigheten menade får man fråga dem om helt enkelt.

PL: Precis.

GW: Du skriver också att Krister Petersson inte alls förklarade betydelsen av att inte Engström underrättats om misstanke, att han inte haft någon försvarare under förundersökningen och att varken han eller någon annan getts tillfälle att bemöta anklagelserna. Vilken betydelse hade allt detta enligt dig, varför är det här viktigt?

PL: Det var ju det som jag nämnde när jag pratade om rätten till en rättvis rättegång. För att ett rättsligt förfarande ska betraktas som rättvist och för att det ska fylla de höga krav som ställs i en rättsstat så är det här väldigt viktiga komponenter, att den anklagade får bemöta misstankarna och får en fullgod möjlighet att försvara sig. Man brukar ju i rättegångar tala om termen ”equality of arms”, man ska vara jämnstarka parter. Och här var det ju inte på det sättet.

Den här personen som jag har valt att över huvud taget inte nämna vare sig namn eller kön på i mitt beslut har ju inte fått den möjligheten. Och då tycker jag så här: eftersom många av dem som såg pressträffen inte alls är insatta i juridiken kring det här och vad som ligger i oskuldspresumtionen, hur man ska förhålla sig till begreppet rättvis rättegång och vilken betydelse de här komponenterna har, så tycker jag att man som offentlig företrädare när man redogör för det här bör förklara det på ett väldigt tydligt och pedagogiskt sätt så att människor utan en juridisk skolning förstår och själva bättre kan värdera och förhålla sig till de misstankar som lyfts fram.

GW: Det vill säga: det ligger i situationen att det blir en ensidighet eftersom den personen som här var misstänkt inte hade några möjligheter att försvara sig och inte hade några möjligheter om att bli informerad om misstankarna. Där hade man ensidigheten inbyggd och det borde åklagaren ha understrukit?

PL: Ja precis. Och man måste alltså utgå från att de allra flesta som såg det här inte är skolade jurister. Man måste göra det här begripligt. Det är det jag ville sätta fingret på.

GW: Ja, och det hade ju inte gått att tänka sig en avslutning på den här mordutredningen som blivit så ensidig om inte personen varit avliden. Det går inte att tänka sig ett rättsligt förfarande annars i Sverige med alla de lagar vi har där de här sakerna skulle ha saknats- Den misstänkte skulle ha blivit informerad om vad han anklagades för och så vidare…

PL: Ja, precis. Hade den här personen varit i livet så hade det varit de vanliga reglerna och förfarandena som gällt.

Den misstänktes intresse

GW: Sedan skriver du också att du inte kan bedöma hur mycket material en person som skulle fått i uppdrag att ha en försvararroll hade behövt gå igenom. Men du menar att även om man håller sig till de uppgifter som lades fram av åklagaren så hade det ändå varit möjligt att kommentera uppgifterna på ett sätt som skulle ha varit i den misstänktes intresse. Kan du ge exempel på det?

PL: Det är delvis till bemötande av det som åklagarmyndigheten skrev, för en fråga som vi ställde till myndigheten var: hade det varit rättsligt möjligt och lämpligt om en annan person hade fått så att säga ikläda sig försvararrollen för den här personen och företräda personens intressen? Och då svarade åklagarmyndigheten att det är en så enorm förundersökning det här att det inte hade varit realistiskt att någon som inte jobbat i förundersökningen skulle gå igenom det här för att tillvarata personens intressen.

Samtidigt är det ändå så att hade det blivit ett åtal, till exempel, så hade det varit en självklarhet att den utsedda försvararen skulle ha fått gå igenom hela materialet. Men som sagt var, jag kan inte bedöma hur mycket en sådan person verkligen hade behövt gå igenom för att i det här sammanhanget tillvarata den misstänktes intressen. Men jag kan ju konstatera att om någon bara hade fått argumentera kritiskt kring hur man skulle värdera de omständigheter som åklagaren lyfte fram så tror jag att det hade bidragit till en mer balanserad bild.

GW: Sedan tänkte jag gå in på sekretessen till skydd för enskild. Den sekretessen gäller ju även i nedlagd förundersökning. Jag själv har märkt av det tydligt när jag har begärt ut olika handlingar från utredningen efter nedläggningen av den. Då har man maskat i princip allt som hänför sig till uppgifter om enskilda. Och det gör att jag frågar mig: hur kan det vara möjligt att rättsväsendet, som skedde den 10 juni förra året, släpper personliga uppgifter om den här personen som pekas ut i samband med mordet samtidigt som uppgifter om andra personer som inte alls har varit anklagade för något skyddas nästan helt och hållet av sekretess. Det här uppfattar jag som ett glapp, är det någonting du har funderat över?

PL: Nej, det har jag inte. När polismyndigheten gör en sekretessprövning när till exempel du begär ut allmänna handlingar, då är det en bedömning som de får göra i ett enskilt fall. Och sedan har du ju möjlighet att överklaga det till kammarrätten om du skulle vara missnöjd med den bedömningen. Jag har ingen synpunkt på hur de gör sådana bedömningar. Jag har ju gjort min bedömning i sekretessdelen utifrån de speciella omständigheter som rådde här. Och det finns det ju stöd för i rättstillämpningen att om ändå en uppgift redan är känd, allmänt känd, så påverkar det sekretessbedömningen.

GW: Ja, du syftar på att du skriver att du inte har några invändningar mot att den misstänkte nämndes vid namn som just misstänkt. Och du nämner två orsaker till det, att inga närstående är i livet och att hans namn var känt sedan tidigare. Menade du då att båda de förutsättningarna behövde vara uppfyllda för att det var rimligt att nämna hans namn eller skulle det ha räckt med en av dem?

PL: Det blir också en lite hypotetisk fråga men jag kan ju säga som så i alla fall att det är omständigheter som man väger in. Sedan, som jag också redovisar i beslutet, kan man säga att styrkan i sekretesskyddet sjunker lite grann när en person avlider men faller inte nödvändigtvis bort helt. Och om personen är avliden tittar man också på frågan: finns det några nära anhöriga som kan lida men av att den här uppgiften kommer ut? Han var ju frånskild och det var ganska länge sedan han och hustrun skildes innan han dog också. Det gör ju att den personens men tunnas ut och blir svagare, om man säger så, jämfört med om han till exempel hade haft barn som var i livet.

GW: Du kanske inte har gått in på det, men det har ju förekommit spekulationer som pekat ut den personen han var gift med vid tiden för mordet, spekulationer som gått ut på att hon skulle ha känt till att han mördat Olof Palme. Och i den meningen blir det ju ett men för henne också, men det där kanske ligger utanför din undersökning.

PL: Det har jag inte gått in på. Jag har gjort en sammanvägd bedömning av de omständigheter som fanns, också att han var känd till namnet och att den här boken och det här reportaget var skrivna. Så även om åklagaren hade använt sig av ett fiktivt namn eller pratat om AA eller BB eller något sådant så hade alla förstått vem som avsågs. Och därför var det meningslöst att göra på det sättet.

Förtal av avliden

GW: Du skriver också att du valt att inte granska förtal av avliden eftersom redan en överåklagare gått in och beslutat att inte utreda den saken. Där förstod jag inte riktigt. Är det så att du accepterade överåklagarens bedömning utan att göra en egen bedömning?

PL: För mig handlade det om relationen mellan två olika bestämmelser i Europakonventionen. Dels artikeln 6:2 som handlar om oskuldspresumtionen, det här med att ha rätt att betraktas som oskyldig, och dels med artikel 8 som handlar om rätten till skydd för privatlivet. Och som jag beskriver i mitt beslut kan ett uttalande utgöra en kränkning av båda de artiklarna. Om en myndighet påstår att någon är skyldig till ett brott kan det också utgöra en kränkning av rätten till skydd för privatliv. Och när man tittar på hur Europadomstolen har behandlat sådana fall så tittar de på: i vilket sammanhang är det här uttalandet om en person gjort? Har det någon koppling till ett straffrättsligt förfarande, då har man gjort prövningen enligt artikel 6:2. Och sedan har Europadomstolen inte gått vidare med att konstatera att det också utgör en kränkning enligt artikel 8 utan domstolen har stannat vid den första punkten kan man säga.

Och det är den bedömningen som jag också gjort här. I det sammanhanget har det varit ett argument för mig att överåklagaren redan gjort en bedömning av brottet förtal av avliden. Så jag har inte varit inne på frågan om det fanns anledning för mig att själv inleda en förundersökning av det brottet.

GW: Om du gjort det så hade det kunnat resultera i ett åtal mot Palmeåklagaren. Och det var inte aktuellt i de slutsatserna du drog.

PL: Nej, jag har inte gått in på den frågan.

GW: Det fel som du i ditt beslut menar att Palmeåklagaren begick, det är inte ett åtalbart fel, menar du?

PL: Det har jag inte sagt någonting om.

GW: Så även när någon befattningshavare bryter mot artikel 6:2 är det möjligt att det skulle vara åtalbart?

PL: Ja, jag har inte gjort någon bedömning av det. När det gäller JO:s roll kan JO ha en valmöjlighet. Ibland har JO en formell möjlighet att inleda förundersökning om det skulle finnas anledning till det . Och JO kan också granska någonting inom ramen för sin tillsynsverksamhet. Jag har gjort den här granskningen inom ramen för min tillsynsverksamhet.

GW: Du gick alltså inte in på om det skulle ha begåtts något åtalbart i sammanhanget.

PL: Nej, den frågan har jag inte tagit ställning till i beslutet.

Vilka misstankar som kan ha funnits mot andra individer

GW: Nu börjar jag närma mig slutet. En sak som du inte gick in på annat än indirekt är att åklagaren valde att lägga ner utredningen med hänvisning till de här misstankarna som enligt honom själv inte skulle ha lett till ett åtal. Det var ju på grund av att han fattade det beslutet som det blev aktuellt för honom att över huvud taget ha den här pressträffen och nämna den misstänkte vid namn och så vidare. Då undrar jag bara: har det väckts några juridiska funderingar hos dig kring det här med att åklagaren valde att lägga ner utredningen fastän han menade att bevisningen inte skulle ha räckt till ett åtal? Det är lite anmärkningsvärt i sig, tänker jag. Så brukar det väl inte gå till?

PL: Den frågan har jag inget svar på faktiskt. Och jag var väldigt tydlig med det där redan från början, att min granskning inte alls handlade om styrkan i misstankarna eller om det var rätt eller fel att lägga ner förundersökningen. Jag har haft en helt annan ingång, jag har gjort det här utifrån den enskildes fri- och rättighetsperspektiv. Det var ett medvetet val från min sida att göra den här avgränsningen väldigt tydlig redan från början.

GW: Du kommer lite grann in på det när du talar om allsidigheten, att man får inte veta vilka misstankar som kan ha funnits mot andra individer. Det framstår ju som om misstankarna mot den här personen skulle vara unika, i en helt annan klass än andra misstankar som kan finnas i utredningen.

PL: Ja, jag skriver ju någonting i den stilen när det gäller hur man kan tolka beslutet i ljuset av vad som sades under presentationen.

(JO skriver så här om åklagarens kortfattade skriftliga beslut att lägga ned utredningen: ”Det fanns i beslutet ingen beskrivning av det rådande utredningsläget där det exempelvis framgick att man utrett även andra spaningsuppslag men att inte heller dessa gav anledning att fortsätta förundersökningen. Den kortfattade motiveringen är så kategorisk att den i ljuset av vad som i övrigt förmedlades vid pressträffen ger intrycket att det enligt åklagarens uppfattning bara kan ha varit AA som begått mordet.”)

GW: Och du menade också att avsaknaden av en mer allsidig redogörelse för varför åklagaren valde att lägga ner utredningen även det är en brist.

PL: Ja, och det har ju att göra med att vi som är med nu, vi kommer ihåg och vet ju vad som sas och så vidare. Men den framtida forskningen kanske inte kommer att ha tillgång till allt material som vi har i dag i termer av tidningsartiklar, den här pressträffen och så vidare. Det är därför det är så viktigt att även det arkiverade materialet är fullgott så att man även i framtiden ska kunna förstå det här.

”Oerhört viktig demokratisk roll”

GW: En avslutande fråga: vilken effekt tror du att ditt beslut kan få?

PL: Det har jag svårt att spekulera i. Jag har ju att utgå från den enskildes perspektiv och det är en av JO:s huvuduppgifter att värna den enskilde, se till att den enskildes rättigheter inte träds förnär, som det heter, i den offentliga ämbetsutövningen. Och jag kan hoppas på att det kan fungera som en påminnelse om att man har en skyldighet att respektera enskildas rättigheter i alla lägen – och kanske i synnerhet i sådana sammanhang som uttryckligen har varit uppe i det här beslutet.

GW: Men du kan inte på något sätt ändra på det beslut som har fattats, det ligger inte inom ramen för vad du kan åstadkomma?

PL: Nej, det kan jag inte göra. Utan en viktig del i JO:s roll är de här vägledande uttalandena med kritik och bedömning av olika bemyndighetsbeteenden. Förhoppningsvis får dessa uttalanden stor spridning så att så många befattningshavare och tjänstemän som möjligt blir medvetna om dem, läser, tar till sig och anpassar sitt agerande efter vad JO har sagt.

GW: Du har ju inte varit JO så väldigt länge men uppfattar du det som att JO har något inflytande på samhällsutvecklingen?

PL: På samhällsutvecklingen tycker jag är svårt att säga.

GW: Ja, eller den rättsliga hanteringen av sådana frågor som JO har att granska.

PL: Rent generellt är det min bild att olika myndigheter tar till sig av det JO säger och försöker att rätta in sin verksamhet så att inte liknande misstag begås igen.

GW: Och det känns som en uppgift som är meningsfull att ägna sig åt?

PL: Definitivt. Jag jobbar ju på medborgarnas uppdrag. JO är ju en del av riksdagens kontrollmakt och är riksdagens sätt att kontrollera att offentliga tjänstemän följer de lagar och regler som riksdagen beslutat i demokratisk ordning. Så det är ju en oerhört viktig demokratisk roll som JO spelar.

GW: Är det så att man ifrån riksdagen intresserar sig mycket för det du gör, är det din erfarenhet?

PL: Ja, det är min erfarenhet. Det är ju konstitutionsutskottet som är ansvarigt för JO inom riksdagen. Och de visar ett mycket stort intresse för JO:s verksamhet.

JO riktar hård kritik mot Krister Petersson

I DAG HAR DET KOMMIT, JO Per Lennerbrants beslut som avslutar granskningen av Krister Peterssons redovisning vid pressträffen den 10 juni förra året.

JO riktar mycket hård kritik mot Krister Petersson och menar att Stig Engström i praktiken pekades ut som skyldig till Palmemordet trots att Petersson förnekat att det var syftet.

Särskilt kritiserade också JO att Krister Petersson inte bemödat sig om att redovisa sådant som talade till Engströms fördel.

Här kan beslutet laddas ner.

JO menar att det inte hade varit fel att namnge Stig Engström som misstänkt för Palmemordet när nu Petersson ansåg att det var det centrala motivet till att han lagt ner utredningen. Det hade, menar JO, varit omöjligt att motivera nedläggningsbeslutet utan att närmare beskriva bakgrunden till det. Och det hade inte gått att göra det utan att det framgått att det handlade om Engström, oavsett om han namngavs av Petersson eller inte.

Problemet som JO ser är att Krister Peterssons framställning inte kan förstås på annat sätt än att han hävdar att Engström faktiskt var skyldig till mordet, vilket är en annan sak än att åklagaren betraktade honom som misstänkt.

JO betonar också att Krister Petersson inte levt upp till sitt ansvar att redovisa sådana omständigheter som talar till Engströms fördel.

Dessutom menar JO att själva beslutet att lägga ner utredningen inte var tillräckligt motiverat. Det skriftliga beslutet från Krister Petersson bestod bara av påståendet att den misstänkte avlidit. Och JO menar inte att powerpointpresentationen kan anses utgöra en tillräcklig komplettering av den motiveringen.

Avslutningsvis skriver JO:

”Jag är mycket kritisk till hur chefsåklagaren Krister Petersson presenterade sitt beslut att lägga ned förundersökningen.”

JO markerar också sin inställning genom att avstå från att namnge Engström utan i stället beteckna honom som AA.

På min blogg följde jag länge policyn att inte namnge Stig Engström och valde att publicera hans namn först efter Palmeåklagarens pressträff förra året. Efter det har jag uppfattat det som meningslöst att anonymisera honom på bloggen.

Det innebär inte, som jag ser det, att JO:s markering behöver vara meningslös. När JO avstår från att namnge Engström är det naturligt att se det som en tydlig tillrättavisning av Palmeåklagaren från den myndighet som har som särskild uppgift att granska hur andra myndigheter respekterar medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

Tills vidare kommer jag dock att fortsätta beteckna Stig Engström med namn. Att i likhet med JO kalla honom AA skulle dessutom komplicera saken för bloggens läsare, inte minst eftersom jag i det som publiceras på denna blogg har valt att anonymisera en annan person med just beteckningen AA – även det en person som i debatten pekats ut som Palmes mördare.

Och framför allt: rent generellt är Stig Engström vid det här laget så känd att det i praktiken bara finns ett effektivt sätt att bemöta de illa underbyggda utpekanden av honom som Palmemördare som tidskriften Filter och åklagaren Petersson gjort sig skyldiga till. Och det handlar om att dra fram de konkreta omständigheter som visar att anklagelserna mot honom är mycket illa grundade.

Jag skriver inte mer nu, framför allt för att jag är upptagen med att fylla 70 år i dag. Men jag återkommer i ämnet de närmaste dagarna, förhoppningsvis med kommentarer från JO Per Lennerbrant.

Romanen om en Stay Behindcell som spårat ur – intervju med författaren Henrik Bromander

Henrik Bromander har skrivit en roman om det svenska Stay Behindnätverket – och snuddar vid mordet på Olof Palme. Foto: Emil Malmborg

”JAG VILLE GÖRA EN BERÄTTELSE om en slags urspårad Stay Behindcell” säger författaren Henrik Bromander i den här intervjun som jag gjort med honom för bloggen.

Det handlar om hans senaste roman Skymningstid, en bok om Sveriges hemliga armé under kalla kriget, den som brukar gå under namnet Stay Behind.


Henrik Bromander: Skymningstid

Roman

Weyler förlag 2021

427 sidor


Det mesta om detta dolda nätverk är fortfarande höljt i dunkel, det var en vittförgrenad underjordisk struktur som fanns i årtionden men som inte ens i dag har granskats i någon svensk offentlig utredning.

Det som finns är frågor, till exempel de som ställdes av Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i FN, i en artikel på DN Debatt 2013 (betalvägg). Där pekade hon på möjligheten av att Stay Behinds aktiviteter kunde vara en del av lösningen på det ouppklarade Palmemordet.

Henrik Bromanders roman kom ut strax före den senaste årsdagen av mordet på Olof Palme. Datumet var väl valt av förlaget, dådet på Sveavägen skymtar kort men intensivt i berättelsen.

Romanen har tagits emot väl av recensenterna.

Aftonbladets Thomas Engström kallade Skymningstid ”en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig” och tillade att ”Bromander är lysande på att visa den processen”.

Expressens Victor Malm var också imponerad av författarens skildring av de konspirativa kretsar som fanns inom Stay Behind – och inte minst av den koppling som finns i boken till mysteriet kring Olof Palmes död på Sveavägen 1986. Han skrev: ”romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens”.

Dagens Nyheters recensent Rebecka Kärde (betalvägg) skrev: ”Henrik Bromander gör en helt enkelt tacksam: för att världen är så stor och spännande, och för att det finns någon som så inkännande tar sig an den.”

Henrik Bromander beskriver sig som författare, serietecknare och dramatiker. Han är född 1982 och bosatt i Malmö. Bland annat har han publicerat det prisbelönta seriealbumet Smålands mörker och den hyllade romanen Högspänning.
Men nu alltså: en roman om det hemliga Sverige och särskilt om Stay Behindverksamheten. Och om det talade jag med honom härom veckan. Här följer vårt samtal.

GW: Varför kom du att skriva en bok på det här temat?

HB: Jag hade läst och hört talas om Stay Behind ganska länge. Första gången i ett seriöst sammanhang var väl när Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt skrev om behovet av att utreda Stay Behind, att tillsätta en kommission och titta på eventuella kopplingar till Palmemordet. Och det väckte mitt intresse.

Det som Sverige sysslade med under kalla kriget är något som vi inte riktigt vill låtsas om med tanke på Sveriges neutralitet – och det är fortfarande ganska känsligt. Samtidigt är det möjligt att existensen av det här nätverket lett till väldigt allvarliga konsekvenser, kanske till och med att vår statsminister blev mördad. Även om det fortfarande inte finns några konkreta bevis eller starka indicier för den saken så finns det tillräckligt med oklarheter för att man verkligen borde gå till botten med det. Där tycker jag precis som Inga-Britt Ahlenius,

Så det var väl det som startade mitt intresse. Det ledde till att jag började läsa på om det som finns skrivet om nätverket. Det är ju inte mycket när det gäller Sverige men det finns lite mer att läsa om man söker sig utomlands, främst om Gladio, den italienska grenen av Stay Behindnätverket. Det blev en långsam research för min del och någonstans under den processen insåg jag att det skulle gå att väva en väldigt spännande roman kring en slags cell av det här slaget.

Svenskt 70-tal bildar bakgrunden till Henrik Bromanders roman, det är en period som länge fascinerat honom.

Jag kunde alltså tänka mig att figurer inom detta nätverk kanske faktiskt dödade Palme. Men då återstod frågan: vad gjorde de i så fall tidigare? Jag ville göra en berättelse om en slags urspårad Stay Behindcell. En inspirationskälla var en händelse i Italien, bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

GW: Vi talar alltså om ett bombdåd som dödade 85 personer och där senare ett antal nyfascister dömdes men där det också har funnits uppgifter som pekat mot inblandning från Gladio. Och det betydde i sin tur att det kan ha funnits direkta trådar till krafter inom den italienska staten.

HB: Ja. Och jag ville helt enkelt följa en liten grupp svenska män som ingår i det motsvarande nätverket här och som bestämmer sig för att ta saker i egna händer och slå tillbaka mot det de uppfattar som interna fiender. Den idén var upprinnelsen kan man säga.

Sedan ska det också sägas att jag var sugen på att skriva en thriller. Det hade jag inte gjort innan men jag har ju alltid läst mycket spänningslitteratur och varit intresserad av den genren. Särskilt den typen av författare som John le Carré och Graham Greene. Jag ville helt enkelt skriva en bok i den traditionen. Men det gick ganska många år innan jag till sist fick möjlighet att göra det.

En ganska sluten värld

GW: Jag gissar att ditt intresse för hemlig militär verksamhet startade innan du fick upp ögonen för Stay Behind.

HB: Så är det, kalla kriget och särskilt Sverige i det sammanhanget har varit ett av mina intressen. Jag har varit fascinerad av hela den där världen med hemlighetsmakeriet. Och under senare år har jag grävt ner mig i militaria och fakta om Sveriges försvar på ett ganska nördigt sätt.

Jag gjorde inte själv värnplikten, vilket jag ångrade under skrivandet av den här boken. Förutom när jag mönstrade är det väldigt få gånger jag kommit i närheten av ett aktivt regemente. Så jag har fått intervjua personer som varit verksamma som soldater, hemvärnsmän och officerare. Det är en ganska sluten värld och jag visste inte mycket om vardagen i den.

GW: Det du beskriver i boken är en cell med fyra personer. Eller fem, om man räknar med hustrun till en av medlemmarna för hon kommer ju att spela en mycket aktiv roll i sammanhanget. Och parallellt med det finns det några scener där du beskriver vad som händer högst upp i samhället, närmare bestämt i kanslihuset där det sitter för läsaren anonyma makthavare och tar beslut som får stor betydelse för händelseutvecklingen i boken.

Men mellan dessa två nivåer, den höga och den låga, fanns det en omfattande Stay Behindverksamhet som läsaren aldrig ser. Är den där luckan något som du avsiktligt eftersträvade när du skrev boken?

HB: Ja, jag ville förmedla den här lite dunkla bilden och den lite konspiratoriska miljön – det motsvarar ju också att man inte riktigt vet hur det var upplagt. Visst finns det en del personer och berättelser i till exempel Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Han har intervjuat före detta Stay Behindmän om hur det var upplagt och vad de gjorde. Men det framstår samtidigt som om de uppgifterna trots allt är lite motstridiga.

Jag ville också skapa den där känslan av att inte de som ingår i cellen riktigt vet vad som finns ovanför dem och vilken omfattning det har. Sedan är det ju så att när man skriver bokmanus kan det bli kapitel som stryks eller ändras och scener som tas bort. Det fanns scener som inte kom med i boken där läsaren kanske skulle ha fått lite större inblick i nätverket. Jag hade en dialog med min redaktör om hur mycket som skulle redovisas och hur mycket som skulle få vara lite oklart fortfarande. Det är en balansgång när man skriver skönlitteratur jämfört med när man skriver en fackbok då man vill lägga alla kort på bordet. En skönlitterär författare kan välja att dölja sina kort för att bibehålla den här mystiken.

GW: Ja, läsaren är inne i den här gruppen under större delen av boken och vet egentligen inte mer än dess medlemmar. Och dessutom vet vi inte heller vad alla medlemmarna vet, för de känner alldeles tydligt till olika saker och avslöjar inte allting inbördes för varandra. Det är verkligen en speciell värld du har återskapat.

Nästa fråga: du låter den huvudsakliga delen av berättelsen utspelas under 70-talet. Det är ju inte givet, tänker jag, att det skulle vara 70-talet som står i centrum för en bok med det här temat. Du kunde med goda skäl ha skrivit om 50- 60- eller 80-talet. Men du tog just det här årtiondet.

HB: Jo, precis. Om man tänker på kalla kriget brukar 70-talet beskrivas som en avspänningsperiod, en väldigt lugn del av hela konflikten och jag förmodar att Stay Behind låg lite på sparlåga då jämfört med 50-60-talet. Och sedan blev det ju åter ganska dramatiskt under 80-talet. Men mitt val av årtionde var kanske inte riktigt kopplat till Stay Behind utan det var mer att jag alltid varit fascinerad av 70-talet.

Jag har läst mycket om ockupationen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat till exempel. Redan som 11-12-åring slukade jag årsboken Nordisk kriminalkrönika. Därifrån minns jag foton, bland annat just om västtyska ambassaddramat. Jag blev väldigt fascinerad och också skrämd. Det var något som verkligen fastnade där.

Nej, jag tycker att 70-talet är en väldigt spännande epok med terrorhot och paranoian kring sådant. Det går verkligen att känna igen i dagens samhälle – fast i stället för vänsterterrorism och palestinier är det nu IS som skapar rädsla. Men det hände också någonting annat där, ett skifte bort från 60-talets framtidstro. Då kom oljekrisen och så någon slags ekonomisk nedgång. Och över lag bromsades de där förhoppningarna om framtiden in, det blev mörkare. Det kan jag också fascineras av som författare. Och även där tycker jag man kan känna igen rätt mycket av vår samtid i 70-talet. Ju mer jag läste på om 70-talet och pratade med människor som levde och var unga då, desto mer såg jag också parallellerna till vår tid.

Erlander hade uttryckt oro

GW: Ja, i boken har du ju fångat in en rad av de stora händelserna i Sverige under det årtiondet. Och det är ju i sådana avsnitt som du kliver utanför den här gruppen och drar storyn om vad som hände, som kapardramat på Bulltofta och ockupationen av västtyska ambassaden. Där är det uppenbart att du håller dig till sådant som faktiskt inträffade.

Och det för mig över till en central punkt i din berättelse, en episod som du kopplar till Bulltoftadramat. Du skildrar ett möte i kanslihuset där det fattas ett beslut om att avveckla de vapenförråd som de hemliga motståndsgrupperna ska ha egen tillgång till. Och den yttersta orsaken till beslutet är att statsministern – det vill säga Palme – är orolig för att det kan finnas grupperingar i den hemliga svenska motståndsrörelsen som är besläktade med de kroatiska högerextremister som genomfört flygkapningen. Beslutet om att avväpna Stay Behindgrupperna genomförs också i boken och får stor betydelse för vad som händer sedan i din berättelse. Vad finns det för faktiskt underlag till det du skriver om den där avväpningen?

HB: Inget alls, skulle jag säga. Det är väldigt mycket en dramaturgisk konstruktion för min del för att sätta någon slags boll i rullning. Det får bli en katalysator för vad som händer i cellen. Dess medlemmar börjar långsamt tappa förtroendet för statsledningen. Och det leder inte bara till uttalad fientlighet mot regeringen utan också till att de beslutar sig för att själva skaffa sig vapen.

Det är alltså inte så att jag har stött på någon uppgift om avväpning av Stay Behindgrupperna, vare sig efter Bulltofta eller i annat sammanhang. Däremot har jag läst att Tage Erlander hade uttryckt oro över närvaron av före detta Finlandsfrivilliga och SS-frivilliga i startfasen av Stay Behind, sent 40-tal och 50-tal. Och jag tror att det över lag kan ha funnits en misstänksamhet från socialdemokratin, att det ställdes frågor som: vilka är egentligen de här antikommunisterna med tillgång till vapen och stridserfarenhet, de som ska försvara oss under en ockupation?

Det fanns verkligen en ansträngning från ledande politiskt håll att koppla bort de där extremhögerelementen. Och som jag ser det var det en bidragande orsak till vad man kan kalla Lindencronaupplägget för Stay Behind. Med det menar jag att det fanns en strävan att skapa ett Stay Behind utifrån den svenska modellen, alltså med LO och SAF som i någon slags god förening skulle samlas kring demokratin, ett projekt utan de där ytterlighetsfigurerna och med försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som samlande gestalt. Så det är väl den faktiska bakgrunden, men just det här med avväpning av de hemliga cellerna, det är min fiktiva ”take” på det hela kan man säga.

Vapenförråden

GW: Det jag funderat över är att när du låter vapenförråden försvinna i början av 1974 kommer den här gruppen lite grann att hänga i luften. Den tycks inte få så mycket instruktioner. Den är inte avvecklad men den finns fortfarande. Kan man tänka sig – är det så du tänker dig – att det under en period i alla fall fanns en form av Stay Behindnätverk som man inte tog riktigt ansvar för uppifrån?

HB: Ja, det är väl över lag min bild. Det handlar också om att det inte tycks ha varit en enhetlig organisation för Stay Behind utan att det verkar ha funnits parallella strukturer, fast det är oklart hur länge och när.

Dels har vi det nätverk som en ledande svensk militär, Anders Grafström, tidigt byggde upp tillsammans med nazisten Otto Hallberg. Och dels har vi det som blev Lindencronanätverket med kopplingar till det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen. Så har vi det som ibland kallas krigs-IB och slutligen också initiativet från William Colby som var CIA-chef i Stockholm och som efter kriget arbetade med att bygga upp Stay Behind i Skandinavien under USA:s kontroll.

Det verkar ha varit ganska rörigt, men kanske mest på på 50- och 60-talet, då det absolut kan ha hänt att vissa grupper eller vissa strukturer lämnades lite vind för våg. Det är i alla fall tydligt att det var den militära underrättelsetjänsten som hade i uppgift att orkestrera det hela. Och på det hållet vet vi att det inträffade en kris under 70-talet efter avslöjandet av en besläktad hemlighet: existensen av den hemliga militära underrättelseorganisationen IB och dess verksamhet som också riktades mot svenskar. Jag har intervjuat en gammal IB-anställd kring vad som hände då och han menade att IB, som alltså utgjorde den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten, var en organisation i kaos något år. Ingen visste riktigt vad som skulle hända.

Då tänker jag att ett liknande kaos under någon tid kan ha drabbats Stay Behindstrukturen. Det kan ha funnits motsatta viljor som verkligen drog åt olika håll och det är det som finns underförstått i min fiktiva berättelse. Samtidigt som cellerna närapå avvecklades kan folk inom underrättelsetjänsten ha tyckt att verksamheten borde få fortsätta som förut. Underrättelsetjänsten kan ha haft egna rapportörer som upprätthöll grupperna och som rapporterade vidare uppåt i all tysthet. Så i berättelsen har jag skrivit in att underrättelsetjänsten har en egen liten mullvad i den grupp jag skildrar.

GW: Ja, under läsningen får jag verkligen intrycket av att just eftersom det här är en så hemlig verksamhet som officiellt inte ens existerar så skapas det ett utrymme för vilken sorts initiativ som helst och att ingen egentligen vet fullt ut vad som händer. För även de som sitter högt upp har ju bara en viss överblick över saker och ting. Det ingår ju i upplägget att de inte ska veta i detalj vad som finns längre ner.

HB: Och kanske de inte riktigt vill veta heller. Det är det som är det klassiska problemet med sådana här hemliga strukturer. Och det kan leda till att något plötsligt smäller efter att ha stått och jäst utan att någon haft riktig koll på vad som hållit på att hända.

GW: Det du säger pekar ju på en orsak till att det inte finns någon historieskrivning om denna hemliga verksamhet. I alla fall inte någon officiell – och det är väl frågan om det finns någon alls. Det är en stor del av svensk historia under de här årtiondena som är undanstoppad.

HB: Ja, verkligen.

GW: Tror du att din bok har bidragit till att förtydliga behovet av att de här sakerna blir klarlagda?

HB: Ja, jag kan ju hoppas det. Det skulle vara fantastiskt om den får någon sådan effekt. Sedan är ju jag medveten om att det här är fiktion, det här är påhittat. Det är inte så att jag hävdar att det är ett försök till någon sorts faktisk historieskrivning.

GW: Nej, men du förmedlar ett starkt intryck av att det kan ha funnits grupper av ungefär den här typ som du beskriver.

HB: Ja, och det är väl en av mina poänger. Därför är jag den förste att tycka att en verklig historieskrivning behövs. Och jag vill gärna hoppas att min bok kan få upp ögonen på folk för det behovet.

Varulvsrörelsen

GW: Det dyker upp lite anspelningar på varulvsrörelsen här och var i din bok. Varulvsrörelsen var ju planerad för att vara en underjordisk nazistisk motståndsrörelse i Tyskland som skulle dra igång när Hitlerregimen föll samman i slutet av andra världskriget. Vi vet att svenska nazister tog till sig de där tankegångarna. Och det har diskuterats hur mycket av tankegodset om en varulvsrörelse som fanns med i de tidiga svenska försöken att bygga upp vad som blev Stay Behind. Hur mycket forskade du omkring det?

HB: Jag har läst en del. De flesta är överens om att det tyska försöket knappast var någonting som fick egentlig betydelse, det var väldigt mycket en propagandaskapelse av Goebbels. Det hände visserligen saker efter krigsslutet i Tyskland, försök till en resning med enskilda terrordåd, men det var väldigt splittrat och i liten skala. Samtidigt kan man se att nazisten Otto Hallberg som spelade en roll i det tidiga svenska Stay Behind hade tankar om att bygga en motståndsrörelse som kanske inte egentligen var riktad mot en sovjetisk invasion utan snarare mot vad han såg som femtekolonnare i Sverige. Det påminde mycket om varulvstänket.

GW: I Tyskland de allra senaste åren har det kommit upp rätt skakande rapporter om hur grupper inom militären i vår tid förberett mord på vad de sett som landsförrädiska politiker. Det ser ut som om tankar som frodades bland nazister vid tiden för andra världskrigets slut kommit tillbaka – och inte i alldeles liten skala.

HB: Jag har också läst lite om detta, det är väldigt skrämmande. Mot bakgrund av den tyska historien och kontexten är det extra allvarligt att det har börjat röra på sig igen där.

GW: En helt annan fråga: din centrala huvudperson Gunnar år yrkesofficer på P 10, det pansarregemente som då fanns i Strängnäs. Han ingår i den hemliga cellen. Du skriver om att han får rapporter om att det förekommit sabotage på P 10. Det är inte han som har utfört sabotagen så han grubblar över vad det handlar om. Från regementsledningen förklaras det efter en tid med att det bara varit en del i en övning. Det vill säga: officerare och värnpliktiga skulle till en början tro att det var verkliga sabotage så att det skulle gå att få en realistisk bild av hur snabbt och effektivt de reagerade på situationen.

Men Gunnar tar inte riktigt till sig den där förklaringen. Han tror det kan handla om något annat, kanske är det riktat mot honom på något sätt. Han inser att han inte litar på sina överordnade.

När jag läste det där väckte det intressanta frågor – hur kan egentligen den som befinner sig på lägre nivå i det militära veta vad som är normala övningar och vad som är något annat som kanske aldrig redovisas? Är det över huvud taget meningen att de som befinner sig längre ner ens i efterhand ska få veta säkert?

Mina tankar gick till diskussionen om ubåtskränkningarna av svenska vatten under 80-talet. På den tiden var den etablerade uppfattningen att det var Sovjetunionen och Warszawapakten som låg bakom intrången. Men en av dem som studerat frågan mest, diplomaten och ubåtsutredaren Mattias Mossberg, skriver i sin bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan att det i själva verket fanns starka tecken på att det var NATO som skickat in ubåtar. Och det skulle i sin tur ha ingått i gemensamma övningar med svensk militär. Men existensen av några sådana övningar erkändes inte. Och det hela framstod därför som ett utslag av utmanande sovjetisk aggression.

Så när du förde in dessa mystiska sabotageincidenter pekade du, tycker jag, på frågan: i vilken utsträckning kan man tänka sig att det i militära sammanhang inte hålls någon klar gräns mellan övningar och desinformation? Är det något du funderade över speciellt när du skrev det här?

HB: Jag tänkte nog inte medvetet att det skulle vara en parallell till ubåtskränkningarna men det är väldigt intressant om man ställer upp det så, det känns som att det finns väldigt mycket att rota i kring ubåtarna.

Det jag skrev om sabotagen var i stället inspirerat av en specifik sak som en av de personer jag intervjuade berättade om de här olika skarpa lägena. Han var amfibiejägare och det här var sent 90-tal, alltså efter murens fall. Vid ett antal tillfällen hade han varit med om att det påståtts vara någon form av verksamhet från så kallade spetsnazenheter – alltså ryska specialförband – i Stockholms skärgård. I de fallen hade det varit tydligt, åtminstone efteråt, att det bara handlat om övning. Men så inträffade något som inte var som de vanliga övningarna, Min källa och hans kamrater hade haft skarp ammunition och fått order att skjuta om de påträffade fienden. Det hände aldrig något, de hittade inga ryssar. Och när det hela var över var det inga ansvariga officerare som pratade om det.

Han frågade sig i efterhand: vad hade hänt om det nu bara var en övning och de hade skjutit mot någon de träffade på som de hade order om att göra? Han upplevde det som ganska skrämmande med den här tystnaden efteråt, att ingen pratade om det och att heller ingenting skrevs i media. Än i dag undrar han: var det verkligen ryska enheter på plats i Sveriges skärgård?

Romanen handlar bland annat om att vara en människa i ett system och försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser – men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller, menar Henrik Bromander. Foto: Emil Malmborg.

GW: En av dina huvudpersoner, Ramona som är gift med en medlem i den hemliga cellen, hör hemma i den uttalat nazistiska gruppen Nordiska Rikspartiet som ju funnits i verkligheten. När hon på allvar kommer in i cellen introducerar hon dödslistor på förrädare, personer som antogs vara beredda att ställa sin tjänster till förfogande när Moskva tog makten och som därför borde oskadliggöras i förväg.. Hur mycket faktaunderlag hade du när du skrev det där?

HB: Ja, just kring Rikspartiet så har jag väldigt mycket faktaunderlag. Jag fick enorma mängder material av en person som infiltrerat Rikspartiet under de sista åren av dess verksamhet, partiet lades ner 2009. Det var inte bara deras offentliga tidningar utan också en massa brev och interna skrifter. Men det är inte så att jag hittade några dödslistor där utan det jag skrev var snarare inspirerat av hur senare nynazister har arbetat. Det fanns faktiskt en tidning som hette Werwolf som kom på 90-talet och som publicerade långa adresslistor på aktiva antirasister men också på judar och personer som var från Mellanöstern.

Dödslistor

GW: Jag uppfattade också dödslistorna i din bok som en form av start på det du senare skriver om Palmemordet. Gunnar har inga förkunskaper om att Palme ska mördas, men han får ett par uppringningar på mordnatten. Telefonen ringer först en gång och sedan tre gånger. Han tolkar det som en signal han känner igen, ett meddelande om att ett uppdrag är utfört.

Du låter inte läsaren få veta säkert om uppringningarna verkligen var ett meddelande till Gunnar. Och inte heller vem som i så fall ringde upp – och varför. Men det kommer in väldigt suggestivt i berättelsen.

Är det med avsikt som du skapar en osäkerhet omkring vad som händer? Eller är det jag som har läst boken illa som inte har förstått?

HB: Nej, verkligen inte. Det ska vara dunkelt. Men det är också lite grann en lek med ett inslag i mordutredningen, det där paret som blir uppringt där på mordnatten och fick något som lät som en rapportering om att Palme var skjuten. Det kom att diskuteras mycket om den som ringde slagit fel nummer. Och det finns ju ett par berättelser till om mystiska samtal under mordnatten där folk har uttryckt glädje eller gett besked, till exempel radiosamtalet som lyder: ”Hallå där uppe, hur är det?”, ”För jävligt kallt”, ”Statsministern skjuten”.

Det finns nästan en… mytbild är fel att säga för att jag tänker mig att de där samtalen säkert har skett, men mordnatten är en fond med moderna legender. Så det var lite grann en lek med de där mystiska meddelandena. Men i fiktionen, i bokens värld, tänker jag att det mycket väl kan vara så att någon eller ett par i cellen är inblandade i ett mordkommando på två eller tre personer som faktiskt utför det här. Eller så är det bara Gunnars fantasier, han dricker mycket vid den här tiden.

GW: Det finns en annan intressant episod med Gunnar, det är när han hälsar på en gammal sjuk officer som inte kan prata och som nästan inte kan skriva. Men han orkar i alla fall skriva ner ett meddelande: ”Det är inte du som bestämmer”. Det känns som någon form av sammanfattning av boken.

HB: Verkligen. Men återigen kan man tolka vad han menar på olika sätt.

GW: Jag läser det som att Gunnar vill följa sin övertygelse samtidigt den där skrivna lappen påminner honom om att han inte kan göra mycket mer än att vara en länk i någonting större som han egentligen inte styr. Det är väl det som sliter i honom hela tiden?

HB: Ja, precis. Att vara en människa i ett system och samtidigt försöka vara sann mot sina stora vackra övertygelser men där verkligheten sällan är så enkel eller så tjusig som ens paroller. Det blir en krock mellan försöken att vara en sann och renhårig människa och den smutsiga verkligheten.

”En utraderad punkt i samtidshistorien”

GW: Du kommer in på ett liknande tema med en annan av huvudpersonerna, Monika, som arbetar på Säpo och intresserar sig för att kartlägga högerextremister – något hon inte får så mycket stöd för av sina överordnade. När hon har slutat på Säpo får hon plötsligt tillgång till en uppsättning dokument. Där får hon svar på väldigt mycket saker som hon funderat på. Ändå bestämmer hon sig för att köra detta i papperstuggen. Och så försvinner de sista resterna av bevis på vad som har hänt. Det är en sak som sätter sig i mig som läsare.

HB: Ja, det blir någon slag kommentar till det vi pratade om innan om det här med historielösheten kring Stay Behind. Det finns så få dokument. Och det finns så få belägg. Det är en stor utraderad punkt i den svenska samtidshistorien. Vi kanske aldrig kommer att få veta. Det är ju samma med Palmemordet och det är väldigt frustrerande.

GW: Jag associerar lite till vad som avslöjades av journalisten Bo G Andersson i en artikel i Dagens Nyheter om att Palmes personakt på Säpo är försvunnen och att det inom Palmeutredningen spekulerades om att någon på Säpo kanske hade eldat upp den. Det är förstås en absurditet om det är sant – vi föreställer oss ju att lagar och regler ska förhindra att sådana handlingar försvinner.

HB: Ja. Och när det gäller Palmeakten är det oklart om den eldats upp på ett enskilt initiativ eller om det var någon order uppifrån.

GW: Och slutligen återstår förstås möjligheten att den kanske inte har eldats upp, att den finns kvar någonstans – på ett ställe dit den vanliga medborgaren inte har insyn.

Det kanske är en naturlig slutpunkt. Eller är det något mera som du tycker skulle vara bra att ta upp?

HB: Nej, jag tycker att vi har betat av det mesta.


Jag planerar att publicera en egen recension av Henrik Bromanders bok här på bloggen de närmaste dagarna. Att jag tycker att det finns skäl att läsa den framgår dock redan av ovanstående intervju. /Gunnar

Filterspanarnas älsklingshypotes – och ett spår som de inte har koll på

Jann Turner, en sydafrikansk filmare, fick som ung flicka se sin far bli mördad av apartheidregimens agenter. En av de ansvariga för det omfattande dödandet var Eugene de Kock (till höger). 1996, efter rasistregimens fall, dömdes han till två livstidsstraff plus 212 års fängelse. Året efter träffade hon honom i fängelset och fann en djupt ångerfull man. De Kock var också den som skapade internationella rubriker då han i samband med sin rättegång pekat ut Sydafrika och Craig Williamson för att ligga bakom Palmemordet. Men vad vet Thomas Pettersson och Mattias Göransson om Eugene de Kock? FOTO: George Hallett, public domain.

I FÖRRA AVSNITTET AV DENNA artikelserie lämnade vi Thomas Pettersson och Mattias Göransson sedan de försökt rikta misstankar mot Stig Engström för hans olika uttalanden under lördagen den 1 mars 1986, dagen efter Palmemordet.

Vi tittar alltså på ett avsnitt i en podd som producerats av tidskriften Filter och där Pettersson och Göransson haft ambitionen att visa hur Stig Engström metodiskt och steg för steg lanserat en hel serie lögner för att dölja att det var han som mördade Olof Palme.


Artikelserie: Thomas Pettersson och fullversionen av teorin om Skandiamannen – Del 3

I en serie artiklar diskuterar jag journalisten Thomas Petterssons centrala roll i förhållande till beslutet att lägga ner Palmeutredningen – och granskar också nya inslag i hans tankegångar.

I det första avsnittet tog jag särskilt upp:

  • hur Thomas Pettersson lyckades sälja in sin teori till Palmeutredningen;
  • hur han sedan vände på teorin på ett fundamentalt sätt och hur Palmeutredarna följde efter;
  • och hur utredningens presskonferens visade upp den obekväma relationen mellan Thomas Pettersson och Krister Petersson.

I det andra avsnittet tog jag upp vad som var nytt i den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren.

I det tredje avsnittet började jag granska Filterpodden avsnitt 24 där Thomas Pettersson och Filters chefredaktör Mattias Göransson tillsammans presenterar ett ovanligt långtgående resonemang som går ut på att Stig Engström inte bara mördade Palme utan att han också metodiskt och strategiskt dolde sitt brott genom en serie komplicerade lögner.

I detta fjärde och sista avsnitt avslutar jag min granskning av TP:s och MG:s samtal i Filterpodden.


Vad händer när lördagen är förbi? Enligt Thomas Pettersson och Mattias Göransson är det snart dags för nästa led i vad de ser som Stig Engströms sinnrikt uttänkta men ständigt föränderliga serie av lögner.

De menar att det hela utlöses av att Palmeutredarna får kontakt med Yvonne N, vittnet som sett en springande man på Brunkebergsåsen.

Genom Lars J:s vittnesmål har polisen tidigt fått veta att denne träffat ett par ovanför trappan och att detta par alldeles innan mött en person som tycks vara gärningsmannen. Polisen går ut i media för att få kontakt med dessa två vittnen. Och Yvonne, som är den som egentligen sett något, hör av sig till utredarna. Hon förhörs på söndagseftermiddagen. Det är då hon berättar om den springande mannen i mörk rock och med en väska i handen.

Det här kommer snart ut i nyhetsmedia.

I Filterjournalisternas värld har Stig Engström nu fått reda på att ett vittne gått till polisen och informerat om att hon sett hans flykt uppe på åsen. Han inser därmed att han riskerar att bli avslöjad.

Thomas Pettersson: ”Så att som jag ser det så har han ett antal anledningar att ta sig tillbaks till Skandia på måndag även om han då har en planerad skidresa. Och en… kanske den viktigaste… ja, vi kommer tillbaka till vad som är det viktigaste, är just det här att han faktiskt då, att han när han kommer till Skandia säger att han springer efter gärningsmannen.” (Filterpodden # 24, c:a 36:00 in i sändningen.)

Thomas P säger att Engström denna dag på Skandia till och med hävdar att han sprang uppför trapporna och korsade Malmskillnadsgatan i sin jakt på mördaren.

”Och det här är ju ett markant brott då från den första historien. Men som jag ser det så är det ju för att möta uppgifterna från [Yvonne N] och kunna förklara dem med: ’Javisst, det var jag, jag sprang efter gärningsmannen, det är inte jag som är gärningsmannen’.” (C:a 36:52 in i sändningen.)

Problemet är bara, som vi varit inne på tidigare, att Stig Engström med all sannolikhet inte var på Skandia under måndagen.

Och kan inte TP och MG visa att Engström var där den dagen så faller ju fullständigt deras resonemang om hans snabba aktion för att blanda bort korten.

Hur tydlig kan Engström ha varit?

Vi kan förstås ändå fråga oss: kan Engström vid andra tillfällen ha sagt att han förföljde gärningsmannen?

Ja, han kan definitivt ha uttryckt sig så att det varit möjligt att tolka honom på det sättet i alla fall. I första förhöret med hans före detta hustru beskriver hon sina minnesbilder av vad han berättat för henne sedan han kommit hem på natten. I protokollet står det bland annat:

”Stig hade berättat för {exhustruns namn] att Lisbet hade sagt till Stig ‘han sprang åt det hållet’. Stig berättade att han sprang in på Tunnelgatan. /…/ [Exhustruns namn] tillfrågas om Stig, på natten när han kommit hem, berättat för henne att syftet med att springa in i gränden var att leta efter skytten och hon svarade ja.”

Förhöret är hållet mer än 30 år efter händelsen. Och nyanserna i det försvinner dessutom eftersom det är utformat som en sammanfattning, inte som en utskrift av en inspelning. Inte desto mindre visar det att den före detta hustrun i alla fall i efterhand är av uppfattningen att Engström sagt att han gett sig iväg efter gärningsmannen. Det framgår av protokollet att hon säger att han bara gett sig in så långt som till Luntmakargatan innan han vände, vilket ju är hans egen kända version. Och det framgår också att han sagt att han gett sig iväg först sedan han talat med Lisbeth, vilket också anknyter till vad vi säkert vet att han sagt. Exfruns bild är alltså inte att han var hack i häl efter en hastigt flyende mördare och inte heller att han gjorde en särskilt lång utflykt. Inte desto mindre förmedlar hon bilden av att hennes man sprang efter gärningsmannen, inte efter några poliser.

Det här illustrerar att det är rimligt att tro att Engström ibland kan ha berättat sin historia så att lyssnaren fick intryck av att han rusade in i gränden efter mördaren, inte bara att han gav sig iväg i samma riktning som mördaren.

Behöver det ligga en kalkylerad och avsiktlig lögn från Engströms sida bakom det? Det är väl ändå mindre troligt, eftersom han var så tydlig mot både polisen och journalister – och även i rättegångarna – med att det var för att försöka ge information till poliserna som han sprungit.

Vad kan i så fall orsaken ha varit till att det ändå kunde bli fel? Jag föreställer mig att det rört sig om en kombination av två saker: vad Engström valde att betona och vad hans lyssnare tyckte sig komma ihåg av vad han sagt.

När Engström skulle väcka intresse hos hustrun, arbetskamrater och andra är det ganska givet att han tydligt tog upp att han talat med Lisbeth (spännande) och att han som ansvarsfull medborgare gett sig in i den gränd som mördaren flytt in i lite tidigare (också spännande). Att han glömt lämna en uppgift om täckjackan och gjorde ett misslyckat försök att få tag i poliserna för att berätta det var ju inte lika spännande och det är föga överraskande om det fick en mer undanskymd plats i berättelsen. Och om Engström kunde tona ner sådant som var mindre dramatiskt tacksamt så kan man lätt föreställa sig att hans lyssnare inte tog in det eller glömde det efteråt.

Som jag tidigare berättat om talade jag nyligen med Fredrik Thelin som gjorde praktik på Skandia vid tiden för mordet. Engström var hans handledare. Fredrik sa till mig att han kommer ihåg att Engström sagt att han sprungit efter mördaren, det vill säga åt det håll som mördaren försvann – men han var lika tydlig med att han inte alls kommer ihåg att Engström direkt skulle ha gett uttryck för att han jagat mördaren. Inte heller kunde Fredrik påminna sig att Engström skulle ha sagt att han sprungit upp på åsen.

TP och MG är dock inte intresserade av sådant som möjliga otydligheter och missförstånd. Deras tes är att Engström tog sig till Skandia måndagen den 3 mars för att lansera en berättelse om att han jagat gärningsmannen och att han därför kan ha blivit sedd uppe på Brunkebergsåsen. Och syftet med att plantera denna nya falska berättelse från Engströms sida skulle alltså ha varit att förminska betydelsen av Yvonne N:s nu offentligt kända vittnesmål om den springande mannen på David Bagares gata. Engström hade enligt Filterjournalisterna försökt att plantera budskapet: visst, det var honom Yvonne sett. Men han hade varit där i ett legitimt sammanhang – för att fånga in mördaren.

Problemet är bara att TP och MG inte har kunnat presentera någon som helst rimlig bevisning för att Engström varit på Skandia den 3 mars och inte heller att han – då eller vid annat tillfälle – sagt att han sprungit uppför trapporna.

Låt oss gå tillbaka till förutsättningarna för Filterjournalisternas tankekonstruktion, att Engström skulle ha insett att han måste göra om sin historia för att inte bli avslöjad.

Deras version går alltså ut på att plötsligt – under söndagen – låter all rapportering om mordet på ett sätt som direkt pekar ut Engström.

Mattias Göransson säger att allt nu handlar om ”mörk rock, förmodligen keps och det är dessutom den här lilla handledsväskan”. Han betonar särskilt: ”Och dessutom slutar man säga täckjacka om mördaren.” (33:28.)

Att uppgifter om en handledsväska verkligen är ute i någon sorts nyhetsmedier den 2 mars skulle behöva beläggas. Såväl morgon- som kvällstidningar är redan tryckta när Yvonne N hörs, så det skulle i så fall vara någonstans i etermedia.

Men det är kanske mindre troligt. Protokollet från denna dags förhör med Yvonne innehåller nämligen inte ordet handledsväska. Först i ett nytt förhör med henne två dagar senare säger hon att väskan påminde om en handledsväska men tillägger att hon inte såg någon rem.

Om vi går tillbaka till den någorlunda lättåtkomliga nyhetsrapportering som följer på det första förhöret med Yvonne kan vi konstatera att Dagens Nyheter på måndagsmorgonen den 3 mars har en text om att en kvinna i sällskap med en man sett en springande man med en bagliknande väska. Mannen hade enligt DN-artikeln haft en lång eller halvlång rock eller jacka. Det hela är som synes en rätt allmän beskrivning och knappast något som kan ha fört tankarna till Engström.

Och i samma tidning – alltså DN den 3 mars – står för övrigt något annat som definitivt inte alls går att koppla ihop med Stig Engström. Där heter det nämligen att Hans Holmér dragit slutsatsen att mördaren följde efter paret Palme från deras bostad i Gamla Stan.

Mattias Göranssons påstående att nyhetsmedia nu slutat att använda ordet täckjacka i samband med mördarens signalement är inte heller riktigt. Låt oss bara ta upp ett enda men ett nog så tydligt exempel. Den 6 mars har Dagens Nyheter en artikel med rubriken: ”Palmes son såg mördaren”.

Den handlar om Mårten Palmes observation vid Grand och där står att Mårten berättat att mannen ”bar en mörk täckjacka och en ’bullig’keps”. Tidningen skriver också: ”Signalementet stämmer relativt bra överens med övriga vittnens beskrivning av mördaren”.

Engström hade, som vi vet, varken någon täckjacka eller en keps som kan beskrivas som bullig. (Och den överensstämmelse i signalement som skulle finnas mellan Mårtens uppgifter och vittnesmålen från mordplatsen rent allmänt gäller i vilket fall inte uppgiften om en keps, vare sig bullig eller inte. Av alla Dekorimavittnena är det bara ett, Lars J, som talar om en keps. )

Sedan Filterjournalisterna ansett att de lyckats etablera sin teori om att Engström planterade en ny falsk vittnesberättelse sedan han varit på vippen att bli avslöjad släpper de i alla fall iväg honom på fjällsemester:

MG: ”Måndagen är färdig, han åker skidor. Han drar till Idre.”

TP: ”Han drar till Idre.”

MG: ”Han lämnar Stockholm lugn och fin, kanske inte lugn och fin men han kan dra från det här jobbiga stället.” (C:a 42:35.)

Låt oss bara påminna oss att det hittills inte finns några som helst bevis som kullkastar det som Engström själv förmedlade i polisförhör – att avresan till Idre på grund av mordet fick flyttas från lördagen till söndagen. Det är också vad hans före detta hustru förklarade för polisen när hon hördes för första gången 2017. De kom iväg en dag försenade, inte mer.

”Nånting på tisdagen ändrar spelplanen igen”

Filterspanarna fortsätter dock obekymrat att konstruera sin egen berättelse om den ruskige Skandiatjänstemannen och hans ständigt föränderliga lögner.

Mattias Göransson säger nu att det ”händer nånting på tisdagen som ändrar spelplanen igen”.

Han syftar på att det är den dagen som Lars J träder fram i nyhetsmedia som mannen som förföljde mördaren uppför trapporna. Tidigare hade det bara varit polisen som haft tillgång till hans berättelse.

MG: ”Och poängen är då att [Lars J:s] berättelse är nämligen att han har stått där, han har hört skotten, han har sett gärningsmannen springa förbi. Han väntar en stund, sen springer han själv efter gärningsmannen och han gör det tills han möter Yvonne [N] uppe på åsen. Och grejen är ju den att [Lars J] har ju inte sett någon som springer efter gärningsmannen. Det är ju [Lars J] , han är den ende som springer efter gärningsmannen. Och hade det kommit någon som agerat som Stig påstod att han gjort så hade ju [Lars J] sett honom – då hade ju [Lars J] först sett en gärningsman som sett ut som Engström, sen hade han sett Engström som sprang efter gärningsmannen.

(Allmänt skratt.)

Mattias Göransson går igenom det en gång till för att göra resonemanget klart. Och moderatorn Oskar Sonn Lindell fyller i:

”[Lars J] skulle ha sett två Stig Engström om det var som Engström hade sagt.”

MG: ”Exakt. [Lars J] såg inte två Stig Engström.

OSL: Han såg en.

MG: Han såg en. Och då blir ju Stigs berättelse förstörd.” (C:a 43:44.)

Och därmed, ska vi förstå, kan Stig Engström inte längre gå ut med sin berättelse om att han jagat gärningsmannen ända upp på åsen. I stället måste han återgå till den vittnesberättelse han lämnat i telefonförhöret den 1 mars, att det var poliserna han sprungit efter. Det vill säga: storyn om att han jagat mördaren upp på åsen var bara något han gick ut med den 3 mars, inklämt emellan det att Yvonne N:s vittnesmål blivit känt och att Lars J:s berättelse blivit det.

Enligt det sättet att se saken var det alltså nödvändigt för Stig Engström att raskt försöka få bort spåren av den strategiska lögn som han gått ut med under en enda dag. Han kunde absolut inte upprepa detta farliga påstående eftersom Lars J:s berättelse då hotade att avslöja honom. Det måste tvärtom utraderas så långt som möjligt.

Så borde det ju vara om han hastigt formulerat en fräck bluffhistoria som han lika hastigt var tvungen att släppa.

Och det här betyder ju att för att TP:s och MG:s tes ska hålla kan det bara vara just den 3 mars som Engström låter som om han jagade mördaren. Inte tidigare, inte senare.

I det sammanhanget är det intressant att gå tillbaka till det vi noterade förut: att Engströms dåvarande hustru när hon hördes många år efteråt inte alls uppvisade någon beröringsskräck mot uppgiften att Stig begett sig in i gränden för att se sig om efter skytten.

Tvärtom var hon tydlig med att hon tyckte sig minnas att det var så det var.

Den som vill kan förstås säga att det kanske var just den 3 mars som Engström sa så till henne, inte tidigare och inte senare.

Men exhustrun säger att hennes minnesbild är att han hela tiden haft en och samma historia. Som hon framhåller i första förhöret har hon aldrig märkt att den skulle ha ändrats och hon har dessutom tyckt att den förefallit trovärdig.

Det är klart att hon ändå kan minnas fel om detaljer. Om vi verkligen vill ge Filterspanarna en chans kan vi ju rent hypotetiskt tänka oss att han planterade den speciella uppgiften om att han följt efter mördaren under en enda dag för att sedan droppa den – men att hon inte observerade den nyansen utan tog till sig den delen av hans berättelse som något som hon trodde att han alltid sagt.

Så skulle det förstås kunna vara.

Men ett sådant resonemang krockar med ett annat tema som Thomas Pettersson driver: han försöker nämligen på olika sätt bygga upp en bild av den före detta hustrun som någon som aktivt och medvetet skyddar sin avlidne exmake från att bli avslöjad som Palmemördare.

Bland annat uppehåller sig TP i sin bok vid spekulationer om att hon skulle ha ringt ett antal anonyma telefonsamtal från stugan i Idre – dels till polisen och dels till en präst – för att på så sätt plantera falska uppgifter om mördaren och därmed dra bort misstankarna från sin man. (Se Den osannolika mördaren, andra upplagan, sid 279ff.)

Det ska genast understrykas att Thomas Pettersson inte ens försöker lägga fram några bevis för att hon skulle ha gjort något sådant, han bara leker förtjust med tanken. Men han anser sig ändå veta var han har henne: i boken resonerar han kring sin tanke att hon ”haft en på förhand uttänkt strategi” när hon svarat på polisens frågor och att det handlat om att svara så vagt att hon skulle komma undan ”både ansvar och besvärliga följdfrågor”. (Andra upplagan, sid 277.)

Det är ett inlindat sätt att beskriva henne som skyldig till skyddande av brottsling, ett brott som i svårare fall kan ge fängelse.

Thomas Petterssons anklagelser mot den före detta hustrun är allvarliga och grundade på vad jag uppfattar som lösa spekulationer i två led: för det första att Engström skulle vara gärningsman och för det andra att hon i så fall skulle ha vetat om det.

Men om vi nu rent hypotetiskt godtar tanken att hon generellt skulle ha svarat så planerat och välavvägt hon kunde för att skydda sin före detta man – varför skulle hon i så fall hävda att hennes minnesbild var att han sprungit efter mördaren och inte efter poliserna? Det var ju just ett sådant uttalande som gick på tvärs mot vad Stig Engström sagt i förhör och till journalister. Med andra ord borde det direkt motverka hennes försök att undvika att väcka besvärande misstankar mot den avlidne exmaken?

Mycket mer rimligt att tänka sig – men ack så tråkigt för Thomas P och Mattias G – är att Engström inte alls haft en speciell lögnhistoria som han använt just den 3 mars utan att han varit lite otydlig då och då av alldeles vardagliga skäl – och att hans före detta hustru helt enkelt svarat så gott hon kunnat på polisens frågor.

Fantombilden och ”förväxlingsstrategin”

Nu letar polisen, om vi ska tro Filterpodden, efter en mördare som ser precis ut som Stig Engström.

Men så händer något – fortfarande enligt TP och MG – som gör att Engströms problem löser sig redan på torsdagen under hans semestervecka.

Då publiceras fantombilden, den konstruerade signalementsbilden på mördaren som släpps av Holmér. Den liknar, om man så vill, ganska många människor. Men den kan inte på minsta vis föra tankarna till en person med Stig Engströms utseende.

Polisens fantombild på Palmes mördare som publicerades den 6 mars 1986.

”Den måste ju vara en befrielse för Stig Engström”, säger Mattias Göransson och tillägger: ”Den kommer som en skänk från ovan”. (C:a 49:05.)

Filterjournalisterna – som alltså tror sig förstå hur den skyldige Stig Engström tänkt i varje led av händelseförloppet -beskriver det nu som att Engström ändå inser att han har vissa problem kvar att lösa: han har talat om att han gjort en språngmarsch och det kan peka ut honom som gärningsman när väl intresset för fantombilden har lagt sig.

Och det är det problemet han tar itu med när han hörs av polisen den 10 mars, som Thomas Pettersson ser det.

Thomas Pettersson: ”Då är det första gången som han etablerar det där som jag kallar förväxlingsstrategin.”

Det TP syftar på är Engströms uppgift om att han efter att ha kommit tillbaka från språngmarschen hört att ett vittne beskriver gärningsmannen på ett sätt som pekar på att vittnet blandar ihop den flyende mördaren med honom själv och hans betydligt senare språngmarsch.

Thomas Pettersson menar att det är en ganska dålig lögn: ”Den är ju inte jättebra, det kan man inte säga. Men den funkar och det är det som är så knäppt.”

Här känns det som om Filterduon inte riktigt kan hålla reda på sina egna resonemang. De har faktiskt tidigare hävdat att Engström lanserat någon sorts förväxlingsstrategi redan den 3 mars, under det besök de hävdar att han gjorde på Skandia den dagen. Som de beskriver saken är det då han berättar för alla som vill lyssna om att han förföljde mördaren ända upp på åsen – och avsikten med den lögnen från hans sida är att skapa bilden av att Yvonne som observerat en man med rock och väska hade sett vittnet Engström, inte mördaren.

Men det finns alltså inga seriösa belägg för att Engström sagt att han varit uppe på åsen. Och inte heller för att han skulle ha varit på Skandia under semesterdagen den 3 mars. Filterduon är därför i någon mån ursäktad om den inte kommer ihåg att den placerat starten för förväxlingsstrategin redan den 3 mars och inte en vecka senare. Någonstans kanske TP och MG inte tar de där uppgifterna om Engströms visit på Skandia den 3 mars på särskilt stort allvar själva.

Låt oss lämna den detaljen åt sidan. Alla kan göra misstag. Filterspanarna har i alla fall rätt i att Engström den 10 mars talar om att någon förväxlat honom med mördaren. Det framgår av förhörsprotokollet med honom från den dagen, det är inga konstigheter. Frågan är bara: är detta verkligen den första gången Engström säger något sådant?

Om det verkligen är fallet så stämmer ju kanske TP:s och MG:s teori om att han nu måste lösa problemet med de misstankar mot honom som byggts upp genom vittnesberättelserna från Lars J och Yvonne N.

Men nej. Det kräver inte särskilt stor ansträngning att kontrollera den här teorin och sticka hål på den.

Låt oss gå till förhöret den 1 mars. Där säger Engström att han försökte springa ifatt poliserna men misslyckades och drog sig tillbaka till Sveavägen. Och så står det: ”Han tror att det signalement som lämnats på en man i mörk rock kan gälla honom själv”.

Alldeles tydligt talar Engström redan här, dagen efter mordet, om en förväxling. Samma sorts förväxling som enligt TP och MG dyker upp först den 10 mars, därför att det just då – det verkar alltid vara ”just då” i deras värld – uppstod ett behov för Engström att presentera en ny lögn.

Men det var ingen ny lögn. Det var en upprepning av vad han sagt tidigare. Och om vi inte utgår från att Engström alltid ljuger så kan det rimligtvis vara en sann uppgift.

I telefonförhöret den 10 mars finns det fler detaljer, det är sant. Där står det: ”När Engström kommer ner på Sveavägen står en person och beskriver klädseln på den förmodade gärningsmannen för en polisman. Engström hör att det är hans klädsel som beskrives. Engström hör hur hans keps och stålbågade glasögon, rock, omtalas.”

Nu är protokollen från både den 1 och den 10 mars sammanfattningar av uppgifter som Stig Engström lämnat i telefonsamtal. Vi vet inget om hur korrekta och fullständiga sammanfattningarna är.

Vad vi vet är att Engströms egen berättelse – och den är konsekvent i dessa avseenden – går ut på att han själv inte sett gärningsmannen på brottsplatsen men att Lisbeth talat om att denne hade blå täckjacka och att Engström godtagit den beskrivningen. Engström har också beskrivit att han sett en ung man i blå täckjacka inne i gränden.

Båda dessa påståenden stämmer överens med vad vi vet. Lisbeth Palme framförde under mordnatten uppfattningen att gärningsmannen hade en blå täckjacka. Och Lars J som hade en blå täckjacka befann sig inne i gränden innan han gav sig av uppför trapporna efter mördaren.

Vi vet att flera andra vittnen talat om att gärningsmannen hade en mörk rock. Det finns därför ingen direkt anledning att underkänna Engströms uppgift om att han hört någon lämna en sådan upplysning till polisen.

Däremot – om vi fortfarande utgår från att Engströms berättelse kan vara sann – är det rimligt att tänka sig att han blev omskakad och irriterad när han fick höra ett vittne beskriva gärningsmannens klädsel på ett sätt som han själv trodde var felaktigt. Han kan helt enkelt ha dragit slutsatsen att vittnet måste ha sett honom själv när han begav sig in i gränden. Och så har han försökt korrigera missförståndet redan på plats eller i alla fall tänkt göra det. Och när han talar med polisen följande dag ser han definitivt till att nämna saken.

Nu har det alltså tillkommit detaljer i det mer utförliga protokollet från den 10 mars. Här står det ju att vittnet inte bara talat om att gärningsmannen haft en rock utan också keps och stålbågade glasögon.

Möjligen kan den polis som skrivit protokollet ha blandat ihop saker och ting lite grann – så att Engströms beskrivning av sin egen klädsel i alltför stor utsträckning återgetts som om den handlade om vad vittnet på Sveavägen skulle ha sagt till polisen. Eller också kan Engström – som så många vittnen gör – ha börjat fylla i detaljer i efterhand som egentligen inte motsvaras av de ursprungliga mer begränsade minnesbilderna.

Exakt hur det var får vi väl aldrig veta. Men vad som står klart är att Engström redan den 1 mars berättar om han sett en man i blå täckjacka, att Lisbeth talat om en man i blå täckjacka, att han själv sprang in i gränden för att försöka ge information till poliserna och att han kan tänka sig att de signalementsuppgifter som lämnats om en man i mörk rock kan gälla honom själv. Allt det där finns med från början.

”Det låter ju objektivt galet”

I vilket fall: när Thomas Pettersson hävdar att Engström lanserar sin förväxlingsstrategi den 10 mars (och inte den 1 eller 3 mars) är det för att han menar att Engströms försök att peka ut en man i en blå täckjacka då definitivt har fallit – först genom att Yvonne N hade vittnat om den springande mannen i rock uppe på åsen och sedan genom att det visat sig att det var det oskyldiga vittnet Lars J som var mannen i den blå täckjackan inne i gränden.

Inte heller det resonemanget från TP är särskilt genomtänkt. Uppgifterna om att gärningsmannen kanske hade en blå täckjacka lever definitivt kvar i utredningsmaterialet efter den 10 mars. Lisbeth höll fast vid att hon på Sveavägen några ögonblick efter mordet sett gärningsmannen och att han varit iklädd en blå täckjacka. Den iakttagelse hon beskrev handlade uppenbarligen inte om Lars J. De där uppgifterna från Lisbeth visade sig vara beständiga, de gick ju igen även i åtalet mot Christer Pettersson där hennes uttalanden om gärningsmannen utgjorde den helt centrala bevisningen.

Också Mårten Palmes vittnesuppgifter om mannen vid Grand – som ofta beskrivits som identisk med gärningsmannen – pekade på att denne hade jacka, inte rock. Som tidigare nämnts var även detta känt veckan efter mordet.

Men enligt Thomas Pettersson var nu Engström orolig för att det snart måste visa sig att mördaren såg ut precis som han själv – vilket förstås har sin inre logik för den som i likhet med TP och MG helt enkelt utgår från att det var Engström som var mördaren.

Filterpodden har en alldeles egen logik när det handlar om att bygga upp misstankar mot Stig Engström. Bild av John Tenniel från Alice i Underlandet.

Thomas P:s teori om ”förväxlingsstrategin” handlar alltså just om detta: att Stig Engström från och med den 10 mars skulle försöka lansera bilden att mördaren är till förväxling lik honom själv. Och – fortfarande enligt Pettersson – för att understryka det fabricerar Engström ett vittnesmål som han påstår sig ha uppsnappat och som i detalj återger hans egen klädsel.

Filterjournalisterna föreställer sig att Engström fastnat så djupt i denna förväxlingsstrategi så att det också är orsaken till en detalj som han fogar in i sin berättelse när han intervjuas av tidningen Proletären.

I nummer 3 1989 av tidningen säger Engström: ”Jag går ut genom dörren bredvid de stora svängdörrarna för dessa är låsta nattetid. Bråttom har jag och jag går längst ut på trottoaren mot Sveavägen fram emot korsningen vid Tunnelgatan.”

Thomas Pettersson refererar detta i Filterpodden. Och Mattias Göransson hakar på direkt med en fråga: ”Och då matchar han precis vittnenas beskrivning av hur gärningsmannen har rört sig?”

Det bekräftar Thomas Pettersson. (C:a 55:41.)

I själva verket inrymmer även detta påstående stora inslag av fiction – är vi överraskade?

Anders B placerar nämligen gärningsmannen närmast husväggen när han ser de tre personerna som går framför honom. Alltså inte ute vid trottoarkanten närmast gatan.

Cecilia A kommer lite närmare det Filterjournalisterna hävdar. Hon menar visserligen inte att hon sett gärningsmannen komma gående längst ut på gångbanan, alldeles vid bilarnas körfält, men hon har intrycket av att han sneddat över Sveavägen från den västra sidan och på så sätt korsat området intill trottoarkanten innan han kommit upp på trottoaren. Det snuddar alltså hastigt vid Engströms beskrivning av sitt eget sätt att promenera. Men mer är det inte.

Det som ibland brukar åberopas som stöd för att mördaren gick ute vid trottoarkanten är ett polisfoto från rekonstruktionen med Nicola F. Där ser man en figurant som placerats längst ut på trottoaren.

Figuranten ska föreställa den man som Nicola såg komma gående en bit efter paret Palme. Själv trodde dock inte Nicola att det var mördaren, utan att det var vittnet Anders B han sett.

Och dessutom: går vi till vallningsförhöret med Nicola säger denne: ”Mannen gick ute i gångbanan, ca tre meter från sträckstenskanten.” Om det är riktigt gick mannen ungefär mitt på den ungefär sju meter breda trottoaren.

Men låt oss ändå för resonemangets skull tänka oss tre fullständigt obevisade saker:

– att Nicola F faktiskt såg att mannen som kom gående efter paret Palme gick intill trottoarkanten;

– att mannen som Nicola såg var mördaren (trots att inte Nicola trodde det);

– och att det var Stig Engström som var mördaren.

I så fall inställer sig ju frågan: varför skulle Engström avslöja att han själv gått ute vid trottoarkanten? Vad skulle han ha vunnit med det? Enligt Filters logik – som kanske är en aning inspirerad av Alice i underlandet – är Engström tvungen att genomföra sin förväxlingsstrategi fullt ut; han måste berätta att han gjorde precis som mördaren så att folk ska tro att han måste vara förväxlad med mördaren.

I det här fallet blir det väldigt konstigt. Själv hävdar ju Engström att han gick ut från Skandia alldeles innan skottlossningen. Då befann sig paret Palme nästan framme vid Dekorimahörnan. Om vi utgår från hans egen berättelse kan han alltså inte ha varit mannen som kom gående några meter bakom Olof och Lisbeth. Och om han inte var det så var det ju fullständigt irrelevant var någonstans på trottoaren han gick.

Sådan subtiliteter är inget för Mattias Göransson. Han säger i poddsändningen:

”Varför skulle han vilja framstå, varför skulle han lägga sig så väldigt nära gärningsmannens beteende? Det är ju just för att han har det som strategi att: ’ni ser ju mig, det här är jag, jag är vittnet. Om folk har tyckt sig se gärningsmannen så är det ju mig de har sett’.

Göransson fortsätter: ”Så att det finns ett värde av att göra det. Det låter ju objektivt galet: varför justerar han sig så att ju mer han får veta, ju närmare gärningsmannen lägger han sig? Men det är det också, man måste begripa, det är det som är kärnan i hela planen: ’de har inte sett mördaren, de har sett mig’. Och det är också det som är buggen i hela… missen, att man har missat Engström, att polisen har ignorerat honom. För om det är som han säger, då finns det en till osynlig person, varför har ingen sett den andra personen? Om alla de här observationerna gäller Engström, då finns det en helt osynlig gärningsman som ingen har sett, varken gå efter paret Palme eller nånting…”.

Thomas Pettersson och Mattias Göransson har alldeles rätt i att den är ”knäpp” och ”objektivt galen”, denna tänkta strategi som de beskriver och som de hävdar har väglett Engström. Den borde inte fungera.

Och den enkla förklaringen är att denna knäppa strategi inte har funnits. Det finns ju dåligt stöd i kända fakta för att Engström skulle ha tillämpat den. Och det är svårt att tänka sig någon rationell mening med den. Ett avsevärt enklare sätt att försöka förstå händelseförloppet (jag vet att det tar emot för TP och MG) är att Engströms berättelse i väsentliga avseenden är sann och att han faktiskt inte är Palmes mördare.

”Det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström”

Filterduon avslutar sitt långa samtal med att lite dystert konstatera att det inte blev ett entydigt juridiskt slut på Palmeutredningen. Thomas Pettersson:

”Och den här drömmen om att få den här juridiska upplösningen som ju på något sätt låg lite… som Krister Petersson hade vinkat lite om att vi kanske skulle få, den stendog ju den 10 juni. Vi kommer inte att få den, vi kommer inte att få den här juridiska sanningen om Engström mördade Palme eller inte.”

Thomas Pettersson menar att man får nöja sig med ”en historieskrivning och en argumentation och ett hyggligt väl underbyggt case”.

Mattias Göransson: ”Det är inte så att vi har cherrypickat Engström.” FOTO: Jane D., Pexels

Mattias Göransson markerar tydligt att det räcker mer än väl. Med en hänsyftning på dem som inte låter sig nöja säger han att ”väldigt många av de här gnällspikarna har andra favorithypoteser”.

Och han tillägger:

”Och det är ju inte så att vi har cherrypickat Engström och är helt omedvetna om den här stora floran av alternativa teorier. Alltså, vi har ju tittat på hur många alternativa teorier som helst och det som kännetecknar dem är att de är påfallande ofta felaktiga på detaljnivå och de är väldigt löst hängande i luften.”

Oskar Sonn Lindell gör en omedelbar passning: ”Ta Sydafrikaspåret som exempel bara, jätte…” (C:a 77:38.)

”Det betyder egentligen ingenting, men det får fäste”

Och nu blir det riktigt intressant. Så låt oss följa samtalet en bit, ord för ord. Det börjar med att Mattias Göransson svarar direkt:

”Ja, det är ett bra exempel för det stektes ju upp alldeles före presskonferensen när det var några profiler i den här världen som sa att det är nog Sydafrika. Och så tittade de på Sydafrika. Var OK, jaja, det här verkar många tro på,. Hur dyker det här upp? Ja, det är flera år efter mordet så är det en rättegång mot…”

Thomas Pettersson: ”Ja, det är väl en hearing egentligen.”

Mattias Göransson: ”Det är en hearing så det är ingen rättegång, det är fel ordval där. Men det ingick i konceptet att man inte skulle kunna bli dömd men man skulle ändå berätta vad som hade hänt. Och så handlade det om ett annat mord som hade skett i Afrika och då säger en av de här personerna att han mötte samma slut som Olof Palme, vilket skulle jag säga är bara en referens till att nån blivit mördad och är politiker, ett politiskt mord. Och det betyder egentligen ingenting men det får fäste: ’Vänta lite grann, vad sa han?’”

Oskar Sonn Lindell inflikar instämmande att det ”inte är så jävla konstigt egentligen” om det pratas om Palme i Sydafrika. Och Mattias Göransson hakar på:

”Nej nej, han var ju väldigt starkt engagerad och Sverige var ANC:s största finansiär och så där. Så att det finns väl nån motivbild kan man tänka sig. Så nämner då en av de här mänskorna plötsligt Palmemordet och så: ’Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet, tjaa, tänk det!” (C:a 78:55.)

Ett gemensam fniss utbryter i poddstudion.

Jag beklagar om ovanstående citat låter lite intellektuellt osammanhängande. Men det var så här samtalsdeltagarna uttryckte sig när det var dags att summera varför hypotesen Stig Engström var så överlägsen alla andra alternativa förklaringar.

Och som vi ser var det alltså just Sydafrikaspåret som fick tjäna som exempel på deras tes om att alla andra teorier än den om Engström är ”väldigt löst hängande i luften”.

Låt oss nu ta oss en titt på det ovan sagda och låt oss bortse från det slappa framförandet för att i stället ha fokus på faktainnehållet. Den intressanta frågan vi måste ställa oss kan då formuleras så här: är det som sägs av Filterspanarna på något sätt en rättvis eller ens en i någon mening sakligt korrekt beskrivning av Sydafrikaspåret?

Thomas Pettersson och Mattias Göransson påminner sig alltså först att det flera år efter mordet var en rättegång, eller vid närmare eftertanke inte en rättegång utan en hearing. Och där skulle ”en av de här närvarande personerna” sagt att någon annan som blev mördad ”mötte samma slut som Olof Palme”.

Det här är tyvärr en mycket oprecis och i väsentliga avseenden rent felaktig bild av den händelse som åsyftas.

Vad TP och MG syftar på är den utan motstycke mest uppseendeväckande enskilda händelsen i samband med Sydafrikaspåret: Eugene de Kocks uttalanden om Palmemordet som han fällde när han stod inför rätta 1996.

Det blev en världsnyhet.

Vad handlade då det hela om?

För att börja någonstans: Eugene de Kock är inte vem som helst i de här sammanhangen.

Han är en tidigare överste i apartheidregimens polismakt som också gjort sig känd som torterare och yrkesmördare. Han har blivit känd under öknamnet ”Prime Evil”, ett uttryck som ungefär kan översättas som ”Ondskan själv”. Han var chef för C10, en polisstyrka som kidnappade, torterade och mördade en lång rad antiapartheidaktivister.

1996, sedan apartheidregimen fallit, stod alltså de Kock inför rätta. Han var åtalad på 89 punkter för olika våldsdåd som ryms inom kategorin brott mot mänskligheten och det slutade med att han dömdes till dubbla livstidsstraff plus 212 års fängelse.

Det fanns många människor – på båda sidor i konflikten – som begått politiska våldsdåd och som erkänt sina brott. De kunde få amnesti av Sannings- och försoningskommissionen, en tillfällig domstolsliknande instans som skapats efter apartheidregimens fall för att underlätta den fredliga övergången till ett icke-rasistiskt styre. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu och det är gissningsvis den kommissionens offentliga utfrågningar som Thomas Pettersson och Mattias Göransson tänker på när de talar om att det visst var någon sorts hearing som hade pågått i Sydafrika..

Men de Kock hade alltså, till skillnad från många andra, ställts inför rätta. Och det var inte under någon av kommissionens hearings som han började prata om mordet på Olof Palme utan i den rättegång där han stod åtalad.

Eugene de Kocks uttalanden i domstolen om att Sydafrika låg bakom Palmemordet blev en internationell nyhet. Här en rubrik från St Louis Post-Dispatch, en dagstidning i St Louis, Missouri, USA. Datum: den 27 september 1996.

Det publicerades en översiktsartikel om Sydafrikaspåret av journalisten Claes Petersson i Expressen i februari 2016. Den är en bra, lättbegriplig och lättåtkomlig introduktion till ämnet och det hade inte skadat om Thomas Pettersson och Mattias Göransson läst den innan de satte sig för att göra podd.

Claes Petersson skriver om ögonblicket som kom att skaka en värld:

”Rättegången hade just återupptagits efter en kort rast, åklagaren Anton Ackermann, advokaterna och domaren Van der Merwe, hade just satt sig på sina platser, när de Kock börjar berätta om fyra ANC-aktivister som mördats av hans grupp:

– De fick samma död som Olof Palme.

Han säger det som en självklarhet, liksom i förbifarten, utan att ens ha fått frågan. Och han pekar till och med ut mördaren som ska ha tagit livet av den svenske statsministern några år tidigare: 49-årige spionen Craig Williamson.”

Så långt Claes Peterssons artikel.

Williamson torde vara välbekant för den som följt den här bloggen – eller nyhetsbevakningen om Palmemordet i allmänhet – men uppenbarligen inte lika välbekant för Thomas Pettersson och Mattias Göransson.

Förutom att han infiltrerat en organisation som slussade svenskt bistånd till det sydafrikanska apartheidmotståndet så har han till exempel också erkänt sin roll i mordet på Ruth First, en motståndare till rasistregimen som också var personlig vän till Olof Palme.

De Kock hävdade att han fått besked om Williamsons roll i Palmemordet av parlamentsledamoten Philip Powell. Denne dementerade och det gjorde också Craig Williamson. Men det fanns andra som offentligt backade upp de Kocks anklagelser. Bland dem fanns Dirk Coetzee, en annan av cheferna inom de sydafrikanska dödspatrullerna.

Det ska tilläggas att de Kocks uttalanden på intet sätt är de första uppgifterna av betydelse som nått Palmeutredarna om en möjlig sydafrikansk koppling till mordet.

Den som vill bilda sig en uppfattning om vad som kommit in redan tidigare kan till exempel gå till den svenska statliga Granskningskommissionen som på 90-talet undersökte hur Palmeutredningen egentligen fungerat. Kommissionen kunde konstatera att det mycket snart efter mordet kommit in åtskilliga delvis detaljerade spaningsuppslag om Sydafrika, men att dessa inte utreddes med någon större energi. Det var först de Kocks uppmärksammade utspel som fick fart på Palmeutredningen kring Sydafrikaspåret, mer än tio år efter dådet på Sveavägen. Se sid 445-481 och 687-689.

”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras”

För den som inte har tid att gå till kommissionens betänkande, låt oss ta upp några exempel på delvis mycket konkreta uppgifter som pekade på att Sydafrika låg bakom Palmes död, uppgifter som kommit in mycket tidigt till utredningen. Av de exemplen framgår det också att uppgiftslämnarna ofta var personer med kvalificerade kunskaper om Sydafrika och internationella politiska förhållanden.

Men innan vi gör det, låt oss gå tillbaka till en viktig händelse som inträffade kort före Palmemordet.

På dagen en vecka före skotten på Sveavägen framträdde Olof Palme på Folkriksdagen mot apartheid, ett arrangemang som hölls i Stockholm den 21-23 februari. Arrangörer var Svenska FN-förbundet och Isolera Sydafrikakommittén. Närvarande var omkring 1 000 delegater från 150 riksorganisationer. Och fredagen den 21 februari talade såväl ANC:s ledare Oliver Tambo som Olof Palme.

”Ett system som apartheid kan aldrig reformeras, bara avskaffas”, sa Palme och krävde i sitt tal bindande internationella ekonomiska sanktioner mot rasiststyret. (Dagens Nyheter 860222.)

Själva platsen för Palmes framträdande kan lätt föra tankarna till vad som snart skulle ske. Han höll sitt tal i Folkets hus vid Norra Bantorget. Det är bara en kort promenad från det gathörn där han skulle bli mördad en vecka senare.

Regimen i Pretoria kämpade vid den här tidpunkten för sin överlevnad. Och när Palme ställde sig i talarstolen var han väl medveten om att han tryckte på en av denna regims känsligaste punkter: de ekonomiska relationerna med omvärlden. Här var han helt överens med befrielserörelsen ANC som han alltså öppet solidariserade sig med – något som han visade genom att låta sig fotograferas sida vid sida med Oliver Tambo under sitt besök på Folkriksdagen.

I dag är det kanske lätt att se Palmes inställning som den självklara. Men hans attityd delades förvisso inte av västvärldens tyngsta ledande politiker. Margaret Thatcher som var premiärminister i Storbritannien sa sig för all del vara kritisk till rasåtskillnadspolitiken men kallade ANC för ”en typisk terroristorganisation” och var en uttalad motståndare till ekonomiska sanktioner. Ronald Reagan, USA:s president, hade täta band med regimen i Sydafrika och motsatte sig även han mycket tydligt ekonomiska sanktioner mot den. Den amerikanske presidentens inställning uppfattades som så provocerande av den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, mottagare av Nobels fredspris, så att denne offentligt kallade Reagans politik för ”omoralisk, ond och fullständigt icke-kristen”.

Vi vet hur det gick. Det var alltså Palmes linje som till sist vann, inte Thatchers och Reagans. Befrielserörelsens styrka växte trots – eller kanske delvis på grund av – regimens brutala metoder i att upprätthålla det vita minoritetsstyret. Den internationella bojkotten spred sig och Sydafrikas ekonomi gick ner på knä. Till sist valde regeringen i Pretoria att inleda förhandlingar med ANC. Och resultatet blev en fredlig nedmontering av det internationellt avskydda systemet.

Men den segern fick inte Palme uppleva. Vid det laget var han död sedan flera år.

En lång rad tidiga spaningstips

Inget av det som ovan sagts betyder egentligen att man kan dra några slutsatser kring frågan om regimen i Sydafrika var inblandad i mordet. Det visar bara en ytterst stark motivbild.

Men det fanns mycket mer, vilket framgår av kommissionens översiktliga sammanställning. Och det visade sig ganska snart, nästan innan blodet torkat på Sveavägen.

Den 4 mars 1986, fyra dagar efter mordet, blev Palmeutredningen kontaktad av en kvinna som arbetat med arrangemangen på Folkriksdagen. Hon hade observerat några mycket nervösa män som uppehållit sig i entrén i folkets hus under hela fredagsförmiddagen, alltså under den dag då Palme talade.

Den 5 mars blev Palmeutredningen kontaktad av en person med sydafrikansk bakgrund som underströk den hätskhet och det raseri som funnits mot Palme inom vissa kretsar i Sydafrika.

Samma dag skrev författaren och Sydafrikaexperten Per Wästberg ett brev till Hans Holmér och framhöll att Palme i Sydafrika framställts som ”landets värsta fiende i väst”-. Wästberg betonade också att Sydafrika legat bakom ett antal mord på motståndare till apartheidstyret. Följande dag skrev han ett kompletterande brev till Holmér där han särskilt nämnde Craig Williamson och dennes roll som operatör för den sydafrikanska regimen. Dessa brev kom märkligt nog inte att registreras hos Palmeutredningen förrän 1989. Och ett utförligt förhör med Per Wästberg hölls först 1996, tio år efter mordet.

Den 6 mars skrev diplomaten Sverker Åström en promemoria till utredningen där han tog upp ett antal omständigheter som pekade på att Sydafrika kunde ligga bakom mordet. Och några dagar senare berättade den ledande sydafrikanske apartheidmotståndaren Abdul Minty för en utredare från Stockholmspolisens våldsrotel om sydafrikanska agenters aktiviteter utomlands, inklusive inbrott och bombdåd. I sammanhanget nämnde han svensken Bertil Wedin.

Den svenske FN-ambassadören Anders Ferm skrev en promemoria den 12 mars där han menade att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme. Den kom att registreras i utredningen så sent som 1992.

I början av april 1986 skickade den före detta sydafrikanske medborgaren Heine H ett brev till Säpo och meddelade att han hade information att lämna. Det ledde till ett möte mellan honom och två poliser från Säpo några dagar senare och följdes senare upp med andra kontakter med Säpo. Heine H hävdade att han hade utsatts för värvningsförsök som agent åt den sydafrikanska regimen och förfrågningar om han kunde ordna nattlogi åt sydafrikaner i sin bostad utanför Uppsala.

I början av maj 1987 blev Säpo kontaktat av två journalister på Svenska Dagbladet som informerade om att de hade en källa som berättat om mordet på Olof Palme. Källan hade uppgett att Sydafrika hade en dödslista på fiender till regimen och att Palme ingick i den. Enligt källan hade Craig Williamson varit inblandad i att organisera mordet. Ett mordteam på tre personer hade sänts till Sverige. De hade bott i en campingbil för att undvika att registreras som hotellgäster.

Ett annat tidigt tips till utredningen kom från Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Sveriges civilförsvarsförbund och gammal journalist. Han hade först försökt ringa utredningen men inte kommit fram. I stället hade han då läst in sina uppgifter på band och bett sin informationssekreterare att lämna över bandet till Säpo i Uppsala. Enligt Bäck hade det skett veckan efter mordet.

Bandet har av okänd anledning inte gått att finna, men Bäck har senare berättat att hans information handlade om vad han fått veta av en brittisk medborgare med insyn i den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Det hade gått ut på att sydafrikaner var inblandade i mordet tillsammans med svenska affärsmän och en kontakt på Säpo. Mordet skulle ha haft kopplingar till den svenska vapentillverkaren Bofors och till sydafrikanska vapenaffärer.

Det här är inte på något sätt en fullständig redovisning av de tidiga tipsen till Palmeutredningen. Men det visar tydligt att frågan om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet hade rests mycket tidigt. Det var verkligen inte så att det var först 1996, tio år efter mordet som det plötsligt dök upp yrvakna och sakligt grundlösa spekulationer av den typ som Mattias Göransson föreställer sig: ”Wow – tänk om det finns en koppling mellan apartheidregimen och Palmemordet!”

Och det var, som vi redan konstaterat, inte heller så att de nya uppgifterna som kom 1996 var så vaga och meningslösa som TP och MG ger intryck av. MG hade, som vi minns, uttryckt det som att någon sa någonting om någonting och råkade nämna Palme: ”Det betyder egentligen ingenting men det får fäste.”

Men det handlade alltså om att en av apartheidregimens mest ökända våldsverkare, Eugene de Kock, pekat ut en i sammanhanget minst lika ökänd figur, toppspionen och mordplaneraren Craig Williamson. Det innebar också att de Kock direkt pekade ut den regim som han själv länge tjänat så troget.

Om någon betecknar detta som ”ingenting” finns det bara tre tänkbara förklaringar. Antingen är personen ifråga ute i någon sort hopplös Don Quixote-kamp för att för att bättra på den gamla avskydda apartheidregimens historiska rykte. Eller så vet personen just ingenting om vad han eller hon pratar om. Eller – slutligen – så har personen en agenda att till varje pris bagatellisera andra tänkbara hypoteser om Palmemordet än den egna.

Mer än en förklaring kan samtidigt vara riktig förstås. Men i det här fallet ska nog den första avfärdas. Att Mattias Göransson skulle ha några motiv att dra en lans för det gamla rasiststyret i Pretoria förefaller mindre sannolikt.

Men tillbaka till 80-talet. Trots att det fanns tidiga dramatiska och till synes realistiska spaningsuppslag så visade varken Hans Holmér eller Hans Ölvebro något intresse för Sydafrikaspåret. Såväl Holmér som Ölvebro hade som vi vet sina färdiga lösningar som var av helt annat slag. I Holmérs fall stavades lösningen ”PKK”, i Ölvebros fall ”ensam gärningsman, typ Christer Pettersson”.

Sydafrika föll därmed bort direkt. Det var – i de här spaningsledarnas ögon – inte intressant. Annorlunda uttryckt: ingenting.

Ölvebro som fortfarande satt kvar på sin post vid tiden för de Kocks uppmärksammade uttalanden blev dock då tvungen att tillsammans med Palmeåklagaren Jan Danielsson på något sätt ta itu med frågorna kring Sydafrika. Ölvebro och Danielsson fick till och med bege sig dit ner för att på plats inhämta en del information.

Som Granskningskommissionen formulerar saken: ”Det som utlöste insatsen var ju inte att tiderna hade förändrats och därmed förutsättningarna för utredningsinsatser, utan det förhållandet att Eugene de Kock lämnade uppgifter av intresse, uppgifter vars mediala genomslag var sådant att PU vare sig man ville det eller inte tvingades agera.” (GrK sid 689)

Rätt snart efter Ölvebros och Danielssons hemkomst återgick dock allt till det vanliga. Och följande år lämnade Riksåklagaren in en resningsansökan till Högsta domstolen för att få till stånd en ny rättegång mot Christer Pettersson.

Sedan dess blev det faktiskt bättre. Stig Edqvist som jag intervjuade under hans tid som spaningsledare var mycket intresserad av Sydafrikaspåret. Och samma sak kan sägas om Hans Melander som inte desto mindre fick den otacksamma uppgiften som sidekick åt Krister Petersson i juni förra året.

Men det förefaller sorgligt uppenbart att Thomas P och Mattias G i denna podd metodmässigt traskar i de tidiga Palmeutredarnas fotspår. Filterjournalisterna har även de närmast demonstrativt avstått från att sätta sig in i de mest grundläggande omständigheterna kring Sydafrikaspåret.

Vilken koll har Filterspanarna egentligen på andra hypoteser?

Jag skriver inte detta för att jag på något sätt är övertygad om att Sydafrika utgör lösningen eller en del av lösningen på mordgåtan. Vad det handlar om är i stället – som jag ser det – att alla någorlunda rimliga uppslagsändar är förtjänta av en granskning.

För min egen del är jag som bekant kritisk mot utpekandet av Stig Engström. Det har inte hindrat mig från att ägna många timmar åt att i detalj undersöka sannolikheten av om det kan ligga något i den hypotesen.

Något sådant intresse av att granska Sydafrikaspåret kan jag alltså inte se hos TP och MG. Och då är ändå detta Sydafrikaspår det paradexempel de valt att lyfta fram i sin podd. De har gjort det till det främsta uttrycket för något de anser vara uppenbart substanslöst – det tydligaste exemplet på ”gnällspikarnas” favorithypoteser, sådana hypoteser som är ”felaktiga på detaljnivå” och ”väldigt löst hängande i luften”.

Låt mig vara tydlig. Jag skulle uppskatta om TP och MG tar sig tid att kritiskt granska Sydafrikaspåret. Och skulle de hitta något som verkligen visar att det kan avskrivas så har de gjort stor nytta. Vad jag inte uppskattar är att de låtsas att de vet något om detta spår när de av allt att döma inte gör det.

Och det leder förstås till frågan: vilken koll har de egentligen på andra hypoteser om vad som kan ligga bakom mordet om de nu valt ut sågningen av just Sydafrikaspåret som sin bästa gren när det gäller att elegant avfärda alternativ till att Stig Engström skulle vara Palmes mördare?

Här bör förstås en sak understrykas. Jag anser verkligen inte att var och en som yttrar sig om Palmemordet är tvungen att lära sig hela läxan i förväg, det vill säga alla väsentliga tillgängliga fakta om olika tänkbara förklaringar till mordet.

Jag som ägnat årtionden åt ämnet har absolut inte någon sådan fullständig överblick i huvudet. Och jag kräver självklart inte heller att någon annan ska ha det. Men det jag kräver är att de debattörer som så bestämt pekar ut en namngiven person som Palmes mördare trots en uppenbart bristfällig indiciekedja, de bör också i den intellektuella hederlighetens namn åtminstone försöka att förhålla sig seriöst till de viktigaste alternativa lösningarna som har förekommit i den offentliga debatten.

Jag brukade för en del år sedan reta mig lite grann på människor som i samband med diskussioner om Nobelpriset i litteratur bestämt hävdade att det enda rättvisa vore om Astrid Lindgren fick det. (Samma klagomål framfördes över att inte Bob Dylan fått priset, men de klagomålen har tystnat av naturliga skäl.)

Jag gillar Astrid Lindgren, men det som störde mig var att jag tyckte mig förstå att de som krävde att hon skulle få priset knappast hade ansträngt sig att kolla upp vilka andra tänkbara kandidater som fanns runtom i världen och hur läsvärda de var.

Sådant där är ju egentligen inte värt att irritera sig på, vilken litteratur som människor gillar är till sist en fråga om tycke och smak och om vad de råkat få tag i. Men när det gäller Palmemordet blir det lite mer allvarligt. Vem som begått ett brott är inte en fråga om tycke och smak.

Och ändå beter sig Filterspanarna ungefär på det sätt jag nyss beskrev. Stig Engström känner de till (även om de tolkar sina kunskaper på ett rätt speciellt sätt). Och då är det, med deras logik, så klart han som skjutit Palme. De kryddar det med att försöka komma på de klurigaste sätten att konstruera misstankar mot honom. Alltså sådant de i Filterpodden kallar ”godis”.

Jag blir så trött.

”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt”

Avslutningsvis: var hamnar vi då när vi ska försöka värdera tankeinnehållet i respektive åklagaren Peterssons och journalisten Petterssons beslut att peka ut Stig Engström som misstänkt respektive bevisad mördare?

Vi kunde till en början konstatera att åklagaren Petersson och hans utredare inte lyckades lägga till något väsentligt i misstänkliggörandet av Engström. Alla viktiga argument som de tog upp hade redan framförts av journalisten Pettersson. Men åtskilliga av de hypoteser som journalisten Pettersson tagit upp avstod åklagaren Petersson från att befatta sig med och det han lade fram blev följaktligen tämligen innehållslöst. Till sist var det bara auktoriteten i hans ämbete som gjorde att det alls fanns anledning att ta hans utpekande på någon grad av allvar.

Det vill säga: det var Thomas Petterssons resonemang som utgjorde den egentligen stommen i misstankarna mot Engström. Och det är därför jag tycker det är angeläget att studera dessa resonemang.

Som vi sett i vår genomgång av den nya upplagan av hans bok och avsnittet i Filterpodden handlar det om en benägenhet att spekulera som sträcker sig mycket långt – så länge utgångspunkten är att Engström helt enkelt måste vara skyldig till statsministermordet.

Det är inte något riktigt bra betyg åt Thomas Petterssons sätt att resonera. Och en genomgång av hans argumentationsarsenal är därför inte heller ägnad att öka respekten för beslutet att lägga ned utredningen med hänvisning till misstankarna mot Engström.

Däremot blir det begripligt varför åklagaren Petersson noga och demonstrativt undvek att köpa hela Filterpaketet.

Jag har erbjudit Krister Petersson plats att här på bloggen kommentera särskilt det första avsnittet i denna artikelserie, men han har bestämt och tydligt förklarat att han inte tänker utnyttja möjligheten.

Det är tråkigt.

Nu handlar dock serien i första hand om Thomas Petterssons och Mattias Göranssons teoribildningar. Och mest angeläget här är därför att vi kan få ta del av de två Filterjournalisternas synpunkter på min kritik.

Thomas Pettersson har uttryckt en ambition att svara och det ser jag fram emot. Vi har debatterat tidigare på den här bloggen liksom i podden Palmemordet och det tycker jag har varit givande. Han kommer självklart att få det utrymme han önskar.

Mattias Göransson har likaså fått en inbjudan att delta i debatten.

Också han har definitivt en position att försvara. Thomas Pettersson är förstås mer kompetent i sakfrågorna än Mattias Göransson, men MG är ju den som fortfarande har det publicistiska ansvaret för beslutet att offentligt peka ut Stig Engström som statsministermördare.

I Expressen förra sommaren kommenterade Mattias Göransson berömvärt och tydligt vad det måste innebära om det skulle visa sig att han och hans tidskrift har fel. Som han sa:

”Hade jag som ansvarig utgivare fattat ett så uppenbart felaktigt beslut som att peka ut en oskyldig person för något så allvarligt, hade jag inte med någon form av bevarad trovärdighet kunnat fortsätta. Jag hade fått be om ursäkt och avgå.”

Han tillade:

”Också Filters trovärdighet skulle ha skjutits i sank. Tidningen skulle ha blivit ett stående skämt. Vi hade fått sluta med granskande journalistik, den trovärdigheten hade varit helt borta.”

För närvarande har han i alla fall valt att argumentera som om den risken för honom själv och Filter knappast finns. När han nyligen var gäst i Expressens podcast om journalistik, ”Lägg ut!”, sa han bland annat så här apropå sin tidskrifts utpekande av Stig Engström:

”Ska nån komma med nåt annat så ligger ribban fruktansvärt högt. Vi måste först på sakliga grunder förklara varför Engström inte är mördaren. Och det kan ingen, det har ingen lyckats med. Det finns ingen möjlig lösning där.” (Ca 14:30 in i sändningen.)

Det är lätt att tolka de formuleringarna som att han är sugen på att stolt försvara sin tidskrifts ställningstagande – ett ställningstagande som ju krönts med officiell framgång genom åklagaren Peterssons utpekande av Engström.

Men så är det inte riktigt – i alla fall är det tveksamt om MG vill göra det i andra sammanhang än inom ramen för den egna podden. När jag frågade Mattias Göransson om han ville medverka här på bloggen och kommentera min artikelserie fick jag tyvärr följande svar:

”Även om du och dina läsare skulle uppskatta mitt deltagande så har jag åtskilliga saker jag prioriterar högre, och eftersom vår tid är utmätt kommer jag att ägna mig åt dem istället.”

Desto mer jobb blir det för Thomas Pettersson. Du är välkommen, Thomas!