Den här bloggen handlar om olika saker som jag, Gunnar Wall, vill ta upp. Palmemordet är det i särklass mest populära debattämnet och har varit det i många år. Nu ser jag anledning att ändra på en viktig regel för debatten, jag tror att det kommer att höja kvaliteten på bloggen. På bilden: Palmemordet, målning av Windh. Återgiven i enlighet med reglerna för Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International License.
FRÅN OCH MED LÖRDAG DEN 3 FEBRUARI gäller en ny regel för den här bloggens kommentarsfält.
Bara en kommentar per dag och skribent är tillåtna. Tidsgränserna går vid kl. 00.00, svensk tid. Och det handlar om när kommentaren är postad till mig, inte om när jag publicerar den. En kommentar som postas 23.50 en måndag men syns på bloggen först 08.30 på tisdagen räknas alltså till måndagen.
Det finns två anledningar till att jag fattat det här beslutet. Den ena är att arbetet med att moderera bloggen tar alltför mycket tid för mig.
Den andra är att jag inte kan se att de långa slingor med upphettad och personligt färgad polemik som förekommit under senaste tiden bidrar till ett fruktbart utbyte av synpunkter och information.
Om det första, att jag vill spara tid: som ni som följer bloggen vet går jag in varje dag – sju dagar i veckan – och modererar kommentarer. Flera gånger om dagen dessutom.
Det innebär dels att jag granskar vad som kommit in för att se efter om jag anser att något bör plockas bort före publicering därför att innehållet strider mot lagen.
Det innebär också att jag i mån av tid gör språkliga korrigeringar av kommentarer, jag rättar meningsbyggnad och stavfel. Och jag tar ser till att personer som nämns blir presenterade i enlighet med bloggens regler (framför allt att efternamn på vittnen ersätts med en initial).
Dessutom väljer jag ibland att kontakta skribenter och ber dem förtydliga sig när jag inte fattar vad de menar.
I vissa fall anser jag också att det är lämpligt att jag svarar på kommentarerna i sak eller att jag gör markeringar som moderator. Det sistnämnda gör jag framför allt när jag anser att kommentaren mer eller mindre tydligt bryter mot de regler jag satt upp för hur debatten ska föras.
Inte minst den senaste tiden har det ibland kommit dussintals kommentarer på en enda dag. Sådant tar tid för mig att hantera. Den tiden inkräktar på annat arbete som jag utför. Bland annat har jag nu börjat med en ny bok. Den handlar inte om Palmeutredningen och tiden jag ägnar åt bloggen konkurrerar med tiden jag vill lägga på den nya boken och på andra projekt.
När tiden inte räcker tvingas jag tvingas kompromissa och det drabbar både bloggen och annat jag vill göra.
Å ena sidan tvingas jag dra ner på arbetet med de nya satsningar som jag ser som angelägna. Å andra sidan märker jag att jag avstår från att hantera inkomna kommentarer i den utsträckning jag önskar respektive att jag låter bli att svara på kommentarer även när det skulle vara högst befogat att jag gör det.
Ett sätt som minskar min arbetsbörda är förstås om antalet kommentarer minskar. Det finns ju olika metoder att sätta in begränsningar, men jag tror det här är en bra metod – särskilt eftersom vi har sett exempel på att enstaka skribenter sänder in många postningar varje dag. Det har gjort bloggen mer svåröverskådlig och ofta menar i alla fall jag att sådant omfattande postande inte har höjt kvalitén på bloggen, snarare tvärtom.
Förslaget om just denna sorts inskränkning kommer för övrigt från en av de kommentatorer på bloggen som själv bidragit med ett högst måttligt antal postningar, tack för både måttligheten och själva förslaget!
Ett par undantag från regeln gäller:
- om någon vill korrigera en egen kommentar som just postats går det bra att komma in med en sådan korrigering. Om den kommer fort nog arbetar jag in kommentaren i skribentens ursprungliga postning, men om redan den ursprungliga kommentaren blivit kommenterad av andra lägger jag in korrigeringen som en särskild kommentar. Och det kan alltså ske samma dag som den ursprungliga kommentaren publicerats.
- jag själv tillåter mig att komma med flera kommentarer varje dag när jag ser anledning till det.
Jag har fortfarande inte satt några gränser för hur långa de insända kommentarerna får vara. Ibland kan det vara befogat att skriva långt. Men låt mig tillägga: om en skribent som är missnöjd med en-kommentarsregeln börjar protestera genom att skicka in vad jag ser som omotiverat långa textsjok kommer jag be skribenten att korta ner kommentaren innan den publiceras.
Jag tror inte debatten på bloggen kommer att försämras av den här nya regeln, snarare tvärtom. Det blir nu förhoppningsvis lättare för skribenter att ta sig tid att tänka sig för före en postning och att därmed presentera mer genomarbetade kommentarer.
Fram till och med fredag den 2 februari kl 24.00 gäller fortfarande samma regelverk som tidigare. Det ger den som vill komma med synpunkter eller ställa frågor kring den nya regeln goda möjligheter att komma in med dem innan den träder i kraft.
Jag kommer givetvis att ompröva den nya regeln efter en tid och se om den behöver förändras eller är onödig.
Med det sagt: fortsätt skriva, förhoppningsvis i ett bättre debattklimat! Och med en bättre arbetssituation för mig!
Gunnar Walls blogg 
.png){kind=link}
Gunnar,
Bra förslag. Hoppas det lyckas!
Bra och välbehövligt med denna nya regel för kommentarer. Tack, Gunnar
Stort tack Gunnar för detta beslut!
Jag har följt bloggen under många år och läser nästan varje dag. Jag har sedan länge slutat läsa VVA, Johan M, Jörgen G mfl inlägg pga deras långa inlägg.
Jag tror detta kommer leda till en bättre debatt
Jag uppmanar så klart alla till att fortsätta skriva men håll det kort och koncist.
Tack för konstruktiv kritik, Calle.
Jag kan bara hålla med om att jag skrivit alltför många och alltför långa inlägg. Jag är faktiskt varken fri från självinsikt och självkritik. Det jag blev förvånad av var väl den massiva kritiken mot många mina inlägg. Det hade jag kanske inte förväntat mig. Man vill ju ändå försöka hinna med att ge svar på alla frågor och all kritik. Det jag inte svarat på beror på att jag inte hunnit med att svara på.
Anser dock att det finns stor risk för att konspirationsteorierna kan få alltför dåligt med mothugg framöver (särskilt när Gunnar kan publicera mer än oss andra) och att debatten därför spårar ur på andra sätt istället. Vi fåtalet här som tror på en ensam gärningsman (det lär nog vara många fler utanför detta forum som tror på en ensam gärningsman än som tror på en konspiration som mötesscenariot eller polisspåret) och desto mer än en konspiration kommer förmodligen hamna i underläge. Diverse konspirationsteorier får detta kommentarsfält att framstå som oseriöst i mina ögon. Men vi får se, jag kan förstås ha fel. Det finns förstås andra forum om man nu orkar debattera vidare i ämnet. De flesta som diskuterar ämnet vill ju helst få fantisera så fritt som möjligt. För mig blir det en ointressant diskussion. Men tiden börjar ta slut för min del så jag sörjer nog egentligen ej detta beslut.
VVA,
du väljer att framställa dig själv som en representant för en majoritet som inte tror att det ligger en konspiration bakom mordet på Olof Palme och menar att med den nya regeln kan ”konspirationsteorierna /…/ få alltför dåligt med mothugg framöver”. Särskilt framhåller du det som problematiskt att jag i egenskap av bloggens ägare förbehåller mig rätten att publicera så mycket jag vill.
Till det kan sägas:
1) Vad en majoritet av svenska folket eller en majoritet av dem som intresserar sig för Palmemordet tror i frågan om ensam gärningsman/konspiration är högst oklart. Om det gjordes en opinionsmätning skulle utfallet troligen bero på hur man ställde frågan. En gissning från min sida är att med vettigt ställda frågor skulle en majoritet redovisa osäkerhet. I vilket fall tror jag inte att en majoritet skulle säga att de tror på din specifika (men lite svårbegripliga) uppfattning om ett ”personligt motiv” hos gärningsmannen, något som du sätter i motsats till ett politiskt motiv.
Däremot tror jag det fortfarande gäller, det som kom fram alldeles efter nedläggningsbeslutet, att en tydlig majoritet inte låtit sig övertygas om att Stig Engström var gärningsmannen. I den meningen tillhör du och jag samma majoritet, vad det nu är värt.
2) Du har gjort dig till tolk för en väldigt speciell hypotes i debatten om Stig Engström, nämligen att Engström ljög om vad han gjorde i samband med mordet, att han var mannen som rände uppför trapporna och mötte Yvonne och Ahmed men att han inte var gärningsmannen. På den högst centrala punkten när det gäller påståenden om Engström är det rimligt att tro att du befinner dig i en mycket liten minoritet.
Inte heller är du ju överens med andra företrädare för teorin om en ensam gärningsman om vem denne skulle ha varit. Som vi vet är ju det vanliga att företrädare för uppfattningen om en ensam gärningsman som deltar i debatten pekar ut antingen Stig Engström, Christer Pettersson, Christer A eller Victor Gunnarsson. Och merparten av deras argumentering brukar ju handla om att bevisningen mot just den personen är särskilt stark. Men du tycks ha förkastat alla dessa fyra kandidater.
3) Självklart kan man ha rätt även om man befinner sig i minoritet. Den saken behöver vi inte debattera. Det jag ville ta upp var dina pretentioner på att tillhöra en majoritet som nu kommer i kläm på min blogg.
4) Jag menar förvisso att det finns mycket som talar för att mordet var organiserat och planerat. Men en mycket stor del av mina inlägg och kommentarer på den här bloggen handlar inte alls om det utan om andra aspekter av debatten. Och åtskilligt av det jag skriver har också handlat om att avfärda olika resonemang om konspirationer som jag inte bedömer som trovärdiga.
5) Du har fortfarande möjlighet att skriva 365 kommentarer varje år. Och detsamma har alla andra som tror att det var en ensam gärningsman – vad de än tror om mordmotivet och vad de än tror om exempelvis Engströms hypotetiska trappspringande. Om tio personer utnyttjar den möjligheten fullt ut handlar det om 3 650 kommentarer årligen, kommentarer som du i någon mening då känner dig befryndad med. Jag lovar dig att jag själv kommer att bidra med mycket färre kommentarer än så.
6) Du skriver: ”De flesta som diskuterar ämnet vill ju helst få fantisera så fritt som möjligt.” Jag tycker det är en svepande och oförskämd attityd mot andra som delar ditt intresse för detta politikermord. Och mer relevant: jag tycker dessutom att det är lite märkligt att du över huvud taget kan luta dig mot påståendet att du skulle tillhöra en majoritet när du har samtidigt har den föraktfulla inställningen till merparten av de andra människor som inte tycker just precis som du.
Jag är nog inte särskilt föraktfull utan snarare är jag imponerad av kritiken som jag mött. Ibland provocerar jag medvetet fram tydlighet. Kanske uppfattas det som föraktfull inställning till merparten? Nej, snarare ett sätt att vilja möta mer kritik. Jag är ganska så öppen för både kritik och hur jag tänker, det bör man vara om man vill bedriva kritisk utredningsmetodik. Jag är faktiskt rätt dålig på att kritisera mina egna hypoteser så jag tar dig och andra till hjälp. Det är det enda sättet att komma framåt i det här – att ta hjälp av en massa kunniga människor som oftast vet bättre. Den inställningen kallar jag inte för särskilt föraktfull.
VVA,
Det är bra att du vill vara kritisk och gå metodiskt tillväga och inte förakta eller håna dina meddebattörer. Som du känner till delar jag din grundläggande inställning om konspirationsteorier (att de inte är styrkta i Palmesaken), men jag är öppen för idén om en sammansvärjning. Den senast föreslagna sammansvärjningen Stig Engström, med införstådd hustru som försökt ge honom falskt alibi, och ”vapensamlaren” G med falskalibiskapande dotter, finner jag dock fullständigt obestyrkt.
Jag skulle i varje fall säga att evidensen till stöd för en möjlig konspiration är starkare än evidensen till stöd för att en oskyldig Engström sprang upp för Malmskillnadstrapporna. (Redan walkie-talkie-iakttagelsen i Gamla stan och Skuggan före mordet är starkare belägg än ett uppenbart missförstånd av Engströms första hustrus utsaga om trappor.)
När du nu vill agera kritiskt och metodiskt – och, får jag hoppas, utan att följa egenkomponerade, ad hoc-artade eller förvirrande bevisbördeplaceringar (jfr https://gunnarwall.wordpress.com/2023/08/12/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-5/#comment-48533) eller annat nonsens – skulle jag vilja ”utmana” dig att en gång för alla förklara för mig och övriga läsare vad som egentligen talar för att Engström sprang upp för trapporna. Inte för att han kan ha gjort det, utan för att detta är det (övervägande) sannolika alternativet av de möjliga alternativen. Du har bevisbördan för att göra din teori sannolik, oavsett vilket beviskrav som tillämpas. Inte dina motståndare, inte en åklagare som inte finns här, och inte någon annan. Det är väl det du vill att konspirationsteoretiker ska göra också, belägga sina teser? Det måste väl rimligen vara att du inte finner dem belagda som gör att du ser dem som fantasier. Inte ska du vara sämre än dem du belackar. Bara för att du anser att Palmehat är irrelevant och att det rörde sig om en ensam gärningsman som inte var Stig Engström, är ursprungssannolikheten inte nödvändigtvis större för detta än för någon annan möjlig teori.
Jag föreslår att du skriver det du kommer fram till i den aktuella frågan den 3 februari eller senare, exempelvis som svar på https://gunnarwall.wordpress.com/2023/08/12/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-5/#comment-48222 (där jag redogjorde för min inställning) eller i den senaste allmänna tråden. Du kan alltid tänka: Om jag ville övertyga åklagaren om att Engström går att ”runda” med denna teori, hur skulle jag argumentera då? Jag ser fram emot ett sakligt, evidensgrundat, icke spekulativt och utförligt resonemang. Varmt lycka till! (Om du inte vill göra detta behöver du förstås inte det. Då behöver du inte heller svara på detta, är du vänlig.)
Gunnar får förlåta denna lilla utvikning från ämnet, i den fortsatta debattens tjänst.
Johan M,
jag tycker inte att din kommentar var en utvikning från ämnet när det gäller vad som diskuteras på bloggen. Däremot hör den väl i strikt mening inte hemma i tråden om den nya debattregeln, men det är svårt att undvika att sådant uppstår. Det var ju mina synpunkter på VVA:s kommentar om den nya regeln som ledde till att VVA kom in på mer generella tankar om utredningsmetodik. Vilket i sin tur ledde till dina reflexioner. Som moderator kan jag inte alltid försöka knuffa in kommentarer i någon annan tråd när de kommit en bit från det ursprungliga temat. Det är bara när det gått långt från ämnet som jag tycker det är dags att reagera.
Johan M
Flyktvägen är inte tillräckligt säkerställd, enligt granskningskommissionens rapport (s. 160) och i kombination med min egen bedömning utifrån kritisk utredningsmerodik så är inte ens mördarens trappspringande tillräckligt säkerställt. Det stänger diskussionerna för en sammansvärjning tillsvidare (ex. mötesscenariot baseras på att mördaren sprang uppför trappan). Vi vet bara att en person sköt Palme och att den personen försvann in i gränden. Det är en tillräcklig saklig grund att stå på. Hade gärningsmannen ex. hoppat in i en väntande bil så hade det funnits saklig grund för en sammansvärjning. Men fortsätt gärna diskussionen där den hör hemma.
Mötesscenariot baseras absolut INTE på att mördaren sprang upp för trappan. Hur resonerar du där??
Gärningsmannens flyktväg har inget med mötesscenariot att göra. Mötesscenariot handlar om att gärningsmannen haft någon form av kontakt med makarna Palme före skottlossningen och säger inget om vart han tog vägen efteråt.
Om exempelvis Engström mot förmodan sprungit in i gränden och upp för trapporna samtidigt som gärningsmannen t ex vek av in på Luntmakargatan norrut så hindrar inte det en kontakt mellan makarna Palme och GM innan skottlossningen.
Att det inte är säkert att gärningsmannen sprang upp för trapporna stänger INTE diskussionen om en sammansvärjning tills vidare. Vad grundar du det på? En konspiration kan ligga bakom mordet oavsett vilken väg gärningsmannen flydde och om han inte sprang upp för trapporna måste en annan person ha gjort det samtidigt med gärningsmannen flykt och att det skedde av en slump är mindre troligt.
Mer sannolikt var mannen som sprang i trapporna i så fall en medhjälpare till gärningsmannen dvs scenariot att någon annan än GM springer upp för trapporna gör det mer sannolikt att GM inte var ensamagerande utan att det var ett organiserat attentat med flera inblandade.
Det är snarare scenariot med en ensamagerande GM som inte haft kontakt med makarna Palme innan skottlossningen som talar emot att någon annan än GM kan ha sprungit upp för trapporna efteråt. Då måste av en ren slump någon som inte var inblandad i mordet ha sprungit upp för trapporna samtidigt som gärningsmannen flydde någon annan väg.
Om däremot mötesscenariot stämmer är det sannolikt att mordet var ett organiserat attentat med flera inblandade och då öppnas möjligheten för att gärningsmannen hade flera medhjälpare posterade nära mordplatsen och att någon av dem sprang upp för trapporna medan gärningsmannen själv tog en annan väg
Vi vet inte om gärningsmannen hoppade in i en väntande bil så det argumentet mot en sammansvärjning faller. Om han inte sprang upp för trapporna kan GM exempelvis ha plockats upp av en bil på Luntmakargatan en bit norr om Tunnelgatan samtidigt som Lars J fokuserade på mannen som sprang upp för trapporna. Annars kan GM ha plockats upp någonstans på eller nära David Bagares Gata
Jag tar det som att du inte är intresserad av det jag föreslog eller tänker förklara vari din kritiska utredningsmetod egentligen består (att säga ”vi vet inte” är inte en metod att skaffa vetskap medelst). Då vet jag det och låter att kommentera detta blogginlägg ytterligare.
Johan M.
Min kritiska utredningsmetod? Nej, utifrån främst Bo Edvardssons (2003, s. 240) tankar om kritisk utredningsmetodik.
”Utredningar skall inte handla om utredarens egna reaktioner och associationer utan snarare om de utreddas upplevelser och situationsanknutna beteenden. Med associationsteknik och skrupelfritt verbalt flöde är det som framgår lätt att få fram vilka pseudoevidens som helst (se exemplet med >>hurril<< ovan). Det är inte utredarnas ibland anmärkningsvärda sätt att relatera till omvärlden, deras tanke- och tolkningsfel, deras verbala associationer m.m. som skall produceras, redovisas, läsas och diskuteras på problemanalysens och skattemedlens bekostnad.”
Det var just det som skedde inom Palmeutredningen från första början till sista dagen – 34 år senare.
Det sista ser jag som ett osakligt påhopp på alla de poliser och åklagare som varit inblandade i utredningen. Men jag ser förstås fram emot en diskussion där ditt privatliv och dina personliga förmågor, egenskaper och egenheter förblir så irrelevanta som de i sanning är.
Det grundar jag mig på en krönika skriven av en journalist som vunnit stora journalistpriset två gånger, Peter Kadhammar. Att hela utredningen havererade i princip redan vid mordplatsen och sedan kom att ledas av den konspiratoriska polischefen Hans Holmér är inte polisers och åklagares fel. Det handlar, som jag försökt förklara så många gånger, troligen om en slags organisationspsykos. Det handlar inte enbart om någon eller några få individer. Det handlar om ett godtyckligt accepterande av bristande rättssäkerhet.
”Palmemordet har skördat oräkneliga offer. Tänk alla åklagare som passerat genom utredningen. Alla socialdemokratiska politiker som trampat fel. Alla poliser som ödslat sina kraftfullaste yrkesår på att följa det ena spåret meningslösare än det andra.
En stor polisutredning kanske är som schack eller att skriva en bok, börjar man fel kan det sluta hur illa som helst.
Jag kan ytterst lite om polisarbete.
Men jag vet att en brottsutredning börjar på brottsplatsen. Minsta barn vet det. Man tar sitt förstoringsglas och letar efter fingeravtryck.
Palmeutredningen gjorde tvärtom. Man började med att fantisera och fortsatte med att kraftfullt undersöka sina fantasier. Det berodde på den inkompetente spaningsledaren Hans Holmér, som klampade omkring med den socialdemokratiska regeringens goda minne.
Det måste ha varit fruktansvärt plågsamt för alla riktiga poliser att deras livs viktigaste utredning leddes av en charlatan.
Holmér var förresten bästa vän med den fantasifulle privatspanaren och bokförläggaren Ebbe Carlsson. En kväll på Eriks i Gamla stan, det måste ha varit 1988, redogjorde han för sitt hemliga kurdspår för Jörgen Widsell, som var chef för tidningen Z, och mig.
Det var chockerande. Teorin sprack när Ebbe fick ett par kritiska frågor. Ändå hade en justitieminister, en rikspolischef och en Säpochef dansat efter Ebbes musik.”
Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/9vQW7E/aklagare-krister-petersson-ar-palmemordets-senaste-offer
Verkar organisationspsykosen ha botats? Nej, läs bara Axbergers prisbelönta bok från 2022 så finner du nog svaret.
”Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt, och laglöst.”, menade Axberger. Han trodde inte det kunde bli värre efter alla små och stora katastrofer i statsministermordets spår. Men det slutade ännu värre – en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Så illa kan det gå om det börjar fel. Det är väldigt många som under årens lopp har burit ett stort ansvar för denna fullständiga organisationspsykos. För ser man det så, då är det inte längre en gåta hur det kunde avslutas på detta sätt.
Den prisbelönta journalistens relevans för ditt kategoriska uttalande om ”Palmeutredningen från första början till sista dagen” kan nog bäst sammanfattas av honom själv: ”Jag kan ytterst lite om polisarbete.”
Ok, du som påstår att du vet och kan allt om polisutredningar. Var börjar man utreda ett mord om inte vid mordplatsen? Borde inte justitieministern, rikspolischefen och Säpo-chefen ha ställt några egna kritiska frågor till Ebbe? Varför var det Kadhammar och Widsell som nu fick lov att göra det, de som kan så lite om polisarbete?
Jag påstår ingenting sådant. Denna diskussion är jag helt ointresserad av och den synes inte relevant för sakfrågan heller. Ebbe Carlsson är en liten del av de 34 åren. En besvärande del, men inte en avgörande sådan. Petersson och Carlsson hamnade fel på olika sätt och sannolikt av olika skäl.
Johan M.
Att utredandet höll på i 34 år och avslutades med ett utpekande mot ett vittne som anmälde sig som vittne den 1 mars 1986 som möjligt förväxlad med mördaren är inte besvärande för samtliga inom Palmeutredningen? Kanske borde man tittat på honom mer medan han var i livet? Han dog 16 år efter mordet på Palme. Varför tittade man inte på honom tidigare? Jo, pga. PKK och att polisens kollegor på Säpo hade förvrängt information.
Det här hade, enligt Hans Ölvebro, en avgörande påverkan på hela utredningen – med tanke på att Stig Engström år 2020 utan bevisning kunde pekas ut som mördaren av åklagaren. Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Säpo och ett okritiskt tänkande påverkade utredningsarbetet utredningen från början till slut. Med tanke på utpekandet ångrade sig Hans Ölvebro att man inte utredde Stig Engström mer redan på 1980-talet. Men då hade utredarna fullt upp att bevisa att visa att PKK inte var skyldiga. Idag hade man varit tvungen att visa att Stig Engström inte var skyldig. Polis och åklagare, inte Säpo, har denna gång själva förvrängt informationen den 10 juni 2020: ”berättade man inte sanningen, eller verkligheten, utan man tog bara med det som passade in i deras teori. Men inte vad som egentligen sades, hela.”
”Kan du ångra att du inte utredde Engström grundligare?
– Ja, med tanke på vad de har kommit fram till idag borde vi ha pratat med honom mer. Men jag är ganska övertygad att han sagt att ”jag har inte mördat Palme”, säger Hans Ölvebro.
När Hans Ölvebro tog över 1988 var det för rörigt för att titta tillbaka på hur Stig Engström hanterats under Hans Holmérs ledning 1986–87, påstår han.
– Mitt första stora problem var att försöka visa att PKK (Kurdistans arbetarparti) inte var skyldiga till mordet, säger Ölvebro.
– Det hängde över mig. Det lyckades jag övertyga mig själv och även mina kollegor om genom att påvisa att vissa kollegor på Säkerhetspolisen förvrängt information.
Var det så PKK hamnade i strålkastarljuset?
– Man hade telefonavlyssning på vissa personer. När man sedan framförde vad som sades vid de här telefonavlyssningarna så berättade man inte sanningen, eller verkligheten, utan man tog bara med det som passade in i deras teori. Men inte vad som egentligen sades, hela.
Så det var snarare Säkerhetspolisens än Hans Holmérs fel att PKK kom in där? Holmér har ju fått skulden för PKK-spåret?
–Jag var inte med så jag vet inte hur väl inblandad Holmér var, om han bara litade på föredragningarna eller om han tog del av handlingen själv. Jag har ingen aning om det.
– Men jag nöjde mig inte med vad de sa utan jag har gått till botten och tittat på materialet och sett att det man då påstår när man föredrar något för åklagarna, det stämmer inte med det som egentligen framkom vid de här avlyssningarna.
Så i början av din tid fick ni hantera det här PKK-spåret snarare än att ni kunde titta hur Stig Engström hanterats?
– Han var inte prioriterad. När vi tillträdde i mars, och skulle starta upp, vad händer då? Jo, Ebbe Carlsson-affären. Rikspolischefen fick avgå, justitieministern fick avgå. Det drabbade oss också. Vi försökte koncentrera oss på att fortsätta utredningen.”
Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/QoGrv4/olvebro-sapo-forvrangde-informationen
VVA,
det där citatet var i längsta laget för citaträtten. Sammanfatta mer nästa gång och direktcitera bara det väsentliga. Med en länk, precis som du också bifogade, kan läsarna själva gå till sidan ifråga.
Jonas J.
Mitt resonemang grundas faktiskt på Gunnar Walls bok Mörkläggning (2020, s. 905):
”Mycket av kritiken mot Holmers scenario kan givetvis också riktas mot åklagarnas variant med den ensamme gärningsmannen.
En ensam person som beslutat sig för att skjuta Palme skulle också med lätthet ha kunnat hitta mycket bättre tillfällen än mitt under promenaden hem från bion. I själva verket måste en brottsling som är helt ute på egen hand vara ännu mer noga med att välja rätt tid och plats om han vill räkna med att komma undan: han har ju inga medhjälpare som kan assistera med spaning och flyktbilar.
Att välja Tunnelgatans brant uppåtgående trappa som flyktväg verkar i det perspektivet mindre förståndigt. Det blir tröttsamt att springa, det tar tid att försvinna ur sikte – och det går inte att se vad som väntar uppe på åsen.
Ändå valde gärningsmannen att slå till just i hörnet vid Dekorima. Det tyder alltså på att han begick ett fullt irrationellt vansinnesmord – åtminstone kan man dra den slutsatsen ifall man förutsätter att han agerade alldeles ensam, utan medhjälpare. Men det är svårt att förlika den tankegången med det till synes genomtänkta valet av revolver och ammunition”
Men den bedömningen om valet av revolver och ammunition gjorde inte Robert Ressler (SOU 1999:88). Därmed har jag inte lika svårt att förlika mig med den tanken som Gunnar, när han skrev Mörkläggning 1996. Vi vet ju faktiskt var och när Palme mördades. Vi vet åt vilket håll gärningsmannen begav sig i sin flykt. Men flyktvägen är inte tillräckligt säkerställd. Det är den uppenbara bristen för mötesscenariot, men också för i princip samtliga hypoteser kring mordet.
I samma bok (s. 913) av Gunnar Wall medges att Ölvebro haft en poäng i sitt resonemang om Palmes väg hem:
”Det är svårt att förstå hur mördarna i förväg kunde ha vetat att de skulle få chansen att ta livet av Sveriges statsminister just där. […]
Det tycks helt enkelt som om ingen lösning återstår. Det kanske är, som P-G Näss sa, ”ett orimligt mord”.
Nu är det faktiskt inte så illa. Den fullständiga bristen på bra förklaringar är bara skenbar. Vi kan visserligen inte veta hur mordet gick till, men ett fullt logiskt händelseförlopp går faktiskt att rekonstruera. Polis och åklagare borde ha sett det. Men av skäl som snart ska bli tydliga har de noga vänt bort blicken från det uppenbara.
*
När nyheten om mordet nådde ut betraktade de flesta människor det som rätt självklart att mördaren haft en överlagd ambition att ta livet av just Olof Palme och att det i sin tur hade att göra med Palmes kontroversiella framtoning som politiker.
I princip var det en djärv slutsats. Rent teoretiskt kunde det ju ha varit så att gärningsmannen helt enkelt velat skjuta en ledande statlig makthavare, vilken som helst, och att Palme bara råkat bli offret eftersom han suttit i toppen av pyramiden och dessutom ofta exponerat sig för allmänheten. Låter det långsökt? Kanske. Men ett scenario i just den stilen presenterades faktiskt av Hans Holmér när han efter en tid lanserade sitt PKK-spår. Länspolismästaren försökte ju aldrig skissera några logiskt genomtänkta motiv från den kurdiska organisationens sida för att mörda Palme, han gav snarare bilden av att det skulle röra sig om en primitiv hämndeakt mot Sverige.”
Mötesscenariot baseras helt enkelt på en trappspringande mördare, om vi utgår från Gunnar Walls resonemang. Men det saknas tillräcklig grund för att påstå att mördaren sprungit uppför trappan. Flyktvägen är inte tillräckligt säkerställd annat än fram till gränden.
”Allt detta utgör tillsammans ett rätt elegant stöd för möteshypotesen. Men ändå tycks vi stå inför ett stort problem. Och det är att om mordet gick till på det sätt som vi diskuterat ovan – med den väntande mördaren som smög fram och sköt utan att säga ett ord – lär det bli mycket svårt att bevisa att Palme hade begett sig till en avtalad mötesplats.
Annorlunda skulle det förstås ställa sig om mötet faktiskt hunnit ta sin början innan skotten föll, om Palme inlett ett diskret samtal innan han blev skjuten – och om det fanns vittnen som såg det.
Och nu kommer det märkliga: det finns faktiskt flera tunga vittnesmål som pekar på att det var just så det gick till. Eller rättare sagt: alla de tyngsta vittnesmålen gör det – utom Lisbet Palmes!” (Wall, 2020, s. 922)
Lisbeth Palmes vittnesuppgifter talar helt enkelt emot att mördaren sprang uppför trappan och förbi Yvonne. Hennes uppgifter talar helt enkelt mot mötesscenariot och hennes uppgifter talar (kanske ännu mer) mot Engström-hypotesen (och i princip alla brottshypoteser kring mordet). Eftersom hennes iakttagelser talar emot samtliga hypoteser kring mordet så har ingen haft någon större anledning till att försöka säkerställa flyktvägen uppför trappan.
Men om polisen nu hade försökt utreda mötesscenariot seriöst (inte minst för att försöka avfärda det), så hade man snart varit tvungen att även börja ifrågasätta sina egna hypoteser. Man hade varit tvungen att kontrollera flyktvägen mer noggrannt och upptäckt att den enda kontrollen baserades på en killgissning av Holmér, under påskdepressionen 1986.
VVA,
jag vet inte varför du tror att mötesscenariot baseras på en trappspringande mördare.
Det har ju framgått att du:
a) avfärdar mötesscenariot;
b) och avfärdar att mördaren skulle ha sprungit uppför trappan.
Men de två sakerna har ju inte med varann att göra i någon annan mening än i ett väldigt speciellt avseende: att du avfärdar båda hypoteserna.
Och när jag ändå är i farten kan jag också förtydliga med att mötesscenariot – enligt min uppfattning – inte heller hänger ihop med frågan om det var en ensam gärningsman eller en komplott. Mötesscenariot handlar bara om att det finns uppgifter som tyder på att gärningsmannen i förväg visste att Palme skulle komma gående och att han placerat sig i position vid mordplatsen. Uppgifterna om ett samtal är understödjande uppgifter för en sådan hypotes, varken mer eller mindre.
Vart gärningsmannen tog vägen efter mordet är en helt annan diskussion. Men att han lyckades komma undan ger ett visst stöd för att mordplatsen var utvald viss tid i förväg.
Som jag redan citerat ur din bok: ”Att välja Tunnelgatans brant uppåtgående trappa som flyktväg verkar i det perspektivet mindre förståndigt. Det blir tröttsamt att springa, det tar tid att försvinna ur sikte – och det går inte att se vad som väntar uppe på åsen.” (Wall, 2020, s. 905)
Ska vi helt plötsligt börja diskutera ett mötesscenario och samtidigt utgår från att Lars J ser någon annan springa förbi (som i sin tur iakttas av Yvonne som i sin tur bekräftar vittnens iakttagelser om en mörk rock) så missar vi helt och hållet att först försöka använda oss av Ockhams berömda rakkniv. Detta är den andra stora bristen med mötesscenariot – det är inte bara Lisbeth som motsäger dessa uppgifter utan även Stig Engström.
Jag avfärdar hypotesen om ett möte fram tills dess att det finns någon saklig grund för den. Tyvärr saknas det sådan saklig grund. Lisbeth Palmes och Stig Engströms uppgifter talar mot ett mötesscenario. Det finns saknas stöd för ett möte till dess att frågan om flyktvägen uppför trappan kan bedömas som säkerställd. Du glömde bort Stig Engström i Mörkläggning och du glömmer även bort den berömda rakkniven, Gunnar. Därför påminner jag dig om Stig Engströms uppgifter om en tänkbar förväxling med mördaren.
Hej VVA,
Det är kanske inte så ofta jag har anledning att ge dig medhåll, men vad det gäller flyktvägen via Tunnelgatans trappor versus mötesscenariot tycker jag att du har en viss poäng. Om en gärningsman hade haft möjlighet att välja mordplats är ett flyende upp för Tunnelgatans trappor en åtminstone klart riskabel flyktplan. Men som jag skrev i en annan kommentar nyligen hade en utplacerad flyktbil på Luntmakargatan möjligen gjort mordplatsen mer attraktiv, någon sådan flyktbil känner vi emellertid inte till att den funnits.
För att komma runt detta problem brukar Gunnar och andra förespråkare för denna teori framföra ungefär följande:
Mötesscenariot handlar bara om att det finns uppgifter som tyder på att gärningsmannen i förväg visste att Palme skulle komma gående och att han placerat sig i position vid mordplatsen. Uppgifterna om ett samtal är understödjande uppgifter för en sådan hypotes, varken mer eller mindre.
Dvs. det bärande i mötesteorin är inte att det med nödvändighet vara fråga om ett planerat möte just här utan Palme skulle kunnat varit på väg till någon annan plats i grannskapet, men att gärningsmannen alltså visste att Dekorimahörnan skulle passeras. Denna hypotes är möjlig – liksom mycket annat – men då har vi mer att göra med ett ”överfallsscenario”.
VVA, vad katten har Engström med mötesscenariot att göra? Inget han uppgett säger väl bu eller bä om huruvida Palme sammanträffat med mördaren före skotten eller ej?
Det är du som i strid med rakkniven vill få en observerad springande man till två män med olika signalement. Om du hör hovar, tänk inte zebrafinkar.
Vad beträffar flyktvägen uppför trapporna så innebar det att inga bilburna förföljare kunde ta upp jakten den vägen. Om vi tänker oss hur exempelvis taxiföraren Hans J agerade blixtsnabbt, svängde runt och anlände mordplatsen tätt i hasorna på den flyende gärningsmannen så hade gm tur att trapporna hindrade Hans J och andra att ta upp jakten på honom. Det hela hade sannolikt slutat på ett helt annat vis ifall inte trapporna funnits där och hindrat ett bilburet förföljande. Om detta sedan var kalkylerat av gm eller inte kan vi såklart inte veta men så särskilt dålig tycker jag nog inte flyktvägen var.
Hej Anders Fredric.
Ja, det är ett stort problem för mötesscenariot om nu mördaren inte ens antas ha sprungit förbi Lars J. Vem sprang i så fall förbi Lars J (och Yvonne N), när och varför då? Det är här som Engström ställer till med enorma problem för mötesscenariot. Att det fanns en medhjälpare som sprang förbi Lars J och att den ”riktiga” mördaren begav sig iväg på Luntmakargatan utan att upptäckas av Lars J är en fullständigt orimlig tankegång. Mötesscenariot, SE-hypotesen och i princip alla andra hypoteser baseras på att mördaren sprungit förbi Lars J och vidare uppför trappan.
Men det är samtidigt, precis som Gunnar beskrivit, rätt så orimligt att mördaren bara springer målmedvetet uppför en lång trappan efter ett mord där själva slutresultatet ändå borde ha varit rätt osäkert. Det tar tid att försvinna ur sikte, det är tröttsamt och man vet inte vad man stöter på. Däremot är det mer troligt att en eventuell förföljare målmedvetet kan få för sig att springa uppför trappan (Lars J gjorde ju precis det). Om den som sprang uppför trappan nu trodde att mördaren sprungit den vägen (på grund av att Lisbeth kanske uppfattats ha pekat i den riktningen) så blir det förståeligt att han inte stannade till på Luntmakargatan och funderade över alternativa flyktvägar (som tunneln, Luntmakargatan, rulltrappan). Den man tänker på är ju i så fall är ju först och främst Stig Engström.
Om flyktvägen uppför trappan var planerad så kan ju mördaren inte ha planerat att den trappen skulle vara helt fri från människor. Yvonne och Ahmed kom ju en stund senare men de hade lika gärna kunnat dyka upp i trappan. Mördaren var ju inte heller maskerad som en bankrånare och dennes ansikte kunde mycket väl ha iakttagits på nära håll av Yvonne och Ahmed (och flera andra) på sin bort från mordplatsen. Varken ett proffs eller en fullkomlig galenpanna kan ju hålla på att skjuta ner alla han kan tänkas möta på under sin flykt. Det drar ju bara till sig ännu mer uppmärksamhet från alla nyfikna i sina lägenheter, bilar, på gator och så. Yvonne och Ahmed kunde lika gärna ha fått en tydlig bild av mördaren. Det finns, som också Ressler konstaterade, alltför stora risker för en planlagt mord på en statsminister. Det var rena turen som gjorde att mördaren kom undan.
Mötesscenariot innehåller alltför stora brister och problem, särskilt vad gäller flyktvägen och i synnerhet i kombination med Engströms, Lars J:s, Yvonnes/Ahmeds och Lisbeths uppgifter/uppfattningar tillsammans. Tar man sedan hänsyn till kritisk utredningsmetodik och GMP så möter man ett oöverstigligt hinder – åtminstone till dess att flyktvägen uppför trappen är ordentligt säkerställd. Det kan vi knappast idag påstå att den är.
VVA,
Men det är ju inte Stig Engström som ställer till det för mötesscenariot, utan ditt envisa hävdande att Stig Engström sprang i trapporna, något Stig Engström aldrig påstod att han gjorde. Utan denna inställning finns bara en enda springande man, dvs. den som Lars såg springa upp för trapporna. Engström har förklarat att han blev förväxlad på ett annat sätt; Maj Wechselmann trodde att han kunde bli förväxlad redan genom att tidigt befinna sig på mordplatsen. Så jag begriper inte varför du drar in Engström. Mötesscenariot blir visserligen svagare om en medhjälpare skulle ha sprungit i trapporna medan mördaren avvek, men om mördaren sprang i trapporna och ingen avvek (vilket är vad evidensen talar för) försvagas inte mötesscenariot av själva trappvägen, om man inte menar att det över lag är en orimlig och därmed oplanerad flyktväg (något man kan diskutera och ha olika synpunkter på, som Simon A ovan). Återigen vill jag notera att jag inte själv är övertygad om något mötesscenario eller om något planerat mord.
Lisbeth kan för övrigt knappast ha indikerat att mördaren sprang upp för trapporna, utan bara att han sprang in i gränden. Något annat säger hon sig inte ha sett. Vilken av tre vägar från korsningen som han tog sedan (om han inte smet in på Bohemia eller gömde sig i den andra gränden), eller om han tog rulltrapporna upp på åsen, kan Lisbeth inte ha vetat. (Lisbeth kände inte till att Lars stod där han gjorde och höll koll.) Ingen på mordplatsen kan därför genom Lisbeths uppgifter ha fått för sig att springa i trapporna. ”Däremot är det mer troligt att en eventuell förföljare målmedvetet kan få för sig att springa uppför trappan (Lars J gjorde ju precis det).” skriver du. Att Lars sprang upp för trapporna berodde dock på att han just sett en man springa upp för dem, inte på att han ”fick för sig” att det var en rimlig flyktväg…
”Den man tänker på är ju i så fall är ju först och främst Stig Engström.” Nej, det är du som tänker det. På basis av vad – Lars blåa täckjacka och allmänna intryck av en keps han inte kan beskriva? Ursprungssannolikheten för att en 52-årig harig grafiker som uppgivits ha reumatiska problem skulle jaga mördare i mörka gränder är knappast hög. Engström har inte precis beskrivits som en person som skulle jaga beväpnade mördare för att en okänd tant pekar in i en gränd. Engström har inte heller själv beskrivit detta, som skulle ha varit hans livs största hjältedåd helt oavsett om han kom ifatt mördaren eller inte. Och som sagt finns inga belägg för att två män sprang från mordplatsen och in i gränden i initialskedet.
”Om flyktvägen uppför trappan var planerad så kan ju mördaren inte ha planerat att den trappen skulle vara helt fri från människor.” Det är förstås en rimlig invändning mot ett planerat mord och därmed mot tanken på att Anders D och Anders B faktiskt beskriver ett möte vid Dekorima. Det har dock ingenting med flyktvägen som sådan att göra. Det finns inte något som pekar på att din teori om en avvikande mördare och en springande oskyldig Engström skulle stämma.
Johan M: ”något Stig Engström aldrig påstod att han gjorde.”
Han påstod inte det till polis och media i alla fall. Så långt är jag med. Men han kan ju ha påstått något annat till bekanta. Dessutom hävdade han att han kunde ha förväxlats och att signalementet på mördaren var felaktigt. Han påstod att han sprungit in i gränden efter poliser. Detta är inget som varken kan bekräftas eller dementeras.
Stig Engström (i skydd & säkerhet, 1992): ”Kanske många i den här affären inte har lust att tala mer än en halv sanning av något skäl. Så blir också bilden av vad som egentligen hände så förvirrande och så oklar för gemene man.”
Bo Edvardsson (2003, s. 143): ”Det är nödvändigt att upprätthålla den logiska skillnaden mellan vad någon påstår och vad som är fallet. Dessutom skall grava uppgifter [som att han vore mördaren] aldrig vidareföras utan noggrann prövning [förväxling?] med krav på precisering och replikmöjlighet från berörd. [vilket inte längre kan ske. Både för polisutredare och inom psykiatrin är det väl känt att personer kan påstå mycket som inte är sant. Redan 1998 hade exempelvis totalt 95 personer erkänt Palme-mordet (SOU 1999:88)”
Såvitt vi vet nämnde Engström inte någon mördarjakt upp för trapporna för sin hustru eller exhustru heller. Och Per H kände uppenbarligen inte till någon sådan ”version”, så att en sådan skulle vara spridd på Skandia är obestyrkt. Att människor kan ljuga är förstås en banal sanning (som inte behöver beläggas med citat), men jag tror mer på att Engström talar i allt väsentligt sanning om det han sett på platsen (men tar fel om tiden) än att han ljuger om exakt allt (utom tiden). Varken du eller Mikael A har velat förklara hur trappspringaren Engström kunde veta att Lars försvann från sin position vid ”kulturhuset” efter att ha tittat dit. Madam har tagit upp detta tidigare. Engström kan knappast ha gissat att Lars skulle springa upp för trapporna och inte t ex gå mot Sveavägen. (En Engström som ser Lars bakifrån från mitten av trappan kan verkligen inte avgöra hur länge Lars tittade mot mordplatsen eller att han därefter avlägsnade sig därifrån.)
Simon
Det var inte bara trapporna som förhindrade ett förföljande med bil utan hela Tunnelgatan var belamrad med byggbaracker som stoppade bilburna förföljare redan 30 meter från Dekorimas avfasning. Barackerna kunde bara passeras till fots eller med tvåhjuling.
GM hade med stor sannolikhet inte behövt skjuta skarpt mot alla tänkbara förföljare utan bara visat vapnet och kanske skjutit något varningsskott för att avskräcka flertalet icke beväpnade civilpersoner från att förfölja honom
Nu diskuteras det i sak här, men det synes moderator ha godtagit, så jag hoppar in. Jag ser lika lite som Jonas hur mötesscenariot skulle ha med flyktvägen att göra. Mördaren kan (i teorin) ha avvikit på Luntmakargatan eller (mest sannolikt) ha sprungit upp för trapporna, utan att det har något med ett möte vid Dekorima eller något annat planerat möte att göra. (Nu tror jag inte att ett sådant möte förekommit, men det är inte vad som diskuteras.)
Man kan förstås mena att en rationell mördare inte hade valt vägen över trapporna, och att ett planlagt mord alltså inte har ägt rum (där flyktvägen var en del av planen). Det skulle i sin tur utesluta att en rationell mördare sammanträffade med Olof Palme i syfte att mörda honom just där. Att flyktvägen skulle vara så dålig kan dock uppenbarligen diskuteras. Det fanns gränder m.m. att gömma sig i och bland, flera vägar att ta när man väl kommit upp för trapporna, och uppenbarligen gick det för springande män att springa i kvarteren utan att någon grep dem. (Bara en enda person synes ha kvarhållits av polisen, frånsett Lars J.) Korsningen i fråga är en plats varifrån man faktiskt kan ta sig långt bort snabbt, och få överblick över förföljare. Detsamma gäller trappkrönet.
Ett avvika längs Luntmakargatan och kanske bli iakttagen eller påsprungen av någon flanör som Lars J, eller påkörd av någon som Sigge C, kan väl inte heller ha varit optimalt för en gärningsman som fort ville avlägsna sig, så jag förstår inte riktigt hur den idén skulle göra mordet till mindre av ett ”orimligt mord” än vid flykt upp för trapporna.
Om man inte anser att flyktvägen över trapporna är mindre rationell än flyktvägen längs Luntmakargatan, har mötesscenariot inte något med flyktvägen att göra. (Jag delar inte alls Gunnars inställning att Anders B skulle höra till de ”tyngsta vittnesmålen” eller, som citatet får förstås, att den nyktre Inge M inte skulle göra det. Men det hör som sagt inte hit.)
Flyktvägen är inte alls någon killgissning. Det är en logisk utgångspunkt utifrån vad vi känner till. Gärningsmannen sprang tveklöst in i gränden. Hans J såg honom och Lars hörde honom. Hans ser den som han sett springa in i gränden ta några steg i trappan. Lars ser bara en enda man springa någonstans alls, och hör inga avvikande steg. En teoretisk möjlighet att mördaren avvek utan att Lars hörde det finns. Men som Jonas skrev ovan: ”om [mördaren] inte sprang upp för trapporna måste en annan person ha gjort det samtidigt med gärningsmannen[s] flykt och att det skedde av en slump är mindre troligt”. Någon annan måste ha sprungit i gränden i princip samtidigt som mördaren. Inte någon senare ditvandrande person, som Stig Engström uppger att han varit, utan någon i princip samtidigt springande person. Annars är Lars hågkomster (direkt efter händelsen) inte alls rätt, och vi saknar skäl att ifrågasätta hans tidsuppfattning när det gäller de händelser i sekvens han beskriver (skott, fallande man, springande steg, man som uppenbarar sig). Lars skulle annars ha inbillat sig att en person som kom långt efter att han börjat höra springande steg skulle vara gärningsmannen. Det köper jag inte alls. Och det finns inget vittnesstöd för två springande män inom denna tidsrymd. (Och Hans J måste man, till synes utan annan grund än att han var osäker över tre år efter händelsen – ! -, ifrågasätta.) Det är och förblir ohållbart, enligt min mening.
Det stämmer att Lisbeths utsaga inte talar för en trappspringande mördare. Enligt henne stod ju mördaren kvar och tittade på henne från gränden, för att han var en orimlig person. För detta finns endast det ”belägget” att Lisbeth ansåg sig känna igen personens blick på långt avstånd, i mörker. Att Lars J tittat åt detta håll ska man ignorera om man ska tro Lisbeth. Även att Lars rimligen skulle ha märkt en mördare som stod och tryckte i gränden. Lisbeths fantasier köper jag inte (och det synes inte många andra göra heller).
Om nu det skulle vara en så lockande hypotes att mördaren avvek på Luntmakargatan medan en annan person av en ren slump sprang upp för trapporna och såg sig flyende om från trappkrönet, skulle man kunna förvänta sig att VVA åtminstone försökte argumentera för att hypotesen är mer sannolik än andra hypoteser (som att mördaren sprang upp för trapporna). Det gör han av någon anledning inte. Istället upprepar han att flyktvägen inte är säkerställd, som något slags mantra. Som om det skulle betyda något. (Man undrar hur han tänkte sig att Holmér skulle ”kontrollerat” flyktvägen.)
Att mördaren sprang upp för trapporna är den enda hypotesen som har stöd i evidensen. Och det gäller oavsett vad man tror om mötesscenariot.
Johan M.
Läser man Åshedens bok från 1987 inser man snart att flyktvägen var en killgissning.
”Vittnet tyckte för övrigt att den springande mannen liknade vissångaren Ted Gärdestad. Detta leder till att denne så småningom kallas till förhör hos polisen om sina förehavanden på mordkvällen, och själv bidrar vittnet, enligt Holmér, till en omfattande ryktesspridning att Ted Gärdestad skulle vara Olof Palmes mördare.
Är det mördaren vittnet [Sigge C] ser? undrar Hans Holmér. Det skulle i så fall betyda att han inte stuckit uppför trapporna… och att vittnet J hittat på alltihopa eller förföljt någon annan uppför trapporna…
Efter lite funderande bestämmer han sig för att ändå tro på vittnet J”
Källa: Åsheden, 1987 / e-bok, 2022
Efter lite funderande inom Holmér under påsken 1986 så bestämde han sig för att mördarens flyktväg var uppför trapporna i riktning mot PKK:s bokcafé. Det är vad flyktvägen grundas på. Både Lars J:s och Hans J:s uppgift kom för övrigt att ifrågasättas under rättegången mot Christer Pettersson. Yvonne N kallades inte ens in till rättegången.
För att förtydliga så tror jag inte det handlade om Ted Gärdestad. Gärdestad hade nämligen ett präktigt alibi, enligt Holmér – han hade nämligen befunnit sig utomlands.
Är det detta som du menar med ”evidens” för din hypotes?
VVA,
Som jag sagt tidigare är det inte en gissning att bestämma sig för en av flera teorier, om den teori man bestämmer sig för har bättre förklaringskraft. Att det finns två teorier innebär inte att sannolikheten är 50/50 (och fyra teorier innebär inte 25/25/25/25). För att kunna fästa någon nämnvärd vikt vid det Sigge C rapporterar måste man rimligen beakta sådant som att Sigges sällskap initialt inte minns någon sådan springande person, och att Sigge beskrivit personen som lik olika personer och beskrivit personens beteende på olika sätt. Finns det skäl att fästa tilltro till det Sigge C uppgett? Man måste också rimligen beakta möjligheten av att en annan person än gärningsmannen hört skottlossning och därför sprungit ifrån området utan att ha med dådet att göra.
Att Holmér (enligt Åsheden) vägde mellan att ”tro” på knarklangaren C och att ”tro” Lars J säger nog mest något om Holmér, inte om gärningsmannens flyktväg. Att du inbillar dig att Holmérs beslut hade någon avgörande betydelse för utredningen får stå för dig. Som du vet och noterar skedde två rättegångar och kritiska frågor till vittnen ställdes, men likväl ifrågasätts inte trapphypotesen. Den är nämligen fullt rimlig. Jag misstänker att Krister Petersson inte alls tänkte ”hur var det nu Holmér tänkte påsken 1986?” när han han på presskonferensen i juni 2020 sa ”Allt talar för att det är mördaren som [Lars] ser”.
Allt möjligt ifrågasattes vid rättegången. Det är advokaters jobb att ifrågasätta. Bevisningen blir dock inte bättre av att man ställer kritiska frågor till vittnen efter tre år. Minnesbilderna efter så lång tid är likväl inte intakta – eller rimligen särdeles bra. Hans J uttalade sig redan i mars 1986 om vad han sett.
Hur jag ser på bevis har jag utvecklat i https://gunnarwall.wordpress.com/2023/08/12/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-5/#comment-48533 och hur jag ser på teorierna i det här fallet har jag utvecklat i https://gunnarwall.wordpress.com/2023/08/12/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-5/#comment-48222.
Sigge C:s uppgifter är naturligtvis evidens i sammanhanget. Jag anser inte att den väger särdeles tungt när det gäller att avgöra mördarens flyktväg. Ingen annan hypotes än trapphypotesen har samma förklaringskraft.
Johan M: ”Att Holmér (enligt Åsheden) vägde mellan att ”tro” på knarklangaren C och att ”tro” Lars J säger nog mest något om Holmér, inte om gärningsmannens flyktväg.”
Det säger ju en del om utredningsmetodiken som man utgick från, eller snarare bristen på utredningsmetodik, tänker jag.
Johan M: ”Jag misstänker att Krister Petersson inte alls tänkte ”hur var det nu Holmér tänkte påsken 1986?” när han han på presskonferensen i juni 2020 sa ”Allt talar för att det är mördaren som [Lars] ser”.
Ja, men bara det faktum att KP inte kunde redovisa vad nu detta ”allt” var för något talar ju sitt tydliga klarspråk. Då kan ju jag lika gärna sitta och hävda att ”allt” talar för att det inte är mördaren som Lars sett springa förbi. Behöver inte en myndighets tjänsteman redovisa hur han kommer fram till ”allt” så behöver inte jag som privatperson inte heller redovisa hur jag kommer fram till det. Det är inte du som ska redovisa hur du ser på bevis och ”allt” som kan tänkas vara. Det är den som fattar beslutet som rimligen bör kunna redovisa bakgrunden till beslutet. Det är inte du och Mikael A som ska behöva sitta och försvara KP.
Johan M: ”Sigge C:s uppgifter är naturligtvis evidens i sammanhanget. Jag anser inte att den väger särdeles tungt när det gäller att avgöra mördarens flyktväg. Ingen annan hypotes än trapphypotesen har samma förklaringskraft.”
Men nu är det så att vid ”bevisning måste de alternativa möjligheterna ha eliminerats i utredningsarbetet. Det skall inte finnas någon annan möjlighet.” (Edvardsson, 2003, s.55)
KP:s ”bevisning” är att den som Lars och Yvonne sett var mördaren.
”Enligt Krister Petersson har vittnesmålet från kvinnan, som såg den springande mannen behandlats ”styvmoderligt”.
Ganska snart efter mordet, den 2 mars, berättar kvinnan att den springande mannen hade en 15 gånger 20 centimeter stor väska som han antingen försöker öppna eller stänga. Han hade en mörk rock som enligt henne var öppen. Det såg ut som att han hade svårt att springa, han halkade omkring i snömodden.
Hon bedömde mannen vara 30- till 40-årsåldern.
– Man kan fråga sig retoriskt vem som hade en mörk rock, hade en mindre väska och kom från ett kontorsjobb. Vad jag menar är att om man kommer från kontoret kanske man inte har lämpliga skor utan halkar omkring i snömodden. Jo, det är Stig Engström, säger Petersson.”
”I promemorian sägs att det med största sannolikhet inte var Stig Engström som det kvinnliga vittnet såg. […]
I promemorian framkommer också att det kvinnliga vittnet tycker att hennes minnesbild stämmer med Stig Engström.
– Den här promemorian innehåller slutsatser som vi inte förstår hur man kommit fram till, säger Krister Petersson.”
Källa: https://www.svd.se/a/JojOq7/historiska-beskedet-om-palmemordet
Den här pressträffen innehöll slutsatser som jag inte förstår hur man kommit fram till. Det är ett mord och en misstänkt, avliden mördare som pekas ut av myndighetspersoner i TV – helt utan möjlighet till försvar. Det är Åklagarmyndigheten som öppet ska se till att redovisa det här – inte du. Jag kan inte bry mig mindre om hur DU ser på bevisning och hur DU ser på teorierna i det här fallet. Jag vill hellre veta hur myndigheterna ser på det. Men det skiter väl de i?! Därför uttrycker jag min lilla frustration på Gunnars blogg istället. Det borde betydligt fler göra.
”Nu svarar Palmeåklagaren Krister Petersson sina kritiker.
– Vi var medvetna om att vilket beslut vi än kommit fram till, så skulle spekulationerna fortsätta, säger han och förklarar att utredningen kan tas upp igen. […]
Mot bakgrund av den hårda kritiken [innan JO var klar med sin utredning och innan Axbergers prisbelönta bok] och alla tvivel på att Stig Engström skulle vara mördaren anser Krister Petersson att det är möjligt att den nedlagda Palmeutredningen tas upp igen.
– Kommer det fram stark och kontrollerbar information kan det inte helt uteslutas, skriver han.”
Källa: https://www.expressen.se/nyheter/petersons-svar-pa-kritiken-mot-palmeutredningen/
I Göteborgs-Posten skrev Johan Wanloo en kulturkrönika efter ”avslöjandet” om Skandiamannen:
”Det finns ingen teknisk bevisning. Inget mordvapen. Det främsta motivet verkar vara att den utpekade gärningsmannen umgicks i Palmehatande kretsar. [ett finare ord för det s.k. ”Palmehatet”] Men det innebär i ärlighetens namn de flesta som på den tiden inte röstade på Socialdemokraterna.
Med min begränsade juridiska kompetens sluter jag mig till att Stig Engström mest utpekats för att han haft en mössa på sig.
Vi fick möjligtvis ett polisiärt avslut. Men traumat är kvar. Det här är inte över på långa vägar.”
Källa: https://www.gp.se/kultur/kulturkronika/palmemords-avslojandet-var-som-en-so-lektion-med-oppna-kanalen-estetik.a6bc8ffc-5b2d-45f0-8f64-b2ef5b29081e
Det krävs hård kritik och väldigt mycket tvivel. Samt stark och kontrollerbar information – då kan inte ens KP utesluta att utredningen kan öppnas. Utan stark kritik och utan tvivel hade det varit otänkbart för KP.
Men… lästa han inte JO:s kritik?
”Kritik mot rättsfall brukar avfärdas med att det bara är enstaka avgöranden också så händer inget mer. Inte ens Quickaffären ledde till någon saklig åtgärd trots att mannen dömts oskyldig i åtta fall. Det tillsattes en kommission som skulle undersöka om det förelåg något ”systemfel” i rättsväsendet. Den frågan besvarades nekande fast det måste tyckas märkligt att det inte är något fel på ett rättssystem som kan leda till att en oskyldig döms för mord åtta gånger. […]
På 1970-talet dominerade den intuitiva bevisbedömningen. Den innebar att domaren gjorde ett tankemässigt övervägande av vad den samlade bevisningen talade för. Metoden kunde visa sig i uttalanden som: ”Asch, det är ju klart att det var han som gjorde det.” En domare kunde hävda att han under alla förhållanden dömde bara när han var ”övertygad” i skuldfrågan Tänkesättet har emellertid svåra felkällor. Det är lätt att man i tankarna fäster för stor vikt vid vissa bevismoment och undervärderar andra.”
Källa: https://www.dagensjuridik.se/debatt/debatt-om-domstolarnas-bevisbedomning-och-vardering/
Är vi tillbaka på 1970-talet, med ”intuitiva bevisbedömning”? Thomas Quick kan dömas 8 gånger för mord han inte begått. ”det måste tyckas märkligt att det inte är något fel på ett rättssystem som kan leda till att en oskyldig döms för mord åtta gånger.”
Åklagare kan peka ut avlidna vittnen som statsministermördare, trots att han ringde polisen dagen efter mordet och hävdade en tänkbar förväxling. Man skrattade åt honom i Palmerummet 1986. Vi är inte ens tillbaka på 70-talet. Vi är förmodligen tillbaka på 1870-talet. Men då fanns ju åtminstone tack och lov varken TV eller internet.
För att erkänna misstaget med det skandalösa utpekandet av Engström krävs alla tvivel, stark kritik samt stark och kontrollerbar information.
Det är vad som krävs, Johan M. Det är väl egentligen åklagaren som ska presentera stark och kontrollerbar information. Eller är handlar det helt enkelt om ”intuitiv bevisbedömning”?
VVA,
Krister Petersson behövde inte redovisa detta ”allt” eftersom det är uppenbart när ett tillförlitligt vittne hör skott, hör någon springa och sedan ser den som sprang, att det rör sig om samma person, i vart fall om ingen sett två personer springa in ungefär samtidigt (och det har ingen gjort). Teorin om Engström som oskyldig trappspringare har inget fog för sig och du har inte ens, trots många uppmaningar, försökt att argumentera för att den förklarar evidensen bäst. Med Gunnars nya kommentarsregel snart i kraft hoppas jag att inte fler dyrbara inlägg spills på denna struntteori.
Du citerar Edvardsson ur sitt sammanhang. Han skriver:
”Många evidens är för svaga eller flertydiga för att kunna utgöra bevisning för något, vilket inte hindrar en del utredare från att ägna sig åt pseudobevisning, d.v.s. vid kritisk prövning icke hållbar bevisning. Exempelvis kan fingeravtryck, DNA- analyser eller andra laboratorieanalyser ibland utgöra bevis för att en person har begått en handling. Dock måste felrisken vid laboratorieanalyser och alternativa uppkomstmöjligheter beaktas. Vid bevisning måste de alternativa möjligheterna ha eliminerats i utredningsarbetet. Det skall inte finnas någon annan möjlighet.”
Vi sysslar här inte med att avgöra någon skuldfråga i något rättsligt sammanhang och än mindre med att säkerställa vetenskapligt korrekta resultat i laboratoriemiljö. Som jag redan redovisat finns en mängd olika beviskrav i olika bestämmelser (https://gunnarwall.wordpress.com/2023/08/12/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-5/#comment-48533). Den bestämmelse som Krister Petersson tillämpat – 23 kap. 4 § rättegångsbalken – innehåller inte något särskilt beviskrav. ”Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned.” En faktor i sammanhanget kan vara att den misstänkte är avliden. KP har uttalat sig alltför kategoriskt när det gäller misstankegraden m.m. och har således utpekat Engström inte bara som misstänkt utan som mördare, något JO var kritisk till. Men vilket beviskrav KP borde ha tillämpat vid nedläggning av förundersökningen finns anledning att diskutera särskilt – något jag öppnat för i https://gunnarwall.wordpress.com/2024/01/02/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-6/#comment-48553. (Han synes själv tro att bevisen ligger mellan 50-75 % sannolikhet.) Hur stark bevisning bör det finnas mot någon för att en förundersökning som den om Palmemordet ska läggas ned? Peterssons retoriska resonemang om att Engström hade rock, väska och lågskor (som om ingen annan skulle ha haft det) förefaller mig inte vara särdeles starkt alls.
”Jag kan inte bry mig mindre om hur DU ser på bevisning och hur DU ser på teorierna i det här fallet. Jag vill hellre veta hur myndigheterna ser på det.” skriver du, något jag finner tämligen ohyfsat och frankt talat rätt meningslöst i ett kommentarfält för diskussioner mellan lekmän. Jag önskar dig lycka till med att finna någon annan plats att diskutera på, ty här lär du inte finna några myndighetsföreträdare som diskuterar med dig i tjänsten. Särskilt inte om Palmeutredningen. Palmeutredarna lär ha redovisat sina inställningar till Gunnar i hans senaste bok. Den pensionerade Petersson lär du inte få att utveckla sin inställning mer än han redan gjort.
Direkt efter det Edvardsson skriver, som du citerat och som jag citerade mer fullständigt ovan, skriver han följande, som bör beaktas av dig om du avser att fortsätta förfäkta din befängda Engström-som-trappspringare-teori:
”Det bör påpekas att det är den som påstår något som har bevisbördan. Många utredare verkar ha föreställningen att de har rätt att uttala allehanda tvärsäkra påståenden om människor utan att behöva förete någon bevisning, d.v.s. saklig grund för uttalandena saknas. Någon sådan rätt föreligger inte, vare sig juridiskt, sakligt eller etiskt sett. Att hävda att man stöder sig på uppgifter vilka inte redovisats och därmed inte kunnat kritiskt prövas dolda eller hemliga eller icke existerande evidens — är inte godtagbart.”
Lycka till!
Johan M.
Det jag vill veta är den sakliga grunden för utpekandet. Det utpekande som nedläggningsbeslutet grundas på. Men vad grundas utpekandet på? Jag vill se en saklig grund. Hur svårt kan det vara att klämma ur sig en sådan?
De citat du framför ur Edvardssons bok har jag för övrigt redan citerat på andra håll i denna blogg.
“Det ska även betonas att bevisbördan för teorier ligger hos upphovspersoner och användare, och inte hos kritiker” (Edvardsson & Vahlne Westerhäll, 2021, s 240)
Bevisbördan ligger fortfarande hos dig, KP och alla andra. Min teori är att gärningsmannen gömde sig inne i gränden. Sen flydde han någonstans, men var han tog vägen sen – det saknar jag saklig grund att framföra. Min teori slutar före trappan lika som andras teorier slutar efter trappan. Men jag kritiserar teorin om att gärningsmannen flydde förbi Lars J och vidare uppför trappan. Den teorin ger jag inte särskilt mycket för – oavsett hur Engström nu än kan tänkas ha agerat. Engström är ointressant, förutom att han framfört tvivel mot andra vittnens (utom Lisbeths) beskrivningar av mördarens signalement – blå täckjacka.
“Några har uppenbart missuppfattat det som skedde. Det gäller t.ex. ett vittne på andra sidan gatan som uppgav sig vara säker på att det var tre skott och rätt säker på att ingen avvek från platsen. Risken för att vittnenas utsagor påverkat varandra är stor. Ett vittne på Luntmakargatan berättade t.ex. att han först varit säker på att mannen som sprang förbi bar en täckjacka med sömmar men blivit osäker då han i polisbilen fick höra att andra sagt att mannen hade rock. I gärningsmannaprofilens brottsanalys skriver författarna att ärendet är ett eldorado för vittnespsykologer. Så kan man se det. Men det är lika mycket ett träsk att gå ner sig i. För att vara värdefullt att lära av skulle det ha krävts ett facit såsom det gör i utredningen av mordet på Anna Lindh. Där fanns en likartad mångfald i vittnesmålen, men också en i efterhand konstaterad verklighet att jämföra med, man vet exakt hur gärningsmannen såg ut och hur han var klädd. I detta fall gör det inte det.” (Axberger, 2022)
Vad hände egentligen med den blå täckjackan? Förklara det för mig, du som anser dig vara så oerhört övertygad om att mördaren hade en mörk rock? Jag är inte så övertygad om det. Axberger verkar ju inte heller övertygad.
“Om Engström varit i livet skulle det ha funnits lagstöd för att hämta honom till förhör varvid han hade måste delges misstanke om att ha mördat statsministern. Antag att han förnekat detta och i övrigt använt sin rätt att tiga. Den utredning som då funnits skulle ha varit att han befunnit sig i mordplatsens närhet men lämnat oriktiga uppgifter om vad han gjort samt lösryckta vittnesuppgifter om keps och mörka kläder. De senare skulle enkelt ha neutraliserats av andra vittnesuppgifter, till exempel att de två vittnen som såg hela händelseförloppet bägge varit säkra på ”Jack Nicholson-mössa”, flera talat om täckjacka och ingen på mordplatsen sett någon handledsväska, samt att målsäganden pekat ut en person med annat utseende. Det hade då inte återstått annat än att försätta Engström på fri fot, i synnerhet som utredningen mot honom pågått intensivt i flera år utan resultat. Än besvärligare skulle det ha blivit för åklagaren om Engström skulle medverkat och sagt att hans tidigare uppgifter varit oriktiga men att han befunnit sig vid platsen, sett och hört det mesta samt även, av nyfikenhet, varit borta på Luntmakargatan och tittat. En sådan utsaga hade med den utredning som finns inte gått att vederlägga.” (Axberger, 2022)
Engström kan ha ljugit, han kan ha tittat omkring på Luntmakargatan av ren nyfikenhet och han kan ha sprungit uppför trapporna av dåraktighet. Men ingen hade kunnat fälla honom för det. För att ”beteckna något som utredning så krävs logisk styrning utifrån en eller flera frågeställningar, samt eftersträvande av sakligt grundade svar på frågeställningarna”.
Problemet är en ”Jack Nicholson-mössa”, ”lösryckta vittnesuppgifter”, den blå ”täckjacka” och målsägandes utpekande av Christer Pettersson. Så visa mig den sakliga grunden för utpekandet av den namngivna, misstänkta personen som befann sig vid brottsplatsen och hävdade att han blivit förväxlad.
Jag betecknar inte detta som utredningsarbete. Men det gör du. Mördaren bar väl en blå täckjacka vid domen mot Christer Pettersson? Vad hände med den blå täckjackan? Det är lite förvirrande hur KP:s viktigaste vittne först såg en blå täckjacka och sedan ändrade sig när han hörde polis meddela att andra snarare pratat om en mörk rock. Lisbeth såg ju även hon en blå täckjacka.
Då börjar i alla fall jag tvivla på den mörka rocken på den Yvonne sett.
Blir lite nyfiken. Du skrev att Du vänder Dig mot konspirationsteorier (om jag förstod Dig rätt). Men att Du är öppen för idén om en sammansvärjning. Men vad är egentligen skillnaden?
Själv brukar jag definiera en konspiration som ”något minst två personer kommit överens om i lönndom och som påverkar ett större flertal”. Ungefär så. Problemet är att jag nog skulle definiera begreppet sammansvärjning på samma sätt. Ser nog snarare sammansvärjning som ett äldre ord för just konspiration. Därmed inte sagt att just min definition är rätt och just därför vore det kul att höra hur Du definierar begreppen. Saker blir ju så mycket lättare att diskutera om man menar samma sak med samma begrepp.
Jag anser för övrigt inte att det jag framfört har varit avsett som ”förakta eller hån mot mina meddebattörer”. Snarare har jag nog försökt uppvisa raka motsatsen. Det som tolkats på detta sätt har oftast misstolkats. Lite provocerande kan jag nog ha uppfattats, men det är ett sätt att öppna upp för kritik och debatt. Ganska uppenbart så har det fungerat.
Calle.
Ibland är inläggen tvungna att bli något längre, och för min del blir det långa inlägg då jag citerar ur vittnesmålen från ibland är det väldigt många vittnen som måste citeras. För övrigt tycker jag inte att jag skriver speciellt långa haranger, men de går säkert att korta ner, utan att för den skull missa det jag vill ha sagt.
Föreställer mig att vissa ändå uppskattar den typen av sammanställningar jag gör ibland.
Jag gör det helt klart, men jag är väl ”jävig” i sammanhanget. Om man bara ska skriva ett inlägg om dagen befarar jag att det blir långt. Men jag håller verkligen tummarna för att inläggen istället blir skarpa, koncisa och fulla av källhänvisningar. (Teresa A minns jag som ett kortvarigt föredöme i detta hänseende.) Och så kan man ju hoppas att inlägg i affekt och svammel med långa citat (från annat än vittnen) uteblir framöver. Jag lär sakna möjligheten att fråga ”Vad menar du med X?” men om ettinläggsregeln sporrar till tydlighet och fullständighet kanske det inte behövs.
Johan M,
du har förvisso rätt i att korta kommentarer av typ ”Vad menar du med X?” kan vara värdefulla och att det kan bli mindre sådant med min enkommentarsregel.
Jag får utvärdera hur det fungerar med den nya regeln och se hur sådana problem skulle kunna lösas.
Räknas även rena sakupplysningar, som den jag just gjorde till https://gunnarwall.wordpress.com/2024/01/02/allmanna-fragor-och-synpunkter-kring-palmeutredningen-6/#comment-49462, som kommentarer som omfattas av det nya regelverket? (I gängse mötesformer brukar ordningsfrågor och sakupplysningar bryta igenom föredragningslistan och inte räknas in i talartidsbegränsningar.)
Johan M,
min erfarenhet av debatten här på bloggen får mig att tro att det kan råda viss oenighet om vad som är rena sakupplysningar respektive diskutabla påståenden om faktaförhållanden.
Nu är det här inte ett möte utan en blogg. Och jag tänker inte ge särskilt utrymme åt vad som skulle betecknas som ordningsfrågor, exempelvis förslag till mig som moderator att agera mot andra debattörer.
Dock: jag kommer inte att sätta en debattör i karantän bara för att personen skickar in mer än en kommentar per dygn. Är det någon som tror att den kan tillföra någon sakinformation så är det bara att försöka. Men min utgångspunkt är att jag ska vara trubbig: alltså en kommentar per person och dygn. En väsentlig orsak är att jag har behov av att minska ner på mitt arbete med bloggen.
Den som vill kunna föra en omfattande daglig debatt med andra får leta sig till andra diskussionsforum eller själv starta en blogg med allt arbete det kan innebära.
Detta tror jag inte alls på, och tror inte att jag kommer att skriva mycket alls när regeln trätt i kraft. (Jag hade föredragit begränsningar av innehållsmässigt slag och blockering av vissa skribenter.) Men man kan ju alltid hoppas på att det som skrivs blir mer genomarbetat och innehåller ordentliga källhänvisningar (till exakt sida i en primärkälla) och grundligare resonemang, och inte bara mer av samma men mer sällan. Jag tvivlar dock. Kommentarer i affekt kanske minskar men människor blir inte bättre tänkare eller skribenter av att skriva mer sällan (något nog varenda insändarredaktör kan gå i god för). Men jag hoppas innerligt att jag har fel och att detta kan leda till något bra.
Hej Gunnar,
Jag förstår att du är i behov att på något sätt göra ditt eget arbete enklare samt att öka kvalitén på kommentarernas innehåll.
Dock en kontrollfråga om hur du tänkt dig när du skriver ”Bara en kommentar per dag och skribent är tillåtna”. Kan jag kommentera Skribent A, Skribent B och Skribent C var och en med en kommentar (dvs. 3 kommentarer på en dag), eller har jag rätt att som skribent skriva totalt endast en kommentar på bloggen per dag?
Båda varianterna är OK, men det är bra att veta hur det är tänkt.
Anders Fredric,
mitt beslut innebär en kommentar på bloggen per dag. Det kan finnas nackdelar med det, givetvis. Ibland kan en kommentator ha värdefulla synpunkter på flera skribenters bidrag och visst kan det då finnas en poäng med att dessa synpunkter ska komma in snabbt.
Nu får du och andra som har mycket att säga portionera ut det på olika dagar. Eller, för all del, ta upp synpunkter på flera skribenters kommentarer i samma kommentar. I den mån olika skribenter kommenterar samma problemställning kan det ju ibland vara rimligt att göra så. Se i så fall till att högst upp markera att kommentaren är ett svar till flera olika personer. Men om skribenterna A, B och C tar upp helt olika saker är det säkert en fördel för alla om du svarar var och en för sig och portionerar ut dina kommentarer på olika dagar.
En sak som jag tror är viktig att tänka på är att kommentarerna ligger kvar år efter år. Om det förs en seriös debatt är den läsvärd även i framtiden. Och då, om kanske ett par år, gör det inte så mycket om en kommentar kommit in någon dag senare på grund av min nya regel.
Dear Gunnar, may you tell me the theme of your new book?
danilo,
this is a relevant question since I just mentioned my coming book, so I am happy to answer it. It will be about the cold war.
Ett litet fåtal skribenter tar för närvarande upp väldigt mycket utrymme på bloggen och det kanske är bra att begränsa antalet inlägg per skribent och dygn för att diskussionen ska gå att överblicka bättre och undvika att några få ältar samma frågeställningar i evigheter och det blir en massa upprepningar. Kanske fler intresserade vågar komma till tals om inte en liten skara på 3-5 personer tar upp nästan allt utrymme. Tror att någon form av begränsning är nödvändig. Den som har stort behov att skriva av sig kanske bör starta sin egen blogg och länka till den för man kan inte skriva en tjock debattbok eller avhandling i kommentarsfältet på någon annans blogg utan måste kunna disciplinera sig. Som det är nu orkar jag ärligt talat inte läsa igenom alla ofta långa inlägg som kan komma på en och samma dag. Det blir klokare att begränsa antalet inlägg så kanske både jag och andra verkligen kommer läsa igenom allt som skrivs ordentligt och kunna svara och bemöta vid behov
Gunnar:
Jag är djupt imponerad över att du orkat driva bloggen med obegränsade kommentarsmöjligheten så länge och samtidigt haft tid över till andra projekt, och utan att göra för mycket avkall på det privata. Vi andra har alltid möjligheten att ta en vilopaus, eller välja att inte läsa de diskussioner som är för tradiga, eller ligger för långt från vårt huvudsakliga intresseområde. Den lyxen har ju inte du. Själv hade jag nog gått in i väggen inom en vecka. Men jag förstår också att bloggen är till stor nytta för dig i bemärkelsen att du håller dig själv uppdaterad, och får nya infallsvinklar.
Jag tror att det kan fortsätta att vara riktigt bra trots regeln ”en kommentar per dag”, så vi får väl fortsätta att vräka på till och med fredag. Med måtta förstås 😀
Gunnar W:
Jag har stor förståelse för att du gör de här ändringarna, inte minst med tanke på hur tidskrävande modereringen måste vara.
Med det sagt finns det nog problem med en sådan modell. Det blir svårt att be om förtydliganden, exempelvis, och vi riskerar att få svårnavigerbara debatter där flera personer besvaras i samma inlägg — med mera.
Likt någon eller några ovan tycker jag också i hög grad problemen hänger samman med ett par skribenter, som fungerar närmast som nättroll och hela tiden drar igång fruktlösa, utrymmesslukande och utmattande diskussioner i exakt samma ämnen, utan att någonsin ta intryck av andras argument. (Även om jag tror de till skillnad från just nättroll gör det med ärliga avsikter.) Jag nämner inga namn här, men jag tror i princip samtliga läsare vet vilka jag menar, och det är väl en indikation så god som någon på att det faktiskt ligger något i det.
Det finns dock ett antal mycket flitiga och kunniga skribenter som jag tycker har en helt seriös inställning till debatten. De svarar i god tro, tar intryck av argument, lägger fram källor, o s v. Deras inlägg, som kan vara både många och långa, läser jag med stor behållning och jag lär mig mycket av dem (och då håller jag verkligen inte med allihop). Det är synd om den typen av inlägg försvinner eller begränsas.
Jag hade hellre sett riktade ingripanden mot de värsta debattsyndarna, för det tror jag hade löst 90% av problemet. Men det är klart att den typen av inspektion blir arbetskrävande i sig och riskerar att glida över i otrevligheter och godtycke, eller uppfattas så.
Något måste väl hur som helst göras, för till och med jag, som bara läser och deltar när jag har tid och lust, har tyckt att det blivit överväldigande att försöka följa med i diskussionerna bakom de ordmattor som dominerar trådarna. För din arbetsbelastnings skull är en ordentlig åtstramning förmodligen en nödvändig utgångspunkt. Men förhoppningsvis kan du skruva på systemet lite framöver, om tid gives och i den mån det verkar ge bättre resultat. Det är förstås upp till dig att bedöma den saken.
Hur som helst, fortsatt tack för en bra blogg och många – trots ovannämnda skavanker – kul kommentarsfält!
Madam,
inga regler är ristade i sten. Låt oss se hur det här fungerar så får vi se om jag får anledning att skruva på systemet framöver.
Jag har blivit uppmärksammad på att WordPress verkar tro att det fortfarande är vintertid. Det innebär att kommentar som postas blir bokförda som om de skickats en timme tidigare än vad som är fallet enligt rådande sommartid.
Jag hoppas att WordPress snart korrigerar detta. I väntan på det ska jag försöka se till att jag tillämpar min regel om en kommentar per dygn på rätt sätt så att jag släpper igenom kommentarer utifrån den verkliga tidpunkt då de postats.