Viktig bok om kurders rättslöshet, om Säpo ökade maktställning och om politikers brist på principer

Joakims Medins bok Kurdspåret handlar om hur kurder i Sverige än en gång drabbas av förföljelse – precis som på 80-talet. Och även den här gången handlar det om att realpolitik går före rättsliga principer. En mycket angelägen bok, menar Gunnar Wall i den här recensionen. FOTO: Verbal förlag.

Joakim Medin:

Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap

Verbal förlag 2023

”DET ÄR SÅ MYCKET LÄTTARE ATT ANGRIPA ETT STATSLÖST FOLK än ett folk som har en stat i ryggen. Ett folk utan en stat är lättare att utnyttja, lättare att sälja, lättare att ljuga om. ”

Så börjar Joakim Medin sin bok Kurdspåret.

Den kom för ett halvår sedan men den här bloggen är inte hämmad av traditionella nyhetsmedias informella – och lite fåniga – regel om att bara splitter nya böcker kan recenseras.

Namnet på boken för förstås tankarna till Hans Holmérs försök att knyta den kurdiska organisationen PKK till Palmemordet. Och det kan ju framstå som en väldigt djärv jämförelse i sig: Holmérs agerande framstår i efterhand som ett av de svårare rättsövergreppen från svenska statliga myndigheter sedan andra världskriget.

Men det Joakim Medin gör är att visa att historien upprepat sig, att även dagens svenska makthavare offrat kurdernas rättssäkerhet i Sverige för vad man sett som högre intressen.

Joakim Medin är en erfaren svensk journalist och författare som tidigare bland annat skrivit en reportagebok om kurdernas kamp mot Islamiska Staten, IS, i norra Syrien.

Den här gången riktar han blickarna mot Sverige och vad som hänt med kurder här i landet i samband med den svenska NATO-ansökan.

Han kan sitt ämne, troligen bättre än någon annan. Och han har hittat exempel på en kuslig verklighet när storpolitiska överväganden träffar vanliga levande människor mer eller mindre som ett klubbslag i huvudet.

Det han beskriver är ofta både brutalt och absurt. Och det skulle ibland vara nästan komiskt om det inte vore så dystert och sjaskigt.

Som i fallet med Brusk Celik.

Han tvingades ombord på ett flygplan till Turkiet den 2 december 2022. Och utvisningen lanserades som en del av den nya svenska linjen som skulle få Turkiet på gott humör gentemot Sverige.

Och nu kommer det lite märkliga: Joakim tar en fika på en uteservering med Brusk fem månader efter utvisningen. De träffas i staden Mardin i sydöstra Turkiet, inte långt från den syriska gränsen. Det är hur lugnt som helst. Inget hemlighetsmakeri kring mötet, ingenting sådant. Den påstått farlige kurden är fri.

Brusk säger: ”Utrikesminister Billström sa till turkisk media att Sverige har lämnat ut tre terrorister till Turkiet. En av dem är jag. Men nu sitter jag här framför dig.”

Han syftar på en turkisk intervju med Billström från december 2022 där denne framhåller att Sverige utlämnat tre personer till Turkiet i samma andetag som han stolt nämner den nya svenska lagstiftningen som ska göra det brottsligt att delta i eller stödja en terroristorganisation.

En av dessa tre personer som Billström talade om var verkligen utlämnad, men inte får något politiskt brott utan för att han dömts för kreditkortsbedrägerier. De två andra var utvisade, inte utlämnade. Ett sådant förfarande innebär inte i sig någon bekräftelse från svensk sida om att personen i fråga begått något brottsligt. De två utvisade var Brusk och en man vi återkommer till, Mahmut Tat.

Men först tillbaka till Brusk. När Joakim Medin möter honom är han alltså fri, turkiska myndigheter har inte på hela tiden sedan han kommit till landet visat något intresse för att fängsla honom – vilket man rimligtvis skulle ha gjort om han misstänktes vara en brottsling och framför allt om han bedömdes vara vad regimen i Ankara betraktar som en terrorist. Det är inte okänt att de styrande i Turkiet har en mycket vidsträckt uppfattning om vilka personer som kan kallas terrorister.

Skönt för Brusk. Men det ska tilläggas att från svensk sida kunde man inte gärna ha förväntat sig att han skulle klara sig så bra i Turkiet. I synnerhet sedan Billström använt hans fall för att visa att Sverige kavlat upp ärmarna mot terrorister så var det väl snarast väntat att han skulle få mycket stora bekymmer.

Joakim Medin. FOTO: Sofie Axelsson.

Men inga poliser brydde sig alltså om Brusk när planet landade. Och de bryr sig inte om honom flera månader senare heller. Som han säger till Joakim Medin: ”Jag går runt i stan, jag har åkt bil många gånger och blivit kollad i trafikkontroller, men jag har inga problem.”

Det var alltså bara i Sverige som han behandlades som en terrorist. Här hemma var det bråttom att hitta kurder att skicka iväg för att visa Erdogan den svenska regeringens goda vilja. Och då kunde det gå undan i svängarna.

Brusk hade kommit till Sverige 2013 och fått stanna på grund av anknytning till en svensk kvinna. Förhållandet tog slut men snart träffade han en annan kvinna, Lena, som han förlovade sig med. De bodde i Hälsingland. Brusk blev timanställd av kommunen och vid sidan av det arbetade han med Lenas gård där hon hade hästar och getter. När det var dags att förnya uppehållstillståndet fick han nej – motiveringen var att han nu levde med en annan svenska än den han levt med 2013.

Brusk sökte då asyl med hänvisning till att hans hemtrakter vid den tidpunkten förvandlats till en krigszon mellan turkiska staten och PKK. Nu riskerade han att tvingas göra militärtjänst om han åkte hem och bli indragen i striderna på Turkiets sida mot den kurdiska befolkning som han själv tillhörde.

Migrationsverket startade en asylutredning. Den slutade med att han fick nej, Säpo hade nämligen kommit med ett yttrande som gick ut på att Brusk varit aktiv för PKK, visserligen för många år sedan men i alla fall. Därmed kunde Migrationsverket slå fast att Brusk utgjorde ”en risk för allmän ordning och säkerhet”.

Brusk säger själv att han aldrig varit aktiv för PKK och att Säpo aldrig pratat med honom.

Men vad ska han göra? Nu lever han i Turkiet medan Lena är kvar i Sverige. Och han har fått ett tio års återreseförbud, så han får inte komma igen förrän tidigast år 2032.

”Jag har bara blivit anklagad och utvisad utan att ha en aning om varför. Jag är utbildad barnskötare och har jobbat på gruppboende, jag har varit anställd av kommunen i sex år. Om jag har varit en säkerhetsrisk, varför har jag fått ta hand om kommunens barn?”

Brusk har ändå haft tur i oturen. Han har visserligen fått fungera som en bricka i spelet i den svenska NATO-processen, ett bevis på att Sverige lyssnar på Ankara. Men han är fri och har till och med klarat sig från den turkiska militärtjänsten genom att betala böter och en särskild avgift för att slippa i fortsättningen. Och det har lugnat sig i hans hembygd.

För andra har det gått sämre. En av dem är Mahmut Tat. Han var den tredje personen som Billström talade om när han skröt över de tre personer som Sverige skickat till Turkiet.

Mahmut Tat var med på samma plan som Brusk. När planet landade i Istanbul fick Brusk se hur Mahmut fördes bort. De två kurderna hade träffats för första gången på planet till Turkiet dit de hade forslats med handfängsel. Först sedan planet lyft togs fängslen bort.

För Mahmut Tat var det bara högst tillfälligt han fick ha händerna fria. En tid efter landningen spreds en bild i turkiska medier av Mahmut Tat i handbojor omgiven av två poliser. Han beskrevs som en infångad terrorist.

Bakgrunden var att Mahmut Tat medan han var i Sverige hade dömts till fängelsestraff i Turkiet. Och brottet skulle ha varit samröre med PKK. Joakim Medin konstaterar att Mahmut tycks ha varit den första person som faktiskt utvisats från Sverige för att han i Turkiet dömts för samröre med PKK. Och det skedde alltså i ett läge när Erdogan begärt att få ”terrorister” från Sverige. Precis som Billström gav intryck av i den nämnda intervjun så tycks det helt enkelt ha handlat om att snabbt visa att Sverige nu tänkte ändra på den inte tillräckligt samarbetsvilliga hållning som tidigare irriterat regimen i Ankara.

Att skicka iväg någon till Turkiet för att han påståtts tillhöra PKK var inte bara nytt i Sverige. Ett sådant agerande var även okänt i Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike visade det sig när Sveriges Radio intervjuade jurister i de länderna om saken. Rättsosäkerheten i Turkiet ansågs vara för stor och risken för tortyr i fängelset var påtaglig.

Kanske än mer anmärkningsvärt: varken Joakim Medin eller Sveriges Radios journalister hade hittat något som pekade på att Mahmut Tat verkligen hade kopplingar till PKK. Mahmut Tat hade till och med en gång i tiden arbetat för Erdogans parti i en valrörelse på den tiden då Erdogan framstod som mer demokratiskt lagd.

Men nu blev han – på sakligt sett helt oklara grunder – ett mänskligt offer för Sveriges kohandel med Erdogan under NATO-processen.

En central del i boken handlar om Säpos ökade maktställning gentemot kurderna i Sverige, en maktställning där det är möjligt att formulera anklagelser utan att behöva presentera bevis. Joakim Medin bad om en intervju med någon ansvarig på Säpo i dessa frågor. Men det svar han fick från en pressekreterare var: ”Hej Joakim, måste dessvärre meddela att ingen av våra offentliga talespersoner med kunskap i de ämnen du vill diskutera har möjlighet att ge någon intervju inom överskådlig tid.”

Joakim Medin tog då kontakt med en person som arbetat tidigare på Säpo. Den personen sa: ”Jämfört med när jag var där har myndigheten i dag dragit sig in i sitt skal.” På den personens tid hade det blåst förändringens vindar på Säpo jämfört med tidigare, man hade kommit fram till att man ville få en kommunikation med allmänheten och hoppades kunna förklara motiven till sitt arbete. ”Det var något helt nytt då”, säger personen och tillägger att ett syfte var ”att få bort lite av konspirationstankarna kring Säpo”.

Joakim Medin konstaterar: ”Av någon anledning beslutade man sig sedan för att överge den modellen”. Och han berättar i sammanhanget att den källa han talar med säger att det inom dagens Säpo finns en informell lista över vilka organisationer som kan misstänkas för terrorkopplingar, organisationer som inte officiellt stämplats som terroristorganisationer. Med hjälp av den listan kan Säpo sätta in långtgående åtgärder mot personer och grupper på vad som juridiskt sett skulle betecknas som väldigt lösa grunder.

Joakim Medin pekar i sin bok på en särskild aspekt av vad som måste kallas det svenska politiska hyckleriet i den här frågan. Svensk militär har nämligen i största hemlighet haft ett direkt samarbete med PKK.

Sverige hade tidigt gått med i den USA-ledda koalitionen mot IS, Islamiska Staten. Men exakt vad svenska soldater gjort har i det sammanhanget varit ytterst hemligt.

Hösten 2017 hade Joakim Medin ändå fått viss inblick i det. Han var då på en reportageresa i de kurdiska delarna av Irak för att skildra motståndet mot IS. Och då hade han fått kontakt med en befälhavare i det irakkurdiska partiet PUK:s väpnade styrkor. Denne gav honom ett erbjudande att komma till en militärbas och förklarade att där fanns det landsmän till honom.

Så var det. Det visade sig att på basen fanns förutom de irakiska kurderna såväl amerikaner och svenska militärer som hundra PKK-soldater. Svenskarna förklarade till en början att de inte kunde svara på några frågor men blev snart rätt språksamma och bekräftade uppgifter om det samarbete som pågick.

Joakim Medin skriver i boken att han inser att med den nya lagen om utlandsspioneri riskerar han att bli dömd till fängelse för att han avslöjar detta. Lagen gör det straffbart att avslöja hemligheter som kan skada Sveriges relationer med andra stater. Och det svenska militära samarbete som funnits med PKK skulle ju kunna krångla till Sveriges känsliga relationer till Turkiet rätt ordentligt. Han tillägger: ”Men jag tar ändå risken eftersom det är journalistikens uppgift att granska, och eftersom de senaste två svenska regeringarna haft ett alldeles för förenklat narrativ om PKK och terrorism, sett till den svenska militära insatsen i Mellanöstern.”

Joakim Medins bok var, som många minns, nominerad till årets Guldspade i bokklassen. Jag hade inte beklagat mig om han hade fått utmärkelsen. Det är en engagerande och viktig bok om det Sverige vi lever i idag. Och om det avstånd som kan finnas mellan officiellt deklarerade principer om mänskliga rättigheter och en ofta nog så krass verklighet.

En av Palmes närmaste medarbetare och hans mystiska död – ny poddserie väcker frågor

”PASSAGERAREN i SÄTE 17H”, så heter en podd-dokumentär i sex avsnitt där de första delarna redan är ute nu. Det handlar om en av Palmes nära medarbetare, Bernt Carlsson, om hans hemliga internationella arbete och om hans död i flygkatastrofen ovanför den skotska byn Lockerbie.

Den som gjort dokumentärserien heter Anton Berg. Han har arbetat i många år på Sveriges Radio men har på senare tid gjort sig känd som en av journalisterna bakom den undersökande kriminalpodden Spår.

Nu har han tagit sig an Bernt Carlsson, hans liv och död.

Jag har lyssnat på hela serien i förväg. Den är spännande och tankeväckande.

Bernt Carlsson var född 1938 och gjorde en snabb karriär i socialdemokratin. 1970 blev han partiets internationelle sekreterare. Några år senare, 1976, blev han generalsekreterare i Socialistinternationalen, en internationell sammanslutning av socialdemokratiska partier. (På 2000-talet har den svenska socialdemokratin lämnat Socialistinternationalen.) 1987 blev Bernt Carlsson Förenta Nationernas kommissionär för Namibia. Landet styrdes då av Sydafrika, en brutal ockupation som enligt FN stred mot internationell lag.

Bernt Carlsson spelade en mycket aktiv roll i arbetet på att Namibia skulle få sin självständighet. Ett av sätten han gjorde det på var att agera för att få stopp på smugglingen av uran och diamanter ut ur Namibia. I båda fallen handlade det om export som var av stor ekonomisk betydelse för Sydafrika – och om att apartheidregimen berövade den ockuperade och fattiga nationen viktiga resurser.

För Bernt Carlsson gick arbetet kring Namibias framtid hand i hand med de internationella strävanden som Olof Palme hade gett uttryck för under åren innan han blev mördad.

Till sist, 1988, gav Sydafrika upp. Namibia skulle få sin självständighet vilket skulle bekräftas genom undertecknandet av ett avtal i New York där FN:s högkvarter ligger. Det betydde inte att allt var frid och fröjd. Sydafrika ville att Namibia skulle börja sin historia som ny självständig nation med en stor statsskuld. Det var en av de saker som Carlsson planerade att ta itu med.

Den 21 december 1988 tog Bernt Carlsson ett plan till New York, en Boeing 747 tillhörande det amerikanska flygbolaget Pan Am. Kort efter det att planet lyft från London exploderade en kraftig bomb ombord. Samtliga ombordvarande dödades. Flygplansdelarna regnade ned över den skotska byn Lockerbie. Sammanlagt omkom 270 människor.

Passbild på Bernt Carlsson tillsammans med ett norskt kondoleansbrev till utrikesminister Sten Andersson efter Bernt Carlssons död. BILD : Arbetarrörelsens arkiv.

Vad låg bakom Lockerbieattentatet? Den etablerade förklaringen har blivit att det var Muammar Gaddafis Libyen som låg bakom dådet. Anton Berg tar i dokumentärserien upp starka invändningar som finns mot den slutsatsen. Och han ställer frågan om attentatet i själva verket kan ha haft att göra med Bernt Carlssons uppdrag.

Del av det kraschade flygplanet i Lockerbie. FOTO: Air Accident Investigation Branch.

I serien tar han också upp något som ser ut som ett mysterium, att Bernt Carlssons kassaskåp på FN i New York överraskande visade sig vara tomt när det bröts upp efter hans död. Bernt Carlsson hade tidigare, när han arbetade med Socialistinternationalen i London. Den gången hade inget blev stulet, det var som om tjuvarna bara ville kartlägga Bernt Carlsson. Sydafrika framstod som en tänkbar organisatör av det inbrottet.

Bland dem som Anton Berg intervjuat för serien finns flera av Bernt Carlssons medarbetare: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Jan Eliasson och Mats Hellström. Men han har också talat med bland andra Meta Jonsson som var särbo till Bernt Carlsson vid tiden för hans död och journalisten Anders Hasselbohm som skrivit åtskilligt om Sveriges relation till apartheidregimen i Sydafrika. Han är välkänd för denna bloggs läsare.

Första avsnittet av serien går att lyssna på gratis. Den som vill lyssna på resten betalar 69 kronor i månaden för tillgång till alla de avsnitten plus en hel del annat.

FOTNOT: Texten uppdaterad 240415. Anders Hasselbohm har kontaktat mig och menat att det är överdrivet att kalla honom Sydafrikaexpert som jag gjorde i den första versionen av texten. Jag har därför formulerat om beskrivningen av honom.

Nya Parabol ute med artiklar om bland annat NATO och DCA-avtalet

DET HAR VARIT MÅNADSSKIFTE OCH ett nytt nummer av nättidskriften Parabol Press är ute igen.

Som vanligt är det gott om aktuella, kontroversiella och initierade texter.

Erni och Ola Friholt skriver ett öppet brev till Sveriges riksdagsledamöter om det DCA-avtal mellan Sverige och USA som ska upp i riksdagen för godkännande. De menar att avtalet strider mot grundlagen eftersom det upphäver svenska folkets kontroll över det egna territoriet.

Carolina Sundell utvecklar i en artikel ett liknande resonemang när det gäller det svenska medlemskapet i NATO, att det kräver en grundlagsändring eftersom en väsentlig portion av regeringens befogenheter lämnas över till militäralliansen.

Lars Drake, aktiv i nätverket Folk och Fred, utvecklar i en längre text varför han menar att avtalet är ett hot mot svensk säkerhet, inte någon ökad trygghet. Innebörden är att Sverige ska bli en frontstat för USA i ett eventuellt kommande krig mot Ryssland.

Den här gången hittar vi också en artikel av Kristin Linderoth och Magnus Granberg om konflikten mellan Tesla och den svenska fackföreningsrörelsen. Den diskuterar framför allt hur det kommer sig att IF Metall som har försvagats under de gångna åren faktiskt har framgångar mot Tesla.

I en essä tar Hanna Nilsson upp kritiken mot den annonserade nya lagen som ska ge individen rätt att själv välja juridiskt kön. Hon redovisar bland annat invändningarna från kvinnojourerna.

Francisco Contreras intervjuar författaren Ernesto Katzenstein om en bok han skrivit om Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året. Katzenstein menar att det är den israeliska bilden av vad som skedde som helt dominerat medierna och att många anklagelser mot Hamas är obevisade. Det har lett till att han till och med stämplats som förintelseförnekare. I intervjun kommenterar han det med ”Jag trodde inte mina ögon”. Och tillägger: ”Jag som har släktingar som dött i Förintelsen”.

Kamal El Salim har gått igenom Expressens förstasidor under två år och konstaterar att på 586 av 671 förstasidor finns det artiklar om Vladimir Putin. Att han förekommer kan förefalla vara naturligt med tanke på hans ansvar för kriget mot Ukraina. Men bara 56 rubriker handlar om Ukraina. Och ingen rubrik handlar om en annan blodig konflikt: Israels krig mot befolkningen i Gaza.

Månadens Parabol innehåller mycket annat. Klas Gustafson skriver om hur biografier blivit en statusgenre i bokvärlden. Och Ignacio Ramonet tar upp hur extremhögerns tankar blivit en religion för dem som saknar tro. Med mera.

Och så en intervju med mig om att min senaste Palmebok fick Guldspaden. Och som vanligt min krönika Månadens Palme som den här gången handlar om ett känsligt kapitel: Palme och IB.

Så blev det till sist dags för Palmeutredningens senaste syndabock att få sin upprättelse

Stig Engström, uthängd som Palmemördare utan bevis. Nu på väg att bli rentvådd. FOTO: Privat.

DET HAR FÖRSTÅS REDAN GÅTT UT i nyhetsmedia på annat sätt, vilka som fick Grävande Journalisters pris Guldspaden i år. Till min stora glädje fick jag den guldspade som delades ut i bokklassen för Rättsskandalen Olof Palme som kom ut i höstas. Boken har undertiteln ”Mordet, syndabocken och hemligheterna” och det är en bra sammanfattning av de tre teman som den handlar om.

Den som vill bekanta sig med vad som faktiskt är känt om mordet får en introduktion. Och ett centralt tema är den anklagelse mot den Skandiaanställde Stig Engström som framfördes av Palmeåklagaren Krister Petersson i samband med att denne lade ner utredningen 2020. Petersson framställde rent formellt Stig Engström som misstänkt gärningsman, men i sin argumentering tappade han den lilla reservationen ”misstänkt” och slog fast att det var Engström som sköt.

Boken är ägnad att visa att den slutsatsen är mycket illa grundad och att Engström fick tjäna som syndabock för ett dåd som utredarna inte lyckats klara upp.

Det tredje inslaget i boken är de många uppslagsändar som utredarna under Krister Petersson faktiskt ägnade sig åt med stor energi innan de landade i det smått desperata utpekandet av Engström – uppslagsändar som hade det gemensamt att de frammanade bilden av ett organiserat dåd mot den svenske statsministern.

Som boken visar lyckades inte utredarna avfärda dessa bekymmersamma uppgifter, de släppte dem bara och det i ett sent skede.

För fem år sedan, 2019, delade Guldspadejuryn ut en spade till Thomas Pettersson för dennes reportage i magasinet Filter året innan, ett reportage som just gick ut på att kategoriskt peka ut Stig Engström som gärningsman.

Det är delvis samma jury som gett mig spaden för den bok där jag för fram en direkt motsatt slutsats. Jag tror inte man behöver förvånas eller uppröras över att det kan bli så olika resultat. Juryn bedriver inte någon egen research kring de förhållanden som redovisas i de inlämnade bidragen och har knappast någon möjlighet att göra det. Däremot finns det ju skäl att se det som att juryn tagit intryck av de tidigare okända uppgifter som jag redovisat. Under åren mellan det pris som gick till Filter och det pris som nu gick till mig har ju utredningen hunnit läggas ner, och bristerna i underlaget för nedläggningsbeslutet har varit möjliga att studera. Det är det jag gjort, både genom studier av frisläppta handlingar och genom intervjuer, inte minst med utredarna själva.

Formuleringen som motiverar beslutet att utdela spaden till Rättsskandalen Olof Palme är tämligen skarp. Den lyder: ”För att ha blottlagt den tunna is varpå svensk kriminalhistorias största antiklimax vilar. Juryn kan helt enkelt inte ‘komma runt’ den här vinnaren”.

Det där med att inte kunna ‘komma runt’ är förstås en ironisk anspelning på Palmeåklagaren Peterssons tal om att det inte gått att ‘komma runt’ Stig Engström. Det är en term som saknar juridisk innebörd men som var avsedd att förmedla bilden av att det på något sätt måste ha varit Engström, trots att det enligt vad åklagaren medgav inte fanns bevis som skulle ha räckt till åtal om den utpekade fortfarande levat.

För min del ser jag juryns beslut som en bekräftelse på att nedläggningen med utpekandet av Engström verkligen framstår som en märklig – och sorglig – skandal.

Tyngden i att juryn fastnade för Rättsskandalen Olof Palme den här gången understryks av att det fanns tre starka andra nomineringar i bokklassen: Rent åt helvete av Elinor Torp om den smutsiga städbranschen och mer konkret om den papperslösa kvinna från Nicaragua som städade hemma hos Magdalena Andersson; Förgör de de falska gudarna – Palmyra och kriget mot kulturarvet av Jesper Huor och Anders Rydell om IS och illegala konstmarknader samt Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap av Joakim Medin om Sveriges kontroversiella utvisningar av kurder under den senaste tiden och Säpos ljusskygga verksamhet i samband med detta.

Alla tre böckerna ligger på min läslista. Men så mycket har jag redan insett att det är böcker som det hade varit mer än respektabelt att förlora mot. Samtliga bidrar på olika sätt till att förtydliga bilden av den ofta brutala, sjaskiga och sorgliga värld som vi lever i. Utan sådana skildringar återstår bara lögnen och mörkret.

Nu hamnade spaden hos min bok. När jag förstod att den vunnit fick jag i all hast formulera något att säga. Det blev för det första att tacka alla de människor som genom egen research och egna tankegångar bidragit till innehållet i Rättsskandalen Olof Palme – alla som ställt upp på intervjuer, som skrivit här på bloggen eller som på andra sätt utbytt tankar med mig. Och det blev för det andra att uttrycka en önskan om att Stig Engström skulle ha fått en chans att vara med och höra att det getts ett erkännande åt en röst som tillbakavisade anklagelserna mot honom. Någon sådan röst – i form av exempelvis en kunnig försvarsadvokat – hade inte åklagaren Petersson sett till att ge honom i samband med nedläggningen av utredningen.

Kan det här bli en definitiv vändpunkt, ett slut på myten om Engström som gärningsman? Jag hoppas det. Jag tror det.

Guldspadestatyetten är gjord i brons och är skapad av Mats Lodén. Priset har delats ut årligen sedan 1992 och går till grävande journalistik i olika kategorier under det år som just passerat. Det här var första gången som någon fått priset i bokklassen mer än en gång. Min bok Mörkläggning som kom ut 1997 fick priset 1998.

Något ruttet i den svenska staten var temat för årets konferens om det olösta mordet på Olof Palme

Bland de talare och deltagare som kom till den andra konferensen anordnad av Palmemordsarkivet fanns (från vänster) Melker Becker, Mattias Kressmark, Erik Engström, Inga-Britt Ahlenius, Simon Lundell, Gunnar Wall, Henry Söderström, Jonas Nyman och Lars Borgnäs. Platsen var Westmanska Palatset, nära såväl biografen Grand och mordplatsen som Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme ligger begravd. På bilden saknas de två danska talarna Christian Kirk Muff och Anders Christiansen. FOTO: Privat.

”MÅNGA MENAR ATT DET ÄR NÅGOT RUTTET i den svenska staten”.

Det sa Anders Christiansen, en av de två besökarna från Danmark när Palmemordsarkivets andra konferens hölls i Stockholm den sista söndagen i februari.

Det var en hänsyftning på ett av de berömda citaten från Shakespeares Hamlet. Och det var en passande sammanfattning av ett genomgående tema i programmet för konferensen. Den röda tråden för dagen var organiserad hemlig verksamhet kring Sveavägen under mordnatten.

Föreläsningarna inför en fullsatt sal pågick hela dagen och efteråt kunde deltagarna stanna kvar och fortsätta debattera mer informellt.

Först ut som talare var jag. Rubriken för mitt anförande var ”Militär skymningsverksamhet och politisk mörkläggning kring Palmemordet”. Jag tog upp den politiska situationen i Sverige 1986, inklusive den djupa misstron i militära kretsar mot Palme. Och jag påminde om att samma tema hade Krister Peterssons Palmeutredare varit inne på när de lade ner en stor del av sitt arbete på att försöka kartlägga en koppling mellan det hemliga Stay Behindnätverket och dådet mot statsministern.

Stay Behind var den underjordiska NATO-ledda verksamhet som fanns i neutrala Sverige på samma sätt som i de NATO-anslutna staterna. Officiellt existerade denna organisation inte, men i själva verket hade den trådar högt upp in i den politiska makten och till de svenska storföretagen, samtidigt som den operativa delen handlade om folk med militär kompetens och tillgång till vapen.

Palmeutredarnas ursprungliga hypotes var att Stig Engström hade ingått i Stay Behind och varit ett verktyg i en komplott mot statsministern. När de inte kunde koppla Engström till Stay Behind valde de till sist att peka ut honom ändå hellre än att gå vidare med tecknen som pekade på ett organiserat mord av det slag som de föreställt sig.

I senare delen av mitt anförande pekade jag på att det redan kort efter mordet funnits kända tecken på att det rörde sig om ett organiserat attentat utfört av svenskar eller norduropéer, men att den förste spaningsledaren Holmér noga undvek att utreda sådana uppgifter. För honom var det kurdiska PKK som gällde, Och Holmér hade ett tydligt stöd från regeringen i allt han gjorde, ända tills det inte gick att hålla honom om ryggen längre.

Nästa talare var Erik Engström som beskriver som sig privatutredare av Palmemordet. Han är välkänd för många som följer debatten i ämnet och han diskuterade tecknen på att mordet omgetts av en hemlig övning. Även det var något som gick i linje med de hypoteser som funnits i Palmeutredningen. Han betonade att deltagare i sådana övningar inte brukar känna till mer än nödvändigt för att de ska utföra sina egna arbetsuppgifter, det uttryck som brukar användas är ”need to know”. Och med det menade han att mycket talade för att en liten attentatsgrupp agerat inom ramen för en övning utan att andra deltagare varit införstådda med dessa planer och kanske inte heller efteråt förstod riktigt vad som skett.

Erik Engström påminde om att mordet ibland diskuterats i termer av statskupp, att Palme togs av daga som ett sätt att få till stånd en regering utan honom. Men utifrån att det i framför allt militära kretsar fanns stämningar om att Palme utgjorde en fara för nationen kanske det vore riktigare att tänka sig, menade Erik Engström, att mordet snarare utfördes för att förhindra en statskupp. Det vill säga: om inte Palme blivit skjuten kanske grupper av desperata militärer försökt sig på ett äventyrligt försök att avsätta statsministern. Och något sådant kunde förstås ha slutat hur som helst.

Logotypen för den danska poddserien som handlar om kalla kriget – och om Palmemordet.

Så talade de två danska gästerna, Christian Kirk Muff och Anders Christiansen. De har researchat mordet på den svenske statsministern i flera år, först i podden Krimiland, producerad av en av Danmarks public servicekanaler, och sedan i en annan podd, Det hemmeligste af det hemmelige, producerad av radiokanalen 24syv.

Den senare podden har varje vecka omkring 25 000 lyssningar. Temat är kalla kriget och särskilt de delar av den verkligheten som inte är offentligt kända.

Ett antal av avsnitten har underrubriken Verdens Største Historie. De handlar just om mordet på Olof Palme. Bakgrunden är de omständigheter som pekar på samband mellan hemlig statlig verksamhet och dådet på Sveavägen – bland annat just om Stay Behind.

Christian Kirk Muff har en bakgrund som kreativ producent och manusförfattare till datorspelet Hitman: Codename 47. Han gjorde senare en dokumentär TV-serie om Uppsalamaffian för DR, Danmarks Radio. Ämnet var inte ofarligt att närma sig. Han blev dödshotad och drog också på sig ett antal stämningar. Men han fick rätt i domstol i samtliga fall.

Han är också en av skaparna till dokumentären The Lost Leonardo – den försvunna da Vincimålningen om stora finansiella spekulationer i konstvärlden. Filmen har nått framgångar internationellt och har också visats av SVT i Sverige.

Anders Christiansen är grävande radiojournalist med 10 000-tals timmars erfarenhet av live-radio.

De danska grävarna har beslutat sig för att försöka komma vidare med sina efterforskningar. De har numera en hel grupp omkring sig, personer som bedriver intensiv research för att komma vidare i jakten på sanningen om vad som hände på Sveavägen. Nya avslöjanden är att vänta.

Jag talade med Christian i samband med konferensen och frågade om han tror att vi någonsin kommer att få veta sanningen om Palmes död.

”Min förhoppning är att det ska komma en dag när någon som varit inblandad i mordet ska tala ut – kanske någon som ser sig som en patriot, som gjorde vad han ansåg vara rätt och som fortfarande är stolt över det. Det skulle vara värdefullt för Sverige om en sådan person berättade, för det öppna såret som fortfarande finns kring mordet hotar att förstöra den svenska demokratin.”

Svenskar som vill ta del av det ni har att berätta kan ha lite problem med danskan. Har ni funderat över det?

”Ja, och vi tror det kan få en lösning. Vi flyttar nu över podden Det hemmeligste af det hemmelige till en webbplats som vi driver själva. Där kommer det material vi publicerat tidigare att vara tillgängligt, tillsammans med allt som vi producerar framöver. Och vår målsättning är att dessa sändningar snart ska vara översatta, i första hand till engelska och möjligen också till svenska. Adressen till sidan är dethemmeligste.dk. Men ha tålamod: det händer inte mycket på webbplatsen före 1 april, först då drar vi igång på riktigt.”

För närvarande går det att lyssna på Det hemmeligste af det hemmelige på de ställen där poddar finns, till exempel här eller här. Ett par av de senaste avsnitten handlar för övrigt om Palmemordskonferensen.

Men från och med 1 april är det den nya webbplatsen som gäller. Och den som vill fortsätta att lyssna då får hjälpa till att finansiera journalisternas fortsatta undersökande verksamhet. Det kostar 239 danska kronor för tre månader. Och för det får lyssnarna tillgång till 10-14 nya avsnitt under dessa månader. Plus alla de gamla.

På konferensen berättade Anders och Christian bland annat om uppgifter de fått fram från en av de tidigare cheferna på PET, den danska motsvarigheten till Säpo. Det handlade om en av Holmérs viktigaste källor när det gällde PKK-spåret, en figur som gick under namnet ”källa Peter” och som fick stora summor av svensk polis för att komma med uppgifter som skulle kompromettera den kurdiska organisationen. ”Källa Peter” var känd inom PET och betraktades där som en tydlig bluffmakare. Holmérs danske kollega var häpen över att den svenske spaningsledaren kunde ta uppgifter från den personen på något som helst allvar.

Nästa talare var Jan Stocklassa, författare till boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet. Han berättade att han släpper en ny bok i september. Där kommer han att ta upp Lockerbieattentatet, sprängningen av ett passagerarplan över Skottland i december 1988. Ett av offren var Olof Palmes nära medarbetare Bernt Carlsson och Jan Stocklassa sa att ”det var ingen slump att Bernt Carlsson klev på Lockerbieplanet”.

Mattias Davidsson, lektor i medieteknik, talade om en man som i Granskningskommissionens betänkande går under beteckningen GF. Denne avled 2022 och har inga kända släktingar. Kommissionen beskriver honom som en ”kriminell och psykiskt störd man med utpräglat Palmehat”.

Vidare noterar kommissionen: ”GF hade själv berättat att han vid flera tillfällen förföljt Olof Palme ute på stan. GF skulle även ha berättat att han besökt Olof Palmes hem och lagt avföring i brevlådan. Dagen efter mordet uppträdde han konstigt och uttalade tillfredsställelse över att Olof Palme var död.”

På 90-talet väckte GF Palmeutredarnas uppmärksamhet. Mattias Davidsson: ”Han är den enda som varit fysiskt jagad och gripen för mordet på Olof Palme.”

Enligt Mattias Davidsson hade GF kopplingar till en rad personer som förekommit i Palmeutredningen och hade möjligen själv kopplingar till Stay Behind.

Johan Lundqvist, etablerad researcher när det gäller Palmemordet, presenterade en tidslinje för händelserna kring dådet från det att mördaren sköt och fram till dess att polisen kom till platsen.

Lars Borgnäs, känd från radio och TV samt författare till böcker om Palmemordet, berättade om hur han trodde att mordet gick till. Han tog upp omständigheter han diskuterat i sin senaste bok, Olof Palmes sista steg, bland annat slutsatsen att mördarens första skott gick mot Lisbeth och att först det andra dödade Olof Palme.

Han hänvisade också till en källa som han inte kunde namnge. Den personen hävdade att Säpo löst mordet relativt snabbt men att man inte lämnade vidare sina rön till Palmeutredningen.

Vad gällde frågan om mordgåtan kunde lösas såg Lars Borgnäs två alternativ:

  1. Att någon politiker med moralisk resning tar initiativ till en verklig utredning, en variant som han bedömde som mindre trolig.
  2. Eller att en visselblåsare bryter tystnaden.

Simon Lundell har skapat webbplatsen wpu.nu där det precis som på Palmemordsarkivet går att söka efter dokument i utredningen. Han berättade om olika researchmetoder som är användbara för att orientera sig i stora material.

Sista talare var Melker Becker, Tv-producent, programledare, författare och föreläsare. Han har arbetat med TV-produktioner som Hemliga svenska rum och Kalla krigets hemligheter och med podden Besynnerliga berättelser. För de närvarande presenterade han en trailer om något som förhoppningsvis ska bli en produktion om researchers, flera av dem närvarande på konferensen, som arbetar med att komma vidare i sökandet efter sanningen om Palmemordet med hjälpa av AI-teknik.

Kring de olika anförandena fanns frågestunder. Och dessutom förekom livliga diskussioner under pauser, lunchen och efteråt.

Särskilt uppskattat var att Inga-Britt Ahlenius kom till konferensen. Hon var en av ledamöterna i Granskningskommissionen. Och hon har i övrigt varit generaldirektör för Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare i Förenta Nationerna med ansvar för världsorganisationens internrevision. Hon har flera gånger deltagit i den offentliga debatten om Palmemordet. Bland annat var hon en av 19 debattörer som kritiserade utpekandet av Stig Engström och krävde att utredningen öppnas igen.

Alla tecken tyder på att det blir en tredje konferens nästa år. Och att det dessutom borde bli något alldeles särskilt år 2026 då det är 40 år sedan skotten vid Dekorima. Diskussioner om vad som borde göras då inleddes redan nu i söndags.

Snart höjs priset på min första Palmebok Mörkläggning

I MÅNADSSKIFTET FEBRUARI-MARS höjer förlaget priset på Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Det är min första bok om Palmeutredningen, och den upplaga som nu finns att köpa är uppdaterad 2020 efter utredningens nedläggning.

Den som vill skaffa sig en initierad bild av de första årens utredande – med alla skandaler och direkta lagbrott från olika företrädare för rättsväsendet – hittar nog ingen bättre källa.

Här skildras utförligt det första katastrofala året under Holmér inklusive Säpos olagliga avlyssningar som delvis bedrevs i samarbete med amerikanska CIA. Här beskrivs också, närmast dag för dag, Ebbe Carlssonaffären som bland annat ledde till att en justitieminister, en rikspolischef och en säpochef fick avgå – plus att Ebbe själv och flera av hans medarbetare dömdes för smuggling av avlyssningsutrustning.

Och här finns även en genomgång av hur åtalet mot Christer Pettersson byggdes upp med skandalösa metoder – och föll samman.

Mörkläggning tilldelades Grävande journalisters pris Guldspaden 1998. Den nya upplagan är på 1 005 sidor. Boken är inbunden med skyddsomslag och har notapparat, källförteckning och register.

Sagt om boken

”En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna… ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel… … ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk.”

Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.

”En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati.”

Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.

”Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för.”

Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.

”Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar… Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas.”

Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.

”En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet… Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift.”

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.

Recensioner av andra upplagan

”… författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.”

Leif Strandberg på bloggen Lindelöf Nu 22.10.20.

”Gunnar Wall redovisar fakta. På grundval av fakta skapar han sammanhang. Också hans hypotetiska resonemang, när de förekommer, är förankrade i fakta; och därför alltid intressanta och meningsfulla.
Wall är en grävande samtidshistoriker med en betryggande källkritisk hållning. ”

Redaktionen på nättidningen eFolket 30.10.20.

”Boken präglas av mycket hög källkritisk medvetenhet. Wall ställer skarpa frågor och analyserar förtjänstfullt trovärdigheten i vittnesmål. Språket i boken är journalistiskt. Researchmässigt är boken en bragd.”

Mats K G Johansson i BTJ-häftet nr 2 2021. (BTJ-häftet är en recensionstidskrift som vänder sig till bibliotek, universitet och andra företag och organisationer.)

Om du tänker köpa Mörkläggning finns det alltså en poäng med att göra det nu, så blir det billigare. Lättast köper du boken via nätbokhandlar som Adlibris eller Bokus. Men du kan givetvis också be din lokala bokhandlare beställa hem den.

Ny hemsida presenterar utförliga argument för en militärövning kring mordet på Olof Palme

Pågick det en hemlig militärövning i Stockholm då Olof Palme mördades och fanns det i så fall kopplingar mellan den övningen och mordet? J B Lindqvist som bidrog med viktig research när jag skrev min bok Rättsskandalen Olof Palme har nu presenterat en längre text om det så kallade övningsscenariot. Här tar jag upp några viktiga inslag i det han redovisat och rekommenderar läsning av hela hans text. FOTO: Wikimedia Commons.

FÖLL OLOF PALME OFFER för en komplott inom ramen för en militärövning?

Palmeutredarna under Krister Petersson närmade sig den frågan men valde till sist att peka ut en enda person, Stig Engström, som gärningsman.

I min bok Rättsskandalen Olof Palme ägnade jag stort utrymme åt att granska misstankarna mot Engström och kom fram till att de inte höll. Jag visade också att utredarna länge försökt koppla Engström till det hemliga Stay Behindnätverket, en paramilitär organisation med kopplingar till NATO som existerade utan någon som helst insyn från Sveriges riksdag.

Jag gick också själv vidare med en del av uppslagsändarna som utredarna arbetade med inom det här fältet. Under det arbetet hade jag stor hjälp av J B Lindqvist, en privatperson som ägnat mycket tid åt att undersöka tecknen på en hemlig militär övning under mordnatten och dess möjliga samband med mordet. Jag fick bland annat ta del av en längre text, X – ett övningsscenario, som han skrivit och som då ännu var opublicerad.

Han har nu lagt upp en reviderad version, kallad X- A White Paper på en webbsida så att den blivit åtkomlig för allmänheten. (På samma sida finns också en tidigare skriven text om de misstankar som presenterats mot Stig Engström.)

J B Lindqvists text om övningsscenariot går i ett antal avseenden längre i de resonemangen än vad jag gjorde i min bok. Han har samtidigt lagt ner ett stort arbete på att steg för steg motivera varför han gör det. Och hans text borde vara högst intressant för alla som engagerat sig i det ouppklarade Palmemordet. Men den är lång, 92 sidor, och kräver omsorgsfull läsning för att man ska få ut allt det viktiga ur den.

Här ska jag bara försöka sammanfatta några drag i den samtidigt som jag öppnar en diskussion om den här på bloggen. Jag har bett J B Lindqvist att själv bidra med kommentarer i ämnet här i detta forum och det kan vi räkna med att han gör.

Inledningsvis skriver JBL: ”Följande genomgång är ingen lösning på Palmemordet. Det är heller inte en teori om hur mordet gått till och vem som höll i vapnet. Det är en sammanlänkning av en rad indicier kring mordet som de framträder i ett maskat material.”

Och där pekar han på något centralt i det ämne han diskuterar: trots att förundersökningen av mordet på Sveriges statsminister är nedlagd omfattas fortfarande mycket stora delar av utredningsmaterialet av sekretess. Och den sekretessen är särskilt påtaglig när det gäller statlig hemlig verksamhet som polisens Palmegrupp har intresserat sig för – vilket var just vad den gjorde i hög utsträckning under de sista åren före nedläggningsbeslutet.

Något som utredarna tittade särskilt på var uppgifter med anknytning till aktiviteterna från militära specialförband i anslutning till mordet, bland annat övningen Gustav på Gotland som pågått under en vecka och som avslutades vid lunchtid den 28 februari.

J B Lindqvist skissar en intressant historik över de svenska specialförbandens historia, ett svårutforskat ämne där han ändå demonstrerar att viss kunskap faktiskt är tillgänglig för den som letar. Och han visar att just i sådana enheter fanns den specialkompetens som man förknippar med en attentatsgrupp med uppgift att likvidera en nyckelperson som av någon anledning ska röjas ur vägen.

Bland annat tar han upp så kallade B-styrkor, militärer som var tränade i att agera som små grupper av fiender på svensk mark med uppdrag att utföra mord och sabotage. De hade viktiga roller i de många kupp- och kuppförsvarsövningar som genomfördes under 80-talet då kalla kriget var en påtaglig realitet.

Övningarna utfördes ofta i samarbete mellan olika myndigheter. Och i de fåtaliga konkreta uppgifter som finns om sådana beredskapsåtgärder finns även ett planerat övningsscenario som byggde på att statsministern mördades. Den ansvarige polischefen som utarbetat detaljer uppgav efter mordet på Palme att han förstört all dokumentation om saken eftersom han upplevde det som olustigt att ha materialet kvar.

Precis som jag gjorde i min bok tar J B Lindqvist upp en central figur i den hemliga militära träningsverksamheten, en man som både han och jag kallar löjtnant X. Han var en av ledarna för övningen på Gotland och kom att väcka Palmeutredarnas intresse på 80-talet, ett intresse som återkom under Krister Petersson då X redan var avliden.

J B Lindqvist går sedan in på observationer kring mordkvällen i kvarteren runt Sveavägen och sätter dem i relation till en tänkbar kuppövning. Han utgår bland annat från vad han beskriver som den ”förmodligen enda handbok som skrivits i detta ämne nämligen boken Statskupp –en handbok från 1968 av den rumänsk-amerikanska statsvetaren och militärstrategen Edward Luttwak”.

Det han utförligt sedan diskuterar är en rad observationer som ser ut att peka på en kuppövning med centrum kring mordplatsen men där det fanns tecken på aktiviteter så långt bort som vid Norra Bantorget respektive Birger Jarlsgatan. Och han vidareutvecklar resonemanget med att en liten grupp på fyra personer kan ha utfört mordet i skuggan av denna kuppövning där majoriteten av deltagarna inte visste särskilt mycket om detaljerna kring övningen utöver sin egen roll och absolut ingenting om några verkliga mordplaner.

Som han påpekar är ”kompartmentalisering” ett nyckelbegrepp i hemliga operationer, vare sig det handlar om övningar eller skarpa lägen – var och en bör bara känna till sin egen bit.

J B Lindqvist går också igenom aspekter kring själva mordet och framför en väl underbyggd argumentering för att skytten kan ha använt ljuddämpare. Metoden att döda med skjutvapen med sådan utrustning är, visar han, väl känd inom militära grupper som är ute för att slå till med överraskning och inte vill avslöja den egna positionen. Syftet är då inte att ingenting ska höras – så effektiva är inte ljuddämpare – men att det dämpade ljudet ska göra det svårare att lokalisera var skytten befinner sig.

Och som J B Lindqvist konstaterar finns det centrala vittnesmål som just pekar på att ljudet från skotten var avsevärt mer dämpade än vad man kunde ha väntat sig från en magnumrevolver.

J B Lindqvist återkommer i sin text till den PM från en arbetsgrupp inom Säpo som presenterades våren 1986 och som just pekar på ett antal starka indicier på att det rörde sig om ett organiserat mord.

Han skriver också: ”Det måste dock än en gång nämnas att varken den här sammanställningen eller Säkerhetspolisens PM är någon sanning om hur mordet gått till, utan att de mönster som framträder i grunden vilar på tolkningar av vittnesmålen som kan visa sig vara felaktiga eller ha andra förklaringar, men det är inte poängen. Poängen är att dessa indicier analyseras, kritiseras och undersöks, det som blir kvar kan sedan bli en ny utgångspunkt för andra att arbeta vidare med.”

Det är en bra inställning. Och jag är övertygad om att J B Lindqvists arbete med dessa centrala frågor kring mordet kommer att ha betydelse för den fortsatta diskussionen kring detta fortfarande sorgligt aktuella ämne.

FOTNOT: Journalisten och författaren Bjarne Moelv skrev för några år sedan en text här på bloggen som också handlar om hypotesen om en militär övning under mordnatten.

Otto Ekevi har på Youtube gjort en lång intervju med privatutredaren Erik Engström på samma tema.

FOTNOT 2: Jag vill bara påminna om att i morgon, lördag den 3 februari, träder en ny regel i kraft här på bloggen: jag publicerar bara en kommentar per person och dygn. Bakgrunden till regeln har jag beskrivit i det här inlägget.

Ny regel för kommentarer till bloggen – med hopp om en bättre debatt om Palmemordet

Den här bloggen handlar om olika saker som jag, Gunnar Wall, vill ta upp. Palmemordet är det i särklass mest populära debattämnet och har varit det i många år. Nu ser jag anledning att ändra på en viktig regel för debatten, jag tror att det kommer att höja kvaliteten på bloggen. På bilden: Palmemordet, målning av Windh. Återgiven i enlighet med reglerna för Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International License.

FRÅN OCH MED LÖRDAG DEN 3 FEBRUARI gäller en ny regel för den här bloggens kommentarsfält.

Bara en kommentar per dag och skribent är tillåtna. Tidsgränserna går vid kl. 00.00, svensk tid. Och det handlar om när kommentaren är postad till mig, inte om när jag publicerar den. En kommentar som postas 23.50 en måndag men syns på bloggen först 08.30 på tisdagen räknas alltså till måndagen.

Det finns två anledningar till att jag fattat det här beslutet. Den ena är att arbetet med att moderera bloggen tar alltför mycket tid för mig.

Den andra är att jag inte kan se att de långa slingor med upphettad och personligt färgad polemik som förekommit under senaste tiden bidrar till ett fruktbart utbyte av synpunkter och information.

Om det första, att jag vill spara tid: som ni som följer bloggen vet går jag in varje dag – sju dagar i veckan – och modererar kommentarer. Flera gånger om dagen dessutom.

Det innebär dels att jag granskar vad som kommit in för att se efter om jag anser att något bör plockas bort före publicering därför att innehållet strider mot lagen.

Det innebär också att jag i mån av tid gör språkliga korrigeringar av kommentarer, jag rättar meningsbyggnad och stavfel. Och jag tar ser till att personer som nämns blir presenterade i enlighet med bloggens regler (framför allt att efternamn på vittnen ersätts med en initial).

Dessutom väljer jag ibland att kontakta skribenter och ber dem förtydliga sig när jag inte fattar vad de menar.

I vissa fall anser jag också att det är lämpligt att jag svarar på kommentarerna i sak eller att jag gör markeringar som moderator. Det sistnämnda gör jag framför allt när jag anser att kommentaren mer eller mindre tydligt bryter mot de regler jag satt upp för hur debatten ska föras.

Inte minst den senaste tiden har det ibland kommit dussintals kommentarer på en enda dag. Sådant tar tid för mig att hantera. Den tiden inkräktar på annat arbete som jag utför. Bland annat har jag nu börjat med en ny bok. Den handlar inte om Palmeutredningen och tiden jag ägnar åt bloggen konkurrerar med tiden jag vill lägga på den nya boken och på andra projekt.

När tiden inte räcker tvingas jag tvingas kompromissa och det drabbar både bloggen och annat jag vill göra.

Å ena sidan tvingas jag dra ner på arbetet med de nya satsningar som jag ser som angelägna. Å andra sidan märker jag att jag avstår från att hantera inkomna kommentarer i den utsträckning jag önskar respektive att jag låter bli att svara på kommentarer även när det skulle vara högst befogat att jag gör det.

Ett sätt som minskar min arbetsbörda är förstås om antalet kommentarer minskar. Det finns ju olika metoder att sätta in begränsningar, men jag tror det här är en bra metod – särskilt eftersom vi har sett exempel på att enstaka skribenter sänder in många postningar varje dag. Det har gjort bloggen mer svåröverskådlig och ofta menar i alla fall jag att sådant omfattande postande inte har höjt kvalitén på bloggen, snarare tvärtom.

Förslaget om just denna sorts inskränkning kommer för övrigt från en av de kommentatorer på bloggen som själv bidragit med ett högst måttligt antal postningar, tack för både måttligheten och själva förslaget!

Ett par undantag från regeln gäller:

  • om någon vill korrigera en egen kommentar som just postats går det bra att komma in med en sådan korrigering. Om den kommer fort nog arbetar jag in kommentaren i skribentens ursprungliga postning, men om redan den ursprungliga kommentaren blivit kommenterad av andra lägger jag in korrigeringen som en särskild kommentar. Och det kan alltså ske samma dag som den ursprungliga kommentaren publicerats.
  • jag själv tillåter mig att komma med flera kommentarer varje dag när jag ser anledning till det.

Jag har fortfarande inte satt några gränser för hur långa de insända kommentarerna får vara. Ibland kan det vara befogat att skriva långt. Men låt mig tillägga: om en skribent som är missnöjd med en-kommentarsregeln börjar protestera genom att skicka in vad jag ser som omotiverat långa textsjok kommer jag be skribenten att korta ner kommentaren innan den publiceras.

Jag tror inte debatten på bloggen kommer att försämras av den här nya regeln, snarare tvärtom. Det blir nu förhoppningsvis lättare för skribenter att ta sig tid att tänka sig för före en postning och att därmed presentera mer genomarbetade kommentarer.

Fram till och med fredag den 2 februari kl 24.00 gäller fortfarande samma regelverk som tidigare. Det ger den som vill komma med synpunkter eller ställa frågor kring den nya regeln goda möjligheter att komma in med dem innan den träder i kraft.

Jag kommer givetvis att ompröva den nya regeln efter en tid och se om den behöver förändras eller är onödig.

Med det sagt: fortsätt skriva, förhoppningsvis i ett bättre debattklimat! Och med en bättre arbetssituation för mig!

Möte i Göteborg den 7 februari om Palmeutredningen, jag berättar om skandalen kring att den lades ner

Onsdag den 7 februari kan du som är i Göteborg komma och lyssna på när jag talar om nedläggningen av Palmeutredningen. Jag menar att det gick skandalöst till och på mötet kommer jag att förklara varför. Det jag kommer att tala om bygger på de slutsatser jag lagt fram i min bok Rättsskandalen Olof Palme som kom ut hösten 2023.

Tid 18,30, Plats södra Allégatan 1B (runt hörnet vid Järntorget).

Arrangör: Socialistisk Politik Göteborg.

Fika och bokbord.

Jag räknar med att möta en intresserad och kunnig publik, det ska bli roligt.

Kom till Uppsala stadsbibliotek 22 februari och hör mig tala om slutet på Palmeutredningen

Om mindre än en månad kan du som bor i eller nära Uppsala komma och lyssna på mig på stadsbiblioteket. Datum alltså torsdag 22 februari. Tid: 18-19. Adressen är Svartbäcksgatan 17. Det är elva minuters promenad från Uppsala Centralstation. Stadsbussarna 6 och 9 stannar där, hållplats Stadsbiblioteket. Observera att det är inträde på 50 kronor.

Jag ser fram emot att träffa er!

UPPDATERING: Jag har korrigerat uppgiften om vilka stadsbussar som stannar vid hållplats Stadsbiblioteket. Det finns dock ytterligare bussar som stannar inom promenadavstånd. Den som vill ha uppgift om lämpliga resvägar med buss kan gå till https://www.ul.se/