Restaurangen intill mordplatsen som polisen aldrig kollade

Restaurang Mancini, tidigare Bohemia, som den ser ut i dag. Krogen var fortfarande öppen när Palme sköts ihjäl och den flyende mördaren passerade tätt intill entrén. FOTO: Anders Hasselbohm.

Journalisten och författaren Anders Hasselbohm är bekant för denna bloggs läsare.  Han publicerade tidigare i år en uppmärksammad artikel här. Den handlade om tecken på att det förbereddes ett attentat mot Palme under dennes besök på Kreta hösten 1985.

Anders Hasselbohm är också känd för sina initierade artiklar i Aftonbladet och tidningen Vi om en möjlig koppling mellan Sydafrika och Palmemordet. Och han skrev en uppmärksammad bok om 80-talets ubåtskränkningar av svenska vatten, Ubåtshotet, en kritisk granskning av Ubåtsskyddskommissionens rapport.

I denna artikel presenterar han häpnadsväckande information som visar att Palmeutredarna under alla år – och in i det sista – missat att titta på en närmast självklar adress i området närmast kring Dekorima: restaurangen Bohemia.

Det är anmärkningsvärt – inte minst i skenet av att Palmeåklagaren Krister Petersson gärna markerade att han ansåg att mordet bara kunde klaras upp om utredningen verkligen fokuserade på vad som skedde kring brottsplatsen. /GW


Av Anders Hasselbohm

MAN SKULLE KANSKE TRO att polisen sökt av och talat med alla i området i närheten av platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Men så är det inte. Inte ens idag efter 34 år.

”Ingen polis har hittills besökt oss eller frågat oss om någonting”, säger Claudio Mancini, ägare till restaurang Bohemia, idag Mancini. Restaurangen ligger bara runt 60 meter från mordplatsen och i den riktning mördaren uppges ha flytt.

”Jag har varit väldigt förvånad eftersom jag förstås som alla andra har följt mordspaningarna”, säger Claudio Mancini. ”Jag utgick ifrån att polisen allra först noggrant undersöker området i omedelbar närhet av en mordplats. Men så var det alltså inte efter mordet på Sveriges statsminister.”

Jag träffade Claudio Mancini för två och ett halvt år sedan på hans restaurang i ett annat ärende. Det var då han sa ovanstående, att ingen polis hade besökt restaurangen och förhört honom eller någon i hans personal om de observerat något speciellt under mordkvällen och om vilka gäster de hade haft.

Ett sådant besök med förhör tillhör det första polisen ska göra intill platsen av ett mord! Vart än gärningsmannen tog vägen sedan han sprungit inåt på Tunnelgatan så passerade han nära Bohemias entré.

Enormt förvånad över vad Claudio Mancini berättat skrev jag ett email till Sven-Åke Blombergsson, en av Palmeutredarna, den 23 februari 2018. Jag skrev inledningsvis att jag just av ägaren till Bohemia fått höra något ”som gjorde att öronen nästan trillade av, nämligen att ingen polisutredare någonsin sedan mordet på Palme har kontaktat honom – på en restaurang mindre än 100 meter och längs mördarens förmodade flyktväg. Ingen på 32 år! Häpnadsväckande!”

Claudio Mancini, var ägare till den välkända italienska restaurangen Bohemia på Tunnelgatan när Palme mördades och har haft den sedan dess. Bohemias läge på den korta sträckan mellan mordplatsen och trapporna upp mot Brunkebergsåsen borde ha gjort polisen angelägen om att få information från honom och hans personal. Men mordutredarna kontaktade honom aldrig under de 34 år som utredningen pågick. FOTO: Privat.

Claudio Mancini var själv på restaurangen och i själva lokalen vid tiden för mordet.

Han sa att han mindes tre kvinnor på restaurangen. En av dem rusade tillbaka till Bohemia sedan hon fått klart för sig att Olof Palme skjutits alldeles intill och bad att få låna en telefon. Hon var journalist och ringde sin redaktion.

Att jag 2018 sökte upp Claudio Mancini berodde på att jag hade en uppgift om att en gäst på restaurangen denna kväll hade anknytning till Bernt Carlsson, en nära medarbetare till Olof Palme.

Bernt Carlsson var något av Palmes grå eminens i utrikesfrågor, tidigare generalsekreterare i Socialistinternationalen, senare biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär.

Det hade spekulerats om varför makarna Palme promenerade hem från sitt biobesök och varför de bytte sida på Sveavägen. Skulle Olof Palme träffa någon på hemväg? Var deras plan möjligen att slinka in på just Bohemia? Satt möjligen någon inne på restaurangen och väntade på dem?

Till sin flickvän Sanya Popovic i New York sa Bernt Carlsson efter mordet att han var en av en handfull personer som visste varför Palme dödats. Något liknande har veterligen ingen annan i den närmaste kretsen kring Olof Palme yppat.

Bernt Carlsson själv omkom i en flygkrasch i december 1988 på väg till New York. En bomb exploderade ombord på Pan Am-planet som störtade vid Lockerbie i Skottland.

Carlsson var en enveten apartheid-motståndare, Sydafrikas utrikesminister Pik Botha var bokad på samma flight med sin 22-mannadelegation för att tillsammans med Bernt Carlsson och FN:s generalsekreterare delta i högtidligheten då det av Sydafrika kontrollerade Sydvästafrika skulle bli det fria Namibia.

Pik Botha valde dock att efter en varning från sin säkerhetstjänst att boka om till en tidigare Pan Am-avgång (The Independent on Sunday 24 oktober 2018), uppenbarligen utan att varna andra.

Vad hände då sedan jag skrivit mitt email till Sven-Åke Blombergsson på Palmegruppen i februari 2018? Har Claudio Mancini kontaktats av polisen sedan dess?

”Nej, ingen polis har pratat med mig, inte heller efter att du i ett email uppmärksammade dem på att ingen överhuvudtaget kontaktat oss sedan mordet.” Det säger Mancini till mig nu.

Vid presskonferensen 10 juni sa Krister Petersson bland annat vid ett tillfälle att journalister och andra ju bara har kunskap om delar av utredningen om mordet på Olof Palme medan polis och förundersökningsledaren ju sitter på helheten.

Detta stämmer alltså knappast.

Ingen utredare har ju ens på över 34 år förmått hasa sig iväg de runt 60 meterna från mordplatsen till Bohemia, numera Mancini, för att inhämta m ö j l i g e n väsentlig information. Här är alltså ännu en hålighet i en lång utredning full av håligheter.

Ny upplaga av Mörkläggning – boken om maktspelet och lögnerna i början på Palmeutredningen

Det var 23 år sedan min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kom ut. Den har varit slutsåld en tid, i höst kommer den med ett nyskrivet förord.

EN NY UPPLAGA AV MIN BOK Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kommer att vara ute i handeln den 15 oktober efter att ha varit slutsåld i mer än två år. Den har ett helt nyskrivet förord på 24 sidor.

Fråga: Är det boken du ska läsa om du vill direkt vill ha svaret på vem som mördat Olof Palme?

Svar: Nej, det är det inte. Men det är definitivt boken du ska läsa om du vill veta sanningen om mordutredningen.


En maning till alla läsare: missa inte den snabba enkätfrågan längst ner!


Mörkläggning beskriver de första tio årens hemligheter, maktspel och intriger. Här finns Holmér och hans PKK-spår, Ebbe Carlssonaffären och rättegången mot Christer Pettersson. Och här finns också en initierad beskrivning av den laglösa kultur som rådde inom Säpo, en kultur som bland annat tog sig uttryck i ett långtgående samarbete med amerikanska CIA för att få fram användbara uppgifter till mordutredningen. Konkret handlade det om olovlig avlyssning av ett antal kurder som utsetts till misstänkta Palmemördare.

Ett centralt tema är också hur kanslihuset var djupt inblandat i mordspaningarna och gav ett långtgående stöd till de politiska fixarna Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

Var och en som undrar över Krister Peterssons märkliga nedläggning av utredningen tidigare i år får i den här boken en ingång till förståelse av förhistorien, hur det hela började. Mörkläggning beskriver i detalj hur det från första dagen fanns ett politiskt spel kring statsministermordet. Det skulle helt enkelt inte få chansen att utredas på vanligt sätt.

Det tog mig sex år att skriva boken. Hade jag förstått uppgiftens omfattning när jag började så hade jag nog aldrig inlett projektet. I efterhand kan jag konstatera att det var tur att jag inte fattade det – för jag är övertygad om att det är viktigt att boken blivit skriven. Mörkläggning är en djupgående genomgång av mordutredningen med ett innehåll som till största delen inte kan hittas i andra böcker.

Händelseutvecklingen de senaste åren – med sammanbrottet för den tidigare närmast officiella sanningen om Christer Pettersson som statsministermördare och med Krister Peterssons halsbrytande avslutning av utredningen – illustrerar att de frågor jag tar upp är angelägna och att debatten måste fortsätta.

Och låt mig lägga till: Mörkläggning innehåller information som inte heller kommer att dyka upp när handlingar ur utredningen nu i växande utsträckning blir i alla fall delvis offentliga. För denna bok är i första hand berättelsen om vad utredarna faktiskt gjorde, inte om vad som står i de dokument de upprättat.

Men Mörkläggning är också – vilket är minst lika viktigt – berättelsen om kontakterna mellan utredarna och landets ledande politiker.

Ni som har följt min blogg en längre tid har säkert tagit del av kortare avsnitt ur denna bok ett antal gånger: Mörkläggning är nog den av mina böcker som jag oftast gått tillbaka till och citerat från när olika läsarfrågor kommit upp.

Boken mottogs väl när den kom ut.

Föreningen Grävande Journalister gav Mörkläggning priset Guldspaden för 1997 års bästa undersökande journalistik i bokform.

Och så här skrev recensenter:


”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.


”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.


”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.


”Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa”.

Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.


”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.


”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.


Så här såg första upplagan ut. De två senaste åren har den bara gått att köpa antikvariskt. Och dyrt.

Första upplagan kom ut i två band. Den nya upplagan kommer i en enda volym. Hela den gamla texten finns med (dock korrigerad när det gäller några detaljer, vilket listas i slutet av boken). Och nu tillkommer alltså ett nyskrivet förord.

Den nya upplagan är på över 1 000 sidor. Den är fortfarande inbunden och försedd med skyddsomslag. Boken har liksom tidigare en utförlig notapparat, litteraturförteckning och register.

När Mörkläggning kom ut på 90-talet kostade den över 400 kronor. Det var i och för sig inget orimligt pris för en tjock inbunden bok i två band. Men ändå mycket pengar.

Den här gången, när andra upplagan kommer ut, har förlaget och jag varit överens om att sätta ett så överkomligt pris som möjligt. Exakt vad den kommer att kosta beror på vem som säljer den, men räkna med ett pris som pendlar runt 300 kronor.

Det var inte lätt för mig att få boken utgiven på 90-talet. Ett antal förlag tackade nej. Det var kanske inte så konstigt. En okänd författare, en väldigt tjock bok.

Till sist kom jag i kontakt med en gammal vän, Göran Dahlman, som helt enkelt startade ett förlag, Bokförlaget Kärret, just genom att ge ut Mörkläggning.  Han har senare gett ut en hel del annat, exempelvis en rad böcker om Palmeutredningen av Sven Anér och några egna detektivromaner (högst läsvärda).

Boken ges även denna gång ut av Kärret.

Den förra upplagan gick inte bara att köpa i bokhandeln utan den var också möjlig att beställa direkt från Kärret eller från min hemsida. Det var en service som innebar en hel del extra jobb för förlaget (och lite för mig) men egentligen inte så stora fördelar för köparna. Så går det inte att göra den här gången.

Du kan alltså inte beställa boken direkt via denna blogg – och inte heller via min hemsida eller Bokförlaget Kärret. Beställ den eller bevaka den via din vanliga fysiska bokhandel eller någon av nätbokhandlarna.

Vill du däremot göra mig och förlaget en liten tjänst – och samtidigt själv få ett hum om hur många andra som besöker den här bloggen som tänker köpa boken?

Svara i så fall väldigt gärna på den här frågan om hur du tänker göra. Det är givetvis inget bindande löfte, men det är ändå bra information till förlaget och mig.

Så säger recensenter om Gunnar Walls bok om andra världskriget

Amerikanska soldater landstiger i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. Bilden – förvisso vältagen och helt autentisk – har blivit en av de de klassiska symbolerna i mytbildningen om andra världskriget. FOTO: Public Domain

HITTILLS HAR DET BARA KOMMIT LOVORD i recensionerna av min nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget.

Nackdelen är att det inte varit så många recensioner – ännu i alla fall.

Mest glädjande för min del är kanske att boken uppmärksammats av bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i dess medlemstidning Pennan och Svärdet.

Tidningens vetenskapsredaktör Jan Waernberg skriver i sommarspecialnumret:

Krig är förfärligt, förutom i ett fall: andra världskriget. Det har gång efter annan utmålats som ”det sista goda kriget”. Men stämmer detta verkligen? I nya Andra världskriget och myten om det goda kriget säger Guldspadevinnaren Gunnar Wall bestämt ”nej” i vad som tveklöst kommer att bli en av årets mest kontroversiella böcker. /…/

Faktum är att jag tror att det är först nu som vi på allvar börjar förstå vad andra världskriget egentligen var. Tidigare har berättelsen om kriget varit så präglad av känslor att detta har varit svårt och den starkaste känslan av dem alla har alltid varit känslan av att kriget bestod av en kamp mellan ont och gott snarare än mellan ont och grått.

Det är frågor som dessa som Gunnar Wall behandlar i nya Andra världskriget och myten om det goda kriget. /…/

Jag är övertygad att det här är en bok som kommer att uppröra många, men om du vill läsa om det verkliga andra världskriget så är Walls verk ingenting du vill missa. Tvärtom rekommenderar jag boken till alla som när ett seriöst intresse för andra världskriget.

Andra världskriget var ett krig där olika aktörer – framför allt Nazityskland, men inte bara den regimen – spelade på rastänkande för att mana fram patriotiska känslor. Här är en amerikansk propagandaaffisch från kriget mot Japan. Bilden framställd av USA:s finansdepartement. Public domain.

BTJ-häftet är en skrift som vänder sig till bibliotek och liknande institutioner som ska göra kvalificerade bedömningar av litteratur som ska köpas. Där skriver Linus Björk om boken i nr 11/2020:

I denna populärt hållna bok erbjuds vi möjligheten att reflektera kring andra världskrigets moraliska värde relativt andra krig. Vi tänker oss gärna att kampen mot axelmakternas mordmaskin var moraliskt avsevärt mer försvarbar än andra krig. /…/

Framför allt är Andra världskriget och myten om det goda kriget en intressant bok som visserligen i stort är kronologiskt upplagd med också är bred och varierande i sitt anslag./…/

Gunnar Wall är en prisbelönt journalist och författare med ett flertal böcker i bagaget, och hans vana som skribent gör att språket flyter väl.

Slutligen skriver Per Leander i veckotidningen Internationalen nr 18/2020:

Ja, att andra världskriget är komplicerat och allt annat än en svart-vit historia om kampen mellan det onda och det goda, är temat i Gunnar Walls nya bok Andra världskriget och myten om det goda kriget./—/

De flesta vet nog att USA drogs in i kriget efter Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Men vad var det som drev japanerna till den attacken, och vad hade USA överhuvudtaget på Hawaii att göra? Vad var USA :s poäng med att atombomba Japan, som ju ändå var på väg att kapitulera, speciellt med tanke på att man lät kejsar Hirohito sitta kvar på sin post efter kriget?

Det är bara ett par av de många frågor som Gunnar Wall tar upp i denna tankeväckande bok som ger en djupare förståelse av det värsta kriget i historien – hittills.

FOTNOT: Boken finns också som ljudbok. Den kommer senare också som e-bok.

 

Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar


Den text som Bjarne Moelv härom dagen publicerade på min blogg handlade om en hemlig kuppförsvarsövning som enligt hans källor ägt rum kvällen då Palme mördades.

Hans text har lett till en livlig debatt här på bloggen. 

Författaren väljer nu själv att kortfattat avrunda den för egen del.

Andra är förstås fria att fortsätta diskutera. /Gunnar Wall


Av Bjarne Moelv

URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.

För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.

Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.

I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!

Först så kan en debatt värd namnet ta vid  –  och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.

Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.

Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades

”Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla.” Så sammanfattar journalisten Bjarne Moelv de uppgifter han fått del av, uppgifter som aldrig blivit utredda. Foto: Gunnar Wall

Författaren och journalisten Bjarne Moelv har i många år intresserat sig för statlig övervakning, åsiktsregistrering och myndighetskontroll över opinionsbildningen. 

1976 gav han ut Propagandaministeriet: en bok om psykförsvaret. Hans arbete med dessa frågor gjorde att han skaffade sig ett kontaktnät med personer som hade saker att berätta men inte själva ville framträda.

Under tiden som följde på att Olof Palme mördades fick Bjarne Moelv tillgång till uppgifter som pekade på att det fanns en omfattande dold statlig verksamhet som bildade en sorts inramning till mordet. Och dessa teman tog han upp i en rad uppmärksammade artiklar på Dagens Nyheters debattsida: till exempel Följ upp ”stickspåret”! (10 februari 1987), ”Ett dåd i hastigt mod?” (5 april 1987) och ”Operation Olof” (5 oktober 1987).

Här skriver Bjarne Moelv i en ny artikel om de uppgifter han fick del av redan då, bland annat om en hemlig kuppförsvarsövning under själva mordnatten. Han konstaterar att det var uppgifter som begravdes under Holmérs tid som spaningsledare och att locket legat på sedan dess. Nu varnar han för att dessa frågor – efter Krister Peterssons beslut att lägga ner mordutredningen – för alltid kommer att lämnas obesvarade .


Av Bjarne Moelv

Frilansjournalist och författare, verksam i Eskilstuna

Chefsåklagare Krister Petersson infriade onsdagen den 10 juni sitt löfte om att före månadens utgång ge besked om ”vad som hände” natten till den 1 mars 1986, när statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i centrala Stockholm.

Som ”mest möjliga mördare” valde Krister Petersson den så kallade Skandiamannen, död och oåtalbar. Utredning nedlagd. Punkt.

Men ”vad som hände” visste vi ju sedan länge. Den verkligt stora och ännu efter 34 år obesvarade frågan är ju faktiskt:

”H u r kunde det ske?” – det länspolismästare Hans Holmér drastiskt kommenterade i en legendarisk brasklapp efter sitt utredningsfiasko: ”Om sanningen kom fram skulle Sverige skakas i sina grundvalar!”

Vem som mördade Palme har jag ingen aning om. Men jag har anmärkningsvärd information från insidan om hur mordet möjliggjordes – och det är sannerligen ingen vacker historia.

Sovjetunionens regeringschef Josef Stalin avlider 1953. Därmed kan en av utrikesminister Molotov länge förberedd konferens om Europas säkerhet genomföras. Avsikten är nu att genom tyst diplomati skapa förutsättningar för successiv ideologiharmonisering mellan Sovjetunionen och USA, och på så sätt säkra ”supermaktsfred i vår tid” – naturligtvis med ömsesidiga garantier för intressesfärerna.

Tidigt 50-tal. Tage Erlander träffar av en händelse Olof Palme. De bägge kommer i livligt samspråk, politiskt tycke uppstår och de börjar umgås privat. 1954 är Palme analytiker i ”Grå huset”, Försvarsstabens Underrättelsebyrå, när han handplockas till tjänsten som handsekreterare hos statsministern och partiordföranden.

Någonstans här utstakas Olof Palmes snabba karriär mot de politiska höjderna – och mot katastrofen. Han ges snart en huvudroll i Erlanderårens maktmedvetna folkhemssträvanden: uppdaterad välfärdspolitik i syfte att främja inrikes balansering av höger- och vänsterkrafterna samt framför allt: aktivt svenskt deltagande i det höga utrikespolitiska spelet kring ideologiharmonisering och supermaktsfred mellan öst och väst: t y s t   d i p l o m a t i.

Palmes erfarenhet från tiden i Underrättelsebyrån kommer nu väl till pass när statens organ för övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning av medborgarna under de följande decennierna utvecklas och finslipas. Dessutom måste hans och Erlanders ambition att med tillvaratagande av krigstida lärdomar från Norge och Danmark modernisera en hemlig och gentemot USA förhållandevis självständig ”vilande” motståndsrörelse betraktas som beundransvärd. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) däremot, som inrättas 1954, byggs i huvudsak efter nordamerikansk förebild: The Psychological Strategy Board.

Övervakning, åsiktsregistrering och opinionsstyrning. Ett känsligt men uppenbarligen oundvikligt kapitel i den politiska historien om försvar för staten. Det reformistiska SAP inser tidigt värdet av ett tätt samarbete på bred front med borgerligt demokratiska partier och folkrörelser i allmänhet, myndigheter och media. För att i möjligaste mån undvika maktövergrepp blir lösenordet Tage Erlanders fältrop: ”Övervaka övervakarna!”

Olof Palme växer snabbt in i rollen som Erlanders högra hand. Han har politisk fingertoppskänsla, snabb uppfattningsförmåga och hans arbetskapacitet är enorm. Han är en lysande polemiker, inte sällan dock med lite onödigt självrådig, triumferande självrättfärdig framtoning. 1969 blir han Erlanders efterträdare som partiordförande och statsminister. Efter en stormig inledning på 70-talet och regeringsskifte 1976, tar socialdemokraterna revansch i valet 1982. Som oppositionsledare har Palme vid den här tiden hunnit tjänstgöra som särskild medlare för FN i kriget mellan Iran och Irak och ytterligare befäst sin ställning på den storpolitiska arenan. Han är nu internationellt känd statsman – en intelligent och djärv libero i det komplicerade spelet på den tysta diplomatins fria ytor; sedan 1980 ordförande för Palmekommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som 1982 presenterar ett ambitiöst program för nedrustning och gemensam säkerhet. Han har utan tvivel beslutat sig för att plocka ytterligare FN-poäng i karriären.

Vid mitten av 80-talet är Palme en trött och sliten man. De hårda debatterna om löntagarfonder och ubåtskränkningar. Frekventa anklagelser om smygsocialisering av näringslivet. Beskyllningar om undfallenhet gentemot Sovjetunionen och landsförrädisk verksamhet. Mordhot. Sådant stjäl naturligtvis i längden massor av energi, också från en osedvanligt luttrad och självsäker politiker.

Men det är den tysta diplomatins intrikata dubbelspel kring ideologiharmonisering, nedrustning, geopolitik och supermaktsfred som ska råga måttet och blir hans slutgiltiga fall.

I januari-februari 1986 skärps hotbilden efter nyheten om att ett möte planeras i april mellan Olof Palme och Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare. Fredagen den 28 februari 23.21 nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm skjuts Palme till döds.

I praktiskt taget samma ögonblick föds en medieindustri kring tragiken: sensationsjournalistik, vidlyftiga romanprojekt – men också dokumentärskildringar som presenterar dolda fakta i syfte att utreda, förstå och förklara. De ivrigaste, mest energiska representanterna för den senare kategorin har givits den lite ironiskt nedvärderande titeln ”privatspanare”. Det är synd, tycker jag. De har genom åren bidragit med en enorm faktabank till den offentliga debatten . Deras alltför ofta lättsinniga slutsatser står ju var och en fritt att bortse från.

-*-

Jag är varken privatspanare eller forskare. Jag är debattör, på gott och ont. Lång yrkeserfarenhet är min styrka. Under 40 av mina hittills 55 år som journalist var jag reporter och redaktör i A-pressen, därefter fri skribent och författare. Huvudintresse genom åren: att undersöka statens övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Detta sammantaget har givit mig ett omfattande, tätt knutet kontaktnät.

Nu i mitt åttioandra levnadsår vill jag berätta sanningen om hur Palmemordet möjliggjordes. Jag skriver medvetet sanningen – inte min sanning. Kalla mig naiv, men med tanke på den speciella situationen och de speciella personliga relationerna är jag helt övertygad om att mina anonyma källor inte haft vare sig avsikt eller möjlighet att missleda mig. Utvecklingen har ju också, enligt min uppfattning, gett stöd åt uppgifterna. Vi får se.

Alltså:

Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av stadsgerilla. Denna beredskapsövning ska ha testats i all hemlighet några år tidigare och då vunnit stark genklang hos såväl polis som militär. Förutsättningarna bygger på en instruktionsfilm om diversionsmanövrer, tänkt att användas i Civilförsvarets och Tolkskolans verksamhet:

Attentatsmän skyddas av figuranter som cirkulerar på gärningsplatsen i skepnad av åskådare, vittnen och desinformatörer, så att den tilltänkte gärningsmannen kan göra en snabb kringgående rörelse, återvända till mordplatsen och sälla sig till skaran av figuranter, tillskyndande allmänhet och polis.

Jag har efterfrågat filmen och fått till svar att om en sådan film alls existerar så är den sekretessbelagd.

Också en grupp nära partikamrater till Palme ska med tanke på den illavarslande snabbt växande hotbilden ha initierat diskret privatövervakning av statsministern som hemförlovat sina livvakter inför en familjekväll med biografbesök tillsammans med hustrun Lisbeth, sonen Mårten och dennes fästmö.

Efter filmen skiljs makarna Palme från ungdomarna och hinner ta en kort promenad i innerstaden innan det dödande skottet faller vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan och ett scenario kusligt likt instruktionsfilmens uppstår.

Under mordutredningens gång framkommer i den livliga mediedebatten uppgifter om att ett stort antal medlemmar av och utbrytare ur olika säkerhets- och underrättelseorganisationer funnits på plats under mordkvällens kuppberedskapsövning.

Den så kallade Skandiamannen, som nu posthumt erhållit titeln ”mest möjliga mördare”, sägs ha haft viss perifer anknytning till såväl Civilförsvaret som Tolkskolan och till och med Stay Behind (den hemliga, ”vilande” motståndsrörelsen). Hans arbetsplats, Skandiahuset, rymmer ju för övrig vid den här tiden specialbevakat filialkontor för denna motståndsrörelse. Mannen förhörs om sina aktiviteter på mordplatsen och husrannsakan (vapensök) planeras på hans arbetsrum i Skandiahuset men inställs av oklar anledning efter ingripande från högre ort. Skandiamannen beskrivs som extrovert, nyfiken, fantasifull och lösmynt, närmast mytoman. Han tillskriver sig framträdande roll på mordplatsen men utför, möjligtvis, handräckningstjänst i en organiserad skenmanöver han själv aldrig ska komma till fullt insikt om.

Jag är en av de tidiga debattörerna när regeringen den 4 februari 1987 tvingar bort Hans Holmér från spaningsledningen i den havererade utredningen om mordet på statsminister Olof Palme.

Från 1987 till 1991, låter jag företrädesvis i rikspress publicera en serie artiklar som vill förutsäga snarare än referera ett händelseförlopp. Det sker inte genom att ställa upp djärva hypoteser tryfferade med sensationella avslöjanden. Min arbetsmetod är traditionell för att inte säga konventionell journalistik: kritiskt granskande baserat på kontrollerbara fakta. Men eftersom undersökningen till stor del bygger på insidesinformation och uppgiftslämnarna kräver anonymitet har utomordentligt sträng, närmast pedantisk person- och källkontroll varit nödvändig.

Den bistra men nyttiga lärdomen av 70- och 80-talens politiska ”affärer” är ju nämligen den att institutioner, myndigheter och media verkar i ett politiskt klimat där skickliga desinformatörer, provokatörer och infiltratörer likt kameleonten byter färg efter omgivning. Jag vill påstå att jag under ett drygt halvsekel som journalist aldrig mött denna outtalade praxis så konsekvent tillämpad som i detta fall.

Summa:

Under 80-talsdebatten skriver jag inledningsvis: ”Hör Olof Palmes mördare hemma i en grupp fanatiska ”fribytare” med rötter i gamla IB? I Sverige verkar idag ett antal polisiära, militära och paramilitära grupper utanför regeringens kontroll. De mer fanatiska har i Olof Palmes gestalt kommit att se arkitekten bakom den förmenta anpasslingspolitiken österut. Detta stickspår borde undersökas.” och ”Kan ett slags säkerhetspolitiskt medborgargarde, vars kärntrupp består av övervintrare med anknytning till IB:s socialdemokratiskt dominerade inrikesspionage, ligga bakom mordet på Olof Palme? Den frågan måste nu på allvar diskuteras.

Senare ställer jag i den offentliga debatten direkt till spaningsledning och mordutredare ett antal frågor rörande avslöjanden om övervakning av Palme, övervakning av Palmes övervakare och övervakning av hans övervakares övervakare (!) under mordkvällen. När svar uteblir, fortsätter jag mina metodiska undersökningar och skriver i augusti 1988, med adress SSI-chefen, kommendör Ulf Samuelsson : ”Varför undersöker ni inte nu vilka underrättelseorgan, fribytare ur och informatörer till dessa som bevakade varandra i centrala Stockholm samma kväll som Olof Palme sköts till döds?”

Slutligen: I två artiklar våren 1990 kopplar jag infiltratörer i och utbrytare ur dels polisiära och militära organisationer, dels paramilitära grupper och vilande motståndsrörelse (Stay Behind) till händelserna kring Sveavägen-Tunnelgatan under kuppberedskapsövningen den 28 februari 1986.

Den tysta diplomatin om nedrustning och supermaktsfred inför hot om kärnvapenkrig har gravt misstolkats och dess svenske huvudrollsinnehavare Olof Palmes långt gångna nedrustningsförhandlingar med Michail Gorbatjov betraktas som landsförräderi. Han måste oskadliggöras. Kuppberedskapsövningen bäddar för illdådet och i det (delvis regisserade?) kaos som uppstår på mordplatsen undkommer mördaren.

Den bakgrunden har inte blivit föremål för debatt. Makthavarnas tystnad är förklarlig: ansvaret för statsministermord mitt under pågående kuppberedskapsövning är knappast en fråga man oombedd aktualiserar. Och nu, efter chefsåklagare Krister Peterssons snabbutredning och presentation av en tjugo år död ”möjlig mördare” har ju Palmeutredarna äntligen kunnat friställas.

Kvar i tystnaden dröjer en obesvarad, djupt obehaglig fråga: Av vilken anledning har myndigheter, institutioner och organisationer både före och efter dådet undvikit att med öppen, självkritisk information bekämpa desinformation, provokation och infiltration för att istället cyniskt kopiera desinformatörernas, provokatörernas och infiltratörernas förtäckta arbetsmetoder?

Detta handlingsmönster har ju skapat en formligen paranoid miljö: vänner och fiender till förblandning lika – alla övervakande alla. En kuslig spegelsal, där demokratin lämnas att sakta men säkert förtvina . *)

*) Jag är inte motståndare till vare sig säkerhets- och underrättelsetjänst eller organisationer för psykologiskt försvar och hemlig motståndsrörelse (Stay Behind).Tvärt om! Men deras verksamhet såväl i fred som vid skymningsläge och krigsutbrott måste bedrivas under betryggande demokratiska former. Debatt om ”tyst diplomati” och supermaktsfred mellan öst och väst bör välkomnas men får naturligtvis inte urarta. Vettlösa anklagelser om spionage och landsförräderi ska bemötas snabbt och resolut. Detta har jag i en inte alltför avlägsen brytningstid skrivit om i bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (2/89) och tidningen Folket (18/1 och 12/3 1990).

Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London, ser på Palmeutredningen utifrån och förfäras. Foto: Privat.

Hur framstår nedläggningen av Palmeutredningen för den som tittar på händelsen utifrån, för den som kan fakta i fallet men inte befinner sig mitt i den svenska debatten?

Jag bad journalisten och författaren Gunnar Pettersson, bosatt i London sedan 1972, att redovisa sina tankar om saken på min blogg.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Och han har genom åren skrivit en del om Palmeutredningen, bland annat på sin nu nedlagda men fortfarande åtkomliga blogg Pressylta Redux. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig nog också ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Gunnar Pettersson har, skriver han, fruktat att han själv hållit på att bli cynisk när det gäller utredningen. Men efter den digitala pressträffen den 10 juni känner han sig överspelad: ”Palmeutredningen ‘gör cynism’ mycket bättre än jag någonsin skulle klara.”


Av Gunnar Pettersson

MITT INTRESSE FÖR, och bitvisa engagemang i, Palmemordet är lite snedvridet. Det beror helt enkelt på att jag bott utanför Sverige i snart ett halvsekel. Både mordet och det långa efterspelet hände (och händer) ”någon annanstans”, i ett samhälle jag känner både alltför väl och, när allt kommer omkring, kanske inte känner alls så väl. Det är den förbannelse som vilar över långtida utlandsboende, en hemlöshet som litteraturvetaren Edward Said kallade ”tragisk” när den handlar om påtvingad exil, men kanske är mer melankolisk när man pratar om en frivillig situation som min.

Jag fick reda på vad som hänt när jag läste förstasidesrubriken i The Guardian den där lördagsmorgonen. Och så har det i princip fortsatt sedan dess, dvs. jag har till alldeles övervägande del läst om Palmemordet. Jag har också skrivit om det, i både svensk och brittisk press, mest under första hälften av 1990-talet. Men jag hörde aldrig Palmemordet, mest förstås beroende på att internet och YouTube inte blev vad de blivit förrän sådär efter millennieskiftet. Jag såg aldrig Holmérs presskonferenser, hörde aldrig utfrågningarna i KU, har bara det vagaste hum om hur Hans Ölvebros röst lät (var den inte lite nasal…?)

Jag ger den här bakgrunden bara för att visa vad jag menar med ”snedvridet”. Att nästan enbart läsa om en samtida historisk händelse, särskilt om man har skrivandet och läsandet som yrke, gör att man reduceras till redaktör, eller recensent. Man börjar leta efter svagheter i texten man har framför sig, the tricks of the trade, det ena som inte följer på det andra, icke särskilt trovärdiga figurer i både handlingens centrum och periferi. Rena händelser börjar se ut som tankar, slumpen blir en avsikt. Konspirationsteorier fungerar som bekant mycket bättre i skrift än de gör i samtal och diskussioner, där de går att avbryta och kritisera mycket mer effektivt.

Det finns alltså risker med ett sådant snedvridet perspektiv. Jag har därför sedan lång tid tillbaka kallat mig ”agnostiker” i fråga om sanningen bakom mordet. Någon favoritteori har jag inte. Nu är ju ett av problemen för agnostiker att man ofta faller in i en lättillgänglig cynism, eftersom man inte har något trosvisst ben att stå på. Det blir lite för lätt att säga ”Åt fanders med era båda släkter!” vare sig desa släkter befinner sig i Mercutios Verona eller Christer Petterssons Rotebro eller hos CIA i Langley, Virginia. Men särskilt efter Krister Peterssons presskonferens den 10 juni känner jag mig faktiskt, som många andra säkert också gör, helt överspelad vad gäller cynism. Palmeutredningen ”gör cynism” mycket bättre än jag någonsin skulle klara.

Se det bara ur mediestrategisk synpunkt. Sedan i februari hade vi fått för oss att presskonferensen skulle bli vaccinet som botade viruset som härjat i trettiofyra år, om det så var mordvapnet, DNA, ett nytt vittne, en bekännelse. Petersson skyllde efteråt på att detta var mediernas fel, att man helt obefogat hade trissat upp förväntningarna på ett sätt han inte ville kännas vid. Skitprat. Både åklagarmyndigheten och polisen har mycket effektiva pressavdelningar, och Petersson själv har ju inte varit någon medial eremit, direkt. Man skulle mycket lätt kunnat lägga en våt filt på förväntningarna. Men det gjorde man inte. Eller snarare, det valde man att inte göra.

Inte bara det. Krister Petersson visste mycket väl under den här tiden att hans ”lösning” skulle bli en besvikelse, ett antiklimax. Jag säger nu inte att Stig Engström går att helt utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren. Men som jag ”läste” presskonferensen handlade det (precis som med åtalet mot Christer Pettersson, för övrigt) om en klassisk konspirationsteori. Den hade så gott som alla beståndsdelarna: ett induktivt (snarare än deduktivt) resonemang med ytterligt svaga inbördes orsakskedjor; skrangliga uteslutningsmetoder; skriande logiska felslut (som mest notoriskt det där med att det måste funnits ett vapen i hans handledsväska – eftersom Palme blev skjuten!), och till slut, när detaljkritiken börjat hopa sig: den vandrande blicken, axelryckningen, det nedsläckta Palmerummet.

Cynismen ligger i att man visste allt detta i förväg, alltså att de uppskruvade förväntningarna obönhörligen skulle bli pannkaka. Men man brydde sig inte. Det var dem fullkomligt likgiltigt. Man hade, efter alla dessa år, no more fucks to give, som det heter på skolgårdarna. Om vi ville se Victor Gunnarssons ansikte bakom galler för att få sinnesro under Palmes begraving, så fick vi nu – med råge – se Stig Engströms ansikte bakom Det Eviga Gallret, döden, för att få sinnesro under själva mordutredningens begravning.

Det är förstås en sinnesro som inte drabbat alla. Jag vet att en hel del pågår vad gäller att föra diskussionen, undersökningarna, vidare, kanske framför allt i fråga om förundersökningsmaterialet. Men vad jag ser av större svenska dagstidningar och medier online har det nu börjat bli tyst, igen. Vi har än en gång hamnat i vad jag en gång kallade ”Palmemordets arkeologi”: ”Några få går omkring och plockar bland skärvorna. Här fanns en gång ett samhälle – som aldrig mer blev sig likt igen, precis som alla sa” (Moderna Tider, feb 1993).

Det är det jag menar med att Sverige till slut kanske är ett samhälle jag inte känner så väl, trots allt. För att uttrycka det lite löst: varför fungerar antiklimax så väl i Sverige? Varför blir dessa begravningar såpass effektiva minnesförluster? Jag skrev en kommentar här på bloggen för en tid sedan om det kuriösa sammanträffandet att vi sedan andra världskriget haft tre svenskar (alla ur överklassen, som det råkar sig) som blivit betydande gestalter på den internationella scenen: Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre omfattade humanitära politiska ändamål, alla tre fick mäktiga fiender, och alla tre dog under fortfarande oklara omständigheter.

Och, viktigast, de som huvudsakligen ägnat sig åt att försöka finna klarhet i de här mysterierna är så att säga ”perifera” krafter: i fallet Wallenberg, hans närmaste familj och internationella organisationer; i fallet Hammarskjöld, framför allt svenska och internationella ”privatspanare” och mer nyligen FN; i fallet Palme, journalister och andra ”knäppskallar”. Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan de tre fallen; det handlar trots allt om sjuttio år av historia, om olika kontinenter, helt skilda geopolitiska förhållanden. De kan vara händelser som ser ut som tankar, slump som blir avsikt.

Men, återigen som jag ”läser” det, att nu i efterhand börja skönja ett mönster i de tre fallen – specifikt vad gäller det offentliga Sveriges aggressiva ointresse för dem – är inte att hemfalla åt konspirationsteorier, anser jag, eller ens cynism. Det är en ingång till ett kritiskt-historiskt försök till analys av svensk offentlighet och icke-offentlighet, som ska underkastas all den källkritiska och metodologiska granskning varje annat kritiskt-historiskt försök till analys ställs inför, precis som vi långt om länge gjort med Sveriges relation till Nato sedan 1949, precis som vi gjort med rashygienen sedan 1920. De ”sansade” rösterna – de som lite för ofta skurit sig på hakan med Ockhams rakkniv – kommer att avfärda detta som fantasier, och det får de gärna göra. What they don’t know won’t hurt them.

Personligen vill jag bara veta hur det är fatt med Sverige, detta främmande, allt mer avlägsna land. Mer specifikt: vad är det som händer, eller inte händer, med vår historieskrivning just nu?

Fortsatt debatt om Peterssons nedläggningsbeslut, ny tråd 3 juli 2020

JAG HAR FÅTT önskemål om att starta en ny tråd i debatten kring Krister Peterssons nedläggningsbeslut eftersom det kan vara trögt att hantera de redan mycket långa gamla trådarna om detta för den som använder mobilen, särskilt vid långsam uppkoppling.

Ta alltså gärna upp nya infallsvinklar på ämnet under den här rubriken i stället för under de gamla. Repliker på tidigare kommentarer är däremot bäst att posta i anslutning till de kommentarerna, även om de ligger under andra rubriker.

De inlägg som handlat om det fattade beslutet – och som fått många kommentarer – är:

• ”Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!” (11 juni 2020),

• ”Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?” (12 juni 2020)

• och ”Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström” (1 juli 2020).

I skrivande stund har det sammanlagt kommit in närmare 1 300 kommentarer till dessa tre inlägg. Det är, det medges, lite svåröverskådligt.

Men fortsätt skriva!

Tre Palmedebattörer anmäler Krister Petersson till RÅ för förtal av den avlidne Stig Engström

Riksåklagare Petra Lundh får nu ta ställning till om Krister Petersson gör sig skyldig till förtal av den avlidne Skandiatjänstemannen Stig Engström. Foto: Thomas Carlgren

TRE DEBATTÖRER som engagerat sig i Palmeutredningen har nu uppmanat riksåklagare Petra Lundh att ta ställning till om Palmeåklagaren Krister Petersson gjort sig skyldig till förtal av avliden.

Det handlar om Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt för att ha mördat Olof Palme.

De tre debattörerna är Sten Flygare, Pierre Gustafsson och Erik Engström. Alla tre är välbekanta i de kretsar som diskuterar mordutredningen på nätet.

Sten Flygare är författare till boken Olof Palme och Sydafrika och entreprenör i bland annat kultursvängen.

Pierre Gustafsson beskriver sig helt enkelt som en juridiskt kunnig person som följt Palmeutredningen sedan 1986.

Erik Engström (inte släkt med den avlidne ”Skandiamannen”) kallar sig privatutredare och har enligt egen bedömning lagt ner 15 000 timmar på mordutredningen sedan 1987 då han började intressera sig för den på allvar.

I sin anmälan menar de att Petersson ”inte på ett godtagbart sätt har utrett och presenterat fakta som talar för hans utpekande av Stig Engström”.

De menar att han inte på något övertygande sätt avfärdat andra tänkbara lösningar. Som exempel på det nämner de Sydafrikaspåret, inklusive uppgifterna om att sydafrikanerna skulle ha använt sig av en svensk kontaktman bosatt på Cypern.

De tar också upp de nyligen publicerade uppgifterna om att Palmeutredarna så sent som 2017 ansett sig ha funnit uppgifter som pekar på organiserad övervakning av statsministerparet under mordkvällen.

Och särskild kritik riktar de tre anmälarna mot Peterssons beslut att peka ut en misstänkt gärningsman i samband med sitt nedläggningsbeslut när han, som de ser det, i stället kunde ha nöjt sig med att lägga ner utredningen med motiveringen ”ej spaningsresultat” – eller valt att fortsätta hålla den öppen.

Anmälarna betonar att den digitala utsändning där Engström presenterades som misstänkt statsministermördare haft stor spridning såväl nationellt som internationellt och att Palmeåklagaren bör ha insett konsekvenserna av sitt utpekande. De nämner också att Petersson i Dagens Nyheter erkänt att ”det rent objektivt kan röra sig om förtal av avliden”

Själva anmälan till Riksåklagaren finns här.

Tidigare i veckan har Justitiekanslern beslut att avvisa en anmälan mot Krister Petersson för samma sak. JK:s motivering är, skriver Aftonbladet, att Petersson yttrat sig i tjänsten och att JK därför inte har anledning att pröva innehållet i vad han sagt.

Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?

Palmeåklagaren Krister Petersson. Fotograf: Thomas Carlgren, Pressreleasebild

PÅ FREDAGSFÖRMIDDAGEN fick jag en utlovad sju minuters intervju med Krister Petersson. (Det blev faktiskt nio, lite drygt.)

Jag bestämde mig för att ägna en del av tiden åt en enskild bevisfråga. Den som handlade om: kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet på Olof Palme?

Vi vet ganska precis var och när mordet ägde rum: i Dekorimahörnan klockan 23:21:30 fredagen den 28 februari 1986.

Och frågan som måste ställas lyder så här: är det sannolikt att Stig Engström över huvud taget kunde befinna sig där vid just den tidpunkten?

Eller är det mer troligt att han befann sig någon annanstans, att han hade alibi?

Det är en väsentlig fråga, mer väsentlig än det mesta annat som diskuterats om Engström. Som hans alkoholvanor, hans klädsel, hans förmåga att springa och så vidare.

Den handlar om det centrala i det som krävs för att en domstol ska kunna peka ut någon som mördare: att det inte ska finnas några rimliga tvivel på den personens skuld.

Sådana tvivel kan se väldigt olika ut. Och de behöver inte vara stora för att bedömas som rimliga. Det kan i praktiken finnas mycket som pekar på att någon begått ett brott. Personen kan ha ett starkt motiv, kan sakna alibi och kan ha haft tillgång till den typ av vapen som använts för att utföra brottet.

Inte ens om alla dessa kriterier är uppfyllda är det säkert att den personen blir fälld. Det kan finnas kvar en betydande osäkerhet kring den centrala frågan: var det verkligen han eller hon som begick dådet?

När Krister Petersson lade ner Palmeutredningen genom att peka ut Stig Engström var bevisningen mycket svagare än i exemplet ovan. Petersson kunde inte presentera vare sig ett motiv eller ett vapen. Det han däremot kunde konstatera var att Engström uppenbarligen funnits på Sveavägen ungefär när dådet ägde rum.

Och just det var en av Peterssons starkaste poänger. Det fanns i alla fall någon sorts koppling till brottsplatsen.

Han medgav att den samlade bevisningen inte räckte till ett åtal, men han sa att han trodde den skulle räcka till anhållande och häktning. Och helt centralt var att Engström faktiskt befunnit sig på Sveavägens östra trottoar, utanför Skandiahuset. Det hade Engström medgett själv, så det behövde inte bevisas.

Men den intressanta frågan är förstås om det också var sannolikt att han kunde ha varit på själva mordplatsen precis när mordet ägde rum.

Den saken tog jag upp under under min intervju med Petersson – som också handlade om några andra aspekter av hans insatser som Palmeåklagare.

Nedan följer hela intervjun. Jag tycker det har ett värde att återge våra replikskiften precis som de var.

Det finns, tycker jag, en del att säga om Krister Peterssons sätt att resonera. Men jag sparar det till kommentarsdiskussionen.

GW: Krister Petersson, är du där?

KP: Jag är här.

GW: Roligt att få prata med dig. Då börjar jag på en gång. Du var ju tidigt ute som förundersökningsledare med att vara optimistisk om att lösa mordet.

KP: Ja.

GW: Var det Engström du hade i tankarna hela tiden?

KP: Nej, men när man accepterar att vara förundersökningsledare går det inte att komma in med en defensiv inställning, utan mitt jobb som åklagare handlar om att försöka leda en förundersökning till ett slut. Och det ska helst leda fram till ett beslut i åtalsfrågan som kan accepteras.

GW: Nu har du sagt att det finns inga andra alternativ som skulle gå att utreda än Engström. Det innebär alltså att din slutsats var att eftersom det inte fanns något annat alternativ än Engström så finns det ingen anledning att fortsätta utredningen. Är det riktigt?

KP: Det är väl inte riktigt så som mitt beslut ska förstås, tycker jag. Utan jag säger att vi har en person där vi anser att misstankarna är så pass graverande så att jag påstår att det åtminstone finns skälig misstanke och sannolika skäl beträffande honom. Eftersom vi inte har någon möjlighet att via ytterligare förhör eller husrannsakningar eller tekniska undersökningar komma vidare beträffande honom så kommer han att ligga som hindrande sten framöver. Vilken annan person vi än plockar fram så måste vi lyckas bortförklara Stig Engström på något sätt och det är min bedömning att det kommer vi inte att kunna göra.

GW: Så om ni inte hade haft så starka misstankar mot Engström, då hade ni inte lagt ner utredningen?

KP: Ja, det kan ju vara som så att vi inte har något annat vettigt att arbeta med. För efter 34 år så kan man betrakta det som att nya uppslag inte växer på träd. Utan det blir ju att man får gå igenom materialet som finns i dagens läge. Och när man då kommer fram till Engström som ju faktiskt i alla fall enligt egen uppgift befann sig på platsen och har lämnat berättelser om vad han har gjort som gör att det hos oss växer fram en klar misstankegrad så är det förklaringen till att jag lägger ner förundersökningen.

GW: Ja, men om ni inte hade hittat de här uppgifterna om Engström, då hade det funnits andra saker att utreda? Det är det jag menar.

KP: Ja, hade vi inte hittat Engström så hade vi antingen fått lägga ner förundersökningen för att vi inte kommer nån vart. Eller så hade vi kunnat fortsätta i trettio år till men det hade väl ingen blivit speciellt mycket mera nöjd med än det här.

GW: Men eftersom du var så optimistisk när du startade, och du skulle ju inte hålla på så många år hade du tänkt dig, då måste du ha föreställt dig att det fanns andra uppgifter som var meningsfulla att utreda?

KP: Nä, men som jag sa till dig: när jag tog mig an det här uppdraget så gjorde jag det med en positiv anda. Som en åklagare som har som förutsättning eller som ledstjärna att man ska leda en förundersökning i mål. Och den optimismen försöker jag ge uttryck för och det förklarar varför jag åtar mig ett uppdrag som många tycker verkar vara väldigt svårt eller till och med hopplöst.

GW: OK. Då ska jag ta en specifik fråga också. För att man ska kunna hävda att Engström sannolikt utfört mordet måste man ju kunna avfärda eventuella alibiuppgifter om honom, eller hur?

KP: Jag har sagt att det finns en misstanke mot Engström som lever kvar och som det är svårt att komma runt. Och kan han presentera ett alibi som visar att han inte har varit där fast han har berättat om det, så visst, då har du rätt i din teori.

GW: Ja. Det intressanta är ju det att Engström kom självmant tidigt efter mordet och uppgav någonting som om det stämde skulle ge honom alibi. Det gäller hans utstämplingstid. Han hävdade att han hade hört sig för på Skandia. Och där fick han då veta att det som stod på stämpelkortet var 23.19 men att uret gick fel och det skulle vara 23.20. Vilket som jag förstår betyder när som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59. Har ni några tekniska undersökningar som visar att Engströms uppgifter inte stämde?

KP: Man kan väl notera att polisen gjorde en kontroll vid tidpunkten. Det är svårt för oss att 34 år efteråt göra en teknisk undersökning. Man kan också konstatera att Stig Engström i olika sammanhang, bland annat så sent som i rättegången i hovrätten, försökt att ändra sina tider för utpassering. Så han har inte varit glasklar om när han passerade ut ifrån Skandia.

GW: Men det här var hans ursprungliga och spontant lämnade uppgifter som då var lätta att kontrollera, Och ni har alltså inte några uppgifter i utredningen som säger att det var fel? Inte annat än de senare uppgifterna från…

KP: Jag vet inte vad du menar med ursprungliga och spontana uppgifter därför att i det första telefonsamtalet han har med polisen så nämner han inte det här. Utan det är när han själv får reda på de här uppgifterna via Skandia vid ett senare tillfälle som han lämnar uppgifterna kring tiden. Och de har ju från hans sida varierat högst tydligt. Och polisen kontrollerade den här klockan och fick fram att den visade fel med en minut.

GW: Hur har polisen kontrollerat det?

KP: Ja, det var 34 år sedan så de har väl varit i kontakt med Skandia utgår jag ifrån och gjort den undersökningen.

GW: Du vet inte hur polisen har kontrollerat det?

KP: Jag kan säga att det finns miljontals uppgifter i den här utredningen. Du kan inte begära att jag ska ha varenda detalj i huvudet. Jag kan konstatera att det är kontrollerat med Skandia.

GW: Men det här är en central alibiuppgift. Det finns två Skandiaanställda som lämnar helt olika uppgifter i juni 1986 som inte stämmer inbördes. Så då tycker jag väl att det finns anledning att överväga om Engströms uppgifter som han lämnar i mars ändå har en viss tyngd.

KP: De uppgifterna kommer ju från Skandias egen personal, de som han lämnar till polisen, så jag förstår inte vad du menar med alibiuppgifter.

GW: Jag menar att Engström uppger en sak som skulle ge honom alibi om det stämmer… För om utstämplingstiden var mellan 23.20.00 och 23.20.59, då kan han inte ha utfört mordet.

KP: Ett mord som utförs 23.21… varför skulle han inte kunna utföra mordet även om man skulle ta hans tidsuppgifter för gott, det förstår jag inte. För att det är inte mer än 20-30 sekunder ner till brottsplatsen.

GW: Nej, men han stämplade ju ut innan han passerade receptionen. Och både han och väktaren i receptionen sa att de hade ett samtal. Då ska han alltså hinna med att stämpla ut, han ska gå till receptionen, han ska gå ut och sedan ska han hinna utföra mordet. Om han stämplade ut mellan 23.20.00 och 23.20.59 kan jag inte se att han hade någon tid att utföra mordet.

KP: Den uppgiften får stå för dig och jag har presenterat vad vi anser oss kunna stå för. Det är det svar du kan få av mig.

GW: Du vet alltså inte vad det finns för uppgifter i utredningen som säger att Engström skulle ha fel i det här avseendet?

KP: Jag vet mycket väl vilka uppgifter som finns och att det är kontrollerat. Jag vet också att Engström har lämnat olika uppgifter under resans gång beträffande sin utpasseringstid.

GW: Om det finns några kontrollerade uppgifter och det är något som inte varit offentligt hittills, är du då villig att lämna ut dem?

KP: Du som är en erfaren person i det här, du vet ju att handlingarna finns i materialet och förundersökningen är numera avslutad. Så polisen kommer att pröva en framställning från dig om du kommer att begära ut handlingar. Mer än så kan jag inte säga i den delen.

Moderatorn säger att det är dags för en sista avrundande fråga.

GW: Då ska jag bara fråga: var du ensam om att besluta om att hela den här stora utredningen ska läggas ner?

KP: Gången är sådan i svensk processrätt att åklagaren är den som äger förundersökningen. Och det en åklagare som ska vara förundersökningsledare, så det är jag ensam som fattat beslutet. Jag har naturligtvis tagit stöd av mina utredningsmän inom Palmegruppen. Men det är jag som åklagare som har fattat det här beslutet ensam.

GW: Stödde Palmegruppen din uppfattning i den här frågan?

KP: Ja.

GW: OK.

RÄTTELSE: Jag säger i intervjun att både Engström och väktaren sagt att de samtalade med varann i samband med Engströms utpassering. Det tycks som om jag har fel där. Jag har inte kunnat hitta att Engström säger det någonstans, det är väktaren Henry O som berättar om ett sådant samtal som ska ha pågått i ett par minuter.  (Förhörssidan med numreringen 167.) Jag korrigerar detta här i stället för att ändra i texten, eftersom detta är en utskrift av en intervju.

 

Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!

Palmeåklagaren Krister Petersson har lyckats med det som varken Holmér eller Ölvebro klarade av. Han har lagt ner spaningarna efter Olof Palmes mördare. Fotograf: Thomas Carlgren
Användningsrätt: Fri användning Pressrealesebild

SÅ HAR VI INTE LÄNGRE NÅGON Palmeutredning. Den är nedlagd.

Konsekvenserna av det är än så länge inte helt lätta att överblicka.

Vad vi vet är att polisen inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete för att försöka besvara frågan om vem eller vilka som var ansvariga för mordet på Sveriges statsminister.

Vi vet därmed också vad det innebär för människor som tror sig veta något om Palmemordet. Sådana personer som kanske efter många inre våndor till sist känner att det är dags att ringa till polisen. De kommer att få ett tydligt besked i växeln: det finns inte längre någon att tala med. Ärendet är avslutat, tack för samtalet, trevlig eftermiddag.

Vi inser dessutom att det finns andra personer som kommer att känna av konsekvenserna av åklagarens beslut: de som stått mer eller mindre nära Stig Engström och som i vissa fall också förklarat offentligt att de verkligen inte tror att han begått dådet.

Den som tänker tvärtom, den som tar till sig Peterssons resonemang kan nu lätt dra slutsatsen att de som försvarat Engström är människor som av det ena eller andra skälet skyddat en statsministermördare.

Det är ingen liten stämpel att bära med sig genom livet.

Det är förstås oundvikligt att oskyldiga människor kommer i kläm när rättsapparaten letar gärningsmän. Men den fråga som måste ställas här är förstås om det var nödvändigt den här gången. Eller annorlunda uttryckt: försökte verkligen Krister Petersson på allvar leva upp till de krav som kan ställas på en åklagare vad gäller objektivitet och saklighet?

Johan Rudström, ledarskribent på Upsala Nya Tidning, kallar i dag Peterssons försök för ett ”praktfiasko”.  Ledarkommentaren har rubriken: ”Privatspanaren staten har talat” – där givetvis ordet ‘privatspanare’ ska tolkas som spekulativ och oseriös. Med andra ord: Petersson har uppvisat en hållning som inte har ett dugg att göra med vad man kan kräva av en professionell och kompetent åklagare. Rudström avslutar sin kommentar med orden:

Journalisten Thomas Pettersson fick kritik när han i sin bok ”Den osannolika mördaren” (2018) om Stig Engström inte lyckades förklara hur Engström rört sig under mordkvällen, hur han kommit över vapnet och om han haft hjälp utifrån. /…/

Åklagaren Krister Petersson, med tillgång till allt material, alla utredningsresurser och stor hjälp från journalisten Pettersson, lyckades faktiskt inte ett dugg bättre. Ett praktfiasko, således.

Det är hårda ord.

Liknande tongångar finns i en ledare i Dagens Nyheter i dag:

Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.

Aftonbladets ledarsida konstaterar att Petersson själv medgett att hans bevis inte skulle räcka i en rättssal. Även den tidningen kallar nedläggningsbeslutet för en ”antiklimax”.

Den erfarne kriminalpolisen Börje R P Carlsson, kommentator i nättidningen Paragraf, skriver om Palmeåklagaren Peterssons och spaningsledaren Melanders presentation:

Trots total avsaknad av teknisk bevisning, inget DNA eller något anträffat vapen hade de kommit fram till att Skandiamannen var gärningsman. Inget nytt hade grävts fram och deras föredragning var av ungefär samma intresse och kvalité som de olika romaner som getts ut om Palmemordet. 

Leif G W Persson sa för sin del:

För mig var den här presskonferensen en kolossal besvikelse.

Lennart Gustafsson som arbetade som Palmeutredare i 32 år uttrycker sin kritik av utpekandet i Expressen:

”Det är lika tokigt som Christer Pettersson det här.” /…/ ”Det är beklagligt att Engström blir utpekad som mördare. För mig är han inte aktuell som mördare. Han ville bara göra sig märkvärdig.”

I samma tidningsartikel redovisas att även Hans Ölvebro, tidigare spaningsledare, är kritisk mot Petersson för dennes påståenden om Stig Engström. Ölvebro reagerar dessutom mot att åklagaren på presskonferensen valde att anklaga föregångare i Palmeutredningen – i flera fall nu avlidna personer – för att inte Engström kunnat presenteras som mördare långt tidigare.

Nu kan man säga att Hans Ölvebro är part i målet, har är nära förknippad med den i dag hårt kritiserade utredningen mot Christer Pettersson.

Men problemet för den siste (?) Palmeåklagaren är förstås att hans egen tankekonstruktion på intet sätt kan beskrivas som mer genomarbetad och välgrundad än rättsapparatens tidigare gissningar om vem som mördat Palme. Den väger inte tyngre än utpekandet av PKK eller missbrukaren från Rotebro.

Det finns ändå något speciellt med Krister Peterssons insats under onsdagen. Men det handlar inte om hur han argumenterade utan om vad han gjorde, om hans myndighetsutövning: han lade ner utredningen.

Det lyckades varken Hans Holmér, Jörgen Almblad eller någon annan med.

Och det betyder: inga nya spaningstips ska längre registreras. Inga fler vapen ska skickas till teknisk analys. Inga fler vittnen ska höras.

Vad innebär det rent konkret? Det vet vi inte fullt ut. Men det är inte långsökt att tänka sig att det kan finnas personer som faktiskt på riktigt känner till hela eller delar av sanningen om vad som hände utanför Dekorimabutiken den där kvällen. Och som fram tills nu funderat på att berätta, även om tanken varit obehaglig.

För sådana personer måste i så fall den plötsligt förändrade situationen vara omskakande och förvirrande.

Kanske känner de sig lugnade av att Krister Petersson nu gett dem någon sorts rätt att tiga resten av livet. Eller – möjligen mera troligt – upplever de nu ett kvävande obehag. De inser att det inte är meningen att de ens ska försöka berätta. Rättsapparaten svarar inte i telefon i det här fallet.

Det vill säga: om beslutet inte överprövas av en högre åklagare – rimligtvis riksåklagaren – tar alltså sökandet efter Palmes mördare slut här.

I formell mening i alla fall.

Men inte riktigt i verkligheten. Det är nämligen ganska givet att ett åklagarbeslut visserligen kan stoppa den rättsliga processen, men inte de tankeprocesser som rör sig i människor. Frågorna om vad som hände på Sveavägen och om varför det gått troll i utredningen finns kvar. De som söker svaren – rätt många människor – kommer också att finnas kvar.

En sak kanske det kan finnas att glädjas åt i det sammanhanget. De som funderat över dessa frågor trots att de inte själva är poliser har ibland – som på Upsala Nyas ledarsida – lite nedsättande kallats för privatspanare. Det vill säga: amatörer som ägnar sig åt sådant som de borde lämna till proffsen.

Efter onsdagen finns det inte längre någon anledning att använda det nedvärderande ordet. Nu finns det inte längre kvar några polisspanare när det handlar om Palmemordet. Kvar är bara en sort. Medborgare som vill veta.

Jag tror att Olof Palme skulle ha uppskattat det. Som han formulerade sig i boken Att vilja gå vidare från 1974 (sidan 47):

Det är över huvud taget en vanföreställning att det finns frågor som är för svåra och komplicerade för vanliga människor att ta ställning till. Accepterar man en sådan tanke har man tagit första steget mot teknokrati, expertvälde, fåtalsvälde. Vi behöver inte vara några värnlösa offer för anonyma krafter som vi inte kan påverka, expertbeslut som vi inte kan förstå, politiska avgöranden som inte kan redovisas och vi inte kan överblicka. /…/ Politiken är åtkomlig, möjlig att påverka för var och en. Det är demokratins yttersta innebörd.

*

Detaljerna i den argumentering för nedläggningsbeslutet som Krister Petersson och Hans Melander presenterade på den digitala pressträffen finns det utrymme att diskutera i detalj här på bloggen. Välkomna!

Och själva beslutet finns här.