IGÅR PUBLICERADE Göteborgs-Posten ett debattinlägg av journalisten Anders Hasselbohm. Han pekade på att det finns regeringsbeslut som hindrar Palmeutredarna från att utreda vissa omständigheter som kan ha betydelse för mordgåtans lösning.
Och han ställde frågan: ”Vad kan vara viktigare än att få klarhet i ett statsministermord? Handlar hemlighetsmakeriet från våra politiker om Sveriges förhållande till främmande makt, eller döljs däri också någon svensk försumlighet, eller att någon svensk myndighet, person eller grupp utpekas som delaktig i dådet?”
Det han syftar på är uppgifter om att en sovjetisk diplomat skulle ha haft kännedom om mordet i förväg.
Anders Hasselbohm är en erfaren journalist som tidigare grävt fram dramatiska uppgifter om Sydafrikaspåret i Palmeutredningen. Se till exempel denna artikel i Aftonbladet från mars 1999. Han var också en av de första som reste invändningar mot den officiella svenska uppfattningen om de mystiska ubåtsincidenterna under 80-talet. 1984 kom hans uppmärksammade bok ”Ubåtshotet” ut – där pekade han på omständigheter som kraftigt antydde att det fanns västliga ubåtar bakom kränkningarna i Hårsfjärden.
Det han nu fäster uppmärksamheten på är följande: redan 1989 blev det känt att det inom Säpo fanns till synes dramatiska uppgifter som kom från buggning av en sovjetisk diplomat. Diplomaten betraktades inom Säpo som KGB-officer, det vill säga spion. Och diplomatens avlyssnade uttalanden pekade på att han hade förhandskunskaper om Palmemordet. Dessa uppgifter hade inom Säpo rubricerats med kodnamnet ”källa Erik” – ett vanligt sätt inom hemliga tjänster att ge intryck av att information kommer från tipsare i stället för från teknisk avlyssning.
Två Säpotjänstemän som under 1987 och 1988 deltog i Ebbe Carlssons hemliga projekt för att återlansera PKK-spåret, Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, tog dessa uppgifter på stort allvar och förmedlade dem till Ebbe Carlsson. Och i den teoribildning som Ebbe förde fram till nyckelpersoner i politiken och rättsapparaten presenterades tanken att det inte bara var den kurdiska organisationen PKK som låg bakom mordet utan att det också inom ramen för mordkomplotten fanns nära band mellan PKK och sovjetiska agenter.
Den som studerat Ebbe Carlssons skickliga intrigspel under den här perioden har inte svårt att se ett taktiskt syfte från hans sida med att gå ut med detta till utvalda personer: det var att understryka att det fanns dramatiska och känsliga dimensioner kring PKK-spåret, dimensioner som kunde göra spåret mer trovärdigt än vad som verkat vara fallet efter Holmérs misslyckande – och att det samtidigt var nödvändigt att tills vidare bädda in det fortsatta utredandet av PKK i extrem sekretess.
Slutpoäng: det var ytterst lämpligt att han själv hade en fortsatt roll i detta utredande och att det inte utan vidare kunde lämnas över till den öppna polisen och åklagarna.
Nu blev det inte så. Den 1 juni 1988 avslöjade Expressen Ebbe Carlssons hemliga spaningar. Och samma kväll fastnade hans livvakt i Helsingborgs tull med bilen full med avlyssningsutrustning.
Buggning var vid den tidpunkten olaglig vare sig den utfördes av polisen eller privatpersoner. Det såg med andra ord ut som om Ebbe Carlsson förberedde brottslig verksamhet. Skandalen var ett faktum. Och snart startade en utredningskarusell som involverade en rad myndigheter. En av de saker som kom fram var att det på Holmérs tid tycktes ha pågått buggning inom ramen för Palmeutredningen. Och det ledde till att chefsåklagare Jan Danielsson fick i uppdrag att undersöka misstankar om olovlig avlyssning som bedrivits av polisen.
Danielssons utredning kom framför allt att ha ett fokus på buggningen inom ramen för utredningen av statsministermordet. Där visade det sig med all önskvärd tydlighet att det bedrivits ett antal långvariga avlyssningsoperationer riktade mot personer i PKK-kretsen. Olika typer av fantasifulla tekniska lösningar hade använts, vid ett tillfälle hade till exempel en mikrofon placerats i ett sängben. Och Säpo hade tagit hjälp av kollegor från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
Men Danielssons uppdrag var så formulerat att det inte begränsade sig till vare sig PKK-spåret eller ens till Palmeutredningen. Och det dröjde inte länge innan han fick del av uppgifter om buggning av utländsk diplomatisk personal.
Där blev det känsligt. Sverige hade i likhet med i stort sett alla andra länder i världen – ställt sig bakom Wienkonventionen som förbjuder all sorts avlyssning – även telefonavlyssning – av diplomaters tjänstelokaler och bostäder.
Nu kan man säga att Wienkonventionen i verkligheten rätt mycket var en formalitet. Säpoutredaren Carl Lidbom uttryckte sig så här krasst i sin bok ”Ett uppdrag”:
‘Wienkonventionen. Den håller vi hårt på.’ Så säger alla. I alla länder. Man leker en låtsaslek. Man låtsas som om avlyssning av diplomater över huvud taget inte förekommer. Men alla regeringar vet att avlyssning av diplomater som misstänks för olovlig underrättelseverksamhet förekommer överallt eller nästan överallt. Så tolkas Wienkonventionen i praktiken.
Så långt Lidbom. Vad som gällde kan alltså beskrivas som: svenska myndigheter lyssnade på främmande diplomater utan att skämmas, men Sveriges regering protesterade när det kom fram belägg för att svenska diplomater blev avlyssnade. Och det betydde förstås att svenska buggningar av utländska diplomater absolut inte fick erkännas. För Danielssons del innebar det att med andra ord att Säpos diplomatbuggningar inte kunde utredas eftersom de visserligen skulle bedrivas men officiellt inte förekom. Ett – hemligstämplat – beslut från Ingvar Carlssons regering om att Danielsson skulle hålla fingrarna borta kom i april 1989, så att han inte behövde tveka om den saken. Beslutet var förankrat också hos de borgerliga oppositionsledarna.
Och det beslutet betydde i praktiken samtidigt att eventuell sakinformation från dessa Säpobuggningar inte kunde föras in i Palmeutredningen.
Nu kom sådan information ut i alla fall.
Den 24 augusti 1989 dominerades Expressen av uppgifter om att Säpo under buggning av en sovjetisk diplomat fått fram uppgifter som kunde tolkas som att sovjetregimen var inblandad i Palmemordet.
Tidningen var tämligen detaljerad i sina uppgifter: buggningen hade genomförts i regi av Säpos sektion för kontraspionage. Operationen hade pågått i två års tid, från 1985 till 1987 då diplomaten lämnade Sverige. Orsaken till buggningen var misstankar om att han var spion. Mikrofoner hade placerats i hans tjänstebostad av en enhet inom Säpo som gick under beteckningen FSG.
Den som ansvarat för installationen var en säpoanställd som kallades ”Robban”. Vad som spelats in var diplomatens samtal med sin hustru och med besökande. Buggningen hade pågått dygnet om – även natten då Palme mördades.
Vidare hävdade Expressen: i början av 1988 hade Säpos Palmegrupp som leddes av Walter Kegö fått höra talas om materialet. En av de tolkar som då gick igenom de inspelade samtalen hävdade att man kunde dra slutsatsen av tonfall och andra egenheter att Sovjetunionen låg bakom mordet. Sedan man i Kegös grupp analyserat utskrifterna var den dominerande åsikten att detta visserligen var att gå för långt, men att Sovjet åtminstone känt till attentatsplanerna i förväg.
Genom Kegö blev också Ebbe Carlsson informerad. Ebbe i sin tur informerade Anna-Greta Leijon, Wickboms efterträdare som justitieminister. Det var en av de konkreta upplysningar Leijon fick om att säpo ägnade sig åt olovlig avlyssning. Men när hon hördes om sådana frågor i konstitutionsutskottet på sensommaren -88 teg hon helt om diplomatbuggningen.
Så långt Expressen. Och av allt att döma var detta en ganska riktig beskrivning av vad som försiggått.
För särskilt en av Ebbe Carlssons medarbetare, Jan-Henrik Barrling, förefaller det regeringsbeslutet ha varit frustrerande. Som Hasselbohm skriver begärde han lättnader i sekretessen när han skulle vittna i det buggningsmål som startade hösten 1990 och där sex polischefer åtalats för olovlig avlyssning, framför allt i Palmeutredningen.
Barrling menade att informaton om innehållet i diplomatbuggningen skulle vara till fördel för de åtalade poliserna. Men avslag från regeringen kom med fax till domstolen alldeles innan Barrling skulle vittna.
Hasselbohm berättar i sin artikel att när Barrling 1993 hos Rikspolisstyrelsen begärde att få tillgång till ett protokoll från ett förhör med honom själv avslogs det med motiveringen att uppgifterna i protokollet både kunde ”skada Sveriges mellanfolkliga förbindelser” och skada den ”framtida förundersökningen”.
Enligt Hasselbohm blev Palmeutredarna för två år sedan intresserade av att få tala med Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om vad de visste från åren efter mordet på statsministern. Kegö och Barrling ställde upp, men hade alltså inte mandat att berätta om ”källa Erik” på grund av det gamla regeringsbeslutet.
Som en följd av den besvärliga situationen skrev Barrling och Kegö den 26 januari 2014 ett brev till regeringen Reinfeldt och bad att den kvalificerade sekretessen skulle hävas. Svaret kom den 24 april och blev ett avslag. I avslaget hänvisades till att detta var en sak för förundersökningsledaren Kerstin Skarp att agera kring om hon så önskade.
Det var alltså för två år sedan. Barrling har nu berättat för Hasselbohm att såvitt han kunnat se har ingenting hänt. Och när Hasselbohm frågat Skarp vad hon har gjort har hon bara svarat att hon inte har några kommentarer.
Exakt vad som hänt i kulisserna kan vi inte veta. Men klart är att Palmeutredarna inte fått del av Kegös och Barrlings uppgifter.
Vad kan då sägas om dessa uppgifter i sak? Det är svårbedömt, eftersom vi bara har tillgång till ytterst allmän information om innebörden av dem.
Att avlyssningen skulle ha gett belägg för att Sovjetunionen var involverat i Palmemordet finns det inga särskilda skäl att tro. Sovjetledarna hade ingen uppenbar anledning att iscensätta ett mord på en av de fåtaliga västliga politiska ledare som var intresserade av en fördjupad dialog med Moskva i framför allt nedrustningsfrågor.
Och slutsatsen om att Sovjetunionen var inblandat i mordet vågade, av Expressen att döma, inte ens Kegös grupp dra: bara att den avlyssnade diplomaten hade någon sorts förhandskunskaper.
Är det möjligt? Ja, det kan förstås inte uteslutas. Vi kan till och med säga så här: om diplomaten verkligen sa saker som tydligt kunde tolkas som att han fått veta något om mordplanerna är det ett ganska starkt indicium på att han själv och Sovjetledningen inte var inblandade – annars hade han knappast pratat så öppet om den information hann hade. Snarare pekar det på att han fått höra något som förbryllade och kanske oroade honom.
Och då är det lätt att tänka sig att den sovjetiske diplomaten helt enkelt snappat upp information som cirkulerat i andra underrättelsekretsar – västliga sådana – och som han fann relativt trovärdig. Den informationen kan ha gjort det klart att det fanns ett hot mot den svenske statsministern. Men den kan också ha varit av mer allmänt slag, till exempel att något betydelsefullt snart skulle inträffa i Stockholm och att det pågick en hemlig operation som förberedde detta. I båda fallen väcker det samma sorts fråga som jag tog upp i min senaste bok om Palmemordet: vilken roll den kan den hemliga armén Stay Behind ha spelat i dådet på Sveavägen?
Det finns en annan slutsats vi kan dra om vi tror att diplomaten snappat upp förhandsinformation om mordet. Och det är att scenariot med Christer Pettersson som ensam och spontant agerande Palmemördare framstår som extremt osannolikt. Det kan noteras att när regeringen i april 1989 fattade sitt beslut om att lyfta bort Danielsson från utredandet av diplomatbuggningen var det bara ett par månader kvar till rättegången mot just Christer Pettersson – missbrukaren som om han dömdes skulle få bära skulden för det nationella trauma som plågat Sverige i mer än tre år.
Och i den rättegången drev åklagarna tesen med stor energi: mordet hade begåtts av en ensam gärningsman. Det fanns ingen organiserad övervakning, inga omsorgsfulla förberedelser, ingen uttänkt mordkomplott.
Där fanns helt enkelt ingen plats för ”källa Erik”.
Gunnar Walls blogg 